… hur en fördyring och försening kan framställas som en satsning…
Cecilia Widegren är synnerligen produktiv även om hon inte alls vill kommentera den mycket stora ryska beredskapsövningens konsekvenser för svensk försvarspolitik. Det går knappt en dag utan att man kan läsa nya debattartiklar av henne i landsortspressen även om det ofta är samma artiklar som publiceras på olika platser. Idag lyckades hon med att samtidigt få publicerat en artikel om ”miljardsatsning på försvaret i Västsverige” i Göteborgs-Posten såväl som Hällekis-Kuriren samt ”miljardsatsning på försvaret i Norrbotten”. Den sistnämnda fick även den norrbottniske moderate riksdagsledamoten Johan Johansson vara med och underteckna för att understryka den lokala prägeln.
Vad är det då för miljardsatsning det handlar om? Läggs det en ny öronmärkt miljard på försvaret i Västsverige respektive Norrbotten då det talas om miljardsatsningar på bägge platserna?
För syns skull kan man jämföra nyss nämnda miljardsatsning med denna drygt 70 år gamla miljardsatsning på försvaret i Västsverige. Då handlade det mycket riktigt om en satsning på förmågor som tidigare inte fanns. Modernt för sin tid. Idag handlar det om av försvaret redan budgeterade renoveringar – som ofta legat budgeterade och väntat på beslut som Regeringen hållit inne med.
Vad det handlar om idag är att Regeringen slutligen fattar beslut om att genomföra de renoveringar och uppgraderingar som Försvarsmakten redan tidigare avsett genomföra. De ”satsningar” som Widegren och Johansson nu marknadsför har legat i röret länge för att inte den svenska stridsvagnsförmågan ska bli helt obsolet. En stor del av renoveringen och uppgraderingen utgörs också av ett nytt ledningssystem för stridsvagnarna.
Denna renovering och modifiering omfattar endast 48-56 av de 120 stridsvagn 122 som Sverige har. Det är nämligen allt vad den internationellt inriktade Insatsorganisation 2014 har. Detta trots det ökad fokus på nationellt försvar och trots det kostnadsneutrala förslag förre arméinspektören Berndt Grundevik lade förra våren där Arméns slagkraft skulle ökas betydligt, bland annat genom att antalet stridsvagnar i organisationen ökades till 110. De facto får alltså Armén bara hälften av sina stridsvagnar livstidsförlängda på samma sätt som Flygvapnet bara får strax över hälften av sina JAS 39 moderniserade.
Vad varken Widegren eller Johansson vill ta upp är att såväl renoveringen och modifieringen av stridsvagn 122 som ledningssystem utgör två av de 32 projekt som den av regeringen tillsatta och av Håkan Jevrell ledda ”genomförandegruppen” beslöt att stryka våren 2008 på mycket lösa grunder. Den information man hade om respektive projekt var i princip en bild och en kortfattad beskrivning om en halv A4-sida. Försvarsmakten tilläts inte ge sin syn på det hela. Idag har nästan samtliga projekt återupplivats, till dyrare kostnader och med förmågeglapp som följd. Just den av Widegren och Johansson marknadsförda ”satsningen” är ett projekten som fördyrats och där resultatet har blivit förmågeglapp. Regeringen fick förra året svidande kritik av Riksrevisionen för ”genomförandegruppen” vilken jag tidigare har kallat ”amatörernas afton” för den högst amatörmässiga processen som kostat skattebetalarna såväl pengar som försvarsförmåga.
Somliga tror dock på allvar att det rör sig om satsningar. Såväl Skövde Nyheter som Norrländska Socialdemokraten samt Norrbottens-Kurirens TV-kanal har fallit för detta, där den sistnämnda därtill intervjuar Johan Johansson framför en stridsvagn på I 19. Enligt intervjun med Johansson i Norrländska Socialdemokraten är kostnaden för uppgraderingen en försvarshemlighet, liksom vad som ingår i uppgraderingen. Den som vill veta vilka summor det rör sig och ungefär vilka uppgraderingarna är behöver dock bara läsa sidan 17 i det öppna dokumentet Försvarsmaktens materielplan.
För den som vill ta del av fler av Johan Johanssons debattartiklar i försvarsfrågor rekommenderas debatten mellan honom och löjtnanten Daniel Vikström från i vintras (del 1, del 2, del 3, del 4). Den uppmärksamme lägger märke till att några av de materielsystem som räknas upp är sådant som ingick i ”amatörernas afton” respektive den affär som gjort att Försvarsmakten sedan i vintras inte har en endaste haubits.
Härnäst skulle man kunna gissa sig till att vi kommer att få höra om hur Regeringen gör ytterligare en ”miljardsatsning” på försvaret när motsvarande renoverings- och modifieringspaket för Stridsfordon 90 offentliggörs. Dagens debattartiklar fortsätter enbart den sorgliga traditionen att presentera nödvändigt underhåll som ”satsningar”. Som vanligt tar man heller inte upp att den siffra för materielbudgeten som nämns är för såväl anskaffning, vidmakthållande och avveckling och att anskaffningsdelen stadigt sjunkit under Alliansregeringen när man istället valt att skjuta problemen framför sig. Istället har man byggt på det så kallade materielberget i form av materielsystem som inom en tioårsperiod når slutet på sin livstid och där idag ingen finansiering finns att tillgå. Däri ligger ett av de absolut största problemen för det svenska försvaret och Regeringen gör tyvärr fortfarande ingen som helst ansats att rätta till problemet. Hur stora delar av dagens ”satsning” som återfinns i budgetposten för ”vidmakthållande” av materiel respektive ”anskaffning” framgår inte.
När statliga infrastruktursatsningar presenteras kan en satsning kan vara att göra en motortrafikled till dubbelfilig motorväg med höjd hastighet till 120 km/h. Hade man tillämpat samma definition på satsningar som inom försvarspolitiken hade den dubbelfiliga motorvägen, som nu fått djupa hjulspår och potthål, gjorts enfilig och fått hastighetsbegränsningarna sänkta till 60 km/h. Det är ju dock inte möjligt att presentera som en satsning eftersom allmänheten direkt skulle klara av att syna bluffen. Tyvärr är så inte fallet inom försvarspolitiken.
Idag publicerades på Försvar och Säkerhet den andra delen i följetongen ”Korridoren till Kaliningrad”. Lika läsvärd som tidigare del samt prolog och därtill intressant att läsa i anslutning till president Obama val att besöka Sverige när besöket i Ryssland nu ställts in. (DN, 2, 3, SR, SVT, SvD, 2, Aft)
Bloggat om miljardsatsningen: 6:e mannen, Skipper (där man för övrigt kan läsa mer om renoveringens innehåll)
Uppdatering 8/8 06.35: Nu är tydligen Försvarsmakten uppgraderad när de olika stridskrafterna fått var sin "uppgradering". Från Sveriges Radio Skaraborg:
"Det här är ett framtidsinriktat beslut där Alliansregeringen fortsätter att modernisera Sveriges försvar. Flyget har fått sin uppgradering, marinen har fått sin uppgradering och nu får också armén sin uppgradering."
Man häpnar.
Uppdatering 12.20: SvD intervjuar Cecilia Widegren om miljardsatsningen.
Uppdatering 18.00: SR Norrbotten talar också om "jätteinvesteringen" som görs på försvaret. I Skövde Nyheter får Cecilia Widegren mothugg av löjtnant Daniel Vikström, som även var den som gav Johan Johansson svar på tal i vintras. Skipper har också producerat ytterligare ett inlägg i ämnet med den talande rubriken "Fortsatt desinformation".
En nygammal försvarsblogg med förvånande innehåll!
Den sedan länge pensionerade kommendörkaptenen Magnus Haglund, tidigare fartygschef och divisionschef vid den efter FB-04 avvecklade 44. robotbåtsdivisionen upplyste härom veckan om existensen av sin egen blogg Samhälle och Försvar. Några av er har säkert redan noterad att den har adderats till blogglistan här till höger då den av flera anledningar är läsvärd. Att det dyker upp nya försvarsorienterade bloggar är av godo då dessa i olika grad gynnar den så välbehövliga försvarsdebatten. Jag har nu läst igenom Haglunds samtliga blogginlägg, dessvärre med stigande förvåning.
Bloggen Sammhälle och Försvar är egentligen inte alls ny. Den startades redan i oktober 2009 men själv har jag aldrig läst den tidigare, och inte heller jag jag sett den omnämnas i försvarsdebatten vilket kan tyckas vara något märkligt då bloggen existerat under snart fyra år. Av den anledningen har jag därför ägnat några timmar till att läsa igenom de ca 170 blogginläggen. Flera inlägg på bloggen är läsvärda och har budskap som jag helt och hållet delar, i synnerhet de som handlar om en bättre samordning av statens maritima resurser. Det finns även en del annat tänkvärt att läsa.
Då Magnus Haglund är f.d. sjöofficer med bakgrund från en tid när kriget var kallt och då vi faktiskt hade ett försvar värt namnet, samt det faktum att han är ledamot av Kungliga Örlogsmannasällskapet (KÖMS) samt Kungliga Krigsvetenskapsakademien (KKrVA) så hade jag redan innan jag började läsa inläggen en någorlunda förutfattad mening av vilka åsikter som skulle förmedlas avseende situationen runt försvars- och säkerhetspolitiken och det minst sagt prekära läge vi nu befinner oss i. Döm om min förvåning då åsikterna i många fall inte alls var de jag hade förväntat mig av en pensionerad officer som uppenbart engagerar sig i försvarsfrågorna.
Att Haglunds blogg över huvud taget blev föremål för ett eget inlägg baseras till del av att jag förvånas över hans åsikter och ställningstaganden runt en rad viktiga strategiska frågor, men även vissa märkliga uttalanden om den pågående försvarsdebatten. Jag har valt att belysa några av de inlägg och ståndpunkter som förvånar mig mest och som är värda att debatteras.
Försvaret av Gotland
En av de märkligare är Haglunds i mina ögon naiva syn på situationen rörande försvaret av Gotland, eller rättare sagt avsaknaden av ett försvar på Gotland. Så här skriver Haglund i ett av sina inlägg (min fetstil).Idag - och på dagens konfliktnivå - torde försvaret av Gotland vara helt tillfyllest. Vi har insatsberedda flyg- och sjöstridskrafter och det finns en lokalrekryterad hemvärnsbataljon på plats. Det kan ju anses vara tillräckligt idag och en snabb förstärkning med andra förband torde vara möjlig att genomföra och visst vore det närmast egendomligt om Försvarsmakten skulle undvika att genomföra olika typer av förbandsövningar på ön! Amfibiebataljonen kan ju vara på plats mycket snabbt!
Påståenden som dessa, som jag inte alls delar, bör givetvis bemötas sakligt vilket jag avser att göra i detta inlägg.
För det första. Ett Gotland helt utan försvar kan knappast vara tillfyllest oavsett konfliktnivå, vilket för övrigt är ett rent felaktigt begrepp att använda i sammanhanget. I dag har vi ingen konflikt, varför konfliktnivå blir ett obsolet begrepp. Konfliktnivå är heller inte måttstock på vilken grad av försvar som bör finnas på Gotland av den enkla anledningen att när vi står i en konflikt så är det för sent att börja fundera på vilken nivå av försvar vi behöver. Detta alldeles oavsett om det handlar om fastlandet eller Gotland. Försvarsförmåga tar många år att bygga upp.
Det relevanta är i stället, att analysera vilken militär kapacitet i form av numerär, och vilka militära förmågor som finns i närområdet, och då talar vi inte om Finland. Detta tillsammans med vilka ambitioner ett land har, och vilka politiska budskap man sänder ut. Allt detta tillsammans måste utgöra grunden för bedömningen av vilken försvarsförmåga som är lämplig. Det är just detta arbete som försvarsberedningen nu har påbörjat och kommer att slutföra i början av nästa år. Att som Haglund gör, redan nu konstatera att försvaret av Gotland är tillfyllest anser jag vara både naivt och oansvarigt. Inom politiken har de flesta partierna insett att det permanenta försvaret av Gotland måste stärkas. Det är bara Moderaterna och Miljöpartiet som i dag motsätter sig detta.
För det andra. Om Haglund anser att det inte är några problem att snabbt förstärka förvaret av Gotland så vore det lämpligt för debattens trovärdighet att Haglund definierar vilka andra förband som ska avdelas för att förstärka Gotland (man kan f.ö. inte förstärka något som inte existerar) då förbandsmassan är nere på en sådan kritiskt låg nivå avseende numerär att en avvägning/prioritering måste ske hos den högsta ledningen var förbanden ska användas (läs ÖB:s uttalande i nyårsintervjun: En vecka, på en plats mot ett begränsat anfall).
För det tredje. Hur anser Haglund att amfibiebataljonen ska transporteras till Gotland i händelse av sämre väder? Som f.d. robotbåtschef bör Haglund var väl medveten om vilka väderförhållanden Gotska Sjön kan bjuda på. Tillförsel av förband till Gotland har för övrigt senast övats 2009 under Dagny II, vars resultat till del har avhandlats hos annan blogg. Den som tror att det är enkelt att snabbt förstärka Gotland utan regelbunden övning och en väl uppsmord logistikkedja får nog tänka om.
En annan relevant fråga är vilka vapensystem den enda amfibebataljonen vi har, förflyttad på egen köl med Stridsbåt 90, ska använda för att förhindra att någon annan nyttjar ön för sina intressen? Amfibiebataljonen saknar kvalificerade system för luftförsvar och tyngre vapensystem. Vidare är som bekant ett av bataljonens kompanier numera fordonsburet och inte sjöburet.
För det fjärde. Haglund påstår även att "det blir inte tydligare av att debattörerna helt undviker att beskriva vilka strategiska förutsättningar man har för sina resonemang" när det kommer till att beskriva varför försvaret av Gotland är av största vikt. Det anser jag är en felaktig och inte rättvis bedömning. Inte minst av Haglunds kollegor inom krigsvetenskapsakademien som bl.a. Karlis Neretnieks och Johan Wiktorin. Dessa har under flera års tid debatterat om den strategiska skälen för försvaret av Gotland. För att inte råka ut för samma anklagelse så ska jag kortfattat även på denna plats beskriva varför Gotland är strategiskt viktigt för Sverige, men även för våra grannländer.
Den som behärskar Gotland behärskar större delen av Östersjön. Detta är fakta! I synnerhet om man placerar ut långräckviddiga sjömålsrobotsystem som den landbaserade versionen av SS-N-26 och den nyutvecklade BrahMos. Med dessa robotar når man 300-500 km mot sjömål. Placerar man markmålsroboten Iskander på Gotland når man såväl mål i Sverige som i Baltikum och Polen. Lägger man därtill även luftvärnsroboten S-400 så behärskar man även luftrummet över stora delar av Östersjön vilket mer eller mindre omöjliggör för vårt eget flyg att kunna verka på avsett sätt. Dessa vapensystem kan Ryssland, om de skulle vara så fräcka, kunna ställa på Gotland inom 24 timmar.
Är detta ett troligt scenario? Nej, inte som ett isolerat angrepp riktat mot Sverige så som det säkerherhetspolitiska läget ser ut här och nu. Ett mer sannolikt scenario skulle kunna vara vid en eventuell konflikt mellan Ryssland och de baltiska staterna. Man kan fundera på vad som skulle kunna hända om det blir oroligheter runt "Korridoren till Kaliningrad" som Johan Wiktorin skriver om i sin nu högaktuella serie! Om Ryssland skulle behärska Gotland med dessa vapensystem utplacerade så skulle det skära av NATO:s möjligheter till förstärkningsoperationer till sina Allierade i Östersjön utan att först bomba Gotland sönder och samman. Ett högst oroväckande scenario där Sverige skulle bli indragna på mer än ett sätt.
Att sätta trupp på Gotland är för Ryssland inga större problem (inte heller för någon annan om man vill leka med den tanken). Att Sverige med militära medel efter en sådan utveckling ska kunna återta Gotland är sannolikt en omöjlighet att göra på egen hand med nuvarande organisation.
Haglund är utöver detta även negativt inställd till ett eventuellt NATO-medlemskap och skriver följande om detta.
Haglund bortser medvetet, eller omedvetet från det faktum att dåtidens försvar till skillnad från i dag handlade om att försvara landet hela landet mot ett storskaligt anfall. Tiden var dessutom betydligt längre än en vecka innan fria kriget tog vid. En avsevärd skillnad som man inte kan likställa med dagens debatt.
I ett annat inlägg under rubriken Kan vi försvara oss? skriver Haglund följande rader om Ryssland.
Det är helt andra saker än hot som måste beaktas. Framförallt militära förmågor som tillsammans med det politiska läget måste beaktas något som redan avhandlats i delen om Gotland. I det allt mer auktoritärt styrda Ryssland kan vi också konstatera att den demokratiska utvecklingen i dag är på väg åt fel håll. Det är dessa faktorer som är styrande, inte den hotbild som råder här och nu. En vilja kan ändras över en natt, att skapa ett försvar tar år.
Haglund inför även ett nytt begrepp i debatten när det kommer till beskrivningen av Rysslands förmågeuppbyggnad där han tar #lågnivå ytterligare ett steg och skriver att den sker från en nära nog nollpunkt.
I dag vet vi att försvarsberedningen, men uppenbart även Haglund tillsammans med flera politiker har missbedömt den ryska förmågan fullständigt samtidigt som övriga debattörer gång på gång har försökt påvisa motsatta förhållanden. Det har vi nu även fått ett kvitto på när Putin under juli månad genomförde ett stort antal beredskapsövningar, där Ryssland under den största övningen, inom bara något dygn lyckades sätta 160.000 man tillsammans med flygplan och fartyg på krigsfot. Den låga nivån som majoriteten av nymoderata försvarspolitiker alltid återkommer till passar således mycket illa på beskrivningen av Ryssland. Man kan tyvärr konstatera att den passar bättre som beskrivning av vår svenska försvarsförmåga.
Ett helt absurt påstående som inte kan få stå oemotsagt då det inte är fair play att spela in genderkortet i debatten om man inte har torrt på fötterna. På försvarsbloggarna är debatten avkönad. Vad som sedan eventuellt skrivs på twitter kan inte försvarsbloggarna lastas för.
Det är således inte p.g.a. någons könstillhörighet som det ibland riktas kritik mot försvarspolitiker, i stället är kritiken ofta baserad på fakta. Ofta har den sin grund i en lång rad debattartiklar och uttalanden där skönmålningen av försvarsförmågan ständigt når nya höjder. Om man som försvarspolitiker påstår att försvarsförmågan är bättre i dag än för 20 år sedan (Läs 1993 - det året då FMÖ Orkan genomfördes) eller beskriver nödvändigt och planerat underhåll på ett sätt som att Moderaterna och Alliansregeringen genomför "stora satsningar" tillsammans med många andra märkliga uttalanden så får man räkna med att röster höjs och detta alldeles oavsett politisk färg eller om man är kvinna eller man, i synnerhet om man för talan för det regeringsbärande partiet.
I samma inlägg spekulerar Haglund runt anledningen till den av honom uttalade hetsjakten och kommer fram till att det kan bero på att för att försvaret under Alliansregeringen nu håller på att moderniseras och övergå till ett insatsinriktat försvar i stället för det föråldrade invasionsförsvaret och skriver att vårt värnpliktsbemannade mobiliseringsförsvar med tiden blev alltför långsamt. Haglund med bakgrund i Marinen borde veta bättre då både Flygvapnet och Marinen med inneliggande årskullar hade avsevärt högre beredskap än vad man till vardags uppnår i dag då beredskap i dag kostar ofantliga summor med anledning av den moderatledda försvarsreformen med anställda soldater och sjömän. Haglund verkar heller inte noterat att försvarsreformen haltar betänkligt p.g.a. det svåra vakansläget som omfattar såväl soldater, sjömän som officerare. Beslutet om att avveckla värnplikten gick som alla vet för fort och togs utan att en djupare analys hade genomförts.
Haglund hyllar i ena sekunden det insatta insatsförsvaret, och i nästa inlägg vill han sänka beredskapen "för de förband och enheter som bara har uppgifter i krig och inte i dagens ganska lugna omvärld". Retoriken är inte konsekvent, och i bland undrar man vilket budskapet är?
Av ren nyfikenhet kan man tillåta sig att spelulera runt varför Haglund förmedlar en bild av hur lyckad och rätt den pågående försvarsreformen är, varför det helt plötsligt oviktigt att Gotland inte har något försvar, och varför den nymoderata skönmålningen ska försvaras?
En rimlig förklaring skulle givetvis kunna vara att skribenten gick i pension redan 1997 och har således varken upplevt konsekvenserna av, och alla de förmågeglapp som uppstått efter försvarsbesluten 2000 eller 2004. Det är givetvis svårt att skapa sig en rättvisande bild om man inte sett Försvarsmakten från insidan under sexton år.
Men den mer korrekta förklaringen till de hos en pensionerad sjöofficers något annorlunda åsikter än vad hans kollegor brukar uttrycka runt nuvarande läge i den omdebatterade försvarspolitiken står nog sannolikt att finna i det faktum att Magnus Haglund själv är aktiv i de Nya Moderaterna i Kista? Att Haglund till synes står bakom den pågående försvarsreformen framgår förhållandevis tydligt i ett av de senaste twitterinläggen.
"...men vi ska nog akta oss för att höja spänningen i vår del av Nordeuropa genom att idag ansluta oss till Nato. Inte minst handlar det om de baltiska staternas säkerhet, eftersom den i mycket är beroende av att det är relativt lugnt i vår region. Inte vill vi ge ryska aktivister en anledning att ingripa i Baltikum?"KKrVA har gjort omfattande studier av ett scenario "det operativa dilemmat" som omfattar både Ryssland, Gotland, Baltikum och NATO. Mycket läsvärt, men sannolikt inte en uppfattning som Haglund delar med hänsyn till sitt ställningstagande runt dessa säkerhetspolitiskt viktiga frågor på sin blogg och i andra debattartiklar.
Försvarsdebatten
Haglund anser även att försvarsdebatten är egendomlig, upphaussad och är baserad på rykten när det talas om att Sverige inte kan stå emot ett väpnat angrepp och vänder sig bl.a. mot att debatten har lagt vikt vid försvaret av Gotland (se tidigare stycke) och att vissa särintressen gärna tar den ryska propagandan som styrande för sina uppfattningar. Haglund gör en jämförelse med kalla kriget och menar att Sverige inte ens då kunde stå emot ett väpnat angrepp på egen hand i mer än en vecka. Här anser jag att Haglund gör våld på historien. Under kalla kriget handlade det inte om att som debatten nu handlar om, att försvara landet på en plats under en vecka mot ett begränsat anfall och dessutom tidigast 2019+ (under förutsättning att mer pengar tillförs).Haglund bortser medvetet, eller omedvetet från det faktum att dåtidens försvar till skillnad från i dag handlade om att försvara landet hela landet mot ett storskaligt anfall. Tiden var dessutom betydligt längre än en vecka innan fria kriget tog vid. En avsevärd skillnad som man inte kan likställa med dagens debatt.
Ryssland
I samma inlägg avhandlar Haglund Rysslands militära förmåga och debatten som förevarit i media, bland politiker och på bloggar."Hotbildsivrarna skulle kanske sansa sig lite och se på verklighetens politiska ingångsvärden i stället för att haussa upp den ryska förmågan långt över deras reella kapacitet."
I ett annat inlägg under rubriken Kan vi försvara oss? skriver Haglund följande rader om Ryssland.
"Och det stora uppbyggnaden är ju dessutom främst en myt, som Putin m fl odlar för inrikes bruk och för att visa hur stark man håller på att bli. Men varför ska vi tro den ryska interna propagandan just i det här fallet? Sanningen är ju dessutom att den ryska militära numerären ska minska från 1,1 miljoner man till 1 miljon"Här gör Haglund i mina ögon två generalfel. För det första så trampar han i samma fälla som så många andra debattörer gör och låser på begreppet hot i stället för förmåga. Jag delar Haglunds uppfattning att inget militärt hot i dag är förestående. Hade det förhållit sig på det sättet så skulle vi förhoppningsvis redan ha mobiliserat de få enheter som finns kvar och satt dessa i högsta stridsberedskap.
Det är helt andra saker än hot som måste beaktas. Framförallt militära förmågor som tillsammans med det politiska läget måste beaktas något som redan avhandlats i delen om Gotland. I det allt mer auktoritärt styrda Ryssland kan vi också konstatera att den demokratiska utvecklingen i dag är på väg åt fel håll. Det är dessa faktorer som är styrande, inte den hotbild som råder här och nu. En vilja kan ändras över en natt, att skapa ett försvar tar år.
Haglund inför även ett nytt begrepp i debatten när det kommer till beskrivningen av Rysslands förmågeuppbyggnad där han tar #lågnivå ytterligare ett steg och skriver att den sker från en nära nog nollpunkt.
I dag vet vi att försvarsberedningen, men uppenbart även Haglund tillsammans med flera politiker har missbedömt den ryska förmågan fullständigt samtidigt som övriga debattörer gång på gång har försökt påvisa motsatta förhållanden. Det har vi nu även fått ett kvitto på när Putin under juli månad genomförde ett stort antal beredskapsövningar, där Ryssland under den största övningen, inom bara något dygn lyckades sätta 160.000 man tillsammans med flygplan och fartyg på krigsfot. Den låga nivån som majoriteten av nymoderata försvarspolitiker alltid återkommer till passar således mycket illa på beskrivningen av Ryssland. Man kan tyvärr konstatera att den passar bättre som beskrivning av vår svenska försvarsförmåga.
Blandad kritik mot Försvarsmakten, officerskåren och försvarsbloggar
Haglund riktar även en känga mot delar av den i dag aktiva officerskåren och målar upp bilden av en yrkeskår som mest talar om hur bra allt var förr och att Försvarsmaktens personal skulle ha svårt att hantera inriktningspropositionen från 2009 och antyder till och med att Försvarsmakten skulle motarbeta politiska beslut?"...vi får nog akta oss för att inte de militära – och marina – sakkunskaperna går förlorade inom vårt försvar därför att officerarna mest talar om hur bra allt var förr!"
"Eller är det så att starka interna krafter inom Försvarsmakten inte vill verkställa vad den politiska ledningen faktiskt beslutat?"Det som slutligen fick mig att författa detta inlägg är inledningen i Haglunds senaste inlägg. Det går ut på att kritisera försvarsbloggarna som han anser "bedriver hetsjakt mot moderater – särskilt kvinnliga".
Ett helt absurt påstående som inte kan få stå oemotsagt då det inte är fair play att spela in genderkortet i debatten om man inte har torrt på fötterna. På försvarsbloggarna är debatten avkönad. Vad som sedan eventuellt skrivs på twitter kan inte försvarsbloggarna lastas för.
Det är således inte p.g.a. någons könstillhörighet som det ibland riktas kritik mot försvarspolitiker, i stället är kritiken ofta baserad på fakta. Ofta har den sin grund i en lång rad debattartiklar och uttalanden där skönmålningen av försvarsförmågan ständigt når nya höjder. Om man som försvarspolitiker påstår att försvarsförmågan är bättre i dag än för 20 år sedan (Läs 1993 - det året då FMÖ Orkan genomfördes) eller beskriver nödvändigt och planerat underhåll på ett sätt som att Moderaterna och Alliansregeringen genomför "stora satsningar" tillsammans med många andra märkliga uttalanden så får man räkna med att röster höjs och detta alldeles oavsett politisk färg eller om man är kvinna eller man, i synnerhet om man för talan för det regeringsbärande partiet.
I samma inlägg spekulerar Haglund runt anledningen till den av honom uttalade hetsjakten och kommer fram till att det kan bero på att för att försvaret under Alliansregeringen nu håller på att moderniseras och övergå till ett insatsinriktat försvar i stället för det föråldrade invasionsförsvaret och skriver att vårt värnpliktsbemannade mobiliseringsförsvar med tiden blev alltför långsamt. Haglund med bakgrund i Marinen borde veta bättre då både Flygvapnet och Marinen med inneliggande årskullar hade avsevärt högre beredskap än vad man till vardags uppnår i dag då beredskap i dag kostar ofantliga summor med anledning av den moderatledda försvarsreformen med anställda soldater och sjömän. Haglund verkar heller inte noterat att försvarsreformen haltar betänkligt p.g.a. det svåra vakansläget som omfattar såväl soldater, sjömän som officerare. Beslutet om att avveckla värnplikten gick som alla vet för fort och togs utan att en djupare analys hade genomförts.
Haglund hyllar i ena sekunden det insatta insatsförsvaret, och i nästa inlägg vill han sänka beredskapen "för de förband och enheter som bara har uppgifter i krig och inte i dagens ganska lugna omvärld". Retoriken är inte konsekvent, och i bland undrar man vilket budskapet är?
Sammanfattning
Alla har givetvis rätt till en åsikt, det är en demokratisk rättighet som ska värnas och skyddas. Skulle alla debattörer vara av samma åsikt skulle det inte heller bli någon försvarsdebatt. Av den anledningen ställer jag mig generellt sett positiv till Haglunds blogg trots att jag inte alls delar hans åsikter i en rad frågor av vilka jag lyft fram de primära i texten här ovan.Av ren nyfikenhet kan man tillåta sig att spelulera runt varför Haglund förmedlar en bild av hur lyckad och rätt den pågående försvarsreformen är, varför det helt plötsligt oviktigt att Gotland inte har något försvar, och varför den nymoderata skönmålningen ska försvaras?
En rimlig förklaring skulle givetvis kunna vara att skribenten gick i pension redan 1997 och har således varken upplevt konsekvenserna av, och alla de förmågeglapp som uppstått efter försvarsbesluten 2000 eller 2004. Det är givetvis svårt att skapa sig en rättvisande bild om man inte sett Försvarsmakten från insidan under sexton år.
Men den mer korrekta förklaringen till de hos en pensionerad sjöofficers något annorlunda åsikter än vad hans kollegor brukar uttrycka runt nuvarande läge i den omdebatterade försvarspolitiken står nog sannolikt att finna i det faktum att Magnus Haglund själv är aktiv i de Nya Moderaterna i Kista? Att Haglund till synes står bakom den pågående försvarsreformen framgår förhållandevis tydligt i ett av de senaste twitterinläggen.
Sett att det finns dom som inte tänker rösta på moderaterna på grund av försvarspolitiken, som ju är nyskapande. Vem ska de då rösta med?
— Magnus Haglund (@MagnusHaglund3) July 25, 2013
Gästinlägg: En sjömans perspektiv på personalförsörjningen
Det föregående inlägget om Försvarsmaktens personalförsörjning och övergången till ett yrkesförsvar har nu genererat över 120 kommentarer. Tyvärr har inte alla varit så "kärnfulla", men det visar ändå på att det är en fråga som berör. Personalförsörjningen och yrkesförvaret har vållat mycket debatt sedan värnplikten gjordes vilande. Ett perspektiv som tyvärr till stor del saknats är det så kallade underifrånperspektivet (kanske skulle man rentav kunna kalla det inifrånperspektiv) där anställda soldater och sjömän själva ger sin bild av hur det fungerar. Det är därför det är så tacksamt att här kunna publicera just ett gästinlägg från en anställd sjöman.
Att det finns en rad soldater och sjömän som läser WW råder det inga större tvivel om. Det vore intressant att höra mer ifrån er i kommentarerna till detta inlägg. Vad är er inställning i de här frågorna? Håller ni med gästskribenten?
Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Personalförsörjning
Jag läser allt oftare inlägg på diverse försvarsbloggar som behandlar personalförsörjningen i Försvarsmakten. Många har idéer på hur den inte skall hanteras men allt för få försöker finna en lösning.
Vi har sedan att vi skrotat vårt invasionsförsvar och med den värnplikten övergått till att anställa våra soldater och sjömän - en kategori som jag själv tillhör. 2011 ryckte jag in på Marinbasen Karlskrona för att under 3 månader genomföra GMU för att sedan fortsätta min YBK (Yrkes- och befattningskurs /Wiseman). I slutet av 2011 anlände jag en av sjöstridsflottiljerna för att påbörja min anställning på ett av flottans fartyg.
Under min tid i Försvarsmakten har flertalet av mina arbetskamrater slutat, vissa under GMU, andra direkt efter. Andra har valt att stanna ett år medans andra likt jag själv valt att stanna kvar. Jag har under min anställning meddelat min chef att min intention är att stanna i åtminstone 3 år. Något som jag anser rimligt då jag trots allt kostat staten en ansenlig summa i utbildningskostnader samt att om jag väljer att fortsätta min karriär i Försvarsmakten har tillhandahållit mig en väsentlig erfarenhet inom yrket.
Mitt synsätt verkar dock vara relativt unikt bland mina kollegor. Kanske beror det på min ålder, att jag innan Försvarsmakten haft olika jobb där jag erhållit erfarenhet om arbetsliv och förhållanden på arbetsplatser. Jag upplever att majoriteten av de som antas till GMU är individer som inte direkt har en aning om vad ett arbete faktiskt är. Man har en bild av Försvarsmakten som en häftig arbetsgivare där lek överskuggar allvar, där man som arbetstagare inte har något ansvar gentemot sin arbetsgivare.
Det finns också en uns av felrekryterande från början. Personer som under uttagningen till GMU rycker på axlarna och säger "Jag har inget bättre för mig just nu". Dessutom tycks Rekryteringsmyndigheten fantisera ihop befattningsbeskrivningarna som presenteras vid rekrytering. Det är viktigt att informera om arbetets fram- och baksidor. Jag har kollegor som rent av känt sig lurade sedan de insett vad deras befattning faktiskt går ut på. Dessutom, skall man verkligen erbjuda tjänst till personer som inte klarat de grundläggande krav som ställs på individen under GMU? Det finns exempel då personer ansets direkt olämpliga av utbildningsbefäl, men trots detta har de blivit erbjudna en tjänst.
Vissa väljer att göra GMU enbart för att kunna skriva det på sitt CV - något som resulterar i att platser på GMU (som idag dessutom är anpassade till vilket förband det är tänkt att man skall ta anställning vid) fylls av folk som inte tänker ta den anställning man faktiskt get sken av att man skall ta. Vissa fortsätter även sin befattningsutbildning men slutar efter den. Så klart skall man kunna välja att sluta under och efter GMU. Efter sin utbildning eller efter påbörjad tjänst. Men jag tycker att det är dåligt om man gör det på grund av att man aldrig tänkt ta anställning utan enbart vill ha den merititerande utbildningen. Dessa individer, som vill ha GMU att visa upp på sitt CV skall egentligen söka sig till Hemvärnets GMU. Men det är inte svårt att förstå att det för många inte är aktuellt.
Det är också vanligt att man ganska direkt, inom ett år, söker sig till SOU eller YOP. Det är i sig inte dåligt - jag anser att man skall uppmuntra individer att göra karriär i försvarsmakten, men det är enligt min mening ett sätt att underminera sig själv.
Om man till exempel införde ett tjänstgöringskrav på 2-3 år innan man kan söka SOU eller YOP skulle man dels få folk att tjänstgöra längre som GSS och dessutom få ett lämpligare urval av sökande. Man kan tänka sig att antalet sökande skulle minska men jag tror att det finns lösningar för det också. Man kan också tänka sig att man skall kunna bli befordrad till översergeant om man anses lämplig och har tjänstgjort som GSS i 6-12 år. Ett och ett halvt år på skola är på tok för mycket för någon som jobbat som GSS i tex 10 år. Under den tiden bör soldaten eller sjömannen utvecklats så mycket att hans erfarenheter och kunskap är likvärdig en specialist. Detta kräver dock att Försvarsmakten tar ansvar och tillåter GSS att utvecklas i denna riktning.
Man har under den senaste tiden diskuterat olika sätt att få GSS att stanna i Försvarsmakten längre. Ett förslag har varit någon slags ekonomisk kompensation. För varje år i tjänst skall en summa pengar falla ut och individen skall då motiveras att stanna kvar. Detta är i mitt tycke enbart intressant om summan är tillräkligt hög. För min del skulle det vara mer intressant med att få en betald utbildning, förtur till högskola och varför inte första året med lön från Försvarsmakten. Detta är något som flertalet av mina kollegor instämmer i.
Jag anser också att man i Försvarsmakten måste bli bättre på att informera om de vägar som finns. Det finns otaligt många civila tjänster som är intressanta för många istället för SOU eller YOP.
91:an
Att det finns en rad soldater och sjömän som läser WW råder det inga större tvivel om. Det vore intressant att höra mer ifrån er i kommentarerna till detta inlägg. Vad är er inställning i de här frågorna? Håller ni med gästskribenten?
Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Personalförsörjning
Jag läser allt oftare inlägg på diverse försvarsbloggar som behandlar personalförsörjningen i Försvarsmakten. Många har idéer på hur den inte skall hanteras men allt för få försöker finna en lösning.
Vi har sedan att vi skrotat vårt invasionsförsvar och med den värnplikten övergått till att anställa våra soldater och sjömän - en kategori som jag själv tillhör. 2011 ryckte jag in på Marinbasen Karlskrona för att under 3 månader genomföra GMU för att sedan fortsätta min YBK (Yrkes- och befattningskurs /Wiseman). I slutet av 2011 anlände jag en av sjöstridsflottiljerna för att påbörja min anställning på ett av flottans fartyg.
Under min tid i Försvarsmakten har flertalet av mina arbetskamrater slutat, vissa under GMU, andra direkt efter. Andra har valt att stanna ett år medans andra likt jag själv valt att stanna kvar. Jag har under min anställning meddelat min chef att min intention är att stanna i åtminstone 3 år. Något som jag anser rimligt då jag trots allt kostat staten en ansenlig summa i utbildningskostnader samt att om jag väljer att fortsätta min karriär i Försvarsmakten har tillhandahållit mig en väsentlig erfarenhet inom yrket.
Mitt synsätt verkar dock vara relativt unikt bland mina kollegor. Kanske beror det på min ålder, att jag innan Försvarsmakten haft olika jobb där jag erhållit erfarenhet om arbetsliv och förhållanden på arbetsplatser. Jag upplever att majoriteten av de som antas till GMU är individer som inte direkt har en aning om vad ett arbete faktiskt är. Man har en bild av Försvarsmakten som en häftig arbetsgivare där lek överskuggar allvar, där man som arbetstagare inte har något ansvar gentemot sin arbetsgivare.
Det finns också en uns av felrekryterande från början. Personer som under uttagningen till GMU rycker på axlarna och säger "Jag har inget bättre för mig just nu". Dessutom tycks Rekryteringsmyndigheten fantisera ihop befattningsbeskrivningarna som presenteras vid rekrytering. Det är viktigt att informera om arbetets fram- och baksidor. Jag har kollegor som rent av känt sig lurade sedan de insett vad deras befattning faktiskt går ut på. Dessutom, skall man verkligen erbjuda tjänst till personer som inte klarat de grundläggande krav som ställs på individen under GMU? Det finns exempel då personer ansets direkt olämpliga av utbildningsbefäl, men trots detta har de blivit erbjudna en tjänst.
Vissa väljer att göra GMU enbart för att kunna skriva det på sitt CV - något som resulterar i att platser på GMU (som idag dessutom är anpassade till vilket förband det är tänkt att man skall ta anställning vid) fylls av folk som inte tänker ta den anställning man faktiskt get sken av att man skall ta. Vissa fortsätter även sin befattningsutbildning men slutar efter den. Så klart skall man kunna välja att sluta under och efter GMU. Efter sin utbildning eller efter påbörjad tjänst. Men jag tycker att det är dåligt om man gör det på grund av att man aldrig tänkt ta anställning utan enbart vill ha den merititerande utbildningen. Dessa individer, som vill ha GMU att visa upp på sitt CV skall egentligen söka sig till Hemvärnets GMU. Men det är inte svårt att förstå att det för många inte är aktuellt.
Det är också vanligt att man ganska direkt, inom ett år, söker sig till SOU eller YOP. Det är i sig inte dåligt - jag anser att man skall uppmuntra individer att göra karriär i försvarsmakten, men det är enligt min mening ett sätt att underminera sig själv.
Om man till exempel införde ett tjänstgöringskrav på 2-3 år innan man kan söka SOU eller YOP skulle man dels få folk att tjänstgöra längre som GSS och dessutom få ett lämpligare urval av sökande. Man kan tänka sig att antalet sökande skulle minska men jag tror att det finns lösningar för det också. Man kan också tänka sig att man skall kunna bli befordrad till översergeant om man anses lämplig och har tjänstgjort som GSS i 6-12 år. Ett och ett halvt år på skola är på tok för mycket för någon som jobbat som GSS i tex 10 år. Under den tiden bör soldaten eller sjömannen utvecklats så mycket att hans erfarenheter och kunskap är likvärdig en specialist. Detta kräver dock att Försvarsmakten tar ansvar och tillåter GSS att utvecklas i denna riktning.
Man har under den senaste tiden diskuterat olika sätt att få GSS att stanna i Försvarsmakten längre. Ett förslag har varit någon slags ekonomisk kompensation. För varje år i tjänst skall en summa pengar falla ut och individen skall då motiveras att stanna kvar. Detta är i mitt tycke enbart intressant om summan är tillräkligt hög. För min del skulle det vara mer intressant med att få en betald utbildning, förtur till högskola och varför inte första året med lön från Försvarsmakten. Detta är något som flertalet av mina kollegor instämmer i.
Jag anser också att man i Försvarsmakten måste bli bättre på att informera om de vägar som finns. Det finns otaligt många civila tjänster som är intressanta för många istället för SOU eller YOP.
91:an
En stark rekommendation (uppdaterat 6/8 06.50)
På Försvar och Säkerhet har Johan Wiktorin idag dragit igång sin följetong "Korridoren till Kaliningrad" och idag publicerades prologen. Det är en start som lovar mycket gott och jag hyser inga tvivel om att följande delar kommer att hålla samma höga standard. Handlingen utspelar sig i våren-sommaren 2015 och berör en säkerhetspolitisk kris i Östersjöområdet. Nästa del publiceras redan imorgon så det gäller att hänga med.
Som jag konstaterat i ett antal inlägg de senaste veckorna har varken försvarsminister Karin Enström eller ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegren kommenterat den mycket stora ryska beredskapsövningens följder för svensk försvarspolitik och den rapport som Försvarsberedningen lämnade ifrån sig under tidiga sommaren. Det är svårt att tolka det som något annat än att man försöker nonchalera det faktum att detta var en övning som i högsta grad vänder upp och ner på mycket av det som utgör grunden för rådande försvarspolitik. Som tidigare berättat har Cecilia Widegren haft ett antal debattartiklar i media sedan övningen genomfördes och Karin Enström deltog under helgen i Stockholm Pride. Idag har båda två var sin debattartikel i media (Karin Enström i NWT - "Fullfölj inriktningen för försvaret" och Cecilia Widegren i Piteå-Tidningen – "Bostäder viktig förutsättning för försvarets nya medarbetare". För övrigt samma artikel som i förra veckan fanns i Sundsvalls Tidning i förra veckan).
Det är med andra ord inte görligt att skylla på ledighet utan slutsatsen får tyvärr bli att man helt enkelt inte vill tala om saken.
Någon som däremot inte tvekat att ta debatten kring den ryska övningen är ledamoten av Försvarsutskottet Staffan Danielsson som skrivit om den och Försvarsberedningens rapport på sin blogg. En eloge till Staffan Danielsson för detta. Ta gärna del av diskussionen mellan oss där.
Uppdatering 6/8 06.50: Försvarsminister Karin Enström hade tydligen även en debattartikel i Norrbottens-Kuriren igår. Sverige ska ha en modern försvarsmakt, vilket är samma artikel som i NWT, men där tidningen satt en annan rubrik.
Som jag konstaterat i ett antal inlägg de senaste veckorna har varken försvarsminister Karin Enström eller ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegren kommenterat den mycket stora ryska beredskapsövningens följder för svensk försvarspolitik och den rapport som Försvarsberedningen lämnade ifrån sig under tidiga sommaren. Det är svårt att tolka det som något annat än att man försöker nonchalera det faktum att detta var en övning som i högsta grad vänder upp och ner på mycket av det som utgör grunden för rådande försvarspolitik. Som tidigare berättat har Cecilia Widegren haft ett antal debattartiklar i media sedan övningen genomfördes och Karin Enström deltog under helgen i Stockholm Pride. Idag har båda två var sin debattartikel i media (Karin Enström i NWT - "Fullfölj inriktningen för försvaret" och Cecilia Widegren i Piteå-Tidningen – "Bostäder viktig förutsättning för försvarets nya medarbetare". För övrigt samma artikel som i förra veckan fanns i Sundsvalls Tidning i förra veckan).
Det är med andra ord inte görligt att skylla på ledighet utan slutsatsen får tyvärr bli att man helt enkelt inte vill tala om saken.
Någon som däremot inte tvekat att ta debatten kring den ryska övningen är ledamoten av Försvarsutskottet Staffan Danielsson som skrivit om den och Försvarsberedningens rapport på sin blogg. En eloge till Staffan Danielsson för detta. Ta gärna del av diskussionen mellan oss där.
Uppdatering 6/8 06.50: Försvarsminister Karin Enström hade tydligen även en debattartikel i Norrbottens-Kuriren igår. Sverige ska ha en modern försvarsmakt, vilket är samma artikel som i NWT, men där tidningen satt en annan rubrik.
Att ställa svåra frågor
Nackdelen med att ställa svåra frågor är att det, kanske uppenbart, är svårt och ibland omöjligt att ge bra svar. Fördelen är att de ofta är de mest intressanta och kanske viktigaste frågorna. Frågor som: “Hur mycket har Rysslands väpnade … Läs mer 
Finansminister Borg tolkar Tolkien
Juli månads stora försvarsrelaterade snackis blev inte något utspel i Almedalen, utan den ryska mastodontövningen kommenterad bl a här. Överallt har det dock inte talats om övningen som Wiseman så träffsäkert kommenterade i detta inlägg. Försvarsberedningens bedömning om den ryska förmågan att öva kommer in som god tvåa efter Försvarskommittèn 1978 som talade om den kommande avspänningen, strax före Afghanistan, Stjärnornas krig och penetrationstester av svensk territoriell integritet.
Så här inför etapp 2 av Försvarsberedningens arbete kan det vara intressant att fundera på hur de försvarspolitiska utvecklingstendenserna ser ut. Moderaterna har hittills fått bära en alltför stor börda av de försvarsintresserades missnöje med regeringens politik. De mindre partierna i alliansen har det sista året lyckats med konstycket att vara i opposition med sig själva, utan att omgivningen tagit någon större notis. I sak har de moderata företrädarna mer rätt när de påpekar att dessa inte lagt några avvikande förslag till de senaste sju budgetpropositionerna.
På andra sidan har den rödgröna oppositionen lyckats knipa poäng efter poäng i olika sakfrågor, men ännu finns inga ambitionsökningar relativt regeringen i respektive partis budgetmotioner. Dessutom är dessa tre partier mot en eventuell NATO-anslutning, vilket rimligen ökar behovet av resurser för att upprätthålla en trovärdighet som baseras på högre grad av självständighet. Prognosen att dessa skulle bli substansiellt större får betecknas som ytterligt små, nästintill mikroskopiska, vid en regeringsbildning med två eller tre av dessa partier. De militära utgifterna är visserligen inget exakt mätning av militär förmåga, men ett hyggligt objektivt mått på prioriteringar och erbjuder jämförelser med tidigare år.
För resurstillskott kommer att krävas, om de som styr vill ha ett försvar som inger respekt och behålla sin egen trovärdighet. Behoven är nämligen stora. Bloggaren Lars Wilderäng som ganska ofta kommer med egna, oväntade vinklar på tillståndet i försvarssektorn visade tidigare i veckan att vi kommer att behöva genomföra GMU med närmare 8 % av alla ungdomar årligen kring 2020, om de senaste avhoppssiffrorna på 35 % under GMU räknas liksom en omsättningstid för varje GSS på fyra år. Det är demografin med minskade barnkullar kring 00-talet som spökar.
Det säger sig självt att det kommer att behövas kraftansträngningar för att attrahera och behålla så stor andel på en fri arbetsmarknad. Precis som Wiseman skriver om yrkesförsvaret så var vi många som varnade för glädjekalkyler före införandet av den nya personalförsörjningen.
En analys som redovisades i Officerstidningen 1/2009 s. 14 – 17 av överstelöjtnant Anders G Waldén, dåvarande attaché till Nederländerna och avdelningschef vid MUST, visade på troliga ”utmaningar” vid ett införande. Vi som hade möjlighet att läsa den längre grundversionen i Högkvarteret året före hade anledning att lägga pannan i djupa veck när denna innehöll lite mer data om Nederländernas omställning, i synnerhet som rapportförfattaren inte var negativ till byte av personalförsörjningssystem.
Men det blev som det blev. Regalskeppet Yrkesförsvaret låg redan på stapelbädden. Statsrådet Tolgfors följde inte en av grundreglerna för handel, trots sin bakgrund som handelsminister. Är det för bra för att låta sant, så är det oftast inte det.
Lägg till detta ett omfattande moderniseringsbehov enligt den så kallade långsiktiga behovsöversikten när det gäller krigsmateriel, som angivits av Försvarsmakten till c:a 50 miljarder, så ökar ju kraven på framtida regeringar att öka resurserna, rationalisera och/eller rätta munnen efter matsäcken. Ju större glappet mellan retorik och verklighet kommer att bli, ju mer högljudd kommer debatten att bli. Än allvarligare är att omgivningens skepsis kommer att öka när det gäller vår politiska vilja och militära förmåga.
En ledtråd till försvarets framtid får vi i tidningen Fokus, där Torbjörn Nilsson tecknar ett intressant porträtt av finansminister Anders Borg. Finansministern berättar i reportaget:
»Jag satt och läste den här World Values häromdagen. Sverige står ut. Vi har hög tolerans och högt förtroende. Vi har inte haft några stora sociala konflikter på åtminstone hundra år. Ett stabilt, väldigt tryggt, samhälle blir också ett fritt samhälle. I någon mening kan man säga: Ska vi ha ett lyckligt slut på mänskligheten, då kommer hela världen bli som Sverige. Då blir det så att säga små hobbitparadis med gröna kullar och runda dörrar och man är rätt schyssta mot varandra.
Man måste skydda Fylke. Värnet av den här tryggheten, det faller väldigt tungt på finansdepartementet, på den ekonomiska politiken, på riksbank och finansinspektion. För i det ögonblick ett land går in i en finansiell kris, då börjar allting dras isär. Då backar man tillbaka in i konflikter och motsättningar.
Jag tycker inte att det är så mycket problem med Fylke. Det är ju klart, det blir ju lite vid sidan av, om alla skulle vara som i Fylke då skulle ju Sauron styra. Någon måste ju se till att världen fungerar hjälpligt. Det är väl ett lite stagnerande samhälle, men i kontrasten mellan denna lantliga idyll och det övrigt mörka, där får man nog tycka att det talar för Fylke.«
Det är tydligt att tankebanorna ligger kring tryggheten före säkerheten. Det går ju att föra en debatt om vi kan ha trygghet, utan säkerhet. Eller om vi inte kan bli säkra, utan att vara trygga först. När vi kan se det som händer i Syrien, så ser vi vad avsaknad av grundläggande trygghet i form av arbete, livsmedel och rättsäkerhet kan ställa till med. Jag kan förstå det resonemanget fullt ut.
Det jag finner intressant med citatet är referenserna till Tolkien och det lilla hobbitparadiset Fylke. Är det här ur solidaritetsförklaringen (Ringens brödraskap – en intressegemenskap) kommer?
Ur ett försvarsperspektiv kan det i så fall vara värt att lägga till att Frodo knappast hade blivit en del av detta brödraskap, om han inte haft en alldeles särskild förmåga (ringen) i sin besittning. Han hade heller inte överlevt utan Bilbos brynja och svärd när detta brödraskap tvingades ta upp kampen med Sauron och Mordor.
Med en våldsam rysk upprustning i vår närhet och ökat gnissel i rysk-amerikanska relationerna kan det vara läge att fundera lite på utrustningen och gruppens sammansättning. Helt plötsligt står kanske Gandalf vid dörren.
PTSD-Gate utredd och lagd till handlingarna
Efter de senaste dagarnas debatt i sociala medier kring Oberoende Veteraners utspel har vi nu kommit fram till vad som verkar vara sanningen och då kan vi förhoppningsvis lägga denna affär bakom oss.
Upplyft från en kommentar till David Bergmans gästinlägg:
Då är det vår förhoppning att den här historien nu kan läggas till handlingarna och att det oerhört viktiga arbete som alla veteranförbund och föreningar bedriver kommer att få fortsätta präglas av den professionalism och vilja till samförstånd som den hittills har gjort.
Är du veteran och behöver hjälp? Se nedanstående länkar.
http://www.forsvarsmakten.se/sv/Internationella-insatser/Infomation-till-veteraner/Behover-du-hjalp-eller-stod/
http://www.sverigesveteranforbund.se/kamratstod
Telefonnummer till SVF kamratstödjare: 020-666 333
Email till SVF Kamratstödjare: 020666333@fredsbaskrarna.se
/Parabellum
Upplyft från en kommentar till David Bergmans gästinlägg:
Soren1 augusti 2013 10:32
Jag kontaktade Studio Etts reporter och frågade henne varifrån siffran 20-25% kom ifrån. Detta är hennes svar:
"Hej,
Tack för ditt mail. Jag beklagar om det blev otydligt med siffrorna. Uppgiften 20-25% är Peter Zimmermanns och bygger på en studie som har gjorts i samarbete mellan Bundeswehrkrankenhaus, där han leder traumacentret, och universitetet i Dresden (Institutet för klinisk psykologi och psykoterapi).
Han talar om psykiska problem och psykiska störningar som samlingsbegrepp för samtliga störningar – lättare som svårare. Enligt Zimmermann drabbar renodlad PTSD betydligt färre, omkring 3%. Men antalet stiger och fallen blir svårare.
I artikeln du länkar till tycker jag inte att det helt klart framgår om de tyska uppgifterna handlar om PTSD specifikt eller psykiska störningar mer generellt. Jag ser att PTSD ofta används som samlingsbegrepp.
Här är mer underlag till den undersökning Dr Zimmermann arbetar med. http://www.aerzteblatt.de/archiv/129367/Einsatzbedingte-Belastungen-bei-Soldaten-der-Bundeswehr-Inanspruchnahme-psychiatrisch-psychotherapeutischer-Behandlung
Med vänlig hälsning,
Daniela Marquardt"
"Hej,
Tack för ditt mail. Jag beklagar om det blev otydligt med siffrorna. Uppgiften 20-25% är Peter Zimmermanns och bygger på en studie som har gjorts i samarbete mellan Bundeswehrkrankenhaus, där han leder traumacentret, och universitetet i Dresden (Institutet för klinisk psykologi och psykoterapi).
Han talar om psykiska problem och psykiska störningar som samlingsbegrepp för samtliga störningar – lättare som svårare. Enligt Zimmermann drabbar renodlad PTSD betydligt färre, omkring 3%. Men antalet stiger och fallen blir svårare.
I artikeln du länkar till tycker jag inte att det helt klart framgår om de tyska uppgifterna handlar om PTSD specifikt eller psykiska störningar mer generellt. Jag ser att PTSD ofta används som samlingsbegrepp.
Här är mer underlag till den undersökning Dr Zimmermann arbetar med. http://www.aerzteblatt.de/archiv/129367/Einsatzbedingte-Belastungen-bei-Soldaten-der-Bundeswehr-Inanspruchnahme-psychiatrisch-psychotherapeutischer-Behandlung
Med vänlig hälsning,
Daniela Marquardt"
Då är det vår förhoppning att den här historien nu kan läggas till handlingarna och att det oerhört viktiga arbete som alla veteranförbund och föreningar bedriver kommer att få fortsätta präglas av den professionalism och vilja till samförstånd som den hittills har gjort.
Är du veteran och behöver hjälp? Se nedanstående länkar.
http://www.forsvarsmakten.se/sv/Internationella-insatser/Infomation-till-veteraner/Behover-du-hjalp-eller-stod/
http://www.sverigesveteranforbund.se/kamratstod
Telefonnummer till SVF kamratstödjare: 020-666 333
Email till SVF Kamratstödjare: 020666333@fredsbaskrarna.se
/Parabellum
Svenska flottan 500 år
I nummer 4-2012 av kungliga örlogsmannasällskapets tidskrift TiS framgår det att amiralen Odd Werin orienterade de närvarande om att marinen den 6 juni 2022 kan fira sitt 500 årsjubileum samt att detta måste planeras och användas i den marina debatten.
Det är helt rätt och jag instämmer helt i att detta jubileum måste börjas planeras i tid så att det verkligen blir ett storslaget jubileum.
Flottans officiella födelsedag är den 7 juni 1522. Det var dagen då Sverige fick sina första örlogsfartyg levererade till kung Gustav Vasa. Det var det blivande flaggskeppet Lybska Svan tillsammans med sin eskader om totalt tio fartyg som ankrade upp på Slätbaken utanför Norrköping den 7 juni 1522 med 750 tyska legoknektar ombord. Skeppen och legoknektarna hade av köpmän från Lübeck ställts till den svenska kungens förfogande för en summa av 42 000 mark motsvarande tio tunnor silver. Gustav Vasa insåg vikten av en flotta för att kunna besegra Danskarna. Annars kunde de härja fritt på havet och dessutom försörja belägrade städer vattenvägen. Mycket riktigt så kom den nya flottan snart till användning bland annat vid brandskattningen av Bornholm och befrielsen av Kalmar.
Tisdag den 7 juni 2022 fyller flottan således 500 år vilket givetvis måste firas och bör givetvis samordnas med nationaldagsfirandet dagen innan.
Mitt förslag är att man hyr hela Stegeborgs slott som ligger just vid Slätbaken där de första skeppen anlände och där anordna en riktig brakfest. Hyr även in ett megastort rocksband som spelar flottans defileringsmarch hela natten. Fler förslag på lämpliga aktiviteter kan med fördel skrivas som kommentar här nedan!
Den unga försvarsgrenen Flygvapnet fyller fyra år senare, den 1 juli 2026 100 år.
Gästinlägg – David Bergman om PTSD
Efter det förra inlägget där vi skrev om Oberoende Veteraners kritik mot både Försvarsmakten och Sveriges Radio har vi fått David Bergman att ställa upp med ett gästinlägg om stressrelaterade problem såsom PTSD. Bergman har en examen i psykologi och är officer med erfarenhet från flera insatsområden, bland andra Afghanistan. /C
I tisdagens Studio Ett sändes ett inslag om psykiska besvär hos Afghanistanveteraner. Inslaget tog upp tyska erfarenheter, intervjuade en svensk veteran med erfarenhet från både Bosnien och Afghanistan och intervjuade även Försvarsmaktens ställföreträdande personaldirektör Klas Eksell som sakligt redogjorde för Försvarsmaktens arbete med veteranhantering.
Tidigare har organisationen Oberoende Veteraner publicerat uppgifter i Göteborgsposten och på Newsmill om att 22,36% av de tyska soldaterna diagnostiserats med PTSD. De har även kritiserat Försvarsmakten för att dölja mörkertal av post-traumatisk stress och Sveriges Radio för att inte beröra dessa uppgifter.
Uppgifterna från Oberoende veteraner har på kort tid blivit tongivande i debatten men är i relation till tidigare svenska och tyska erfarenheter orimligt höga, och förtjänar en närmare undersökning.
Stress, traumatisk stress och PTSD
Stressreaktioner är en naturlig, eller om man vill ofrånkomlig, del av militära insatser där alla kommer att påverkas. Antingen av akut stress orsakat av påfrestande situationer eller kumulativ stress orsakat av exempelvis osäkerhet eller overksamhet. Detta är inget konstigt eller något som ”bara händer mig”. Snarare tvärt om; Det är en normal reaktion på en onormal situation. Men människan är märkbart tålig och att utsättas för stress har ingen omedelbart negativ effekt.
Vissa utsätts genom svårare händelser för en allvarligare traumatisk stress. Dessa kan leda till stressreaktioner som depression, ilska eller sömnstörningar. De flesta människor har en god medfödd förmåga att hantera även sådana händelser och endast en liten del, om händelsen förblir obearbetad, utvecklar Posttraumatiskt Stressyndrom (PTSD). Exempel på faktorer som påverkar om en individ utvecklar PTSD är tidigare trauman, erfarenhet, utbildning, självbild och övriga livsomständigheter (exempelvis familjekonflikt).
Enklaste sättet att beskriva och skilja PTSD från ”vanliga” stressreaktioner är att individen återuppleverhändelsen istället för att minnasden, får en överspändhet (höjd arousalnivå) och som ett resultat undvikande beteenden. Ofrivilliga ’flashbacks’ från händelsen beskrivs ofta.
PTSD utvecklas först 6-12 månader efter den traumatiserande händelsen, om den inte bearbetas. Detta gör att vår inriktning alltid bör vara att förhindra att PTSD utvecklas hos individer och inte vänta på att PTSD utvecklas och diagnostiseras för att sedan behandlas.
Statistik
Det finns relativt bra forskning på PTSD, trots mörkertal. Generellt inom psykologin är våldtäkt och strid de två vanligaste anledningarna (Kessler, 1995). Andra vanliga anledningar är exempelvis rån, misshandel, olyckor och naturkatastrofer. Livstidsprevalensen, alltså andelen av en population som någon gång utvecklar PTSD, brukar ligga i snitt runt 6-8%. Bra studier finns exempelvis för Nederländerna på 7,4% (De Vries, 2009), Sverige på 5,6% (Frans et al, 2005) och USA på 6,8% (Kessler, 2005).
Generellt ligger militära grupper lägre i utsatthet än exempelvis de som utsatts för naturkatastrofer då den traumatiserande situationen för en soldat ofta både är hanterbar och påverkbar (soldater bär vapen och är tränade att skjuta tillbaka). Exempel på tidigare undersökningar från Irak och Afghanistan pekar på en prevalens om 4.8% för brittisk personal (Iversen et al, 2009) och 4,3 för amerikansk personal (Smith et al, 2008). Varianser finns (något förväntat) bland förband som upplevt extremt påfrestande strider och ligger då mellan 10-17% (Sundin et al, 2010) med enskilda extremvärden. Mot bakgrund av dessa siffror är de 5% som angetts av Försvarsmakten en rimlig siffra, och de 22,36% som Oberoende veteraner anger för tysk personal verkar orimligt högt med hänsyn till det område där både nationerna tjänstgör.
Felfaktorer i statistiken
Det finns naturliga felfaktorer i statistiken runt stressrelaterade skador där den vanligaste är en begreppsförvirring. PTSD används ibland slarvigt som samlingsbegrepp för stressrelaterade åkommor. Betänk följande fiktiva exempel: 100% av personalen i ett insatsområde utsätts för någon form av stress, 50% för traumatisk stress, 20% söker efter insatsen hjälp för stressrelaterade åkommor, 5% får ej adekvat hjälp och diagnostiseras med PTSD vilken behandlas. Om de 20% som söker hjälp för stressrelaterade åkommor slarvigt får etiketten PTSD-fall kan det snabbt bli en diskussion om äpplen och päron, där generaliseringar och slutsatser kan bli missvisande och farliga.
Det nummer som Oberoende Veteraner uppgett om 22,36% verkar ha kommit fram genom en enkel beräkning över de 948 personer som behandlats för PTSD på Bundeswerhs sjukhus under 2012 och dividerat med det officiella truppbidraget för tillfället om 4239 personer. Men redan här kommer flera felfaktorer in. Det framgår inte tydligt om de 948 behandlade är en ackumulerad siffra eller unika fall för den perioden. Och truppbidraget om 4239 personer anger hur många soldater som fanns i landet vid det specifika tillfället, vilket gör att det totala antalet som tjänstgjort i landet under 2012 på halvårs- eller kvartalsmissioner är minst det dubbla – vilket kan mer än halvera procent-talet de kommit fram till.
En övrig uppseendeväckande detalj är att en av de studier av tyska soldaters hälsa i Afghanistan som nämns i artikeln på Newsmill (Wittchen et al, 2012) nämner en 12-månadersprevalens för tyska soldater i Afghanistan att diagnostiseras med PTSD till 2,9%, vilket är signifikant lägre än de 22,36% som de själva räknar fram.
Nya relevanta forskningsrön och framtid
En dansk studie som utkommit nyligen (Berntsen et al, 2012) pekar på flera synnerligen intressanta aspekter. Den genomförde omfattande tester av ett danskt förband före, under och efter deras tjänstgöring. Den visade att de fall av PTSD som diagnostiserades korrelerade med individernas tidigare trauman och emotionella problem i livet och att dessa, inte intensiteten i stridskontakterna, var den bästa indikatorn för vilka individer som senare skulle komma att få problem. Det viktigaste vi kan lära av detta är att diskussioner om stressreaktioner och PTSD inte kan avgränsas till den avgränsade situationen i striden, utan att både anledningar och effekter existerar över tid.
Artikelförfattarna i Oberoende Veteraner menar att Försvarsmakten smiter undan sitt ansvar. Personligen känner jag inte igen mig i den beskrivningen. Visst har veteranhanteringen historiskt varit undermålig, men 18 år har gått mellan BA01 och FS24 roterade hem och mycket har hänt. Jag har full respekt för att andra kan ha avvikande erfarenheter men de hemkomstprogram jag deltagit i har alltid innehållit hemkomstsamtal, i grupp och om så önskas även enskilt. Och de kollegor och underställda som så behövt har alltid fått hjälpt av läkaren eller förbandspsykologen i efterhand.
Självklart är detta ett område som ständigt måste utvecklas och mycket finns kvar att göra. Men att föra den diskussionen efter skev och missvisande statistik riskerar att bli kontraproduktiv och motverka syftet. Jag delar Oberoende Veteraners målsättningar och berömmer deras initiativ, men ber dem att se över sina fakta så att diskussionen förs på sakliga grunder.
David Bergman
Kapten / Fil Mag i Psykologi
Litteraturhänvisning
Frans, Ö., Rimmö P-A., Åberg L., Fredrikson M. (2005) Trauma exposure and post-traumatic stress disorder in the general population, Acta Psychiatric Scandinavia, 111: 291–299
Berntsen, D; Johannessen, K. B., Thomsen, Y. D.; Bertelsen, M.; Hoyle, R. H., & Rubin, D. C.: (2012) Peace and War: Trajectories of Posttraumatic Stress Disorder Symptoms Before, During, and After Military Deployment in Afghanistan, Psychological Science, 23: 1557
De Vries, G; Olff, M (2009) The lifetime prevalance of traumatic events and posttraumatic stress disorder in the Netherlands, Journal of Traumatic Stress, 22(4) 259-267
Wittchen, H., Schönfeld, S., Kirschbaum, C., Thurau, C., Trautmann, S., Steudte, S., Klotsche, J., Höfler, M., Hauffa, R. & Zimmermann, P (2012) Traumatic Experiences and Posttraumatic Stress Disorder in Soldiers Following Deployment Abroad: How Big Is the Hidden Problem? Deutsches Ärzteblatt International, 109(35–36): 559–68
Smith, T.; Ryan, M.; Wingard D.; Slymen D.; Sallis J.; Kritz-Silverstein, D. (2008) New onset and persistent symptoms of post-traumatic stress disorder self reported after deployment and combat exposures : prospective population based US military cohort study. British Medical Journal 336, 366–371
Iversen, A. C., van Staden, L., Hughes, J. H., Browne, T., Hull, L., Hall, J. (2009) The prevalence of common mental disorders and PTSD in the UK military: Using data from a clinical interview-based study, BMC Psychiatry, 9, 68.
Sundin, J.; Fear, N. T. Iversen, A.; Rona R. J. & Wessely, S. (2010) PTSD after deployment to Iraq: conflicting rates, conflicting claims, Psychological Medicine, 40, 367–382.
Kessler, R; BErlund, P; Demler, O; Jin, R; Merikangas, k; Walters, E (2005) Lifetime prevalence and age-of-onset distributions of DSM-IV disorders in the National Comordity Survey Replication, Archives of General Psychiatry, 62(6) 593-602
Kessler, R; Sonnega, A; Brome, E; Hughes, M; Nelson, C (1995) Posttraumatic Stress Disorder in the National Comorbidity Study. Archives of General Psychiatry, 52(12) 1048-1060
Attackdykare, dykarfarkoster och miniubåtar
Mycket sevärd kortfilm om marina specialförband.
Upptäckte just denna enastående militära dokumentärfilm från hösten 1945 om några av pionjärerna inom marina specialförband. Jag har aldrig sett något liknande i form av rörliga bilder.
Det är viktigt att inte glömma bort i hur hög grad Italien gick före inom dessa sammanhang. Läs om Raffaele Paolucci och Raffaele Rossetti (ja, de hade samma förnamn). Dokumentärfilmen ovan har producerats av amerikanska OSS, föregångaren till CIA, med hjälp av erövrade tyska arkiv. Filmen är toppen men hade kunnat nämna en till nation med stort intresse för dessa förmågor, som satte igång med sin utveckling av marina specialförband före andra världskriget. Till detta finns anledning att återkomma.
Upptäckte just denna enastående militära dokumentärfilm från hösten 1945 om några av pionjärerna inom marina specialförband. Jag har aldrig sett något liknande i form av rörliga bilder.
Det är viktigt att inte glömma bort i hur hög grad Italien gick före inom dessa sammanhang. Läs om Raffaele Paolucci och Raffaele Rossetti (ja, de hade samma förnamn). Dokumentärfilmen ovan har producerats av amerikanska OSS, föregångaren till CIA, med hjälp av erövrade tyska arkiv. Filmen är toppen men hade kunnat nämna en till nation med stort intresse för dessa förmågor, som satte igång med sin utveckling av marina specialförband före andra världskriget. Till detta finns anledning att återkomma.
Storbritannien börjar närma sig en #lågnivå.
Röster i Storbritannien börjar nu höjas över att nivån börjar bli kritisk inom de väpnade styrkorna och befolkningen häpnar över hur få fartyg som i dag finns tillgängliga. Likheter med Försvarsmakten kan skådas även om vägen ner till vår egen låga nivå fortfarande är lång.
Härom dagen publicerade The Scotsman en artikel där man insett att Royal Navy inte ställt ett enda fartyg till NATO NRF SNMG1 (Nordatlanten) förfogande sedan 2009 p.g.a att man inte har någon möjlighet till det. Inte heller har man deltagit i SNMG2 (Medelhavet) sedan 2010. Till minröjningsstyrkan som man tidigare alltid ställt upp med en hel division har man nu enbart lyckats ställa upp med ett enda fartyg.
Skottlands förste minister Alex Salmond, även ledare för NSP, har i samma veva även blivit anklagad för att nedvärdera och prata illa om Royal Navy där han ska ha sagt.
“At present, what we have, we don’t need. And what we need, we don’t have."
“The navy does not have a single major surface vessel based in Scotland. It is absurd for a nation with a coastline longer than India’s to have no major surface vessels.”Men detta är som alla förstår inte Royal Navys fel utan de styrande politikernas, då det är politiken som tar alla avgörande beslut om försvarsbudget och beslutar om större anskaffningar av materiel - precis som i Sverige.
Orsaken till ovanstående problem är i grund och botten det om kallas SDSR (Strategic Defense & Security Review) som jag avhandlade kortfattat för några år sedan.
I dag har Royal Navy inte kvar ett enda hangarfartyg med stridsflygplan. Endast HMS Illustrious finns kvar, men hon opererar numera enbart med helikoptrar. Fjorton jagare (Type 42) är ersatta av sex (i dag fem) nyaare jagare (Type 45). Samtliga fjorton (Type 22) fregatter är nyligen avvecklade. Dessa användes parallellt med de sexton nyare fregatterna (Type 23) av vilka endast tretton fartyg finns kvar i dag. De övriga tre är sålda till Chile.
Man har nu även börjat inse konsekvenserna av att ha skrotat alla nya Nimrods för Royal Air Force och många anser att man på grund av detta dels utsätter sina egna atomubåtar för orimliga risker, dels saknar ett relevant MPA. Nu undrar man i Storbritannien, vad gör vi nu?
Britain decided to give up fixed-wing maritime patrol and anti-submarine aircraft entirely, then scrapped all of its Nimrod MR2s. Its MR1 electronic eavesdropping planes followed, in June 2011. Leaving the burning question: now what?
Man kan onekligen se likheter med hur försvarsfrågan har behandlats i Sverige, även om Storbritannien fortfarande har lång väg nedåt innan man når Sveriges låga nivå. Likheterna ses främst i att man avvecklar förband och materiel för att spara pengar. Några år senare inser man att man förlorat förmågor och numerär, men då är det för sent att ångra sig.
I Sverige har vi avvecklat alla krigsflygbaser i Bas 90-systemet förutom två (Hagshult och Jokkmokk). Vi har avvecklat majoriteten av våra i urberget skyddande bergrum för olika ändamål. Vi avvecklade den bättre RBS-90 med mörkerkapacitet och egen radar till förmån för den enklare handriktade RBS-70 då den var enklare att ta med ut i världen på internationella insatser. Vi avvecklade åtta patrullbåtar i ypperligt skick (modifierade 1992) och dessutom mycket kompetenta ubåtsjägare för att de inte längre behövdes? De var ju för små för internationella insatser och vi ju fick ju faktiskt fem nya Visbykorvetter. Den enda kvalificerade ubåtsjaktresurs som fanns kvar, Helikopter 4, avvecklades 2008 utan att någon ersättare finns för att täcka glappet innan 2020 då Hkp 14 kanske levereras. Hur det då står till med vapenpaket så som ubåtsjakttorped vet vi fortfarande inte. Armén står med en antik luftvärnsrobot där grundkonstruktionen utvecklades redan 1952. Ingen ersättare finns i liggande materielplan. Det finns säkert fler saker man skulle kunna lista, förvisso med stor risk för att bli stämplad som svartmålare.
Listan över förödande beslut som skapat flera förmågeglapp och förbandstyper och materielsystem i singular (demonstratorförsvaret) kan göras oändligt lång. Detta beror helt och hållet på en lång rad politiska beslut som konstant reducerat försvarsanslaget och är nu nere på den rekordlåga nivån 1,15% av BNP.
I Storbritannien ser man börjar man nu se saker på samma sätt och pensionerade Amiraler är oroliga för Falklandsöarna. I Storbritannien vågar högre officerare åtminstone tycka till om sakernas tillstånd. Här hemma kanske det är dags för ett nytt "Översteuppror" likt det inför försvarsbeslutet 2004 då ett stort antal högre officerare skrev en debattartikel i DN och gav sin syn på konsekvenserna av försvarspolitiken. Det skulle om inte annat vara vitaliserande för den allmänna försvarsdebatten.
Händelseutveckling i Ukraina
Har varit inaktiv på bloggen ett tag nu främst för att det tidigare inlägg ”åt upp” mycket tid. Trots den egna inaktiviteten så väljer ju inte omvärlden att sluta snurra runt omkring en, så här kommer ett betydligt kortare inlägg än det förra, men intressant ur många olika perspektiv.
Analys
Under de gångna veckorna har det dykt upp intressant information rörande händelseutveckling inom NATO östra flank. Bl a har Jamestown Foundation publicerat två mycket intressanta artiklar rörande händelseutvecklingar inom Ukraina. Ukraina är i dagsläget ej ansluten till något av försvarsblocken i dess närområde (NATO och CSTO) men genomför dock samarbete med båda.
Bland annat finns det indikationer på att Ryssland har börjat utnyttja de ryska minoriteterna, i dess angränsande länder för att destabilisera situationen inom dessa länder. Främst för att skapa en situation som gynnar Ryssland för att därmed, kunna utöva påtryckningar mot de angränsande länderna i något syfte.
Detta liknar till del information som The Guardian hade i en artikel i Januari månad 2013 rörande hur Ryssland försöker påverka Litauen till att inta en mer Pro Rysk hållning kontra en Pro Västlig inställning. Således finns det även indikationer att liknande händelser sker i vårt närområde. I Litauens fall verkar det dock vara en kombination mellan soft och hard power som utnyttjas.
Det man måste ha klart för sig med sådana indikationer är att det bygger precis som t ex ubåtsjakterna under 1980- och del av 90-talet på indiciekedjor. Själva huvudsyftet med att man t ex genomför subversiv verksamhet är att man skall kunna utnyttja situationen men själv inte kunna knytas till den. Således måste man ha ett s k "nyktert" förhållningssätt till informationen, men den måste beaktas och analyseras.
Stämmer dock informationen är det klart oroväckande om man börjat utnyttja minoriteterna för att få dessa att genomföra verksamhet som är Ryssland till gagn. Det skulle även tyda på ett aktivt utnyttjande av underrättelseförmågorna i ett klart offensivt syfte, vilket skulle kunna peka på en återgång mot ett mer liknande klimat som rådde under senare delen av det s k "kalla kriget".
Likväl finns det pro ryska grupperingar inom det styrande regeringspartiet i Ukraina som försöker påverka att landet skall ansluta sig till CSTO luftförsvarssystem. Detta luftförsvar liknar det som fanns under Sovjet tiden. Detta skulle dock bryta mot Ukrainas nuvarande linje att ej ansluta sig till något av de militära blocken. Likväl skall man delta i luftförsvarsövning tillsammans med Ryssland och Vitryssland. Samtidigt som man även genomför övningar med NATO, man balanserar tydligt mellan två maktblock.
Om man bortser från de militära faktorerna finns det ekonomiska faktorer som även tyder på att Ryssland vill knyta an Ukraina närmare till sig. Blandat så trycks det på kraftigt från Ryskt håll att Ukraina bör ansluta sig till de tullfria unionen med Vitryssland, Ryssland och Kazakstan. Genom att göra detta så avser man bl a att minska priset på den importerade gasen från Ryssland som är Ukrainas huvudsakliga energikälla. Man har valt att delta som observatör, men man är rädd att tappa möjligheten rörande fri handelsavtal med den Europeiska unionen om man väljer att gå med i den Tullfria unionen med bl a Ryssland.
Att Ryssland vill knyta Ukraina närmre till sig är fullt logiskt, börjar landet falla mer och mer in i den "västliga fållan" så kommer de ha antingen NATO eller EU angränsande mot sig på fler platser än vad de önskar i dagsläget. Detta innebär troligtvis även att deras egen säkerhetsbild kommer drastiskt förändras. Detta bör även ses i ljuset kring Rysslands uttalande avseende motåtgärder vid ett Svenskt eller Finskt ingående i NATO.
Sammanfattning
Vad som bedömt verkar tydligt är att Ryssland är beredd att mota både EU och NATO i grinden på diverse olika sätt i både dess Västliga och Sydliga riktning. Vad som är oroväckande (om rapporterna stämmer) är att man är beredd att gå relativt långt i sina ansträngningar för att hålla det så. Men när militära maktmedel (vilket trots allt underrättelseförmågor är) börjas utnyttjas för att föra fram politiken balanserar man på en ytterst tunn lina.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
The Guardian 1
Center for Eastern Studies 1
Veteraner ger folkförankring
Få verksamheter är så centrala för det svenska samhället som dess militära försvar. Därmed berör snart sagt varje del av Försvarsmakten hela det svenska folket. Det gäller såväl om personalförsörjning sker genom lagreglerad plikt eller frivillig rekrytering på arbetsmarknadens villkor. Det gäller såväl de insatser som görs internationellt som de som är begränsade till svenskt territorium. Försvarsmakten finns till för Sverige.
I ett land som levt i fred i två hundra år finns sällan personliga minnen av säkerhetspolitikens mer tragiska dimensioner. Detta till skillnad från i våra grannländer där hotet om existentiell utplåning varit en realitet som traderats från individ till individ i generation efter generation.
Det är bekymmersamt att Göteborgs universitet i sina SOM-undersökningar stadigt visar att svenska folkets förtroende för försvaret är markant lägre än för andra jämförbara myndigheter inom statens kärnverksamhet som polisen och domstolarna. Redan i kommentarerna 2007 skriver SOM-institutet: Polisen har en förtroendeskapande närhet till medborgarna som försvaret saknar. Och sedan dess har inte kontaktytorna mellan försvaret och resten av samhället vidgats. Snarare tvärtom.
Det är därför positivt att Sveriges andra största stad tillförs två sjukvårdskompanier med 278 befattningar från Skövde. Gamla Skaraborgs län är nog idag ett av ytterst få landsändar där Försvarsmakten fortfarande är en del av den samhälleliga vardagen med en naturlig roll som för inte så länge sedan fanns i de allra flesta svenska residensstäder. En mycket stor del av Sveriges potentiella rekryter finns i de större städerna därför måste Försvarsmakten verka och synas i städer som Göteborg, Malmö, Uppsala och Norrköping. Det är synnerligen tveksamt om Försvarsmakten bör krympa sin närvaro över landet ytterligare.
Reklam kan inte ersätta personliga nätverk. En kampanj i media kan definitivt resultera i temporär uppmärksamhet och generera omedelbar respons. Men för sin uthålliga position har Försvarsmakten förlitat sig på nätverk av likasinnande med gemensamma intressen. Tack vare tidningen Värnpliktsnytt, salig i åminnelse, så har en betydande del av Sveriges journalistkår en grundläggande kännedom om militärt försvar. Valen till värnpliktsriksdagar och värnpliktsråd har kontinuerligt skolat ledare till samtliga politiska partier och Försvarets tolkskola har varje år försörjt utrikesdepartementet med aspiranter till diplomatutbildningen. Under epoken med tiotusentals reservofficerare fanns det knappast en företagsledning, oavsett bransch, som inte hade åtminstone en reservofficer. Allt detta är nu borta.
Om svenska folkets förtroende för försvaret ska kunna återställas, så måste föregångsmän och dito kvinnor med sitt föredöme få visa vägen. Världsmästare som Stellan Bengtsson och Ingemar Stenmark gjorde värnplikt på sitt sätt i den tidens idrottsplutoner. Alldeles oavsett hur bra soldater de hann bli mellan alla permissioner för internationella tävlingar, så visade de med sitt exempel att försvaret var viktigt. Det är en roll som idag kanske bara fältartisterna har lyckats fortsätta utan avbrott.
I alla de stater som liksom Sverige valt en All-Volunteer-Force är det veteranerna som är föredömena, för att inte säga hjältarna. Statsmakterna lyfter fram sina veteraner och folken kan identifiera vad som förkroppsligar den egna statens värden och därmed dess varaktiga existensberättigande.
Allan Widman
I ett land som levt i fred i två hundra år finns sällan personliga minnen av säkerhetspolitikens mer tragiska dimensioner. Detta till skillnad från i våra grannländer där hotet om existentiell utplåning varit en realitet som traderats från individ till individ i generation efter generation.
Det är bekymmersamt att Göteborgs universitet i sina SOM-undersökningar stadigt visar att svenska folkets förtroende för försvaret är markant lägre än för andra jämförbara myndigheter inom statens kärnverksamhet som polisen och domstolarna. Redan i kommentarerna 2007 skriver SOM-institutet: Polisen har en förtroendeskapande närhet till medborgarna som försvaret saknar. Och sedan dess har inte kontaktytorna mellan försvaret och resten av samhället vidgats. Snarare tvärtom.
Det är därför positivt att Sveriges andra största stad tillförs två sjukvårdskompanier med 278 befattningar från Skövde. Gamla Skaraborgs län är nog idag ett av ytterst få landsändar där Försvarsmakten fortfarande är en del av den samhälleliga vardagen med en naturlig roll som för inte så länge sedan fanns i de allra flesta svenska residensstäder. En mycket stor del av Sveriges potentiella rekryter finns i de större städerna därför måste Försvarsmakten verka och synas i städer som Göteborg, Malmö, Uppsala och Norrköping. Det är synnerligen tveksamt om Försvarsmakten bör krympa sin närvaro över landet ytterligare.
Reklam kan inte ersätta personliga nätverk. En kampanj i media kan definitivt resultera i temporär uppmärksamhet och generera omedelbar respons. Men för sin uthålliga position har Försvarsmakten förlitat sig på nätverk av likasinnande med gemensamma intressen. Tack vare tidningen Värnpliktsnytt, salig i åminnelse, så har en betydande del av Sveriges journalistkår en grundläggande kännedom om militärt försvar. Valen till värnpliktsriksdagar och värnpliktsråd har kontinuerligt skolat ledare till samtliga politiska partier och Försvarets tolkskola har varje år försörjt utrikesdepartementet med aspiranter till diplomatutbildningen. Under epoken med tiotusentals reservofficerare fanns det knappast en företagsledning, oavsett bransch, som inte hade åtminstone en reservofficer. Allt detta är nu borta.
Om svenska folkets förtroende för försvaret ska kunna återställas, så måste föregångsmän och dito kvinnor med sitt föredöme få visa vägen. Världsmästare som Stellan Bengtsson och Ingemar Stenmark gjorde värnplikt på sitt sätt i den tidens idrottsplutoner. Alldeles oavsett hur bra soldater de hann bli mellan alla permissioner för internationella tävlingar, så visade de med sitt exempel att försvaret var viktigt. Det är en roll som idag kanske bara fältartisterna har lyckats fortsätta utan avbrott.
I alla de stater som liksom Sverige valt en All-Volunteer-Force är det veteranerna som är föredömena, för att inte säga hjältarna. Statsmakterna lyfter fram sina veteraner och folken kan identifiera vad som förkroppsligar den egna statens värden och därmed dess varaktiga existensberättigande.
Allan Widman
Sverigedemokraterna måste förtydliga vad man egentligen menar och hur man räknar!
Sverigedemokraterna har i sitt försvarspolitiska program och i sin tidigare höstbudget lagt fram ett eget förslag på hur man ser på utvecklingen av Försvarsmakten. I grunden är det mycket positivt att partiet vill stärka försvarsförmågan och tillföra åtskilliga miljarder till försvarsbudgeten. Men för trovärdighetens skull måste partiet förklara detaljerna runt detta, och hur man egentligen har räknat för att alla förslag ska rymmas inom den budgetram man föreslår. Den viktigaste frågan att förklara blir hur man avser genomföra ett uttalat återtagande av nedlagda och avvecklade regementen som i dag hyser civila bostäder och annan verksamhet.
Jag skev under Almedalenveckan ett kort inlägg om Sverigedemokraternas försvarspolitik. Med anledning av ett blogginlägg på deras hemsida runt återtagande av alla fem regementsområden som huserat kustartilleriregementen, samt efter en diskussion med deras twitterkonto Lantvärnet under dagen så avser jag här komplettera med ytterligare ett kortare inlägg.
I höstbudgeten skriver Sverigedemokraterna följande rader om Marinen (min fetstil).
Marinen har ett behov av såväl en förstärkt regional indelning som förnyade materielsystem på sikt. Vi föreslår därför att Marinbas Öst (Berga), Marinbas Väst (Göteborg) samt Härnösand och Fårösunds Marindetachement bör sättas upp. Marinbas Öst (Berga) bör sättas upp för att utbilda till kustartilleribrigader. Kustartilleribrigaderna bygger på värnplikt och dubbel organisation (freds-/krigsorg.) medan övriga marinen bygger på anställda och kontrakterade.Sverigedemokraterna vill alltså återuppbygga ett antal kustartilleribrigader. I sak anser jag det relevant om man tar bort orden artilleri och brigader och i stället ersätter det med robot och batterier. Man bör också förklara måste förklara varför man anser sig behöva en "Marinbas Öst" för utbildning? Men det är egentligen en helt annan diskussion.
På ett av deras senare inlägg på bloggen Lantvärnet efter ett besök på numera nedlagda KA 3 i Fårösund under Almedalenveckan skriver man följande (min fetstil) vilket är det som föranleder detta inlägg.
Mikael Jansson och David Lång besökte tillsammans med flera ledamöter i försvars och säkerhetspolitiska rådet under almedalsveckan det sedan år 2000 nedlagda kustartilleri regementet KA 3 på norra Gotland, Fårösund. Vi fick där en bra guidning av en fd officer vid KA 3 och numera pensionär som berättade om hur området har nyttjas även efter nedläggningen.Byggnaderna är i mycket gott skick, inklusive varvet där bl.a stridsbåt 90 byggdes. Endast mindre förändringar har gjorts vilket underlättar återtagandet av regementet.
Sverigedemokraterna budgeterar för återuppsättning av kustartilleriet rörliga delar. Vi vill ha ett RBS 15KA kompani på Gotland, uppsätta 3 KA brigader samt återta de fem regementsområdena som KA har haft.
De sista raderna är extra anmärkningsvärda. Man vill alltså återta de fem regementsområderna som Kustartilleriet har haft och där merparten är sålda och hyser annan civil verksamhet eller bostäder. Här faller trovärdigheten i uttalandet fullständigt i mina ögon. Bara genom att googla lite på internet kan man snabbt komma fram till att det i praktiken skulle vara omöjligt att genomföra detta.
KA1 Vaxholm, där har i stort sett hela kasernområdet byggts om till 450 bostäder samt Bed&Breakfast och en hel del annat. Man har även anlagt en hamn för fritidsbåtar på området. På Berga där Amf 1 nu huserar är de flesta bygganderna antingen i användning av förbandet eller 4.Sjöstridsflottiljen. Vissa byggnader är utdömda av miljö-/hälsoskäl. Det skulle krävas åtskilliga miljoner i investeringar för att kunna ta emot och utbilda så stora volymer som nya kustartilleribrigader skulle komma att utgöra.
KA2 Karlskrona köptes av Vasallen efter nedläggningen 2000. Där har inga bostäder byggts, men i stället ishallar och tennishallar m.m. I de gamla kasernerna huserar olika friskolor och företag.
KA3 Fårösund, Här har kommunnen planer för mer eller mindre hela det f.d. militära området. I mars 2000 beslutade riksdagen att lägga ner KA3 Fårösund. KA3 Vasallen fick i uppdrag att utveckla området som en ny civil del av Fårösunds samhälle. För något år sedan avvecklades och såldes Försvarsmaktens hamn i Fårösund.
KA4 Göteborg finns kvar som militärt område. I dag finns även andra myndigheter som huserar inne på området så som Rekryteringsmyndigheten, Hav&Vattenmyndigheten, Polisen och Kustbevakningen. FömedC nyttjar en stor del av de gamla lokalerna. Inte ens här är det bara att flytta in och köra på i gamla hjulspår trots att området är kvar i Försvarsmaktens hägn.
KA5 Härnösand. Här planerar kommunen bostäder och företagsverksamhet. Vid kusthöjden finns nu en företagsby. Mer information om hur det ser ut i dag vid f.d. KA5 krävs dock för att ge en helhetsbild av läget där.
Man kan konstatera att det kommer bli svårt för Sverigedemokraterna att förverkliga sina föreställningar om att återta samtliga fem regementsområden som Kustartilleriet tidigare nyttjat om man inte avser att kasta ut hyresgäster, avhysa myndigheter, skolor och företag samt riva nybyggda idrottsanläggningar? Tyvärr faller trovärdigheten runt partiets uttalade ambitioner runt försvarspolitiken när man så tydligt, trots de nuvarande förutsättningarna, går ut och påstår att man ska återta dessa områden?
Ska man i stället bygga nya regementen på annan plats med nya övningsområden så medför detta självklart astronomiska kostnader. Om man avser att återköpa platser som Fortifikationsverket sålt av för en spottstyver då riksdag och regering inte längre ansett att man behöver, så kan man rent hypotetiskt givetvis räkna med att få återköpa samma områden för helt andra summor.
Att lokalhyror redan i dag håller på att sänka Försvarsmakten vet vi sedan tidigare då miljardhyror redan nu tär på förbanden. Det har däremot visat sig vara svårt att få fram exakta siffror för hyreskostnader vid respektive förband då den detaljredovisningen saknas i Försvarsmaktens budgetunderlag såväl som i Försvarsmaktens årsredovisning eller Fortverkets årsredovisning Som några exempel på vad det bara kostar att nybygga lokaler och drifta militära regementen och anläggningar så kan jag ge ett axplock.
Anslutning av örlogsbasen Berga till kommunalt vatten och avlopp kostade 35 miljoner. En ny spolhall i Boden kostade 25 miljoner. Hyran för HKV på L24 ligger på 109 miljoner och Tre Vapen 37 miljoner. Centrallagret i Arboga kostar årligen 59 miljoner i hyra. Här pratar vi alltså om enstaka byggnader och delsystem. Man kan då bara föreställa sig vad fem återuppsatta regementen skulle kosta att bygga/anpassa och vad detta skulle innebära för Försvarsmaktens kostnader.
Sverigedemokraterna och twitterkontot Lantvärnet har lovat att reda ut begreppen och förklara hur man har tänkt när man lovade att återta alla fem Kustartilleriregementen, men även hur man avser att finansiera uppsättningen av nya förband med tillhörande områden och lokaler tillsammans med alla andra satsningar man avser göra på försvaret. Till detta kommer även hur man avser lösa personalförsörjningsfrågan av såväl GSS, ev värnpliktiga samt rekrytering av officerare till dessa förband. Personalförsörjningen är som Wiseman beskrev i ett mycket bra inlägg - minst sagt beklämmande.
Det är glädjande att Sverigedemokraterna har stora ambitioner med Sveriges försvar. Men för trovärdighetens skull måste man ha täckning för det man skriver och det påstår man ska göra. Det ska därför bli intressant att se hur man räknar och hur partiet tänker runt dessa frågor.
Anslutning av örlogsbasen Berga till kommunalt vatten och avlopp kostade 35 miljoner. En ny spolhall i Boden kostade 25 miljoner. Hyran för HKV på L24 ligger på 109 miljoner och Tre Vapen 37 miljoner. Centrallagret i Arboga kostar årligen 59 miljoner i hyra. Här pratar vi alltså om enstaka byggnader och delsystem. Man kan då bara föreställa sig vad fem återuppsatta regementen skulle kosta att bygga/anpassa och vad detta skulle innebära för Försvarsmaktens kostnader.
Sverigedemokraterna och twitterkontot Lantvärnet har lovat att reda ut begreppen och förklara hur man har tänkt när man lovade att återta alla fem Kustartilleriregementen, men även hur man avser att finansiera uppsättningen av nya förband med tillhörande områden och lokaler tillsammans med alla andra satsningar man avser göra på försvaret. Till detta kommer även hur man avser lösa personalförsörjningsfrågan av såväl GSS, ev värnpliktiga samt rekrytering av officerare till dessa förband. Personalförsörjningen är som Wiseman beskrev i ett mycket bra inlägg - minst sagt beklämmande.
Det är glädjande att Sverigedemokraterna har stora ambitioner med Sveriges försvar. Men för trovärdighetens skull måste man ha täckning för det man skriver och det påstår man ska göra. Det ska därför bli intressant att se hur man räknar och hur partiet tänker runt dessa frågor.
Veteraner: ”FM utför påtryckningar på P1”
Saxat från Facebook:
"Pressmeddelande från Oberoende veteraner 2013-07-29
Sveriges Radio viker sig för påtryckningar
Sveriges Radios Prisbelönta samhällsprogram Studio Ett avser att sända ett program om Svenska Krigsveteraners ohälsa den 30/7 2013. I programmet ska man ta upp den artikel som startade hela debatten ”Svenska Krigsveteraner stupar i det tysta” och som publicerades den 25/5 2013 i Göteborgs Posten.
Men vad artikelförfattarna erfar viker sig nu Sveriges Radio för påtryckningar från Försvarsmakten och väljer nu att selektera ut delar av det källmaterial som artikeln bygger på och ta bort andra viktigare frågor. En sån fråga är att man ifrågasätter faktabaserade evidenser från Tyska försvarsmakten Bundeswehrs armesjukhus som rapporterade 22,36% avseende diagnostisering för PTSD bland de ca 4200 soldater som under 2012 vid ISAF insatsen i Afghanistan. Sveriges Radio har till Oberoende Veteraner gjort klart att denna evidens inte kommer att diskuteras utan en fråga om den Tyska utbildning, nämligen om att det saknas utbildning för stresshantering bland tyska soldater i utlandstjänst. Frågan är helt irrelevant då det är samma utbildningsfel i den svenska Försvarsmakten.
Oberoende Veteraner kan inte se detta annat än att Sveriges Radio har gått med på alltför långtgående krav från Försvarsmakten och väljer därmed att avsiktligt publicera subjektiva åsikter framför kritisk granskande journalistik. Inför denna situation väljer Oberoende Veteraner att lämna Studio Ett och överväger att anmäla redaktionen för bristande objektivitet.
Lennart Hultkrantz – Krigsveteran Joakim Bom – Krigsveteran
lennart.hultkrantzoberoendeveteraner.se joakim.bom@oberoendeveteraner.se
[Telefonnummer borttagna]"
Bakom denna text står Oberoende Veteraner, en nystartad sammanslutning som säger sig arbeta för en bättre vardag för Sveriges krigsveteraner. Den ursprungliga texten som publicerades på en veteransida var än fränare i tonen.
"Pressmeddelande från Oberoende veteraner 2013-07-29
Sveriges Radio viker sig för påtryckningar
Sveriges Radios Prisbelönta samhällsprogram Studio Ett avser att sända ett program om Svenska Krigsveteraners ohälsa den 30/7 2013. I programmet ska man ta upp den artikel som startade hela debatten ”Svenska Krigsveteraner stupar i det tysta” och som publicerades den 25/5 2013 i Göteborgs Posten.
Men vad artikelförfattarna erfar viker sig nu Sveriges Radio för påtryckningar från Försvarsmakten och väljer nu att selektera ut delar av det källmaterial som artikeln bygger på och ta bort andra viktigare frågor. En sån fråga är att man ifrågasätter faktabaserade evidenser från Tyska försvarsmakten Bundeswehrs armesjukhus som rapporterade 22,36% avseende diagnostisering för PTSD bland de ca 4200 soldater som under 2012 vid ISAF insatsen i Afghanistan. Sveriges Radio har till Oberoende Veteraner gjort klart att denna evidens inte kommer att diskuteras utan en fråga om den Tyska utbildning, nämligen om att det saknas utbildning för stresshantering bland tyska soldater i utlandstjänst. Frågan är helt irrelevant då det är samma utbildningsfel i den svenska Försvarsmakten.
Oberoende Veteraner kan inte se detta annat än att Sveriges Radio har gått med på alltför långtgående krav från Försvarsmakten och väljer därmed att avsiktligt publicera subjektiva åsikter framför kritisk granskande journalistik. Inför denna situation väljer Oberoende Veteraner att lämna Studio Ett och överväger att anmäla redaktionen för bristande objektivitet.
Lennart Hultkrantz – Krigsveteran Joakim Bom – Krigsveteran
lennart.hultkrantzoberoendeveteraner.se joakim.bom@oberoendeveteraner.se
[Telefonnummer borttagna]"
Bakom denna text står Oberoende Veteraner, en nystartad sammanslutning som säger sig arbeta för en bättre vardag för Sveriges krigsveteraner. Den ursprungliga texten som publicerades på en veteransida var än fränare i tonen.
Personerna bakom Oberoende Veteraner har sina skäl till sin syn på Försvarsmakten. De har alla råkat illa ut i internationell tjänst och det under en tid då Sverige var uselt på att ta hand om veteraner. Deras kamp är för att förbättra för veteraner och man har valt att göra det utan samarbete med vare sig Försvarsmakten eller Sveriges Veteranförbund.
Det är en mycket allvarlig anklagelse man kommer med när man påstår att Försvarsmakten utövar påtryckningar på public service. "Orimligt", är informationsdirektör Lagerstens reaktion på min fråga om detta.
Diskussionen om statistiken om svenska soldaters psykiska hälsa har förts i omgångar och även jag har haft synpunkter på den, något man kan läsa om här: Dubbelfel FM.
En förklaring till skillnaderna mellan olika länders statistiska utfall är att man har olika benämningar på stressymptomen. Sverige har en snäv definition på PTSD medan andra länder har en vidare. Sålunda blir utfallet olika då man mäter på olika sätt.
En förklaring till skillnaderna mellan olika länders statistiska utfall är att man har olika benämningar på stressymptomen. Sverige har en snäv definition på PTSD medan andra länder har en vidare. Sålunda blir utfallet olika då man mäter på olika sätt.
På det stora hela så bedömer jag att det är sannolikt att det finns fler veteraner med stressrelaterade problem än vad den officiella svenska statistiken anger.
Det är ganska långt mellan att misstro statistiken och att hävda påtryckningar. Min bedömning är att detta inte gynnar Oberoende Veteraner. I stället för att jobba med FM mot gemensamma mål blir det aggressiva förhållningssättet en hämsko för syftet: att värna om veteraners intresse. Det kan ju vara så att FM har tillhandahållit information som gjort att P1 valt att ändra vinkel på programmet, att man ansåg att grundidén inte höll?
Vi väntar med spänning på fortsättningen av detta. Om anklagelserna stämmer är det illa, om inte så är åtminstone jag förväntansfull inför den pudel som bör komma från veteranerna.
Uppdatering 2013-07-30 kl 22:52
Det tycks som att den tyska statistiken feltolkats och att siffran 948 omfattar samtliga tyska ISAF-veteraner som sökt vård för PTSD under året 2012 och inte bara de som tjänstgjorde det året. Det rör sig alltså om veteraner som var ute 2001-2012. 194 st nya PTSD-diagnoser utfördes 2012 och det omfattade även veteraner från andra insatsområden, tex KFOR. Det tycks alltså som att den tyska statistiken ger att drygt 4,5% drabbades av PTSD och inte dryga 22% som hävdas i ovan nämnda artikel.
Angående uppgifterna om påtryckning från Försvarsmakten för att få SR att ändra har jag inte hört något nytt.
/C
Vi väntar med spänning på fortsättningen av detta. Om anklagelserna stämmer är det illa, om inte så är åtminstone jag förväntansfull inför den pudel som bör komma från veteranerna.
Uppdatering 2013-07-30 kl 22:52
Det tycks som att den tyska statistiken feltolkats och att siffran 948 omfattar samtliga tyska ISAF-veteraner som sökt vård för PTSD under året 2012 och inte bara de som tjänstgjorde det året. Det rör sig alltså om veteraner som var ute 2001-2012. 194 st nya PTSD-diagnoser utfördes 2012 och det omfattade även veteraner från andra insatsområden, tex KFOR. Det tycks alltså som att den tyska statistiken ger att drygt 4,5% drabbades av PTSD och inte dryga 22% som hävdas i ovan nämnda artikel.
Angående uppgifterna om påtryckning från Försvarsmakten för att få SR att ändra har jag inte hört något nytt.
/C
Eftertankens kranka blekhet för yrkesförsvaret (uppdaterat 13.30)
Inför att värnplikten skulle göras vilande och yrkesförsvar skulle införas var vi ett antal som varnade för det nya systemet och framförallt det mindre genomtänkta att göra ett omedelbart byte utan gradvis övergång.
Inte helt oväntat har det ju också uppstått omfattande problem med personalförsörjningen. Försvarsmakten och regeringsföreträdare vill gärna framhålla det stora antalet sökande till den grundläggande militära utbildningen. Vad som är ”en sökande” har varit ämne för kritik tidigare, då det visade sig att alla som på internet begär att få mer information hemskickad räknas som sökande. Förre försvarsministern Sten Tolgfors ville enbart tala om antalet sökande medan många av oss andra ville fokusera på kvaliteten på de sökande och framförallt hur många soldater det är som sedan avser att stanna den tid det krävs för att personalförsörjningsekvationen ska gå ihop. I det underlag som Försvarsmakten lämnade till Regeringen angavs att en snittid på 6 års tjänstgöring skulle krävas.
De sista åren med värnplikt, där i princip endast de som frivilligt ville göra värnplikten ryckte in, hade Försvarsmakten ca 10 % avhopp bland soldaterna (enligt Pliktverkets årsredovisningar). I den senaste rapporteringen från Försvarsmakten visar det sig att 35 % av de som ryckt in på den grundläggande militära utbildningen hoppar av. Då ska man betänka att detta endast är personer som HELT frivilligt har sökt sig till utbildningen. Det verkar finnas en viss diskrepans mellan verklighet och de förväntningar som byggts upp innan inte osannolikt utifrån den information man fått. 30-procentiga avgångar är dock i högsta grad jämförbart med situationen i Danmark och Nederländerna.
Än mer problematiskt är det att det verkar som att ytterst få soldater och sjömän avser att stanna så pass länge att man kan nå en genomsnittlig tjänstgöringstid på 6 år för de kontinuerligt tjänstgörande. Det verkar till och med som att man ska vara tacksam om någon stannar ens 6 år.
Ett viktigt mått på personalförsörjningsreformens resultat blir därför vad den genomsnittliga tjänstgöringstiden idag i BÄSTA fall kan bli eftersom vi ännu inte haft yrkesförsvar i sex år. Var hamnar man idag om de GSS/K som idag fortfarande tjänstgör i Försvarsmakten stannar sina 8 år?
Billigare och bättre
När det nya personalförsörjningssystemet lanserades i slutet av 00-talet byggde det i mångt och mycket på det holländska systemet. Budskapet till den politiska nivån hade i flera år varit ”billigare och bättre”. Det skulle vara billigare med att ha anställda soldater och sjömän än värnpliktiga och de skulle därtill bli mycket bättre när i år efter år kunde ägna sig åt sin huvudsyssla istället för att mucka när de stod på topp.
En starkt bidragande faktor utgjordes också av att personalen skulle anställas med tjänstgöringsskyldighet även i internationella insatser. De värnpliktiga var man tvingad att frivilligt rekrytera och anställa i Utlandsstyrkan. Försvarsmakten hade vid den här tiden internationella insatser som huvudsaklig fokus i enlighet med den ”Långtbortistandoktrin” som antogs i och med försvarsbeslutet 2004 (FB 04). Det är också utifrån den doktrinen som insatsorganisation 2014 med dess anställda soldater och sjömän togs fram.
Som alltid när något utlovas vara både billigare och bättre ska man dra öronen åt sig – särskilt när det rör försvarsfrågor. Försvarsbudgeten var efter FB 04 lika hårt ansträngd som decenniet innan och utan att lova något som var både billigare och bättre hade det varit svårt att få igenom förslaget. Det innebar att man i det föreslagna systemet inte bakade in något av alla de funktioner och premier som andra länder med yrkesförsvar använder sig av för att få det att fungera.
När diskussionen inför värnpliktens avveckling (den är på pappret vilande) var i full gång, var vi flera som varnade just för att det skulle krävas både högre löner och premier för att locka soldaterna och att ett yrkesförsvar skulle bli dyrare. För detta fick vi utstå hård kritik. Det skulle ju inte behövas. Framförallt skulle det inte bli dyrare utan billigare än värnpliktssystemet.
Attraktionshöjande åtgärder
Idag börjar vi skönja facit. Precis som med så många andra lösningar som utlovats vara både billigare och bättre har det visat sig att verkligheten inte var så enkel som utlovades. De mycket låga lönerna för soldater och sjömän där städpersonalen från Samhall haft högre löner, höjdes under förra hösten ingångslönen till lägst 18 000 kr. Sverige hade också lagt sig på de lägsta lönenivåerna som andel av nationell genomsnittslön jämfört med andra västländer med yrkesförsvar. Ett risktagande då Sverige i mycket lägre grad än andra nationer med yrkesförsvar har en arbetarklass att rekrytera från.
Fortfarande återstår dock att vidta andra åtgärder än lön. Johan Forssell (m) föreslår på SvD Brännpunkt idag vissa åtgärder i form av premier för att behålla soldaterna och sjömännen och få Försvarsmakten att framstå som en attraktiv arbetsgivare. När man läser artikeln slås man direkt av tanken ”hur kan detta överhuvudtaget ha kommit som en överraskning?”. All information om hur det såg ut i andra västländer fanns ju redan innan personalförsörjningen reformerades. Man ska dock bära i åtanke att det av oklar anledning var så bråttom med personalförsörjningsreformen att riksdagsbeslutet om att göra värnplikten vilande togs ett år innan den parlamentariska utredningen var färdig. Först två år efter att beslutet tagits togs de grundläggande stegen mot en lämplig lagstiftning för att möjliggöra ett system med heltidsanställda men tidvis tjänstgörande soldater och sjömän.
Jag instämmer i många av de förslag som Johan Forssell för fram – och de är ju också så naturliga. Unga människor som vill ta ansvar för sin framtid tar av naturliga skäl med i sina beräkningar vad yrket ger dem för bas att stå på senare i livet. Vilka utvecklingsmöjligheter finns? Vad får jag med mig ut i det civila livet? Hur påverkar detta mina möjligheter till en civil utbildning/yrke?
Allt detta som sagt fullt naturligt och något som de flesta andra länder redan erbjuder just för att kunna rekrytera och behålla sin personal. En stor fråga de senaste åren har varit boende för soldaterna. Även detta en erfarenhet från utlandet där soldater i princip alltid kan räkna med att det finns boende tillgängligt i anslutning till basen. Ändå tog det till i år innan man i Stockholm fick fram särskilda soldatbostäder då soldaterna med sina löner har mycket svårt att konkurrera på stadens bostadsmarknad.
Forssell talar i sin artikel om andra länder som erbjuder civil utbildning under tjänstgöringen, t ex Portugal där tjänstgörande kan studera upp till en dag i veckan. Detta liksom den brittiska modellen där det sista halvåret i den tjänstgörandes kontrakt avsätts för ”civil omskolning” även innefattande ”coachning” förbereder för det civila. Då är det viktigt att man är ärlig och tar de nackdelar detta innebär för Försvarsmakten i form av minskad tjänstgöring. Vissa förband omtalar att man idag har soldater som lär sig snabbare, medan vissa andra förband med mer kvalificerade uppgifter vittnar om att det idag kommer att ta 3-4 år att nå till samma utbildningsståndpunkt man tidigare nådde på dryga året med värnpliktiga, till följd av de begränsningar som följer på 40 h arbetsvecka och ekonomiska begränsningar i form av övningsdygn etc. Ska då än mindre tid avsättas för huvudtjänsten får det naturligtvis följder.
Vem ska betala?
Åtgärder som t ex förtur på högskoleutbildningar, avgångs- eller kontraktspremier etc är beprövade instrument och skulle enligt min mening sannolikt öka yrkets attraktionskraft. Detta är också av stor vikt för Försvarsmaktens vacklande folkförankring. Den stora frågan blir vem som ska betala för dessa åtgärder för att öka attraktiviteten i yrket. Att höja lägstalönen till 18 000 kr innebar höjda lönekostnader bara för soldater och sjömän på 185 miljoner kr. Till det ska sedan läggas att övriga löner i Försvarsmakten behöver justeras för de höjda soldatlönerna. Varför bli förste sergeant för 20 000 kr/mån när man som sergeant kan få 21 000 kr/mån?
Avgångar under utbildningen på 30 % istället för budgeterade 15 % innebär ett ökat rekryteringsbehov på 850 individer. Likaså ökade kostnader på 245 miljoner. Visar det sig att soldaterna stannar bara 4 år i snitt istället för 6 år tillkommer ytterligare 325 miljoner kr. Dessa är bara de kortsiktiga kostnaderna och lägg märke till att de är ÅRLIGA.
Till år 2019 när IO 14 skulle vara infört skulle alltså det ackumulerade beloppet vara från i år vara 1470 + 1950 + 1110 (1000 kr högre lön än ursprunglig planering) = 4530 miljoner kr.
Långsiktigt räknar FOI med också ytterligare kostnader för att t ex möjliggöra en mer omfattande storlek på soldatutbildning än vad som tidigare beräknats.
Tilläggas ska också att nuvarande situation är värre än vad FOI 2010 omtalade som "worst-case"-scenario, dvs att GSS/K tjänstgjorde i snitt 6 år och med 10 %-iga avgångar per år bland soldaterna och 30 % avhopp under utbildning. Detta skulle medföra att 6 % av varje åldersklass skulle behöva rekryteras – dvs 2 % över vad till och med USA mäktar med.
Till ovanstående ska vi då nu lägga kostnaderna för premier och civil utbildning, vilket ska hjälpta till att ta ner ovanstående ovälkomna utgifter. Vem ska betala dessa premier och utbildningsåtgärder?
Att försvarspolitikerna och Regeringen är av åsikten att de ska trollas fram ur liggande försvarsbudget håller jag för troligt. I så fall får vi ytterligare en omfattande minuspost att lägga till det faktum att nuvarande försvarsbudget är underfinansierad med 1-1,5 mdr kr årligen från 2015-2019 bara när det gäller verksamhet enligt Försvarsmaktens budgetunderlag från våren 2012. Adderar man materielbehoven för att iståndsätta IO 14 hamnar man runt 75 mdr kr totalt.
Att yrkesförsvaret blivit rejält mycket dyrare än vad som först utlovades kan man lugnt konstatera. Vi närmar oss alltså med stormsteg de internationella nivåerna där lönekostnader utgör ca 50 % av försvarsbudgetarna, från att tidigare ha varit runt 30 %.
Smakar yrkesförsvaret så mycket som det kostar?
Nu har vi baxat yrkesförsvaret ända hit (för att travestera Kjell-Olof Feldt) och jag ser ingen anledning att avskaffa det, utan snarare bör man införa de premier och utbildningsfördelar som Johan Forssell omtalar. Frågan är dock om det verkligen är lämpligt eller ekonomiskt möjligt att behålla ett fullständigt yrkesförsvar eller om man likt Norge istället inte skulle införa en allmän värnplikt omfattande både män och kvinnor, men liksom tidigare även i Sverige framförallt inkalla de frivilliga, men fortsatt ha yrkesanställda förbandsdelar. Man kan inte komma undan de samhälleliga fördelarna som ett värnpliktssystem medför i form av uppföljning av befolkningens hälsoutveckling men framförallt en ökad folkförankring och hur unga lär sig arbeta med andra unga ur andra delar av samhället som man aldrig annars skulle träffa. Det är civilt meritvärde om något. Jag håller det inte alls för otroligt att vi inom några år åter har en partiell värnplikt.
FOI pekar också på att det enda land i världen som klarar av att rekrytera så stor andel av befolkningen till sitt försvar som man har beräknat göra i Sverige är USA.
Då ska man komma ihåg att Sverige och USA har vitt skild demografi och att USA har en försvarsbudget på över 4 % av BNP där mycket stora delar går just till personalkostnaderna.
Att situationen är som den är idag är huvudsakligen Försvarsmaktens fel då man levererat ett undermåligt underlag byggt på önskningar, inte bara från den egna myndigheten men även från den politiska nivån. Ansvaret är dock politiskt, då det är där beslutet fattats. En utredning värd namnet, liknande FOI:s rapport, och som hade genomförts INNAN riksdagsbeslutet om att göra värnplikten vilande och fullt ut övergå till yrkesförsvar, hade sannolikt räddat situationen.
En sak är i vilket fall som helst glasklar. Det kommer att krävas ytterligare pengar för att finansiera yrkesförsvaret oavsett om man väljer att acceptera höga avhopp eller att motverka dem.
I detta inlägg har använts kalkyler från FOI rapport om personalförjningen "Friviliga soldater istället för plikt". Så här tyckte fd försvarsminister Sten Tolgfors då. Man ska också betänka att Sten Tolgfors alltid betraktade värnpliktiga som engångsartiklar. Repetitionsövningar och beredskap var inget som förekom i vokabulär eller jämförelser.
Uppdatering 13.30: För övrigt kan åter konstateras att varken försvarsministern eller Försvarsberedningens ordförande har kommenterat följderna av den mycket stora ryska beredskapsövningen för svensk försvarspolitik. Den sistnämnda har dock idag en debattartikel i Sundsvalls Tidning där hon skriver om just vikten av bygga soldatbostäder. Vän av ordning vill dock påpeka att det från Sundsvall är ca 25 mil till närmaste militära förband.
Inte helt oväntat har det ju också uppstått omfattande problem med personalförsörjningen. Försvarsmakten och regeringsföreträdare vill gärna framhålla det stora antalet sökande till den grundläggande militära utbildningen. Vad som är ”en sökande” har varit ämne för kritik tidigare, då det visade sig att alla som på internet begär att få mer information hemskickad räknas som sökande. Förre försvarsministern Sten Tolgfors ville enbart tala om antalet sökande medan många av oss andra ville fokusera på kvaliteten på de sökande och framförallt hur många soldater det är som sedan avser att stanna den tid det krävs för att personalförsörjningsekvationen ska gå ihop. I det underlag som Försvarsmakten lämnade till Regeringen angavs att en snittid på 6 års tjänstgöring skulle krävas.
De sista åren med värnplikt, där i princip endast de som frivilligt ville göra värnplikten ryckte in, hade Försvarsmakten ca 10 % avhopp bland soldaterna (enligt Pliktverkets årsredovisningar). I den senaste rapporteringen från Försvarsmakten visar det sig att 35 % av de som ryckt in på den grundläggande militära utbildningen hoppar av. Då ska man betänka att detta endast är personer som HELT frivilligt har sökt sig till utbildningen. Det verkar finnas en viss diskrepans mellan verklighet och de förväntningar som byggts upp innan inte osannolikt utifrån den information man fått. 30-procentiga avgångar är dock i högsta grad jämförbart med situationen i Danmark och Nederländerna.
Än mer problematiskt är det att det verkar som att ytterst få soldater och sjömän avser att stanna så pass länge att man kan nå en genomsnittlig tjänstgöringstid på 6 år för de kontinuerligt tjänstgörande. Det verkar till och med som att man ska vara tacksam om någon stannar ens 6 år.
Ett viktigt mått på personalförsörjningsreformens resultat blir därför vad den genomsnittliga tjänstgöringstiden idag i BÄSTA fall kan bli eftersom vi ännu inte haft yrkesförsvar i sex år. Var hamnar man idag om de GSS/K som idag fortfarande tjänstgör i Försvarsmakten stannar sina 8 år?
Billigare och bättre
När det nya personalförsörjningssystemet lanserades i slutet av 00-talet byggde det i mångt och mycket på det holländska systemet. Budskapet till den politiska nivån hade i flera år varit ”billigare och bättre”. Det skulle vara billigare med att ha anställda soldater och sjömän än värnpliktiga och de skulle därtill bli mycket bättre när i år efter år kunde ägna sig åt sin huvudsyssla istället för att mucka när de stod på topp.
En starkt bidragande faktor utgjordes också av att personalen skulle anställas med tjänstgöringsskyldighet även i internationella insatser. De värnpliktiga var man tvingad att frivilligt rekrytera och anställa i Utlandsstyrkan. Försvarsmakten hade vid den här tiden internationella insatser som huvudsaklig fokus i enlighet med den ”Långtbortistandoktrin” som antogs i och med försvarsbeslutet 2004 (FB 04). Det är också utifrån den doktrinen som insatsorganisation 2014 med dess anställda soldater och sjömän togs fram.
Som alltid när något utlovas vara både billigare och bättre ska man dra öronen åt sig – särskilt när det rör försvarsfrågor. Försvarsbudgeten var efter FB 04 lika hårt ansträngd som decenniet innan och utan att lova något som var både billigare och bättre hade det varit svårt att få igenom förslaget. Det innebar att man i det föreslagna systemet inte bakade in något av alla de funktioner och premier som andra länder med yrkesförsvar använder sig av för att få det att fungera.
När diskussionen inför värnpliktens avveckling (den är på pappret vilande) var i full gång, var vi flera som varnade just för att det skulle krävas både högre löner och premier för att locka soldaterna och att ett yrkesförsvar skulle bli dyrare. För detta fick vi utstå hård kritik. Det skulle ju inte behövas. Framförallt skulle det inte bli dyrare utan billigare än värnpliktssystemet.
Attraktionshöjande åtgärder
Idag börjar vi skönja facit. Precis som med så många andra lösningar som utlovats vara både billigare och bättre har det visat sig att verkligheten inte var så enkel som utlovades. De mycket låga lönerna för soldater och sjömän där städpersonalen från Samhall haft högre löner, höjdes under förra hösten ingångslönen till lägst 18 000 kr. Sverige hade också lagt sig på de lägsta lönenivåerna som andel av nationell genomsnittslön jämfört med andra västländer med yrkesförsvar. Ett risktagande då Sverige i mycket lägre grad än andra nationer med yrkesförsvar har en arbetarklass att rekrytera från.
Fortfarande återstår dock att vidta andra åtgärder än lön. Johan Forssell (m) föreslår på SvD Brännpunkt idag vissa åtgärder i form av premier för att behålla soldaterna och sjömännen och få Försvarsmakten att framstå som en attraktiv arbetsgivare. När man läser artikeln slås man direkt av tanken ”hur kan detta överhuvudtaget ha kommit som en överraskning?”. All information om hur det såg ut i andra västländer fanns ju redan innan personalförsörjningen reformerades. Man ska dock bära i åtanke att det av oklar anledning var så bråttom med personalförsörjningsreformen att riksdagsbeslutet om att göra värnplikten vilande togs ett år innan den parlamentariska utredningen var färdig. Först två år efter att beslutet tagits togs de grundläggande stegen mot en lämplig lagstiftning för att möjliggöra ett system med heltidsanställda men tidvis tjänstgörande soldater och sjömän.
Jag instämmer i många av de förslag som Johan Forssell för fram – och de är ju också så naturliga. Unga människor som vill ta ansvar för sin framtid tar av naturliga skäl med i sina beräkningar vad yrket ger dem för bas att stå på senare i livet. Vilka utvecklingsmöjligheter finns? Vad får jag med mig ut i det civila livet? Hur påverkar detta mina möjligheter till en civil utbildning/yrke?
Allt detta som sagt fullt naturligt och något som de flesta andra länder redan erbjuder just för att kunna rekrytera och behålla sin personal. En stor fråga de senaste åren har varit boende för soldaterna. Även detta en erfarenhet från utlandet där soldater i princip alltid kan räkna med att det finns boende tillgängligt i anslutning till basen. Ändå tog det till i år innan man i Stockholm fick fram särskilda soldatbostäder då soldaterna med sina löner har mycket svårt att konkurrera på stadens bostadsmarknad.
Forssell talar i sin artikel om andra länder som erbjuder civil utbildning under tjänstgöringen, t ex Portugal där tjänstgörande kan studera upp till en dag i veckan. Detta liksom den brittiska modellen där det sista halvåret i den tjänstgörandes kontrakt avsätts för ”civil omskolning” även innefattande ”coachning” förbereder för det civila. Då är det viktigt att man är ärlig och tar de nackdelar detta innebär för Försvarsmakten i form av minskad tjänstgöring. Vissa förband omtalar att man idag har soldater som lär sig snabbare, medan vissa andra förband med mer kvalificerade uppgifter vittnar om att det idag kommer att ta 3-4 år att nå till samma utbildningsståndpunkt man tidigare nådde på dryga året med värnpliktiga, till följd av de begränsningar som följer på 40 h arbetsvecka och ekonomiska begränsningar i form av övningsdygn etc. Ska då än mindre tid avsättas för huvudtjänsten får det naturligtvis följder.
Vem ska betala?
Åtgärder som t ex förtur på högskoleutbildningar, avgångs- eller kontraktspremier etc är beprövade instrument och skulle enligt min mening sannolikt öka yrkets attraktionskraft. Detta är också av stor vikt för Försvarsmaktens vacklande folkförankring. Den stora frågan blir vem som ska betala för dessa åtgärder för att öka attraktiviteten i yrket. Att höja lägstalönen till 18 000 kr innebar höjda lönekostnader bara för soldater och sjömän på 185 miljoner kr. Till det ska sedan läggas att övriga löner i Försvarsmakten behöver justeras för de höjda soldatlönerna. Varför bli förste sergeant för 20 000 kr/mån när man som sergeant kan få 21 000 kr/mån?
Avgångar under utbildningen på 30 % istället för budgeterade 15 % innebär ett ökat rekryteringsbehov på 850 individer. Likaså ökade kostnader på 245 miljoner. Visar det sig att soldaterna stannar bara 4 år i snitt istället för 6 år tillkommer ytterligare 325 miljoner kr. Dessa är bara de kortsiktiga kostnaderna och lägg märke till att de är ÅRLIGA.
Till år 2019 när IO 14 skulle vara infört skulle alltså det ackumulerade beloppet vara från i år vara 1470 + 1950 + 1110 (1000 kr högre lön än ursprunglig planering) = 4530 miljoner kr.
Långsiktigt räknar FOI med också ytterligare kostnader för att t ex möjliggöra en mer omfattande storlek på soldatutbildning än vad som tidigare beräknats.
Tilläggas ska också att nuvarande situation är värre än vad FOI 2010 omtalade som "worst-case"-scenario, dvs att GSS/K tjänstgjorde i snitt 6 år och med 10 %-iga avgångar per år bland soldaterna och 30 % avhopp under utbildning. Detta skulle medföra att 6 % av varje åldersklass skulle behöva rekryteras – dvs 2 % över vad till och med USA mäktar med.
Till ovanstående ska vi då nu lägga kostnaderna för premier och civil utbildning, vilket ska hjälpta till att ta ner ovanstående ovälkomna utgifter. Vem ska betala dessa premier och utbildningsåtgärder?
Att försvarspolitikerna och Regeringen är av åsikten att de ska trollas fram ur liggande försvarsbudget håller jag för troligt. I så fall får vi ytterligare en omfattande minuspost att lägga till det faktum att nuvarande försvarsbudget är underfinansierad med 1-1,5 mdr kr årligen från 2015-2019 bara när det gäller verksamhet enligt Försvarsmaktens budgetunderlag från våren 2012. Adderar man materielbehoven för att iståndsätta IO 14 hamnar man runt 75 mdr kr totalt.
Att yrkesförsvaret blivit rejält mycket dyrare än vad som först utlovades kan man lugnt konstatera. Vi närmar oss alltså med stormsteg de internationella nivåerna där lönekostnader utgör ca 50 % av försvarsbudgetarna, från att tidigare ha varit runt 30 %.
Smakar yrkesförsvaret så mycket som det kostar?
Nu har vi baxat yrkesförsvaret ända hit (för att travestera Kjell-Olof Feldt) och jag ser ingen anledning att avskaffa det, utan snarare bör man införa de premier och utbildningsfördelar som Johan Forssell omtalar. Frågan är dock om det verkligen är lämpligt eller ekonomiskt möjligt att behålla ett fullständigt yrkesförsvar eller om man likt Norge istället inte skulle införa en allmän värnplikt omfattande både män och kvinnor, men liksom tidigare även i Sverige framförallt inkalla de frivilliga, men fortsatt ha yrkesanställda förbandsdelar. Man kan inte komma undan de samhälleliga fördelarna som ett värnpliktssystem medför i form av uppföljning av befolkningens hälsoutveckling men framförallt en ökad folkförankring och hur unga lär sig arbeta med andra unga ur andra delar av samhället som man aldrig annars skulle träffa. Det är civilt meritvärde om något. Jag håller det inte alls för otroligt att vi inom några år åter har en partiell värnplikt.
FOI pekar också på att det enda land i världen som klarar av att rekrytera så stor andel av befolkningen till sitt försvar som man har beräknat göra i Sverige är USA.
Då ska man komma ihåg att Sverige och USA har vitt skild demografi och att USA har en försvarsbudget på över 4 % av BNP där mycket stora delar går just till personalkostnaderna.
Att situationen är som den är idag är huvudsakligen Försvarsmaktens fel då man levererat ett undermåligt underlag byggt på önskningar, inte bara från den egna myndigheten men även från den politiska nivån. Ansvaret är dock politiskt, då det är där beslutet fattats. En utredning värd namnet, liknande FOI:s rapport, och som hade genomförts INNAN riksdagsbeslutet om att göra värnplikten vilande och fullt ut övergå till yrkesförsvar, hade sannolikt räddat situationen.
En sak är i vilket fall som helst glasklar. Det kommer att krävas ytterligare pengar för att finansiera yrkesförsvaret oavsett om man väljer att acceptera höga avhopp eller att motverka dem.
I detta inlägg har använts kalkyler från FOI rapport om personalförjningen "Friviliga soldater istället för plikt". Så här tyckte fd försvarsminister Sten Tolgfors då. Man ska också betänka att Sten Tolgfors alltid betraktade värnpliktiga som engångsartiklar. Repetitionsövningar och beredskap var inget som förekom i vokabulär eller jämförelser.
Uppdatering 13.30: För övrigt kan åter konstateras att varken försvarsministern eller Försvarsberedningens ordförande har kommenterat följderna av den mycket stora ryska beredskapsövningen för svensk försvarspolitik. Den sistnämnda har dock idag en debattartikel i Sundsvalls Tidning där hon skriver om just vikten av bygga soldatbostäder. Vän av ordning vill dock påpeka att det från Sundsvall är ca 25 mil till närmaste militära förband.
Ryssland avser bygga nya hangarfartyg
Ryssland förfogar i dag över ett hangarfartyg Admiral Kuznetzov som byggdes på 90-talet. Ryssland har bara för något år sedan avfärdat spekulationer om huruvida man kommer att bygga några nya hangarfartyg och deklarerat att några sådana inte finns i planen. Sedan 2011 har man ånyo vänt i frågan och deklarerar nu att man kommer att bygga minst två nya och större fartyg under de närmaste åren.
Admiral Kutznetsov började byggas 1982, tog i tjänst 1990 och blev inte fullt operativ förrän 1995. Hon har under åren vidmakthållits i olika typer av operativ status. Hon har även ett systerfartyg med namnet Varyag som aldrig togs i tjänst p.g.a. Sovjetunionens sönderfall. Detta fartyg har en mycket speciell historia som jag avhandlat i ett tidigare inlägg. Varyag heter i dag Liaoning och är köpt av Kina där hon skulle bli ett flytande Kasino... I stället byggdes hon om och togs i operativ tjänst så sent som i september förra året. Detta är även intressant ur den aspekten att Ryssland och Kina nu utökar sina militära samarbeten, vilket jag avhandlade i ett inlägg härom dagen. Nu har båda nationerna även hangarfartyg av samma ursprungsklass om än med olika flygplanstyper ombord.
På hangarfatyget Kuznetsov finns i dag flygplan av typen Su-33 samt helikoptrar av typerna Ka-27, Ka-28, Ka-29, Ka-32. På det kinesiska fartyget opererar med med flygplanet J-15. Kuznetsov bär även sjömålsorbotar av typen SS-N-19 Shipwreck, vilket är ovanligt att hangarfartyg gör.
Fartyget skulle enligt ursprungsplanen genomgå en större modernisering från 2012 och framåt. Bedömningen är att denna reducerats tillfälligt i omfattning till förmån för att i stället sätta in henne i ryska flottans operationer i Medelhavet där en större sjöstyrka befinner sig sedan något år tillbaka. Aviskten är att Kuznetsov ska ansluta styrkan i slutet av 2013 efter beslut av ryska marinchefen Viktor Chirkov.
Det finns planer på att ersätta de nu åldrade Su-33 med nya MiG-29K ombord Kuznetsov. Detta då Indien redan har beställt 45 av dessa flygplan till sina egna tre hangarfartyg varav ett (INS Vikramaditya) snart är i operativ tjänst. De andra två är under konstruktion. Ryssland ser samordningsvinster med att köpa samma flygplan då detta skulle bli billigare än att uppgradera till en ny version av Su-33.
 |
| Su-33 inför start på Kuznetsov |
Nya hangarfartyg
År 2010 förnekade Ryssland genom dåvarande försvarsminister Anatoly Serdyukov att man skulle bygga några nya hangarfartyg i samband med den enorma försvarsreformen där man fram till 2020 kommer att satsa ofattbara 500.000.000.000 EURO på de väpnade styrkorna. Något som tidigare uttalats från officiella källor.
Nu har man som allt tyder på alltså svängt i frågan ännu en gång, och kommer sannolikt att beställa nya fartyg samtidigt som Admiral Kuznetsov kommeratt genomgå en större ombyggnad och modernisering. I slutet av 2012 kom uppgifter om att Ryssland eventuellt kommer bygga två nya reaktordrivna hangarfartyg som kommer att bli "state of the art" och ska levereras i perioden 2020-2027.
Detta börjar nu att konkretiseras allt mer. I media har den ryske vice försvarsministern Jurij Borisov för bara någon månad sedan meddelat att det nu inte alls är uteslutet att det nationella upprustningsprogrammet för perioden till och med 2025 kompletteras med en plan som innebär att Ryssland kan komma att börja utveckla en ny typ hangarfartyg.
Militära experter i Ryssland hävdar att behovet är totalt tre hangarfartyg varav två till Stilla Havsflottan samt ett till Ishavsflottan. Konstantin Sivkov, vice president för Krylovs forskningsinstitut i Sankt Petersburg, rysslands ledande centrum för fartygsstudier säger:
Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_06_13/Ryssland-behover-nytt-hangarfartyg/
Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_06_13/Ryssland-behover-nytt-hangarfartyg/
Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_06_13/Ryssland-behover-nytt-hangarfartyg/
Ryssland ska ha en stark flotta av hangarfartyg, eftersom det är ett euroasiatiskt maktcentrum. Utan en sådan flotta blir Ryssland oförmöget att genomföra sin utrikespolitik i världens avlägsna delar. Jag har nyss återvänt från Mexiko. Latinamerikanska länders företrädare är eniga om att den ryska närvaron i den latinamerikanska regionen är nödvändig. För en sådan närvaro behöver staten en stark örlogsflotta vilket garanteras av hangarfartyg.
Hangarfartyg kan i fredstid tjänstgöra i Atlantiska havet, Medelhavet, Indiska havet, Stilla havets södra och centrala del. I krigstid ska de patrullera Barents hav samt områden kring Kamtjatka i Stilla havet. Hangarfartygen kan bekämpa flygplansattacker och tillintetgöra motståndarens hangargrupper.Med tanke på den enorma upprustning och utökning av de väpnade styrkorna som pågår håller jag inte för otroligt att en beställning inom kort kommer att läggas så fort det finns ett konkret förslag att ta ställning till trots de olika turerna. Den stora frågan är nog hur många nya hangarfartyg det kommer att bli. Allt mellan två eller fyra har det tidigare diskuterats runt. Låg nivå någon?
Länkar: Rysslands röst, RIA, Oplatsen
Uppdaterat: Bloggkollegan Oplatsen har bidragit med en länk med bilder av modeller på förslag av hur ett nytt ryskt hangarfartyg kan komma att se ut. Notera de dubbla brygghuskomplexen i likhet med hur Storbrittaniens nya hangarfartyg just nu konstrueras.
Uppdaterat: Bloggkollegan Oplatsen har bidragit med en länk med bilder av modeller på förslag av hur ett nytt ryskt hangarfartyg kan komma att se ut. Notera de dubbla brygghuskomplexen i likhet med hur Storbrittaniens nya hangarfartyg just nu konstrueras.
Tala är silver, tiga är guld
Ännu är det knäpptyst från Regeringen avseende vilka följder den mycket stora ryska beredskapsövnignen får för svenska försvars- och säkerhetspolitik som byggt på att Ryssland inte har en dylik förmåga. Man skulle ju lätt kunna förledas att tro att försvarsminister Karin Enström har tagit semester efter besöket i Moskva (där hon enligt uppgift bland annat bad Ryssland att vara mer öppet med vilka övningar man ska genomföra – veckan innan den oannonserade beredskapsövningen om 160 000 man genomfördes…) eftersom hon sedan inte synts till i media och heller ej på den sommarlunch som hölls tidigare i veckan.
Så verkar dock inte vara fallet. Försvarsministern har nämligen inkommit med en rask replik på en tidigare i veckan publicerad debattartikel som påpekar att det finns stora brister i den svenska krisberedskapen. Fortfarande dock inte ett ord om de allvarligt förändrade förutsättningarna för svensk försvarspolitik och så lär det fortsätta. Detta är inte en fråga Regerigen vill ta i.
Några som däremot tagit tag i frågan med den ryska beredskapsövningen är det polska centret för östeuropastudier. Det är inte någon rolig läsning man bjuds på där när centret konstaterar att de militära satsningarna utgör tyngdpunkten för Putins tredje period som president, även på bekostnad av andra i våra ögon viktigare utgiftsområden. De militära utgifterna som andel av statsbudgeten ökar från drygt 15 % i år till 22 % 2016. Slutsatsen i rapporten är inte munter:
"The unannounced tests of the Russian army’s combat readiness – which were specifically organised with the participation of President Putin – are the most visible sign of the priority which military matters are being given. The clear demonstrations of military efficiency should first and foremost be considered as justification for the ever-increasing spending on modernising the Russian Federation’s Armed Forces. We can thus assume that the military reform (i.e. the whole issue related to the modernisation of the Armed Forces and the defence system) will be implemented in its present form in the foreseeable future, despite the clear slowdown in economic growth.
The military exercises, which have been presented as a source of pride for the average Russian, are also a part of shaping public opinion. The attitude of the Russian public, for whom the army remains one of the most important elements of statehood and Russian tradition (the Armed Forces are one of the few elements of the state structure which enjoy prestige and public confidence), favours the ongoing militarisation of Russia. It is assumed that this trend will be maintained and exploited, irrespective of which political forces hold power in Russia."
Min fetstil. Just möjligheterna för Ryssland att genomföra den mycket ambitiösa militärreformen är något som ifrågasatts av många svenska förvarspolitiker. Likväl kan man konstatera att Ryssland genomfört i princip allt vad man hittills föresatt sig och som Levada konstaterar finns det inte mycket som talar emot att det så skulle fortsätta.
I rapporten lutar man sig också mot Levada-centrets opinionsundersökning om hur ryska folket ställer sig till de militära satsningar och vad som utgör hot mot landet. Jämfört med motsvarande undersökning 1998 ortfarande är det över 90 % av de tillfrågade (3,4 % felmarginal enligt Levada) som instämmer delvis till helt att det är viktigare med en stark ledare än med demokrati och yttrandefrihet. Likaså kan man konstatera att stödet ökat för att genomföra militära satsningar på bekostnad av den ekonomiska utvecklingen.
Nu när Regeringen inte längre kan tala om låg nivå utan att bli utskrattade så verkar man ha tagit stöd av det gamla talesättet att tala är silver, men tiga är guld. Tyvärr skapar inte det någon förtroendeingivande försvars- eller säkerhetspolitik.
Läs även tidigare (2006-2010) moderate ledamoten av Försvarsutskottet Rolf K Nilsson
Så verkar dock inte vara fallet. Försvarsministern har nämligen inkommit med en rask replik på en tidigare i veckan publicerad debattartikel som påpekar att det finns stora brister i den svenska krisberedskapen. Fortfarande dock inte ett ord om de allvarligt förändrade förutsättningarna för svensk försvarspolitik och så lär det fortsätta. Detta är inte en fråga Regerigen vill ta i.
Några som däremot tagit tag i frågan med den ryska beredskapsövningen är det polska centret för östeuropastudier. Det är inte någon rolig läsning man bjuds på där när centret konstaterar att de militära satsningarna utgör tyngdpunkten för Putins tredje period som president, även på bekostnad av andra i våra ögon viktigare utgiftsområden. De militära utgifterna som andel av statsbudgeten ökar från drygt 15 % i år till 22 % 2016. Slutsatsen i rapporten är inte munter:
"The unannounced tests of the Russian army’s combat readiness – which were specifically organised with the participation of President Putin – are the most visible sign of the priority which military matters are being given. The clear demonstrations of military efficiency should first and foremost be considered as justification for the ever-increasing spending on modernising the Russian Federation’s Armed Forces. We can thus assume that the military reform (i.e. the whole issue related to the modernisation of the Armed Forces and the defence system) will be implemented in its present form in the foreseeable future, despite the clear slowdown in economic growth.
The military exercises, which have been presented as a source of pride for the average Russian, are also a part of shaping public opinion. The attitude of the Russian public, for whom the army remains one of the most important elements of statehood and Russian tradition (the Armed Forces are one of the few elements of the state structure which enjoy prestige and public confidence), favours the ongoing militarisation of Russia. It is assumed that this trend will be maintained and exploited, irrespective of which political forces hold power in Russia."
Min fetstil. Just möjligheterna för Ryssland att genomföra den mycket ambitiösa militärreformen är något som ifrågasatts av många svenska förvarspolitiker. Likväl kan man konstatera att Ryssland genomfört i princip allt vad man hittills föresatt sig och som Levada konstaterar finns det inte mycket som talar emot att det så skulle fortsätta.
I rapporten lutar man sig också mot Levada-centrets opinionsundersökning om hur ryska folket ställer sig till de militära satsningar och vad som utgör hot mot landet. Jämfört med motsvarande undersökning 1998 ortfarande är det över 90 % av de tillfrågade (3,4 % felmarginal enligt Levada) som instämmer delvis till helt att det är viktigare med en stark ledare än med demokrati och yttrandefrihet. Likaså kan man konstatera att stödet ökat för att genomföra militära satsningar på bekostnad av den ekonomiska utvecklingen.
Nu när Regeringen inte längre kan tala om låg nivå utan att bli utskrattade så verkar man ha tagit stöd av det gamla talesättet att tala är silver, men tiga är guld. Tyvärr skapar inte det någon förtroendeingivande försvars- eller säkerhetspolitik.
Läs även tidigare (2006-2010) moderate ledamoten av Försvarsutskottet Rolf K Nilsson
Insats – På patrull med norrmän
Libanon - 1993
Efter ett par dagar på bataljonshögkvarteret på Falkhöjden och ett dygn på observationspost OP, skickades jag till byn Blat och den skyttepluton som hade områdesansvar. Vi skulle genomföra en fotpatrull upp mot Litani-floden och spana mot väl använda infiltrationsstråk längs floden. Hizbollah och palestinska grupper brukade använda stråken för att innästla in mot Israel och där genomföra attacker. Israel kände givetvis till detta och spanade även de i området. Veckan innan hade en norsk officer dödats och en soldat skadats av en flechette-granat från en israelisk stridsvagn.
På kvällen väcks jag av patrullchefen, en stor norsk fallskärmsjägare. Det är dags. Jag fixar till sprintarna på handgranaterna så att de ska gå lätt att dra ur, tillpassar mörkerutrustningen och ordnar med radion. Som patrullsignalist gör jag förbindelseprov med högkvarteret och vi är klara för avmarsch. Att ha FN-kepsen rättvänd rekommenderas inte då det ljusa FN-märket i pannan utgör en ypperlig riktpunkt för skyttar. Det är allvar.
Vi sätter oss i igelkottsformation, en cirkel med piporna utåt, på en begravningsplats för att vänja oss vid mörkret. Det är becksvart och jag är mycket nöjd över att vi har en hund med oss. Den kan ge oss förvarning långt innan vi märker något. Efter 40 minuter har vi fått igång ögonen och påbörjar patrulleringen.
Efter några timmar har vi kommit fram till en höjd ovanför Litani-floden och vi ålar in i vår dolda observationspost. Vi vill inte bli sedda av andra utan vill kunna spana utan att bli upptäckta. På ena sidan har vi ett stup ner mot floden och på andra sidan har vi stigen och ett okänt antal minfält. Mitt emot oss, på andra sidan floden, har vi den israeliska ställningen som dödade norrmannen. Hotbilden är hög.
En stund senare fryser jag till. Vad var det där? Är det inte en samling män med schalar som kommer på rad? Jo, de rör sig omedelbart söder vår postering. En sista kontroll innan jag varnar de andra. Jag skruvar lite på min mörkerkikare och konstaterar att jag lurats av några grässtrån framför OP:t. Jag andas ut och är nöjd över att jag inte larmat de övriga. Man kan luras av mörkerkikare eftersom de saknar djup.
Vår spaning från OP:t ger inget utan vi fortsätter fotpatrulleringen genom området. Vi sätter ner fötterna med varsamhet. Området är fullt av minor och minolyckan ett par dagar innan är i färskt minne.
När det ljusnar har vi kommit tillbaka till patrullbasen i Blath. Patrullen är över och vi ska gå till sängs, mycket trötta. Hundföraren är så trött att han inte gör rätt när han ska göra patron-ur på sin automatkarbin utan skjuter ett vådaskott i taket på huset.
Det var händelserikt i de delarna av landet och man fick vara alert när man var där. En gång framryckte jag på Echo road, den väg som löpte parallellt med gränsen till Israel. Efter ett tag så började det stiga upp svampmoln efter detonationer till höger om oss. Det var inte få moln! Jag övergick till brigadledningsnätet och fick där veta att det pågick stridigheter över hela södra Libanon och att vår väg var den enda farbara. Det var för att den var kontrollerad av IDF.
Libanesiska grupper hade genomfört attacker (mestadels med katuscha) och vi hamnade mitt i IDF:s svarseld. IDF ville ogärna ha oss i området och visade det. Jag hade en Cobra-helikopter i bakrutan hela vägen tillbaka till FN-kontrollerat område. Då var jag faktiskt rädd. Det var så lite som behövdes, en knapptryckning bara, så skulle det vara slut. Man hade ju tidigare visat vad FN-skyddet var värt; i princip ingenting.
Vi kom tillbaka till campen uppskakade men hela. Flera andra enheter från bataljonen hade fastnat i stridigheterna så jag antar att jag återigen hade tur.
/C
Jag hade fått förmånen att åka upp till norrmännen i bergen för så kallad ”job rotation”. Under en veckas tid skulle jag jobba i deras skyttebataljon i gränstrakten i hörnet mellan Libanon, Syrien och Israel, ett hett område där stridigheter var vanligt förekommande.
Karta över södra Libanon med byn Blat utmarkerad.
Efter ett par dagar på bataljonshögkvarteret på Falkhöjden och ett dygn på observationspost OP, skickades jag till byn Blat och den skyttepluton som hade områdesansvar. Vi skulle genomföra en fotpatrull upp mot Litani-floden och spana mot väl använda infiltrationsstråk längs floden. Hizbollah och palestinska grupper brukade använda stråken för att innästla in mot Israel och där genomföra attacker. Israel kände givetvis till detta och spanade även de i området. Veckan innan hade en norsk officer dödats och en soldat skadats av en flechette-granat från en israelisk stridsvagn.
På kvällen väcks jag av patrullchefen, en stor norsk fallskärmsjägare. Det är dags. Jag fixar till sprintarna på handgranaterna så att de ska gå lätt att dra ur, tillpassar mörkerutrustningen och ordnar med radion. Som patrullsignalist gör jag förbindelseprov med högkvarteret och vi är klara för avmarsch. Att ha FN-kepsen rättvänd rekommenderas inte då det ljusa FN-märket i pannan utgör en ypperlig riktpunkt för skyttar. Det är allvar.
Vi sätter oss i igelkottsformation, en cirkel med piporna utåt, på en begravningsplats för att vänja oss vid mörkret. Det är becksvart och jag är mycket nöjd över att vi har en hund med oss. Den kan ge oss förvarning långt innan vi märker något. Efter 40 minuter har vi fått igång ögonen och påbörjar patrulleringen.
Efter några timmar har vi kommit fram till en höjd ovanför Litani-floden och vi ålar in i vår dolda observationspost. Vi vill inte bli sedda av andra utan vill kunna spana utan att bli upptäckta. På ena sidan har vi ett stup ner mot floden och på andra sidan har vi stigen och ett okänt antal minfält. Mitt emot oss, på andra sidan floden, har vi den israeliska ställningen som dödade norrmannen. Hotbilden är hög.
En stund senare fryser jag till. Vad var det där? Är det inte en samling män med schalar som kommer på rad? Jo, de rör sig omedelbart söder vår postering. En sista kontroll innan jag varnar de andra. Jag skruvar lite på min mörkerkikare och konstaterar att jag lurats av några grässtrån framför OP:t. Jag andas ut och är nöjd över att jag inte larmat de övriga. Man kan luras av mörkerkikare eftersom de saknar djup.
Vår spaning från OP:t ger inget utan vi fortsätter fotpatrulleringen genom området. Vi sätter ner fötterna med varsamhet. Området är fullt av minor och minolyckan ett par dagar innan är i färskt minne.
När det ljusnar har vi kommit tillbaka till patrullbasen i Blath. Patrullen är över och vi ska gå till sängs, mycket trötta. Hundföraren är så trött att han inte gör rätt när han ska göra patron-ur på sin automatkarbin utan skjuter ett vådaskott i taket på huset.
Det var händelserikt i de delarna av landet och man fick vara alert när man var där. En gång framryckte jag på Echo road, den väg som löpte parallellt med gränsen till Israel. Efter ett tag så började det stiga upp svampmoln efter detonationer till höger om oss. Det var inte få moln! Jag övergick till brigadledningsnätet och fick där veta att det pågick stridigheter över hela södra Libanon och att vår väg var den enda farbara. Det var för att den var kontrollerad av IDF.
Libanesiska grupper hade genomfört attacker (mestadels med katuscha) och vi hamnade mitt i IDF:s svarseld. IDF ville ogärna ha oss i området och visade det. Jag hade en Cobra-helikopter i bakrutan hela vägen tillbaka till FN-kontrollerat område. Då var jag faktiskt rädd. Det var så lite som behövdes, en knapptryckning bara, så skulle det vara slut. Man hade ju tidigare visat vad FN-skyddet var värt; i princip ingenting.
Vi kom tillbaka till campen uppskakade men hela. Flera andra enheter från bataljonen hade fastnat i stridigheterna så jag antar att jag återigen hade tur.
/C
Almedalen: Socialdemokraternas dag
Under devisen "bättre sent än aldrig" kommer här det sista utlovade inlägget med temat Almedalen. I tidigare inlägg under årets upplaga av Almedalen har de olika partiernas uttalade försvarspolitik beslyst. Undantaget är Miljöpartiet och Vänsterpartiet som av olika anledningar inte kommer att behandlas den här gången. Att inte skriva om Socialdemokraternas försvarspolitik då partiet enligt Novus senaste väljarbarometer når upp till hela 34,4% är nog att betrakta tjänstefel av en försvarsbloggare. I synnerhet då partiet baserat på dessa siffror ser ut att bli det regeringsbärande partiet efter nästa val. Trots att Almedalenveckan för länge sedan är avslutad ska vi därför rekapitulera och göra en kortfattad analys av Socialdemokraternas försvarspolitik.
Allt fokus rörande försvars- och säkerhetspolitiken har det senaste året hamnat på Moderaterna. Med all rätt skall tilläggas då partiet har missbrukat det förtroende man fått från sina väljare å det grövsta när det kommer till detta politikområde. Men hur är det då med Socialdemokraterna, ett parti som ligger bakom de katastrofala försvarsbesluten 2000 och 2004 då man slog de sista spikarna i kistan för nedmonteringen av det nationella försvaret. Är Socialdemokraterna bättre än Moderaterna, eller är det bara tomma tunnor som skramlar? Detta ska vi titta närmare på.
Peter Hultqvist
När Håkan Juholt, tidigare försvarspolitisk talesperson för Socialdemokraterna blev det röda partiets store ledare så fick Socialdemokraterna en ny försvarspolitisk talesperson i Peter Hultqvist från Borlänge. Han är numera även försvarsutskottets ordförande. Man kan inte annat säga att Hultqvist är en frisk fläkt i försvarsdebatten med sin bullriga attityd, och där han aldrig drar sig för att ta upp De Nya Moderaternas återkommande skönmålning av läget inom Försvarsmakten. I synnerhet rörande vårt nya personalförsörjningssystem och underfinansieringen av materielberget.
Hultqvist upplevs av de flesta som en enkel och jordnära person med båda fötterna på jorden, och som till skillnad från Moderaterna sannolikt aldrig skulle beskriva upprustningar av rullbanor på flygplatser och planerat underhåll av stridsbåtar som "stora satsningar" på Försvarsmakten.
I januari skrev Hultqvist en debattartikel med rubriken "Försvarsministerns nöjdhet bekymrar" där han bland annat tar upp frågan om "en-veckasförsvaret" d.v.s. vår försvarsförmåga och kopplingen till den oroväckande utvecklingen i Ryssland. Mycket bra, men vad anser Hultqvist att det behövs göras rent konkret? Det framgår tyvärr inte på något tydligt sätt här, eller för den delen på någon annan plats heller. Han avslutar artikeln med följande rader.
En försvars- och säkerhetspolitik som med trovärdighet bevarar den militära alliansfriheten måste präglas av både en djupare och långsiktigare problematisering, högre kravbild och en bättre försvarsförmåga än det som präglar regeringens enveckasförsvar och försvarspolitik. Enligt min mening borde Enström tigit istället för att uttala ensidig nöjdhet.Hultqvist kräver en bättre försvarsförmåga, men sådan kostar pengar. Några pengar har Socialdemokraterna dessvärre inte skjutit till i någon större omfattning i uttalanden eller i någon skuggbudget.
Man kan då fundera på om Hultqvist har klart bakåt runt sin retorik? Är det förankrat inom partiet och framför allt, det heligaste av det heliga, socialdemokraternas verkställande, utskott att partiet ska öka försvarsförmågan (vilket innebär högre försvarsutgifter) om man vinner valet 2014 och således kan komma att styra över försvarspolitiken? Detta verkar inte vara helt solklart.
Övriga socialdemokrater i försvarsutskottet
När det kommer till de fem övriga socialdemokratiska ledamöterna i försvarsutskottet och dess kompetens måste man ändå fundera på om de är insatta i sitt politikområde, och om de är av rätt kaliber för att kunna driva en saklig försvarspolitik? Tyvärr har försvarsutskottet av många partier setts som en plats där man kan få en "instegsbefattning" innan man anförtros viktigare politikområden. En olycklig utveckling och en attityd som måste stävjas.
För socialdemokraterna sitter sjöofficeren Peter Jeppsson som jag vet är påläst och kompetent, men tyvärr anser jag att han är alldeles för passiv inom det område han är satt att verka inom. Från Jeppsson kan man förvänta sig betydligt mer. De fyra övriga, Anna-Lena Sörenson, Åsa Lindestam, Kent Härstedt och Clas-Göran Carlsson har inte utmärkt sig i någon större omfattning och verkar näst intill mest plikttroget sitta i utskottet. Något större intresse att driva och debattera försvarsfrågor verkar inte finnas från någon av dessa fem vilket är högst olyckligt.
Socialdemokraternas försvarspolitik
Kärnpunkterna i partiets försvarspolitik är relativt enkla att sammanfatta. Till att börja med så är Socialdemokraterna en stark motståndare till ett eventuellt NATO-medlemskap. Mona Sahlin uttalade under sin tid som partiledare de välkända orden "Sverige ska inte gå med i Nato under min livstid". Ord som varken är trovärdiga och något hon av naturliga skäl inte har täckning för. År 2010 var hon dessutom öppet kritisk till att Sverige skulle deltaga med flyg i NATO-operationer och ev. åtaganden i Baltikum. Efter hennes avgång har den kritiska synen på NATO tonats ned något. mer om detta längre ned i detta inlägg.
I stället för NATO förespråkar Socialdemokraterna i stället ett nordiskt försvarssamarbete. Just detta är en återkommande retorik bland alla NATO-motståndare. Sverigedemokraterna använder samma retorik, så på den punkten är partierna mycket lika. Dessvärre är en sådan argumentation mycket ihålig då både Norge och Danmark är medlemmar av NATO och tydligt har deklarerat att när det kommer till försvarssamarbete så har man sina lojaliteter där. Finland har deklarerat att ett försvarssamarbete (med gemensam försvarsplanering osv) inte är aktuellt. Frågan är då vilka Socialdemokraterna anser att man ska samarbeta med och på vilket sätt? Detta är en högst relevant fråga som det vore högst klädsamt om partiet (och övriga partier med samma åsikt) kunde svara på. Det är det minsta man kan kräva.
Socialdemokraterna tillsammans med SD, FP, KD och V vill glädjande återuppta försvaret av Gotland. I vilken grad man vill genomföra detta skiljer mellan de olika partierna, men det finns nu en så pass stor majoritet i riksdagens att ett konkretiserat förslag på ett återtagande borde gå att genomföra. I dagsläget är det sannolikt enbart Moderaterna och Miljöpartiet som är motståndare till detta. Centerpartiet har som vanligt - ingen åsikt. Till och med Vänsterpatiet har svängt i försvarsfrågan och stödjer ett sådant förslag. Inledningsvis är det absolut viktigaste att ett permanent förband återupprättas på ön, inte vad det innehåller. Utifrån detta kan man därefter bygga vidare.
Socialdemokraterna vill även stärka den inhemska försvarsindustrin samt att man vill se över finansieringen av försvarsmaterielen. Även på dessa punkter är socialdemokraterna väldigt lika Sverigedemokraterna i sin syn på försvarsfrågan.
Några konkreta förslag på hur, och framför allt om man vill öka den nationella försvarsförmågan jämfört med nuvarande mycket låga nivå kan man tyvärr inte finna. Inte heller nämner man några siffror runt hur man har tänkt sig finansiera de satsningar man vill göra på Gotland och försvarsmateriel för att uppnå den redan beslutade organisationen IO14 står att finna. Under årets rikskonferens arrangerad av Folk&Försvars i Sälen presenterade Socialdemokraterna vid en presskonferens ett tio-punktsprogram rörande sin egen försvarspolitik och ser ut som följer.
- Sverige ska vara militärt alliansfritt. Sverige ska ha en egen trovärdig försvarsförmåga. Försvarsberedningen ska ta ställning till kapaciteten för det nationella försvaret. Vi anser att den ambitionsnivå som regeringen givit uttryck för är för låg.
- Ökat nordiskt samarbete. Det försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet i Norden måste få en högre prioritet. Vi står bakom den nordiska solidaritetsförklaringen. De Nordiska länderna kan tillsammans bidra till en högre nivå av säkerhet och stabilitet. Ett fördjupat samarbete syftande till ett större gemensamt ansvarstagande inom ramen för Nordefco när det gäller övningar, operationer, utbildning, militär förmåga etc. är viktiga framtidsuppgifter. Ett långsiktigt och fungerande försvarsindustriellt samarbete bör inledas.
- Nej till EU-försvar - utveckla den fredsbevarande förmågan. Vi tar avstånd från ett gemensamt territorialförsvar inom EU. Vi säger nej till utvecklingen av ett EU-försvar, vi värnar den militära alliansfriheten och EUs solidaritetsklausul. Vi vill istället se EU utveckla sin "mjuka makt" och sin militära förmåga att ställa upp i FN-operationer.
- Bevaka den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet.Rysslands militära förmåga kommer att förstärkas kraftigt fram till 2030. Utvecklingen måste studeras noggrant i försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys. Det som sker är en realitet som vårt land måste förhålla sig till.
- Stärkt fokus på Gotland. Gotlands har en unik geografisk position centralt i Östersjön och omges av en omfattande kommersiell trafik med gas- och olja samt en gasledning. En tydligare svensk marin närvaro är att förorda. Luftförsvaret i anslutning till Gotland bör stärkas.
- Minska soldatavhopp inom försvaret. Angrip den höga andelen soldatavhopp i försvaret genom att skyndsamt fullfölja uppgörelsen mellan regeringen och socialdemokraterna när det gäller översyn av löner, premier, bättre sociala villkor och villkor för vidareutbildning etc. Anslå ökade ekonomiska medel till förbandens övningsverksamhet.
- Stärk den folkliga förankringen. Inled arbete med att öka allmänhetens kunskaper och kompetens om hur man agerar i samband med kriser och konflikter. Med nuvarande utveckling riskerar den kompetens som idag finns att successivt försvagas.
- Värna svensk materielkompetens. Riksdagen bör fatta ett beslut om att bl a stridsflyget och ubåtssystemen är att betrakta som nationella säkerhetsintressen. Ett sådant beslut skulle vara en tydlig signal till omvärlden att vi värnar svensk kompetens och teknik som är särskilt kopplad till svensk militär strategi och våra unika förhållande.
- Ta den svåra situationen angående försvarsmateriel på allvar.Inled ett brett arbete som förankras i Sveriges riksdag om hur vi ska bearbeta problemet med det ofinansierade s k materielberget omfattande 30 miljarder kronor under 10 år. Hur denna fråga hanteras är inte enbart en angelägenhet för regeringen, utan kräver en bredare parlamentarisk öppenhet.
- Gör upp om en hållbar JAS-finansiering. Regeringen måste släppa sin omöjliga ståndpunkt om JAS finansiering. Det är dags att inse att det ofinansierade gapet på cirka 5.5 miljarder kronor under tio år är orimligt. Socialdemokraterna är beredda till en uppgörelse i frågan.
Socialdemokraterna uttrycker dock att regeringens ambitionsnivå är för låg och att luftförsvaret i anslutning till Gotland måste stärkas. Bra. Men hur avser man finansiera detta? Det är en fråga som Socialdemokraterna måste svara på innan det stundande riksdagsvalet.
De enda konkreta siffror som hittills har kommit från partiets sida var i samband med beställningen av 60 stycken nya stridsflygplan JAS 39E. Där ville Hultqvist lösa underskottet i finansieringen, inte genom att skjuta till mer pengar, utan att istället överföra 300 miljoner från internationella insatser till materielanslaget. Den som varit med ett tag vet att man tidigare under många år gjorde tvärt om. D.v.s. flyttade pengar från materiel till verksamhet när det var tomt i botten på kassakistan. Detta efter förslag från Försvarsmakten... Det är bland annat detta som gjort att vi nu står med ett ofinansierat materielberg som vida överstiger 30 miljarder kronor. Snart en hel försvarsbudget.
NATO-frågan
Här kan man konstrar som beskrivits tidigare i inlägget att Socialdemokraterna mjuknat.
Mitt under Almedalenveckan deklarerade partiet att man ställer sig positiv till deltagande i NRF, något jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Ett ställningstagande som kanske inte var helt väntat med hänsyn till partiets tidigare så hårdnackade motstånd till allt vad NATO innebär.
Att ärendet i hemlighet har förberetts på regeringsnivå är ganska uppenbart då Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt hade ett möte med NATO:s generalsekreterare i vintras direkt efter Sälenkonferensen där Fogh Rasmussen deltog. Uppgifter gör gällande att det var bland annat NRF som då diskuterades.
Efter Socialdemokraternas utspel under Almedalenveckan tog det sedan bara några dagar innan regeringen anmälde sitt intresse för deltagande i NRF till NATO. Man kan således konstatera att det indirekt var Socialdemokraterna som tog beslutet, men att ärendet har varit väl förberett under en längre tid genom försvarsdepartementets försorg.
Har Socialdemokraterna trots sin officiellt uttalade ståndpunkt om att aldrig någonsin gå med i NATO, börjat inse att det inte längre finns några alternativ? Är det början till något nytt vi nu ser framför oss?
Allan Widman kommenterar Socialdemokraternas beslut om att säga JA till NRF
Vänsterpartiet om Socialdemokraternas JA till deltagande i NRF
Socialdemokraterna i Almedalen
Peter Hultqvist deltog precis som övriga partiers försvarspolitiska talespersoner vid det eminenta arrangemanget Försvarspolitisk Arena tillsammans med SSU-orföranden Gabriel Wikström.
Hultqvist tog upp frågan om personalförsörjnigen var som vanligt mycket kritisk till avskaffandet av värnplikten med tre rösters majoritet. han menar att "så gör man inte med en så viktig fråga som denna". Hultqvist anser att de stora problemen med 20% avhopp från GMU/GSS och svårigheten att rekrytera tidvis tjänstgörande måste hanteras tillsammans med det ofinansierade materielberget.
Jag har sagt det förut och jag vill säga det igen. SSU-ordföranden Gabriel Wikström imponerade stort med att vara saklig och påläst runt försvarsfrågan och har ett statsmannamässigt sätt att tala och problematisera viktiga frågor. Här har Socialdemokraterna ett framtidsman man bör vårda! Wikströms samlade poäng, åtminstone hos mig, när han kritiserade synen på försvarsmakten som budgetregulator. Något som framförallt Göran Persson till och med offentligt uttalat. "Den sista miljarden för att få ihop en statsbudget kan man alltid ta från försvaret".
Hultqvist diskuterade även frågan om Ryssland och den enorma förmågeuppbyggnad som sker där och menar att det är något man förhållande till.I samband med detta så uttryckte han även att den primära uppgiften för Försvarsmakten är att försvara Sverige i Sverige. Han tog kraftigt avstånd från de propagandatexter som bland annat Försvarsmakten själva producerat som gör gällande att försvaret av Sverige börjar i Afghanistan. Detta är som alla vet en utkomst av den strategiska time-outen där Försvarsmakten hade grava identitetsproblem och sökte varje halmstrå för att kunna hävda sin existens.
På frågan om hur Hultqvist ställer sig till ett återinförande av värnplikten svarade han
"Det går inte, därför att det har varit så mycket oro och instabilitet i Försvarsmakten så att vi måste liksom försöka bygga det här systemet nu så att det blir så bra som möjligt. Men det kräver ett öppet förhållningssätt och det kräver att man inser att inte solen lyser från klarblå himmel varje dag. Det finns en rad problem och huvudproblemet är avhoppen på 20%,"Gabriel Wikström konstaterar klokt att ett återinförande av värnplikten sannolikt skulle ske med lika liten majoritet som när beslutet tog och menar att man inte ska jobba på det sättet. Enkel med imponerande analys med en snygg känga till Moderaterna. Se hela morgonpasset med Socialdemokraternas Peter Hultqvist och Gabriel Wikström här nedan.
Socialdemokraterna i försvarspolitiskt morgonpass
En ny stjärna på den journalistiska himlen när det kommer till bevakning av försvarspolitik är Hallandspostens t.f. ledarskribent Csaba Bene Perlenberg som var på plats i Almedalen.
Han gjorde där ett antal intervjuer med olika försvarspolitiker där samtliga intervjuer han gjorde bör läsas av de som inte redan gjort det. Han har fångat essensen runt viktiga frågor. Kanske med viss inspiraration av försvarsbloggarna? Intervjun med Socialdemokraternas Peter Hultqvist är mycket bra och bör som sagt läsas i sin helhet där många av de stora frågorna diskuteras.
Tigande och skönmålningen i kombination leder egentligen till att problem inte blir lösta. Och det viktiga är att vi löser våra problem. Vi har på försvars- och säkerhetspolitikens område en rejäl hemläxa att göra, enligt min mening. / Peter Hultqvist
Sammanfattning
Med ovanstående citat i bakhuvudet så ser det onekligen ut som att Socialdemokraterna till skillnad från partiets år vid makten under 90 och 00-talet nu är beredda att omvärdera försvarsfrågan vilket är glädjande. Men å andra sidan så finns det heller ingen annan trovärdig väg att gå. Den låga nivån som bland annat Cecilia Widegren (m) pratar om stämmer som alla vet bättre in på Sverige än på det avsedda landet Ryssland.
Socialdemokraterna ser ut att på riktigt vilja lösa de problem som finns inom Försvarsmakten. Framför allt runt de stora problem som finns rörande finansieringen och bemanningen av den av politiska nivån redan beställda försvarsmaktsorganisationen IO14. Något som Moderaterna fullständigt misslyckats med under sin tid vid makten och som ansvariga för försvarsdepartementet. Blir det Socialdemokraterna som kommer att driva upp försvarsanlaget från nuvarande skamligt låga nivå på 1,15% av BNP ?
Men man får inte låta sig luras så enkelt.
Peter Hultqvist är dock konsekvent i sina uttalanden, men har han täckning bakåt? Partiledaren Stefan Löfvén verkar vara helt ointresserad av försvarspolitik och försvarsfrågan. I partiledardebatten i SVT den 5 maj uppfattades Löfvén som mycket passiv och verkade till och med dåligt insatt i ämnet.
Anledningen till detta är sannolikt att partiet har helt andra prioriteringar för att kunna vinna väljarnas förtroende och för att kunna utlova de reformer som kommer att krävas inför valet. Min bedömning är att försvarsfrågan inte kommer att vara prioriterad i Socialdemokraternas valstugor runt om i landet.
Socialdemokraterna är med hänsyn taget till ovanstående faktorer mycket svårbedömda. Om partiet har accepterat Hultqvist linje så kommer försvarspolitiken att bedrivas på ett bättre sätt än med sittande regering under nymoderat ledning. Smolket i bägaren är partiets ståndpukt rörande NATO-frågan och avsaknad av konkret finansiering. Där faller tyvärr trovärdigheten.
Låt oss dock hoppas att Socialdemokraterna kommer att överraska positivt!