Roine Carlsson hos grabbarna på Fagerhult



Det här blir ett något annorlunda inlägg jämfört vad ni läsare är vana vid att se här. Ett av mina absoluta favoritprogram i den statliga televisionen från det tidiga 90-talet var Grabbarna på Fagerhult. Ett på den tiden rätt kontroversiellt program där man vurmade för jakten, drack brännvin, snusade och raljerade över både det ena och det andra på bästa sändningstid

Av en händelse noterade jag att SVT lagt upp ett helt avsnitt på sitt öppna arkiv. Det intressanta är att herrarna Guillou, GW Persson och Lorentzon i detta program har bjudit in dåvarande försvarsminister Roine Carlsson till sin jaktstuga på Fagerhult för lite diskussion om försvaret med påföljande mat tillagad av självaste kriminolog GW Persson och dryck i form av öl och brännvin. Guillou valde förvisso bort brännvinet till förmån för ett dyrt franskt årgångsvin från 1984.

Leif GW passade för övrigt på att i en övergångsscen sittandes vid brasan ute i skogen att ge försvaret en känga och uttrycker (15.50 in i programmet) följande dräparkommentar.

"Det ska till en jävla dålig älgjakt för att den ska komma i närheten av organisationsnivån på en genomsnittlig militärmanöver"

I programmet förekommer även snuspropaganda där de tre storsnusande herrarna är mycket oroliga över att Sverige ska gå med i EG (Europeiska Gemenskapen, som var EU:s första pelare - som info till er yngre läsare) och därmed det överhängande hotet om att ett snusförbud ska införas i Sverige. Guillou som i programmet äter snus ur en dosa stor som den största pepparkaksburken går senare upp till dåvarande socialminister Ingela Thalén (s) och talar klarspråk om vikten av snuset och hur många väljare Socialdemokraterna skulle förlora på detta förbud. Samtidigt står GW och Lorentzon utanför med plakat och demonstrerar mot ett eventuellt sådant förbud. Guillou träffar även dåvarande "Europageneralen" Anders Björck som lugnar herr Guillou att något snusförbud tänker minsann inte Moderaterna vara med och bidraga till med tillägget att fru Thaléns make har intressen i Philip Morris (cigarettillverkning), därav snusmotståndet....


Det mest intressant i programmet är givetvis när försvarsminister Roine Carlsson besöker grabbarna på kvällskvisten och man diskuterar försvaret. 

Man ska minnas att detta är inspelat 1990 och samtalet inleds av naturliga skäl med den då mest aktuella försvarsfrågan som rör huruvida JAS-projektet verkligen kommer att bli av med tanke på kraschen som då relativt nyligen inträffade på SAAB-fältet i Linköping den 2 februari 1989 med provflygaren Lars Rådeström vid spakarna.

Man ställer även frågor till Roine om det ens behövs ett försvar längre då Sovjetunionen håller på att upplösas. GW är som vanligt lite lagom raljant över sakernas tillstånd. Diskussionen leder sedan in på varför det finns ett behov av ett starkt luftförsvar och Roine förklarar pedagogiskt för de tre macho-jägarna varför det förhåller sig så. Ett sevärt inslag där argumenten varför vi behöverett försvar och varför vi har valt JAS 39 Gripen fortfarande står sig bra.

I ett annat avsnitt i serien minns jag att även dåvarande överbefälhavaren Bengt Gustafsson (ÖB 1986-1994) besöker grabbarna på Fagerhult. Jag minns att det var intressanta diskussioner om ubåtar, men tyvärr har jag inte återfunnit detta program ännu. Det hade varit riktigt intressant att se så här i efterhand.

I samband med att ölet och brännvinet ska serveras till försvarsminister Carlsson så säger GW att...
"...du har väl en sån där värnpliktig som kör i dag, han är väl nykter, det var man väl alltid när man låg i lumpen..."
Sen avslutar professorn med att förevisa hur man får ut de sista dropparna ur flaskan...
Se gärna programmet. Intervjun med Roine Carlsson startar 43.30.



p.s. Roine Carlsson gjorde sig allmänt känd, och fick kritik från marinofficerarna, när han 1987 kritiserade förslaget att marinen skulle köpa nya kustkorvetter (Gbg-klassen) "Stora plåtschabrak för att marinofficerarna ska få glänsa på kommandobryggan är ingenting att spilla pengar på." Carlsson gjorde avbön i TV-programmet "Godmorron Sverige" för sitt yttrande, med uttalandet: "Jag är rätt citerad, och det var högst olämpligt av mig att prata på det sättet,... jag är oerhört arg på mig själv för det här. Självklart har jag respekt för marinofficerarna och deras arbete." d.s.

Uppdragstaktiken är död – Leve uppdragstaktiken

Av Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare opledare Milo Mitt, C MekB 18 mm.

(Inlägget är tämligen långt, men det borde inte utgöra något hinder då alla anställda i Försvarsmakten rimligtvis borde kunna läsa det som en del av tjänsten – sannolikt viktigare än de flesta andra dokument som bör läsas under dagen. Dessutom, det kanske inte heller är ointressant för civila organisationer där man tror mer på människans kreativitet och vilja att ta ansvar än på formella processer.)

Mitt inlägg syftar till tre saker: klarlägga vad jag menar är uppdragstaktik, förklara varför jag anser att den bör prägla Försvarsmakten ledningskultur och varna för att falla för modenycker.

Jag har känt det som nödvändigt att kanske vara lite övertydlig. Alla läsare har sannolikt inte haft tillfälle att personligen uppleva alla de oväntade händelser som inträffar när man tillämpat övar med större förband. Det redan när ingen dör, inga (få) chefer drabbas av nervösa sammanbrott och ”fiendens” och egna initiativ trots allt begränsas av olika fredsmässiga hänsyn.

Uppdragstaktiken bygger på tre grundläggande faktorer: synen på stridens karaktär, tron på den enskilda människans betydelse och att man inte har resurser nog för att vinna ett utnötningskrig.

Stridens karaktär

Uppdragstaktik bygger i grunden på övertygelsen att i strid kommer det oväntade att vara regel. Allt går inte att planera i förväg. Planer behövs, men de kan bara utgöra plattformen utifrån vilken man sedan får hantera de situationer som uppstår.

Skälen borde vara uppenbara:

- Fienden kommer att göra allt som står i hans makt för att se till att din plan ska misslyckas,
- Alla strävar efter överraskning, någon kommer att bli överraskad, även vi,
- Vilseledning, motståndaren försöker lura dig, ibland kommer han att lyckas,
- Vi vet inte hur väl kommer våra vapen att verka, nya system uppenbarar sig på stridsfältet, egna eller motståndarens motmedel fungerar bättre (eller sämre) än vad som antagits m m,
- Stridsmoral, hos oss som hos fienden – kämpa eller ge upp, det kan skifta beroende på situationen, ledarskap, tidigare erfarenheter, utbildning och ett otal andra faktorer,
- Listan kan göras lång, att det skulle gå att eliminera alla, eller ens de flesta, osäkerheter är en chimär.

Det enda man kan vara riktigt säker på är att mycket inte kommer att gå som planerat. Strid är inte som en fabrik, eller ett ämbetsverk, där alla kuggar fungerar som tänkt. Varken hos oss eller hos motståndaren.

För att undvika missförstånd. Med oförutsebara händelser i ”strid” menar jag friktioner i all typ av verksamhet förknippad med krigföring: underhållstjänst, banreparationer på flygbaser, samband, minröjning i farleder, hänsyn till civila, mm, d v s allt som påverkar genomförandet av militära operationer, från lägsta till högsta nivå. Det oförutsedda kommer att drabba alla områden.

Människans roll i systemet

Den andra grundläggande faktorn är synen på enskilda människors betydelse när det gäller att påverka ett skeende. Det jämfört med synen att människan är bara en resurs, eller med marxistisk terminologi, produktionsfaktor, bland många andra.

Den som har överlägsna resurser tenderar att planera för hur skapa optimala flöden av bl a eldkraft, förnödenheter och människor i form av förband med en viss förväntad effekt. Det leder ofta till en mekanisk/matematisk syn på striden. Det hela går att omvandla till modeller för hur resurserna skall utnyttjas och vilka resultat man kan förvänta sig. Något som inbjuder till en centraliserad ledning.

Går saker och ting inte enligt plan sätter man in än mer resurser – tidsfaktorn och den enskilda människans prestationer tillmäts mindre betydelse. Människan i systemet tenderar att bli en manager av resurser (högre nivåer) eller en resurs med ett åsatt värde (lägre nivåer). Taktik och ledning övergår till att bli resursallokering.

I fredstid tenderar en sådan syn leda till att planering och uppföljning tar överhanden, framför genomförande och handlingsfrihet för dem som skall ”göra jobbet”.

Genom att uppdragstaktik bygger på insikten att om man inte kan vinna ett utnötningskrig måste man göra det bästa av de möjligheter man har. Den viktigaste påverkbara variabeln är människan, inte materiella tillgångar av olika slag – de har man ju ont om. Det blir viktigt att utnyttja den fulla potentialen i varje medlem i organisationen för att kunna få ut maximal effekt av henne i den kaotiska miljö som strid innebär.

Likaså gäller det att utnyttja den svaghet som motståndaren eventuellt har genom att han uppträder mer schablonmässigt och reagerar långsammare på olika händelseutvecklingar, om man slåss mot en stormakt. Därmed inte sagt att egna initiativ inte också skulle vara något bra även mot andra motståndare.

Två insikter, antaganden, om människans natur och förmåga ingår som grundstenar i uppdragstaktiken:

1. Känner man sig som en tämligen maktlös liten kugge, med endast en avgränsad uppgift, i ett stort maskineri, så är det tveksamt om man tar så värst många initiativ – man väntar på att någon annan skall bestämma, order eller regler. Tanken i uppdragstaktik är istället att alla ska känna sig delaktiga och vara inställda på att de kan, får och förväntas påverka händelseutvecklingen.

Varje person ska känna ett personligt ansvar för att den enhet man tillhör löser sin uppgift. Det gäller all verksamhet – ta anfallsmålet, se till att ammunitionen levereras, att sambandet fungerar, eller vad det nu kan vara, det även när det oförutsedda inträffar, speciellt då.

2. Chefer på högre nivåer kan inte, och kommer aldrig att kunna, överblicka alla enskilda händelser på stridsfältet, känna av moralen hos alla underenheter, bedöma om fiendens motverkan håller på att mattas av i en enskild stridssituation, om en underhållstransport fastnat i en minering, plus alla andra alla händelser som kontinuerligt påverkar ett stridsförlopp, eller en större operation. Försöker en högre chef själv fatta alla beslut om enskilda händelser är risken överhängande för att han mycket snabbt blir helt överbelastad med information som han inte hinner och inte heller klarar av att analysera.

Ska varje enskild händelse göras föremål för stabsarbete, med den tid det tar, är risken överhängande att situationen förändrat sig innan någon fattat beslut om hur den skall hanteras. Ett tillfälle har gått förlorat, alternativt det kan ha hänt något katastrofalt.

Empiri

Reglementen speglar en militär organisations själ. Det är inte någon tillfällighet att reglementena i sådana länder där man tillämpar (tillämpade) uppdragstaktik framhäver den enskilda människans centrala betydelse.

Obeslutsamhet och bristande handlingskraft får oftast allvarligare följder än misstag i fråga om tillvägagångssätt.
Arméreglemente del 2, 1995

Uraktlåtenhet att handla ligger chef mer till last än fel vid val av medel.
Arméreglemente 2, 1962

Det viktigaste i strid är ett beslutsamt agerande. Alla, från den högste chefen ner till yngste soldat, måste alltid vara medveten om att overksamhet är ett svårare brott än misstag vid val av medel.
Truppenführung 1933 (denna mening var den enda kursiverade meningen i hela Tf 33)

I samtliga tre fall är andemeningen tydlig. Eftersom det inte går att förutse hur striden kommer att utvecklas så är det är vars och ens ansvar att, utifrån situationen, agera med kraft för att uppnå målet med verksamheten. Dessutom klargörs det att ingen kommer att lastas för ett kraftfullt agerande, även om det kanske inte skedde på ett sätt som högre chef tänkt sig.

Förutsättningar

Vad är då förutsättningarna för att det skall gå att tillämpa uppdragstaktik? Överlämnar man till var och en att gör som han eller hon personligen tycker är lämpligast så blir det ju kaos. Dessutom vissa kanske undviker att ta sig an besvärliga situationer ”jag bedömde att jag inte kunde ….”.

Jag skulle här vilja lyfta fram sex punkter som styr människors initiativ i rätt riktning, att man handlar i chefens anda, det samtidigt som det ger ett stort mått av handlingsfrihet för den enskilde:

1. Det övergripande målet för striden måste vara tydligt t ex: ”Brigaden skall avbryta fiendens styrketillväxt i Oxelösund”. Syftet ska vara, tydligt, enkelt och kortfattat, så att var och en kan begripa och komma ihåg det – överste ned till enskild soldat. Vad som än händer så kommer då alla kunna agera utifrån det, och inte fastna i detaljer eller formalism ”Men jag hade ju bara order att ta övergångarna vid Nyköping, sedan skulle ju någon annan fullfölja anfallet” (sagt av bataljonchefen som på eget bevåg inte utnyttjade en lucka i fiendens gruppering, och där brigaden sedan hejdades två kilometer från hamnen genom att fiende hann sätta in reserver).

2. Uppgifterna till förbanden måste vara korta, entydiga, framåtsyftande och ge cheferna handlingsfrihet i hur uppgiften skall lösas: t ex ” XX stridsvagnskompaniet understödjer YY mekaniserade kompaniets anfall mot Kungsladugård, berett därefter ta ZZ”. Samordning begränsas till endast det nödvändigaste.

3. Uppdragstaktik kräver välutbildade officerare och soldater. Alla måste förstå hur minst en, helst två, befälsnivåer uppåt tänker, och känna till hur samverkande vapensystem och förband fungerar, och agera utifrån det.
Skyttesoldaten: ”Vad innebär det för plutonen om jag bekämpar stridsfordon A istället för B?”

Kompanichefen: ”Tusan – fienden håller på att luftlandsätta i vägskälet en kilometer framför mig, skall jag anfalla eller kringgå, vad innebär det för bataljonen eller brigaden om jag inte öppnar vägen? Skall jag begära artilleriunderstöd, hur lång tid innan elden ligger i målet, är det bättre att anfalla omedelbart med det jag har?”

4. Uttalad vilja hos alla att ta ansvar – beslutsvillighet. Det är ingen medfödd egenskap, den skapas genom eget ansvar i fredstida verksamhet, övning med förband och vid utbildning i taktik. Det krävs tillämpade övningar för att utveckla fantasi, initiativkraft och framåtanda (det går också att döda dessa egenskaper med dålig utbildning och en felaktig ”företagskultur”).

I taktikundervisningen finns det inte rätt eller fel lösning. Det viktiga är att analysera motiven till att någon valt ett visst alternativ. Håller inte motiven så är lösningen dålig, är motiven bra och lösningens olika komponenter hänger ihop så är den bra.

5. Högre chefer måste våga delegera, inte tro att de alltid vet bäst, eller tro att de har full kontroll, det har de inte (varken i fred eller i krig). Deras främsta uppgift är att ange målen och sedan utnyttja de möjligheter som deras underlydande skapar. T ex sätta in reserver där en underlydande enhet skapat eller hittat en lucka i fiendens gruppering. Samtidigt måste de med kraft också ingripa personligen där saker inte fungerar eller hotar att gå överstyr. Uppdragstaktik till trots så kommer det alltid finnas lata, fega, inkompetenta, viljesvaga underlydande som inte gör sitt yttersta.

Chefer är genomförare, inte en planerare. Att göra en plan är enkelt – det svåra är att se till att den genomförs, det är där kraften skall läggas.

6. Uppdragstaktik är en kulturfråga – en organisation som inte uppmuntrar och systematiskt utvecklar medlemmarnas initiativkraft och beslutsvillighet, vågar delegera och tillåter att man gör fel, kommer aldrig på ett framgångsrikt sätt kunna tillämpa uppdragstaktik. Uppmuntras inte dessa egenskaper också i fredstjänsten, det dagliga arbetet, så skall ingen förvänta sig att de helt plötsligt finns där den dagen när det är blir fråga om att genomföra strid eller annan därmed förknippad verksamhet.

Uppdragstaktik innebär dock inte att det i olika skeden av en operation, eller enskilda stridsmoment, inte skulle behövas ett mycket stort mått av samordning. Bara ett exempel. Artilleriunderstödet för att understödja ett anfall måste vara reglerat i detalj för undvika vådabekämpning av de egna framryckande förbanden (ett mekaniserat skyttekompani bör t ex bryta in i ett anfallsmål inom 30 sek efter det att stormelden lyft – det kräver extremt god samordning i tid och rum). Dock, när man väl är inne i anfallsmålet, några hundra meter djupt för ett kompani, kanske en kilometer för en bataljon, så har man en annan, mycket svårare, verklighet att hantera.

Låg artillerielden rätt, hade den avsedd verkan, försvarar sig fienden statiskt eller genomför han motanfall, ger han upp eller försvarar han sig till sista blodsdroppen, tar han risken (förlusterna) att utlösa artillerield över sin egen gruppering – det kan ingen förutse. Varje dröjsmål i att hantera en uppkommen situation ger fienden tid att vidta motåtgärder och minskar därför möjligheterna att nå framgång (eller undvika motgångar).

Inte heller att förglömma, orderlydnad är ovillkorlig. Men det innebär inte att ett halsstarrigt genomförande av en given order är rätt – ytterligare ett skäl att undvika detaljerade order och stridsplaner som snabbt blir inaktuella på grund av händelseutvecklingen. Eller att i fredstida utfärda detaljerade anvisningar för allt och alla – det leder till en osund kultur där bestämmelser och order inte längre respekteras eller där människor slutar att ta initiativ.

Passar uppdragstaktik överallt?

Nej, uppdragstaktik passar bäst och ger störst utfall i markstrid. Markstriden är oöverskådligare och påverkas i avsevärt större utsträckning av många människors självständiga beslutsfattning, än sjö- och luftoperationer. Markstrid är i mindre utsträckning en noll-ett funktion än sjö- eller flygföretag. T ex ett brigadanfall bör ses som en över lång tid pågående process (ofta dagar, vid fördröjningsstrid ännu längre), där i storleksordningen fem tusen människors verksamhet och ett stort antal olika vapen- och stödsystems effekter gemensamt skall leda till målet och där alla är beroende av varandra.

Det samtidigt som mänskliga faktorer som rädsla, utmattning och självuppoffring yttrar sig i extrema former. Olika system, funktioner, förband och enskilda personer kommer att lyckas mer eller mindre väl, eller kanske slås ut i större eller mindre omfattning, varför det kontinuerligt måste fattas nya beslut på alla nivåer (korpral till general) för att processen (anfallet) skall kunna hållas igång.

Självfallet finns här alternativet att benhårt kräva att underlydande följer en uppgjord plan, där behovet av beslutsfattning på lägre nivåer på så vis till stor del elimineras. Det skulle dock leda liten flexibilitet när det gäller att utnyttja gynnsamma situationer eller när det gäller att möta oväntade händelser. Dessutom, det är måttligt begåvat att ens försöka.

Det går inte att kräva att trossfordon som blivit utslagna, eller kompanier som lidit stora förluster eller stridsvagnar som fastnat i en minering skall fortsätta enligt plan – det kommer ständigt krävas nya beslut i stort som smått för att hantera uppkomna situationer. Metoden bara användbar för den som inte behöver ta någon större hänsyn till fienden, man kan i kraft av sina resurser köra över honom i stort sett oberoende av vad han gör.

En sjö- eller luftstrids relativt korta varaktighet, det trots allt begränsade antal enheter som deltar, den mycket höga momentana effekt som kan utvecklas om insatsen är välkoordinerad, möjligheterna att utnyttja olika sensordata för att få information om fienden och de tekniska möjligheterna att leda systemen innebär att ledning av sjö- och flygstridskrafter inte bara kan, utan också bör, ledas mer centraliserat. Då kommer de att utveckla högst effekt.

Dock, delar av sjö- och flygstridskrafternas verksamhet är sådan att även den bör styras av uppdragstaktiska principer. T ex basförsvar, underhållstjänst och banreparationstjänst – tala om vad du vill ha gjort, ge utförarna resurser, låt sedan chefer och soldater (ev civila entreprenörer) använda sin kunskap, initiativkraft och fantasi för att få det gjort.

Det är viktigt att inse, och acceptera, denna skillnad mellan de olika försvargrenarnas sätt att strida, och därmed också vissa skillnader i tänkesätt. Alltför ofta uppstår det helt onödiga konflikter, och i värsta fall genomförs det också missriktade organisationsförändringar, grundat på okunskap om försvarsgrenarnas olika ledningsmiljöer och de krav det ställer på ledningsmetoderna. Det såväl hur ledning skall genomföras och hur personalen skall utvecklas för att kunna göra ett bra jobb i sin miljö.

Det kan finnas skäl att här också påpeka att okritiskt anamma olika ledningsmodeller från det civila näringslivet, eller utländska militära organisationer, kan vara lika skadligt, eller ofta ännu skadligare.

Framtiden

Kommer uppdragstaktik bli obsolet p g a teknikutvecklingen? Jag tror inte det. Visserligen kommer olika vapensystem att få allt längre räckvidder och högre precision, de kommer också att vara färre, möjligheterna att samordna verkan från olika system kommer att öka – det kan tala för en ökad centralisering.

Samtidigt kommer varje soldat (och chef) kunna vara ”uppkopplad” mot ett stort antal (samma) informationskällor – högre chefs ”informationsöverläge” som tidigare var ett starkt motiv för att samordning borde ske på högre nivåer kommer delvis att försvinna. Möjligheterna att på lägre nivåer bedöma hur lokala initiativ passar in i helheten kommer att öka. Att räckvidden hos olika vapensystem och att de kan sättas in med kort varsel borde också öka möjligheterna att snabbt ta initiativ, beroende på den lokala situationen.

Dessutom kvarstår de flesta av de ”gamla” motiven för uppdragstaktik:

- Människor är och kommer att förbli människor, fatta fel beslut, drabbas av panik, visa en oväntad tapperhet i även hopplösa situationer, hitta på nya lösningar – inga tekniska hjälpmedel kommer kunna förutse eller att kompensera för det,

- Vissa vapensystem, egna som fiendens kommer inte vara så verksamma som vi trott, eller tvärtom,

- Båda sidor kommer att göra sitt bästa att vilseleda varandra, skenmål, falskinformation, hackad dataöverföring, möjligheterna är oändliga,

Osäkerheterna på stridsfältet kommer inte att minska. Det oförutsedda kommer fortfarande att vara regel. Chefers mentala förmåga att bedöma enskilda situationer i stor mängd kommer inte att öka. Tillfällena och behovet av att ta egna initiativ, på alla nivåer, kommer att finnas kvar. Möjligheterna att utnyttja fler system kommer att öka verkan av snabba beslut på platsen. Det såväl när det gäller att förstärka en framgång som när det gäller att hantera en situation som kan ha katastrofala följder om inget görs.

Avslutning

Uppdragstaktik är inte en ledningsmetod. Det är en ledningskultur där den helt avgörande faktorn är att enskilda människor vill, vågar och förväntas ta egna initiativ. Dessa egenskaper går inte att kommendera fram vid behov. De skapas genom att det dagliga arbete arbetet präglas av ett långt delegerat ansvar, med tillhörande befogenheter. Att övningar utformas på ett sätt där initiativkraft och fantasi premieras, och där misstag accepteras så länge de sker i ett vällovligt syfte.

Slagfältets dimmor och friktioner kommer inte att försvinna, de kommer antagligen bara bli fler och dessutom anta nya former. Den som mentalt är beredd att acceptera att slagfältet (i vid bemärkelse) är en i många stycken kaotisk miljö som skapar möjligheter vilka kan och ska utnyttjas kommer också var den som med begränsade medel kan vinna framgång (eller förhindra katastrofer).

Min övertygelse är att uppdragstaktik även i framtiden bör vara den ledningskultur som ska prägla den svenska Försvarsmakten.

Avslutningsvis, detta är en fråga som borde debatteras rejält, den rör trots allt vilken kultur som skall prägla Försvarsmakten. Därför, förutom eventuella korta synpunkter på Twitter, så vore jag mer än tacksam för mer omfattande kommentarer, som jag kommer försöka att besvara.

Karlis Neretnieks

Uppdaterat: Ubåtsaffären är långt ifrån klar

Turerna runt Kockums och svensk ubåtstillverkning fortsätter. Redan för flera månader sedan hävdade jag att det enda alternativet för att säkerställa fortsatt ubåtstillverkning i Sverige skulle vara att SAAB köpte loss Kockums från TKMS. Ett påstående som då möttes av skepsis av många. I dag är det precis åt det hållet det lutar, men det är trots dagens positiva nyhet långt i från klart.

Turerna runt ubåtsaffären är många och minst sagt udda. I tisdags åkte FMV till Malmö med en säkerhetstransport eskorterad av militärpolis. Där ska man enligt uppgift ha tagit sig in i laboratoriet för att hämta hem känslig teknologisk utrustning - teknik som tillhör FMV och som försvaret vill behålla kontrollen över.

FMV har bekräftat att det var en skyddsvärd transport som det råder försvarssekretess runt. Kockums säkerhetschef ska enligt de första uppgifterna ha varit på plats i Malmö men lyckades inte förhindra att uppdraget kunde slutföras. Enligt Ny Teknik ska det ha handlat om att FMV ska ha hämtat två Sterlingmotorer till ubåtarna Gotland och Halland.

Men uppgifterna går isär då andra uppgifter från Ekot säger att ingenting lämnade Kockums. Där säger man även att Kockums och FMV inte kunde komma överens om vad som tillhör vem. Därför slutade det med att de FMV-anställda lämnade Kockums tomhänta. Det finns även information som påstår att Kockums hade tillkallat polis i samband med att militärpolis skulle hämta materielen.

DI rapporterar i sin tur att ingen materiel förts bort från Kockums utan förseglades i en container i väntan på att ägarfrågan har utretts. Presschefen på FMV hävdar att händelsen har ”absolut inget” att göra med avsiktsförklaringen mellan Saab och Thyssen Krupp om försäljning av varvet. ”Det var ju FMV som hämtade sitt material, det har inget med Saab att göra”. Nåväl, det kan man ju tro vad man vill om..

Flera uppgifter gör däremot gällande att säkerhetschefen kort efteråt togs ur tjänst med omedelbar verkan, vilket tyder på att FMV tillsammans med militärpolis de facto har tagit sig in i lokalerna.

Personligen tycker jag att det är helt rätt att FMV gör allt för att säkra teknik som är kopplat till rikets säkerhet i tider av turbulens. Jag hoppas verkligen att man har koll på alla annan teknik som statens har betalat Kockums för att ta fram så att inte den hamnar i Tyskland.


I dag kom nästa nyhet som gör gällande att SAAB och TKMS tecknat ett MoU som innebär att man har startat förhandlingar om en eventuell försäljning av Kockums verksamhet i Karlskrona, Malmö och på Muskö.

Tyvärr framställer mer eller mindre samtliga mediahus att affären är klar i sina rubriker. SvD skriver att "Saab köper Kockums av tyska Thyssen Krupp" trots att förhandlingarna knappt har inletts.

Man måste i denna glädjeyra vara mycket medveten om att ingenting är klart ännu och att det är TKMS som sitter på det övergripande mandatet att diktera villkoren. Det går inte att bortse från att TKMS skulle kunna välja det värsta alternativet, att lägga ner verksamheten och sälja delar av varvsområdet till olika aktörer vilket i praktiken skulle omöjliggöra att bygga nya ubåtar. Även om det alternativet inte är särskilt trolig i nuläget så kan man inte räkna bort det helt. Men det är ingen självklarhet att man kommer överens om priset i framtida förhandlingar, och det skulle givetvis ligga i tyskt intresse att få bort en konkurrent från marknaden. Men förhoppningsvis kommer man överens om ett pris som Saab kan acceptera.

Tidigare har det spekulerats friskt i att Saab skulle kunna bygga ubåtar på annan plats i Sverige. Det håller jag för högst osannolikt. Det finns i dag ingen annan plats i Sverige som har den infrastruktur som krävs för att bygga ubåtar, och inte heller den arbetskraft som krävs. Ingenjörer kan man sannolikt flytta på, men fotfolket med ubåtskompetens kommer förmodligen inte att följa med verksamheten till annan plats. 

Ska Sverige bygga nya ubåtar så är det varvet i Karlskrona som gäller nu när Malmö inte längre är ett alternativ. Den enda lösningen blir då att affären mellan Saab och TKMS går i lås vilket vi får hoppas på. Men än så länge är det lång väg dit oavsett hur stora rubriker media drar till med.

För övrigt så är hanteringen av ytfartygen för Marinens räkning fortfarande ett stort problem som tyvärr hamnat i skymundan med anledning av ubåtsaffären. Det ska därför bli väldigt intressant att se hur försvarsminister Enström svarar på Peter Jeppssons två senaste skriftliga frågor. Nu när korten ligger på bordet, d.v.s. att regeringen och FMV vägrat lägga beställningar till Kockums så länge ubåtsfrågan inte är löst, så kanske försvarsministern kan svara sanningsenligt istället för att dra fram dåliga påhitt som att "antalet korvetter kan variera över tiden beroende på ekonomin" eller liknande bortförklaringar.

Regeringen har fortfarande inte fattat beslut om nödvändiga modifieringar av befintliga fartyg, något man har haft ett år på sig att göra. Att det i dagsläget är oklart med Kockums borde i rimlighetens namn inte hindra att regeringen fattar besluten i förberedande syfte så att Försvarsmakten och FMV kan gå vidare med sitt arbete. Men ett av problemen är att regeringen kräver skarpa offerter, vilket givetvis är verksamhetshindrande i sig... Ett moment 22.

I hela den här soppan är det som vanligt Marinen som drabbas. Förbanden vet inte till 100% säkerhet vilka fartyg man har att spela med från 2015 och framöver, och därmed vet man inte heller hur man ska bemanna organisationen. Så här kan man givetvis inte ha det längre. Det är i högsta grad oseriöst!

Men i väntan på regeringsbeslut så kan vi vara trygga med att 42 år gamla HMS Jägaren håller ställningarna på västkusten med sin pjäsriktade Bofors 40 mm kanon! 


Media: SR, AB, Exp,

Uppdaterat 140415 14:00

Ny Teknik levererar i dag nya uppgifter om ubåtsaffären. Det verkar onekligen som att det är Saab som sitter med trumf på hand trots allt.

I höstas ska Saab ha kontaktat TKMS för att få köpa upp Kockums men fått kalla handen. Nu när personalen flyr och går över till Saab i kombination med att ubåtsingenjörerna i Malmö måste få ett godkännande av ISP och FMV för att kunna tillverka och exportera ubåtsprodukter till de tyska ägarna så verkar man ha insett att loppet är kört. Nu vet vi ju hur relationerna är mellan FMV och TKMS, och det är de tyska ägarna mycket medvetna om. Det ser med andra ord inte så ljust ut för fortsatt verksamhet i Sverige.

Dött läge för TKMS innebär enligt Ny Teknik att man nu har kontaktat Saab och vill komma överens om en försäljning.

Det ser med andra ord ljust ut för fortsatt ubåtstillverkning i Sverige - åtminstone just nu.

Ekots lördagsintervju med statsministern om försvaret

Ingen hade väl förväntat, allra minst den utfrågade själv, att Ekots lördagsintervju med statsminister Fredrik Reinfeldt skulle lägga halva programtiden på försvarsfrågorna. Så blev i alla fall fallet. Det var knappast detta statsministern ville lägga sin exponeringstid på med tanke på att försvaret är en fråga där Moderaterna har låg framgång och trovärdighet. Förmodligen lägst av alla politikområden.

Statsministern fick frågor av Monica Saarinen om såväl försvarsreformen som utvecklingen i omvärlden. Det var överlag mycket bra frågor, även om jag hade önskat mig mer uppföljning på flera av frågorna då svaren var relativt ihåliga.

Kort sagt kan man säga att statsministern helst ville bortförklara den kritik som finns mot försvaret idag som att det dels är tidigare regeringars fel (trots att M m fl suttit vid makten och haft ansvaret för försvaret i nästan 8 år) och dels att folk inte förstår skillnaden på ett förrådsställt invasionsförsvar och nutidens krav innebärande "mindre enheter, rörliga och med välutvecklad materiel". Att det är små enheter just nu håller nog till och med Riksrevisionen med om. Den välutvecklade materiel låter dock vänta på sig med tanke på regeringens nedskärningar på materielsidan och att beloppet för ofinansierad materiel som behövs för den nya insatsorgansiationen som skulle ha intagits i år handlar om upp till 75 miljarder kr.

Vidare ansåg statsministern försvaret svårt att utvärdera eftersom förmågan aldrig prövas och det i regel rör sig om påståenden om "försvarets förmodade förmåga".

"Vi som har haft ansvar är ju rätt övertygade om att vi är på rätt väg att få en ökad försvarsförmåga".

Frågan är här naturligtvis med vad man jämför. Jämför man med 2006 eller 1994? Jämför man inom alla områden eller bara vissa? Jämför man objektivt i egen förmåga mot motståndare vid ett och samma tillfälle? Här går det utmärkt att trolla med orden. Vad man lugnt kan konstatera är dock att på 5 år har Ryssland lyckats avsevärt mycket bättre med sin försvarsreform än vad Sverige har gjort. Jag är inte alls lika övertygad som statsministern. Långt därifrån. Skippers åskådliggörande av antalet körmil som svenska stridsfordon rullat årligen sedan millennieskiftet talar också sitt egna språk, även om körmil är ett trubbigt mätvärde. Kännetecknade för ett rörligt försvars kontra ett förrådsställt torde vara just en ökning av körmil och inte en drastisk minskning.


Saarinen ledde därefter in samtalet på ekonomin och frågade om de substantiella höjningar av försvarsbudgeten som Moderaterna talat om under våren innan vårbudgeten. Statsministern omtalade då att under hela hans politiska karriär har det förelegat skillnader "mellan vad vi vill åstadkomma och vad de [försvaret] har resurser till". Här fanns inte en tillstymmelse till reflektion kring läget i Försvarsmakten just nu där mycket av verksamheten går på sparlåga till följd av svaga ekonomiska förutsättningar och de varningar som myndigheten under lång tid lämnat att pengarna inte räcker till att uppnå de av regeringen och riksdagen uppsatta målen. Ej heller reflektion över Riksrevisionens granskning.

Intervjun kom sedan av naturliga skäl att handla om Ryssland och det försämrade omvärldsläget och undrade om inte Alliansens försvarspolitik borde ha hållit för den ryska utvecklingen.Statsministern menade då på att "Ryssland var på väg i en annan riktning som vi hyst mycket hopp kring. Vi trodde på ett mer öppet Ryssland" varpå Saarinen menade på att den ryska upprustningen ju pågått i flera år och att Georgienkriget utspelade sig 2008. Statsministern kontrade då med att den ryska rustningsförmågan varit riktad söderut.

”Nu har man alldeles uppenbart breddat sitt säkerhetssfärstänkande till vad många uppfattar vara de gamla gränserna för Sovjetunionen dessutom hänvisar man till att varhelst det finns människor som talar ryska så använder man det som ursäkt för aggression, till och med använda militära medel”

Saarinen tog upp Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegrens vid det här laget välkända tweet om att Europa är säkrare än på länge då Rysslands intressen är söderut. Statsministern tog då upp egna erfarenheter, som påminde om Widegrens. Han hänvisade till sina träffar med presidenterna Medvedev och Putin och att dessa uttryckt en vilja att modernisera sin ekonomi, öppna upp mot omvärlden och mer handel.

En mer realistisk inställning från en statsminister torde vara att samtidigt som man välkomnar den uttalade ryska linjen och handlar efter denna, även lyssna på sina underrättelseorgan och vidta försiktighetsåtgärder efter dessas rekommendationer. Så har uppenbarligen inte varit fallet när statsministern nu såväl i Agenda förra veckan som dagens lördagsintervju, uttrycker den djupaste förvåning över vilken linje Ryssland har valt. När statsministern sedan omtalar att Ryssland utövar påtryckningar mot länder i vårt närområde som tidigare ingått i Sovjetväldet är det hög tid att börja fundera över vad Sverige egentligen förpliktigat sig till i och med solidaritetsförklaringen.


Avslutningsvis diskuterades återigen pågående försvarsreform, vilken statsministern sade sig vilja "fullfölja, påskynda och bygga ut". Just det sistnämnda fick mig verkligen att höja på ögonbrynen. Det är en avsikt som jag ej uppfattat att Försvarsmakten är med på. Istället planerar Försvarsmakten just nu för fullt för att reducera organisationen i enlighet med regeringens anvisning om att spara 500 miljoner kr i lönekostnader. Detta kommer att göras genom att minska andelen heltidstjänstgörande till förmån för tidvis tjänstgörande reservofficerare och soldater, en minskning av det totala personalantalet och en generell sänkning av kompetensnivåerna. Konsekvenserna av detta kommer bland annat att bli lägre beredskap och sänkt operativ förmåga, har Försvarsmakten varnat.

Beslut om den nya organisationen fattas i sommar och därefter kommer det sannolikt att gå till dess man passerat den punkt där det kommer att ta mycket lång tid att återställa förlorade förmågor. Försvarsmakten konstaterade också i sitt budgetunderlag för 2015 att man kommer att ha svårt att i framtiden utbilda erforderlig personal för att fylla organisationen så som personalsituationen nu ter sig. Att då statsministern omtalar att han vill "bygga ut" reformen taktar mycket illa med det arbete som just nu genomförs.


Här krävs det att regering och riksdag är mycket tydliga i vad man vill med försvaret. Jag bedömer exempelvis att kommande försvarsberedningsrapport och nästa års försvarsbeslut kommer att innebära så stora förändringar att det arbete som nu görs för ny organisation kommer att vara irrelevant även av det skälet. Att öka målbilden från 4 till 5 ubåtar, från 60 till 70 JAS 39E och att införa långräckviddigt luftvärn är åtgärder som samtliga för med sig organisatoriska konsekvenser.

Det är därför mycket viktigt att inga förhastade åtgärder vidtas redan nu och det kräver politisk tydlighet.

Fritt fall för arméns övningsverksamhet?



För exakt en vecka sedan publicerade Johan Wiktorin sin artikel om "den oövade armén" som var en  uppföljare till Wisemans inlägg om det konstant minskande flygtidsuttaget i Försvarsmakten. För att komplettera bilden har jag påbörjat motsvarande arbete och tittat på hur det har sett ut för Marinen mellan 2001-2013. Det arbetet är inte klart riktigt ännu. I väntan på detta så avser jag i detta inlägg komplettera Johan Wiktorins bild rörande Armén.

I Försvarsmaktens årsredovisningar har man sedan 2001 redovisat antal körmil för de tunga armésystemen. Det har man gjort ända fram till 2011. Tyvärr redovisas inte körmil därefter. Det är inte omöjligt att anledningen kan vara att minskningen är så kraftig att det inte är lönt att redovisa. Riksrevisionen har tidigare haft synpunkter på hur man har redovisat ex. gångtimmar för fartyg. Man har haft önskemål om mer detaljerna ner till varje fartygstyp. Det är därför märkligt att Försvarsmakten under de senaste åren inte alls har behövt redovisa körmil.

Tittar vi på statistiken för perioden 2001-2011 (11 år) så framträder en mycket skrämmande och oroväckande bild. Inte nog med att Johan Wiktorin i sin text förmedlar budskapet att Armén blir mer och mer oövad så ser vi här att det är helt och hållet med sanningen överensstämmande.

Klicka på bilden för att förstora

Bilden här ovan visar de fem tunga systemen i Armén. Stridsvagn 121/122, Stridsfordon 90 samt PBV 302, 401 och 501. Den sammanställda bilden av läget erhålls när antal körmil med dessa system summeras och presenteras som orange linje.

Nör man läser statistiken här ovan ska man vara medveten om att 2001 var ett dåligt år för Försvarsmakten med reducerad ekonomi varför det börjar på en lägre nivå. Det framgår även om man tittar på verksamheten inom övriga försvarsgrenar. Året efter (2002) var ett normalår med den tidens mått mätt. Men därefter börjar det fria fallet och den vikande trenden i övningsverksamheten är ett faktum.

År 2002 körde man närmare 52000 mil med de tunga vagnarna. År 2006 när regeringsskiftet skedde och nuvarande regering tillträdde så har antalet körmil halverats till 26000 mil. Sen rasar det rejält och år 2011 så är antalet totala körmil i Armén för de tunga vagnarna nere på rekordlåga 8000 mil och då ska man komma ihåg att det egentligen är 2008 som är känt som det riktigt svarta året i Försvarsmakten då man övade mindre än någonsin. Men när det kommer till körmil så är alltså 2011 ännu sämre!

Nivåerna är nu rekordlåga både vad avser nyttjandet av stridsvagnar som under 2011 endast kördes till en nyttjandegrad som motsvarar 20% jämfört med under 2004. Samma sak med Stridsfordon 90 som 2011 endast nyttjades till 15% jämfört med vad man gjorde under 2004.

Det blir då väldigt märkligt när företrädare för sittande regering trots detta hävdar att vi idag övar mer än tidigare och att vår försvarsförmåga är bättre än 2006 då alliansregeringen tillträdde. Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren hävdar dessutom att vår försvarsförmåga är bättre i dag än på 20 år och hänvisar till att ÖB ska ha påstått detta, något jag har väldigt svårt att tro. Eller?

Jag tror inte att någon försvarsdebattör längre kan hävda något sådant efter att ha läst inläggen om vikande trend i övningsverksamheten hos Wiseman och Wiktorin som nu kompletteras med detta underlag. Det räcker att titta på trenden från 2006 och fram till i dag så talar grafiken sitt egna språk. Försvarsförmågan kan omöjligt bli bättre om övningstid (i det här fallet mätt i antal körmil) reduceras i den omfattning vi här kan se svart på vitt.

Så frågan är hur om fler bevis behöver läggas på bordet innan företrädare för Moderaterna ska sluta att skönmåla läget och fortsätta hävda att man "satsar på försvaret"? Moderaternas så kallade satsningar täcker inte ens Försvarsmaktens årliga kostnadsökningar avseende löner, hyror och teknik. Ännu mindre så täcker det anskaffningen av JAS 39E.

Återigen så uppmanar jag alla att sluta skönmåla och ta tag i detta istället. Ett bra sätt att börja är att häva FM Org 18 så att vi får behålla nuvarande persomalramar. Nästa är att omgående omfördela från anslaget för internationella insatser till förbandsanslaget och börja öva hela Försvarsmakten hela året. Resten är upp till försvarsberedningen.


Underrättelseguide Ukraina

Ett område som det alltför sällan talas om i sammanhang som Ukraina är staternas underrättelseverksamhet. Jag tänkte därför göra en översikt för lekmän, så att läsarna som inte kommit i kontakt med denna mytomspunna verksamhet får en lite klarare bild av möjligheter och begränsningar. Jag tänkte följa den så kallade underrättelsecykeln som ser snarlik ut i västländerna.
Om någon vecka ska jag sen försöka skriva en artikel om underrättelsetjänst med mera knytning till Sverige.

Ledning/Planering:

Liksom all annan verksamhet, så måste underrättelsetjänsten ledas och planeras. På västsidan kan man påstå att detta fungerar relativt väl, det är något som sker hela tiden allteftersom beslutsfattarnas intressen varierar.

Några saker är framförallt viktiga att bära med sig. Dels avgörs framförallt tillgången på analysresurser av de långsiktiga prioriteringar som regeringarna har gjort år före krisen inträffar. När Arabiska våren bröt ut, så var omvärlden oförberedd. Visst följde man misstänkta terrorister, men detta var på ett mer taktiskt plan. Hur många analytiker i västvärlden som talar ukrainska vet jag inte, men det är säkert inte särskilt många.

Nästa viktiga faktor är graden av precision i de frågor som beslutsfattaren ställer till sin underrättelsetjänst. Vad kommer att hända i Ukraina? – är ingen bra fråga. Vag och därmed alltför omfattande. Här måste duktig underrättelsepersonal, oftast genom frågor lotsa sin klient fram till mer precisa frågor som: ”Hur kommer Regionspartiet ställa sig till en rysk inmarsch?”
”Hur sannolikt är det att ryska förband anfaller väster Dnepjr från Vitryssland?” Förmågan att skilja huvudsak från bisak är absolut nödvändigt för att överleva i den informationsocean som finns.

En tredje sak att hålla i minnet är att man i denna fas gör en inhämtandeplan på grundval av tillgänglig information och vilka källor man bedömer kan användas. Detta görs efter man brutit ned frågorna till allt mindre fragment som är möjliga att svara på ett och ett. Ett vanligt misstag amatörer eller stressade proffs gör är att de glömmer att konsultera de egna arkiven och databaserna. Det är inte ovanligt att man redan har mer än halva svaret i dessa.

Inhämtning:

Det är i detta skede som de olika inhämtningskällorna är som mest aktiva. Med utgångspunkt från inhämtandeplanen genomförs uppdragen, ofta dolt men ibland öppet.

HUMINT:

Att samla in via mänskliga källor är den bästa metoden när det gäller att lära sig något om aktörernas avsikt. Metoden är också i princip väderoberoende. Förenklat finns det två huvudstråk. Med passiv metod, där man lyssnar och ställer frågor till människor som kan tänkas veta något. Gör man detta systematiskt kan en organisation lära sig en del viktiga saker som stämningar. Exempel på tillvägagångssätt är soldaternas vanliga patrullering eller debriefing av flyktingar.

Aktiv inhämtning innebär att man skiljer ut vissa kontakter och ställer uppgifter till dessa. ”Ta reda på vilka det är som upprättat vägspärren vid järnvägskorsningen utanför Donetsk!”

För mer kvalificerade uppgifter värvas källor. Dessa måste de egna operatörerna möta under stor försiktighet och därför använder man sig av konspirativa metoder för att dölja mötet. Detta innebär att den största nackdelen med metoden är tiden. Det tar många månader att etablera sig i ett område med acceptabel risk. Och i fallet med Ukraina fanns det antagligen inte särskilt många som hade något nätverk etablerat i landet. Ryssland är givetvis ett undantag, och rent generellt anses ryssarna vara bäst i världen på HUMINT.

SIGINT:

Signalunderrättelsetjänsten används ofta som benämning för ett av sina delområden, nämligen kommunikationsspaning. Att försöka lyssna av aktörernas kommunikationer via radio, telefon, fax och datorer är legio bland de stora aktörerna. Inhämtning sker i stor skala, men man får inte tag i all kommunikation – åtminstone inte i tid. Viss kommunikation är hårt krypterad och annan går i nedgrävda kablar.

Precis som i fallet med den allmäna resursprioriteringen, så gäller det här att ha kunniga människor som förstår exempelvis ryska och ryska militära strukturer. Genom trafikanalys försöker man identifiera lednings- och lydnadsförhållanden i olika strukturer. Vem förefaller vara chef och var finns denne? Insamlingen sker med hjälp av satelliter, flygplan och fartyg. Specialförband kan ocks signalspana med mindre utrustning, men då är det oftast med kortare räckvidd.

ELINT eller att mäta olika slags signaler och emittering från tekniska system är den andra delen av signalunderrättelsetjänsten. Ofta handlar det om att upptäcka vilka radarsystem som är i gång, var de står och hur de används. Avfyras vapen som robotar försöker man mäta mot dessa också. Detta kan sedan användas för att uppdatera de egna hotbiblioteken som finns inprogrammerade i motmedelssystemen på exempelvis flyg och fartyg.

IMINT:

Många har väl sett bilderna på ryska truppsammandragningar på gränsen till Ukraina. Precis som i SIGINT är det USA som dominerar. De militära satelliterna anses ha en upplösning kring 4-5 tum, vilket gör att man ser det mesta, om vädret bara tillåter observation med elektro-optiska system. Som alternativ vid dåliga siktförhållanden finns radarbilder från satellit, men med sämre upplösning. Den är dock tillräcklig för att urskilja farkoster som stridsfordon etc.

Bilder kan naturligtvis tas från flygplan som Gripen under Libyeninsatsen eller fjärrstyrda farkoster, men också i horisontellt läge av spaningsförband på marken. När det gäller bildunderrättelser, så är det stora mängder data som ska hanteras och också tolkas för att lämpliga bilder ska väljas ut för analys. Bilder kan också köpas på den öppna marknaden, där civila företag opererar satelliter med ganska god upplösning numera. Ett av problemen är att bildunderrättelser i sig har det mycket svårt att exempelvis skilja från riktiga krigsförberedelser och förberedelser för övningar med skarp ammunition.

I takt med att hantering av geografisk information automatiseras blir det möjligt att lägga jordytan i botten av alla lager, så att olika slags information kan relateras till en geografisk referens. Detta skapar ökad tydlighet och möjligheter till ny kunskap när exempelvis en radiosignalering med bestämt mönster som användes på Krim kan knytas till en hörnlägenhet i Kharkiv som står registrerad på en ryss som flyttade dit för sex månader sedan.

Övrig inhämtning:

Det finns andra inhämtningsdiscipliner som OSINT (öppna källor). En del tror felaktigt att det bara handlar om det som kan hittas på nätet. Men OSINT omfattar alla källor inklusive reklambroschyrer och dammiga böcker i ett antikvariat. Mycket kulturell kunskap kan hämtas från studier gjorda flera år före konflikten.

En annan verksamhet som hjälper länderna att veta mera är den underrättelsesamverkan som bedrivs. Genom den så kallade ”Äpple mot päron-byteshandeln” kan den enskilda nationen förvärva mer kunskap om omvärlden än vad som varit möjligt på egen hand. Denna samverkan är en utrerad marknad och det som var intressant kunskap igår kan vara nästintill ointressant i morgon.

Det finns också risker med detta. Dels kan starka nationer försöka påverka sina partners genom ett starkt urval av vad man presenterar, dels kan det bli en form av grupptänkande och risk för att man bekräftar samma information från flera källor. En bra tumregel är att när de inblandades intressen är hyggligt jämbördiga och ganska gemensamma, så kan man få ett väldigt bra utfall av underrättelsesamverkan.

Fallet Ukraina bjuder på en särskild delikatess när det gäller själva Ukraina. Med all säkerhet är en hel del av beslutsstrukturerna penetrerade av de ryska underrättelsetjänsterna. Detta borde rimligen innebära att Väst är mycket försiktigt med att dela med sig av detaljerade underrättelser till Kiev, något som det säkert pågår ständiga diskussioner om i huvudstäderna. Goda underrättelser är ett slags militärt bistånd som omvärlden kan förse den nya regeringen med, givet att Västs underrättelseproduktion nu säkert fått upp ångan och har en hygglig överblick.

Avslutningvis, alla försök till inhämtning försöker motståndaren att motverka. Därför fungerar inte inhämtningen som i en film. Höga militärer avstår från telefon, förband parkeras inuti parkeringshus, kontraspionaget undersöker den egna personalen och så vidare.

Bearbetning och analys:

Detta steg har blivit viktigare i väst det senaste decenniet av två skäl. Dels behovet att bli bättre på att ta emot all den mängd data och information som väller över organisationerna, och dels på grund av den politisering av underrättelseanalysen som skedde inför Irakkriget 2003.

Numera följer många underrättelseorganisationer en strukturerad analysprocess. Det är inte heller ovanligt att analytikern får försvara sitt arbete vid särskilda möten innan underrättelseprodukten släpps iväg. Det är i detta steg som den bearbetade informationen från olika källor läggs samman och sätts i ett sammanhang. Vad innebär bilderna på det avlastade stridsvagnskompaniet utanför Bryansk? Och varför genomför man skensignalering utanför Kursk?

En alltmer vanlig metod är att man låter ömsesidigt uteslutande hypoteser tävla med varandra. Ryssland kommer/kommer inte anfalla Ukraina militärt före 25/5. Som stöd för analysen har man ställt upp olika indikatorer som kan bidra med ledtrådar till svaret. ”Propaganda mot den ukrainska ledningen med fientliga övertoner tilltar.” ”Diplomatiska krav framförs eller ökar i styrka.” ”Händelser som kan åberopas som Casus Belli inträffar, oavsett vem som egentligen har utför dessa.”

Ofta slutar analysen med en slags sannolikhetsprediktion: ”Det är troligt att Ryssland anfaller Ukraina militärt före 25/5.” Om analytikerna är med redan i planläggning och får styrt utrymme, så kan underrättelsearbetet bli delvis analysstyrt, vilket är en stor vinst. Ett vanligt fenomen är att inhämtningsresurserna har en egen bild av vad som är viktigt, om styrning saknas genom en inhämtandeplan som bygger på analysbehoven.

Delgivning:

Genom en svag delgivning till kunden kan man misslyckas med sitt uppdrag, alldeles oavsett hur bra man arbetat eller hur rätt man hade. Underrättelserna ska kunna användas som underlag för informerade beslut om utformning av politik och vilka åtgärder som bör genomföras visavi omgivningen.

Det gäller att komma med tydliga budskap, så att man inte fastnar i att ”x är möjligt, liksom y och z.” Budskapet ska pakteras också, vilket man ska diskutera med uppdragsivaren när uppdraget startar.

En evig fråga är hur långt underrättelsetjänsten ska gå i sina rekommendationer. En skola hävdar att man bara ska lämna rapporterna, en annan att underrättelsetjänsten kan påverka politiken där så anses lämpligt. Själv tillhör jag skolan rekommendation, men bara kopplat till aktörerna. ”Hur kommer Vitryssland agera, om vi gör x?” är en fråga som en underrättelsechef bör kunna besvara vid diskussionen som alltid utbryter efter en redovisning.

”Ska vi göra y eller z med hänsyn till er rapport?” är däremot en fråga som man inte bör besvara utan koppling till det som på finare språk kallas för”icke-egna fenomen”.

En annan sak att hålla i minnet är att delgivning nästan föder nya underrättelsebehov för beslutsfattaren. ”Ni säger att det är troligt att Ryssland kommer anfalla inom sex veckor, men inte väster om Dnepjr. Kommer man försöka att ta Kiev militärt? Vid ett ryskt anfall mot Kiev, hur länge håller staden ut? Hur ser förutsättningarna ut för Ukraina att organisera en motståndsrörelse i de södra och östra delarna av landet? Vad är den militära statusen i det västra och centrala militärdistriktet i Ryssland?”

Och sen börjar det om från början. Nu är detta bara en förenklad modell, i verkligheten kan utvecklingen springa ifrån de egna organisationerna. Eftersom underrättelser måste komma i tid, så kan det bli fråga om att avbryta analysen när den knappt startat för att beslutsfattaren ska få aktuell kunskap i tid i alla fall.

Ibland rycker kunden i underrättelsetjänsten ännu tidigare och önskar så kallad råinformation direkt från källorna. Det är allra oftast en riskfylld väg att gå, eftersom informationen inte är satt i kontext än. Mycket erfarna beslutsfattare kan visserligen förhålla sig någorlunda till detta, men även dessa tar miste ibland.

Ett annat, inte ovanligt, problemområde är att beslutsfattaren kan sitta med sina egna fördomar, värderingar och politik som hinder. Det spelar alltså ingen roll vad underrättelsetjänsten lägger fram som stöd för sina slutsatser, mottagaren är redan övertygad om sin bild.

Det är en mycket frusterande upplevelse för ett proffs att hamna i en sådan situation. Man måste visa både takt och tålamod för att försöka nå fram. Om det är mycket som står på spel måste man bli mycket tydligare och tuffare, fast på ett korrekt sätt. Så kallad Confirmation bias är en mänsklig egenskap som kan förstärkas på höga nivåer. Och den finns givetvis inom underrättelsetjänsterna också – hos både inhämtare och analytiker som chefer. Det bästa receptet är att arbeta fram en kultur, där det är tillåtet att diskutera andras, men också sina egna fördomar öppet.

Det är ockå viktigt att komma ihåg att stödja beslutsfattaren med vad denne kan säga om underrättelserna till olika grupper av utomstående, alltifrån det egna partiets ledning till svenska folket eller till utländska diplomater. Egna metoder och källor ska man alltid undvika att röja. Nu är detta en sanning med modifikation. Ibland framhärdar ansvariga i möten med utomstående och har stark övertygelse om att de egna uppgifterna är helt korrekta, när motpartern gör invändningar. Då är det nästan alltid fråga om att någon form av kommunikationsspaning varit i farten.

……….

En av svårigheterna för underrättelseorganisationerna att urskilja de ryska planerna, förutom den troligen låga prioriteringen som regionen har haft, så är det just sättet som ryssarna agerar på. Jag skulle vilja påstå att detta påminner om de första försöken som tyskarna genomförde på västfronten 1917 i det som skulle utvecklas till blixtkriget.

Ukraina 2014 är klassisk infiltrationstaktik i sitt esse, låt vara i prototyp.

”VDV, VDV, VDV”

Ofta nämns bara BMD när luftburet ryskt pansar nämns, men låt oss inte glömma Sprut-SD (2S25).

Byggnader i östra Ukraina tillhöriga polis och säkerhetstjänst har nu intagits av maskerade, uniformerade och i flera fall välbeväpnade män (olika automatkarbiner). Mycket tyder på att en del kommer från Krim. Om några inte bara har tillhört utan fortfarande tillhör ryska förband är ännu oklart.

En sak kan dock konstateras - ända sedan myndighetsbyggnader i östra Ukraina började stormas och intas för några dagar sedan så har det på olika sätts signalerats om VDV, alltså de ryska luftlandsättningstrupperna - som spelade en stor roll i Krim-operationen. Man har kring dessa intagna byggnader i östra Ukraina inte bara viftat med VDV-flaggor utan även skrikit "VDV, VDV, VDV". Bland de beväpnade har man kunnat skymta VDV-telnjasjkor, förbandets randiga tröjor. De senare bärs dock även av många civila (veteraner) och utgör därmed inget bevis för aktiv VDV-personal.

På nätet har separatister gjort antydningar om att VDV redan skulle vara på väg in i Ukraina. Nyss såg jag i alla fall en bild som enligt uppgift togs igår och ser ut att visa att VDV-förband nära Ukraina tillförs fler pansarfordon, konkret bandkanoner av modell 2S9 Nona. Dessa har 120 millimeters pjäs, men är inte det grövsta inom VDV. Sprut-SD, som syns i klippet ovan, har 125 millimeters stridsvagnskanoner i princip av samma typ som i T-90. Vad jag vet har inga bilder av Sprut-SD vid gränsen ännu kommit ut, men skulle VDV gå in i Ukraina med kompletta förband är det nog en möjlighet att även Sprut-SD sätts in.

Sist men inte minst bör man inte glömma att VDV:s "pappa" Vasilij Margelov föddes i Dnipropetrovsk, det ukrainska län som gränsar till Donetsk, där mycket av oroligheterna nu pågår. Mer om Margelov kan man läsa i Ryska elitförband.

De nya moderaternas syn på försvaret!

Twitterdumparna i det här inlägget får stå för sig själv. Det ger en bild av hur en folkvald riksdagsledamot för Nya Moderaterna ser på försvarsfrågan. Det är inte konstigt att trovärdigheten för nymoderat försvarspolitik sjunker när uttalanden som dessa basuneras ut.

Det förhåller sig nog precis så som Wiseman uttryckte det i dag
"Jag är helt övertygad om att @beckmansasikter verkligen tror på det han skriver. Han är tyvärr ej ensam i M om det heller."
Så är det nog tyvärr och detta kommer att kosta Nya Moderaterna röster i kommande riksdagsval. Jag håller det inte för omöjligt att partiet kommer att tappa röster räknat i hel eller kanske till och med flera procent (1% ≈ 60.000 röster) p.g.a. vanskötseln, skönmålningen och vanföreställningarna om att man "satsar på försvaret". Korten är synade från försvarsintresserade, från media och från allmänheten.

Bilden som förmedlas av moderatpolitiker stämmer - som vanligt - inte alls överens med den bild som Försvarsmaktens personal upplever i sin vardag. Det har vi fått åtskilliga bevis för det senaste året, senast i Agendas reportage från Eksjö med soldater som fick skrika PANG PANG då det saknas ekonomiska medel för att öva hela året.

Trots det fortsätter Nya Moderaterna sin enträgna retorik om satsningar som om inget hänt. Jag ska dock tillägga att det fortfarande finns ett antal moderata riksdagspolitiker jag respekterar. Annicka Engblom är en av dessa som fortfarande är saklig i argumentationen, och det finns fler. Ni borde kliva fram och korrigera kollegor som Lars Beckman. Annars går det bra att tala med allianskamraterna Allan Widman eller Mikael Oskarsson som har mycket god uppfattning om det aktuella läget. Jag tror inte någon av dessa delar åsikterna som förmedlas från Nya Moderaterna.

Jag stannar där och låter twitterflödet tala sitt egna språk.





Bloggar: Cornucopia, Sjätte mannen

Modus operandi

Sammanfattning

Främmande makt har inom Sverige och Finland ökat sin underrättelseinhämtning samt inom Norge och Sverige genomfört offensiva förberedelser som kan utnyttjas i händelse av krig. Totalt sett har underrättelseinhämtning ökat inom det aktuella geografiska området samt övergått till en mer offensiv karaktär, likväl har metoder som utnyttjats under det kalla kriget åter uppmärksammats inom de aktuella länderna som tillvägagångssätt som utnyttjas av främmande makt. Bedömt kommer främmande makt öka sin underrättelseinhämtning under de kommande åren samt den kommer bli mer offensiv till sin karaktär.

Analys

Allmänt.Utgångspunkten i denna analys är den Svenska säkerhetspolisens utpekande av Ryssland som en stat som genomför krigsförberedelser mot Sverige. I sig skall man värdera ordet krigsförberedelser, alla nationer vidtar krigsförberedelser i någon omfattning. Sverige hade som exempel, väl framtagna planer på bekämpning av utskeppningshamnar i nuvarande Baltikum med attackeskadern under det kalla kriget. Så ordet krigsförberedelser innebär inte att ett krigshot föreligger. För att få en uppfattning kring detta bör man se på Norden som helhet, genomförs det förberedelser över hela ytan, ett begränsat geografiskt angrepp mot Sverige från Rysk sida är föga troligt, utan hela Norden kommer bli indragen i en konflikt om en sådan skulle uppstå i vårt närområde. Bredden på analysen kommer omfatta de nationella säkerhetstjänsternas rapportering från 2008 intill dags datum i Norge, Sverigeoch Finland om främmande makts underrättelseverksamhet.

Syftet bakom utnyttjandet av tidsspektrumet 2008 intill nu är att 2008 förändrades den säkerhetspolitiska situationen fundamentalt i och med Georgienkonflikten. Samt som en konsekvens av denna, Rysslands omfattande reformering av dess väpnade styrkor. Likväl har under det aktuella tidsspektrumet den säkerhetspolitiska retoriken hårdnat. Analysen berör enbart inhämtning mot militär mål, dock kan det rekommenderas att läsa årsrapporterna för att erhålla en tydligare bild av vilken form av inhämtning och mot vilka mål som genomförs inom de aktuella länderna.

Något om begrepp som utnyttjas, en underrättelseofficer är en person som antingen uppträder legalt eller illegalt i ett land. Han har erhållit utbildning i hur inhämtning skall genomföras och framför allt värvning av personer som kan förse vederbörande med information. Den person som värvas benämns agent. Agenten erhåller vanligtvis utbildning av underrättelseofficeren för att kunna fullfölja sina uppgifter. Vanligtvis omfattar detta hur information skall inhämtas och sedan överlämnas till underrättelseofficeren. Samt hur underrättelseofficeren och agenten skall kommunicera med varandra.

Norge.Både inriktning och inhämtningen verkar legat på en konstant nivå under den aktuella tidsperioden. Främmande makt utnyttjar sig dels av legala underrättelseofficerare dvs försvarsattachéer dels illegala underrättelseofficare med förespegling att vara t ex journalister, forskare eller innehar en diplomatisk täckbefattning. Vad som skall noteras avseende inhämtningsmetoder i Norge är att man i årsrapporten för 2013, noterat att främmande makt påbörjat rekrytering av studenter samt rekrytering av individer tidigt i deras karriär inom vissa arbetsområden. Således långsiktiga infiltrationsoperationer.

Under 2008 är främmande makters underrättelseverksamhet i Norge och mot norska intressen på en hög nivå. Vad avser militära förhållanden är det främst det norska NATO medlemskapet och Norges deltagande i internationella operationer samt nationella förmågor och doktriner som är mål för inhämtning. Under 2009är fortfarande främmande makters underrättelseinhämtning mot Norge och norska intressen hög. Vad avser militära förhållanden anser man att inhämtningen är inriktad mot det norska NATO medlemskapet. 2010 års rapport delger inte i någon nivå hur aktiva främmande makter varit i Norge avseende inhämtning, man säger enbart att nivån är likvärdig med andra länder i Europa. Inhämtningen är fortfarande inriktad mot det Norska NATO medlemskapet samt deltagandet i NATO internationella operationer, men nämner även att deltagandet i säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten har varit av intresse för inhämtning.

2011 års rapport delger inte i någon nivå hur aktiva främmande makter varit i Norge avseende inhämtning, det man delger är att flertalet nationer genomför inhämtning i Norge. Inhämtningen vad avser militära förhållanden är inriktad mot Norges försvars- och säkerhetspolitik. 2012 års rapport delger enbart att ett flertal nationer bedriver inhämtning i Norge med vilken intensitet utelämnas. Inhämtning kring militära förhållanden är inriktad mot det Norska försvaret, NATO medlemskapet, krisberedskap, militär teknologi samt försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete. 2013års rapport pekar på att mängden inhämtning som genomförs i Norge av främmande makter fortfarande är på en stabilt hög nivå. Inhämtningen är inriktad mot försvars- och säkerhetspolitik i norden området samt krisberedskap och säkerhetsfrågor. Likväl noterar man att främmande makt genomför inhämtning som kan vara förberedelser inför sabotage. 2014 års rapport nämner att ett flertal nationer genomför inhämtning mot norska intressen. Inhämtningen genomförs mot vad man i allmänna termer beskriver som försvarshemligheter.

En viss fördjupning krävs kring utnyttjandet av långsiktiga infiltrationsoperationer. PST har påtalat att man ser mycket allvarligt på detta iom att det utnyttjas som en inhämtningsmetod. Grunden till dessa operationer bör man kunna tillskriva de Sovjetiska underrättelseorganisationerna som under 1920 och 1930-talet genomförde rekrytering av bl a studenter. Där det mest kända fallet är rekryteringen av spionringen som fick epitet "The Cambridge Five". Tanken bakom att rekrytera studenter är att dessa på sikt kommer ha ledande befattningar och därmed kan delge känslig information. Givetvis genomförs en viss styrning kring vilka jobb och befattningar som skall sökas för att individen skall hamna på säkerhetsklassade befattningar. Det svåra med dessa operationer är för ett lands kontraspionage att uppmärksamma rekryteringen och sedan agentens karriär. Inledningsvis för vederbörande en tyst tillvaro för att därefter gradvis öka sin verksamhet utifrån sin öppna karriär för att slutligen kunna börja delge hemlig information. Då vederbörande redan är rekryterad så är grundtesen att kontraspionagets kontroller ej skall ge något utslag, vilket även är troligt.

I Norge kan man inte utläsa någon ökning kring främmande makts underrättelseverksamhet under den aktuella tidsperioden. Den skall över tiden varit hög enligt dessa rapporter. Två saker bör noteras avseende den Norska rapporteringen dels är det förberedelserna för sabotage som uppmärksammats dels är det utnyttjandet av långsiktiga infiltrationsoperationer. Vad avser förberedelser för sabotage så genomför en underrättelsetjänst detta är det en krigsförberedelse. Vad avser de långsiktiga infiltrationsoperationerna är att man tillmäter det landet en särskild tyngd.

Finland.För denna analys saknas offentlig års rapportering mellan åren 2008-11 från SUPO. Därav finns det ett bedömningsglapp hur utvecklingen skett i Finland rörande främst inriktning på inhämtning, intensiteten i denna samt om det blivit mer eller mindre underrättelseofficerare i landet. De nationer som genomför underrättelseinhämtning i Finland fokuserar främst på försvars-, utrikes-, och säkerhetspolitiken som Finland för samt dess NATO samarbete och högteknologisk forskning inom det militära området.

I 2011 års rapport delges att i förhållande till Finlands storlek finns det en stor mängd underrättelseofficerare i landet. Inhämtning är inriktad mot Finlands försvars- och säkerhetspolitik samt dess samarbete inom EU och med NATO. I 2012 års rapport delges att underrättelsepersonalen i Finland har ökat något. Inhämtningen är inriktad mot Finlands försvars- och säkerhetspolitik samt dess samarbete inom EU och med NATO. Inhämtning mot militärteknologi har även noterats. I 2013 års rapport delges att utländska underrättelsetjänster fortfarande har en stor mängd underrättelseofficerare stationerade i Finland. Inhämtningen är inriktad mot Finlands försvars- och säkerhetspolitik och dess förhållanden till NATO.

En intressant sak som SUPO berör i sin års rapportering för 2012 är utnyttjandet av s k "illegalister", likväl påtalar man att denna verksamhet följs upp vilket tyder på att man åtminstone har viss insyn i främmande makts utnyttjande av denna metod. Enkelt beskrivet är en "illegalist" en individ som förses men en falsk levnads historia och födelseattest. Hans uppgift är därefter vanligtvis att erhålla ett medborgarskap i det land han kommit till, för att därefter fortsätta till det land som den egentliga inhämtningen skall genomföras i, således för att erhålla ett relativt säker täckmantel. Dock behöver det inte alltid vara så att man utnyttjar ett transitland för illegalister. Detta är således långsikta operationer som genomförs vilket kan sträcka sig över decennium, ett praktiskt exempel på detta är det tyska spionparet Andreas och Heidrun Anschlag som åtalades och fälldes 2013 för spioneri.

En nackdel med den finska rapporteringen är att man ej delger något om intensiteten i inhämtningen, likväl saknas data rörande mängden underrättelsepersonal mellan 2008-11 vilket gör det svårt att avgöra om en gradvis ökning skett inom landet. Vad som dock noteras är att dessa blivit fler mellan 2011 och 2012. Vad denna ökning beror på kan enbart sia om dock ökar underrättelsepersonal främst då det krävs mer inhämtning. Således kan vi dra slutsatsen att inhämtningen i Finland mot bedömt finska intressen har ökat från 2012 och framåt.

Vad som även är intressant att notera är att Finland har lyckats erhålla viss uppföljning kring illegalist verksamheten inom landet. Något som även tyder på viss oförsiktighet från dessa nationer då dels den legala underrättelsepersonalen blivit röjd dels är även illegalisterna röjda. Troligtvis har verksamheten uppdagats när uppföljning av den legala underrättelsepersonalen genomförts.

Sverige.Både inriktning och inhämtningen verkar legat på en konstant nivå under den aktuella tidsperioden. Dock noteras en nedgång i antalet länder som genomför inhämtning under 2013 men en tydligare offensivare inriktning på den under samma år. Likt Norge och Finland utnyttjar sig främmande makt dels av legala underrättelseofficerare dvs försvarsattachéer dels illegala underrättelseofficare med förespegling att vara t ex journalister, affärsmän eller innehar en diplomatisk täckbefattning.

I SÄPO årsbok för 2008 delges att mer än femton (15) länder genomför inhämtning i Sverige. Inhämtningen är inriktad mot svensk politik, ekonomi, teknik, vetenskap, försvar eller flyktingar. I årsboken för 2009 är inriktningen och mängden länder desamma, dock delges att man aktivt arbetat mot att förhindra inhämtning mot Sveriges ordförandeskap i EU, vilket skall givit positivt resultat. I årsboken för 2010 kvarstår antalet länder och inriktning på inhämtningen, dock noteras det att antalet underrättelseofficerare blivit något färre under 2010 kontra 2009.

I årsboken för 2011 kvarstår antalet länder samt dess inriktning på inhämtning dock ökade antalet underrättelseofficerare i Sverige under 2011. I Årsboken för 2012 kvarstår antalet länder, inriktning samt antalet underrättelseofficerare. I årsboken för 2013 har man ändrat från femtontalet (15) länder till tiotalet (10) länder. Vad som är intressant med 2013 års redovisning är den muntliga föredragningen som genomfördes. Där SÄPO öppet pekar ut Ryssland dels som ett av de mest aktiva länderna i Sverige dels för att genomföra krigsförberedelser mot Sverige. Det är den Ryska generalstabens underrättelsetjänst – GRU – som pekas ut för att genomföra dessa förberedelser och inhämtning för det. Vad avser inhämtning är det t ex operativ inhämtning i terrängen, vad avser förberedelser är det bl a inköp av stora mängder kartor över militärt känsliga områden.

Vad avser kartorna är det i sig en relativt intressant företeelse som kan kräva en lite fördjupad analys. Ser man enkomt på kartorna så är de civila kartor som säljs antingen i RT 90 eller SWEREF 99 således hel svenska koordinatsystem, att dessa skall nyttjas av Ryska förband är mycket tveksamt. Militärt utnyttjas MGRS i Sverige, vilket beställs via en särskild tjänst inom Försvarsmakten så bedömt är det inte dessa kartor som GRU har handlat stora mängder av. Vilket ger oss tre (3) troliga alternativ till vad kartorna skall användas.

Det förstaalternativt kan vara möjligheten att jämföra terrängförändringar och framför allt upprättande av nya master. Detta kräver uppdatering av egna kartor för att möjliggöra t ex konturflygning/lågflygning dock kräver återigen detta ej stora mängder kartor. En annan möjlighet kan vara att upptäcka uppkomsten av nya föremål eller föremål som försvunnit vilket kan kräva fördjupad inhämtning. Dock att man köper upp stora mängder är mycket anmärkningsvärt iom att utrustning för reproducering finns i Ryssland och dessa exempel kräver ej stora mängder kartor.

Det andraalternativet är att kartorna i huvudsak har köpts in för att utnyttjas i Sverige. Då uppstår en intressant frågeställning varför köper man in stora mängder kartor över militärt känsliga områden och till vad? Bedömt är det för att kunna genomföra sabotage med hjälp av inhemska svenska grupperingar, sannolikheten att en svensk medborgare kan handha en svensk karta är betydligt högre än en rysk medborgare. Likväl att en svensk medborgare har ett antal svenska kartor i sitt ägo är inget konstigt. Känt sedan tidigare dvs under kalla kriget var att dels fanns det illegalister med enbart sabotage uppgifter dels svenskar som rekryterades för att genomföra sabotage i händelse av ofred.

Det tredjealternativt är att det fanns ett visst behov av att införskaffa svenska kartor, varvid man genomförde ett större inköp för att förvilla. Detta i sig skulle inte vara omöjligt, för denna verksamhet bygger på illusioner och speglingar av allt, dock bör syftet då fortfarande vara antingen alternativ ett eller två fortfarande kartorna har köpts in för.

Slutsatser

Mängden underrättelseofficare i de tre länderna verkar i huvudsak vara konstant. Dock ökade mängden dels i Sverige 2011 dock från en minskning under 2010 dels ökade mängden i Finland 2012. Vilken eller vilka nationer som ökat sin mängd underrättelseofficare i de båda länderna framgår ej i rapporteringen, det man dock skall ta i beaktande är att någon eller några länder tillmäter Sverige och Finland ett ökat intresse. Det ökade intresset är bedömt en kombination av flera intresseområden.

Hur inhämtningen genomförs verkar hos de tre länderna vara densamma. Dock delger man i Norge att man uppmärksammat långsiktiga infiltrationsoperationer och i Finland utnyttjandet av illegalister. Att båda dessa metoder har utnyttjas i Sverige är känt sedan tidigare, så att detta även genomförs i Sverige håller jag för mycket troligt. Man väljer helt enkelt inte att belysa det i rapporteringen, bedömt för att man ser det som skyddsvärd information och man har verksamheten under uppsikt.

Främmande makts inhämtning mot militära förmågor (utöver de nationella förmågorna) i de tre länderna verkar i huvudsak vara inriktad mot NATO samarbetet inom Finland och Sverige i Norge är likväl NATO huvudfokus och där bedömt dess försvarsplanering. Att notera i den norska rapporteringen nämns i 2010 års rapport att en ökning skett vad avser inhämtning mot säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten. Detta hör troligtvis samman med grundandet av NORDEFCO i slutet av 2009. I sig inget konstigt, ett nytt försvarssamarbete påbörjas då uppstår även ett underrättelsebehov för främmande makt.

En intressant sak är att man i Norge delger information om att man uppmärksammat förberedelser för att kunna genomföra sabotage under 2012. Likväl delger man i Sverige att Ryssland genomfört krigsförberedelser under 2013. Således genomförs det i två av tre länder krigsförberedelser, bedömt har detta även genomförts i Finland men man väljer att ej gå ut med information eller man har ej uppmärksammat det, men jag finner det svårt att tro att det ej skulle genomförts liknande åtgärder även där. Likväl innebär det att även i Norge har det genomförts operativ inhämtning av information i terrängen såsom i Sverige.

Det vi kan se under den aktuella tidsperioden är att på underrättelsearenan har situationen förändrats. Dels har inhämtningen ökat i både Sverige och Finland dels har inhämtningen övergått till att omfatta förberedelser av offensiv karaktär i Norge och Sverige. En omedelbart slutsats blir då att Barensländerna tillmäts ett större intresse samt man ser från främmande makt att en väpnad konflikt inom det geografiska området är fullt möjligt och man genomför förberedelser inför det. Detta i sig ger i förlängningen också att inhämtningen kommer bli mer offensivsamt andra mer offensiva metoder för inhämtning kan komma att utnyttjas.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

BBC 1
NORDEFCO 1
PST 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8
Reuters 1, 2
SR 1, 2
SUPO 1, 2, 3, 4
SvD 1, 2
SÄPO 1, 2, 3, 4, 5, 6
UR 1

”Försvaret” – en lathund för media

Nyheter om försvarsfrågor är ofta komplicerade för den enskilde läsaren. Det beror dels på att det som beskrivs är främmande men minst lika ofta för att begreppen och sammanhangen är förvirrande.

Det som vanligast utgör en orsak till oklarhet är begreppet ”Försvaret”. Det märks inte minst i de senaste dagarnas medierapportering kring svensk ubåtstillverkning.*

För de allra flesta svenskar så är ”Försvaret” synonymt med Försvarsmakten och dess verksamhet. Skulle det genomföras en snabbenkät av någon kvällstidning så skulle nog de flesta tillfrågade beskriva ”Försvaret” med soldater, stridsvagnar och stridsflygplan, kort sagt militären eller militär verksamhet.

Då uppstår det ett problem när media svepande använder ”Försvaret” som rubrik eller beskrivning för andra myndigheter under Försvarsdepartementet eller med uppgifter kopplade mot Totalförsvaret. Läsaren lämnas då i osäkerhet om vilken myndighet som har ansvaret och uppfattar nog att det är Försvarsmakten som agerar eller är part. Förutom att Försvarsmakten hamnar i fokus så blir eventuell uppskattning eller kritik missriktad.

Ett exempel på detta är Svenska Dagbladets artikel från den 19 juli 2013 om bengaler på fotbollsarenor. För den oinvigde, och jag skulle vilja påstå för de flesta läsare, skapades nog en mental bild av att MILITÄREN ska testa pyroteknik. Läsaren måste läsa det finstilta och veta att det egentligen rörde FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, som är en civil myndighet, med helt egna uppgifter och verksamhet.

SVD och  Försvaret

SVD och Försvaret

 

Min rekommendation, för att ge alla läsare, lyssnare eller tittare tydlighet, är att när ”Försvaret” används i bestämd form så avses Försvarsmakten. För myndigheter som inte är Försvarsmakten används respektive myndighetsnamn. Att namnet råkar innehålla ”Försvarets” är i de flesta fall av historiska skäl och är inte synonymt med Försvarsmakten. Det är som om alla aktörer i en räddningsinsats skulle benämnas polis när det i själva verket är brandförsvar, ambulans och bärgningskår som varit på plats.

Försvarsmakten är en militär myndighet som leds av överbefälhavaren. Det är våra flottiljer, regementen och militär verksamhet, oftast i uniform.

Vilka myndigheter brukar bli ”Försvaret” och som för tydlighetens skull borde omnämnas med myndighetsnamnet?

FMV, Försvarets Materielverk är en civil myndighet som leds av en generaldirektör. Myndigheten sysslar bl.a. med upphandling och anskaffning av försvarsmateriel samt försvarslogistik.

FHS, Försvarshögskolan är en statlig högskola som leds av en rektor. Skolan utbildar såväl militära som civila elever och studenter.

FOI, Totalförsvarets Forskningsinstitut är en civil myndighet som leds av en generaldirektör. Myndigheten sysslar bl.a. med forskning, metod- och teknikutveckling, analyser och studier.

Fortifikationsverket är en civil myndighet som leds av en generaldirektör. Myndigheten sysslar bl.a. med fastighetsförvaltning för Försvarsmakten.

FRA, Försvarets radioanstalt är en civil myndighet som leds av en generaldirektör. Myndigheten sysslar bl.a. med signalspaning.

FXM, Försvarsexportmyndigheten är en civil myndighet som leds av en generaldirektör. Myndigheten sysslar bl.a. med att främja svensk försvarsexport.

MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är en civil myndighet som leds av en generaldirektör. Myndigheten sysslar bl.a. med frågor om skydd mot olyckor, krisberedskap och civilt försvar.

Rekryteringsmyndigheten är en civil myndighet som leds av en generaldirektör. Myndigheten sysslar bl.a. med prövning av sökande till Försvarsmakten och Polisen.

Statens Försvarshistoriska Museer en civil myndighet som leds av en överintendent. Myndigheten ska främja kunskapen om det svenska försvaret genom tiderna.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

*Vilken uppgift Försvarsmakten hade vid den numera så kallade ”ubåtsräden” framgår av Södra skånska regementets (P7) kommentar till TT.

Skrota Bogalandscenariot och växla upp!




Försvarsmakten har nyligen avslutat en enorm stabsövning - VIKING 14 - med deltagande från drygt 50 nationer och 90 organisationer.  Övningen går ut på att leda, samverka och hantera aktuella "utmaningar" i en internationell freds- och krishanteringsinsats. Övningen hade totalt cirka 2500 deltagare.

Bogaland är ett fiktivt land som i spelet utgörs av Mellansverige. Till detta ett scenario med en stat som delats i fyra delar varav Gotland delats i två delar. Tänk ett sönderfallande forna Jugoslavien så får man en bild av vad det hela handlar om.

Jag vet inte hur länge Försvarsmakten har använt detta scenario, men det är länge, lite för länge enligt min mening. Bogaland används under såväl VIKING som CJSE och en rad andra övningar.

Under årets VIKING så hyllades övningen som "den bästa övningen i världen" av Brigadgeneral Stefan Andersson, till vardags C ATS och övad COM LCC i Enköping under VIKING-14. Nu vore det väl något förmätet av mig att hävda något annat när det gäller Anderssons domäner på markarenan, men den bilden känns inte igen sett från den maritima arenan då detta scenario har tillämpats. För flygstridskrafternas del har ACC suttit i Uppsala där man inte kan skönja samma entusiasm. Den maritima komponenten MCC har suttit i Karlskrona.

Men vad vill jag då säga med rubriken?

Jag tycker detta scenario, framtaget under den strategiska time-outen så Försvarsmakten befann sig i en identitetskris är överspelat. Tiden efter FB-04 när internationella insatser var dimensionerande och Försvarsmakten byggdes om för att bidra till brandsläckning i oroshärdar genom "expeditionär förmåga" så var scenariot relevant. Nu är det andra tider.

Någon kommer säkert att hävda att det är viktigt att öva "comprehensive approach" tillsammans med andra myndigheter inom ramen för krishantering? Ja, så är det men problemet är att vi borde göra det i en nationell kontext med ett helt annat innehåll och med andra deltagare.

VIKING och CJSE borde enligt min mening stuvas om i sin helhet och växlas upp minst två steg där ett väpnat angrepp på ett nordiskt land, kanske Sverige eller kanske ännu hellre, där ett väpnat angrepp mot Baltikum är det dimensionerande scenariot som ska hanteras av en sammansatt styrka. 

Representation från statsledning, MSB, Polisen, KBV, Vattenfall, Hamnar och andra aktörer som har avgörande del i att trygga vår försörjning borde vara självklara deltagare. Då kan man öva på ett sådant sätt att man kan dra skarpa lärdomar i syfte att förbättra båda samverkan mellan dessa aktörer och för att hitta bristerna i nuvarande system. Att bristerna är många när det gäller civilförsvaret är nog ingen underdrift då civilförsvaret och krisberedskap är något som i praktiken knappast existerar. Klipp importen av olja och stäng Göteborgs hamn i en sådan övning och se vad som händer.

Rent militärt hade detta gett möjligheten att i stabsmiljö öva att ge och ta emot stöd i enlighet med "solidaritetsprincipen". Jag vill hävda att det hade gett betydligt mer än vad innehållet i nuvarande scenario ger. 

Utvecklingen i vår omvärld och Rysslands annektering av Krim och fortsatta militära hot ger vid handen att det är kvalificerad strid som behöver övas, även i fiktiva stabsövningar. Av den anledningen anser jag att nuvarande Bogalandscenariot bör skrotas eller omarbetas i grunden.

För Marinens del så rimmar inte alls innehållet med Marinchefens uttalade målsättning om att övningsverksamheten ska dimensioneras mot en "högteknologisk och kvalificerad motståndare". Kan man klara av detta så kan man även klara av piraten och terroristen i den marina miljön har vi hört Jan Thörnqvist klokt uttalat vid flera tillfällen. Jag instämmer helt och hållet med amiralen.

Uppgifter gör nämligen gällande att den marina komponenten i övningen har omfattat ett 30-tal större kvalificerade stridsfartyg i ett mycket begränsat operationsområde som i spelet utgjorts av Gotska Sjön. Med dessa kvalificerade stridsfartyg i detta mycket begränsade geografiska området har huvudfokus under övningen legat på att stoppa smuggling och piratverksamhet.... Man tar sig för pannan...
Syftet med den marina närvaron i det påhittade landet Bogaland, där insatsen har genomförts, har bland annat varit att förebygga piratverksamhet, bedriva sjökontroll samt stödja de övriga vapengrenarnas verksamheter.
Det är för övrigt sorgligt att inte ens Försvarsmakten på egen webbsida klarar ut begreppen och benämner försvarsgrenar som "vapengrenar".

Det är hög tid att växla upp Försvarsmakten och övningarnas innehåll nu! Det duger inte längre att öva mot okvalificerade hot i tider då omvärldsläget förändras till det sämre, och där den dimensionerande motståndaren är högteknologisk och kvalificerad - inte ens under stabsövningar. Det tål ånyo att påminna om GUUBBE - Georgien, Ukraina, Upprustning, Beredskapsövningar, Brott mot CFE-avtal och Ekonomiska hot. När ska verkligheten få genomslag på hur vi övar och dimensionerar vårt försvar och rikets samlade krishanteringsförmåga?

Senare i helgen kommer inlägg om ubåtsaffären och ÖB:s senaste uttalanden. 

Behovet av ett strategiskt tänkande och en samlad svensk nationell säkerhetsstrategi

Uppdatering:

Wisemans utmärkta inlägg om statsministerns medverkan i Ekots lördagsintervju vittnar på ett utmärkt sätt om regeringsmaktens bristande långsiktig strategi. Det vittnar dessutom om bristen på förståelse för hur man långsiktigt skapar försvarsförmåga. Ett utökat och justerat antal örlogsfartyg och stridsflygplan avhjälper inte de problem och utmaningar som finns i vare sig materielplanen eller på personalområdet och i övningsverksamheten.

———————————————–

Sveriges strategiska nationella intressen är idag inte [tydligt] beskrivna. Att vi dessutom har mer eller mindre uttalade intressen att värna och skydda globalt sett gör inte saken enklare.

Avsaknaden av en samlad nationell säkerhetsstrategi är därmed mycket uppenbar i Sverige. Även om utrikes- och säkerhetspolitiken varit fast och stabil under en lång tid, så har Sverige inte lyckats samla sig kring sina nationella intressen – ej heller kunnat värdera och definiera en relevant hotbild som är accepterad och förstådd.

En nationell säkerhetsstrategi kopplat mot svenska intressen och en relevant hotbild är nödvändig att formulera för att kunna tänka och agera strategiskt. Resultatet ser vi idag – en regering som på mycket kort tid svängt från att allt är frid och fröjd i de svenska väpnade styrkornas transformation till att komma med osynkroniserad överbudspolitik. Regeringen har t.o.m. genom det s.k. regeringsbeslut 5 (år 2013), krävt att Försvarsmakten ska pressa fram en reducering av organisationen med en minskning av 500 miljoner kr i lönekostnader.

Att skapa militär förmåga är emellertid en långsiktig investering i personal, materiel och övningsverksamhet. Detta kräver långsiktigt övervägt tänkande. Att ha en trovärdig försvars- och säkerhetspolitik kräver förutom ett långsiktigt tänkande också ett moraliskt och etiskt åtagande. Båda dessa områden kräver därför att staten kan, förmår och vill tänka strategiskt.[1]

Nedan illustreras hur Polen har tagit sig an detta område. De har ett mycket robust och omfattande White Paper [National     Security Poland 2013]Här framgår tydligt interaktionen mellan;  nationella intressen – strategisk mål – operativ strategi.

Namnlös

Nat in

Det är vidare problematiskt att härleda vilka intressen och vilken hotbild som ska dimensionera de maktmedel och förmågor som vi behöver här och nu och på sikt. Riksrevisionen påtalade just detta i sin rapport (RIR 2014:8): ”Det är regeringens uppgift att konkretisera riksdagens beslut och göra det tydligt för Försvarsmakten vad dess målsättning och prioriteringar ska vara.”

Den ambition som lades fram i försvarsberedningen redan 2004, med en samlad syn på säkerhet genom skapandet av en nationell säkerhetsstrategi, skulle med fördel göra saken tydligare. Det skulle vidare skapa bättre förutsättningar för att värdera och definiera hotbilden och därigenom kunna peka på det militära förmågor och den volym som krävs för att skydda det vi anser vara våra nationella intressen och våra viktiga utvalda strategiska områden.

En operationalisering av det vidgade säkerhetsbegreppet genom en samlad nationell säkerhetsstrategi skulle därmed ge berörda myndigheter en avsevärt tydligare målsättning för vad de ska uppnå och kunna hantera. Min bestämda uppfattning är att svensk försvars- och säkerhetspolitik kommer att halta så länge vi inte hanterar dessa frågor långsiktigt och strategiskt. Avsaknaden av ett robust White Paper kommer även i fortsättningen leda till att försvars- och säkerhetspolitiken hanteras efter opinionsyttringar och inte efter stabila och logiska analyser. En annan konsekvens av bristen på strategi från staten är att beslut fattas styckevis och delat – något som innebär att det uppstår brister i helheten och den operativa balansen. Därutöver innebär ett kortsiktigt tänkande att man ofta nödgas fatta beslut ad hoc om enstaka materielprojekt för att livscykeln nått sin ände. Ett strategiskt långsiktigt helhetstänkande skapar däremot förutsättningar för att hela tiden vinnlägga sig om att ha ett visst ”reformutrymme” för nya oundgängliga förmågor för framtiden.

Frågan är hur länge de ska dröja och hur mycket som ska hända i vårt närområde och i vår omvärld innan vi bejakar ett strategiskt tänkande – eller kanske är min vision en utopi?

—————————————————————

Sverige behöver ett genomarbetat White Paper med en tydlig National Security Strategy – jfr också med UK och deras strategi och dess robusta process för ständig översyn. Bilden visar bl.a. hur UK organiserat sitt arbete med en nationell strategi. 

UK org for NS [1] Att tänka strategiskt kräver analys och en beslutsfattning som är rationell och långsiktigt. Det funkar illa med politiska dagsländor för den som vill vara och uppfattas strategisk.


Försvarsberedningens rapport – En urvattnad kompromiss eller startskottet för en återtagning av försvarsförmåga?



Inför utgivningen av det senaste numret av Kungliga Örlogsmannasällskapets (KÖMS) tidskrift i sjöväsendet (TiS) fick jag erbjudandet att skriva en artikel och ge min syn på sakernas tillstånd inför försvarsberedningens rapport. Sagt och gjort, i senaste numret (nummer 1 2014) som ramlade ner i brevlådorna tidigare i veckan finns min artikel publicerad. Jag väljer att återpublicera den här på bloggen så att ni som ännu inte är prenumeranter får möjlighet att läsa och kommentera. För övrigt så rekommenderar jag alla att prenumerera på tidskriften för enbart 250:-årligen. Här finns många läsvärda artiklar.

/ Skipper
-------------------------------


Vår omvärld förändras snabbt. Ryssland har genom ett oerhört välplanerat strategiskt överfall annekterat hela Krim som man nu anser är en del av Ryssland. Detta utan att avlossa ett enda skott. Exakt hur den fortsatta utvecklingen kommer att se ut kan nog ingen förutspå. För svenskt vidkommande så har försvarsberedningen med anledning av denna utveckling fått förlängd tid på sig att slutföra sin rapport till regeringen som nu ska överlämnas den 15 maj. Ett och ett halvt års politiskt arbete som syftar till att förbereda ett nytt försvarsbeslut är därmed snart till ända. Detta försvarsbeslut kommer att bli helt avgörande för försvarets framtid och kommer på ett betydligt mer avgörande sätt än tidigare påverka svensk framtida säkerhet. Varför det förhåller sig så ska jag i den här artikeln försöka belysa genom att ta avstampet i det aktuella läget i Försvarsmakten.


För den som har läst sin militärteori så är treenigheten ett bekant begrepp. Här menar Carl von Clausewitz att kriget måste förstås som en aktivitet som involverar tre delar som är helt beroende av varandra. Kriget kräver stöd från folket. Det kräver den politiska maktens tydliga motiv, och det kräver att militärenaccepterar uppgiften att strida. En treenighet som i teorin var mer tillämpbar under 1800-talet, men som fortfarande symboliserar faktorer för att ”kriget” ska fungera.

Om man analyserar den ena av Clausewitz tre avgörande delar, den strikt militära, så kan man lätt identifiera och skapa en ny underliggande treenighet av de faktorer som krävs för att ett försvar ska fungera och anses vara stridsdugligt. Dessa tre är Personal – ett fungerande försvar kräver rätt mängd personal med rätt utbildning. Materiel – utan rätt materiel i tillräcklig numerär så är försvaret ej operativt relevant. Övning – Om inte ett försvar får möjlighet att öva sin personal och materiel så kommer någon försvarsförmåga inte att åstadkommas.

Clausewitz poäng med treenighetsteorin är att om man tar bort något av de tre benen så menar han att kriget ej kommer att fungera. I min egenkonstruerade underliggande treenighet hävdar jag på samma sätt att vårt försvar inte kommer att fungera utan att de tre delarna – personal, materiel och övning harmoniserar med varandra.

Med denna militära treenighet för ögonen så kan vi idag konstatera att Sveriges försvar har omfattande problem! Det värsta i sammanhanget är att det inte bara är ett av dessa tre avgörande områden som felar. Försvarsmakten har stora problem inom alla dessa tre områden - samtidigt.

Den primära orsaken till dessa problem är en omfattande underfinansiering av försvaret, något som tillåtits pågå under så pass lång tid att effekterna nu börjar bli så svåra att försvarsförmågan kan ifrågasättas. Försvaret befinner sig till synes mitt i en pågående systemkollaps som bara kan hävas om mycket kraftfulla politiska åtgärder vidtas, och det måste ske nu. Av den anledningen kommer försvarsberedningens rapport och det påföljande försvarsbeslutet under 2015 bli helt avgörande för framtiden. Men hur står det då till med den militära treenigheten omfattande personal, materiel och övningar? Är det verkligen så problematiskt som inledningen målar upp?


Personalfrågan

Försvarsminister Karin Enström framhäver ofta personalreformens förträfflighet och deklarerar gärna att ”personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs”. Trots det så är personalproblematiken stor och kan primärt härledas till två huvudsakliga områden. Problemen med att rekrytera rätt och behålla personalen inom kategorin GSS är det ena. Det andra är att Försvarsmaktens organisation ständigt krymper, och fortsätter krympa genom politiska reduceringar som har sitt ursprung i en ständigt minskad försvarsekonomi.

Omsättningstakten inom kategorin GSS (Gruppbefäl, Soldater, Sjömän) är för hög. Dels beroende på avhopp under och efter genomförd GMU, men även personal i tjänst på förbanden slutar för tidigt. Man stannar helt enkelt inte i Försvarsmakten under så lång tid som systemet är konstruerat för och som de ekonomiska beräkningarna är baserade på. Detta framgår tydligt om man studerar Försvarsmaktens årsredovisning för 2013 där det framgår att de årliga avgångarna från kategorin GSS/K är hela 20% årligen. Avhoppen medför även ökade kostnader. Tittar man på Försvarsmakten totalt så saknades vid årsskiftet ca hälften av alla GSS som ingår i insatsorganisationen. Detta är en stor anledning till att IO 14 inte på långa vägar är färdigbemannad. Prognosen på när organisationen kan vara intagen sträcker sig nu till någonstans runt 2023.

I samband med den senaste omstruktureringen 2012 ströks ett stort antal rader främst ur basorganisationen vilket innebär att man reducerade personal på skolor och inom stödverksamheten. Men reducerade man Försvarsmaktens uppgifter i samma omfattning? Svaret är nej, och det här innebär att problemet landar hos insatsförbanden som får fler bemanningsuppdrag istället för att basorganisationen fick behålla sina personalrader. Det innebär i praktiken att insatsförbanden dräneras på personal och att stolar gapar tomma. För en fartygsbesättning blir detta ohållbart i längden då en fartygschef sällan eller aldrig får möjlighet att öva hela sin besättning samtidigt. Förutsättningen för att uppnå hög stridsduglighet reduceras därmed avsevärt.

Ovanpå detta ska vi addera det senaste politiska katastrofbeslutet RB5 som Försvarsmakten erhöll förra året. Något som i Försvarsmakten benämns FM Org 18 och som innebär att regeringen tvingar Försvarsmakten att minska personalkostnaderna med 500 miljoner kronor årligen. Officerare och specialistofficerare ska reduceras med 1 000-1200. Civilanställda reduceras med 550-750 och GSS reduceras med 500-700 befattningar. Totalt ska alltså 2050-2650 befattningar tas bort utan att uppgifterna reduceras. Ett uppdrag som ska vara slutfört innan 2019 och som får betraktas som omöjligt att genomföra utan att det kommer att få allvarliga konsekvenser för rikets försvarsförmåga. När försvarsministern då hävdar att personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs och att regeringen genom sin reform stärker försvarsförmågan så undrar åtminstone jag hur ekvationen går ihop?


Materielproblematiken

Den andra helt avgörande delen i den ”militära treenigheten” är försvarsmaterielen.  Utan materiel av rätt kvalité och i rätt omfattning kommer försvaret inte att fungera, det torde för TiS kompetenta läsekrets vara en självklarhet. Men så ser inte verkligheten ut, för även här kan vi återfinna stora problemområden, kanske ännu större än runt personalfrågan. Det ena och kanske det mest konkreta problemet är att det saknas materiel för att den av riksdag och regering beställda IO 14 ska kunna sättas upp och fungera. Det andra är att den konstanta reduceringen av försvarsanslaget leder till att numerären avseende kvalificerad materiel konstant minskar. Ett tredje handlar om försenade materielleveranser och förmågeglapp. För Marinen finns även ett fjärde problem som berör förhållandet till försvarsindustrin.

Det saknas i dag långt över 30 miljarder för att kunna förnya den allt mer åldrande försvarsmaterielen genom att antingen modifiera eller omsätta. Orsakerna till detta är flera. En orsak är att regeringen har beslutat om anskaffning av JAS 39E utan att skjuta till de pengar som krävs. I stället tvingas Försvarsmakten att omfördela inom materielanslaget vilket innebär att många planerade projekt får strykas eller reduceras. Under den kommande 10-årsperioden har FMV lagt utvecklingsbeställningar på Gripen E till SAAB på 13,2 miljarder. Tillkommer gör själva ombyggnadsarbetet av 60 stycken flygplan från version C till E som beräknas kosta ytterligare ca 47 miljarder. För detta skjuter regeringen till den i sammanhanget symboliska summan 220 miljoner per år under en tioårsperiod, totalt 2,2 miljarder. Alla kostnader som överskrider denna summa får alltså ”tas inom ram” och därmed uppstår katastrofala undanträngningseffekter som påverkar övrig materielanskaffning.

I dessa reduceringar har Marinen tagit mest stryk. Om man studerar Försvarsmaktens långsiktiga materielplan kan man konstatera att samtliga planerade marina nybyggnadsprojekt inte bara flyttats framåt, de har försvunnit helt och hållet vilket innebär att det fram till 2023 inte finns ett enda nybyggnadsprojekt kvar. Som exempel är både de planerade stödfartygen såväl som de planerade ytstridsfartygen nu helt strukna ur materielplanen. Fortsätter de så här är förutsättningarna för en Marin efter 2030 mycket dåliga!

Den andra delen av materielproblematiken har direkt koppling till den samlade försvarsförmågan. Det handlar om att numerären av kvalificerad materiel för strid mot en högteknologisk motståndare konstant sjunker på grund av politisk underfinansiering. Antalet stridsflygplan kommer att sjunka från nuvarande 100 till 60 i samband med övergången till JAS 39E. Antalet artilleripjäser har halverats, från 48 till 24 när man nu går från Haubits 77/B till Archer. Antalet stridsvagnar av typen Strv 122 Leopard kommer att minska från nuvarande 120 till enbart 42(!) i samband med regeringsbeslutad renovering. En renovering som dessutom ser ut att bli ytterligare reducerad då industriofferterna överstiger den befintliga kostnadsramen för projektet. Stridsfordon 90 går samma öde till mötes då maximalt 65% av den totala numerären kommer att renoveras. Detta är bara några exempel.

Att alla dessa projekt av regeringen har beskrivits som att man ”genomför stora satsningar på Försvarsmakten” är skrämmande! Numerären och därmed försvarsförmågan reduceras samtidigt som kostnaderna måste tas inom befintlig ram utan några ekonomiska tillskott. Jag hävdar att regeringen far med grov osanning runt sina så kallade satsningar.

Den tredje delen berör försenade materielprojekt. För Marinens del är förmågeglappet som uppstått inom ubåtsjakt det kanske mest påtagliga. Att sista ”pinget” från en svensk ubåtsjakthelikopter (Hkp 4) skedde 2005 och nästa ping från en fullt ut sjöoperativ svensk helikopter förhoppningsvis kommer att höras någon gång runt 2020 är mycket olyckligt för att inte tala om oansvarigt. Här har regeringen och Försvarsmakten ett delat ansvar att bära. I praktiken innebär det här inte bara att luftburen ubåtsjaktförmåga har gått om intet, det innebär även att våra egna ubåtar inte kommer att ha haft regelbunden tillgång till en kvalificerad motpart under cirka femton års tid. Vad detta innebär kan läsaren själv fundera över. 

Den fjärde delen som har drabbat Marinen är kopplat till stora problem med försvarsindustrin. Inte nog med att alla planerade marina nybyggnadsprojekt har fått stryka på foten så har även beslutade och finansierade sådana också hamnat i kläm. Att FMV sagt upp samarbetet med Kockums innebär att A26 nu är i farozonen. Det innebär även att den planerade halvtidsmodifieringen av två Gotlandsubåtar inte kan genomföras som planerat. Svensk ubåtsförmåga efter 2020 är därmed mycket osäker även om Saab kommit in som en ny spelare på planen. Att regeringen på grund av konflikten dessutom vägrar att lägga beställningar på modifiering och ombyggnad av korvetter, vedettbåtar och minröjningsfartyg påverkar även det den samlade marina försvarsförmågan i negativ riktning. I ett värsta scenario kommer den samlade styrkan av svenska ytstridsfartyg i en nära framtid att kunna sammanfattas till fem Visbykorvetter, samtliga utan kvalificerat robotluftvärn. En ohållbar och ovärdig situation!


Övnings- och finansieringsproblematiken

Som om inte ovanstående eländesbeskrivningar rörande personal och materiel vore nog så finns det även problem kopplat till finansieringen av förbandsanslaget och därmed möjligheten till fler och mer kvalificerade övningar.

De ekonomiska problemen måste vid det här laget anses vara klarlagda för alla berörda parter. Men sakernas tillstånd måste även fortsättningsvis beskrivas som de är – varken mer eller mindre. Här finns fortfarande en hel del att jobba på internt inom Försvarsmakten där fler chefer borde ta sitt ansvar och kliva fram och förklara det faktiska läget utan omskrivningar.

Även om regeringen i år skjutit till några hundra miljoner till förbandsanslaget, den omtalade ”putsen i marginalen” så räcker det inte på långa vägar. Detta beror på att kostnadsökningen för löner och annat överstiger ökningen av anslaget. Detta har för innevarande år inneburit att förbandens rörliga verksamhetsmedel avsett för övningar m.m. har reducerats med 144 miljoner jämfört med föregående år i stället för att öka. Vi ser därför att flera övningar under 2014 har fått strykas bort. Den här utvecklingen har ÖB Sverker Göranson sedan länge varnat för och konsekvenserna av en ständigt underfinansierad försvarsbudget blir nu väldigt påtagliga.

När Försvarsmakten nu lämnar in budgetunderlaget för 2015 till regeringen beskriver man det prekära läget så här.

Mot bakgrund av detta är konsekvenserna av prolongerade anslagsramar så omfattande för den operativa förmågan att det innebär att Försvarsmaktens uppgifter måste ses över. Den gradvisa reduceringen av operativ förmåga sker under en följd av år och får efter hand allt mer omfattande konsekvenser.

Sverige har i dag den lägsta försvarsbudgeten i Norden sett till andel av BNP. Vi är i dag nere på rekordlåga 1,15% medan de övriga länderna ligger på 1,4-1,5% en nivå som vi själva låg på innan nuvarande regering tillträdde 2006. I praktiken innebär det att anslaget har sjunkit med 3% under samma tidsperiod. Det brukar som bekant ofta talas om att regeringen satsar på försvaret. Ovanstående siffror vittnar dessvärre om något helt annat.

Ett första steg för att få försvaret på fötterna igen, vilket innebär att finansiera materielberget, lösa personalsituationen samt öva organisationen är att succesivt öka anslagsnivån i den takt Försvarsmakten kan omsätta den. Ett första delmål borde vara att återgå till den anslagsnivå som gällde 2006 d.v.s 1,4% av BNP. Detta skulle i praktiken innebära en anslagsökning om 9 miljarder jämfört med i dag.  Därefter måste en fortsatt översyn ske för att balansera svensk försvarsförmåga mot det säkerhetspolitiska läget.


Säkerhetspolitiskt läge och utveckling

Genom att ta med sig ovanstående tre omfattande problemområden när man tittar på den säkerhetspolitiska utvecklingen som nu sker, och där Ryssland är en stor aktör, så kan man inte bli annat än orolig.

När försvarsberedning lämnade ifrån sig omvärldsanalysen i juni 2013 Vägval i en globaliserad värld så slog beredningen fast att Rysslands konventionella militära förmåga ökar sedan länge från en låg nivå”. Den som följt den militära utvecklingen i Ryssland vet att begreppet låg nivå är mycket missvisande och bör i stället tillskrivas den som krävt att skrivningen ska finnas med i rapporten.

Att det är Ryssland som är den dimensionerande faktorn för svensk försvars- och säkerhetspolitik borde för alla vara en självklarhet. Ett sundhetstecken är dock att svenska politiker alldeles nyligen svängt i frågan och menar att försvaret ska byggas inifrån och ut, och att försvaret av Sverige börjar i Sverige jämfört med vad som deklarerades i samband med försvarsbeslutet 2004. Då började av någon outgrundlig anledning försvaret av Sverige i Afghanistan.

Krigsvetenskapsakademiens Johan Wiktorin, upphovsman till minnesramsan GUBBE har genom denna påvisat ett antal indikatorer som rimligtvis borde ligga till grund för ett förändrat politisk synsätt och korrigeringar av försvarspolitiken. GUBBE innefattar: Georgien, Upprustningsbeslut, Brott mot CFE-avtalet, Beredskapsövningar och Ekonomiska hot. Allt kopplat till händelser och utveckling i Ryssland. Till denna minnesramsa skall det nu även tillfogas ett U för Ukraina och den ryska annekteringen av Krim. Således GUUBBE.

Inför det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009 hade försvarsberedningen i sin andra rapport Säkerhet i samverkantagit fram det numera välkända ”lackmustestet”.
”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland."


Att Ryssland kort därefter gick in i Georgien har som bekant inte påverkat regeringens syn på Ryssland nämnvärt mer än att man enligt försvarsministern ”följer utvecklingen noga”. Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren tog det hela ytterligare ett steg när hon efter en av försvarsberedningens resor till Ryssland skrev ”Samtal med ryska försvar- o utrikesministrar fortsätter; tydligt språk. Ryssland drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge.” Att detta var en felaktig bedömning är ingen underdrift med hänsyn till vad som nu händer i Ukraina.

Till detta skall läggas att även Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen redan innan Ryssland gick in i Ukraina, uttryckte stor oro över president Putins agerande. Under sitt tal vid säkerhetskonferensen i München för någon månad sedan menade han att Ryssland placerar ut offensiva kryssningsrobotar Iskander i Kaliningrad och att man beskriver Natos defensiva robotförsvar som ett hot mot Ryssland.


Rikets säkerhet i försvarsberedningens händer?

Något försvarsberedningen förhoppningsvis redan tagit ställning till är huruvida det ska krävas fler alarmerande omvärldsindikatorer för att en förändring i synsättet på svensk försvars- och säkerhetspolitik ska ske? Eller är det hela så enkelt att det trots allt, ånyo kommer att vara ekonomin som allenarådande får styra över Sveriges säkerhet? Ansvaret vilar just nu tungt på försvarsberedningens axlar.

Men hur ser då egentligen uppdraget från regeringen till försvarsberedningen ut, eller om man kokar ner det, från försvarsministern och moderaten Karin Enström till försvarsberedningens ordförande och moderaten Cecilia Widegren?

Försvarsberedningen ska analysera det svenska försvaret och lämna förslag för perioden efter 2015. Förslagen ska fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av riksdagen 2009 … Förslagen ska beakta förmågeutvecklingen i omvärlden och eventuella konsekvenser för insatsorganisationen samt förhålla sig till utvecklingen av de samarbeten som Sverige deltar i. Vidare ska behov av justeringar inom personalförsörjningssystemet övervägas … Vidare ska Försvarsberedningen redovisa konsekvenser av förslag inklusive bedömda kostnader och möjliga effektiviseringar och rationaliseringar i syfte att möta eventuella ökade kostnader.


Försvarsberedningen får således inte förutsättningslöst titta på vilket försvar Sverige verkligen behöver. Istället är styrningen att den inriktningen som beslutades 2009 ska fullföljas. Detta innebär begränsningar i hur arbetet kan bedrivas och vilka förslag som kan presenteras.  Dagens insatsorganisation är primärt dimensionerad för internationella insatser och inte försvaret av Sverige. Att pågående utveckling i Ukraina och Rysslands alltmer aggressiva förhållningssätt trots allt måste tillåtas påverka försvarsberedningens slutsatser borde vara självklart. Allt annat är ohållbart.

Att ÖB trots omvärldsutvecklingen vidhåller att den nuvarande organisationen IO 14 är operativt relevant förbättrar inte oddsen för att den nyvunna politiska viljan till förstärkningar ska hörsammas fullt ut. ÖB är, förvisso med all rätt, orolig för fortsatt underfinansiering om man ånyo ska förändra strukturen. Men ett försvar som primärt är en expeditionskår för mindre insatser utomlands kan omöjligt vara operativt relevant när läget i vårt omedelbara närområde nu försämras. I synnerhet inte när det kommer till vår egen förbandsnumerär och inte minst till logistiken.


Omedelbara åtgärder!

Det positiva i sammanhanget är som sagt att regeringsföreträdare i sitt uppvaknande med anledning av Rysslands agerande har öppnat upp för större anslagsförstärkningar. Det är givetvis positivt. Men man skulle även kunna vidta vissa omedelbara åtgärder för att lösa de mest akuta problemen.

Ett sådant måste vara att snarast upphäva RB5 och därmed FM Org 18. Att i dessa tider fortsätta reducera Försvarsmaktens personal är en katastrof och omöjliggör förutsättningar för att skapa en ökad försvarsförmåga jämfört med i dag. Ett annan omedelbar åtgärd borde vara ett beslut om att flytta pengar från anslaget för internationella insatser till förbandsverksamheten så att förbanden kan öva i den omfattning som krävs och således snabbare öka förmågan.  


Vilka åtgärder krävs då på längre sikt?

Trots begränsningar i försvarsberedningens uppdrag så får man ändå hoppas på att man ser på försvaret i ett större perspektiv än att enbart fullfölja tidigare inriktningsbeslut. Här bör ett starkt skalförsvar vara en ledstjärna för försvarsberedningen. Skalförsvarsidén syftar till att en motståndare inte ska få sätta sin fot på svensk mark utan hållas på avstånd och neutraliseras redan i luften eller på havet. Ett starkt skalförsvar har dessutom den stora fördelen att det fungerar krigsavhållande. Ett sådant skalförsvar måste omfatta en stark marin, ett starkt flygvapen och tillförsel av kvalificerat luftvärn i alla dess former.

För Marinens del måste tyngdpunkten ligga på ubåtsförmågan, en utökad numerär av mindre robotbestyckade ytstridsfartyg med ubåtsjaktförmåga samt återinförande av rörliga kustrobotbatterier med sjömålsbekämpande förmåga på stora avstånd. Sensorer för spaning och målinmätning är något man lätt glömmer bort varför fler helikoptrar måste göras sjöoperativa och dedikeras till Marinen. Numerären av flygburen radar (motsv ASC 890) måste även den utökas för att kunna bidra till att långräckviddiga sjömålsrobotar kan nyttjas optimalt. Detta sammantaget skulle skala upp den marina försvarsförmågan rejält. Även minröjningskapaciteten bör ökas för att kunna hålla vitala hamnar öppna.

I detta sammanhang måste man även nämna Gotland. Försvaret av Sveriges kanske mest strategiska område måste åtgärdas. Den primära anledningen är att en angripare inte ska kunna nyttja ön för att placera ut egna långräckviddiga vapensystem. Detta skulle omöjliggöra för Nato tillföra förstärkningar i Östersjön för skydd av ex. Polen och Baltikum. Gotland utgör en strategisk plats att basera långräckviddigt luftvärn, kryssningsrobotar samt sjömålsrobotar, därför är det Sverige som ska göra det och därmed omöjliggöra det för någon annan.


Sammanfattning

Det kan möjligen tyckas att beskrivningen av läget i Försvarsmakten målas i mörka färger. Men saken är den att om vi inte identifierar alla våra brister och är ärliga mot oss själva så kan vi heller aldrig komma till rätta med problemen. Men trots att det i dagsläget finns alltför få ljuspunkter i den nära framtiden finns fortfarande den viktigaste av alla förutsättningar – Försvarsmaktens personal, den kanske mest lojala kategorin av personal man kan finna! Det framgår till och med i det senaste budgetunderlaget där Försvarsmakten skriver ”Försvarsmakten löser ställda uppgifter nationellt och i insatsområdena med god kvalitet, mycket beroende på medarbetarnas
gedigna kunskaper och stora engagemang”.

Det finns fortfarande väldigt många som både vill och kan bidra till att få Försvarsmakten på fötter igen, men det kräver primärt att riksdag och regering gör sin hemläxa samt att försvarsberedningens rekommendationer taktar mot omvärldsläget.

Låt oss hoppas att försvarsberedningen har identifierat alla brister som nu måste åtgärdas och redovisar ett trovärdig finansieringsförslag för att lösa problemen. Låt oss även hoppas att ÖB och Försvarsmakten inser att IO 14 måste justeras. Tyvärr fick försvarsberedningen inte utreda ett medlemskap i Nato, men det är en annan given förutsättning för att skapa trovärdighet som förhoppningsvis utreds snarast i ett parallellspår.  

Trots det finns det ändå en uppenbar risk att försvarsberedningens rapport och rekommendationer kommer att bli en urvattnad kompromiss. Beredningens arbete präglas tyvärr av partipolitik. Objektiviteten riskerar därmed att bli inskränkt i en inte ringa omfattning trots att det finns ett antal experter med i beredningen. I slutändan är det de politiskt tillsatta ledamöterna som ska signera rapporten och i efterhand kunna hävda att man fått gehör för det egna partiets hjärtefrågor.

Trots ovanstående risk så får vi hoppas att beredningens ledamöter när allt kommer till kritan kastar partipolitiken åt sidan. Den här gången är slutrapporten alldeles för viktig för att präglas av partipolitik och kommer att bli helt central för vår framtida säkerhet. Försvarsberedningens ordförande har i samband med att frågor har ställts runt arbetet sagt att man arbetar efter devisen ”uppgift först, därefter utgift”. Regeringen kan inte fortsätta med att först ge en summa pengar och därefter se vilket försvar vi får. Den här gången måste tågordningen vara den omvända.


Den militära treenigheten kräver balans för att ett försvar ska fungera. Personal, materiel och övning är helt centralt för vår försvarsförmåga och här råder det i dag brister inom samtliga områden. Försvarsberedningen är det politiska organ som genom en klok rapport med tillhörande finansieringsförslag kan råda bot på dessa omfattande problem. Försvarsberedningen måste dessutom sätta in vårt försvar i en säkerhetspolitisk kontext där vi i dag ser en mycket oroande omvärldsutveckling och ett allt mer aggressivt Ryssland. Utöver detta måste en försvarsidé presenteras som ger oss ett trovärdigt försvar och därmed en trovärdig säkerhetspolitik. Låt oss därför hoppas på att rapporten blir vändpunkten och starten på en återuppbyggnad av svensk försvarsförmåga.

Vårbudget 9 april 2014 (uppdaterat 20.40)

Nu på morgonen offentliggjorde regeringen sin ekonomiska vårproposition. Med tanke på de senaste veckorna vidlyftiga löften från finans- och försvarsminister och de frekventa referenserna till krisen i Ukraina, hade man kunnat förvänta sig ett ändringsförslag i vårbudgeten.

Så blev dock inte fallet, utan den enda skillnaden som går att utläsa i siffror är att anslaget för hela utgiftsområde 6 (även MSB, strålsäkerhet och elsäkerhet) nu listas som 47 197 mkr istället för 47 196 mkr i budgeten som lades i höstas. Förändringen listas också som 0,0 %, men med tillägget om försvaret att anslagen för förbandsverksamhet och beredskap, liksom vidmakthållande och avveckling av materiel i år förväntas bli lägre än 2013. Något som man definitit också kan se avspeglas i Försvarsmaktens övningsverksamhet. Dock förväntar sig regeringen att Försvarsmakten lämnar tillbaka ca 1,6 mdr kr av budgeten då inga internationella insatser planeras. Med tanke på att regeringen i år skriver upp BNP-tillväxten till 2,7 % innebär detta också att försvarsbudgeten som andel av denna ytterligare sjunker från 1,16 % av BNP 2013.

Avseende de senaste veckornas materiellöften så återfinner man endast löftet om att i framtiden ha 5 ubåtar istället för planerade 4 ubåtar. Inga aviseringar görs dock om hur detta ska finansieras, men utfallet är heller ej under resterande budgetår. Skillnaden kan naturligtvis vara att ubåtarna är ett beslut som är sanktionerat i regeringen och det övriga endast ett moderat förslag, men ingen spårbarhet avseende ubåtarna finns i dokumenten från Försvarsdepartementet och i försvarsministerns tal i förrgår omnämndes ubåtar, luftvärn och flygplan på samma sätt. I propositionens översikt omnämns dock ubåtarna som ett regeringsbeslut.   Korrektion. Inga satsningar på ubåtar heller.


Man kan inte sluta sig till annat än att Regeringen ser krisen i Ukraina som en isolerad händelse som inte kommer att påverka omvärlden och vår säkerhetspolitiska situation under året, med tanke på att inga justeringar görs i syfte att öka Försvarsmaktens förmåga. Som tidigare påtalat är målet med den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009 att huvuddelen av försvarsmaktens förband ska ha en beredskap på mindre än 3 månader och att inga förband ska ha en beredskap överstigande 6 månader. Vi kan därför sluta oss till att regeringen inte förväntar sig att något ska hända förrän tidigast i mitten av oktober.


Igår kväll deltog statsminister Fredrik Reinfeldt i SvD:s utfrågning inför valetoch försvaret var en av frågorna (ca 3 min långt).  Det var inte något imponerande framträdande. Reinfeldt uttryckte förvåning och chock över Rysslands agerande och ansåg sig inte ha fått några förvarningar om detta. Statstministern omtalade dock tidigare utlovade löften och såg detta som medel för att avhjälpa bristerna hos incidentberedskapen. Avslutningsvis omtalade statsministern återigen hur mycket bättre läget är i försvaret idag jämfört med när han gjorde värnplikten.

Man kan utan att överdriva säga att det funnits gott om tecken på åt vilket håll Ryssland varit på väg – om man varit villig att lyssna på detta och se tecknen. Jag tror till exempel att man på MUST fortfarande väntar på en "Förlåt oss-tårta" från Försvarsdepartementet för alla genomgångar som sågats. Det får vidare anses som märkligt att motivera materielsatsningarna med brister hos incidentberedskapen med tanke på att om det är något i Försvarsmakten som har prioriterats och fungerat exakt efter den beställda förmågan så är det just incidentberedskapen.

Jag kan också inte låta bli att åter reflektera över att I 22, där statsministern var värnpliktig, måste ha varit Försvarsmaktens i särklass sämsta förband eftersom det så radikalt verkar skilja sig åt det sämre hållet från övriga förband på den tiden – och därtill också jämfört med dagens förband. (Innan det blir fler sura kommentarer från I 22-veteraner så bör man läsa kommentar med klockslag 20.33)

Vårpropositionen är tyvärr ett tecken på att den svenska försvarsreformen fortsatt sitter fast i diket till skillnad från ett annat lands som påbörjades vid samma tid. Man har nu i och med vårpropositionen också definitivt försuttit chansen till en quick-fix.



För övrigt är det idag 74 år sedan Tyskland överraskande anföll Danmark och Norge. En händelse där den svenska regeringen sedan i februari fått information från försvaret om att Tyskland förberedde en aktion i Norden. Den 4 april såg sig överbefälhavare Olof Thörnell nödgad att begära mobilisering hos regeringen, men detta avslogs och vid det tyska anfallet 9 april hade ingen svensk beredskapshöjning skett.

Uppdatering 20.40: Gör gärna också Johan Wiktorins matteuppgift. Den sätter verkligen kunskaperna på prov i flera av skolans kärnämnen!

Hej Matematik! – Tenta: Den viljelösa paradoxen

Ekvationsuppgift:

X = Svenska folket har genom Riksrevisionen, en myndighet under Riksdagen, granskat försvarets förmåga och kommit fram till att resultatet är klart otillfredställande i förhållande till målen från 2009. Riksrevisionen gör bedömningen att Försvarsmakten inte kan hantera ett begränsat väpnat angrepp, varken nu eller på några års sikt.

Y = Den senaste tiden har Europa upplevt den största negativa säkerhetspolitiska förändringen sedan 1968.

Z = Sveriges försvarsanslag hålls oförändrat 9. april 2014.

V = ?

Kommer försvarsministern att svara på frågan den här gången?



I det yrvakna tillståndet som våra folkvalda befinner sig i med anledningen av Rysslands agerande i Ukraina så har många politiker, och i synnerhet från det regeringsbärande partiet de senaste veckorna lagt fram en rad olika förslag på anskaffningsobjekt. Det har handlat om ubåtar, luftvärn och fler stridsflygplan.

Men som jag skrev i ett inlägg härom dagen så förekommer man nu hela försvarsberedningens arbete. Det finns inte ens en tydligt uttalad försvarsidé att vila sig mot nu när omvärldsläget förändras. EN tydligt kommunicerad försvarsidé är något man kan hoppas att beredningen kommer att leverera,  även om jag i ärlighetens namn är ytterst tveksam till att detta kommer att ske.

Men oavsett hur en sådan försvarsidé skulle se ut så är det mer eller mindre omöjligt för Sverige som i praktiken är en halvö med  240 mil långa kust, en av de längsta i Europa, att ta fram en trovärdig försvarsidé utan en stark marin.

En marin utan ytstridsfartyg utgör ingen trovärdig sådan, och ska vi gå mot ett skalförsvar i syfte att åstadkomma tröskelförmåga är robotbestyckade fartyg helt nödvändigt.  Som jag skrev i inlägget så kommer vi inte att ha någon Marin bortom 2030 om inte nödvändiga beslut för framtiden fattas nu!

Av den enkla anledningen behöver befintliga korvetter modifieras för att täcka behoven här och nu. Vi har fyra skrov (korvetter av Göteborgsklass) som alla borde halvtidsmodifieras omgående för att snabbt öka den marina förmågan med anledning av rådande omvärldsläge. En sådan åtgärd skulle temporärt täcka det glapp som uppstår till dess att nya ytstridsfartyg blir operativa. Men som bekant har Försvarsmakten(!) strukit all nyanskaffning av fartyg i liggande plan. Jag hade gärna tagit del av försvarsmaktsledningens analys som låg till grund för detta beslut!

Peter Jeppsson (s) är en av få politiker som förstått det prekära läget och länge kämpat för att få andra politiker att förstå, inte minst vår försvarsminister. I dag ställer Peter Jeppsson ånyo en skriftlig fråga i ärendet rörande ytstridsfartyg till vår försvarsminister Karin Enström (m).

Fråga 2013/14:558 Nästa generations ytstridsfartyg 
av Peter Jeppsson (S) 
till Försvarsminister Karin Enström (M) 
Jag har vid tre tidigare tillfällen ställt skriftliga frågor samt skrivit en interpellation till försvarsministern avseende marinens framtida fartygsbestånd. 
Vid interpellationsdebatten den 9 december 2013, då min frågeställning om marinens korvetter debatterades, hänvisade försvarsministern till den då pågående utredningen om förändringar av processen för hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel (dir. 1013:52). 
För att korvetterna Gävle och Sundsvall ska kunna vidmakthållas måste fartygen snarast genomgå halvtidsmodifiering i enlighet med RÄ 12/2. Alternativet är omedelbar nyanskaffning av ytstridsfartyg. 
Med anledning av att ytstridsfartygen utgör en helt avgörande del för försvaret av Sverige vill jag härmed ånyo ställa frågan: När avser regeringen att fatta nödvändiga beslut om modifiering av befintliga korvetter alternativt omedelbar nyanskaffning av nästa generations ytstridsfartyg?

Tyvärr tror jag inte Jeppsson kommer att få något relevant svar av ministern den här gången heller. Men förhoppnings så väcker det debatt och uppmärksammar andra folkvalda politiker på det prekära läget. Trägen vinner.

För övrigt är sju ytstridsfartyg ett hån mot en trovärdig marin försvarsförmåga. Numerären måste dubbleras - minst!

UPPDATERAT: Jeppsson skriver i dag en debattartikel i samma ämne (BLT)

Två olika resultat av 5 års militära reformer

SvD Brännpunkt skriver idag riksrevisor Jan Landahl om Riksrevisionens slutrapport om försvaret. Det är svidande kritik där den allvarligaste är den att det saknas en övergripande idé vad försvaret ska syfta till. ”Vilken hotbild och motståndare ska organisationen utformas och vilken uthållighet ska eftersträvas?” För den lekman som inte är insatt i försvarspolitiken ter det sig förmodligen helt obegripligt att detta ej är definierat, men tyvärr är det så illa.

ÖB:s uttalande förra nyåret om det så kallade en-veckasförsvaret utgick från ett konstaterande att det svenska försvaret kan hantera ett begränsat väpnat angrepp, i en del av landet, i en vecka, när insatsorganisation 2014 väl intagits bortom 2023. Efter denna vecka måste Sverige ha fått militär hjälp av en andra stater/aktörer. Här är Riksrevisionens kritik av samma allvarliga slag.

Det saknas idag, 5 år efter den försvarspolitiska inriktningspropositionen där kravet på stöd utifrån formulerades, planering för hur Sverige ska kunna ta emot militärt stöd. En sådan planering förutsätter att man från politisk nivå fastställer vem eller vilka som ska komma till undsättning, men NATO-frågan är fortfarande alldeles för obehaglig för såväl Moderaterna som Socialdemokraterna att ta i.


5 år har nu förflutit sedan regeringen beslutade att Sverige skulle ha ett professionellt försvar berett på insatser här och nu. I början av året skrev jag en serie om fyra inlägg där jag påvisade hur flygstridskrafterna sedan millennieskiftet dras med en mycket stor kompetensskuld när grundläggande förutsättningar för att öva uteblivit. Johan Wiktorin publicerade under förra veckan en liknande granskning av markstridskrafterna och det är inte heller någon upplyftande läsning. Det blir helt enkelt inte något professionellt försvar utan övning.

Under den gångna månaden har vi kunnat se mycket bilder från Krim där välövade, professionellt utrustade och professionellt uppträdande ryska förband verkställt rysk säkerhetspolitik. President Putin konstaterade i mitten av 00-talet offentligt att de väpnade styrkorna var av undermålig kvalitet och hade fungerat mycket dåligt när det andra Tjetjenienkriget igångsattes. Under 00-talet gjordes också successiva försök till reform. Brytpunkten kom vid Georgienkriget där de väpnade styrkorna visserligen fungerade bättre än i Tjetjenien, men att det skulle krävas stora krafttag och modernisering på alla plan för att höja nivån. Det är de begynnande resultaten av detta mycket målmedvetna arbete vi idag ser och vilket ska ge Ryssland en militär grundnivå till 2020.

I reformen ingick inte bara en personalreform i syfte att ge mer gripbara och motiverade styrkor (lönerna har höjts trefaldigt), utan även en omfattande materiell reform, vilket vi definitivt ser resultaten av i form av de mycket modernt utrustade ryska soldaterna med nya vapen med nya sikten, nytt uniformssystem, nya kommunikationssystem och nya splitterskyddade terrängbilar med mera. Framförallt imponerar de ryska soldaternas uppträdande. Visserligen är de förband vi framförallt kunnat se några av de mest priortierade förbanden, men likväl utstrålar man en sällan tidigare skådad professionalitet när det gäller ryska soldater. I Väst har vi ofta sett framför oss en bild av ryska soldater som vodkadrickande, illa klädda, med låg moral och som därtill är villiga att sälja sin utrustning till motståndarsidan. Något som även NY Times reflekterar över.

Ny utrustning gör visserligen att en soldat känner sig mer professionell, men den helhet som nu manifesteras är troligtvis också ett utslag av det övningssystem som satts i verket. De ständigt återkommande ryska beredskapsövningarna är sedan tidigare relativt välkända i Sverige och är ett utmärkt sätt för den ryska regeringen och militära ledningen att få ett kvitto på hur försvarsreformen utvecklas. Mindre känt är dock det medvetna arbetet mot varje förband där förbanden efter genomgången modernisering evalueras under en större övning. Uppnår inte förbandet de uppsatta kraven, sänds det hem med hemläxa för att ges en ny chans senare. Misslyckas förbandet igen går det illa för förbandets chefer. Just evaluering är en nyckel till att få högkvalitativa förband.


På 5 år har också Ryssland i hög grad lyckats få oerhört mycket mer kvalificerade och välövade förband, medan det i Sverige hänt mycket lite. Det finns därmed gott om läxor att ta med sig för Sverige. Såväl Johan Wiktorin som jag har vid upprepade tillfällen påpekat att en större beredskapsövning är det bästa sättet att få reda på var den svenska försvarsreformen befinner sig idag och hur läget är. Helt enkelt ett diagnostiskt test. Utifrån detta har man enklare att sedan staka ut den väg man måste gå. Respektive förband bör senare och löpande på ett oberoende sätt evalueras avseende förbandets färdigheter, istället för att förbandschef idag ska sätta ett luddigt betyg på förbandet. Ett betyg som alltför ofta visar sig ha bytt siffra när det publiceras i andra dokument. Det är inte för inte som NATO lägger en oerhört stor vikt vid evaluering av förband, där dessa i hög grad evalueras av observatörer från övriga NATO-länder.

Detta kräver dock att det finns såväl pengar som resurser till övningar. Något som idag lyser med sin frånvaro, precis som Riksrevisionen konstaterar. På samma sätt som Riksdagen reserverar pengar i försvarsbudgeten för internationella insatser vore det lämpligt med ett motsvarande anslag för just försvarsmaktsövningar och beredskapsövningar. På så vi skulle dessa aldrig kunna reduceras eller utgå till följd av andra ekonomiska bekymmer som myndigheten hamnar i.

Besök av politiska partier

Det försvarspolitiska intresset är större än på länge. Det är glädjande men ställer också krav på myndighetens objektivitet och hantering av sådana frågor. Som stöd för Försvarsmaktens förband har jag därför idag fattat ett beslut som beskriver vad som är möjligt respektive inte tillåtet vid besök av politiska företrädare. Beslutet ersätter de muntliga instruktioner som tidigare använts. 

DIREKTIV AVSEENDE BESÖK AV FÖRETRÄDARE FÖR POLITISKA PARTIER (OCH EVENTUELLT MEDFÖLJANDE MEDIA)

Inför valet 2014 och under 2015 förväntas det politiska intresset för försvarsfrågor vara större än tidigare. Omständigheter som påverkar intresset är valet i sig, omvärldsutvecklingen, försvarsberedningen, förväntade planeringsanvisningar inför kommande försvarsbeslut, försvarsbeslut samt Försvarsmaktens organisationsförslag och liknande beredningsunderlag.

Försvarsmakten ska vara öppen och tillgänglig för detta intresse där såväl företrädare för de politiska partierna samt media är välkomna till våra förband. Syftet med detta är att besökaren får en kunskap och en uppfattning om hur Försvarsmakten och våra medarbetare ställer sig till verksamheten eller förväntade beslut. Grunden är att vi är stolta för det vi gör, eller vill kunna göra, och gärna visar detta med såväl dess styrkor som tillkortakommanden.

Det är dock viktigt att Försvarsmakten uppfattas ha en självständig ställning i enlighet med 12 kap 2§ i regeringsformen och jämlikt skrivningarna i regeringens proposition 2009/10:175 Offentlig förvaltning för demokrati, delaktighet och tillväxt:

”Det är däremot inte en uppgift för en myndighet att bedriva opinionsbildning som innebär att myndigheten tar ställning för den ena eller andra sidan i en partipolitiskt kontroversiell fråga i syfte att påverka riksdagen eller regeringen.”

 

Beslut

Försvarsmakten ska inte uppfattas ta ställning eller parti för de politiska partier som besöker myndigheten. Försvarsmaktens personal, anläggningar och installationer får därför inte utnyttjas som plattform för politiska utspel eller agitation.

Försvarsmakten välkomnar att politiska partier med eventuellt medföljande media besöker myndigheten i syfte att inhämta kunskap. Det kan anses som objektivt om tillfrågat förband, skola eller centra tar emot besök från de partier som är representerade i riksdagen, landstinget eller för kommunfullmäktige, den egna eller angränsande kommuner.

Försvarsmakten kan neka besök med hänvisning till säkerhets- eller ordningsskäl.

Det är inte tillåtet att inom Försvarsmaktens områden eller installationer genomföra en ordnad presskonferens, planerade utspel eller annan aktivitet som är att betrakta som partipolitisk opinionsbildning.

För behov av stöd i bedömning kontakta informationsstaben vid Högkvarteret.

Erik Lagersten
Informationsdirektör

Beslut Högkvarteret 2014-04-07 FM2014-3320:1