Gästinlägg: Försvarsförmåga och rekrytering

Detta gästinlägg signerat specialistofficeren Emil Englund är en kommentar på Vänsterpartiets motion 2013/14:V308 om allmän värnplikt samt Socialdemokraternas motion angående införande av obligatorisk mönstring för alla män och kvinnor över 18 år.

/ Skipper

-----------------------------------------------

Vänsterpartiet är de som inledningsvis tagit initiativet och föreslagit en omfattande omstrukturering av Försvarsmaktens personalförsörjningssystem.

I stort så innebär den att man tar ett halvt steg tillbaka mot den tidigare värnplikten, men att plikten även ska gälla kvinnor samt att den grundläggande utbildningen är av samma omfattning som nuvarande, GMU, alltså tre månader.
Vänsterpartiet påtalar att omläggningen från ett territorialförsvar till insatsförsvar har gått för långt i och med omdaningen av personalförsörjningssystemet, från en allmän värnplikt till rekrytering som baseras på total frivillighet och som innebär en mycket kort grundutbildning.

Motionerna som nu har lagts av Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är kompromisser, som inte tar oss tillbaka till invasions- och territorialförsvaret, men som lyfter de positiva attributen från det och applicerar det på Sveriges nuvarande och framtida säkerhetspolitiska läge, och skjuter oss i en riktning som ger de politiska beslutsfattarna flexibilitet och handlingsfrihet i en framtida situation där det säkerhetspolitiska läget snabbt kan förändras. 

"Vi vill att alla män och kvinnor i Sverige ska mönstra och att alla som är lämpliga ska genomföra en kortare militär grundutbildning... För dem som sedan önskar ska det finnas en frivillig möjlighet att fortsätta sin militärtjänstgöring och specialisera sig inom Försvarsmaktens olika delar"

"Ett framtida personalförsörjningssystem för Försvarsmakten måste klara av att förse myndigheten med tillräckligt mycket personal av tillräckligt hög kvalitet... En förutsättning för att försvaret ska ha möjlighet att möta olika hot och utmaningar är att försvaret har en stark folklig förankring."  

Försvarsmakten kommer i o m den breda rekryteringsbasen kunna välja just de som är bäst lämpade och motiverade. Söker inte de som är mest motiverade nu, när det är frivilligt? Nej!
I dagens läge är folkförankringen för svag, och vår befolkning har inte tillräckliga förutsättningar att sätta sig in i Försvarsmaktens vardagsverksamhet. I och med ett aktivt nyttjande av pliktlagen kommer gemene man och kvinna på ett naturligt sätt att få upp ögonen för Försvarsmakten och på så sätt kommer rekryteringsbasen bli avsevärt mycket bättre och indirekt kommer vår försvarsförmåga att stärkas.

Just nu går rekryteringen till på ett sätt där den sökande redan innan grundutbildningen binds till ett förband för GSS-anställning, hemvärnet, specialistofficersutbildning eller officersprogrammet. Rekryten är inte bunden av något avtal och har friheten att söka sig någon annanstans men det är på det sättet rekryteringen går till på i praktiken. Man rekryterar alltså direkt från det civila samhället oavsett inriktning, med knapphändig information om den sökande och den sökande har inte heller någon förkunskap om Försvarsmakten och dess verklighet.

Effekten av att istället inledningsvis genomföra den grundläggande utbildningen på tre månader innan man tar steget vidare i Försvarsmakten (eller väljer att inte göra det) innebär att individen hinner få in en fot i Försvarsmakten och kan sedan komma fram till om det är intressant eller inte, samt konstatera med ett bättre underlag om man hur man fungerar i organisationen och om man passar för den kommande tjänsten eller ej.

Likväl kommer Försvarsmakten också att få ett bättre beslutsunderlag att gå på när de rekryterar, och inte endast resultaten från de extremt tunna gallringstester som genomförs vid rekryteringsmyndigheten i dagens läge, och kan således fatta bättre förankrade beslut.

Man kommer också självfallet också att veta om individen redan under grundutbildningen valt att hoppa av eller om denne blivit avskild, vilket är fördelaktigt att veta, både på ett ekonomiskt och planeringsmässigt plan, innan denne blir uttagen till att påbörja exempelvis officersutbildning…

I motionen skrivs också:

"Försvaret ska spegla det övriga samhället vad gäller attityder och värderingar, men också bestå av ett tvärsnitt av samhället. Vi behöver undanröja de strukturer som gör att det militära försvaret och dess stödmyndigheter inte klarar av att rekrytera kvinnor och personer med invandrarbakgrund i tillräcklig omfattning.”

Helt klart skall försvaret agera för att spegla vårt samhälles attityder och värderingar.

Men ska det verkligen förutbestämt bestå av tvärsnitt av samhället? Jag tolkar det som att det är någon form av kvotering som föreslås, i syfte att spegla övriga samhällets värdegrund? Ska vi inte ha de som är bäst lämpade för en given befattning? Varför har vi en debatt om vår försvarsförmåga om vi inte ens försöker uppnå högsta förmåga att försvara oss själva? Låt Försvarsmakten egenhändigt besluta om vad som är bäst för vår försvarsförmåga på den nivån. Det rör den militära strategin, inte politisk strategin, och det är inte en politikers uppgift att direkt påverka det militära ansvarsområdet, men det är deras indirekta uppgift att göra det i form av anslag och godkännande/icke godkännande av militära förslag, när det påverkar den politiska strateginivån.

Den som hävdar att kvotering kommer ge vår förmåga en ökad verkan och försvarsförmåga har inte tänkt på hur en väpnad konflikt faktiskt genomförs.

Om Försvarsmakten börjar med kvotering i sin grundläggande rekrytering gör man både landet och individen en björntjänst:

Individen kommer i sin framtida arbetsgrupp sticka ut just på grund av att den blivit kvoterad och kommer också således behandlas efter det, och den är alltså inte heller nödvändigtvis bedömd som lämplig för sin befattning, i alla fall inte till den nivån som övriga. Detta leder indirekt till en ineffektiv arbetsgrupp som tyvärr får en ypperlig förutsättning att befinna sig i ett nedbrytande rollsökningsstadie, istället för att jobba med det de ska jobba med – att vara de bästa krigarna de möjligen kan vara.

Vänsterpartiets motion speglar inte heller ett feministiskt tänk, snarare tvärtom:

Att tänka feministiskt är att inse och acceptera män och kvinnors olikheter, att nyttja deras positiva egenskaper där de som bäst kan träda fram, INTE att forcera fram tillfällen där alla, oavsett kön, gör exakt samma sak. Detta gäller självfallet även skillnader i etnicitet och i största allmänhet angående personlighet och personliga egenskaper hos olika individer.

Anser man att kvotering är vägen till en bättre försvarsmakt så har man missuppfattat Försvarsmaktens uppgift och hela dess existensberättigande. Försvarsmakten är vår försvarsförmåga. Att föreslå ett system som innebär kvotering är att inte ta vår försvarsförmåga och suveränitet på allvar.

Är det verkligen värt att satsa så mycket på att spegla samhällets värderingar om det sänker försvarsförmågan?

Även om det inte är kvotering som avses, utan man anser att ett tvärsnitt av samhället kan uppnås i alla fall på annan väg, så är det ändå märkligt, att i en motion rörande försvarets rekrytering, fokusera så pass mycket på att påverka värdegrunden, istället för att fokusera på att ge Försvarsmakten bästa möjliga förutsättningar för att bedriva en rekrytering där det centrala är att få fram de bästa möjliga soldaterna. En tydlig definition av vad ”tvärsnitt av samhället” exakt innebär vore dock på sin plats. Om alla svenskar blir mönstringsskyldiga och de lämpligaste tas ut så kommer man åtminstone närma sig tvärsnittet av samhället vad gäller etnicitet och kön.

Så frågan är slutligen, vad ska vi ha vår makt till försvar till?

Ska den användas som ett politiskt verktyg där riksdagspartierna kan spela ut varandra och påverka opinionen genom att nyttja denne som exempelvis värdegrunds- och budgetregulator, Eller ska den användas som ett politiskt verktyg för att värna om vår frihet, säkra vår suveränitet som stat, och se till att det faktiskt finns någon budget och värdegrund att tala om över huvud taget?


1:e Sergeant Emil Englund

Specialistofficer 


*Kursiva citat är ur Vänsterpartiets motion 2013/14:V308, Allmän värnplikt

*GSS – Gruppchefer, Soldater, Sjömän (Anställning som soldat)

Staffan Danielsson (c) – Ser motiv att diskutera en höjning av anslaget

Vi fortsätter intervjua de försvarspolitiska talespersonerna i samband med deras respektive kongresser etc. Intervjun gjordes före Försvarsmakten lämnade in sin perspektivplan.

- Vad är centerns försvars- och säkerhetspolitik?

Centern är ju en del av alliansen. Vi har ju samarbetat med socialdemokraterna på 90-talet och en bit in på 2000-talet, så vi har aldrig reserverat oss i en försvarsberedning. Vi har alltid haft inriktningen att det är bra för Sverige med en så bred samsyn som möjligt i de här oerhört viktiga försvars- och säkerhetspolitiska frågorna. Vi är en del av alliansens frösvarspolitik, men driver på i olika frågor. Hemvärnet är alltid en viktig fråga för oss, och där är vi nöjda med försvarsbeslutet, jag tror vi satte avtryck där.

De internationella insatserna tycker vi också är viktiga, dock inte 2000 (avser antalet insatta soldater över tiden – red anm) utan det bör man titta på.

- När bedömer du att IO 2014 är införd – fullt övad med sin materiel?

Jag följer ju det här noggrannt, och nu har det gått från 2014 till 2019 och nu till 2023. Jag kan inte ha någon annan bedömning än de prognoser som görs, men det är uppenbart att det skjuts framåt. Det känns inte bra, utan tanken var 2014, och nu är det längre fram innan det är fullt intaget. Sen är det klart att vi har ett försvar nu också, men det är ett mellanläge.

- I händelse av en väpnad konflikt i vårt närområde i framtiden, vilket eller vilka områden i Sverige bedömer du skulle då vara mest utsatta?

Vid en stor konflikt så skulle hela Norden, Europa, ja hela världen in. Det är svårt att tänka sig en konflikt som inte eskalerar skulle jag vilja säga först. Självklart är Östersjön viktig, Gotland och huvudstaden. Hela Sverige ska ju försvaras genom att vi har ett tillräckligt bra försvar och samarbete med andra demokratier militärt för att kunna försvara oss. Vi ser ingen risk för en väpnad konflikt inom överskådlig tid, men att det kan bli incidenter eller tryck. Vi gränsar dock till Ryssland och Ryssland är en väldigt viktig faktor för vår säkerhet sen minst 400 år tillbaka och då är ju Östersjön viktig, då blir Gotland, ja även Fårö viktigt.

- Hur ska vi förhålla oss till de ryska satsningarna på sina militärutgifter?

Ryssland äger ju frågan vilket försvar man ska ha, vilken inriktning det ska ha och vilken storlek. Så vi får leva med att de bestämmer det här. Försvarsberedningen var i USA i våras och jag ställde frågan hur de såg på upprustningen. En hög tjänsteman sa att ”hade vi varit i samma läge och haft samma kaos som ryssarna hade på 90-talet, så hade vi också försökt, när ekonomin var på uppgång, att komma i fatt.”

Helt onaturligt är det ju inte att man med den regionala stormaktsroll man har och vill ha, när man har större ordning – sen kan vi ju diskutera vad vi tycker om den ordningen – att man återställer en del i vad man tappade, det behöver det ju inte vara någon dramatik i.

Men Ryssland har fortfarande inte komma ifatt när det gäller andelen av BNP, som jag tycker är ett relevant och viktigt mått, för USA ligger fortfarande högre. Men det är en ny faktor. Det gick ned ordentligt på 90-talet, nu ökar det kraftfullt, det är en faktor vi måste ha med när vi analyserar verkligheten.

- Ni har haft en stor inflytandemakt hela tiden under 2000-talet ((c) har rört sig mellan blocken i denna fråga – red anm). Vilket är det sämsta beslut ert parti har tagit eller medverkat i under den tiden?

Jag har ju varit med sedan 2006 och jag står bakom den nuvarande inriktningen av försvaret. Försvarsmaterielområdet är stort och svårt. Vi lägger mycket pengar på materiel. Vi gjorde, jag ska inte säga ett impulsköp, men det gick snabbt att köpa Black Hawks från hyllan, trots att vi hade helikopter 14 beställda. De kom ju aldrig, eller de blev kraftigt försenade. Och inköpet skulle vara för att vi ville ha helikoptrar till Afghanistan som vi nu lämnar. Jag tycker att det är bra att vi har Black Hawks, men hade vi vetat att vi skulle lämna Afghanistan så snabbt, så kanske det inte hade varit lika motiverat eftersom det fanns andra helikoptrar där.

- Om ni skulle få lika stort inflytande igen efter valet 2014, vilken är den viktigaste ändringen ni vill göra av den nuvarande politiken?

Vi står ju bakom 2009 års reform med dess inriktning av personalförsörjning på frivillig grund. Vi måste stötta Försvarsmakten och då måste vi titta på vad behövs det för pengar, vad behövs det för ytterligare insatser för att stötta försvaret.

- Vilka indikatorer ska vara uppfyllda för att Sverige ska söka medlemskap i NATO?

Vi uppfyller ju formellt alla indikatorer för att beviljas medlemskap redan idag har jag en känsla av. Vi har ju en rätt stor enighet att vi är rätt trygga i vår alliansfrihet sen 60 år tillbaka, ja egentligen ännu längre. Samtidigt som vi också samarbetar allt närmare med NATO. Det har skett en stor förändring när det gäller teknisk utveckling, materielsamarbeten och internationella insatser där vi jobbar med de västliga demokratierna. Det innebär att vi söker göra detta, inte mot EU som inte är en försvarsallians, utan NATO där 23 av 28 EU-länder är med.

I en värld där det hänt mycket de senaste 20-30 åren, där vore det tjänstefel av min generations försvarspolitiker och partier att inte göra som Finland har gjort flera gånger, att analysera Sveriges militära allianser i Norden, i EU och med NATO. Göra en analys som visar om vi ligger optimalt. Vår säkerhet beror på tre faktorer: Att vi har ett försvar av rimlig kvalitet och storlek, att vi har goda samarbeten med västliga demokratier och att vi har en god diplomati som kan sy ihop det hela.

Här är jag stolt över att vi på tre centerstämmor bestämt att vi bör ananlysera detta, vi har varit överens i två försvarsberedningar och folkpaertiet och kd, ja även (M) vill detta och ändå händer ingenting.

Hur kan det vara så? Jo, för så fort som socialdemokraterna går ut ur Försvarsberedningen säger de att vi gjort en analys 1950 och den håller än och då kommer den hålla 50 år till. Det är tjänstefel av socialdemokraterna att säga nej, och jag tycker det är synd att moderaterna är så passiva. Vi måste analysera för att få en folklig debatt. Socialdemokraterna går med på allt närmare samarbeten. Libyen, flygspaning över Island och deltagande i NRF, utan att folket är med i debatten.

- C har länge varit positiva när det gäller försvarsindustrin. Avsaknaden av den s.k teknikfaktorn urholkar FM ekonomi med 300 milj/år. Vad är partiet beredd att göra för att åtgärda detta?

Jag är öppen för en diskussion om en försvarsindustristrategi. Det här är kopplat till försvarsbudgetens storlek. Vad kostar personalförsörjningen? Hur mycket materiel ska vi ha? Hur mycket ska vi ha för internationella insatser? Vad betyder den här faktorn?

Har vi en rimligt avpassad försvarsbudget? Jag står bakom varje budget sen 2006, men jag ser att det finns motiv för att diskutera en höjning. Jag tycker mig ha fått visst genomslag för min frågeställning: Hur tar Sverige sitt ansvar för stabilitet i jämförelse med de andra nordiska länderna? Här kan vi se att vi låg på 2,5 % av BNP för 25 år sedan, och då låg vi högst. Nu lägger vi 1,1-1,2. De andra länderna ligger mellan 1,3-1,6 %. Vi har alltså halkat efter, och det är en faktor som talar för att det kan bli en höjning.

Nu med omvärldsanalysen och arbetet i beredningen, så ser jag att det här är en fråga som blir mer aktuell än i förra beredningen.

- När det gäller samhällets krisberedskap finns det flera varningar om låg förmåga när det gäller livsmedelslager, psykologiskt försvar och uthållighet vid exempelevis naturkatastrofer som stormen Gudrun. Hur har det kunnat bli så här, och hur vill centern stärka samhällets motståndskraft mot prövningar?

Väldigt bra fråga. Vi har väldigt drivande i beredningen att det här är en ko på isen. Elavbrott, stormen Gudrun, IT-attacker. Ta maten, vi är Europas mest importberoende land när det gäller mat, eftersom maten levereras online. Vi har inga centrallager eller beredskapslager. Jag är stolt över att jag fick med beredningen på att regeringen måste utreda detta.

Ja, men hur har det kunnat bli så här då med alla budgetar ni stått bakom?

Vi har väl levt…hur har det kunnat bli så att vi inte har någon planering…för att möta invasionshot. Försvarsplaneringen har vi också lagt ned. Det här är väl kopplat till att vi levt i en fredlig del, att Ryssland inte setts som ett hot och de här frågorna har inte varit på kartan. Nu har utvecklingen visat att jordbruket har backat rätt kraftigt.

Produktionsförmågan – första världskriget då klarade man inte av att försörja med mat, trots att jordbruket var spritt. Andra världskriget – då hade vi ett jordbruk som klarade 100 % och det fanns över hela landet, även industrier fanns och självförsörjningsgraden var tillräcklig.

Sen fram till 80-talet så sjönk detta till 80 %, och nu är den på 50 %. Vi har lägre förmåga än Norge, vi är det EU-land som har lägst självförsörjningsgrad. Det har skett som du säger, jag har inte känt att ansvariga myndigheter har slagit larm. Jag är glad att beredningen satt strålkastarljuset på den här frågan. Inte bara livsmedelsäkerheten, utan även elsäkerheten, vi är riskkänsligare idag och det här behöver regeringen utreda.

Kan du förklara för läsarna hur försvarets ekonomi har gått ned realt med 14 % mellan 2007 och 2015, medan vi ser en ökad osäkerhet?

Den reala ekonomin för försvarsekonomin har gått ned sedan 80-talet, vi har legat på 40-42 miljarder hur länge som helst. Den utvecklingen har varit ett par decennier att budgeten ligger nominellt fast. Som du säger den har sjunkit realt, det här med BNP visar ju det. Under vår period har väl inflationen varit högre än de tillskott vi gjort, så det är ingen ny trend. Rysslands utveckling och att man återtar muskler är något vi analyserar nu. Det var inte lika uppenbart i den förra Försvarsberedningen.

Vi har lämnat det första betänkandet, där vi säger att vi tar det här på allvar med ökad osäkerhet. Vad gör vi för bedömning? Jag bedömer att det är rätt sannolikt att en diskussionsfråga i beredningen kommer att bli om vi har rätt nivå på vår budget.

Riktad opinionsbildning?

Sammanfattning

Bedömt så genomförs det i Ryssland en riktad opinionsbildning från dels delar av den Ryska statsledningen dels intressegrupperingar i Ryssland som tjänar på att ha en vis grad av spänningar mellan Ryssland och andra länder. Väst i form av USA och EU har tappat initiativet i Ryssland för att kunna motverka dessa strömningar främst pga införandet av den s k "agentlagen". Där bl a NGO och andra intressegruppers arbete försvåras markant. Den riktade opinionsbildningen bör noggrant följas m h t den ger strömningar inom landet som lätt kan vändas i någon riktning vid ett förändrat säkerhetspolitiskt läge och därmed mobilisera Rysslands moraliska styrka mot ett gemensamt mål d v s en yttre fiende.

Analys

RIA Novosti delgav 131011 resultat från Levada Center senaste opinionsundersökning rörande de Ryska medborgarnas syn på Väst och då främst de Förenta Staterna och den Europeiska Unionen. Siffrorna i denna opinionsundersökning är allt annat än en munter syn att ta del av.

Till saken hör att Levada Center anses vara det mest opartiska undersökningsinstitutet i Ryssland just nu. Att det då är de som delger nedanstående siffrorna som vi kommer ta del av gör hela rapporteringen än mer anmärkningsvärd. Således bör dessa opinionssiffror tas på allvar och inte negligeras som någon form av riktad informationsspridning.

Undersökningen genomfördes mellan den 20 och 24 September 2013. 1601 individer tillfrågades över 18 års ålder på 130 platser inom 45 regioner av Ryssland. Den statistiska felmarginalen skall enligt Levada Center vara 3.4%

Vad avser Förenta staterna har andelen som har en mycket positiv inställning gått från 12% 1997 till 3% 2013. Andelen som har en mycket negativ inställning ökat från 7% 1997 till 13% 2013. Likväl har andelen som har en dålig inställning ökat från 12% 1997 till 36% 2013.



Vad avser den Europeiska unionen så har andelen som en mycket positiv inställning till unionen har sjunkit från 9% 2003 till 4% 2013. Andelen som har en mycket dålig syn på unionen har ökat från 2% 2003 till 5% 2013. Likväl har andelen som har en generellt dålig inställning till unionen gått från 9% 2003 till 24% 2013.



Intressant att notera är att den rådande konflikten till Ukraina ej har påverkat den allmänna opinionen mot landet än, 2002 hade 7% mycket dålig inställning, medan 2013 hade enbart 3% det. Dock så är inställningen till Georgien fortfarande mycket dålig, i oktober 2002 hade 51% en mycket dålig inställning fortfarande 2013 har 43% dock inte närheten av 2008 års notering med 75%.


Levada Center ställde även ett antal fördjupningsfrågor rörande Ryssarnas inställning till USA. På frågan om vilken roll USA har i att påverka i världen så ansåg 10% att påverkan skedde i en positiv riktning medan hela 50% ansåg att påverkan skedde i en negativ riktning. Ett antal påståendes ställdes även t ex USA försöker få andra länder att följa internationella lagar men följder dem ibland inte själv, på detta höll 71% med av de tillfrågade.

Än mer intressant är rapporteringen som Rysslands Offentliga Opinions Undersöknings Centrum (VTsIOM) kom med under denna vecka. Där hela 46% av de tillfrågade trodde att ett nytt kallt krig scenario var möjligt. Dock så ansåg 48% att det var omöjligt. Således tror nästan varannan Rysk medborgare enligt denna undersökning att ett nytt kallt krig kan vara antågande. VTsIOM hade tillfrågat 1,600 personer i 130 städer över hela Ryssland och den statistiska felmarginalen är under 3,4%.

Men dessa siffror är det tydligt att västländerna som helhet har misslyckats i Ryssland att förmedla en positiv bild kring sig. Dels beror detta bedömt till del på de nyinrättade s k "agentlagarna" som omöjliggör till del västlig påverkan genom s k "soft power" i Ryssland. Dels beror detta även bedömt på en djupt rotad generell misstro mot väst och då USA i synnerhet som finns i den Ryska kulturen sedan Sovjettiden.

Men den intressanta frågan som uppstår, är varför är statistiken så tydlig? Varför har Ryssland en avog inställning dels mot USA dels mot den Europeiska Unionen och därmed indirekt även de länder som är anslutna till unionen? Denna fråga är definitivt inte lätt att besvara men till del kan svaren finnas i den ordinarie Ryska nyhetsrapporteringen.

Nedan kommer jag ta några exempel på uttalanden från det första halvåret av 2013. Samtliga uttalanden finns på Engelska under källor, för att de ej ryskspråkiga skall kunna ta del av dem. Går man på Ryska källor så kan man finna betydligt fler uttalanden.

Det första uttalandet i Januari i år kommer från Vice Premiärminister Dmitry Rogozin, då han på Twitter skrev "Skaka borgare! Ni är färdiga!" rörande sjösättningen av den strategiska robotubåten Yury Dolgoruky. Uttalandet i sig kan te sig harmlöst men anspelningen på borgare kommer från Sovjeteran och åsyftar då väst och de kapitalistiska staterna. Retoriken är tydlig, samt vilken del av världen som ses som en presumtiv motståndare.

Likväl faller President Vladimir Putin uttalande från Februari 2013 in under ramen att måla upp ett yttre hot, "Försök görs för att välta den strategiska balansen", "Den geopolitiska dynamiken kräver en snabb och avvägd handling, de ryska väpnade styrkorna måste nå en högre förmåga inom de nästa tre (3) till fem (5) åren".

Rysslands President Vladimir Putin uttalade sig i Mars 2013 kring upprustningen av de Ryska Väpnande Styrkorna, "Vi kommer aldrig få en annan historisk möjlighet som vi har nu att höja vår försvarsförmåga i tid...Imorgon kommer vi inte ha dessa medel och tiden kommer vara förlorad". President Putin uttalar inget specifikt om motståndare i detta uttalande, men uttalandet i sig är tydligt att man själv anser sig rusta mot klockan för man ser någon form av hotbild framför sig.

Vice Premiärminister Dmitry Rogozin uttalade sig i April 2013 under rubriken "Ryssland måste vara beredd att möta militära hot" på RIA Novosti. Han sa bl a "Eskaleringen som leder fram till dagens moderna krig sker mycket snabbare än tidigare. Därav kan vi inte ha en långsam respons i händelse av en säkerhetspolitisk kris". Uttalandet är kopplat till att Rogozin anser att den Ryska försvarsindustrin strikt måste följa den mobiliserings- och krigsplanering som satts upp.

Ett annat exempel är när Premiärminister Dmitry Medvedev uttalar sig i Maj 2013 till den Ryska Försvarsindustrin och säger att Ryssland måste ha överlägsna vapensystem mot dess västliga motparter. Med detta uttalande säger man tydligt att dels vapensystemen måste vara bättre än de som finns i väst dels indirekt att det är västländer man förutsätter möta på stridsfältet.

Likväl är Premiärminister Dmitry Medvedev uttalande ifrån Juni 2013 anmärkningsvärt, fritt översatt, "NATO har en militär potential som i vissa fall kan tänkas utnyttjas mot vårt land". Detta uttalande gjorde Medvedev vid ett möte i Kirkenäs. Återigen här gör man klart från officiell nivå att NATO är motståndaren och om det blir krig kan det bli mot NATO. Sveriges Utrikesminister Carl Bildt befann sig bredvid Medvedev när han gjorde detta uttalande

Rysslands vice Försvarsminister Anatoly Antonov gjorde ett uttalande i Juli 2013 kring Steadfast Jazz, "Jag kan inte dölja faktumet att Försvarsministern blev konfunderad av det uttalade målet med övningen, som föreskriver en tillämpning av Artikel 5 i Washington-fördraget och att den utlöses som en reaktion på ett angrepp mot Polen. Detta är en övning i kalla kriget anda".

Tydligt med dessa uttalanden från första halvåret 2013, blir att man antingenfrån den politiska ledningen ser en tydlig hotbild tona upp sig runt Ryssland. Riktningen kan vara oklar utifrån uttalandena, men i huvudsak är det bedömt två riktningar man ser om man kopplar det till styrkepositioneringarna det är från Väst och från Öst m h t styrkekorrelationen i MD V och MD Ö. Likväl kan det vara ett sätt från statsledningen att fokusera medborgarnas intresse från Rysslands inrikespolitiska frågor mot en yttre hotbild för att möjliggöra kontroversiella lagstiftningar såsom de s k "agentlagarna", "HBQT-lagarna" o dyl.

Foreign Military Studies Office (FMSO) tidskrift Operational Enviroment Watch beskriver mycket bra i dess oktober utgåva 2013 hur makthavarna i Kreml utnyttjar massmedia för att sprida ur deras perspektiv negativa budskap mot USA. Likväl blir ett budskap som är riktat mot USA indirekt även riktat mot övriga västländer i och med att dessa anses vara en enhet.

FMSO påtalar även hur Rysk massmedia som oftast belyser nyheter från USA med främst en negativ vinkling. Detta tar sig i uttryck i allt i form av traditionell nyhetsrapportering, dokumentärer, filmer och på internet där fler och fler Ryssar börjar söka efter information. Vad som även är intressant är att de påtalar att i mångt och mycket är det renodlade konspirationsteorier som florerar på internet.

Likväl beskriver man hur s k experter hittar på fakta för att passa den gällande agendan och låter dessa börja florera inom massmedia för att projicera en specifik bild rörande antingen en händelse eller USA som helhet. Samt att mer eller mindre allt ont som sker i Ryssland har någon form av ursprung och anknytning till USA eller andra västliga makter såsom t ex bankkrisen 1998.

Med dels FMSO studier kring retoriken och mediabilden som förmedlas om USA i ryska medier dels de uttalanden som vi sett ovan. Framträder en tydlig bild hur de ryska makthavarna försöker projicera en tydlig bild av att det finns yttre hot mot Ryssland. Den bild som även framträder är att det är främst från Väst hotet kommer. Att då ryska medborgare ser en tydlig hotbild runt sig och tror att man kan vara på väg in mot ett nytt kallt krig är inte konstigt mht att retoriken från de ledande politikerna är sådan.

Likväl publicerade FMSO en mycket intressant artikel i sin Juni utgåva 2013, där man beskriver hur Ryssland bedömt agerar för att motverka s k "soft power" och vilka strategier man tar till. Vissa av dessa strategier är mycket tydliga och med ovanstående fakta blir de än mer tydliga, satt i perspektivet att det handlar om att minska västliga inflytanden i Ryssland.

För att motstå "soft power" föreslås det att man utnyttjar fem stycken strategier. Den första är att man måste ha en hög vaksamhet mot öppna och dolda hot mot den egna nationen, samt att samhället skall vara medveten om vilket hot som finns mot det. Det andra är att man måste ha kontroll över media och sociala nätverk såsom religiösa ledare m m för att kunna sprida sin egen bild. Det tredje är att man måste ha en tydlig informationsstrategi för att kunna kontrollera informationsflödet ut till landet. Det fjärde är att man måste informera befolkningen om de yttre krafterna som försöker omkullkasta Ryssland och slutligen det femte är att man måste bibehålla samhället positiv till den egna ledningen så att det ej bildas en opposition mot tagna beslut och rådande situation.

Genomför man då t ex riktad informationsspridning i Ryssland, utan tvekan sker detta. T ex finns det exempel där rysk media har utpekat oppositionella i Ryssland som tjänare av väst och att man därmed går dess ärenden och att dessa bör ses som landsförrädare. Ett annat exempel är skede under vecka V341 när en Rysk Tv kanal sände en dokumentär med en föraktfull inställning till den litauiska kampen för frihet, samt de tragiska händelserna i Vilnius den 13 januari 1991. Likväl finns det vaga uppgifter om att informationsoperationer skall ha genomförts mot Lituaen i samband med Zapad'13 där man beskrivit att Litauen är en gammal region till Vitryssland.

Således så kommer man till innebörden att Ryssland utnyttjar sin massmedia att genomföra riktad informationsspridning för att passa de i ledande positioner. Detta är i sig allvarligt, men som vi kommer se längre ned i slutsatserna så kan det få än mer allvarliga konsekvenser. Likväl måste man ställa sig frågan om dessa riktade insatser når någon framgång, Levada Center delgav i Juli 2013 intressant statistik som kan tyda på det.

Undersökningen genomfördes 6-10 juni 2013 med ett representativt urval av den allryska stads-och landsbygdsbefolkning på 1601 personer i åldern 18 år och äldre i 130 orter från 45 regioner i landet. Den statistiska felmarginalen överstiger ej 3,4%.



På frågan om Ryssland behöver en stark ledare som kan skapa ordning, även till priset av att upphäva valet och genomdriva begränsningar av yttrandefriheten så instämmer helt 39% samt 36% instämmer. På frågan om västerländsk kultur har en negativ inverkan på det ryska samhället instämmer 24% helt medan 41% instämmer. På frågan att man måste satsa mer på de väpnade styrkorna även om det är på bekostnad av den ekonomiska utvecklingen instämde 12% helt och 34% instämmer.

Således kan vi se att bedömt lyckas man med sina ansträngningar att hålla ett grepp om det Ryska folket genom att måla upp en bild av ett yttre hot som finns. Det finns skillnader mellan åren som pekar på en nedgång, men då skall man ha klart för sig att nu har den s k "agentlagen" börjat gälla och man tillämpar den relativt fullt ut i Ryssland. Detta gör att den kanske nedåtgående trenden blir mer uppåtgående igen där man ser väst som en yttre fiende.

Slutsatser

Bedömt så genomförs över tiden i Ryssland en riktad informationskampanj mot den egna befolkningen i syfte att lägga fokus på andra ting än den egna inrikespolitiken samt att skapa en känsla om hot mot den nationella identiteten. Graden av tillämpning av denna informationskampanj varierar bedömt utifrån vilka utrikespolitiska motsättningar Ryssland har med väst.

Bedömt kan det även vara ett sätt att motivera den nuvarande rustningspolitiken för den egna befolkningen samt därmed även överföra ekonomiska medel till det militärindustriellakomplexet. Vilket möjliggör att man kan nå egen ekonomisk vinning på den nuvarande rustningen m h t att många av de ledande politikerna har positioner inom dessa bolag.

Vad som måste ses som än allvarligare är att denna informationskampanj som verkar genomföras över tiden, mycket väl kan utnyttjas för att rikta befolkningens moraliska styrka mot en riktning. Detta innebär att man lätt kan vända folket mot någon nation eller sak fråga och få medhåll i den. Det kan t ex vara i frågan om frihandelsavtal som berör Moldavien och Ukraina eller de Baltiska staterna.

Bedömt kommer vi under hösten se en ökad grad av informationskampanj inom de ryska medierna dels på grund av det frihandelsavtal som skall tecknas i November mellan EU och ett antal Östeuropeiska länder som alla ligger inom Rysslands intressesfär. Dels på grund av NATO övning med NRF (Nato Response Force) under övningsnamnet Steadfast Jazz.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

FMSO 1, 2, (Engelska)
Reuters 1, 2(Engelska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, (Engelska)
Russia Today 1 (Engelska)
Levada Center 1, 2, 3 (Ryska)
The Lithuania Tribune 1, 2, 3(Engelska)

Hjältarna som far till helvetet

Den nu ofta nämnda nervgasen Sarin/GB är ett arv från Tredje riket.

Skulle du frivilligt fara till Syrien för att syssla med att försöka avlägsna vapen som det räcker med en droppe av för att dödas under stora plågor? Märkligt nog finns det dock dylika frivilliga, även från Sverige.

Som de flesta nog redan känner till har Organisationen för förbud mot kemiska vapen, OPCW, igår fått Nobelpriset och det har fått världens medier att skriva mer om kemiska vapen. DN tar idag (ej online) därför upp något som sällan nämns, att det finns kvar stora mängder kemiska vapen i både Ryssland och USA. Nu har ju tack och lov dessa länder lovat förstöra det som de har kvar. Men det har inte gått särskilt fort, för löftena avgavs 1993. Av 40,000 ton kemvapen har Ryssland sedan dess förstört 75% och USA har av sina 27,600 ton förstört 90%. Många har nog antagit att man på 20 år skulle ha hunnit göra sig av med allt.

Hur många ton beräknas då Syrien ha? Uppskattningsvis 1000 ton. Två av stridsgaserna man har, Tabun/GA och Sarin/GB, uppfanns i Tredje riket. Först med att använda kemiska vapen var dock inte Tyskland, som dagens DN antyder. Ja, tyskarna blev 1915 först med att sätta in renodlad stridsgas. Men som jag tog upp i en not i Svenskar i krig satte Frankrike 1914 in tårgas. Inte alls lika farligt som senapsgas, Sarin etc men tårgas kan dock brukas militärt, vilket fransmännen också gjorde.

Kustrobotbatteri på Gotland = Tröskeleffekt


Detta inlägg började som en kommentar till Allan Widmans inlägg om stridsvagnar på Gotland. I kommentarerna till inlägget har debatten även omfattat nyttan av ett kustrobotbatteri på ön. Men då kommentaren började bli alldeles för lång så lyfte jag över den hit i stället. I bland är det bra att ha den möjligheten.

För den oinvigde så förfogade vi från åren 1995-2000 (5 år) över ett nytt och toppmodernt tungt kustrobotbatteri som sattes upp på numera nedlagda kustartilleriregementet KA2 i Karlskrona, något jag skrivit om tidigare och försökt spåra eventuella kvarvarande komponenter.

Tyvärr avvecklades hela batteriet utan föregående varning av en socialdemokratisk regering i samband med FB-00. Ett katastrofalt beslut som på ett bräde tog bort förmågan att gruppera sjömålsrobotar på Gotland. En förmåga som vi nu efterfrågar igen. 

I debatten på Widmans blogg hävdar vissa att RBS-15 är så dålig att de inte skulle göra någon större nytta. Den som påstår något sådant måste då givetvis ställa sig frågan om den är sämre än sin övriga motsvarigheter som Exocet, Harpoon, SS-N-25 som alla är radarmålsökande underljudsrobotar med ungefär samma räckvidd? För att ens kunna göra det så krävs det dessutom lite mer kunskap än att enbart kunna söka på Wikipedia.

Inom västvärlden finns i dag inga sjömålsrobotar med överljudsteknologi då det är enbart öst med framförallt Ryssland och Kina som använder sig av den teknologin. Här har man faktiskt ett annat problem, och det handlar om att träffa små fartyg i hög fart med en robot som flyger i Mach 3-4 i slutfasen. Därför är överljudsrobotar mest effektiva mot större fartyg. Detta är en faktor som givetvis bör tas hänsyn till när vi själva ska anskaffa fartyg i framtiden (om vi alls har en flotta då) men det är en annan diskussion.

Men åter till RBS-15. Jag vill ge Allan Widman rätt i att man faktiskt borde överväga att ta till vara på hela den nuvarande robotstocken om MkII robotar och (åter igen) anskaffa ett antal lastbilar som bärare tillsammans med 2-3 ledningsfordon med eldledning. Anledningen är att Flygvapnet och Marinen tillsammans kommer att anskaffa en ny sjömålsrobot. Att då skrota befintliga robotar vore en oförsvarbar kapitalförstöring. Även om robotarna är gamla och börjar falla för åldersstrecket så kan de omöjligen vara helt värdelösa.

Att behålla dessa skulle givetvis innebära en kostnad precis som att anskaffa ett antal lastbilar. Men om vi ställer den kostnaden i relation till den tröskeleffekt som en sådan lösning skulle innebära så är ration av effekten kontra kostnaden ofantligt hög!

Till detta måste även en sensor kopplas för att ge skjutande enhet ett målläge. Detta kan givetvis ske på flera sätt genom externa sensorer så som flygplan, fartyg och även genom att man skulle kunna ta in SjöC målläge i systemet. Men med egna sensorer så kan man verka även om fasta radarstationer är utslagna och våra flygplan och fartyg är indisponibla.

Jag har dessutom lösningen på detta, en lösning som dessutom redan existerar och således inte kostar något. Den heter ArtE 740 och är förrådsställd någonstans i Sverige. 

Anskaffa den materielen, sätt upp ett sådant batteri och lägg det direkt under ett återupprättat Militärkommando Gotland (finns ett embryo redan i dag med några få man på plats). 

Bemanna förbandet med ett litet antal kontinuerligt tjänstgörande officerare (OF/SO-K) för underhåll och tillsyn av materiel över tiden. Dessa kan även ha andra uppgifter på Gotland kopplat till de stridsvagnar som nu finns på ön. Låt sedan resten av förbandets personal utgöras av reservofficerare och T-soldater. I framtiden, ännu hellre, av värnpliktiga soldater. 

Sprid förbandet i fredsgruppering till ett antal skyddade platser och delta i en övning varje år. En bra övning är marinens återkommande övning SWENEX där både marinförband och flygförband deltar. Här finns goda möjligheter att öva kvalificerad strid mot sjömål tillsammans med övriga sjömålsbekämpande enheter.

Risken för att en sådan lösning skulle haverera direkt (av kostnadsskäl) är om man gör det svårt för sig och hävdar att man måste bygga upp en enorm logistikfunktion runt omkring för att detta ska fungera. Att tvätta och byta olja i en lastbil på Gotland kan inte kräva att man bygger egna faciliteter för detta. För tyngre underhåll av fordon och robotar så finns det förbindelser till fastlandet som kan utnyttjas. En veckas strid kan förbandet förhoppningsvis reda ut utan att ha kok, tankbilar och annan resurskrävande utrustning med sig. Förbandet bör dessutom kunna samverka med hemvärn för skydd och bevakning. Att efterstäva enkelhet måste vara nyckeln för att lyckas!

Detta koncept skulle som sagt ge en mycket hög tröskeleffekt till en förhållandevis låg kostnad. Detta rimmar dessutom mycket bra med Försvarsmaktens eget förslag i perspektivplanen då man förordar system som initialt kan bidra till att binda en motståndares resurser och ge rejäla getingstick för den som försöker sätta sina oönskade kängor på Gotland.

Här Allan Widman har du i mina ögon ett gott embryo till ett koncept som skulle kunna ge mycket effekt till en liten kostnad. Risken att ett koncept likt detta växer sig för stort och omfattande vilket gör att det blir för dyrt och av den anledningen faller bort.

Zapad 13 – Observations and perspective

By Karlis Neretnieks (Ret MG), chairman Department I

Russia´s military capabilities are rising fast. The exercise Zapad 2013 clearly shows that the Russian Armed Forces have left the deplorable state they were in some ten years ago, and that the lessons learned from the Georgia conflict in 2008 are being implemented. The new command structure with Strategic Commands and leaner tactical units is being tested. It is not yet perfect, but Zapad 2013 will give valuable lessons.

When looking at an exercise it should be born in mind that the overall scenario is less important when assessing the capabilities of a military organisation, or what kind of intentions a country´s political leadership might have. Scenarios and intentions can change fast – capabilities are built over a long time – many years. It is by looking at what really took place – what kind of actions did the different units really conduct and how they were coordinated – that you get a clue of what kind of operations Russia will be able to mount in the future.

To begin with the Exercise was much larger than announced beforehand. From the beginning the figure of participants was set at approximately 12 000. After a while it rose to some 45 000, including 20 000 interior troops. To this should be added some 2 500 sailors, on 30 ships, in the Northern Fleet. Probably were also other units parts of the exercise, exercising inside Russia at the time. Some sources mention the total number of participants approaching 70 000. It is not a easy task to coordinate all these activities.
Looking at specifics that occurred during the exercise, some merit a comment.

The normal task of interior troops is to protect mobilization and to hunt down irregular units. The large number of these units participating could point at two aims: gear up the mobilization system and to meet the threat constituted by Special Forces – an asset that probably is an important part of NATO´s arsenal in case of a conflict in Eastern Europe.

The use of Belorussian troops as an amphibious landing force from hoover craft, shows not just the level of integration between the Russian and Belorussian armed forces, it also should raise some concerns about Russian capacity to conduct landing operations. They should not just be linked to the number of dedicated amphibious units.

The air defence forces trained to intercept approaching bombers with a fighter escort. Very clearly a task connected with a conventional war. The same goes for the amphibious landings supported by ship-to-shore bombardments.

The use of UAV`s for target identification and damage assessment, both for the artillery and for ground attack aircraft, point at a quite high level of sophistication when it comes to fighting a modern war. The extensive use of well protected communication systems, both by Russian as well as Belorussian units, is also an import step in enhancing the ability to fight in an environment where electronic warfare is an important part.

Live firing with long range systems as Smerch and especially Iskander, combined with the use of UAV´s, show an increased capability for “Deep Strike” with ground based systems. This should be disturbing for anyone contemplating to use fixed installations as harbours and airfields within the range of these systems. For example NATO, when considering how to reinforce the Baltic States in case of a crisis.

The mobilization of reservists in the St. Petersburg area was of course a test if the system works, but it should also lead to some thoughts about the size of the Russian military. It is far too easy to fall in to the trap of just counting regular units, and also to assume that only state of the art units are useful in a future war. The latter depends entirely on who is the opponent.

Altogether we see a rapidly increasing Russian capability to mount large scale, complex, military operations in its neighbourhood, coordinated with operations in other areas. It would be a mistake to see this just a problem for the Baltic States. It should have implications for most of Russia´s neighbours, and also for other parties interested in the security and stability in the Baltic Sea region.

Gästinlägg: Lögn, förbannad lögn och statistik alternativt ett oroväckande rekryteringsunderlag



Försvarsmaktens rekrytering är ett ämne som varit hett debattstoff sedan ett antal år tillbaka. Efter att värnplikten avskaffade så har rekryteringen av alla kategorierna (GSS, SO samt OF) börjat halta i olika omfattning. Rekryteringen till GSS, och i synnerhet till kategorin T (tidvis tjänstgörande) varit det största problemet även om vår egen minister tidigare har beskrivit den som en internationell succé. Att även rekryteringen till officersyrket skulle bli ett problemområde var det nog få som hade förutspått, men nu är även detta ett faktum. Redan i januari tog Sveriges Radio upp ämnet, och efter dagens klarläggande om de omtalade nivåerna kan vi konstatera att till och med officersrekryteringen börjar tangera en #lågnivå.

Signaturen Boatswain som egentligen borde starta en egen blogg är tillbaka med ett nyförfattat gästinlägg i ämnet.

/ Skipper

(För övrigt är jag bekymrad över att Försvarsmakten fortfarande inte informerar sin personal på bred front om arbetet med FM Org 18 (det som Teaterdirektören snabbt döpte om till IQ18) och vad det kommer att innebära. Uppdaterat: Försvarsmakten ska i dag ha informerat sin personal via den interna informationsportalen EMILIA.)

---------------------------------------------------------

I veckan återfanns Officerstidningen i brevlådan för de som är medlemmar i Officersförbundet men den kan med fördel även läsas på nätet. Tidskriften är ett välkommet komplement till den tillrättalagda, glättiga och intetsägande tidningen Försvarets forum som på en basal nivå förklarar vår verksamhet och blåser solsken horisonten runt över hela myndigheten. Officerstidningen ger en mer nyanserad bild, belyser allt som oftast verkligheten och därmed också dess såväl positiva som negativa sidor. I senaste numrets ledare kan man även ana att Lars Fresker följer försvarsbloggarna vilket är mycket positivt. 

En mindre artikel i tidningen redovisar resultatet av rekryteringen till Officersprogrammet (OP/TA) 13-16 vilket är allt annat än glädjande läsning. Ämnet har tidigare belysts på denna blogg och utvecklingen tarvar en fortsatt uppföljning framgent då den negativa utvecklingen som skett de senaste åren är att betrakta som en tydlig trend. Hur ser det ut med attraktionskraften till officersutbildningen? Om vi börjar med utvecklingen av antalet sökande till Officersprogrammet så ser det ut enligt nedan från OP/TA 10-13 till OP/TA 13-16.

Klicka på bilden för att förstora

Tyvärr hittade jag inte någon data för OP/TA 11-14 men oavsett detta är trenden nedåtgående. Till saken hör också att rekryteringsunderlaget för 10-13 bestod av värnpliktiga vilket är ytterligare en parameter att ta hänsyn till då yrkesförsvaret debatteras. Som rekryteringsbas är värnplikten oslagbar!

När siffrorna för kullen till Officersprogrammet 13-16 dissekeras så åker inte de redan nedåtvända mungiporna upp utan snarare längre ned. De 313 sökande skulle gallras ut till ca 90 platser, vilket sannolikt bedömdes som det antal som behövdes för att trygga återväxten alternativt det som FM såg sig ha råd med. Nu uppenbarar sig problematiken med att ha för få sökande per plats då individerna först ska ha den formella behörigheten (gymnasiebetyg) och därefter genomgå fysiska och psysiska tester. Förutsatt att man klarar dessa så återstår en lämplighetsbedömning med graderingen 0-3 där 0 är icke lämplig och 3 mycket väl lämplig. Resultatet är mycket oroväckande!
 
Klicka på bilden för att förstora

Av 313 sökande bedöms endast 3,8% vara mycket väl lämpliga och det visar sig även att endast 9 st nekats plats trots att de klarat alla tester och bedömts lämpliga. Det är alltså väldigt nära att antalet platser inte ens kan fyllas med individer som precis klarat gränsen. Tester och psykologutvärderingar säger inte allt om huruvida en enskild person kommer bli en duglig officer eller inte men det går inte att förneka statistiken när det gäller det kvantitativa urval som presenterats ovan.

Fördelningen mellan könen är också intressant då FM uttryckligen vill attrahera fler kvinnor till yrket. Där visar det sig att andelen antagna kvinnor är ca 10 % vilket är ungefär i linje med tidigare år. Noterbart är att en större andel kvinnor än män faller ifrån vid gallringen då det är 15 % av de sökande som är kvinnor.

Klicka på bilden för att förstora
Klicka på bilden för att förstora
Antalet kvinnor som sökt är relativt litet vilket innebär att det är för tidigt att dra några slutsatser av detta. Det finns heller inga data presenterade som visar om det är testerna eller lämplighetsbedömningen som skördar fler frånfall än bland den manliga delen sökande.

Om GMU-rekryteringen får vi alltid höra att allt går bra och att det är ett så stort söktryck till utbildningen. Denna myt har sedan länge genomskådats då även där väldigt många faller ifrån vid gallringen. Dessutom kunde man i förra numret av Officerstidningen läsa om den låga andelen av de inryckande GMU-soldaterna som de facto valde att ta anställning i FM. Endast 60,3 % av de som påbörjade sin utbildning klarade den och valde att fortsätta med ett liv i grön eller blå uniform. Bottennoteringen stod Amf1/Berga för där endast 34 % fortsatte att försvara vår skärgård. Det är nedslående att läsa att även rekryteringen till officersyrket haltar med för få lämpliga sökande per plats. Samma indikationer finns på Specialistofficersutbildningen där förbanden ibland inte fyller upp antalet platser inom vissa utbildningsgrenar. Detta kommer garanterat påverka kvalitén på framtidens officerare.

FM måste kanske tänka om när det gäller rekrytering. Ungdomen idag attraheras uppenbarligen inte till att söka en anställning eller utbildning via affischer på busshållsplatser som insinuerar att det är konstigt att lägga upp en bild på sin frukost på Instagram eller fundera över om man har fått några ”nya likes samtidigt som ett fartyg är kapat utanför Somalia”. Tyvärr sitter inte jag med facit på hand vad som ska förändras men något måste göras och det omedelbart för att komma ur den negativa spiral vi befinner oss i.

Vad jag däremot är säker på är att fler inte kommer söka när FM ska spara 500 miljoner på personalkostnaderna, dvs. hålla nere lönerna och sänka nivåerna (graderna) för att tala klarspråk. Försvarsupplysning och information till alla gymnasieelever kanske är en väg att prova? Om man identifierat att målgruppen är de som är aktiva på sociala medier, vilket är min tolkning av den senaste reklamen, så kanske internetuppkoppling ombord på våra fartyg till sjöss vore ett steg i rätt riktning. Vilken 20-åring idag (som uppenbarligen måste berätta vad denne förtär till frukost) blir lockad av två veckor till sjöss utan tillgång till Facebook/Twitter/Instagram m.m (minns HMS Orion-upproret för något år sedan)? För oss som är uppväxta med ett fåtal tv-kanaler och backelittelefon kan det förefalla märkligt att inte klara sig utan internet under en period till sjöss men så ser verkligheten ut.

FM kommer inte kunna förändra det utan FM måste kanske förändra sin syn på, och acceptera den verklighet som vi befinner oss i.

/Boatswain

Nivåbegreppet

Utvecklingen i vårt närområde diskuteras flitigt. Jag konstaterar efter gårdagens pressmöte att en del av fokus riktas mot vilken eventuell nivå de ryska stridskrafterna befinner sig. Försvarsmakten anger ogärna en sådan värdering då det är svårt att relatera till vilken relativ utgångspunkt som avses.

Anders Silwer

Anders Silwer

Försvarsmakten har följt på nära håll övningsverksamheten i vårt närområde och har en mycket god uppfattning om vad som sker. Ryssland genomför en militärreform med uppbyggnad av förmågor inom de flesta områden. Förutsättningarna för att uppträda i sammansatta förband med hög tillgänglighet har ökat de senaste åren. Med detta följer en ökad aktivitet vilket i sig inte är onormalt eller anmärkningsvärt utan följer med kapacitetsökningen. De ryska övningarna följer detta mönster och är självklart till sin storlek och ambition viktiga att följa upp.

Försvarsmakten följer utvecklingen i våra grannländer för breda, sammansatta, analyser. En fokusering på enstaka händelser eller smala analyser är inte ett svar på hur nu- eller framtiden kan gestalta sig. Enstaka händelser ger inte heller generella svar på Försvarsmaktens förmåga eller behov av framtida förmågeinriktning.

Anders Silwer
Försvarsmaktens insatschef

Hej Matematik – Kapitel Operativ Stridskraftfysik…

…borde ha varit rubriken på det föredrag jag höll på Folk och Försvars seminarium idag om framtida krav på militär förmåga. Detta seminarium arrangerades tillsammans med Föreningen för Göteborgs försvar.

Jag började med en överblick om olika grundläggande förmågor som Verkan, Rörlighet och Skydd osv.

Därefter övergick jag till lektionen i Hej Matematik – Kapitel Operativ Stridskraftfysik, där jag jämförde Sveriges uthållighet i olika situationer med både reella och fiktiva förstärkningsexempel från både NATO och Storbritannien. Dessa visar att det tar två till tre veckor att motta en förstärkning i realiteten jämfört med de fem – sju dagars uthållighet vi får med prolongerad ekonomi. I realiteten har vi det vi har, eftersom konkurrensen när det gäller tillförda resurser är hård med Polen och de baltiska staterna som exempel.

Många var framme efteråt och berättade att det måste ha varit fel på de senaste centrala proven. Andra muttrade att det jag sa inte stämde överens med lärarlösningen.

Avslutningsvis belyste jag kort Göteborg och Västerhavets betydelse för Sverige och de dilemman som är förenade med operationer i området.

En enkel inspelning av föredraget hittar du här.

SvD

FM Org 18 – Nya nedskärningar väntar!

Den 1 januari 2013 gick Försvarsmakten efter en omstrukturering in i en ny organisationsstruktur som benämndes FM Org 13. Knappt har bläcket hunnit torka förrän det är dags igen. Nu ska organisationen ånyo rivas upp och en redan gravt anorektisk organisation ska bli ännu mindre. Arbetet för att gå in i det som nu ska bli FM Org 18 har redan påbörjats. 1500 kontinuerligt tjänstgörande ska bort!

FM Org 18 har tagits upp på såväl ÖB chefsmöte som C PROD chefsmöte i närtid. Dessvärre har Försvarsmakten inte gått ut med någon information på bred front till all personal, vilket får anses som olyckligt. Jag har dock fått signaler om att man under morgondagen (fredag) kommer att gå ut med detaljerna runt detta arbete. En absolut nödvändighet!

På vissa förband har man föredömligt redan genomfört personalorienteringar och beskrivit läget, medan man vid andra förband inte ens kommunicerat att arbetet pågår. Varför det är sådana skillnader mellan de olika förbanden kan man fråga sig. Dålig kommunikation leder enbart till spekulationer, oro och ryktesspridning.

Det hela handlar som många redan förstått om effekterna av regeringsbeslut 5 (RB5) som Försvarsmakten nu tvingas omhänderta. Kravet från regeringen är att Försvarsmakten ska spara 500 miljoner på personalkostnader vilket renderar i ett utfall att 1500 befattningar ska rationaliseras bort. Indirekt handlar det om att rädda ansiktet på regeringen (och till viss del även Försvarsmakten själva) genom att försöka rädda personalförsörjningssystemet och nå regeringen mål om ett insatsförsvar 2019 trots att man i perspektivplaneringen deklarerat att IO14 aldrig kommer att kunna uppnås!

Detta är ett arbete som ingen anställd i Försvarsmakten ser fram mot att genomföra. Hur detta ska gå till utan att den totala försvarsförmågan ytterligare påverkas i en kraftfull negativ riktning går givetvis inte att förstå. 

Trots detta fortsätter de nya Moderaterna via sin försvarspolitiska talesperson(?) Cecilia Widegren basunera ut budskapet om att man skapar ett ”användbart tillgängligt försvar” samtidigt som försvarsminister Karin Enström drar den gamla vanliga valsen om att Moderatregeringen genom sin försvarsreform "stärker försvarsförmågan". Här skäms man uppenbart inte på något sätt.

FM Org ska slutrapporteras den 7 september 2014 och därefter ska man succesivt gå in i den nya organisationen som ska vara intagen 2018. Men jag har fått uppgifter som säger att man redan nu är i full gång med de första stegen i arbetet.

Det finns uppgifter som gör gällande att förbanden redan den 14/10 ska lämna underlag om förslag på personella förändringar och reduceringar i bas- och insatsförband, och därefter den 21/10 lämna förslag på förbandsrationaliseringar totalt.

I Högkvarteret pågår just nu en omstrukturering för att uppnå FM Org 13. Den är knappt påbörjad innan arbetet med nästa organisation startar. Det påstås även att PG Bok 2 kommer att avslutas och uppgå i arbetet med FM Org 18.

Trots att vi den senaste tiden konstaterat stora brister som genererat debatter om en-veckasförsvar, nedläggning av en hel försvarsgren, ryska påsken, rikspjäsen, ökad rysk aktivitet i närområdet m.m. så tycks inget av detta ha påverkat den moderatstyrda försvarspolitiken. Trots alla händelser och rapporter om den oroväckande utvecklingen i närområdet med kraftfull rysk upprustning så kräver regeringen alltså att Försvarsmakten ska reducera ytterligare.

Vi har sedan ett antal år tillbaka genom en rad politiska beslut och underfinansiering satt myndigheten på kurs mot avgrunden. Nu kräver regeringen dessutom att vi ökar farten. Möjligheten till att nödbromsa är snart helt borta.

M vet bäst


Detta uttalande som levererades på ett moderat möte i Karlstad i lördags av en av de ansvariga för framtagandet av det nya handlingsprogrammet för Nya Moderaterna, speglar sprickan som idag finns mellan Moderaterna centralt och Försvarsmakten. Det är inte utan att man funderar på vilken utbildning och erfarenhet sagesmannen har i strategi och säkerhetspolitik med tanke på den egna självsäkerheten i frågan. Man får också en förklaring till sakernas tillstånd i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. Samtidigt kan man inte låta bli att fundera om samma monumentala nonchalans och högmod gör sig gällande även inom andra politikområden.

Sagesmannen anser dock att det handlar om en "tillplattning av hans resonemang". Hans budskap om "snabba förlopp" är också något som man känner igen från andra uttalande från partiföreträdare. Att konfliktförlopp sker snabbt är inte något nytt. Vad som däremot är nytt är att vi idag har ett försvar som inte har resurserna att hantera detta och som heller aldrig lär få det. Försvarsmaktens perspektivstudie fastställer det vi sedan länge känt till – Insatsorganisation 2014 kommer aldrig att kunna intas av ekonomiska skäl och därmed faller ÖBs uttalande från nyår om att IO 14 endast kommer att kunna försvara landet på en enda plats mot ett begränsat angrepp i högst en vecka. Samtidigt gör Regeringens sparkrav inom förbandsbudgeten med krav på ökat antal tidvis tjänstgörande officerare och soldater att förmågan att hantera snabba förlopp i närområdet kraftigt nedgår.

Vilken försvarsförmåga som finns i verkligheten finns idag är inget som allmänheten känner till eftersom ingen journalist ännu förmått dra slutsatsen utifrån ÖBs uttalande från nyår att fråga vad som gäller idag om nu uttalandet gäller runt 2020. I Aftonbladet meddelar dock försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren att Sverige har ett "användbart och tillgängligt försvar" med anledningen av diskussionen kring förpositioneringen av ett stridsvagnskompani på Gotland.

Det finns dock andra moderata åsikter i frågan som synes av filmklippet nedan. Samtidigt blir försvarsfrågorna allt hetare i den allmänna debatten. Den senaste veckan har två av Expressens ledarartiklar (1, 2) avhandlat försvars- och säkerhetspolitik och det har också skrivits en hel del på andra ledarsidor och i vanliga artiklar om samma ämnen och framförallt den nyligen genomförda Zapad-övningen.

Pågång ihöst

Imorgon ska jag diskutera framtidens krav på civil förmåga vid Folk och Försvars seminarium ”Nya utmaningar för Sveriges säkerhet” i Göteborg. Medverkar gör  Johan Wiktorin, ledamot Kungliga Krigsvetenskapsakademien, försvarsutskottsledamöterna Anna-Lena Sörenson (S) och Mikael Oscarsson (KD), Ola Johannesson, SOS Alarm, Lisa Nordahl, säkerhetsdirektör, länsstyrelsen Västra Götaland och Nils Svartz, överdirektör MSB. Lars Ekeman från Folk och Försvar modererar.

Den 24 oktober är det dags för Kungl Krigsvetenskapsakademiens seminarium ”Sverige som militärt vakuum – Är Nato lösningen?” Det äger rum i Sverigesalen på Försvarshögskolan, kl 09.30–12.00. Akademien inbjuder till en diskussion om vad som talar för respektive mot ett svenskt Nato-medlemskap. Jag modererar och bland deltagarna märks Karlis Neretnieks (generalmajor och tidigare rektor vid Försvarshögskolan), Sverre Diesen (general och tidigare försvarschef i Norge), Mike Winnerstig (fil dr statsvetenskap), Sven Hirdman (tidigare statssekreterare och svensk ambassadör i Moskva) och Rolf Tamnes (historiker och tidigare direktör för Institutt for forsvarsstudier i Norge).

Den 28-29 oktober modererar jag Fortbildningsdagar 2013 för gymnasielärare i Göteborg (fullbokat) respektive Stockholm (några platser kvar).  Temat för årets fortbildningsdag är globala utvecklingstrender och hur de påverkar vår omvärld och vår närmiljö.  Fortbildningsdagarna arrangeras av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap tillsammans med Folk och försvar samt Försvarsmakten, Föreningen för lärare i samhällskunskap, Rekryteringsmyndigheten, Civilförsvarsförbundet och Försvarshögskolan. Medverkar gör Jerker Hellström, FOI, Marie Demker, Göteborgs universitet (Göteborg), Maria Strömvik, Lunds universitet (Stockholm), Hans Abrahamsson, Göteborgs universitet, Oscar Westlund, Göteborgs universitet, Matilda Johansson, tidigare Länsstyrelsen Västra Götalands län (Göteborg), Tanja Ståhle, Länsstyrelsen Stockholms län (Stockholm) samt Leif Jarlén, Föreningen lärare i samhällskunskap.

13-14 november modererar jag Mötesplats Samhällssäkerhet 2013 på Kistamässan. Mötesplats Samhällssäkerhet erbjuder två dagar av kunskapsutbyte och samverkan för centrala myndigheter, länsstyrelser, kommuner, landsting, organisationer och företag som arbetar med samhällets säkerhet. Forumet, med mässa och parallell konferens, handlar om att utveckla samarbetet mellan aktörer inför, under och efter olyckor och kriser. Kolla in det gedigna konferensprogrammet!

Den 19-20 november äger Försvarsföretagsdagarna 2013 rum i Saltsjöbaden. Det är ett samarrangemang mellan SOFF, SME-D, Försvarsmakten och FMV och jag ska moderera en uppsummerande paneldiskussion tillsammans med Staffan Dopping.

27-28 november modererar jag delar av Livsmedelsverkets nationella workshop om risk- och sårbarhetsanalys av livsmedelskedjan – från jord till bord. För mer information och anmälan: sara.sorensen@slv.se

Mer brittiskt i svenska armén

Hela "Ouvertyr 1813" om slaget om Leipzig uruppförs nu på lördag.

Höjdpunkterna i 200-årsminnet av det största slaget i Europa före 1914 är bara några dagar bort. I brittiska armén kommer detta att uppmärksammas, men hur blir det med svenska statens närvaro i Leipzig 2013?

Vid Royal Horse Artillery kommer man i nästa vecka ha en högtidsmiddag med anledning av dess Rocket Troops deltagande under svenskt befäl vid slaget om Leipzig. Faktum är att Rocket Troop ständigt påminns om sin tid under Sverige genom att man inkorporerat den svenska flaggan i sitt emblem. För att citera från den just länkade sidan: "Rocket Troop, commanded by Captain Richard Bogue, played a most distinguished part in the in the Battle of Leipzig in October 1813 as the only unit of the British Army present, and was attached to the Bodyguard of the Crown Prince of Sweden".

Kapten Richard Bogue fick den svenska medaljen För tapperhet i fält och har ett fint minnesmärke samt en gata uppkallad efter sig.

Får man hoppas att någon läsare av denna blogg hör av sig med upplysningar om svenskt statligt deltagande i 200-årsminnet. Eller är det så att allt numera hänger på ideella krafter? Obetalda entusiaster i all ära, men borde inte svenska staten på något sätt finnas med i Leipzig de närmaste dagarna och hedra inte minst de där stupade svenska soldaterna? Kanske jag bara inte har upptäckt något? Upplys mig och bloggens läsare.

Apropå brittiskt i svenska armén fick jag nyligen bilden nedan av fallskärmsjägare Stig Sune Blomqvist via hans dotterson Felix Blomqvist Brännström. Studera detaljerna.
Svenska frivilliga paratroopers kort före de ska fällas över Normandie?

Var Blomqvist en av de svenska frivilliga i brittisk uniform 1944 undrar kanske någon. Han bär ju en brittisk Denison-smock och ser ut att förbereda sig för ett hopp över Normandie eller Arnhem. Alla som läst Svenskar i krig vet att flera frivilliga svenskar hoppade i allierad tjänst under andra världskriget. Men nej, detta är helt enkelt den brittiska look som Fallskärmsjägarskolan (FJS) hade de första åren, bilden är tagen 1954 någonstans i trakten av FJS/K 3. Tack för bilden, Felix!

Det svenska samförståndet

Oavsett vilken regering som har regerat har den framhållit att man söker breda majoriteter för viktiga försvars- och säkerhetspolitiska beslut. Det sägs om samförståndsandan ungefär som med den militära alliansfriheten – den har gagnat oss väl. Men sedan några år tillbaka framstår det som om hela havet stormar, både mellan partier, inom partier och mellan regering och myndighet. Är det en rättvisande bild?

På en varierande skala är nu samtliga borgerliga partier överens om att antingen förutsättningslöst utreda (C, KD) eller gå med i NATO (M, FP), men det gäller bara i beslut och dokument och inte i praktiken eftersom inte M vill köra igenom beslutet utan en blocköverskridande överenskommelse med S, som fortsatt säger nej, liksom MP och SD och V, som säger jättenej och tom anser att vi ska gå ur PFF och helt sluta öva med organisationen.

När det gäller försvarets övergripande inriktning och utformning var det stort samförstånd fram till 2008 ungefär, sånär som på V och FP som skrev isär sig på varsitt håll från majoriteten när det gällde förhållningssättet till NATO. Om Försvarsmaktens personalförsörjningssystem var man dock inte överens och bakgrunden till S ställningstagande i dagarna hittar man i Slutbetänkande av Utredningen om totalförsvarsplikten år 2009, där S och V skrev en gemensam reservation med slutklämmen:

Mot bakgrund av det ovan anförda menar vi att regeringen ensam får ta ansvar för detta oprövade systemskifte i svensk försvarspolitik och dess konsekvenser.

Under senare år har den tidigare enigheten om hur försvaret i stora drag ska utformas, och för vad, ersatts av inre konvulsioner inom borgerligheten kring ekonomi och hotbild samt en tilltagande kritik från S vad gäller synen på framförallt den säkerhetspolitiska omvärldsanalysen (läs: Ryssland) och materielförsörjningen. Dock lyckades Försvarsberedningen enas kring en omvärldsanalys den 31 maj 2013, sånär som FP som åter markerade i NATO-frågan, SD som skrev en längre betraktelse över behovet av territorialförsvar och V med sitt avståndstagande till militärt samarbete inom ramen för NATO och EU.

Nu, ett halvår senare är alla överens om att den dimensionerande huvuduppgiften är försvar av landet och närområdet, vid sidan av lite allmänt hållna formuleringar om svenska intressen etc. Alla utom MP, som på ett övergripande plan är det enda partiet som håller fast vid den tidigare inriktningen (som var mer ”både-och” med dimensionerande genomslag för de internationella uppgifterna) och skriver i sin motion:

Miljöpartiet anser att det militära försvaret ska dimensioneras utifrån operativa behov och en realistisk hotbildsanalys. För överskådlig tid är dessa operativa behov deltagande i internationella krishanteringsuppgifter. Miljöpartiet anser att det är av vikt att Sverige tar sitt internationella ansvar och ökar sin ambition att delta i fredsfrämjande verksamhet i FN:s regi.

Men som sagt, när det gäller omvärldsanalys och vad vi ska ha försvaret till är S och M ganska överens, i alla fall är de inte mer oense än att båda parter kan flytta sig till gemensamma skrivningar och det ser man också exempel på i socialdemokraternas färska motion som svar på regeringens budgetproposition. I denna S-motion upprepas skrivningar från beredningens rapport och man för söka ganska länge innan man kommer fram till några avgörande skillnader gentemot det som uttrycks från allianshåll (undantaget NATO). Återigen kokar olikheterna – vid sidan av NATO – ner till personalförsörjningen och den långsiktiga materielförsörjningen, samt möjligen militär närvaro på Gotland, iaf skiljer det sig från Moderaternas syn på saken. S skriver:

En särskild analys och studie av den försvars- och säkerhetspolitiska situationen på Gotland måste genomföras. Utvecklingen i Östersjön med ökad olje- och gasexport samt en stegrad militär övnings- och underrättelseverksamhet gör detta nödvändigt. En stridsgrupp med bas i flera olika vapensystem bör utformas.

Håll Gotlandsfrågan i minnet. Jag kommer återkomma till detta. Men först, hur vill då S utforma försvaret?

Kärnan återfinns nog i följande stycke:

Vår förmåga att hävda det svenska territoriet – med flyg- och marinstridskrafter upprätthålla ett fungerande skalförsvar i kombination med rimligt uthålliga arméstridskrafter, är det som krävs för att svenskt försvar ska kunna uppfattas både nationellt och internationellt som trovärdigt.

Och så snart man blandar in begrepp som ”trovärdig” och ”rimligt” kan det betyda precis vad som helst. Möjligen kan det vara klokt att vara diffus. Peter Hultqvist (S) är säkert beredd att ta några kulor för att han inte svarar upp ekonomiskt redan nu mot det höga tonläget och istället lägger sig på samma anslagsnivå som regeringen, för på det sättet lämnar han fältet öppet för att göra både utformning och ekonomi till valfråga med Försvarsberedningen som scen i och med det nu påbörjade uppdraget att omsätta omvärldsanalysen till utformning i rapportomgång två (som ska vara klar senast den 31 mars 2014).

Inom personalförsörjningen anför S att en rad åtgärder nu bör utredas

(…) för att kunna bemanna krigsförbanden på ett stabilt och uthålligt och hållfast sätt, samt att garantera den folkliga förankringen i Försvarsmakten.

S vill införa en obligatorisk mönstring för alla män och kvinnor vid 18 års ålder på nätet, för att sedan låta 20% gå vidare till en ”riktig mönstring” med personlig inställelse. Argumenten för detta är att det

(…) återskapar ett grundläggande band mellan befolkning och Försvarsmakten om att försvaret av riket är ett nationellt intresse som angår alla.

Man vill också utreda ett ”system med reservister” inom armén.

Det kan innebära att den som en gång utbildats till soldat men avslutat sin tjänstgöring inom FM ska vara tjänstgöringsskyldiga under 10 år. Dessa ”reservister” skulle vara krigsplacerade och skulle kunna kallas in vid behov.

Det är  lite oklart vad man menar med att krigsplacera fd soldater, eftersom det redan görs och i Rapport ikväll var försvarsminister Karin Enström (M) avvisande och hänvisade till att det förmodligen är väldigt dyrt, medan Peter Rådberg (MP) inte var intresserad eftersom det sänder fel signaler och hotbilden inte kräver det.

Apropå det Rådberg säger kan det vara värt att plocka fram de bakomliggande resonemangen kring det nya personalförsörjningssystemet. När Utredningen om totalförsvarsplikten lämnade sitt slutbetänkande i juni 2009 (SOU 2009:63) anförde majoriteten att skyldigheten att genomgå mönstring – liksom skyldigheten att fullgöra värnplikt och civilplikt – görs beroende av att regeringen med hänsyn till försvarsberedskapen föreskriver om det, det är alltså i första hand försvarsberedskapen som ska kunna tryggas och inte t.ex. förmodad folkförankring. Kommittén skriver:

Det är också mot bakgrund av detta syfte som de begränsningar i den enskildes frihet som uppgiftsskyldigheten innebär har gjorts. Förutom att svara mot detta syfte kan uppgiftsskyldigheten för totalförsvarspliktiga förvisso även sägas ha haft andra effekter. Exempelvis har mönstringsskyldigheten gett statsmakterna ett tillfälle att informera unga om totalförsvaret. Detta har emellertid aldrig utgjort mönstringsskyldighetens syfte och det är inte heller mot denna bakgrund som begränsningarna i den enskildes frihet har gjorts. Begränsningar i den enskildes frihet får enligt regeringsformens bestämmelser endast göras för att tillgodose ändamål som kan anses godtagbara i ett demokratiskt samhälle.

Kommittén skriver vidare att regeringen kan

(…) om behovet skulle se annorlunda ut, föreskriva om att endast bestämmelserna om mönstringsskyldighet ska tillämpas. Mönstringsskyldigheten kommer i ett sådant läge att tillämpas utan att det övriga pliktsystemet gör det. Detta bör enligt kommittén inte vara det typiska förfaringssättet. Fullgjord mönstring ska följas av ett inskrivningsbeslut eller av att den totalförsvarspliktige befrias från att fullgöra värnplikt eller civilplikt. Att ålägga totalförsvarspliktiga en mönstringsskyldighet som inte följs av en skyldighet att tjänstgöra är därför i normalfallet inte lämpligt.

När det gäller S förslag ska de förmodligen snarast ses som en förberedelse till den kommande förhandlingen i Försvarsberedningen, då det uttrycks explicit i direktiven till denna att man ska se över personalförsörjningen. Man är för övrigt inte överens inom oppositionen, men S, V och MP är i alla fall överens om att regeringen inte har räknat rätt (se t.ex. gemensam reservation i FöU:s betänkande Vissa frågor om Försvarsmaktens personal (2012/13:FöU7) och man har gemensamt drivit kravet på en översyn i riksdagen.

På samma sätt är det vaga resonemang om krisberedskap som framförs i S-motionen, vad innebär det t.ex. att det behövs ”ett nytt samlat grepp om hur samhällets krisberedskap ska kunna stärkas” – är det ett instämmande i Försvarsmaktens efterlysning av en ny samlad säkerhetsstrategi – och att ”det åter kan behövas en civilförsvarsutbildning – men med en annan inriktning är den tidigare”? Samma sak med detta, det ligger inom Försvarsberedningens uppdrag.

Långt mer precist är S i resonemangen om försvarsindustrin och materielförsörjningen. Man anser att en

(…) långsiktig och samlad strategi framstår som nödvändig. (…) För att vända denna utveckling näringen och statsmakten inleda ett arbete tillsammans med bland annat de fackliga organisationerna för att upprätta ett långsiktigt samverkansprogram. Syftet ska vara att utveckla den svenska försvarsindustrin och dess kompetens med bäring på även den civila sektorn. Dessutom åligger det regeringen att med engagemang säkerställa de svenska säkerhetsintressena och därmed inför EU motivera egenproduktion av strategiska försvarssystem.

Och här är konflikten tydlig med regeringen, då S anser att nuvarande principer – dvs att nyanskaffning bör, när så är nödvändigt, i första hand ske av på marknaden befintlig, färdigutvecklad och beprövad materiel – får

(…) negativa effekter för möjligheterna att upprätthålla forskning, teknikutveckling, spetskompetens och även i förlängningen arbetstillfällen.

S anser också att den generella betydelsen för näringslivsutvecklingen och den ”regionala balansen” inte får glömmas bort.

Så, om man skalar av all retorik och all luftad oro respektive förtröstan om militär förmåga eller vad den ryska utvecklingen innebär för Sverige, går den stora skiljelinjen mellan partierna NATO (men den ligger begravd), statens relation till försvarsindustrin samt i viss mån personalförsörjningen. Den stora samsynen rör omsvängningen till försvar av det svenska territoriet och fokus på närområdet. Samsynen mellan de stora partierna gäller också uppfattningen om försvarsbudgeten, där regeringen och S är överens – i alla fall till dess att Försvarsberedningen ska landa sina diskussioner.

Men hur stämmer denna politiska verklighet överens med den militära?

Försvarsmakten har varit tydlig under flera år med att den beslutade insatsorganisationen (IO 14) inte kan intas med mindre än pengatillskott, och i perspektivstudien som redovisades nyligen säger man helt frankt att den helt enkelt inte kan intas. Myndigheten redovisar därför i nämnda studie olika vägval och vad man förespråkar som bäst svarar upp mot kraven inom ramen för en prolongerad ekonomi. Studien bygger på ett antal ingångsvärden som man har uppfattat från den politiska nivån: Ökat Nordiskt och Nordiskt-Baltiskt samarbete, inget NATO-medlemskap (men nära samarbete), fokus på territoriet och närområdet samt maximal försvarseffekt för pengarna.

Så långt allt väl. Men nu uppstår ett antal problem: Den magra myndigheten visar sig än en gång och från en lite annan vinkel exakt hur smalt och föga uthållig man är, och ingen kan undgå hur starkt och hur historiskt sett unikt klart det sägs ut hur beroende vi är av hjälp utifrån – närmast omedelbart och i hela konfliktskalan. Men politiken är inte beredd att betala vad IO 14 skulle ha kostat. Punkt.

Den insatsorganisation som vi är någonstans i mitten på att införa, men som FM nu säger inte kan införas, är i grunden ett svar på en annan politisk beställning än dagens, nämligen i praktiken att de internationella insatserna ska vara dimensionerande. Försvarsmaktens perspektivplanering utgår således från en organisation som inte ännu är på plats och som dessutom kanske inte hade sett ut som den gjorde om hela det politiska fältet (utom MP) hade gjort omtag i tyngdpunktsfrågan tidigare.

Vi kommer ha ett militärt försvar som förutsätter hjälp från andra men som inte är försvarsplanerat i ett gemensamt operationsområde med någon, som är utformat för att vara direkt gripbart framförallt för internationella insatser, men som istället ska ”användas” hemma och i närområdet (det är därmed främst incidenten som kommer användas och de stående förband med heltidsanställda soldater som sätts upp kommer inte finnas pengar eller vilja att använda internationellt). Och det hela slutar med ett ännu smalare skalförsvar med vass materiel inom vissa system för att det ska göra tillräckligt ont för en angripare för att verka initialt avhållande.

Låt oss säga att det från S och M står klart när beredningen lämnar sin rapport i vår att man inte kommer höja försvarsbudgeten något ytterligare (alternativt marginellt mer jämfört med de nivåer regeringen aviserat för de närmaste åren), samtidigt som den av Försvarsmakten redovisade perspektivstudien blir för hårdsmält, vad händer då?

Försvarsmakten förespråkar satsningar på kvalité och materiell förnyelse för försvarseffekt och för möjligheten att vara en intressant partner internationellt och då tänker man möjligen att S är inne på samma spår, men S för in argument om arbetsmarknads- och regionalpolitik (se ovan) och jag är inte alls säker på att man egentligen står varandra så nära i detta som man kan tro. I alla fall är jag inte säker på att man ser samma behov när det kommer till beställningar. Till det kommer att den teknologiska aspekten på militärt försvar av olika skäl är klart underbelyst i den svenska offentligheten, den försvinner i ett moln av skandaler eller självpåtagen tystnad från industrins sida. Folk förstår helt enkelt inte varför man inte öppnar fler regementen om man ska öka försvarsförmågan, lite bryskt uttryckt. Frågan är således vilket stöd en sådan inriktning kan få och vem som ska stå upp för den?

Frågan om personalförsörjningssystemet kan komma att pressa regeringen till åtgärder som inte i första hand ökar den operativa effekten (minns att ett skäl för anställda soldater var att systemen är så krävande att de inte alltid kan opereras av värnpliktiga), utan som syftar till annat, t.ex. att öka folkförankringen. Detta tränger i så fall ut något annat ur ramen.

Den politiska viljan och behovet av att manifestera det nyvunna intresset för närområdet kommer också att ha ett pris. Och nu är jag tillbaka till Gotland. Jag tar diskussionen om den militära närvaron på ön som exempel:

När Folkpartiet tog ton om det försämrade omvärldsläget österut manifesterade de sin ambition bl.a. genom att driva igenom förrådsställda stridsvagnar på Gotland (ev. fiende är informerad om målet, kan tilläggas).  S föreslår nu en stridsgrupp på ön med argumentet att de militära aktiviteterna i Östersjön ökat och att Ryssland också ökat sin militära förmåga. Men här skiljer sig världarna och ingen illustrerar det bättre än Bruce Acker i en mycket läsvärd artikel hos Folk och Försvar. Han behandlar bland annat in den teknologiska utveckling som Försvarsmakten påtalar:

Starting with currency, the notion that Gotland’s geography alone justifies its strategic significance, and that geography is permanent, overlooks the obvious shrines to previous concepts of critical terrain. Within 30 minutes’ drive of Stockholm, one can visit Vaxholm, Oxdjupet, and Baggenstäket, all historic chokepoints of once great significance, and defended accordingly in their time, but today defenseless. Why? The range, accuracy, and effect of modern weapons coupled with alternatives to waterborne mobility rendered them irrelevant. What of Gotland, then? When one labels Gotland an unsinkable aircraft carrier, or states that commanding the island affords command of the entire Baltic, one overlooks the fact that Gotland can also be described as an aircraft carrier that has run aground, underneath Russian air defenses, and within range of missiles placed in Kaliningrad. Any forces placed there are vulnerable, difficult to resupply or redeploy in conflict, and possible to circumvent.

Jag är inte människa att förfäkta bestämda uppfattningar om Försvarsmaktens utformning i alla detaljer, men jag har varit med tillräckligt länge för att veta när det finns risk för att en massa andra värden – eller snarare föreställningar – som inte har med operativ effekt att göra blandar sig i och i värsta fall styr den kommande utformningen av Försvarsmakten.

Om uppgiften (i den mån den är klarlagd) inte hänger ihop med utformning och ekonomi, ja då blir helheten så omöjlig och svåröverblickbar att man lätt hemfaller åt det man tycker man begrep sig på senast – och det är inte alltid det bästa för framtiden.

Det är inte säkert att sådana ”andra värden” är fel, men man ska inte låtsas att det har med försvarseffekt och effektivitet att göra och man bör i så fall låta åtgärderna bekostas av utgiftsområden där de här hemma. Någon har sagt att det inte finns något mindre realistiskt än den realpolitik som glömmer att världens starkaste politiska faktor är människors känslor och min känsla är att det fortfarande är många som t.ex. kopplar antalet regementen till försvarsförmåga. Mitt värstafallscenario är att nästa försvarsbeslut blir ett sammelsurium av olika intressen och symboliska vinster, istället för ett konsekvent och sammanhållet system som är användbart, används aktivt internationellt och förmår att plugga in i andra försvarsmakter, hur magert eller fett det än må vara.

Mitt nästa inlägg kommer behandla samhällets krishanteringsförmåga.

PS. Genlt Jan Salestrand redovisade föredömligt perspektivstudien vid ett seminarium med Folk och Försvar nyligen. Rekommenderas.

Perspektivplanen – Det är mycket nu!


Aldrig tidigare har väl Försvarsmaktens senaste kampanj träffat så rätt. Försvarsmaktens ständiga kamp med att få verksamhet, rekrytering och nödvändig materielanskaffning att bära mot den beordrade insatsorganisationen IO14 samtidigt som beställaren, d.v.s. regering och riksdag inte tillser att de ekonomiska förutsättningarna finns. Detta samtidigt som man bombarderar myndigheten med nya krav på utredningar och omfattande svar på regeringsbeslut. Man kan minst sagt konstatera att - det är mycket nu!

Den ständiga turbulensen runt Försvarsmakten de senaste åren har nu tyvärr blivit vardagsmat. Omstruktureringar, nedskärningar, krav på personalreduceringar, uttalanden om att en hel försvarsgren måste avvecklas, en-veckasförsvaret, avsaknad av ekonomi för att öva m.fl. händelser har alla bidragit till att det som verkligen är en politisk bomb, inte alls fått den uppmärksamhet man hade förväntat. Jag talar givetvis om Försvarsmaktens perspektivplan som förra veckan överlämnades till regeringen, ett dokument som innehåller politisk dynamit som rimligtvis borde innebära en omfattande debatt på riksnivå i såväl media som inom politiken. Men ingen reaktion kan skönjas då endast närmast sörjande försvarsbloggar samt Folk & Försvar har uppmärksammat innehållet. En i mina ögon mycket skrämmande utveckling!

Ämnet har som bekant tidigare avhandlats på ett föredömligt sätt av Annika Nordgren Christensen samt Johan Wiktorin, men även i ett gästinlägg på den här bloggen. Men det vore trots detta mer eller mindre tjänstefel om inte även undertecknad avhandlade detta ämne som indirekt, på ett mycket konkret sätt handlar om Försvarsmaktens framtid då prespektivplanen kommer att utgöra en viktig grund för försvarsberedningens rekommendationer inför det kommande försvarsbeslutet. Jag avser inte att analysera skrivningarna i detalj, utan kommer istället att försöka angripa dokumentet på ett annat sätt och ge min syn kopplat till Försvarsmaktens rekommendationer. Uppdraget till Försvarsmakten återfinns i regleringsbrevet för den som är intresserad av fördjupning.

Något som har kritiserats från flera olika håll är varför Försvarsmakten uteslutande byggt hela perspektivplaneringen med utgångspunkt tagen i en prolongerad ekonomi, d.v.s att man har utgått från att man inte kommer att erhålla ett utökat försvarsanslag i framtiden. Detta är något jag själv har funderat över under den gångna veckan. Det andra alternativet hade givetvis varit att utgå från prolongerade uppgifter. D.v.s. vad skulle krävs för att Försvarsmakten ska lösa sina nuvarande uppgifter även i framtiden. Detta kopplat mot bedömd omvärldsutveckling.

I stället för att bara spekulera om anledningen så har jag under dagen fört en dialog med Försvarsmakten för att få svar på frågan om huruvida utgångspunkten rörande en prolongerad ekonomi var en styrning från Försvarsdepartementet eller om det var ett eget val, och i så fall varför? Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten förklarade det hela så här.
Försvarsmakten har i flera underlag till regeringen redovisat svar och analyser kring långsiktig ekonomi bland annat genom det så kallade RB7-underlaget. För att sätta ett tydligt fokus på uppgiftsställningar och vilken förmåga Försvarsmakten skulle kunna ha i framtiden har därför antagandet om prolongerad ekonomi utgjort en grund för arbetet. Perspektivstudien utgår från regeringens bedömning om ekonomin i BP14 liksom dagens säkerhetspolitiska doktrin.

Genom denna modell utgör resonemang kring vägval, alternativ samt uppgifter i framtiden det centrala i studien. På så sätt kan försvarsberedningen och regeringen i sitt arbete först fokusera på, med perspektivstudien som grund, vilket säkerhetspolitiskt instrument Försvarsmakten ska och behöver utgöra i perioden, för att därefter som konsekvens därav kunna resonera kring ekonomi.

Med facit i hand, har jag till del omvärderat min uppfattning. Som vissa läsare kanske minns mottogs Försvarsmaktens svar på RB7 inte med några större ovationer från Försvarsdepartementet och Karin Enström, det renderade i det som senare skulle bli RB5. Försvarsministern mer eller mindre totalsågade svaret på RB7 med motivering "fel svar" då Försvarsmakten i sitt underlag tydligt hade förklarat att det saknades 4 miljarder/år för att uppnå IO14 någonstans bortom 2020. Det felaktiga svaret bestod med andra ord i att man tagit med parametern utökat försvarsanslag, något som sedan straffades genom ett förnyat uppdrag i RB5 som i praktiken att Försvarsmakten tvingas att reducera personal med upp till 15%. Karin Enström uttalade efter svaret på RB7 följande kritik mot Försvarsmaktens metod.
När det gäller det redovisade merbehovet på nästan 4,5 mdkr pekar myndigheten på stora osäkerheter. Trots detta finns det medräknat. Som jag ser det är det två helt olika metoder man använder sig av, och det tycker jag är inkonsekvent.
- Vi kommer nu att analysera underlaget, del för del, men jag kan redan nu konstatera att det behövs förbättrad styrning av Försvarsmakten, t.ex. v.g. materielplaneringen. Detta för att säkerställa ett utfall i enlighet med regeringens och riksdagens beslut.
Det kärva läget mellan försvarsdepartement och Försvarsmaktens ledning ska enligt uppgifter ha varit kärv efter denna rapport, så av den anledning är min personliga bedömning att Försvarsmakten bytt taktik, och således i stället fokuserat på att beskriva alla brister som onekligen kommer att uppstå vid en prolongerad ekonomi, en uppgift jag anser att man i det stora hela lyckats bra med.


Jag avser fortsättningsvis i detta inlägg fokusera på Försvarsmaktens egna rekommendationer som redovisades av Jan Salestrand under Folk & Försvars senaste seminarium kopplat till perspektivplanen. 

Närområdet i fokus

Försvarsmakten är på den här punkten oerhört tydliga. Vid en prolongerad ekonomi måste Försvarsmakten uteslutande fokusera på det nationella försvaret när det kommer till materielanskaffning, utbildning och övningar. Pengarna räcker helt enkelt inte till "både och". Man säger dock att FM trots detta skulle kunna använda förband och materiel i tillämpbara delar då det passar även i fortsättningen, men att anskaffa materiel dedikerat för internationella insatser kommer inte ekonomin att medge.

Här anser jag att man är helt rätt ute. Det finns i dag både förband och materiel som i stor grad är mer anpassade för internationella insatser än för det nationella försvaret. Detta är en konsekvens av att pendeln slog i det ena ytterläget och nu med full kraft är på väg tillbaka. Personligen har jag hela tiden hävdat att steget mot en fullständig internationalisering och ignorans av det nationella försvaret var fel väg att gå. De vinster vi har erhållit är den partiella interoperabiliteten med NATO, detta ska dock inte förringas på något sätt då det kan bli helt avgörande i framtiden, mer om detta senare.


Kvalitét före kvantitet

Här gör Försvarsmakten ett generalfel i mina ögon. Utgångsläget har ingen kvantitet! Alternativet borde i stället benämnas kniv i stället för osthyvel, för det är här vi landar. Det är förmågebredden som försvinner och inte kvantiteten i det som redan i dag får betraktas som ett demonstratorförsvar i singular. 

Att Försvarsmakten redan nu tvingas reducera numerär har vi tydligt fått svart på vitt bara genom att titta i materielplanen, men trots detta får vi ändå ingen ökad kvalitet. Den omtalade stridsvagnsrenoveringen och anskaffningen av JAS 39E är tydliga exempel på hur numerären mer eller mindre halveras samtidigt som kvalitén inte ökar i motsvarande omfattning.

På den här punkten blir det därför svårt att se hur man ska kunna erhålla större kvalité utan att genomföra omfattande förbandsnedläggningar. Till detta kommer att Försvarsmakten även anser att nya förmågor behövs inom cyber och rymd, något som blir för långt att avhandla i detta inlägg.

Något man även måste beakta att kvaliteten i vissa fall kan tillskrivas värdet noll, om kvantiteten underskrider kritiskt värde. Detta är en mycket svår balansgång. 

Hög tröskeleffekt

Här har vi sprängstoff! Utan att darra på manschetten deklarerar Jan Salestrand att Försvarsmakten rekommenderar en hög tröskeleffekt som ska vara stabiliserande i fred och kris, och som ska ge en tidsrespit i händelse av krig. "Det ska kosta/svida för en angripare". För den som inte kan läsa mellan raderna så talar Försvarsmakten om ett skalförsvar. I praktiken skulle detta innebära (min tolkning) att man då måste satsa alla kort på Flygvapnet, Marinen och markbaserat luftvärn samtidigt som övriga Armén mer eller mindre avvecklas.

Det här är givetvis oerhört kontroversiellt, och det är sannolikt också därför man inte uttrycker det så konkret i perspektivstudien. Men för att öka den önskvärda tröskeleffekten kräver en prolongerad ekonomi kraftfulla åtgärder i form av att minska kostnaderna på annat håll. Att prioritera något innebär alltid att man måste välja bort något i den andra änden.

Samarbeten inom Norden

På den här punkten anser jag att Försvarsmakten är så pass tydliga man kan vara utan att trampa i det politiska klaveret. Detta är nämligen kärnan i hela perspektivplanen om det nu har undgått någon. Att sätta rubriken "samarbeten inom norden" skall dekrypteras och tydas som NATO. Allt annat är att lura sig själv.

Försvarsmakten pekar på Rysslands förmågeuppbyggnad (ej hot), minskade försvarsutgifter i Europa samt att USA flyttar fokus till Asien. Detta sammantaget innebär att vi blir allt mer utelämnade till att ta hand om oss själva. Av den anledningen pekar Försvarsmakten på solidaritetsklausulen som i dag tyvärr är helt ensidig. Sverige utlovar militärt stöd till andra, men har inga som helst garantier för att kunna få stöd från någon annan.

Fösvarsmakten är mycket tydliga på den här punkten - Inget alternativ löser uppgiften att ensam försvara Sverige. Man är också tydliga med att när man tar bort förmågor måste någon annan lösa den uppgiften.

Sammantaget innebär detta att försvaret måste ske tillsammans med någon annan, precis som regering och riksdag tidigare deklarerat. Men vem är det som ska komma till undsättning? NATO inkluderat Norge och Danmark har deklarerat att man inte kommer att komma till undsättning och Finland har inte resurser. Lösningen heter då NATO - till del ska tilläggas. För precis som Johan Wiktorin så pedagogiskt påvisade under Folk & Försvars seminarium om Flygvapnet så har det här uppstått ett "logiskt tankeglapp". För vem är det som egentligen ska komma till vår hjälp om alla våra nordiska grannar också är indragna i konflikten, vilket är högst sannolikt? Här är hjälp från övriga NATO det enda logiska. Inte ens Sverigedemokraternas generösa försvarsanslag kommer att kunna skapa ett försvar som på eget hand kan försvara Sverige.

Försvarsmakten genom Jan Salestrand är mycket tydliga med att vi inte längre kan låtsas att vi kommer att få hjälp bara för att vi övar tillsammans, delar materiel och utbildningar. I dag har vi inga garantier.

I stället påvisar Salestrand att handlar det om att KONKRETISERA SAMARBETEN genom förbereda operationer och försvarsplanering och möjlighet till gemensam ledning av stridskrafter, men konstaterar samtidigt att för detta finns ingen politisk vilja.

Det finns som alla förstår bara en given lösning på detta, och den stavas NATO även om Försvarsmakten mycket skickligt undviker att nämna den vid namn. 

Bidra till politisk handlingsfrihet

Detta är inget jag avser kommentera, då detta utgör en av grundstenarna för en trovärdig säkerhetspolitik. Utan ett trovärdigt försvar krymper den politiska handlingsfriheten.

Nya förmågor behövs

Här talar man bland annat om rymd- och cyberområdet. Detta blir som sagts tidigare för omfattande att kommentera. Se gärna Jan Salestrands förklaringar till detta under seminariet i sändningen här nedan.

Balans mellan uppgift och medel

Försvarsmakten menar att detta är av största vikt efter kommande försvarsbeslut. Att som nu beställa en insatsorganisation som inte är finansierad har uteslutande inneburit problem och konflikter. Här kan man bara hoppas att Försvarsmaktens önskan tas på fullt allvar.

Det hela handlar om att man antingen måste ta bort uppgifter, något som Försvarsmakten inte kan göra själva, eller att tillföra medel. I perspektivplanen har Försvarsmakten till del förklarat vad man inte kommer att kunna göra samt vilka begränsningar som kommer att finnas i uppgiftens lösande.

Att de tredan från början finns en balans mellan uppgift och utgift kommer på sikt även att leda till ett bättre klimat mellan myndigheten Försvarsmakten och Regeringen. 

oOo

Sammanfattningsvis  anser jag att Försvarsmakten varit tydliga. Den enda skarpa kritiken jag har är den olyckliga formuleringen om att reducera kvantiteten till förmån för kvalitet. Problemet är att vi redan innan helt saknar någon kvantitet. En stor konsekvens av detta är att Sverige i ännu högre grad kommer att bli beroende av andra och där den enda trovärdiga lösningen är NATO.

Min bedömning är att vi ännu ej nått botten i den systemkollaps jag länge hävdat att vi befinner oss mitt uppe i. Jag ser perspektivplanerinen och Försvarsmaktens tydliga uttalanden om att IO14 aldrig kommer att uppnås som ett mycket tråkigt men tydligt kvitto på just detta.

En annan fråga är när denna i mina ögon politiska dynamit kommer upp till debatt i riksmedia? Men det är kanske så att det är viktigare att bevaka vem som kommer att åka ur Idol på lördag... 


I kommande inlägg kommer jag ånyo att ta upp det socialdemokraterna och vad detta skulle innebära för försvarpolitiken vid ett eventuellt regeringsskifte då det kommit fram nya uppgifter både i skrift och vid kontakt med partiföreträdare.

Kampen går vidare!



Vi har inte rätt, men vi får rätt


Det vackra med perspektiv, är berättelsen. I morgon bitti anländer åtta stycken Strv 122 till Visby. I mars 2009 lämnade regeringen sin försvarsproposition till riksdagen. Då förlöjligades Folkpartiets förslag av Försvarsmakten och till och med av de egna regeringskollegorna. På en middag vid den kanadensiska ambassadörens residens förklarade Anders Lindström att det fanns tjugo mera relevanta förbättringar av vår insatsförmåga

Nu, vid leverans, inser de flesta att han inte hade rätt. Kanske är det mitt partis öde att inte ha rätt, men att så småningom få rätt. Det är ingen större hjälp när det gäller själva röstetalet. Likväl måste man få glädjas av bekräftelsen

Och det gör jag nu. Försvarspolitiskt intresserade talar ofta om tröskeleffekter. Att, med helst små medel, åstadkomma stor avhållsamhet. Jag tror att överskeppningen av ovannämnda stridsvagnar har mycket större effekt än något av de förslag som FML lämnat de senaste tjugo åren. Jag vill gärna höra påståenden om motsatsen.

Allan Widman

Vi har koll på rysk upprustning

Försvarsministern var idag och föreläste för studenter på Försvarshögskolan. Det är bra att statsrådet möter intresserade och förklarar fundamenta och regeringens politik – all heder.

Från seminariet rapporterade Victor Strömgren löpande och ett av tweeten, där försvarsminister Enström citerades, var:

Detta är ju en intressant formulering och berör något jag belyste i min kommentar till Försvarsmaktens perspektivstudier.

I Försvarsmaktens rapport (s. 20) skriver myndigheten:

”Begränsningarna till trots bedöms militärreformen kunna genomföras.”

Så har det ju inte riktigt låtit det senaste året från den politiska nivån. Så sent som i somras var det osäkert enligt Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren när hon intervjuades i Almedalen (min 2:30 – 4:30).

Och ännu längre tillbaka, innan Ryssland och Vitryssland genomförde övningen Zapad 13 med 40 000 + trupp och Ryssland hotade Litauen med ekonomiska sanktioner, så lät det så här för ett år sedan:

Det är säkert därför som president Putin firade sin födelsedag häromdagen i förväg med sina kinesiska (o)vänner, drygt en vecka innan en statsfinansiell konkurs hotar USA på grund av dess politiska kris.

Jag tolkar statsrådet Enström, eftersom hon uttalade något liknande i en intervju häromdagen, som att vi nu bedömer att Ryssland kommer att nå målen med sin militärreform – i likhet med Försvarsmaktens underlag. Jag har förtroende för att försvarsministern har en hygglig uppfattning om kapaciteten i närområdet. Det skulle vara intressant att höra vilka slutsatser regeringen drar av detta.

Och när vi ändå håller på, så skulle jag gärna vilja veta om regeringen har fått någon signal om vad de baltiska staterna anser om den ryska kraftsamlingen i öster.

………….

Aftonbladet

Sveriges stora krigstida allierade: Ryssland

Hur viktigt var det brittisk-svenska raketartilleriet vid slaget om Leipzig 1813? Det utreder Rocket Troop Leipzig 1813.

Om en vecka är det dags, det blir då precis 200 år sedan det största slaget i Europa före 1914. Hur kommer det att uppmärksammas i Sverige? Vi deltog ju, med raketartilleri och allt.

Det finns många märkligt okända aspekter av slaget vid Leipzig, inte minst att en av Sveriges stora allierade då var Ryssland och att en brittisk raketartillerienhet ingick i de svenska styrkorna (se klippet ovan). Men i oktobernumret av Militär Historia presenteras slaget på ett pedagogiskt sätt av historikern och författaren Olle Larsson. Vad gäller vad som nu kommer att ske under de närmaste dagarna med anledning av 200-årsminnet så har en vänlig läsare av mitt inlägg "Vårt krig mot Napoleon" kommit med ett kreativt förslag: att starta en tråd på Twitter om svenska aspekter av Leipzig 1813-2013. Jag följer Staffan E:s råd och börjar ikväll twittra med #Leipzig1813SE

För övrigt ger nya numret av Pennan & Svärdet en andra chans till dem som missade flygboken Lucky Strike, som just utnämndes till Årets flygbok. En annan bok som jag varmt vill rekommendera i nya Pennan är T-kontoret av Sam Nilsson, som handlar om vår underrättelsetjänst under det klassiska kalla kriget och innehåller hemliga agenters bilder och annat ovanligt spännande.

Gästinlägg: Ett perspektiv på ett perspektiv



Det dåliga samvetet just nu beror främst på att jag ännu inte tagit mig tiden att kommentera Försvarsmaktens perspektivplanering som släpptes i början av veckan. Det får väl nästan betraktas som tjänstefel av en försvarsbloggare att inte kommentera ett dokument med så mycket sprängstoff som de hårda skrivningarna innebär.

Som tur är har ämnet avhandlats på flera andra platser på ett mycket uttömmande sätt och nu även i ett läsvärt gästinlägg på denna blogg. Trots detta kommer ämnet att avhandlas även här under kommande vecka.

/ Skipper
   
-----------------------------------------------

Det finns ingen anledning att, från mitt håll, ge mig på en djupare analys av den Perspektivstudie 2013 som FM lämnade ifrån sig i veckan. Två eminenta skribenter har redan på ett förtjänstfullt sätt gjort detta och jag kan varmt rekommendera Kungliga Krigsvetenskapsakademin och Annika Nordgren Christensen för såväl en sammanfattning som en del reflektioner och synpunkter.

Det är ett digert dokument som i sin helhet är välskrivet och väldigt skarpt formulerat. Det finns inte utrymme för (skön)tolkningar utan nu är det raka puckar som levereras. Det är befriande att läsa saker som benämns vid sitt rätta namn men även ack så dystert. Dystert i den mening att den framtid, som förvisso inte var okänd för många, nu blir så konkret och reell. Jag tänkte bara göra ett par nedslag i studien för att ge en sammanfattning för de som inte orkar läsa hela dokumentet.

Regeringen har, via regleringsbrevet, gett FM uppgiften att ta fram en perspektivstudie i tidsspannet 10-20 år framöver dvs. bortom 2030. FM har valt att redovisa försvarsförmågan utefter antagandet om oförändrat ekonomi, s.k. prolongerad ekonomi, inkluderande de av regeringen aviserade (knappt märkbara) höjningarna under de närmaste åren. Inledningsvis upprepar man det som skrevs i årsredovisningen för 2012:
Försvarsmakten ansåg därför att konsekvenserna av prolongerade anslagsramar är så omfattande för den operativa förmågan 2019 att Försvarsmaktens uppgifter måste förändras. Den gradvisa reduceringen av operativ förmåga sker under en följd av år och får successivt alltmer omfattande konsekvenser. Prolongerade anslagsramar innebär avgörande begränsningar i förmågan att möta ett begränsat väpnat angrepp. Insatsorganisationens förmåga att kunna försvara ett begränsat geografiskt område försämras samtidigt som uthålligheten nedgår.

För att sätta detta i ett sammanhang så är det alltså ”en-veckasförsvaret” som får ”avgörande begränsningar” och inte något som tar avstamp från en hög nivå. Vidare, fortfarande hämtat från delen som återupprepar årsredovisningen, läser jag:
En prolongerad anslagsnivå medför också att förmågan att delta i internationella insatser enligt den nivå riksdagen beslutat inte kan upprätthållas.

Det som i debatten något raljant har benämnts ”långtbortistan-doktrinen” och som utgör grunden för och syftet med IO14 får även det sig en rejäl smocka. Om det inte ens går att hålla 2.000 man utomlands med en myndighet med 40 miljarder i årligen i plånboken, ja då är det illa ställt. Det är med insatser utomlands politikerna samlar pluskulor hos NATO och andra västländer vilket i sin tur ger inflytande på den internationella spelplanen. Frågan är om regeringen nu reagerar på den här skrivningen?


På sidorna 10-11 i Perspektivstudien 2013 återfinns följande i ett avsnitt om IO14:
Nedan beskriven utveckling 2020 utgår från en prolongerad ekonomi inklusive föreslagna anslagsförstärkningar och inriktas mot bibehållen förmågebredd och fokus på manöverkrigföring. Inriktningen innebär reduceringar av krigsförbandens storlek samt ytterligare ökning av andelen tidvis tjänstgörande personal. […] Insatsorganisationens förmåga att kunna försvara ett begränsat geografiskt område försämras samtidigt som uthålligheten nedgår jämfört med en operativt relevant insatsorganisation. Vidare medför den låga volymen av stridskrafter risk att den territoriella integriteten inte kan upprätthållas vid systematiska kränkningar.

Det är alltså inte ens tal om att hantera väpnade angrepp längre utan nu står vi med byxorna nere redan vid systematiska kränkningar. Citat liknande de ovan återkommer på många av sidorna i rapporten, därav min tidigare skrivning om dyster läsning. Jag avser inte ge några fler citat eller analyser av vad som skrivits utan hänvisar till Kkrva och A Nordgren Christensen.

Det man däremot, i sedvanlig ordning, kan konstera är att från nymoderat håll är det lika tyst angående Försvarsmaktens Perspektivstudie som när Ryssland skramlade ihop en bättre beredskapsövning för ett tag sen.
  • På Cecilia-ordförande för försvarsberedningen-Widegrens blogg kan vi läsa om vårdbesök i Falköping, den i sammanhanget mycket viktiga motionen som skrivits om att valkretsen Västra Götalands läns Östra återfår sitt ursprungliga namn (Skaraborg) samt en inbjudan till årets Hästriksdag 2013.
  • F.d. Fömin Sten Tolgfors kommer rusande till försvar för sina kollegor och tycker att debattörerna är elaka mot hans vänner i (m).

Det börjar bli väl uppenbart när myndigheten Försvarsmakten, till viss del oppositionen, äldre moderater, försvarsbloggare och även vissa seriösare gammelmedia gång efter annan påvisar att Försvarsmakten befinner sig på ett brant, sluttande plan på väg mot kollaps. Från Regeringshåll hörs dock bara guld och gröna skogar ackompanjerade av satsningar på än det ena än det andra. Trovärdigheten är obefintlig!

Nu har nuvarande och framtida regering (oavsett färg) ett par seriösa alternativ att välja mellan:
  • Göra en pudel och erkänna att FM i sin Perspektivstudie (och merparten av försvarsdebattörerna) har rätt, skjuta till medel och uppnå balans mellan uppgift och budget.
  • I sak hålla med i FM:s bedömning men meddela att man tar den kalkylerade risken med en sjunkande försvarsförmåga och förlorade förmågor och därmed inte skjuter till några medel.
  • Framlägga en egen trovärdig analys som påvisar att FM har fel i sin studie och därmed bibehålla den nuvarande inriktningen utifrån sin egen slutsats.

Då det verkar vara populärt att citera Konstitutionsutskottet utfrågning av Carl Lidbom 1989 så passar Lidboms välkända uttalande även den moderata försvarspolitiken; ”…det du håller på med är trams”!

/Boatswain