FM materielanskaffning – Del 1 – Inledning



I detta samt efterföljande fem inlägg avser jag att analysera Försvarsmaktens öppna materielplan i detalj. Syftet är att belysa vad materielanslaget egentligen används till och om anskaffningar bidrar till den förmågeökning inom respektive försvarsgren som regeringen konstant hävdar. Inläggen kommer även att belysa fördelningen mellan de olika försvarsgrenarna samt de förändringar avseende planerade materielanskaffningar som har skett i planen jämfört med föregående år.

De olika inläggen kommer att fördelas på följande delar.

Del 1 - Inledning
Del 2 - Armén
Del 3 - Flygvapnet
Del 4 - Marinen
Del 5 - Ledning och Logistik
Del 6 - Sammanfattning

I de kommande inläggen kommer jag särskilt att belysa materielprojekt med uppskattade kostnader överstigande 200 miljoner kronor. Detta av den enkla anledningen att samtliga sådana materielprojekt skall redovisas som särskilda regeringsärenden, vilka i sin tur kräver ett regeringsbeslut innan upphandling får ske. Erfarenhetsmässigt vet vi tyvärr att nuvarande regering ofta har tenderat att skjuta på dessa anskaffningar enligt eget tyckande vilket ofta har inneburit negativa konsekvenser för Försvarsmakten.

Konsekvenserna av dessa "icke beslut" är förutom försenade leveranser, även det faktum att avsatta ekonomiska medel för ett projekt under ett budgetår inte kan nyttjas, och måste därför återlämnas till statskassan. Endast del av det outnyttjade anslaget brukar få behållas inom Försvarsmakten och således flyttas över till nästa budgetår genom ett så kallat anslagssparande. Detta under förutsättning att Försvarsmakten hemställer om detta till regeringen. Det är alltså inte alltid positivt att spara pengar vilket kan tyckas vara något märkligt om man använder sin egen privatekonomi som referens.

Försvarsmaktens totala operativa effekt utgörs mer eller mindre uteslutande av krigsförbandens användbarhet, som i sin tur är beroende av tillgången till rätt materiel i rätt omfattning och till tillräckligt bra kvalité. 


Anslaget för materielanskaffning har under perioden 2008 till 2012 reducerats med ca 1100 miljoner kronor vilket har inneburit att omsättning av föråldrad materiel och vidmakthållande av befintlig materiel har skjutits framåt i tiden för att balansera ekonomin. Detta är orsaken till det vi på försvarsbloggarna brukar omnämnda som "det ofinansierade materielberget". Ett berg som enligt uppgifter uppgår till närmare 50 miljarder kronor.

Den otvivelaktigt största "pengaslukaren" i detta sammanhang är anskaffning av JAS 39E som nu har inarbetats i materielplanen. Anskaffningskostnaden för projektet lär ligga runt 30 miljarder kronor, något som starkt har bidragit till att skjuta många andra delar av materielomsättningen framåt i tiden. Detta beror till stor del på att regeringen inte har finansierat sitt eget beslut om anskaffning, och som av vissa även betraktas som rent industristöd. I vissa fall har JAS 39E till och med trängt undan andra projekt på obestämd tid, något jag avser återkomma till i kommande inlägg. Med detta inte sagt att anskaffning av ett nytt stridsflygplan är fel. Tvärt om, det är enligt alla sakliga bedömningar helt nödvändigt för att inte bli obsolet inom en nära framtid. Problemet är i stället att anskaffningen inte är fullt ut finansierad.

Försvarsmakten menar också att den nu pågående (och nödvändiga) försvarsplaneringen medfört behov av förändringar både avseende kvalitet och kvantitet i syfte att kunna möta de operativa kraven.

I den öppna materielplanen redovisas planerade anskaffningar med ett kostnadsintervall. I mina kommande beräkningar har jag genomgående nyttjat den högre siffran i spannet då alla erfarenheter visar på att försvarsmateriel näst intill alltid överstiger planerade kostnader och sällan eller aldrig blir billigare än vad man förväntat sig. Det blir dessutom lättare att göra jämförelser om man fastställer vilken siffra i spannet beräkningarna skall baseras på.

I materielplanen har Försvarsmakten utöver försvarsgrenarnas specifika materiel även redovisat materilanskaffningar inom ledningsområdet respektive logistikområdet separat. Endast bråkdel av den materielen är enligt min bedömning att betrakta som försvarsmaktsgemensam vilket innebär att av merparten går att härleda till de olika försvarsgrenarna. För att få en mer rättvisande bild av fördelningen mellan försvarsgrenarna avser jag i min analys återföra materielen där den hör hemma. Jag har som exempel svårt att se LTA Mark nyttjas av andra än arméförbanden på samma sätt som Komnät Flygbas mest sannolikt enbart kommer att nyttjas av Flygvapnet.     

Det i särklass mest intressanta jag har kommit fram till i analysen av materielplanen är kopplat till försvarsförmågan. Nuvarande regering hävdar som bekant att alla materielinvesteringar man fattar beslut om ökar försvarsförmågan och paketerar gärna dessa som "stora satsningar". Min analys av planen visar dock på något helt annat. Mer om detta i de kommande inläggen, där nästa kommer att avhandla planerad materiel till arméförbanden.

Angående bloggens läsbarhet

Under det senaste halvåret har jag fått signaler från olika håll om att bloggen inte är läsbar på grund av bakgrunden. Problemet ska tydligen vara att texten inte syns mot bakgrunden d.v.s. att den ljusgråa bakgrunden inte syns och att den svarta texten därför presenteras direkt mot "havet".

Jag har själv aldrig kunnat framkalla dessa problem oavsett tester med olika webbläsare, men har förstått att de som har haft problemet också har använt äldre versioner av den undermåliga webbläsaren Internet Explorer. Då jag kan se statistik på vilka typer av webbläsare ni besökare använder er av så kan jag därför också avslöja följande procentuella fördelning.

1. Safari 40%
2. Firefox 18%
3. Chrome 18%
4. Internet Explorer 13%
5. Opera 4%
6. Övriga 7%

Av de 13% som fortfarande använder Internet Explorer så är det enligt egna tester inga problem med läsbarheten för de av er som använder nyare versioner.

Då jag anser att svart text mot ljusgrå bakgrund är behaglig att läsa så avser jag inte vidtaga några åtgärder för att hjälpa de som fortfarande envisas att använda äldre versioner av Internet Explorer. Lösningen för er är antingen att uppdatera er webbläsare eller ännu hellre att ni byter till en betydligt bättre och framför allt snabbare webbläsare. För er som inte använder Mac IOS eller OS X är Chrome ett mycket bra alternativ som är kostnadsfri och mycket enkel att installera och använda. Lycka till!





Har du som använder andra webbläsare än IE mot all förmodan problem med läsbarheten så lämna gärna en kommentar här nedan.

Högre specialistofficersutbildning – en kvalificerad försvarsgrensvis utbildning eller urvattnad försvarsmaktsgemensam?

Debattinlägg av förvaltare Håkan Lindberg, Sjöstridsskolan:

Detta inlägg vill förmedla min personliga syn på hur utbildningen inom OR 8/9 skall se ut. Jag använder uttrycket Marinen eftersom jag anser att en återgång till att åtminstone använda de gamla vapenslagsbenämningarna är en väg mot att återställa känslan och engagemanget för FM både inom och utom.

Mitt grundantagande är att uppgiften för OR i Marinen är att bygga mycket fungerande tjänstegrenar som kan liknas vi de tegelstenar som bygger ett hus. Sedan är det OF:s uppgift att med ett gott material rita och leda byggandet av huset Marinen.

Vi har många goda traditioner i försvarsmaktens olika delar och för att bygga något nytt krävs att man har känsla för sina traditioner – lite som i musikalen ’Spelman på taket’ som utspelar sig i en judisk shtetel (by) i Tsar-Ryssland. I den säger rabbinen ”Att utan traditioner blir livet ostadigt som en fiolspelman på ett brant tak” och det stämmer ju ganska bra.

För att skapa en djup kompetens och känsla för sitt vapenslag så hävdar jag att utbildningen till OR-8/9 skall ske på de olika stridsskolorna och ha som mål att skapa en specialistofficer med mycket djup kunskap om de olika miljöer där resp. vapenslag verkar.

En OR-6/7 skall ha djup kunskap på stridsteknisk nivå för att kunna verka på fartygs-/division-/plutons- och kompaninivå.

En OR 8/9 skall kunna verka på flottilj-/regements-/brigad-nivå i syfte att kunna bidra med stort kontaktnät och allmän erfarenhet av stridens genomförande på taktisk nivå som ett stöd till cheferna på dessa nivåer. Vidare krävs en mycket god kunskap om det egna vapenslaget då man i dessa nivåer bestrider tjänster som lärare och handläggare på skolor och centra.

Min vision är en utbildning där man dels använder den kompetens som finns på våra försvarsgrensspecifika stridskolor (SSS, MSS, LSS) samt nyttjar det kursutbud som finns på FHS. För det sistnämnda tänker jag mig att eleverna ur den högre SO-utbildningen till del kan läsa samma kurser som elever ur OP/TA eller HSU. Detta skulle enligt mitt förmenande ge en mycket spännande utbildningsmiljö och skapa både förståelse, erfarenhetsöverföring och kontaktnät för alla de inblandade elevgrupperna.

Vad jag inte vill ha är en urvattnad försvarsgrensgemensam utbildning där man anpassar innehållet till minsta gemensamma nämnare som vi prövat tidigare under de senaste 15 åren med utomordentligt dåligt resultat.

Det försvarsgrensgemensamma är en uppgift för OF, inte OR!

Vi kan som exempel ta områdena ledning och logistik där förutsättningarna skiljer sig diametralt åt om man är i skärgården, till sjöss, i luften, på flygbas, i skogsterräng eller urban miljö.

Specialistofficerarna måste i första hand vara experter inom eget vapenslag!

Nu frågar sig vän av ordning: Har jag då framfört detta till OR-projektet och svaret är ja. Tyvärr blev svaret inte det jag tänkt mig. Representanten för MHS H bemötte mitt förslag med orden ”Så kan vi ju inte göra. Det måste ju vara något vi kan genomföra här i Halmstad.”

Jag blir uppriktigt sagt ledsen när man låter ”bya-politik” styra våra utbildningar istället för att ha ett öppet sinne för att se hur man kan få bästa kvalitet för en så liten kostnad som möjligt.

Därför meddelar jag min önskan att man låter de vapenslagsvisa stridsskolorna styra den högre specialistofficersutbildningen i syfte att använda befintliga resurser till att skapa specialistofficerare i OR-8/9 som har mycket god kompetens inom eget vapenslag på taktisk nivå.

Förvaltare Håkan Lindberg, Sjöstridsskolan

Angående förlänga tjänstgöringstider för yrkespiloter.



Nedanstående är en reflektion över hur kräftgången rörande flygsäkerheten inom kommersiell luftfart fortsätter. De medicinska rådgivare som varit med att godkänna förlängda tjänstgöringstider förefaller inte ha tagit del av modern forskning rörande sömn och vakenhet.

 Om piloter skulle ha lika dåliga kunskaper som läkare, rörande människan och dess funktioner och förutsättningar, skulle förmodligen haveristatistiken mångdubblas.Detta med anledning av de strikta regler den förstnämnda gruppen, piloterna, har haft vad avser tjänstgöringsperioder grundade på mångårig erfarenhet och forskning, i bjärt kontrast mot att en majoritet av läkare anser sig vara lika skickade att genomföra operationer efter dygn av oavbruten tjänstgöring. I varje fall om man får tro socialstyrelsen. Nu är pilotskrået på väg i samma fälla.

 Enligt nämnda styrelse är det inte bevisat att en läkare opererar sämre bara för att denne varit vaken i två dygn. Däremot är det mångfalt bevisat att andra yrkesgrupper kraftigt reducerar sin kapacitet utan sömn. Sanningen är ju naturligtvis att någon undersökning har aldrig gjorts. Anledningen till att den inte gjorts är då förmodligen rädslan för att behöva erkänna att läkare är vanliga människor, något som alla utom möjligtvis socialstyrelsen, redan visste. Vi vet dock att piloter är vanliga människor vilket de villigt erkänner.

Koncentrationen och tröttheten motsvarar efter 18 timmars vakenhet, föregånget av åtta timmars sömn, densamma som en person med ungefär 0,5 promille i blodet. Då kan man fråga sig; - vem vill bli opererad av en full doktor?
Förmodligen lika få som vill ha en onykter pilot som befälhavare.

Dessutom skulle man kunna dra den pragmatiska slutsatsen att om sjukvården hade lika bra kunskaper om människans förutsättningar som flygbranschen har, skulle förmodligen antalet felbehandlingar och misstag inom vården kraftigt kunna reduceras. Ett förhållande som nu äventyras.

Det som dock förenar de bägge yrkesgrupperna, piloter och läkare, är att vi, vanligt folk, gärna vill se dem som ofelbara och allsmäktiga. Det reducerar vår ångest, inte bara för flygning utan även för läkarbesöket.

Dags att se verkligheten som den är.

I dag inleddes årets stora försvarsmaktsövning!

I dag på morgonen inleddes årets stora försvarsmaktsövning i Sverige med 20.000 deltagande män och kvinnor från alla tre försvarsgrenarna. Cirka 190 stridsflygplan och helikoptrar tillsammans med ett 60-tal fartyg, 36 artilleripjäser och en stor mängd arméfordon och stridsvagnar deltar i övningen som genomförs i det mellersta militärområdet.

Så hade det med stor sannolikt skrivits här på bloggen om försvarsbloggar hade existerat för 20 år sedan, men då var inte ens internet särskilt känt.

Det förhåller sig nämligen så att det i dag på morgonen var exakt 20 år sedan den sista (senaste?) Försvarsmaktsövningen FMÖ-93 ORKAN startade.

Den operativa ramen för övningen var ett angrepp på dåvarande Milo Mitt innan all mobilisering var slutförd. Den övergripande målsättningen för övningen var att stridskrafter ur samtliga försvarsgrenar skulle övas i en samlad försvarsoperation. Övningen pågick från fredagen den 24 september till tisdagen den 29 september 1993 och omfattande bland mycket annat att flygvapnet opererade från krigsflygbaser och reservvägbaser.

Att övningen var stor råder det ingen tvivel om. Under övningens sex dagar genomfördes totalt 2828 flygföretag inräknat både A och B-sida. Det innebär ett snitt på 470 flygföretag per dygn. För att sätta in det i ett sammanhang kan man jämföra dessa 470 flygföretag/dygn med årets flygvapenövning där man inte kom upp i samma summa under hela övningen. FMÖ Orkan var en stor övning!

Man kan fundera över varför det inte genomförts en enda försvarsmaktsgemensam övning på hela 20 år? Man kan också fundera över varför det inte finns några konkreta planer på att i framtiden genomföra övningar av den kalibern? Det kan inte vara en omöjlighet att genomföra en sådan övning låt säga vartannat år. Olika övningar genomförs av samtliga försvarsgrenar, så varför inte samordna dessa i tid och rum? Det kan inte accepteras ursäkter om att förbanden inte har nått tillräcklig utbildningsnivå år efter år. Om det nu är så har vi ett enormt systemfel. De tre skolorna LSS, SSS och MSS bör tillsammans kunna planera och utgöra övningsledning i syfte att inte belasta krigsförbanden med detta. Hela ledningskedjan från insatsstaben ner till enskild pluton skulle då kunna övas. Merkostnaden för att öva hela Försvarsmakten jämfört med att varje försvarsgren övar enskilt bör inte vara oöverkomlig.

Bild lånad från hjak.se

För att skapa en kvalitativ B-sida bör ett eller flera av de nordiska länderna kunna bjudas in att deltaga. Det skulle ge synergieffekter då det skulle ge även dessa en kvalitativ övning. Här om någon gång bör samarbetet inom ramen för NORDEFCO kunna utnyttjas till något bra i stället för krystade påhitt. Att öva mot varandra under en enstaka övning kan ge mer effekt än att enbart öva med varandra.

Försvarsmaktsövningar är något som måste återupptas för att hitta bristerna och således möjliggöra att rätta till dessa. Det är inte minst viktigt för trovärdigheten!

Flygvapennytt gjorde ett stort repotage om övningen. Hans Jakobsson har tidigare skrivit ett riktigt snyggt inlägg i ämnet, som vanligt med mycket tilltalande grafik. Även Chefsingenjören har skrivit ett mycket läsvärt inlägg i ämnet för drygt ett år sedan med sina egna erfarenheter från förövningar m.m.

Som parentes till det faktum att ORKAN-93 startade för exakt 20 år sedan kan man tillägga att moderaternas Cecilia Widegren påstår att "försvarsförmågan i dag är bättre än för 20 år sedan". 

Jag är inte helt säker på att det är någon som håller med på den punkten.


Privatinspelad film under del av ORKAN-93

Kommer försvarsberedningen att överraska?

Sveriges framtida försvar ligger just nu i händerna på ett antal tillsatta riksdagsledamöter ur försvarsutskottet som tillsammans utgör försvarsberedningen. Som svensk medborgare vill man givetvis tro att försvarets framtid och därmed en viktig del av svensk säkerhetspolitik hanteras på ett tryggt och förtroendeingivande sätt av erfarna och professionella statsmän som förutsättningslöst kommer att lotsa oss fram till en för Sverige optimal lösning på det prekära läget rörande rikets försvar.  

Men hur står det egentligen till med detta. Är det en relevant beskrivning av läget som målas upp här ovan, eller är det mer att betrakta som en grov skönmålning?

Med utgångspunkt i försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport som överlämnades i somras ska försvarsberedningen analysera det svenska försvaret och lämna förslag för perioden efter 2015. Ett av problemen är att försvarsberedningens arbete inte alls kommer att göras förutsättningslöst. Försvarsminister Enström har beslutat att försvarsberedningens kommande förslag ska utgå från att "fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av riksdagen 2009". Det är således redan nu fastställt att den tidigare beslutade inriktningen ska fortsätta att gälla. En inriktning som i praktiken innebär att Försvarsmakten primärt dimensioneras för internationella insatser och inte alls för försvaret av Sverige. Förutsättningar och åtgärder för att förbättra det så kallade "en-veckasförsvaret" kan vi inte förvänta oss. I bästa fall kommer beställd insatsorganisation IO14 att kunna slutföras, under förutsättning att mångmiljardbelopp tillförs.

Tyvärr förhåller det sig inte bättre än att knappt någon försvarsdebattör, försvarsengagerad eller försvarsintresserad hyser någon tilltro till den försvarsberedning som är tillsatt att utreda försvarsfrågan. Jag har inte noterat en enda ledarskribent hos de större mediahusen eller i lokalpressen som förväntar sig att försvarsberedningen ska lämna i från sig en rapport som speglar verkligheten där ute, snarare tvärt om. Förväntningarna är i stället att produkten kommer att bli en ytterst slätstruken beställningsprodukt.

Jag kan gå så långt i min egen kritik mot försvarsberedningen som instans att jag hävdar att vi både har ett stort systemfel och som en direkt följd därav också ett demokratiskt problem. Detta är mycket bekymmersamt! Vad grundas då detta på?

Försvarsberedningens nuvarande sammansättning består av ett antal kloka individer som enskilt står för både kunskap och vilja att skapa bättre förutsättningar för ett fungerande försvar. jag tänker särskilt på individer som Allan Widman (fp), Mikael Oscarsson (kd), Peter Hultqvist (s) och Mikael Jansson (sd). Som vi ser är det till och med blocköverskridande viljor som enskilt verkar för en sund försvarspolitik.

Men jag vill påstå att detta inte spelar någon som helst roll då beredningens rapport i slutändan ska jämkas ihop så att samtliga partier kan skriva under rapporten vilket oundvikligen leder till en stor mängd kompromisser. Konsekvensen av detta blir i värsta fall ett mycket urvattnat dokument där formuleringarna till slut blir så generella att de kan tolkas och efterlevas på i stort vilket sätt som helst och att regeringen (oavsett färg) kommer att kunna hävda att det finns spårbarhet till försvarspropositionen. En sådan rapport kostar därför mer än den smakar.

Ställföreträdande insatschefen, general Bernt Grundevik tar i sitt nyskrivna gästinlägg hos Wiseman upp försvarsberedningens kommande rapport och påstår helt korrekt att vi måste debattera försvarsfrågan innan det är för sent. För sent i det här fallet är alltså innan försvarsberedningen lämnar sin rapport den 31 mars 2014, d.v.s. om ganska exakt sex månader. Jag tror dessvärre att debatten måste föras på riksnivå för att beredningen som helhet ska ta till sig något från en sådan debatt för att utgångsläget ska kunna förändras under resans gång. Förutsättningarna för en förändring är tyvärr inte särskilt gynnsamma om vi tittar på respektive parties utgångsläge.

  • I grunden är hela beredningen ett beställningsjobb på uppdrag av Moderaterna. Inriktningen är solklar, fortsätt på nuvarande spår. Att Cecilia Widegren (m) utnämndes till ordförande ger tydliga signaler att man vill att beredningen ska ledas av någon som är partistyrelsen mycket trogen. Moderaterna kommer inte att satsa några större summor för att förbättra försvarsförmågan annat än genom uttalanden i debattartiklar. I synnerhet inte i valtider då allt kommer att satsas på nya jobbskatteavdrag och andra samhällsreformer. Moderaterna kommer aldrig gå till val med fokus på försvarsfrågan då man helt riktigt inte vinner några riksdagsval på den. Men man har dock inte insett att man faktiskt kan förlora val på att misshandla frågan på det sätt man gör i dag.   
  • Kristdemokraterna och Folkpartiet har i mina ögon som enskilda partier den mest sunda synen på försvarsfrågan. Man har vid ett flertalet tillfällen det senaste året uttryckt stark kritik mot den låga nivå som nu råder. Det är dessutom förankrat inom partiet ända upp till respektive partiledare vilket är en styrka. Problemet är att partierna enbart har ett mandat vardera i beredningen, och i en eventuell framtida ombildning av Alliansregeringen kommer man sannolikt inte att löpa linan ut och gå mot Moderaternas "nedrustningslinje" då man med stor sannolikhet väljer att ta kampen i sina hjärtefrågor. För Folkpartiet - skola, och för Kristdemokraterna - vård och omsorg.
  • Centerpartiet har som vanligt i försvarsfrågor ingen tydlig åsikt och prioriterar internt inom partiet försvarsfrågan mycket lågt. Partiet går bedömt i Moderaternas ledband hela vägen in i mål utan att verka för ett utökat anslag för att möjliggöra en förbättrad försvarsförmåga. Även om Staffan Danielsson inte är nöjd med nuvarande läge rörande försvarspolitiken så kommer knappast den nya "Stureplanscentern" tillsammans med partiledare Lööf att prioritera försvarsfrågan.
  • Sverigedemokraterna är som bekant det parti som vill öka anslaget mest av alla. Problemet är att samtliga övriga partier bevisligen tycker det är viktigare att inte vara av samma åsikt som SD oavsett vilka förslag partiet kommer med. I beredningens arbete kommer ändå SD att kunna bidraga med en röst för hårdare skrivningar rörande utökad försvarsförmåga.
  • Socialdemokraterna genom Peter Hultqvist har under de senaste åren totalsågat Moderaternas hantering av försvarsfrågan och den ständiga skönmålningen av det prekära läget. Således är det nu upp till bevis för Socialdemokaterna. Det finns dock mörka moln även här. Jag tror inte att Hultqvist & co har klart bakåt hela vägen upp till verkställande utskottet där man sannolikt har andra saker högre upp på agendan i syfte att vinna kommande val. Jag tror Hultqvist kommer att påverka beredningens arbete till det bättre, men vet nog att det egna partiet inte kommer att stå bakom allt för höga krav på ökat anslag. 
  • Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer inte att verka för att skjuta till ytterligare ekonomiska medel även om vänsterpartiet otroligt nog imponerat på sistone genom att uttrycka oro för den låga nivå som nu råder. Som motpol till regeringens direkta styrning till försvarsberedningen om att nuvarande försvarsreform ska fullföljas så höjs nu röster från vänsterpartiet om att värnplikten bör återinföras! Som parentes till detta skrev även journalisten Elisabeth Höglund en krönika i Aftonbladet med samma budskap. Sakta men säkert börjar folk nu vakna till liv och inse begränsningarna med nuvarande försvarspolitiska linje. Oaktat detta kommer inget av nämnda partier att verka för utökat anslag.


Ungefär så ser grundförutsättningarna ut för beredningens kommande arbete, om än i en mycket förenklad version. Att då gå omkring i en villfarelse att rapporten ska komma som den slutgiltiga lösningen på alla problemområden som tagits upp i den försvarsdebatt som förs på bloggarna, i fikarummen eller för den del den debatt som Bernt Grundevik efterlyser inför försvarsberedningens rapport som ska redovisas senast den 31 mars 2014.

Min bestämda uppfattning är dock att det enda som skulle förändra partiernas ståndpunkt i grunden är att försvarsfrågan debatteras brett på riksnivå under en längre tid och att svenska folket börjar engagera sig för ämnet. Att detta tyvärr inte kommer att hända vet vi redan även om debatten efter "en-veckas försvaret" och "ryska påsken" i viss mån varit högst nödvändiga ögonöppnare för många. 

Det kommer som vanligt att vara vård, skola, omsorg och jobben som kommer att stå i fokus och prioriteras det närmaste året inför kommande riksdagsval - inte försvarsfrågan. Detta kommer att spegla skrivningarna i försvarsberedningens rapport på det sättet att få partier vill binda upp stora ekonomiska summor på att stärka försvaret i dessa valtider.

Gästinlägg: Replik till Grundevik

Den 9:e september i år publicerades en debattartikel undertecknad av generalmajor Berndt Grundevik på bloggen Wiseman’s Wisdoms.

I artikelns inledning gör generalen en analys av den politiska beslutsprocessen inför det kommande försvarsbeslutet. Förutom analysen av beslutsprocessen redovisar han en ganska diger lista på områden som han tycker behöver lyftas till debatt. Efter ett tag övergår dock listan till att bli en slags önskelista på förmågor eller åtgärdspaket som generalen vill se.

Tyvärr tar denna ”önskelista” lite udden av sprängkraften i generalens artikel eftersom den lätt kan lätt kritiseras för att vara orealistisk. Dessutom riskerar listan leda till diskussioner om enskilda detaljer, något som jag uppfattar inte egentligen var syftet med artikeln. Därför lämnar jag ”önskelistan” till andra att debattera.

Själva kärnan i artikeln är istället analysen av den politiska beslutsprocessen. Slutsatsen blir att det är i höst som försvarsdebatten måste föras, sedan är det för sent att påverka processen. Därför uppmanar Grundevik till en allmän och mer intensiv försvarsdebatt.

Artikeln fick inledningsvis ett mycket positivt mottagande och andemeningen i kommentarerna skulle kunna sammanfattas med ”äntligen en general som vågar säga sanningen redan innan han gått i pension”. Flera av kommentarerna andas även en förhoppning om att utspelet skulle inspirera försvarsmaktsledningen till förnyade det om ”enveckas försvaret”.

Till och med den 23:e september, det vill säga 14 dagar efter den inledande artikeln, har mej veterligt inte Grundevik gjort någon uppföljning eller ens någon kommentar till sin egen artikel på Wiseman’s. Och det känns lite märkligt. Om han nu tror på sin egen analys och sina slutsatser kring den försvarspolitiska beslutsprocessen, så borde han väl själv ta en betydligt mer aktiv del i debatten?

Förhoppningarna om ett trendbrott hos våra främsta chefer verkar därmed återigen ha grusats. Fotfolket i form av försvarsbloggare och kommentatorer är nog så aktiva redan, men det som behövs för att det ska tända till är att någon med tyngd tar bladet från munnen, ungefär så som ÖB gjorde i vintras.

En artikel på en blogg är en bra början, men sen då? Jag saknar en uppföljare, och jag saknar Grundeviks kollegor i den stora debatten.

Eller var det kanske inte så viktigt trots allt?


Lars Rössle
Major

Eskilstunas elit

Kent, Eskilstunas största band, sjunger "Elite" med spansk undertext.

Idag kan man läsa i två tidningar om olika svenska frivilliga för Sovjetunionen som lyfts fram i min och Joakim von Brauns nya bok Ryska elitförband.

Tidningen Folket i Eskilstuna tar idag upp vår boks mest sensationella frivillige, Arthur Adams, född och delvis uppvuxen i Eskilstuna. Det var den 17 juni 1999 som Adams utnämndes till Rysslands hjälte, ett datum då den ryska säkerhetstjänstchefen var en då mycket okänd Vladimir Putin. Det är alltså först nu som detta blir känt i Eskilstuna, eller kanske man nu borde säga Gorod Geroj Eskilstuna (Hjältestaden Eskilstuna). Apropå Eskilstuna publicerades igår nya uppgifter och foton om Byringelägret inklusive en bild av en tidigare sovjetisk marinofficer, i svenska hemvärnets tjänst på vakt utanför slottet i Stockholm! För mer om sovjetiska soldater i Sverige under kriget se min tidigare bok Tyskar och allierade i Sverige.

I norra landsändan fokuserar Norrbottens-Kuriren idag istället på två män som efter sprängutbildning i Boden vid ingenjörtrupperna (Ing 4 som döptes om till Ing 3) blev frivilliga i Spanien, men inte i de välkända Interbrigaderna utan istället inom vad de själva kallade "Specialtjänsten" eller partisanerna och deras sovjetiska chefer kallade för spetsnaz. Kuriren har bara tagit med några uppgifter ur vår bok. En av dem som inte kom med och som jag själv finner rätt spännande är att deras närmaste chef fick Östtysklands högsta utmärkelse. Mer om den och sovjetiska & ryska dekorationer och specialmärken finner man i Ryska elitförband, som släpps inom SMB till ett särskilt bra pris om några veckor.

Gästinlägg: Kravställningar utan förutsättningar


Att ge alla, sjöman som general, möjlighet att föra fram sina frågor och svar är en försvarsbloggarnas styrkor. Av den anledningen släpper den här bloggen fram olika ämnen rörande såväl stort som smått. Den här gången det sistnämnda. 

I en försvarsmakt där många är rädda för att göra fel, där organisationen löser allt för många problem med nya utbildningskrav och där civila normer anammas rakt upp och ner utan någon djupare analys huruvida dessa är applicerbara och ens relevanta för militär verksamhet så har det skapats ett myller av krav på olika utbildningar för vissa befattningar.

I vissa fall är det bra saker som gynnar säkerheten i Försvarsmakten, i andra fall är det krav som mer kommit till för formens skull. Men om myndigheten nu ställer ett antal krav, så måste myndigheten även ge rätt förutsättningar för förbanden och individerna att tillgodogöra sig detta. Så verkar inte vara fallet alla gånger när man läser dagens gästskribent.

För övrigt noterar jag att detta inlägg blir det 400:e på bloggen sedan start.

/ Skipper
--------------------------------------------------

Härom dagen satt jag på min arbetsplats och ögnade igenom alla mina certifikat, diplom och betyg jag samlat på mig under mina år i försvarsmakten. Det är en ganska diger lunta som har häftiga, engelska namn som "Prime For Life". Det finns diplom med häftiga förkortningar som låter respektingivande, och tyvärr ett par stycken där någon vänlig själ valt typsnittet "Comic Sans" för att ge utbildningsbeviset en lite mjukare framtoning.

Nu för tiden är alla uppgifter huvuduppgifter, och utbildning är för att parafrasera Orwell "lite mer huvuduppgift", just för att den är väldigt gränssättande för vilka andra huvuduppgifter man kan lösa- såsom vakt, örlog och power point. Utbildning är något vi gärna skryter med i försvarsmakten och vi har skolor, som presenteras som "navet i marinen", att luta oss på när vi ska få ett nytt diplom som öppnar nya karriärsvägar. Men vad händer när utbildningen tar över?

Jag absolut ingen motståndare till utbildning. Jag älskar utbildning, när den bidrar med något, när den hjälper verksamheten. Idag fick jag höra att SSS ställer in kursen Basic Safety för tredje gången i år, pga för få deltagare. Jag förstår SSS, och att det kan kännas onödigt att dra igång en utbildningsapparat för en liten grupp individer, men då missar man helheten- och helheten är att de som skulle gå kursen inte är godkända att arbeta ombord förrän de har fått ett fint diplom (självklart i valfritt typsnitt).

Vi vet alla som jobbar i flottan att personal och arbetstid är det vi har svårast att avvara, och utbildning kräver båda- för att inte nämna ev merkostnader för eventuella resor och boenden på annan ort för vissa. När verkligheten är på detta viset känns det konstigt att insatsförbanden skall anpassa sig efter skolan som har i uppdrag att se till att dessa är just insatsklara. Känslan som infinner sig är att vi hamnar i en situation där vi ställs inför två dåliga val; ställa verksamheten på grund av att FC och sekonden måste gå GOC-refresher, eller att gå till sjöss med icke godkänd personal och riskera diciplinära efterspel.

Det bästa svaret till ovanstående fråga är ju självklart att personal med utbildningsbehov får gå sina kurser och att flottan och försvarsmakten tillåts ha en redundans som medger att ersättare finn tillgänglig här, nu och till en känd kostnad, för att citera systemet som satt gränsen för hur många medarbetare vi ska vara. Visst finns det mycket annat än utbildningar som föranleder att det saknas personal ombord, såsom barnafödande, kompledigt och annat otyg, men utbildningar borde vara ett mindre problem än det är idag.

Att ställa in en kurs som har direkt bärighet på en individs tjänstgöring ombord, med hänvisning till "för få sökande" är inte acceptabelt- än mindre att ställa in den TRE gånger, vilket i slutändan faktiskt leder till att vi har medarbetare som inte FÅR åka båt. Det behövs också en flexibilitet i skolväsendet som tar hänsyn till att fartygsgående personal faktiskt är till sjöss och/eller kompensationslediga. Det måste också finnas en vilja att skicka en lärare till annan ort snarare än att transportera tio elever. Det är helt enkelt dags att börja tillämpa den berömda närhetsprincipen och sluta flytta berget till Muhammed.

Det är dags att antingen släppa certifikatshysterin och "måstekurserna", eller att decentralisera utbildningen i flottan- för hur fina än Comic Sans-diplomen än må vara, så måste det någonstans vara viktigare att våra besättningar är till sjöss än i skolbänken.

GMY

Henkebenke3000

Signalspaningsfartyg i Östersjön tillhör normalbilden!



I går kunde vi läsa på SvD i en artikel signerad Mikael Holmström att Ryssland uppträder aktivt med signalspaningsfartyg i Östersjön och i synnerhet under den nyss avslutade marina övningen Northern Coast där Sverige deltog tillsammans med andra enheter under två veckors tid.

Det som Holmström har grävt fram den här gången är absolut inget nytt under solen. Att ryska signalspaningsfartyg uppträder i Östersjön är en del av vardagen där ute. Lika naturligt som att övriga Östersjöländer gör detsamma. Även Sverige har ett fartyg dedikerat för exakt samma uppgift, nämligen HMS Orion.

Att det ryska signalspaningsfartyget Fedor Golovin är aktivt under en stor internationell marinövning relativt nära ryskt territorium är mer en självklarhet än något märkligt. Fartyget är det första av sju fartyg av Vischnya-klassen varav två numera ingår i ryska Östersjömarinen. I signalspaningsdivisionen baserad i Baltijsk (Kaliningrad) ingår totalt fyra signalspaningsfartyg.

Det är bra att detta kommer upp till ytan av flera anledningar. För det första så kan nu ämnet diskuteras i kontexten att det de facto pågår underrättelseinhämtning mot svenska intressen från havet utan att någon kommer viftandes med hemligstämplar och liknande. Att detta i intervjun bekräftas av Marininspektören är bra! För det andra så är det även bra att försvarspolitiker får detta sig till livs (även om man får särskilda dragningar) vilket gör det svårare för dem att ständigt återkomma till låg nivå.

Marininspektören tar upp den viktiga delen att de ryska signalspaningsfartygen inte sedan kalla kriget uppträtt väster om Gotland. Den detaljen är mycket anmärkningsvärd tillsammans med andra delar
som dock inte nämns i reportaget.

Det bekymmersamma i det hela är att vi helt uppenbart saknar kvalificerade journalister i Sverige som kan dessa frågor. Som vanligt är det Holmström som levererar, och de andra tidningarna hakar på och skriver om samma artikel med andra ord helt utan att tillföra något nytt. De som tillförde något nytt var Aftonbladet, men där handlar det enbart att skapa rubriker, gärna genom att komplettera med ett hittat youtube-klipp. Låg nivå!

Aftonbladet använder ord som "spionfartyg" och är allmänt förvånade att fartyget Feodor Golovin på bilderna uppträder så nära Malmö så att man kan se Turning Torso. Reportern verkar vara helt omedveten om att Öresund är ett utlopp från Östersjön vilket alla fartyg, även ryska örlogsfartyg, har rätt att nyttja för att ta sig in och ut. Aftonbladets reportrar bör ta sig en titt på ett sjökort över Öresund och läsa dokument som Öresundstraktatet och havsrätt. Det är inte krångligare än så.

Att bedriva underättelseinhämtning genom signalspaning är inte olagligt. I synnerhet inte om det bedrivs från fartyg på internationellt vatten eller från flygplan i internationellt luftrum. Spioneri däremot, ordet som Aftonbladet slänger sig med, är i de flesta fall olagligt och därmed straffbart.

I Aftonbladets TV-repotage avslutar speakerrösten med att säga "Det ryska fartyget Fjodor Golovin ska ha vänt kusten söderut" sannolikt menade hon "kursen" men sa "kusten". Hela repotaget känns föga trovärdigt och det andas enbart dålig kvällstidningsjournalistik!

Länkar: SvD 1, 2, Aftonbladet 1 2, DN, Expressen

Uppdaterat Gästinlägg: Att använda pengar till rätt saker



Ännu ett läsvärt gästinlägg av signaturen Boatswain som den här gången funderar över om den sjöoperativa helikopterverksamheten i Marinen - här och nu - ger rätt pang för pengarna? Personligen anser jag att sjöoperativ helikopterverksamhet är av största vikt. Men tyvärr tenderar vi gång på gång att gå i otakt avseende tillgänglig och rätt materiel kontra verksamhetens verkliga behov!

/ Skipper

-----------------------------------------------------------------

Det har väl inte undgått någon att Försvarsmaktens kärva ekonomi i allmänhet och marinens i synnerhet, har debatterats flitigt den senaste tiden. Det är ont om pengar till nyanskaffning, Regeringen vill att FM ska spara 500 miljoner på lönemedel och höstens övningsverksamhet har skurits kraftigt för att hålla budgeten till årsskiftet. Detta har avhandlats av andra och det här inlägget avser istället belysa det faktum att vi i marinen kanske inte använder våra medel (och tid till sjöss) på rätt sätt.

Tre av de fem byggda Visbykorvetterna ska kunna ta emot Hkp 15. För att möjliggöra detta krävs bl.a. (utöver ett helikopterdäck anpassat för uppgiften):
  • utbildad och övad personal som arbetar på helikopterdäcket 
  • lös materiel (t.ex. dräkter, hjälmar m.m. till Flight Deck Team, FDT) 
  • utbildad och övad personal som leder helikoptern (Helicopter Control Officer, HCO) 
  • att fartyget blir klassat som flygplats och även bibehåller den statusen

Personalen har utbildats av Sjöstridsskolan, PRISM Defence (ett australiensiskt företag specialiserade på helikopterintegrering), personal har skickats till Norge, Danmark och Holland för att bli certifierade som HCO. Hur många veckor och mantimmar detta har omfattat är svåröverskådligt men att utbilda helikopterdäckspersonalen tar flera veckor och HCO ännu mer. Lägg därtill att vi har tre skrov och därmed tre besättningar som ska utbildas. Försvarsmaktens höga personalrotation leder dessutom till att utbildningen måste genomföras årligen då personal slutar, byter tjänst eller tar tjänstledigt.

Alla som sysslat med någon form av flygverksamhet i FM vet att det (oftast med rätta) är behäftat med en djungel av regler. Krydda dessutom med Regler för Militär Sjäfart, RMS och anrättningen blir ganska komplex vilket resulterar i speciallösningar, krav och stora kostnader.

Vad ska vi då använda den sjöoperativa Hkp 15 till? Den går ju att använda till allt möjligt bra hävdar vissa. Absolut! Den kan fälla sonarbojar, länka FLIR-/radarbild och sonarbojsdata, transportera personal/materiel, lokalisera och identifiera fartyg m.m. Klockrent med andra ord? Om vi istället tar ett kliv tillbaka och funderar i termer av nationell försvarsförmåga, är det då värt att satsa så många miljoner och värdefull arbets- och övningstid på detta?

MI har fastslagit att ”strid mot en kvalificerad och högteknologisk motståndare ska vara dimensionerande för marinen”. Så långt allt väl. Passar då Hkp 15 in den dimensioneringen? Jag vill hävda att så ej är fallet.

De uppgifter som nämndes ovan är inte uppgifter som är rimliga i ett nationellt försvarsperspektiv mot ett kvalificerad och högteknologisk motståndare. Att använda Hkp 15 för ytspaning mot ett luftförsvarsbestyckat fartyg går bort då helikoptern skulle bli bekämpad omedelbart. Vidare är radarn inte en ytspaningsradar utan en väderradar. Hkp 15 har inte något försvar mot luftvärnsrobotar och blir således ett enkelt mål för ett fartyg som inte uppskattar att få sitt målläge sänt till robotbestyckade svenska enheter. Bara för att vi själva inte förfogar över luftvärnsrobotar på våra enheter kan vi inte förutsätta att motståndaren är lika illa utrustad.

Övriga uppgifter som kvarstår är i så fall transporter av materiel och personal samt länkning av sonarbojsdata. För transport av materiel och personal (via vinschning) borde det inte krävas samma omfattande utbildning och utrustning från fartygets sida för att ta emot detta som att landa och husera helikoptern ombord. Vad beträffar nyttjandet av helikoptern som relästation för bojdata krävs att vi behärskar luftrummet. Om så är fallet kan helikoptern ansluta från land för att genomföra sina uppgifter och behöver inte baseras ombord.

Visbykorvetterna är designade för att synas så lite som möjligt vilket är en framgångsfaktor i duellen mot en kvalificerad motståndare. Hur påverkas signaturen av att ha en helikopter på däck? Det krävs inga stora mängder med högskolepoäng för att räkna ut att signaturen försämras. Det var ju som bekant tänkt att helikoptern skulle kunna sänkas ner i en hangar ombord för service och för att inte påverka signaturen. Detta ströks i ett tidigt sked p.g.a. platsbrist. Är det då rimligt att först spendera miljarder på att göra fartygen svårupptäckta för att sedan spendera ytterligare miljoner för att förstöra detta?

Hur mycket har då helikopterintegreringen på Visbysystemet kostat? Ingen aning men det rör sig säkert om hundratals miljoner. Detta är en kostnad som, i skenet av vår ansträngda ekonomi, är svår att motivera.

Är det då helt bortkastat att öva helikopteroperationer från en Visbykorvett?

Det finns säkerligen fördelar med detta, t.ex. att de som är HCO får övas och framgent kan leda Hkp 14 i ubåtsjaktrollen, en uppgift som taktar mot MI:s inriktning, - strid mot en högteknologisk motståndare (i detta fallet ubåt). För helikopterbesättningarna finns också fördelar med att redan nu öva med flottan för att på så sätt snabbare bli operativ med Hkp 14 då den anländer till förbands- och insatsproduktionen. Självklart ska vi öva med sjöoperativ helikopter men är det värt pengarna att låta den landa och lyfta från en Visbykorvett. Det går ypperligt att leda externt tillförd helikopter som startar från land, flyger ut över havet, därefter leds av ett fartyg och sedan återgår till sin basering i land.

I ett Adenviken-scenario är det ypperligt med helikopter ombord men vi ska inte bygga fartyg för den uppgiften utan med det nationella försvaret som dimensionerande!

Frågan vi bör ställa oss kvartstår; är Hkp 15-operationer från Visbykorvett tillräckligt med pang för pengarna eller är det ett dyrt nöje vi idag inte har råd med?

/Boatswain

Uppdatering 2013-09-21


Gästinläggsskribenten önskar uppdatera sitt inlägg med ytterligare några parametrar runt detta ämne efter den debatt som förevarit i kommentarsfältet. Det är positivt med en aktiv debatt runt ämnet liksom runt annat, i synnerhet runt sådant som drar mycket resurser ur den redan ansträngda myndigheten rörande såväl ekonomi som personal. Min personliga uppfattning runt detta är att en landbaserad Hkp 15 för sjöoperativa uppdrag inte är att tänka på med hänsyn tagen till tillgänglig flygtid, i synnerhet inte längre ut till sjöss. Det är av just den anledningen, tillsammans med många andra, det är av största vikt att Hkp 14 blir operativ fullt ut så snart som möjligt! Att det helt uppenbart, så som skribenten beskriver, att det går att landa samma helikopter, fortfarande i Flygvapnets regi, på ett civilt fartyg utan problem samtidigt som vi själva har klassificerat våra egna fartyg som militär flygplats med betydligt svårare regelverk gör det hela ännu märkligare. 


/ Skipper

-------------------------------------------------

Övningen Northern Coasts (NOCO) med Sverige som "host nation" har nyligen avslutats. Med tanke på den för svensk del omfattande helikopterverksamheten som bedrevs från HMS Visby och HMS Nyköping samt för att ge en längre kommentar till några av ämnena som berörts i kommentarsfunktionen kommer här en uppdatering av inlägget.

Övningsmängden med Hkp 15 under NOCO har varit stor och besättningarna har fått bra träning i målöverföring och metodik. Det är bra och något vi ska fortsätta med!

Men…

Jag ställer mig fortfarande frågande till varför helikoptern ska baseras ombord? En aspekt som jag ej belyste tidigare är hur personalkrävande detta är. Fartygen är bemannade för att kunna strida i tre dimensioner i halv stridsberedskap (dvs. med mindre än halva besättningen). En besättning består av 43 man varav ca 10 av dessa är direkt involverade i stridsledningscentralens arbete under varje vakt. Vad händer då om fartyget ska leda och ta emot helikopter under vakten? Visst kan man ta några vaktfria till hjälp men oundvikligen måste personal ianspråktagas från den egna vakten. Vilka ska man då avdela till helikopterverksamheten? De som behövs minst för tillfället kanske många tycker. Det låter rimligt men då ska man ha klart för sig att alla inte är utbildade för att surra helikoptern på däck eller leda den till moderfartyget. Därav blir man väldigt låst och statisk i vilka man har att spela med. Kontentan av detta kan som ett exempel bli att två personer ur ubåtsjaktfunktionen och en sambandsoperatör måste bege sig från sin drabbningsplats till någon annan plats ombord för att utföra sitt arbete kopplat till helikopterlandningen. Hur påverkar det då sambandet och ubåtsjaktförmågan? Förmodligen negativt och om helikoptern sen ska tanka för att därefter lyfta försvinner dyrbar tid (timmar) till annat än stridstjänsten.

Om man å andra sidan använder enbart fria vakten så blir deras vilotid lidande och besättningens uthållighet blir inte veckor utan max några dagar vid intensiv helikopterverksamhet. Med helikoptern ombord ska den givetvis användas och inte bara stå och samla damm (eller havsvatten) vilket leder till begränsningar i att lösa de för fartyget ålagda huvuduppgifterna.

Dessutom förhåller det sig som så att Hkp 15 i närtid har landat på ett civilt handelsfartyg. Denna händelse gick av stapeln till sjöss, och högst sannolikt utan att följande funktioner som är nödvändiga för att landa ombord på kv typ Visby fanns:
  • 1 HCO 
  • 1 FLYCO
  • 4 personer som utgör däcksmanskap och surrar helikoptern 
  • 1 FDO vilt viftande med färgglada pinnar eller lysande stavar 
  • 1 Räddningsman som ska kunna hjälpa en hkp-besättning som kraschat i vattnet 
  • Adekvat helikopterbelysning som ska se till att helikoptern landar rätt 
Om det går att genomföra detta på ett helt civilt fartyg som inte alls är förberedd för att ta emot helikopter måste man fråga sig om vi verkligen gör rätt saker och om våra regelverk är relevanta?

Jag är inte ute efter en återgång till det som många kallar ”den gamla goda tiden då man kunde sätta ner en Hkp 4 på backen på en Patrullbåt”. Det måste finnas något mittemellan ”den gamla goda tiden” och nutid där sunt förnuft får råda över rädslan att göra fel och att inte ha tillräckligt mycket regler.


Vilka är då Boatswains förslag på förbättring bland all kritik och svartmålning?
  • Fortsätt öva med Hkp 15 men med basering av hkp iland som huvudmetod för att träna besättningarna i metodik för enklare ytövervakning och sonarbojshantering 
  • Se över regelverket för att förenkla procedurerna och minska personalresurserna för att landa hkp ombord 
  • Öva korvetterna mot b-styrka bestående av fartyg+hkp för att taktikanpassa mot en motståndare som använder den sammansättningen av stridskrafter
/Boatswain

Till vad ska vi ha försvaret?

Igår hade jag glädjen att medverka i ett seminarium under rubriken ”Till vad ska vi ha försvaret?” arrangerat av Folk och Försvar.

Mitt enkla och raka svar är att vi ska ha det till att kunna ha ihjäl de som politiken bestämmer. Det är just detta som är Försvarsmaktens yttersta existensberättigande. Allt annat kan andra myndigheter göra eller få uppgiften att organisera sig för.

Nu är det så att detta existensberättigande kan man tycka olika om. Om man är konsekvent pacifist är det såklart inget säljande argument, tvärt om. Och om man tycker det militära försvaret av Sverige med fördel ska läggas ner, samtidigt som man tycker världssamfundet måste kunna ingripa med vapenmakt i sin skyldighet att skydda befolkningar mot folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten, ja då är man inte heller helt bekväm även om man oftast landar i ett bejakande längst ut i den logiska kedjan. Det är få som tycker det är rimligt att någon annan alltid ska sköta det man efterfrågar.

I resonemangen kring FN:s skyldighet att skydda (R2P) och internationella militära insatser finner vi ett dilemma: Hur kan vi någonsin uppnå en avrustad värld om vi måste utrusta och öva oss för att ingripa militärt i dagens konflikter? Jag har inget självklart svar på det, men jag vet att nu levande generationer har ansvar för varandra och att det är omöjligt att tänka sig att man ska offra en befolkning med argument om att den globala nedrustningen kräver det.

Följaktligen kan man enas kring Försvarsmaktens kärnuppgift – väpnad strid – vare sig man är nationellt eller internationellt inriktad.  Det låter enkelt så långt, men ungefär där börjar problemen. Det kan nämligen betyda precis vad som helst så länge som förmågan inte används för försvar av territoriet.

Tidigare i historien har det militära försvaret, vid sidan av denna uppgift, haft en identitetsskapande och kanske rentav sammanhållande effekt i det svenska samhället. Vi håller på att glömma bort det, men Sverige var tidvis det land i världen som satsade mest per capita på försvaret efter USA, Sovjetunionen och Israel. Ja försvarsfrågan rentav genomsyrade samhället i en tid då vi skulle klara invasionsförsvar i tre riktningar samtidigt tills västlig hjälp anlände. Att värna totalförsvaret var att värna det svenska samhället, teknologiska framsteg och demokratin. Alla (män) var inblandade och uppgiften tydlig.

Sverige var en vapensmedja där många män genom värnplikten skaffade sig en slags militär identitet, vilket ytterst möjliggjorde till statens alla åtgärder som motiverats av alliansfrihets- och neutralitetsskäl, inte minst inom teknik och vetenskap. Redan välfärdssamhällets reformteknokrater tog spjärn mot argumentet att vi enbart kan lita till oss själva och skapade på så sätt kollektivt stöd för hisnande satsningar på militärindustriella projekt. Det är inte konstigt att den identiteten sitter hårt i svenskarna och att många undrar vad i hela friden den svenska Försvarsmakten har i Afghanistan att göra när Ryssland mullrar och det fasta kustartilleriet är utan bemanning.

Andra kanske inte har sådana reflexer utan trivdes helt enkelt bättre under den icke förpliktigande perioden mellan murens fall, Lissabonfördraget och solidaritetsförklaringar hit och dit. Nu skulle det ju inte bli krig mer – så dum kunde ingen vara – och vi behövde inte heller rycka ut till någon annans försvar. Vi uppehöll oss vid att diskutera hur lite medlemmar av NATO vi egentligen var istället för att formulera vad Sverige skulle bidra med i det Europa som drog in frisk luft när kärnvapenhotet vädrades ut.

Kort sagt visste vi inte riktigt vad vi skulle med försvaret till. Jag minns när Stefan Sauk för sisådär femton år sedan berättade om ett samtal på ett tåg, han hade hört en plutonchef berätta att han numer kallas produktionsledare och förbryllad ställde han sig frågan om inte längre hela grejen med försvaret var att man skulle kunna föra väpnad strid?

Att avrusta helt var det ändå få som ville och frågan blev därför mot vem och var skulle Sverige försvara sig, och där någonstans påbörjades en snårig men helt nödvändig resa: Vad är vi nu för land, egentligen, när vi har generationsväxlat identiteten från att det är att vara svensk att ha ubåtar runt kusten och jaktplan mullrande över huvudet, till att staten misstänks se samma symboler som uttryck för ett särintresse? I denna fråga uppstår glappet mellan vad som folk tycker sägs i offentligheten, och vad man upplever görs och klaras av.

Budgetpropositionen kom alldeles nyligen och där står det vad vi ska med försvaret till:

Målet för det militära försvaret ska vara att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet. Detta sker genom att hävda Sveriges suveränitet – som intressant nog sägs vara ”en förutsättning för att Sverige ska kunna uppnå målen för vår säkerhet”, värna suveräna rättigheter och nationella intressen. Försvaret ska också förebygga och hantera konflikter och krig samt skydda samhället och dess funktionalitet i form av stöd till civila myndigheter.

Det står också – nytt för i år – att

Försvarsmakten ska vara utformad och dimensionerad för att kunna försvara Sverige och främja svenska intressen.

och vidare på samma spår att

Regeringen vill framhålla att närområdesperspektivet är centralt för försvarspolitiken samt för försvarets inriktning och dimensionering.

Men vad är då dessa svenska intressen? Vi får gå till Försvarsberedningens senaste rapport:

Grundläggande intressen är att upprätthålla och säkra Sveriges välstånd, trygghet och säkerhet. En världsordning med sin grund i folkrätten, för att uppnå fred, frihet och försoning, samt ett stabilt och förutsägbart närområde, är svenska intressen. Vi vill upprätthålla och säkra vår försörjning, handel samt bi- och multilaterala relationer och institutioner. Demokrati och mänskliga rättigheter är fundamentala drivkrafter för frihet och fred. Dialog, samarbete och integration främjar säkerhet och utveckling.

Detta går ju att tolka precis hur som helst. Någon skulle säga att inget av detta är möjligt utan ett militärt försvar, medan någon annan skulle säga att en snabbinsatsstyrka av skickliga diplomater skulle vara en bättre investering och att om FM ska blandas in i alla dessa dimensioner skulle utrikespolitiken vara helt militariserad.

Och om vi går till formuleringarna om vad svensk säkerhetspolitik syftar till, nämligen att garantera landets politiska oberoende och självständighet, värna landets suveränitet, svenska rättigheter, intressen, våra grundläggande värderingar samt skydda svensk handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning, då skulle man ju kunna dra slutsatsen att EU medlemskapet hotar detta politiska oberoende, för att inte tala om nordiskt samarbete och – gud förbjude – Natomedlemsskap.

Det är ju bara det att motsatsen så ofta beskrivs och betonas med all den tyngd man kan uppvisa: Det är i samverkan med andra säkerheten byggs. Vi ska ge och ta emot militärt stöd etc.

Om man sedan frågar sig hur Försvarsmaktens roll ser ut i respektive uppgift, hur ser det ut då? Bra fråga, skulle man kunna säga, det är inte konstigt att det mest konkreta som kan sägas är att vi ska ha ett omedelbart greppbart militärt verktyg, insatsberett varhelst men med fokus på närområdet – det är bara det att inte heller detta hänger ihop med vad som sägs och kommuniceras till allmänheten och det är ju därför en debatt om enveckasförsvaret väcker såna konvulsioner.

Allt detta leder mig fram till följande:

Det finns värden och intressen som är beständiga över tid och över politiska majoriteter, så länge som vi är en nation, och då oavsett om vi är en alliansfri nation eller ej. Om man inte i grunden tror på att en ensidig avrustning får med sig andra, särskilt mindre nogräknade stater man gärna vill avväpna, eller så länge som det inte finns en världsarmé, som dessutom helst inte ska ledas av nationer med andra världen än den fria världens, då finns det skäl att försöka forma en mer konkret militär stomme som helt enkelt ska fungera oavsett hotbild, aktuell inriktning eller tillfälliga opinioner.

Här har jag ändrat mig helt: Tidigare tyckte jag att en av försvarets viktigaste förmågor var att kunna krympa och växa (helst krympa) men jag har funnit att det bara innebär en ständig kamp om hotbilder istället för förmåga, om tillfällig dimensionering och inte systemeffekt. Den flexibilitet som verkade utvecklas mest framgångsrikt, var att kunna beskriva verksamheten och behoven på ett sätt som bäst parerade rådande ekonomi eller hotande svarta hål.

Jag menar att vi måste ha en nationell säkerhetspolitisk idé om hur vi säkrar alla de intressen som beskrivs och vad som är Försvarsmaktens roll i det. En idé som medborgarna förstår på samma sätt som det svenska ganska genommilitariserade samhället gick att förstå på den tiden – oavsett vad man tyckte om det. Detta är en nödvändighet för att öka förståelsen för hela idén med försvarets internationalisering och varför vi bör ha höga ambitioner när det gäller att bidra till internationell krishantering. Vi behöver en Försvarsmakt som i grunden inte är hotbildsstyrd och som hänger ihop som ett fungerande system.

Grunden för hur de flesta relationer fungerar och utvecklas är trovärdighet, från mellanmänskliga till mellanstatliga, på alla nivåer. När är man då trovärdig? Ja om de mål man deklarerar anses motsvaras av den förmåga man har eller anses ha, och med förmåga menas både vilja och resurser. Så länge vi är fast i en försvarspolitisk debatt om vem som har mest fel är alla förlorare och vi tappar tempo och får tunnelseende i en värld som just nu stöps om snabbare än vi begriper.

De operativa kraven på Försvarsmakten är svåra att utvärdera och den politiska viljan att tala klartext om bakomliggande resonemang är begränsad. Sverige har aldrig kunnat försvara sig uthålligt på egen hand vid ett omfattande militärt angrepp och militär förmåga kan som bekant egentligen bara bedömas utifrån den situation och det motstånd den ska kunna möta. Till detta kommer att den samlade försvarsförmågan omfattar många faktorer utöver den rent militära; politisk- och ekonomisk stabilitet, förmåga till beslutsfattande, samhällets samlade resurser, försvarsvilja samt hur livskraftiga relationerna ser ut med omvärlden. Vi fastnar av naturliga skäl i den operativa militära förmågan och just nu prövar vi den teoretiskt mot hur vår närmaste omvärld utvecklas, men vad vet vi om samhällets samlade förmåga, vilja och robusthet i beslutsfattandet? Vår möjlighet att hantera informationsoperationer och manipulation? Där har vi förmodligen kunskapsluckor betydligt större än om hur det står till med incidentberedskapen.

Risken är att vi brottar oss fram till en Försvarsmakt som blir ett utmärkt svar på den värld som sprang ifrån oss när vi var upptagna med att slå varandra i huvudet, och som har mindre användbarhet för de svenska och europeiska intressen som formuleras.

Vindkantring?

Reflektion

Gårdagens skräll i form av inlämnade motioner måste nog Vänsterpartiet stå för, hade aldrig någonsin trott att de skulle lämna in en sådan motion avseende värnpliktens återinförande men ack så man kan missta sig. Den bör läsas innan man fortsätter läsa inlägget.

Denna motions inlämnade är dels intressant ur ett Svenskt perspektiv dels ur ett Finländskt perspektiv där man nu försöker genomföra en namninsamling för att folkomrösta för värnpliktens avskaffande. Således i Sverige har vi prövat ett yrkesförsvar och fler och fler röster höjer sig nu för att det inte var så klokt och genomtänkt beslut som fattades. Där håller jag verkligen med Peter Hultqvist (S) som ofta belyser att det var med tre rösters marginal man valde att avskaffa värnplikten i Sverige.

Att situationen håller på att rämna inser nog de flesta seriösa bedömarna. När man i och med FM Org 13 arbetet valt att placera ut samtlig personal som på sikt skulle behövas för IO 14 intagande på aktuella placeringar vilket de facto ledde till uppsägningar av personal. För att ett halvår senare få besparingskrav på 500 miljoner kronor enligt RB5 på de faktiska lönekostnaderna så börjar man ju undra. Har man ens från Regering och Riksdagens sida reflekterat över att fast anställd personal skall ha lön och tillägg för sitt arbete kontra ersättning som de värnpliktiga hade?

Hade man gjort någon form av seriös analys av situationen hade man valt att titta på Norge som de facto valt att ha en mellan lösning delsvärnplikt dels stående förband i form av Brigad Nord. Den personalomsättning som t ex man har i Norge på vissa förband är hög och detta var något som även flaggades upp från Norskt håll till delar av den Svenska Försvarsmakten.

Jag skulle vilja drifta mig till att säga att Sverige har inte den "socioekonomiska" situationen som gynnar ett yrkesförsvar vilket t ex man har i Storbritannien eller Förenta staterna. Vi har dels ingen utpräglad underklass dels rent populationsmässigt talar Sveriges befolkningsmängd emot en frivillighet för att kunna bemanna en Försvarsmakt. Att vi nu har till del ett stort inflöde kontras av ett nästan lika stort utflöde. Jag gör bedömningen att vi inom några år om vi fortsätter på inslagen väg kommer se att en soldat arbetar cirka 2 år.

Till detta skall då läggas att det tar cirka 15-18 månader (tidsreglerad personal) efter GMU att få in soldaten som en duglig medarbetare i sin enhet det som tog cirka 10-15 månader (ej tidsreglerad personal) med värnpliktiga beroende på befattning. Att beakta dock med värnpliktiga var att man ”skapade” krigsförband nu är det enskilda befattningshavare främst som utbildas. När då de två åren gått så anser sig individen mättad på det ”militära livet” och han väljer att fortsätta ute i det ”civila livet”. För han har i grunden en hög utbildningsnivå och anser i de främsta fallen att lönen inte motsvarar arbetet som ställs på han.

Är detta system då ekonomiskt? Det har jag mycket svårt att se, vissa främst från Alliansen hävdar att värnpliktssystemet ej var ekonomiskt vi utbildade t ex stridsfordonsbesättningar på löpande band. Ja det är helt rätt men de utbildades mot ett krigsförband visst som inte var stående, men om vi lyckades under t ex 1980-talet ha krigsförband med mobiliseringstider på 8 timmar så har jag mycket svårt att se att vi inte skulle kunna återgå till ett sådant system som de facto dels gynnar försvarsförmågan delsär realiserbart. Dagens yrkesförsvar är ur min horisont inte genomförbart och vi har bara sett början på det nu, det lär inte bli bättre.

Förhoppningsvis manar nu Vänsterpartiets motion till en ökad debatt kring vilken riktning Försvarsmakten skall ta och framför allt vilken Säkerhetspolitisk målsättning skall vi ha med den, för det börjar bli mer och mer svarta moln på himmlen som man snart inte kommer kunna undgå. Hur som haver bedömer jag att man har reflekterat över situationen som Försvarsmakten befinner sig i och väljer de facto att lägga fram ett förslag för att råda någon form av bot på den. All heder till er, trots att jag inte sympatiserar med ert parti så glädjs jag oerhört kring detta. Främst för att någon verkar tagit till sig vad som sägs i debatten.

Sen kan man ju om man vill vara lite konspiratorisk, fundera på om Socialdemokraterna börjat applicera liknande metoder som Alliansen. Det vill säga man låter ett av de mindre partierna i ens sammanslutning pröva att lägga fram ett förslag för att se hur det mottas och därefter arbetar utifrån det.

Motsätter jag mig nu yrkesförsvaret? Nej det gör jag inte, men jag tyckte vi var på väg mot en fungerande svensk lösning i slutet av 2000-talet. Många av förbanden hade s k registerförband i olika grader av insatstid. Det hade varit mycket enkelt att växla upp dessa till ett s k R10 förband. Fortfarande bibehållit en bas av värnpliktiga för att dels bemanna krigsförbanden dels dessa registerförband och framför allt skulle det utgjort en god rekryteringsgrund för officerskadern. Den rekryteringsproblematiken tänker jag inte bemöda mig att skriva om men det förtjänar definitivt ett inlägg kring våra två nya skolsystem.

Att det nu i Finland höjs röster på att man bör skrota värnplikten skrämmer mig oerhört. Ur en liberal synvinkel kan jag förstå det. Men se på Sverige vi har en befolkningsmängd på cirka 9,5 miljoner medan Finland har en befolkningsmängd på cirka 5,4 miljoner dvs vi är nästan dubbelt så stor i Sverige och har rekryteringsproblem till vårt rätt minimala yrkesförsvar. Sen visst vi får ramar kring hur många vi får anställa varje år, men jag har då inte sett någon större folksamling utanför kasernvakten kring dels individer som vill få anställning dels nyinrykta.

Nu gör jag bedömningen att man i Finland åtminstone initialt d v s de första fem (5) åren skulle klara av rekryteringen, främst för sitt historiska arv från dels Vinterkriget dels Fortsättningskriget och dess situation senare under VSB (Vänskaps och Biståndspakten). Med detta menar jag att det fortfarande finns släktingar o dyl som kan berätta om krigets fasor som gör att man känner en plikt mot sitt land att man ej vill att det skall återupprepas. Men sen då, när dessa kämpar tynar bort, vad händer då? Bedömt blir rekryterings problemen likartade som i Sverige, men konsekvenserna blir bedömt större m h t populationsmängden och därmed förmågan att bemanna krigsförbanden.

Detta lilla inlägg får bli tillika helgens inlägg för fokus ligger just nu på att följa Zapad'13, just nu består den kommande analysen av övningen av tre (3) A4 sidor, så förhoppningsvis kommer det ett läsvärt inlägg kring övningen i slutet av nästa vecka. För övrigt har bloggen nu passerat 100,000 sidvisningar sedan April, det trodde jag aldrig när jag startade det här. Tackar alla er läsare som tar er tid att läsa kring ens funderingar. Synd bara att man inte valde att sätta dit besöksräknaren på en gång.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Riksdagen 1
YLE 1

Oklar flygincident på Nordkalotten

Notera flera bandvagnar med välbekant utseende.

Som norska medier igår kväll började rapportera så inträffade igår en flygincident över Nordkalotten. I brist på vidare information om den kan vi dock studera ett nytt teveinslag från Kotelnyjön i Norra ishavet som visar med vilken fart en ny bas i Arktis kan byggas.

Ni som är bättre på bandvagns-ID än undertecknad, visst är väl minst en av bandvagnarna man ser av svenskt fabrikat?

Vinnare och förlorare i Syrien

Satans mördare.
Diktaturens kreatur.

Jag undrar hur Olof Palme hade formulerat sig om den syriska regimenens illdåd för snart en månad sedan. Det är nu bevisat att massförstörelsevapen användes i Damaskus. Och för att låna ett annat uttryck från dåvarande statsministern Palme, så är det med intill visshet gränsande sannolikhet regimen som låg bakom.

För detta talar innehavet av sarin, förmågan att kunna skjuta kemiska stridsmedel och de projektilbanor som rakterna har haft, vilka pekar mot de områden som regimen behärskade vid tidpunkten.

Med en nästintill ofattbar cynism har regimen använt dessa terrorvapen mot sin egen befolkning i stor skala – samtidigt som FN:s experter var i huvudstaden. Cynismen är så omfattande att jag hade svårt de första dagarna att förstå motivet och implikationerna är svåra att överblicka. Vilka slutsatser drar auktoritära regimer världen över det inträffade? Vem har vunnit på det ramavtal som tecknats av USA och Ryssland, och vem har förlorat? Här kommer ett försök att belysa dessa frågeställningar för några av aktörerna.

Ryssland

Ryssland har flyttat fram sina positioner i Mellanöstern på ett sätt som inte skett de närmaste 40 åren. Med leveranser av förnödenheter till den syriska krigsmakten, underrättelsedelgivning och styrkeprojicering med sin återuppsatta Medelhavseskader med krigsfartyg, så är budskapet till omvärlden glasklart. Ryssland ställer upp på sina allierade. Samtidigt så har man visat en nödvändig konstruktivitet genom avtalet, och här har naturligtvis sanningen om det inträffade begränsat det ryska manöverutrymmet.

Parallellt med detta skeende, så har Ryssland också flyttat fram sina positioner i sin egen perferi. Det är olika slags maktdemonstrationer mot Ukraina, Georgien och Moldavien. Den Euroasiatiska Unionen börjar också ta form tillsammans med några av de forna sovjetrepublikerna i Centralasien och Kaukasus. Att bli en direkt konkurrent till USA och EU är det ryska målet.

Avtalet med USA kom till av minst tre skäl ur ryskt perspektiv. För det första vill man inte ha en ordning, där massförstörelsevapen används – åtminstone inte av andra. Dessutom tillkommer också risken att regimens förråd kan komma i opålitliga händer vid regimens fall.

Ryssland etablerar sig också som en avgörande aktör i det framtida skeendet genom sin ställning som mellanhand. Det ryska inflytandet har alltså ökat i regionen i allänhet och i Syrien i synnerhet. Där finns också starka ekonomiska incitatament med nya gasfyndigheter utanför Syriens kust och möjligheten att exportera iransk gas över syriskt territorium till Europa.

Landet ökar dessutom oddsen för att en regim som bekämpar sunnitisk extremism blir slutresultatet i Syrien. För Ryssland är Syrien en avgörande bricka i en shiitisk halvmåne från Iran över Irak och Syrin intill Libanon som skyddar Ryssland mot sunniextremistisk infiltration genom Kaukasus. Den ryska förkärleken att faktorera geopolitik starkt i sina kalkyler är ofta en underskattad förklaring till ryskt beteende.

Den syriska regimen

För Assads/regimens del innebar överenskommelsen en stor jackpot. Assad som i västs ögon inte varit det syriska folkets företrädare är nu plötsligt det igen. Det är han som skriver på kontrakten. I Syrien kommer inte budskapet missuppfattas och det är ett svårt slag för moralen hos många hos de som kämpat för regimens fall.

Han har också visat internt att han och hans bror är lika beslutsamma som sin far i att behålla makten. En hel del kommer dock inte att ge upp än, vilket jag återkommer till nedan. Brutaliteten i illdådet dämpas av att en del i landet anser att allt är ”terroristernas” fel och dessutom finns det fortfarande ingen brist på konspirationsteorier som pekar ut Israel, USA eller rebellerna själva.

Bakom överenskommelsen finns också sannolikt en skiss på hur stora delar av regimen kan vara kvar i en övergångsperiod, om man skulle kunna hitta det vapenstillestånd man borde ha hittat för två år sedan. Av prestigeskäl kommer omvärlden sannolikt tillåta Assad att sitta kvar och gå i exil vid en frivillig avgång. Rättvisan måste dock ha sin gilla gång, men troligen anser president Obama att det just nu, i det här känsliga läget, skulle vara direkt kontraproduktivt att kräva ett överlämnande till ICC.

USA

Just USA har pekats ut som en förlorare i det som hänt. Jag är inte riktigt lika säker på det. Krishanteringen när det gäller olika budskap har inte imponerat och USA har inte fått igenom sin vilja (än) att Assad måste gå.

Men allt är beroende av perspektivet. Presidenten blev bland annat vald på det utrikespolitiska budskapet att lösgöra landet från krig. Han har därför följt den linjen och i realiteten justerat USA:s beteende till ett minskat inflytande som redan är etablerat, men som alla inte vill erkänna.

Av den offentliga retoriken i efterdyningarna har det väckts förhoppningar att Iran och USA ska kunna tala direkt med varandra om det iranska kärnenergiprogrammet. Det kan vara så att presidenten har använt skeendet för att positionera sig visavi Iran. Han har kanske lite för publikt skramlat högt med vapen (USA behöver inte göra det), men mot Iran har budskapet varit att här finns en konstruktiv statschef som inte accepterar vad som helst men som samtidigt erkänner era intressen i Syrien och kan göra överenskommelser.

Att särskilt notera är att Israel för första gången sedan kriget i Syrien startade plötsligt gjorde det till israelisk politik att Assad måste gå genom sin ambassadör i Washington. Hittills har den israeliska linjen varit att man inte stödjer någon sida, så det är nog så att vi kan sortera in Israel som inte alltför nöjda med förloppet den senaste månaden.

Saudiarabien

Till dess det här tar slut är fortfarande den syriska civilbefolkningen de största förlorarna på kort sikt. De kommer antagligen att slippa att bli dödade av kemiska stridsmedel, men det finns tilräckligt med artillerigranater och bilbomber för att döda 40 000 till. Men som god tvåa kvalificerar sig Saudiarabien.

Landet har satsat stort för att motverka det iranska inflytandet i Syrien. Krigets logik talar nu för att Saudiarabien blir tvungna att öka sin insats på kort sikt för att inte motståndet mot regimen ska kollapsa. Inte nog med att en förlust i Syrien skulle innebära bibehållet inflytande i Syrien, vid ett vapenstillestånd skulle en hel del jihadisters vapen kunna vändas mot det saudiska kungahuset.

Som jag skrev innan den första revolutionen i Egypten 2011, så var Egypten, Libyen och Saudiarabien exempel på länder där demografiska förhållanden, repression, åldrande ledare och arbetslöshet förutom matpriserna innebar en ökad risk för omstörtningar av den rådande strukturen.

En prestigeförlust i Syrien och den nuvande maktkampen mellan olika delar i det saudiska kungahuset bakom de av ålder av kraftigt försvarade kung och kronprins skapar en ytterligare grogrund för konvulsioner i den absoluta monarkin. Det finns alla skäl att närmare hålla ögonen på hur de olika stammarna i landet agerar framöver, för Saudiarabien kan explodera.

…………………..

På det hela taget är överenskommelsen en positiv utveckling. Genom denna läggs en grund för nya förhandlingar i Genéve som kan leda till ett eld-upphör, åtminstone i stora delar av landet. Låt oss hoppas och arbeta för det.

För svensk del finns det en lärdom att ta med sig från överenskommelsen. Oavsett hur rättvisan borde skipas efter fruktansvärda övergrepp, så kommer de starkare att främja sina intressen först och främst. Det gäller att att kunna ta vara på sig själv och klä sig varmt, annars kommer någon annan skriva ut medicinen när du blivit sjuk – och den måste man ju alltid svälja, oavsett hur den smakar.

Försvarsbudgeten – Tjena Alena

Idag presenterade som bekant regeringen sin budgetproposition. För utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap kom inga större nyheter, annat än de aviserade 200 miljoner extra på förbandsanslaget.

Jag gör ingen nygammal analys på väl kända ”utmaningar”, utan gör istället några kommentarer kring intressanta detaljer i skrivningarna.

…………..

När regeringen på s. 37-38 diskuterar den nästintill fördubblade personalomsättningen av de kontinuerligt anställda GSS jämfört med planeringsantagandet, så skriver den till exempel som avslutning:

”Det bör dock beaktas att det finns ett positivt, men för närvarande inte tillräckligt återflöde till denna personalkategori. Bl.a. har cirka 40 av det cirka 350 som lämnat sina anställningar som kontinuerligt tjänstgörande valt att bli tidvis tjänstgörande.”

En utmärkt illustration till ett grundläggande problem, nämligen att försöka forma tanken med ord. Att 88,6 % av de människor som var intresserade och lämpliga av soldatyrket inte är beredda att bli tidvis tjänstgörande när de slutar är inget annat än ett stort misslyckande.

I synnerhet som regeringen tänker öka andelen tidvis tjänstgörande – hur det nu går ihop med ökad tillgänglighet. Rekryteringen av dessa ligger dessutom långt bakom planen. Regeringen skriver att det vid årsskiftet 2012/2013 fanns 1600, och vid halvårsskiftet i år fanns det 1900 av dessa.

Om vi jämför detta med det första målet i FM budgetunderlag för 2011 s. 31, så var målsättningen vid utgången 2013 att det skulle finnas 6850 stycken. Detta justerades ned efter hand och i FM budgetunderlag för 2013 s. 43, så är talet 3900.

Med 2013 års nuvarande hastighet i tillväxten (+600/år), så uppnås delmålet för i år först i slutet av oktober 2016. Reformens senast justerade mål om 9500 tidvis tjänstgörande skulle då bli uppfyllt lördagen den 28:e februari 2026. I detta är alltså inte inräknat den aviserade utökningen av antalet tidvis tjänstgörande. Om rekryteringen skulle ökas/förbättras till det dubbla istället för att ta ifatt eftersläpningen, så behöver utbildningsorganisationen dimensioneras för detta samtidigt och pengar tillföras för denna utöver budget.

……………..

När det gäller materielen tar regeringen ett helt annat grepp. På sidan 49 heter det:

”Regeringens inriktning är att samtliga förband vid utgången av 2014 ska ha en fastställd mobiliseringsplan och vara uppfylld med
krigsplacerad personal och materiel.”

Det ska bli spännande att få höra en aggregerad sammanställning av vilka kostnader detta skulle innebära med samtliga förband uppfyllda med materiel. Något för Riksrevisionen att titta närmare på?

Jag återkommer därför också med mitt förslag att genomföra en beredskapsövning under 2014 för att pröva den svenska beredskapen. Jag föreslog 8 000 anställda, men 4 000 är tillräckligt.

……………

Regeringen har emellertid genomfört några saker som förtjänar positiv kritik. Den har infört militärregioner med staber, vidare så genomförs en del viktig övningsverksamhet med framförallt de nordiska grannländerna och regeringen återuppväckte den försvarsplanering som gick på tomgång under regeringarna Persson. Planeringen innebar en helt nödvändig stadga för planeringen både på kort och lång sikt.

Men, i budgetpropositionen skriver regeringen nu på sidan 50:

”Regeringen avser att i närtid besluta om nya anvisningar för Försvarsmaktens försvarsplanering.”

Mina källor i Högkvarteret uppger att regeringen vill luckra upp målsättningsskrivandet för att inte få en fortsatt debatt om det så kallade en-veckas-försvaret. Om så är fallet, så kommer inte förtroendet mellan myndighet och regering knappast bli bättre.

……………

Avslutningsvis några ord om det nordiska samarbetet som på olika sätt stärker den gemensamma säkerheten. Det är inte bara internt som förtroendet för den svenska försvarspolitiken sviktar, även från grannländerna hörs allt fler ifrågasättanden. Det är inte så konstigt med tanke på att Sverige satsar kring 3/4 av vad våra nordiska grannar gör – som andel av BNP (c:a 1,1 % jmf med 1,4-1,6 %). Vi kan översätta detta till en förening, där en medlem talar stort om hur bra föreningen fungerar. Men själv kommer denne bara tre av fyra gånger till sitt pass i kaffeserveringen eller snöröjningen, så förstår ni vad jag menar. Själv har jag föreslagit 1,49 % av BNP som målsättning till hela utgiftsområdet.

I en värld där en despotisk regim anfaller sin egen befolkning med kemiska stridsmedel och där Ryssland idag öppnade eld med elva varningsskott mot ett Greenpeacefartyg i Arktis, så gäller det att kunna ta vara på sig själv – och framförallt visa att vi både vill och kan.

Som artisten Magnus Uggla formulerade det i en av sina rader:

”Tjena alena, världen är brutal”

Inte nämnvärt?

Så är riksdagen på nytt igång. I gårdagens regeringsdeklaration nämnde statsministern inte det militära försvaret. Det är tämligen ovanligt, särskilt som regeringen nu föreslår en ramhöjning med 200 Mkr nästa år som successivt ökar till en halv miljard år 2017. Detta är bra, men inte tillräckligt. Anslagshöjningen kan nu fungera som ett golv för försvarsberedningens slutrapport i vår och det efterföljande försvarsbeslutet.

Läser med oro Officerstidningens artikel om skadefrekvensen under GMU. Före inryckning hade 19 procent av männen någon form av kroppslig åkomma, att jämför med 31 procent vid utryckning. Motsvarande siffror för kvinnor var 31 respektive 66 procent under 2011. Att var tredje kvinna utvecklar någon form av fysiska besvär under dessa drygt tre månader är ohållbart, både mänskligt och rekryteringsmässigt.

Generellt pekar mycket på att FM försöker trycka in väldigt mycket på de numera dryga tre månader utbildningen varar. För det andra framstår det som huvudlöst att kvinnor ska bära lika tung packning som de män som i snitt väger tjugo kilo mer. Om vi inte är beredda att erkänna att det finns genomsnittsliga skillnader t.ex. i mäns och kvinnors fysiska kapacitet, kommer det påstått ökade kvinnliga intresset för FM snart att falna.

Många har irriterat sig på att statistiken beträffande GMU inte uppdaterats på FM:s hemsida på över ett och ett halvt år. Jag framförde klagomål personligen till ansvarig befattningshavare om detta med följd att - såvitt jag kan notera - all statistik nu försvunnit, även den gamla. Tids nog måste det väl ändå redovisas hur många av de sökande till GMU som till sist fortsätter i myndigheten.

Ett annat stort problem rör ju ledtiderna för sökande till GMU. Att en ung människa behöver vänta många månader från ansökan till inryckning leder till stora bortfall. Det händer mycket på ett halvår för en ung människa. I förrgår besökte jag Nederländerna i veteranpolitiska angelägenheter. Där har man bestämt att det högst får dröja en månad från anmälan tills dess utbildning påbörjas.

Minskade ledtider och färre avhopp förutsätter nog etableringen av ett centralt boot-camp. Då kan GMU pågå kontinuerligt samt under mer ordnade och ensade former. I Nederländerna kan grundläggande utbildning till och med anordnas för enskild inryckande. Borde vara möjligt även för oss.

Vi har en, säger en begränsad marknad för rekrytering av villiga och vapenföra unga svenska medborgare. Om den vanvårdas genom besvikelser, orimliga skadeutfall eller tappat tålamod är den frivilliga personalförsörjningen illa ute.

Allan Widman     

Jakt på jägarförband

Ett nytt moment har nu lagts till Zapad-övningen.

Som Jägarchefen tog upp igår har nu jakt på jägarförband lagts till militärövningen Zapad, som formellt startar nu på fredag. Special- och jägarförband skall nu bekämpas av VV-trupper, dvs. inrikestrupper.

Inrikestrupperna, förkortade VV, lyder under inrikesministeriet MVD och inom VV finns både reguljära förband och egna elitförband inklusive specialförband. I det nya klippet ovan ser vi det som Jägarchefen tagit upp.