Armén – I det nakna ljuset av RB 5

Detta inlägg är en fristående fortsättning på inlägget Den oövade armén. Efter att ha tagit del av Skippers genomgång för Marinen och Wisemans om Flygvapnet när det gäller reducering av lönekostnader enligt Regeringsbeslut 5/2013 (RB 5), så tänkte jag komplettera bilden av hur detta slår för armén, men också Försvarsmaktsgemensamma enheter.

Om vi börjar med de senare, så är det tydligt efter genomläsning att den internationella inriktningen har fått sig en rejäl törn. I inlämnade underlag beskrivs dimensioneringen av Swedint som ”en konferensanläggning”. Kompetenscentrat IntUtbE vid Livgardet föreslås sådana neddragningar att utbildningen inför insats kommer i princip att helt åligga insatsförbandchefen.

Den i medierna uppmärksammade skolan i Karlsborg, Försvarets överlevnadsskola (FÖS), åläggs reduceringar som innebär att Personnel Recovery bantas kraftigt. Bland annat kan förmågan till Combat Search and Rescue (CSAR) äventyras. Utbildningen för journalister utgår i lagt alternativ. Inom parentes vill jag nämna att de nyköpta helikoptrarna, Hkp 16, organiserade vid 2. skvadron på Malmen utsätts för kraftig negativ påverkan i Flygvapnets underlag. Inte minst genom stora nedskärningar i underhållsfunktionen.

Så här håller det på. Organisationsöversyn måste ske för 13. Säkerhetsbataljonen i Kungsängen. 32. Underrättelsebataljonen upphör i praktiken att vara ett stående förband, inhämtningsförmågor försvinner. Och jag som trodde att dessa förbandstyper arbetade före alla andra. Dessa två exempel är särskilt pikanta med hänsyn till de omfattande underrättelse- och säkerhetsoperationer som vi ser och läser om varje dag i Ukraina.

Nu beror inte detta på någon slags avogsamhet från arméledningens sida, det ser illa ut på andra funktionsregementen också. De stora regementena klarar sig något bättre, men sammantaget är bristerna klart oacceptabla – inte minst i basorganisationen.

Om vi rekapitulerar de senaste årens utveckling, så gjordes för ett par år sedan ett arbete med Försvarsmaktsorganisation 13 (FMO 13). Denna organisation innehöll en basorganisation för produktionsstöd för Insatsorganisation 14 (IO 14) som utgjorde den andra delen av FMO 13.

Redan då var basorganisationen alldeles för liten, men på känt manér bet förbanden ihop eftersom produktionen ännu inte gick för full fart. När kraven på höjd operativ förmåga nu ökar i kölvattnet av den ryska aggressionen, så väljer statsmakten att kommandostyra Försvarsmaktens ekonomi och ta ut ett besparingsbeting i lönekostnader. Detta innebär reduceringar av försvarets viktigaste resurs, nämligen personalen. Försvarsmakten tvingas ta ut dessa besparingar genom borttaganden av rader eller sänkta kompetenskrav. Mest av allt slår detta mot basorganisationen som ju var utarmad redan innan arbetet med FM org 18 startade.

Jag har fått tag i arméns svar till ansvariga chefer inom Försvarsmaktens Högkvarter. Om jag läste tabellerna rätt så innebär den föreslagna konsekvensen att basorganisationen minskar med 281 befattningar och IO 14 med 559 befattningar. Vi blev alltså av med en bataljon, om RB 5 fullföljs. Inom IO 14 är det störst brist på taktiska officerare för arméns del, och funktionskedjorna innehåller omfattande brister, och är inte koordinerade.

Armén staplar ytterligare så kallade ”rödflaggor” på varandra: verksamhetssäkerhet, tekniker/logistiker, adminstrativ personal inom HR och ekonomi, utbildningsstöd med mera.

Chefen för den svenska armén, generalmajor Anders Brännström, lämnar tydliga besked till sina chefer i det bifogade handbrevet (min markering):

”Trots att såväl arméavdelningen som förbanden har gjort sitt yttersta för att konstruera den optimala organisationen utifrån givna ramar är resultatet att reduceringarna och kategoriförskjutningarna inom armén är så omfattande att konsekvenserna blir ohanterbara. De stora och helt oacceptabla bristerna i FMORG 18 återfinns i basorganisationen.”

Generalen Brännström fortsätter sedan att föreslå en utökning av personalramarna eller en total översyn för hela Försvarsmaktens struktur. Med tanke på hur neddragningarna ser ut för de andra försvarsgrenarna blir det i praktiken omöjligt att göra några större justeringar som skulle få en positiv effekt för armén. Och skulle det ändå göras, så skulle situationen förvärras i motsvarande omfattningen någon annanstans.

Arméchefen skriver sedan (mina markeringar):

”Om inte något av de ovan lämnade förslagen realiseras kommer armén inte att kunna fullfölja försvarsreformen. Arméchefen anser att FM ORG 18 med nuvarande planeringsförutsättningar gör att armén inte blir producerbar i framtiden.”

Över till politiken. Det är vår armé – ingen annans.

”Utan fiende blir det ingen strid”

Luftburna soldater (VDV) i fokus i nya ryska värvningsreklamen.

Den nya ryska reklamen för att bli soldat skiljer sig från sina föregångare. Nu är det inte enbart snyggare filmat. Det är bara att jämföra med tidigare filmer.

En minnesvärd fras i filmen är "utan fiende blir det ingen strid". Ordet fiende (vrag) förekommer fyra gånger i filmen som är bara en minut och en sekund lång. I föregångarna var det noll vrag, som mest ordet motståndare (protivnik).

Filmen avslutas med orden "Ryska Federationens Väpnade Styrkor".

En produktdetalj man kan notera är att föregångarfilmen som fokuserade på en individ också var precis en minut och en sekund lång.

Att tänka smalt och kort

Några ord i efterdyningarna av gårdagens partiledardebatt:

Tänk så förvånad man blir när en partiledardebatt i Sverige inleds med försvarspolitik! Det måste vara det yttersta beviset på att något har hänt i offentligheten. Jag vet inte riktigt hur man ska tolka statsminister Reinfeldt, men det kanske var det han försökte uttrycka:

Jag tycker vi ska vara ödmjuka och säga att vi kan förstå att folk tycker något har förändrats

Så gott som alla partiledare talade med allvar i rösten om behov av stärkt militär förmåga, men Wiseman visar i ett pedagogiskt inlägg varför man måste tänka i system när det gäller försvaret och att mycket litet hänger ihop i försvarspolitiken just nu, trots dessa budskap om stundens allvar.*

En annan sak som inte hänger ihop är det utbredda ointresset för samhällets förmåga att stå emot kris (och krig), i alla fall om man menar allvar med att den säkerhetspolitiska utvecklingen är allvarlig.

I skuggan av de militära och pekuniära frågor som ska lösas ut i Försvarsberedningen har den uppdraget att analysera och lämna förslag till inriktning för det civila försvaret, där Försvarsmaktens behov av stöd från civila verksamheter (vid höjd beredskap och krig) ska inkluderas. Beredningen ska också analysera Försvarsmaktens förmåga att stödja samhället vid allvarliga olyckor och fredstida krissituationer. Men om detta hörs föga, trots att det är med det som med personal och kompetens i relation till t.ex. teknik och materiel, dvs. grundplattan på vilket allt det övriga ska fungera.

Lika undanskymd har debatten varit om den proposition regeringen har lagt om krisberedskapen – vilket i grunden är den förmåga på vilken det civila försvaret vilar – och som Försvarsutskottet justerar den 3 juni. Propositionen har av riksdagens sajt att döma endast föranlett en (1) motion.

Om man är välvillig kanske kan förklaras med att propositionen helt saknar skarpa förslag inom krishanteringsområdet (!), eller möjligen att frågan ska behandlas av beredningen i enlighet med uppdraget ovan. Men jag tycker faktiskt att det är svagt att försvarsdebatten enbart berör själva spetsen – den utåtriktade militära – i landets samlade försvarsförmåga. Man kan tycka att det är välgörande att vi för en gångs skull har en försvarsdebatt i landet (det tycker jag också) och att man inte klarar att diskutera allt samtidigt. Jag kan ha förståelse för det. Men jag har sagt det förut och ämnar tjata till dess att Försvarsberedningen eventuellt överraskar i sin rapport: Jag har svårt att ta de beslutsfattare på allvar, som hävdar att det är allvar utan att visa någon form av ambitionsnivå på hela skalan civilt-militärt. Det närmaste en sådan debatt vi hittills har varit, har handlat om informationsoperationer och sårbarhet för fientlig påverkan i och med erfarenheterna från Ukraina. Dock utan något politiskt tryck i frågan vad jag har kunnat se.

Den bistra sanningen är att fyraårsperspektivet härskar. Vår horisont och vårt perspektiv följer mandatperioden, inte omvärldsutvecklingen (eller kunskaper).

Många är de försvarsbloggare som har förfäktat behovet av en större beredskapsövning och det är helt rätt. Men lägg omfattande påverkansoperationer, IT-angrepp, kränkningar som nöter på resurserna över tid, störningar i livsmedelskedjan, långvarigt elavbrott och en stängd hamn i Göteborg till det, så får vi raskt helheten belyst. Ponera sedan att de nordiska länderna upplever liknande påfrestningar – undantaget kränkningar för de NATO-anslutna grannarna – på samma gång.

Alla som tänker men det är ju i alla fall inte rimligt att det kan inträffa samtidigt, räck upp en hand!

Ta ner.

Somna om.

*Skipper har också tidigare belyst arbetsläget i marinen vad gäller RB 5-konsekvenserna.

 

Fifteen minutes of fame…

På onsdag överlämnar jag som veteranutredare mitt slutbetänkande till försvarsministern. Det är det fjärde betänkandet i ämnet och bildar måhända slutet på en nästan sju år lång process.

Nästa vecka är det tänkt att försvarsberedningen ska gå i mål. Man trillade ju nästan av stolen när kvällens partiledardebatt inleddes med femton minuter om försvar och säkerhet. När hände detta senast, om någonsin?

Det är väl upplagt för en riktigt bred överenskommelse. Socialdemokraterna måste ju komma undan både Vänsterpartiet och Miljöpartiet i denna fråga. Och för att göra det är de nog beredda att gå Alliansen till mötes i snart sagt varje hänseende. Hade varit intressant om även ett svenskt medlemskap i Nato hade kastats in i potten när Alliansledarna presenterade sitt "beslut i stort" precis efter påsk. Kanske hade det förmått Lövfen till stordåd även på det säkerhetspolitiska området?

För så är det ju, trots allt, att försvar och säkerhet i mycket varit en signalbärare i svensk politik. Det var i denna fråga som Centerpariet övergav varje samarbete med Socialdemokraterna 2004. För att istället bilda en "Allians för Sverige". Måhända kan nu en bred uppgörelse om förstärkt försvarsekonomi leda till att V och MP hängs av som samarbetspartners på området.

För Löfven är väl det viktigaste att i den kommande valrörelsen inte behöva tyngas av antydningar om att Lars Ohly eller Åsa Romson kan bli försvars- eller utrikesministrar i en ny regering. Vad man sedan gör efter valet är ju som bekant ofta en helt annan sak. Personligen tror jag att hur V och MP landar i försvarsberedningen kommer att få stor betydelse för hur en röd-grön regering kan komma att se ut vid en eventuell valseger.

Från F 17 rapporteras nu att FM inom kort föreslår en nedläggning av flygbasjägarkompaniet därstädes. Efter det tidigare beslutet att lägga ned flygverkstaden råder nu föga tvivel om FM:s avsikt att så småningom också lägga ned flottiljen i sin helhet. Inte nog med att detta skulle stå i överensstämmelse med budgetunderlaget från 2008, det skulle även leda till en definitiv avmilitarisering av Gotland om F 17 G får följa med.

Nej, FML vill inte ha några permanenta, militära resurser på vår mest strategiska ö. Det militära rådet ligger fast och vem skulle våga att utmana det?


Allan Widman



RB 5 och Flygvapnet (uppdaterat 5/5 16.20)


Ukrainakrisen har bekräftat att vi befinner oss i ett säkerhetspolitiskt paradigmskifte till det sämre. Talande är att den första fråga som ställdes i kvällens partiledardebatt avhandlade försvaret, därpå följt av NATO. Få svenskar lär förstå varför det svenska försvaret framöver ska sänka sin förmåga – för det är just det som nu är på väg att beslutas.


Skipper publicerade i fredags ett lika läsvärt som förfärande inlägg avseende vad regeringsbeslut 5 kommer att innebära för Marinen i form av försvarsmaktsorganisation 18 (FMORG18).

Regeringsbeslut 5 2013 för Försvarsmakten, känt som RB 5 i dagligt tal, anvisar Försvarsmakten att till 2019 reducera lönekostnaderna med 500 miljoner kr med fokus på att öka andelen tidvis tjänstgörande personal (reservare/deltid i mer allmän svenska) och reducera den kontinuerligt tjänstgörande personalen. Försvarsmakten har i flera dokument återkommit till utfallet av RB 5 för myndighetens förmåga att lösa ställda uppgifter. Såväl i det initiala svaret som i det mer utförliga budgetunderlaget för 2015 återkommer Försvarsmakten till att konsekvenserna av RB 5 kommer att bli en sämre operativ verkan och en lägre beredskap och därigenom möjligheter att agera på händelser i omvärlden.

Statsminister Fredrik Reinfeldt undvek helt att svara på frågan från DN om RB 5 vid presskonferensen för två veckor sedan om Alliansens nya "försvarssatsningar". Det är lätt att förstå varför då resultaten av RB 5 är så diametralt motsatta det budskap regeringen vill framhålla.

Förutom att reducera lönekostnaderna genom att prioritera tidvis tjänstgörande personal kommer att även en generell kompetenssänkning att genomföras. Uppgifter som tidigare löstes av officer skall nu lösas av specialistofficer, specialistofficers uppgifter av gruppbefäl och gruppbefäls uppgifter av soldat/sjöman. Samma sak sker även bland de civila befattningarna. Genom denna kompetenssänkning ska lönerna sänkas. Den tredje huvudsakliga lösningen på anvisningen är att minska personalen. Som Skipper redovisade så försvinner i Marinen ett helt amfibiekompani och motsvarande konsekvenser finns inom Armén och Flygvapnet också.

Det gångna året har Försvarsmakten lagt huvuddelen av sin planeringskraft på att planera utifrån RB 5 och därmed för att reducera försvaret. Planeringskraft som bättre hade lagts på att genomföra den försvarsplanering som landet i mångt och mycket saknat sedan början av 00-talet och som härom året återupptogs.

Svångremmen dras nu åt hårdare än någonsin förr, men få verkar förstå konsekvenserna. I grund och botten handlar det om att väga ner till enskild person i organisationen på guldvåg. Att Marinens musikkår står inför ett nedläggningshot har upprört många. Men ska man för att behålla musikkåren istället välja bort en ubåtsbesättning? Det är just dessa avvägningar som RB 5 medför. 



Flygvapnet och RB 5
För att planera RB 5 måste Försvarsmakten utgå ifrån det som finns beslutat för framtiden. Det vill säga den ekonomiska ram som lagts fast i senaste budgetpropositionen, den materielutveckling som regeringen och riksdagen beslutat. Det vill säga, man kan inte utgå ifrån de försvarspolitiska utspel som duggat tätt i eftertankens kranka blekhet sedan Ukrainakrisen seglade upp. För Flygvapnets del är därmed en av de starkaste ramfaktorerna riksdagsbeslutet om att 60 st JAS 39E ska ersätta dagens strax under 100 JAS 39C/D med början 2018.

Konsekvenserna av RB 5 blir mycket allvarliga för Flygvapnet, även om man klarar sig något bättre än Armén och Marinen.

I FMORG18 kommer därför Flygvapnet sannolikt att reduceras till totalt tre st JAS 39-divisioner från nuvarande 4 stridsflygdivisioner och 2 utbildningsdivisioner. Redan 2008 i framtagandet av insatsorganisation 2014 reducerades antalet JAS-piloter med ca 20 % även om antalet divisioner (4+2) behölls. Nu halveras antalet divisioner och antalet piloter reduceras till ca 50 % jämfört med 2008. Vi ska då ha i åtanke att under samma period som flygvapnet reduceras med nästan 50 % har vi sett både Georgienkriget och Ukrainakrisen och vi befinner oss mitt i ett europeiskt säkerhetspolitiskt paradigmskifte till det sämre.

På detta följer också en reduktion av den flygtekniska personalen mot det operativa mål i form av flygtid som satts upp för flygstridskrafterna. Detta mål sätts nu så lågt i syfte att spara personalrader att flygtiden per JAS-pilot kommer att motsvara vad en Viggen- eller Draken-pilot flög årligen för att hantera antingen jakt, attack eller spaning. JAS-piloten har hittills förväntats hantera alla tre. Det kommer ej att gå framöver med en så låg tilldelning av flygtid som nuvarande version av FMORG18 medger. Det blir i så fall en kraftig ambitionssänkning och en av de största fördelarna med JAS-systemet försvinner.

Vidare innebär ett lågt antal piloter och tekniker i förhållande till flygplan att operativ förmåga överlag begränsas av låg uthållighet. Stridsflygplan skall vara i luften i händelse av krig, men har man ej piloter att flyga dem och teknisk personal att underhålla dem, kommer de istället en stor andel att stå på marken. En sådan lösning är emot all gängse militärteori, men ett direkt resultat av de ekonomiska ramarna.


Uppdatering 23.00: Nivåerna ner emot 60 flygplan intas inte osannolikt redan inom något år med tanke på det mycket omfattande leasingavtal av JAS 39C som väntar under återstoden av 10-talet till Schweiz, Brasilien och även andra tilltänkta kunder. Det kommer då också att medföra att en än högre del av Flygvapnet sysselsätts med att utbilda utländska piloter. Något som tidigare löstes av de två utbildningsdivisionerna.

Inom flygbassystemet i övrigt utökas numerären något, men då på bekostnad av vissa förmågor. T ex föreslås flygbasjägarsystemet läggas ned, trots att detta torde vara av stor vikt för det nationella försvaret då flygplan är som mest sårbara när de står på marken på flygbaserna. Erfarenheter från Irak, Afghanistan och Ukraina visar detta med all tydlighet. En av flygbasjägarnas lägre prioriterade uppgifter, att utgöra säkringsstyrkor åt transportflyget vid internationella insatser, lever vidare hos nyuppsatt enhet (stod tidigare att flygbasjägarna ominriktas vilket var en feltolkning). Vidare nedgår Flygvapnets förmåga att hantera Försvarsmaktens transporter då vissa kompetenser får utgå, vilket är bekymrande när dagens försvar så intecknar snabb rörlighet, både inom och utom landet.

På helikoptersidan kommer också reduktioner att ske främst inom den markoperativa delen. Den reducerade ambitionen gör att bristen på piloter och tekniker minskas. Då flygbasjägarna försvinner gör så även möjligheterna till CSAR. Positivt är dock att basförbandsstrukturen rättas till för helikopter liksom att mer personal rent generellt krigsplaceras i FMORG18.



Konsekvenser på lång sikt
De omfattande reduktionerna i personal och framförallt nyckelpersonal med långa utbildningscykler gör att RB 5 generellt för Försvarsmakten innebär att man med de reduktioner som föreslås låser organisationen på en låg nivå för många år framöver. Skulle Riksdagen realisera regeringens utlovade anskaffning av ytterligare 10 JAS 39E och vidmakthållandet av nivån 5 ubåtar istället för de 4 som nu är planerade, medför det organisatoriska konsekvenser som blir svåra att hantera. Att utbilda en stridspilot tar idag ca 7 år till en godtagbar lägsta nivå. Avvecklar nu Försvarsmakten en rad piloter kommer det därmed att ta lång tid innan man kan hantera en högre politisk försvarsambition. Samma gäller naturligtvis inom många andra områden i Försvarsmakten. Soldater och sjömän rekryteras lätt. Att utbilda chefer och specialister tar många år innan de ger effekt.

Dessa de långsiktiga konsekvenserna av RB 5 är tillika de allvarligaste och få politiker verkar förstått detta.

Därför är det så beklämmande att höra försvarsministern och andra försvarspolitiker komma med inriktning på inriktning om att öka anskaffningen av JAS 39E, behålla JAS 39D, öka antalet luftvärnsförband etc. samtidigt som man låter RB 5 ligga. I sommar tar Försvarsmakten beslut om FMORG18 i syfte att kunna uppnå de av regeringen anvisade besparingarna. Sen rullar tåget mycket snabbt. Det verkar ha gått den politiska nivån helt förbi med tanke på att inget parti hittills uttryckt någon vilja att dra tillbaka RB 5.

Det blir en intressant uppgift för den politiska nivån att förklara förträffligheten med att genom RB 5 sänka försvarsförmågan. Vad Försvarsberedningen kommer att ha att säga i frågan om knappt två veckor tror jag mig redan veta.


För den som vill höra försvarsministerns uppfattning om RB 5 rekommenderas Riksdagens frågestund från 27 mars, anförande 32 och 34.

Uppdatering 5/5 16.20: Korrektion avseende planerad nedläggning av flygbasjägarförmågan.

Svensk underrättelsetjänst – viktigare än på länge

Många gånger handlar försvarsdebatten om de tre försvarsgrenarna, och de omistliga stödfunktionerna logistik och underrättelsetjänst glöms bort. Logistiken glimmar till dock till då och då, om det påverkar exempelvis statusen på våra stridsflygplan. Underrättelsetjänsten hör vi nästan aldrig något om, annat än i negativa sammanhang som ”FRA-lagen”.

På sitt sätt är det inte så konstigt, eftersom denna verksamhet är av hemlig natur. Det pågår ett arbete hos våra två stora underrättelseaktörer, nämligen FRA och MUST, att berätta lite mer om sin verksamhet. Vi kan se det i några större intervjuer och skrivandet av offentliga årsrapporter. En helt nödvändig utveckling, om dessa ska ha fortsatt stöd i det moderna informationssamhället.

Och underrättelsetjänsten är helt avgörande för småstaten Sverige som randstat till stormakterna Tyskland och Ryssland, och med Storbritannien på armlängds avstånd. Östersjön med sin stora ekonomiska betydelse för den ryska utrikeshandeln, de utsatta baltiska staterna och Rysslands kärnvapen på Kolahalvön innebär risker för friktioner, kriser och till och med krig i vår närhet. Och vi kommer inte undan, vi kan inte trolla bort vår geografiska belägenhet eller vår värdegemenskap med andra västliga demokratier.

Därför är jag en underrättelsehök. Sverige ska bedriva en offensiv och högkvalitativ underrättelsetjänst för att ge våra folkvalda ett så bra beslutsunderlag som möjligt i rätt tid.

En hel del data och information kan hämtas in öppet, medan annat kräver inhämtning på annat sätt. Sverige har, enligt min bedömning, en bra inhämtningsförmåga över hela linjen dvs. SIGINT, HUMINT, IMINT och OSINT. För diskussion om hur dessa s.k inhämtningsdiscipliner fungerar i det aktuella skeendet om Ukraina, så finns inlägget Underrättelseguide Ukraina.

Jag vill inte gå in på djupet när det gäller dessa för svensk del, eftersom vi som liten nation måste vara rädda om försvarssekretessen inom underrättelseområdet. Det gäller särskilt de minst uppmärksammade områdena HUMINT och IMINT.

Studierna av öppna källor (OSINT) tog fart i Sverige i mitten på 90-talet, tack vare stor framsynthet av ansvariga chefer i samband med Internets framväxt. I europeisk benchmarking ligger vi fortfarande väl framme inom detta område, trots vår relativa litenhet.

Sveriges förmåga till SIGINT är väl känd, och enligt de uppgifter som publicerades via Edward Snowden så samarbetar FRA bra med sin amerikanska motsvarighet. Ett känt problem för underrättelsetjänster att utvärdera sin förmåga är att underrättelser bör leda till eget agerande. Om en underrättelse- eller säkerhetstjänst ger en specifik varning om ett förestående attentat och man agerar på denna varning, så infinner sig dilemmat om det inte blir något attentat: Var det fel på varningen eller tack vare våra motåtgärder eller fick attentatspersonerna punktering på vägen dit?

Då är istället långsiktigt omgivningens intresse för att samarbeta med de egna underrättelseorganen en bättre indikator på förmågan. Där är NSA:s uppgivna intresse för FRA en god värdemätare på myndighetens kunnande och förmåga. Snowdens försök att från Ryssland diskreditera de västliga underrättelsetjänsternas arbete klingar alltmer ohört, eftersom dessa gör sitt arbete på uppdrag av de folkvalda och med ganska hård styrning. Men, räkna med att de ryska försöken att skapa negativ publicitet kring svensk underrättelsetjänst kommer att fortsätta, antagligen med ökad styrka ju mer intresset svänger mot Balitikum..

Förutom mer strukturerat och långvarigt samarbete förekommer också alla sorters utbyte av underrättelser momentant mellan de olika aktörerna. Så varnade exempelvis Ryssland genom FSB för en av Bostonterroristerna, även om de inte sa allt de visste. Detta utbyte styrs i första hand av gemensamma intressen som råder för stunden, men principiellt finns det inget som borde hindra Sverige att utbyta liknande typer av uppgifter med Ryssland, om det föreligger ett starkt svenskt intresse – trots det som händer i Ukraina.

Det finns naturligtvis saker och områden att bli bättre på när det gäller inhämtning för svensk del, men mera viktigt är att satsa energin på förbättringar inom bearbetning och analys. Det är ett universiellt problem, för alla underrättelsetjänsterna översvämmas av information som ska källvärderas, jämföras och tolkas i ett sammanhang.

I grunden rör det sig om tre områden att förbättra generellt för underrättelsetjänsterna, så också för oss. Detta gäller i synnerhet MUST som använder sig av alla typer av källor i sitt analysarbete. Detta är en stor fördel, då det förbättrar säkerheten i bedömningarna om man har flera oberoende källor i analysen, helst olika källtyper.

1. Utbildning av beslutsfattarna. Det gäller att ställa klart avgränsade frågor till sin underrättelsetjänst. Det finns inget bättre filter och hjälpmedel än en eller ett par klara frågor.

2. Bearbetning av det inhämtande materialet. Detta kräver databaser av god kvalitet och framförallt personal som jobbar med denna oglamorösa, men viktiga uppgift. Detta är det område som övriga delar av Försvarsmakten har svårast att förstå behovet av, enligt min uppfattning. Säkerligen eftersom denna kostar pengar i form av anställd personal för ändamålet.

3. Kvalitativ rekrytering av analytiker (som inte ska syssla med särskilt mycket bearbetning) för att kunna dra rätt slutsatser av allt material och sätta detta i en kontext. Det gäller att frigöra så mycket analystid som möjligt för dessa och fortbilda dem i olika analysmetoder.

Inte minst är det viktigt att få analytikerna att bli så oberoende och objektiva som möjligt. Detta handlar inte bara om närområdet, utan det är av stor vikt för statsledningen att få underrättelsebedömningar i stora politiska skeenden i världen som kräver svenska ställningstaganden. Vem ligger egentligen bakom attentatet? Finns det verkligen massförstörelsevapen? Vad är X ute efter, vilket är deras slutmål? Och hur långt är de beredda att gå?

Skillnaden i analytisk kvalitet blir ganska stor om vi jämför samma områden med hyggligt oförändrad inhämtningskvalitet. I fallet med den ryska militära förmågan i ett tioårspespektiv skrev FOI i mars 2011:

”Under de närmaste två till fem åren kommer Rysslands konventionella Väpnade Styrkor fortsatt att befinna sig i ett tillstånd där omstrukturering av organisationen och utveckling av ny förmåga står i fokus. Därmed kan Rysslands konventionella militära förmåga komma att gå ned under en övergångsperiod då man ändrar de strukturella förutsättningarna för att på sikt bygga en effektivare organisation och därmed en större militär förmåga.”

De två till fem åren händer just nu. Jämför detta med rapporten som kom i december 2013 i samma ämne. Där heter det så här:

”Icke desto mindre har rysk konventionell förmåga ökat och kommer att fortsätta att göra det under den kommande tioårsperioden. Ökade försvarsutgifter med betoning på materielanskaffning kommer att innebära att förbanden blir mer övade och bättre utrustade och beväpnade.”

Riktiga analytiska ess växer inte på träd, och det krävs därför en hel del arbete och pengar för att rekrytera och behålla dessa. De måste dessutom lära sig sitt geografiska/politiska eller tematiska område på djupet, så återväxten måste också vara planerad när dessa sedan söker nya utmaningar. Även arbetet med att stärka den analytiska kvaliteten kostar pengar, eftersom de gärna får vara lite fler också.

Personalen är verkligen underrättelsetjänstens viktigaste resurs, och därför gäller det också att vårda och belöna den när så är påkallat. Problemet är att som sagt verksamhetens hemliga skepnad, men det borde finnas utrymmen för detta även här. Allan Widman presenterar vilken dag som helst den så kallade Veteranutredningen för Försvarsmininster Karin Enström. Inför behandlingen i utskottet vill jag passa på att lägga fram ett förslag att utfästa en särskild underrättelseutmärkelse för avgörande insatser. Denna skulle lämpligen kunna heta Nordstjärnan, och ej redovisas eller bäras öppet.

Summa summarum:

Jag menar att den svenska underrättelsetjänsten och försvarsunderrättelsemyndigheterna som bl a FOI är en omistlig del av den svenska säkerheten, och att dessa bör tillföras resurser. Inte minst när det gäller att förstå och kontra den typ av hybridkrigföring vi ser Ryssland använda sig av i Ukraina. Ju mer oförstående allmänpolitikerna är till att täcka bristerna i den övriga försvarsförmågan, desto relativt viktigare blir satsningar på svensk underrättelsetjänst.

En skärv till de behövande

TT rapporterade idag att regeringen vill omfördela 110 mkr från försvarsbudgetens anslag för internationella insatser till övningsverksamheten med anledning av att Försvarsmakten behöver öva "mer" med tanke på Ukrainakrisen.

Om regeringen genomför förslaget är det naturligtvis välkommet. Jag föreslog för en dryg månad sedan tre omedelbara åtgärder regeringen skulle kunna vidta för att på kort sikt stärka vår försvarsförmåga med anledning av att Europas historia nu tar en mycket olycklig vändning. En av dessa var just en omedelbar överföring av medel från anslaget för internationella insatser till övningsverksamhet då Försvarsmakten i år har mycket låga ambitioner avseende övningar som följd av ekonomin. Som Skipper påpekat så har Försvarsmakten i årets budget 144 miljoner kr mindre att genomföra verksamhet för än 2013 som då ansågs vara ett "tight" år. Regeringens tillskott på 110 mkr innebär därmed att Försvarsmakten 2014 har endast 34 mkr mindre att öva för än 2013 – trots ett helt nytt säkerhetspolitisk läge i såväl närområde som omvärld. För Marinens del kan detta innebära att man kanske kan genomföra marinstridsövningen under hösten, vilket tidigare varit långt från säkert.

110 mkr är därmed inte alls vad som behövs för att nå en högre förmåga, men ändå något. Härnäst på Försvarsmaktens övningsschema står den kombinerade flygvapen och marinövningen i mitten av maj som flera gånger fått reduceras i ambition på grund av ekonomin. Med tanke på att regeringen ännu inte lagt någon proposition om överföring av anslag lär denna heller ej kunna utökas i ambition. Det är också väl så sent i övningsplaneringen.

Socialdemokraterna lade i sin skuggbudget i veckan en överföring av 400 mkr från det internationella anslaget till verksamhetsanslaget. Johan Wiktorin gick igår igenom hur de olika partiernas försvarspolitiska förslag såg ut ekonomiskt där han bland annat pekade på att Socialdemokraterna av tekniska skäl inte osannolikt kommer att underkännas av Riksdagen. 400 mkr skulle annars innebära betydligt större möjligheter för Försvarsmakten att genomföra de mer komplicerade och samordnade övningar


Regeringens överföring av 110 mkr från ett anslag där Försvarsmakten förväntas lämna tillbaka ca 1,5 miljarder kr är alltså ett fall framåt, men frågan är när och om det realiseras. Det är en av de mycket viktiga åtgärderna att vidta för att snabbt höja svensk försvarsförmåga. Av samma vikt är att annullera regeringsbeslut 5/2013 för Försvarsmakten, vilket framöver kommer att påverka svensk försvarsförmåga mycket negativt. Skipper avhandlade konsekvenserna för marinstridskrafterna nyligen och jag har för avsikt med att återkomma med ett inlägg avseende konsekvenserna för flygstridskrafterna.

Oförändrade försvarsanslag 2014

Ukraina har nästan inte hänt.

Åtminstone inte om vi djupdyker ned i respektive riksdagspartis förslag för innevarande år, något som anges i Vårändringspropositionen från regeringen och respektive partis eventuella Vårändringsbudgetsmotion eller i höstmotionerna. Nästan alla aktörerna ligger kvar i sina förslag från i höstas, då ju huvudbudgeten för 2014 lades.

Trots att det som nästan inte hänt i Ukraina har hänt, och trots att vi kunnat se en försvarsreform på kryckor med en kompaniarmé, sjöstridskrafter som inte kommer öva i sammansatta förband i år heller och ständigt sjunkande flygtid, så låter politiken bli att tillföra resurser att tala om.

Bilden nedan utvisar partiernas olika förslag för det militära försvaret när det gäller 2014. Alla tal i förhållande till vad Regeringen föreslog i budgetpropositionen i höstas. Allt talar för att alliansregeringens proposition klubbas och förbandsverksamheten stärks med 7 MSEK (!) (100 MSEK ?) Några kommentarer:

1. Socialdemokraterna har möjligen gjort en teknisk blunder, då det trumvirvlade förslaget nyligen om 400 MSEK skrivits in i vårbudgetmotionen istället för i en Vårändringsbudgetsmotion. Så här har (S) gjort med alla sina förslag. Det innebär att det kan bli svårt att formellt ta ställning i Finansutskottet till förslaget för 2014. Läget kring motionens status bedömer jag därför som oklar, och räknar därför tills vidare med partiets höstmotion istället, enligt försiktighetsprincipen. Om motionen skulle godkännas för behandling, så är + 300 MSEK till förbandsverksamhet för resten av 2014 ett godkänt förslag. Läsarna får själva bedöma vilka tal som ska användas i tabellen.

2. Miljöpartiet ligger hela 2,7 Mdr SEK under regeringen. I rättvisans namn måste vi lyfta fram att 1,1 Mdr SEK mer satsas på Samhällets krisberedskap istället, och det är en viktig satsning med hänsyn till det bedrövliga tillståndet inom den sektorn.

Det är emellertid ett stort avstånd mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna som kommer att bli svårt att jämka vid en eventuell regeringsbildning, i synnerhet när det gäller den stora konfliktfrågan om vapenexportens regler. Vänsterpartiet ligger en Mdr SEK kort i förhållande till (S), så problemet är mindre där, även om både (Mp) och (V) skär ordentligt i anslaget för FRA (ej i uträkningen). Hur det nu går ihop för en liten småstat som är i starkt behov av underrättelsevarningar.

3. Sverigedemokraterna satsar nästan 2,5 Mdr SEK mer, men har två stora problem. Det ena är att partiet endast redovisat c:a 1/3 av sin finansiering totalt och återkommer i höst med resten, enligt egen utsago. Det andra är att man i princip lägger ned de internationella insatserna, vilket skulle bidra till ökad svensk isolering. De föreslagna neddragningarna på detta anslag bidrar till 1,8 Mdr omfördelning i (Sd) förslag.

[Edit 3/5 kl 1940]

Försvarsminister Karin Enström gick idag ut till TT och meddelade att regeringen avser att föra över 110 MSEK från det internationella anslaget till övningsverksamheten för resten av året. Även här är läget i skrivande stund oklart. Om regeringen lägger ytterligare en proposition, så kan (S) lägga en motion. Därför talar det mesta för att detta behandlas i Finansutskottet på något sätt istället. Jag använder försiktighetsprincipen även här och lägger detta inom parentes tills vidare. Bilden nedan uppdateras med detta nya förslag.

[Slut edit 3/5 kl 1945]

Bild1

Intressant att hålla i minnet är också att partierna, förutom att vara i otakt med både omvärldsutvecklingen och tillståndet i den egna krigsmakten också är i otakt med sina väljare. I den undersökning som presenterades i DN häromdagen visade det sig att 45 % av de tillfrågade ville öka försvarsutgifterna.

I Miljöpartiets fall är det 15 % av dess väljare som vill minska på anslaget till försvaret, och motsvarande för Vänsterpartiet är 21 %.

Parallellt med detta fortsätter planeringsarbetet för avveckling av personal enligt Regeringsbeslut 5 som handlar om ett åläggande för Försvarsmakten att spara 500 MSEK/år i lönekostnader. Dessa ska istället omfördelas till annan verksamhet som övningar och materiel.

Skipper hade igår kväll ett inlägg om arbetsläget för Marinens del, vilket var en trist läsning. Spaning mot flygvapnet ger vid handen att man nu är inne på att så sönder hela underhållsorganisationen i mindre beståndsdelar till förfång för stridsflyg och framförallt helikoptrar. Det finns mycket att säga om förändringarna i Flygvapnet, och jag hoppas att Wiseman får tid att skriva om hela omfattningen i helgen.

Totalt är det klart att man är inne på att lägga ned mindre förbandsenheter, och därmed påverkas kvantitet och kvalitet i IO 14. Hur politiken ska ta hand om det här i Försvarsberedningen står skrivet i stjärnorna, men indikationerna är att politiken är beredd att ta ännu större risker i framtiden när det gäller det militära försvaret.

Av de 4,5 – 7 Mdr SEK som saknas per år enligt de sammanlagda bedömningarna från Riksrevisionen och FOI för att uppnå Riksdagens beslut 2009, så är min bedömning att man endast mäktar med 2-3 Mdr SEK.

Fast då har ju Ukraina nästan inte hänt. Och NATO:s tredubbling av sin flygpatrullering över Baltikum inte heller. Och inte transiteringen av NATO:s AWACS-plan heller.

Kanske Ronald Reagan passar att runda av det hela:

”Jag har gett order om att väckas när som helst om nationens säkerhet är i fara, till och med om jag sitter i ett möte.”

Jag demonstrerar – mot RB5

Personen på bilden har egentligen inget med saken att göra....

I dag är det den 1 maj och demonstrationstågen har sannolikt dominerat Sverige under dagen. Personligen är jag väldigt "anti" till detta svenska fenomen och brukar detta datum normalt sett se till att sysselsätta mig med hårt kroppsarbete och avsluta dagen med att gödsla trädgården. Men eftersom riksdagsledamot Schulte härom dagen stämplade mig som kommunist så kan jag ju löpa linan ut och sälla mig till skaran som demonstrerar denna dag. Men jag gör det inte med röda fanor utan med ett plakat med texten "UPPHÄV REGERINGSBESLUT 5 TILL FÖRSVARSMAKTEN"

Vad det kryptiska RB5 står för och bakgrunden till detta tänker jag inte upprepa ännu en gång, det har jag skrivit om här, och Officersförbundets Lars Fresker har så sent som för någon vecka sedan skrivit om det här.

Men generellt sett skrivs alldeles för lite, eller rättare sagt ingenting om konsekvenserna av regeringens direktiv RB5 eller den nya organisationen FM Org 18 som Försvarsmakten håller på att ta fram ett förslag till och som ska redovisas under maj månad. Jag anser att Försvarsmakten i alldeles för dålig utsträckning kommunicerat denna process med sin personal och även utåt sett för att möjliggöra att skapa förståelse för innebörden och konsekvenserna av detta katastrofala direktiv.

Jag tänker inte gå in på några detaljer men kommer här nedan nämna några av konsekvenserna för Marinen i syfte att ge en bild av omfattningen. Observera att inga beslut är fattade, och nedanstående ska ses som en arbetsinriktning. Jag har kontrollerat uppgifterna mot ett antal chefer på olika platser i Marinen för att kvalitetssäkra mot senast kända arbetsläge.

  • Samtliga förband i Marinen är drabbade, men man har i arbetet försökt undvika att belasta de sjögående insatsförbanden så långt det är möjligt.
  • Amfiberegementet (Amf 1) drabbas enligt uppgift mycket hårt då ett helt kompani planeras att i praktiken reduceras (Bemanning med GSS/K ändras till GSS/T) .
  • Sjöstridsskolan (SSS) drabbas i stor omfattning då arbetshypotesen är att i stort sett hela funktionsenheten ska avvecklas. Detta skulle innebära att Marinen inte har någon som kommer att kunna hantera funktionsutveckling, studier, reglementen eller deltaga i försvarsmaktsgemensam utveckling. Det sistnämnda skulle vara katastrofalt för Marinen. 
  • Även de fasta lärartjänsterna på SSS minskar vilket innebär att antalet bemanningsuppdrag på förbanden ÖKAR för att täcka glappet.
  • Antalet civila rader minskar vilket innebär att officerare i högre utsträckning tvingas göra saker som man inte behöver officerskompetens för. Resursslöseri!
  • Väsentligt fler GSS/T samt Reservofficersbefattningar vid sjöstridsförbanden.

Mina slutsatser av detta är att Amf 1 kommer att reduceras till en nivå som är helt oacceptabel! GSS/T ger inte gripbara förband "här och nu". Fartygensförbanden som redan i dag har vakanser kommer framöver att få ännu större vakanser ombord då personal med unika kompetenser (i vissa fall singelkompetenser) kommer att tvingas att bemanna skolor under vissa perioder i ännu större utsträckning än i dag. Detta går stick i stäv mot riksrevisionens rapport om Marinens bemanning. Där konstaterar man redan i dag ett underutnyttjande av fartygens kapacitet/möjlig tid till sjöss p.g.a. underbemanning. Riksrevisionen rekommenderar dubbla besättningar på vissa fartyg. Istället blir det tvärtom.

Att öka andelen tidvis tjänstgörande vid sjöstridsförband, i synnerhet om man har tänkt nyttja personal i sjötjänst är kontraproduktivt när vi i dag inte har fartyg i depå (förbandsreserv).

Ett av de mest anmärkningsvärda förslagen hur att reducera återfanns inom förbandet Marinbasen och i synnerhet Sjöinformationsbataljonen. Ett förslag som kraftfullt kommer att påverka möjligheterna för sjöbevakningen m.m. att verka H24 med bibehållen nivå. Ett förslag som direkt skulle påverka Försvarsmaktens möjlighet till att lösa en huvuduppgift - övervakning av territoriet. Nu kommer man enligt uppgift tack och lov aldrig acceptera en sådan konsekvens. Men för att lösa det problemet måste rader istället strykas på annat håll, vilket direkt påverkar andra områden.

Jag vill ånyo påpeka att ovanstående är arbetshypoteser som figurerat och inget är i dag beslutat! Vad avser konsekvenser för övriga delar av Försvarsmakten överlåter jag till någon annan att diskutera.

Jag tycker det är oerhört olyckligt att inte Försvarsmakten centralt eller för den delen lokalt är mer öppna runt detta arbete. Att "inte oroa personalen" är ett tunt argument. Personalen i Försvarsmakten är inte korkade. Mer öppenhet runt RB5/FM Org 18 hade framför allt kunnat bidra till ökad förståelse för konsekvenserna av beslutet hos våra politiker. Inte ens media har förstått innebörden, och därmed inte heller allmänheten.

Jag har även noterat att försvarspolitiker ur regeringen konsekvent vägrar att en kommentera RB5 något jag anser är ytterst oansvarigt. Ett beslut som detta måste man som företrädare för regeringen i försvarsfrågor kunna stå för och debattera.

Det rimmar väldigt dåligt att regeringen i ena andetaget säger att man vill ÖKA försvarsförmågan med anledning av omvärldsutvecklingen genom att köpa ny materiel och tillföra mer pengar (regeringen löfte om 5,5 miljarder) - men samtidigt låta RB5 ligga kvar.  Det är oseriöst, sänker försvarsförmågan och reducerar kraftigt möjligheterna för Försvarsmakten att växa!

Sprid budskapet om RB5 och dess konsekvenser i alla forum du kan och ställ frågor om detta beslut till våra politiker. Det är det enda sättet att fä våra politiker att förstå - innan det är för sent!

Mellanakt – I skuggan av den första Bosnienbataljonen BA-01 – del iv

Kära läsare, pga av tidsbrist har jag inte hunnit längre än till de tre inledande delarna av ”I skuggan av BA-01”. Då jag dessutom inser att jag måste göra lite mer ”research” och inte enbart lita till minnet och dagböcker m.m. – ja, då måste det få ta lite tid.

Fot-patrull IGMANDelar av 1. pskgrp med plutonchefen, utgående på fotpatrull på berget Igman.

Emellertid hittade jag en rapport från FOI om BA-02 som bl.a. kommer att tjäna som fortsatt underlag. Nedan följer ett citat och tillika ”abstract” på denna rapport.

”Pilotstudien, Berättelsen om BA02. Källmaterial och metoder för att studera BA02-veteraners psykiska och fysiska hälsa, som presenteras i denna rapport är en källstudie där Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) på uppdrag av Försvarsmaktens veteranavdelning identifierat och värderat källmaterial om en utlandsmission, BA02. Avsikten är att dessa resultat ska användas vid metodutveckling för kommande studier av historiska utlandsmissioner. Pilotstudiens huvudfråga, ”Hur mår de svenska BA02-veteranerna fysiskt och psykiskt?”, har FOI sökt besvara utifrån ett stort och delvis okänt källmaterial. Uppdragsbeskrivningen löd: ? Översiktlig identifiering och värdering av källmaterial med utgångspunkt i BA02. Vilken typ av uppgifter finns i källmaterialet och hur kan de användas? ? Metodologiska aspekter på vad källmaterialet berättar och möjliga användningar (som ett led i den metodutveckling som ingick i uppdraget). ? Förslag på design av en enkätundersökning. Den övergripande frågan om hur BA02-veteranerna mår fysiskt och psykiskt kan inte besvaras till fullo av det källmaterial som studerats. Studierna av BA02 är baserade på arkiv 270 Bosnienbataljonerna vilket förvaras på Krigsarkivet, minnesbok, slutrapport och nätdagböcker. Tillsammans med tidigare forskning på Bosnienbataljonerna ger det sammantaget en bild av en bataljon som mår förhållandevis bra vid tidpunkten för missionen. Det finns dock information i källmaterialet om förhållanden som kan ha påverkat personalens hälsa negativt. Det rör sig om uppgifter om stor personalomsättning, ofullständig bemanning bland annat av läkare, brister i den förberedande utbildningen, avsaknad av återträffar på bataljonsnivå och ett antal incidenter i rättsmaterialet som vittnar om problem med ledning och förbandsanda. Ad-hoc beslutet om rotation av 7. skyttekompaniet från Makedonien till det betydligt farligare Bosnien är ett exempel som kan ha påverkat personalens hälsa negativt genom stressframkallande känslor av maktlöshet och anhörigas reaktioner. Källmaterialet visar på brister i stödsystemen: det har inte arrangerats någon allmän återträff för bataljonen, utförligare data om utbildningens innehåll har inte kunnat identifieras samtidigt som det finns indikationer på att soldaterna inte förbereddes adekvat. Innehållet i hemkomstprogrammet har inte heller hittats i källmaterialen. Frågan är om de med tonvikt på om programmet gav ett tillräckligt stöd åt den hemvändande personalen Att material inte har kunnat identifieras behöver dock inte betyda att det inte finns – det kan finnas på Krigsarkivet i arkiv 270 över Bosnienbataljonerna men har förbigåtts eller så kan det finnas i ett annat arkiv på Krigsarkivet, eller så har det inte blivit överfört dit, eller också har dokument över de saknade delarna av någon anledning inte arkiverats. Det finns heller inga uppgifter i den medicinska dokumentationen om psykisk ohälsa eller stödsystem vid traumatiska händelser. …”

Rubriken ”I skuggan av BA-01” känns inte mindre angelägen efter att ha läst delar av denna sammanfattning. Man kan också se dessa inlägg om BA-02 som ett bidrag till Veteranverksamheten.

To be continued….


Kommunist och Byråkrat !?



Så var det då ånyo dags för en ny debattrunda med Fredrik Schulte. Den nymoderata riksdagledamoten som alltid har en mängd med åsikter om ett ämne han alldeles uppenbart har mycket begränsad kunskap och erfarenhet av - försvarsfrågan.

För de av er läsare som inte känner till Schulte så gjorde han sig ett namn i försvarsdebatten för ett och ett halvt år sedan genom att tycka att "propotionerna är på gränsen till larviga" och påvisade detta genom att hänvisa till att Sverige till skillnad från vad alla vi försvarsdebattörer hävdar - genom att läsa på webbsidan www.globalfirepower.com där det (vid den tidpunkten) framgick att Sverige hade en enorm flotta, ett gigantiskt flygvapen och armé med oerhörda mängder materiel, och att vi därmed inte skulle klaga!

Detta gedigna klavertramp kommenterade jag i ett blogginlägg. Problemet var ju att det inte var ett enda rätt på webbsidan som Schulte refererade till och tvingades på grund av detta senare göra avbön i hela fem blogginlägg om försvaret.

I januari innevarande år så återkom Schulte med sitt årliga inlägg i försvarsdebatten och gick där till frontalangrepp på ett antal punkter. En av de saker han verkligen la tid och kraft på att såga i sitt försvarsinlägg anno 2014 var att ondgöra sig över försvarets materielkostnader. "Sverige har kanske världens högsta andel av sina försvarsutgifter som materielkostnader." Schulte anser därför - helt utan någon djupare analys av läget - att materielanslaget är för högt. Punkt slut! Detta trots att såväl ÖB, politiska partier (S+FP+KD+SD), försvarsexperter samt riksrevisionen pekat på att anslaget för försvarsmateriel är grovt underfinansierad.

Schulte har heller inte noterat följande graverande fakta som Försvarsmakten har redovisat: För att åstadkomma beställd insatsorganisation IO14 så saknas i dag ca 30-50 miljarder för att anskaffa och omsätta materiel. Det som blir lite komiskt i sammanhanget är att detta är den organisation som Fredrik Schulte själv varit med och beställt då han 2009 satt i riksdagen för Moderaterna och då röstade JA till propositionen "Ett användbart försvar" som ligger till grund för det försvar vi har i dag, och som är underfinansierat, och i synnerhet när det kommer till materielen.


Med anledning av ovanstående bakgrund så ställde jag därför en fråga till herr Schulte med som handlade om hur han ställde sig till att regeringen och i synnerhet hans eget parti nu har vaknat ur den försvars- och säkerhetspolitiska törnrosasömnen och helt plötsligt vill lägga mer pengar på materiel än tidigare? Särskilt när Moderaterna utlovar fler flygplan, lv-robotar och ubåtar m.m. En linje som går stick i stäv mot Schultes egensnickrade analys och som därför skulle vara extra intressant att få höra reaktionen på. Detta renderade i en twitterdebatt mellan mig och Schulte i går kväll som fick ett minst sagt oväntad utgång.

Trots att till och med det egna partiet Moderaterna insett att materielanslaget är för lågt så hävdar Schulte fortfarande att anslaget är orimligt.


Detta följdes upp med ett påstående om Rysslands militära ambitioner. Trots kända fakta som GUBBE (Georgien, Upprustningsbeslut, Brott mot CFE-avtalet, Beredskapsövningar och Ekonomiska hot) samt det faktum att Ryssland alldeles nyligen med militärmakt har annekterat Krim och står på full krigsfot vid Ukrainas gräns, så anser Schulte att Ryssland inte har några ambitioner att använda sin militärmakt.


Man kan ju alltid ha olika syn på sakernas tillstånd, och det har Schulte all rätt till. Vi lever trots allt fortfarande i ett fritt land. Men det mest märkliga kom när debatten om nivån på materielanslaget fortsatte och Schulte blandade in, men framför allt ihop sakerna med svensk försvarsindustri. Schulte påstod bland annat att Sverige måste välja mellan ett försvar eller en försvarsindustri samt att vår materielanskaffning inte är resurseffektiv.

I vissa fall ger jag Schulte rätt, men det går inte att generalisera på det sätt som han gör i sammanhanget. Ett annat påstående var att Försvarsmakten nyutvecklar allt i stället för att uppgradera befintlig materiel. Undertecknad upplyste då Schulte att nyanskaffning är det tvärt om väldigt ont om eftersom det saknas väldigt mycket pengar. I stället är det just uppgraderingar som det till största del handlar om som vilket då ofta leder till halveringar av numerären på grund av den sviktande ekonomin. Exemplen är många. Stridsvagnar, stridsfordon,  återanvändning av delar från JAS 39 C/D för att bygga JAS 39E. För Marinens del finns det till exempel inte ett enda nybyggnadsprojekt när det kommer till ytstrids- eller stödfartyg. Här ska i stället allt uppgraderas, men inte ens detta ser ut att bli verklighet då Schultes kollega Enström på Jakobsgatan inte vill fatta de nödvändiga besluten.

Slutsatsen är därför att Schulte ger sig in i en debatt han inte riktigt behärskar på grund av att han inte är inläst på ämnet, och därmed även påstår saker som i visa fall är direkt fel. Samtidigt ger jag honom rätt i att Försvarsmaktens anskaffning/upphandling bör gå att effektivisera. Men det är i sammanhanget det lilla problemet då underfinansieringen är så omfattande som den är i dag. Men debatten tog här en helt annan vändning då Schulte plötsligt antydde att undertecknad är kommunist...??


Vilket följdes upp med att jag även var ....



Indirekt så påstår Fredrik Schulte att två myndigheter, Försvarsmakten och FMV är ineffektiva och slösaktiga. Det finns givetvis saker att göra inom båda dessa myndigheter, det är jag den första att tillstyrka - och har dessutom skrivit om många gånger. Men att så kategoriskt utmåla myndigheterna, och framför allt all den personal som varje dag försöker göra allt vad de kan för att försöka få ut så mycket effekt som möjligt trots en vikande ekonomi och vanstyre av sittande regering, känns inte helt schysst. I synnerhet inte när det är en folkvald riksdagspolitiker som indirekt är i högsta grad ansvarig för den politik som inriktar försvaret uttrycker sig på det här sättet.


Schultes antydan om att undertecknad skulle vara kommunist berör mig faktiskt inte det minsta, det var till och med lite roligt! Jag bekymrar mig däremot mer över Schultes totala oförståelse över hur försvaret fungerar (och inte fungerar), oförståelsen för Rysslands agerande och att han uppenbart inte har lyssnat det minsta på den allt mer intensiva försvarsdebatten. Att Schulte fortsätter hävda att materielanslaget är för högt trots att det saknas 30-50 mdr för att åstadkomma den av regeringen beställda IO14 är i sammanhanget det kanske mest beklämmande.

Men uttalandet om "kommunist" är trots allt det som väckt mest uppmärksamhet under dagen. Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg skrev detta på twitter i dag.



Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman var också mycket uppmärksam och skrev om spektaklet på SvD ledarblogg. Jag har utöver denna uppmärksamhet även blivit kontaktad av andra Moderater som har bett om ursäkt å Schultes vägnar trots att det verkligen inte behövdes. Men tack ändå.

Ska jag vara helt ärlig så tycker jag det hela har utvecklats till att bli en höna av en fjäder, och jag hade om jag hade fått önska hellre sett att man tittade på sakfrågan om försvaret istället för att låsa på ett enskilt uttalande.  Jag konstaterar i detta sammanhang även en annan sak, nämligen att det här utfallet är en av baksidorna av att vi inte längre har värnplikt i Sverige. Förståelsen för försvaret har minskat radikalt, och kommer så att göra även fortsättningsvis. Schulte har inte genomfört värnplikt kan tilläggas.

Nehej, nu ska jag ta och lyssna på Arbetarbröder med min favoritgrupp "Knutna nävar" och läsa lite Marx...

Sveriges Solidaritetspolitik mot väggen – R.I.P

Försvarsveckan tjuvstartade redan igår kväll, då Svenska Dagbladet avslöjade innehållet i den amerikanska ambassadören, Mark Brzezinskis, anförande för den svenska Försvarsberedningen den 27 mars i år.

Enligt tidningen, som har tillgång till det dokument som ambassadören stödde sig på, så var det ord och inga visor som förmedlades. Mina första reaktioner strax efter midnatt:

1. Utspelet skärper kraven på de som är för en militär alliansfrihet. Hur Miljöpartiet kan komma fram till en nedskärning av försvarsbudgeten med 1,6 Mdr SEK efter detta klara budskap är svårt att förstå. Vänsterpartiet öppnade i anslutning till Sälenkonferensen för ökade anslag. Får vi se Jonas Sjöstedt deklarera + 20 Mdr SEK/år som Vänsterpartiets långsiktiga mål?

Försvarsviljan är just en viljesak, och med kraftiga tillskott går det att skapa ett någorlunda respektabelt försvar. Vårt militärgeografiska läge är nu mycket mer gynnsamt än under Kalla kriget. USA:s högste representant i landet var dock inte överraskande skeptisk till att försvarsutgifterna skulle öka tillräckligt mycket.

2. Det inträffade åskådliggör vådan av att ha ett alltför svagt försvar i förhållande till behov och ambitioner. Detta utgör exempel på en av absolut mest negativa effekterna med de senaste 20 årens drastiska försvarsnedskärningar. Vi blir mottagliga för påtryckningar, även av vänligt sinnade stater. USA som tidigare nedtonat den ryska upprustningen och doktrinära förändringar är uppenbart överrumplade av Ukraina, och detta kan vi lägga till en rad av flera missbedömningar under det sista decenniet.

3. President Obama ska också genom ambassadören också meddelat att vi varken är garanterade skydd enligt NATO:s artikel V (vilket vi redan visste) och att det inte finns något bilateralt säkerhetsavtal. Budskapet tydliggör skillnaden mellan gammal och ny politik. Långt in på 80-talet hade vi ett starkt försvar och ett hemligt avtal. Nu har vi ett betydligt svagare försvar och inga avtal.

Nu är ordvalet att vi inte är ”garanterade”, inte samma sak som att vi aldrig kan få militärt stöd. Det beror helt och hållet på situationen och vilka amerikanska intressen som står på spel. Men helt klart är att vi nu är mer ensamma än på över 70 år.

4. Eftersom Sverige nu i offentligheten fått meddelat att vi inte kan utgå från ett skydd, så ökar sårbarheten visavi Ryssland. Den ryske presidenten har fått en bekräftelse på vår situation samtidigt som vi ständigt rör oss mot NATO.

5. Det fanns flera anmärkningsvärda passager i tidningens uppgifter, men frågan är om inte:

”Enligt försvarsberedningens egna ord ska Sveriges försvar bygga på säkerhet tillsammans med andra. Frågan är med vem?”

tar priset.

Världens enda supermakt underkänner i två meningar den svenska säkerhetspolitiken, något som skulle kunna fälla en regering om det inte vore för att alla riksdagspartierna antog Solidaritetsförklaringen förra mandatperioden.

6. Detta skapar naturligtvis ett tryck på att Sverige bör överväga ett medlemskap. Om NATO-förespråkarna menar allvar med sin linje bör de ta ställning för en folkomröstning, eftersom vi nu fått ett besked att vi inte är garanterade något. De som framhärdar med den militära alliansfriheten bör titta ned i reformplånboken.

Ytterst är det svenska folket som måste ta sitt ansvar för sitt försvar, det går inte att abdikera och lämna över detta enbart till politiken. Vi har strax nått vägs ände. Försvarsberedningen lämnar sin rapport om 17 dagar, då vet vi vad politiken mäktar med när det gäller mental omställning till en ny säkerhetspolitisk situation.

Är nya ubåten A26 operativt relevant?



Sedan förfallet av försvaret på allvar inleddes genom de katastrofala försvarsbesluten -96, -00 och -04 så har Försvarsmakten i allt högre grad övergått att bli ett plattformsförsvar där avsaknad av relevant beväpning är en ständigt återkommande fråga inom samtliga försvarsgrenar. Detta är tyvärr utfallet av att den dimensionerande hotbilden "försvann" och den berömda pendeln slog i ändläget på andra sidan. Övergången till ett allt mer internationaliserat försvar som byggde på "långtbortistandoktrinen" var det allenarådande under en relativt kort period, men ändå hann mycket ändras.  Under de senaste 10-15 åren har Försvarsmakten därmed blivit allt mer uddlös, något våra politiker i ett allt mer yrvaket tillstånd nu försöker råda bot på. Men tänker våra beslutsfattare i rådande läge hela vägen, och är kunskapen om sakernas tillstånd tillräckligt djup för att rätt åtgärder kan vidtas?

Vi har den senaste månaden sett flera utspel i någon sorts "räddas det som räddas kan" aktion från Moderaternas sida när man nu verkar ha insett att förtroendet för det egna partiets försvarspolitik är kört i botten. Förslagen på anskaffning av materiel duggar tätt och i grunden är detta av godo. Men samtidigt får man nu inte springa på första bästa boll. All anskaffning måste vara genomtänkt och bära mot målet.

En "satsning" på 10 ytterligare stridsflygplan av JAS 39E är en av åtgärderna man pekat på ska öka den numera omtalade tröskeleffekten. Det innebär att den tidigare beslutade reduceringen av det totala antalet operativa stridsflygplan från 100 till 60 flygplan nu istället blir en lite mindre reducering från 100 till 70 flygplan och kan därmed omnämnas som en stor satsning i den politiska retoriken.

Men som Wiseman så förtjänstfullt påpekar i sitt inlägg "den icke existerande arsenalen 1 och 2" så har inte stridsflygsystemet i dag ett enda relevant attackvapen mot markmål anpassad för strid mot en kvalificerad motståndare, och mot sjömål så är det fortfarande den nu 35 år gamla RB-15F med en räckvidd på ca 70 kilometer som är det dimensionerande vapensystemet. Den kvalificerade bombkapseln BK-90 Mjölner som vi tidigare förfogande över men som vår egen regering lika snabbt som den kom - sedan också avvecklade - då man ansåg att det var ett jättefarligt klustervapen... Detta är bara ett exempel på vapensystem som inte är ersatt av något annat, och så fortsätter det.

Vi har därför i dag ett flygvapen utan relevanta attackvapen. Den antågande vapenlösheten gäller i allra högsta grad även Marinen, något jag avhandlade i ett inlägg redan för drygt två år sedan.


I det här inlägget tänkte jag dock uppehålla mig vid två av de system som regeringen och i synnerhet Moderaterna i tider av nyväckt försvarsvilja nu pratar sig varma för, nämligen anskaffningen av det nya ubåtssystemet A26 och anskaffningen av kryssningsrobotar. Två mycket viktiga förmågor som rätt använda kan skapa hög tröskeleffekt.

Varför kryssningsrobotar skulle tillföra avsevärd förmåga har kollegorna Wiseman och Wiktorin redan avhandlat. Här finns inte mycket att tillägga i sak så när som på en sak - en diskussion om nyttan av ubåtsbaserade kryssningsrobotar och/eller sjömålsrobotar kopplat till det numera mycket omtalade och omtvistade projektet A26.

Men vi ska börja med att titta på drivkrafterna som legat bakom utformningen och bestyckningen av den nya ubåtstypen. Man bör i detta sammanhang även ställa sig frågan om ubåten A26 är operativt relevant givet dagens omvärldsutveckling utan ombordbaserade robotsystem?

Ubåtarna har tidigare alltid haft som huvuduppgift att kunna bekämpa fientligt överskeppningstonnage med torped samt framskjuten minering. Det har inneburit att en potentiell angripare alltid har varit tvungen att ta med detta i beräkningarna, något som binder resurser. Ubåtar har även alltid haft de sekundära uppgifterna dold spaning/underrättelseinhämtning samt ubåtsjakt, något som i tider av fred helt naturligt utgjort den huvudsaklig verksamheten för ubåtarna och dess besättningar.

För att åstadkomma ovanstående huvuduppgift har svenska ubåtar har under de senaste åren haft den tunga torpeden som huvudvapensystem. Torped 613 som var dominerande under 80- och 90-talet med en räckvidd på ca 20 kilometer har i dag ersatts av den nyare torped 62 med en räckvidd på ca 40 kilometer. Detta är med andra ord det dimensionerande vapensystemet för dagens ubåtar och kommer enligt liggande plan så att även vara för framtida ubåten A26. En sådan torped är trådstyrd och färdas i vattenvolymen med en hastighet av ca 40 knop vilket innebär att det tar ca 30 minuter att nå målområdet på maximalt skjutavstånd under förutsättning att ubåten har sonarkontakt med målet och att man ej får trådbrott vid fel tillfälle i skottfasen. Dessa torpeder är det enda vapensystem vi kommer att ha på ubåtar som enligt uppgifter i media kommer att kosta runt 4 miljarder kronor stycket. Personligen anser jag att det i en framtida eventuell stridssituation kommer att ge för lite effekt än vad systemet med en utökad vapenarsenal hade kunnat åstadkomma.

Tittar vi på utvecklingen inom ubåtsvapnet under de senaste åren har dessutom antalet torpedtuber successivt reducerats efter Västergötlandsklassen, och på A 26 har man totalt bara fyra tuber jämfört med nio på VGD.
Näckenklass: 6x53cm torpedtuber + 2x40cm torpedtuber / 15 torpeder. 
Västergötlandklass: 6x53cm torpedtuber + 3x40cm torpedtuber / 18 torpeder.  
Gotlandklass: 4x53cm torpedtuber + 2x40cm torpedtuber / 18 torpeder. 
A26: 4x53cm torpedtuber / ? torpeder.
På A26 har antalet torpedtuber reducerats till förmån för en Multi Mission Portal (MMP) som i praktiken är en tub på 6 x 1,5 meter avsedd för "flexibel last" så som undervattensfarkoster, miniubåtar och för att slussa ut dykare och specialförbandsoperatörer.


Att ubåten A 26 projekterades i början av den strategiska time-outen då Marinen hade uppenbara problem med att skapa ett existensberättigande råder det inga tvivel om när man läser dokument från mitten av 00-talet. Man kan skönja hur man med ljus och lykta i en tid av avspänning försökte finna argument till varför man behövde ubåten,  vad man skulle använda den till och hur den skulle utrustas.

År 2006 när vi var som allra mest indoktrinerade i den nya tiden där något militärt hot i vårt närområde inte fanns med på varken politikernas eller Försvarsmaktens karta så skrev FMV så här om den nya ubåten A 26 i sin tidning PROTEC.
Glöm massiva torpedsalvor mot invasionsflottor. Studien runt ubåt A26 skvallrar om att nästa generations ubåt kommer att vara en tusenkonstnär. Till sin hjälp har den obemannade undervattensfarkoster som löser det farliga grovjobbet. 
Redan i den inledande texten kan vi skönja att det här inte kommer att bli en vanlig ubåt med vanliga uppgifter. Den eviga freden var här och man använder lite raljant begreppet invasionsflottor som ett samlingsnamn på den kvalificerade väpnade striden som man bedömde som en "icke fråga" eftersom man till och med tog fram en plattform med mindre bestyckning och primärt avsedd för andra uppgifter än som tidigare - att kunna bekämpa ytfartyg.

Så länge ubåtar existerat har storleken på vapenlasten och antalet torpeder i vattnet varit ett av de viktigaste måtten på vad som är en ”bra ubåt”. De svenska ubåtarna togs fram för att möta en invasionsflotta över Östersjön. Ubåtarna skulle möta fienden tidigt, och avfyra massiva torpedsalvor för att sänka så många fartyg som möjligt.
– Men våra ubåtar har alltid använts till annat än de varit avsedda för. De har agerat på verkliga uppdrag, som inte gått ut på att sänka en flotta, säger Mats Abrahamsson.
Det Mats Abrahamsson missar i sammanhanget är ubåtar och övriga vapensystem som Sverige förfogar över aldrig har planerats för att behöva användas. Ubåtar har i allra högsta grad alltid bidragit till den avskräckande förmåga som det i dag är lite si och så med. Bara vetskapen om att det kan finnas X antal ubåtar som kan påverka överskeppning av trupp till Gotland eller fastlandet bidrog till att en potentiell angripare skulle tänkte sig för både en och två gånger.

De obemannade undervattensfarkoster som är aktuella karakteriseras av att de är relativt långsamma, men därmed också mycket tystgående med en låg energiförbrukning. UUVerna kan ges i uppgift att gå upp i floder eller kanaler för spaning och avlyssning djupare in i insatsområdet. Och under tiden ligger moderubåten på tryggt avstånd.
Så här skulle A 26 säljas in! För den som läst Jan Guillous bok Madame Terror som kom ut samma år som denna artikel skrevs, så utgjorde marknadsföringen av A26 en förlaga till Guillous ubåt med de två "krabbögonen". Det man här syftar på är undervattensfarkosten AUV 62 eller "Sapphires" som den kom att kallas på senare tid. Än så länge har Försvarsmakten inte beställt ett enda exemplar, men har för avsikt att försöka få regeringen att beställa 3(!) farkoster. I materielplanen benämns dessa som ASV MRÖJ och i grunden är det en del av det som genomförandegruppen strök redan 2008 men som då gick under arbetsnamnet TMS (Torped, Mina, Sensor).

Dessa sensorer var alltså den primära "bestyckningen" för ubåten under den strategiska time-outen. Men det ser i dagsläget mörkt ut på den fronten, och totalt tre farkoster räcker inte ens till två per ubåt så som det var tänkt från början.

Att kunna jaga ubåtar och ytmål är fortfarande en självklar förmåga för A26. Men då i självförsvar eller till exempel mot krigsfartyg som hotar civil sjöfart.
Även i denna passage kan vi konstatera att ubåtens förmåga till strid framställs som primärt defensiv och inte alls som offensiv och att det handlar om helt andra uppgifter än att det skulle handla om något hot mot Sverige.

Även om förmågan att slå mot flera mål på och under vattenytan är nedtonad är A26 designad att kunna uppgraderas om förmågan återigen krävs. Slagkraften blir då minst i likhet Gotlandklassen. A26 följer samma trend som för övriga system inom Försvarsmakten.
Den här passagen i FMV beskrivning av A26 gör att man verkligen höjer på ögonbrynen och får lite ont i magen. Den förmåga som i dag - efter ett antal år av dikeskörning - ånyo är efterfrågad är att kunna genomföra kvalificerad väpnad strid och bidraga till det nationella försvaret.

Man säger här att A26 skall kunna uppgraderas om förmågan återigen krävs(!) och då få samma slagkraft som den äldre Gotlandsklassen. Då ställer sig vän av ordning frågan huruvida det är "någon" som i tider av ett kraftfullt försämrat omvärldsläge nu har lyft frågan huruvida A26 nu bör uppgraderas?

När en ubåt kommunicerar med omvärlden ökar risken för upptäckt. Med utvecklingen av det nätverksbaserade försvaret kommer detta att vara annorlunda i A26. En lösning som studeras är att använda sig av flytantenner för att alltid vara nåbar oavsett operationsdjup.
Här drog man även till med att sälja in NBF som ett koncept i ubåten också. Exakt hur annorlunda man hade tänkt sig att sambandet med A26 kommer att bli framgår dock inte. Mig veterligen är det fortfarande inget annat än VLF/LF-sändning som kan nå ner till en ubåt under ytan. På bilder som spreds till media vid den här tiden kan man se att ubåten kommunicerar via satellit, något som är helt omöjligt annat än vid gång i ytläge eller nära ytan med en mast eller tornet över vattenytan.

Jag skulle dessutom vilja se den ubåtschef som kan tänka sig att åka runt med en släpantenn på, eller nära ytan. Då om någon gång ökar risken för upptäckt samt att det mest sannolikt kommer att generera oönskade ljudfenomen.

Med en förändrad lagstiftning kan man också tänka sig att understödja i polisiära sammanhang för att komma åt till exempel vapen-, människo- eller narkotikasmuggling. En ubåt i samarbete med polis och tull skulle kunna ligga dold i flera veckor vid en förväntad rendez-vous punkt för att därefter dokumentera och distribuera underrättelser om kriminell eller säkerhetshotande verksamhet. För smugglare kan det dessutom vara avskräckande att inte veta om eller när A26 plötsligt dyker upp ur vattnet.

I det sista stycket försöker man verkligen sälja in ubåtens roll i ett försvar som saknar en uttalad uppgift. Det militära ändamålet är som bortblåst och det är förhindande av smuggling som håller på att bli det dimensionerande verksamhet för en ubåt som kostar 4 miljarder.


Så såg argumentationen för A26 ut efter 2006. I dag har åter igen ett helt annat säkerhetspolitiskt läge vilket gör att ubåtens roll ånyo är (bör vara) tydlig. Det handlar inte om att försöka finna ett existensberättigande - det är åter igen givet - nämligen att utgöra en avskräckande tröskel för en eventuell angripare och vid behov kunna lokalisera och bekämpa mål utan att själv bli upptäckt.

En så pass potentiell ubåt som A26 borde givetvis bestyckas med kryssningsrobotar som komplement till torpeder. Detta skulle innebära en oerhörd förmågeökning som en motståndare inte skulle kunna räkna bort. Att dolt kunna bekämpa en utskeppningshamn där lastning av förstärkningar pågår skulle kunna åstadkomma mycket stor effekt. Nu är konstruktionen av A26 förmodligen så pass färdig att det enda alternativet som i bästa fall kvarstår är robotar som kan skjutas från befintliga 533 mm torpedtuber. Då finns det egentligen bara en robot på marknaden och det är ubåtsversionen av Tomahawk - UGM-109E med en operativ räckvidd på ca 1700 kilometer. Robotens längd i tuben är 6,25 meter vilket är kortare än den svenska torped 613 som är sju meter lång. Med andra ord skulle den få plats i en svensk torpedtub.






UGM-109

När det kommer till bekämpning av sjömål så är svenska ubåtar i dag helt hänvisade till att nyttja torpeder, och kommer enligt nuvarande plan så även att vara på A26. För att nyttja torpeder så krävs det ett förhandsläge, d.v.s. att ubåten måste vara på rätt plats p.g.a. både ubåtens och torpedens låga fart relativt ytfartygen. Ubåten måste dessutom oupptäckt komma relativt nära sitt mål för att kunna verka. En fientlig överskeppning kommer att vara eskorterad av ubåtsjaktfartyg och ubåtsjakthelikoptrar. För att kunna påverka en eskorterad överskeppning så innebär det en större risktagning för ubåten än om man hade haft vapen med större räckvidd än vad man har med torpeden.

Av den anledningen borde A26 åtminstone anpassas för att kunna bära sjömålsrobotar. I dag pågår ett arbete med att ta fram en ny sjömålsrobot till korvetter och JAS 39 som ersättare för RBS-15. Här har man ett gyllene tillfälle att även ta med aspekten sjömålsrobot från ubåt, något man i dag tyvärr inte alls tittar på.

Även här är ett av få befintliga alternativ på den västerländska marknaden en robot från USA, nämligen ubåtsversionen av Harpoon UGM-84 som är placerad i en ubåtkanister anpassad för en standard 533 mm torpedtub, samma som A26 kommer att utrustas med. Att inte möjliggöra för A26 att kunna bekämpa sjömål på större räckvidder än torpedens vore enligt min mening att underutnyttja potentialen hos denna nya ubåtstyp.

UGM-84 i 533 mm tubskanister

UGM-84 bryter ytan


Slutsatsen är ändå att A26 som ubåt i allra högsta grad operativt relevant och behövd. Den kommer i de flesta avseenden att vara bättre än sin föregångare. Men att bygga en ubåt för 4 miljarder som enbart har en trådstyrd torped med en teoretisk räckvidd på ca 40 kilometer är däremot inte relevant. Att inte bestycka ubåten med relevanta vapensystem så som kryssningsrobot och/eller sjömålsrobot är enligt min mening att göra samma misstag som vi har gjort med JAS 39 Gripen ända sedan den levererades till Flygvapnet. Vi köper en dyr plattform som vi sedan inte bestyckar med relevanta vapen.  Här borde det göras ett stort omtag i bestyckningsalternativet för A26 - om det inte redan är för sent. 

Ubåten som dold sensor för informationsinhämtning samt plattform för dolda undervattensarbeten inkl in/utslussning av dykare kan aldrig förringas, men om valet står mellan en stor sluss för dykare eller fler tuber för att möjliggöra nyttjandet av kryssnings- och/eller sjömålsrobotar från A26 så är valet för mig relativt enkelt! 

Göran Larsbrink om A26

I morgon bitti kommer jag att publicera ett längre inlägg och diskutera den nya ubåten A26 operativa relevans i en tid då det nationella försvaret åter igen är dimensionerande. Men innan dess så rekommenderas att se nedanstående video.

Den är inspelad i början av april under en ubåtskonferens i Australien. Vid podiet sitter den tyska chefen för TKMS Hans Christoph Atzpodien, och i publiken sitter den svenska pensionerade amiralen Göran Larsbrink, tidigare chef för strategisk materielförsörjning vid FMV, numera konsult.

Atzpodien får en fråga från publiken om spänningarna med Sverige runt projektet A26. Efter svaret begär Larsbrink ordet och talar klarspråk, något som uppenbart inte föll i god jord hos Atzpodien.



Här nedan finns dialogen sammanfattad (hämtad från den här webbsidan)



Kym Bergmann (Asia Pacific Defence Reporter):


…to Dr Atzpodien, we read in the European media that there’s a high level of unhappiness between TKMS and your Swedish subsidiary Kockums. Could you please comment on this for us?

Hans Christoph Atzpodien:

Just coming back to your question, actually as everybody knows we are the 100% owner of Kockums in Sweden, which in the meantime is renamed into TKMS AB. We have been invited to acquire it 15 years ago, and unfortunately now as Sweden has engaged in a national submarine program called A26 it seems that we are no longer wanted as a foreign owner— that is our perception. Of course we would have been open to any discussions and fair solutions to this new situation, but there was not much of talking—recently there was much more of, let’s say, force to deprive us of our basic ownership rights, and I can only hope that this will come to an amicable solution. Finally, at least I can say we are open for talks and have offered this various times, and I hope we will have a good solution for that in time because we feel first and foremost a responsibility also for the employees of the company.

Göran Larsbrink:

My name is Göran Larsbrink, retired Rear Admiral from Sweden. Normally there would have been speakers from Sweden here today, but there are reasons for not being here, and it’s just recently that the information about what’s going on has become public, and therefore I think it’s appropriate to mention a little bit about what’s going on since this has an influence on Australia’s choices.

And Sweden is today in a process to resume command over its own naval industry and thereby its own future. And this industry is classified as being of essential national security interests. As wrong as it was to sell Kockums to HDW in 1999, as right it is today to take it back and resume control. In doing so Sweden will be in control of and have the capability to design, produce and operate our own submarines, as well as to cooperate with whom Sweden wants to cooperate with in order to meet national security interests, all under the umbrella of government-to-government agreements. And in this Sweden possess all relevant IP and use it as we want, together with whom Sweden wants, and there is no one else that can use it without permission from our Government.

What is going on now is a swift and determined transition of submarine design and production competence from former Kockums to Saab. The infrastructure for production can and will be solved in different ways. The submarine program A26 is terminated, but instead the project NGS—Next Generation Submarine—will arise like a bird phoenix. Furthermore, there is a political will to substantially increase Sweden’s defence budget—thank you Mr Putin—including an increase of our submarine force from four to five submarines. And in this, the Government, the Opposition, all the defence authorities and the industry (meaning Saab) are agreed upon and are fully committed that it shall be done [inaudible] and successfully.

Hans Christoph Atzpodien:

Please allow me to just comment on this. Mr Larsbrink I think this is a surprising statement. You have to recognise first of all we are the legitimate owner of the company and we are living all together inside the EU, and I rate it quite surprising if you state here that you just take it back. We could, I was not going more deeply into that upon the question I was asked, but with this statement I have to because the measures to take it back resulted in hiring massively our skilled people without telling us, taking away the business licence or putting it on hold, not providing us with any further orders for shipyard in total and thereby destroying the industrial base and the employment base for almost a thousand people, and this is something which we cannot see in line with legal actions and we cannot see in line with responsibility for a company and for the employees.

(End)

Svenskar i världskriget

Det är alltid en särskild känsla att första gången hålla i en ny bok som man arbetat med.

Det har inte varit lätt att skriva detta inlägg. Saker har kommit emellan. Som deadlines för artiklar och, hela tiden, läget i Ukraina. Senast igår kväll blev jag rejält engagerad av hur rysk TV visade upp ID-brickan för den svenske officer (inbjuden observatör från Högkvarteret) som nu sitter fången som "krigsfånge".

Det är alltså med en ytterst absurd känsla som jag dock vill skriva om något som inte direkt handlar om det ödesdigra drama som nu utspelar sig i ett europeiskt land under blågul flagg. Men indirekt finns det väl kopplingar. Jag har alltså fått mitt första exemplar av en bok jag haft en del att göra med. Jag fann ett ex av de sällsynta upplagorna från 1917 för kanske tolv år sedan. Det kom inga fler upplagor efter 1917. Boken hette då Svenska hjältar vid fronten och författaren var den då nyligen stupade Elow Nilson, svensk frivillig i fransk uniform. Nilson blev en viktig del av kapitlet i Svenskar i krig 1914-1945 (första gången publicerad 2004) om de tusentals svenskarna i ententens och USA:s tjänst 1914-18. Jag hoppades också att något förlag i framtiden skulle ge ut Elows egen bok på nytt, för det var den verkligen värd. Så har nu alltså skett genom SMB och jag hade förmånen att få skriva ett nytt förord för den första upplagan sedan 1917.

Boken heter i dess första moderna upplaga Svensk frivillig vid Verdun 1916 och har fått tillägg som kartor och foton. När jag skrev förordet för upplagan 2014 hade jag faktiskt en viss känsla av att detta år på ett obehagligt sätt skulle komma att likna 1914, och avslutade därför med en jämförelse 1914-2014.

Låt oss trots nya illavarslande tecken dock inte drabbas av handlingsförlamning. Låt oss istället dra lärdom av gångna kriser och krig i Europa, hålla huvudet kallt och var och en göra något för svenskt totalförsvar. Känner du för militärt eller civilt försvar men har ingen uppgift? Då bör du bekanta dig med de frivilliga försvarsorganisationer som trots många svårigheter har överlevt och nu arbetar med större motivation. Själv tillhör jag Försvarsutbildarna och Hemvärnet och kan intyga att dessa organisationer har gett mig både personlig utveckling och goda vänner. Jag funderar på att även gå med i Civilförsvarsförbundet.

Fjärrstridsmedel – operationsmiljö och tröskeleffekt

Det finns en viktig distinktion mellan olika typer av fjärrstridsmedel; ballistiska robotar och kryssningsrobotar. Fakta delvis ur PerP 2013.

Ballistiska robotar

De ballistiska robotarna är ur vapenteknisk synvinkel mycket svåra att bekämpa och kommer så vara under lång tid framöver. De är i huvudsak oberoende av aerodynamisk lyftkraft och följer i stort sett en kastbana från det att bränslet brunnit slut till nedslag. Enklare ballistiska robotar har låg träffsäkerhet vilket begränsar deras användning som taktiskt vapen på det konventionella slagfältet. Emellertid har vissa ballistiska robotar god eller mycket god träffsäkerhet. Det som gör hotet från ballistiska robotar särskilt allvarligt är räckvidden, svårigheten att bekämpa dem och möjligheten att förse dem med massförstörelsevapen. Ballistiska robotar kännetecknas av en mycket hög hastighet vid nedslaget (1-2 km/s), vilket medför stor anslagsenergi som väsentligt förstärker verkan. De kan inte styras i den inledande delen av banan, utan går mot förbestämda mål.

The challange Ballistc

 

Iskander

Ett exempel på en ballistisk robot i Sveriges närområde är den Ryska Iskander (Nato betn. SS-26) med kort räckvidd – upp mot  500 km.

Kryssningsrobotar

Kryssningsrobotar är normalt 4-7 m långa och använder de aerodynamiska lyftkrafterna. De flyger med lång räckvidd mot ett i förhand bestämt mål. Mot slutet av flygbanan använder roboten egna målsökare såsom radar-, tv- och IR-målsökare. Ibland används två olika målsökartyper för att förbättra träffsäkerheten. Under del av flygningen har roboten möjlighet att kommunicera med insatsledningen och få nya måldata. Kryssningsrobotar kan användas mot fasta och rörliga mål till sjöss och på land. Det finns ett nära släktskap med sjömålsrobotar då delar av dessa vapenkategorier består av gemensamma komponenter. Sjömålsrobotar har av nödvändighet målsökare då fartyg rör sig. Den konventionella kryssningsroboten har en marschfart på cirka 800-1000 km/h. För att öka överlevanden använder huvuddelen av kryssningsrobotarna en låg flyghöjd (cirka 30 m) över land och ännu lägre över vattenytan. För att öka effekten i slutfasen kan kryssningsroboten stiga till cirka 200 m för att underlätta mållåsning för målsökaren eller spridning av substridsdelar. Djuppenetrerande stridsdelar kan innan nedslag göra stigningar till 1000-6000 m flyghöjd för att öka sin kinetiska energi vid träff. Den hypersoniska kryssningsroboten flyger i farter av 2500 km/h eller mera på höjder mellan 15-30 km och inflygningen mot målet sker med en brant dykvinkel. Den höga hastigheten ökar robotens penetrationsförmåga av de försvarande luftvärnssystemen. Dessutom har hypersoniska kryssningsroboten och ballistiska robotar liknande inflygningsbanor mot målet vilket ställer höga krav på luftvärnet.

Kryssningsroboten är utrustad med ett eller flera samverkande navigeringssystem, vilket tillsammans med en avancerad målsökare ger en mycket hög träffnoggrannhet. Kryssningsrobotar kan transporteras och skjutas i luften, på havet eller från marken. Räckvidden på 100-1300 km är, jämfört med ballistiska robotar, något begränsad. Men detta uppvägs av att de kan föras tillräckligt nära målet med en vapenbärare. Exempel på en flygburen kryssningsrobot är AGM-158 Joint Air-to-Surface Standoff Missile (JASSM).

Utvecklingen går mot miniatyrisering av elektronik, satellitbaserade navigationssystem, signaturreducering och förbättringar av motorteknik. Det medför att resursstarka stater kan förbättra sina system ytterligare. En ökad tillgänglighet av flera viktiga komponenter gör det realistiskt för mindre resursstarka stater och icke-statliga aktörer att utveckla och anskaffa kryssningsrobotar. Detta i huvudsak på den starka kopplingen mellan kryssningsrobotar och obemannade flygplan vilka ofta använder liknande eller samma teknik.

Den hypersoniska kryssningsroboten flyger i farter av 2500 km/h eller mera på höjder mellan 15-30 km och inflygningen mot målet sker med en brant dykvinkel. Den höga hastigheten ökar robotens penetrationsförmåga av de försvarande luftvärnssystemen. Dessutom har hypersoniska kryssningsroboten och ballistiska robotar liknande inflygningsbanor mot målet vilket ställer höga krav på luftvärnet.

Kryssningsroboten är utrustad med ett eller flera samverkande navigeringssystem, vilket tillsammans med en avancerad målsökare ger en mycket hög träffnoggrannhet. Kryssningsrobotar kan transporteras och skjutas i luften, på havet eller från marken. Räckvidden på 100-1300 km är, jämfört med ballistiska robotar, något begränsad. Men detta uppvägs av att de kan föras tillräckligt nära målet med en vapenbärare. Exempel på en flygburen kryssningsrobot är AGM-158 Joint Air-to-Surface Standoff Missile (JASSM).

Framtida operationsmiljö – Taktik och operationskonst

Teknikutvecklingen med allt mer precisa sensorsystem för inmätning av mål samt att dataöverföringskapacitet i transformationssystemen ökar, skapar tillsammans med allt mer effektiva långskjutande bekämpningssystem stora stridsavstånd. Förband och våra plattformar på marken, till sjöss och i luften kommer därmed att kunna upptäckas och identifieras på stora avstånd.

Den framtida operationsmiljön kommer därför att karaktäriseras av ett stort operativt djup. Detta är en utveckling vi ser särskilt tydligt i t.ex. Stilla Havet där Kina och USA utvecklar denna kapacitet – US har här sitt Air-Sea Battle Concept [ASB 130130]. Förmågan till precisionsbekämpning och att kunna göra specifika målval kommer således att bli allt viktigare.

ASB

Fjärrstridsmedel är därav viktig ur såväl taktisk som operativ synpunkt – alla måste nå en hög försvars- och operativ effekt där man kan bekämpa rörliga och fasta mål. Det kan röra sig om specifika målval och precisionsbekämpning mot viss infrastruktur och noder och militära högkvarter samt logistiknav, flygbaser och utskeppningshamnar samt förband under förflyttning. Rörliga förband bedöms bli särskilt utsatta för kinetisk och elektronisk bekämpning. Inte minst med tanke på dess sårbarhet och kopplingar till deras fysiska och elektromagnetiska signaturer.

I PerP föreslås att denna förmåga kan och bör finnas men man tar inte exakt ställning till vilket system eller i vilken operationsmiljö som fjärrstridsmedlen passar bäst.

Strategi – Tröskeleffekt

Målet för Sveriges säkerhetspolitik är ytterst att garantera landets politiska oberoende och självständighet.[1] Detta förutsätter förmåga att kunna hävda landets suveränitet. Därför bör utformningen av Försvarsmakten, oavsett omvärldsläge, ta sin utgångspunkt i närområdet. Försvarsmakten ska bidra till stabilitet och fortsatt fredlig utveckling i närområdet. Vid intressekonflikter eller andra destabiliserande händelser där säkerhetsläget gradvis försämras ska vår verksamhet och potential förebygga att militärt våld nyttjas som konfliktlösningsmetod. Strävan är att riskerna med en aggressiv militär handling blir så höga att en potentiell angripare avstår från att nyttja denna möjlighet. Det centrala i begreppet tröskeleffekt är [svensk] trovärdighet manifesterad genom politisk vilja och militär förmåga. Sverige (o Finland) som står utanför NATO och dess kollektiva försvar behöver därmed sträcka sin tröskelförmåga än mer – jfr Norge med sin Joint/Naval Strike Missile. (200-300 km)

Försvarsmakten torde kunna utöva en stabiliserande påverkan, genom ett aktivt uppträdande och ett militärt samarbete, utbyte och övningar med aktörer i närområdet. En egen militär förmåga att föra väpnad strid, inom ramen för ett trovärdigt internationellt samarbete, avskräcker en potentiell motståndare från att vidta oönskade åtgärder. Ytterst definieras tröskeleffekten av förmågan att förebygga att ett allvarligt hot övergår till ett väpnat angrepp på Sverige eller i närområdet. Försvarsmaktens bidrag till en hög tröskeleffekt bedöms vara central för Sveriges säkerhetspolitik.

 

[1] Regeringens proposition Ett användbart försvar 2008/09:140, 2009-03-19


Försvarssatsningen – en tummetott

I gårdagens debatt om kryssningsrobotar kunde vi höra ordet ”upprustning” användas om den framtida svenska försvarsförmågan. Det kommer naturligtvis av de olika utspel som görs i frågan, inte minst under regeringens presskonferens tidigare i veckan.

Om vi däremot går igenom vad regeringen de facto föreslår, när alla förbehåll, omfördelningar och undanstoppade siffror är värderade, så framträder en annorlunda bild.

Analys av förslaget för 2015-2018
(2019 till 2024 går bort, eftersom perioden till klart största del är ofinansierad och därför strider mot ”Krona för krona”-principen. För de som ändå undrar är de korrekta beloppen c:a 1 Mdr SEK mindre/år än uppgivet för 2023 och 2024 enl metoden nedan.)

Enligt regeringens underlag skall satsningarna uppgå till följande i perioden. Allt angett sammanlagt i förhållande till dagens nivå:

2015 +380 MSEK
2016 +495 MSEK
2017 +980 MSEK
2018 +1140 MSEK

Enligt talespersoner skall allting vara inflationssäkrat, men den lilla förrädiska fotnoten i underlaget noterar:

”Tillskotten i tabellen är i löpande priser respektive införandeår, men kommer att räknas upp i takt med framtida inflation.”

Detta innebär alltså exempelvis att de 485 MSEK som tillförs extra mellan 2016 och 2017 måste korrigeras för den inflation som varit fram till införandeåret, vilket vid 2 %-igt inflationsantagande blir 5,9 % mindre i dagens penningvärde = 456,5 MSEK. Därefter kommer den utgiften att räknas upp med inflationen. Så måste man göra för varje enskilt år, och ju längre tiden går desto större blir den effekten.

Nu stoppar det ju inte där, eftersom regeringen inte tog tillbaka den adminstrativa effektivisering man pålade Försvarsmakten och andra myndigheter, när man i februari annonserade förändringarna i vårbudgeten. För Försvarsmakten innebär det en minskning enl följande:

2015 -31 MSEK
2016 -100 MSEK
2017 -101 MSEK
2018 -101 MSEK

Men inte heller där är det färdigt, eftersom regeringen samtidigt passar på att lägga en del av finansieringen genom en omfördelning mellan Försvarsmaktens olika anslag. I underlaget ovan framgår det att man tar pengar från Försvarsmaktens insatser internationellt (Anslag 1.2) samt Forskning och teknikutveckling inom försvarsområdet (1.5).

Reduceringarna för dessa är totalt enligt följande:

2015 -30 MSEK
2016 -530 MSEK
2017 -550 MSEK
2018 -550 MSEK

Detta innebär att vi med tidigare annonserad effektivisering, viss inflationsurgröpning fram till och med respektive införandeår och finansiering utom Försvarsmakten kommer fram till följande tabell:

2015 +312 MSEK
2016 -124 MSEK
2017 +266 MSEK
2018 +443 MSEK

Försvarssatsningen bidde en tummetott.

FM budget 2014-2018

2018 har alltså försvarsanslaget ökat med cirka 1 % realt i förhållande till idag. Om det inte vore så tragiskt, så vore det spännande att se Robert Gustafsson komma in som Tony Richardsson och förklara denna ”oerhörda satsning”. Sidomyndigheterna FOI och Riksrevisionen uppger att de långsiktiga bristerna är 1,5-2 Mdr SEK/år för personal och 3-5 Mdr SEK/år för materiel för att verkställa beslutet från 2009. Då handlade det om en insatsorganisation för markoperativa insatser utomlands och territoriell integritet för att motstå systematiska kränkningar i närområdet.

Ett annat sätt att skära redovisningen på är att säga satsningen uppgår till 897 MSEK på fyra år totalt, vilket blir c:a 0,5 % upprustning. Det finns i dagsläget tyvärr heller inget som tyder på att det skulle bli en större satsning med oppositionen vid rodret, även om Vänsterpartiet har börjat att röra på sig och Socialdemokraterna ännu inte visat korten.

Till detta kommer den pågående olycksaliga kommandostyrningen från regeringens sida av Försvarsmaktens lönekostnader, där man bland annat styr myndigheten att växla heltidsanställda mot deltidsanställda och reduceringar av personal under de kommande åren, så att vissa förband blir stympade. Givetvis annonserar man en helt motsatt riktning i förslaget ovan. Det är inte utan att jag undrar om det är två olika departement som berett de olika inriktningarna.

………………….

Varför framhärdar jag då så mycket om försvarsförmåga och ekonomi? Jo, därför vi är i en direkt politisk konflikt med en stor granne i öster som börjar att visa sitt allra sämsta humör.

Vi bedriver generellt sett en aktiv, och mycket framgångsrik, utrikespolitik. När det gäller en politisk konflikt med Ryssland, så påtalar vi kränkningar av mänskliga rättigheter och den odemokratiska utvecklingen i landet. Vi försöker ha kontakt med, och stödja, demokratiska krafter i Ryssland. Vi står upp för Ukrainas rätt att själva välja sin egen väg. Allt detta är rätt och riktigt, och det tycker jag att vi ska fortsätta med.

Men, det gäller att ha en försvarspolitik som står i paritet med den aktiva utrikespolitiken.

Som USA:s sedemera president Theodore Roosevelt formulerade saken 1901:

”Speak softly, and carry a big stick.”

inte som granne till Ryssland med:

”Speak loudly, and carry a tiny stick.”

Långräckviddig bekämpning



Den här veckan präglas av diskussion om fjärrbekämpning och morgonen inleddes med att läsa om regeringens önskan att anskaffa kryssningsrobot. Jag saknar dock en del i diskussionen, vi har sett en viss teknisk diskussion på Twitter, vi har sett diskussioner kopplade till luftmaktsteori men vi har ännu inte diskuterat organisation och haft en grundelementsdiskussion.

Redan de gamla grekerna, eller nåja sedan vi kunde börja använda aerodyner praktiskt har man insett att luftstridskrafter ska ledas centralt för att få så hög effekt som möjligt. Uppdragstaktiken fungerar i ett fåtal fall längst ut på linan och av dessa fall så är det flesta fallen att se som konstutövande såsom improviserad isdans och parsimning. Ska vi däremot få effekt i målet gäller det att cirkusdirektören har koll på när sälarna spelar så att det inte krockar med clownernas uppträdande och uppvisningen i de romerska ringarna.

För att få rätt verkan i markmålet måste först jaktsvepet trycka bort eventuella försvarande flygplan, därefter måste SEAD/DEAD-roten/gruppen fälla bombkapslar (som vi inte har) eller skjuta HARM/ALARM (som vi inte heller har) mot det lätta luftvärn som skyddar bron i övre Norrland så att anfallsroten/gruppen kan skjuta Robot75 (som vi också saknar) eller fälla laserstyrd bomb (som vi har) och antingen själva belysa eller låta dom bombkapselfällande kamraterna belysa målet åt de som fäller. I det senare fallet krävs en noggrann samordning i tid och rum för att kunna nå verkan i bron. Att fälla vår stackars GBU-49 på GPS-koordinater är svårt då den tänkta fienden med största sannolikhet redan har störsändare för GPS och den ringa stridsdelen i bomben kräver direktträff i brons vitala delar för att förstöra den.

Jag har i detta korta exempel belyst vikten av dels samordning mellan de olika rollerna för att genomföra ett attackuppdrag enligt: FOI, ”Flygattackmot markmål”, Rapportnummer: (FOA-R--98-00955-201) och dels den materiel som krävs för att kunna genomföra detta. Vi ser att nyckeln för att framgångsrikt kunna nå målet med våra vapen är att verkansdelarna ska kunna överleva fram till målet. Här gjorde vi det genom att hålla det fientliga jaktskyddet stången, vi förstörde det fientliga luftvärnet och vi kunde då nå målet med våra vapens räckvidd. Vilka var utmaningarna?

Först så ska vi planera för uppdraget, räknar vi med att tre grupper (en grupp är fyra flygplan) ska genomföra uppdraget så historiskt sett med BAS 90 så har vi startat ifrån tre baser och med tanke på att inriktningsbeslutet ifrån 2009 reducerade stridsflygdivisionerna till 75% av sin ursprungliga storlek så får vi räkna med att behöva starta ifrån minst tre baser. Var ska det här uppdraget planeras? Vid en vald bas med personal som är dimensionerad för att stödja en halv till en division? Hur ska personalen vid den basen kunna veta de andra flygbasernas status? Vilka baser kan ladda, tanka och skicka en grupp var? Vi ser alltså att den stab som också kan taktisera med basernas förmågor och funktioner också bör planera för uppdraget och delge baserna med vad och vilken tid flygplanen ska vara färdigladdade och starta.

Skulle vi anta att vårt mål ligger i Slite hamn och är mer välförsvarat skulle vi kunna tänka oss att vår obefintliga bombkapsel och likaledes obefintliga Robot75 är otillräckliga för att komma igenom luftförsvaret. Vi behöver alltså ett fjärrstridsmedel som medger att skott avlossas på säkert avstånd och att robotarna genom uppträdande och egenskydd kan nå fram till målet. För det första måste vi se till att luftförsvaret får svårt att upptäcka våra robotar, det kan lämpligast göras med att skjuta några ADM-160MALDeller liknande robotar i lämplig formation kring våra fjärrstridsmedel. Därefter kan vi också låta våra fjärrstridsmedel bära egna motmedel som fälls/skjuts ut vid hot mot roboten. Även om vi varken har långräckviddiga attackrobotar eller MALD så inser vi att vi måste planera ett sådant här uppdrag men var ska ett sådant här uppdrag planeras? MALD skjuts ifrån flygplan, men som principdiskussion så kan vi lika gärna ha ett markbaserat markrobotförband som ska skjuta verkansrobotar ifrån Oxelösund och vi vill ha en grupp Gripen som skjuter robotar söderifrån. I det här exemplet accentueras behovet av en central uppdragsplaneringsfunktion.

I ett tredje exempel så kan vi tänka oss att slå emot fartyg som lastas i en hamn i Kaliningrad. Fortfarande samma princip men svårare omgivning med bättre luftvärn. Ska vi skjuta ifrån land, ifrån flygplan, kanske korvett i Östersjön eller kanske ifrån alla tre olika arenorna? Ska ett markförbands underrättelsefunktion planera för detta uppdrag? Naturligtvis inte, det är en central uppgift att samordna elden i tid och rum.

Skulle vi i de två senare exemplen välja att anfalla med våra SDB eller GBU-12/49? Kan vi ha laserbelysning eller fullgod GPS-funktion? Kan våra flygplan för några hundra miljoner överleva för att leverera bomber för en halv miljon per styck i målet? Alexanderhugget här är kryssningsrobot, en kryssningsrobot kostar som ett tjugotal bomber men fortfarande bråkdelar av ett flygplan och det investerade värdet i form av en pilot. Det finns fördelar med att samordna inköp av stridsmedel mellan olika försvarsgrenar och länder och det finns fördelar med att sprida så olika vapen som möjligt för att försvåra för fienden att försvara sig. En möjlighet är att låta spridningen ske inom länderna så att vi har en markrobot, en flygrobot och en sjörobot inom varje land. Finland som opererar med F-18 kan använda Taurus genom att Spanien redan har stått för dessa integrationskostnader, I Sverige har vi en flygintegration av Taurus på Gripen C/D. I våra länders marin så har vi vana att använda RBS15, en lösning är att tillsammans anskaffa robotar som klarar både sjö och markmål.

Vi måste också skaffa kompetens och stödsystem att centralt kunna planera dessa uppdrag. Både för flygplan och robot. Stödsystemet för Taurus medger att ett uppdrag planeras för maximal verkan och överlevnad av roboten inom en tidsrymd av 15 minuter. Historiskt hade vi i Sverige för luftförsvar av Sverige decentraliserat den ledningen. Attackeskadern, ÖB.s klubba skulle kunna starta ifrån flera baser utan radiosamband, kraftsamla i luften och anfalla målet samordnat i tid och rum, var en central funktion som planerades och till viss del luftledes centralt.

I all attackplanering och därmed val av mål (Targeting i USA) måste vi också anskaffa kunskap om de tänkbara målens beskaffenhet, vi måste också förstå våra vapens förmågor att verka mot dessa olika mål och vi måste också kunna förstå hur vi ska kunna ta oss fram till dessa mål, m.m. Den här planeringsprocessen kan man läsa mer om i ”Weaponeering and allocation".

Kryssningsrobot till flygvapnet är inte bara att köpa robotar och integration för att använda dessa ifrån flygplan utan det är ett helt koncept med många ingående delar. För att få högsta möjliga effekt till lägsta möjliga kostnad måste vi se detta som ett system där funktioner på både markarenan och sjöarenan ska vara delar av detta system.

J.K Nilsson