Världens blickar har det senaste dygnet varit vända mot Paris, där USA:s och Rysslands utrikesministrar möts för samtal om den nuvarande krisen kring Ukraina. Inte mycket har kommit ut av substans kring samtalen i skrivande stund, men däremot är det anmärkningsvärt att inte EU är med direkt i samtalen.
Samtidigt är det ett faktum att USA och Ryssland, som de två stora kärnvapenmakterna, har en egen särskild relation. Inom parentes finns det få länder som är så bra på att få sina partner att känna att de har en speciell relation, som USA. Många är kallade, men få är utvalda.
Omröstningen i FN:s generalförsamling kring Ukrainas territoriella integritet är fortfarande föremål för tolkning. Den västliga spinnen är att Kina inte röstade med Ryssland och att Ryssland är i dåligt sällskap med ett dussin stater med mindre mänskliga rättigheter och demokrati.
Jag anser tyvärr att omröstningen var en smärre katastrof för Väst. Av BRICS-länderna avstod alla länderna från att fördöma annekteringen, förutom Ryssland som naturligtvis röstade nej. Vid ett tydligt brott mot FN-stadgan, så ansåg 58 länder att det var läge att avstå. Till detta kommer nejrösterna.
Vad som kommer att hända nu är som vanligt svårt att förutse. De ukrainska myndigheterna har uppvisat en god behärskning hittills, vilket är positivt. En av de positiva tecknen just nu är, som jag varit inne på förut, att antagonisterna känner varandra väl. Det innebär att man har förmåga att hyggligt leva sig in i den andres situation.
Så är exempelvis fallet när det gäller det ryska beroendet av den ukrainska försvarsindustrin. I en intressant artikel från Radio Free Europe kan vi läsa om hur starkt beroende Ryssland är när det gäller tillverkningen av helikoptermotorer, robotar, flygplan och styrsystem till de interballistiska robotsystemen vid fabriker i Ukraina. En del av fabrikerna är dessutom i rysk ägo.
Till detta kommer även den service och tekniska kontroller som genomförs av en del av de ryska känvapnen (!) vid fabriken Yuzhmash i Dnipropetrovsk, vilket därmed får anses vara ett av de troligaste anfallsmålen vid en eventuell rysk offensiv.
Var konflikten tar vägen härnäst finns det åtminstone tre huvudspår kring. Det ena är att det sker en förhandlingslösning på diplomatisk väg, den andra är att Ryssland verkligen genomför en offensiv med militära medel, låt vara med minsta möjliga insats så länge som möjligt.
När det gäller negativa tecken för denna utveckling vill jag framförallt peka på att situationen påminner till del om upptakten till Georgienkriget 2008 som startade natten mellan den 7 – 8 augusti. Då genomförde Ryssland en övning med sitt strategiska bombflyg mellan den 22 – - 25/7, och nu håller man en tredagars övning med de strategiska robottrupperna omfattande 10 000 övade.
2008 genomfördes också den konventionella övningen Vostok-2008 som avbröts en vecka före Georgienkriget bröt ut. Nu pågår övningsverksamhet/ev. operationsförberedelser vid Ukrainas gränser. I Georgienfallet provocerades dess ledare till ett utfall mot de ryska styrkorna i Sydostessetien, och nu finns mängder med provokationselement på plats i Ukraina, framför allt i de östra delarna.
När det gäller det tredje huvudsakliga möjligheten, Moldavien med sina besvärliga provinser Transniestrien och Gaugazia, så vet vi att den förstnämnda var ett ämne när president Putin överraskade sin amerikanske kollega i helgen med ett telefonsamtal. Det som talar för ett ingripande i området är att det förväntade motståndet är svagt och att det redan finns ”omröstningar” om att tillhöra Ryssland.
Mot talar framförallt att Ryssland i så fall tvingas till operationer på andra delar av Ukrainas territorium för att kunna nå fram till dessa områden. I Gaugazias fall även på annat moldaviskt territorium.
Problemet med det första alternativet, en förhandlingslösning, som innebär att Ryssland inte går längre är ju att det blir ett de-facto accepterande av dess agerande. Det lämnar också utrymme för Ryssland att fortsätta sin upprustning samtidigt som ekonomiska sanktioner också drabbar Västs ekonomi.
Här bor en farlig konfliktdynamik. Det kommer finnas beslutsfattare och starka ekonomiska intressen som argumenterar för att snart nypa till Ryssland hårt, eftersom sanktionslinjen är förenad med minskade inkomster för alla och Ryssland på grund av andra prioriteringar ökar sin militära styrka över tid.
…………….
Var står då Moder Svea i denna dynamik, då de europeiska stormakterna plötsligt vaknat till och nu flyttar fram militära resurser till Östersjöområdet liksom USA? Sommarhalvåret kommer att uppvisa en ytterligare ökad övningsverksamhet i Östersjöområdet, som redan är ett av de mest aktiva områdena i hela världen när det gäller militära övningar.
Militärt är det väpnade styrkor som under en lång rad av år övat allt mindre. Enheterna som sådana har hög materiell och personell kvalitet, men förmågan till att uppträda i större styrkor är klart handikappat av den bristande övningsverksamheten i stora formationer. Uthålligheten är också en svag punkt i samtliga försvarsgrenar på grund av låg kvantitet.
Det är därför vi får ta del av reportage som att delar av flottan del av tiden ligger vid kaj istället för att uppträda ute till sjöss på grund av bristen på pengar. Är inte något fel, om vi inte har råd att öva våra fåtaliga örlogsfartyg?
Flyget dras fortfarande , två år efter att det uppmärksammats, med brister på reservdelar till Gripenplanen. Detta kommenteras med att det inte går ut över vår incidentberedskap, vilket är otvivelaktigt sant. Men svenska folket betalar inte drygt 40 Mdr SEK/år för en incidentberedskap, det betalar för en fungerande krigsmakt.
Likaså är linjen oklar när det gäller vad vi vill. Vi vill inte försvara Gotland med kvalificerade förband permanent stationerade på ön, däremot kan vi avdela flyg- och marinstridskrafter till Baltikum, om det skulle vara aktuellt, fick vi nyligen veta.
Som illustration till ovanstående hade DN igår en artikel om att försvaret övar med sju stridsfordon 90 på Tofta skjutfält. Detta var en planerad skjututbildning, och har inget med Ukraina att göra försäkrade ansvariga.
Det finns få saker som bekymrar mig så mycket som denna änslighet och brist på konsekvens. Vi utstrålar svaghet, och vilken typ av väsen det provocerar – det vet vi alla.
DN