Av Stefan Forss, filosofie doktor i fysik och docent vid Försvarshögskolan i Helsingfors och kallad ledamot i Kungl Krigsvetenskapsakademin

För snart 20 år sedan blev det aktuellt för mig att tänka på inträdesanförandet till KKrVA. Att det skulle komma att handla om försvarssamarbete i Norden var självklart. Min utgångspunkt var att den finska synen på försvarsfrågan skulle stå som motto för anförandet, Augustin Ehrensvärds ord som stod ingraverade på en tavla vid kungsporten i Sveaborg: ”EFTERVÄRD, stå här på egen botn och lita icke på fremmande hielp”. Men en av mina fina dåtida forskarkolleger, Frej Wasastjerna tyckte att detta inte var nog, utan erbjöd ytterligare ett citat: ”Vår egen kraft är här för svag. Vi vore snart nedgjorda” (från andra versen av ”Vår Gud är oss en väldig borg”).

Båda citaten är alltjämt kuranta, åtminstone vad gäller Finland; försvars- och säkerhetsfrågan har förblivit olöst. Efter murens fall har emellertid den bastantaste grundpelaren i den nordiska försvarsekvationen, Sveriges formidabla nationella försvar, fått vittra sönder och konsekvenserna kan bli förödande. Ytterligt svagt politiskt ledarskap i Finland under största delen av samma tidsperiod har bidragit negativt. Det man brukar beteckna hård säkerhet blev helt enkelt en icke-fråga i Finland och när man småningom kommit till insikt om misstaget blinkar statskassan rött.

Utifrån sina professionella bedömningar synes de nordiska försvarscheferna vara rätt eniga om att våra länder är för små för att enskilt kunna skapa en trovärdig och avskräckande försvarsförmåga. Lika eniga verkar man vara i bedömningen om att vi alla skulle komma att beröras av hög spänning och kriser i närområdet. Att krypa in i neutralitetens skal går inte, problemen måste tacklas gemensamt.

Försvarsförmågan grundar sig på några nyckelfaktorer: ett fredstida försvar som är tillräckligt robust att hantera inledande, kanske även utdragna spänningslägen och som också ska kunna garantera tillräcklig styrketillväxt som matchar eventuella motståndares så effektivt att dessa skulle bedöma eventuella angreppsföretag som olönsamma eller kontraproduktiva. I Finland har man utöver detta fäst särskild vikt försvarsviljans betydelse, beredskapen att slåss hårt för sitt land även om utsikterna är osäkra eller dåliga.

Varje militärstrateg tänker på reserver och styrketillväxt. I närområdet har vi en stor aktör som uttryckligen satsar stort på styrketillväxt. Enda landet i Norden som organisatoriskt kan generera trupp i betydande kvantiteter är Finland, men det förutsätter att den kritiska mobiliseringsfasen lyckas. En helt annan sak är hur bra eller illa den finska krigstida fältarmén kan utrustas. I dagsläget ser det dystert ut.

För skarpa lägen har Norge och Danmark främst USA och Nato som det ultimata ryggstödet. Men även i Sverige synes man på fullt allvar tro att brödrafolk samt större västliga aktörer skulle snarast automatiskt skynda till det alliansfria Sveriges hjälp i ett skarpt läge. Solidaritetsdeklarationer av olika slag är det som åberopas.

Man kan undra om inte det är Sveriges informella Natomedlemskap under kalla kriget som alltjämt spelar en stor roll i den svenska försvarsekvationen. På den tiden var emellertid Natos försvarskoncept för Norge ett helt annat än dagens. Invasionsförsvaret krävde ett försvarsdjup som automatiskt skulle ge även Sverige skydd. Men skyddet var kanske trots allt mer politiskt än militärt. Frånsett några enstaka höga svenska politiker och militärer visste ju inte svenska folket någonting alls om detta arrangemang. Följaktligen kunde det inte heller övas. Ledamoten Robert Dalsjö har visat övertygande att hjälpen från väst inte skulle ha fungerat i praktiken.

Rörande Sveriges säkerhetssituation under kalla kriget kan man dra bara en logisk slutsats. Det var Sveriges försvarsmakt själv som med sin förmåga gav landet trygghet, att dra in Nato i den diskussionen för enbart på villospår. Svenska flygvapnet, flottan och kustartilleriet skulle ha mosat alla ansatser till invasion och på land fanns en välutrustad fältarmé. Det var en förmåga som gav ryggstöd också åt de nordiska broderfolken, inklusive Finland.

Men det var då det. I Finland skakar man nu misstroget på huvudet så snart solidaritetsdeklarationerna kommer på tal. På så lösa grunder kan ingen seriös försvarslösning byggas.

Med det här brevet sätter Oscar Jonsson och jag punkt för diskussionen den här gången. Vi återkommer möjligen under våren med en ny diskussion om ett viktigt ämne.

Johan,

Du talade om en bräcklig grund och det är något det vore ovist att bygga ett hus på. Ett nutida exempel är beslutet att lägga värnplikten vilande som togs med enbart tre rösters övervikt och övergav gängse tradition i svensk säkerhetspolitik med blocköverskridande överenskommelser.

Beslutshasten ledde till problem i och med att värnplikten lades vilande 2010 medan avtalsbestämmelserna inte hade slutförts förrän 2012. Lösningar för soldatbostäder och sätt att göra soldatyrket attraktivt saknades. Vidare uteslöts möjligheten till att delvis använda värnplikt som exempelvis Ryssland och Norge gör. Detta har bidragit till att personalförsörjningen blivit ett av de största strategiska problemen vi har idag (vilket Allan Widman tog upp hos dig på frågan om det sämsta beslutet han medverkat i).

Med den analogin som varning är vi absolut överens om att hasta sig in i något som inte är diskuterat, opinionsbildat eller förberett för, är en dålig idé. Men vi behöver inte enbart diskutera NATO utan även en försvarsidé och NATO:s roll i den samma. Det är i förhållande till den Alliansens bidrag kan utvärderas snarare än NATO:s meriter i sig självt. Att ”enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet” är inte mycket till vägledning. Med få resurser behövs tydlig prioritering och har man för många prioriteringar har man inga alls.

Här är vi i limbo mellan att 2004 överge ett nationellt försvar och att 2013 i perspektivstudien säga att närområdet ska vara utgångspunkten. Ifall närområdet är utgångspunkten då ser jag att NATO skulle kunna tillåta en rollfördelning där Sveriges roll exempelvis kan vara att prioritera triangeln Karlskrona-Gotland-Stockholm om Norge (och eventuellt Finland) fokuserar norrut, Polen och Tyskland i södra Östersjön samt Danmark kring Öresund.

Detta har givetvis sina brister, men det är i alla fall ett förslag på en hanterbar prioritering som relaterar till en försvarsidé med NATO:s bidrag till densamma. Och det är mer realistiskt än att hela Europas tredje största land ska enskilt försvaras för blott 40 miljarder eller försvaras av andra som varken har lovat att göra det eller mestadels inte har resurser för det.

I likhet med dig tror jag inte att Ryssland ser ett allvarligt hot från ett svensk och finskt NATO-medlemskap. Med det sagt är det uppenbart att NATO-medlemskapet inte skulle mottagas väl i Ryssland och det skulle vara en förevändning för ökade påtryckningar. Samtidigt är det min bedömning att Ryssland skulle undvika att skapa allvarligare problem på sin mest fredliga och stabila front. Irrationellare än så är Ryssland inte trots att externa fiendebilder används för att parera ledarskapets minskande legitimitet.

Angående Finland håller jag med dig men inte helt. Vi bör göra vad vi kan med Finland som vår närmaste allierade och deras sak är vår. Men deras förutsättningar skiljer sig. Trots att Finland också har problem med försvarsreform har de fortfarande ett trovärdigt territorialförsvar med 1,6% av BNP i försvarsanslag. Även om det är fel att rusa in i en allians på grund av militär svaghet är just det en stark drivkraft och den drivkraften driver oss starkare än den driver Finland vilket kan leda att vi drar olika slutsatser i frågan.

Eftersom jag tror att NATO skulle bidra med ett mått av ökad säkerhet bara genom Artikel-5, (och med en stor dos av optimism) press på regeringen att öka försvarsanslagen samt med medlemskapet erbjuda möjligheter för prioriteringar från ett helhetsperspektiv, ser mina reglage ut annorlunda ut. Eller snarare ser mitt perspektiv på reglagen annorlunda ut.

Det går att köra bil mitt i sommaren med full värme och mitt i vintern med full kyla, det är bara en väldigt dålig idé. För NATO-medlemskapet är folkviljan vredet som reglerar värmen åt rätt håll, sedan kommer förvarsförmågan som reglerar ventilationen, eller hur mycket vi får ut, och Finland är vredet som reglerar höger och vänster, bak och fram så att goda relationer upprätthålls i bilen. För att NATO-medlemskapet inte ska leda oss i diket behöver vi dessa tre i en sådan stor utsträckning som möjligt, med prioritet för försvarsförmågan för den behövs i alla fall. Det får bli min slutsats.

Tack så mycket för dina brev Johan och all heder till dig för denna innovativa form att ta konversationen vidare. Jag är av den bestämda åsikten att det är bättre med debatt utan slutsatser än slutsatser utan debatt, även om vi har nått ett antal gemensamma punkter. Jag hoppas du och våra läsare har fått en lika intressant resa som jag samt att diskussionen kring denna essentiella fråga för vår säkerhet fortsätter, men också kring Sveriges försvarsidé.

På återhörande,

Oscar

Tidigare brev om NATO:

Första brevet
Andra brevet
Tredje brevet
Fjärde brevet
Femte brevet

- Vad är folkpartiets försvars- och säkerhetspolitik?

Sammanfattningsvis går den ut på att Sverige behöver se om det egna huset i termer av en beprövad bekämpningsförmåga och en fungerande insatsorganisation. Det innehåller också i den andra vågskålen en fortsatt integration med demokratiska länder det gäller samarbetet kring säkerhetspolitik. Det uppenbara svaret för Folkpartiet är att vi behöver inte bara ett starkare försvar utan också gå med i NATO.

- När bedömer du att IO 2014 är införd – fullt övad med sin materiel?

Jag tillhör dem som funderar på om den någonsin blir genomförd och fullt bemannad, samövad och utrustad; och det av det enkla skälet att Försvarsmakten nu pekar på 2023 – ett datum som ligger tio år bort i tiden. Med sådana tidsförhållanden för måluppfyllnad, så hinner målen omformuleras och systemen omstruktureras innan vi är där.

- I händelse av en väpnad konflikt i vårt närområde i framtiden, vilket eller vilka områden i Sverige bedömer du skulle då vara mest utsatta?

Jag har befunnit mig på resa i Baltikum den senaste tiden, och den analys man gör där av de incidenter vi utsatts för i samband med det nya ryska övningsmönstret i Östersjön är att det handlar om att skära möjligheterna till undsättning i händelse av en militär konflikt. Jag tycker det ligger en del i den analysen och med det som utgångspunkt så talar vi om Gotland, möjligen sydöstra Sverige och givetvis våra storstadsområden.

- Hur ska vi förhålla oss till de ryska satsningarna på sina militärutgifter?

Vi ska ta dem på mycket, mycket stort allvar. Det finns inget land i världen som rustar så snabbt i relativa tal som Ryssland gör. De går från 2,9 % till 3,9 % av BNP på tre år. Det är ett stort land, så det svarar mot stora faktiska belopp som man nu försöker omvandla till militära resurser.

Samtidigt är det så att den politiska utvecklingen oroar mig minst lika mycket. Regimer som använder populism, främlingsfientlighet för att hålla sig själva kvar vid makten har historiskt sett visa sig kunna hitta fiender utanför landets gränser.

- Ni har haft en stor inflytandemakt halva tiden av 2000-talet. Vilket är det sämsta beslut ert parti har tagit eller medverkat i under den tiden?

Ja, på försvarsområdet är konkurrensen tämligen….Låt mig säga så här. Det är väldigt viktigt när man dissikerar politiken att man skiljer på beslut och implementering. En viktig erfarenhet som jag har gjort som försvarspolitiker, det är att även de bästa besluten kan med fel implementering misslyckas. Jag skulle säga att en stor del av de materielbeslut vi fattat gällande vår utveckling har visat sig vara dåliga beslut.

Möjligen är det också så att det var ett misstag att så snabbt gå från en ytterlighet i personalförsörjningen till en annan ytterlighet, och att klippa alla banden bakåt. Jag skrev 2006 på Brännpunkt i SvD att man kanske skulle börjat med att avskaffa straffbestämmelserna i Totalförsvarspliktslagen. Det hade varit ett exempel på en mjukare övergång.

Har man fler alternativ när det gäller personalförsörjning, så har man också spridit risker på ett bättre sätt. Det återstår att se hur lyckad den snabba övergången till en ”All-Volunteer-Force” var. Men, den har absolut en potential att bli ett beslut vi behöver korrigera i efterhand.

- Om ni skulle få lika stort inflytande igen efter valet 2014, vilken är den viktigaste ändringen ni vill göra av den nuvarande politiken?

NATO-medlemskapet. Det spelar ingen roll hur mycket vi satsar på vårt svenska försvar. När det kommer till att ha kraftmätningar med länder som Ryssland, är det oavsett försvarssatsningar, hopplöst för ett litet land. Så det är en nödvändighet i alla scenarier och där kanske vi måste trycka hårdare.

När det gäller försvarspolitiken i övrigt, så handlar det enkelt uttryckt om att öka numerären i den svenska insatsorganisationen. Satsa mera på det som gör oss farliga för fienden. Det här med plattformar är viktigt…Visbykorvetter, stridsflygplan och så vidare…men ännu viktigare är att ha beväpning och väl utbildade besättningar till de här plattformarna. Det är det som gör oss farligare och det måste vi fokusera på.

- Folkpartiet var ett av de drivande partierna bakom internationaliseringen, och du själv gick ut förra året och sa att det var dags att lämna Afghanistan. Nu har vi ställt stridsvagnar i ett förråd på Gotland efter ert initiativ. Vad var det som hände, och hur förklarar du att det insatta insatsförsvaret har den minsta truppvolymen utomlands nästa år sedan Suez -56?

Det där är ju djupt problematiskt. Om ingenting tillkommer i form av operationer utomlands de kommande sju, åtta månaderna, så ser det ut som om vi inte kommer ha en enda enskild soldat i operationer utomlands efter maj 2014.

Det är väl viktigt att komma ihåg kronologin. Stridsvagnarna på Gotland beslutades i mars 2009, och när det gäller Sveriges närvaro i Afghanistan, så tycker jag mig efter tio år kunna dra slutsatsen att har vi inte lyckats så långt, så kommer vi inte göra det de sista två åren heller. Jag tillhör dem som tror att ska man dra av plåster, så ska man göra det snabbt.

Vi måste någonstans komma ihåg att det inte handlar om att skicka iväg soldater till höger och vänster, vi har i Riksdagen ett väldigt stort ansvar för de här människorna, och jag har inga problem att stå upp när det inträffar olyckor, stå upp för våra insatser och säga att det här var viktigt och det här blev ett oundvikligt offer i den insatsen.

Men, när man känner att det här börjar att bli ganska meningslöst, man är på väg att dra sig ur. Inte bara Sverige, utan även alla andra länder. Om det då inträffar olyckor, om människor då måste plikta med sitt liv, så blir det mycket svårare att förklara det.

…Men, det är en uppenbar paradox, jag tycker att det är genant att ju mer den internationella verksamheten kommit i fokus, desto mindre har vi lyckats få ut oss själva i insatser. Det är viktigt att regeringen nu vakar över varje möjlighet för Sverige att fortsätta engagera sig internationellt. Det finns pågående operationer, både i Afrika och i Mellanöstern under FN-mandat, där vi väl skulle passa in, men då måste vi vara aktiva.

Det är viktigt att komma ihåg att inte bara dra nytta av de resurser Sverige bygger upp militärt, det handlar ju också om att de 4000 soldater som nu är kontinuerligt anställda, det handlar om hur vi ska hålla fast i deras engagemang. Kommer vi i en situation, där vi inte har någon som helst pågående mission, så är jag rädd för att vi kommer att få se ett ökande antal avhopp av de här soldaterna.

- Ni har haft en ganska hög profil i försvarsfrågan, men det har visat sig att ni inte arbetat för mer pengar i budgeten sju år i rad. Hur ska väljarna uppfatta detta?

Ja, nu blev det ju lite mer pengar i budgeten. Folkpartiet ska inte ta åt sig äran av detta, det är nog snarast den allmänna försvarsdebatten som genererat ett sådant tryck, och nu accelererar vi upp till en halv miljard på ramen till 2017. Jag har varit väldigt tydlig med att det måste bli substansiella ökningar av försvarsanslaget i miljardklassen, för att jag ska bedöma det som så ansvarsfullt att jag vill fortsätta med försvarspolitiken.

- Hur skulle du vilja beskriva framgången med det nya personalförsörjningssystemet, som Folkpartiet drev hårt, och vid vilket läge skulle ni kunna tänka er att riva upp hela reformen?

Ja, så är det, att Försvarsutskottet i sin klokskap när beslutet om övergång till frivillig personalförsörjning togs 2010, skrev att det måste finnas en verklig option att återta värnplikten. Dels om det säkerhetspolitiska läget ändras och dels det exempel som gavs att vi inte kan bemanna vårt totalförsvar. Med denna utgångspunkt så är det möjligt att utan några större omvärldsförändringar konstatera att det inte fungerar och gå tillbaka till detta.

Om vi inte gör detta, så är det min bedömning att vi från politiskt håll måste sätta ett slutdatum då Försvarsmakten måste leverera in den här insatsorganisationen. Att som nu, de tillåts flytta det här ett antal år i sänder bort i framtiden – det håller inte. Jag vill att Försvarsmakten ska känna att lyckas den inte leverera, ja då har vi politiker inget annat val än att också pröva alternativa personalförsörjningsformer.

Det är inte längre så, att det är ett alternativ för Sverige att vara utan ett försvar. Den tiden är förbi.

Jag avslutar min del av brevskrivandet med Oscar Jonsson i det femte brevet om NATO.

Idag skriver jag om den allt intensivare intressekonflikten mellan säkerhet och integritet i Dagens Industri, där jag försöker förklara vad underrättelse- och säkerhetsmyndigheterna gör och vad underrättelsebehov är. Men, eftersom vi alltmer flyttar ut våra liv på Internet, så är det viktigt att statsmakterna fortsätter att hålla hårt på lagarna, och vidta förtroendeskapande åtgärder för vårt sätt att arbeta.