Gästinlägg: Ovilja att lösa tolkfrågan

Vår tolk Javed drar upp huvan på tröjan och ställer sig mellan mig och den svenska pansarterrängbilen. Alla svettas i försommarvärmen. En misstänkt självmordsbombare har stannats i ett tätbefolkat område. Den omedelbara faran är över, men vi är helt beroende av vår tolk Javed för att reda upp situationen. Han är uppenbart obekväm, vi pratar ofta om det. Han bor i staden och någon i den växande folkmassan kommer att känna igen honom. Det går nästan att ta på hans oro och rädsla, men ändå fortsätter han att tolka för att vi ska kunna lösa uppgiften. Under de månader vi arbetat tillsammans har han ofta visat sin rädsla, men jag har aldrig hört honom klaga.

Det är snart två år sedan 20 afghanska tolkar som arbetat för Försvarsmakten i Afghanistan lämnade in en ansökan om asyl. Motivet var att de fruktade för sina liv då den svenska styrkan drar sig tillbaka. Under den tid som passerat har debatten om deras öde varit livlig. Den senaste vändningen skedde idag på morgonen då Sveriges Radio presenterade nya uppgifter som pekar på att den lösning som tillkännagavs i slutet av föregående år inte nödvändigtvis varit så funktionell som tidigare utlovats. Men vad är egentligen problemet och varför har denna fråga dragit ut under så lång tid?

En grundläggande fråga och något som ofta skapat missförstånd i debatten har varit varför tolkarna är i behov av asyl. Asyl ges självklart inte enbart för att någon arbetat för Försvarsmakten i Afghanistan. Det verkliga behovet av asyl ligger i vad de gjort under tiden de varit anställda. Vad som skiljer dem från andra asylsökande är inte bara att de är utsatta för hot och livsfara i sitt hemland. Vad som skiljer är att de är utsatta för hot och livsfara på grund av något de gjort för Sverige. Att deras arbete för våra militära förband har skapat hotbilden mot dem medför ett särskilt moraliskt ansvar. Detta har inte alltid framgått.

Ett annat vanligt argument är att svensk lagstiftning inte medger en särskild lösning för grupper av människor och att rättssäkerheten måste prioriteras. Detta är i sak helt riktigt. Argument antyder dock implicit att lagar är absoluta och tidlösa, vilket självklart inte är fallet. Bara under de senaste åren har nya lagar och förordningar stiftats och andra reviderats, bland annat för att möjliggöra den nya veteranhanteringen men inte minst för att kunna anställa våra nya personalkategorier. Nya situationer kräver revidering av gamla lagar, detta är den normala arbetsgången. Finns det något rationellt argument till varför hanteringen av tolkarna skulle vara annorlunda? Den enkla sanningen är sannolikt att det förutom ett behov även förutsätter en politisk vilja att driva igenom en sådan lagändring. En sådan skulle i så fall även gälla från den tidpunkt lagen stiftas, och kan inte tillämpas retroaktivt, men kan ändå vara en bärande del i en mer långsiktig lösning.

Ytterligare röster har menat att hanteringen av tolkarna är helt Försvarsmaktens ansvar och att myndigheten borde anställa dem i Sverige och därför låta dem arbetskraftsinvandra. Men denna Schindler’s List-lösning är lika lockande som orimlig. Förutom att ett sådant agerande endast kortsiktigt rundar grundproblemet är det även orimligt att förvänta sig att en myndighetschef medvetet skulle kringgå lagstiftningen på det sättet.

Den 20 december presenterade migrationsminister Tobias Billström att man i ett samarbete mellan Migrationsverket och Försvarsmakten hittat en lösning genom FN:s kvotflyktingprogram. Kritiska röster har menat att detta är att banka ner runda klossar i fyrkantiga hål då inte heller detta regelverk är framtaget för att hantera situationer likt tolkarnas, och att den inte kan anses vara en långsiktig lösning då Sverige själva inte äger denna process.

Ett stort problem har även varit att inga detaljer, vare sig om processen i sig eller några tecken på att den fungerar, har presenterats med hänvisning till sekretess. Att hålla på sekretessen då det rör enskilda ärenden är förståeligt, men när det gäller själva processen är det olyckligt och även presumtivt farligt. Det är inte bara avgörande att tolkarnas behov av asyl prövas på ett riktigt sätt. Det är även avgörande att alla inblandade kan känna ett förtroende för den valda lösningen och det är svårt, för att inte säga omöjligt, för individer att känna tillit till en process som de inte får någon information om.

Om de uppgifter som Sveriges Radio idag presenterat visar sig stämma är det allvarligt. Inom organisationen kan effekterna mätas i skadad tillit, men vi ska aldrig glömma att effekterna för tolkarna kan vara mycket värre. Detta är även det arv vi kommer att ta med oss till nästa insatsområde. Det måste vara en lösning som kommer att fungera långsiktigt och som alla – officerare, soldater och sjömän – kan känna tillit till och på ett enkelt sätt förklara för framtida lokalanställda nästa gång en hotbild uppstår.

David Bergman
Kapten, doktorand, författare och Afghanistanveteran

Håller Putins bästa bevis?

Notera den maskerade soldaten som dyker upp från höger efter 17 sekunder, en släkting till "Mr Silencer"?

President Putin tog i torsdags i egen hög person upp frågan om rysk militär personal, inklusive från specialförband, i östra Ukraina. Han hävdade att påståenden om sådan personal är "nonsens", att de istället "alla är lokala och att det bästa beviset för detta är att människorna bokstavligen har tagit av sig maskerna".

Var och en kan emellertid utan svårighet konstatera att det sedan i torsdags släppts flera filmklipp (som det ovan från i lördags) och stillbilder, som denna från idag med gamla imperieflaggan, som visar att viss personal inom de pro-ryska styrkorna i östra Ukraina fortsätter att bära ansiktsmask (balaklava).

Man kan även notera att nu även den ryska tidningen Novaja Gazeta (samma som tidigare publicerat citat om GRU-spetsnaz) tagit upp den ukrainska säkerhetstjänstens allt mer detaljerade uppgifter om rysk militär, ibland med namn och foton, inne i östra Ukraina. En sammanfattning på engelska med länkar finns på denna sida. Den ryska dumans kanske modigaste ledamot, Ilja Ponomarev, har även tagit upp ämnet och anser även han att rysk militär finns på plats i östra Ukraina. För den som talar ryska länkar jag även till denna sajt med hela Ilja Ponomarevs redogörelse.

I en av de senaste artiklarna i artikelserien MILITÄRT! beskriver jag en del av förhistorien till det nutida ryska användandet av trupper utan nationalitets-, förbands- och gradbeteckningar.

Som vilket jobb som helst


Bild: P Lakhsasi


De senaste dagarna har det varit rekordtrafik på bloggen. Det är det gamla inlägget "Soldat - som vilket yrke som helst"  som handlar om synen på soldatyrket som dragit läsare, varav de flesta från Facebook.

Det två år gamla inlägget har aktualiserats med anledning av Försvarsmaktens senaste reklamfilmer där det militära yrket jämförs med civila jobb under devisen:

SOM VILKET JOBB SOM HELST. NÄSTAN.


I vissa lägen, bland andra det som skildras i bilden ovan, är det mycket stor skillnad mellan det militära och allting annat. Ändå hanteras verksamheten och personalen som vilka statliga tjänstemän som helst. Ja förutom att man har gjort verksamhetsfrämjande avsteg från normala självklarheter som tillsvidareanställningar, semesterlagar och sånt.
Jag tycker att det är självklart att Försvarsmakten ska ha särskilda villkor för verksamheten och jag tycker att det är lika självklart att Försvarsmaktens personal får kompensation för dessa särskilda villkor. Så är nu inte fallet.

Ursprungsbilden ovan kommer från en soldat från K3 och är tagen under en operation i Afghanistan. En vän har applicerat Försvarsmaktens budskap och min syn på villkorsläget. Riktigt bra.

/C

Dags att höja tröskeln – del 3 luftburen offensiv förmåga

JAS 39 Gripen med 2 x KEPD 350. Foto Saab

I slutet av februari påbörjade jag en inläggsserie om tröskelförmåga med avsikten att presentera förslag på ett antal materielsystem som skulle öka tröskelförmågan hos det svenska försvaret. Tyvärr kom Krimkrisen emellan och fokus lades på annat håll istället. Seriens första del avhandlade vad tröskelförmåga är och den FOI-rapport som nyss presenterats i ämnet. Del 2 avhandlade den långräckviddiga jaktroboten Meteor som, såvida inte anskaffningen avbryts (kontrakt är redan tecknade), under det kommande decenniet kommer att ge svenskt försvar en av världens bästa luftförsvarsförmågor med stridsflygplan.


Ett annat vapensystem som togs upp i det inledande inlägget var kryssningsrobotar. Kryssningsrobotar är ett samlingsbegrepp för långräckviddiga, precisionsstyrda vapen med egen framdrivning. En kryssningsrobot avlossas typiskt på ett antal hundra kilometers avstånd från målet från flygplan, fartyg eller ubåtar och navigerar därefter själv fram till målet genom anflygning på låg höjd för att undvika radar och luftvärn. Vapensystemet lämpar sig i hög grad för att slå mot av motståndaren välförsvarade mål med högt värde, t ex flygbaser, viktig infrastruktur, ledningssystem och stabsplatser och bär i regel också en stor stridsdel.

Ser man tillbaka historiskt på de senaste dryga 20 årens krig och konflikter där västländer varit inblandade, har krigföringen i princip alltid inletts med anfall med kryssningsrobotar i syfte att slå ut luftförsvarssystem och ledning. Mest känt i sammanhanget är förmodligen det amerikanska Tomahawkrobotsystem som då avfyrats främst från fartyg och ubåtar. Även i Libyenkonflikten användes kryssningsrobotar. Utöver Tomahawk användes det flygburna ”Storm Shadow” från brittiska och italienska flygplan mot mål långt in i Libyen som hade inneburit stora risker att försöka nå på konventionellt sätt. Den ”ryska påsken” som ägde rum långfredagen 2013, liksom liknande händelser under hösten enligt mediauppgifter, innebar att ryska Tu-22 bombflygplan simulerade anfall mot mål i bland annat Sverige med kryssningsrobotar.

Den stora fördelen med kryssningsrobotar är med andra ord möjligheten att anfalla och slå ut välförsvarade mål utanför räckvidd för motståndarens luftförsvar. En aktör vars motståndare förfogar över fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar måste hela tiden kalkylera med att själv bli utsatt för anfall med kryssningsrobotar om man inleder en aggression. Kryssningsrobotar blir på så sätt en tröskelhöjande förmåga och särskilt så om vapenbärarna själva är välförsvarade eller svårupptäckta.

Inom luftmaktsteorin omtalas situationen med ett flygvapen vars baser är inom räckhåll för motståndarens flygvapen och stridsmedel men utan egen förmåga att påverka dessa som närmast hopplös. Den situationen gäller i hög grad också generellt för ett lands försvar. Saknar man möjlighet att med sina egna resurser påverka motståndaren har man helt lämnat denne initiativet att välja tid och plats.

Bild från utprovning av JASSM på F/A-18. Foto okänd

Att klargöra för en eventuell angripare att den egna nationen faktiskt kan slå tillbaka ska ses som motiven bakom såväl Finlands som Polens anskaffning av den amerikanska flygburna kryssningsroboten AGM-158 JASSM med ca 370 km räckvidd. För finsk del innebär det t ex att man kan anfalla den ryska norra huvudflygbasen i Monchegorsk från väl innanför finskt territorium, liksom en rad andra mycket värdefull infrastruktur som tidigare varit omöjlig för Finland att påverka. Likaså ger det brukaren en möjlighet att agera mot mål som skyddas av långräckviddigt luftvärn som t ex S-400 varvid försvararen måste avdela än mer resurser för eget skydd.

Finland som under modern tid inte haft någon attackförmåga med sitt flygvapen, har i och med anskaffningen av JASSM och andra tunga attackvapen tagit steget från botten direkt till toppen bland de nordiska flygvapnen vad gäller verkan mot markmål. Sämst är numera Sverige som saknar tyngre attackvapen än de laser- och GPS-styrda bomber som anskaffats under 00-talet för framförallt understöd av markförband (CAS) i framförallt internationella insatser. En roll det svenska flygvapnet med största sannolikhet inte kommer att genomföra inom ramen för det nationella försvaret. Dessa bomber har små stridsdelar och är därmed endast lämpade mot små mål och kräver dessutom att det fällande flygplanet befinner sig i målets absoluta närhet. Med införandet av den nya Small Diameter Bomb till JAS 39 ökas visserligen fällavståndet markant, men stridsdelen är istället ännu mindre och kräver en mycket precis träff för att uppnå någon verkan. Bomben ställer därmed mycket stora krav på tidigare underrättelseinhämtning för att veta exakt målläge. Just den svenska avsaknaden av luftburen offensiv förmåga är också något som flera gånger framållits i försvarsdebatten de senaste åren och jag ställer också mina förhoppningar till att Försvarsberedningen väljer att adressera denna brist i sin kommande rapport.

KEPD 350. Bild Saab

För ca tio 10 år sedan flygprovades europeiska kryssningsroboten KEPD 350 på JAS 39 med framgång. KEPD 350 är ett tysk-svenskt projekt och beväpnar idag både det tyska flygvapnet och det spanska. KEPD 350 har betydligt längre räckvidd än JASSM (>500 km) och därtill större stridsdel och penetrationsförmåga gentemot underjordiska anläggningar. Det är också en av få kryssningsrobotar som har god förmåga att navigera fram till ett mål utan stöd av GPS. Viktigt idag då alltfler sätt att störa GPS-signaler finns. Vidare finns en bildmålsökare för att hitta igen exakt rätt mål utifrån bildunderlag för målområdet. För att kunna ta sig igenom skyddande luftvärn finns är flygkroppen signaturanpassad (stealth) och därtill har kryssningsroboten egna motmedel. Roboten kan också programmeras att gå mot en autodestruktionsplats om den ej kan finna sitt mål.

På MBDA:s hemsida (Tyska EADS som var Saab-Bofors ursprungspartner i KEPD 350, har sedermera gått upp i koncernen MBDA) återfinns idag god dokumentation om vapensystemet inklusive beskrivande film på funktionen. Även Saab har uppdaterat sin information.

För svensk del vore KEPD 350 det bättre alternativet att anskaffa som flygburen kryssningsrobot då Sverige redan har del i projektet och därmed kan undvika de kraftiga brukarrestriktioner som amerikanska vapensystem medför. Att välja ett annat vapensystem än Finland skulle också gynna ett nordiskt försvar genom att man kompletterar varandra istället för att satsa på att vara varandras avbilder.

Skulle Sverige anskaffa kryssningsrobotar skulle detta tvinga en eventuell angripare till eftertanke innan en militär aktion påbörjas. Kan inte kryssningsrobotarna neutraliseras redan från början riskerar man en stark motverkan, vilket avsevärt ökar risken med att använda militära maktmedel. Sett utifrån den svenska solidaritetsförklaringen gör också kryssningsrobotar att möjligheten att lämna ett reellt stöd till grannländerna ökar markant. Genom att såväl Finland som Polen redan tagit stegen att anskaffa kryssningsrobotar faller argumentet att en svensk anskaffning påverka säkerhetspolitisk balans i närområdet. Ett argument som tidigare nyttjats för att motivera varför svenskt försvar inte ska ha dylika förmågor.


Behövs ett svenskt Veterancenter? Direktsändning 23 april!

Seminariet går av stapeln på Karlberg onsdag 23 april med start 0900 och avslutas ca 1300. Försvarsministern deltager liksom myndighetsansvariga från Försäkringskassan, Rikskriminalen, Försvarsmakten, MSB, Folke Bernadotteakademin med flera. Moderator; Ulf Wickbom, känd från Folk och Försvar. Se sändningen på www.sverigesveteranforbund.se/live Arrangör är Veteranförbundet och Stiftelsen Jespers Minne

Soldatkvart: Försvaret av Gotland

Ibland kan du hamna i diskussioner med din omgivning som handlar om; om och i så fall hur Gotland ska försvaras. Dessa diskussioner kan till och med utspela sig inom Försvarsmakten.

Många av dina diskussionspartners är pragmatiska människor som utgår från att försvaret kommer få lösa sin uppgift inom ekonmisk ram, något de har tilltagande empiri för de senaste 40-50 åren.

Vid dessa diskussioner kan det vara värt att påminna om de kloka orden från Försvarsberedningens ordförande:

”Uppgift först, utgift sedan.”

Och även om det skulle bli så som skeptikerna befarar, så måste värderingen utgå från militärgeografiska och strategiska realiteter. Det borde vara en given uppgift att vara stark från början i områden som är särskilt viktiga, och alla är ense om att Gotland har en stor militärstrategisk betydelse vid spänningar i närområdet.

Därför kan du använda bifogat minneskort som du kan ha inplastat eller laminerat i innerfickan. Läs gärna på inför besök hos släktingar och vänner. Hemmavid kan du anslå en uppförstorad version på kylskåpet eller ha som bakgrundsbild på Facebook. Som du och din omgivning raskt noterar, så är det att föredra att ha kvalificerade förband på Gotland permanent i alla lägen. Det signalerar dessutom en försvarsvilja i alla riktningar, till skillnad från det motsatta beteendet.

Tänk på att vara generös och förstående mot din partner när denne inser hur fel denne hade som motståndare till permanent närvaro med kvalificerade förband på Gotland. Drömmen om fred är en stark och riktig kraft som vi alla ska bära med oss, bara den inte skymmer ögat från det som är nödvändigt när auktoritära grannregimer rustar och bedriver aggression.

Minneskort Gotland

Förra Soldatkvarten: Strategiska indikatorer Ryssland

Skilda världar!



Något som passerat relativt obemärkt förbi så här i påsktider är en debattartikel på SvD Brännpunkt från gårdagen signerat moderaten, riksdagsledamoten och försvarsberedaren Hans Wallmark. I dag publicerade också Mikael Holmström en ny artikel med anledningen av årsdagen för den mindre angenäma ryska påsken. De båda artiklarna tar sitt avstamp i helt skilda världar när det gäller uppfattningen om Sveriges försvar.    

Wallmarks artikel i SvD påminner lite i retoriken om det från barndomen klassiska sandlådeuttrycket "men du då.." Med andra ord - det finns säkert någon annan som är kanske är sämre än du själv. I det här fallet kampen om att inte få sistaplatsen och därmed bli "sämst i klassen". Artikeln bygger på den numera klassiska moderata tesen att jämföra Alliansens anslagsnivåer för försvaret med Socialdemokraterna för att sedan - helt riktigt - hävda att de tilltänkta regeringskamraterna Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill sänka denna nivå ytterligare och därför framställa Alliansen som det regeringsalternativ som "satsar på försvaret".

Det vore givetvis mer klädsamt om moderata debattörer fokuserade på sin egen politik och därmed såg till att reda ut den egna soppan och det prekära läget som primärt Moderaterna satt Försvarsmakten i under snart åtta års vanstyre av försvarspolitiken. I stället väljer Moderaterna att gå i opposition mot oppositionen.

Wallmark radar upp många fina uttryck om vad försvaret borde vara, men som tyvärr inte alls avspeglas i det egna partiets försvarspolitik. Jag törs nog därför påstå att beskrivningarna därför inte alls känns igen av alla de som jobbar dagligen med dessa frågor och ska utföra hantverket att skapa ett starkt försvar. Här är ett axplock av vad Wallmark framför om försvaret i sin artikel (min fetstil).
Sverige ska ha ett starkt försvar med hög beredskap och modern materiel som kan möta eventuella kriser och konflikter. Vi behöver en bred politisk uppgörelse om försvaret som håller över tid, med partier som är beredda att betala vad det kostar och axla det ansvar som krävs.
Moderaterna har under sina åtta år vid rodret haft alla möjligheter att åstadkomma exakt det som Hans Wallmark skriver. I stället har det ofinansierade materielberget växt sig så stort att det snart inte är praktiskt möjligt att realisera. Det handlar nu om summor över 50 miljarder. Även Försvarsmaktens organisationen har minskat rejält sedan 2006 och ska nu också krympa ytterligare med anledning av FM Org 18 vilket kommer att få katastrofala följder för möjligheten att åstadkomma ett operativt relevant försvar. Inte nog med detta, Försvarsmakten har aldrig övat så lite som man gör nu med anledning av underfinansieringen. Bara i år så finns det 144 miljoner mindre för förbanden att öva för jämfört med föregående år, vilket inte riktigt framkommer i debattartikeln. Wallmark skriver vidare att...
Peter Hultqvist (S) kallade det senaste tillskottet till försvaret för ”en puts i marginalen”. Det har dock inte följts av mer pengar!

Nej det är helt riktigt, det är bekymmersamt att Socialdemokraterna fortfarande inte har visat på att man vill lösa försvarets problem genom att i sin skuggbudget öka anslaget. Man har förvisso deklarerat att man först vill se utfallet av försvarsberedningens arbete innan man delger någon ny anslagsnivå, vilket det kan finas viss logik runt. Men i grunden håller jag med Wallmark om detta.

Men hur är det då med det egna moderata partiet Hans Wallmark, har ni skjutit till något för att lösa det som du själv tar upp?

När sanningen kryper fram så är det faktiskt så att Ander Borg för bara någon månad sedan deklarerat en reducering på ca 100 miljoner årligen istället för några tillskott. I vårbudgeten som lades för några veckor sedan hade Alliansregeringen ett gyllene tillfälle att lösa ut problemet med att det inte finns tillräckligt med ekonomiska medel för att öva i rätt omfattning under innevarande år. Det gjorde man inte... Det blev noll kronor till Försvarsmakten i vårbudgetens korrigering. Inte ens en omfördelning från anslaget för internationella insatser verkställdes trots att allt pekar på ett stort underskridande av den posten - även i år. Pengar som går tillbaka till statskassan då de inte nyttjas.

Så Hans Wallmark, det känns onekligen som att du kastar sten i glashus med dina påståenden. Wallmark fortsätter sin debattartikel med följande...
I en tid när osäkerheten ökar är det viktigt att vi inte bara har en bred överenskommelse om innehållet i försvarspolitiken, vi måste också ha regeringsalternativ som är beredda att betala vad en höjd försvarsförmåga kostar. I dagsläget måste det konstateras att oppositionssidan saknar ett sådant alternativ.

Ja, Hans Wallmark. Är Alliansregeringen beredda att betala för detta då? Under åtta år har ni inte varit det, så vad är det som här och nu tyder på att ni är beredda att öka anslaget? Ni har ju under flera år sagt att ni redan har stärkt försvarsförmågan och att ni varje år har ökat försvarsanslaget. Men tyvärr är alla utom Moderaterna väldigt upplysta och medvetna om att dessa satsningar inte ens har kompenserat de årliga kostnadsökningarna inom myndigheten vilket inneburit att den rörliga delen för varje år har reducerats. I år reducerades den som sagt med 144 miljoner. Nästa stycke i Wallmarks text blir därför mycket talande. Skillnaden mellan Moderaterna uppfattning av verkligheten och den verkliga verkligheten är i vissa avseenden enorm.
Alliansregeringen har de senaste åren börjat tillföra mer resurser till försvaret, såväl när det gäller materiel som personal. Sammanlagt är det fråga om cirka 6,5 miljarder extra över en tioårsperiod. Det finns dessutom tydliga öppningar för att vi är beredda att skjuta till ytterligare medel, förutsatt att det går att ordna inom ramen för en ansvarsfull finansiering.

Som sagt, de tillskott som har skett har inte ens kompenserat årliga kostnadsökningar, och än mindre den beslutade anskaffningen av JAS 39E som till största del får tas inom ram... Det lilla tillägget på slutet i Wallmarks text bör inte får gå obemärkt förbi. "förutsatt att det går att ordna inom ramen för en ansvarsfull finansiering".

Här är det alldeles uppenbart att försvaret INTE är ett prioriterat politikområde för Moderaterna, trots det mycket oroväckande omvärldsläget som Wallmark inleder sin artikel med att beskriva på ett alldeles utmärkt sätt. Om man menar allvar med försvarspolitiken så handlar det om att prioritera. Att prioritera innebär att man tvingas att välja bort eller reducera något annat. Det verkar uppenbart inte som man är beredd att prioritera försvaret när detta lilla tillägg till texten tillfogas. Det känns mer som ett sätta att kunna friskriva sig från att tvingas stå upp för innehållet i artikeln.

Vi ser även i Wallmarks text att ÖB:s debattartikel som publicerades tidigare i veckan verkligen föll Moderaterna i smaken. Den citerades tidigare av Cecilia Widegren, något som Sjätte mannen uppmärksammade. Nu har den även citerats av Hans Wallmark...
Överbefälhavare Sverker Göranson har den senaste tiden både på debattplats (senast i gårdagens SvD) såväl som i Ekots lördagsintervju understrukit vikten av att försvarsreformen fullföljs.

Hans Wallmark avslutar sin artikel med följande rader.
Det är en ny tid vi befinner oss i och det kräver att rätt konklusioner dras. Sverige behöver en bred uppgörelse kring försvaret med partier som också är beredda att ta det ekonomiska ansvar som behövs. 
I dag kan tydliga skillnader i synen på pengar till försvaret märkas mellan S å ena sidan och V och MP å den andra. Kommer Stefan Löfven och Socialdemokraterna kunna förlika sig med V och MP kring ett gemensamt alternativ ifråga om politik och finansiering inom ett av de viktigaste områdena för en regering: Sveriges försvar.

Om Hans Wallmark menar allvar med det hans skriver - på riktigt, och då inte bara retoriskt i en debattartikel, uttryckt i den interna kretsen av Moderater där man faktiskt tror att man satsar på försvaret, eller för den delen i den politiska debatten, så är det riktigt bra!

Det Hans Wallmark beskriver i sin debattartikel är helt nödvändigt för att starta återuppbyggandet av vårt försvar. Men hur mycket av det som skrivs av Hans Wallmark är en beskrivning av den alternativa nymoderata verkligheten kontra sanna sanningar som kommer att förverkligas? Det vet vi inte, men vi vet hur det har sett ut under åtta år. Därför blir det lite svårt att ta en debattartikel som denna på allvar.

Som alternativ till detta så bör man definitivt läsa Mikael Holmströms artiklar från dagen i SvD där han bl.a. har besökt NATO:s incidentbereskap i Baltikum och även ger sin syn på den förda försvarspolitikens realiteter. Det förhåller sig på det sättet att Holmströms artikel stämmer betydligt bättre överens med den verklighet som de flesta av oss utanför det politiska rummet uppfattar i vår vardag.

Holmström lyfter också det politiska spel i försvarsberedningen som Hans Wallmark är en del av. Jag väljer att citera delar av Holmströms text här nedan som också får avsluta detta inlägg. Jag hoppas för allt i världen att Hans Wallmarks beskrivningar i den egna debattartikeln även kommer att avspegla sig i försvarsberedningens rapport, något som Wallmarks själv har alla möjligheter att påverka i rätt riktning!
Beredningen är splittrad. S, FP, KD och SD vill ha hårdare skrivningar om de ryska rustningarna. Mot dem står M, C, V och MP som ser de andra som alarmistiska. Till slut enas partierna om en kompromiss: hotbilden mot Sverige har inte blivit värre, men däremot är läget mer osäkert jämfört med 2007. Om den ryska upprustningen ska lyckas sägs vara ”osäkert”. 
– Vi lägger den där alarmismen, de hårda rubrikerna och den hårda tonen vid sidan för att göra en långsiktig analys för Sverige, förklarar Cecilia Widegren sedan betänkandet presenterats den 31 maj. 
Vi sitter på en bänk vid Rosenbads pressrum. Hon ser många problem i Ryssland, men dit räknar Widegren inte Rysslands upprustning. 
– Jag har själv varit i Ryssland tre gånger de senaste månaderna. Jag har pratat med utrikes- ministern, jag har pratat med människorättsaktivister, träffat soldater och militärer och officerare. Alltså: i dag när militärerna får mat – och lön – är de ju glada. Det fick de ju inte för några år sedan. 
Ja, men det kanske omvärlden av andra skäl har anledning att oroa sig för? 
– Nej. Alltså, det finns ju i dag inte någon hotbild ifrån Ryssland. 
Nej, mot Sverige, men man kan ju tänka sig en regional kris där Baltikum och Östersjöområdet berörs? 
– Nej. Men vi har sagt att under överskådlig tid, fem–tio år, är det inte det vi ser i vårt närområde. svarar Cecilia Widegren. 
När jag lyssnar på Widegrens resonemang kommer jag att tänka på en vän som är försvarsanställd och som brukar sucka över dagens politiker: ”den naiva generationen”.

Avseende en krönika av Staffan Heimerson

I en krönika i Aftonbladet den 19 april kommenterar Staffan Heimerson den svenska incidentberedskapen. Jag avser inte att polemisera mot eller möjligtvis med Heimersons säkerhetspolitiska analys. Det ligger i krönikans natur att få tycka fritt. Däremot finns det anledning att bemöta ett antal påståenden.

Av krönikan kan läsaren få intrycket att Försvarsmakten underlåtit att lämna svar till Heimerson och att det skulle vara symptomatiskt för myndigheten: ”ett försvar som inte förmår skjuta iväg ett svarsmejl kanske inte är bäst lämpat att sända upp stridsplan.

Försvarsmakten och den verksamhet jag är chef för lämnar alltid svar till media, så skyndsamt det bara är möjligt. Det är och ska vara ett signum. Ibland är frågorna komplicerade och kräver flera stabers delaktighet inom Högkvarteret. Detta ska isåfall återkopplas till den som frågar. Vi är helt enkelt inte en myndighet som säger ”inga kommentarer”. Det är förlegat och anstår inte Försvarsmakten. Råder sekretess så ska detta förklaras för den som frågar. Synpunkter på Försvarsmaktens mediahantering kan alltid riktas till mig direkt eller till presschefen. I den mån vi inte svarat upp mot rimliga önskemål brukar en sådan kontakt leda till omedelbara åtgärder.

Vad gäller Heimersons påstående så lämnade han en muntlig frågeställning till media- och informationscentret den 14 april och fick svar samma dag per mail:

“… När det gäller dina frågor om incidentjakten så var det länge sedan den lämnade Gotland. Om jag minns rätt var planen där i tre-fyra dagar. Vi stationerar dock flyget där till och från beroende på vilka flygningar som ska göras. Var piloterna bor beror på läget.

Hör gärna av dig om du undrar över något…”

 

Frågan om beväpning bedömdes inte vara aktuellt i sammanhanget då den var kopplad mot Gotland specifikt. Hade frågeställaren som mailet inbjöd återkommit med frågan eller en önskan om generellt förtydligande hade svaret varit att beväpningen beror på vilken uppgift och vilken hotbedömning som gäller. Normalt är incidentroten beväpnad med automatkanon.

Ibland lämnar Försvarsmakten ett annat svar än vad den som frågar skulle önska. Men det är en helt annan sak än att påstå att vi leker struts. Det är helt enkelt inte korrekt.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

 

Legosoldater i den ukrainska soppan?

Jane´s verkar ha missat att "Mr Silencer" även finns dokumenterad på film, här efter 52 sekunder.

Det ansedda brittiska analysföretaget Jane´s har lagt fram en rätt intressant analys kring bland annat den man med extremt ovanlig beväpning som har dokumenterats på bild i östra Ukraina, närmare bestämt i Slovjansk.

Jag kallar honom för "Mr Silencer" på grund av ljuddämparen och Jane´s hade inte behövt vara riktigt så försiktiga om honom i sin analys. Det står i analysen (min översättning) att "bilden enligt uppgift togs i Slovjansk den 12 april". Uppenbarligen hade Jane´s inte sett att det även finns rörliga bilder av Mr Silencer, se ovan. På grund av flera andra personer i filmen och vad de säger och gör plus att filmen enligt Youtube är upplagd den 12/4 (jag såg den samma dag eller någon dag senare) är det helt klart att det är en äkta film från Slovjansk den 12 april.

Efter att ha diskuterat Mr Silencers vapen med många har jag kommit fram till att det som är säkert är att det i grund och botten är en AR-15, men mycket talar för att det inte är ett original utan en ukrainsk eller rysk kopia. Saken är nämligen den att både företag i Ukraina och Ryssland har tillverkat vapnet, i Ukraina som Z-15 och i Ryssland som Vepr-15. Till själva vapnet, kanske mest sannolikt en Z-15, har Mr Silencer lagt till en del tillbehör. Om någon undrar vad det är för sorts uniform han bär så är det en "Gorka" av lite oklar modell. Här en sida om Gorkans uppkomst under Sovjets krig i Afghanistan.

För övrigt var det intressantaste med gårdagens inlägg kanske dateringen för utförandet av operationen, kolla mitt PS längst ner i gårdagens inlägg. Klart intressant om dateringen stämmer och som sagt ger filmen på flera sätt intryck av att vara en verklig intern sammanställning, fast utan originalljud. Musiken? Vivaldi, men inte "Våren" utan... ja vad? Jag vet - men få se hur många fans Vivaldi har här.

Intern filmdokumentation från spetsnaz

Delar av filmen är från ryska militärers egna kameror och innehåller dramatiska scener från stormningar och tagande av fångar.

Flera dramatiska fragment av intern filmdokumentation från ryska specialförband på Krim har kommit ut på nätet. En känd rysk tidning har publicerat direkta och indirekta erkännanden från "de små gröna männen" i östra Ukraina att de är från Ryssland och en sade "GRU-spetsnaz".

Igår kom Ryssland, Ukraina, USA och EU i Schweiz överens om att verkligen försöka lösa konflikten i östra Ukraina. Av morgonens nyheter från Ukraina har överenskommelsen ännu inte slagit igenom, men man kan naturligtvis hoppas att nedtrappning dock är möjlig.

Under gårdagen talade även Vladimir Putin vid flera tillfällen om Ukraina och förstärkte det tidigare erkännande han gjort om Krim-operationen. För att vara extra tydlig slog Putin igår i rysk TV fast att de "små gröna männen" på Krim faktiskt var ryska soldater.

Vad gäller Krim-operationen fann jag sent igår filmen ovan, som helt klart består av bland annat filmsnuttar filmade av ryska soldater på Krim, och i de flesta fall måste det röra sig om spetsnaz-soldater. Filmens namn är "Redovisning av slutsatser från utförandet av uppgifterna för enhet nr. 0900 under perioden 22 februari till den 28 mars 2014 på AR Krims territorium". AR står för autonom republik. Flera saker indikerar att filmen är en intern sammanställning av olika filmer, både egna och andras. Vem är då sammanställaren? Det kan vara SSO, det senaste ryska specialförbandet (se vidare Ryska elitförband).

Filmen finns utlagd på nätet i flera versioner, men ingen av dem med tal, utan alla med musik av olika slag. De första dök upp på ryska sajter i början av veckan, oklart exakt när. Filmen visar först hur de civila myndighetsbyggnaderna på Krim övertogs genom att varva kända bilder från övervakningskameror med scener som jag inte har sett tidigare, som bland annat visar en spetsnaz-operatör med kulspruta modell Petjeneg.

Efter 1:40 kommer övertagandet av den ukrainska marinens högkvarter, efter 2:28 erövrandet av ett ukrainskt vapenförråd och efter den tredje minuten kommer en scen som verkar visa en spetsnaz-operatör tillsammans med en delvis civilklädd person som har en AK av okänd modell med vad som ser ut att vara ett holografiskt sikte.

Vid 3:20 tar sig en grupp med flera mest civilklädda beväpnade män (men också med spetsnaz-detaljer) in i en underjordisk luftförsvarscentral och vid den fjärde minuten ser man hur erövrandet av Belbek gick till, filmat bland annat från ovanpå en BTR-82A. Efter 4:45 kommer den nattliga erövringen av Feodosia, först filmat genom en ljusförstärkare. Man tar inga risker vid tagandet av fångar utan visiterar de ukrainska soldaterna så att de inte har gömt några mindre vapen på sig. Vid 5:55 dyker helikoptrar upp i mörkret. Vid 6:38 framgår det att de ukrainska soldaterna hade förberett sig för att kunna försvara kasernerna, men uppenbarligen blev de ändå överrumplade.

Vid 7:19 inleds "Neutraliseringen av Högra sektorns grupper på Krim", som texten säger. Scenerna sen från rysk TV. Sedan avslutas allt med samma symbol som i början, ett stort ryskt "S" (C = S) med vingar och en pilbåge. På några ryska sajter anges nu att filmen kommer från SSO och så kan nog vara fallet och då är symbolen alltså SSO:s. Symbolen har hittills varit okänd.

Hur och varför filmen kommit ut kan man spekulera mycket i.

Slutligen en rysk artikel publicerad igår om läget i östra Ukraina, som knyter an till gårdagens blogginlägg. I denna artikeln i den ryska tidningen Novaja Gazeta berättar efter en stunds konversation soldaten "Roman" att han tillhör "GRU-spetsnaz" och reportern noterar även att flera soldater genom brytning och ordval ger intryck av rysk militär.

P.S. 15:45 Filmens förtext uppger alltså att utförandet av enhetens uppgifter inleddes den 22 februari, vilket är dagen efter att president Janukovitj flydde och en dag före de stora pro-ryska protesterna på Krim inleddes, samt fem dagar före myndighetsbyggnaderna intogs.

Nu öppnades en möjlighet att visa solidaritet – på rikigt



NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen meddelade i onsdags att man avser att förstärka den militära närvaron i ett antal områden inkluderat Östersjön med anledning av de ryska aggressionerna i Ukraina. Särskilt de baltiska staterna har uttryckt stor oro över den pågående händelseutvecklingen.

Med anledning av detta har NATO fattat beslut om förstärkningar i Östersjöområdet med bland anat utökad närvaro av stridsflyg inom ramen för den baltiska incidentberedskapen (BAP) samt utökande AWACS-flygningar. Man aviserar även förstärkning till sjöss genom att sända in fartyg. Så här uttrycks sig Fogh Rasmussen i onsdags.
NATO's core task is to protect and defend our Allies. We have already taken a series of steps, including enhancing our Air Policing mission in the Baltic States, and AWACS surveillance flights over Poland and Romania. 
Today, we agreed on a package of further military measures to reinforce our collective defence and demonstrate the strength of Allied solidarity. 
We will have more planes in the air, more ships on the water, and more readiness on the land. 
For example, air policing aircraft will fly more sorties over the Baltic region. Allied ships will deploy to the Baltic Sea, the Eastern Mediterranean and elsewhere, as required. Military staff from Allied nations will deploy to enhance our preparedness, training and exercises. 
Our defence plans will be reviewed and reinforced.
We will start to implement these measures straight away. More will follow, if needed, in the weeks and months to come.

Avseende den marina förstärkningen i Östersjön så meddelade NATO i går kväll att styrkebidraget till Östersjön som stöd för de Baltiska länderna kommer att vara fyra minsvepare(!) med tillhörande stödfartyg. Att man skickar minsvepare och inte kvalificerade stridsfartyg ska nog ses i kontexten som en symbolhandling och inte som en militär förstärkning i samma anda som ett utökat antal stridsflygplan gör.

Minröjningsfartyg kan som bekant göra en sak riktigt bra - det är att röja minor. De fartyg som nu skickas dit från Norge, Nederländerna, Belgien och Estland kommer inte heller i närheten av det (begränsade) egenskyddet som svenska minröjningsfartyg har, och då ska man ändå minnas att de svenska minröjningsfartyg har ärvd materiel i form av eldledning från de skrotade patrullbåtarna tillsammans med tillhörande 40 mm pjäs.

Det NATO nu skickar till Baltikum är således fartyg utan möjlighet till kvalificerat egenskydd, helt utan några offensiva vapensystem och som dessutom har mycket begränsad uthållighet både kopplat till tid till sjöss och möjlighet att utärda kraftig sjöhävning jämfört med vad en större fregatt klarar.

Minröjningsstyrkan "Standing NATO Mine Counter-Measures Group ONE (SNMGMG1)" under ledning av den norska kommendörkaptenen Eirik Otterbu ska skickas till Östersjön och "ska stanna där under en överskådlig tid”, säger en talesman för NATO. Att skicka dessa fartyg i syfte att åstadkomma "Show Of Force" gentemot Ryssland ska nog ses som en nödlösning för ett allt mer försvagat NATO där medlemsnationernas flottor ständigt krymper i numerär. Att ryssar hatar vekhet är ett känt faktum. President Putin och den ryska Östersjömarinens personal bryr sig nog inte nämnvärt om att fyra minsvepare åker till Baltikum.

Det naturliga och riktiga i sammanhanget hade givetvis varit att lägga en eller ett par luftvärnsfregatter utanför Baltikum och att man genomfört regelbundna hamnbesök (underhåll) i de olika hamnarna. Lämpligtvis hade man nyttjat de som redan finns i Östersjön så som danska Iver Huitfeldt fregatter eller för den delen ta in tyska eller brittiska luftvärnsfregatter av Sachsenklass eller Type 45. Dessa hade gjort skillnad och åstadkommit skarp "show of force".

Nu valde man en annan väg, och det är möjligen så att fregatter kommer i ett senare skede. Oaktat detta så är fyra minsvepare bättre än inget och det visar trots allt att man agerar på något sätt. Det är mer än vad man kan säga om andra länder....


Att NATO nu väljer att sända minsvepare ur NRF till Östersjön och Baltikum öppnar härmed även upp för ett svenskt deltagande!    

Sverige står sedan årsskiftet listat i NRF RFP (NATO Response Force - Reserve Forces Pool). I detta svenska bidrag till reservstyrkorna står i skrivande stund ett minröjningsfartyg ur 4. Sjöstridsflottiljen i beredskap! 

Med anledning av att minröjningsstyrkan "ska stanna där under en överskådlig tid” så öppnas det helt plötsligt upp en rad möjligheter för Sverige att faktiskt bidraga!


För det första. Ska denna minröjningsstyrka vara aktiv i Östersjön under lång tid så kommer man att behöva rotera fartygen. Här borde nyttjande av fartyg ur RFP vara en ultimat lösning. Sverige befinner sig dessutom geografiskt mycket nära det aktuella "operationsområdet".

För det andra. Minröjningsfatyg av Kosterklass har de facto något som inget annat av NATO:s minröjningsfartyg har, nämligen möjligheten att - om än mycket begränsat - bidraga till luftförsvar av en samlad styrka inom ett begränsat område mot okvalificerade lufthot.

För det tredje. Ett av huvudsyftena med det svenska deltagandet i NRF RFP skulle uppnås genom ett deltagande, d.v.s. att genomföra övningar tillsammans med NRF minröjningsstyrka.

För det fjärde. Den kanske viktigaste aspekten i detta är att det nu öppnas upp ett fönster för att ge svensk säkerhetspolitik en första möjlighet att provtrycka solidaritetsdeklaration där det framgår att
”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i EU eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas." samt att ”Sverige ska både ha förmåga att ta emot och ge militärt stöd.”

För det femte. Sverige visar med handling att man inte accepterar den ryska aggressionen i Ukraina till skillnad från enbart diplomatiska "samtal".

Kommer det i närtid att öppnas upp ett bättre tillfälle, anledning och möjlighet för Sverige att nyttja det minröjningsfartyg som i dag står i beredskap för NATO:s reservstyrkor inom ramen för NRF? Sannolikt inte! Carl Bildt borde genas lyfta luren och ringa Anders Fogh Rasmussen och föreslå att ett svenskt minröjningsfartyg aktiveras för att kunna ersätta någon av de ingående enheterna så fort det behövs. 

Media: DISvDABSVTSvDDN

----------------------

De enheter som NATO nu aktiverar till minröjningsstyrkan är följande:

Stödfartyget HNoMS VALKYRIEN (Norge)
Minröjningsfartyget HNLMS MAKKUM (Holland)
Minröjningsfartyget BNS BELLIS (Belgien)
Minröjningsfartyget HNoMS OTRA (Norge)
Minröjningsfartyget ENS ADMIRAL COWAN (Estland)


I Krimkrisens Skugga Del 2 – Den Nordiska Spelplanen

Sammanfattning

När krisen i östra Ukraina har ebbat ut är det mycket troligt att Ryssland kommer flytta sitt fokus och påbörja en påverkan av både Sverige och Finland. Båda dessa stater är militärt alliansfria samt befinner sig inom Rysslands geopolitiska intressesfär. Påverkan kommer ske med dels dolda medel dels öppna medel för att påverka de två staternas säkerhetspolitiska agerande i en riktning som gynnar Ryssland med ett huvudfokus på att ingendera av staterna skall ansluta sig till NATO.

Analys

Allmänt.Ryssland har sedan 2008 agerat mer aktivt säkerhets- och utrikespolitiskt i vad man kan kalla deras nära utland inom dess västliga område. Dess huvudfokus har i huvudsak varit i dess östliga och sydliga riktning. Rysslands huvudfokus har varit att förneka västliga samarbetsorganisationer eg. EU och NATO inflytande i området. Med hjälp av olika metoder eg. hela skalan av de säkerhetspolitiska metoder en stat förfogar över har man lyckats i denna påverkan och därmed ökat sitt eget inflytande. Exempel på stater där denna påverkan har skett är Georgien, Moldavien, Ukraina och Armenien.

Rysslands militära upprustning befinner sig just nu halvvägs in i sin reformeringsfas som påbörjades 2009 och skall vara klar 2020 med målsättningen att dess väpnade styrkor skall ha en hög grad av tillgänglighet samt 70-75% av dess utrustning skall vara modern. Under hela denna reformeringsfas kommer Ryssland tillmäta dess kärnvapen en stor vikt, troligtvis även efter reformeringen. Syftet bakom detta är att man ej skall kunna bli påverkad av en annan stat innan man har verktygen att projicera militär makt med konventionella medel mot en kvalificerad motståndare. Likväl får ingen påverkan ske mot dess förmåga att utnyttja kärnvapen, Rysslands kategoriska motstånd mot dels USA dels NATO missilförsvar skall ses ur det perspektivet.

Troligtvis kommer Ryssland när krisen i Ukraina ebbat ut, flytta sin tyngdpunkt västerut för att där kunna påverka de stater som ligger i dess nära utland. Det som dock måste klaras ut är vilka incitament som finns för detta, likväl vilka säkerhetspolitiska möjligheter finns det för det lyckas med detta. De faktorer som är avgörande för det är, Rysslands intressesfär, NATO samt den säkerhetspolitiska utvecklingen historiskt och vart den befinner sig just nu.

Bild 1. Ryskt geopolitiskt intresseområde.
Intressesfären.Ryssland har vid ett flertal tillfällen under 2010-talet tydligt utpekat att delar av Norden ingår i dess intressesfär. Detta visades tydligast 2012 när den ryske generalstabschefen NikolajMakarov visade en karta vid ett besök i Finland. Kartan visade inom vilket område som ett missilförsvar ej fick finnas, vad som åsyftades var då NATO missilförsvar, i och med att Rysslands ballistiska slagförmåga då tydligt skulle påverkas. De länder som omfattas i Rysslands Västra och Sydvästra område är Norge, Sverige, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Vitryssland, Ukraina, Moldavien och Rumänien.

Av dessa totalt elva (11) länder ingår sex (6) av dessa i militäralliansen NATO, ett (1) land ingår i militäralliansen CSTO medan fyra (4) (Sverige, Finland, Moldavien och Ukraina) av länderna är militärt alliansfria. Av dessa länder är det främst de militärt alliansfria som Ryssland kan påverka, viss påverkan kan ske mot de NATO anslutna länderna, denna påverkan är troligtvis en långsiktig sådan för att förändra opinionen i dessa länder.

Att den kartbild som visades 2012 i Finland handlar mer om en geopolitisk intressesfär än ballistiskt missilförsvar, visar sig tydligt just nu i Ukraina och till del i Moldavien. Den påverkan som dessa länder har utsatts för av Ryssland under hela 2013 är tydlig. Inget av dessa länder har defacto ej försökt ansluta sig till något missilförsvar däremot till EU, vilket Ryssland tydligt motsatt sig, vilket ger stöd för teorin om att Rysslands geopolitiska intressesfär även omfattar Sverige och Finland. Vad som även är intressant att notera är att i dess Sydöstra område ingår Georgien som ett exempel, att man ur ett Ryskt perspektiv ser Georgien kriget som ett exempel på att man stoppade NATO utvidgning är uttalat från högsta politiska nivå, vilket även ger ytterligare stöd till teorin om att kartan i praktiken visar dess geopolitiska intresseområde. Likväl de påtryckningar som Georgien kontinuerligt utsätts för av Ryssland.

Den påverkan som sker mot de Baltiska staterna (Estland, Lettland, Litauen) är dels synlig i form av t ex handelsblockader o dyl dels mindre synlig i form av utnyttjande av subversiva metoder samt utnyttjande av soft power. Den påverkan har skett sedan de Baltiska staternas återuppståndelse efter den Sovjetiska ockupationen. Påverkan mot Svenska och Finska intressen är ej lika tydlig som i de Baltiska staterna, den tydligaste att någon form av påverkan sker är SÄPO utpekandet av Ryssland som ett land vilket genomför krigsförberedelser mot Sverige i April 2014. De tydligaste försöken till påverkan man kan se mot både Sverige och Finland är diverse politiska uttalanden med ibland en hotfull underton, vilket sker från Ryssland, likväl den propaganda som stundtals utmålar Sverige som ett land som utgör ett hot mot Ryssland och går i västs ledband och genomför subversiv verksamhet inom Rysslands gränser.

Att Ryssland är beredd att nyttja militära maktmedel för att säkra sitt geopolitiska område är mycket tydligt utifrån dess subversiva agerande under 2013 som övergått till ett öppet militärt agerande under 2014 mot främst Ukraina. Att Nikolaj Makarov uttalande och uppvisande av intresseområde under 2012 ej blev en större debatt i Sverige är olyckligt mht att det tydligt visas inom vilket område man är beredd att utnyttja olika former av maktmedel för att nå sina mål. Likväl att Ryssland genomför krigsförberedelser eg. krigsplanering med förberedelser mot Sverige bör även ses ur perspektivet att vi ligger inom dess geopolitiska intresseområde.

Att man som ett militärt alliansfritt land ligger innanför en regional stormakts geopolitiska intresseområde, som ej tvekar att utnyttja militära maktmedel för att uppnå sina mål, kräver en viss eftertänksamhet. Likväl kräver det att man bygger upp och förfogar över säkerhetspolitiska verktyg som man själv har nyttjanderätt över för att kunna motstå påtryckningar. Man kan således ej påräkna hjälp från andra i händelse av att man utsätts för påtryckningar, vilket t ex Sverige som nation tog fasta på under efterkrigstiden, utan det krävs att man själv har de säkerhetspolitiska verktygen som har en avhållande effekt mot en part som kan tänkas genomföra påverkan.

NATO i Norden. Ur det Ryska geopolitiska intresseområdet som berörts är ett antal länder NATO medlemmar och två (2) är ej medlemmar, dock med ett aktivt samarbete med NATO, en stundtals livlig debatt förs kring för och emot ett medlemskap i både Sverige och Finland. Vilket kräver en mer fördjupad analys i frågan och framför allt kopplat till dels hur den inhemska opinionen ser på frågan, dels hur Ryssland ser på den frågan.

Ser man till den svenska opinionen för ett medlemskap i NATO, samt dess utveckling sedan 2008, så har den varit relativt oförändrad med en tydlig nedgång 2011 för att därefter 2013 återigen vara på samma nivå som under 2008. På motsvarande sätt visar statistiken för de som är mot ett NATO medlemskap förutom en tydlig uppgång 2011 mot ett medlemskap för att 2013 vara på ungefär samma nivå som under 2008. De utan åsikt har varit relativt oförändrad under den aktuella tidsperioden. Under den aktuella perioden 2008-2013 har den Finska opinionen för ett NATO medlemskap gradvis sjunkit för att öka något 2013 medan de som är mot ett medlemskap har gradvis ökat. Andelen utan åsikt i frågan har i varit relativt oförändrad under den aktuella perioden.
Bild 2. Opinion kring NATO medlemskap i Sverige och Finland mellan 2008-13
Av intresse är även nyligen genomförda opinionsundersökningar rörande den finska och svenska synen på ett NATO medlemskap mht den nuvarande säkerhetspolitiska utvecklingen pga dels Krimkrisen dels utvecklingen i östra Ukraina. Enligt en SIFO undersökning i Mars 2014 var det 31% för, 50% mot och 19% hade ingen åsikt kring frågan om ett NATO medlemskap för Sverige. I Finland visar dock opinionsundersökningarna annorlunda där ser man en ökning för ett NATO medlemskap vid undersökningar gjorda under den nämnda krisen. Dock är skillnaderna för markanta i undersökningarna för att kunna dra några slutsatser av dem, förutom att just stödet har ökat.

Finland och Sverige skiljer sig tydligt åt i sin syn på ett NATO medlemskap under perioden 2008-13, orsakerna till detta är troligtvis mångfacetterad, vad som dock är tydligt är att det är oroligt vänder sig opinionen helt om istället. Anledningen till denna är troligtvis historisk och kulturell, I Sverige har vi en tradition av att försöka hålla oss utanför konflikter, vilket gör att en allians ej blir lockande. I Finland som omfattades av andra världskriget, lever minnena av detta fortfarande kvar vilket troligtvis leder till att man istället kan tänka sig ingå i en allians för att undvika ytterligare ett krig.

Att Ryssland ser NATO som ett hot är tydligt flera ledande ryska politiker har uttryckt det bl a President Vladimir Putin och Försvarsminister Sergei Shoigu. Det är både NATO som organisation man ser som ett hot men även utvidgningen av organisationen och då främst i en östlig riktning. Likväl uttalade sig Rysslands Premiärminister Dmitry Medvedev i frågan, 2013, kring ett NATO medlemskap av Finland och Sverige, enligt honom skulle en sådan utveckling kräva ryska motåtgärder, vad dessa omfattade nämnde han ej. Återigen är det tydligt att Sverige och Finland ligger inom Rysslands geopolitiska intresseområde. Likväl ser Ryssland ett tydliga hot mot Arktis, vilket gör att de nordliga delarna av Sverige och Finland blir än mer viktigt ur ett Ryskt perspektiv.

I och med att både Sverige och Finland ligger inom Rysslands geopolitiska intresseområde så är det en tydlig balansgång de båda länderna har framför sig rörande NATO frågan. Ryssland har tydligt påtalat att de ej kan tänka sig ett Svenskt eller Finskt NATO medlemskap. Att Ryssland ej räds för att genomföra åtgärder för att skydda sitt intresseområde är tydligt, hur dessa åtgärder skulle te sig vid en tydlig kursändring av antingen Sverige eller Finland mot ett NATO medlemskap är svåra att säga. Dock kommer de med en hög sannolikhet omfatta dels opinionsbildande åtgärder, dels maktdemonstrationer med militära maktmedel, för att försöka påverka opinionen mot ett NATO medlemskap. Det som kan ske är alltså en tyngdpunktsförskjutning mot de Nordiska länderna efter krisen i östra Ukraina har ebbat ut.

Säkerhetspolitisk utveckling i Norden. Efterdyningarna av Krimkrisen och krisen i denna skrivande stund i östra Ukraina har ännu ej setts. Men en tydlig effekt av dessa två (2) händelser är NATO omriktning mot att bejaka artikel 5 enligt NATO stadgan och därmed återgå till den roll som organisationen ursprungligen skapades för. För att få en förståelse för den säkerhetspolitiska situationen i Norden bör man tydliggöra den inriktning som de olika Nordiska länderna antagit sedan det kalla krigets avslut.

I Norge har man sedan kalla krigets avslut fokuserat på kris- och incidenthantering i dess närområde. Övriga former av uppgifter skall lösas tillsammans med allierade inom ramen för NATO såsom försvar av landet. Danmark har genomfört en inriktning på att lösa internationella operationer inom ramen för NATO, övriga uppgifter såsom nationellt försvar skall lösas tillsammans med allierade inom ramen för NATO. Det man dock måste beakta är att man fortfarande ser det nationella försvaret som en uppgift men den skall lösas i samverkan med andra.

Sverige har sedan det kalla krigets avslut inriktat sin militära förmåga på att kunna delta i internationella operationer, vilket föranlett att en prioritering skett på expeditionär förmåga, inom ramen för försvars- och säkerhetspolitiska organisationer. I Finland har man bibehållet fokus på nationellt försvar varit styrande, dvs ha en avskräckande förmåga samt därmed som militärt alliansfri kunna utnyttja sk tröskeleffekt vid förändringar i närområdet, för att i händelse av krig kunna försvara hela landet.

Således i Norden har två (2) länder, Sverige och Danmark, i huvudsak varit inriktad på internationella insatser och därmed i mångt och mycket inriktat sina båda Försvarsmakter på lågintensiva konflikter och eftersträvat en expeditionär förmåga. Två (2) länder, Norge och Finland, har bibehållit ett nationellt fokus varvid Finland tydligast har gjort detta. Danmark och Norge har som NATO länder förmågan att kunna nedprioritera vissa förmågor mht att de omfattas av ett kollektivt självförsvar inom NATO som organisation. Sverige och Finland har som militärt alliansfria länder ej denna säkerhet, varvid Finland är det land som har bibehållit fokus kring detta.

Inom Norden finns det främst två (2) säkerhetspolitiskt viktiga områden, Barensregionen och Östersjöregionen, områdena är har främst en ekonomisk betoning vilket gör dem säkerhetspolitiskt viktiga, det ena området avser naturresurser, Barensregionen, det andra området avser transporter, Östersjöregionen. I Norden är det Ryssland som anses vara den stat som kommer vara den mest aktiva aktören, detta utifrån den vikt man sätter på dels naturresurser dels transportleder.

Den säkerhetspolitiska situationen inom Norden kommer förändras främst som ett resultat av klimatologiska förändringar som ökar Barensregionens betydelse. Främst avseende naturresurser och därmed även en tydligare vilja att utnyttja dessa samt ta del av dessa. Det största hotet mot Sverige bedöms dels vara främmande makts underrättelseinhämtning dels att Sverige kommer utsättas för politiska och ekonomiska påtryckningar med militära maktmedel som ett instrument i bakgrunden dvs hot om våld eller styrkedemonstrationer.

Med dessa ingångsvärden kan vi tydligt se att det är Sverige som är sårbarast för en yttre påverkan av en statlig aktör. Dels omfattas vi ej av några kollektiva försvarsgarantier dels har vi nedprioriterat det nationella försvaret till förmån för ett expeditionärt försvar som skall kunna verka i lågintensiva konflikter. Således vid en negativ säkerhetspolitisk utveckling i Norden är det även Sverige som har störst återtagande att genomföra av sin Försvarsmakt.

Slutsatser

När den Ukrainska krisen ebbat ut med den troliga händelseutvecklingen att Ryssland når sina målsättningar, kommer bedömt Rysslands tyngdpunkt flyttas mot dels de Baltiska staterna dels mot Sverige och Finland. Detta utifrån det faktum att detta är det område där en tydlig påverkan ej skett utifrån Rysslands geopolitiska intresseområde. Tillvägagångssättet för att påverka de två områdena (Baltikum sett som ett område, Sverige och Finland sett som ett område) kommer skilja sig åt, utifrån det faktum att tre av fem stater ingår i NATO och de resterande två är militärt alliansfria.

Påverkan mot de Baltiska staterna kommer troligtvis omfatta en försvagning av dels deras ställning dels NATO inflytande i regionen. Påverkan mot Sverige och Finland kommer bedömt vara inriktad mot att i första hand förhindra en anslutning till NATO och i andra hand påverka dem med olika medel och metoder för att vara följsamma dels Rysslands utveckling dels ej utgöra ett militärt hot (exempel på detta kan vara att Gotland ej erhåller någon mer militär infrastruktur och uppbyggnad än vad som är genomförd nu) mot Ryssland. Två medel förefaller troliga som Ryssland kommer utnyttja, dolda och öppna. Mot de Baltiska staterna är det bedömt enbart dolda metoder som kommer utnyttjas medan mot Sverige och Finland både öppna och dolda mht att de två staterna är militärt alliansfria.

Vad avser dolda metoder kommer detta främst vara att påverka dels politiker dels befolkningen för och emot olika frågor, vad som kommer vara synonymt är att utfallet i frågan kommer gynna Ryssland. Vad avser öppna medel kommer detta mest troligtvis vara militära maktdemonstrationer vid väl valda tidpunkter, då budskapet kanske för befolkningen ej är tydligt men för de ledande politikerna.

Exempel på utnyttjande av militära maktmedel för att utöva makt kan vara den sk Ryska påsken som skede under långfredagen 2013. Då Ryska strategiska bombplan övade anfall mot Svenska mål. Detta är ett tydligt budskap, ett mer dolt budskap kan vara övningar som genomförs där radiokommunikation avsiktligt får bli uppsnappad för att ett budskap skall nå fram (såsom att geografiska positioner utnyttjas för att visa vilket mållandet för övningen är), detta är för befolkningen ett dolt budskap. Ett annat sätt kan vara igångsättande av större övningar vid känsliga tidpunkter för att visa sin vilja, den stora beredskapsövningen under vintern 2014 i MD V samtidigt som Krimkrisen var till del detta.

Den mest avgörande slutsatsen är att våra försvarspolitiker måste nu ta sitt ansvar, de hade möjligheten efter Georgien 2008, den säkerhetspolitiska situationen har under de två senaste åren varit i en klar nedåtgående spiral för att eskalera markant med både Krimkrisen och krisen i östra Ukraina. Att någon ljusning på denna nedåtgående spiral förefaller trolig inom närtid är föga samt troligtvis kommer dessa två kriser vara formativ för den säkerhetspolitiska utvecklingen de närmsta fem (5) till tio (10) åren. Sverige ligger inom Rysslands intressesfär, Ryssland ser tydliga hot mot sin säkerhet, dessa två faktorer är direkt avgörande och måste forma vår egen säkerhetspolitiska agenda. Avslutningsvis vill jag återigen likt tidigare inlägg trycka på att något akut krigshot föreligger ej mot Sverige och gör troligtvis det ej heller inom de närmsta åren.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

DN 1(Svenska)
Finska Försvarsministeriet 1(Svenska)
Finska Försvarshögskolan 1 (Engelska) 
FOI 1, 2, 3(Svenska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Hufvudstadsbladet 1(Svenska)
MSB 1(Svenska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9(Engelska)
RIA Novosti 1, 2(Engelska)
SIPRI 1(Engelska)
SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8(Svenska)
Yle 1(Svenska)

ÖB om konflikt i vårt närområde och försvarsförmåga

Sverker Göranson

Sverker Göranson

Idag skriver jag på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt om den diskussion som varit om Sveriges militära förmåga i ljuset av händelseutvecklingen på Krimhalvön och genom Riksrevisionens rapport. Debatten har handlat om Sverige har tillräcklig förmåga att stå emot ett militärt angrepp. Låt mig därför från mitt perspektiv belysa Försvarsmaktens uppgifter och förmåga, och koppla det till de ekonomiska utmaningar som vi står inför.

Försvarsmakten ska hävda svenskt territorium, försvara riket vid väpnat angrepp, delta i internationella insatser samt stödja samhället vid svåra påfrestningar.

Inom ramen för ovanstående ska Försvarsmakten bedriva försvarsplanering – det vill säga hur stridskrafterna ska användas vid olika scenarier. Det är en uppgift som fram till 2009 bedrevs med låg ambition i efterdyningarna av det kalla kriget och murens fall. Det var då ett medvetet val av våra beslutsfattare. Efter det senaste försvarsbeslutet har vi nu en aktiv försvarsplanering som utgör grund för krigsförbandens uppgifter och utveckling.

Principerna i reformen enligt försvarsbeslutet bygger på användbara och snabbt gripbara moderna förband som är frivilligt rekryterade. Behovet av sådana förband har bekräftats av såväl konflikten i Georgien 2008 som nu i Ukraina. Med detta menar jag att reformen är operativt relevant med hänsyn till möjliga scenarier för den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde.

Debatten om Försvarsmaktens förmåga pendlar mellan två ytterligheter: antingen fullskalig stormaktsinvasion eller den eviga freden. I stället är det tre antaganden som bör utgöra basen för den fortsatta diskussionen:

  1. Även om omvärldsutvecklingen snabbt kan förändras finns det inget som talar för att vårt land dras in i en väpnad konflikt inom ramen för ett så kallat ”blixtanfall”. Mer realistiskt är att en motståndare med maktdemonstrationer försöker påverka vårt agerande. Vi kan utsättas för ökad underrättelseinhämtning, systematiska kränkningar och informationsoperationer. Detta kan sedan, mer eller mindre hastigt, utvecklas till en väpnad konflikt.
  2. Det är osannolikt att Sverige ensamt skulle utsättas för ett militärt väpnat angrepp av ett annat land med huvuddelen av dess resurser och utan att övriga länder i vårt närområde är eller blir indragna.
  3. Inget land kommer att kunna agera oberoende eller verka utan att ta hänsyn till samtliga länders stridskrafter i en väpnad konflikt.

Men för att vi utifrån dessa antaganden ska ha förmåga att möta ett väpnat angrepp måste det senaste försvarsbeslutet genomföras fullt ut så att varje enskilt krigsförband har tillräcklig kapacitet för att möta en motståndare. Försvarsmakten har redovisat till regeringen den ekonomiska obalansen fram till 2019. Finansiering krävs såväl för förbandsverksamheten som för materiel, totalt omfattande flera miljarder per år.

Försvarsmakten följer noga vad som sker i vårt närområde och jag vidtar de åtgärder som krävs för att upprätthålla vår territoriella integritet, till exempel förändringar i vår incidentberedskap, havsövervakning eller beredskapsövningar. Skulle omvärldsutvecklingen försämras kan Försvarsmaktens förmåga höjas och det förutsätter i vissa fall att regeringen beslutar om beredskapshöjande åtgärder. Vid en långt utdragen konflikt kommer dock våra stridskrafters uthållighet att utgöra en begränsning.

Jag är angelägen om att inte måla verkligheten i ett rosenrött skimmer. Försvarsmakten står inför stora utmaningar. Insatsorganisationen är fortfarande under utveckling och särskilt för markstridskrafterna återstår stora delar av den tillväxt som måste ske. Jag betonar än en gång att organisationen, den materiel och den verksamhet som beslutats och kommer att beslutas, måste finansieras. Det är därför angeläget att försvarsberedningen grundligt går igenom och tar ställning till de obalanser Försvarsmakten redovisat avseende både materiel och träning. Om försvarsberedningen föreslår nya resurser, utöver de som krävs för att råda bot på nuvarande obalanser, är min mening att beredningen och statsmakterna inte ska fördela resurserna på en detaljnivå som tar ifrån Försvarsmakten professionell handlingsfrihet.

Det är självklart att det, i det reformskede vi nu befinner oss i, finns brister i våra förmågor, men jag delar inte bilden som ibland ges av Försvarsmakten som en kraftlös organisation. Vi utgör i dag en tröskel för militär konflikt i vårt närområde och det är min uppfattning att en framtida försvarsmakt – bemannad, övad, materiellt uppfylld och fullt finansierad – i ännu högre grad kommer att vara det.

Sverker Göranson
Överbefälhavare

Under rysk flagg i östra Ukraina


Efter tio sekunder dyker även den blå-gröna VDV-flaggan upp.

En del av det jag senast tog upp som aningar är nu verklighet. VDV-förband inklusive den i söndags nämnda Nona var under onsdagen den stora nyheten från Ukraina. Vad sker härnäst?

Alla större medier i världen har nu rapporterat om pro-ryska styrkors övertagande av ett antal (först sex, nu oklart) pansarfordon, mest av typen BMD, från Ukrainas VDV, alltså luftlandsättningstrupper. Av de rapporter om övertagandet som jag läst har ingen varit lika givande som artikeln i The Guardian, för jag har känslan att Guardian fångat upp en del som andra har missat, särskilt om de ukrainska VDV-soldaternas hållning. Kort sagt verkar de inte alls ha varit ute efter att desertera utan blev överrumplade av civila som de inte ville skada, varefter beväpnade pro-ryska styrkor kom in i bilden och tog över. De ukrainska VDV-soldaterna tvingades sedan följa med till Slovjansk, varefter de släpptes och fick ta sig hem. Utan fordon och vapen.

En annan viktig sak med Guardians artikel är att den innehåller ytterligare ett medgivande om att separatisterna delvis kommer från Krim och därmed de facto från Ryssland. Det är inte samma sak som att de skulle ha medgett att de utgör den ryska statens verktyg eller rysk militär, men det kommer fler tecken på rysk militär inblandning. Den ukrainska vice-premiärministern Vitalij Jarema har därtill uttalat att en del rysk personal kommer från ett specifikt VDV-förband, det 45. VDV-regementet, alltså VDV:s spetsnaz-regemente. Oklart på vilka grunder.

Publicerade fotografier som helt tveklöst visar att aktiv rysk militär är på plats i östra Ukraina saknas ännu men till exempel denna bild säger något. Bilden togs i Slovjansk för ett par dagar sen och visar en för Ukraina mycket ovanlig hjälmtyp med fäste för dyr optik. Soldaten har både en RPK-kulspruta med rejält sikte plus en automatkarbin modell AK-74M. Vapnen skulle teoretiskt kunna vara erövrade i Ukraina men i kombination med hjälmen + fästet och soldatens ålder ser han rätt "rätt" ut.

Vad är det för kamouflagemönster som många av de mest välutrustade pro-ryska kämparna bär? Så vitt jag kan se är det ryska "digitala" mönster av typen SURPAT/SPECTRE, som används inom olika ryska (elit)förband. Man kan också notera att en hel del bär skor av ett och samma märke och modell, Byteks Mangust från Ryssland.

Vad gäller kommande dagars möjligheter rekommenderar jag denna svenska grafik baserad på RUSI- och FOI-uppgifter.

Stillbilden visar en Nona i Slovjansk. Notera även ett prickskyttegevär modell SVD.

Rysk påsk

Hemkommen för påskledigheten. Vi minns ju alla den senaste Påskens oegentligheter. Man kan ju hoppas att vi slipper en upprepning detta år, men hur sannolikt är detta?

Världen har förändrats. Det brinner ifrån Nordafrika till bortre Mellanöstern. Från Libyen till Afghanistan. I Kinesiska sjön konfronterar Japan, Kina, Nord- och Sydkorea varandra i allt mer brutala termer.

Ovanpå detta Ukraina. På ena sidan en Västvärld med transparens, fria marknader och politisk känslighet. På den andra en strategiskt målmedveten, auktoritär regim i avsaknad av sociala reflexer. Stum, döv och närmast autistisk.

Samtidigt strävar en försvarsberedning i det allianslösa Konungariket Sverige för att skapa någon politiskt kommunicerbar ordning i en mer otyglad omvärld. Det är svårt. Tvåhundra år av fred och ständig tillväxt skapar både förväntningar och utesluter domedagskalkyler. Till sist diskuterar vi ändå om solbränna är hjälp eller stjälp för oss över femtio.

Med all rätta frågar sig nu eventuella läsare vad detta ska leda till. Svaret är tämligen enkelt: vi måste höja blicken från naveln och fråga oss själva om allt är som förr? Och konstatera att så inte är fallet.

Inget hindrar att den strategiska reserven omedelbart förläggs till Gotland, att den regionala staben i Stockholm får ett detachement i Visby och att kajen i Slite äntligen förbereds för förstörelse.

Det är kanske osannolikt att morgondagens nyheter handlar om separatistiska ockupanter i Narva, men det är inte omöjligt. Varför, om så en enda gång, kunde vi i så fall inte vara förutseende.

Allan Widman

Goddag – YXSKAFT

Foto: Försvarsmakten

Så var då dagen kommen då försvarsminister Enström på plats i Stockholm stad, närmare bestämt på Jakobsgatan, ännu en gång hade det mindre glamourösa nöjet att svara på två relativt enkla frågor från en av folkets demokratiskt valda ledamöter sittandes i Svea rikes riksdag. 

Möjligen var de två frågorna som låg där på ministerns skrivbord av så pass rudimentär karaktär samt det faktum att ministern hade den stundande påskledigheten för ögonen, att hon inte ens bemödade sig att läsa och än mindre försöka förstå frågan från riksdagsledamoten från Sölvesborg. Möjligen var det så att försvarsministern - utan att tänka så särskilt mycket på vad hon gjorde - helt enkelt tog fram första bästa papper som låg överst i den rymliga skrivbordslådan med texten "MARINEN" skrivet på framstycket. Den senaste marina frågan som var på tapeten var ju den infekterade frågan om ubåtar och det var därför ett sådant ärende som låg överst i "marinlådan".

Sagt och gjort, papperet fick gå en runda i kopieringsapparaten och därefter tillfogades några ytterligare rader som hämtade ur Jakobsgatans "floskelbank". Därefter gick papperet vidare till riksdagskansliet som svar på ledamotens två mycket enkla och konkreta frågor. Ovanstående är givetvis rent påhitt, men man kan faktiskt tro att det var så här det gick till så när man läser försvarsminister Karin Enströms svar på Peter Jeppssons två frågor.

För att göra det hela så pedagogiskt som möjligt så redovisas här nedan den första skriftliga frågan som ställdes till försvarsministern av den engagerade ledamoten som är orolig för Marinens framtid. Själva frågeställningen är fetmarkerad.


Fråga 2013/14:564 Marinens framtida fartygsbestånd
av Peter Jeppsson (S)
till Försvarsminister Karin Enström (M)


Jag har vid tre tidigare tillfällen ställt skriftliga frågor samt skrivit en interpellation till försvarsministern avseende marinens framtida fartygsbestånd. 
Vid interpellationsdebatten den 9 december 2013, då min frågeställning om marinens korvetter debatterades, hänvisade försvarsministern till den då pågående utredningen om förändringar av processen för hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel (dir. 1013:52). 
I mars 2014 presenterade utredningen sitt betänkandeInvesteringsplanering för försvarsmateriel – en ny planerings-, besluts- och uppföljningsprocess.
Med anledning av att tillgång till fartyg för övervakning av våra gränser är helt avgörande för att kunna upprätthålla rikets territoriella integritet ställer jag ånyo frågan: 
När avser regeringen att fatta det sedan länge nödvändiga beslutet rörande ombyggnad av HMS Göteborg och HMS Kalmar i enlighet med RÄ 12/2 så att dessa kan ersätta de mindre bevakningsbåtarna, inkluderat den 42 år gamla HMS Jägaren?

Att frågan berör två korvetter av Göteborgsklass torde det inte vara några oklarheter runt. Men så här ser försvarsministerns svar(?) på denna i mina ögon tydliga och konkreta fråga ut......


Dnr Fö2014/691/MFU
Fö2014/702/MFU

Försvarsdepartementet
Försvarsministern

Till riksdagen

Svar på fråga 2013/14:558 Nästa generations ytstridsfartyg samt fråga 2013/14:564 Marinens framtida fartygsbestånd av Peter Jeppsson (S)

Peter Jeppsson har frågat mig dels när regeringen avser att fatta det sedan länge nödvändiga beslutet rörande ombyggnad av HMS Göteborg och HMS Kalmar i enlighet med RÄ 12/2 så att dessa kan ersätta de mindre bevakningsbåtarna, inkluderat den 42 år gamla HMS Jägaren, dels när regeringen avser att fatta nödvändiga beslut om modifiering av befintliga korvetter alternativt omedelbar nyanskaffning av nästa generations ytstridsfartyg.

Frågan om den marina materielplaneringen är komplex och innehåller många olika dimensioner. Det är av stor betydelse att nå en helhetslösning som långsiktigt svarar mot operativa och ekonomiska krav. Arbetet med det sker i nära dialog med Försvarsmakten och Försvarets materielverk.

I vårändringsbudgeten för 2014 (prop. 2013/14:99) redovisar regeringen bedömningen att undervattensförmågan utgör ett väsentligt säkerhetsintresse och att bibehållandet av kompetensbasen är nödvändig för att uthålligt tillförsäkra Försvarsmakten denna förmåga. Regeringen bedömer vidare att en konstruktionsöversyn av nästa generations ubåt bör genomföras. Därtill redovisas inriktningen att fullfölja halvtidsmodifieringen av två ubåtar av Gotlandsklass samt att livstidsförlänga ubåten Södermanland. Dessa åtgärder representerar sammantaget en konsoliderad strategi för att långsiktigt säkerställa svensk undervattensförmåga. Det är naturligt att i god ordning pröva övriga förslag till materielanskaffningar inom marinstridskrafterna i ljuset av denna utveckling.

Stockholm den 16 april 2014

Karin Enström



? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ?


Karin Enström svarar(?) på frågan genom att deklarera att materielplaneringen är komplex och börjar sedan tala om ubåtar(!) och att man i "god ordning prövar förslag till materielanskaffningar"...

Man tar sig för pannan och undrar hur det har kunnat gå så här illa med svensk försvarspolitik.
Över till nästa fråga istället för att se om svaret ens berör den aktuella frågeställningen den här gången?

Fråga 2013/14:558 Nästa generations ytstridsfartyg
av Peter Jeppsson (S)
till Försvarsminister Karin Enström (M)

Jag har vid tre tidigare tillfällen ställt skriftliga frågor samt skrivit en interpellation till försvarsministern avseende marinens framtida fartygsbestånd.
Vid interpellationsdebatten den 9 december 2013, då min frågeställning om marinens korvetter debatterades, hänvisade försvarsministern till den då pågående utredningen om förändringar av processen för hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel (dir. 1013:52).
 
För att korvetterna Gävle och Sundsvall ska kunna vidmakthållas måste fartygen snarast genomgå halvtidsmodifiering i enlighet med RÄ 12/2. Alternativet är omedelbar nyanskaffning av ytstridsfartyg. 
Med anledning av att ytstridsfartygen utgör en helt avgörande del för försvaret av Sverige vill jag härmed ånyo ställa frågan: När avser regeringen att fatta nödvändiga beslut om modifiering av befintliga korvetter alternativt omedelbar nyanskaffning av nästa generations ytstridsfartyg?

och vi går direkt över till svaret(?)....


Dnr Fö2014/691/MFU
Fö2014/702/MFU

Försvarsdepartementet
Försvarsministern

Till riksdagen

Svar på fråga 2013/14:558 Nästa generations ytstridsfartyg samt fråga 2013/14:564 Marinens framtida fartygsbestånd av Peter Jeppsson (S)

Peter Jeppsson har frågat mig dels när regeringen avser att fatta det sedan länge nödvändiga beslutet rörande ombyggnad av HMS Göteborg och HMS Kalmar i enlighet med RÄ 12/2 så att dessa kan ersätta de mindre bevakningsbåtarna, inkluderat den 42 år gamla HMS Jägaren, dels när regeringen avser att fatta nödvändiga beslut om modifiering av befintliga korvetter alternativt omedelbar nyanskaffning av nästa generations ytstridsfartyg.

Frågan om den marina materielplaneringen är komplex och innehåller många olika dimensioner. Det är av stor betydelse att nå en helhetslösning som långsiktigt svarar mot operativa och ekonomiska krav. Arbetet med det sker i nära dialog med Försvarsmakten och Försvarets materielverk.

I vårändringsbudgeten för 2014 (prop. 2013/14:99) redovisar regeringen bedömningen att undervattensförmågan utgör ett väsentligt säkerhetsintresse och att bibehållandet av kompetensbasen är nödvändig för att uthålligt tillförsäkra Försvarsmakten denna förmåga. Regeringen bedömer vidare att en konstruktionsöversyn av nästa generations ubåt bör genomföras. Därtill redovisas inriktningen att fullfölja halvtidsmodifieringen av två ubåtar av Gotlandsklass samt att livstidsförlänga ubåten Södermanland. Dessa åtgärder representerar sammantaget en konsoliderad strategi för att långsiktigt säkerställa svensk undervattensförmåga. Det är naturligt att i god ordning pröva övriga förslag till materielanskaffningar inom marinstridskrafterna i ljuset av denna utveckling.

Stockholm den 16 april 2014

Karin Enström

? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ?


Jag kan inget annat göra än att konstatera att det här är ytterst beklämmande och bekymmersamt. Primärt är regeringens undermåliga hantering, och för den delen även Försvarsmaktens interna nedprioritering av Marinen och de marina förmågorna ett faktiskt hot mot rikets säkerhet. 

Marinen kommer på sikt att försvinna om trenden med den långa raden av "icke-beslut" och strykningar ur materielplanen får fortsätta. OM detta tillåts fortsätta kommer Marinen inom en mycket nära framtid att bestå av nio verkansdelar i form av fyra ubåtar och fem Visbykorvetter. När dessa sedermera når sin livslängd finns heller inga ersättare eftersom Försvarsmakten i sin egen materielplan har strukit samtliga nybyggnadsprojekt.

Just nu verkar hela mediasverige, hela regeringen, majoriteten av riksdagen och 99% av svenska folket tro att vi får en stark marin bara affären med ubåtsprojektet A 26 går i lås. Så är inte fallet!  

På kort sikt så kommer inte ens det som framgår i den senaste och gällande propositionen "Ett användbart försvar" att kunna förverkligas. I propositionen framgår det på flertalet punkter att Marinen ska bestå av fem Visbykorvetter och två korvetter av Göteborgsklass. Varför regeringen fortfarande vägrar fatta beslut, och som det ser ut nu vägrar att ens beröra frågan inger få förhoppningar för den nära framtiden. Detta samtidigt som omvärldsläget för varje dag som går snabbt förändras till det sämre.

De två ärenden som i dag besvaras(?) har även tidigare drivits av Peter Jeppson mot regeringen och försvarsministern. Läs gärna de tidigare svaren och mina kommentarer på frågan om ombyggnad till vedettbåtar här, samt frågan om korvetter här och den efterföljande interpellationsdebatten här. En interpellationsdebatt som innehöll ett antal ministersvar som inte kändes särskilt seriösa ur en säkerhetspolitisk aspekt.

Moderaterna har nu ungefär fem månader kvar vid regeringsmakten och därmed kontrollen över försvarsdepartementet. Jag håller det för osannolikt att regeringen kommer att fatta dessa två nödvändiga beslut för att säkerställa ens en begränsad marin förmåga under sin kvarvarande tid på Jakobsgatan. Att ministern uppenbart överväger att kanske INTE fatta dessa beslut för att säkerställa att Marinen kan nyttja sju korvetter och två vedettbåtar är oseriöst, oansvarigt och ett direkt hot mot Sveriges säkerhet!

Sekundärt så anser jag att det även ytterst bekymmersamt, och ett hot mot demokratin att en minister inom ramen för en av riksdagens grundläggande former - möjligheten för riksdagsledamoten att ställa frågor till en minister - kan tillåtas att aldrig behöva svara konkret på en saklig fråga?

Att som ansvarig minister i det här fallet svarar på frågor som inte är ställda - om saker som ubåtar och svensk undervattensförmåga - när frågan gällde ytfartyg borde vara otillåtet! För att systemet med skriftliga frågor ska fungera så borde det vara ett krav på att dessa ska bevaras sakligt både vad avser form och innehåll!


Sju korvetter är en låg nivå. Fem korvetter är en mycket låg nivå.. Marinen är uppenbart satt på svältkost av sittande regering! 


---------------------------------------------

Goddag yxskaft är ett språkligt uttryck som används om ett svar man får av någon kan karaktäriseras som nonsens på så vis att det inte svarar på frågan.

Uttrycket kommer från en historia där en döv gubbe som tillverkar ett yxskaft ser en främling komma gående, och funderar över vad denne kan tänkas vilja. Gubben antar att främlingen ska fråga om vad han tillverkar, och att han sedan vill veta vägen till stan och då tänker han säga att det är åt vänster. Främlingen börjar med att säga "goddag" men får svaret "yxskaft".

Avseende Försvarsmaktens årsredovisning

Några mediauppgifter under tisdagen kunde ge intrycket att Försvarsmaktens årsredovisning för 2013 var underkänd av Riksrevisionen. Så är inte fallet.

Av riksrevisionens uttalande i revisionsberättelsen framgår att Försvarsmaktens årsredovisning ger en i alla väsentliga avseenden rättvisande bild av finansiell ställning och resultat.

Riksrevisionen har i revisionsrapporten redovisat ett antal iakttagelser som Försvarsmakten rekommenderas att åtgärda. Försvarsmakten vidtar regelmässigt åtgärder för att följa riksrevisionens rekommendationer.

Ett exempel på en sådan iakttagelse är att i resultatredovisningen där Försvarsmakten redovisar sina prestationer har vissa kostnader fördelats på fel prestation (krigsförband). Materielen i sig är korrekt redovisad och anslagsredovisningen är inte felaktig.

Yvonne Sandfeldt
Försvarsmaktens redovisningschef

Challenges to the Military Profession

 

I will argue that the military profession is facing a demanding operational environment where they often have to operate without clear objectives in difficult circumstances and with varying capabilities.  Western military forces are today deeply involved in Crisis Response Operations and peace building activities around the Globe. For example, the armed international forces in Afghanistan are conducting counterinsurgency in order to stabilise and create conditions for a safe and secure environment at the same time as they are building up the capacity of the Afghan National Security Forces.

mccaus2

Another example is in Kosovo where there has been a great emphasis and efforts by NATO and KFOR to dissolve the old force structures and paramilitary and to a new and democratically controlled Kosovo [Security] Force. These actions are just some fragments of peace building, Security Sector Reform and Disarmament, Demobilization and Reintegration.

Consequently, the military community has been tasked by their respective governments to contribute, participate and, to a certain extent, be in charge and lead international crisis response operations. The overall success or efficiency in these operations can be contested. Not least because we have witnessed many shortcomings and failures.

One of the challenges lies in the fact that the contemporary military means with its current capabilities must both be able to project conventional military power in the vicinity of their borders, as well as be able to deploy to remote areas and failing states with unclear objectives and actors in order to conduct both counterinsurgency and peace building.

From an expertise perspective it’s increasingly important that the military community with their officers, NCOs and soldiers, sailors and airmen has a deep military knowledge and experience. That means that their education and training is vital and will cost money and time. Some important examples: the demand for knowledge in areas such as military technology and tactics with operational art are huge; military leadership with theory and practicing. These areas cannot be studied with success in the civilian educational system.

In some civilian governmental offices and department one can hear voices calling for more civilian studies and training for the military – not at least for the officers. This is therefore wrong way to go and will erode the military and their expertise

JOINT ENDEAVOR

From a professional perspective, this is very demanding and arduous for the military profession to achieve. It takes a lot to educate, train and exercise soldiers and military units to be both warriors and peacemakers almost simultaneously – this is a real challenge for the military profession today.

Core Paper The Use of Military Means in the Contemporary World -Challanges to the Military Profession