Försvarskonferens i Skaraborg

Har ägnat kvällen åt att titta på Försvarskonferensen som gick av stapeln i Skövde under de gångna två dagarna under professionell och handfast ledning av moderatorn Annika Nordgren Christensen. Se den i efterhand här.

Försvarsminister Karin Enström deltog, och gjorde i den första delen av anförandet ett mycket gott intryck, i synnerhet då hon gav sin syn på omvärldsutvecklingen och på läget i Ukraina. Bra! Men i den andra delen när hon skulle prata om reformen så trillade hon mycket olyckligt åter igen in i den nymoderata retoriken där alla så kallade "satsningar" redovisades in i minsta detalj från reduceringen av stridsvagnar till underhåll av stridsbåtar.

Det i särklass mest uppseendeväckande uttalandet från ministern måste ändå vara att hon på en konkret fråga uttryckte att RB5 (FM Org 18) som handlar om att Försvarsmakten anvisats att reducera personalkostnaderna med 500 miljoner kronor årligen nu skulle vara förhandlingsbart(!?)

Detta kan jag med rätt så gott samvete säga, är INTE den värld Försvarsmakten lever i. Försvarsmakten är en myndighet om lyder order. Har regeringen anvisat en sak så fullföljer man det utan att obstruera oavsett konsekvenser. Om detta kan man tycka, men så fungerar en militär myndighet.

Jag tror Karin Enström inte riktigt tänkte på hur hon uttryckte sig. Eller har man bytt fot även här? Om så är fallet har man från regeringens sida möjligen insett att FM Org 18 är kraftfullt hindrande för att i närtid kunna ÖKA försvarsförmågan.

Titta även på frågestunden med försvarsberedningens ledamöter, även den mycket sevärd. Jag måste säga att Peter Hultqvist växer för varje gång jag ser och hör honom numera - sånär som när det kommer till frågan om NATO.


Förutom att se på försvarskonferensen så kan jag även rekommendera att se på programmet Rakt På i SVT där försvarsministern intervjuas av Mats Knutsson.


Övriga försvarsnyheter: FMAftonbladetNy Teknik

Cecilia Widegren + Peter Hultqvist? Knappast

CW

Vid ett möte i slutet av 80-talet med garnisonen, kommunalpampar och representanter för Försvarsutskottet hade utskottets ordförande Arne Andersson (S) och en centerpartist som jag har för mig hette Gustafsson farit ut mot varandra och respektive partis politik så att stickor och strån rök. Vi stackars lantisar hukade oss i bänkarna.
Under den obligatoriska kafferasten såg jag till min förvåning hur de två satt hopkurade tillsammans med almanackorna i högsta hugg, ivrigt planerande en gemensam helg tillsammans med hustrurna i lämplig fritidsstuga.
Här hade man verkligen förmågan att skilja på sak och person, på politik och privatliv och min tro på politiker som ganska vanliga människor fick sig en puff.

Varför har jag så svårt att se Cecilia Widegren i samma situation med någon överhuvudtaget och allra minst med Peter Hultqvist? Varför har jag så svårt att se henne planera någonting tillsammans med någon annan än sig själv? Varför har jag svårt att se henne skilja på politik och person, på röstmaximerande partipropaganda och verklighet, på sagans spegel och den sanna bilden?
Hur kan det bli så att man får en sådan oresonlig avog inställning till någon man aldrig träffat bara utgående från den bild vederbörande försöker skapa av sig själv och genom sin argumentation? Är hon en politisk lycksökerska, en i döden partitrogen karriärpolitiker eller bara ett personvalt ytterskott från Skaraborg som halkat in på ett bananskal?
Vilket som, som nymoderat partimegafon förlorar hon mer och mer av den lilla trovärdighet hon eventuellt har haft och hjälper till att sprida ett löjets skimmer över inte bara nymoderat försvarspolitik utan även svensk försvarsdebatt som sådan. Tyvärr.

Är det något som Sverige behöver, särskilt just nu, är det sansade, kloka och lågmälda försvarspolitiker. Här platsar definitivt inte den personvalda från Skaraborg.


Fullt Ukrainakrig eller inte?

Ukraina har inte enbart ärvt sin materiel från Sovjetunionen.

Det står ännu och väger i högsta grad, för något större ryskt militärt tillbakadragande från Ukrainas gränser verkar ännu inte ha skett.

Brittiska Jane´s har publicerat en kort men högintressant analys: "Russian invasion of eastern Ukraine could happen 'any day', officials warn". Notera särskilt vad som står om hur de stora besluten hittills ska ha fattats.

Ukrainas styrkor är till största delen utrustade med sovjetisk materiel, och en hel del äldre sådan, men som ukrainsk militär gärna vill påpeka (se ovan) har man även en del vapensystem utvecklade efter Sovjets fall - huvudsakligen är dessa dock baserade på Sovjets arsenal.

I min artikelserie MILITÄRT! har jag i en artikel beskrivit Ukrainas pansar i utlandsinsatser och i en annan har jag sammanfattat vad jag vet om Ukrainas elitförband. Den senare artikeln blev idag uppdaterad.

En dag full av aprilskämt

Bloggens framsida i morse
Ordningen återställd och bloggen är åter Wiseman’s Wisdoms – i alla fall tills vidare. Jag håller dock öppet för att åter bli moderat beroende på partiets framtida politik och jag har tidigare på Twitter i svagt ögonblick lovat att åter rösta moderat om man till hösten höjer försvarsbudgeten med ≥5 mdr/år.

En av de första nyheter som mötte mig under morgonen var den att Moderaterna vill anskaffa OCH därtill påskynda anskaffningen av långräckviddigt luftvärn. Vilket aprilskämt, tänkte jag eftersom det är en helomvändning jämfört med tidigare inställning. Varför gå ut med detta idag och i vilket syfte? Syftet klarnade dock något senare.

I grund och botten är det naturligtvis välkommet att Moderaterna nu sällar sig till partierna som vill anskaffa långräckviddigt luftvärn. Långräckviddigt luftvärn och luftvärn har länge varit en brist i det svenska försvaret och luftvärn som helhet är idag en stor svaghet eftersom det liksom allt annat dimensionerats efter internationella insatser. Att Sverige skulle delta i en internationell insats med luftvärn har bara varit snäppet troligare än ett deltagande med artilleriförband.

Som med all politik ska man dock vara skeptisk till det som sägs och syna vad som egentligen sägs. Ingenting skvallrar i försvarsministerns uttalande om mängden luftvärn eller vad hon för den delen anser vara långräckviddigt luftvärn. Att säga att investeringsutrymmet i den moderata materielbudgeten är begränsat är en grov underdrift. Det är till och med starkt negativt (mer om det nedan). Långräckviddigt luftvärn är dyrt men effektivt och nödvändigt.

Frågan är då som sagt i vilken omfattning Moderaterna ser framför sig en anskaffning av långräckviddigt luftvärn och i vilken mängd. Hur har man vidare tänkt sig att detta ska organiseras och framförallt hur ska det nyttjas?

Långräckviddigt (modernt) luftvärn är i första hand till för områdesförsvar av viktiga logistiska områden, basområden och storstadsområden. Det är inte ett system som är avsett att följa markstridskrafterna utan nyttjas i första hand statiskt. Den exakta definitionen på långräckviddigt luftvärn varierar, men räckvidd över 100 km är idag en rätt vanlig definition, samtidigt som korträckviddigt sträcker sig upp till 15 km och allt däremellan är medelräckviddigt.

Medel- och långräckviddigt luftvärn använder sig av radarmålsökare, där en eldledningsradar invisar roboten mot målet. Antingen måste radarn belysa målet hela vägen till träff eller om roboten har en egen radarmålsökare, till dess denna själv har låst på målet. Det gör att varje eldenhet är beroende av en belysningsradar för att kunna verka och normalt grupperas ett antal lavetter runt en belysningsradar och bildar en eldenhet. I äldre dagar handlade avståndet om hundratalet metrar, men idag kan det handla om tio km mellan belysare och lavett. Att ha flera lavetter kopplade till varje belysningsradar ger utöver geografiska fördelar också en minskad risk för målmättnad, då det i regel tar en förhållandevis lång stund (timmar är ej ovanligt) att ladda om med nya robotar. Av logistiska skäl bör heller inte en bataljon om 4 eldenheter splittras alltför mycket i avstånd.


Aster 30 lavett. Upp till sex stycken grupperas upp till 10 km från en belysningsradar. Foto: franska försvarsdepartementet
Systemen är dock dyra och kostnaden är direkt beroende på vad man avser lösa för uppgifter (hur hög förmåga försvaret ska ha till luftförsvar). Nöjer man sig med att anskaffa två bataljoner, dvs samma mängd som Försvarsmaktens nuvarande medellångräckviddiga luftvärnssystem handlar det om 8 belysningsradarer och 32-48 lavetter till en anskaffningskostnad för det amerikanska Patriotsystemet om drygt 20 miljarder kr. Nöjer man sig med det europeiska SAMP/T-systemet är kostnaden ungefär den halva men räckvidden drygt 100 km istället för 150 km för Patriot. SAMP/T har dock förmåga mot ballistiska robotar, vilket för Patriot kräver en helt annan robottyp (PAC-3 istället för PAC-2). Priset för denna är oerhört mycket högre innebärande upp till 100 mkr per robot. Ballistiska robotar är också mycket svåra mål för luftvärn, vilket gör att det område man kan försvara är betydligt mindre än luftvärnsrobotens normala räckvidd.

Luftvärnssystem grupperas dock aldrig ensamma utan i olika skal där korträckviddigt luftvärn skyddar närmast skyddsobjekten. Som korträckviddigt luftvärn har regeringen redan fattat beslut om att anskaffa IRIS-T (ca 10 km räckvidd/5 km i höjd)  Utanför eller gemensamt med det långräckviddiga luftvärnet agerar jaktflyg. När man talar om vilken mängd luftvärn regeringen avser anskaffa ska man därför bära
 två saker i åtanke.

1. Långräckviddigt luftvärn ersätter inte medelräckviddigt luftvärn. Sålunda kommer även det nuvarande och föråldrade medelräckviddiga Hawk-systemet att behöva ersättas snarast (systemet har redan 50 år på nacken även om sensorerna uppgraderats).
2. När Försvarsmakten lämnade in sitt underlag för anskaffning av ett nytt stridsflygsystem angav man två absolut lägstanivåer för numerär, där 80 st JAS 39E utgjorde ordinarie lägsta nivå. Valde man 60 st JAS 39E skulle detta kräva komplettering med långräckviddigt luftvärn.


2 bataljoner om 4 eldenheter Aster 30 grupperade i södra Sverige (blå ringar = 100 km räckvidd). Varje ringkluster består av en belysningsradar och 4 lavetter. Som referens och för att visa på lagerprincipen även räckvidden för nuvarande medelångräckviddiga system Rbs 97 Hawk grupperad i Blekinge (skär ring = 40 km räckvidd). Runt F 17 Ronneby och Visby finns även korträckviddigt luftvärn IRIS-T (grön ring = 10 km räckvidd). 

Skulle man radikalt minska anskaffningsambitionen till t ex endast ett kompani blir det bara två blåa ringkluster. Att dela en bataljon och ställa ett kompani på Gotland skulle innebära svårare logistik för den bataljonen, men vara möjligt om yttre logistikresurser kunde tillföras, alternativt förpositionering av materiel genomföras

Med anledning av försvarsminister Karin Enströms ospecificerade uttalande om anskaffning av nytt luftvärn bör man därför ha ovanstående i åtanke. Varför gjordes då detta uttalande idag när man erbjuds möjligheten att ta alltihop som ett aprilskämt avseende moderat försvarspolitik? Sannolikt bygger det på en mycket medveten moderat kommunikationsanalys som syftar till två saker. Det förstnämnda är att genom att nämna att man vill förstärka luftförsvaret med anledning av utvecklingen i Ukraina ger man ett intryck av handlingskraft för den normale medborgare som inte är djupare insatt i försvarspolitiken och som lyssnar på radioinslaget i bilen på vägen till jobbet.

Det andra djupare syftet bedömer jag vara att ta etertiden från Riksrevisionens mycket kritiska granskning av finansieringen av det svenska försvaret där man bedömer att materielanskaffning för 30-50 mdr kr är ofinansierad de kommande tio år, varvid allt fler system går mot samma öde som Hawk. 50 år gamla och tveksamt relevanta i en högteknologisk hotmiljö. Här finns ett mycket reellt problem som regering efter regering knuffat framför sig likt en grekisk finansskuld. De partier som finner sig sitta i regeringsställning efter valet i höst kommer inte längre att komma undan att reglera detta problem och det är inte ett aprilskämt. 
Riksrevisionens rapport är lika allvarlig som nödvändig kritik. Var Moderaterna ska gräva fram tiotalet miljarder kr för att finansiera långräckviddigt luftvärn är inte heller känt. 

För övrigt kan påminnas om hur regeringen vintern 2012-2013 försökte anspela på anskaffningen av korträckviddiga IRIS-T som ett komplement till JAS 39E. Bara att googla.

Som kuriosa kan nämnas att man i Skövde inte verkar ha förstått innebörden av dagens datum när man i morse läste Skippers inlägg som samordnats i tid och innehåll med mitt eget.

April april….



Sent i går kväll kom jag tack vare en påminnelse från Fredrik "Sjätte mannen" Antonsson på att det faktiskt var första april kommande dag. Ett snabbt bedömande och lite samverkan med kollegan Wiseman  renderade i det här försöket till aprilskämt som publicerades i morse.

Aprilskämt bör anspela på något aktuellt ämne som jag normalt sett brukar skriva om. Jag kom snabbt fram till att Östeuropa med Ukraina och Ryssland var en framgångsfaktor. Försvarsberedningen som är i slutskedet av sitt arbete en annan faktor. För att binda ihop detta använde jag en svensk i FN, Jan Eliasson samt moderaten Carl Bildt som efterträdde Eliasson på posten som utrikesminister.

Antydningen att det var ny spelare på banan med "djup kunskap om försvarsfrågor" anspelade givetvis på kollegan Wiseman som i dag deklarerade att han gett upp försvarsbloggandet och blivit nymoderat under devisen "If you can´t beat them, join them". Fantastisk fin blogglayout och presentationen WISEMAN, MODERAT är helt oslagbar.

Inget av det jag skrev är sant - om nu någon ens i efterhand tror det. Det var ett aprilskämt och inget annat. De flesta förstod nog det på en gång.

I Skövde... förstod man inte riktigt att det hela enbart var ett aprilskämt. På lokaltidningsredaktionen trodde man att det kanske faktiskt var "ett försök till illasinnad politisk ryktesspridning"... Läs hela artikeln på Skövde Nyheter här.


För övrigt så kan man väl säga att moderaterna hade lite taskig timing för dagens försvarspolitiska nyhet. 

När jag lyssnade på radion i morse och hörde att Karin Enström ville satsa på luftvärnet. Fler enheter, ett snabbare införande och finansieringen var inget problem -  den första april(!) Jag var tvungen att läsa artikeln på nätet och blev ånyo tveksam då reportern också hette Karin... Men det visade sig kanske att det trots det valda datumet att det stämmer, vilket är mycket bra och nödvändigt!

Men hur var det där med Widegrens försvarsberedning egentligen? Skulle inte beredningen analysera hur försvaret ska utvecklas och hur det ska finansieras för att redovisas i en bred uppgörelse den 15 maj? Carl Bildt lovar flera ubåtar, Fredrik Reinfeldt lovar mer pengar och Anders Borg har lovat luftvärn. Jan Björklund har till och med specificerat det till Patriot. Intressant minst sagt!


Även Riksrevisionen presenterar en ny rapport i dag den första april. Man har ganska huruvida försvarsreformen har varit tillräckligt finansierad?

Man har i rapporten föga förvånande kommit fram till att Försvarsmakten och regeringen har inte gjort tillräckligt för att se till att försvarets verksamhet i framtiden är planerad, beräknad och finansierad. Man pekar på att man framför allt måste hantera problemen inom materielförsörjningen – enligt Försvarsmakten saknas 30-50 miljarder kronor för anskaffning av materiel de närmaste tio åren.

I rapporten skriver man bland annat att..
– Regeringen måste nu fokusera på att förbättra de ekonomiska förutsättningarna för att långsiktigt uppnå målen för omställningen av försvaret. Det är viktigt att rationaliseringarna balanseras så att försvaret även framöver kan göra insatser och lösa sina uppgifter, säger riksrevisor Jan Landahl.

Det här måste vara MYCKET SVIDANDE kritik mot alla nymoderater som vägrat erkänna för sig själva, för övriga Allianspartier, för oppositionspartier och för svenska folket att hela försvarsreformen är alldeles orimligt underfinansierad redan från första stund och att alla analyser och beräkningar av personalkostnader vid övergången från värnplikt till ett anställt yrkesförsvar var rena rama glädjekalkylerna.

Det känns befriande att vi nu har svart på vitt att det vi alla, förutom moderaterna, har vetat hela tiden även fastställts av självaste riksrevisionen. Det här är med största sannolikhet den formella vändpunkten nere på botten för svenska försvarspolitik. Nu kan det med andra ord bara bli bättre, och det måste gå snabbt. Omvärldsläget kräver dessutom det!

Riksrevisionen: ExpressenDN, SvD, MT, GPGP Ledare, SVT, Ny Teknik, RoD, DI, DO
Övrigt: SVT, SLA
Bloggar: Widegren

Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön – Del 10 – Vi utstrålar svaghet

Världens blickar har det senaste dygnet varit vända mot Paris, där USA:s och Rysslands utrikesministrar möts för samtal om den nuvarande krisen kring Ukraina. Inte mycket har kommit ut av substans kring samtalen i skrivande stund, men däremot är det anmärkningsvärt att inte EU är med direkt i samtalen.

Samtidigt är det ett faktum att USA och Ryssland, som de två stora kärnvapenmakterna, har en egen särskild relation. Inom parentes finns det få länder som är så bra på att få sina partner att känna att de har en speciell relation, som USA. Många är kallade, men få är utvalda.

Omröstningen i FN:s generalförsamling kring Ukrainas territoriella integritet är fortfarande föremål för tolkning. Den västliga spinnen är att Kina inte röstade med Ryssland och att Ryssland är i dåligt sällskap med ett dussin stater med mindre mänskliga rättigheter och demokrati.

Jag anser tyvärr att omröstningen var en smärre katastrof för Väst. Av BRICS-länderna avstod alla länderna från att fördöma annekteringen, förutom Ryssland som naturligtvis röstade nej. Vid ett tydligt brott mot FN-stadgan, så ansåg 58 länder att det var läge att avstå. Till detta kommer nejrösterna.

Vad som kommer att hända nu är som vanligt svårt att förutse. De ukrainska myndigheterna har uppvisat en god behärskning hittills, vilket är positivt. En av de positiva tecknen just nu är, som jag varit inne på förut, att antagonisterna känner varandra väl. Det innebär att man har förmåga att hyggligt leva sig in i den andres situation.

Så är exempelvis fallet när det gäller det ryska beroendet av den ukrainska försvarsindustrin. I en intressant artikel från Radio Free Europe kan vi läsa om hur starkt beroende Ryssland är när det gäller tillverkningen av helikoptermotorer, robotar, flygplan och styrsystem till de interballistiska robotsystemen vid fabriker i Ukraina. En del av fabrikerna är dessutom i rysk ägo.

Till detta kommer även den service och tekniska kontroller som genomförs av en del av de ryska känvapnen (!) vid fabriken Yuzhmash i Dnipropetrovsk, vilket därmed får anses vara ett av de troligaste anfallsmålen vid en eventuell rysk offensiv.

Var konflikten tar vägen härnäst finns det åtminstone tre huvudspår kring. Det ena är att det sker en förhandlingslösning på diplomatisk väg, den andra är att Ryssland verkligen genomför en offensiv med militära medel, låt vara med minsta möjliga insats så länge som möjligt.

När det gäller negativa tecken för denna utveckling vill jag framförallt peka på att situationen påminner till del om upptakten till Georgienkriget 2008 som startade natten mellan den 7 – 8 augusti. Då genomförde Ryssland en övning med sitt strategiska bombflyg mellan den 22 – - 25/7, och nu håller man en tredagars övning med de strategiska robottrupperna omfattande 10 000 övade.

2008 genomfördes också den konventionella övningen Vostok-2008 som avbröts en vecka före Georgienkriget bröt ut. Nu pågår övningsverksamhet/ev. operationsförberedelser vid Ukrainas gränser. I Georgienfallet provocerades dess ledare till ett utfall mot de ryska styrkorna i Sydostessetien, och nu finns mängder med provokationselement på plats i Ukraina, framför allt i de östra delarna.

När det gäller det tredje huvudsakliga möjligheten, Moldavien med sina besvärliga provinser Transniestrien och Gaugazia, så vet vi att den förstnämnda var ett ämne när president Putin överraskade sin amerikanske kollega i helgen med ett telefonsamtal. Det som talar för ett ingripande i området är att det förväntade motståndet är svagt och att det redan finns ”omröstningar” om att tillhöra Ryssland.

Mot talar framförallt att Ryssland i så fall tvingas till operationer på andra delar av Ukrainas territorium för att kunna nå fram till dessa områden. I Gaugazias fall även på annat moldaviskt territorium.

Problemet med det första alternativet, en förhandlingslösning, som innebär att Ryssland inte går längre är ju att det blir ett de-facto accepterande av dess agerande. Det lämnar också utrymme för Ryssland att fortsätta sin upprustning samtidigt som ekonomiska sanktioner också drabbar Västs ekonomi.

Här bor en farlig konfliktdynamik. Det kommer finnas beslutsfattare och starka ekonomiska intressen som argumenterar för att snart nypa till Ryssland hårt, eftersom sanktionslinjen är förenad med minskade inkomster för alla och Ryssland på grund av andra prioriteringar ökar sin militära styrka över tid.

…………….

Var står då Moder Svea i denna dynamik, då de europeiska stormakterna plötsligt vaknat till och nu flyttar fram militära resurser till Östersjöområdet liksom USA? Sommarhalvåret kommer att uppvisa en ytterligare ökad övningsverksamhet i Östersjöområdet, som redan är ett av de mest aktiva områdena i hela världen när det gäller militära övningar.

Militärt är det väpnade styrkor som under en lång rad av år övat allt mindre. Enheterna som sådana har hög materiell och personell kvalitet, men förmågan till att uppträda i större styrkor är klart handikappat av den bristande övningsverksamheten i stora formationer. Uthålligheten är också en svag punkt i samtliga försvarsgrenar på grund av låg kvantitet.

Det är därför vi får ta del av reportage som att delar av flottan del av tiden ligger vid kaj istället för att uppträda ute till sjöss på grund av bristen på pengar. Är inte något fel, om vi inte har råd att öva våra fåtaliga örlogsfartyg?

Flyget dras fortfarande , två år efter att det uppmärksammats, med brister på reservdelar till Gripenplanen. Detta kommenteras med att det inte går ut över vår incidentberedskap, vilket är otvivelaktigt sant. Men svenska folket betalar inte drygt 40 Mdr SEK/år för en incidentberedskap, det betalar för en fungerande krigsmakt.

Likaså är linjen oklar när det gäller vad vi vill. Vi vill inte försvara Gotland med kvalificerade förband permanent stationerade på ön, däremot kan vi avdela flyg- och marinstridskrafter till Baltikum, om det skulle vara aktuellt, fick vi nyligen veta.

Som illustration till ovanstående hade DN igår en artikel om att försvaret övar med sju stridsfordon 90 på Tofta skjutfält. Detta var en planerad skjututbildning, och har inget med Ukraina att göra försäkrade ansvariga.

Det finns få saker som bekymrar mig så mycket som denna änslighet och brist på konsekvens. Vi utstrålar svaghet, och vilken typ av väsen det provocerar – det vet vi alla.

DN

Ny ordförande i försvarsberedningen!

Strax efter midnatt kom uppgifter som gör gällande att Cecilia Widegren (m) lämnar uppdraget som försvarsberedningens ordförande med omedelbar verkan med anledning av att hennes tjänster och kompetens behövs bättre på annat håll.

Det är den pågående krisen i Östeuropa som är anledningen till det snabba beslutet om att kalla in Widegren som operativ chef för det nyupprättade specialkommandot som kommer att sättas upp inom ramen för OSSE med ett kraftfullt bakomliggande FN-mandat. Kommandot kommer att erhålla den mycket svåra uppgiften att observera de Ukrainska gränserna mot Ryssland och rapportera direkt till säkerhetsrådet och EU-parlamentet.

Det är vice generalsekreteraren i FN, svensken Jan Eliasson (s) som enligt uppgift har rekryterat Widegren efter snabb konsultation med Sveriges utrikesminister Carl Bildt. I pressmeddelandet säger Eliasson följande.
Det här uppdraget är ett av de viktigaste och kanske det mest krävande just nu. Därför har jag valt att gå över blockgränserna för att hitta rätt individ . Min kollega Carl Bildt hade bara ett namn på listan över individer han rekommenderade och det var Cecilia Widegren.
Jan Eliasson säger även att Widegrens erfarenhet efter alla besök och goda samtal i Ryssland  har varit en stark bidragande orsak till att man gjort det här valet.

Då kan ju vän av ordning fråga sig hur det ser ut för vår egen försvarsberedning? Att vi nu står utan ordförande bådar inte gott då tiden för att börja komma överens börjar rinna ut.

Det har enligt vissa källor, när frågan dök upp i slutet av förra veckan, talats om att partikollegan Johan Forsell skulle ta över ordförandeskapet då han driver samma linje som Widegren. Men de allra senaste uppgifterna gör gällande att det finns en helt ny spelare på banan med "djup kunskap om försvarsfrågor". Personen i fråga ska enligt uppgifter till bloggen fram till alldeles nyligen ha varit försvarsanställd.

Vi lever i föränderliga tider - minst sagt!


If you can’t beat them, join them

Läget i Försvarsmakten och försvarspolitiken har nog sällan tett sig mer hopplöst än just nu. De rapporter som publicerats i media från Försvarsberedningens arbete talar om en kaotisk situation. Det är en av anledningarna till att det på sistone har känts mer eller mindre meningslöst att försöka hålla igång WW. Det måste till andra grepp och försvarsbloggarna har gjort sitt.

Sedan Ofogs outning har jag fått en rad erbjudanden om tjänster och förtroendeuppdrag i olika företag och organisationer. Det är också ett av de senare som jag har valt att nappa på efter en rad enträgna förfrågningar. Jag har nämligen efter månader av övertalning gått med på att återuppta mitt medlemskap i Moderaterna och därtill också tackat ja till ett av de förtroendeuppdrag som erbjudits. Nu ska vi alla hjälpas åt att se till att säkra 4 år till för Alliansen. Vi ses i valstugorna!



Läs även vårt program för hur Sverige ska få Europas bästa försvar!

Som vilket annat jobb som helst. Nästan.

Click here to view the embedded video.

Idag sparkade vi igång en rekryteringskampanj i nytt format. De som söker behöver inte längre passa något fönster som passar Försvarsmakten, typ ”ansök nu innan påsk” utan det kommer alltid att gå att söka och hitta tjänster som passar. Vi lyfter istället över året de befattningar som vi just då gärna ser fler sökande till och marknadsför dem särskilt, som i filmen ovan röjdykare i flottan. Vi lämnar också det fokus på rekrytutbildningen vi haft och presenterar istället ”jobbet”. Samtidigt byter vi namn på vår rekryteringssajt till jobb.forsvarsmakten.se.

Läs mer på tex Dagens Media eller i ett tidigare blogginlägg av mig vad som driver Försvarsmaktens marknadsföring och vad vi som arbetar med den behöver tänka på. Inlägget skrevs i början av 2013 och vi har nu en annan (högre) grundförståelse i målgrupperna för Försvarsmakten som arbetsgivare. Vi ligger därför närmare ”verkligheten” i utformningen än vad som var fallet 2013. De allmänna resonemangen är dock fortfarande giltiga där det mest glädjande, förutom det totala antalet sökande, var att utformningen av kampanjerna under förra året gav många fler kvinnliga sökande än tidigare.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

 

The Russian Navy and Conventional Strategic Deterrence – a developing capability

I have the pleasure to welcome James Bosbotinis back at ltcollibbo.wordpress.com  with a new very insightful article. James has written a very observant article reflecting Russia’s growing long range precision strike capability etcetera.

One interesting question which follows is – does Russia strive to create a Cooperative Engagement Capability (CEC) with something similar to an Air-Sea Battle Concept? Anyway – the Russian Federation Navy (RFN) will be an even more credible force in the near future. This will change the circumstances for warfare and do change the future operational environment.

Thanks James – it’s a pleasure to co-operate with you.

Enjoy the article!

—————————————————————-

James Bosbotinis is a UK-based analyst specialising in military and strategic developments. His research interests include contemporary British maritime thinking and doctrine, seapower, the Russian Armed Forces and national strategy, and Chinese military developments. He is currently reading for a PhD at King’s College London on the debate concerning Britain’s future aircraft carrier programme and British maritime strategy. He is also an Associate Member of, and Editorial Assistant for the Corbett Centre for Maritime Policy Studies, King’s College London.

—————————————————————-

The announcement by Admiral Viktor Chirkov, Commander-in-Chief of the Russian Navy, on 19 March 2014, that the Russian Navy would contribute to a future conventional strategic deterrent force via ‘high-precision’ weapons, is indicative of a long-term interest in providing the Russian Navy with a long-range conventional strike capability. This is made possible by the development of advanced, precision-guided long-range cruise missiles, in particular the 3M-14 land-attack variant of the Klub and the Kh-101 strategic cruise missile. The former has an ‘official’ range of 300 km in order to comply with the Missile Technology Control Regime governing the export of missile technologies, however, the Klub family are derived from the 3M-10 long-range (2,600 km) cruise missile (SS-N-21 Sampson). As Mikhail Barabanov of the Moscow-based Center for Analysis of Strategies and Technologies discusses regarding the ground-launched R-500 Iskander-K, its range is stated to be 500 km so to stay within the bounds of the INF Treaty but its actual range may be as high as 2,000 km. The ‘R-500’ is a ground-launched variant of the 3M-14. The Kh-101 is an extended-range (5,000 km plus) weapon reportedly incorporating low-observable technologies, a terminal guidance system and is equipped with a 400 kg warhead; it is available in air-launched and naval variants.

Russia’s interest in developing a conventional long-range strike capability is a facet of its on-going military reform efforts whereby it is seeking to enhance the effectiveness of the Russian Armed Forces, especially in terms of its ability to conduct extensive, precise strikes against an adversary’s critical strategic economic and military objectives. Moreover, such a capability is intended to provide a deterrent force alongside Russia’s strategic nuclear forces. In addition to enhancing the Russian Navy’s long-range conventional strike capabilities, Russia is also developing a replacement for the Air Force’s Tupolev Tu-95 Bear and Tu-160 Blackjack strategic bombers. The PAK DA (‘prospective long-range aircraft’) is envisioned to be a subsonic, flying-wing low-observable bomber capable of conducting conventional and nuclear operations; it is due to enter service in 2025. The combination of sea-based long-range cruise missiles (in particular, those deployed on submarines) and the PAK DA, plus existing bomber aircraft (the Tu-22M Backfire and Bears and Blackjacks) equipped with, for example, the Kh-101, will provide Russia with a potent conventional strategic strike capability: one that is particularly suited to Russia’s ambitions for global power and influence.

KH 101 a

How will the Russian Navy contribute to this force? Admiral Chirkov stated that the core of the naval contribution would be submarine-based and centred on the nuclear-powered Project 885M Yasen (Graney) and modernised Project 949A Oscar-II classes and the diesel-electric powered Project 677 Lada-class. The Yasen-class are equipped with eight three-round vertical launch silos (VLS) and will reportedly be armed with the naval variant of the Kh-101; it has also been reported that the SM-346 VLS can be equipped with four Yahkhont supersonic anti-ship cruise missile or five Klub missiles, providing a respective total armament of 24, 32 or 40 missiles. Russia intends to acquire a total of eight Yasen-class submarines for service with the Northern and Pacific Fleets.The eight-strong Oscar-II class are currently configured for the anti-surface warfare mission, principally the targeting of an adversary’s aircraft carriers, with the SS-N-19 Shipwreck anti-ship missile. The Russian Navy intends to modernise the Oscar-II class and replace the current armament of 24 SS-N-19 Shipwreck with either the Yakhont or Klub missile systems; three Yakhont or four Klub missiles can be installed in lieu of one Shipwreck. It is likely, based on Admiral Chirkov’s statement that modernised Oscar-II class submarines will be a significant contributor to the Navy’s conventional strategic deterrent force, that the submarines will be principally configured for the land-attack role and thus equipped with the 3M-14 variant of the Klub. The possibility that the submarines could be armed with the naval variant of the Kh-101 must also be accounted for; as with the US Mk 41 VLS, Russia is seeking to ensure that its VLS are compatible with the widest range of missile systems. The Oscar-II class are deployed with the Northern and Pacific Fleets (the IISS Military Balance 2014 reports three and five respectively).

KH 101 b

The inclusion of the Lada-class within the planned conventional strategic deterrent force is significant as it points to an increasing role and prominence of the SSK fleet within the Russian Navy. One variant of the Amur family (from which the Lada-class are based) of SSKs includes a 10-round VLS for the Klub missile system; the Lada-class is armed with the torpedo tube-launched variant of the Klub as are the Project 636 Varshavyanka-class (improved Kilo boats). However, Admiral Chirkov disclosed on 20 March 2014 that Russia was developing a new submarine – the Kalina-class – incorporating air-independent propulsion and due to enter service in 2018. It is likely that the Kalina-class is derived from the Lada-class, and in light of the growing interest in conventional strategic deterrence, it will be interesting to see whether the new boats incorporate a VLS. The arming of the Russian Navy’s SSK force with the Klub missile system marks a major qualitative improvement and especially in light of Russia’s increasing assertiveness and confrontational stance vis-à-vis the West, a growing threat to Europe. Six Varshavyanka-class boats are being built for the Black Sea Fleet (covering the Black Sea and Mediterranean) and along with the reported planned deployment of Tu-22M Backfire bombers to the Crimea, will provide Russia with a much-improved strike capability in south-eastern Europe and the Mediterranean. Similarly, although the Baltic Fleet currently only operates three submarines (two Kilos and the sole Lada-class), it is likely that this number will be increased, in particular as Russia seeks to strengthen its position in the Baltic region. In this respect, Klub-armed SSKs would, along with Iskander-M tactical ballistic missiles (including those potentially deployed in the Kaliningrad exclave) provide a potent multi-axis and complex threat in central and northern Europe. The Northern and Pacific Fleets operate seven and nine SSKs respectively.

The Russian Navy is also working to significantly enhance the land-attack capability of its surface ships: Admiral Chirkov stated in this regard that warships would, along with submarines, contribute to the nascent conventional strategic deterrent force. Most notably, the Ushakov-class nuclear-powered guided missile cruiser, Admiral Nakhimov, is to be modernised and returned to service; the planned modernisation centres on the replacement of the ship’s 20 Shipwreck anti-ship missiles with the Klub missile system. As noted previously, four Klub missiles can be accommodated within the space taken by one Shipwreck, thus providing the Admiral Nakhimov with 80 Klub missiles (likely to be a mix of land-attack and anti-ship variants). Following the refit of the Admiral Nakhimov, it is intended that at least two of the other Ushakov-class ships will be similarly refitted (four ships were originally built; only one is currently in service, the Pyotr Veliky [‘Peter the Great’] and the first-of-class, Admiral Ushakov, may be beyond economical repair). Further, Russia is developing a new class of destroyer intended to replace the in-service Sovremenny and Udaloy-class ships (and potentially the Slava-class cruisers). The new destroyer is likely to feature an extensive missile-based air defence and strike capability, most probably based on the S-400 and Klub respectively; however, the potential for the ships to be armed with the Kh-101 cannot be discounted, especially as Russia is seeking to develop a conventional strategic strike capability. In this respect, although the Klub is most commonly cited as the principal land-attack missile to be deployed on Russian ships and submarines, the ambition to develop a conventional strategic strike force would point to the Kh-101 occupying a central role. Although the Klub is a potent weapon, in particular if the missile’s range does approach 2,000 km, it would not offer the same level of capability as the Kh-101 that combines extended range and stealth.

It is likely that the core of the naval contribution to Russia’s conventional strategic deterrent force will be cruise missile-based (as will that of the Air Force). It is possible though that Russia could choose to deploy conventionally armed ballistic missiles as a component of such a force; a conventional warhead for the RSM-54 Sineva submarine-launched ballistic missile has been noted. However, conventionally armed ballistic missiles, although promising in terms of speed of response and reduced vulnerability to interception, are inherently high-risk due to the potential for misunderstanding and escalation: put simply, how could a conventionally armed Sineva launched from a submarine be discernible from a nuclear-armed Sineva also launched from a submarine?

The development of a conventional strategic strike capability is an area of significant interest for the Russian Armed Forces and one in which the Navy can and will make a major contribution. The rationale for developing such a capability is reflective of Russia’s continuing focus on high-intensity warfare, in particular vis-à-vis the West (and perhaps China?); Russia is seeking to acquire the means to conduct extensive strikes at significant range against an adversary’s critical economic and military infrastructure. As Russia’s current activities in respect of Ukraine highlight, it is deeply dissatisfied with the post-Cold War settlement and balance of power in Europe and is prepared to challenge it, militarily if necessary. The acquisition of a conventional strategic strike capability will also contribute to Russia’s ability to project power and influence globally through providing a credible means of intervening militarily – a capability that will be further enhanced should the Russian Navy start to receive new aircraft carriers in the 2020s (a programme to develop a replacement for the Admiral Kuznetsov is, according to Admiral Chirkov, funded). One caveat requires highlighting; the development of the conventional strategic deterrent force will require sustained investment in acquiring a supporting intelligence, surveillance, target acquisition and reconnaissance capability: a point Russia has recognised. Ultimately, underpinning Russia’s ambition to develop a conventional strategic strike force is its desire to be recognised as a Great Power: the possession of potent and useable military power is seen as central to this and is likely to occupy a central role in Russian national policy in the coming years.


München rediviva

Av Gunnar Magnusson, ledamot och Andre sekreterare i Kungl Krigsvetenskapsakademin

Den ryske utrikesministern Lavrov sade i lördags, i en intervju i rysk statstelevision, att Ryssland inte har för avsikt att korsa den ukrainska gränsen (utöver den man redan korsat på Krim) men att man förbehåller sig rätten att skydda de ryskspråkigas rättigheter i Ukraina.

Han hävdade vidare att Ryssland och väst (läs: USA) kommit närmare varandra i Ukrainafrågan. ”Våra positioner närmar sig varandra. De lyssnar. Jag kan säga att en federation är långt ifrån ett förbjudet ord i våra överläggningar.” Han var tydlig beträffande den ryska ståndpunkten: ”För att vara uppriktig ser vi ingen annan väg för den ukrainska staten än en federalisering.”

Man tar sig för pannan! Här sitter alltså vår tids Ribbentrop och upplyser oss förmätet om hur en grannstat med 45 miljoner invånare ska ordna sina statsrättsliga interna förhållanden. Såvitt kan förstås deltar inte det berörda landet – Ukraina – i ”överläggningarna”. Vad vår tids Lord Halifax, John Kerry, har att säga i saken framgår inte.

I och för sig finns det en mängd historiska och känslomässiga skäl till att Ryssland intar den hållning man gör. Likaväl som serberna fortfarande kan se tillbaka på Trastfälten 1389 så kan det slaviska broderfolket se tillbaka på 900-talets Kiev-Rus eller på unionen med Ukraina under Bogdan Chmelnitskij 1654.

Skulle en sådan förståelse emellertid utsträckas till en allmän stats- och folkrättslig princip över hur mellanstatliga historiskt skavande konflikter bör lösas så har vi problem i Europa. Minst sagt. Ska Sverige ockupera och annektera Åland nästa gång stollarna i Sannfinländarna uttalar sig i finska riksdagen angående det svenska språkets ställning i Finland?

Historien upprepar sig inte, brukar man säga. Men historien lär oss. Och det som händer idag är en kuslig påminnelse om hur illa det kan gå om man inte sätter ned foten i tid. Ett nytt München vore en skam för väst och en tragedi för Ukraina och i förlängningen också för andra forna sovjetstater. Vem kan man lita på? När kommer Putin att säga: ”Utöver Krim har jag inga ytterligare territoriella krav”?

Om vi anser att Ryssland inte har rätt att agera som det gör, och det anser vi på mycket goda grunder, så uppkommer naturligtvis frågan: hur tvingar vi Ryssland att upphöra med sitt agerande?

Svaret på den frågan står att finna i en mängd olika politiska och ekonomiska åtgärder. Den näst viktigaste är att utesluta Ryssland från i princip allt ekonomiskt samarbete med USA och EU. En sådan åtgärd måste vara så omfattande att den drabbar den enskilde ryssen på samma sätt som den enskilde iranierna idag är drabbad av ekonomiska sanktioner. Det ska svida i skinnet rejält.

Det här kommer emellertid också att svida i skinnet på många länder i EU som oklokt litat på att Ryssland kommer att utvecklas till en ”normal” stat med vilken man kan ha förtroendefulla relationer. Tysklands Energiewende måste omprövas i ett Energiewende II. Om inte EU, under ledning av Tyskland, står enat så är risken uppenbar att unionen i väsentliga avseenden spricker, något som bara kan gynna Ryssland. En historiskt betydelsefull utveckling kan komma att brytas.

Den viktigaste åtgärden – att i sista hand tillgripa vapenmakt – har väst i praktiken avhänt sig genom omfattande nedrustningar av sina militära maktmedel intill, och över, det ansvarigas och anständigas gräns. Därmed står man naken att möta en motståndare som uppenbarligen är beredd att använda vapenmakt. Och därmed kan man heller inte forma en strategi som har att som sitt yttersta mål att värna det som motiverar att fria människor sluter sig samman i en statsbildning; att bevara oberoende och frihet och att vara beredd att slåss för det.

Vad väntar vi på?

Det har berättats för mig att det finns tre fordonslavettage till tung kustrobot i behåll. Något på museum, annat i Bergslagen. Placerade på Gotland och i ständig rörelse i de låga, men tättvuxna, gotländska tallskogarna, skulle de utgöra en verklig tröskel mot varje potentiell angripare.

Man kan med fog ställa sig frågan varför vår Överbefälhavare inte redan kommenderat ut dessa show-stoppers på vår mest strategiska ö? Vore det eskalerande? Vore det provokativt? Vore det budgetöverskridande? Nej, knappast.

Min bedömning är att vår Försvarsmyndighet mera blivit en svaghet, snarare än en tillgång. Inte ens de enklaste och billigaste åtgärder till vårt försvar tycks längre försvarbara. Kajen i Slite är ett annat exempel. Att borra hål för nedläggning av materiel som skulle kunna göra kajen obrukbar tycks vara alltför komplicerat.

Jag vet att jag framstår som magsur, men det kan vara bråttom nu. Skulle hata att jag inte fick detta skrivet innan det var för sent.

Idag skriver SVT att Gripen 39 C/D slaktas för att kunna hålla sina bröder i luften. Välkänt faktum. Vad PRIO och export gör mot vår egen förmåga har jag länge försökt uppmärksamma - utan större framgång.

Ja, det var dystert, men dessvärre rättvist.

Fler och mer kvalificerade övningar – eller?



I dag publicerade Sveriges Radio P4 en artikel om att verksamheten till sjöss vid 3. Sjöstridsflottiljen reduceras. Det är ingen munter läsning vi nås av i inslaget med rubriken "Övar i hamn i stället för till havs". Men samtidigt är det inte det minsta förvånande, för trots att regeringen hävdar att man satsar på Försvarsmakten så blir det ändå mindre och mindre pengar kvar till verksamheten varje år.

I inslaget framgår det att 3. Sjöstridsflottiljen i år har fått se sin övningsbudget reducerad med 11,5 miljoner jämfört med föregående år. Det är riktigt illa, men faktum är att det faktiskt är ännu värre än så. Räknar man på just det här förbandets rörliga kostnader, d.v.s. verksamhetsmedel vilket i praktiken är det som blir kvar efter att fasta utgifter så som löner, lokalhyror och anläggningskostnader är borträknat så har förbandet fått se mer pengar än så försvinna. Den exakta reduceringen jämfört med föregående år är hela 14 772 000 kronor (ca 14,8 mkr).

Men inte ens detta är hela sanningen. Från och med i år så fick det aktuella förbandet ett tillskott i form av Visbykorvetten HMS Karlstad med drygt 40 mans besättning, något som i sig är mycket glädjande. Men det innebär att det är ytterligare ett fartyg och således en besättning som ska övas jämfört med föregående år. Detta genererar givetvis en ökad kostnad för förbandet som man inte har kompenserats för i anslagstilldelningen. Därför slår årets reducering ännu hårdare mot verksamheten, men detta syns inte på papperet och för allmänheten. I praktiken innebär det här att förbandet får färre antal sjödygn och mindre drivmedel att fördela ut på fler besättningar. Något som oaktat leder till reduceringar.  Låg fart utan gasturbindrift och färre sjödygn kommer sannolikt att prägla årets verksamhet.

Trots dessa oemotsägliga fakta så skriver försvarsminister Karin Enström den 21 mars på SvD Brännpunkt följande rader.
Runt om i Försvarsmakten pågår ett omfattande arbete med att genomföra försvarsreformen som regeringen beslutade 2009 för att öka vår försvarsförmåga. Reformen innebär till exempel att Försvarsmakten övar mer och i större och mer kvalificerade övningar. Försvarsmakten genomför återigen krigsförbandsövningar
Karin Enström och hennes moderatkollegor tycks uppenbart befinna sig i någon annan verklighet än den som upplevs ute på förbanden. Verkligheten och kartan stämmer inte överens och försvarsministern har uppenbart bestämt sig för att det är kartan som gäller och inget annat.


På 3. Sjöstridsflottiljen har man istället för att bedriva verksamhet till sjöss i en större omfattning tvingats till att hitta på nya grepp för att skapa förutsättningar för att nå så långt som möjligt med besättningarna trots en reducerad ekonomi. 

Nu har jag nåtts av signaler att utfallet av att övningarna i simulerad miljö har varit gott vilket får ses som en tröst i dessa bistra tider. Men att öva i simulatorer kan aldrig kompensera tid till sjöss, det kan däremot komplettera. Men det förutsätter att det finns kvalificerade simulatorer som ger tillräcklig effekt. Även här har Marinen problem kopplat till ekonomi. Vid Sjöstridsskolan i Karlskrona finns ett nybyggt simulatorhus. Men de flesta simulatorerna är antingen så gamla att driftssäkerheten och användbarheten kan diskuteras. I vissa fall saknas även vitala komponenter så som en kvalificerad spelmotor. Detta är något som Marinen väntat på i väldigt många år utan att det hänt något på området, mest sannolikt p.g.a. vikande ekonomi.


Att förbanden har fått se minskade anslag i år är långt i från någon nyhet och det är inte bara 3. Sjöstridsflottiljen som drabbas. 

För någon månad sedan skrev jag ett inlägg som förklarade i detalj hur stora reduceringar eller ökningar Försvarsmaktens förband fått. Totalt så är reduceringen på verksamhetsmedel jämfört med föregående år hela 144 miljoner. Men så låter det knappast när regeringsföreträdare och moderater ska förklara läget i Försvarsmakten.

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren har en egen blogg där hon ställer frågor till sig själv. I ett av de senaste blogginläggen så frågar Cecilia sig själv "har försvaret fått en ökad operativ effekt?" På den egna frågan svarar hon (min fetstil) att:

Försvaret har idag en högre beredskap, genomför mer komplexa övningar, tillförs modern materiel och personalens kompetens höjs.
Cecilia verkar inte tagit så mycket intryck av det inslag jag vet att hon tvingades se när hon förra söndagen stod i SVT Agenda. Där visade man soldater på Ingenjörregementet som förklarade att pengarna inte räckte till ammunition i slutet av året och därför istället fick skrika "PANG PANG".

Oppositionskollegan Peter Hultqvist (s) går i dagens Expressen även han till frontalangrepp mot Widegren. Det är mycket beklämmande att behöva läsa att försvarsberedningen verkar vara helt dysfunktionell. Att det så sent inpå att slutrapprten ska redovisas framkommer att man inte ens är nära några breda politiska uppgörelser är inget annat än en smärre katastrof. Hultqvist skriver..
Cecilia Widegren (M) har som ordförande i försvarsberedningen ett viktigt val att göra. Antingen verkar hon för en bred politisk uppgörelse om framtidens försvars- och säkerhetspolitik eller väljer hon ett småskuret partipolitiskt debatterande som egentligen inte bidrar till något konstruktivt. Valet är hennes och har en direkt bäring på trovärdigheten i försvarsberedningens arbete
Det finns även andra uppgifter från mycket initierade källor som pekar på samma sak, att beredningens ordförande i alldeles för många avseenden är oense med mer eller mindre alla andra representanter förutom miljöpartiet. Att det är Sveriges framtida säkerhet som står på spel gör att situationen känns extra allvarlig.

Förbanden har inte tillräckligt med pengar för att bedriva kvalificerade övningar i rätt omfattning och den beredning som vi alla hoppades ska råda bot på dessa problem verkar inte fungera. Till vem eller vilka ska vi då sätta vårt hopp till när försvarets existens och rikets säkerhet står på spel?


P.S. När sjömän skiljs åt brukar man ofta säga "vi ses till sjöss". Framöver kanske vi i stället får börja säga "vi ses i simulatorn" D.S.


Svenskt militärt stöd till Baltikum/Nato – tre scenarier

Av Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare chef för Försvarshögskolan, operationsledare Milo Mitt mm

Sveriges regering och riksdag avgav år 2009 en solidaritetsförklaring där vi åtog oss att militärt stödja våra grannar i händelse av ett militärt angrepp, och att vi förutsatte att vi själva skulle få stöd i det fall vi utsattes för ett sådant. Här analyseras tre scenarier där svenskt militärt stöd till de baltiska staterna skulle kunna vara aktuellt. De fall som undersöks är: ”Fredskris” (liten risk för krig), ”Allvarlig kris” (fred – dock risk för krig) och ”Krig”. (Om länken inte öppnas när du klickar på den, prova att högerklicka och välj ”spara mål som” i menyn som dyker upp, då sparas dokumentet på din egen dator och du kan läsa det lokalt. / Hälsningar webbadmin)

Den grundläggande frågan som analysen försöker besvara är: på vilka sätt skulle vi militärt kunna stödja balterna (och Nato) i händelse av en negativ utveckling i Östersjöområdet? Frågan ställdes ju bland annat till ÖB i SR Eko lördagsintervju för en vecka sedan. Analysen här utgår från de förmågor som en fullt införd IO 14 skulle ge – det bör tas i beaktande när det gäller beskrivningen av Sveriges möjligheter att agera i de olika scenarierna.

Den bifogade länken utgör kapitlet 9 i boken ”Till bröders hjälp”, utgiven av Kungl Krigsvetenskapsakademien där ett antal olika aspekter, politik, opinion, militärt, mm på den svenska ”Solidaritetsförklaringen granskas.

Boken i sin helhet finns tyvärr inte som e-bok, men kan beställas via KKrVa hemsida.

Förhoppningsvis tankeväckande och trevlig läsning (nja, det senare beror på vad man tycker om slutsatserna).

Karlis Neretnieks

Fördjupat operativt bedömande på Krimkrisen

Sammanfattning

Vid ett väpnat angrepp mot Ukraina kommer bedömt Ryssland nå deras initiala målsättningar. Rysslands lägsta målsättning bedöms vara att säkerställa underhållssäkerhet delscivilt dels militärt till Krimhalvön genom att ta delar av östra Ukraina och därmed öppna en landkorridor till Krimhalvön. En högre målsättning bedöms vara att likväl öppna en landkorridor till Transnistrien och därmed förneka Ukraina någon kust och kraftigt försvåra handel o dyl för dem. En ytterligare målsättning kan även vara att betvinga Moldavien, dock bedöms Ryssland ej hinna detta med ett markanfall genom Ukraina utan andra metoder krävs i sådant fall. Vad som kommer avgöra hur många målsättningar Ryssland kan uppnå är omvärldens reaktioner, inget annat. Förberedelser inför ett väpnat angrepp genomförs i skrivande stund dels inne i Ukraina dels längs ukrainas gränser av de Ryska väpnade styrkorna. Målsättningen för Ryssland är att betvinga Ukraina utan ett väpnat angrepp, är detta ej genomförbart kommer man troligtvis genomföra ett angrepp.

Analys

Läge och förutsättningar. Om Ryssland hade genomfört ett väpnat angrepp mot Ukraina då det första operativa bedömandet skrevs eller i anslutning till dess beredskapskontroll inom MD V och C hade man till del kunna dölja angreppet. Den nuvarande situationen innebär att västs samlade inhämtningsförmågor utnyttjas varvid Rysslands möjlighet att ha en förberedelsesträcka är minimal inför ett angrepp. Man kommer vara tvungen att göra det ur marschgruppering. Sett utifrån de förband som Ryssland i dagsläget har samlat längs och i anslutning till ukrainas gräns kan man göra bedömningen att på en teknologisk nivå är de på mellan till hög nivå. Vilket är avgörande utifrån dess lägre numerär i förhållande till Ukrainas stridskrafter.

Om ett angrepp genomförs mot Ukraina kommer Ryssland att vilja avsluta detta mycket snabbt, dvs nå sina målsättningar inom rimlig tid.. Jag bedömer att man ser framför sig en operation på maximalt 72 timmar. Delsför att uppnå målsättningarna innan väst hinner reagera och påbörja stöd till Ukraina eller fördjupade sanktioner bestämmas/genomföras mot Ryssland. Med dessa tidsförhållanden kommer västvärlden stå inför ett fullbordat faktum att Ryssland står där man står. Delsvill Ryssland inte bli indragen i en lång konflikt med Ukraina vilket kommer demoralisera den egna befolkningen. Man vill ha en snabb och relativt oblodig seger, eftersom en längre konflikt blir mycket kostsam materiellt, ekonomiskt och i människoliv.

Den övergripande målsättningen med operationen får bedömas vara att säkerställa en säker sydlig och sydvästlig flank, för Ryssland mot NATO dvs omöjliggöra en expansion av NATO närmare Ryssland, samt skapa en buffertzon mellan Ryssland och NATO. Delmålsättningar i operationen är bedömt i första hand, säkerställaegen underhållssäkerhet delsmilitärt delscivilt till Krimhalvön, i andra hand, neutralisera Ukrainaoch avslutningsvis i tredjehand neutralisera Moldavien. Detta kan uppnås genom ett begränsat angrepp mot Ukraina dvs man anfaller ej för att ta hela landet. Delmål två och tre kommer enbart genomföras om det väpnade angreppet följer tidsplanen och ingen yttre påverkan är trolig.

Bild 1. Koncentrations- och operationsområden. (Källa bakgrundskarta: NE)
Ukrainas terräng möjliggör även en begränsad och snabb operation. Östra Ukraina består till huvudsak av flackt och öppet landskap. Mindre betäckta områden finns dessa kan i huvudsak kringgås. Södra Ukraina har likt östra Ukraina samma terrängutformning. Del av centrala och västra Ukraina har en högre grad av betäckt terräng samt en ökad grad av bergsformationer vilket sänker framryckningshastigheten. Ukraina skärs främst i nord-sydlig riktning av flertalet vattendrag vilka är hindrande.

Infrastrukturellt möjliggörs även en snabb operation i Ukraina. Väg- och järnvägsnätet är väl utbyggt i landet, likväl har Ryssland och Ukraina samma spårvidd på järnvägen. Vad avser vägnätet har man 166,095 km belagd väg och 3,599 km obelagd vägyta. Järnvägsnätet omfattar 21,619 km varav 10,242 km är elektrifierad järnväg. Järnvägsnätet är i huvudsak väl utbyggt i centrala och östra Ukraina och något mindre utbyggt i västra. Vägar och järnväg går i samtliga väderstreck.

Ekonomiska tyngdpunkter inom Ukraina är främst dess industri som i huvudsak är lokaliserad i dess östliga område. I huvudsak är Ukrainas befolkning lokaliserad i städer (69% av befolkningen). I Ukraina finns även en stor andel Rysktalande samt Ryssar (17,3%) dessa bor i huvudsak i de östliga områdena samt i städer.

Vid Ukrainas nordligaoch östliga gräns bedöms Ryssland i dagsläget ha cirka 25,000 - 35,000 man som en första echelong detta omfattar markstridsförband samt funktionsförband, detta är exkluderat luftstridskrafterna. Utöver detta bedöms ytterligare förband finns längre in i Ryssland dvs i MD V och C som en andra echelong vilket kan föras fram vid ett angrepp. Koncentrationsområden för de Ryska stridskrafterna längs Ukrainas nordliga och östliga gräns är Bryansk, Kursk, Belgorod samt Rostov Oblast. På Krimhalvön dvs Ukrainas sydliga gräns, finns bedömt cirka 30,000 man dels markstridskrafter dels funktionsförband. Bedömt finns även Ryska markstridskrafter i Vitryssland vilket utgör ett nordligt hot mot Ukraina, oklart dock storleken på dessa.

Bedömt kommer Ryssland begära att de Vitryska stridskrafterna höjer sin beredskap och en partiellmobilisering kommer ske om ett angrepp genomförs. Detta för att utgöra en nordlig kraftsplittringsriktning för Ukraina likväl utgöra ett västligt flankskydd för Ryssland mot NATO stridskrafter.

Således kan vi se att grundförutsättningarna för ett relativt snabbt och oblodigt begränsat väpnat angrepp på Ukraina kan genomföras. Markstridskrafterna finns utgångsgrupperade i koncentrationsområden. Ukrainas terräng medger en snabb framryckning mot tydliga linjer (nord-sydligt rinnande floder) där man antingen kan göra halt för att avbryta en pågående operation eller fortsätta vidare mot nästa linje.

Markstridskrafter.Markstridskrafterna är bedömt grupperade 20-50 km från den ukrainska gränsen, vissa mindre enheter, kompanis storlek, är bedömt grupperade närmre gränsen. Logistikorganisationen är bedömt grupperad mellan 50-70 km från den ukrainska gränsen. Bedömd slagordning på enheterna är att de främre grupperade kompani enheterna är brigadspaningsförband, därefter mekaniserade- och stridsvagnsförband, därefter artilleriförband och slutligen lednings- och logistikförband. Längre in på djupet finns bedömt markrobotförband samt kvalificerat luftvärngrupperat.

En bedömd siffra på cirka 30,000 man direkt i anslutning till Ukrainas N och Ö gräns skulle ge cirka 20,000 man i anfallsförband och cirka 10,000 man i understödjande funktionsförband (lednings-, logistik-, luftvärns- och ingenjörsförband). Av dessa 20,000 är del av styrkan markstridsförband del av styrkan luftlandsättningsförband. En rysk mekaniserad brigad (MekB) består av mellan 4,000-4,500 man (det varierar beroende på vilken öppen källa man använder). Bedömd styrka som Ryssland kan utnyttja från Krimhalvön för att anfalla in i Ukraina är två (2) MekB. Övriga förband på Krimhalvön bedöms utnyttjas för att försvara.

Detta skulle ge på hand att det är bedömt grupperat fyra (4) stycken mekaniserade brigader samt bedömt en (1) luftlandsättningsbataljon i direkt anslutning till Ukrainas gräns. Utöver detta bedöms ytterligare markstridskrafter finnas längre in på Ryskt territorium. Bedömt finns där två (2) till fyra (4) ytterligare brigader att framgruppera vid ett väpnat angrepp. Stridsvärdet på markstridskrafterna får bedömas som högt. Dels består de av kontrakterad personal dels är del av årsklassen i slutet av sin värnpliktsutbildning, utryckning är planerad till April månad. Likväl har förbanden samövat sedan den inom MD V/C genomförda beredskapskontrollen och bedömt identifierades brister där i förmågorna hos brigaderna vilket åtgärdats under den gångna månaden.

En Rysk MekB består bedömt utav 1 st stridsvagnsbataljon, 3 st mekaniseradebataljoner, 2 st bandhaubitsbataljoner, 1 st raketartilleribataljon, 1 st pansarvärnsbataljon, 1 st luftvärnsrobotbataljon, 1 st luftvärnsbataljon, 1 st ingenjörsbataljon, 1 st signalbataljon, 1 st underhållsbataljon, 1 st reparationsbataljon. Fristående kompanier/plutoner under brigadledningen är 1 st brigadspaningskompani, 1 st CBRN kompani, 1 st televapenkompani, 1 st sjukvårdskompani, 1 st brigadstabskompani, 1 st prickskyttepluton, 1 st brigadledningspluton.

Den andra echelongen finns bedömt uppemot 100 km bakom Ukrainas gräns för att kunna framgrupperas. Bedömningen på denna styrka är upptill 50,000 man (vissa uppgifter gör gällande upptill 70,000 man). Detta bör innebära cirka 30,000 - 35,000 ytterligare man i renodlade markstridskrafter och ytterligare 15,000 - 20,000 man i funktionsförband för att möjliggöra markstridskrafternas anfall. Bedömt är det en större mängd i funktionsförbanden i den andra echelongen framför allt avseende logistikförband för att dels möjliggöra anfallet dels konsolidera tagen terräng. Detta skulle ge ytterligare minst sex (6) stycken MekB i den andra echelongen vilket bedömt är en trolig mängd.

Utöver detta bedöms Spetsnazförband finnas dels i Ukraina dels i anslutning till den ukrainska gränsen för att kunna påbörja lösande av uppgifter innan det egentliga angreppet påbörjas. Likväl bedöms förband för psykologisk krigföring finnas i anslutning till gränsen, dessa förband har bedömt även påbörjat insatser mot de ukrainska stridskrafterna för att demoralisera dem inför ett möjligt väpnat angrepp. Dessa två förbands typer finns både i nordöstra och södra Ukraina. Likväl bedöms televapenförband finnas dels längs hela landgränsen dels längs sjögränsen mot Ukraina. Dessa förband genomför i dagsläget inhämtning för att vid ett angrepp kunna genomföra offensiva televapeninsatser mot främst Ukrainas ledningsförmåga.

Sammanfattningsvis består bedömt Rysslands första echelong som anfaller vid ett väpnat angrepp av Ukraina i dess N-Ö gränsområde bedömt av fyra (4) mekaniserade brigader. Den andra echelongen består bedömt av minst sex (6) mekaniserade brigader. Den andra echelongen kommer bedömt utnyttjas för att delsslå kringgångna motståndare delskonsolidera tagen terräng. Bedömt kommer luftlandsättningsförbanden utnyttjas för att delssäkra knytpunkter dels ta infallsportar.

Sjöstridskrafter.Efter att i huvudsak neutraliserat Ukrainas sjöstridskrafter kommer bedömt Ryssland inta en passiv roll med dess sjöstridskrafter vid ett väpnat angrepp. Sjöstridskrafterna kommer bedömt utnyttjas för att förhindra delsatt Ukraina för understöd i form av materiel via sjövägen delsförhindra västlig inblandning i konflikten. Ryska Svarta Havsflottan bedöms mot en mindre kvalificerad motståndare vara mycket duglig. Telekrigföring kommer även genomföras från sjöstridskrafterna mot Ukrainas markstridskrafter. Likväl kommer troligtvis kustrobot framgrupperas i norra delen av Krimhalvön för att kunna bekämpa ukrainska fartyg som löper ut från ODESSA.

I dagsläget har den ukrainska flottan mycket små resurser att kunna sätta mot den Ryska Svarta Havs flottan. Bedömt kommer man främst genom utnyttjande av attackdykare försöka neutralisera de kvarvarande ukrainska fartygen. Som sista utväg kommer Ryssland bedömt genomföra direkt angrepp antingen med sjö- eller luftstridskrafter mot fartygen, främst för att undvika sekundära skadar på materiel och civilbefolkning mht att fartygen kan finnas i hamn.

Utöver detta kommer inga offensiva företag genomföras dvs utnyttjande av t ex sjömineringar. Sjöstridskrafterna kommer inta en skyddande skärm mot konfliktområdet för att därmed effektivt blockera alla försök till att påverka händelseförloppet. Fortlöper markoffensiven friktionsfritt kan landstigningsföretag genomföras. Landstigningsföretag bedöms då genomföras mot området kring ODESSA. Syftet med denna landstigning är att delsförneka Ukraina tillgång till Svarta Havet. Delsmöjliggöra en markoffensiv in till som minst Transiterna och helst möjliggöra att Moldavien betvingas.

Luftstridskrafter.Luftstridskrafterna som kommer utnyttjas vid ett väpnat angrepp mot Ukraina kommer bedömt komma ur MD C och S. Detta för att bibehålla kvalificerade luftstridsresurser inom MD V i händelse av att konflikten utvidgas. Detta innefattar även det kvalificerat luftvärnet som ingår i luftstridskrafterna. Bedömt kommer även det strategiska bombflyget utnyttjas i inledningsskedet av ett väpnat angrepp.

Attackflygsresurserna kommer inledningsvis att utnyttjas för att bekämpa för motståndaren gränssättande resurser såsom eget flyg, knutpunkter för uppmarsch såsom broar, rangerbangårdar o dyl. Därefter kommer resurserna att kraftsamlas till att understödja markstridsförbandens offensiv. Det strategiska bombflyget kommer bedömt inledningsvis utnyttjas för att nedkämpa för motståndaren gränssättande resurser såsom kvalificerat luftvärn, radarsystem, ledningssystem o dyl. Då denna bekämpning är genomförd återgår bedömt de delar som ingått till att utgöra resurs för den strategiska avskräckningen.

Huvuddel av jaktflygsresurserna kommer inledningsvis vara avdelade för att skydda attackflygets och det strategiska bombflygets insatser. Därefter kommer jaktflyget avdelas för att skydda de egna markstridsförbandens fortsatta offensiv mot flyginsatser. Likväl kommer eget jaktflyg kontinuerligt finnas avdelat i frontområdet för att förhindra ukrainska attackföretag in på Ryskt territorium.

De kvalificerade luftvärnsresurserna kommer placeras i ett bakre område för att dels skydda logistik- och ledningsresurserna delsförhindra att ukrainska luftstridskrafter angriper Ryskt territorium. Bedömt kommer deras placering även medge att de till del upprätthåller en skyddande skärm över egna markstridsförbands framryckning. Dock kommer deras huvudsakliga uppgift vara att skydda det bakre området. Luftvärnsresurserna består främst av S-300 och S-400 förband som under skenet av luftförsvarsövningen vid Kapustin Yar har omdirigerats mot den ukrainska gränsen.

Ukrainas stridskrafter. Ukrainas stridskrafter är i huvudsak i ett mycket dålig tillstånd. Jämför man enbart manskap och utrustning mot varandra så ser det på pappret bra ut, men dels är soldaterna mycket outbildade dels är materielen gammal och i ett mycket dåligt tillstånd. Detta gör att totalt sett har Ukrainas stridskrafter ett mycket dåligt stridsvärde, oaktat att moralen ökar då man slåss för sitt hemland så kan man inte vinna en strid då man ej kan strida än mindre har adekvat utrustning för det. Således är deras utgångsläge mycket dåligt.

Vad avser markstridskrafterna så har rapporter via olika nyhetsbyråer pekat på att det är ytterst sparsamt med ukrainska förband längs dess östra och nordliga gräns mot Ryssland. Detta kan dels vara ett sätt från Ukraina att ej provocera fram en situation dels sammanfaller detta även med markstridsförbandens fredsgrupperingar vilket i huvudsak är väster om floden Dnepr. Likväl finns bedömt små möjligheter till att genomföra långvarig gruppering med möjlighet att bibehålla ett högt stridsvärde i de östra delarna av Ukraina främst pga avsaknad av militärinfrastruktur i området.

Markstridskrafterna bedöms uppgå till ca 77,000 man totalt. I förhållande till de Ryska stridskrafterna är det äldre utrustning de ukrainska stridskrafterna förfogar över. Drygt 70% av stridsvagnarna och pansarskyttefordonen bedöms som äldre modell. Vad som är än mer prekärt är att bedömt är det enbart 20% av besättningarna på stridsvagns- och de mekaniseradeförbanden som har sådan utbildningsståndpunkt att de kan lösa sina stridsuppgifter.

Vad avser luftstridskrafterna (507 stridsflygplan, 121 attackhelikoptrar) så skall enbart 15% av dessa vara i sådant skick att de kan utnyttjas i strid. Situationen är än mer prekär avseende piloterna i luftstridskrafterna av dessa har enbart 10% sådan nivå att de kan lösa stridsuppgifter. Således om uppgifterna stämmer ger det på hand att 18 attackhelikoptrar kan flyga och 76 stridsflygplan av olika typ. Dock har man bara drygt 50 stridspiloter och drygt 12 st helikopterförare som kan bedömas ha tillräcklig utbildningsståndpunkt för att lösa sina uppgifter. Situationen är även mycket prekär kring de kvalificerade luftvärnsresurserna, enbart 10% av personalen bedöms ha sådan färdighet att de kan lösa stridsuppgifter.

Vad avser sjöstridskrafterna har Ukraina i dagsläget (140328) enbart tio (10) stycken fartyg varav enbart ett, fregatten Hetman Sahaydachniy, kan anses lösa sjöstridsuppgifter. Övriga fartyg konfiskerades av Ryssland vid övertagandet av Krimhalvön, dock var enbart ett fåtal fartyg att anses som sjövärdiga vid övertagandet. Vad som dock kan utnyttjas (dock är statusen oklar på skeppet) är landstigningsfartyget Kostiantyn Olshansky, vilket markant skulle öka möjligheterna för genomförandet av landstigningsföretag vid ett väpnat angrepp.

Slutsatser

  1. Koncentrationsområdena tyder på att Ryssland vid ett väpnat angrepp mot Ukraina kommer anfalla på totalt fyra (4) täter in i Ukraina. Tre (3) täter i det norra operationsområdet och på en (1) tät i det södra operationsområdet. Därav även en tydlig uppdelning i två (2) operationsområden det norra och södra.
  2. Om ett väpnat angrepp genomförs kommer Ryssland försöka göra konflikten så oblodig som möjlig, detta för att undvika att dels den egna befolkningen demoraliseras dels för att ej skapa mer aggression mellan den ukrainska befolkningen och den Ryska. Hastigheten är det som möjliggör att konflikten kan bli oblodig och att man enbart tar de områden som i huvudsak har en rysk befolkning.
  3. Ryssland kommer vid ett väpnat angrepp undvika att ta städer, de kommer troligtvis kringgå dessa, och städer som bedöms vara motståndsfickor kommer isoleras. Likväl kommer ej Ryssland ta Kiev, man kommer göra halt längs floden Dnepr. Allt för att undvika att bli indragen i kostsamma strider i de urbaniserade områdena. Syftet bakom detta är att snabbt uppnå målsättningen att skapa en korridor till Krimhalvön, återigen för att uppnå detta krävs hastighet i anfallsrörelsen.
  4. De ryska styrkorna i Transnistrien är för svaga (totalt sett cirka 2,000 man) att utgöra ett hot mot ukrainas västra flank. Dessa kommer bedömt kvarstanna i Transnistrien, däremot kommer de troligtvis bedriva försvars- och fördröjningsförberedelser i händelse av ett ukrainskt angrepp in i Transnistrien. Troligtvis kommer man förstärka de väpnade styrkorna i Transnistrien genom att främst flyga in styrkor ur luftlandsättningstrupperna.
Genomförande

Skede 1 – Destabilisering. Ryssland kommer som en första led inför ett väpnat angrepp genom subversiv verksamhet och psykologisk krigföring försöka bryta ned den ukrainska motståndsviljan. Detta genomförs dels av Spetsnazförband inom Ukrainas gränser delsgenom psykologisk krigföring främst i media. Exempel på detta kan vara vad avser subversiv verksamhet att orsaka demonstrationer som övergår till upplopp, troligtvis även med dödsfall. På det psykologiska planet kan det vara att utstuderat trycka på det låga stridsvärdet hos de ukrainska förbanden vilket sänker moralen delshos befolkningen dels hos de egna stridskrafterna vilket ger en känsla av hopplöshet. Sammantaget syftar dessa åtgärder till att destabilisera Ukraina som helhet och därmed förenkla den egna stridens förande. Denna fas kan pågå i veckor dels för att destabilisera situationen dels för att invänta rätt tillfälle att påbörja det väpnade angreppet.

Skede 2 – Konsolidering. Med hänsyn att den strategiska överraskningen har utgått kommer själva overtyren var mycket våldsam och snabb. Bedömt 24 timmar innan angreppet påbörjas kommer gradvisa störningar ske i el-, mobil-, tele- och dataförbindelser inom hela Ukraina. Bedömt tidigast 18-12 timmar innan angreppet kommer även upplopp ske i Kiev där utvalda ministrar antingen kommer kidnappas eller likvideras för att störa och omöjliggöra effektiv civil ledning. Likväl kommer våldsamma upplopp med flertalet dödsfall uppstå inom de östra delarna av Ukraina. Vid denna tidpunkt kommer även Ryssland utsätta Ukraina för kraftiga politiska påtryckningar. Målsättningarna med dessa är att om möjligt möjliggöra en rysk inmarsch utan angrepp för att säkra en landkorridor till Krimhalvön dock under förevändningen att skydda den stora ryska befolkningskoncentrationen i östra Ukraina. Likväl är detta ett sätt att för omvärlden legitimera ett angrepp, under förevändningen att Ukraina ej kan upprätthålla lag och ordning på sitt eget territorium samt ryska medborgares liv svävar i fara.

Troligtvis 2-6 timmar innan angreppet påbörjas kommer öppna sabotage påbörjas dessa kommer inriktas mot Ukrainas luftförsvar samt ledningsförmåga. Syftet bakom det sekventiella agerandet i overtyren är att möjliggöra för Rysslands ledning att avbryta själva angreppet i händelse av att vad som är på gång upptäcks och de utsätts för påtryckningar, därav kan de fortfarande avsluta det och internationellt ej förlora ansiktet. Det övergripandet syftet med detta skede i angreppet är att destabilisera Ukraina ytterligare samt omöjliggöra en effektiv militär och civil ledning av landet vid själva angreppet.

Skede 3 – Förberedelser. Detta skede inleds bedömt 2 timmar innan de reguljära markstridskrafterna påbörjar sitt angrepp. Denna fas omfattar taktiska luftlandsättningar med helikopter. Dessa luftlandsättningar syftar till att ta knytpunkter som krävs för att möjliggöra ett snabbt övertagande utifrån de givna målsättningarna för operationen. Det omfattar även omfattande likvideringar av ledande ministrar samt chefer inom Ukrainas militär och polis. Likväl kommer det kvalificerade luftvärnet utsättas för direkt angrepp av spetsnazförband på marken, troligtvis med långräckviddiga vapensystem såsom tungkalibriga prickskyttesystem. Då detta skede påbörjas finns det ytterst få möjligheter att avstyra det väpnade angreppet, de två tidigare skedena kan avslutas utan att det exakt går att utpeka Ryssland som skyldig. Spetsnazförband kommer innästlas hjälp av flygplan på djupet i Ukraina. Syftet bakom detta är dels att kunna genomföra stridsföretag på djupet för att störa Ukrainas stridskrafter och därmed binda upp förband som egentligen skulle krävas vid fronten. Dels genomföra informationsinhämtning dvs spaning på djupet för att möjliggöra beslutsfattning.

Skede 4 – Angrepp. K+0 det vill säga tidpunkten då det väpnande angreppet inleds kommer det ske med ett mycket våldsamt artilleri, raketartilleri, markrobot samt flygangrepp mot de gränssättande funktionerna samt de förband som finns grupperade vid gränsområdet dels i det norra operationsområdet dels i det södra operationsområdet. Omfattande televapeninsatser kommer även genomföras. Det övergripande syftet med detta är tvådelat dels vill man orsaka en initial ledningskollaps för att möjliggöra att de egna förbanden snabbt kan ta sig in på djupet av Ukraina. Dels vill man skapa en bild av underlägsenhet hos de ukrainska stridskrafterna.

Flygangrepp kommer även genomföras mot broar som man bedömer troliga för de ukrainska stridskrafternas framryckning och som ej behövs för egen framryckning. Detta syftar till att försvåra och helst hindra en ukrainsk motoffensiv. Dessa flygangrepp kommer genomföras i centrala och västra Ukraina. De kommer ej genomföras inom östra Ukraina i och med att dessa broar behövs för egen framryckning.
Bild 2. Angrepp med hög målsättning. (Källa bakgrundskarta: NE)
Hög målsättning. Denna målsättning får vi förutsätta är målbilden med det väpnande angreppet. För att detta angrepp skall kunna fullbordas krävs att tre grundfaktorer blir uppnådda i ett tidigt skede, a) luftherravälde uppnås tidigtb) sjöherravälde uppnås tidigt c) deukrainska styrkornas motstånd är svagt. I det norra operationsområdet kommer två samordningslinjer utnyttjas för att avgöra operationens sannolikhet att lyckas, vilket påverkar utfallet i det södra operationsområdet. I det södra operationsområdet kommer två samordningslinjer utnyttjas varav en utnyttjas i händelse av framgång i det norra operationsområdet.

Första echelongens förband måste bedömt ta samordningslinje 1 (TJERNIHIV – POLTAVA – DONETSK) i det norra området samt samordningslinje 3 (CHERSON – MELITOPOL – BERDIANSK) i det södra området inom K+12 timmar för att ytterligare delar i operationen skall kunna påbörjas. Tas dessa samordningslinjer inom tidsramen kommer bedömt sjöstridskrafterna i det södra operationsområdet påbörja formering och framryckning mot det troliga landstigningsområdet kring ODESSA, markstridsförbanden är vid angreppets början redan ilastade i landstigningstonnaget. Andra echelongens förband kommer framrycka tätt bakom första echelongens förband för att möjliggöra en styrkeuppväxling mot kraftigare motstånd möts samt genomföra kringgång för att fortsätta mot samordningslinje 2. Inom det södra området kommer även en fördröjningszon från linje 3 och söder mot Krimhalvön upprättas för att fördröja och helst hindra en ukrainsk motoffensiv.

Tas samordningslinje 2 (BROVARY – KREMENTJUK – DNIPROPETROVSK – ZAPORIZJZJA – CHERSON) inom bedömt K+24 timmar i det norra operationsområdet kommer en operativ landstigning genomföras väster och öster om ODESSA. Inom det norra operationsområdet kommer främst första echelongens förband samt delar ur andra echelongen konsolidera den tagna terrängen och genomföra försvarsförberedelser mot en ukrainsk motoffensiv. Den stora delen av andra echelongens förband kommer finnas dels i nära anslutning till samordningslinje 2 samt på djupet av det norra operationsområdet. För att kunna genomföra rörlig försvarsstrid mot en ukrainsk motoffensiv. Inom det södra operationsområdet kommer andra echelongens förband genomföra förberedelser för att påbörjat ett angrepp i nordvästlig riktning.

Den operativa landstigningen kommer föregås av en operativ/taktisk luftlandsättning med fallskärmstrupp i anslutning till landstigningsområdena. Detta kommer i tid ske i nära anslutning till landstigningens genomförande. Syftet med luftlandsättningen är att ta och säkra landstigningsområdena för markstridsförbanden. Landstigning kommer bedömt ske norr och söder ODESSA för att möjliggöra att två anfallsriktningar uppnås. En nordlig och en östlig anfallsriktning kommer bedömt eftersträvas. Den östra landstigningen kommer utveckla sin anfallskraft i nordöstlig riktning mot MYKOLAIV för att där förena sig med de förband som anfaller i nordlig riktning från CHERSON. Den södra landstigningen kommer utveckla sin anfallskraft i nordlig riktning. Vid K+48-72 har markoffensiven i det södra operationsområdet troligtvis nått en trolig samordningslinje, linje 4 (NIKOPOL - MYKOLAIV - UKRAINAS GRÄNS), där konsoliderar de tagen terrängen och genomför försvarsförberedelser.
Bild 3. Angrepp med låg målsättning. (Källa bakgrundskarta: NE)
Låg målsättning. Har markstridsförbanden inom det norra området ej passerat samordningslinje 1 (KONOTOP – IZIUM – KRASNYJ LUTJ) kommer man troligtvis ej genomföra landstigning vid ODESSA mht att man ej kan garantera framgång inom den totala tidsrymden för operationen. Andra echelongens förband har förts fram till den tidigare ukrainska gränsen. Vid K+24 skall bör förbanden tagit djup intill samordningslinje 2 (TJERNIHIV – POLTAVA – DONETSK) i det norra operationsområdet. I det södra operationsområdet skall markstridskrafterna tagit djup intill samordningslinje 4 (CHERSON – MELITOPOL) och därmed etablerat ett fördröjningsområde mot Krimhalvön i händelse av ett Ukrainskt motangrepp. Andra echelongens förband står nu i höjd med samordningslinje 1 och kommer gradvis öka sin framryckning inom den nordöstra delen av det norra operationsområdet.

Troligtvis vid K+36 befinner sig förbanden i det norra operationsområdet vid samordningslinje 3 (BROVARY – KREMENTJUK – DNIPROPETROVSK – MARIUPIL). Förbanden som befinner vid denna linje kommer påbörja försvarsåtgärder för att hejda ukrainska motangrepp. Andra echelongens förband förs fram för att möjliggöra motanfall om linjen skulle svikta. Utöver detta genomför andra echelongens förband en utbrytning inom avsnittet DNIPROPETROVSK – MARIUPIL för att binda samman det norra och södra operationsområdet. Vid K+48 har andra echelongens förband bundit samman operationsområdena och upprättat en samordningslinje, linje 5, mellan DNIPROPETROVSK – ZAPRIZJZJA – CHERSON. Ytterligare förband förs fram för att möjliggöra försvar av frontavsnittet mot ukrainska motangrepp.

Stort tack till Oplatsen, Skipper, Wiseman och Johan Wiktorin för synpunkter!

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

AFP 1(Engelska)
CBS News 1, 2, 3(Engelska)
CIA 1(Engelska)
CNN 1, 2, 3(Engelska)
English Russia 1(Engelska)
Kyivpost 1(Engelska)
Nationalencyklopedin 1(Svenska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Engelska)
RUSI 1(Engelska)
RIA Novosti 1, 2(Engelska)
The New York Times 1(Engelska)
The Jamestown Foundation 1, 2, 3(Engelska)
The Wall Streat Journal 1, 2(Engelska)
The Interpreter 1(Engelska)
The Washington Times 1(Engelska)

”All krigskonst handlar om att vilseleda”

Putin tackar sina styrkor för insatserna på Krim (med engelsk översättning).

Igår slutade president Putin låtsas som om de segerrika styrkorna på Krim inte var hans. I samma stund inledde han också en ny fas i sin kommunikation med Ukraina och väst.

I sitt tal igår berömde Putin sina på Krim deltagande styrkor inte bara för att ha uppträtt "professionellt" utan även för att ha uppvisat "personligt mod".

Som jag i artikelserien MILITÄRT! har tagit upp så är en av Putins viktigaste livserfarenheter värdet av kampsport, särskilt asiatisk. Detta i kombination med det intresse för historia och det militära som han ofta demonstrerar gör att man kan utgå från att han är väl förtrogen med den kinesiske generalen Sun Tzus klassiska bok Krigskonsten. Det är högst sannolikt att han kan recitera dessa ord av Sun Tzu: "All krigskonst handlar om att vilseleda" och "Överlägsen skicklighet består i att bryta fiendens motstånd utan att strida".

Att inte förklara Ukraina krig och inte ens kännas vid de okända "hövliga människor" (senare även kallade marsianer) som tog över Krims flygplatser och sedan hela halvön visade sig vara mycket framgångsrik vilseledning (gav värdefull tid). Att nu säga hur det egentligen var, se klippet ovan, är i linje med Putins stil. Dock tog det längre tid förra gången, efter Georgienkriget 2008. Men till slut blev det känt även genom Sveriges Radio att Ryssland före kriget utbildat den lokala milisstyrkan i Sydossetien och även på andra sätt laddat upp i området.

Det främsta budskapet Putin nu har till ukrainsk och västlig publik är att han är storsint mot de besegrade. Igår har man i rysk TV kunnat beskåda hur de ukrainska soldater som gått över till Ryssland genast har fått både bättre kök och uniformer, givetvis nya ryska uniformer. Idag har TV-tittarna fått se hur fordon från de förband som inte bytt sida nu med rysk hjälp skickas över den nya gränsen, med brasklappen att fordonen underhållits mycket dåligt.

Kommer Putin att fortsätta in i östra Ukraina? Det stora budskapet från ryska UD är nu att han inte kommer att göra det. Det går inte att utesluta att det faktiskt är stopp. Emellertid krävs det inget större minne för att komma ihåg hur bland annat Rysslands röst skrev i början av denna månad: "Ryssland tänker inte annektera Krim". Måhända tänker Putin använda de ryska förband som nu står nära Ukrainas styrkor i alla väderstreck enbart för att pressa och stressa Kiev i linje med "Överlägsen skicklighet består i att bryta fiendens motstånd utan att strida". Eller så är budskapet från ryska UD idag en konsekvens av "All krigskonst handlar om att vilseleda". Alternativt har Putin ännu inte fattat beslutet, utan avvaktar.

Tyvärr måste vi nog även betänka att Putin i Ryssland redan har anklagats för att vara för mjuk gentemot Ukraina.

Varför sänka förmågan när orosmolnen i omvärlden kryper närmare?


Långt närmare än den pyrande Krimkrisen som nu riskerar spridas till övriga Ukraina i form av en fullskalig rysk invasion, står svenskt försvar inför ytterligare ett stålbad de kommande åren. Ett stålbad som i mångt och mycket gått under radarn, trots att Försvarsmakten i flera dokument omtalat de starkt negativa konsekvenser det kommer att få på Försvarsmaktens operativa förmåga och beredskap – om Regeringen fullföljer de anvisade besparingarna.

Vintern 2013 lämnade Försvarsmakten in sitt budgetunderlag för 2014. I budgetunderlaget visade Försvarsmakten återigen på att försvarsanslagen under resterande 10-talet ej kommer att vara tillfyllest för att genomföra insatsorganisation 14, beslutad 2009. Försvarsmakten har meddelat att från 2015 räcker inte finanserna för att bedriva förbandsverksamheten om ej tillskott i miljardbelopp görs. (Utöver detta ska läggas ett materielanskaffningsbehov på många tiotals miljarder kr för att ersätta eller renovera den nu mycket ålderstigna materielen)

Att Försvarsmakten börjat gå in i den ekonomiska väggen blev tydligt redan förra sommaren när förbanden ålades stora besparingar på årets resterande övningsverksamhet, varvid flera övningar kom att ställas in eller kraftigt reduceras. Det knapra ekonomiska läget är också något som fortsätter att dominera in i 2014, där ett inslag i SVT Agenda i söndags nu gett upphov till begreppet ”pang-pangförsvaret” om en verksamhet där man inte har råd att öva ordentligt.

Regeringens svar på Försvarsmaktens budgetunderlag kom blixtsnabbt. I regeringsbeslut 5 2013 (RB 5) uppdrogs Försvarsmakten att redovisa hur man år 2019 har sänkt lönekostnaderna med 500 mkr jämfört med dagens prognosticerade lönekostnader. Detta resulterade i Försvarsmakten i ett omfattande arbete som nu pågått sedan sommaren i form av försvarsmaktsorganisation 2018 (FMORG 18)*. För att målet bedömde Försvarsmakten i somras att man skulle behöva reducera myndigheten med upp till 2000 tjänster efter att vissa personalbefattningar gjorts om till tidvis tjänstgörande (dvs reservofficerare och det som oftast kallas deltidssoldater). Överlag minskar andelen heltidstjänstgörande personal kraftigt till förmån för tidvis tjänstgörande. Därutöver ska också kompetenskraven sänkas på majoriteten av befattningarna i syfte att minska lönekostnaderna. När en minskning sker i antalet officerare blir Försvarsmakten också i än högre grad beroende av att duktiga gruppchefer, soldater och sjömän stannar länge i sin befattning, och inte som idag slutar efter några år (torde vara svårt att uppnå samtidigt som lönekostnaderna ska hållas nere). Att FMORG 18 vållar mycket oro ute bland Försvarsmaktens anställda är lätt att förstå.

Under hösten och vintern har förbanden arbetat med att mer i detalj redovisa hur en framtida organisation kommer att se ut utifrån att dessa krav ska uppfyllas och vackert blir det inte. Mycket pekar också på att dessa åtgärder inte kommer att räcka för att uppnå budgetmålet.

I både svaret på RB 5 hösten 2013 och budgetunderlaget för 2015 från februari 2014, pekar Försvarsmakten på konsekvenserna av RB 5. Man konstaterar i detta liksom i svaret från i höstas att såväl Försvarsmaktens beredskap som den operativa förmågan kommer att nedgå när en betydligt lägre andel av personalen finns direkt gripbar och mängden personal som helhet därtill minskar. Konsekvensen blir därmed en än sämre förmåga att agera vid hastigt uppdykande krissituationer, likt den vi nyligen sett på Krim.

En direkt konsekvens i FMORG 18 är att prioritera insatsorganisationen framför basorganisationen (staber och stödverksamhet). Vid första intryck låter ju detta som ett mycket bra drag. Minskat pappersvändande och mer övningsverksamhet. 


Tyvärr blir resultatet snarast det motsatta. Redan FMORG13 gjorde denna prioritering, vilket innebar att krigsförbanden i hög grad själva får utgöra sitt eget stöd. Istället för att ha personal på skjutfälten som ser till att duka med mål och ställa i ordning får förbanden göra detta själva. Istället för att ha instruktörspersonal som stöttar krigsförbanden får de nu hjälpa varandra med instruktörer, på samma sätt som man ska lösa andra tillkomna uppgifter som t ex bevakningstjänsten, varvid tillgänglig personal nedgått mycket kraftigt. Detta har drabbat alla krigsförband, från skyttepluton till flygunderhållskompani (med färre flygtimmar som följd). Att detta inte fungerat så bra resulterar nu i att Försvarsmakten bl a återanställer personal på Älvdalens skjutfält.

RB 5 kommer ändå att medföra att företeelsen med minskad kärnverksamhet till förmån för ökad sido- och stödverksamhet, blir än mer frekvent för krigsförbanden – särskilt för den heltidstjänstgörande personalen. Som bekant uttryckte det: 

”FMORG 18 hos polisen skulle innebära att de ridande poliserna får mocka i stallet istället för att bedriva polisarbete”.
En mycket träffande liknelse.


Utöver RB 5 kom finansminister Anders Borg i februari med ytterligare sparkrav på en rad myndigheter, av vilka Försvarsmakten fick den största pålagan i form av att spara 101 mkr.

Socialdemokraternas försvarspolitiske talesperson Peter Hultqvist ställde nyligen en fråga till försvarsminister Karin Enström med anledning av den ytterligare reduceringen med 101 mkr. I svaret vill försvarsministern inte alls kännas vid några ”besparingar”. De 101 mkr beskrivs av försvarsministern som 

”åtgärder som syftar till att skapa ett extra omvandlingstryck och driva fram ytterligare effektiviseringar i den statliga verksamheten. Effektiviseringen uppnås genom en minskad ökning av anslagen”.


Konsekvenserna av RB 5 och finansministerns ”omvandlingstryck” blir därmed
  - minskad operativ förmåga hos Försvarsmakten
  - sämre beredskap att hantera uppkomna händelser i närområdet


Den senaste månaden har vi bevittnat ett mycket snabbt händelseförlopp i Ukraina där Ryssland över ett dygn kunde agera militärt och ställa omvärlden inför ett fait accompli. Dett har också resulterat i ett paradigmskifte i de internationella relationerna. Vi ser nu hur NATO kraftigt förstärker sin närvaro i Polen och Baltikum, där nu även Danmark sällat sig till den tidigare av USA, Storbritannien och Frankrike utlovade förstärkningen.

Är det verkligen rimligt med nuvarande händelseutveckling att Regeringen ska verka för att sänka den svenska försvarsförmågan så allvarligt som kommer att ske i och med regeringsbeslut 5 och det extra omvandlingstrycket?

Just nu slutför Försvarsmakten sina förberedelser för att beordra och påbörja intagandet av FMORG 18. Det finns ännu tid för den politiska nivån att ändra anvisningarna. Jag vid håller mina tre rekommendationer för att snabbt och billigt öka Försvarsmaktens operativa förmåga. Därtill kommer också Försvarsberedningens rapport i mitten av maj inför nästa års försvarsbeslut som ytterligare en styrningsmöjlighet.


Försvarsmaktens svar på RB 5

Försvarsmaktens budgetunderlag för 2015
Försvarsministerns svar till Peter Hultqvist från 27 mars 2014

*Insatsorganisation är den delen av organisationen som Försvarsmakten ska genomföra insatser med, medan denna kompletterat med den stödjande basorganisationen utgör en försvarsmaktsorganisation.

Psykologiska operationer är psykologiskt försvar!

Av Erik Mårtensson, överstelöjtnant och fd chef för 10. psyopsförbandet

Olle Wästberg skriver i artikeln ”Sverige behöver en strategi mot rysk propaganda” att Sverige har lagt ner de verktyg vi har haft för att analysera och skapa motståndskraft mot fientlig propaganda i och med att Styrelsen för psykologiskt försvar lades ner 2008, och att MSB i praktiken aldrig har tagit över uppgiften.

Något som är mindre känt, och som bör belysas i diskussionen, är att Försvarsmakten runt samma tidpunkt påbörjade en egen
uppbyggnad av en förmåga för att genomföra psykologiska operationer, en uppgift som idag utvecklas och upprätthålls av 10.Psyopsförbandet på Ledningsregementet i Enköping.

Sverige har en lång tradition av psykologiskt försvar. Under ett halvt sekel verkade Styrelsen för psykologiskt försvar utifrån principen att ett krigsorganiserat centralt psykologiskt försvar skulle följa fientlig propaganda och upprätta en informationscentral som stödde och underlättade det fria utbytet mellan stat och medier.

Innan nedläggningen av Styrelsen för psykologiskt försvar gav regeringen Försvarsmakten i uppgift att utveckla förmågan att möta ”olika former av informationsoperationer riktade mot myndighetens verksamhet” för att bidra till samhällets totala motståndsförmåga. Som en del av det uppdraget ska Försvarsmakten utveckla förmågan att genomföra psykologiska operationer inom Försvarsmakten. Året efter beslutade Försvarsmakten att utveckla ett fältförband för psykologiska operationer (Psyops).

Som en konsekvens av försvarsbeslutet 2009 fick 10.Psyopsförbandet en tydligare nationell uppgift när regeringen beslutade att alla förband ska vara användbara nationellt såväl som internationellt. Idag har förbandet förmåga att genomföra omvärldsbevakning för att upptäcka förekomsten av propaganda riktad mot Försvarsmakten.

Förbandet kan även ge förslag på åtgärder för att stödja Försvarsmaktens operationer genom att genomföra offensiva psykologiska operationer. Den förmågan fanns aldrig hos Styrelsen för psykologiskt försvar. 10.Psyopsförbandet verkar till stöd för Försvarsmakten, men har även kapacitet att kunna stödja andra myndigheter efter deras begäran.

Sedan 2011 är 10.Psyopsförbandet ett insatsförband under direkt ledning av Chefen Insatsstaben. Delar av förbandet har dock sedan 2006 stöttat de svenska militära insatserna i Afghanistan och i Libyen med hjälp av analys och kommunikation. Ett typexempel på sådan verksamhet har varit genomförandet av möten för att skapa tillit och förtroende hos lokalbefolkningen.

Förbandet har också arbetat för att exempelvis påverka civilbefolkningen att upphöra att leka med leksaksvapen eller sluta kasta sten mot de svenska trupperna, allt för att reducera risken för såväl civila som för egna trupper. I Libyen arbetade förbandet bland annat för att med hjälp av flygblad och radio påverka Gaddafiregimens soldater att lämna militära installationer.

I dessa båda konflikter har förbandet även sett att bemötandet av propaganda har blivit allt
viktigare. Sanning har blivit svårare att skilja från lögn i ett allt snabbare medielandskap och det är idag uppenbart att det är på just denna informationsarena som det moderna kriget avgörs – långt innan det första skottet avlossas.

Olle Wästberg skriver vidare att ”Försvarsmakten varken kan eller ska agera i Sverige”. Jag påstår att den kan agera, men frågan om den ska agera är strikt politiskt. I syfte att klarlägga den juridiska aspekten (dvs får agera) genomförde Försvarshögskolan 2010 en utredning, som kom fram till att det inte finns några lagliga hinder för att använda förbandet inom Sverige. Förutom de rent militära uppgifterna kan förbandet exempelvis understödja en länsstyrelse att informera invånarna i ett katastrofområde (översvämningar, kärnkraftsolycka, skogsbränder) inom ramen för FM stöd till samhället.

10.Psyopsförbandet är inte hela lösningen på den problematik som Olle Wästerberg målar upp i sin debattartikel, men den kan vara är en viktig del av samhällets skydd mot främmande stats propaganda.

STORA och små souvenirer från Krim

Försvarsminster general Shojgu delar ut de första exemplaren av Krim-medaljen, i närbild efter 5 sekunder.

Idag klargjorde ryska statsmedier att man inte bara tänker behålla Krim för gott utan även de 51 ukrainska örlogsfartyg man erövrat. I Finland har idag den ännu pågående ryska övningen Ladoga-2014 väckt uppseende i gränstrakterna.

I helgen blev samlingen komplett, den ryska flaggan vajade då över Krims samtliga 193 ukrainska militära installationer. Därefter har man fokuserat på att erövra den ukrainska marinens fartyg, man har nu tagit 51 av dem - de återstående 10 utgör nu den ukrainska flottan - och tänker också uppenbarligen låta flertalet av dem redan i år få påbörja sin tjänstgöring inom ryska flottan.

Vad gäller de mindre Krim-souvenirerna får man väl gratulera den ryska medaljindustrin med tanke på den imponerande effektivitet man uppvisat genom framtagandet och tillverkningen av den nya "medaljen för återbördandet av Krim" (se klippet ovan). Har en medalj någonsin tagits fram på kortare tid?

Inte lika glada som medaljmottagarna är nog de finländare vid ryska gränsen som undrar över de ännu pågående ryska flygövningarna vid rysk-finska gränsen, "Ladoga-2014".


Årets upplaga av flygövningen Ladoga.

Slutligen, vad hände med Strilkove-operationen, alltså några kilometer in i länet Cherson, norr om Krim. Enligt bland annat Kyiv Post pågår den ännu och har senast inneburit att Ukraina blivit av med en del civil materiel, rätt så stora souvenirer...

Vad har beslagtagandet av alla dessa fartyg för syfte? Varför har Ryssland kvar trupp i Cherson?