http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18000947.ab Aftonbladet och expressen kan idag meddela att ett flygplan av typ S6 återfunnits i Vättern invid Karlsborg och piloten ligger kvar i vraket. Händelsen inträffade 1937. (följ länken ovan). Försvarsmakten har beslutat att inte bärga med anledning av att den döde flygaren förmodligen inte har några släktingar i livet. Försvarsmakten anser att griftefrid ska gälla vid platsen. Att det finns efterlevande kolleger tar man således ingen hänsyn till. Det är både oetiskt och skamligt att inte låta den döde begravas i vigd jord. Flygvapnet och dess chefer har under många år vårdat minnet av sina i flygtjänsten omkomna kamrater. Har svårt att föreställa mig att nuvarande Flygvapenchefen tillika Flygvapeninspektör kan vara nöjd med detta. Uppdaterad 131214 Det har nu visat sig att det finns släktingar till den den aktuelle piloten Stig Carlsson. Det tog Aftonbladet mindre än en dag att leta fram och intervjua vederbörande. FM "stora ansträngningar men inte lyckats hitta anhöriga" är inte trovärdigt, förmodligen har man inte gjort någonting. Aktuell släkting anger i intervjun att piloten bör bärgas i begravas i Göteborg bland övriga avlidna släktingar. FM lär nog titta över detta igen och ompröva sitt beslut.
James Blunt sjunger "No Bravery", om sin tid i Kosovo.
Nyligen höll jag ett föredrag om min senaste bok och fick en anmärkning. Den gällde det som står i boken om James Blunt när han var med om den märkliga incidenten med ryska luftlandsättningstrupper (VDV) i Kosovo 1999.
Personen som anmärkte menade att Blunt inte varit officer i Kosovo, utan haft någon grad under officer. Jag kan dock bekräfta att Blunt var fänrik när han for ner till Balkan och sedermera blev kapten. Det framgår inte bara av klippet ovanför och nedanför utan en lång rad andra källor. Ingen längre faktatext är felfri, så inte heller någon av mina böcker. Men detta med Blunt är inget fel. Nå, tack vare anmärkningen fick jag nu anledning att ta upp den starka låt som jag nämner i boken, se klippet ovan. Passar även på att lägga in "Blue On Blue" här nedanför, från BBC för några veckor sedan. Som många här vet kommer uttrycket blue on blue också från det militära och innebär att man råkar beskjuta egen trupp.
I Riksdagen debatterades idag Marinen. I ena stunden försökte Peter Jeppson (s) åter ställa försvarsminister Karin Enström mot väggen angående Regeringens ovilja att fatta beslut om Marinens ytstridsfartygsbestånd (lyckades rätt bra), för att i nästa stund debattera Marinens Musikkårs fortlevnad och framtid.
Det är en rad andra implikationer av den av regeringen beslutade besparingen på Försvarsmaktens lönekostnader som inte röner alls samma intresse hos ledamöterna. För att fortsätta på det marina temat så meddelades idag att ritningarna för nästa generations svenska ubåt, A26, är färdiga och Sverige förväntas beställa två exemplar. Sverige har för närvarande fem ubåtar av Gotlands- och Södermanlandsklass, men desto färre besättningar särskilt när man väger in att samma personal som ska bemanna ubåtarna (likväl som övriga fartyg) också ska bemanna skolor, staber och så vidare. Sverige investerar alltså mångmiljardbelopp i mycket avancerad materiel, men har inte råd med det det tiotal miljoner kr det kostar årligen att hålla en ubåtsbesättning anställd (av en slump ungefär samma kostnad som den beräknade besparingen på Marinens Musikkår) vilket Johan Wiktorin anmärkte på i samband med Folk och Försvars seminarium om Marinen härom veckan. Vilka som ska bemanna A26 i framtiden återstår att se.
På Försvarsföretagsdagarna i mitten av november berättade FMV:s generaldirektör Lena Erixon hur svenska JAS 39 kan stå på backen månader i rad i väntan på mycket enkla reservdelar såsom o-ringar. Generaldirektören vittnar därmed om ett fullständigt havererat logistikkoncept som med andra ord i så fall allvarligt påverkar Försvarsmaktens operativa förmåga. En fullkomligt absurd situation för ett högteknologiskt land som Sverige, men likväl tydligen en realitet. Samtidigt har TV 4 berättat hur andra flygplan står på marken till följd av höga avgångar bland Försvarsmaktens flygtekniker som är missnöjda med såväl lönersom arbetssituation. Kanske inte så konstigt om inte ens så enkla föremål som o-ringar står att uppbåda.
Båda de ovan nämnda exemplen och den uppsjö av andra liknande exempel som finns inom alla de tre stridskrafterna, är pinsamma påminnelser om vilka absurda och samtidigt mycket allvarliga följder dagens svenska försvarspolitik medför. Intresset för detta eller det svenska försvarets operativa förmåga verkar dock ringa hos riksdagsledamoterna. Det finns ju trots allt en musikkår att rädda. Nåväl, det är ju i så fall givet vilken musikkår som kommer att spela vid nedläggningsceremonin för Försvarsmakten. Det går inte att komma ifrån att hos många politiker verkar bisakerna utgöra det huvudsakliga intresset för försvarspolitik mer än huvudsakerna.
Innan jag får en trumpet om halsen är det återigen bäst att förtydliga att jag verkligen inte hyser någon agg till Marinens Musikkår. Däremot finner jag det mycket beklämmande att våra riksdagsledamoter inte förmår se helheten och den mycket allvarliga situationen inom försvarspolitiken, liksom att moderata försvarspolitiker ej heller inser att nedläggningshotet mot Marinens Musikkår faktiskt är en direkt följd av just Regeringens sparkrav om 500 miljoner kr på Försvarsmaktens lönekostnader.
Läs gärna inlägget hos Skipper om interpellationsdebatten mellan Peter Jeppson och Karin Enström om Marinens framtida fartygsbestånd. Det framgår med all önskvärd tydlighet vilken framtid som Regeringen har planerad för Marinen.
Det går inte att tolka dagens interpellationsdebatt i riksdagen mellan försvarsminister Karin Enström (m) och ledamoten i försvarsutskottet Peter Jeppsson (s) på annat sätt än att Moderaterna på egen hand, helt utan riksdagens beslut, i praktiken kommer att reducera marinens bestånd av kvalificerade ytstridsfartyg till att endast omfatta fem stycken Visbykorvetter. Man gör det inte aktivt, utan istället genom att inte fatta de nödvändiga beslut som Försvarsmakten tvingats att anhålla om hos regeringen. Om detta realiseras är det ett enormt bakslag för vår försvarsförmåga, vår möjlighet att upprätthålla territoriell integritet och inte minst för marinens personal!
På Peter Jeppssons interpellationsfråga svarar försvarsministern följande (min fetstil).
Peter Jeppsson har frågat mig när beslut från regeringen avseende HMS Gävle och HMS Sundsvall kommer samt när beslut från regeringen avseende HMS Göteborg och HMS Kalmar kommer.
I bakgrunden finns Försvarsmaktens hemställan till regeringen om att få bygga om korvetterna Göteborg och Kalmar till vedettbåtar samt att få genomföra en generalöversyn och modifiering av korvetterna Gävle och Sundsvall. Framställningarna i dessa ärenden inkom till Regeringskansliet i mars i år.
Den 30 oktober och den 13 november i år besvarade jag likartade frågor från Peter Jeppsson angående marinens personal- och rustningsplan (riksdagsfråga 2013/14:78) respektive modifiering av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall (riksdagsfråga 2013/14:100). Den 4 december besvarade jag ännu en likartad fråga från Åsa Lindestam angående behoven av nyanskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel (riksdagsfråga 2013/14:153).
Omsättningen av Försvarsmaktens materiel sker fortlöpande. Över tiden förändras därför den materiel som tillsammans med utbildad och övad personal utgör grundförutsättningen för effektiva förband. Därför är det naturligt att antalet korvetter i insatsorganisationen inte har beslutats av vare sig regeringen eller riksdagen. Antalet kan variera över tiden beroende på Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar och vilka resurser som krävs för att tillgodose de sammantagna operativa behoven. I år och under nästa år levereras de fem beställda korvetterna av Visbyklass i version 5 med bland annat sjömålsrobot. Det innebär att marinstridskrafternas förmåga till ytstrid nu ökar. Efter Visbykorvetternas leverans 2014 kommer Försvarsmakten ha fler kvalificerade fartyg i drift än idag. Det, i kombination med fartygens ökade kapacitet jämfört med sina föregångare, ger sammantaget förutsättningar för en stärkt operativ förmåga.
När regeringen har att ta ställning till Försvarsmaktens förslag till materielinvesteringar ska behövliga upplysningar och yttranden inhämtas. Regeringen svarar inför riksdagen i enlighet med regeringsformens beredningskrav. Först när förutsättningarna för ett beslut är uppfyllda fattar regeringen beslut.För att långsiktigt åstadkomma en mer ändamålsenlig ordning för styrningen av Försvarsmaktens materielinvesteringar har regeringen tillsatt en särskild utredare med uppdraget att lämna förslag till förändringar av processen för hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel (dir. 2013:52).
I försvarsministern interpellationssvar finns en mängd felaktiga påståenden och ett budskap som inte uttalas i klartext, men som kan utläsas mellan raderna.
För det första hävdar försvarsminister Karin Enström ånyo att riksdagen inte har beslutat om numerären sju korvetter! Då är det åter igen tvunget att påminna försvarsministern och övriga intressenter om riksdagsbeslutet från den 16 juni 2009. Då fattade riksdagen beslutet rörande betänkandet "2008/09:FöU10 försvarets inriktning". När riksdagen efter att beslutet är fattat så sammanfattar man beslutet så så här på riksdagens webbsida (ett utdrag).
Försvarets nya inriktning (FöU10) Riksdagen sa ja till regeringens förslag om försvarets nya inriktning.
Konkret kommer denna nya inriktning att på sikt innebära det här.
Det blir sju korvetter, varav fem av Visbyklass, och antalet ubåtar i insatsorganisationen bibehålls.
Karin Enström anser i nu efterhand att "antalet kan variera över tiden beroende på Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar". Moderaterna anser således att ett enskilt riksdagsparti, i egenskap av att man styr över försvarsdepartementet - på eget bevåg - utan riksdagens medgivande - kan reducera antalet ytstridsfartyg jämfört med vad som beslutats i riksdagen. Därmed sätter den moderatledda regeringen våra möjligheter att upprätthålla den territoriella integriteten, och reducera försvarsförmågan på spel. Man kan nämligen inte genomföra kvalificerade övningar i tillräcklig omfattning om man med samma fem visbykorvetter som ska försvara Sverige och vår sjöfart samtidigt ska utgöra sjöbevakningsfartyg.
Det är mycket skrämmande att se och höra denna totala nonchalans mot det politiska systemet, mot övriga regeringspartier, mot ÖB:s och Försvarsmaktens budskap i tal och skrift som ex. PerP och inte minst mot svenska folket och vår säkerhet!
Inte nog med detta. Vi får ännu en gång ett kvitto på att våra politiker, i det här fallet försvarsministern är felinformerad i mycket viktiga frågor! Här måste högre chefer inom Försvarsmakten ta sitt ansvar och tala klarspråk utan omskrivningar av verkligheten när politiker besöker förbanden och när Försvarsmaktens högsta ledning informerar försvarsdepartementet.
Vem har informerat ministern om att försvarsförmågan ökar med införandet av visbykorvetter jämfört med övriga korvetter? Dessa fartyg har samma beväpning med gamla robotar och torpeder och i stort sett samma sensorer som övriga fartyg om än i något modernare tappning. Men att därifrån ta steget att påstå att "förmågan till ytstrid nu ökar" är oerhört magstarkt!
Inte blir det bättre av att ministern tillägger att "fartygens ökade kapacitet jämfört med sina föregångare, ger sammantaget förutsättningar för en stärkt operativ förmåga".
När försvarsminister Enström sedan avslutar med påståendet om att "efter Visbykorvetternas leverans 2014 kommer Försvarsmakten ha fler kvalificerade fartyg i drift än idag" så tar lögnen överhand, för inte ens de mest skönmålande cheferna inom Försvarsmakten kan ha påstått något sådant?
Peter Jeppson i sin tur konstaterade mycket riktigt att de uteblivna besluten i ärendet "drastiskt kommer att försämra vår försvarsförmåga". Han poängterade i sammanhanget även genomförandegruppens beslut från 2008 som innebar att ej bestycka dessa visbykorvetter med luftvärnsrobotar. Han konstaterar även att fortsatta icke-beslut i ärendet kommer att öka kostnaderna för dessa åtgärder.
Peter Jeppson vädjade även till ministern att om hon inte ville ge ett konket svar på frågan, att hon åtminstone borde ge alla försvarsanställda som lever i stor ovisshet ett konkret svar på frågan!
Enströms fortsatta icke-svar mynnade i stället ut i att beskriva alla satsningar regeringen gjort på Marinen genom att man tagit beslut om underhåll/modifiering av befinliga stridsbåtar, röjdykarfartyg samt att man utökat ramen för nytt signalspaningsfartyg.
Inte någon gång under debatten, när Peter Jeppsson mycket konkret framförde sin farhåga att han inte kan tolka försvarsministerns budskap på annat sätt än att hon är nöjd med att Marinen inom bara något år endast kommer att bestå fem ytstridsfartyg!
Jag gör ingen annan tolkning än vad Jeppsson gör. Regeringen avser EJ att ta något beslut i frågan inom en nära framtid, och jag är högst tveksam, med anledning av ministerns hänvisning till den (helt felaktiga bild) hon erhållit rörande Visbykorvetternas förmågor samt det faktum att hon fortfarande hävdar att det inte finns ett riksdagsbeslut om sju korvetter i insatsorganisationen.
Detta sammantaget ger en mycket tydlig bild som säger att något beslut om de fartyg som Marinen förväntar beslut om inte kommer att komma!
Det är nu hög tid att fler vaknar till liv och tar debatten. Det kan inte vara upp till en politiker och en försvarsbloggare att driva denna för marinen och för vårt nationella säkerhet mycket viktiga fråga!
Varför engagerar sig inte Folkpartiets Allan Widman och Kistdemokraternas Mikael Oscarsson? Båda två försvarspolitiker i regeringspartier som uttalat att man inte är nöjd med rådande låga nivå? Varför tar man inte den här debatten när Moderaterna genom dina icke-beslut kommer att reducera försvarsförmågan ytterligare? Varför är det knäpptyst från Moderaternas Annicka Engblom som annars alltid hävdat att hon värnar om Marinen? Där är det fortsatt knäpptyst så länge det inte handlar om musikkåren - något som är beklämmande och tarvar på trovärdigheten! Varför tar inte Sverigedemokraternas Mikael Jansson upp en högaktuell fråga som denna istället för att prata om att återupprätta kustartilleriregementen?
Var är officersförbundet, som annars brukar vara duktiga på att bevaka viktiga frågor? Nu handlar det om Marinens framtid, och personalens tro på framtiden. Ta upp ämnet till debatt!
Varför tar inte media upp detta? Mikael Holmström (SvD) och Ewa Stenberg (DN) tillsammans med andra försvars- och säkerhetspolitiska reportrar borde rimligtvis bevaka ämnet. De enda som skrivit om det är Blekinge Läns Tidning. Fler borde göra samma sak, för utan debatt om detta så kommer regeringens nonchalans fortsätta, och snart står vi med en marin knappt värd namnet.
Sist men inte minst. Det är nu hög tid att försvarsmaktens högre chefer tar bladet från munnen och förklarar för regeringen vad avsaknad av dessa viktiga beslut kommer att innebära för vår försvarsförmåga. Inte minst för att visa för personalen att man tar frågan på största allvar.
Marinens nuvarande bestånd av ytfartyg för kvalificerad strid och havsövervakning omfattar idag sex bevakningsbåtar, en vedettbåt, två korvetter av göteborgsklass, två korvetter av stockholmsklass samt de två levererade visbykorvetter. Att genom icke-beslut stryka allt och endast behålla fem visbykorvetter är en reducering av ytfartygsflottan på drygt 60 procent! Detta skulle då blir en större reducering än FB-04. Är detta Moderaternas försvarspolitik? Bloggar: Wiseman, Cornucopia, Wiseman
Se hela interpellationsdebatten mellan Försvarsminister Karin Enström och Peter Jeppsson här nedan. Hela debatten är ca 28 minuter lång men bör ses i sin helhet. Suzanne Svensson (s) deltar i debatten mellan 07.20 och 11.20 ett debattinlägg som tyvärr inte håller sig till sakfrågan varför den delen kan utelämnas.
I svensk försvars- och säkerhetspolitisk debatt är neutralitetsbegreppet ständigt återkommande. Detta är intressant men också förledande. Detta då neutralitet inte längre utgör en central grund för Sveriges aktuella säkerhetspolitik.
Detta är ingen värdering av politiska ställningstaganden utan ett konstaterande att när bilden av eller önskan om politiken (bland allmänhet eller beslutsfattare) skiljer sig åt från faktiska förhållanden blir förutsättningarna för myndigheterna att verkställa fattade beslut problematiska. Avståndet mellan det vi gör och det som sägs blir då väldigt stort. Svensk försvarspolitik eller Försvarsmaktens samarbeten med andra länder blir obegripliga för den som fortfarande uppfattar att Sverige är neutralt enligt äldre doktrin.
I Aftonbladet kommenterar Marita Ulvskog (S) en artikel om signalspaning “Det är därför vi har en särskild överenskommelse, Finland och Sverige, när det gäller EU:s försvars- och säkerhetspolitik, att vi är neutrala länder och att vi hanterar de frågorna självständigt och inte via EU.”
Det är möjligt att Ulvskog är felciterad men för den läsare som inte dagligen eller stundligen följer försvars- eller säkerhetsfrågor kan citatet onekligen tolkas som att Sverige är neutralt. Det är heller inte ovanligt att begreppet bland många återkommer som en sanning gällande idag.
Utrikesminister Anna Lindh (S) meddelade 2002 i den utrikespolitiska deklarationen, att “Sverige är militärt alliansfritt. Denna säkerhetspolitiska linje, med möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde, har tjänat oss väl.” Detta brukar kallas slutorden för svensk neutralitetspolitik.
Av regeringens skrivningar framgår idag att: “Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför ha förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd. Målet för det militära försvaret ska var att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet.”
Detta innebär att Sverige, enligt politisk majoritet i riksdagen, är fortsatt militärt alliansfritt men att neutralitet som tidigare inte är aktuellt. Debatten, och inte minst allmänhetens möjligheter att ta del av eller förstå försvarsfrågor, underlättas av om den förs utifrån faktiska omständigheter. Först då blir det lättare att ta ställning och argumentera för en annan ordning eller fördjupning av nuvarande.
Mer om säkerhetspolitik (historiskt och idag) går att läsa på sajten sakerhetspolitik.se som drivs av MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap).
Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör
Idag gick Korridoren till Kaliningrad i tryck. I jämförelse med följetongen är framförallt prologen omarbetad och ett avsnitt om Finland tillagt. Korridoren till Kalingrad ges ut av Kungl Krigsvetenskapsakademin med försäljningsstart onsdagen 18/12. Mer information om beställningsförfarande kommer på Akademins hemsida fredag 13/12.
Omslag: Image courtesy of MODIS Rapid Response Project at NASA/GSFC
Sovjetunionens upplösning ledde till ett paradigmskifte i internationell politik från ett nollsummespel på global nivå till hopp om en ny världsordning baserad på FN:s funktion och mänskliga rättigheter. I och med detta försvann det enande hotet i Sverige runt vilket både … Läs mer →
SVT fortsätter sin publicering av uppgifter från Snowden-arkiven rörande Sveriges samarbete med USA och även Storbritannien inom signalspaning. För de flesta borde detta komma som en icke-nyhet och vi får dagligen skåda nya journalistiska lågvattenmärken i jakten på sensationsrubriker. Sorgligast hittills är förmodligen avslöjandet av Marinens "hemliga fartyg" i en landsortstidning. Det är nog ytterst få Karlskronabor som inte sett HMS Orion eller vetat om att det är ett signalspaningsfartyg.
Nåväl. Samarbetet med väst torde även detta vara väl känt och det enda som har hänt nu är att SVT publicerat amerikanska dokument som bekräftar just detta samarbete som ju de facto redan är känt.
Det kan heller inte komma som en överraskning att stora delar av FRA:s inhämtning är riktad mot Ryssland som trots allt är den dimensionerande säkerhetspolitiska faktorn i vårt närområde, precis som dess föregångare Sovjetunionen tidigare var. Så som ofta påpekat i andra blogginlägg förande de mer fysiska dimensionerna av försvars- och säkerhetspolitik, så utgjorde Sverige halva den europeiska fronten mellan NATO och Warzawapakten och den situationen består än idag men i andra dimensioner. Under detta Kalla Kriget hade Sverige första parkett för att bedriva signalunderrättelsetjänst in i Sovjetunionen och de intressanta yttersta försvarslinjerna som låg i Baltikum som var högt prioriterat såsom utgörande den yttre ringen av Moskvas försvar. Då liksom idag utgjorde dessutom Östersjön prov- och försöksområde för den ryska marinen.
Vad ska vi ha FRA till om myndigheten inte ska spana på Ryssland, den ryska makteliten och aktörer i Ryssland som utgör fundamentala beståndsdelar i den ryska utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska utvecklingen? God kännedom om detta är grunden för att kunna anpassa svensk försvars- och säkerhetspolitik. Otaliga är de exempel på hur information från just FRA kunnat användas av Regeringen för att styra händelseutvecklingen på ett för Sverige gynnsamt sätt eller användas som förvarning. Ett exempel som nämnts i media idag är Georgienkriget, men andra exempel är frihetskampen i Baltikum, U 137-incidenten, haveriet med en rysk Su-15 i Östersjön vid manövrering mot en spaningsviggen och en rad andra större internationella händelser. Både kända som en rad okända. Information från FRA är också en vital komponent för att bekräfta riktigheten i annan underrättelseinformation som inhämtats via andra kanaler.
Sensationshysterin i media underblåses även då Försvarsmakten håller locket på vad avser rysk signalspaningsverksamhet mot Sverige. Bilden allmänheten får i media blir då (något förenklat) att Sverige spanar på Ryssland för att gå USA:s intressen, även om det i realiteten ser ut på ett helt annat sätt. Det har förekommit ett fåtal tillfällen då media fått intervjuer med företrädare från MUST eller SÄPO som valt att berätta om underrättelseverksamhet mot Sverige. Ett exempel är denna intervju med dåvarande MUST-chefen som berättar om ökad signalspaning mot Sverige.
Den som överraskas av de senast framkomna uppgifterna om att FRA kunnat samarbeta med USA och andra västländer i NATO under mycket lång tid, bör läsa in sig mer på ämnet och vad som redan är känt. En utmärkt start är SvD-journalisten Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen, där ämnet ingående avhandlas liksom övriga förbindelser mellan Sverige och NATO under det Kalla kriget.
Den upprördhet som många media idag verkar eftersträva att åstadkomma är beklagansvärt nog baserad på 60 år av politiskt hemlighetsmakeri och falskspel. Det tog inte många år efter andra världskriget innan ett fåtal ledande socialdemokratiska politiker i partiets absoluta kärna valde att fortsätta och utveckla det mycket täta samarbete med USA och Storbritannien som Sverige haft under andra världskriget. Utåt skulle det i 50 år anspelas på att neutraliteten var det som räddat oss under kriget och det som skulle hålla oss överlevande i händelse av ett tredje världskrig mellan väst och öst och där alliansfriheten var en central del. I själva verket hade Sverige ett mycket tätt samarbete västerut, men endast känt och underhållet av ett ytterst litet fåtal politiker och än färre militärer där inte ens alla överbefälhavare var invigda i situationen.
För de ursprungliga initiativtagarna inom socialdemokratin med Tage Erlander i spetsen var detta ett naturligt resonemang baserat på erfarenheterna från kriget, men även realpolitiska förutsättningar såsom att ett öppet svenskt samarbete med NATO eller till och med NATO-medlemskap skulle kunna medföra att Sovjetunionen såg sig tvingat att gå in i Finland på samma sätt som man senare gjorde i Ungern och Tjeckoslovakien och integrera landet i Warzawapakten. En utveckling som varken Sverige eller USA ville se.
Svårigheterna kom dock med generationsskiftet i socialdemokratin. Lika självklar som livlinan västerut var för Erlander med flera, lika främmande skulle tanken på ett samarbete vara för de socialdemokrater som dominerade partiet under senare av kalla kriget, vilket inte är så konstigt. När förberedelserna och samarbetet västerut intensifierades, ökade också den svenska officiella retoriken kring alliansfriheten och neutraliteten som under det kalla krigets andra halva kom att vara en lika central del av socialdemokratin som lika lön för lika arbete. Samarbetet var så pass hemligt att när Palme förlorade valet 1976 informerades aldrig någon av de två följande borgerliga regeringarna om samarbetet, vilket torde ha inverkat menligt på möjligheterna att agera snabbt i händelse av krig. Sådan information i de borgerligas händer hade naturligtvis kunnat innebära politiskt självmord för socialdemokratin, men även ett markant ökat stöd för Vänsterpartiet Kommunisterna.
Det förefaller därmed inte så konstigt att många av dagens moderna socialdemokrater som "gick med i Olof Palme" (Mona Sahlin) och även yngre förmågor som uppfostrats med retorik om alliansfrihet som neutralitet allt sedan barnsben, även kommit att se den som en verklighet.
Slutsatsen inom det svenska samhället har därmed blivit att den alliansfria och neutrala politiken var framgångsrik och det som höll Sverige skyddat. Frågan är dock om man därmed inte bedrar sig själv av ren okunskap eftersom det i realiteten förhöll sig på helt annat sätt, känt av både Väst och Sovjetunionen.
Av den anledningen är just citatet från SVT:s dokument så intressant: “The relationship with Sweden is protected at the TOP SECRET level because of that nation’s political neutrality”.
Ett nytt försvarsbeslut står för dörren. För svensk säkerhetspolitiks bästa är det mycket hög tid att Socialdemokraterna nu slutligen tar tag i sin historia och kommer med en vitbok över partiets säkerhetspolitiska förbindelser västerut kontra den falska retorik som format två generationer av socialdemokratiska politiker. Tiden rinner snabbt ut. Snart är alla nu levande personer som hade insyn borta. Utan tvivel finns det många socialdemokraterna som hoppas på den utvägen då det minst smärtsamma för partiet och egna intressen vore om fasaden fortsatt kunde upprätthållas.
Läs gärna denna artikel av Robert Dalsjö som forskat på den svenska livlinan västerut och de dåvarande socialdemokratiska regeringarnas förhållningssätt Media: DN, 2, 3, 4, 5, 6, SvD, 2, 3, 4, Aft, 2, 3, SR, GP, BLT, 2, 3 Läs även Oscar Jonsson om FRA och sensationslystna media Uppdatering 9/12 19.05: Marita Ulvskog, som ju kan räknas in i den generation socialdemokrater som vuxit upp i den offentliga bilden av socialdemokratin som den svenska neutralitetens försvarare, uttrycker sig något märkligt i en intervju med Aftonbladet idag om just neutralitet. Glädjande nog har Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten kommenterat detta på ett mycket bra sätt på Försvarsmakten Kommenterar. Aftonbladets artikel är annars läsvärd med tanke på tidigare försvarsministern Björn von Sydows kommentarer. Uppdatering 12/12: Mycket läsvärd debattartikel i SvD av ordföranden i Försvarsunderrättelsedomstolen apropå den senaste veckan rapportering om FRA.
"Två länder men ett artillerisystem" är en vision som nu fallit.
Foto Försvarsmakten
Samma vecka som världens artillerister firar sitt skyddshelgon Sankta Barbara, väljer Norge att meddela att man avbeställer samtliga sina 24 Archer haubitsar från Sverige. Archer har gång efter annan framhållits av svenska försvarspolitiker som det goda exemplet på vinsterna med det nordiska försvarsmaterielsamarbetet, men nu står Sverige som ensam brukare av systemet, mycket svårt försenat delvis till följd av norska krav. Därtill ska läggas att Sverige som motköp tvingats köpa den fjärrstyrda vapenstationen Protector för ca 1,2 mdr kr att montera på såväl Archer som personterrängbilar och framförallt den nya pansarterrängbilen. Förlorare på den affären var Saab som lyckats sälja sin motsvarighet till Finland.
Archerproduktionen omfattar 48 st system där grunden utgörs av lika många (samtliga) svenska haubits 77B där dessa tagits ur organisationen och lämnats till industrin för ombyggnation. En process som gjort att Sverige fram till i höst stått helt utan artilleri till dess de fyra första levererades. Så går det när industrins intressen tillåts vara överordnade försvarsförmågan.
Nu ska ytterligare 20 Archer levereras till Försvarsmakten under kommande år, varvid det svenska försvaret slutligen kommer att disponera två artilleribataljoner. Försvinnande lite inser var och en som kan något om indirekt eld, även om Archersystemet både är långskjutande och rörligt.
Sverige och Regeringen har nu tre vägar att välja på. Den snikekonomiska lösningen som tillika är den troligaste är att det blir bara 24 Archer för Försvarsmakten. Att materielanskaffningen är mycket allvarligt underfinansierad är väl känt och att då köpa ytterligare två bataljoner Archer är ej möjligt – i alla fall inte under den sittande regeringen.
Alternativ två är att Sverige utökar sin beställning till att omfatta alla 48 Archer och istället upprätta fyra bataljoner. Detta skulle kunna vara en lösning mer i den socialdemokratiska smaken då det skulle rädda en rad jobb i Karlskoga även om Bofors numera är ägt av Bae. Förmodligen ligger det också i linje med såväl vad Folkpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har anfört i försvarspolitiken, då dessa förespråkar en upprustning av försvaret med ökad numerär. En svensk anskaffning av de kvarvarande 24 pjäserna skulle därtill kunna lösa ett av svenskt försvars största logistiska problem nämligen hur man i händelse av höjd beredskap snabbt ska kunna transportera ner den ena eller bägge artilleribataljonerna från Boden till södra Sverige. Genom att placera två nya artilleribataljoner i södra Sverige får man handlingsfrihet och kan leva upp till de moderata ledorden ”här och nu” genom att kunna lösa uppgifter redan från dag 1. Detta förutsätter dock också anställning av personal till ytterligare två bataljoner, vilket ej är görligt utifrån nuvarande ekonomiska läge där många materielsystem inte ens är skuggbemannade eftersom Försvarsmakten inte har råd att ha både personal till sina krigsförband och stödfunktioner som staber, skolor etc för att inte tala om frånvaro för elever, sjukskrivna och föräldralediga.
Det tredje alternativa är det minst realistiska nämligen att erbjuda de kvarvarande 24 på den öppna marknaden och där hitta en köpare. Gissningsvis måste detta ske till ett vrakpris, då Norge nu ratat anskaffningen med motiveringen att Archer ej uppfyller de operativa kraven man har på ett nytt artillerisystem. Intressant i sammanhanget att mycket snarlika argument anfördes när Norge för fem år sedan ratade JAS 39E till förmån för F-35. Bae får svårt att sälja kvarvarande 24 system och de som kommer att stå med längst näsa är de svenska skattebetalarna som från början köpt pjäserna till fullpris (när Indien stoppade sin anskaffning efter mutskandalen), därefter gett tillbaka pjäserna till Bae och som sedan inte kommer att få del av kakan om Bae lyckas sälja pjäserna till annan köpare.
Från den svenska regeringens håll har man ständigt framhållit den gemensamma Archeranskaffningen som det goda exemplet på det nordiska försvarssamarbetet och vinsterna med detta. Siffran 400 mkr nämns då som den summa som sparats på att genomföra anskaffningen tillsammans med Norge. Det är en siffra som hittills inte kunnat granskas, inte minst för att man aldrig berättat vad man jämför med. Oavsett om nu sparats 400 mkr sparats lär det vara en mindre post i jämförelse med kostnaderna för att Norge nu hävt sitt kontrakt. Enligt SR låg den norska anskaffningen på 700 mkr. Inte minst lär nu de svenska driftskostnaderna för systemet öka när det inte längre finns en partner att dela dessa och logistiken med.
Den svenska regeringen hade förmodligen mycket stora förhoppningar på den nya norska regeringen och att ett av de första försvarspolitiska besluten skulle bli detta hade man säkerligen inte räknat med. Intressant är att läsa den norska regeringens pressmeddelande där man först framför att kontraktet bryts då inga Archer ännu levererats och att enligt kontraktet skulle samtliga vara levererade i år och operativa nästa år. Lite senare i kontraktet påpekar man att nuvarande artillerisystem (amerikanska M-109) kan hållas operativt till 2020. Det ger alltså sex år för leverans och för att få systemet helt operativt. Uppenbarligen anser inte Norge detta vara tillräckligt, medan Sverige har en helt annan införandeplan. Vem som har rätt återstår att se.
Vad som står klart är att det blir Försvarsmakten och de svenska skattebetalarna som blir förlorare. Kostnadsbesparingar som sedan länge är inräknade i den svenska försvarsbudgeten kommer nu inte att kunna uppfyllas (även om det är högst tveksamt om man kunnat infria dessa ändå). Resultat blir det vanliga – mindre försvarseffekt.
Marinen har tagit fram en folder för att informera om Marinen och marinens utveckling. Den ständigt aktiva och återkommande gästskribenten Boatswain har analyserat innehållet och kommenterat. Generellt sett är alla grepp som kan bidra till att allmänheten och i synnerhet politiker blir mer allmänbildade och informerade runt försvarsfrågan.
Extra glädjande är att man på folderns framsida använder begreppet MARINEN och marinens heraldiska vapen istället för enbart Försvarsmakten. Att återinföra försvarsgrenschefer är nästa steg i rätt riktning, men det är ett helt annat ämne.
/ Skipper
-------------------------------------
Idag presenterade Marininspektören skriften Marinens utveckling på Marinbloggen. MI:s förhoppning är att skriften ”ökar både förståelse och intresse för marinens del i det svenska försvaret” och han beskriver det som angeläget, med anledning av den aktuella försvarsdebatten, att beskriva Marinens uppgifter och användande. Jag tänkte med detta inlägg kommentera och fundera lite kring de olika rubrikerna i foldern.
Inledningsvis presenteras Marina förutsättningar där det redogörs för hur sårbart samhället är för störningar i det sjöburna varuflödet, militärgeografiska förutsättningar, klimatförändringar och förändrade flöden av naturtillgångar. Kortfattat och en bra beskrivning för de icke insatta. Det enda jag saknar är Rysslands rejäla upprustning som är en viktig faktor att beakta om man ska beskriva marina förutsättningar då de övar mer under-,på- och över havsytan än tidigare. Till detta hör även en ökad numerär, mer offensivt övningsmönster och förhållningssätt till omvärlden. Förvisso antyds det mellan raderna att ”andra ökar sin militära förmåga” och att det sker en ”okoordinerad minskning av de militära resurserna” inom EU. Som läget är nu gäller det att vara tydlig med budskapet!
Därefter redogörs det i punktform för Marinens uppgifter och jag väljer att kommentera dem punkt för punkt.
Marinen ska:
• I första hand verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs.
Så långt allt väl men vad händer om de två Visbykorvetterna och HMS Carlskrona skulle ianspråktagas för en eventuell ME04? Då minskar vår redan anorektiska flotta av ytattackfartyg med minst 1/3 under knappt ett år. Här sitter inte MI på beslutet men har att hantera konsekvenserna av det.
• Verka förebyggande, konfliktdämpande och stabiliserande.
Kräver närvaro till sjöss. Som den ekonomiska situationen ser ut vad beträffar förbandsmedel kommande år blir det sämre med den varan.
• Kunna möta en kvalificerad motståndare i alla konfliktnivåer och under lång tid.
Här tycker jag att MI tar i lite väl mycket. ÖB har redan deklarerat att Försvarsmakten kan försvara en del av Sverige, under begränsad tid förutsatt att det tillförs medel för att kunna intaga IO14. Att då drömma om att Marinen ska kunna stå emot ”under lång tid” förblir något av en rosa dröm.
• Samverka med övriga stridskrafter, länder, myndigheter och organisationer.
Här tar samverkan med flygstridskrafter steg åt rätt håll varje år och vad beträffar samverkan med andra länder är Sverige bäst i icke Nato-klassen. När det gäller samverkan med andra myndigheter och organisationer är jag mer tveksam. Vi ska inte samverka för samverkans skull och som det ser ut just nu måste vi fokusera på den väpnade striden.
• Till största del utgöras av stående förband.
Det gör fartygsförbanden till största del redan nu. Problemet är oförutsedda avgångar bland våra sjömän och bemanningsuppdrag som måste lösas ”inom ram” på divisionerna. Här behövs extra rader för att hantera bemanningsuppdrag, sjukdom ,vidareutbildning m.m.
Jag håller helt med MI om hans fem punkter som Marinen ska kunna och göra.
Dock saknas resurserna för detta och det rår inte ens en amiral på. Här måste det till en politisk vilja och mer ekonomiska medel. Stycket ska nog istället ses som ett uttryck för MI:s vilja.
Vidare belyses de tre Marina operativa koncept (Sjöövervakning, Sjöfartsskydd och Kustförsvarsoperation) som utarbetats och de kräver ingen ytterligare kommentar.
När det gäller det fjärde stycket – Prioriteringar (sex till antalet) så genomsyrar de ganska väl den politiska viljan; nationellt och internationellt, TI, samverkan och nordiskt samarbete. Som tagits upp av undertecknad tidigare så måste det börja avgränsas och prioriteras avseende vilka försvarssamarbeten vi ska deltaga i. Även här fungerar det inte att vara med överallt. Att prioritera innebär att välja bort och där har nog den politiska nivån lite att lära, då skulle MI också ha möjligheten att säga vad som är viktigast.
Slutligen redogör Marininspektören för de Marina utvecklingsbehoven och det är först där som vi har diametralt skilda åsikter. I foldern står det att ”dimensionerande krav är att nästa generations stridsfartyg (NGS) ska kunna ha medeltung helikopter ombord, en god uthållighet och en utökad ledningsförmåga”. Det är omöjligt att inte tolka detta som att NGS ska kunna husera Hkp 14 och därmed bli större än nuvarande Visbykorvetter. Jag anser inte att det är rätt väg att gå mot färre och större kölar. Vi behöver mer eldkraft, större möjlighet till såväl kraftsamling som spridning och mindre sårbarhet. Det talar starkt för fler men mindre fartyg förutsatt prolongerad ekonomi.
Sammanfattningsvis och trots de på sina håll negativa formuleringarna ovan - bra MI!
Tydligt och rakt. Tyvärr framstår det mer som amiral Thörnqvists vilja/önskan än vad som i nuläget är en realistisk syn på marin utveckling men oaktat detta så behöver vi någon som tar på sig ledartröjan, går främst och visar vilken kurs vi ska sätta i den försvarspolitiska stormen.
Nu är det upp till MI och oss andra att spotta på den politiska stenen tills den blir dyngsur. Envar får dra sitt strå till stacken och informera allmänheten om vikten av en säker sjöfart. Först då kan Marinens utveckling bli som den beskrivs i foldern.
Finlands oerhört dramatiska historia i krigets slutskede och de första åren EFTER andra världskriget, som var mer dramatiska än vad de flesta känner till - det är fokus för den mycket välgjorda dokumentären "I Stalins skugga" som just visats för första gången på SVT.
En till chans att se "I Stalins skugga" på TV kommer, närmare bestämt på SVT2 på söndag den 8 dec 2013 kl 08.00. Under de närmaste 30 dagarna kan man i Sverige även se dokumentären via dator på SVT Play, här en direktlänk. I filmen figurerar operation "Stella Polaris", som SR nyligen hade en P3 dokumentär om som jag bidrog till en smula. Mer info om minnesmärket över Stella Polaris som syns i filmen finns här, längst ner på sidan.
Efter en liten torka på bloggen kommer här ett inlägg kring det pågående spektaklet i Ukraina. Jag fick motivationen efter att ha lyssnat på en föreläsning av Andrew Wilson, vars bok är jag rekommenderar för den som vill försöka förstå … Läs mer →
Fler riksdagsledamöter börjar nu engagera sig i den bekymmersamma situationen som den oansvariga moderatledda regeringen försätter Försvarsmakten i när det kommer till anskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel som kräver regeringsbeslut. Den här gången är det ånyo en av socialdemokraternas representanter i försvarsutskottet, Åsa Lindestam, som ställer en ny skriftlig fråga till försvarsminister Karin Enström.
Det är glädjande att riksdagsledamoten Lindestam verkar förstå problematiken runt dessa problem. Precis som Peter Jeppsson tidigare gjort så sätter dessa skriftliga frågor den press på försvarsministern som en enskild ledamot i det politiska systemet kan göra. Lite olyckligt i sammanhanget är det att Lindestam missförstått förhållandet med de sex bevakningsbåtar som hon tar upp i sin skriftliga fråga. Något som tyvärr bidrar till att frågan tappar lite av sin tyngd. De sex bevakningsbåtarna som Lindestam tror ska byggas om ska i själva verket avvecklas och ersättas av de två vedettbåtar som tyvärr inte alls tas upp i frågeställningen.
Det här visar ånyo på problematiken med vårt politiska system där enskilda riksdagsledamöter med en bakgrund väsensskild från försvarsområdet uppenbart har svårt att förstå de komplexa turerna och olika benämningar på saker och ting.
Oaktat detta är huvuddelen av frågan relevant och viktig!
-------------------
den 29 november
Fråga
2013/14:153 Behoven av nyanskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel
av Åsa Lindestam (S)
till försvarsminister Karin Enström (M)
Försvarsmakten och Försvarets materielverk har tillsammans utrett behov av nyanskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel. I den senaste budgeten och i Perspektivplanen finns bland annat beslut om att Sverige ska ha sju korvetter. I budgeten fanns summor angivna för att sätta i gång detta. Även ombyggnation av sex bevakningsbåtar finns med i både budget och PerP.
Försvarsmakten har prioriterat bland annat detta.
Om budgeten överstiger 200 miljoner kronor måste beslut fattas även av regeringen. Så är inte fallet. På fråga i försvarsutskottet fick vi veta att regeringen prövar detta, och stundtals säger regeringen nej till förslagen. Därmed blir material med tiden obrukbart och inte heller nyanskaffat.
Min fråga är:
Avser försvarsministern att snarast tillsammans med regeringen fatta beslut i enlighet med Försvarsmaktens prioritering?
--------------------
Karin Enströms så kallade svar och den fortsatta nonchalans av Försvarsmaktens förutsättningar för att kunna lösa sina uppgifter man är ålagda av regeringen är skrämmande! Inte på något sätt svarar försvarsministern på den konkreta frågan som dock är något mer utvecklad än tidigare. Vad man kan utläsa mellan raderna i sista stycket är att något politiskt beslut inte ligger nära i tiden. Läs Karin Enströms svar här nedan.
---------------------
den 4 december
Svar på fråga
2013/14:153 Behoven av nyanskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel
Försvarsminister Karin Enström
Åsa Lindestam har frågat mig om jag avser att tillsammans med regeringen snarast fatta beslut i enlighet med Försvarsmaktens prioritering.
Den 13 november i år besvarade jag en likartad fråga från Peter Jeppsson angående modifiering av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall (riksdagsfråga 2013/14:100).
Visbykorvetterna är under leverans i version 5, vilket förbättrar den samlade förmågan till ytstrid. Regeringen har även fattat beslut om halvtidsmodifiering av röjdykfartygen Spårö och Sturkö samt stridsbåt 90. Vidare har regeringen utökat den ekonomiska ramen för anskaffningen av en ersättare till signalspaningsfartyget Orion.
Försvarsmakten har budgeterat för halvtidsmodifiering av två korvetter av Göteborgsklass och ombyggnation av ytterligare två till vedettbåtar. Försvarsmaktens budgetunderlag behandlar inte ombyggnation av sex bevakningsbåtar. Försvarsmaktens perspektivstudie berör inte någon av de ovan nämnda åtgärderna.
Regeringen har i regleringsbrev för budgetåret 2013 avseende Försvarsmakten beslutat att myndigheten ska framställa om regeringens medgivande för beställning av objekt och verksamheter som medför ekonomiska bindningar över 200 miljoner kronor eller i övrigt är av strategiskt betydelse. Regeringen tar löpande ställning till Försvarsmaktens förslag till materielinvesteringar när beredningskravet i regeringsformen och förutsättningarna för ett för verksamheten bra beslut i övrigt är uppfyllda.
Regeringen har sedan 2006 fattat beslut om betydande investeringar i Försvarsmaktens materiel för att säkerställa militär operativ förmåga. Regeringen tillsatte i maj 2013 även en särskild utredare med uppdraget att lämna förslag till förändringar av processen för hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel (dir. 2013:52). Syftet är att åstadkomma en mer ändamålsenlig ordning för styrningen av Försvarsmaktens materielinvesteringar samt öka möjligheterna för riksdagen och regeringen att fatta investeringsbeslut på strategisk nivå. Det är av stor betydelse att omsättningen av marinstridskrafternas materiel svarar mot den långsiktiga planeringen för marinens och Försvarsmaktens samlade behov.
----------------
Slutsatsen av ministerns otydliga svar är att några fartyg inte kommer att byggas om i närtid. Det verkar dessutom som man avser vänta på att utredningen avseende försvarsmaterielanskaffningen ska redovisas innan något beslut överhuvudtaget kan komma i fråga.
Detta kommer i praktiken innebära att marinens redan låga numerär av kvalificerade ytstridsfartyg kommer att sjunka ytterligare till att omfatta endast fem Visbykorvetter. Rikskorvett nummer 1,2,3,4 och 5.
Det kommer även innebära att sex bevakningsbåtar av Bevakningbåt typ 80, vedettbåten HMS Jägaren samt korvetterna HMS Stockholm, HMS Malmö, HMS Gävle och HMS Sundsvall kommer att avvecklas under 2015 utan att regeringen behagat att säkerställa dess ersättare.
Lägg där till turbulensen runt ubåtsaffären A26 som jag avser återkomma till i ett senare inlägg.
Är detta vad nuvarande regering benämner som en satsning? Ska hela Sverige med sin 240 mil långa kuststräcka försvaras med endast fem rikskorvetter?
I Ryska elitförband berättar min medförfattare och jag att de första elitsoldaterna från ovan faktiskt inte var de sovjetiska. Sovjet var däremot först med att till fullo inse värdet av luftlandsättning. Vilka var då först med luftlandsättningssoldater?
Vi tar upp de tre pionjärländerna i boken, tre västeuropeiska länder. Eftersom bokens tema är sovjetiska och ryska förband berättar vi inte mer ingående om västsoldater. Det gör jag istället i en artikel som finns i Militär Historia nummer 12/2013, inklusive bilder aldrig tidigare publicerade i Sverige. En av källorna för artikeln ses här ovanför, den trycktes 1938. Andra viktiga källor var italienska. Artikeln avslutas med hur Sovjets luftlandsättningstrupper, VDV, blev till. De var ju onekligen pionjärer på ett sätt, de var historiens första permanenta luftlandsättningsförband.
I dagens Ryssland märks också hur högt man värdesätter luftlandsättning. Den nya ryska TV-satsningen "Universalnyj soldat" fokuserade på VDV i del två. Hör och häpna, fokusen på VDV fortsätter i del tre (se nedan).
I torsdags arrangerade Folk & Försvar ånyo ett mycket intressant seminarium i serien om försvarets effekt. I det avslutande seminariet var det Marinens tur. Talare var i nämnd ordning Magnus Christiansson från FHS, Marininspektören Jan Thörnqvist och avslutningsvis försvarsdebattören Johan Wiktorin från KKrVA. I detta inlägg avser jag att kort kommentera innehållet i detta intressanta seminarium.
Till att börja med kan jag ånyo konstatera att Folk & Försvar arrangerar intressanta seminarium. Bra jobbat! Vi får nu hoppas på att årets upplaga av Sälenkonferensen får samma spets, då just det arrangemanget helt saknat spets under de senaste upplagorna av konferensen. I år gästar till och med statsminister Reinfeldt. Även Cecilia Widegren kommer att skippa sin semesterresa för att vara på plats. Det vore mycket illa om dessa två får stå och mässa om Moderaternas förträffliga försvarspolitik utan att det blir någon efterföljande debatt med någon lämplig försvarsdebattör.
Men åter till ämnet, debatten om Marinen som hölls på plats i huvudstaden i torsdags.
Magnus Christiansson från FHS inledde med att återvända till den liggande propositionen "Ett användbart försvar" där han gav sin syn på innehållet med fokus på de marina och maritima frågorna. För den som är insatt i ämnet var det inget nytt under solen som Christiansson kommenterade. Trots det var det ändå intressant att lyssna till. Det var särskilt intressant när Christiansson i slutet tog upp det faktum att Sveriges NATO-ambassadör i Bryssel, Veronica Wand-Danielsson under Pax Baltica uttryckte "den svenska politiken sprider osäkerhet". Detta är något som många av oss försvarsdebattörer påtalat länge samtidigt som alla moderatpolitiker konstant hävdar den raka motsatsen. Att någon i Wand -Danielssons ställning uttrycker så stark kritik mot Sveriges försvars- och säkerhetspolitik måste tas på allvar av våra regeringsföreträdare. Allt annat vore ytterst oansvarigt!
Därefter var det dags för marininspektören Jan Thörnqvist att hålla sitt anförande. Personligen är jag något kluven till anförandets innehåll och huvudsakliga budskap. I sak har inspektören helt rätt i allt han tog upp, men jag är lite förvånad att han inte i detta forum tog tillfället i akt att mer kraftfullt trycka på de stora problemområden som Marinen har att hantera, och som ser ännu värre ut i den nära framtiden.
Även om inspektören belyste det mesta i sitt anförande så talade han enbart kort om de stora problemen i termer av "utmaningar" och valde istället att fokusera på det som fungerar bra. D.v.s den verksamhet som genomförs dagligen så som sjöövervakning, övningar tillsammans med andra, internationella insatser och att vi har kvalificerad materiel och välutbildad personal. Jag kan förstå om MI inte vill framstå som domedagsprofet, men samtidigt är målgruppen vid seminariet sådan att den primärt vill höra, och därefter debattera vad som måste förbättras.
MI konstaterade helt riktigt att Marinen i dag löser ställda uppgifter om man läser propositionen från 2008. Men det som MI i mina ögon sveper förbi alldeles för fort utan den nödvändiga fördjupningen är de kända och mycket stora problemen runt materielanskaffningen. Vi har stora problem, inte utmaningar med ubåtsordern A26 där osäkerheten runt projektet är mycket oroväckande. Det saknas som bekant också ett antal avgörande regeringsbeslut rörande vidmakthållande av fartyg och således indirekt den fysiska möjligheten att bibehålla nuvarande (redan alltför låga) numerär. Rörande personal kommer FM Org 18 på olika sätt att påverka Marinens förband. Kommer amfibiebataljonens samtliga kompanier att kunna behållas? Hur kommer antalet bemanningsuppdrag vid skolor att påverka uppfyllnaden av fartygsbesättningar? Hur ser ekonomin ut framöver för att kunna öva förbanden i den omfattning som krävs? Alla dessa frågor berörde inspektören förvisso, men för den som inte till fullo är insatt i ämnet, så blir bilden av det som förmedlades under huvudanförandet - att läget trots allt ändå är rätt OK.
MI visade även upp en bild av marinens insatsspektrum som är pedagogisk på det sättet att den påvisar en skalat spektrum där den övre röda skalan innebär väpnad strid. I anslutning till detta påstår MI att "med den till buds stående ekonomin har vi en marin som står väl upp mot den här miljön". Men här anser jag att det saknas en avgörande parameter i sammanhanget, nämligen regeringens ambitionsnivå att "hela Sverige skall försvaras"!
Angående den väpnade striden säger MI att "vi kan det ganska väl" men att det i debatten låter det som att "vi inte kan någonting"? Där tror jag att MI tolkat budskapen i den aktiva debatten helt fel. Det som debatten ofta har handlat om att vi har skalat bort så stora avgörande delar, och att numerären nu är så låg vilket innebär att ett antal faktiska förmågeglapp uppstått samtidigt som vi enbart kan uppträda med kvalitet på en enda plats, vilket även togs upp i den slutliga debatten.
När vi i sammanhang som dessa debatterar Marinen måste man ställa sig vissa avgörande frågor om man ska få någon relevant uppfattning om hur det är ställt med vår marina försvarsförmåga! Exempelvis... Hur stor del skärgård kan den enda amfibiebataljonen verka inom? Hur många farleder kan våra minröjningsfartyg hålla öppna över tiden? Hur stort kust-/havsområde kan våra ytattackfartyg försvara/verka inom över tiden? Hur stort operationsområde kan våra ubåtar verka i med optimal effekt? Hur ska våra marina förband luftförsvaras? Hur ska våra marina förband logistikförsörjas? Hur många geografiska platser kan Marinen verka på samtidigt med trovärdig effekt? Det finns givetvis fler frågor. Skulle svaren på dessa frågor skrivas här, så skulle man för att citera marininspektören "få stora problem". Men det är istället frågor som varje läsare själv bör fundera på. Personligen hävdar jag att Marinens numerär är vår stora akilleshäl, och det är således den som bör åtgärdas omgående. Jag hävdar också, till skillnad från vad många i Försvarsmaktens högre chefsskikt vill påstå, att "kompensera volym gör vi med hög kvalité". Slutligen var det dags för seminariets höjdpunkt där Johan Wiktorin, som oberoende försvarsdebattör skulle ge sin syn på Marinens effekt. Som vanligt mycket intressant och insiktsfullt!
Wiktorin inledde med att belysa inte bara de marina delarna, utan också de maritima delarna. Här konstaterades det mycket riktigt att det efter att Hylanders maritimutredning redovisades - inte har hänt så särskilt mycket. Närmare bestämt ingenting, och det är olyckligt. Kustbevakningen har fartyg som mycket väl skulle lämpa sig för andra uppgifter än vad de har i dag, där en bättre samordning och bättre utbyte med enkla medel skulle kunna uppnås.
Vidare tog Wiktorin, precis som han gjort i övriga seminarier, sin utgångspunkt i de sex basförmågorna. Detta måste ses i del 2 här nedan, för här får Marinen inte något bra betyg alls.
Den enda förmågan där det blir grönt är UNDERRÄTTELSER där han anser att Marinen ligger väl framme. Förmågorna LEDNING och RÖRLIGHET får betyget gult = godkänt. Avseende ledning är det primärt system i samverkan (flyg-marin) som kan förbättras. Förmågorna SKYDD och VERKAN får betyget orange (godtagbart) primärt baserat på det undermåliga luftförsvaret där avsaknad av kvalificerat luftvärn är mycket bekymmersamt. Avseende verkan är flera avgörande system i slutet av sin livslängd vilket enligt Wiktorin sänker betyget.
Det mest problematiska blir UTHÅLLIGHET där betyget blir rött = ej godkänt. Här är det givetvis kopplat till den bristande numerären inom i stort sett alla områden. Kopplat till detta gör Wiktorin en mycket intressant iakttagelse när han återknyter till perspektivplaneringen.
"Vidareutveckling av IO14 medför så låga volymer att inte ens den territoriella integriteten kan upprätthållas vid systematiska kränkningar" (!)
Vi har där inte ens nuddat vid kriget, och inte ens vid en kris. Vi klarar enligt Försvarsmaktens perspektivplanering, vid en prononcerad ekonomi, inte ens av att hantera uppgifterna i djupaste fred. När han sedan pekar på Försvarsmaktens eget förslag på lösning som innebär att
"...ytterligare minska volymerna till förmån för kvalité"?
Ja, då undrar man hur sakerna hänger ihop? Jag håller med Wiktorin i hans analys av läget. Detta måste dock ses i sin helhet för att få helhetsbilden, detta gäller för övrigt alla delar. Se seminariet här nedan!
I den slutliga diskussionen efter alla tre anföranden tog f.d. marinchefen Peter Nordbeck upp frågan om sjöfartsskyddet och skydd av hamnar. Något som kräver oerhört mycket resurser, och det faktum att det kräver att man finns på flera platser samtidigt. Han konstaterade där mycket kallt att Marinen endast kan verka i en riktning, antingen på ostkusten eller på västkusten, och att vi inte löser sjöfartskyddet med nuvarande numerär, något han senare fick medhåll i av Johan Wiktorin.
Avslutningsvis kan jag glädjande konstatera att MI under frågestunden blir mycket tydligt med problemen och deklarerar att han behöver politiska garantier för att kunna föra Marinen framåt och han uttrycker stor oro för materiel, ekonomi och personal efter 2017. Här växer Thörnqvist argumentation. Det är dock synd att inte den kraften kom fram redan under inledningsanförandet som mer blev till en allmän beskrivning av vad Marinen gör här och nu.
Sammanfattningsvis...
På den essentiella frågan huruvida Marinen kan lösa sina uppgifter och hantera kvalificerad strid blev det omedelbara svaret JA från både Magnus Christiansson, Jan Thörnqvist och Johan Wiktorin! Något jag i stort håller med om. Men här har vi också det stora dilemmat! För precis som merparten av debattörerna (och ÖB) hävdar så är problemet att vi enbart klarar av kvalificerad strid i ett begränsat område under en begränsad tid. Exakt hur begränsat området är ska givetvis inte tas upp i detta forum, men det är detta problem som primärt måste komma fram i debatten. Marinens numerär behöver utökas, inte reduceras ytterligare!
Egentligen var avsikten att författa ett inlägg om ett helt annat ämne, men ibland blir det ju inte som man tänkt sig. Nu fastnade jag istället på bland annat denna filmsnutt från sluttampen av Viggeneran, där slutanvändaren 1. division F 21, Akktu Stakki har förevigat sin sista krigsbasövning med Viggen. Det var också en av de sista gångerna Jokkmokksbasen användes innan den strategiska time-outen till fullo övertog Försvarsmakten. Rekommenderar även att man tar en titt på det föreslagna klippet "Viggen Low Level Flying", även om man någon begått helgerån och försökt lägga ny filmmusik över den gamla med mindre lyckat resultat. Det är kul att se att låsen på de gamla divisionsfilmsarkiven börjat lätta, även om det gör att man lätt fastnar framför Youtube fastän man egentligen tänkt sig att göra annat.
Today we see rapidly increasing Russian capabilities to mount large scale, complex, military operations in its neighbourhood, coordinated with operations in other areas. It would be a mistake to see this just a problem for the Baltic States. It has implications for most of Russia´s neighbours, and also for other parties interested in the security and stability in the Baltic Sea region.
What do I mean by implications for others than the Baltic States? Besides obvious conclusions for countries as Sweden and Finland, also their territories are now within reach for Russian military operations, we also have to look at what it might mean for NATO and the EU when it comes to supporting its members in the Baltic Sea region and how it can affect the cohesion of the organisations.
US and NATO in Europe
The US refocusing towards Asia and moving assets out of Europe combined with reductions in its military spending means that immediately available forces to handle a crisis in Europe will be scarce. The need to move assets from continental USA to Europe in case of a crisis, or a conflict, will increase.
We should also have this in mind when we look at the different activities that took place during the Russian exercise ZAPAD 2013. Although the activities in and around the Baltic Sea look scary the most significant part of the exercise might have been the actions undertaken by the Russian Northern Fleet in conjunction with the exercise. Is it again preparing for its old role of hindering US reinforcements reaching Europe, especially Northern Europe?
Apart from the US decreasing capabilities in Europe the budget cuts affecting the German and British armed forces will also have a serious impact on what NATO can deliver when it comes to fighting power. Taken together these developments make NATO´s deterrence less credible – there will be few assets available for serious crisis management, not to speak of an armed conflict, in Northern Europe.
This is to some extent offset by Poland´s increased capabilities and France´s renewed interest in the region. Also the NATO exercise “Steadfast Jazz” could be seen as an encouraging sign. But that doesn´t change the overall picture – it will become more difficult for NATO to support the Baltic States.
The Nordic- Baltic region
Considering the vulnerability of the Baltic States and the increased importance of early support, especially from the US, it is crucial that everything possible is done to avoid creating weaknesses anywhere in the Baltic Sea region that could be utilised by a potential aggressor.
Due to geography the Nordic-Baltic region must be regarded as one area of operations. If there are obvious gaps in the in the defence structures in the region, which can be used to undermine the credibility of NATO as a security provider, that might lead to instability and increased risks.
Finland still has a credible defence, although it is facing serious economic problems that have to be solved. Norway is increasing its defence budget, acquiring very modern equipment, among other things F-35 fighters and state of the art frigates. But most importantly it is a member of NATO and has a coherent security policy based on credible national capabilities and cooperation with members of the alliance. The weak link in the region is Sweden.
Sweden
A misdirected defence reform and drastically reduced defence spending has led to a situation where Sweden lacks the capability to defend even the most vital parts of its territory. Since year 2000 till today the defence budget has shrunk from 2 % of GDP to 1,1 %. The few remaining units in the armed forces have been optimized for expeditionary activities. There are some efforts made to recreate a territorial defence, but the necessary means are lacking.
Not even “the one week defence”, meaning that a small part of the country can be defended for one week, described by the Swedish CHOD a year ago will become a reality according to the long term study that was presented by the armed forces HQ on October 1st this year. It will be something less. In the same study it was also very clearly stated that Sweden will need foreign help, not just in case of war, but already in a serious crisis, as the available assets will only be capable to uphold territorial integrity for a limited time.
This affects the security of the whole region. Using Swedish territory and airspace is probably crucial when it comes to NATO´s possibilities to support the Baltic States.
If Russia could “borrow” parts of Swedish territory at a very low cost in case of a crisis or a conflict, and deploy long range weapons systems there, that would seriously reduce NATO`s possibilities to conduct operations in the whole region.
On top of that, Sweden is not a member of NATO, which means that it would be difficult to coordinate Swedish activities with those of NATO, especially if it has to be done on short notice.
Conclusions
If you combine the vulnerability of the Baltic States, Sweden´s unwillingness to contribute to the security of the region, the possible reemerging threat against the moving of reinforcements from the US to Northern Europe and the decreasing capabilities among NATO´s European members, the overall picture becomes quite disturbing.
This change in the “Correlation of Forces” in the Baltic Sea region is not just a problem in case of an armed conflict or a serious crisis. It is equally, perhaps even more so, important when it comes to the cohesion of EU and NATO.
If NATO loses its credibility when it comes to conducting military operations in the region it opens up for a “Finlandisation” of the Baltic States, and perhaps also other countries. They might have to bow to Russian pressure in all kinds of areas, military, economic, energy and others, if it becomes obvious that they can´t defend themselves, and that no help might be forthcoming. We shouldn´t forget that military power is primarily a political tool. It doesn´t have to be used, it is often enough to make it credible that it can be used.
In earlier times this was called gun-boat diplomacy. It is a policy tool that tends to be forgotten as an option for an opponent, when you no longer have the means to apply it yourself, or when you have problems countering it. Then it becomes convenient to pretend that the tool doesn’t exist.
Än en gång ifrågasätts Sveriges säkerhetspolitiska trovärdighet, och än en gång kritiseras regeringens försvarspolitik från andra länder. Försvarsminister Karin Enström svarar än en gång så som hon alltid gör, oavsett vilken fråga som ställs att regeringen både ökar försvarsförmågan och ökar försvarsanslaget. Det här är inte bara ett stort problem ur ett strikt försvarspolitiskt och militärt perspektiv. Den här farsen börjar också bli riktigt pinsam.
Den här gången är det en av Finlands ledande försvarsdebattörer Charly Salonius-Pasternak som fullkomligt sågar sveriges försvarspolitik med fotknölarna.
Sveriges marin och flygvapen saknar avgörande moderna robotvapen, medan armén är ”förstörd”. Detta beror enligt honom på att försvaret både genomgått radikala förändringar och varit konstant underfinansierat. Resultatet är ”ett ökande gap mellan Sveriges deklarerade säkerhetspolitik och dess militära förmåga.”
Han konstaterar även att Sverige har blivit en konsument av säkerhet istället för att bidraga med regional säkerhet. Det är hård men i mina ögon rättvis kritik som Salonius-Pasternak kommer med.
Försvarsminister Enström ger en helt annan bild och påstår som vanligt att läget är det helt motsatta, d.v.s. att Sverige istället stärker försvarsförmågan och ökar anslaget. Vidare far ministern med grov osanning då hon hävdar att Försvarsmakten ska stödja Island med luftövervakning(!) Så är inte fallet, eftersom detta stoppades av andra NATO-länder och där en planerad insats istället blev en övning. Detta är givetvis inte på något sätt okänt för vår försvarsminister.
Den stora frågan är då varför vår försvarsminister gång på gång far med osanning, och varför fortsätter den ständiga skönmålningen av ett mycket svårt läge när det kommer till finansieringen av den egeninitierade försvarsreformen och därmed Sveriges försvarsförmåga?
En sak kan vi slå fast, Karin Enström är inte korkad. Jag har vid ett flertal tillfällen, långt innan hon blev försvarsminister lyssnat till hennes åsikter om försvaret och dess behov av utveckling efter en lång tid av socialdemokratiskt vanstyre och förbandsnedläggningar. Då tyckte jag att Enström var en kvinna med sunda åsikter. Som officer i nu nedlagda Kustartilleriet så vet Karin Enström vad det hela handlar om, och hon vet innerst inne hur illa ställt det är med vår försvarsförmåga. Fru Enström har inte erhållit ett ämbete som hon är novis inom, till skillnad från många tidigare ministrar. Leni Björklund är ett närtida exempel. Nej, Karin Enström har till skillnad från flera av sina företrädare god förståelse för sitt politikområde. Men ändå har det blivit så oerhört fel! Varför frågar sig då vän av ordning?
Det finns sannolikt inget givet svar på den frågan, men en sak är klar. Försvarsministern har att hantera ett politikområde som inte på något sätt ligger i statsminister Reinfeldts intressesfär. Minns benämningen "särintresse". På försvarspolitiken vinner man heller inte några val på i ett samhälle där kunskapen runt försvar, säkerhet och omvärldsutveckling ligger på en skrämmande låg nivå.
Karin Enström är alldeles uppenbart helt bakbunden av statsminister Reinfeldt och hans prioriteringar. Försvarsdepartementet är ett av de minsta och alldeles uppenbart ett av de lägst prioriterade departementen av regeringen Reinfeldt. De gånger försvarspolitiken hamnar i fokus så är det när något pinsamt har hänt, i likhet med ryska påsken. Försvarsområdet ska "hanteras" av någon som statsministern kan lita på gör sitt jobb utan att göra en ny "Odenbergare". Samma sak var prioriterat när Cecilia Widegren fick uppdraget att leda försvarsberedningen.
I detta sammanhang måste man påminna sig om att det var just av den här anledningen som Mikael Odenberg avgick. Han kunde inte sitta tyst och se på när finansministern styrde över försvar- och säkerhet genom ekonomiska reduceringar och strukna materielprojekt. Odenberg köpte inte detta, och efter hans abrupta avhopp från posten som försvarsminister blev det således viktigt för statsministern med någon extremlojal på posten. Såväl Tolgfors som Enström är lojala moderater som gör sitt jobb utan att ifrågasätta det egna partiets prioriteringar. Det är just detta vi nu ser och hör när Karin Enström styr över vår försvarspolitik på ett sätt som man inte trodde moderater skulle kunna göra.
Genom att läsa, titta och lyssna på intervjuer med ministern ända sedan hon tillträdde så är det samma svar som levereras oavsett vad frågan handlar om, och oavsett vilken kritik som riktas mot försvarspolitiken. Regeringen satsar, regeringen stärker försvarsförmågan och regeringen ökar anslagen. Toppnoteringen hittills är ändå i SR P1 för drygt ett år sedan där det blev riktigt pinsamt. Även Johan Wiktorins färska intervju med ministern blev pinsam. När han ställer frågan vilket som är det sämsta beslut Moderaterna bidragit till i regeringsställning blir svaret på denna konkreta fråga istället vilka bra saker regeringen gjort? Ja, då rinner den sista droppen av trovärdigheten ut i sanden.
Karin Enström har till synes valt den politiska karriären framför att ta kampen för ett fungerande försvar. Jag tror att Karin Enström efter nästa val, då hon med största sannolikhet får lämna sitt ämbete kommer att få svårt att se sina före detta kollegor i Försvarsmakten i ögonen. För när vi i framtiden kommer att se tillbaka på vad de nya moderaterna åstadkom med försvarspolitiken mellan åren 2006 och 2014 så kommer vi att minnas perioden som en smärre katastrof i likhet med vad socialdemokraterna bidrog till, men i en annan tappning där man istället vägrade vidta nödvändiga åtgärder i takt med att omvärldsläget förändrades.
"Ett land som i århundraden har bidragit till regional stabilitet har på mindre än ett decennium gått till att vara en konsument av säkerhet"
Det är ett av de skarpt kritiska omdömen som den finske forskaren Charly Salonius-Pasternak vid det finska utrikespolitiska institutet fäller om svensk försvarsförmåga, försvars- och säkerhetspolitik i en nyligen publicerad artikel. Den svenska flottan saknar luftvärn till sina få kvarvarande fartyg, flygvapnet saknar förmåga att på längre avstånd verka mot markmål och armén har blivit slaktad, saknar väsentliga delar av sin materiel och har svårt att rekrytera i tillräcklig omfattning.
Salonius-Pasternak menar på att den huvudsakliga orsaken till den allvarliga situationen att Sverige nu är en destabiliserande faktor är den alltjämt ökande klyftan mellan den uttalade svenska säkerhetspolitiken och landets militära förmåga. Det svenska försvaret har varit under konstant reformering och är därtill allvarligt underfinansierat. Det i ett område av världen som det senaste halvåret varit skådeplats för betydligt större militärövningar än någon annan plats på Jorden.
Inte oväntat har Svenska Dagbladet uppmärksammat denna fräna kritik från en av Finlands ledande försvars- och säkerhetspolitiska debattörer. Föga förvånande ger försvarsminister Karin Enström i en kommentar i SvD:s artikel en helt motsatt bild:
"- Vi stärker nu försvarsförmågan och ökar förbandsanslaget med 1,4 miljarder de kommande fyra åren. Försvarsmakten genomför flera övningar på och över Östersjön där bland annat Finland deltar. Sverige är det land som har mest militär flygaktivitet över Östersjön, av samtliga Östersjöländer, säger Karin Enström och tillägger: - Vid årsskiftet stödjer Sverige, Finland och Norge tillsammans Island med luftövervakning. Det är ett exempel på hur vi samarbetar med andra länder - helt i enlighet med vår säkerhetspolitik. När jag förra veckan träffade Natos generalsekreterare tackade han för Sveriges bidrag i Nato-ledda insatser och i organisationens utvärdering av vår försvarsreform ges den gott betyg."
Som vanligt är det en blandning mellan högt och lågt. Sverige är det land som har störst intresse av Östersjön säkerhetspolitiskt, näst Ryssland. Att inget av de andra EU-länderna runt Östersjön har samma aktivitet beror på att de alla har andra gränser som är betydligt mer intressanta. Förutom Tyskland och Danmark har alla de andra länderna landgränser direkt mot Ryssland varvid dessa av naturliga skäl är betydligt mer intressanta.
Vad avser "luftövervakning" över Island är det en fråga som tidigare berörts på WW. Den isländska förfrågan till övriga nordiska länder gällde ursprungligen incidentberedskap, men detta stoppades av vissa NATO-länder (sic!) som anser att Sverige åker snålskjuts i NATO. Lösningen för att ändå visa på nordiska sammanhållning blev då att istället genomföra flygövningar på Island med stridsflygplan motsvarande de gemensamma flygövningar som genomförs på veckobasis mellan flygförband i norra Norge, Sverige och Finland. I händelse av ett skarpt incidentuppdrag blir det då NATO-landet Norges flygstridskrafter som får sättas in. Uppgiften "luftrumsövervakning" är inte något som genomförs med stridsflygplan utan med markradarstationer och radarövervakningsflygplan. Sålunda hade Sverige löst den uttalade uppgiften om man t ex deltagit med de svenska sådana resurser som finns. Med tanke på att endast två flygplan återstår av ursprungliga sex sedan övriga sålts till andra länder, lär dessa behöva prioriteras för närområdet. Allt det här vet ju Karin Enström och Försvarsdepartementet, men för att verka effektiv är det naturligtvis viktigt att tala om "luftrumsövervakning".
Återigen refererar också försvarsministern till den pappersutvärdering som gjorts i NATO av de svenska målsättningarna med försvarspolitiken. Det är alltså inte någon värdering som gjorts av reell försvarsförmåga, finansiering av försvarsreformen, hur långt försvarsreformen har kommit eller ens någon värdering som gjorts på plats i Sverige utan en värdering av de uppgifter Försvarsdepartementet sänt in rörande hur man tänker sig svenskt försvar när insatsorganisation 2014 är intagen. Som bekant är det en enorm skillnad i Regeringens målsättningar för svenskt försvar och vad finansieringen räcker till och för den delen även den förmåga som finns idag. Som exempel kan t ex nämnas marininspektör Jan Thörnqvists föredrag på Folk och Försvars idag om Marinens förmåga. Han betecknade läget som gott, där Marinen är så gott som i mål med samtliga målsättningar för IO 14 utom att ha samtliga förband personalförsörjda och välövade. Det kan ju tyckas vara en rätt väsentlig del i att nå målen med en försvarsreform?
I försvarsministerns uttalande i SvD ser vi därmed de tydligaste av exempel på just det Charly Salonius-Pasternak beskriver i sin artikel. Regeringen skriver säkerhetspolitisk check efter check, helt utan täckning i verkligheten.
En av Kalla Krigets djupaste hemligheter är den så kallade Zonen (eller kanske rentav Zonerna). Zonen är en förkortning för Högkvarterszonen och syftar på det område dit Sveriges ledning med stödfunktioner skulle ta sin tillflykt i händelse av krig. Zonen utgjordes av ett antal mycket hemliga bergrum, vars existens var så hemliga att informationen rörande dessa klassades högre än graden kvalificerat hemligt.
Genom åren har det också existerat en stor mängd vilseledande information kring Zonens placering. I romansviten Operation Garbo valde författarna att förlägga Zonen till Tivedenområdet och Tiveden har också varit en av de mer populära platserna att misstänka. Anläggningarnas placering var så hemlig att personal med driftuppdrag dit ej fick köra militärregistrerade bilar dit och till och med lär ha tvingats byta nummerplåtar under resans gång i syfte att förvilla eventuella förföljare enligt dokument som framkommit på senare år. Från början lär antalet anläggningar i Zonen ha varit mycket stort då stora delar av stödfunktionerna till landets styrande organ även skulle inrymmas. Regering, Riksdagens krigsdelegation och den högsta militärledningen skulle därtill alla ha reservanläggningar. Alla inte bara dolda utan även skyddade mot de kärnvapenanfall man kunde förvänta i händelse av att det kalla kriget skulle bli hett.
Det svenska totalförsvaret var oerhört väl utbyggt under det kalla kriget genom andra världskrigets erfarenheter. Inte minst lade man stor vikt vid försörjningsberedskap och psykologiskt försvar. Välkända är telefonkatalogernas sidor "Om kriget kommer" där varje svensk kunde läsa de viktigaste åtgärderna var och en inom allmänheten behövde känna till. Den tilltänkta sovjetiska fienden visste man var mycket skicklig på informationskrigföring och vilseledning och det var därför av yttersta vikt att allmänheten fick ta del av svensk information genom radio och tv. För att man skulle kunna veta att budskapet var autentiskt och därtill invaggas i en viss trygghet om att vissa saker består, fanns långtgående förberedelser för att upprätthålla Sveriges Radios och Sveriges Televisions sändningar i händelse av krig. Sålunda var det viktigt att även dessa hade krigsgrupperingsplatser inom Zonen med möjlighet att intervjua landets högsta ledning samt förmedla viktig information.
Idag lär dock Zonen vara avvecklad (i alla fall delar därav eller kanske en äldre?) och så är även de omfattande förband som utbildades för att försvara Zonen. Vissa av anläggningarna är plomberade och andra säljs till allmänheten. En anläggning som säljs till allmänheten är just anläggningen som skulle användas av Sveriges Radio och Sveriges Television. För 3,9 miljoner kr kan man nu bli ägare till ett omfattande bergrumskomplex där de ej plomberade ytorna omfattar 5000 kvm och hela markområdet 18 hektar. Bilderna och ritningarna som mäklaren tillhandahåller vittnar om de enorma resurser som lades ner under det kalla kriget på försvarsförberedelser. Passa på att titta på detta då det sannolikt är den enda chansen att se något liknande. Särskilt översiktkartan vittnar om hur stor bara denna anläggning för Sveriges Radio och Television varit, även mycket nu verkar vara plomberat.
Lika imponerad som man blir av våra förfäders ansträngningar, lika fundersam blir man över vilka förberedelser som finns kvar idag. Att vi idag i Sverige närmast helt saknar försörjningsberedskap sedan alla beredskapslager avvecklats är väl känt och något som bland annat lyfts av Staffan Danielsson (livsmedelsförsörjningen). Det tål att fundera på vilka förberedelser och ansträngningar som överlevt 00-talets strategiska time-out för att trygga att landet fortsatt har sin folkvalda styrelse i funktion och därtill massmedia om nu ofreden mot förmodan skulle drabba oss.
Nedan ett tidigare länkat inslag från Handelsbanken TV om samma anläggning förra gången den såldes. Förra ägaren gjorde konkurs efter ca ett halvår. I inslaget finns också en intervju med en journalist som var krigsplacerad i anläggningen.
Kommentarer som spekulerar i varifrån krigstida ledning idag sker kommer ej att publiceras. Uppdatering 21.25: Missa för allt i världen inte den skarpa kritik av svensk försvarsförmåga som finske forskaren Charly Salonius-Pasternak reser. Tyvärr en alltför sann bild.
