FoF-Försvarets effekt Armén

Följande seminarium (25 okt 2013) behandlade Försvarsmaktens markoperativa förmåga. Från Försvarsmakten medverkade arméinspektören, generalmajor Anders Brännström.

Click here to view the embedded video.

Click here to view the embedded video.

 

Föreningen Folk och Försvar och dess seminarier är en av hörnstenarna i svensk försvarsdebatt. Ämnena är alltid angelägna och har såväl bra föreläsare som engagerad publik. Genom video-direktsändning och Play finns numera goda förutsättningar för en bredare publik att ta del av dessa seminarier. Sedan en tid publicerar också Folk och Försvar sina seminarier på Youtube. Prenumera på dessa så möjliggör du också att seminarierna kan direktsändas (livestream).

Erik Lagersten
Informationsdirektör

FoF-Försvarets effekt Flygvapnet

Följande seminarium (3 okt 2013) behandlade Försvarsmaktens flygoperativa förmåga. Från Försvarsmakten medverkade flygvapeninspektören, generalmajor Michael Bydén.

Click here to view the embedded video.

Click here to view the embedded video.

 

Föreningen Folk och Försvar och dess seminarier är en av hörnstenarna i svensk försvarsdebatt. Ämnena är alltid angelägna och har såväl bra föreläsare som engagerad publik. Genom video-direktsändning och Play finns numera goda förutsättningar för en bredare publik att ta del av dessa seminarier. Sedan en tid publicerar också Folk och Försvar sina seminarier på Youtube. Prenumera på dessa så möjliggör du också att seminarierna kan direktsändas (livestream).

Erik Lagersten
Informationsdirektör

FoF-Perspektivplanering

Följande seminarium (7 okt 2013) behandlade Försvarsmaktens perspektivplanering. Från Försvarsmakten medverkande chefen för ledningsstaben vid Högkvarteret, generallöjtnant Jan Salestrand. 

Click here to view the embedded video.

 

Föreningen Folk och Försvar och dess seminarier är en av hörnstenarna i svensk försvarsdebatt. Ämnena är alltid angelägna och har såväl bra föreläsare som engagerad publik. Genom video-direktsändning och Play finns numera goda förutsättningar för en bredare publik att ta del av dessa seminarier. Sedan en tid publicerar också Folk och Försvar sina seminarier på Youtube. Prenumera på dessa så möjliggör du också att seminarierna kan direktsändas (livestream).

Erik Lagersten
Informationsdirektör

Ska internationella insatser användas för personalförsöjrning?

DN uppmärksammar Försvar och Säkerhets intervju med Allan Widman där denne uttrycker farhågor för Försvarsmaktens rekrytering när antalet internationella insatser går ned.

Detta var en aspekt av det nya personalförsörjningssystemet som vi var flera som varnade för då såväl Försvarsmakten huvudsakligen marknadsfört de militära yrkena med utlandsinsatser och även motiverat de låga lönerna med att det skulle kompenseras med regelbundna insatser och övningsdygn*.

Av detta verkar det dock bli en tumme. Försvarsmaktens ekonomi är nu återigen så skral att antalet övningar under andra halvåret 2013 och framförallt 2014 reduceras till ett minimum, varvid antalet övningsdygn sjunkit i botten när de rörliga kostnaderna ska sparas in. Om detta är än så länge mycket lite skrivet med undantag för reduceringen på anslaget för Hemvärnet i Skåne.

När Sverige nu drar sig ur Afghanistan kommer Sverige endast ha en handfull personer i militära internationella insatser. Försvarsmakten har sedan mitten av 00-talet huvudsakligen fokuserat sina rekryteringskampanjer kring internationell tjänst, varvid många rekryter och kadetter till en början levt med tron om att detta är normaltillståndet i Försvarsmakten. Detta rekryteringsfokus har också gjort det svårt att rekrytera till yrken i Försvarsmakten där sannolikheten för internationella insatser är låg och där behålla personalen, liksom att rekrytera till yrken som till största del aldrig kommer att beröras av internationella insatser. Viljan från centralt håll att rekrytera specifikt mot dessa yrken, där värnplikten tidigare var inkörsporten, har varit låg då man inte velat splittra rekryteringsbudskapet.

Men är det ett egensyfte att genomföra internationella insatser för att stimulera personalförsörjningen? Jag hoppas verkligen att så inte är fallet, för det skulle vara förödande och därtill etiskt tvivelaktigt. Internationella insatser ska inte användas för att motivera lägre grundlöner lika lite som de ska användas för att locka rekryter. Internationella insatser ska göras där synergieffekter uppstår i att det gagnar det internationella samfundet och att det gagnar Sverige och svenska intressen. Däri ligger stora delar av Försvarsmaktens existensberättigande.

Från att tidigare ha haft en försvarsmakt där den övergripande målsättningen var att hålla en så hög förmåga att organisationen aldrig skulle behöva användas verkar vi idag få det omvända.


*Övningsdygn innebär att arbetstagaren ej är arbetstidsreglerad under de 24 h dygnet löper, samtidigt som endast 8 arbetstimmar behöver planeras i lista och räknas av mot listperioden. Arbetstagaren erhåller strax under 2000 kr och 4 h ledighet, alternativ strax under 1000 kr och 8 h ledighet.

Det sjätte brevet om NATO

Med det här brevet sätter Oscar Jonsson och jag punkt för diskussionen den här gången. Vi återkommer möjligen under våren med en ny diskussion om ett viktigt ämne.

Johan,

Du talade om en bräcklig grund och det är något det vore ovist att bygga ett hus på. Ett nutida exempel är beslutet att lägga värnplikten vilande som togs med enbart tre rösters övervikt och övergav gängse tradition i svensk säkerhetspolitik med blocköverskridande överenskommelser.

Beslutshasten ledde till problem i och med att värnplikten lades vilande 2010 medan avtalsbestämmelserna inte hade slutförts förrän 2012. Lösningar för soldatbostäder och sätt att göra soldatyrket attraktivt saknades. Vidare uteslöts möjligheten till att delvis använda värnplikt som exempelvis Ryssland och Norge gör. Detta har bidragit till att personalförsörjningen blivit ett av de största strategiska problemen vi har idag (vilket Allan Widman tog upp hos dig på frågan om det sämsta beslutet han medverkat i).

Med den analogin som varning är vi absolut överens om att hasta sig in i något som inte är diskuterat, opinionsbildat eller förberett för, är en dålig idé. Men vi behöver inte enbart diskutera NATO utan även en försvarsidé och NATO:s roll i den samma. Det är i förhållande till den Alliansens bidrag kan utvärderas snarare än NATO:s meriter i sig självt. Att ”enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet” är inte mycket till vägledning. Med få resurser behövs tydlig prioritering och har man för många prioriteringar har man inga alls.

Här är vi i limbo mellan att 2004 överge ett nationellt försvar och att 2013 i perspektivstudien säga att närområdet ska vara utgångspunkten. Ifall närområdet är utgångspunkten då ser jag att NATO skulle kunna tillåta en rollfördelning där Sveriges roll exempelvis kan vara att prioritera triangeln Karlskrona-Gotland-Stockholm om Norge (och eventuellt Finland) fokuserar norrut, Polen och Tyskland i södra Östersjön samt Danmark kring Öresund.

Detta har givetvis sina brister, men det är i alla fall ett förslag på en hanterbar prioritering som relaterar till en försvarsidé med NATO:s bidrag till densamma. Och det är mer realistiskt än att hela Europas tredje största land ska enskilt försvaras för blott 40 miljarder eller försvaras av andra som varken har lovat att göra det eller mestadels inte har resurser för det.

I likhet med dig tror jag inte att Ryssland ser ett allvarligt hot från ett svensk och finskt NATO-medlemskap. Med det sagt är det uppenbart att NATO-medlemskapet inte skulle mottagas väl i Ryssland och det skulle vara en förevändning för ökade påtryckningar. Samtidigt är det min bedömning att Ryssland skulle undvika att skapa allvarligare problem på sin mest fredliga och stabila front. Irrationellare än så är Ryssland inte trots att externa fiendebilder används för att parera ledarskapets minskande legitimitet.

Angående Finland håller jag med dig men inte helt. Vi bör göra vad vi kan med Finland som vår närmaste allierade och deras sak är vår. Men deras förutsättningar skiljer sig. Trots att Finland också har problem med försvarsreform har de fortfarande ett trovärdigt territorialförsvar med 1,6% av BNP i försvarsanslag. Även om det är fel att rusa in i en allians på grund av militär svaghet är just det en stark drivkraft och den drivkraften driver oss starkare än den driver Finland vilket kan leda att vi drar olika slutsatser i frågan.

Eftersom jag tror att NATO skulle bidra med ett mått av ökad säkerhet bara genom Artikel-5, (och med en stor dos av optimism) press på regeringen att öka försvarsanslagen samt med medlemskapet erbjuda möjligheter för prioriteringar från ett helhetsperspektiv, ser mina reglage ut annorlunda ut. Eller snarare ser mitt perspektiv på reglagen annorlunda ut.

Det går att köra bil mitt i sommaren med full värme och mitt i vintern med full kyla, det är bara en väldigt dålig idé. För NATO-medlemskapet är folkviljan vredet som reglerar värmen åt rätt håll, sedan kommer förvarsförmågan som reglerar ventilationen, eller hur mycket vi får ut, och Finland är vredet som reglerar höger och vänster, bak och fram så att goda relationer upprätthålls i bilen. För att NATO-medlemskapet inte ska leda oss i diket behöver vi dessa tre i en sådan stor utsträckning som möjligt, med prioritet för försvarsförmågan för den behövs i alla fall. Det får bli min slutsats.

Tack så mycket för dina brev Johan och all heder till dig för denna innovativa form att ta konversationen vidare. Jag är av den bestämda åsikten att det är bättre med debatt utan slutsatser än slutsatser utan debatt, även om vi har nått ett antal gemensamma punkter. Jag hoppas du och våra läsare har fått en lika intressant resa som jag samt att diskussionen kring denna essentiella fråga för vår säkerhet fortsätter, men också kring Sveriges försvarsidé.

På återhörande,

Oscar

Tidigare brev om NATO:

Första brevet
Andra brevet
Tredje brevet
Fjärde brevet
Femte brevet

Gästinlägg: Framtiden för Sveriges reservofficerare

Publicerar i dag ett inlägg signerat ett större antal reservofficerare i Försvarsmakten. Skillnaden mellan ord och handling blir alltför uppenbar när man läser inlägget. Värnplikten utgjorde en stor del av folkförankringen. Reservofficerare ute i det civila en annan. Värnplikten är nu borta, och det ser inte så ljust ut när det gäller reservofficerare i framtiden. 

/ Skipper

-------------------------------

Först och främst skall det sägas att detta inlägg INTE representerar ståndpunkten hos någon av de etablerade reservofficersorganisationerna som fackförbundet Reservofficerarna eller SVEROF. Vi som skrivit detta är samma personer som ligger bakom Twitter-kontot @Reservofficer1, vi är 10-talet reservare som återfinns i företag och organisationer, i Sverige och över hela världen.

Som några av er säkert minns öppnade Försvarets Forums chefredaktör Dag Enander upp för ett temanummer med fokus på reservofficeren. Av detta ”bidde det en tumme” vilket kanske inte var så oväntat.

Idag damp tidningen ned i brevlådan (nr 8, 2013). När man nyfiket bläddrar i tidningen hittar man till slut en artikel på sid 13 där Brigadgeneral Fredrik Robertsson redogör för Försvarsmaktens syn på reservofficeren; yrkesrollen, framtiden, behov och hur man vill hantera olika kategorier inom reservofficerskåren. Ingen intervju av reservofficerare, inte ens en kommentar.

Generalens syn är tämligen lik den som Stf Personalchef Eksell nyligen redogjorde för och handlar i stort sett om att minska numerären. Man kan kort sagt dra slutsatsen att det är ekonomi som styr och inte militär rationalitet. Men så ser alla resonemang ut som rör Försvarsmakten så det är inget unikt.

Som brukligt när Försvarsmakten pratar om RO så är det i positiva ordalag med önskemål om förbättringar, utbildning, övning och ömsesidighet men så fort man letar efter konkreta handlingar och beslut så blir det tunt. Det handlar som vanligt om sådant som är planerat, sådant man ser behov av och sådant man önskar sig men väldigt lite om vad som faktiskt görs.

Innan sommaren skall den s.k. ”Org 18” vara fastställd och då vet man också rekryteringsbehovet. Inriktningen är att man behöver ca 1200-1400 reservofficerare och 1000-1200 specialist-RO. Den sistnämnda gruppen finns knappt alls och måste alltså nyutbildas alternativt tas från de fåtal OR/K som idag finns i Försvarsmakten. Det finns förstås ett alternativ till och det är att reservofficerare frivilligt väljer omgalonering – givet att de har kompetens och är krigsplaceringsbara, vad det nu baseras på.

De närmare 7000 RO som idag finns i Försvarsmaktens register skall alltså i praktiken bli 300 eftersom Försvarsmakten avser att täcka 75% av det sistnämnda behovet med förtidsavgångna yrkesofficerare.

Tidningen finns ännu ej digitalt tillgänglig men snart torde den finnas här.

Som kuriosa finns det två artiklar till i tidningen som berör RO. Den ena handlar om företaget Military Work – ett alldeles nystartat bolag med en omsättning på 200 000 kr som Försvarsmakten skrivit avtal med. HR-strategen Mia Jungefors säger att ”de kan marknadsföra vår personal på ett annat sätt än vi själva kan göra”. Info om bolaget finns här.

Slutligen en artikel om FPAN, Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd, där man avgör om personal gjort sig skyldig till regelbrott och förseelser som leder till löneavdrag eller rentav uppsägning. Där beskrivs att den vanligaste orsaken till avsked är reservofficerare som är oanträffbara och därmed sägs upp.

Försvarsmaktens kommunikations- och PR-förmåga har nu nått en ny bottennivå… Den s.k. folkförankringen och reservarnas ambassadörskap är nu sannolikt ett minne blott bland RO.

126 år efter det att reservofficersutbildningen – Linje A – etablerades avvecklas alltså reservofficersskapet, några år efter det att den 109-åriga värnplikten gick i graven. Det är åtminstone väldigt mycket som talar för det.

Förmodligen kommer Försvarsmakten och politiker att på samma sätt som med värnplikten hävda att lagrummet stödjer att man fortsättningsvis kallar in reservofficerare – något man hävdar att pliktlagen stödjer när det gäller GSS – och visst är det så, men man tycks fullständigt ha glömt bort det isande faktum som politikerna på 40-talet tvingades att hantera: det tar 10-20 år att återta militär förmåga som man på några få år avvecklar. Om utvecklingen i Ryssland fortsätter kommer eftermälet av de politiker som idag styr försvarspolitiken inte att vara så smickrande.

Som sann reservofficer måste man ändå avsluta i positiv anda...

Det kanske finns en liten chans att en samlad reservofficerskår bestående av de 7000 officerare som finns i FM rullor och ytterligare ungefär lika många som antingen gått i pension eller avslutat sitt anställningsförhållande gör gemensam sak och samlas i en enda intresseorganisation. Då måste Reservofficerarna, SVEROF, SFRO och reservofficerssällskapen ute i landet släppa all prestige och enbart fokusera på framtiden. Detta är förmodligen inte görbart – men OM det skulle gå så kanske reservofficersskapet kan överleva tillräckligt länge för att göra skillnad när det i värsta fall behövs om det osannolika inträffar när Ryssland om några år börjar snegla mot de baltiska länderna och Gotland. Dessa ca 15 000 individer är tillsammans med sina familjer och vänner en valmanskår om ungefär 30-40 000 personer. Kanske dessa röster är intressanta för någon politiker?

Följ oss på Twitter: @Reservofficer1

Om försvarsbloggarnas roll i debatten

I tidningen Ystad Allehanda publicerades häromdagen en intressant artikel signerad ledarskribenten och krönikören Csaba Bene Perlenberg i tidningen Ystad Allehanda som berör försvarsdebatten och försvarsbloggarnas roll i debatten. Artikeln återpubliceras här  nedan. Läs även relaterat inlägg hos Cornucopia.

Anledningen till det som diskuteras, anonymiteten, eller rättare sagt att bloggarna skrivs under pseudonym vilket är en betydligt mer korrekt benämning har jag förklarat här på bloggen vid ett flertal tillfällen. Länkarna till några av dessa inlägg återfinns under sidan "om bloggen" här ovan. 

/ Skipper




Anonymitet skapar frågetecken

Den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debattens slagfält är framförallt digitalt. Sedan ett par år tillbaka är det en handfull initierade bloggare som blottlägger bristerna i den politiska styrningen av Försvarsmakten. I inlägg efter inlägg har de skalat av den nymoderata retoriken om ett bättre och mer effektivt försvar. Bitvis har det varit direkt smärtsam och skrämmande läsning.

Med tiden har försvarsbloggarna tagit steget från obskyra fackbloggar till att bli en arena även för det politiska etablissemanget. Flera ledande försvarspolitiker har gästbloggat eller gett genmäle på kritiska eller ifrågasättande blogginlägg om just deras utspel. Politikerna vet att väljare med stort försvarspolitiskt intresse lusläser bloggarna. Det är där de informerade samtalen sker.
Till exempel valde Kristdemokraterna att publicera sina tankar kring ett reviderat försvarspolitiskt program på bloggen Wiseman's Wisdom i stället för på den blogg som deras egen försvarspolitiska talesperson Mikael Oscarsson driver. Sverigedemokraterna har sett försvarsbloggarna som ett sätt att bli en erkänd aktör i den försvarspolitiska debatten, och är sannolikt det i dag mest aktiva partiet inom sociala medier vad gäller försvars- och säkerhetspolitik.
Även mikrobloggen Twitter fungerar som ett forum för försvarsintresserade under hashtaggen "svfm". Samtliga försvarsbloggare är även aktiva där, samt många försvarspolitiker. Medan Moderaternas försvarsinriktade twitterkonto är en omedveten parodi, fungerar Sverigedemokraternas motsvarighet som en kommenterande och identitetsskapande aktör.
Försvarsbloggarna blottar också de uppenbara tillkortakommandena vad gäller försvarsfrågor inom den svenska presskåren. Bland försvarsbloggarna är detaljkunskapen hög, och omöjlig för merparten av journalistkåren att matcha.
Att flera av de tyngsta bloggarna är anonyma skapar emellertid flera frågetecken. Dels är det anmärkningsvärt att vad som uppenbarligen är aktiva eller pensionerade personer inom Försvarsmakten inte vågar eller anser det vara omöjligt att skriva sina inlägg under eget namn, dels är det till den försvarspolitiska debattens nackdel att initierade argument kan avfärdas med motiveringen att debatt kring så pass viktiga frågor inte kan föras med anonyma aktörer.
Vissa av bloggarna är dock öppna med sin identitet. En av dem är Lars Wilderäng, som inte sällan ger oväntade perspektiv blandat med tydliga fakta och tunga argument. Bland de redan frälsta är frågan om anonymitet sekundär då fackkunskapen är så hög i inläggen. För den demokratiska trovärdigheten är frågan dock viktig.
Försvarsbloggarna är nödvändiga för att försvarsdebatten ska kunna fortsätta föras. Det hade dock tjänat debatten om de anonyma bloggarna hade signerat sina viktiga inlägg med sina egna namn.
Csaba Bene Perlenberg
Csaba Bene Perlenberg är liberal skribent med inriktning på försvars- och säkerhetspolitik.

Allan Widman (Fp): Försvarsmakten måste leverera insatsorganisationen – annars alternativa personalförsörjningsformer

- Vad är folkpartiets försvars- och säkerhetspolitik?

Sammanfattningsvis går den ut på att Sverige behöver se om det egna huset i termer av en beprövad bekämpningsförmåga och en fungerande insatsorganisation. Det innehåller också i den andra vågskålen en fortsatt integration med demokratiska länder det gäller samarbetet kring säkerhetspolitik. Det uppenbara svaret för Folkpartiet är att vi behöver inte bara ett starkare försvar utan också gå med i NATO.

- När bedömer du att IO 2014 är införd – fullt övad med sin materiel?

Jag tillhör dem som funderar på om den någonsin blir genomförd och fullt bemannad, samövad och utrustad; och det av det enkla skälet att Försvarsmakten nu pekar på 2023 – ett datum som ligger tio år bort i tiden. Med sådana tidsförhållanden för måluppfyllnad, så hinner målen omformuleras och systemen omstruktureras innan vi är där.

- I händelse av en väpnad konflikt i vårt närområde i framtiden, vilket eller vilka områden i Sverige bedömer du skulle då vara mest utsatta?

Jag har befunnit mig på resa i Baltikum den senaste tiden, och den analys man gör där av de incidenter vi utsatts för i samband med det nya ryska övningsmönstret i Östersjön är att det handlar om att skära möjligheterna till undsättning i händelse av en militär konflikt. Jag tycker det ligger en del i den analysen och med det som utgångspunkt så talar vi om Gotland, möjligen sydöstra Sverige och givetvis våra storstadsområden.

- Hur ska vi förhålla oss till de ryska satsningarna på sina militärutgifter?

Vi ska ta dem på mycket, mycket stort allvar. Det finns inget land i världen som rustar så snabbt i relativa tal som Ryssland gör. De går från 2,9 % till 3,9 % av BNP på tre år. Det är ett stort land, så det svarar mot stora faktiska belopp som man nu försöker omvandla till militära resurser.

Samtidigt är det så att den politiska utvecklingen oroar mig minst lika mycket. Regimer som använder populism, främlingsfientlighet för att hålla sig själva kvar vid makten har historiskt sett visa sig kunna hitta fiender utanför landets gränser.

- Ni har haft en stor inflytandemakt halva tiden av 2000-talet. Vilket är det sämsta beslut ert parti har tagit eller medverkat i under den tiden?

Ja, på försvarsområdet är konkurrensen tämligen….Låt mig säga så här. Det är väldigt viktigt när man dissikerar politiken att man skiljer på beslut och implementering. En viktig erfarenhet som jag har gjort som försvarspolitiker, det är att även de bästa besluten kan med fel implementering misslyckas. Jag skulle säga att en stor del av de materielbeslut vi fattat gällande vår utveckling har visat sig vara dåliga beslut.

Möjligen är det också så att det var ett misstag att så snabbt gå från en ytterlighet i personalförsörjningen till en annan ytterlighet, och att klippa alla banden bakåt. Jag skrev 2006 på Brännpunkt i SvD att man kanske skulle börjat med att avskaffa straffbestämmelserna i Totalförsvarspliktslagen. Det hade varit ett exempel på en mjukare övergång.

Har man fler alternativ när det gäller personalförsörjning, så har man också spridit risker på ett bättre sätt. Det återstår att se hur lyckad den snabba övergången till en ”All-Volunteer-Force” var. Men, den har absolut en potential att bli ett beslut vi behöver korrigera i efterhand.

- Om ni skulle få lika stort inflytande igen efter valet 2014, vilken är den viktigaste ändringen ni vill göra av den nuvarande politiken?

NATO-medlemskapet. Det spelar ingen roll hur mycket vi satsar på vårt svenska försvar. När det kommer till att ha kraftmätningar med länder som Ryssland, är det oavsett försvarssatsningar, hopplöst för ett litet land. Så det är en nödvändighet i alla scenarier och där kanske vi måste trycka hårdare.

När det gäller försvarspolitiken i övrigt, så handlar det enkelt uttryckt om att öka numerären i den svenska insatsorganisationen. Satsa mera på det som gör oss farliga för fienden. Det här med plattformar är viktigt…Visbykorvetter, stridsflygplan och så vidare…men ännu viktigare är att ha beväpning och väl utbildade besättningar till de här plattformarna. Det är det som gör oss farligare och det måste vi fokusera på.

- Folkpartiet var ett av de drivande partierna bakom internationaliseringen, och du själv gick ut förra året och sa att det var dags att lämna Afghanistan. Nu har vi ställt stridsvagnar i ett förråd på Gotland efter ert initiativ. Vad var det som hände, och hur förklarar du att det insatta insatsförsvaret har den minsta truppvolymen utomlands nästa år sedan Suez -56?

Det där är ju djupt problematiskt. Om ingenting tillkommer i form av operationer utomlands de kommande sju, åtta månaderna, så ser det ut som om vi inte kommer ha en enda enskild soldat i operationer utomlands efter maj 2014.

Det är väl viktigt att komma ihåg kronologin. Stridsvagnarna på Gotland beslutades i mars 2009, och när det gäller Sveriges närvaro i Afghanistan, så tycker jag mig efter tio år kunna dra slutsatsen att har vi inte lyckats så långt, så kommer vi inte göra det de sista två åren heller. Jag tillhör dem som tror att ska man dra av plåster, så ska man göra det snabbt.

Vi måste någonstans komma ihåg att det inte handlar om att skicka iväg soldater till höger och vänster, vi har i Riksdagen ett väldigt stort ansvar för de här människorna, och jag har inga problem att stå upp när det inträffar olyckor, stå upp för våra insatser och säga att det här var viktigt och det här blev ett oundvikligt offer i den insatsen.

Men, när man känner att det här börjar att bli ganska meningslöst, man är på väg att dra sig ur. Inte bara Sverige, utan även alla andra länder. Om det då inträffar olyckor, om människor då måste plikta med sitt liv, så blir det mycket svårare att förklara det.

…Men, det är en uppenbar paradox, jag tycker att det är genant att ju mer den internationella verksamheten kommit i fokus, desto mindre har vi lyckats få ut oss själva i insatser. Det är viktigt att regeringen nu vakar över varje möjlighet för Sverige att fortsätta engagera sig internationellt. Det finns pågående operationer, både i Afrika och i Mellanöstern under FN-mandat, där vi väl skulle passa in, men då måste vi vara aktiva.

Det är viktigt att komma ihåg att inte bara dra nytta av de resurser Sverige bygger upp militärt, det handlar ju också om att de 4000 soldater som nu är kontinuerligt anställda, det handlar om hur vi ska hålla fast i deras engagemang. Kommer vi i en situation, där vi inte har någon som helst pågående mission, så är jag rädd för att vi kommer att få se ett ökande antal avhopp av de här soldaterna.

- Ni har haft en ganska hög profil i försvarsfrågan, men det har visat sig att ni inte arbetat för mer pengar i budgeten sju år i rad. Hur ska väljarna uppfatta detta?

Ja, nu blev det ju lite mer pengar i budgeten. Folkpartiet ska inte ta åt sig äran av detta, det är nog snarast den allmänna försvarsdebatten som genererat ett sådant tryck, och nu accelererar vi upp till en halv miljard på ramen till 2017. Jag har varit väldigt tydlig med att det måste bli substansiella ökningar av försvarsanslaget i miljardklassen, för att jag ska bedöma det som så ansvarsfullt att jag vill fortsätta med försvarspolitiken.

- Hur skulle du vilja beskriva framgången med det nya personalförsörjningssystemet, som Folkpartiet drev hårt, och vid vilket läge skulle ni kunna tänka er att riva upp hela reformen?

Ja, så är det, att Försvarsutskottet i sin klokskap när beslutet om övergång till frivillig personalförsörjning togs 2010, skrev att det måste finnas en verklig option att återta värnplikten. Dels om det säkerhetspolitiska läget ändras och dels det exempel som gavs att vi inte kan bemanna vårt totalförsvar. Med denna utgångspunkt så är det möjligt att utan några större omvärldsförändringar konstatera att det inte fungerar och gå tillbaka till detta.

Om vi inte gör detta, så är det min bedömning att vi från politiskt håll måste sätta ett slutdatum då Försvarsmakten måste leverera in den här insatsorganisationen. Att som nu, de tillåts flytta det här ett antal år i sänder bort i framtiden – det håller inte. Jag vill att Försvarsmakten ska känna att lyckas den inte leverera, ja då har vi politiker inget annat val än att också pröva alternativa personalförsörjningsformer.

Det är inte längre så, att det är ett alternativ för Sverige att vara utan ett försvar. Den tiden är förbi.

Uppdaterat: Kvalitét framför kvantitet som inte finns?




Om man ska sätta fingret på en enda sak som varit genomgående under de senaste årens försvarsdebatt, något som varit ständigt återkommande och som utgjort grunden för i stort sett alla viktigare debattämnen, så är det numerär! Oavsett vilken försvarsgren eller materielsystem det handlat om så har debatten ofta tagit avstamp i en alldeles för låg numerär.  Vi ska börja detta inlägg med en kort tillbakablick.

Vi kan börja med JAS-affären. Precis efter att ett politiskt beslut fattats  med innebörden att vi skulle reducera det totala beståndet av stridsflygplan till 100 flygplan i version C/D så kom nyligen satsningen som innebär ytterligare en kraftfull reducering av flygplansflottan till enbart 60 flygplan av den nya modellen Gripen E som enbart kommer att täcka behovet för två av våra fyra befintliga stridsflygdivisioner samt stödverksamhet i F7 regi. Med andra ord ytterligare en halvering.

Vi minns debatten runt rikspjäsen. 48 stycken artilleripjäser av modell Haubits 77B blev till noll och inget, som sedermera blev en enda rikspjäs i FMV regi som sedan successivt ska växa till sig och bli 24 pjäser totalt. En halvering av antal artilleripjäser i Försvarsmakten.

Vi har den så kallade stridsvagnsrenoveringen där regeringens satsning blev värre än bara en halvering. Av 120 befintliga stridsvagnar ska endast 56 stycken renoveras för användning i insatsförsvaret.

Antalet sjöoperativa helikoptrar utrustade för ubåtsjakt var 14st för att därefter bli noll under en tidsperiod som ser ut att bli så lång som 15 år. Förhoppningsvis kommer vi någon gång efter 2020 att förfoga över fem sjöoperativt utrustade Hkp 14, men någon vapenintegration är fortfarande inte beställd. Här har vi kapat numerären med närmare två tredjedelar av den tidigare numerären.

Av de befintliga beståndet av åtta korvetter i riket, varav tre Visbykorvetter inte ens är levererade till Försvarsmakten ännu, så ser det just nu inte bättre ut att vi enbart kommer att ha rikskorvett 1-5 som spelkort i framtiden eftersom inga beslut tas av regeringen.

För att inte tala om luftvärnet som med sina två befintliga bataljoner utrustade med 60-talsprodukten Hawk nu äntligen planeras att omsättas. Läser man materielplanen så kan man dessvärre konstatera att materiel i form av en ny medelräckviddig robot endast kommer att kunna anskaffas till (minst) en av dessa båda bataljoner. Listan på satsningar som i praktiken är reduceringar och halveringar av vår numerär kan göras mycket lång.

Till detta kan läggas sentida händelser som "ryska påsken" där vi enligt SvD varken hade flygplan eller piloter tillgängliga. En annan debatt är den om "en-veckasförsvaret där ÖB mycket tydligt förklarade att Sverige endast kan försvaras på en begränsad plats under en vecka under förutsättning att en stor summa pengar tillförs. Det som ingen då frågade sig är hur vår försvarsförmåga ser ut i dag?

Försvarsminster Karin Enström har som parallell till allt detta hävdat att "hela Sverige skall försvaras".  Frågan är bara hur då, och med vad?


Varför då dra upp denna gamla skåpmat igen i ytterligare ett inlägg?

Anledningen är ånyo kopplad till en alldeles för liten numerär och indirekt vår försvarsförmåga. Men det som verkligen fick mig att börja fundera runt detta igen var detta uppfångade uttalande från generalmajor Dennis Gyllensporre vid de nyss avslutade försvarsföretagsdagarna arrangerade av FMV.


Här kan man vid en första anblick fundera på om general Gyllensporre som i dag är chef för ledningsstabens inriktningsavdelning och som även tillhör Försvarsmaktsledningen - FML möjligen blev felciterad? Men efter kontroll och efterföljande konversation på twitter så kan jag konstatera att citatet är korrekt, vilket gör mig både förfärad och förvånad. Det Gyllensporre utgår från i sitt resonemang - att kvalitét är viktigare än kvantitet - tar sitt avstamp i Försvarsmaktens eget underlag till regeringen, den s.k perspktivplaneringen (PerP).

Innan jag går vidare i detta ämne tänker jag göra en liten avstickare och påminna läsaren om en text som f.d. riksdagsmannen och ledamoten i försvarsutskottet, Rolf K Nilsson (m) skrev i officerstidningen nummer 9/2012.
Ett stort problem med Försvarsmakten var att många militära chefer på höga befattningar såg försvarsberedningens rapporter som beslut från riksdag och regering och började arbeta efter dess innehåll. En alltför vanlig syn vid förbandsbesök efter juni 2008 var förbandschefer som viftade med försvarsberedningens rapporter som om det vore Maos lilla röda under kulturrevolutionen och lyckligt förklarade ”Vi har redan börjar arbeta efter den här”. Illa. Mycket illa. Försvarsberedningens rapporter hade inte diskuterats i vare sig utskott eller kammare.
Enligt Gyllensporres twitterflöde så har Försvarsmakten tagit ställning till principen (kvalité före kvantitet) och ska nu omsätta detta till en plan, helt och hållet baserat på eget underlag. Ett underlag som i sin helhet utgår från att Försvarsmakten inte kommer att erhålla ett utökat försvarsanslag, en metod som i sig själv både är anmärkningsvärd och starkt ifrågasatt i den allmänna försvarsdebatten. Undertecknad har tidigare skrivit om perspektivplanen med utgångspunkt att jag då ansåg att det var ett bra sätt att påvisa de stora bristerna. Med andra ord ett sätt att väcka politikerna. Men jag var även då skarpt kritisk mot just denna skrivning. I dag är jag inte alls lika positiv till den metod man valt då risken är överhängande att den kan slå mycket fel ut.

Den stora frågan just nu berör frågan varför Försvarsmakten på eget initiativ nu avser att förbereda/planera för reduceringar enligt sitt eget förslag, helt utan att man erhållit något sådant direktiv från varken riksdag eller regering, och innan försvarsberedningen är klar med sin slutrapport? Noterbart är att Dennis Gyllensporre också är Försvarsmaktens enda representant i den pågående försvarsberedningen.

När det kommer till försvarsförmåga så finns det alltid en skärningspunkt där kurvorna kvantitet och kvalitét möts, och där kvantitet (numerär) till slut blir viktigare än kvalité för att inte säga helt avgörande. Den gränsen anser jag att vi sedan länge passerat inom alldeles för många områden. Det finns helt enkelt ingen numerär att skära i längre. En-veckasförsvaret skulle förmodligen begränsas ytterligare både i tid och område med en sådan utveckling så tillvida att man inte satsar alla kort på ett skalförsvar i kombination med ett NATO-medlemskap.

Det är ytterst olyckligt att Försvarsmakten på egen hand argumenterar och förbereder för en reducering till förmån för det man benämner som ökad kvalitét baserat på utgångsvärdet att man inte kommer att erhålla ett utökat försvarsanslag trots att både försvarsberedningens rapport och ett riksdagsval står för dörren. Dessutom har flera riksdagspartier tydligt deklarerat att en ökning av anslaget är helt nödvändig.

Jag får samma otäcka känslor av detta som projekteringen av det nätverksbaserade försvaret (NBF) genererade. Stora kostnader baserat på stora visioner som genererade noll försvarseffekt.

Har undertecknad och många med mig missförstått Försvarsmaktens budskap? Om så är fallet hoppas jag på ett förtydligande där frågetecknen runt kvalitétsbegreppet rätas ut.

UPPDATERAT 131121 kl 0630:

Dennis Gyllensporre har nu kommenterat inlägget och rätat ut vissa frågetecken. Försvarsmakten har alltså EJ börjat planera för en reducering. Just den delen var alltså en missuppfattning från min sida kopplat till gårdagens konversation. Rätt ska vara rätt. För övrigt är det mycket uppskattat att HKV kommenterar och är delaktiga i debatten. Bra!

Jag är dock fortfarande kritisk till HKV metod att enbart redovisa åtgärder vid en prononcerad ekonomi och inget annat. Tidigare år redovisades alternativen vid både bibehållen och ökat anslag vilket gav politiker en bild av vad respektive alternativ skulle innebära i operativ effekt och förmågor.

Angående Försvarsmaktens uppförandekod

Debattinlägg av Major Kai Rämö, kristdemokrat och nämndeman:

Angående Försvarsmaktens uppförandekod

http://www.forsvarsmakten.se/sv/om-myndigheten/vara-varderingar/var-uppforandekod/

Jag reagerar starkt på följande stycke i uppförandekoden.

”Det går till exempel inte att i sin tjänst skriva under på att mångfald på en arbetsplats är en tillgång och något man vill främja och verka för, för att sedan engagera sig mot invandring på fritiden. Trovärdigheten skulle bli lidande, inte bara för medarbetaren själv utan för hela Försvarsmakten.”

Varför reagerar jag då? Jo, jag är fritidspolitiker och har ett uppdrag som gör att jag är engagerad mot invandring. Jag måste erkänna att jag har hållit på med detta i över ett års tid. Gör det mig olämplig som officer? Eller gör jag något annat fel?

Vad gör jag då.

Jo, jag sitter i Migrationsdomstolen i Stockholm som nämndeman. Jag har nominerats av kristdemokraterna till denna fritidspolitiska befattning. Jag har ännu inte suttit med i en enda dom, som har medgivit invandraren uppehållstillstånd i Sverige. Gör det då att jag arbetar aktivt mot invandring?

Nu tycker ni säkert att jag är absurd och misstänker att jag är rättshaverist. Och ni har fel.

Vad jag vill peka på är att Sverige och gällande lag i Sverige medger INTE fri invandring till riket. Lagen medger att man får söka asyl, förutsatt att man är första Schengenland, annars återbördas man till första Schengenland enligt Dublinförordningen, för asylprövning. Asylprövningen är helt central för att säkerställa att behövande flyktingar får tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Av de flyktingar som tas emot i Sverige är bara cirka 5-10% kvotflyktingar, dvs. personer som har klassificerats som flyktingar av UNHCR. Övriga är sådana som kommer till riket och söker asyl. Det är inte helt ovanligt att asylsökanden får avslag på sina asylskäl av Migrationsverket och i därefter följande domstolsbeslut. Många asylsökande väljer då aktivt att stanna kvar i riket, utan att lämna landet. Då är de inte enligt lagens definition asylsökande, då de har fått avslag, eller ”papperslösa”, vilket är en politisk omskrivning. Dessa individer befinner sig olagligen i riket och ska avvisas. Polisen har i uppgift att verkställa dessa avvisningar i enlighet med svensk lag och dom som vunnit laga kraft.

Vissa politiska partier väljer att ha överseende med efterlevnaden av dessa lagar, andra vill att man ska vara mer strikta. Som kristdemokrat anser jag att man ska följa lagarna och säkerställa att så många som möjligt, som uppfyller FN:s flyktingkonvention ska få asyl i Sverige. Som nämndeman i Migrationsdomstolen har jag hört helt orimliga förklaringar till både personers identitet, resebeskrivning och trovärdighet i övrigt. Att då medge asyl till individer som saknar asylskäl är inte förenligt med Svensk lag. Dock så medverkar man till att motverka invandring genom att delta i domslut som ger avslag till den sökande.

Min fråga är då, är det ok att vara Vänsterpartist, officer och gömma så kallade ”papperslösa”, för att inte motverka invandringen till Sverige? Att gömma personer som befinner sig illegalt i riket skulle ju aktivt verka för invandring, men medverka till lagbrott.

Är det ok att vara Sverigedemokrat och aktivt verka för en restriktiv tolkning av nuvarande lagstiftning? Dvs. är det fel att tycka att en lag ska tolkas restriktivt, ungefär som att man kan tycka att maxstraff är mer lämpligt än minimistraff i mål med hedersvåld.

Eller är det ok att vara Kristdemokrat och nämndeman och enligt gällande lag döma asylsökande till utvisning från riket på regelbunden basis, vilket hindrar invandring?

Jag skriver detta inlägg, då jag anser att detta stycke i uppförandekoden strider med individens rätt till åsiktsfrihet enligt grundlagen. Jag anser också att stycket strider mot den grundläggande demokratiska rättigheten att engagera sig i politisk verksamhet.

Man måste som officer betrakta sina medmänniskor som individer, inte grupperade eller kategoriserade enligt kön, etnicitet, religion eller andra faktorer. Och att alla individer ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter oavsett andra faktorer. Allt annat vore helt oacceptabelt.

Att Försvarsmakten med detta stycke i uppförandekoden dessutom skulle begränsa vad Försvarsmaktsanställda får göra INOM gällande svensk lag är helt förkastligt. I Sverige råder trots allt rättsprincipen att det som inte är förbjudet är faktiskt tillåtet. Och det gäller alla medarbetare.

Sist men inte minst, jag är mycket tveksam till att en myndighets uppförandekod får begränsa de rättigheter som medgivits enligt grundlag.

Land ska med lag styras.

Major Kai Rämö
Första generationens invandrare
Kristdemokrat
Nämndeman

Signalspaning och underrättelseanalys

Idag skriver jag om den allt intensivare intressekonflikten mellan säkerhet och integritet i Dagens Industri, där jag försöker förklara vad underrättelse- och säkerhetsmyndigheterna gör och vad underrättelsebehov är. Men, eftersom vi alltmer flyttar ut våra liv på Internet, så är det viktigt att statsmakterna fortsätter att hålla hårt på lagarna, och vidta förtroendeskapande åtgärder för vårt sätt att arbeta.

Jag tänder ett ljus för de omkomna vid Rörö



För 10 år sedan, den 18 november 2003 släcktes sex liv i Försvarsmaktens helikopter Helge 99 utanför Rörö i Göteborgs skärgård.

Sex kollegor ombord på helikoptern Helge 99, en Superpuma från femte helikopterskavdronen på Säve fick sätta livet till när deras helikopter gick ner i det mörka havet klockan 18.41 vid ön Rörö i Göteborgs skärgård.

Många i helikopterbesättningen hade under ett långt yrkesliv vigt sina liv till att rädda andra människor i nöd på havet, två av besättningsmedlemmarna gjorde det som värnpliktiga. Genom sitt arbete gjorde alla dessa män skillnad! Den här gången var det tyvärr räddarna som själva blev offer.

Ombord på helikoptern under olyckskvällen fanns totalt sju besättningmän. Endast en överlevde olyckan, Jacob de Vries som då var värnpliktig ytbärgare. Jag ska erkänna att jag hade en tår i ögonvrån när jag i dag läste den här artikeln från minnescermonin den 2 december 2003 i Göteborgs domkyrka.

Otroligt nog så fortsatte Jacob som ytbärgare även efter sin värnplikt. Han var bland annat med under dramat när Finnbirch förliste den stormiga höstnatten 2006, samma natt som Marinen genomförde slutövningen SAMMARIN för de som minns.


I dag hölls en minnescermoni för de omkomna vid Käringberget dit minnesstenen har flyttats från Säve. Flygvapeninspektörer Micael Bydén fanns på plats och talade.

– Alla jobbar för varandra, mot gemensamma mål. I det här fallet en övning för att rädda liv. Då inträffar en av de svåraste olyckorna i flygvapnets historia.

– Det är tio år sedan, tio år av saknad, av sorg. Tio år av frågor som aldrig får svar: varför?

– I dag vänder jag mig i första hand till er anhöriga. Det finns inga ord som kan lindra, de känns väldigt små. Jag och många med mig känner med er, för er.



Bild från dagens minnescermoni (Bild lånad från Yngve Blå kamratförening)


I kväll tänder jag ett ljus för de omkomna

Owe  Persson
Ola Hidefält
Anders Lindquist
Michael Waerneman
Thomas Lagerström
Oskar Andersson


"Vi ställer oss frågan om det är värt priset att rädda andras liv till kostnaden av sitt eget? Det vi kan vara säkra på är att världen vore osäkrare och mindre trygg om inte några tog detta ansvar. För besättningen på H99 var detta ett självklart val"


En särskild tanke sänder jag till de omkomnas anhöriga, vänner, kollegorna vid helikopterflottiljen och inte minst till Jacob de Vries.





Media: SR, SR, GP, GP


Gästinlägg: Outsourcing-sekten

Jag har några gånger tidigare skrivit på bloggen om övertron i Försvarsmakten på outsourcing, där man de senaste åren outsourcat även tjänster som torde vara kärnverksamhet. Ett exempel är flygunderhåll på flygplan och helikoptrar, där mycket ringa till ingen insyn finns i avtalen (Officersförbundet har försökt få ut dem) och där en följd av flexibiliteten för Försvarsmakten avseende nyttjande sjunkit. Ett annat exempel är användandet av civila vaktbolag för att sköta skalskyddet på många förband, där man idag istället för att mötas av militärpersonal möts av nog så proffsiga Securitas-vakter. Märkligt, med tanke på att bevakning av militära anläggningar är en uppgift som ska lösas såväl i krig som i fred och att vi idag dessutom har ett yrkesförsvar. Hur är avtalen skrivna? Står Securitas där även den dag det smäller? Ett tredje exempel är städpersonal som över tiden upphandlas från olika städbolag, inte sällan utländska storbolag – utan att upphandlingen görs säkerhetsskyddat. Medvetenheten om vilken klassning städpersonalen har är enligt min erfarenhet låg. Är städaren en riktig städare? Svårt att veta när såväl bemanningsföretag som bemanningsföretagets personal roteras med täta mellanrum.

Frågan man kan ställa sig är hur det kan bli billigare att ett företag löser samma uppgift och betalar sin personal både bättre lön så till den grad att försvarsmaktsanställda säger upp sig för att jobba för företaget och dessutom gör en lämplig vinst på köpet? Ett argument som man ofta stöter på vid diskussioner av ämnet är att "företaget alltid levererar", varvid man kan fråga sig om det man egentligen köpt sig fri från helt enkelt är ett ledarskapsproblem?


Jag är övertygad om att outsourcing är något vi tyvärr kommer att få se allt mer av då Försvarsmakten tvingas dra ner sina egna personalkostnader efter politiska påbud samtidigt som ingen begränsning finns avseende upphandling av tjänster.


Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


Outsourcing-sekten

Foto: Jimmy Crona, Comcam / Försvarsmakten

Den senaste tiden har outsourcing på många fronter framhävts som en universell lösning på organisatoriska problem, senast inom försvarslogistiken. Argumentet ”billigare och bättre” används ofta och baserat på vad som presenteras är det svårt att tro att metoden har några nackdelar alls. Men trots lovord finns tecken på att outsourcing tvärtemot sitt syfte istället kan leda till ökade kostnader. Nedan diskuteras några uppenbara men sällan nämnda nackdelar.

Rätt använt kan outsourcing vara ett utmärkt verktyg. Grundtanken är att leja ut vissa uppgifter för att låta medarbetarna fokusera på huvudtjänsten vilket i förlängningen leder till högre produktion och större vinst för företaget. Det genomförs exempelvis när företag helt saknar specifik kompetens eller bedömer det som mer kostsamt att upprätthålla egen personal med rätt kompetens än att leja in utifrån vid behov.

Ett grundläggande tankefel som berör diskussionen är att principer för ledning av vinstdrivande företag används i tjänsteinriktade organisationer, detta är inte unikt för försvaret utan något av en modern samhällssjuka. Men det finns bristande stöd för att det blir en bra lösning, snarare tvärt om. I ett vinstdrivande företag är pengarna målet och verksamheten är medlet att nå dit medan i en tjänsteinriktad organisation är själva verksamheten målet och pengar är medlet som krävs för att nå dit. Detta kan medföra att organisatoriska åtgärder som leder till positiva effekter i en av typ-organisationerna kan bli katastrofalt dåliga i den andra.

Med detta faller ofta ”bättre & billigare-argumentet”. I en tjänsteinriktad organisation blir effekten så enkel som att billigare blir sämre och att bättre måste få kosta mer pengar.

Alldeles oaktat vilken typ av organisation vi driver och med vilka ledningsmetoder bör även de fyra nedanstående aspekterna av outsourcing tas med i ekvationen.


  1. Reducerad kontroll – kontrollen inom ramen för kontraktet ges till en extern aktör vilket minskar möjligheten att styra egen verksamhet. Detta är särskilt centralt för en organisation som kräver att tjänsterna skall fungera i kris och krig.
  2. Dolda kostnader – Man skall aldrig vara naiv inför faktumet att företag måste göra profit och motiveras av att göra maximal ekonomisk vinst. De kommer att leverera exakt det som regleras i avtal, och bortglömda eller uppkomna behov kommer att bli föremål för en omförhandling med extra kostnader. Detta är ofta den ledande orsaken i de fall där outsourcingen blir dyrare än det hade varit att behålla tjänsten inom organisationen.
  3. Bristande sekretess – extern personal är okänd personal och mycket som en organisation gör skall inte skådas av utomstående. Eventuell kostnadsvinst riskerar därmed att direkt förloras i ökade krav på säkerhetstjänst.
  4. Kvalitetsproblem – Ett företags vinstmarginal kommer från att leverera tjänster med tillräckligt god kvalitet till högsta möjliga kostnad. Om de måste kompromissa i någon av dessa kommer de sannolikt försaka kvalitén till förmån för fortsatt vinst.

Riskerna är även beroende av vilken del av verksamheten som outsourcas. Om tjänsterna är perifera som lokalvård eller fastighetsskötsel blir risken minimal, men riskerna ökar ju närmare huvudtjänsten vi kommer. Om man väljer att outsourca ett helt funktionsområde måste det även ifrågasättas om det verkligen finns ett sätt att få ett företag med högre avlönade medarbetare att göra exakt samma arbete billigare än soldater inom organisationen.

Rätt använt kan outsourcing vara ett bra verktyg. Men då det finns tydliga och allvarliga faror måste ett sådana beslut kännetecknas av en grundlig analys baserad på alla faktorer. En utmärkande egenskap hos en sekt är att förneka information som motsäger grundtesen. Vi får hoppas att ovanstående faktorer tas med i bedömningen så att så viktiga beslut inte fattas i en outsourcing-sekt.


David Bergman
Kapten i armén / doktorand i psykologi

4 miljoner

Idag passerades ännu en milstolpe sedan räknaren i högerkolumnen slog om till 4 miljoner unika besökare sedan WW startades. Inte så illa för en blogg som mest avhandlar särintressen som försvars- och säkerhetspolitik!

Vilja, mod och uthållighet

"Löpar-Larsson" vet en del om motivation.

Ibland känns det tungt. Personligen har jag nog tagit på mig lite för många projekt och därav har denna blogg inte uppdaterats på länge. Men det jobbigaste just nu är nog något annat.

Vad jag syftar på är att försvarsfrågan trots en rad allvarliga varningssignaler inte vill lyfta rejält. Därtill kommer nya kallduschar som den tvåsidiga (!) guiden "Höstens nedskärningar" i senaste numret av Tidningen Hemvärnet. Tidningen är dock, tack och lov, inte bara en dokumentation över borttagna respektive minskade övningar. Förutom en massa goda insatser för vårt samhälle i nutid så får man genom tidningen lära känna riktigt inspirerande människor. Nu i senaste numret är det en person jag nämnt i en tidigare bok men som jag inte haft förmånen att träffa. En levande legend med vpl-bakgrund i skolan med valspråket "Vilja, mod och uthållighet" (Fallskärmsjägarskolan): Rune Larsson, känd som Löpar-Larsson.

När man tar del av Runes liv och grundattityd blir man helt enkelt stärkt. Så här berättar han om varför han nyligen gick med i hemvärnet: "Jag gick med i hemvärnet av tre orsaker. Den första är det ska finnas ett hemvärn och man kan inte förvänta sig att någon annan ska göra det". Läs nu hela intervjun med Rune Larsson. Tack Rune, för att du är den du är.

Gästinlägg: Urspårade försvarssamarbeten




Publicerar här ett nytt tänkvärt gästinlägg signerat Boatswain. Den här gången i ämnet försvarssamarbeten. Något som ur vissa aspekter tyvärr är mer hindrande än de gynnar utvecklingen av vår nationella försvarsförmåga - den lilla som finns kvar. Passande så har även Wiseman precis publicerat ett mycket läsvärt inlägg som även det berör militära samarbeten. Men istället tar Wiseman i sitt inlägg upp aspekten där okunniga politiker förespråkar samarbeten avseende den viktiga incidentberedskapen. Håller vi på att göra oss själva en björntjänst genom att rusa för fort in i olika samarbeten som inte bär mot målet?

/ Skipper

--------------------------------------------


Övningsserien SWENEX (Swedish Navy Exercise) har de senaste åren gått från klarhet till klarhet och är de enda övningarna där Sverige kan öva svensk metodik och taktik, i egen terräng, tillsammans med kvalificerade målresurser och där vi till skillnad från divisionsövningar faktiskt kan skramla ihop de flesta operativa enheterna vi förfogar över. 

Det enda som har talat till SWENEX nackdel de senaste åren är att alla operativa enheter inte kunnat deltaga på grund av åtaganden i internationella övningar. Oavsett hur högt Marininspektören prioriterar SWENEX har även han en chef, i detta fall på politisk nivå, där styrningar avseende vilka internationella övningar som ska genomföras årligen ges och därmed omkullkastar MI:s vilja. Om jag inte minns fel var senaste året det planerades för tre stycken SWENEX-övningar 2011. Tyvärr ställdes SWENEX-3 2011 in p.g.a. begränsningar i ekonomin. Under 2012 och 2013 har det endast planerats för, och genomförts, två stycken SWENEX per år och någon eller några enheter har alltid uteblivit av olika skäl.

Under årets sista SWENEX, benämnd 13-2 släpptes nyheten att även Finland skulle deltaga med en enhet som ett led i ett större samarbete. Skipper har tidigare belyst en viktig aspekt av samarbetet och jag tänkte beskriva ytterligare en, nämligen hur samarbeten likt dessa stjäl värdefull övningstid från de nationella övningarna. Detta är det andra samarbetet som presenterats under kort tid. Tidigare kunde vi läsa att Sverige skulle deltaga i Nato Response Force (NRF) med ett minröjningsfartyg typ Koster och vad denna ambition resulterar i framgent vad avser deltagande fartyg återstår att se.

Problemet är att så fort en eller flera finska enheter deltager i SWENEX-övningarna måste vi göra avkall på svensk metodik och taktik för att de ska kunna deltaga fullt ut då vi t.ex. ej kan bruka nationell länk (MADAT) fullt ut. Precis som Skipper var inne på så skulle samarbetet med Finland bära mer frukt om de agerade B-sida åt oss och vice versa. Under en inledande CET/FIT-fas skulle vi kunna öva tillsammans för att sedan i scenariofasen övergå till att de agerar B-sida, något Finland säkert också önskar, för att de också ska kunna öva sina nationella procedurer och taktik fullt ut.

Är detta bara ett i raden av negativa blogginlägg från ytterligare en ”anonym proffstyckare” som per automatik vänder taggarna utåt när något nytt sker?

Jag vill nog hävda att det snarare är en oroad kollega som efterfrågar en säkerhets- och försvarspolitisk helhetssyn där samarbeten väljs utifrån en klok analys, där fördelar och nackdelar noga vägts mot varandra och konsekvenserna därav har övervägts.

Nu har Sverige stoppat tassarna i alla tänkbara samarbetssyltburkar; EU, NATO (NRF), PfP, Finland, NBG, NORDEFCO m.m. och enheter åker iväg på soloräder för att ansluta till någon övning där politikerna vill att vi ska vara. Det enda vi kan glädjas åt i detta ämne är att marinen har undsluppit Nordic Battle Group-spektaktet. Om vi hade varit engagerade även där vågar jag inte ens drömma om hur vår kapacitet beträffande nationellt uppträdande skulle sett ut.


Vad Marinen i synnerhet och Sverige i allmänhet behöver är två saker;
1. Övningar i större sammansatta förband med moment och scenarion som bär mot målsättningen – strid mot en högteknologisk och kvalificerad motståndare. 
SWENEX-serien var på väg att nå dit! Det enda som återstod var att övningarna skulle åsättas prioritet ett och inte kunna väljas bort för internationella övningar likt BALTOPS, NOCO eller OPEN SPIRIT, varken direkt (att övningarna inträffar samtidigt) eller indirekt (arbetstiden är för ansträngd p.g.a. deltagande i dessa övningar).


2. Flera länder eller en/flera organisation (-er) som kan garantera vår fred och frihet.
Värt att notera är att inget annat land eller organisation uttryckligen har sagt att de kommer till vår hjälp i händelse av konflikter i vårt närområde eller vid angrepp riktat mot vårt land. Varken SWE-FIN-samarbetet, NRF eller något annat samarbete ger några sådana garantier.

På grund av avsaknaden av officiella försvarsgarantier måste vi prioritera den nationella förmågan högst då inga andra säkerheter finns. 

Som prioritet två kan vi ha internationella samarbeten, även sådana som ej ger några officiella garantier men där den inofficiella hållningen är att man kan lite på en ömsesidig hjälp, eller i alla fall hoppas på den. I grunden är samarbeten med andra länder bra och har historiskt gett oss en trygghet men just nu är vår numerär för liten för att vara med överallt. Värt att nämna när det gäller ömsesidiga försvarsgarantier är att de knappt är värda pappret de är skrivna på om det inte övas stöd och mottagande av stöd. Några sådana övningar genomförs tyvärr inte inom ramen för t.ex. Solidaritetsförklaringen.

Just nu känns det mer som att försvarspolitikerna köper tågbiljetter till varje ”försvarssamarbetes-tåg” och hoppar på utan att veta destination (och knappt avgångsort) eller hur lång tid resan ska ta. Ej heller funderar man i termer om eventuella förseningar som kan drabba dessa tåg. Ombord på tågen åker även vi sjömän, våra fartyg, vår nationella taktik/metodik och tyvärr hamnar vi aldrig på samma plats så att vi kan öva tillsammans. Vi var inne på rätt spår tidigare med tre st SWENEX årligen med endast svenska enheter och det är just det vi behöver i dessa tider av försvarspolitisk oro.

In med tågen (fartygen) på bangården (3 st SWENEX årligen) och se till att lok och vagnar (fartyg/personal/ledningsnivåer) kopplas ihop (nationell taktik/metodik) och framöver kör åt samma håll!

/Boatswain

Nordisk incidentberedskap har blivit en prestigefråga (uppdatering 11/1 2013 09.45)

I onsdags skrev de moderata försvarspolitikerna Cecilia Widegren, ordförande i försvarsberedningen och Hans Wallmark, ledamot av försvarsutskottet tillsammans med sin finska riksdagskollega Illka Kanerva, på SVT Debatt om utveckling av det nordisk försvarssamarbetet.

De flesta punkterna är kända sedan tidigare och bör ses i ljuset av att Sverige och Finland under veckan genomfört försvarspolitiska överläggningar i Stockholm och att marinövningen SWENEX just genomförts med deltagande även från finska marinen.

Ett utvecklingsområde som berörs i debattartikeln är ”att det nordiska flygövningssamarbetet utvecklas vilket också kan omfatta gemensam incidentberedskap”. Frågan har varit uppe på bloggen tidigare sedan Cecilia Widegren redan i våras skrev en debattartikel om gemensam nordiska incidentberedskap tillsammans med nyligen tillträdda norska försvarsministern Ine Eriksen Søreide. Frågan berördes även av ledande socialdemokratiska försvars- och utrikespolitiker under våren som ett ämne för Försvarsberedningen och jag har sedan dess även hört ledamöter uttrycka detta som ”nästa steg som ska tas i det nordiska försvarssamarbetet”.

Försvarsberedningens politiska vilja upphäver dock inte fysikens lagar och ej heller Nordens geografiska förutsättningar. Norges, Sveriges och Finlands intresseområden vad avser incidentberedskap med flygstridskrafter mäter ca 1000 x 700 sjömil, en oerhört stor yta (sjömil, eller nautiska mil, används inom flygvärlden för att ange distans. 1 sjömil = 1,852 km).

De tre länderna ser också olika på var de huvudsakliga intresseområdena för respektive incidentberedskap är, i praktiken där man har beröringspunkter mot Ryssland och rysk flyg- och sjötrafik. 
Vilka områden det rör sig om ser man snabbt på en karta. För norsk del handlar det om Barents Hav norr om Finnmark. För finsk del handlar det i första hand om en lång landgräns i öster och ett svårnavigerat område i Finska Viken som utgör Rysslands enda passage ut i Östersjön. För svensk del handlar det om Östersjöområdet från Åland ner till Kaliningrad och Polen.


Det är svårt att hitta någon som helst fördel av en gemensam nordisk incidentberedskap. Ytorna är helt enkelt för stora för att de ska gå att täcka med en eller två rotar jaktincident. Som exempel kan tas händelsen härom veckan med det ryska företaget om två eskorterade bombflygplan som kom ut ur Finska Viken (läs gärna Jägarchefens analys av händelserna!). Här vet vi (av rapporteringen i massmedia) att svensk incidentjakt startades från Ronneby när flygplanen var i Finska Viken. För någon form av uthållighet i insatsområdet anflyger jaktflygplan i hög underljudsfart, ca 550 knop. Det ryska företagets fart har ej tagits upp men sannolikt låg denna i samma härad då det rör sig om flygplan med samma eller bättre fartresurser jämfört med JAS 39.

För den svenska incidentroten hade det då tagit drygt 40 minuter att flyga distansen till Tallinn i Finska Vikens inlopp. Att döma av flygbanorna från inslaget i SVT Rapport tog de ryska flygplanen vägen ner längs den baltiska kusten innan anfallslöporna påbörjades. Eftersom de ryska flygplanen redan är i rörelse när larmet går till den svenska incidentberedskapen blir mötespunkten inte i Finska Viken utan istället nere längs den baltiska kusten, gissningsvis i höjd med Rigabukten. En incidentrote baserad i Luleå hade aldrig hunnit fram förrän övningen var över och då dessutom med en sådan bränslenivå att man hade varit tvungen att avbryta mycket snabbt för tankning (se längre ner i inlägget för avståndsuppgifter från olika nordiska baser).

Hade nu fallet varit så att Norge stått för den gemensamma nordiska incidentberedskapen den 28 oktober hade det varit ännu sämre. Från Bodö till Gotland är det drygt 575 sjömil motsvarande en dryg timmes flygväg till vilket ska läggas beredskapstiden. Den ryska övningen hade redan varit över innan den norska roten kom fram. För norsk del hade man sedan suttit i ett trångt läge när ett annat ryskt företag något senare kom ut från Kolahalvön för att följa den norska nordkusten och därefter fortsätta mot Venezuela. Företag som dessa har mycket hög prioritet såväl i Norge som inom NATO i allmänhet. Nu var det ju så lyckligt lottat att det fanns både incidentberedskap i norra Norge och södra Sverige.

Fitkiv gemensam nordisk incidentberedskap 28 okt 2013. Norge har ansvaret denna vecka. Flygbanor enligt SVT. Radarräckvidd generisk markbaserad luftövervakningsradar.

Om några år lär dock läget se annorlunda ut eftersom Norge avser lägga ned flygbasen i Bodö och istället flytta sina kvarvarande stridsflygdivisioner söderut till Örland utanför Trondheim, trots landets nordliga säkerhetspolitiska fokus. Redan nu har luftvärnsförbanden flyttat dit, också trots att insatsområdet huvudsakligen är i norr i anslutning till arméförband och marinbaser. För norsk incidentberedskap innebär det att man inte hinner fram och inte har räckvidd nog för att möta ryskt flyg utanför Finnmark. Den "incidentbas" för F-35 som enligt tidigare plan skulle byggas på Evenes (väster om Narvik) verkar idag i högsta grad osäker. Det är dåliga nyheter även för Sverige eftersom ett norskt vakuum vad gäller flygstridskrafter och även luftvärn kommer att påverka norra Sverige. Med en gemensam nordisk incidentberedskap skulle i så fall Sverige kunna lösa denna uppgift, men knappast från Luleå utan i så fall ifrån Kiruna – som slutade vara en militär bas för 10 år sedan. Läget skulle i så fall bli att Sverige fick sätta upp ytterligare en incidentrote – för norska ändamål. Knappast görligt när det gäller resurser, ekonomi och arbetstidslagstiftning.

Här bör Sverige snarast verka för att Norge ser till att hålla kvar sin basering av stridsflyg i Bodö istället för att flytta till Örland, då denna flytt kommer att inverka menligt både på det svenska säkerhetspolitiska läget. Flytten kommer därtill också att försämra möjligheterna att i framtiden bedriva den så lyckade Cross-Border Traning North mellan Sverige, Norge och Finland då avståndet till Örland gör det svårt att öva på samma sätt som idag då just avståndet mellan Örland och Rovaniemi blir för långt även om man som idag övar i Sverige. Alternativet blir att landa och tanka någonstans, men då är den stora fördelen med övningsformen borta, nämligen att kunna öva utan större förberedelser och utan några extra kostnader.

För svensk del är även sjöläget i Östersjön högintressant och därför finns en särskild rote i spaningsincidentberedskap, utrustade med spaningskapsel. På norska och finska stridsflygplan finns ej denna förmåga och man har ej heller samma intresse för vad som rör sig på ytan i Östersjön som Sverige har. Norge har däremot av naturliga skäl stort intresse av fartygsrörelser i Barents Hav, både militära sådana och fiskeriverksamhet. För detta ändamål nyttjar man flygplanet P-3 Orion ungefärligen motsvarande svenska Kustbevakningens Dash-8, men med militära förmågor. Att flyga ner dessa exklusiva och långsamtgående flygplan till södra Östersjön för att täcka svenska underrättelsebehov lär inte vara särskilt attraktivt ut norsk synvinkel. Ej heller lär Sverige vara så piggt på att avslöja underrättelsebehov till ett annat land, då spaningsincidenten är omgärdad med om möjligt än högre sekretess än jaktincidenten.



Svensk JAS 39 med spaningskapsel filmad från ryskt landstigningsfartyg

Finland då? Med tanke på landets långa landgräns mot Ryssland och den frekventa flygverksamhet som sker längs den och i anslutning till den lär man inte vara så sugen på att avsätta resurser för att lösa andras behov och samtidigt bortse från det egna.

En bra markradarstation upptäcker mål upp till 400 km bort, vilket är drygt 200 sjömil. Det är en sträcka som stridsflyg flyger på 30 min i hög underljudsfart, vilket därmed blir dimensionerande för var basering av incidentberedskap ska ske. Incidentberedskapen kommer därtill att ligga på efterhand till följd av beredskapstiden, där NATO:s grundberedskap är 15 min från larm till att flygplanen lyfter. Detta medför att från larmet går kommer incidentroten ca 400 sjömil första timmen i högsta underljudsfart, medan det utlösande företaget kommer att ha förflyttat sig uppåt 550 sjömil. Redan från start har man alltså ett efterläge av rang, varvid förvarning är av högsta vikt (därav kommer också det engelska namnet för marksensorer, främst radar för att mildra detta efterläge – Early Warning).


En annan viktigt aspekt är också flygplanens räckvidd. Alla de tre nordiska flygvapnens stridsflygplan har likartad räckvidd och i normalkonfiguration för incidentberedskap är det inte säkert att man tar sig tillbaka till basen om insatsområdet är så långt bort som en timmes flygväg. Vill man prioritera fart och flyga överljud och komma fram 20-30 % snabbare prioriterar man samtidigt bort bränsle och därmed räckvidd och uthållighet, då ingen av flygplanstyperna är designad för uthållig överljudsflygning. Nedan visas avstånd till huvudsakliga intresseområden från en framtida norsk basering på Örland samt motsvarande från svenska flottiljer och de finska flottiljer som har närmast till de andra ländernas intresseområden. Jämför med tids- och fartuppgifter ovan.






Man kan naturligtvis tänka sig en variant med central basering i syfte att minska avstånden något jämfört med ordinarie basering och där de olika länderna roterar ansvaret. En blick på kartan ger då vid handen att en enda baseringsort skulle vara för liten och att det skulle krävas två. Frågan är hur ekonomiskt intressant det är för länderna att över tiden driva detachement i exempelvis Rovaniemi respektive Visby? Om inte ekonomin är drivkraften bakom att hålla en gemensam nordisk incidentberedskap – vad är då drivkraften?


Utöver de rent fysikaliska aspekterna finns även frågan om lagrum. De tre nordiska länderna har alla olika lagrum för att genomföra insatser. Även om man skulle välja att bortse från alla de geografiska nackdelarna och driva igenom konceptet ändå så återstår lagrummet. Kan exempelvis NATO starta en svensk rote för incidentuppdrag utanför den norska kusten såsom man idag gör med en norsk? Utöver denna den för allmänheten mest uppenbara frågeställningen finns en rad andra komplexa frågor som måste redas ut vad avser just lagrum och insatsregler.


Tyvärr är drömmen om en gemensam nordisk incidentberedskap något som bitit sig fast i försvarsberedningen på ett sätt som bara politisk prestige kan göra när all logik talar emot frågan. För skojs skull provade jag för några månader sedan konceptet på flygvapenofficerare från de bägge andra berörda länderna och reaktionen blev den förväntade – Vad skulle något sådant vara bra för? Avstånden är ju alldeles för långa!



Det brukar oftast vara svårt till omöjligt att få till en kursändring i en fråga där det blivit politisk prestige och när det gäller nordiskt försvarssamarbete är det sannerligen laddat med politisk prestige. Att visa på ett fungerande nordiskt försvarssamarbete är snart sagt den enda möjligheten att visa framgång inom försvarspolitiken som annars mest är fylld av bakslag. Frågan är dock som tidigare vilket problem en gemensam nordisk incidentberedskap skulle avhjälpa? Finns det idag ett problem som behöver lösas eller har idén lanserats ”bara för att”?

Den frågan har än så länge inte bevarats och det går heller inte att se att en gemensam incidentberedskap skulle vara just lösningen på något problem alls. Däremot finns det faktiskt ett konkret förbättringsområde inom den nordiska incidentberedskapen som Försvarsberedningen och svenska försvarspolitiker behöver ta tag i. Man bör heller inte begränsa sig till de tre nämnda länderna utan även ta med Danmark, Tyskland och Polen.

Det rör möjligheten för respektive lands jaktincidentberedskap att följa misstänkta flygföretag in på ett annat lands territorium. En fråga som är högaktuell vid exempelvis toppmöten, men även när det gäller passagerarflygplan som har blivit kapade eller kan misstänkas ha blivit kapade när de inte svarar på radioanrop. Här finns konkreta möjligheter att på ett mycket effektivt sätt stärka det nordiska försvarssamarbetet och därmed visa handlingskraft. Inom NATO är detta ett icke-problem, men Sveriges och Finlands "särskilda säkerhetspolitiska naturer" försvårar i Norden.


Tidigare politiska debattartiklar om gemensam incidentberedskap:
- Cecilia Widegren
- Anders Hansson
- Cecilia Widegren och Ine Eriksen Søreide
- Peter Hultqvist, Åsa Lindestam och Urban Ahlin


Läs även gästinlägget hos Skipper om urspårade försvarssamarbeten – att mängden samarbetsprojekt som Sverige hoppar på överstiger antalet förband som kan delta.


Uppdatering 11/1 2013 09.45: Ekot och SvD rapporterar idag att "experter sågar flygsamarbetet" (med vilket avses gemensam nordiska incidentberedskap). Jag är inte förvånad.