Resursbrist vid behandling av utsatta veteraner.

Försvarsmakten har, som de flesta vet, sedan några år tillbaka att rätta sig efter en ny lagstiftning rörande stöd till veteraner, såväl nationella som internationella. Numera finns en liten sektion i Högkvarteret, bestående av 2-3 personer, vilka har att driva dessa frågor. Ett förnämligt arbete genomfördes dessförinnan där det nu även skapats anhörigstödjare och veteranhandläggare vid förbanden, dessutom har ett tjugotal psykologer anställts vid de olika försvarshälsorna.

Tyvärr har detta till största delen blivit kulisser. Genom att sluta avtal med Fredsbaskrarna, Invidzonen och Soldathemsförbundet anser sig Försvarsmakten ha tillgodosett behovet av stöd och hjälp till de veteraner som är i behov av detta. I och för sig bra organisationer men alldeles otillräckliga vad avser kvalificerad vård. Försvarsmakten har inriktad sig mer på medaljer och ceremonier. Bra, men det gör inte de skadade speciellt mycket friskare.

Hur många som är i behov av vård är okänt då ingen forskning eller statistik finns i i landet. Försvarspsykiatriker Helena Prochazka uttryckte i gårdagens DN att den vård som finns tillgänglig inte är tillräckligt specialiserad för den typ av psykiska trauman som förekommer. Att bara skicka de som anmäler behov till vårdcentralen och Landstingen är otillräckligt. Utbildning av vårdpersonal, läkare psykologer etc. är nödvändig. Hon har helt rätt men lyssnar någon på henne?

Stiftelsen Jesper Lindbloms Minne genomförde för två år sedan en studie över vad som behöver göras för veteranerna. Resultatet blev att det behöver skapas ett Veterancenter för alla statens myndigheter vilka är och har varit utsatta i olika miljöer samt att det även måste skapas egna vårdresurser. Försvarsmakten ansåg dock då att den civila sjukvården var tillräcklig, vilket nu visar sig vara helt fel.

Senare i höst kommer Jesper Lindbloms Minne att anordna ett större seminarium där ett av ämnena kommer att vara just behovet av ett Veterancenter. Dessutom kommer ledarskap i olika former att beröras. Ämnena hör ihop.

Försvarsmakten får släppa upp rullgardinen och se ut hur verkligheten egentligen ser ut.
Ytterst är det våra politiker som har ansvaret då problemet  med veteranverksamhet finns i många myndigheter, inte minst UD, SIDA, Polis och Tull, räddningsverk med mera.

Dags för handling med andra ord.


Sydasien – i skuggan av Mellanöstern

Av Johan Larnefeldt, statsvetare

Läget i Syrien fortsätter att förvärras och något slags internationell intervention verkar alltmer sannolik. Samtidigt upplever Egypten en dramatisk återgång till styret före de arabiska upproren – men med skarpare konfliktlinjer och radikaliserade aktörer. Det är knappast märkligt att Sydasien inte står i centrum för världens uppmärksamhet. Flertalet av de konflikter som gjort Afghanistan, Pakistan, Indien och Bangladesh till storskaliga krishärdar tidigare i historien är dock fortfarande olösta, och det närmaste året kan komma att bli avgörande på flera sätt.

Läget i Kashmir har förvärrats under den senaste tiden. Sedan början av augusti har ett antal soldater – sannolikt även civila – dödats på båda sidor, och relationen mellan Indiens och Pakistans regeringar är ansträngd. De nu pågående fientligheterna inleddes natten mellan den 5 och den 6 augusti, då fem indiska soldater dödades, och en skadades, i en attack mot en gränspostering i Kashmir. Därefter har skärmytslingarna fortsatt, vid ett flertal olika platser längs stilleståndslinjen. Senast under förra veckan dödades två pakistanska soldater av eld från den indiska sidan.

Händelserna i Kashmir är en käpp i hjulet för fredsförhandlingarna mellan Indien och Pakistan, som var planerade att återupptas just när fientligheterna bröt ut. Något slags nystart framstod som mer rimlig efter det pakistanska valet i maj. Även om den nygamla premiärministern Nawaz Sharif på ett allmänpolitiskt plan inte har framstått som särskilt Indienvänlig har han sedan sitt tillträde talat relativt tydligt om behovet av seriösa förhandlingar för att uppnå en bred lösning på konflikten. Detta kontrasterar givetvis mot pakistanska styrkors faktiska agerande vid gränsen.

Även bortsett från pakistanska försök att uppmuntra oroligheter finns dock ett genuint missnöje hos delar av befolkningen i indiska Kashmir. På samma sätt som landets östliga gränser, mot Burma och Bangladesh, aldrig blivit helt lugna och accepterade har Indien inte lyckats etablera fungerande och legitim samhällsstyrning i de delar av Kashmir som man kontrollerar.

Vidare är läget i den indiska politiken komplicerat. Val ska äga rum inom ett år och den styrande regeringskoalitionen, dominerad av Kongresspartiet, är hårt pressad av oppositionen. Den främsta orsaken till detta är en allt svagare ekonomisk utveckling, men säkerhetsfrågorna spelar också in. Efter en hätsk debatt i indisk press och politik kom ett uttalande från landets försvarsminister A. K. Antony om att det var ”specialist troops” från den pakistanska armén som låg bakom angreppet i början av augusti. Detta är sannolikt sant i någon bemärkelse, men ska också ses mot bakgrund av det inrikespolitiska behovet av skarpa uttalanden.

Det är dock tydligt att den indiska regeringen inte gärna lägger all sin energi på Kashmirfrågan. Landets säkerhetspolitiska ambitioner under de senare åren har varit betydligt bredare, och de har framför allt inriktats på Kina och Indiska oceanen. Satsningen på flottan – inklusive hangarfartyg och atomdrivna ubåtar – har haft en del tydliga bakslag, men kommer sannolikt att fortsätta. Här blir de små sammandrabbningarna i Kashmir en ovälkommen distraktion.

Pakistans regering menar å sin sida att man över huvud taget inte ligger bakom några av angreppen mot den indiska sidan, och frånsäger sig ansvar för de aktörer som kan tänkas stå bakom det hela. Här ligger givetvis en del av problemets kärna, eftersom dylika militanta extremistgrupper länge har varit ett centralt verktyg för pakistansk säkerhetspolitik, både i indiska Kashmir och i Afghanistan.

Denna politik – som tog form framför allt under 1980-talet, förra gången en stormakt försökte föra krig i Afghanistan – har blivit ytterligt destruktiv för Pakistan självt. De kanske mest destruktiva talibanrörelserna är idag de som finns i Pakistan, och som har den pakistanska staten som sin främsta motståndare. Dessa militanta grupper har länge opererat främst i de mer glesbefolkade gränsområdena mot Afghanistan, men en viktig utveckling under senare tid är att de nu tycks urbaniseras i samma takt som själva Pakistan – något som märks bland annat i megastaden Karachi.

Pakistans nye premiärminister tycks ha ett kluvet förhållande till landets talibanrörelse. Han har kallat dem för ett existentiellt hot mot Pakistan, men han har också – både före och efter att han blev vald – argumenterat för samtal med dess företrädare. Mer allmänt är det tydligt att den pakistanska traditionen av säkerhetspolitisk outsourcing till fristående extremistgrupper gör det svårare för landet att bygga förtroendefulla relationer med grannarna Afghanistan och Indien. Till detta kommer det mer allmänna problemet att Pakistans utrikes- och säkerhetspolitik fortfarande inte står under civil kontroll.

Många talar nu om Afghanistan efter ISAF:s uttåg 2014 som en mer uttalad arena för den indisk-pakistanska kraftmätningen. Tydliga indiska signaler om stöd till Karzairegeringen, kombinerat med ett flertal våldsamma attacker mot indiska intressen i Afghanistan, kan tyckas tala för detta. Det är dock mest sannolikt att det hela inte går utöver den typ av relativt begränsade attacker som det hittills varit fråga om. Samtidigt kan även dessa orsaka stor skada. Till exempel har Lashkar-e-Taiba – den pakistanstödda grupp som antas ligga bakom attackerna i Mumbai 2008 – öppet talat om ökad aktivitet i Afghanistan.

Att den indisk-pakistanska konflikten inte bara utkämpas i Kashmir är knappast något nytt. Det bangladeshiska befrielsekriget 1971 – som i stor utsträckning blev ett krig mellan Indien och Pakistan – var mycket våldsamt. Den konflikten är dessutom i allra högsta grad levande än idag. De kraftigt försenade krigsförbrytarrättegångar som har börjat avslutas i Bangladesh i år har resulterat i en kraftig ökning av social oro och politiskt våld – vilket gör det parlamentsval som ska genomföras senare i år mer osäkert och konfrontativt. Den centrala konfliktlinjen är i mångt och mycket densamma som 1971, och inte heller alltför olik de som dominerar politiken i Pakistan. Vad som ska vara den bärande idén för de olika statsbildningar som steg fram ur det brittiska Indien är fortfarande i grunden omstritt.

Dock är det otvetydigt så att våldsnivån i dessa konflikter under det senaste decenniet varit ojämförligt högre i Pakistan. Det har sedan börjat av året kommit allt fler tecken på ett skifte i synsätt hos den pakistanska ledningen, med tal om ett nytt handlingsprogram för att bekämpa terrorism samt om en ny och mindre Indiencentrerad militär doktrin. Och trots att Nawaz Sharif avsattes i en militärkupp förra gången han var premiärminister tycks den politiska och den militära ledningen nu vara rimligt överens om riktningen. Samtidigt gör de fientligheter som riktas mot Indien och Afghanistan att det är svårt att bedöma både ärligheten i uppsåtet och förmågan att genomdriva en ny politik mot de militanta grupperna.

Den 26 augusti reste Afghanistans president Hamid Karzai till Islamabad för ett tvådagarsbesök. I centrum stod möjliga vägar framåt för fredssamtal med (den afghanska) talibanrörelsen. Dessa förhandlingar har varit en slingande följetong utan uppenbara framsteg, då parterna inte varit överens om vare sig plats för eller deltagare i seriösa samtal. Det förestående avslutandet av ISAF-insatsen gör att USA blir allt mindre relevant som part i processen, något som möjligen kan förenkla det hela. Afghanistans ledning har också slagit an en mildare ton mot Pakistan under den senare tiden. Samtidigt kan påpekas att fientligheterna mellan de två länderna inte varit obetydliga, med regelbunden artilleribeskjutning över gränsen.

Mötet mellan Pakistans premiärminister och den afghanske presidenten förefaller inte ha resulterat i några egentliga framsteg. Den afghanska sidan fick inte det de hoppades på från Pakistan denna gång heller, och inga nya steg för fredsprocessen har meddelats. Här spelar det möjligen in att Hamid Karzais period som president går mot sitt slut, och att hans efterträdare än så länge är ett frågetecken. Det är värt att komma ihåg att Afghanistan, Pakistan, Indien och Bangladesh alla ska hålla val under 2013–2014. De centrala konfliktlinjerna i ländernas politik är delvis besläktade, delvis mer specifika. På person- och partinivå är det förmodligen Afghanistan som är mest oförutsebart. Än så länge är det en öppen fråga vem som kan samla det största antalet sympatisörer för att ta över efter Karzai. Oppositionsgrupperna i nationella fronten har meddelat att de avser att gå fram gemensamt, men de har ännu inte meddelat någon specifik kandidat.

En av de möjliga – men inte nödvändigtvis sannolika – kandidater som varit mest omtalad under den senaste tiden är Abdul Rassul Sayyaf. Detta namn – med historiska kopplingar till såväl Osama bin Ladin och Khalid Sheikh Mohammed som till människorättsbrott i Afghanistan – lär inte vara alldeles populärt i ISAF-ländernas huvudstäder. Dock har dessa inte förmått styra Afghanistan i den riktning man velat under det senaste decenniet, och inflytandet lär knappast öka under de kommande åren. Här är den svenska regeringens beslut om kraftigt ökat bistånd – från en redan hög nivå – till Afghanistan under de kommande åren intressant att notera. Den dominerande utländska aktören, USA, minskar utvecklingssamarbete och annan civil närvaro i ännu snabbare takt än den militära insatsen.

Några gemensamma drag för de pågående konflikterna i Sydasien är möjliga att urskilja. För det första saknas på många håll en grundläggande samsyn om vad som utgör en legitim regering och ett legitimt sätt att få och att utöva politisk makt. Religion får ibland en central ställning i dessa stridigheter. För det andra är det värt att notera att trots stora militära resurser och två kärnvapenmakter utkämpas faktiska strider ofta mellan gränsvakter med enklare eldhandvapen – eller ännu oftare av irreguljära grupper med skiftande koppling till någon stat. Ingen regering – inte ens Pakistans – har full kontroll över dylika aktörer. För det tredje är det tydligt att omvärlden ofta har överskattat sin förmåga att förstå, ingripa i och påverka dessa konflikter – något som är värt att hålla i minnet när nya militära interventioner och utvecklingssamarbeten planeras.

Bläcket hade knappt torkat (uppdaterat 31/8 10.30)

Sent omsider så kommer här ett inlägg om Regeringsbeslut 5 och Försvarsmaktens preliminära svar. Det har tyvärr inte blivit så mycket skrivet på bloggen den senaste veckan då annan verksamhet har fått prioriteras. Bland annat två stycken tidningsartiklar. 


Det är knappt så att bläcket har torkat på riksdagsbeslutet att lägga värnplikten vilande och införa yrkesförsvar innan även Försvarsdepartementet i vintras insåg att det blev lite för dyrt. Resultatet blev Regeringsbeslut 5 (RB 5) i vilket Försvarsmakten uppdrogs att utöver de redan i budgetunderlag 2014 och försvarsmaktsorganisation 2013 planerade personalminskningarna och minskningarna av lönekostnader, utreda möjligheterna att sänka lönekostnaderna med ytterligare 500 miljoner kr. Redan i arbetet med budgetunderlag 2014 fick Försvarsmakten börja titta på hur man skulle kunna sänka lönekostnaderna genom att låta mindre kvalificerad och därmed billigare personal lösa arbetsuppgifter jämfört med idag.

I tisdags offentliggjordes så Försvarsmaktens svar på RB 5. Försvar och Säkerhet liksom Skipper (uppföljning) har redan skrivit föredömligt om detta liksom Jägarchefen. Alla läsvärda

Ett krav på att utöver Org 13 och BU 14 minska lönekostnaderna med 500 miljoner kr kommer att få mycket allvarliga konsekvenser för Försvarsmakten och svensk försvarsförmåga och beredskap. Ca 1000-1200 officerare kommer att behöva avvecklas, liksom 500-700 gruppbefäl, soldater och sjömän samt 550-750 civilanställda. Istället ökar den tidvis tjänstgörande personalen med 175-225 officerare, 150-350 gruppbefäl, soldater och sjömän samt 40-60 civilanställda. Deltat blir ändå en mycket stor minskning och ett antal förband kommer att bli av med mycket stora delar av sina kontinuerligt tjänstgörande personal. I praktiken är det minst ett verksamhetsställe som kan läggas ner.

RB 5, om det verkställs, skulle få mycket negativa konsekvenser på tillgängligheten och beredskapen, där nu istället den tidvis tjänstgörande personalen behöver mobiliseras istället för att man ska kunna nyttja sig av kontinuerligt tjänstgörande att lösa hastigt uppdykande skarpa uppgifter.

Arbetsbördorna på de kontinuerligt tjänstgörande kommer därtill att ökas i hög grad och huvuduppgiften torde i än högre grad att bli utbildning av ny personal och inte minst tidvis tjänstgörande personal.

Det är en ytterst oroande utveckling. Redan idag med ett årligt intag av rekryter till den grundläggande militära utbildningen som understiger det antal som sedan ska bli norm, tvingas krigsförbanden ställa till förfogande ett så pass stort antal officerare och specialistofficerare att tjänstgöra som instruktörer för GMU att möjligheterna att lösa förbandes egna uppgifter kraftigt hämmas. Exempel på detta kan vara lösande av beredskap eller förberedelser inför en internationell insats. Detta är en situation som skulle förvärras avsevärt om RB 5 implementeras då marginaleffekten alltid är stark.

Vi ser också en märklig förskjutning av fokus från vad som ursprungligen uppgavs vara syftet med yrkesförsvaret – att ha omedelbart gripbara insatsklara krigsförband och att minska kravet på utbildningsresurser kontra gripbara förband jämfört med värnpliktsförsvaret (minns Sten Tolgfors beskrivning av hur ett krig kan vara över på en vecka och att ett pliktförsvar därför är förlegat). Nu hamnar Försvarsmakten på samma ruta som med värnpliktsförsvaret, men till mycket högre kostnader och avsevärt mycket lägre numerärer.

Sverige har som bekant en oroande utveckling i närområdet där 2019 är satt som måldatum för innevarande etapp av den mycket omfattande ryska militärreformen, vilken redan nu flerfaldigt ökat de ryska väpnade styrkornas förmåga. Samtidigt vill då Regeringen genomföra en besparing på Försvarsmakten som ytterligare kommer att reducera landets försvarsförmåga? Det är svårt att få det att gå ihop.


Med all tydlighet påminns vi än en gång om fakumet att försvarsbeslutet 2004 är synnerligen levande. Den insatsorganisation som idag skapas under namnet IO 14 är i själva verket samma organisation som beslutades i försvarsbeslutet 2004, men som man nödtorftigt försökt styra om till att så gott det går hantera även nationellt försvar i och med "Inriktningspropositionen 2009", därav just "inriktningspropostion" och ej försvarsbeslut. Ett implementerat RB 5 ovanpå detta skulle vara ytterligare en spik i kistan.


Försvarsmaktens svar på RB 5 (missiv, bilaga 1)
Officersförbundet om RB 5


Uppdatering 31/8 kl 10.30: Sveriges Radio Ekot uppmärksammar idag RB 5 och vilka följder beslutet kan medföra. Intressantast är försvarsministerns uttalande:

"Försvarsminister Karin Enström, vill inte nu tala om minskad personal. I stället hoppas hon på ökade budgetanslag.

– Mitt fokus är att höja Sveriges försvarsförmåga och just nu jobbar jag för höjda försvarsanslag, redan i höstens budget. På lång sikt så arbetar jag tillsammans med Försvarsmakten för att få balans mellan uppgifter och resurser."

Med tanke på att ministerna vågar uttala sig om höjd budget i media så ser jag det som garanterat att försvarsbudgeten kommer att höjas i höstbudgeten. Frågan är dock hur stor höjningen blir och framförallt om den kommer att kompenseras med några andra budgetposter som återför pengarna till statskassan.

Reflektioner kring RB5


Detta inlägg är ingen analys utan mest en allmän reflektion från min sida kring Regeringsbeslut 5 (RB5) och Försvarsmaktens svar på dess anmodan.

Reflektion

I förrgår (130827) gav Försvarsmakten ett öppet svar till Regeringen rörande Regeringsbeslut 5 dvs vad blir konsekvenserna av en reducering av lönemedel för 500 miljoner för Försvarsmakten. Min spontana uppfattning kring svaret är att det är en mycket bra konsekvensbeskrivning från Försvarsmakten. Vilket man måste se det som, det är inte på något sätt Försvarsmaktens fel, den tiden är sedan länge förbi att man kan peka finger på Försvarsmaktsledningen (FML), PROD, INS mfl.

Varför är då detta Regeringsbeslut så allvarligt, något säkert gemene man frågar sig, 500 miljoner i en budget mellan 30 och 40 miljarder är ju inte så himla mycket, det borde inte bli så allvarliga konsekvenser, eller?

Två saker får oerhörda konsekvenser för Försvarsmaktens effekt det är om man rör lönemedlen eller verksamhetspengarna. Då kan ju vän av ordning tänka sig att detta måste vara en stor del av budgetposterna inom budgeten så är tyvärr inte faller. Till exempel lokalhyror är en stor budgetpost en av de större, hur man nu kan betala hyra för något man själv byggt är ju också en intressant gåta. Likväl är stora medel låsta i materielanskaffning och utveckling. Såldes pengar som de facto Försvarsmakten inte får så mycket uteffekt för här och nu.

Om vi börjar med verksamhetspengarna där vi just nu har en reducering så innebär detta att Försvarsmaktens personal ej kan öva, ej vidareutbilda sig så att organisationen får en högre operativ uteffekt. Således organisationen hämmas att göra det som man blivit ålagd av statsmakten att göra. Det finns ett gammalt axiom som säger att en soldat är glad över att få öva, detta stämmer dagens soldat får dels mer pengar då han gör det men framför allt han får göra det han i första hand valde detta yrke för. Den som tror att man harkvar en soldat en längre stund genom att gå och sparka kotte på kaserngården frivilligt är rätt blåögd och naiv, så är fallet till del nu att man får sparka kotte.

Nästa del är just då lönemedlen som RB5 handlar om. Sänker man lönemedlen tar man de facto bort tjänster, enkel mattematik. Det man måste ha klart för sig kring Försvarsmakten numera är att man inte har stora förband ståendes i en lada någonstans som under värnplikts eran. Varje s k "rad" är en krigsbefattning d v s individen på den raden skall lösa en krigsuppgift. Tar man då således bort lönemedel tar man bort en individ som skall lösa en krigsuppgift. Återigen enkel mattematik.

Vad man måste förstå är att i o m den nuvarande organiseringen som genomförts av Försvarsmakten så finns det ytterst lite utrymme för att genomföra förändringar, något som Försvarsmakten påtalar i sitt svar till RB5. Grundberedskapen kommer nedgå, Försvarsmaktens operativa effekt kommer nedgå m m. Således det Överbefälhavaren talade om vid nyår 2012 om att vi skulle kunna försvara en begränsad plats under en veckas tid med Försvarsmaktens resurser kan ni glömma nu.

Det är här det blir svårt både för Försvarsmakten samt individer med kännedom att förklara, allt som rör grundberedskap och operativa effekt m m hamnar under sekretesslagstiftningen därav blir det ytterst svårt att beskriva för allmänheten om vad detta innebär. Men bara att Försvarsmakten öppet skriver att den kommer nedgå är en indikator som en journalist bör höja på ögonbrynen m h t allt som hänt under det gångna året.

Vad avser rekrytering har man nog bitit sig själv ordentligt där bak nu. Att rekryteringen för GSS/K inte är tillfyllest och att denna kategori ej stannar i önskvärd längd är tydligt. Blir man då ålagd ett besparingskrav kommer det gå än sämre. Således kan vi se framför oss på samma sätt som det varit vid tidigare besparingstillfällen inom officerskollektivet att man lämnar båten innan den sjunker inom soldatkollektivet. Därmed kommer bedömtvår operativa effekt samt grundberedskap nedgå än mer än bedöma kalkyler. Likväl det blir mycket svårt att rekrytera till en organisation som skall reducera, har man någon analytisk förmåga så väljer man inte direkt att hoppa på en sådan anställning där man riskerar att förlora den.

Men vad som är än mer allvarligt är att man kommer påbörja en neddragning på officersutbildningen inom Försvarsmakten från och med 2014. Alla vi som var med vid FB04 (Försvarsbeslut 2004) kan dra oss minnes till detta uttalande "Mitt livs korkade beslut". Detta uttalande innebar att man inte anställde stora delar av en officerskull. Detta lider Försvarsmakten av fortfarande, nu kommer vi få se en liknande effekt. Återigen kommer utflödet bli större än inflödet och detta är allvarligt, tappar man de som de facto skall leda kommer inte systemet fungera. Har man däremot en väl fungerade kader är det lätt att tillföra soldater och få ett fungerande system, historien är full av sådana exempel.

Hur nu Försvarsmakten kommer att välja att genomföra denna reducering om den realiseras kan man i dagsläget enbart sia om. Förbandsnedläggningar har jag själv svårt att se att man kommer genomföra. Dessa är delsförlustaffärer dels tar man bort t ex en manöverbataljon vilket GSS/K mängden ungefär motsvar så blir bedömt konsekvenserna så allvarliga att man raljant sagt kan säga att vi lika väl kan stänga affären och plocka ihop den. Så någon form av gyllene medelväg är bedömt en trolig lösning i detta fall.

Vad kommer detta underlag innebära på kort sikt för organisationen Försvarsmakten då? Bedömt kommer organisationen blöda kompetens vilket skett vid tidigare liknande tillfällen. Individen kommer börja se om sitt eget hus d v s söka sig bort från organisationen till något som han/hon bedömer vara en mer stabil plattform. Bra för Försvarsmakten? absolut inte, vi har inte råd att tappa mer kompetens än vad vi redan gjort.

Är allt nattsvart nu då, nej, precis som det står i den av Försvarsmakten släppta handlingen, det är dels en preliminär analys dels skall detta inte effektueras förrän 2019. Mycket vatten hinner rinna under broarna innan det, så jag väljer att se detta mer som ett sublimt ”wake up call” från FML till Försvarsdepartementet.

Således är detta ett bra svar från Försvarsmakten, det man har beskrivit är att man inom Regeringen inte kan ha kakan och äta den samtidigt, bollen ligger nu hos dem om de vill ha en Försvarsmakt som kan försvara en begränsad geografisk plats under en vecka eller något som kanske kan försvara en än mer begränsad plats under en än kortare tid.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Försvarsmakten 1

Bestraffningsinsats mot Syrien – ett omöjligt uppdrag?

Igår fortsatte diskussionerna med oförminskad intensitet om Syrien. Det är fortfarande inte offentligt klarlagt vad som dödade ett stort antal människor i Damaskus förra veckan. FN:s särskilda sändebud Lakhdar Brahimi uppgav igår till AFP att det ”förefaller” vara någon kemisk substans som dödat de flesta.

Mer säkra är de stora länderna i väst, som kan stödja sig på sina underrättelsetjänster. Det skulle inte gå för den amerikanska administrationen att gå ut så hårt, om inte tydliga indikationer stödde detta. I debatten har det kommit anspelningar på att det inte går att lita på USA med hänvisning till Irak 2003. Men här finns det två stora skillnader. För det första har det faktiskt hänt något, en aktivitet som föregåtts och följts av andra händelser som kan plockas upp av de olika underrättelsekällorna som övervakar Syrien.

För det andra är den amerikanska utrikespolitiken förändrad när det gäller synen på militära maktmedel. I Irak sökte den dåvarande administrationen bevis för massförstörelsevapen och tolkade information därefter, så är inte riktigt fallet nu.

Eftersom vi lever i ett informationssamhälle, så kommer stora delar av världspubliken vilja ha något substansiellt att förhålla sig till. Därför talar det för att vi kommer att få se den amerikanske presidenten eller någon annan central person lägga fram tvättad underrättelseinformation. Det är det långsiktigt bästa sättet att bygga legitimitet för eventuella militära insatser mot den syriska regimen. Eftersom en del talar för att säkerhetsrådet inte kan samla sig kring ett militärt angrepp, så ökar en sådan handling i betydelse i det fall en grupp länder väljer att gå vidare utan mandat i säkerhetsrådet.

Vad är det då världen skulle få se i så fall? Ja, det mest troliga är att det finns satellitfoton som kan visa förberedelser för insats med kemiska stridsmedel. Det skulle kunna vara personal i skyddsutrustning och emballage till ammunition runt artilleripjäser. Sådana bilder kommer sannolikt att vara lite retuscherade för att inte avslöja den exakta kapaciteten på USA:s militära satelliter. Ni som läste inlägget som baserades på väderdata för tidpunkten, vet att förhållandena över Damaskus var utmärkta för foton från luften (atmosfäriska störningar bedömer jag som neutrala).

Dessutom funderar jag på, i ljuset av den pågående NSA-debatten, om det inte också i så fall kan bli kortare uppspelningar av kommunkation mellan chefer på olika nivåer under förutsättning att denna skett på relativt oskyddade system som mobiltelefoni. Återigen för att dölja den egna kapaciteten. Dessa två sätt skulle kunna bygga en acceptans för att den syriska regimen är ansvarig.

Just ”ansvarig” är en intressant term i sammanhanget. Den som lyssnar noga mellan raderna på uttalanden från amerikanska företrädare märker att de hittills inte sagt att Assad eller regimen beordrade en sådan attack. Istället har formuleringar som: ”has the capacity” eller ”is responsible” använts. I går kväll kom också uppgifter om att det finns en samtalsupptagning mellan en panikslagen departementstjänsteman som försöker förhöra sig hos en chef för ett förband med förmåga till insats med kemiska stridsmedel vad som hänt.

Detta öppnar upp för intressanta, men också obehagliga, frågor. Har inte regimen full kontroll över sina styrkor? Trots en del avhopp på mellannivå, så finns det ännu ingen i den högsta militära ledningen som bytt sida. Om detta skulle vara någon typ av ordervägran eller en besinningslös attack på eget bevåg kan vi stå inför en långsam krackelering på regimsidan, vilket skulle göra läget ännu svårare att överblicka. Om detta skulle ha hänt, ska världen då först kräva utlämning av skyldiga innan man skrider till verket, ungefär som när USA krävde utlämning av Al Qaida av talibanerna 2001?

Läget är oerhört vanskligt för utomstående som överväger att blanda sig i inbördeskriget militärt. Det är som att pricka en bergstopp med fallskärm. Om du tar i för mycket och räknar fel på reaktionerna kan situationen eskalera och läget skena iväg, i värsta fall till ett stort regionalt krig. Om du gör för lite eller ingenting kommer eländet att fortsätta, och männen med vapen tappa respekten för din beslutsamhet.

Just nu håller världen andan för att se vilken väg den amerikanske överbefälhavaren väljer. Mycket talar för att presidenten väljer ambitionsnivån att försöka upprätthålla den internationella normen att inte använda kemiska vapen. Under tiden används tiden för att observara vad som händer på marken. Talet om angrepp innebär att aktörena förbereder sig på olika sätt, vilket innebär observerbara aktiviteter. Enheter förflyttas, viktiga vapensystem förs undan, reservstabsplatser aktiveras och så vidare. Tiden kan alltså utnyttjas för att lära sig mer om aktörena samtidigt som effekten av alla omgrupperingar blir ett indirekt skydd för civilbefolkningen under en kort period. Eftersom Syrien inte är Libyen kan nog inte civilbefolkningen ännu hoppas på något omfattande skydd av omvärlden.

För att lyckas få slut på inbördeskriget i det här skedet krävs nämligen stordåd. Då måste man hålla huvudet kallt, invänta svar från FN:s inspektörer och ta frågan till säkerhetsrådet. Först därefter är det dags att ställning till om det är lämpligt med en militär insats eventuellt utan folkrättsligt stöd, som man möjligen kan få i efterhand. Men det räcker inte där. En större taktisk insats kan inte åstadkomma något, utan att man samtidigt kommit upp med ett förslag på en någorlunda realistisk lösning som parterna – lokalt och regionalt – är villiga att diskutera. Då måste de olika parterna i sin tur slänga sina förhandlingsförbehåll åt sidan. Prognosen för detta är tyvärr väldigt låg för närvarande, och därför kommer människor att fortsätta dö i Syrien – drygt 100 om dagen i 2,5 år nu.

…………………

SvD
DN
DN
Aftonbladet

Oroväckande utveckling och olyckliga uttalanden



Ännu har inte riksmedia reagerat över de katastrofala konsekvenserna som regeringsbeslut 5 kommer att medföra om inte regeringen inser misstaget och slår stopp i maskin. Att ett sådant mirakel ska ske är dock inget man kan hoppas på! Detta då det i praktiken skulle innebära att man underkänner sitt eget arbete på det moderatstyrda försvarsdepartementet. Mycket oroväckande är också de naiva uttalanden från chefer inom Försvarsmakten vi sett i dag då man uppenbart inte förmår lyfta blicken och se helheten.

Än så länge ser det ut som att det enbart är de två försvarsmaktsberoende orterna Skövde och Karlskrona/Ronneby som noterat innebörden av Försvarsmaktens svar som publicerades under gårdagen. Uttalanden från F17 känns nyanserade då man vill intvänta mer information innan man drar några slutsatser hur beskedet kommer att påverka det enskilda förbandet. Uttalandet från ställföreträdande marinbaschefen är en stor besvikelse då det känns som man därifrån ser det hela ur ett sugrörsperpektiv.
..från marinbasen säger man sig inte se någon direkt oro vad gäller framtiden för sjöförbanden.
Rapporter från de som läst den lokala pappertidningen säger även att samma sagesman menar att han inte alls är orolig för några neddragningar och att det ändå kommer att bli en bra balans då man inte kan reducera bort individer ur ex fartygsbesättningar då det inte går att bedriva verksamhet till sjöss utan personal!

Ja, det är helt korrekt, men då har man helt missat att de kommande reduceringarna avseende både officerare och civilanställda indirekt kommer att påverka insatsförbanden. Detta då det mest sannolikt blir personalen i grundorganisationen (PROD eller Basorg för att tala nysvenska) som får stryka på foten vilket i sin tur innebär att insatsförbandet får ännu fler uppgifter att lösa. Uppgifter som inte bör hanteras av ett krigsförband! Det kan handla om att antalet bemanningsuppdrag kommer att öka, att man får ytterligare utökade administrativa uppgifter nedtryckta till lägsta nivå, att man själv får grundutbilda egen personal. Min bedömning är att det otvivlaktigt är stödfunktionerna runt krigsförbanden som kommer att få ta den största smällen om detta realiseras. För Marinens del är det just Marinbasen och även Sjöstridsskolan jag bedömer ligger sämst till i ett sådant läge.

Försvarsstabschefen (C LEDS) Jan Salestrand ska i samma tidning ha uttalat att han bedömer att reduceringarna kommer att skära genom hela Försvarsmakten vilket gör att ovanstående uttalanden från Marinbasen med en gång känns mycket obsoleta.

Det mest beklämmande i sammanhanget är ändå att man enbart tycks se det lokala perspektivet på det hela. Ingen har ännu berört det större perspektivet vilket innebär att Sveriges totala försvarsförmåga kommer att reduceras! Att skära bort 15 procent från nyckelpersonalen i ett redan mycket hårt ansträngt personalläge kommer att tveklöst att påverka försvarsförmågan negativt. Följdeffekterna av detta kommer även att påverka moralen hos den befintliga personalen samt sätta käppar i hjulet för den redan besvärliga rekryteringen. Faktorer man inte kan bortse från.

Officersförbundet är i det här fallet betydligt mer klarynta än Marinbasen, och förbundets vice ordförande Johnas Mård påpekar mycket riktigt att detta beslut kommer att leda till ohälsa inom myndigheten.

Även i Skövde intar man det lokala perspektivet och rubriksätter artikeln med "Två P4 kan läggas ned av regeringen". Lokaltidningen tar redan nu upp frågeställningen om eventuella "fribrev" till enskilda förband. En beklämmande syn på sakernas tillstånd.
I det offentliggjorda materialet finns inga uppgifter om Försvarsmakten ser något av landets regemente som mer hotat än något annat, eller om någon redan nu kan få fribrev. 
Det positiva med att skaraborgsmedia tar upp just detta och kritiserar regeringens direktiv är att man möjligen en gång för alla kommer att syna korten från bygdens starka kvinna, och därmed hennes uttalanden om alla "satsningar på försvaret".


Men varför skriver då inte SvD och DN om detta? Varför gör inte TV några inslag om det stålbad som Försvarsmakten ännu en gång är på väg att kastas i? Anledningen kan vara att det här per definition inte längre är att betrakta som nyheter?

Den retoriska frågeställningen får mig att minnas ett seminarium i våras arrangerat av Folk & Försvar där Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg deltog. Han förklarade då pedagogiskt varför riksmedia sällan tar upp händelser som dessa då de per definition inte är någon nyhet! Detta med ett tydligt exempel som lät ungefär så här.

Rubriken "Hund bet brevbärare!" är per definition ingen nyhet då sådant händer hela tiden. Däremot så är "Brevbärare bet hund!" att betrakta som en stor nyhet då sådant nästan aldrig händer. Man kan då genast dra paralleller till den moderatstyrda försvarspolitiken där Moderaterna under lång tid har vanskött försvarspolitiken. Då detta numera är mer regel än undantag (på samma sätt som socialdemokraternas tidigare vanstyre) är det nog så illa att det inte längre är att betrakta som nyheter, och därav är mediaintresset svalt. För försvarsfrågan och försvarsdebatten är detta lika katastrofalt som direktivet RB5 är.


Det ser dessutom mycket mörkt ut på den allmänpolitiska fronten när det kommer till möjligheterna att eventuellt stärka försvarsanslaget i kommande budget trots att Reinfeldt efter "ryska påsken" och partiledardebatten öppnade upp för detta!

Anders Borg och hans finansdepartement aviserar nu (ännu ofinansierade) reformer för hela 25 miljarder till höstbudgeten. Dessa miljarder måste givetsvis hämtas hem genom reduceringar inom andra lägre prioriterade politikområden. Då försvarsfrågan tidigare klassificerats som ett särintresse av vår statsminister, så ser möjligheterna för ett utökat försvarsanslag för närvarande mycket mörka ut.

Men... Här har nu Folkpartiet och Kristdemokraterna ett gyllene tillfälle att visa handlingskraft runt sina tidigare uttalanden om att de vill satsa på försvaret då man uttryckt stort missnöje över nuvarande situation. KD tog till och med upp detta i partiledartalet under Almedalenveckan vilket får ses som unikt. Nu är det med andra ord upp till bevis och att gå från ord till handling. Just nu ser det ut att vara den enda räddningen för Försvarsmakten på kort sikt.


För övrigt briljerar ånyo Moderaterna, i dag genom norrlänningen Johan Johansson, som förklarar tydligt för hela Sverige hur det försvarsvänliga partiet Nya Moderaterna satsar på försvaret och stärker försvarsförmågan.

Bloggar: Cornucopia
Media: Skövde Nyheter, P4 Blekinge
Tidigare inlägg i ämnet: 1, 2

Skarpast om Syrien

Jag tänkte samla mig till ett inlägg om Syrien. Men så läste jag Tom Nichols och har för tillfället inget mer att tillägga. Läs hans text i sin helhet, men för den som har bråttom kommer här några citat:

”I am particularly tired of the retired generals out there hitting the airwaves, each of them gravely intoning the List of Horrible Consequences while offering almost nothing in the way of actual solutions. Over the past few days, I have watched Colin Powell do his usual equivocating, Robert Scales rumble about doom, and James “Spider” Marks affirm the need to do “something” while shooting holes in all the “somethings.” The generals, it seems, are busily hedging their comments so that nothing will come back to bite them no matter what happens.”

(Detta kan tillämpas för en och annan i den svenska debatten också, kan tilläggas.)

”Nothing, in my view, has become more tiresome than people making lists of things not to do while offering no alternatives other than generalities like “working with partners to help the Assad regime.” Yes, we’ll get right on that — as soon as we’ve dealt with this WMD use. The Syrian regime is going to pay some price for using WMD; if you’re not interested in figuring out what that price should be, you can probably stop telling the rest of us how gosh-darned complicated Syria is. We knew that part already, thanks.”

(Hänvisar i detta sammanhang till Vänsterpartiets pressmeddelande i frågan. Ett tips för den som vill förkovra sig i partipolitiska skillnader är att läsa Miljöpartiets parallellt.)

Och på temat tredje världskrig:

”The Russians not only will not go to war over Assad, they can’t. I don’t know where people get these ideas (first guess: Google University), but the Russian Navy isn’t even remotely capable of getting in NATO’s way in the Med. Unless Vladimir Putin wants to threaten a nuclear war for Bashar Assad, this is not an issue. The Russians, as my colleague Nick Gvosdev points out, will get their pound of flesh for this in some way later, but not in a war.”

Nichols avslutar med följande rader, som tål att begrunda i ”symbolpolitikdebatten”:

”There are options that lie between invasion and doing nothing.They do not have the perfect exit strategies and democratic Syrians or meet any of the other impossible conditions anti-interventionists insist on as surrogates for the fact that they simply do not want to intervene. But (as Jeffrey Lewis argued yesterday) they can acheive the immediate goals of establishing consequences for WMD use, and maybe even save some lives.”

 

Upp till bevis om personalförsörjningen

Igår lämnade Försvarsmakten in sitt svar till regeringen enligt Regeringsuppdrag 5. Uppgiften har varit att redovisa hur myndigheten kan spara 500 miljoner i lönekostnader jämfört med BU 14. Först ut att kommentera var Skipper, vars genomgripande genomgång du kan läsa här.

Om vi backar några steg bakåt, så började problemen med Försvarsmaktens personalförsörjning i underlagsarbetet under 2008. Den militära ledningen lämnade så småningom in ett underfinansierat förslag till regeringen den 30/1 2009. På den tiden hade två nivåer, den militärstrategiska och den operativa nivån, lagts på samma befattning – C INS. Det innebar att avvägningarna på kort och lång sikt gjordes av samma person. Denna ordning har den nuvarande Försvarsmaktsledningen tagit bort, och ansvaret för den militärstrategiska nivån ligger nu hos chefen för Ledningsstaben.

En fråga som 2008 ramlade mellan stolarna mellan insatschefen och produktionschefen var frågan om var bevakningsstyrkorna genererades. Högkvarteret arbetade länge innan frågan avgjordes. Insatschefen räknade med att basorganisationen (som tidigare hette grundorganisationen) skulle svara för detta, medan produktionschefen räknade med att dessa styrkor organiserades efter hand ur insatsorganisationen. Antalet befattningar/pengar avgjorde, vilket innebar att C INS drog det kortaste strået. Underfinansieringen blev mindre än annars, men det innebar också att fler uppgifter lades på personalen.

Under förra året gjordes ett omfattande arbete inom Försvarsmakten för att inta Försvarsmaktsorganisation 13, vilket resulterade i en ökad obalans mellan uppgifter och personal. Knappt har alltså den röken lagt sig förrän det nu blir dags att reducera ytterligare personal.

Just personalförsörjningsfrågan är den del av sitt värv som försvarsminister Karin Enström har haft det svårast med så här långt. Helt snett trampade statsrådet när hon den 28/2 2013 skrev en debattartikel i Dagens Industri och underkände Försvarsmaktens svar som hon skulle formellt ta emot senare samma dag. I stort hade dock försvarsministern rätt i att organisationen ökat i omfång.

Nu har försvarsministern en riktig utmaning framför sig, eftersom den operativa påverkan inte är oansenlig om Försvarsmaktens måste genomföra sitt förslag.

Det kan ju i och för sig tänkas att Karin Enström samlar underlag för att ge sig i kast med Finansdepartementet. Om hon inte tar den striden, så gör Riksdagen klokast i att göra det jag föreslog i somras – avveckla Insatsorganisation 2014 som före gårdagens förslag hade prognosen 2023.

Det finns möjligen en utväg, och det är att ta regeringen på orden. I de avgörande besluten (se s. 2) har det förekommit en särskild formulering om insatsorganisationens (vår krigföringsförmåga) utveckling :

”i den takt som ekonomin medger”

Ja, statsrådet har också själv i den refererade debattartikeln ovan använt denna formulering.

Vi har den senaste tiden alla kunnat ta del av finansministerns resonerande om att det finns ett reformutrymme i ekonomin. Nu är det upp till bevis – målet är beslutat av riksdagen och ekonomin tycks medge nödvändigt utrymme.

Uppdaterad: Försvarsmaktens officerare och civilanställda ska reduceras med 15%



Regeringsbeslut 5 är ett nytt gigantiskt dråpslag mot Sveriges försvarsförmåga! Konsekvensen av att den moderatledda regeringens sparkrav tvingar Försvarsmakten till ytterligare åderlåtning där personalkostnaderna ska minskas med 500 miljoner kronor årligen vilket innebär att nästan 15% av alla officerare och civilanställda måste bort! Utöver detta ska upp till 700 heltidsanställda soldater också bort. Att media och övriga politiska partier ännu inte har reagerat på detta katastrofbesked är högst beklämmande!

Redan i går författades ett inlägg om vilka konsekvenser dessa åtgärder med stor sannolikt kommer att få. I dag offentliggjorde Försvarsmakten dokumentet i sin helhet som kan läsas här.

Försvarsmaktens organisation FM ORG 13 som intogs så sent som 1 januari, innehåller enligt planen 8750 kontinuerligt tjänstgörande officerare och specialistofficerare. samt 5150 civilanställda. Dessa befattningar är i dag helt nödvändiga för att klara av att utbilda, materielförsörja, administrera och bemanna Försvarsmaktens krigsförband.

Konsekvensen om man genomför den ålagda reduceringen omfattande 500 miljoner kronor årligen på personalkostnader blir för Försvarsmaktens fast anställda personal (kontinuerligt tjänstgörande) följande enligt Försvarsaktens redovisning.
  • Officerare och specialistofficerare reduceras med 1 000-1 200 befattningar. 
  • Civilanställda reduceras med 550-750 befattningar. 
  • GSS (Gruppbefäl, Soldater och Sjömän) reduceras med 500-700 befattningar.
Totalt ska alltså 2050-2650 tjänster strykas bort ur organisationen utan att Försvarsmaktens uppgifter reduceras med motsvarande mängd. Ett uppdrag som ska vara slutfört 2019 och som får betraktas som omöjligt att genomföra i praktiken!


I riksrevisionens rapport (Bemanningen av marinens och flygvapnets stående insatsförband) som presenterades för knappt ett år sedan så riktades redan där skarp kritik mot att Försvarsmaktens stående insatsförband inom främst Marinen och Flygvapnet inte var bemannade i tillräcklig omfattning.
Riksrevisionens samlade slutsats är att det finns brister i bemanningen, vilket begränsar tillgängligheten för dessa förband. Orsaken är enligt Riksrevisionen att det saknas personal och att det finns brister i kompetens. Vissa förband har en snävt hållen personalram, vilket ytterligare ökar sårbarheten i bemanningen. Riksrevisionen rekommenderar därför Försvarsmakten att se över förbandens personalramar.
Att regeringen nu trots dessa alarmerande rapporter tvingar Försvarsmakten till att ytterligare skära i den redan hårt ansträngda personalsituation tyder bara på att man inte tagit till sig några som helst signaler från Riksrevisionen, att man inte lyssnat på Försvarsmaktens konsekvensbeskrivningar och att det uppenbart bara är kronor och ören som är relevant i sammanhanget.

Även de olika fackförbunden instämmer helt och hållet i Försvarsmaktens konsekvensbeskrivning, men tillägger särskilt att personalens hälsa och välbefinnande kommer att påverkas av ett sådant beslut. Tre olika förbund har skrivit skarpa yttranden rörande regeringens direktiv. Läs gärna dessa yttranden från Officersförbundet, SACO och Försvarsförbundet i sin helhet.


Som extra krydda på detta moset kan man konstatera att försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (m) tillsammans med Hans Wallmark(m) så sent som i lördags skrev en debattartikel med rubriken "Moderaterna stärker försvarets förmåga" som publicerades i VLT där innehållet uteslutande handlade om alla de satsningar Moderaterna gör på försvaret och att man genom den moderatledda försvarsreformen ökar vår försvarsförmåga. Den bild av försvaret som skribenterna målar upp delas nog av ytterst få personer utanför det moderata partiet och rimmar dessutom mycket illa med dagens besked om de kraftfulla reduceringar av personal som väntar!


Någonting är riktigt sjukt i allt som rör svensk försvarspolitik just nu. Aldrig någonsin tidigare har den bestått av så många lögner och sådant hyckleri som den gör i dag. Man har dessutom förekommit försvarsberedningens kommande arbete! Detta måste få ett slut, och det är riksmedia med hjälp av övriga politiska partier som måste syna bluffen och visa på de faktiska konsekvenserna av en försvarspolitik som är kraftfullt grundstött. Detta arbete kan inte enskilda försvarsbloggar driva ända in i kaklet! 

På Moderaternas egen webbsida kan man läsa följande text. En text som talar sitt egna tydliga språk och som knappast behöver kommenteras närmare.
Är Sverige värt att försvara? Om så är fallet visa då detta i handling inte bara i ord!  
Det viktiga är inte vad man säger det viktiga är vad man gör.

Bloggar: Försvar & Säkerhet


Uppdaterat 20.00:

Den enkla procentberäkningen gick tyvärr lite för fort då jag blandade in GSS i reduceringen men inte i totalen. Det är således inte totalt 20% som ska bort, utan istället sammanlagt 15% ur kategorierna officerare, specialistofficerare och civilanställda som ska reduceras ur organisationen för att uppnå besparingsmålet enligt Försvarsmaktens beräkningar.

Officerare och specialistofficerare i dag: 8750 ska reduceras med upp till 1200 befattningar.
Civilanställda i dag: 5150 ska reduceras med upp till 750 befattningar.

(1200+750) / (8750+5150) = 14%

Utöver detta ska även upp till 700 heltidstjänstgörande soldater och sjömän tas bort ur organisationen, en summa som inte alls går att förringa, vilket innebär att siffran 14% ökar ytterligare något om man räknar in även GSS-kategorin.

Även om procentsiffran är lägre än vad jag först skrev så är det fortfarande lika fullt ett katastrofalt besked Försvarsmakten presenterar för att uppnå regeringens besparingskrav.

Rysk militär förmåga 2016 och senare

Någon som inte vill testa specialförbandsfordonet?

Ryssland lättar nu på sekretessen kring flera nya projekt, en del nästan overkliga. I den igår publicerade artikeln i serien MILITÄRT berättade jag om den "helipansarbil" som ska utvecklas för luftlandsättningstrupperna (VDV). Prototyperna i klippet ovan är nästan lika spännande.

Sist men inte minst publicerades igår följande på engelska om visioner av rysk, och i viss mån amerikansk, militär förmåga 2016-2050.

Tack för tipset om filmklippet ovan.

Luftslottet som sprack!



I mars fick Försvarsmakten ett mer eller mindre omöjligt uppdrag som handlar om att uppnå regeringens målsättning i det som benämndes regeringsbeslut 5 (RB5). Detta innebär i korthet att myndigheten ska reducera kostnader för verksamheten samtidigt som det ställs krav på att ställa om hela Försvarsmakten till den beställda insatsorganisationen IO14. Inom ramen för RB5 har regeringen beordrat myndigheten att skära ner 500 miljoner årligen på personalkostnader i ett läge där personalsituationen redan är mycket ansträngd.


Officersförbundet har hela tiden varit föredömligt tydliga när det kommer till bedömda konsekvenser av regeringsbeslut 5. Redan i maj riktade förbundet ett skarp budskap till politikerna genom artikeln "RB5 - Ett omöjligt uppdrag" där man konstaterade följande.
Det är ett orimligt uppdrag med orimliga tidsförhållanden. Officersförbundets uppfattning är att det inte går att göra något bra av detta. Redan nuvarande organisation, FM Org 13, har färre befattningar än vad som förbundet anser behöver finnas.  
– Jag vidhåller det jag tidigare sagt, färre kan inte göra lika mycket. En specialistofficer är inte intresserad av att göra en officers jobb till lägre lön och en tidvis tjänstgörande har inte samma beredskap som en kontinuerligt anställd, säger Peter Löfvendahl.
När Försvarsmakten erhöll direktivet i mars skrev jag två inlägg som kan läsas här och här. Jag skrev även en artikel på Newsmill i samma ämne där farhågorna runt detta beslut dryftades.


Försvarsmakten har i dag redovisat arbetsläget rörande arbetet med  RB5 till regeringen. Vi får i sammanhanget heller inte glömma bort att det bara är ett drygt halvår sedan (1 januari 2013) myndigheten intog den beordrade organisationen IO14 genom den så kallade omstruktureringen. Nu tvingas Försvarsmakten alltså ännu en gång förändra intagen organisation genom att omfördela inom olika personalkategorier för att kunna reducera personalkostnaderna med 500 miljoner till 2019.

Det här kommer givetvis innebära att Försvarsmakten tvingas till att reducera antalet kontinuerligt anställda till förmån för att öka andelen tidvis tjänstgörande (förenklat förklarat = repbubbar och reservofficerare). Det här leder till exakt de konsekvenser som undertecknad tillsammans med övriga försvarsdebattörer kom fram till redan för ett halvår sedan. Bland annat:
  • stora konsekvenser för den samlade operativa förmågan
  • reducerad förmåga att upprätthålla grundberedskap
  • reducerad förmåga till insatser
  • minskad kapacitet att grundutbilda personal
  • minskad förmåga att utveckla och vidmakthålla krigsförbanden.
Konsekvenserna av detta direktiv är med andra ord enorma, något regeringen omöjligt kan bortse från!

I dag kommenterar Officersförbundet ånyo det högst ogenomtänkta krav som regeringen ställer på Försvarsmakten bara ett halvår innan försvarsberedningen ska analysera de framtida behoven rörande rikets försvar och myndigheten Försvarsmaktens sammansättning.
- Regeringen har nu bollen, det är tydligt att det inte både går att ha och äta kakan samtidigt. Jag påstår att Försvarsmaktens bedömning av hur organisationen ska se ut är avsevärt mer trovärdig än regeringens. Utifrån medlemmarnas dagliga erfarenheter vet jag att organisationen redan idag är alldeles för slimmad, säger Lars Fresker, Officersförbundets ordförande 
Utöver de konsekvenser som Försvarsmakten särskilt lyft fram så pekar Officersförbundet på att det redan nu är obalans mellan uppgifter och personella resurser vilket leder till ökad ohälsa bland Försvarsmaktens personal. Vidare att all personal behövs intill 2019 för att det ska finnas några förutsättningar att nå regeringens inriktning. 
- Regeringen må ha sitt mål och sin syn på vilka personalkategorier som ska finnas i Försvarsmakten 2019. Om de har rätt eller fel ska utvärderas av försvarsberedningen och prövas av Riksdagen inför 2015. Men de kan inte blunda för att det just nu är en obalans mellan uppgifter och personella resurser. En ändrad planering för 2019 sätter onekligen käppar i hjulet för att skapa balans här och nu avslutar Lars Fresker. 

Min högst personliga bedömning är att den beställda Insatsorganisationen IO14 aldrig någonsin kommer att kunna effektueras genom nuvarande försvarspolitiska styrning och rådande anslagsnivåer. Det förefaller oerhört märkligt att beställaren (regeringen) inte ger verkställande myndighet (Försvarsmakten) de resurser och förutsättningar som krävs för att kunna leverera beställd produkt!

Det finns en rad omständigheter och närtida exempel som rimligtvis borde ha påverkat regeringen och dess syn på styrningen av Försvarsmakten. Vi har "enveckasförsvaret" och "ryska påsken" tillsammans med den ryska "beredskapsövningen" omfattande 160.000 man i nära minne. Några konkreta hädelser som rimligtvis borde påverka politiken?

När regeringen (med stor sannolikhet) kommer att beordra Försvarsmakten att genomföra de redovisade åtgärder som krävs för att möta det ekonomiska kravet i RB5 kan man konstatera:
  • att regeringen anser att det är för hög ambitionsnivå att kunna försvara Sverige i en vecka, på en plats, vid ett begränsat anfall, och tidigast 2019++
  • att regeringen inte anser det nödvändigt att Försvarsmakten ska kunna upprätthålla beredskap (med flygplan och fartyg) över tiden.
  • att den ryska förmågeuppbyggnaden och det förändrade förhållningssättet inte ska föranleda några åtgärder inom vår egen försvarsförmåga, utan snarare tvärt om. Den ska reduceras ytterligare.
  • att regeringen på ett ytterst oansvarigt sätt (genom att effektuera RB5) förekommer försvarsberedningens andra del som innebär att analysera framtida behov och ambitionsnivå rörande försvaret.

Utöver detta elände ser vi även redan nu andra mörka moln på himlen som kommer att påverka möjligheterna att kunna inta IO14 inom överskådlig tid. Det handlar om att den ansträngda ekonomin redan under innevarande budgetår kommer att innebära större reduceringar på övningsverksamheten. Nästa år ser ekonomin möjligen ännu värre ut. Luftslottet har börjat spricka, och möjligheten att lösa dessa problem ligger inte längre i händerna hos Försvarsmakten. Nu är det dags för politikerna att göra om och göra rätt. 

Världens viktigaste CSI

De avlägsna krigstrummorna hörs nu allt tydligare i det dagliga bruset av det som konstituerar det så kallade informationssamhället. Trots detta vet vi inte med säkerhet vem och vad som dödade en stor mängd människor i onsdags i Damaskus. Inte i offentligheten i alla fall. USA: utrikesminister John Kerry var mycket tydlig på sin korta presskonferens vad USA har för uppfattning. Israel och Frankrike har med stöd av sina underrättelsetjänster pekat ut Assadregimen för massakern, och troligt är att andra kommer att följa. Turkiet har exempelvis sagt att något FN-mandat inte behövs för ett militärt ingripande. Intressant nog har Egypten gjort klart att landet inte avser att delta i några sanktioner mot Syrien.

Det ligger mycket i potten, eftersom Ryssland och USA ska ha kontakter på hög diplomatisk nivå i veckan i Haag för att diskutera en konferens om Syrien. En sådan borde vi hoppas på, eftersom den sannolikt är den väg mot fred som har de största möjligheten att lyckas. Men den är inte utan utmaningar, särskilt två friktionsytor finns. Skall Iran delta och ska Assad sitta kvar i avvaktan på val,om världssamfundet når en överenskommelse? Hittills har väst och Gulfstaterna varit kallsinniga till något sådant och min bedömning är att så länge den attityden lever kvar, så blir det ingen fredsplan som kommer att accepteras. En bidragande anledning till det är att en hel del aktörer inte skulle acceptera att så blev fallet. Bäst, men inte troligt är prognosen just nu.

Ett annat alternativ är att parterna lokalt avgör det hela militärt på marken. Antingen genom att någon sida vinner snart (inte sannolikt just nu) eller att de blir utmattade och därför söker fred (Libanon upplevde inbördeskrig 1975-1990 som jämförelse). Sämsta alternativet, men hittills har det varit det troligaste innan händelseutvecklingen förra veckan – vilket leder oss till nästa alternativ.

Ett ingripande från omvärlden som nu verkar rycka närmare. Jag diskuterade detta delvis igår. Kommentarerna under dagen låg nära min skiss med fjärranfall mot militära komponenter i Syrien. Här är två saker helt avgörande.

Det är dels det politiska stödet och legitimiteten, som i sin tur deriveras i huvudsak ur kunskap om vad som faktiskt hänt. Här kan två grundläggande principer ställas mot varandra. Det är ansvaret att skydda (R2P) och det är säkerhetsrådets roll. Vissa menar att väst kan ingripa med stöd av den förra, eftersom det föreligger någon slags nödsituation. Argumentet är att huvuddelen av den syriska befolkingen måste skyddas mot regimens övergrepp och att det går att agera utan beslut i säkerhetsrådet.

Å andra sidan finns det skäl att värna FN:s ordinarie beslutsmekanismer, alla nackdelar till trots. Det är inte säkert att det ligger i Sveriges intresse långsiktigt att militära angrepp görs mot Syrien utan en resolution. I förlängningen kan den starkes rätt stärkas på småstaternas bekostnad. Det kan vara värt att gå ett extra varv för alla för att få ett så grundligt mandat som möjligt.

Men om vi antar att det blir en militär insats mot Syrien, oavsett mandat, så kommer nästa avgörande faktor. Det är svårt att överblicka reaktionerna från Syrien, Iran, Ryssland och så vidare. Det talar för att insatsen blir någorlunda begränsad. Det vill säga salvor av kryssningsrobotar och styrda bomber från flyg och fartyg mot militära installationer.

Eftersom det är svårt att förstå den syriska regimens överväganden inför ett beslut om insats med kemiska stridsmedel, så är det lika svårt att sätta sig in i hur de tänkt sig en utveckling av detta. Antingen har regimen underskattat omvärldens beslutsamhet eller så har den tanken att utvidga kriget. Att dölja insatsen kan i så fall aldrig varit aktuellt, eftersom satelliter ser uppskjutningar med robotar, signalspaning fångar upp kommunikation och prover kan tas av offer.

Om regimen är beredd att utvidga kriget, så är Libanon den mest troliga kandidaten. I förra veckan sprängdes exempelvis ett par större bilbomber i staden Tripoli som verkar destabiliserande och de Assadallierade Hizbollah är den starkaste kraften i landet. Där finns också möjligheten, eller jokern rättare sagt, att vända vapnen mot Israel, vilket regimen kan tro få en del resonans på den så kallade Arabiska gatan. Israel är överlägset militärt, men en inblandning av Israel skulle otvivelaktigt komplicera skeendet. Den viktigaste insikten är att konflikter bygger på motsatta viljor och att en upptrappning med stor sannolikhet kommer mötas med en motreaktion.

Styrkan med att omvärlden ingriper är att det kan leda till att det blir en konferens med andra styrkeförhållanden vid förhandlingsbordet, men osäkerheten gör det här till ett riskfyllt alternativ. Väst kommer sannolikt att öka sin insats stegvis för att försöka äga eskaleringen. Har västvärlden och Gulfstaterna räknat fel på reaktionerna, så kan utvecklingen skena iväg. Då kan det bli stora mänskliga offer i ett regionalt krig och ekonomiska konsekvenser, vilket i förlängningen slår mot medborgarnas plånböcker i ett så omvärldsberoende land som Sverige.

Det är därför avgörande att FN:s personal på plats i Damaskus får möjlighet att utföra sitt arbete för att vi ska kunna slå fast vad som dödade oskyldiga civila i onsdags. Med svaret kan legitimitet byggas för fortsättningen. Om svaren skulle visa att det var kemiska stridsmedel som användes, så skulle det i sin tur göra det svårare för den syriska regimen att utvidga kriget, eftersom det är ett högt politiskt pris att stödja krigsförbrytare i det internationella umgänget.

Därför är det världens viktigaste CSI (Crime Scene Investigation) som just nu genomförs i Damaskus.

…………..

SvD
DN
Expressen
Aftonbladet

I skuggan av mellanöstern

Helgens lite längre inlägg om än sent publicerat handlar inte så mycket om militär hårdfakta utan mer om politik och ekonomi samt ett mer aggressivt Ryskt agerande. Återigen detta inlägg bygger enbart på öppna källor samt är mina egna bedömningar.

Analys

Den 27 och 28 Juli 2013 genomförde Rysslands President Vladimir Putin statsbesök i Ukraina för att deltaga i firandet av grundandet av Kievriket  och Flottans dag. Vid detta besök påtalande han vilka starka andliga band som finns mellan Ryssland och Ukraina. President Putin påtalade bl a att banden mellan Ryssland och Ukraina är oseparerbara. När detta friande var genomfört genomfördes även ett möte mellan Putin och Ukrainas President Viktor Yanukovych.

Efter firandet av Kievrikets grundande genomfördes även ett möte mellan President Putin och Yanukovich. Enligt uppgift skall detta möte enbart varat under 15 minuter och det har berott på att man ej har kunnat uppnå enighet i någon fråga rörande deras bilaterala relationer. Främst tre frågor är avgörande just nu i relationerna mellan Ukraina och Ryssland 1) ett deltagande i Tullunionen som Ryssland skapat, 2) Förhandlingarna kring gasleveranserna till Ukraina och 3) ett ökat deltagande i CSTO.

Tre dagar efter det genomförda mötet mellan de båda Presidenterna så infördes ett importstop på godis från den Ukrainska godistillverkaren Rosheni Ryssland. Enligt uppgift skulle de bryta mot de Ryska livsmedelsreglerna. Rospotrebnadzor som är en konsumenträtts organisation i Ryssland slog larm flera veckor före det införda importstoppet att varor innehöll Bensopyren (cancerogent ämne som är mycket giftigt). Något som tillbakavisades från Ukrainskt håll och de öppnade även upp dörren för inspektion av fabrikerna för att visa att så ej kan vara fallet att ämnet kommit med i godiset.

Några saker som är intressanta uppdagas här. För det första så upptäcker man från ryskt håll enligt uppgift ett mycket giftigt ämne från en Ukrainsk godistillverkare, man slår larm men inget händer på veckor. Därefter strandar förhandlingar mellan Rysslands och Ukrainas Presidenter. Tre dagar efter det inför man importstop från tillverkaren av det godis man funnit ämnet i.

Antingen har man mycket omständiga regler i Ryssland för att få stopp på införsel av varor som är farliga för dess egna befolkning (att jämföra med agerandet kring larmet i Sverige för några år sedan att chips gav cancer). Eller så har man valt att utnyttja detta för att skicka ett budskap till de ledande politikerna i Ukraina att anpassa sig efter Rysslands krav.

Jag lutar mer åt det sistnämnda alternativet, att man funnit spår av detta ämne håller jag även för troligt men frågan är i vilken omfattning. Nu kan detta säkert ses som kraftigt konspiratoriskt men fakta i målet gör det troligt att så är fallet. Likväl kan det varit så att det ej var i någon omfattning som krävt ett importstop men man istället väljer att utnyttja det likväl fast i ett politiskt syfte.

Nästa drag i denna konflikt mellan Ryssland och Ukraina kom den 14 Augusti 2013. Då ställde den ryska tullen som krav att alla Ukrainska varor skulle lastas ur fordon o dyl vid gränsen för kontroll. Vilket kom att föranleda att dagen efter uppstod långa köer och varutransporter försenades kraftigt. Den Ryska regeringen kom att förneka att de hade något att göra med de ökade kraven på kontroll av varor utan hänvisade till Tullmyndigheten som själva skulle tagit detta beslut.

Från Ukrainskt håll sågs detta på en gång som ytterligare ett steg att tvinga in dem i en tullunion med Ryssland och förhindra deras försök att etablera ett frihandelsavtal med EU. Detta delades över hela det politiska spektrat t om av de Rysslands vänliga falangerna.

Den 16 Augusti kom en demonstration att genomföras utanför Rysslands ambassad i Kiev där man bl a eldade upp rysktillverkade varor. Nu rörde det sig enbart om 20-talet demonstranter men händelsen kom likväl att slås upp. Att sådana yttringar uppstod ter sig naturligt när man räknat på om konflikten skulle fortgå till årsskiftet skulle ge en förlust på 2,5 miljarder dollar för Ukrainska företag.

Likväl under den 16 Augusti så samtalade de båda presidenterna med varandra. Enligt uppgift så skall de ha diskuterat diverse bilaterala områden samt den Ryska tullens agerande vid den Rysk-Ukrainska gränsen. Ukrainas Premiärminister skall även under den 16 skrivit på Facebook att det ej skulle bli något handelskrig mellan Ryssland och Ukraina samt man skulle göra allt för att lösa situationen. Likväl under samma dag stod över 900 godsvagnar på järnvägsspåret vid gränsen till Ryssland.

Presidentrådgivaren Sergei Glazyev uttalade sig på söndagen den 18 Augusti 2013 att de ökade kontrollerna vid gränsen är en konsekvens av Ukrainas strävan att skriva under ett frihandelsavtal med EU. Han påtalade även att dessa kontroller kommer behövas då i händelse av ett frihandelsavtal. Detta för att Europeiska och Turkiska varor ej skall kunna exporteras in i Ryssland via Ukraina. Likväl ansåg att det skulle vara självmord om Ukraina undertecknade detta avtal. Tisdagen den 20 Augusti kom Ryssland att häva kontrollerna vid gränsen mot Ukraina.

Tre dagar (130823) senare uttalade sig President Vladimir Putin kring själva händelsen. Han påtalade där att dels Ryssland dels Tullunionen med Ryssland, Vitryssland och Kazakstan måste vidta skyddande åtgärder om Ukraina undertecknar ett frihandelsavtal med EU. Vad exakt dessa åtgärder innefattar uttalade han sig ej om.

Mer än 60% av Ukrainas export går till forna sovjetrepubliker varav just Ryssland, Vitryssland och Kazakstan är de viktigaste mottagarna. Enbart exporten till Ryssland från Ukraina omfattade förra året 16 miljarder dollar vilket skall jämföras mot Ukrainas export till EU vilket motsvarade 17 miljarder dollar.

Att Ryssland öppet deklarerar samt vidtar aktiva åtgärder för att dels påverka Ukraina i deras egna val dels aktivt visar att EU ej skall utvidgas mer i Rysslands närområde är anmärkningsvärt. Detta tyder till del på att Ryssland insett att man ej kommer kunna påverka Ukraina genom tal men även ett visst mått av desperation tyder det på.

Att Ryssland även har tvingat fram en viss förståelse för vad man kan orsaka rent ekonomiskt för den Ukrainska exporten råder det nog ej något tvivel om. Dock har inte Ryssland än utnyttjat sitt kraftfullaste ekonomiska vapen vilket är gasleveranserna. Att man kan tänkas tillämpa detta under hösten råder det nog ej något tvivel om. Effekten av att göra det under sommartider är mindre än den man kan uppnå vid höst och förvinter.

Den 24 Augusti uttalade sig Ukrainas President Viktor Yanukovich kring frihandelsavtalet med EU under sitt nationaldagstal. Han försäkrade att man skulle fortsätta på inslagen linje med att underteckna frihandelsavtalet med EU i Vilnius under November månad. Samtidigt betonade han att man var tvungen att bibehålla och stärka sina relationer med Ryssland och den Euroasiskaunionen.

Med detta uttalande ser man tydligt vilken tunn balansgång Ukraina går på. Å ena sidan måste vill man in i den Europeiska gemenskapen å den andra sidan vet man att man till del sågar av den gren man sitter på för Ryssland kan "straffa" dem mycket hårt om de vill.

En annan intressant händelse rörande den ekonomisk utveckling för Ryssland. Är att man 130816 återigen lämnat in en avsiktsförklaring att komplettera sin ekonomiska zon i Ochotska havet till FN. Det handlar om att hävda ensamrätt till nästan 50,000 kvadratkilometer. Ochotska havet är nästan ett Ryskt innanhav om man bortser från den Japanska ön Hokkaido.

Varav det främst är Ryssland och Japan som kan hävda att man skall få bedriva ekonomisk verksamhet i detta områden m h t geografin. Det nu Ryssland skall fått tillräckligt med bevis för är att dess kontinentalsockel fortsätter ut i havet i den omfattning man hävdar för att kunna få inkludera det i dess ekonomiska zon.

Varför är då Ochotska havet viktigt för Ryssland? Enligt geologer så skall området som man nu vill inlemma i sin ekonomiska zon vara rikt på olja, gas, metaller och andra naturtillgångar. En intressant utvikning i ämnet är att man från ryskt håll vill stoppa den enligt dem själva barbariska användningen av bioresurser i området såsom t ex okontrollerad fångst av fisk och krabbor.

Förra gången - 2001 - som Ryssland försökte få det Ochotska havet att ingå i dess ekonomiska zon protesterade Japan mycket kraftfullt kring det hela. Enligt uppgift så skall man lyckats få Japan att ej förhindra denna utvidgning av den ekonomiska zonen. Dock så påtalar man att inget är säkert för än det är fastställt.

Detta utspel genomfördes mitt i en stor marinövning som Stilla havsflottan startade 130809 och den ökade i intensitet strax innan uttalandet. Övningen har genomförts i två steg varav den initialt omfattade den cirka 40 fartyg, 20 luftfarkoster och 3,000 soldater. För att därefter 130816 omfatta över 50 fartyg och 5,000 soldater. Övningsområdet har varit den Japanska sjön och Ochotska havet.

Vad som har övats är bl a att marininfanteriet har övat återtagande av kust, marinflyget har övat ubåtsjakt, likväl har ubåtar, ubåtsjaktfartyg, minjaktfartyg och andra fartyg genomfört över 50 stycken övningsmoment. Vad som har övats är antiterroroperationersamt skydd av naturresurser. Övningen har även genomförts i samverkan med andra statliga myndigheter såsom FSB. Likväl har man övat åtgärder vid katastrofer såsom utsläpp o dyl.

Likväl så lämnade Japan in en protest 130822 för att Ryska flygplan skulle ha kränkt dess luftrum. Ryssland motsatte sig detta då de hävdade att dess färdskrivare ombord flygplanen (2 st TU-95) ej visat att så var fallet. Således det övas mycket kring Japan just nu från Ryskt håll.

Vad som är intressant i detta utspel är den möjliga kopplingen mellan utnyttjandet av militära maktmedel för att få igenom en politisk vilja. Dels framhäver man att Japan var en del i varför man ej fick igenom sin tidigare ansökan om den ekonomiska zonen. Dels anger man explicit att ett av den marina övningens syfte är skyddande av naturresurser.

Sen för att göra en utvikning utanför det aktuella ämnet, är när skall omvärlden påtala för Ryssland att det är lite väl konstigt att hävda att man genomför antiterroroperationer med ubåtar, marininfanteri i stor skala, minjakt m m. För mig veterligen förfogar inte dagens terrororganisationer över så sofistikerade ubåtar som utnyttjar världshaven än mindre avancerad sjöminmateriel för verksamhet i öppet hav heller för den delen.

Att Ryssland utnyttjar dels denna marina övning dels den tidigare genomförda beredskapskontrollen i MD Ö som ett påtryckningsmedel mot t ex Japan att ej lägga fingrarna emellan kring utökningen av den ekonomiska zonen håller jag för troligt.

Sammanfattning

Två saker sticker ut i dessa senaste ageranden från Ryskt håll kring Ukraina. Dels att man vågar gå mycket hårt fram mot Ukraina just nu. Detta bygger till del på att en av grundstenarna i den Euroasiska unionen är att just Ukraina skall vara med i den ur ett Ryskt perspektiv. Dels är man inte rädd för att helt öppet förklara att man kommer vidta åtgärder om Ukraina väljer att fortsätta på inslagen bana.

Sen är det återigen mycket olyckligt att västvärlden samt EU inte har reagerat mer än vad de har gjort mot Ryssland kring dess agerande mot Ukraina. Förståeligt m h t situationen i Mellanöstern men frågan är om Ryssland sätter hårdare press mot Ukraina kommer verkligen t ex EU agera då m h t dess rätt låga insats under denna händelse?

Lyckas Ryssland med denna mer aggressiva utrikespolitik att inlemma Ukraina i sin fålla så kommer även mest troligt Moldavien att följa med, likväl Georgien trots att man där satsar fullt ut på att hamna i den västliga intressesfären dels med EU dels med NATO. Således borde man se händelse utvecklingen mellan Ryssland och Ukraina och om man lyckas binda till sig Ukraina som en ”hävstång” för ett mer aggressivt Ryskt agerande i dess närområde. Varav det blir än viktigare att man från Europeiskt håll mobiliserar sina resurser.

Vad som inte är lika tydligt är händelseutvecklingen kring det Ochotska havet. Sambandet mellan utnyttjandet av militära maktmedel för att driva igenom en politisk vilja är inte tydlig. Men ser man till dels den tidigare marina övningsverksamheten som genomförts just där dels denna så blir det tydligt att man ser det som sitt område. Samt att man uttryckligen säger att man övar på att skydda naturresurser.

Det finns liknande indicier i andra områden men inte lika tydliga varvid de lätt skulle hamna inom facket ”ryssofobi” eller konspirationsteorier så dessa håller jag för mig själv intill mer fakta finns i målet. Men återigen att man här utnyttjar militära maktmedel för att påverka en motpart håller jag för mycket troligt.

För en mycket bra fördjupning kring framför allt den Euroasiska unionens ekonomiska delar rekommenderar jag varmt OSW nyss utgivna handling ligger under länk nr 2 från ”Centre for eastern studies”.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12(Engelska)
RIA Novosti 1, 2, (Ryska)
Russia Today 1, (Engelska)
Centre For Eastern Studies 1, 2, (Engelska)
Reuters 1, 2, (Engelska)
Rysslands Röst 1, 2, (Svenska)

Stalingrad anno 2013

Det är svårt att med ord beskriva den nya showen "Stalingrad".

Ibland är det bättre att tiga. Se själv klippet från den nya krigs/MC-showen "Stalingrad". Men jag bör väl tillägga att detta inte är den sista stora 70-årsminneshändelsen. I oktober släpps nämligen Rysslands första 3D-film. Vad den heter? "Stalingrad", så klart.

Troligen inte en sarinattack i Syrien – Del 3

Spekulationerna om utvecklingen i kölvattnet av det stora antalet döda i Damaskus fortsätter med oförminskad styrka. Särskilt handlar det om vad framförallt USA kan tänkas göra i det här läget tillsammans med Storbritannien och Frankrike.

Igår rapporterade Läkare utan gränser att tre sjukhus i Damaskus som organisationen stödjer i sin tur rapporterat att de på onsdagsmorgonen tog emot sammanlagt 3600 patienter, varav 355 avlidit, med klara tecken på förgiftning av nervsystemet. Idag rapporterade Syrian Observatory for Human Rights (Oppositionsassocierad) på sin Facebooksida att organisationen så här långt dokumenterat 322 döda, varav 82 kvinnor och 54 barn. Huvuddelen av dessa ska enligt SOHR dödats av giftig gas, medan andra ska dödats av våldsamma flyganfall och artilleribeskjutningar.

Detta ger oss lite material att arbeta med hjälp av öppna källor. Hur ett skadepanorama ser ut vid ett C-anfall varierar med de tre största faktorerna: Mängd och typ av stridsmedel, meterologiska och atmosfäriska förhållanden vid tidpunkten samt grad av exponering för offren när det gäller skydd och ventilation.

Vittnesmålen talar om ett anfall under de tidiga morgontimmarna med människor antingen sovande eller i skyddsrum, vilket innebär att de allra flesta torde varit inomhus med begränsade ventilationsmöjligheter. Vilka doser en människa tål bestämms för varje ämne i förhållande till hur mycket medel som finns per luftvolym och tidsenhet. Med många människor i källare ökar sannolikheten för att fler drabbas, men de torde också drabbas förhållandevis lika.

När det gäller väderlek med mera har jag tagit fram den historiska väderdatan för Damaskus för den 21 augusti. Där kan vi se kring kl 0230 (Första rapport om C-anfall jag sett är från klockan 0245) följande ungefärliga data:

Temperatur: 22,5 grader Celsius (bra för hög effekt)
Nederbörd: Ingen (Bra för hög effekt)
Luftfuktighet: 71 % (Ej optimalt för hög effekt – minskar dödligheten något)
Vind: 4 m/s (Bra för hög effekt) – något ökande senare
Vindriktning: Västlig (påverkar spridningen) – vridande senare mot sydväst

Med goda förhållanden generellt och människor inomhus samtidigt som konventionell beskjutning pågår utomhus talar det för en högre andel döda per skadade än 9,9 % (355 av 3600). Det lämnar den första faktorn kvar. Vilken typ av stridsmedel och hur mycket blir då den centrala frågan. Eftersom det rapporteras från flera distrikt är det mest sannolika i så fall en beskjutning från regimen med artilleri som snabbt kan byta eldområde och avlossa en mindre mängd granater. Det får bli hypotes nr 1 tills vidare.

Det finns två faktorer som talar mot denna. Den första är de politiska förhållandena jag varit inne på tidigare. Den andra är vindriktningen. Med vind från väst/sydväst och beskjutning mot distrikten Ein Tarma och Zamelkadistriktet skulle regeringsenheter i Irbindistriktet ligga rakt i vindriktningen. Dessa kan naturligtvis ha haft skyddsutrustning i så fall, men inga sådana observationer är inrapporterade.

Hypotes 2 är att fanatiska element på oppositionsidan har sprängt någon industrikemikalie i samband med regeringsarméns anfall. För det talar bland annat skadepanoramat och att symtomen som rapporterats in inte varit entydiga nervgassymtom. Bland annat har det talats om lokala kramper i enstaka lemmar istället för i alla lemmar liksom avsaknad av vomitering och urinering från offren. Det som talar mest emot är spridningen i flera distrikt, vilket ställer krav på samordning och sekretess. Den syriska regimen påstår sig också ha påträffat substanser till enklare C-vapen i distriktet Jobar. Det är inte helt enkelt att begripa de bakomliggande resonemangen för en sådan eskalering heller. Om delar av oppositionen skulle kunna knytas till de fasansfulla bilderna, så skulle det politiska stödet från väst nedgå kapitalt och säkert en hel del från Gulfstaterna också.

Den tredje hypotesen är en olyckshändelse, det vill säga att granater oavsiktligt träffat ett förråd med exempelvis vätesulfid. Detta ämne som används bland annat i textiltilllverkning och finns i avoppssystem som naturlig restprodukt ger effekter i stora koncentrationer som påminner om vätecyanidförgiftning. Här är det också spridningen som talar mest emot. Det är ytterst osannolikt att detta inträffat inom loppet av någon timme på vitt skilda platser. Å andra sidan vet vi inte om de 355 döda i huvudsak kommer från samma distrikt.

Just nu är ställningen: Hypotes 1 (Regimen) – Troligast, Hypotes 2 (Fanatiska rebeller) – Fullt möjligt, Hypotes 3 (Olycka) – Osannolikt.
Ställningen kan komma att förändras i takt med att ytterligare data och information blir kända. En av de viktigaste frågorna att få helt bekräftade är: Var fanns offren vid anfallen?

Som jag var inne på igår är det viktigt för det demokratiska ledarskapet i världen att få visshet i vad som hänt. Det spekuleras nu i att USA när en sådan kommer ska kunna engagera sig direkt militärt i konflikten. Det låter som en rimlig bedömning, men jag bedömer att det i så fall blir en mindre insats av flera skäl:

1. Stödet på hemmaplan är lågt, både från det amerikanska folket – där den senaste opinionsundersökningen anger 9 % stöd för ett ingripande – och från Pentagon. Det talar för en mer begränsad insats.
2. Möjligheterna för Syrien (liksom Iran och i viss mån Ryssland) att utvidga kriget till bland annat Libanon. Talar också för en begränsning liksom att USA behåller ett eskalationsutrymme.
3. Inga angrepp på Assad direkt, vilket skulle riskera ytterligare kaos om den centrala syriska ledningen skulle slås ut på en gång. Det är inte säkert att det skulle gynna ett avslutande av kriget.

Om väst lyckas knyta en C-vapenanvändning till regimen, så bedömer jag att det i så fall blir fråga om anfall med kryssningsrobotar mot delar av det syriska flyg- och helikoptersystemet. Då skulle väst kunna slå tre flugor i en smäll. En signal till regimen var gränserna går, en avslastning på de moderata rebeller som man vill stödja och till sist en möjlighet att slippa undan pressen att överföra luftvärnsrobotar till dessa med risk för att de kommer i fel händer.

Troligen inte en sarinattack i Syrien – Del 2

Nu, två dygn efter den misstänkta användningen av kemiska vapen i Damaskus utkanter, ligger bollen hos den syriska regimen. Med säkerhetsrådet överens om behovet att undersöka vad som hänt, så blir det politiska trycket hårt på regimen, vilket talar för att den kommer att tillåta en inspektion på plats. Det största hindret torde vara säkerhetsläget lokalt. Men om världen vill veta och FN som organisation är beredd att ta vissa risker med sin personal på plats, så borde det också kunna gå med skydd av regeringsstyrkor.

Det kan tyckas vara väl semantiskt att uppmärksamma huruvida det är nervgaser som sarin eller andra kemiska substanser som använts. Det är ingen tröst för de drabbade, men det har stor betydelse för dynamiken.

Om vi backar till president Obamas halvspontana uttalande i våras om Syrien så föll orden så här:

“We cannot have a situation in which chemical or biological weapons are falling into the hands of the wrong people. We have been very clear to the Assad regime but also to other players on the ground that a red line for us is, we start seeing a whole bunch of weapons moving around or being utilized. That would change my calculus. That would change my equation.”

Vi rör oss med tre olika nivåer när det gäller användningen av kemiska vapen och substanser.

Den värsta är massförstörelsevapen, där det inte existerar någon vedertagen internationell definition. Om saringas skulle ha använts i en större insats, så har någon (med allra största sannolikhet regimen, eftersom det inte finns några bekräftade rapporter på att oppositionella kommit över sådana) använt massförstörelsevapen som uttrycket använts de senaste decennierna. Det skulle i sin tur innebära att USA skulle vara tvungen att agera för att försöka förhindra ytterligare användning, både på kort sikt i Syrien och på lång sikt annorstädes – som en signal.

Det är emellertid svårt att se allierade som Iran och Ryssland skulle låta den syriska regimen begå en sådan omvälvande handling, även om deras inflytande inte är totalt. Iran skulle mista all trovärdighet i de pågående förhandlingarna om sitt atomenergiprogram och Ryssland har tidigare indikerat att landet har koll på Assads förråd av C-stridsmedel.

Den generella nivån (kemiska vapen) utgörs av blåsbildande och kvävande stridsmedel eller möjligen nervgaser i små kvantiteter utblandade med andra ämnen. Det är illa nog för att döda hundratals människor, men här träder vi in i gråzonen som gör presidentens uttalande intressant – ”a whole bunch” – var går gränsen?

Vi vet att den amerikanske generalstabschefen Martin Dempsey i måndags i ett brev till en kongressledamot angav sina starka betänkligheter för ett ingripande i Syrien. Argumentet var i första hand att rebellerna inte skulle stödja amerikanska intressen. Vi vet också sedan tidigare att generalen varit kritisk till vad som händer efter att den amerikanska krigsmakten skulle ha tagit ut det syriska luftförsvaret – att det inte finns något tydligt mål eller plan.

Till den argumentationen skulle man också kunna lägga att ett sådant ingripande skulle göras utanför säkerhetsrådets mandat, vilket skulle skapa betydande internationella spänningar, minst sagt.

En annan faktor som är viktig att belysa när det gäller kemiska vapen är vilken vapenbärare som använts. Rapporterna från anfallet häromnatten varierar. Jag har noterat vittnesmål om flyg med robotar, helikoptrar med robotar och beskjutningar från marken med artillerigranater och raketer. Det finns också enstaka bilder på hemtillverkade granater som påståtts ha använts.

Här är tumregeln enkel – ju mer kvalificerad ammunition, desto högre sannolikhet att det är regimen som ligger bakom. Just att göra vapen som designas för att sprida död och förödelse genom giftiga substanser är det som konstituerar vad som är ett kemiskt vapen, vilket för oss till nästa kategori.

Det är möjligheten att släppa loss farliga krafter genom att få kemiska ämnen, som inte är designade som vapen, att explodera eller läcka ut ur behållare. Det kan ske genom planerade operationer eller oavsiktligt genom att konventionella granater träffar exempelvis ett förråd med exempelvis klorin som ju kan användas för vattenrening. Här har det för flera månader sedan funnits rapporter om att Jabhat al-Nusra intagit industriområden med farliga ämnen som klorin i stor omfattning. Det är också fullt möjligt för icke-statliga aktörer att tillverka en tillfällig slags sarin, jfr tunnelbaneattackerna i Tokyo. En sådan mer amatörmässig tillverkning av lågkvalitativ sarin skulle kunna förklara att en del symtom påminner om nervgaser, medan andra tecken saknas hos offren.

Argumentet att oppositionen inte skulle kunna använda kemiska substanser mot ”sina egna” tar ingen hänsyn till modern historia. Al Qaida i Irak bedrev sådan terrorverksamhet i sådan omfattning mot civila sunniter i norra Irak mellan 2005-2007 att de lokala klanledarna i Al-Anbarprovinsen fick nog och gick samman med amerikanska trupper för att få bort dessa grupper.

Summa summarum: Idag bedömer jag sannolikheten för att det var någon form av C-användning till 99 %. I så fall är det troligast att det inte var massförstörelsevapen som nervgaser med hjälp av konventionella vapenbärare, utan något annat stridsmedel som exempelvis kvävande substanser i vapenform. Ju mer kvalificerad vapenbärare, desto troligare att det var regimen som låg bakom. Om inspektörerna får tillträde till platserna kan vi få ökad klarhet, vilket är nödvändigt för att utkräva ansvar och få omvärlden att agera. Det är i princip omöjligt att se president Obama engagera USA militärt i konflikten utan visshet.

………………..

Aftonbladet

Rysslands minsta soldater

Unga kosacker får tidigt stifta bekantskap med Kalasjnikovs.

Den återuppståndna kosackrörelsen bedriver sedan Sovjets fall en omfattande ungdomsverksamhet. Detta nyliga reportage på engelska (ovan) från Tysklands utlandskanal ger en inblick i både yngre och äldre kosackers verksamhet.

Om den moderna kosackrörelsens storlek och förmågor, se exempelvis mitt tidigare inlägg om kosackbrudar.

TILLÄGG KL 23: Oplatsen har tidigare bloggat om de vanliga ryska barnsoldaterna, alltså de utanför kosackrörelsen. Missa inte den dokumentärfilm som inlägget länkar till.

Och jorden skälvde…

Vad som utspelades i nattmörkret igår utanför Damaskus fortsätter att plåga världen. Säkerhetsrådet uttalade sitt fördömande och krav på utredning, men några aktiva åtgärder kunde inte beslutas med Ryssland och Kina på båten. I skymundan har det senare landet blivit alltmer frekvent förekommande i den statliga syriska rapporteringen har jag för övrigt noterat.

Under dagen har den israeliske underrättelseministern angivit att israeliska underrättelserapporter bedömer att det skett någon form av insats med kemiska stridsmedel. Hans uttalande implicerar att det är regimen som ska ha utfört detta. Samtidigt fortsatte beskyllningarna från regimens sida med stöd av Ryssland. En faktor som det kan finnas skäl att titta närmare på är hur Ryssland skulle uppfatta det hela om regimen, som ryssarna har investerat så mycket politisk prestige i, skulle använda förbjudna massförstörelsevapen. Som jag skrev igår – det kommer att ta tid att få klart för oss vad som skett. Det är tyvärr en ringa tröst för de som dödades under gårdagen. Men det är nödvändigt att veta, så att ansvar kan utkrävas.

Hela situationen kring Mellanöstern är ytterligt komplex och dynamisk. En av de få sakerna som jag är säker på är att det finns ingen militär lösning på problemen. Alla förståeliga önskningar om humanitära interventioner med flygförbudszoner (som kräver förstörandet av syriskt luftvärn) eller korridorer (som måste skyddas med marktrupp) har svårt att svara på frågan: Hur ser den politiska lösningen ut?

Att störta den syriska regimen är inte ens en halvgarderad lösning på de socio-ekonomiska-, rättsäkerhetsproblem kombinerat med demografiska utmaningar och etniska/religiösa spänningar som regionen har – manifesterade i Libyen, Egypten och Syrien framförallt.

Och världen gör också klokt i att observera vad som händer i Egypten, traditionellt det viktigaste arablandet. Vad kommer att hända när Mubarak nu släpps från fängelset? Vad är det vi har bevittnat de senaste 30 månaderna i landet? Den riktigt juridskt spetsfundige skulle kunna komma fram till att landet har tre legala presidenter samtidigt. Mubarak avsatt i kupp, Mursi avsatt efter att ha valts i hyggligt fria val med knapp majoritet och interimpresidenten Mansour.

I början av februari 2011 försökte jag tolka vad som skulle hända och vems parti armén skulle ta. Mubarak lyckades reda ut de dygnen, men föll sedan veckan efter. Men, frågan är om han inte under denna hela denna tid har haft beskydd av både domare och generaler i praktiken och att politiken bara får det utrymme som militären accepterar? Utrikesminister Carl Bildt talade igår om en kontrarevolution av den djupa staten.

Mursi vanskötte ekonomin och var kompromisslös långt utöver vad den knappa valvinsten medgav, men det finns få skäl att tro att den socio-ekonomiska situationen ska förbättras nämnvärt när omgivningen upplever ett destabilserat land. Den affärsmässiga investeringsviljan sjunker generellt, medan däremot de geopolitiska övervägandena kan få större utrymme och leda till att aktörer försöker köpa sig inflytande genom att ge tillfälliga injektioner av pengar som kan hålla de styrande flytande.

Bakom kulisserna pågår nu en dragkamp om detta inflytande. USA har mest att förlora. Landets militära stöd på 1,3 miljarder USD har varit mest omstritt. Dessutom får USA skulden på gatan i Egypten, först för att landet stödde Mursi (demokratiskt vald) och nu för att landet har uppfattats stödja militären. Att USA temporärt frusit det militära stödet verkar inte spela någon som helst roll i berättelsen.

Istället är det framförallt Saudiarabien som rycker fram som Egyptens beskyddare och kastar in flerdubblade insatser är USA gör. Förutom att det finns ett intresse av att stabilisera Egypten rent humanitärt finns det två ytterligare bevekelsegrunder för saudierna att hålla i minnet. Den första är att motverka iranskt inflytande genom att flytta fram positionerna generellt i Syrien och för säkerhets skull i Egypten. Det kan också vara så, oaktat de saudisk/amerikanska relationerna i övrigt att Saudi vill positionera sig visavi USA samtidigt. Utvecklingen av skiffergas- och skifferoljeutvinning i USA hotar på sikt Saudiarabiens ställning på energimarknaden i kombination med relativt ineffektiv produktion på den saudiska sidan.

De klara förlorna på kort sikt verkar bli vi, det vill säga EU, om inget väldigt oväntat händer. Det är Europa som kommer att bli sittande med ett bubblande Nordafrika och en exploderande Levant i knäet när det gäller de flesta av problemen. Det finns visserligen ljusglimtar som att baronessan Ashton fick möta Mursi, vilket innebär att han torde ha ett liknande skydd som Mubarak haft i praktiken. Men om läget i Egypten skulle gå mot fullt inbördeskrig, så blir det svårt att hålla en enhetlig linje med substans för EU. Storbritannien och Frankrike skulle vara tvungen att hålla samma linje som mot Syrien för att behålla trovärdighet. Och om världen inte klarar av att samla sig till intervention i Syrien på grund av krafterna som verkar, hur omöjligt skulle det inte bli i Egypten?

Ryssland däremot har inte vilat på hanen när det gäller utvecklingen i Egypten. President Putin sammankallade snabbt de sina och gick ut med ett erbjudande om att upplåta alla ryska militära faciliteter och utrustning till Egypten som krävs. Så talar den som inte glömt hur geopolitiken skiftade 1972 när Anwar Sadat skickade de hem de sovjetiska rådgivarna och började ta emot amerikansk hjälp. Agerandet underlättas av fyllda ryska kassakistor, vilket visar på betydelsen av likvida medel i politiken. Om Al-Sisi och den egyptiska armén lystrar på dessa lockrop, då kommer vi att vakna upp till en helt ny värld.

Låg nivå blev lägre men trots det mycket hög?

Bild från Cornucopia

Dagens nyhet på den försvarspolitiska spelplanen lär knappast inte undgått någon läsare. Men trots att jag i dag blir puckfyra på ämnet så kan jag inte låta bli att kommentera samma sak ännu en gång, men också ur ett annat perspektiv. Det handlar givetvis om nya fakta som framkommit runt stridsvagnsbluffen signerad det regeringsbärande partiet Nya Moderaterna.

Till att börja med så måste vi be alla läsare om ursäkt då även Skipper helt uppenbart har sysslat med skönmålning på en hög nivå i samband med tidigare faktakoll, då det helt felaktigt skrevs att det var 56 stridsvagnar som skulle in på en renovering som mer liknar en omfattande service. Jag får skylla på att det vid tillfället inte fanns mer fakta i ämnet än det som redovisades i försvarsmaktens öppna materielplan. Det har nu visat sig efter Ny Tekniks avslöjande, att det således inte är fler än 42 stridsvagnar som ska renoveras!
”Beslutet gäller samtliga stridsvagnar i den svenska insatsorganisationen (IO14)”, uppger Henrik Hedberg, försvarsminister Karin Enströms pressekreterare, via sms. Han förtydligar att det avser 42 stycken.
Tidigare skandal handlade om en halvering av det totala beståndet, men i själva verket är skandalen större än så då det endast en tredjedel av nuvarande stridsvagnsbestånd som ska erhålla renoveringen! Varför berättade inte Cecilia Widegren (m) detta faktum då hon basunerade ut nyheten om satsningen på försvaret? Var det möjligen en medveten mörkning för att få det hela att framstå i bättre dager? Jag är helt övertygad om att hon faktiskt har lyckats lura en mycket stor del av alla som läste artikeln då de publicerades.


Fler oklarheter och en märklig hemligstämpling!

Beslutet sägs ha tagits redan i maj, men inga dokument står att finna. Förklaringen påstås vara att förutsättningarna runt detta "investeringsbeslut" är hemligstämplade, vilket även Cecilia Widegren bekräftar i SR intervjun då hon säger att "det är en miljardinvestering som går till Skövde och Boden" men att den exakta summa är hemlig.

Vi kan trots hemligstämplingen, genom Försvarsmaktens öppna materielplan konstatera att summan för renoveringen av stridsvagnarna är planerad till en summa av 900-1400 miljoner.

Vi kan även genom materielplanen konstatera att anskaffningen/installation av stridsledningssystemet SLB (som är en del i åtgärderna) till totalt 500 fordon bedöms kosta 250-325 miljoner. Detta ger vid hand (om vi räknar på den högre siffran) att installationen på ett enda fordon skulle kosta 650.000:-(!) För dessa 42 stridsvagnar skulle det således kosta totalt ca 27 miljoner.

Vad renoveringen omfattar går också att utläsa på FMV webbsida och presenteras även i Ny Tekniks artikel från dagen. Så varför är då detta hemligstämplat?

Cecilia Widegren hävdar i intervjun att beslutet är hemligt av "förmågeskäl och upphandlingsskäl" något som inte riktigt går att förstå då kostnadsspannet redan återfinns tillsammans vilka förmågor det handlar om, om man ens kan prata om förmågor runt den här upphandlingen då det enligt öppna källor knappt sker någon förändring jmf nuläget. Det luktar snarare missbruk av hemligstämpeln, och det verkliga skälet är möjligen att det är PH (pinsamt hemligt) då åtgärdernas ringa omfattning på endast en tredjedel av vagnarna verkar ske till en mycket stor kostnad!


Märkliga prioriteringar!

Den här bloggen har sedan den startade medvetet undvikt att ställa försvarsgrenarnas olika interessen mot varandra när det kommer till resursfördelning av den enkla anledningen att alla nuvarande förmågor är nödvändiga. Debatten bör givetvis handla om hur vi ökar vår försvarsförmåga på bredden, i synnerhet då vi inte kan förlita oss på någon annan än oss själva när det kommer till försvaret av Sverige.

Men nu har vi passerat en gräns och hamnat långt under den kritiska nivån. Det går det inte längre att undvika att beröra ämnet om hur anslaget prioriteras och fördelas inom Försvarsmakten.

Man måste i en hårt ansatt ekonomi ställa den enorma summan (som en mindre renovering av 42 stycken stridsvagnar medför) jämfört med vad det skulle kosta att åtgärda andra, i mina ögon betydligt större bristområden! I synnerhet när man på försvarsdepartementet konstaterar att "de vagnar som blir över är fullt stridsdugliga” (d.v.s. de vagnar som inte kommer att renoveras).

Det finns tre saker som jag anser borde fått betydligt högre prioritet än att renovera dessa stridsvagnar för miljardbelopp! Det är moderna vapensystem till våra enheter som är satta att upprätthålla skalförsvaret. Korvetter och stridsflygplan används till skillnad från stridsvagnar dagligen i vår nationella beredskap och är de mest tillgängliga och rörliga enheter vi har! Dessa borde således vara högt prioriterade, men så är inte fallet just nu. De åtgärder jag anser vara viktigast handlar primärt om:

  • Markbaserad långräckviddig lv-robot (ersättare till antika Hawk 97)
  • Ny sjömålsrobot till korvetter och JAS 39 (ersättare till föråldrade RBS-15)
  • Luftvärnsrobotar till korvetter ) som i dag helt saknas.

Kostnaden för att anskaffa en ny relevant sjömålsrobot till både Flygvapnet och Marinen skulle enl materielplanen uppgå till 800-1100 miljoner. Noterbart är att Flygvapnet fortfarande nyttjar den numera antika (30 år gamla) RBS-15F från 1980. Att anskaffa och installera lv-robot på samtliga Visbykorvetter skulle uppskattningsvis kosta 2000 miljoner.

Vi kan alltså konstatera att vi skulle kunna omsätta beståndet av RBS-15, alternativt bestycka 2-3 Visbykorvetter med den helt nödvändiga luftvärnsroboten för samma summa som den omtalade stridsvagnsrenoveringen kostar.

När det gäller långräckviddigt markbaserat luftvärn eller luftvärnsrobotar till korvetter så finns det inte ens med i nuvarande materielplan som sträcker sig till 2020. En sådan eventuell anskaffning kommer således att ligga långt bortom 2020! Ny sjömålsrobot finns med men ligger i slutet av perioden. Dessa materielsystem anses således inte vara prioriterade! 


För övrigt börjar det bli tröttsamt att från politiker, och nu även tjänstemän på försvarsdepartementet, höra det ständiga pratet om alla dessa nivåer. Ungefär vad rubriken till detta inlägg försöker åskådliggöra. Allt vi i Sverige gör är tydligen på en mycket hög nivå samtidigt som grannen i öster tydligen fastnat på en nivå som varierar från låg till mycket låg. Mer ärligt vore att säga sanningen. Då räcker det med att bara att skifta plats på de omnämnda aktörerna!
- Kommer regeringen att besluta om mer stridsvagnspengar, till ett steg 2? 
– Nej, det är absolut inte klart. Det enda som är avgjort är de 42 som regeringen tagit beslut om. Men några ytterligare ersättningsvagnar har regeringen inte tagit ställning till, säger Andreas Savelli, handläggare på försvarsdepartementet, som nämner att de nya vagnarna får en ”väldigt hög nivå”.


Bloggar: Wiseman, Cornucopia, Sjätte mannen