Almedalen: SvD om försvarsanslaget samt torsdagens evenemang

I morgon torsdag är det sista dagen för de försvars- och säkerhetspolitiska seminarierna i Almedalen och det är många som är mycket sevärda med många deltagare. 

Moderaterna har ett eget som kan bli intressant att se och höra på, i synnerhet då vad som helst kan hända. Förra året genomförde Ofog en drönarattack…. (Se klippet 21:30-24:00). Problemet var väl att ingen brydde sig, ja förutom Carl Bildt som konstaterade att det nu fanns lediga stolar längst fram då Ofogarna låg på marken. I år kanske det blir en attack med kryssningsrobotar, vem vet…
För övrigt kommer morgondagen att bli jobbig för regeringen när det kommer till försvarspolitiken då SvD presenterade siffror på det som vi andra har vetat om länge. Nämligen att anslagsökningarna som man gärna talar om som stora satsningar, inte på långa vägar täcker de årliga kostnadsökningarna, utan snarare leder till ännu större utarmning av försvarets ekonomi.
I februari presenterade jag själv uträkningar baserat på den faktiska tilldelningen av pengar till respektive förband. Dessa beräkningar visade på att Försvarsmakten har 144 miljoner kronor mindre i förbandsmedel (övningsverksamhet m.m) att röra sig med under 2014 jämfört med 2013. Satsningen blev med andra ord i praktiken en mångmiljonreducering. Först nu verkar detta komma fram till den större allmänheten, något som är helt nödvändigt.
Det ska bli intressant att se hur framför allt Peter Hultqvist kommer att använda detta i debatten mot Karin Enström och Cecilia Widegren.
Nedan följer torsdagens mest intressanta evenemang.
—————————


09:00-09:35

Försvarspolitiskt morgonpass med Moderaterna: Vilka är de viktigaste valfrågorna? 
Under Försvarspolitiskt morgonpass kommer försvarspolitikerna tillsammans med ungdomspolitikerna att få svara på aktuella försvars- och säkerhetspolitiska frågor, men också blicka framåt och se hur de tror att försvarspolitiken kommer att utveckla sig.
Medverkande: Cecilia Widegren (M), Erik Bengtzboe (MUF)
Moderator: Marinette Radebo
Plats: FPA

09:45-10:15

Försvarspolitiskt morgonpass med Socialdemokraterna: Vilka är de viktigaste valfrågorna? Under Försvarspolitiskt morgonpass kommer försvarspolitikerna tillsammans med ungdomspolitikerna att få svara på aktuella försvars- och säkerhetspolitiska frågor, men också blicka framåt och se hur de tror att försvarspolitiken kommer att utveckla sig.
Medverkande: Peter Hultqvist (S), Gabriel Wikström (SSU)
Moderator: Marinette Radebo
Plats: FPA

10:30-11:15
Försvarsberedningens rapport – en analys och vägen framåt

Den 15 maj överlämnade Försvarsberedningen sin försvarspolitiska rapport. I uppdraget ingår att lämna förslag för perioden efter 2015, analysera det civila försvaret samt bedöma hur utvecklingen i Ukraina påverkar oss. Vad står i rapporten? I vilket sammanhang ska den betraktas? Vart är vi på väg?
Medverkande: Cecilia Widegren (M), ordförande Försvarsberedningen;
Peter Rådberg (MP), ledamot Försvarsberedningen; Torbjörn Björlund (V), ledamot Försvarsberedningen
Moderator: Lena Bartholdson

Plats: FPA

11:45-12:30
Duger det nationella försvaret? – En analys av försvarsberedningens rapport. 

Riksdagen beslutade 2009 om en insatsorganisation som i huvudsak är formad för expeditionära uppgifter. För att iståndsätta denna organisation krävs en årlig anslagsförstärkning på flera miljarder. Till detta kan föras om organisationen duger i ett nationellt perspektiv, bland annat mot bakgrund av krisen i Ukraina. I maj överlämnade försvarsberedningen en rapport med förslag på försvarets långsiktiga utveckling. Detta seminarium syftar till att debattera beredningens förslag.
Riksdagen beslutade 2009 om en insatsorganisation som skulle vara klar 2014. Försvarsmakten har anmält att detta mål kan nås först efter 2020 samt att försvarsanslaget årligen behöver förstärkas med 4 miljarder kronor för att så ska ske. Cirka en miljard av dessa medel krävs för att iståndsätta det nya personalförsörjningssystemet med anställda soldater och sjömän. Ett system som för närvarande brottas med ett antal ”barnsjukdomar”. Resterande tre miljarder krävs för att täcka vissa materielbrister i organisationen och för att omsätta föråldrad materiel.
2009 års beslut var i huvudsak inriktat på att skapa en insatsorganisation med expeditionär förmåga. Sedan dess har fokus riktats mot det nationella försvaret, vilket denna expeditionära organisation har begränsad förmåga att svara upp mot. Bland annat gäller det försvaret av Gotland.
2015 kommer riksdagen att fatta nästa långsiktiga försvarsbeslut. Som underlag för detta beslut har en försvarsberedning med ledamöter från riksdagens alla partier utarbetat en rapport vilken överlämnades till regeringen den 15 maj i år.
Vilken inriktning föreslås i rapporten för det framtida försvaret? Hur kommer kraven på ett försvar med nationell förmåga att uppfyllas? Har vi framför oss en insatsorganisation som fortsatt bygger på materiel kvalitet i enlighet med vad Försvarsmakten föreslagit? Hur ska personalförsörjningen säkras? Är värnplikten på väg att återinföras?
Dessa frågor och säkert några fler ska förhoppningsvis få ett svar, vilket tre riksdagsledamöter ur beredningen är beredda att ge. Till hands finns tre ledamöter ur Kungl Krigsvetenskapsakademien, vilka har kritiskt granskat rapporten ur olika synvinklar.
Medverkande: Allan Widman (Fp), Peter Hultqvist (S), Karlis Neretnieks, KKrVA; Annika Nordgren Christensen, KKrVA; Mike Winnerstig, KKrVA
Moderator: Stefan Ring

Plats: FPA


14:00-15:00
Nytt fokus för Sveriges internationella insatser?

Hur kommer vårt framtida internationella militära engagemang se ut? Prioriterar vi rätt? Hur ställer vi oss till FN-ledda insatser kontra Nato- och EU-ledda? Med Mali och Centralafrikanska republiken (CAR) som aktuella exempel.
Medverkande: Försvarsminister Karin Enström. Peter Hultqvist (S), ordförande i försvarsutskottet, Sveriges riksdag. Aleksander Gabelic, ordförande, Svenska FN-förbundet.
Moderator: Cindy Sturesson, programansvarig Folk och Försvar.
Plats: Sommartorg
14:15-15:00
Behövs mer radikala idéer importeras från andra länder för att lösa Försvarsmaktens personalreform? 

Försvarsmaktens omställning från ett värnpliktsförsvar till anställda soldater och sjömän har flera utmaningar. Personalreformen är en viktig del av försvarsreformen. Vad behöver Försvarsmakten göra och vilka vägar har andra länder valt för att anta dessa utmaningar?
Medverkande: Harri Larsson, HP; Torbjörn Björlund (V); Annicka Engblom (M); ordf. Officersförbundet Lars Fresker; Karl Hertting, Reservofficerare
Moderator: Stefan Ring

Plats: FPA

16:00 – 17:00
En utrikes- och försvarspolitik för framtiden

Nya Moderaternas eget seminarium på Moderaternas dag i Almedalen
Medverkande: Sofia Arkelsten, ordförande i riksdagens utrikesutskott. Carl Bildt, utrikesminister. Karin Enström, försvarsminister. Cecilia Widegren, ordförande i försvarsberedningen.

Moderator: Sofia Arkelsten

Plats: Moderattältet

16:45-17:30
Sverige – Ett säkerhetshål i Östersjöregionen?

På vilket sätt påverkar Sveriges försvarspolitik säkerhetssituationen i Östersjöregionen? Och hur kan det säkerhetsvakuum som många menar har uppstått täppas till? De senaste årens negativa utveckling i Ryssland som kulminerat med krisen i Ukraina har dragit frågorna till sin spets.
Medverkande: Stefan Olsson, Chef, Frivärld; Karl Neretnieks, KKrVA; Linda Nordlund, Förbundsordförande, Liberala Ungdomsförbundet.
Moderator: Katarina Tracz

Plats: FPA

17:45-18:10
Säkerhetspolitiskt Försnack med Moderaterna

Vilken är partiets säkerhetspolitiska inriktning? En företrädare från partiet får ge sin syn genom en interaktiv och rapp dialog.
Medverkande: Försvarsminister Karin Enström
Moderator: Lena Bartholdson, Folk och Försvar
Plats: Sommartorg

Almedalen: Onsdagens mest intressanta evenemang

09:05-09:35
Försvarspolitiskt morgonpass med Miljöpartiet: Vilka är de viktigaste valfrågorna?

Under Försvarspolitiskt morgonpass kommer försvarspolitikerna tillsammans med ungdomspolitikerna att få svara på aktuella försvars- och säkerhetspolitiska frågor, men också blicka framåt och se hur de tror att försvarspolitiken kommer att utveckla sig.
Medverkande: Peter Rådberg (MP)
Moderator: Stefan Ring
Plats: FPA Almedalen

09:45-10:15
Försvarspolitiskt morgonpass med Centerpartiet: Vilka är de viktigaste valfrågorna?

Under Försvarspolitiskt morgonpass kommer försvarspolitikerna tillsammans med ungdomspolitikerna att få svara på aktuella försvars- och säkerhetspolitiska frågor, men också blicka framåt och se hur de tror att försvarspolitiken kommer att utveckla sig.
Medverkande: Staffan Danielsson (C), Hanna Wagenius (CUF)
Moderator: Stefan Ring
Plats: FPA Almedalen

10:30-11:30
Försvaret och samhället – en ny relation

Under olika tider har relationerna mellan det militära försvaret, civila organisationer och övriga samhället sett olika ut. Från allmän värnplikt till rekryteringskampanjer, från invasions- till insatsförsvar. Vad har ändrats, varför och hur vill vi ha det?
Medverkande: Erik Lagersten, informationsdirektör Försvarsmakten. Anna Ek, ordförande Svenska Freds. Irene Wennemo, ledarskribent, Aftonbladet. Christer Stoltz, Region Gotland m.fl.
Moderator: Svante Werger, kommunikationsdirektör, MSB

Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg

13:00-13:45
Försvarsmaktens personalförsörjning – behov av utveckling?

2009 års beslut om en ny inriktning för Försvarsmakten innebar en rad förändringar. En var personalförsörjningen där frivillighet skulle ersätta plikt. Nu fem år senare: Hur ser läget ut? Behövs revideringar? Vad händer med personalförsörjningen om vi får en ny politisk majoritet efter riksdagsvalet?
Medverkande: Karin Enström (M), försvarsminister; Stefan Ryding-Berg, särskild utredare; Peter Hultqvist (S)
Moderator: Lena Bartholdson
Plats: FPA Almedalen

15:30-16:30
Ukraina och det nya säkerhetspolitiska läget

Ryssland annekterar Krim under starkt internationell kritik. Vad hände, hur kunde det ske och hur påverkar detta Sveriges, Europas och den globala säkerheten? Hur kommer Sverige navigera i den nya säkerhetspolitiska verkligheten?
Medverkande: Försvarsminister Karin Enström. Peter Hultqvist (S) ordförande i försvarsutskottet, Sveriges riksdag. Carolina Vendil Pallin, säkerhetspolitisk analytiker, FOI. Jan Mörtberg, chef för Institutionen för säkerhet strategi och ledarskap, Försvarshögskolan.
Moderator: Lena Bartholdson, generalsekreterare, Folk och Försvar

Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg

Försvarspolitiskt morgonpass med Kristdemokraterna

Hos försvarspolitisk Arena arrangeras varje morgon ett morgonpass med samtliga riksdagspartiers försvarspolitiska företrädare samt representant från ungdomsförbunden. Först ut var Kristdemokraterna.

Mikael Oscarsson deklarerade att man inom partiet vill ha en NATO-utredning och att han personligen ansåg att Sverige måste bli medlemmar.

Försvaranslaget måste höjas kraftfullt var budskapet från KD. Minst 10 miljarder var siffran Oscarsson nämnde. Frågan är om detta är sanktionerat i partiledningen?

Den alltid lika pålästa moderatorn Stefan Ring, generalsekreterare i Allmänna Försvarsföreningen, ställde även den viktiga frågan: Gäller RB5 fortfarande? Inte ens Mikael Oscarsson, försvarspolitiker, utskottsledamot och ledamot i försvarsberedningen visste detta(!) Det säger en hel del om (o)tydligheten från försvarsminister Enström i frågan. Ring frågade om det verkligen räcker att man läser något i tidningen där försvarsministern antyder detta, för ett beslut är de facto ett beslut? Oscarsson förutsatte att försvarsministern snarast går ut med ett förtydligande!

Mikael Oscarsson sa även att han ansåg att partiet inte fick igenom sin vilja att få permanenta militära styrkor på Gotland, men att man fick med något? Vad detta innebär i detalj är fortfarande oklart.

Undomspartiets representant Christian Carlsson sa dessutom att man var och är mot personalreformen då man är för värnplikt.

Se seminariet här nedan.

Inför Almedalen – 5 – Den operativa relevansen?

Omvärlden är föränderlig och vi måste följa med i förändringarna. Försvarsmakten kommer inte att utökas, vi måste slå vakt om den Försvarsmakt vi har. Jag är övertygad om att den operativa förmågan vi nu bygger är helt rätt och det ska vi fortsätta med.

Ovastående är ett citat hämtat från mars månad då ÖB Sverker Göranson besökte Amf 1 på Berga. Detta uttalande förvånade mig då väldigt mycket, och jag var den första som också skrev om det vid detta tillfälle. Anledningen till min förvåning var två saker. För det första, hur kunde ÖB så tydligt på egen hand fastställa att Försvarsmakten inte skulle komma att utökas trots att det då var extremt oroligt i Europa och att i stort sett samtliga politiska partier diskuterade försvaret och dess storlek.

Den andra delen handlade om att ÖB ansåg att den operativa förmågan som Försvarsmakten bygger är helt rätt. Jag var den första att uppmärksamma detta genom ett blogginlägg, något som Försvarsmakten besvarade redan dagen efter, och som sedan även media uppmärksammade
ÖB och Försvarsmakten fortsatte därefter en aktiv kampanj där budskapet att ÖB:s bästa råd och rekommendation till politikerna och Försvarsmaktens personal att den organisation som vi nu bygger är operativt relevant. Bland annat genom nedanstående video som publicerades den 11 april. ÖB skrev dessutom en artikel på SvD Brännpunkt den 17 april med rubriken ”Försvarsmakten är inte kraftlös” .

I den senare kommunikationen så har ÖB förtydligat vad han egentligen menar med den operativa relevansen och förklarade det hela så här.

Principerna i reformen enligt försvarsbeslutet bygger på användbara och snabbt gripbara moderna förband som är frivilligt rekryterade ….. Med detta menar jag att reformen är operativt relevant med hänsyn till möjliga scenarier för den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde.

Det är nog få som inte håller med ÖB i hans syn på att förband i dag måste vara snabbt gripbara och moderna, däremot är vi nog också relativt många som inte riktigt håller med ÖB att det enbart är dessa faktorer som talar om huruvida det försvar Sverige har i dag är operativ relevant eller inte.

ÖB säger i videon ovan att ”läget i vår omvärld är mycket allvarligt”. Det försvar ÖB anser är operativt relevant för att möta detta allvarliga läge är alltså en fullt utbyggt och fullt ut finansierad IO14. Jag håller inte med.

Insatsorganisation 2014 som beslutades 2009 är som bekant ett försvar som inte byggdes för att i första hand kunna verka på hemmaplan. Vårt nuvarande försvar är konstruerat under den strategiska time-outen primärt för att kunna utgöra en del i internationella insatser över hela världen. Ett tydligt bevis på detta är att den mest strategiskt viktiga platsen i hela Östersjön – Gotland – är helt demilitariserat. Funktionsförband som artilleri, luftvärn och ingenjörtrupper finns på helt andra geografiska platser än manöverförbanden vilket gör de så nödvändiga gemensamma övningarna mycket kostsamma att åstadkomma. Vi har även samlat stora delar av vår materiel i centrala förråd vilket är ytterst sårbart liksom vi avvecklat stora delar av våra skyddade ledningsplatser i det svenska urberget.

Jag har givetvis förståelse för den oro ÖB uttrycker i olika forum för att inte springa i väg och besluta om organisationsförändringar och beställa ny materiel som inte Försvarsmakten kan ta emot med nuvarande organisation. Något som kan innebära att den sedan länge beslutade IO14 i ännu större omfattning än den är i dag – aldrig blir färdig. Men jag anser dock att frågan om den operativa relevansen ändå måste utvidgas till att IO14 ställs mot rådande omvärldsläge med andra faktorer än bara principerna som den försvarsreformen från 2009 bygger på.

För det förhåller sig ändå på det sättet att det största problemet ändå är den mycket låga numerären avseende krigsförband och avgörande materiel när IO14 benämns som operativt relevant. Detta innebär i förlängningen att det blir näst intill omöjligt att verka på mer än över en mycket begränsad yta vid varje tillfälle med en alldeles för dålig uthållighet (läs enveckasförsvaret).

På samma sätt blir det väldigt konstigt när regeringen ena sekunden säger att försvarsreformen från 2009 skall fullföljas och i den andra sägar att försvaret primärt ska utformas för att kunna verka i vårt omedelbara närområde mht omvärldsutvecklingen. Det är en paradox om någon.

Med bakgrund av ovanstående så blir en av de stora frågan som behöver debatteras i Almedalen huruvida gällande insatsorganisation, även en fullt utbyggd och finansierad sådan, verkligen räcker till med hänsyn till det helt förändrade omvärldsläge vi nu befinner oss mitt uppe i. Är nuvarande numerär verkligen tillräcklig, och är verkligen ÖB rekommendation att inte placera personal och materiel på Gotland en strategsikt-operativt riktig sådan?

Almedalen 2014 – ett försvars- och säkerhetspolitiskt eldorado

Med några veckor kvar till Almedalen kan konstateras att försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade lär få sitt lystmäte tillgodosett i Visby i juli. För egen del har jag förmånen att moderera en rad seminarier – de allra flesta på utmärkta Försvarspolitisk arena – där det kommer råda febril aktivitet hela veckan. Seminarierna kommer att webbsändas, om […]

Försvarsberedningens öden & äventyr Epilog – Svensk försvarspolitik mot 20-talet

I förgår arrangerade Folk och Försvar sitt seminarium om Försvarsberedningens rapport i Myntkabinettet, där jag gjorde en kritisk granskning av resultatet. (Jag talar i del 1 efter c:a 48 min). Inte för att det saknades ljusglimtar. Omvärldsanalysen höll en god klass i nästan alla avseenden och med mycket skarpa skrivningar om Rysslands beteende. Förslaget om […]

Försvarsberedningens öden & äventyr Epilog – Svensk försvarspolitik mot 20-talet

I förgår arrangerade Folk och Försvar sitt seminarium om Försvarsberedningens rapport i Myntkabinettet, där jag gjorde en kritisk granskning av resultatet. (Jag talar i del 1 efter c:a 48 min). Inte för att det saknades ljusglimtar. Omvärldsanalysen höll en god klass i nästan alla avseenden och med mycket skapra skrivningar om Rysslands beteende. Förslaget om […]

Gästinlägg: SD, nostalgin och detaljstyrningen

Nedanstående är en replik från Andreas Braw:

Sverigedemokraten Mikael Valtersson menar i en replikmitt inlägg på Wisemans Wisdoms att partiet felaktigt anklagas för att ha en oseriös försvars- och säkerhetspolitik. Men Valterssons replik pekar bara tydligare på det grundläggande problemet med SD:s försvarsnostalgiska hållning – nämligen att partiets företrädare helt saknar förståelse för Försvarsmakten som myndighet, för internationell politik, och för den politiska verkligheten. Istället tycks man ha valt nostalgin som väg framåt för försvaret.

Valtersson återkommer i sin replik till den icke-existerande nordiska försvarsalliansen (som nu enbart kallas för ”vision”), SD:s idéer om ”återtagande” av kaserner och partiets expertis ifråga om sjömålsrobotar. Partiets kunskap om robotteknologi är uppenbarligen så stor att man vill gå runt hela Försvarsmaktens process för upphandling och inköp av materiel, eftersom en grupp sverigedemokratiska politiker har bestämt att det är 80-talssystemet Robotsystem 15 KA som ska köpas in för att återge Försvarsmakten möjligheten att verka med landbaserade sjömålsrobotar på långa avstånd. Valtersson försöker rädda ansiktet genom att skriva att partiet för en dialog med Försvarsmakten om både kaserner och robotsystem. Men varför kan dessa ”försvarsvänliga” amatörpolitiker inte låta Försvarsmakten få sköta egen materielanskaffning? Varför ska partiet över huvud taget ta ställning ifråga om materielsystem snarare än förmågor? Och varför detta eviga nostalgiska harvande om kaserner och byggnader som inte fyller någon funktion för försvaret av Sverige annat än som utrymmen för sängar och skåp?

SD menar dock att man inte alls vill detaljstyra Försvarsmakten, och att man bara lämnar förslag. Likväl står detta att läsa på Sverigedemokraternas försvarspolitiska blogg Lantvärnet [språkfelen är autentiska]:
”Sverigedemokraterna budgeterar för återuppsättning av kustartilleriet rörliga delar. Vi vill ha ett RBS 15KA kompani på Gotland, uppsätta 3 KA brigader samt återta de fem regementsområdena som KA har haft.”

Det är alltså för SD så viktigt att ”återta” gamla kaserner och köpa in de robotar som skrotades år 2000 att detta explicit måste skrivas – det är DETTA man budgeterar för. Och det är inte bara på Gotland som partiet vill återupprätta kustartilleriet, utan även Vaxholm, Härnösand, Karlskrona och Göteborg. Varför SD så gärna vill återta kaserner i exempelvis Härnösand förblir en gåta, eftersom strategiska, operativa eller ens taktiska argument för detta inte förs fram av partiets företrädare. Men särskilt intressant är formuleringen med ”ett RBS 15 KA kompani på Gotland”. Den väcker så många frågor kring SD:s plan. Man vill ha tre rörliga kustartilleribrigader, men man vill från politiskt håll splittra upp dessa så att det på Gotland enbart ska finnas ett kompani. Vi kan med spänning vänta på redogörelser för var SD vill placera resten av de tre brigaderna – tydligen är detta något som inte ska avgöras av Försvarsmakten, utan något som ner på kompaninivå ska regleras av politiker oavsett hotbild.

Valtersson säger också, fastän man är ”öppen för dialog” med Försvarsmakten, att SD kommer fortsätta att försöka detaljstyra Försvarsmaktens materielinköp om detta kan stärka den svenska försvarsindustrin. Alltså: Om Försvarsmakten vill ha ett vapensystem så kan SD tänka sig att besluta om ett helt annat om det ligger i industrins intresse. I klarspråk innebär detta politikerstyre och industripolitik.

Utöver detta finns det självklart mer att ifrågasätta i sverigedemokratisk försvarspolitik. Partiets reservation mot Försvarsberedningens slutrapport är en guldgruva för försvarspolitiskt vansinne, högmod och aningslöshet. Till exempel deras ambition att Flygvapnet och Luftvärnet tillsammans över tiden ska upprätthålla luftherravälde – en extremt hög ambitionsnivå som är oerhört svår att uppnå ens under kortare tid. Deras idé om att tio JAS-plan över tiden ska ligga i ”spärrbanor” kring Sveriges gränser, utan att det anges varför. Den smått komiska skrivningen att Hemvärnet ska sätta upp regementen i varje svenskt län, trots att Hemvärnet organiseras i bataljoner – varför de skulle behöva regementsområden är svårt att utröna. Och, inte minst den extremt märkliga skrivningen att Flygvapnet ska kunna ”bryta” motståndarens förmåga till offensiva operationer mot Sverige, vilket även torde innefatta anfall mot flyg- och robotförband långt in på motståndarens territorium.

Det är tråkigt att många sverigedemokrater helt tycks sakna förmåga att erkänna det egna partiets brister. När missförhållanden påpekas väljer man istället ignorans, eller tar ställning FÖR dessa missförhållanden. Jag gör inga anspråk på att tillhandahålla en politisk lösning på försvarsfrågan i Sverige och uppmanar inte heller läsaren av detta inlägg att rösta på något särskilt politiskt parti. Men, som jag skrev i inlägget som startade denna debatt: jag ber alla som bryr sig om försvarets och Försvarsmaktens framtid att ta er tid att läsa och granska Sverigedemokraternas försvars- och säkerhetspolitik.

Andreas Braw

Gästinlägg: Militärstrategiska prioriteringar – flytta rätt fråga till rätt kompetens

Försvarsberedningens nyligen framlagda rapport ”Försvaret av Sverige – Starkare försvar för en osäker tid” har knappast förbigått någon med militärpolitiskt intresse. För den som följer den försvarspolitiska debatten uppfattas den politiska stämningen inte sällan som förvirrande, med tvära kast vad gäller ambitionsinriktningar, varierande uttalanden kring vad den egentliga hotbilden mot Sverige består av och detaljerade beskrivningar kring hur Försvarsmakten ska lösa sin uppgift. I det följande väljer jag därför att göra nedslag i två punkter, en mer framträdande fråga och allmänt diskuterad punkt, nämligen frågan kring vikten av militär närvaro på Gotland och en mindre flitigt diskuterad punkt, vilken är försvarsberedningens ambition att merutnyttja Försvarsmaktens specialförband som jag anser vara talande för beredningens rapport som helhet.

Det hävdas inte sällan, det gjordes även av försvarsberedningen vid den offentliga presentationen av rapporten i riksdagens andrakammare, att den som kontrollerar Gotland även kontrollerar hela Östersjön. Av den anledningen förespråkar försvarsberedningen, med oroliga vindar blåsandes genom Europa, ökad övningsverksamhet av alla tre vapenslag på och kring Gotland. Lämpligheten i beredningens ambition kan ifrågasättas starkt på två grunder.

Dels kan lämpligheten i att en försvarsberedning, med begränsad militärstrategisk kompetens, detaljfördelar uppgifter i tid och rum till den myndighet som har att sörja för rikets försvar, det vill säga Försvarsmakten, ifrågasättas. Den organisation som kan, och ska göra de militärstrategiska övervägandena och dra de operativa slutsatserna av dessa, är ingen annan än Försvarsmakten. Överbefälhavaren har själv på DN Debatt den 12 mars i år vädjat om handlingsfrihet för Försvarsmakten i dylika frågor. Enbart det faktum att beredningen inom ramen för författandet av sin rapport nyttjat sakkunniga kan inte sägas utgöra en uttömmande grund för att till Försvarsmakten ge detaljerade anvisningar kring vilken geografisk plats som ska anses viktigast ur ett försvarsperspektiv. En av myndighetens huvuduppgifter är att hävda Sveriges territoriella integritet. Bara tanken att ledningen för Försvarsmakten inte skulle besitta förmågan att själva fördela resurser i tid och rum för att optimera verkansgraden för organisationen i sin helhet och därför skulle behöva anvisningar kring var militärstrategiska tyngdpunkter bör placeras, såsom på och kring Gotland, är upprörande. Gotlandsfrågan tenderar mer att blir politiskt sprängstoff än nyanserat övervägd. Ett klokare alternativ synes vara att i en rapport från försvarsberedningen med mer generella ambitionshöjningar, i ett långsiktigt perspektiv, skapa förutsättningar för försvarsmaktsledningen att göra de strategiska överväganden som är nödvändiga för att skapa ett effektivt nationellt försvar. Gotland kommer otvivelaktigt ingå som en del av den helheten. Följden av beredningens detaljkrav på närvaro kring Gotland kan befaras resultera i att förband som har särskilda övningsbehov, exempelvis inom vinterkrigföring, tvingas genomföra vinterövningar på Tofta skjutfält på Gotland istället för i Arvidsjaur där vinterförhållandena är bättre. Resultatet blir alltså att kvaliteten på övningsverksamheten riskerar att bli sämre, med negativa ekonomiska och kompetensmässiga konsekvenser för förbanden som följd.

Dels kan även Försvarsberedningens ambition av ökad närvaro kring Gotland ifrågasättas efter en reflektion kring satsen ”den som kontrollerar Gotland kontrollerar Östersjön”. Vad anser försvarsberedningen utgör den tröskelnivå på kontrollen som åsyftas? Att med ett fåtal korvettfartyg, ett par rotar JAS 39 Gripen i framskjutet läge på Gotland och några stridsvagnar uppställda i ett garage på en för den potentiella motståndaren känd plats tala om effektiv kontroll av Gotland är inte seriöst. Den kontrollen av Gotland de flesta är överens om är eftersträvansvärd måste ställas i paritet med det potentiella hotet, vilket inte kan anses begränsas till den nuvarande svenska förmågan. Och hur det potentiella militära hotet mot Gotland utvärderas måste, om inte fullständigt, så i varje fall till stor del framställas av Försvarsmaktens själv i större samverkan med politiskt sakkunniga.

Den andra punkten jag ämnar behandla är beredningens ambition att merutnyttja specialförbanden, där Särskilda Operationgruppen, SOG, utgör huvudenheten. Dessa specialförband är omgärdade av sträng sekretess vad gäller kompetenser, metoder, numerärer med mera. Det kan därmed ifrågasättas vad för insikt försvarsberedningens ledamöter besitter kring specialförbandens verksamhet, kompetens och förmågor i allmänhet. Specialförbandens verksamhet är och ska vara av dold karaktär. Det är en del av själva syftet och styrkorna hos specialförband att ha förmågan att uppträda på oberäkneliga vis, varför specifika kompetenser hos förbandet rimligtvis inte kan tänkas ha spridits i en vid mening till försvarsberedningens ledamöter. Skulle dock så vara fallet är det synnerligen oroande. Att därför i en rapport kring, vad som ska sägas vara konkreta förslag, tala om ett merutnyttjande av specialförbanden riskerar att bli en papperstiger, som även spiller över på andra förslag i rapporten. Beredningen lyckas helt enkelt inte belägga förslagets praktiska användningsområde. Följden av detta blir att trovärdigheten i de andra förslagen beredningen presenterar präglas av ett osäkert skimmer såtillvida att beredningens insikt i Försvarsmaktens olika förbands förmågor inte ger ett intryck av fullständighet.

Slutligen förtjänar följande att understrykas. Försvarsmakten har precis som alla myndigheter att rätta sig efter beslut från våra folkvalda. Något annat ska inte komma på fråga. Dock kan det hävdas att politiska makthavare främst bör framställa till sina myndigheter vad dessa har att utföra för uppdrag, där uppdraget i Försvarsmaktens fall nu ställts till fokus på det nationella försvaret och inte som tidigare internationellt fokus. Sådana ambitionsrelaterade frågor äger politikerna. När det kommer till frågan kring hur lösandet av det nationella försvaret ska genomföras rör sig försvarsberedningen på, om inte obehörig mark, så väldigt lös mark. Låt den skara med den verkliga expertisen, alltså ledningen för Försvarsmakten med sina staber, äga frågan kring hur våra samlade stridskrafter ska försvara landet och ta ansvar för vårt närområde.

Security Sanity

Urkatastrofen i lagom dos

Ett av bokens bästa avsnitt handlar om de första stridsvagnarna, som man kan beskåda i rörelse i Bovington (nytillverkad).

Att på ett intresseväckande sätt lyckas sammanfatta det nu högaktuella första världskriget är ingen lätt sak. Hur har Marco Smedberg lyckats med den uppgiften?

Marco Smedberg, som bland annat skapat klassiker som Om stridens grunder och Militär ledning, har med god tajming skrivit Första världskriget, som nyligen släppts. Jag tycker att det kriget med rätta ibland beskrivs som 1900-talets urkatastrof och kommer själv att syssla med det på ett lite mer filosofiskt plan i en kommande bok om en oförglömlig resa jag gjorde till första världskrigets slagfält.

Att vilja resa till platserna där en bok utspelar sig är ett tecken på en riktigt bra bok och här ska jag direkt bekänna färg och säga att Smedberg levererar. Och tack och lov har han inte grävt för mycket i västfrontens skyttegravar utan låter läsaren få komma till frontavsnitt som vi är mindre bortskämda med att få läsa om på svenska. Här tänker jag särskilt på hans skildring av alpfronten, där Erwin Rommel vann sina första segrar. Även första världskriget i Kina finns med.

I boken finns även ett kort men mycket givande avsnitt om belgiska friskyttar, en dåtida gerilla, och hur de bemöttes med tyska repressalier och en del rena övergrepp.

Jag har tidigare läst en hel del om pansar under första världskriget men aldrig tidigare läst en lika bra skildring om hur det rent konkret var att använda dessa bestar. För den som blir inspirerad att komma ännu närmare fordonen återstår bara att fara till det brittiska pansarmuséet i Bovington, se ovan.

Smedberg tar till skillnad från brittiska m fl militärhistoriker upp en del nordiska aspekter. Det kunde gärna ha fått vara lite mer om dem, men det som står är väldigt givande och jag tänker särskilt på avsnittet om Gustaf Mannerheims första världskrig i hög rysk tjänst och de känslor han då slets mellan. En annan fascinerande skildring är den om hur två ryska pansarkryssare jagade den tyska minkryssaren Albatross in på svenskt territorium vid Gotland.

Fint att författaren även tar upp efterspel, varav en del ännu pågår, som de sista veteranerna och kvarbliven ammunition. Extra plus för att Marco Smedberg har ett appendix med relevanta romaner och filmer – korta men givande recensioner.

Boken blev inte för lång, den är på 351 sidor. Inklusive bilagor, noter och register 396 sidor. Många liknande böcker är på tok för långa och blir därmed inte lästa. Många bra kartor är det också.

Osäker rapport i en osäker tid

Reflektion
I detta reflektionsinlägg kommer jag beröra främst den säkerhetspolitiska kopplingen i Försvarsberedningsrapport ”Starkare försvar för en osäker tid”. Försvarsberedningen fick förlängt med drygt en månad pga den uppkomna krisen i Ukraina. Detta för att kunna analysera konsekvenserna av den uppkomna krisen i sitt slutbetänkande och de konsekvenser detta kan ge för det fortsatta försvaret av Sverige. I sig ett helt korrekt beslut, en omvälvande säkerhetspolitisk händelse bör analyseras och framför allt då man kan tala om paradigmskifte. Således jag kommer belysa ett antal saker som jag finner intressanta, den ekonomiska kopplingen m m har redan väl belysts i media samt av Skipper och på Wisemans Wisdoms.
Lyckas man då med detta? Ja man berör den uppkomna krisen i Ukraina och hur den bryter mot folkrätten samt man belyser att den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde har förändrats. Likväl att Östersjöregionen utgör ett geostrategiskt viktigt område belyser man, dock missar man här det likt väl geostrategiskt viktiga området Barentsregionenvilket är mycket anmärkningsvärt i och med att detta utgör en av de viktigaste ekonomiska resurserna på sikt för Ryssland, vilket bör ha belysts utifrån uppkomna möjliga konsekvenser ur den Ukrainska krisen dvs ett mer aggressivt Ryskt agerande. Främst utifrån perspektivet att Ryssland fortfarande ser hotet från USA och NATO missilförsvar som ett av de främsta, i förlängningen innebär detta att Barensregionen kommer bli ett mycket säkerhetspolitiskt känsligt område mht förmågan att patrullera med fartyg på internationellt vatten längs Rysslands norra landgräns.
En annan intressant sak man kan slås av är att man på 152 sidor ej lyckas beröra den Baltiska kopplingen vad menar jag då med detta? Dels har vi nu de facto NATO marktrupp stationerad i de Baltiska staterna, som minst detta år ut och med en trolig förlängning under nästa år. Dels har vi ett aggressivt Ryskt agerande dels mot Ukraina dels mot de Baltiska staterna. Lägg då till i ekvationen att man från Rysk sida tydligt uttryckt sin motvilja mot att NATO trupp i de Baltiska staterna och man har ingredienserna för tydliga orosmoln i det egna närområdet. Att man inte lyckats förstå eller väljer att undvika att beröra de säkerhetspolitiska aspekter detta kommer få i förlängningen för Östersjöregionen är mycket beklämmande och likväl mycket allvarligt.
En annan intressant som ofta återkommer i Rapporten är vikten av samövning med NATO för att uppnå interoperabilitet. Hur kommer man nu lyckas med detta då NATO sluter sig mer och dess övningar kommer allt mer i framtiden beröra det kollektiva försvaret av alliansen. Där ofta partnerskapsländer ej är inbjudna av förklarliga skäl finner jag mycket svår tolkat. Ena stunden säger man i rapporten att NATO kommer fokusera mer på alliansen, andra stunden skall vi samöva, det blir dubbla budskap och ett budskap som blir lätt att genomskåda, framför allt när man från Sveriges utsända i NATO högkvarteret själva säger att samarbetet kommer minska pga den uppkomma säkerhetspolitiska krisen.
Likväl finner jag det anmärkningsvärt att man i rapporten sätter sån stor tillit till EU och dess gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). Om det är något som krisen i Ukraina har visat med all tydlighet är det att EU ej är en utrikes- och säkerhetspolitisk spelare, då de olika nationernas intresse sätts i det främsta rummet och utdragna förhandlingar i bästa fall leder fram till något form av agerande. Nu är EU den partner vi kan agera utifrån i och med att vi är militärt alliansfria, men att man ej har tagit både ett och två andetag och analyserat hur har EU fungerat det senaste året i utrikespolitiska agerande mot Ryssland och utifrån det tagit sin ståndpunkt finner jag anmärkningsvärt.
Likväl tar man en utgångspunkt, som jag till del kan hålla med om, i att vid en konflikt i vårt närområde kommer fler nationer än Sverige vara indragna. Dock upplever jag att man låser sig fast vid detta scenario i och med att detta mest troligt skulle ge på hand att vi ej kommer slås ensamma. Detta är ett mycket farligtantagande från försvarsberedningens sida. Man har konstaterat att Östersjöregionen är ett geostrategiskt viktigt område. Tar man t ex Gotland i ett tydligt begränsat väpnat angrepp så kommer man i mångt och mycket skifta den geostrategiska balansen i Östersjöregionen. Varvid andra nationer ej kommer beröras av konflikten och personligen finner jag sannolikheten låg att NATO kommer involvera sig i den konflikten trots att det ur ett strategiskt perspektiv kommer NATO ”sättas på pottkanten” av denna manöver. Således är man militärt alliansfri kan man ejförutsätta att någon kommer till undsättning, framför allt när NATO själv samt USA lämnat budskapet till Sverige, är man med i klubben får man förmånerna inte annars.
Likväl tar man sig an att Ryssland kommer agera mer aggressivt mot sina grannar i sitt närområde, dock verkar man bedöma att Sverige ej är en granne och ej ligger i Rysslands närområde. Vilket jag anser är en mycket naiv syn, Ryssland har tydligt visat att stora delar av Sverige omfattas av dess geostrategiska intressesfär. Denna syn kan ju te sig ur perspektivet att man försöker blunda för hotet och tidigare fadäser i säkerhetspolitiska analyser rörande Rysslands agerande. Men återigen man kan inte blunda för att Sverige ligger i Rysslands närområde och vi omfattas definitivt lika mycket som Finland av dess intressesfär, härvid krävs det att man som politiker agerar utefter det och inte omskriver förhållandena med förskönande ord eller utelämnar dessa helt.
Ett annat intressant fenomen som man tar upp i sin rapport vilket i sig är bra, är att man vill öka antalet GSS/K dock lär ju detta förslag falla på att Regeringsbeslut 5 (RB5) fortfarande gäller. Förhoppningsvis har man nu inte tänkt genomföra denna GSS/K ökning genom ytterligare kategoriförskjutningar dvs att Taktiska officerare omvandlas till specialistofficare, specialistofficerare till GSS/K och genom detta frigörs lönemedel varvid man kan öka antalet GSS/K. För det skulle vara nådastöten för en organisation med alldeles för många uppgifter redan nu.
Likväl verkar den tydliga expeditionära förmågan kvarstå och därmed försvåras det nationella försvaret vilket man själv pekar på i sin rapport fått ökad aktualitet. IO 14 är och förblir en organisation som i första hand kan agera i samverkan med andra nationer främst inom ramen för internationella insatser, den är för smal för att effektivt kunna genomföra nationellt försvar och för underdimensionerad. Är man nu seriös i sitt framförande kring den ökade aktualiteten kring nationellt försvar måste man ta ett helhetsgrep kring hela organisationen och låta behovet styra och inte politiska och ekonomiska medel. Genomförs inte detta så sätter man återigen den nationella handlingsfriheten på spel och därmed har man inte gjort en ordentlig säkerhetspolitisk analys av det nuvarande omvärldsläget vilket troligtvis kommer bestå de närmsta 10 åren dvs väl inom ram för beredningens rapport.
En annan aspekt som borde ha kommit fram ur den fördjupande analysen avseende Rysslands agerande kring Ukraina är Kavalleriets ökade betydelse inom Försvarsmakten. I dagsläget finns tre tre tydliga förbandstyper i kavalleriet som i kölvattnet av Ukraina bör få en alltmer ökad betydelse detta är Underättelsebataljonen (UndBat), Jägarbataljonen (Jbat/AJB) och delar ur säkerhetsbataljonen (SäkBat). Dessa tre förband fyller inom den moderna krigföringen en tydlig roll, vad avser UndBat är det att kunna genomföra informationsinhämtning och kvalificerad delgivning till högre chef, vad avser Jbat är det kvalificerad bekämpning av högvärdiga mål. Dessa två förband fyller en tydlig funktion och det har visat sig att dessa förband tydligt har en plats i krigföringen dels i Ukraina dels i Afghanistan och Irak utifrån stormakternas krigföring. Vad avser SäkBat fyller de en mycket tydlig funktion för att kunna möta den nya typen av krigföring som i allt högre grad omfattar jägar- och specialförband.

Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Regeringen 1(Svenska)

Önskelistan

Av Johan Tunberger, ledamot avdelning VI Efter uppenbara födslovåndor presenterade Försvarsberedningen sitt betänkande ”Försvaret av Sverige — Starkare försvar för en osäker värld” på torsdagen. Här en första, preliminär kommentar: Jämfört med en rad tidigare betänkanden innebär detta och olika åtgärder en välkommen tillnyktring. För det första har Rysslands aggression mot Ukraina fått ledamöterna att […]

608 dagar av försvarsberedande med ett mycket ringa utfall



Försvarsberedningens rapport är presenterad. Ett arbete som har pågått i exakt 608 dagar sedan man presenterade ledamöterna i den nuvarande beredningen den 14 september 2012. Det är till synes 608 dagar som tyvärr föreslår väldigt lite verklig försvarseffekt! Allt handlar om att man inte åstadkommit en bred uppgörelse för att man inte vill betala för vad ett relevant försvar kostar, och därefter har rapporten utformats.


I ett pressmeddemande från försvarsdepartementet sommaren 2012 förkunnade försvarsminister Karin Enström att hon hade tillsatt en ordförande som skulle leda en försvarsberedning som under nästan två år skulle arbeta med att förbereda för ett nytt försvarsbeslut.

– Cecilia Widegren har en lång erfarenhet från politiken och har de ledaregenskaper som krävs för uppdraget som ordförande i försvarsberedningen, säger försvarsminister Karin Enström.

Man inledde med att ta fram en omvärldsanalys som skulle ligga till grund för det fortsatta arbetet som försvarsberedningen erhöll i juli 2013. I det förnyade uppdrag från regeringen fanns följande direktiv:

– Analysera det svenska försvaret och lämna förslag för perioden efter 2015. Förslagen ska fullfölja den nya inriktning för försvaret som lades fast av riksdagen 2009. Förslagen ska beakta förmågeutvecklingen i omvärlden och förhålla sig till utvecklingen av de samarbeten som Sverige deltar i. Vidare ska behov av justeringar inom personalförsörjningssystemet övervägas. 

– Analysera och lämna förslag till inriktning för det civila försvaret inklusive Försvarsmaktens behov av stöd från civila verksamheter vid höjd beredskap och krig. 

– Analysera Försvarsmaktens förmåga att stödja samhället vid allvarliga olyckor och fredstida krissituationer.

Det ser nu onekligen ut som att den fetmarkerade delen i första stycket här ovan har utgjort ett enormt hinder för vad man i rapporten har föreslagit, för man har tyvärr inte kommit fram till så särskilt många avgörande detaljer som på något avgörande sätt kommer att öka vår samlade försvarsförmåga jämfört med det nuvarande försvaret. Ett försvar som vi alla vet är dimensionerat som en expeditionskår för insatser på andra ställen än i Sverige, något som ÖB i sitt bästa råd till politisk nivå framhållit är fortfarande operativt relevant(!)

Dock har man på vissa punkter i rapporten trots allt, och framför allt i ”ambitionen” tryckt på vikten av ett nationellt försvar. Gott så, men det brister trots ändå när man summerar det hela.


608 dagars arbete har i stort sett renderat i att den inriktning som lades fast 2009 fortsatt gäller. Med andra ord så har utveckligen i vårt närområde, Rysslands enorma militära kapacitetsuppbyggnad tillsammans med händelserna i Ukraina i reella termer inte betytt särskilt mycket! 

I rapporten föreslår man inte att några nya förband skapas, inte heller förordas någon fast militär verksamhet på Gotland. ”Satsningen” blir då att inga förband föreslås att avvecklas….

Personal och bemanning 
Regeringsbeslut 5 ligger fast. Runt detta har man i rapporten inte opponerat sig även om ämnet tydligen har varit uppe för diskussion. Det som nu blir FM Org 18 kommer med största sannolikhet att realiseras vilket både i det korta och i det längre perspektivet kommer att innebära förmågesänkningar.
Dock har man förslagit en förstärkning till exempelvis Marinen på 150 ytterligare personalrader vilket är helt nödvändigt, man vill i etta annat stycke utöka antalet GSS/K. Allt detta går stick i stäv mot regeringens beslut om RB5. Hur detta slutar återstår att se. 
En annan positiv detalj är att man vill förändra utbildningen av GSS i syfte att göra den längre och därmed öka kompetensen på individen innan vederbörande anställs vilket är bra av flera skäl. En viktig aspekt är att det blir billigare och att det kommer att likna värnplikten i stor utsträckning vilket i framtiden gör steget mot aktiverad plikt mindre svårhanterlig. Bra! 
Flygvapnet 
För Flygvapnets del vill man öka numerären av antal JAS 39E till 70 st.
Man föreslår även anskaffning av jaktroboten Meteor, något som varit planerad att anskaffas sedan länge till Gripen.
Transportflyget halveras till fyra flygplan
Ironiskt nog vill man även se över möjligheten att basera flygplan på alternativa flygbaser. Detta lagom till dess att man lagt åtskilliga hundra miljoner på att avveckla hela BAS 90 systemet…
Marinen
För marinens del är läget jämfört med i dag oförändrat. Den som hade hoppats på att försvarsberedningen skulle komma som en räddande ängel och föreslå att den anorektiska numerären skulle föreslås utökas kommer att bli besviken. Det är till och med så illa att numerären av ytstridsfartyg ett tag varit nere på fem och vänt under resans gång, men på grund av Ukrainakrisen så har man nu återgått till numerären sju ytstridsfartyg. Det här är en så skamlig låg nivå så man under om ledamöterna ens förstår vad det innebär? Försvarsmaktens expertis i beredningen verkar inte ha varit till någon hjälp för att förklara det marina perspektivet av sakernas tillstånd.
Vidare så föreslås att fem ubåtar ska vidmakthållas. D.v.s. samma verkliga numerär som i dag, men jämfört med förra rapporten så ökar man på med ytterligare ett skrov.
Det förslås ingen anskaffning av luftvärnsrobot till vår flotta. I stället kan man läsa mellan räderna att samarbetet med Finland kommer att öka den marina förmågan….
För amfibieförbandets del så är förslaget att helt och hållet återgå till det som förbandet en gång skapade för, d.v.s. strid i skärgårdsmiljö, vilket innebär att den markoperativa verksamheten med fordon på land kommer att utgå. Detta är mycket bra och renodlar amfibiebataljonens verksamhet som i sin tur kommer bidra till ökad operativ effekt i den marina kontexten. Förutsättningen är dock att man tillför rätt vapensystem!
Armén

För arméns del föreslår man i rapporten anskaffning av medelräckviddigt robotluftvärn. Detta ligger som bekant redan med i Försvarsmaktens materielplan sedan tidigare, så några revolutionerande nyheter där finns inte. Dock vill man gå tillbaka mot en riktig brigadstruktur vilket är helt nödvändigt.
Finansiering

Detta är så skamligt så det är inte ens lönt att kommentera. Media har skrivit om det, och jag har inget ytterligare att tillägga än att de nya moderaterna nu måste anses som icke regeringsdugliga och direkt farliga. Centern som skrivit på rapporten utan reservationer hamnar därmed i samma låda. Vänterpartiet och Miljöpartiet är lika ”off pist” som vanligt varför det inte är lönt att kommentera.
Sammanfattningsvis
Jag att tyvärr att hela försvarsberedningen – sammantaget – är att betrakta som en sandlåda där man på ett mycket ringa sätt har bidragit till att öka vår samlade försvarsförmåga i någon omfattning som motsvarar omvärldsutvecklingen. Det är som jag ser det 608 dagar för att komma fram till att det som beslutades 2009 i stort sett fortfarande är giltigt. Ett försvar som i huvudsak är dimensionerat som en expeditionskår för att släcka bränder i tredje världen med vissa nationella tillskott.
Enligt uppgift var det Moderaterna och Centern som först skrev på beredningens rapport. Dessa båda partier är med andra ord 100% nöjda med innehållet i sin helhet. I övrigt sitter det förmodligen ett antal enskilda ledamöter som inte alls är särskilt nöjda med rapporten. Att så stor andel av rapporten utgörs av avvikande meningar är ytterst anmärkningsvärt!

För Socialdemokraterna var rapporten och finansieringsförslaget livsviktig då denna kommer att vara gällande vid bildandet av ny regering efter nästa val oavsett vilka samarbetspartierna kommer att bli. Man kommer att hänvisa till de gemensamma underskrifterna. Nu har Moderaterna satt käppar i hjulet i syfte att skada en framtida regering och man har åsidosatt Sverige säkerhet på grund av partipolitik. Det här är ”låg nivå” om något!

Den övergripande slutsatsen är att 12 ledamöter lagt 608 dagar och åtskilliga resor runt i världen till ringa nytta för rikets samlade försvar och säkerhet.. Försvarsberedningens rapport var den sista möjliga räddningsplankan för att ÖKA vår försvarsförmåga på ett sätt som motsvarar omvärldsutvecklingen i vårt närområde. Men nu tyder mycket på att även den räddningsplankan har försvunnit då rapporten kommer att ligga till grund för utformningen av vårt försvar på längre sikt. Det här var inte bra!


Media: SvD, SvD, AB, DN, DN,

Bloggar: Cornu, Kungliga Krigsvetenskapsakademin, Cecilia Widegren, Allan Widman, Staffan Danielsson, Statsmannen, Den sjätte mannen, Wiseman
WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Försvarsberedningens öden & äventyr – Del 11 Examensanvisningar

I morgon bitti är det dags för Försvarsberedningen att presentera sin försvarspolitiska rapport efter långt arbete. Eftersom jag har fått en förfrågan om att kommentera rapporten i ett annat sammanhang, så kommer jag inte att skriva någon analys i morgon av rapporten. Visst twittrande kan däremot förekomma. Här är därför istället en liten checklista med […]

F

I morgon bitti är det dags för Försvarsberedningen att presentera sin försvarspolitiska rapport efter långt arbete. Eftersom jag har fått en förfrågan om att kommentera rapporten i ett annat sammanhang, så kommer jag inte att skriva någon analys i morgon av rapporten. Visst twittrande kan däremot förekomma. Här är därför istället en liten checklista med […]

Gamla metoder i ny förpackning

Sammanfattning
Den krigföring vi ser i östra Ukraina och sett på Krimhalvön är i sig ingen ny krigföring utan det är gamla metoder som väljer att utnyttjas på ett annat sätt och mer effektivt. Krigföringen har en lång förberedelsefas innan man övergår till ett konfliktskede, syftet med detta är att skapa sådana förutsättningar att man kan garantera en snabb och säker seger. Krigföringen bygger på en högra grad av asymmetri där man utnyttjar antingen rysktalande minoritetsgrupper eller socioekonomiska spänningar inom ett målland för att vända medborgarna inom mållandet mot den styrande regeringen. Därmed skapas en folklig resning och mållandet destabiliseras och därmed försvagas det så att motståndskraften mot ett väpnat angrepp nedgår. Krigföringen bygger på tre pelare specialoperationer, informationskrigföring och psykologisk krigföring.
Analys
Allmänt.De senaste tre (3) månaderna har tydligt påvisat att Ryssland omvärderat hur man väljer att genomföra modern krigföring. Tydligt är att Ryssland frångått vissa av de tidigare Sovjetiska principerna avseende krigföring, men även bibehållit vissa. Vad som är signifikant är att dess krigföring eller förandet av krigets initiala skede har fått en tydlig asymmetriskutformning, än tydligare än vad som förutspåddes under 1980-talets scenarior avseende utnyttjandet av t ex spetsnazförband.
Är då detta en revolution inom krigföringen dvs en ny form av krigföring som uppenbarat sig? Jag skulle hävda att så är inte fallet, vad Ryssland gjort på Krimhalvön och i östra Ukraina är hur man valt att använda olika metoder samt växelverkan mellan dessa, vissa metoder/instrument är tydligare än andra. Dock är det inget revolutionerande utan det är snarare hur man väljer att använda dem.
Tre (3) tydliga metoder utnyttjas av Ryssland, informationskrigföring, psykologiskkrigföring och specialoperationer. Utnyttjandet av dessa tre (3) metoder sker stundtals parallellt med varandra och i vissa fall enskilt utan växelverkan med de andra metoderna. Dessa tre metoder i sig är inget nytt och revolutionerande, vad som dock är intressant är hur och när man väljer att utnyttja dem likväl utnyttjas dem över en längre tid och utgör huvuddelen av krigföringen kontra de reguljära förbanden och metoderna..
En än tydligare spårbarhet finns i utnyttjandet av rysktalande minoritetsgrupper, både på Krimhalvön och i östra Ukraina är detta tydligt, dels utnyttjas de som en hävstång dels utnyttjas de som proxykrigareför att kunna förneka den egna inblandningen innan en tydligare inblandning i konflikten sker, något som visade sig tydligt på Krimhalvön, inledningsvis utnyttjas minoriteter med understöd av specialförband.
I mångt och mycket påminner Rysslands nuvarande agerande om hur man väljer insätta en revolt inom en nationalstat, vad amerikanska ’special forces’ benämner Unconventional Warfare (UW) dvs genom att utnyttja den egna befolkningen skapa ett uppror som sedan övergår i gerillakrigföring för att omkullkasta den styrande makten. UW kan även utnyttjas som ett inledande led i en konflikt eller under en konflikt för att försvaga en motståndare.
Bild 1. Möjliga principer och bärande pelare i modern rysk krigföring.
Ett antal tankegångar kring hur Ryssland kommer genomföra ett krig i 2000-talet har framförts dels innan krisen i Ukraina dels direkt i kölvattnet av den nuvarande krisen. Vad som har varit tydligt bland de olika förklaringsmodellerna som framförts likväl hos ryska militärteoretiker är en ökad grad av asymmetri i krigföringen för att kunna slå en överlägsen motståndare. Asymmetrin i krigföringen bör ses ur perspektiv avseende skapandet av gynnsamma förutsättningar. Krigets förande bör kunna indelas i sju (7) stycken steg. 1) Rangering av spelpjäserna dvs skapa politiska och militära förutsättningar med hjälp av dolda medel främst av underrättelsetjänst i mållandet. 2) Vilseledning dvs invagga motståndaren i felaktiga tankebanor både militärt och politiskt 3) Subversion dvs genom hot, mutor och att bedra nyckelpersoner skapa förutsättningar för kriget 4)Destabilisering utnyttja socioekonomiska nackdelar i mållandet för att skapa oroligheter 5) Uppror dvs oroligheterna övergår till renodlade konflikter inom mållandet 6) Kriget föranleds av en kort ouvertyr med specialförband övergår till strid över hela ytan med samtliga typer av vapenslag samt vapensystem 7)Neutralisering de kvarvarande motståndsfickorna sker genom överrullning och precisionsbekämpning.
Således kan vi se att man kan dela in krigföringen i två faser, den första fasen där konflikten genomföra under ytan främst med hjälp av underrättelseorgan och specialförband, den andra fasen är det egentliga kriget, där nationalstaterna officiellt är i krig med varandra ur en folkrättslig definition. Vad som är intressant är att det egentliga kriget är den minsta delen och förberedelserna inför det hela dvs rangeringen av spelpjäserna för att få en gynnsam position är den största.
Specialoperationer.Det första benet som bär upp denna form av krigföring är specialförband dels inom de väpnade styrkorna dels inom den militära underrättelsetjänst. Dessa enheter kommer vara delaktiga genom hela konflikten och vara de som ytterst möjliggör att konflikten kan vinnas genom att man rangerat spelpjäserna på ett sådant sätt att mållandet ej har motståndskraften att klara ett väpnat angrepp.
Underrättelsetjänstens huvudfokus kommer dels vara inhämtning dels påverkan. De ryska jägar- och specialförbanden utnyttjas markant inom ramen för denna nya ryska krigskonst. Förbanden utnyttjas från en tidigt skede i operationen intill dess slutförande. Specialförbanden utnyttjas främst för tre områden, subversion, leda/utbildairreguljära grupper samt direkta stridsinsatser. Specialförbanden skall intill dess att en öppen väpnad konflikt sker ej kunna knytas till Ryssland. Detta görs antingen genom att de ej bär rysk utrustning, är f d personal ur specialförbanden m m.
Underrättelsetjänsten kommer i det första skedet vara den som agerar främst, dels genom att inhämta information som ligger till grund för att finna svagheter inom mållandet dels påbörja en låg påverkan mot mållandet oftast genom ej militära medel utan vad som kan betecknas som politisk påverkan som ej skall kunna knytas till Ryssland. Underrättelsetjänsten försöker i detta skede att rangera spelpjäserna så att dessa står placerade på ett sådant sätt att ett väpnat angrepp underlättas och följande skeden kan genomföras.
Underrättelsetjänsten kommer därefter utnyttjas för att genomföra en gradvis påverkan i mållandet, inledningsvis syftar påverkan till att vilseleda mållandet om det egna landets avsikter. I grunden handlar det om att ej utmåla sig som ett hot, eller utmåla sitt agerande som resultatet av ett annat hot, likväl få mållandet att fokusera på andra händelser i omvärlden. Detta görs främst genom att utnyttja inflytelseagenter som kan påverka dels media dels den rådande politiken som förs inom mållandet.
Därefter kommer underrättelsetjänsten inrikta sin verksamhet mot subversion. Denna del syftar till att påbörja en nedbrytning av mållandets polisiära och militära styrka. Främst genom att kompromettera nyckelpersonal så att dessa hamnar i underrättelsetjänstens ledband, genom detta ser man framför sig att man kommer kunna omkullkasta del av ledningsstrukturen och få polisiära och militära förband att ge upp. Likväl påbörjas troligtvis även här rekrytering av individer som kan bli ledare för olika grupperingar i det kommande destabiliseringsskedet antingen bland ryska minoritetsgrupper eller inom socioekonomiskt utsatta grupper inom mållandet.
Vid destabiliseringsskedet kommer specialförbanden eller fd personal ur specialförbanden att utnyttjas. Destabiliseringsskedet syftar till att missnöjesyttringar ökar inom landet, från att enbart varit tal så börjar handling ske. I huvudsak utnyttjas specialförbanden i detta skede till att utbilda och organisera de grupperingar som i ett senare skede kommer genomföra uppror/upplopp mot den styrande makten i mållandet.
I skedet uppror/upplopp kommer specialförbanden leda de väpnade grupperna som kommer agera inom mållandet. Likväl kommer specialförbanden genomföra punktmåls insatser mot vissa specifika mål för att säkerställa framgång, dessa kan därefter överlämnas till de irreguljära väpnade grupperna inom mållandet. Likväl kommer de vara de som står för punktmåls insatser vid t ex upplopp för att dessa får en brutalare utgång än vad som kanske varit brukligt vid andra tillfällen utan en yttre inverkan.
I det avslutande skedet av uppror/upplopp kommer specialförbanden träda i verket för att genomföra den ouvertyr som syftar till att slå ut mållandets militära och politiska ledningsorgan samt förstöra viktig ledningsstruktur för mållandet. Detta syftar ytterst till att skapa en ledningskollaps hos mållandet när den öppna konflikten startar. Detta skall möjliggöra ett snabbt öppet krigsförlopp.
Informationskrigföring.Denna bärande pelare är troligtvis tvådelad dels handlar det om att äga de sändande media dels handlar det om att omöjliggöra för mållandet att kunna utnyttja sändande media för att kunna dementera information som sägs. Informationskrigföringen och den psykologiska krigföringen arbetar i huvudsak i symbios inom ramen för informationsoperationer.
Vad avser utnyttjandet av informationskrigföring så handlar det om att främst kontrollera media (främst television och radio) inom det aktuella mållandet. Genom detta försvåras motåtgärder främst på det psykologiska planet och en vinklad bild kan ges kring händelser och skeden inom ramen för den pågående operationen. Detta kan dels genomföras direkt eller indirekt. Direkt innebär att man tar kontrollen över sändande medium indirekt innebär att man utnyttjar inflytelseagenter vilket ger en vinklad nyhetsbild.
IT-attacker kommer även genomförs mot hemsidor för nyhetsbolag och statliga tjänster inom mållandet. Dessa angrepp syftar ytterst till att förneka medborgarna i mållandet förmågan att inhämta information och man blir hänvisad till information från andra källor där sannolikheten är hög att den är vinklad ur något perspektiv.
Troligtvis kommer man även utnyttja internetbaserade medium för att genomföra en enklare form av skensignalering genom att t ex lägga ut videoklipp på militär verksamhet. Detta för att skapa en fabricerad bild av vad som sker. Exempel på detta kan vara trupprörelser längs gräns mot en viss riktning, skapa en bild över att demonstrationerna är större än vad dessa är för att kraftsplittra resurser, sprida rykten kring att byggnader har intagits på olika håll inom mållandet m m.
När man väl nått uppror/upploppsskedet kommer man troligtvis försöka inta lokala tv- och radiostationer för att genomföra riktad informationsspridning. Detta är en form av fysisk informationskrigföring. Den riktade informationsspridningen innebär troligtvis att de grupperingar som utnyttjas inom mållandet kommer genomföra lokala tv- och radiosändningar med ett tydligt riktat budskap. Likväl kommer man troligtvis även förstöra vissa informationsbärare såsom tv- och radiomaster för att omöjliggöra informationsspridning inom begränsade geografiska områden av mållandet.
Riktad informationskrigföring kommer troligtvis även genomföras inom ramen för uppror/upploppsskedet. Det innebär att man fysiskt kommer överta telefon- och datatrafikpunkter. När detta väl är gjort kommer man blockera vissa system så att mållandets säkerhets- och ledningsstruktur ej kommer fungera. Exempel på detta kan vara att man blockerar vissa beslutsfattares mobiltelefoner, eller omöjliggör datatrafik inom vissa områden o dyl.
En annan metod för att genomföra informationskrigföring är fysisk sådan, kidnappning av journalister samt förstörelse av dess utrustning, härvid omöjliggör man att dessa kan vara informationsbärare och rapportera från mållandet. Effekten av detta kan bli att nyhetsbolagen och framför allt journalisterna upplever att det är för farligt att vistas i det aktuella området varvid nyhetsrapporteringen nedgår och därmed blir det en ensidig rapportering varvid man når framgång på informationsarenan.
Informationskrigföringen inom ramen för denna form av rysk operationskonst är troligtvis tvådelad. Dels syftar den till att utgöra en grund för att kunna forma befolkningens sinnevärld. Dels syftar den till att kraftsplittra motståndaren genom desinformation. Informationskrigföringen genomförs på samtliga medium som civilbefolkningen har åtkomst till och därmed även delar av civila beslutsorgan. Detta åskådliggör tydligt vikten av säkra sambandsmedel dels för den civila administrationen dels för den militära.
Vad som skall beaktas är att detta fungerar troligtvis sämre inom geografiska områden som har en högre grad av informationsteknologisk spridning, där kommer troligtvis inriktningen istället vara att fysiskt nedkämpa de informationsbärande systemen främst genom sabotage för att dölja sin egen inblandning och som en konsekvens omöjliggöra informationsinhämtning för befolkningen. Därmed omöjliggörs förmågan att skaffa sig information kring händelseförlopp och därmed även förmågan att skapa sig en bild av vad som sker.
Psykologisk krigföring. Den psykologiska krigföringen inriktas främst mot att destabilisera den styrande makten i mållandet. Detta görs genom att dels diskreditera mållandet internationellt dels skapa missnöje inom målandet samt visa den styrande makten svag eller ondskefull genom att underminera dels politiker dels polis och militär. Den psykologiska krigföringen förs i alla former av medier.
Genom övertagande av informationsbärare vilket till stor del informationskrigföringen inom denna nya form av rysk krigföring syftar till, underlättas genomförandet av den psykologiska krigföringen avsevärt. Härvid kan Ryssland obehindrat när detta är genomfört tydligt påverka befolkningen inom det aktuella operationsområdet.
Kan man inte i upprorsskedet ta informationsbärare för att genomföra den psykologiska krigföringen kommer det troligtvis den psykologiska krigföringen bli mer utsträckt i tid. Vilket i sitt slutskedet kommer övergå till ryktesspridning o dyl då man istället väljer att förstöra informationsbärarna så att mållandet ej kan komma ut med korrekt information till den egna befolkningen.
Den psykologiska krigföringen kommer föras över dels traditionella mediabärare såsom Tv och radio dels över ny media såsom öppna mediatjänster där användare själv kan lagra information som sedan sprids via sociala tjänster såsom Twitter o dyl. Den psykologiska krigföringen kommer föras över hela ytan för att kunna nå samtliga ålders- och socialgrupper inom mållandet, huvudbudskapet kommer troligtvis vara detsamma men hur det framställs och framförs kommer vara olika beroende på målgruppen.
Den psykologiska krigföringen omfattar även förevisning av militär styrka, dock skall beaktas att förevisning av detta är inte enbart psykologisk krigföring utan kan även omfatta andra syften, syftande till att skrämma och demoralisera motståndarens förband och påverka de politiska beslutsfattarna. Exempel på detta är främst övningsverksamhet, övningarna kan dels ske inom det egna landet för att visa militärstyrka dels i anslutning till mållandet för att uppvisa sin militära styrka.
Den psykologiska krigföringen förstärks även med utnyttjandet av specialförband och irreguljära förband (detta kan vara upprorsmän o dyl) inom mållandet. Likväl utnyttjas stridigheter mellan de irreguljära förbanden och mållandet för att underminera ställningen för den styrande makten inom mållandet dels nationellt dels internationellt. Finns ej den socioekonomiska grunden för uppror kommer troligtvis upplopp o dyl anstiftas istället för öppna stridigheter mellan irreguljära förband och mållandets säkerhetsstyrkor. Varvid dessa upplopp utnyttjas som ett led i den psykologiska krigföringen mot mållandet.
Den psykologiska krigföringen förs genom hela förloppet med varierande intensitet samt mot olika målgrupper med olika budskap inom mållandet. Likväl kommer troligtvis mållandet inom Rysk media demoniseras för att skapa en folklig opinion, för utnyttjandet av militär vapenmakt, likväl för att mobilisera de moraliska resurserna inom Ryssland mot mållandet.
I och med att förberedelsefasen är så pass lång innan konflikten övergår till öppna strider kommer den psykologiska krigföringen fälla stora avgöranden. Detta utifrån det faktum att man vill skapa så pass gynnsamma förutsättningar i mållandet för de egna stridskrafterna som det bara är möjligt. Detta innebär ytterst att den psykologiska krigföringen syftar till att säkerställa att motståndet helst är brutet innan striderna påbörjas. Likväl att mållandets befolkning är så pass splittrat så att någon egentlig motståndsvilja mot angreppet ej går att uppbåda.
Slutsatser
Att de inledande stegen (dvs stegen innan ett formellt krig) i detta sätt att inleda ett krig fungerar det har vi sett tydliga bevis på vid Krimhalvön och östra Ukraina. En stor del har varit att man kunnat utnyttja asymmetrin i att använda dels förband som ej formellt går att knyta till Ryssland dels utnyttjandet av irreguljära förband (läs civila som tar till vapen). Likväl har vissa asymmetriska metoder utnyttjas såsom att lokala befälhavare mutas, hotas o dyl och därmed lägger ned vapnen. Hur metoden dock skulle fungera då rysktalande minoriteter ej utnyttjas utan istället utsatta socioekonomiska grupperingar, vilket skulle bli fallet vid t ex en konflikt mot Sverige eller Finland är osett, men utnyttjas sådana spänningar på rätt sätt bör effekten kunna bli likartad. Vad som är oroväckande med asymmetrin i krigföringen är att civila i en allt större omfattning än tidigare kommer omfattas av kriget, likväl vara en av nyckelspelarna i det, varvid det blir tydligt att lagrummet som finns om militärt stöd till rättsväsendet bör analyseras om det dels är tillräckligt dels måste övningar inom ramen för denna påbörjas och inte bara på en spel nivå.
Två omedelbara konsekvenser går att dra kring denna nya form av krigföring som verkar tillämpas av Ryssland. Dels krävs en fungerande säkerhetstjänst dels krävs fungerande säkerhetsförbandför att kunna möta hotet. Detta i och med att förberedelseskedet inför ett väpnat angrepp kan bedömas som mycket långt och om det väl påbörjas kommer det bli mycket svårt att stoppa det som sats i rörelse.
Vad avser säkerhetstjänsten inom ramen för denna form av krigföring bör den inriktas mot att finna de underrättelseofficerare illegala som legala som dels genomför klassiska förberedelser inför ett väpnat angrepp dels de som genomför rekrytering av beslutshavare o dyl som kan träda i verket i destabiliseringsskedet och därmed sänka motståndsviljan inom rätts- och försvarsstrukturen inom Sverige. Likväl krävs en uppföljning av dessa underrättelseofficare i syfte att kunna lokalisera om de genomför rekrytering av vad som kan bli cell ledare inom subversiva grupperingar som kan träda i verket i ett uppror/upplopps skede.
Vad avser säkerhetsförband kommer dessa krävas i det tydliga skymningsläget som kommer uppstå i en större och längre omfattning än vad som förutsågs utifrån 1980-talets modell på ouvertyr. Säkerhetsförbanden bör enligt tidigare modell utnyttjas mot att söka samt nedkämpa specialförbandsdelarna som uppträder inom landet. Däremot krävs en tydligare koppling mellan den civila säkerhetstjänsten och de militära säkerhetsförbanden för att kunna lyckas i uppspårning och nedkämpning av dessa i och med att huvuddelen av den inledande ouvertyren kommer ske i urban miljö, där man kan utnyttja de socioekonomiska spänningarna till sin fördel som motståndare.
Låt oss nu göra ett hypotetiskt krigsspel kring hur denna metod kan användas mot Sverige. Detta kan göras utifrån grundförutsättningen att Säkerhetspolisen angett att Ryssland genomför krigsförberedelser mot Sverige. Rysslands målsättning i detta hypotetiska scenario kommer vara att dels undvika ett svenskt NATO medlemskap dels säkerställa egen geostrategisk position i Östersjön genom att ta Gotland. Skedena intill öppet krig kommer belysas i detta hypotetiska scenario. Troligtvis kommer Finland även till del beröras av denna konflikt, Ryssland kommer i det längsta försöka undvika en konflikt med NATO i de Baltiska staterna dock kommer en ökad destabilisering ske där, men grund syftet kommer vara att försöka säkerställa sin egen position mot NATO genom detta agerande.
Läge och förutsättningar: Sommaren 2015 efter Ukraina krisen har den säkerhetspolitiska situationen mellan Ryssland och EU/NATO haft en nedåtgående spiral, intensifierad övningsverksamhet dels i Barensregionen dels i Östersjöregionen har gett ett stort antal gränskränkningar mot Sverige. Likväl har Ryska propåer återigen framförts om att få stationera civila säkerhetsföretag på Gotland för att säkerställa Nord Stream ledningens säkerhet. Den senaste propån genomfördes i samband med en större kombinerad sjö- och luftstridsövning i Östersjön. Med tydligt riktade inslag mot Svenska militärgeografiska områden. Vilket kommit att föranleda att den sittande Regeringen framfört till riksdagen om att snabb behandla en ansökan för ett NATO medlemskap utan förgående folkomröstning utan enbart med en riksdagsomröstning.
Rangering av spelpjäser. Troligtvis finns både inflytelseagenter samt celler med illegala underrättelseofficerare likt den spion ring som ’Anna Chapman’ ingick i även i Sverige. Dessa har troligtvis i det dolda redan nu och de senaste åren planterat information mot ett NATO medlemskap i och med att detta har varit en återkommande politisk fråga de senaste fem åren samt det skulle förändra den geostrategiska balansen markant inom Östersjöregionen till nackdel för Ryssland. Likväl har troligtvis de socioekonomiska motsättningar inom Malmö, Göteborg och Stockholmsregionen studerats och troligtvis har visa framstötar har genomförts inom dessa regioner.
Vilseledning.Del av vilseledningen i detta fall kommer vara att få den Svenska civila och militära ledningen att fokusera på ett annat geografiskt område än sitt egna. Att så redan kan ha skett kan vara Försvarsberedningens syn på att det varit inom Rysslands östra regioner den största hotbilden varit, trots att man från Rysk sida kontinuerligt framfört att NATO ses som ett tydligt militärt hot. Del av vilseledningen kan även komma att vara att framtvinga en situation för att stärka sin egen geostrategiska position dvs framtvinga en konflikt, vilket skulle kunna vara fallet i detta hypotetiska scenario.
Subversion. I detta scenario kommer subversionen att inriktas mot att dels kompromettera viktiga personer på Gotland för att kunna genomföra ett väpnat motstånd dels myndighetspersoner inom polisväsendet på mellannivå inom Malmö, Göteborg och Stockholmsregionen. Troligtvis kommer man inrikta sig mot ideologiskt närliggande individer till Ryssland, finns ej detta kommer man genom hot eller liknande metoder få dem att följa den tilltänkta uppgiften.
Destabilisering.Detta kommer ske dels genom utökade sociala spänningar mellan grupper i Malmö, Göteborg och Stockholmsregionen, det civila samhällets resurser kommer överansträngas samt resurser kommer kraftsamlas från andra områden till dessa tre, vilket gör andra delar av Sverige sårbara. Dels genom utnyttjande av psykologisk krigföring mot Sverige man kommer visa på hur Sverige ej är ett demokratiskt land, ej tar hand om sin egna befolkning o dyl. Likväl kommer man visa på att den styrande Regeringen ej kan ta ansvar för medborgarnas säkerhet.
Uppror/upplopp.Destabiliserings skedet kommer nu övergå till ett öppet upplopp inom de tre tidigare nämnda områdena. Vapen kommer delas ut till mindre grupperingar som med understöd av fd Rysk specialförbandspersonal kommer ta Tv och Radiohusen i Malmö samt Göteborg. Nationella insatsstyrkan kommer troligtvis sättas in och mest troligt är att stora delar av den kommer nedkämpas mht att olika former av försåtsmineringar samt delar av den fd specialförbandspersonalen kommer finnas på plats just med syftet att nedkämpa denna styrka. Inom Stockholmsregionen kommer eldöverfall genomföras mot räddningstjänstens resurser vilket kommer föranleda att poliseskort av piket motsv kommer krävas. Avslutningen av uppror/upplopp kommer bli att polisens resurser är överansträngda samt en ”spontan” demonstration kommer uppstå vilket resulterar i att riksdagshuset stormas med ett stort antal dödsoffer som följd både inom polisväsendet samt bland demonstranterna. Ett nationellt trauma kommer uppstå över att detta har skett i lugna Sverige paralleller kommer dras till Ådalen 1931, ett politiskt besluts vakuum kommer uppstå samt stora påtryckningar kring regeringens avgång som följd av de senaste händelserna. I detta skede kommer ouvertyren påbörjas med en stor sabotagevåg mot främst det militära ledningssystemen samt en mordvåg mot den militära och civila ledningen i Sverige.
Stor tack till Lars Gyllenhaal och Wiseman för synpunkter
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
The Jamestown Foundation 1, 2, 3, 4, 5, 6(Engelska)
Säkerhetspolitik.se 1, 2(Svenska)
Committee to Protect Journalists 1(Engelska)
Rferl 1(Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
National Defence Academy of Latvia 1
Foreign Policy 1, 2, 3(Engelska)
SvD 1, 2, 3(Svenska)
The Washington Post 1(Engelska)
Time 1(Engelska)
The Moscow Times 1(Engelska)
The New York Times 1(Engelska)
VPK 1(Ryska)

Marinens vikande övningstrend 2001-2013

För ungefär en månad sedan fick jag en passning från Johan Wiktorin då han skrev inlägget om den oövade armén – ett inlägg jag själv kompletterade genom att sammanställa arméns gångtidsuttag. Tidigare har även Wiseman skrivit två inlägg om den vikande trenden och kompetensskulden i Flygvapnet och hur flygtidsuttaget har minskat under de senaste tolv åren. Nu kan läget för hela Försvarsmakten skönjas då jag här nedan har sammanställt hur utvecklingen har sett ut för Marinen under de senaste tolv åren.

Inledning

Underlaget är hämtat från Försvarsmaktens årsredovisningar under perioden 2001-2013. Jag har i möjligaste mån enbart hämtat originaltext från dokumenten. I vissa fall har jag lagt till vissa meningar i syfte att skapa ett bättre sammanhang för läsaren.

Avsikten var att enbart belysa Marinens övningsverksamhet och gångtidsuttag. Jag konstaterade dock relativt snabbt att det krävs mer än så för att ge en bra bild av läget. Jag har därför valt att kortfattat även ta med mer övergripande bakgrundsfakta, försvarsmaktens ekonomiska situation samt operativa bedömningar av den samlade förmågan för att skapa en bättre förståelse för helheten. Jag har i texten fetmarkerat vissa anmärkningsvärda detaljer.


2001

Målet under 2001 var att efter FB-00 ställa om mot det nya nätverksbaserade försvaret. Det framgår i årsredovisningen att det under året skulle bli en betydande nedgång i förmåga och beredskap jämfört med tiden före FB-00. Detta har varit nödvändigt p.g.a. ökade ekonomiska kostnader för avveckling att förskjuta ambitionsnivån avseende övningar med ungefär ett år. Årets resultat är en konsekvens av kraftfulla ekonomiska åtgärder för att kunna gå skuldfri ini 2002. Det målet har nåtts.

Marinförbanden har drabbats hårt av de återkommande ekonomiska reduceringarna. Detta har starkt påverkat uppnådda resultat. Reduceringar har gjorts på gångtid och materielunderhåll. För de marina förbanden så förkortades värnplikten med 4 veckor beroende på ekonomin.

Ubåtsjaktförmågan har under året nedgått. Detta beror på minskad gångtid, tidigarlagd utryckning och brist på målubåt. Det sistnämnda beror på det faktiska antalet operativa ubåtar.

Vad avser gångtidsuttaget under året har främst patrullbåts-, minröjnings-, och korvettförbanden drabbats. Gångtidsuttaget per fartyg ligger under vad som erfordras för verksamhetens bedrivande.

Under året har sjöminröjnings- och amfibieförbanden ominriktats mot internationell verksamhet. De marina förbanden har uppnått planerad förmåga att nyttja internationella reglementen.

Ytstridsförbanden har genomfört incidentuppgifter vid tre tillfällen och ubåtsförbandet vid fyra tillfällen. Sammantaget bedöms förmågan att lösa de ställda huvuduppgifterna vara erforderlig till god.

2002

Resultatet av genomförd övningsverksamhet är gott. Det finns dock anledning att erinra om att man medvetet dragit ner ambitionsnivån i syfte att åstadkomma en snabb och radikal omstrukturering av Försvarsmakten. Utbildning och övning på lägre nivå håller hög standard, mycket tack vare  officerares och värnpliktigas engagemang. För att utveckla officerskåren kunskap att leda högre förband krävs dock en ambitionsökning i övningsverksamheten.

Övningsverksamheten i Marinen har uppnått goda resultat. Samtliga förband har deltagit i SAMMARIN med gott resultat så när som att samverkan mellan fartygsförband och amfibieförband som inte har genomfört i tillräcklig omfattning. Inte heller har förmågan till väpnad strid övats i tillräcklig omfattning.

Den samlade förmågan att lösa de nya uppgifterna givet ett nytt omvärldsläge bedöms som godtagbar till god. Förmågan att möte mer omfattande militära operationer kräver anpasningsåtgärder. De största bristerna i förmågan att kunna möta ett väpnat angrepp är inom områdena ledning, samövning i högre förband, precisionsbekämpning, underrättelser, logistik samt helikopterförmåga. (Anm: Här kan man konstatera att det finns brister i samtliga avgörande områden.) Dessutom bedöms uthålligheten som begränsande vid ett angrepp i mer än en riktning (Anm: Redan 2002 levererade således ÖB beskedet om enveckasförsvaret, detta har dock undgått de flesta. Sedan dess har dessutom åtskilliga förband och materielsystem avvecklats).

2003

Reformeringstakten i Försvarsmakten har varit överskattad. 2003 har därför medfört stora konsekvenser inför det kommande försvarsbeslutet bl.a. p.g.a. förändrade politiska ambitioner. Detta har lett till omedelbara besparingskrav på all verksamhet under det gångna året, därmed har möjligheten att genomföra försvarsbeslutets ambitioner starkt begränsats. För att klara detta har Försvarsmakten reducerat antalet värnpliktiga, minskat övningsverksamheten och senarelagt materielanskaffningen.

De marina förbanden har genomfört övningar enligt plan efter reduceringar. Under året har gångtidsuttaget på fartyg minskat jämfört med föregående år.

Den samlade förmågan att lösa de nya uppgifterna givet ett nytt omvärldsläge bedöms som godtagbar. De största bristerna i förmågan att kunna möta ett väpnat angrepp är inom områdena ledning, samövning i högre förband, precisionsbekämpning, underrättelser, logistik samt helikopterförmåga. Dessutom bedöms uthålligheten som begränsande vid ett angrepp i mer än en riktning.

2004

De ekonomiska förutsättningarna har påverkats både genom att anslagen i olika avseenden reducerats eller begränsats till sitt utnyttjande. Omprioriteringar har fortlöpande varit nödvändiga. Ambitionen i verksamheten har successivt anpassats för att kunna hålla de efterhand förändrade budgetramarna

De ekonomiska förutsättningarna har påverkats både genom att anslagen i olika avseenden reducerats eller begränsats till sitt utnyttjande. Omprioriteringar har fortlöpande varit nödvändiga. Ambitionen i verksamheten har successivt anpassats för att kunna hålla de efterhand förändrade budgetramarna.

Den fortsatta försvarsreformen innehåller ofrånkomligen stora osäkerheter.

Avseende Försvarsmaktens förmåga så bedöms det för närvarande inte föreligga något omedelbart invasionshot mot Sverige. Därmed krävs heller inget lika omedelbart gripbart invasionsförsvar. Försvarsmaktens krigsorganisation har därför kunnat reduceras i mycket stor utsträckning. Samtidigt är en ökning, utgående från dagens nationella och internationella krav och behov, helt otillräcklig om ett invasionshot återigen i en framtid skulle uppstå. Det beror främst på att antalet förband som organiseras är för få i ett sådant läge.

Förmågan att lösa de tidigare fyra huvuduppgifterna bedöms sammantaget som godtagbar(!?)

Under året har Försvarsmakten genomfört en intensiv och givande övningsverksamhet. Vid stridsfartygsförbanden har operativ och taktisk rörlighet, allsidighet, hög skyddsförmåga och modernitet prioriterats. Utvecklingen av förmåga att delta i internationella fredsfrämjande insatser och övningar har fortsatt med hög ambition.

För Marinförbanden har slutövning SAMMARIN genomförts med vissa begränsningar pga att ekonomin ej medgav en längre sammanhängande övning. Fortsatta begränsningar i budget kommer innebära att det påbörjade återtagandet av väpnad strid inte kommer att kunna genomföras och att vi får börja om igen.

Generellt sett har gångtidsuttaget i Marinen även under 2004 varit lågt.

2005

De nationella uppgifterna att värna landet och hävda vårt territorium gäller alltjämt, men är för tillfället nedtonade på grund av läget i vår närmaste omvärld.

I nuvarande omvärldsläge och kopplat till de krav som ställs på Försvarsmakten är förmågan att hävda vårt territorium sådan att den till största del motsvarar behovet.

Under 2005 har Försvarsmakten genomfört övningar i en omfattning som i stort motsvarar de närmast föregående åren. Det är anmärkningsvärt att detta har lyckats trots de påtagliga påfrestningar som FB 04 har inneburit för såväl enskilda individer som Försvarsmakten som organisation. Vanligaste konsekvenserna av omstruktureringen är att ett antal övningar genomförts med färre deltagare, och/eller färre deltagande enheter, än planerat.

Marinens slutövning SAMMARIN-05 har genomförts med gott resultat. Erfarenheterna är överlag goda till mycket goda. Kombinationen fullt scenariostyrd övning, internationella reglementen och kommandospråk samt överlagrad analys- och STEAM TEAM-verksamhet visade sig skapa en mycket uppskattad övning. 
Avseende det totala gångtidsuttaget har det för ytstridsfartygen minskats under året jämfört med föregående år. En faktor är att samtliga robotbåtar och patrullbåtar har avvecklats under året
Anm: Värt att särskilt notera är att bilagan ”Värdering av Försvarsmaktens operativa förmåga” från 2005 (d.v.s. efter FB-04) är klassificerad kvalificerat hemlig jämfört med tidigare när den enbart varit klassificerad som hemlig.

2006

Det gångna året 2006 har inneburit att ominriktningen enligt försvarsbeslutet 2004 fortsatt i Försvarsmakten. Att reformera Försvarsmakten tar tid, men årets operativa insatsverksamhet visar tydligt att Försvarsmakten är på rätt väg mot målet – ett insatt insatsförsvar.
Övningsverksamheten visar goda resultat inom samtliga försvarsgrenar inklusive Hemvärnet. De internationella övningarna har en avgörande betydelse för utveckling av våra förbands förmåga att delta i internationella insatser. Ett omfattande arbete har startat under 2006 för att ytterligare höja insatsberedskapen. Vi behöver emellertid ägna ökad uppmärksamhet åt den nationella insatsberedskapen.

Avseende beredskapen visar årets värdering på att inga avgörande avvikelser eller brister föreligger i Försvarsmaktens förmåga att efter allvarlig och varaktig försämrad omvärldsutveckling och successiva beslut av regering och riksdag kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet(!)

Under 2006 har Försvarsmakten genomfört utbildning och övningar i en omfattning som i stort motsvarar 2004 och 2005. 18 av de planerade 66 övningarna under året ställdes in. Det bör dock noteras att brister i tillgänglighet och prestanda i vissa viktiga system, tillsammans med marinens personalsituation efter försvarsbeslutet 2004, har gjort att förmågan att värna den territoriella integriteten i år värderas lägre än föregående år.

Gångtiden för stridsfartyg och ubåtar under året är högre än tidigare år. Detta kan härledas till två saker. Sedan september 2006 är en korvett typ Göteborg (HMS Gävle) insatt i ML 01 i östra Medelhavet och dess gångtid under insatsen ingår i de för fartygstypen redovisade antal timmar, därav den högre gångtiden jämfört tidigare år. En ubåt typ Gotland bedriver sedan sommaren 2005 samövningar med USA, dess gångtid ingår i redovisningen för ubåt och medför att gångtidsuttaget ökar under året jämfört med 2005. 

Försvarsmaktens procentuella deltagande inom rikets samlade sjöräddning har successivt minskat i takt med minskat antal sjögående plattformar och minskat gångtidsuttag inom marinen.

2007

Den positiva bild som framgår av årsredovisningen av vad som åstadkommits under året, och de tre senaste åren, innebär inte att reformeringen i alla delar löper problemfritt. Vi har lagt en grund, men reformeringens framgång är därigenom inte säkrad långsiktigt. Strukturen vi har i och med utgången av 2007 har utomordentligt små marginaler.

Vi har ett långsiktigt strukturellt problem som kan sammanfattas med att vi har en obalans mellan uppgifter och resurser som utan reala resurstillskott kommer att bli allt större. Den insatsorganisation vi nu har är en minimistruktur för att upprätthålla grundförmåga och för att kunna lösa internationella uppgifter på den nivå vi gör idag. Med obalans menas att vi har otillräckliga resurser för att över tiden använda och vidareutveckla våra förband så att de kan utföra sina uppdrag. Det bör i sammanhanget också påpekas att flera av de besparingar som vidtogs under hösten inte hunnit påverka årets verksamhetsresultat.

Förmågan att möta ställda krav efter allvarlig och varaktig försämrad omvärldsutveckling bedöms liksom föregående år som god. Trots denna positiva tendens på den övergripande nivån finns i vissa avseenden brister och avvikelser, som i större eller mindre utsträckning påverkar förmågan att lösa en viss uppgift (vilken uppgift som avses redovisas ej i den öppna delen).

Avseende marinens övningsverksamhet så har utbildningen av fartygsbesättningar slutförts till reviderade mål. För de marina förbanden är personalläget fortsatt ansträngt efter de åtgärder inom personalområdet som blev en konsekvens av försvarsbeslutet 2004. Vid 3. ytstridsflottiljen är målsättningen trots allt inte helt uppnådd, viss grundläggande fartygsutbildning saknas. Vid 4. ytstridsflottiljen är målsättningen är inte helt uppnådd då vissa brister finns i besättningsutbildningen.
Avseende årets gångtid så har fartygen till huvuddelen utnyttjats för genomförande av grundutbildning samt för uppsättande av registerförband enligt plan. En korvett typ Göteborg (HMS Sundsvall) var insatt i ML 02 i Medelhavet under första halvåret, därav den högre gångtiden för fartygstypen jämfört med tidigare år (även andra halvåret 2006 var en korvett insatt i ML 01). Antalet gångtimmar påverkas också av ekonomiska restriktioner under genomförandeåret, t.ex. inställande av övningar, lett till ett lägre nyttjande av gångtimmar.

2008

I samband med delårsrapporten 2007 identifierade Försvarsmakten att den ekonomiska situationen skulle bli mycket bekymmersam för 2008 och för följande år. Det allvarliga läget föranledde Försvarsmakten att hos regeringen hemställa om en anslagsomfördelning för att tillsammans med interna besparingar skapa balans i förbandsverksamheten. Regeringen och riksdagen fattade sina slutgiltiga beslut om den begärda anslagsomfördelningen under hösten 2008. I avvaktan på detta beslut tvingades Försvarsmakten att planera verksamheten för 2008 på en mycket låg nivå, för att undvika risken för anslagsöverskridande.

Försvarsmakten har i huvudsak uppfyllt ställda krav men det har skett utifrån väsentligt sänkta målsättningar för utbildningsverksamheten som bl.a. har inneburit att ett stort antal förband endast genomfört övningar på plutons- och kompaninivå.

Värderingen av Försvarsmaktens operativa förmåga visar att myndigheten kan möta de krav regeringen ställer i nuvarande omvärldsläge. Förmågan att lösa uppgifterna i ett försämrat omvärldsläge bedöms nu innehålla brister som begränsar handlingsfriheten och förmågan.

Utbildning av fartygsbesättningar har slutförts till fastställda produktionsmål PersQ2 kompani/division. Sammantaget är resultatet bättre än förväntat mot bakgrund av genomförda insatser, bl a i Tchad, låg personalrörlighet på fartygen samt den relativt höga andelen av anställda officerare. Årets begränsade övningsverksamhet har till del uppvägts av insatsuppgifter internationellt. Personalläget är fortfarande ansträngt för de marina förbanden. Förbanden har inriktats mot att prioritera förmågan på kompani- och fartygsnivå.

De lågt ställda målsättningarna i verksamhet och ekonomiska begränsningar under 2008 har medfört minskad gångtid för samtliga fartygstyper. (Noterbart är att gångtidsuttaget 2008 är det lägsta någonsin i Marinen där stridsfartyg och ubåtar sammantaget underskred 5000 gångtimmar.)


2009

Försvarsmaktens verksamhet har genomförts med goda resultat. Försvarsmakten har uppfyllt krav och målsättningar för utbildningsverksamheten, vilket inneburit att utbildningen bedrivits på en nivå så att rekryteringsgrunden till internationella insatser samt till officers- och specialistofficersutbildningen har kunnat säkerställas.

Försvarsmaktens förmåga att vid ett försämrat omvärldsläge kunna hantera händelseutvecklingar och hot som kan drabba Sverige samt att kunna öka förmågan till internationella insatser kan upprätthållas över tiden, om än med i vissa delar begränsad förmåga. Främst rör bristerna det materiella och personella läget vid vissa förband och inom vissa funktioner, men också bristande planläggning och bristande tillgänglighet samt prestanda i vissa materielsystem. Den genomförda värderingen visar att Försvarsmaktens samlade operativa förmåga 2009 i  stort kvarstår på en likvärdig nivå som vid utgången av år 2008.

Marinen har inom ramen för Europeiska unionens operation Atalanta skyddat sjötransporter av förnödenheter och hjälpsändningar samt framgångsrikt bidragit till ett förbättrat säkerhetsläge för sjöfarten i Adenviken. Förbandet har bidragit till utvecklingen av Försvarsmaktens förmåga att genomföra kortvariga insatser samt möta en okvalificerad aktör och därvid verka stabiliserande.

Avseende gångtidsuttaget under året kan man se en kraftig ökning jmf föregående år. Detta beror i huvudsak på att insatsen i Adenviken (ME 01) genomfördes med två korvetter där 4400 gångtimmar förbrukades.

2010

Året har för Försvarsmakten till stora delar präglats av ett omfattande förändringsarbete genom att införandet av insatsorganisation 2014 (IO 14) påbörjats.

Den genomförda operativa värderingen av Försvarsmakens förmåga visar att vissa begränsningar finns i förutsättningarna för Försvarsmakten att kunna möta olika former av händelseutvecklingar och hot som kan uppstå vid ett försämrat omvärldsläge. Dessa begränsningar har till stor del sin grund i den fram till 2010, p.g.a. den så kallade strategiska time-outen. 

Försvarsmakten kan även konstatera att resultatet av 2010 års arbete belyser de utmaningar som finns i personalförsörjningsreformen. Vårt land har ingen egen erfarenhet om de mekanismer som påverkar personalförsörjningen i ett frivilligt försvar.
Under året har ett 25-tal kränkningar av svenskt territorium hanterats, vilket är en ökning jämfört med föregående år och bedöms bero på den omfattande övningsverksamheten i närområdet.

Övningsverksamheten har i stort genomförts enligt plan. Målsättningarna för marinförbanden har i allt väsentligt uppnåtts under 2010. Dock har uppsättning, genomförande och avveckling av ME 02 inom ramen för EUNAVFOR operation ATALANTA medfört begränsningar avseende personal och materiel vid övriga förband.

För ubåtsflottiljen har verksamheten till sjöss inriktats mot vapenövningar som en del av återtagandet efter utebliven verksamhet under 2009.

2011

Försvarsmaktens förbandsanslag pekade prognoser tidigt 2011 på att ledighetsskulden var större än väntat. Till det kom uppgifter om att pensionsutbetalningar skulle bli mer kostsamma än planerat. För att inte riskera ett överutnyttjande av de tilldelade anslagen vidtog Försvarsmakten ett antal åtgärder. Bland annat reducerades övningsverksamheten. Resultatet visar nu på ett gynnsammare utfall än tidigare prognoser. Anslagssparandet på förbandsanslaget, cirka 400 miljoner kronor, kan nu användas till en fortsatt reformering av Försvarsmakten under 2012. Bland annat kommer övningsverksamheten att förstärkas och vissa soldatanställningar kommer att tidigareläggas.

Försvarsmaktens samlade operativa förmåga visar att Försvarsmakten har förmåga att över tiden möta de krav på förmåga som ställs på omvärldsbevakning, insatser för att hävda Sveriges territoriella integritet och insatser internationellt samt utveckling av insatsorganisationen. Den genomförda värderingen visar att begränsningar finns i förutsättningarna för Försvarsmakten att kunna möta olika former av händelseutvecklingar och hot som kan uppstå vid ett försämrat omvärldsläge.

I september erhölls ett antal rapporter om eventuellt främmande undervattensverksamhet i Göteborgs skärgård. Dessa observationer och iakttagelser medförde att Försvarsmakten genomförde en spaningsinsats och ett omfattande analysarbete. Analysen ger vid handen att Försvarsmakten inte kan utesluta att främmande undervattensverksamhet har förekommit.

Verksamheten vid marinförbanden har genomförts enligt plan men målsättningarna enligt verksamhetsuppdraget för 2011 uppnås endast till del. I och med att marinens slutövning SWENEX 3 ställdes in uppnåddes inte målsättningen att med marina stridskrafter uppträda i sammansatta förband. Vidare har brister i tillgänglig materiel och personalvakanser bidragit till målavvikelsen. Avsikten är att genom övningar 2012 bidra till att målsättningen nås.

Gångtidsuttaget under året har ökat något jämfört med föregående år. Samtidigt som antalet gångtimmar för Visbykorvetter minskat.

2012

Den verksamhet som var planerad för 2012 har i allt väsentligt genomförts med ett bra till mycket bra resultat. Vi har haft fortsatt god kontroll på ekonomin men prognoserna på förbandsanslaget behöver förbättras vilket vi lägger stor kraft vid att åtgärda.
Våra medarbetare känner frustration över alla pågående förändringsuppgifter samtidigt som huvuduppgifter skall lösas. Produktionsmålsättningarna för amfibieförbandet har varit låga beroende på att krigsförbandet alltjämt i huvudsak bemannas med krigsplacerad värnpliktig personal som Försvarsmakten ej har förfogande över för övningsverksamhet.

Innevarande års värdering av den operativa förmågan visar att det fortsatt finns begränsningar i att kunna möta olika händelseutvecklingar och hot som kan uppstå främst vid ett försämrat omvärldsläge och högre konfliktnivåer.

Produktionsmålsättningarna vid de marina förbanden har i stort uppnåtts såväl ekonomiskt som verksamhetsmässigt. Personell uppfyllnad av de marina förbanden går framåt, men inte så snabbt som är önskvärt utifrån ställda uppgifter. Vakanssituationen vid hälften av de marina insatsförbanden har dock reducerat förbandens samträning till sjöss och i skärgården. 

Det sammanlagda gångtidsuttaget för ytstridsfartyg och ubåtar fortsätter att minska.

2013

Vi har genomfört en medveten satsning på övningsverksamheten för att hålla tryck i verksamheten och reformen, inte minst med hänsyn till rekryterings och attraktionskraft. Resultaten för året visar också övningsverksamheten har gått över förväntan.
Under hösten fick verksamheten också anpassas på grund av ett högre än planerat utfall på förbandsanslaget. Genom de åtgärder som vidtogs kunde den absoluta merparten av den planerade verksamheten genomföras.

Avseende den marina verksamhets har balanseringen under året har primärt förskjutit amfibieförbandens förmåga att strida i sammansatta förband. Även sjöstrids, ubåts- och basförbanden har skjutit fram stridsövningar i sammansatta förband.

Under 2013 har övningsverksamheten, inklusive repetitionsutbildning med GSS/T, genomförts med hög ambition och bra resultat. Andra halvårets övningsverksamhet fick dock genomföras med viss reducerad ambition med hänsyn taget till genomförd anpassning av verksamheten för att innehålla ekonomiska ramar och personella resurser. Begränsningar finns inom undervattens- och sjöminröjningsförmågan  p.g.a. vissa systembrister.

Gångtidsuttaget under året har ökat något, mycket beroende på att två korvetter av Visbyklass levererats i version 5, och det totala gångtidsuttaget var därmed tillbaka på samma nivå som under 2011.


Sammanfattning

I årsredovisningarna kan skönjas en tydlig trend att ÖB inledningsvis i sin sammanfattning oftast beskriver läget som mycket gott. Läser man enbart sammanfattningen är det sällan saker som pekar på att det finns några större brister i verksamheten. Det är först när man läser hela dokumentet som detaljerna kryper fram, och som i vissa fall inte alls stämmer överens med den inledande beskrivningen.

Vad som också är tydligt är att det inom Marinen precis som redovisats för de övriga två försvarsgrenarna tidigare, så har man under perioden löpande byggt upp en kompetensskuld på grund av reduceringar i övningsverksamheten som man avser ta igen senare, men som man aldrig kommer i kapp med.
Noterbart är att den samlade operativa förmågan trots ovanstående faktorer varje år bedöms som god trots reduceringar i förbandsmassan och uteblivna övningar. I vissa fall har den även ökat jämfört med föregående år. Detta är anmärkningsvärt och i vissa fall vilseledande för en lekman som ska ta del av redovisningen. Trots ovanstående så redovisas varje år efter 2004 att förmågan att lösa uppgifterna i ett försämrat omvärldsläge bedöms innehålla brister som begränsar handlingsfriheten. Detta redovisas fram till 2012. Därefter har denna del försvunnit trots att förbandsnumerären succesivt har minskat.
Noterbart är också att att brister i ubåtsjaktförmågan redovisas öppet år 2001 och därefter nämns ingenting förrän 2013 trots många påverkande faktorer inom detta område. Förhoppningsvis redovisas detaljer runt detta i den från 2005 kvalificerat hemliga bilagan. 
Som diagrammet visar här nedan så har det totala gångtidsuttaget på ytstridsfartyg och ubåtar minskat konstant under de senaste åren. Avvikelserna under 2006 och 2009 beror uteslutande på de internationella insatserna ML 01/02, ME 01 samt ubåten Gotlands verksamhet i USA. En av anledningarna till att gångtidsuttaget trots allt inte minskat mer än vad det ser ut att ha gjort är bland annat att ett helt annat uppträdande tillämpas i samband med övergången till en renodlad korvettflotta. Tidigare förtöjde eller ankrade fartygen ofta under nattetid i samband med övningsveckor p.g.a. en mindre bemanning. Numera är fartygen i stället ofta till sjöss dygnet runt och därmed ökas den totala drifttiden jämfört med tiden fram till och med 2005.

Det sägs ofta från regeringen att Försvarsmaktens förmåga har ökat sedan 2006 när Alliansen tillträdde. Tittar man på den totala utvecklingen avseende övningar och drifttid på fartyg så ger det en något annorlunda bild av läget.

Fifteen minutes of fame…

På onsdag överlämnar jag som veteranutredare mitt slutbetänkande till försvarsministern. Det är det fjärde betänkandet i ämnet och bildar måhända slutet på en nästan sju år lång process.

Nästa vecka är det tänkt att försvarsberedningen ska gå i mål. Man trillade ju nästan av stolen när kvällens partiledardebatt inleddes med femton minuter om försvar och säkerhet. När hände detta senast, om någonsin?

Det är väl upplagt för en riktigt bred överenskommelse. Socialdemokraterna måste ju komma undan både Vänsterpartiet och Miljöpartiet i denna fråga. Och för att göra det är de nog beredda att gå Alliansen till mötes i snart sagt varje hänseende. Hade varit intressant om även ett svenskt medlemskap i Nato hade kastats in i potten när Alliansledarna presenterade sitt ”beslut i stort” precis efter påsk. Kanske hade det förmått Lövfen till stordåd även på det säkerhetspolitiska området?

För så är det ju, trots allt, att försvar och säkerhet i mycket varit en signalbärare i svensk politik. Det var i denna fråga som Centerpariet övergav varje samarbete med Socialdemokraterna 2004. För att istället bilda en ”Allians för Sverige”. Måhända kan nu en bred uppgörelse om förstärkt försvarsekonomi leda till att V och MP hängs av som samarbetspartners på området.

För Löfven är väl det viktigaste att i den kommande valrörelsen inte behöva tyngas av antydningar om att Lars Ohly eller Åsa Romson kan bli försvars- eller utrikesministrar i en ny regering. Vad man sedan gör efter valet är ju som bekant ofta en helt annan sak. Personligen tror jag att hur V och MP landar i försvarsberedningen kommer att få stor betydelse för hur en röd-grön regering kan komma att se ut vid en eventuell valseger.

Från F 17 rapporteras nu att FM inom kort föreslår en nedläggning av flygbasjägarkompaniet därstädes. Efter det tidigare beslutet att lägga ned flygverkstaden råder nu föga tvivel om FM:s avsikt att så småningom också lägga ned flottiljen i sin helhet. Inte nog med att detta skulle stå i överensstämmelse med budgetunderlaget från 2008, det skulle även leda till en definitiv avmilitarisering av Gotland om F 17 G får följa med.

Nej, FML vill inte ha några permanenta, militära resurser på vår mest strategiska ö. Det militära rådet ligger fast och vem skulle våga att utmana det?

Allan Widman

Är nya ubåten A26 operativt relevant?



Sedan förfallet av försvaret på allvar inleddes genom de katastrofala försvarsbesluten -96, -00 och -04 så har Försvarsmakten i allt högre grad övergått att bli ett plattformsförsvar där avsaknad av relevant beväpning är en ständigt återkommande fråga inom samtliga försvarsgrenar. Detta är tyvärr utfallet av att den dimensionerande hotbilden ”försvann” och den berömda pendeln slog i ändläget på andra sidan. Övergången till ett allt mer internationaliserat försvar som byggde på ”långtbortistandoktrinen” var det allenarådande under en relativt kort period, men ändå hann mycket ändras.  Under de senaste 10-15 åren har Försvarsmakten därmed blivit allt mer uddlös, något våra politiker i ett allt mer yrvaket tillstånd nu försöker råda bot på. Men tänker våra beslutsfattare i rådande läge hela vägen, och är kunskapen om sakernas tillstånd tillräckligt djup för att rätt åtgärder kan vidtas?

Vi har den senaste månaden sett flera utspel i någon sorts ”räddas det som räddas kan” aktion från Moderaternas sida när man nu verkar ha insett att förtroendet för det egna partiets försvarspolitik är kört i botten. Förslagen på anskaffning av materiel duggar tätt och i grunden är detta av godo. Men samtidigt får man nu inte springa på första bästa boll. All anskaffning måste vara genomtänkt och bära mot målet.

En ”satsning” på 10 ytterligare stridsflygplan av JAS 39E är en av åtgärderna man pekat på ska öka den numera omtalade tröskeleffekten. Det innebär att den tidigare beslutade reduceringen av det totala antalet operativa stridsflygplan från 100 till 60 flygplan nu istället blir en lite mindre reducering från 100 till 70 flygplan och kan därmed omnämnas som en stor satsning i den politiska retoriken.

Men som Wiseman så förtjänstfullt påpekar i sitt inlägg ”den icke existerande arsenalen 1 och 2 så har inte stridsflygsystemet i dag ett enda relevant attackvapen mot markmål anpassad för strid mot en kvalificerad motståndare, och mot sjömål så är det fortfarande den nu 35 år gamla RB-15F med en räckvidd på ca 70 kilometer som är det dimensionerande vapensystemet. Den kvalificerade bombkapseln BK-90 Mjölner som vi tidigare förfogande över men som vår egen regering lika snabbt som den kom – sedan också avvecklade – då man ansåg att det var ett jättefarligt klustervapen… Detta är bara ett exempel på vapensystem som inte är ersatt av något annat, och så fortsätter det.

Vi har därför i dag ett flygvapen utan relevanta attackvapen. Den antågande vapenlösheten gäller i allra högsta grad även Marinen, något jag avhandlade i ett inlägg redan för drygt två år sedan.


I det här inlägget tänkte jag dock uppehålla mig vid två av de system som regeringen och i synnerhet Moderaterna i tider av nyväckt försvarsvilja nu pratar sig varma för, nämligen anskaffningen av det nya ubåtssystemet A26 och anskaffningen av kryssningsrobotar. Två mycket viktiga förmågor som rätt använda kan skapa hög tröskeleffekt.

Varför kryssningsrobotar skulle tillföra avsevärd förmåga har kollegorna Wiseman och Wiktorin redan avhandlat. Här finns inte mycket att tillägga i sak så när som på en sak – en diskussion om nyttan av ubåtsbaserade kryssningsrobotar och/eller sjömålsrobotar kopplat till det numera mycket omtalade och omtvistade projektet A26.

Men vi ska börja med att titta på drivkrafterna som legat bakom utformningen och bestyckningen av den nya ubåtstypen. Man bör i detta sammanhang även ställa sig frågan om ubåten A26 är operativt relevant givet dagens omvärldsutveckling utan ombordbaserade robotsystem?

Ubåtarna har tidigare alltid haft som huvuduppgift att kunna bekämpa fientligt överskeppningstonnage med torped samt framskjuten minering. Det har inneburit att en potentiell angripare alltid har varit tvungen att ta med detta i beräkningarna, något som binder resurser. Ubåtar har även alltid haft de sekundära uppgifterna dold spaning/underrättelseinhämtning samt ubåtsjakt, något som i tider av fred helt naturligt utgjort den huvudsaklig verksamheten för ubåtarna och dess besättningar.

För att åstadkomma ovanstående huvuduppgift har svenska ubåtar har under de senaste åren haft den tunga torpeden som huvudvapensystem. Torped 613 som var dominerande under 80- och 90-talet med en räckvidd på ca 20 kilometer har i dag ersatts av den nyare torped 62 med en räckvidd på ca 40 kilometer. Detta är med andra ord det dimensionerande vapensystemet för dagens ubåtar och kommer enligt liggande plan så att även vara för framtida ubåten A26. En sådan torped är trådstyrd och färdas i vattenvolymen med en hastighet av ca 40 knop vilket innebär att det tar ca 30 minuter att nå målområdet på maximalt skjutavstånd under förutsättning att ubåten har sonarkontakt med målet och att man ej får trådbrott vid fel tillfälle i skottfasen. Dessa torpeder är det enda vapensystem vi kommer att ha på ubåtar som enligt uppgifter i media kommer att kosta runt 4 miljarder kronor stycket. Personligen anser jag att det i en framtida eventuell stridssituation kommer att ge för lite effekt än vad systemet med en utökad vapenarsenal hade kunnat åstadkomma.

Tittar vi på utvecklingen inom ubåtsvapnet under de senaste åren har dessutom antalet torpedtuber successivt reducerats efter Västergötlandsklassen, och på A 26 har man totalt bara fyra tuber jämfört med nio på VGD.

Näckenklass: 6x53cm torpedtuber + 2x40cm torpedtuber / 15 torpeder. 

Västergötlandklass: 6x53cm torpedtuber + 3x40cm torpedtuber / 18 torpeder.  

Gotlandklass: 4x53cm torpedtuber + 2x40cm torpedtuber / 18 torpeder. 

A26: 4x53cm torpedtuber / ? torpeder.

På A26 har antalet torpedtuber reducerats till förmån för en Multi Mission Portal (MMP) som i praktiken är en tub på 6 x 1,5 meter avsedd för ”flexibel last” så som undervattensfarkoster, miniubåtar och för att slussa ut dykare och specialförbandsoperatörer.


Att ubåten A 26 projekterades i början av den strategiska time-outen då Marinen hade uppenbara problem med att skapa ett existensberättigande råder det inga tvivel om när man läser dokument från mitten av 00-talet. Man kan skönja hur man med ljus och lykta i en tid av avspänning försökte finna argument till varför man behövde ubåten,  vad man skulle använda den till och hur den skulle utrustas.

År 2006 när vi var som allra mest indoktrinerade i den nya tiden där något militärt hot i vårt närområde inte fanns med på varken politikernas eller Försvarsmaktens karta så skrev FMV så här om den nya ubåten A 26 i sin tidning PROTEC.

Glöm massiva torpedsalvor mot invasionsflottor. Studien runt ubåt A26 skvallrar om att nästa generations ubåt kommer att vara en tusenkonstnär. Till sin hjälp har den obemannade undervattensfarkoster som löser det farliga grovjobbet. 

Redan i den inledande texten kan vi skönja att det här inte kommer att bli en vanlig ubåt med vanliga uppgifter. Den eviga freden var här och man använder lite raljant begreppet invasionsflottor som ett samlingsnamn på den kvalificerade väpnade striden som man bedömde som en ”icke fråga” eftersom man till och med tog fram en plattform med mindre bestyckning och primärt avsedd för andra uppgifter än som tidigare – att kunna bekämpa ytfartyg.

Så länge ubåtar existerat har storleken på vapenlasten och antalet torpeder i vattnet varit ett av de viktigaste måtten på vad som är en ”bra ubåt”. De svenska ubåtarna togs fram för att möta en invasionsflotta över Östersjön. Ubåtarna skulle möta fienden tidigt, och avfyra massiva torpedsalvor för att sänka så många fartyg som möjligt.
– Men våra ubåtar har alltid använts till annat än de varit avsedda för. De har agerat på verkliga uppdrag, som inte gått ut på att sänka en flotta, säger Mats Abrahamsson.

Det Mats Abrahamsson missar i sammanhanget är ubåtar och övriga vapensystem som Sverige förfogar över aldrig har planerats för att behöva användas. Ubåtar har i allra högsta grad alltid bidragit till den avskräckande förmåga som det i dag är lite si och så med. Bara vetskapen om att det kan finnas X antal ubåtar som kan påverka överskeppning av trupp till Gotland eller fastlandet bidrog till att en potentiell angripare skulle tänkte sig för både en och två gånger.

De obemannade undervattensfarkoster som är aktuella karakteriseras av att de är relativt långsamma, men därmed också mycket tystgående med en låg energiförbrukning. UUVerna kan ges i uppgift att gå upp i floder eller kanaler för spaning och avlyssning djupare in i insatsområdet. Och under tiden ligger moderubåten på tryggt avstånd.

Så här skulle A 26 säljas in! För den som läst Jan Guillous bok Madame Terror som kom ut samma år som denna artikel skrevs, så utgjorde marknadsföringen av A26 en förlaga till Guillous ubåt med de två ”krabbögonen”. Det man här syftar på är undervattensfarkosten AUV 62 eller ”Sapphires” som den kom att kallas på senare tid. Än så länge har Försvarsmakten inte beställt ett enda exemplar, men har för avsikt att försöka få regeringen att beställa 3(!) farkoster. I materielplanen benämns dessa som ASV MRÖJ och i grunden är det en del av det som genomförandegruppen strök redan 2008 men som då gick under arbetsnamnet TMS (Torped, Mina, Sensor).

Dessa sensorer var alltså den primära ”bestyckningen” för ubåten under den strategiska time-outen. Men det ser i dagsläget mörkt ut på den fronten, och totalt tre farkoster räcker inte ens till två per ubåt så som det var tänkt från början.


Att kunna jaga ubåtar och ytmål är fortfarande en självklar förmåga för A26. Men då i självförsvar eller till exempel mot krigsfartyg som hotar civil sjöfart.

Även i denna passage kan vi konstatera att ubåtens förmåga till strid framställs som primärt defensiv och inte alls som offensiv och att det handlar om helt andra uppgifter än att det skulle handla om något hot mot Sverige.

Även om förmågan att slå mot flera mål på och under vattenytan är nedtonad är A26 designad att kunna uppgraderas om förmågan återigen krävs. Slagkraften blir då minst i likhet Gotlandklassen. A26 följer samma trend som för övriga system inom Försvarsmakten.

Den här passagen i FMV beskrivning av A26 gör att man verkligen höjer på ögonbrynen och får lite ont i magen. Den förmåga som i dag – efter ett antal år av dikeskörning – ånyo är efterfrågad är att kunna genomföra kvalificerad väpnad strid och bidraga till det nationella försvaret.

Man säger här att A26 skall kunna uppgraderas om förmågan återigen krävs(!) och då få samma slagkraft som den äldre Gotlandsklassen. Då ställer sig vän av ordning frågan huruvida det är ”någon” som i tider av ett kraftfullt försämrat omvärldsläge nu har lyft frågan huruvida A26 nu bör uppgraderas?

När en ubåt kommunicerar med omvärlden ökar risken för upptäckt. Med utvecklingen av det nätverksbaserade försvaret kommer detta att vara annorlunda i A26. En lösning som studeras är att använda sig av flytantenner för att alltid vara nåbar oavsett operationsdjup.

Här drog man även till med att sälja in NBF som ett koncept i ubåten också. Exakt hur annorlunda man hade tänkt sig att sambandet med A26 kommer att bli framgår dock inte. Mig veterligen är det fortfarande inget annat än VLF/LF-sändning som kan nå ner till en ubåt under ytan. På bilder som spreds till media vid den här tiden kan man se att ubåten kommunicerar via satellit, något som är helt omöjligt annat än vid gång i ytläge eller nära ytan med en mast eller tornet över vattenytan.

Jag skulle dessutom vilja se den ubåtschef som kan tänka sig att åka runt med en släpantenn på, eller nära ytan. Då om någon gång ökar risken för upptäckt samt att det mest sannolikt kommer att generera oönskade ljudfenomen.


Med en förändrad lagstiftning kan man också tänka sig att understödja i polisiära sammanhang för att komma åt till exempel vapen-, människo- eller narkotikasmuggling. En ubåt i samarbete med polis och tull skulle kunna ligga dold i flera veckor vid en förväntad rendez-vous punkt för att därefter dokumentera och distribuera underrättelser om kriminell eller säkerhetshotande verksamhet. För smugglare kan det dessutom vara avskräckande att inte veta om eller när A26 plötsligt dyker upp ur vattnet.

I det sista stycket försöker man verkligen sälja in ubåtens roll i ett försvar som saknar en uttalad uppgift. Det militära ändamålet är som bortblåst och det är förhindande av smuggling som håller på att bli det dimensionerande verksamhet för en ubåt som kostar 4 miljarder.

Så såg argumentationen för A26 ut efter 2006. I dag har åter igen ett helt annat säkerhetspolitiskt läge vilket gör att ubåtens roll ånyo är (bör vara) tydlig. Det handlar inte om att försöka finna ett existensberättigande – det är åter igen givet – nämligen att utgöra en avskräckande tröskel för en eventuell angripare och vid behov kunna lokalisera och bekämpa mål utan att själv bli upptäckt.

En så pass potentiell ubåt som A26 borde givetvis bestyckas med kryssningsrobotar som komplement till torpeder. Detta skulle innebära en oerhörd förmågeökning som en motståndare inte skulle kunna räkna bort. Att dolt kunna bekämpa en utskeppningshamn där lastning av förstärkningar pågår skulle kunna åstadkomma mycket stor effekt. Nu är konstruktionen av A26 förmodligen så pass färdig att det enda alternativet som i bästa fall kvarstår är robotar som kan skjutas från befintliga 533 mm torpedtuber. Då finns det egentligen bara en robot på marknaden och det är ubåtsversionen av Tomahawk – UGM-109E med en operativ räckvidd på ca 1700 kilometer. Robotens längd i tuben är 6,25 meter vilket är kortare än den svenska torped 613 som är sju meter lång. Med andra ord skulle den få plats i en svensk torpedtub.


UGM-109

När det kommer till bekämpning av sjömål så är svenska ubåtar i dag helt hänvisade till att nyttja torpeder, och kommer enligt nuvarande plan så även att vara på A26. För att nyttja torpeder så krävs det ett förhandsläge, d.v.s. att ubåten måste vara på rätt plats p.g.a. både ubåtens och torpedens låga fart relativt ytfartygen. Ubåten måste dessutom oupptäckt komma relativt nära sitt mål för att kunna verka. En fientlig överskeppning kommer att vara eskorterad av ubåtsjaktfartyg och ubåtsjakthelikoptrar. För att kunna påverka en eskorterad överskeppning så innebär det en större risktagning för ubåten än om man hade haft vapen med större räckvidd än vad man har med torpeden.

Av den anledningen borde A26 åtminstone anpassas för att kunna bära sjömålsrobotar. I dag pågår ett arbete med att ta fram en ny sjömålsrobot till korvetter och JAS 39 som ersättare för RBS-15. Här har man ett gyllene tillfälle att även ta med aspekten sjömålsrobot från ubåt, något man i dag tyvärr inte alls tittar på.

Även här är ett av få befintliga alternativ på den västerländska marknaden en robot från USA, nämligen ubåtsversionen av Harpoon UGM-84 som är placerad i en ubåtkanister anpassad för en standard 533 mm torpedtub, samma som A26 kommer att utrustas med. Att inte möjliggöra för A26 att kunna bekämpa sjömål på större räckvidder än torpedens vore enligt min mening att underutnyttja potentialen hos denna nya ubåtstyp.

UGM-84 i 533 mm tubskanister
UGM-84 bryter ytan



Slutsatsen är ändå att A26 som ubåt i allra högsta grad operativt relevant och behövd. Den kommer i de flesta avseenden att vara bättre än sin föregångare. Men att bygga en ubåt för 4 miljarder som enbart har en trådstyrd torped med en teoretisk räckvidd på ca 40 kilometer är däremot inte relevant. Att inte bestycka ubåten med relevanta vapensystem så som kryssningsrobot och/eller sjömålsrobot är enligt min mening att göra samma misstag som vi har gjort med JAS 39 Gripen ända sedan den levererades till Flygvapnet. Vi köper en dyr plattform som vi sedan inte bestyckar med relevanta vapen.  Här borde det göras ett stort omtag i bestyckningsalternativet för A26 – om det inte redan är för sent. 

Ubåten som dold sensor för informationsinhämtning samt plattform för dolda undervattensarbeten inkl in/utslussning av dykare kan aldrig förringas, men om valet står mellan en stor sluss för dykare eller fler tuber för att möjliggöra nyttjandet av kryssnings- och/eller sjömålsrobotar från A26 så är valet för mig relativt enkelt! 

Storsatsningen!



Fortsätter i kväll enligt tidigare löfte att kommentera gårdagens utspel från Alliansen där man vill tillföra 5,5 miljarder till Försvarsmakten – om tio år…. Nu genom att börja titta mer på detaljerna i förslaget men även på hur man hade kunnat vidta åtgärder här och nu, något man aktivt valde att inte göra.

Det man från regeringens sida prioriterar högst när man läser förslaget är anslagsökningar som ska gå till personal, övningar och incidentberedskap. Det är precis detta många av oss debattörer under en längre tid pekat på måste till för att skapa viss ökning av förmåga snabbt.

Men snabbt borde i dessa sammanhang vara ”här och nu” med anledning av omvärldsläget och inte med start 2015 och med en marginell putsning som förslaget nu avser. Försvaret går på knäna och så sent som i dag kom ytterligare besked om att ekonomin för innevarande år ser ännu svårare ut än vad som var väntat. Pengarna räcker inte till för att öva Försvarsmakten hela året i önskvärd omfattning. Detta innebär att försvarsförmågan stangerar och att tidpunkten för den operativa relevanta organisationen skjuts framåt i tiden och att kompetensskulden ökar. Inte bra med andra ord.

Detta hade regeringen haft all möjlighet att justera redan i år genom att omfördela ekonomiska medel från ett anslag som vi redan nu vet kommer att underutnyttjas, nämligen anslaget för fredsfrämjande insatser. Även om det möjligen skulle kräva ett riksdagsbeslut så hade det sannolikt inte varit särskilt svårt att få igenom.

Under 2013 såg utfallet av denna anslagspost, kallad 1:2, ut som följer.

Ingående från 2012: 811 mkr
Anslag 2013: 2207 mkr
Indragning 2013: -744 mkr
Disponibelt 2013: 2272 mkr
Utnyttjat 2013: 1234 mkr
Outnyttjat 2013: 1066 mkr 

Sammantaget innebär detta att Försvarsmakten tilldelades 1,8 miljarder som inte fick användas under 2013 av vilka 100% gick direkt tillbaka in i statskassan! I regleringsbrevet för 2014 så framgår att anslagsbehållningen som får disponeras för denna post är exakt NOLL kronor. Staten har med andra ord tjänat 1,8 miljarder på Försvarsmakten under föregående år samtidigt som övningsverksamhet och materielanskaffningar skjuts upp och/eller stryks. Att ingen granskande journalist har grävt fram detta till allmän beskådan är olyckligt!

För 2014 är anslaget ca 1,8 miljarder och som bekant har bl.a. insatsen i Afghanistan reducerats och håller på att avvecklas. Man kan redan nu skönja ett underskridande även i år, något som ånyo är på väg tillbaka till statskassan.

Vad vill jag då säga med detta, jo att det vore på sin plats att regering (och om så krävs även riksdagen) redan nu omfördelar pengar från denna post till posten 1.1 så att Försvarsmakten kan öva! Det är en enkel åtgärd för regeringen som skulle kunna ge omedelbar effekt i hela Försvarsmakten. Nu ser i stället höstens verksamhet mycket osäker ut!


Ovanstående är en möjlighet till åtgärd för en regering som påstår att man menar allvar med sista satsningar på försvaret. Men det har funnits andra möjligheter också, och det är vårbudgetändringen som presenterades i början av april och som ska klubbas i riksdagen i juni.

Men inte ens här tog man tillfället i akt att skjuta till pengar för att Försvarsmakten ska kunna hantera innevarande år avseende personal och övningsverksamhet. Det blev som bekant NOLL kronor till Försvarsmakten.

Företrädare för Moderaterna har påstått att man inte gör den typen av justeringar i vårbudgetändringen. Men detta är inte med sanningen överrensstämmande. Den i särklass största ändringsförslaget till vårbudgeten är att man ökar anslaget för migration med 2,7 miljarder kronor med anledning av en ökad andel asylsökande till Sverige. Av den summan hämtar man hem 866 miljoner från en minskning av biståndet. Återstående ”ofinansierad del” av ökningen på migration blir då ca 1,8 miljarder kronor, samma summa som Försvarsmakten lämnade tillbaka vid årsskiftet.

Jag har generellt sett inga som helst synpunkter på vare sig bistånd eller migration, men kan konstatera att regeringen de facto anser att migration är 2,7 miljarder viktigare än att prioritera att Sveriges försvarsförmåga stärks ”här och nu” trots att vi har en situation så allvarlig att NATO tredubblar sin incidentberedskap, aktiverar delar av sin marina snabbinsatsstyrka samt flyttar fram markstridskrafter i vårt omedelbara närområde till länder som vi lovat att stödja i solidaritetsklausulen!

Slutsatsen är att regeringen helt uppenbart inte bryr sig om att stärka förmågan här och nu eftersom man vidtar noll åtgärder för att åstadkomma detta.

För nästa budgetår 2015 så är det inga 5,5 miljarder som skjut till. För förbandsverksamheten handlar det om 110 miljoner minus Anders Borgs reducering på 31 miljoner, vilket ger summan 79 miljoner extra. Det kompenserar inte ens de årliga kostnadsökningarna.

Trots det specificerar regeringen vad man vill öronmärka pengarna till.

Öka Marinens tillgänglighet:  5 miljoner
Öka antalet flygtimmar: 15 miljoner
Förstärka incidentberedskap: 15 miljoner
Utöka övningsverksamhet: 45 miljoner
Öka närvaro Gotland: 30 miljoner

Allt detta ser möjligen bra ut på papperet, men man ska då minnas att trots att regeringen satsade på försvaret för innevarande år så blev det verkliga utfallet av den disponibla summan för övningsverksamhet (den rörliga delen av förbandsanslaget) en reducering med exakt 144 miljoner.

Det ska därför bli oerhört intressant att följa upp den faktiska tilldelningen till förbandens verksamhet under 2015.

Det var allt för i dag, och jag kommer fortsätta granskningen av regeringens så kallade storsatsning även i morgon om tid finns.

För övrigt anser jag att RB5 måste hävas.


Bloggar: Sjätte mannen