Skönmålare och svartmålare (uppdaterat 14.55)

I söndags fanns SVT på plats på F 17 Gotland (den militära delen av Visby flygplats) för att direktrapportera när överbefälhavare Sverker Göranson landade in i en Tp 84 Hercules. Man kunde däritll samtidigt rapportera att incidentroten just landat in för att tanka. Det alla förväntade sig och ville ha svar på var naturligtvis om Försvarsmakten hade något nytt på gång med tanke på att det var i Almedalen förra året ÖB började ta bladet från munnen och meddelade att om försvarsbudgeten ej stärks markant efter 2015 så kan man tvingas avveckla en hel försvarsgren.

ÖB levererade dock inte några nya ”scoop” i intervjun med SVT. Istället fokuserade ÖB på två budskap. Det ena var att han har en mycket bra relation till sin minister. Det andra var att framhålla Försvarsmaktens insatta personal som gör ett mycket bra jobb såväl i de internationella insatser som Afghanistan och Adenviken, som den prövade nationella beredskapen till följd av den höga aktiviteten över och på/under Östersjön. Det var en linje ÖB höll fast vid så fort han ställdes inför andra vinklingar på frågorna.

I skrivande stund har ÖB medverkat i ett antal intervjuer i Almedalen. Vad som är ÖB och myndighetens ”media lines” är tydligt. Den ena är att gräva ner stridsyxan med Försvarsdepartementet genom att hänvisa till den goda relationen till ministern. Den andra är att visa att Försvarsmakten levererar, vilket görs genom det mest klassiska knepet i media – att hänvisa till den vanliga människan. I det här fallet görs det genom att uttrycka stolthet för och berätta hur duktig personalen i Försvarsmakten är. Det stämmer också väl överens med den ”hashtag” på Twitter som Försvarsmaktens infomationsdirektör Erik Lagersten nyttjade under våren vid referenser till verksamhet i insatser: #stolthet.

Försvarsmaktens personal i insatserna och beredskap är självklart också de som ska hyllas. Inget ont i det. Det är alldeles utmärkt och något som man gärna får utveckla än mer. Det var också oerhört skickligt att själv föra frågan om verksamheten i Östersjön på tal. På så sätt desarmeras ämnet visavi journalistkåren och risken för oönskade frågor minskar. Vad Försvarsdepartementet och Försvarsmakten minst av allt vill ha just nu är en upprepning av ”ryska påsken” – något som förmodligen slagit ner lika hårt på Försvarsmakten som nyårets ”en-veckasförsvaret”. Vare sig det ena eller det andra något som myndigheten egentligen är att lasta, utan snarare de politiska styrningarna. Så är det också så att i dagens tidevarv är det åtskilligt viktigare att framstå som effektiv än att vara det. Därav blir det också så geggigt när det visas att man effektiviteten inte finns annat än på powerpoint.

ÖB medverkade under måndagseftermiddagen i en intervju med Annika Nordgren-Christensen på Försvarspolitisk Arena i Almedalen. De nämnda budskapen upprepades återigen och det blev än tydligare att det under våren sannolikt skett någon form av taktikomläggning. Plötsligt är alla Försvarsmaktens brister och problem som bortblåsta. De som tidigare figurerat refererades till som att man diskuterar i olika tidsperioder, att det är skillnad mellan idag och om några år och det är så man ska se på ”utmaningarna”.






Det som var mest slående var ÖB:s uttalande efter ca 25 min, när materielbrister, personalsituation och den stora skillnaden berördes mellan den officiella bilden och den som förmedlas i delar av media och av förvarsbloggare.

”Saknas det materiel här och där? Ja, det gör det, men det saknas ingen avgörande materiel därför vi har också valt att prioritera därute. Alltså dom som går i skarp insats oavsett om det är i Östersjön, i Afghanistan eller utanför Somalia.”


Det är bra att Försvarsmakten vill skapa en stolthet för den verksamhet som bedrivs och hos personalen. Jag bedömer det dock som stor risk för att det blir bakslag.

Vad vi nu ser är att förtroendeklyftan återigen förskjuts från Försvarsdepartementet/Försvarsmakten till att spänna mellan hög och låg nivå inom Försvarsmakten. ÖB har under vintern och våren hyllats av sin personal som en sanningssägare som vågat stå upp för sin personal och sin myndighet gentemot mycket märkliga pålagor från Försvarsdepartementet. När ÖB talar om att det inte finns några brister avseende avgörande materiel är det ett påstående som är oerhört lätt att syna för personalen i Försvarsmakten som, precis som det sägs i intervjun ofta har helt andra åsikter om situationen i Försvarsmakten, men som dock viftas bort av ÖB att det handlar om andra tidsperspektiv. Visst det må vara så att det i Försvarsmaktens planerade insatser inte finns några större materielbrister.

Man måste dock skilja mellan de enstaka spjutspetsarna och helheten. Att diskutera brister inom det ÖB refererar till som avgörande materiel är helt inte möjligt av sekretesskäl, vilket därför kraftigt hämmar försvarsdebatten. För att begränsa sig till de brister som varit uppe till offentlighetens ljus så påverkar exempelvis den kompletta bristen på artillerisystem Försvarsmaktens förmåga att lösa sin grunduppgift, att försvara Sverige och indirekt att verka för svensk säkerhetspolitik, mycket negativt.

Det som jag bedömer som Försvarsmaktens nya kommunikationsplan riskerar att föra försvarsdebatten två år bakåt i tiden, där det åter blir en polarisering mellan det som departementsrådet Michael Moore på måndagsförmiddagen beskrev som "skönmålare" och "svartmålare". Som synes av debatten kring ryska påsken finns det två fraktioner som gynnas av detta. Den ena är regeringen och försvarsdepartementet som är beroende av en bild av en framgångsrik försvarspolitik. Den andra är en eventuell framtida motståndare som bara har att tacka och ta emot för alla glapp som målats upp som ifyllda. Att det även finns en politisk önskan om att hellre tala om saker och ting som fungerar istället för glapp var tydligt under eftermiddagens seminarium om hur Försvarsmakten kan göras krigsavhållande, där Johan Forssell (m) efterlyste diskussion om det som fungerar bra istället för det som fungerar dåligt.

Man måste kunna diskutera både och –framförallt vad gäller den skarpa verksamheten. Det är det man ska vara stolt över, men då räcker det inte med lite glättiga bilder och korta blogginlägg om postgången i Mazar-e Sharif. Berätta om den skarpa verksamheten som pågår. Berätta om patrullerna i Afghanistan. Berätta om operationer tillsammans med ANA och ANSF. Berätta om spaningsuppdrag i Adenviken. Berätta vad det är som händer i och över Östersjön – inte bara att något händer. Allt detta är sådant som allmänheten har rätt att få veta, för det som händer är den verkliga säkerhetspolitiken och det är utövandet av den som vi i Försvarsmakten, såväl som allmänheten, ska vara stolta över.

Det för återigen in ämnet på svagheter, svartmålning, halvtomma glas eller vad man nu vill kalla det. Allan Widman adresserade frågan rätt bra när han under seminariet sade:

”Det handlar om hur omvärlden uppfattar det”

Tyvärr är det så att omvärlden sannolikt har betydligt bättre uppfattning om huruvida det svenska glaset är halvfullt eller halvtomt än vad den svenska allmänheten har, och det är ett allvarligt bekymmer. Ett lika stort bekymmer är att våra försvarspolitiker inte har mycket mer information, vilket Mikael Oscarsson (kd) vittnar om i en intervju med Hallandposten:

"Apropå påskincidenten så framkom det uppgifter att det var första gången på elva år som försvarsutskottet hade fått en incidentberedskapsrapport från Försvarsmakten, stämmer det?

- Jag kan inte blicka tillbaka i elva år i försvarsutskottet, men jag kan blicka tillbaka femton år i riksdagen. Men jag har bara varit i försvarsutskottet i tre år.

Och du har inte tidigare fått en sådan?
- Nej.

Hur kommer det sig att ni inte har begärt att få en sådan?
- Ja, du. Det är väl som en del i försvarsutskottet har sagt, för vi var nämligen en hel del på Kungliga Krigsvetenskapsakademien, och bland annat Karlis Neretnieks som talade, och så en hel del efteråt ”men en sån här slags rapport har vi ju aldrig fått i försvarsutskottet”, så det finns ju en del förbättringspotential, om man säger så, i Försvarsmaktens tydlighet."



Ute i organisationen blir det krigsförbandscheferna och de så kallade första linjens chefer (plutonchefer med flera) som får uppgiften att stå för den nya linjen, gentemot deras yngre befäl och soldater som är mycket väl medvetna om vilka brister som finns och att det inte enbart är handskar, stridsvästar och annat som gärna kastas som tillhyggen i debatten.

Klyftan förskjuts. Det man lagar i relationen mellan departement och myndighet riskerar istället att leda till en ny ruptur inom myndigheten. Det kommer inte att förbättra rekryteringen, hur mycket man än använder det nya ledordet ”stolthet”.


Vi ska vara stolta över de uppgifter som Försvarsmakten och dess personal löser skarpt, ofta under mycket stora umbäranden för såväl insatt som dennes familj och utan tillräcklig erkänsla och stöd. Lika viktigt är det dock för vår försvarsförmåga, här och nu, men även i framtiden att man är tydlig med vilka brister som egentligen finns och hur situationen egentligen ser ut.


Klockan är nu kvart över midnatt på det som är Moderaternas dag i Almedalen och som även är försvarsminister Karin Enströms första dag på plats i år. Det är 6 år sedan Anders Borg på egen hand reducerade försvarsbudgeten. Det ska bli intressant att se vad som meddelas i år.

Se även: Jägarchefen, Skipper

 Uppdatering 08.15: Johan Wiktorin skriver om de halvfull glasen och konstaterar tyvärr liksom jag gjorde härom dagen på Twitter att när glaset faktiskt börjar närma sig pinsamt tomt så är det bara att såga av det upptill så närmar det sig halvfullt igen.

 Förtjänstfullt tar han upp DN:s artikel om bristerna i Gotlands försvar, i vilken försvarsministern kommenterar situiationen så här:

"Försvarsminister Karin Enström (M) säger att hon ser ett behov av att höja försvarsanslagen i höstens budgetproposition, men hon ser inga särskilda behov just på Gotland.

– Vi har flexibelt rörliga förband, vi har hemvärnet, som finns på Gotland. Försvarsmakten övar i och på och runt om Gotland. Att urskilja Gotland … Jag ser inte det på samma sätt. Vi har en insatsorganisation som ska kunna röra sig mellan olika delar av landet, självklart också till Gotland, säger hon."

Ska man vara diplomatiskt korrekt kan man uttrycka det som att det märks att det var ett tag sedan försvarsministern var aktiv officer och att hon kanske glömt bort hur logistikens krav. Märk också ordvalet "ska kunna" istället för kan. Frågan är vilket datum som Försvarsmakten ska ha den förmågan (och med vilken materiel kan frågas) eller om det rentav är som så att hon anser att myndigheten misslyckats.

Glädjande nog för svensk försvarsförmåga har Socialdemokraterna nu sagt ja till deltagande i Nato Response Force. De förband som avdelas för detta kommer inte att ha någon möjlighet att falla igenom vad gäller utrustning och övning, något som därför skulle behövas för hela Försvarsmakten.

Media: SVT, DN, DN2, DN3, SR, DN4, DN5

Uppdatering 14.55: Även SvD uppmärksammar nu den livliga försvarsdebatten. Händelserik dag än så länge så det blir ett blogginlägg till kvällen.

Carl Bildt och Jonas Sjöstedt diskuterade NATO-frågan i SVT. DN, SvD

Almedalen: Sverigedemokraternas dag


I går var det Sverigedemokraternas dag i Almedalen. Nu kom inte SD med några nyheter inom det försvarspolitiska området, varken genom partiledartalet eller vid några seminarier. Av den anledningen finns det egentligen inte så mycket nytt att kommentera. Men eftersom SD är det parti som i särklass tillför Försvarsmakten mest pengar i sin skuggbudget så blir det åtminstone ett kortare inlägg.

För att syna vad ett parti som inte sitter i regeringsställning menar med sin försvarspolitik gör man bäst i att granska partiets skuggbudget. När det gäller SD så ser de konkreta siffrorna ut så här för perioden fram till 2016. Summorna SD avsätter till försvarspolitiken är summan utöver regeringens liggande budgetförslag.

2013: +2 miljarder
2014: +4 miljarder
2015: +6 miljarder
2016: +8 miljarder

Totalt under budgetperioden avsätter SD 20 miljarder kronor med uttalat syfte att återta försvarsförmågan. Huvudsakliga ståndpunkter är att man vill införa en partiell värnplikt parallellt med ett yrkesförsvar. Man vill även utveckla en nationell försvarsindustri och således köpa försvarsmateriel från svenska företag. 

När det gäller återtagande av försvarsförmågan vill man till del bekosta detta genom att dra ner på de internationella insatserna. För att titta mer konkret på vad SD vill göra för att stärka försvarsförmågan bör man titta på hur man ser på försvarsgrenarnas utveckling. Det man vill satsa på för Arméns del är uppsättande av ytterligare fyra brigader till att omfatta totalt sex mekaniserade brigader. Detta skulle givetvis stärka försvarsförmågan om man även budgeterar för att bemanna, utrusta och öva dessa brigader.

När det kommer till Marinen talar men enbart om att återupprätta den numera nedlagda marinbasen i Göteborg, samt detachementen i Härnösand och på Gotland (Fårösund). Detta är en märkligt prioritering då marinbaser i sig själv inte tillför någon marin försvarsförmåga! Det gör däremot marina verkanssystem på hav (fler fartyg och ubåtar) och eventuellt även på land. Men fartyg nämns inte alls. I det senare fallet vill man satsa på rörligt kustartilleri med Archer och mobila kustrobotsystem. Det sistnämnda av dessa två systemen är mycket bra och en förmåga vi tyvärr avvecklade 2000 när det tunga kustrobotbatteriet med robot 15 vid KA2 avvecklades. 

För Flygvapnets del är man mer konkret och talar om kombinationer av baser och verkanssystem. Man vill utöver nuvarande organisation återupprätta F16 i Uppsala tillsammans med BAS-90 systemet. Men det viktiga är att man vill utöka beställningen att JAS 39E till att omfatta samma numerär som i dag. D.v.s 100 flygplan som kan jämföras med regeringens näst intill halvering där vi som det ser ut nu kommer att gå från 100 JAS 39C/D till 60 JAS 39E. Det man inte nämner något om är vapen och andra kringsystem. Men man får möjligen förutsätta att partiet inte gått ned på den detaljgraden i budgetunderlaget.

Trovärdigheten i SD försvarspolitik måste dock ifrågasättas när man kommer till en annan kärnfråga. SD tar kraftfullt avstånd från ett eventuellt NATO-medlemskap likt vad hela det röda blocket gör. Detta samtidigt som man vill stärka den totala försvarsförmågan? Man gör det dessutom med tveksamma argument. Argument som dessa skjuter Mike Winnerstig hål på då han under gårdagen skrev en mycket läsvärd artikel i ämnet.

Slutsatsen är att SD tillför de ekonomiska medel som skulle behövas för att kunna starta att återupprätta en försvarsförmåga värd namnet. Men partiets prioriteringar kan diskuteras. Hade man dessutom övervägt att ändra åsikt i NATO-frågan så hade trovärdigheten rörande försvarspolitiken ökat avsevärt.

Länkar: SvD, SvD, Exp, Exp, AB, AB, DN, DN

Läs SD hela höstbudget här samt se seminariet här nedan från gårdagen då det var SD som stod i fokus på morgonpasset hos Försvarspolitisk Arena.


I dag är det Miljöpartiets dag i Almedalen. Men då Miljöpartiet inte har försvarspolitiken på agendan så kommer de heller inte att avhandlas i något inlägg här på bloggen. Nästa parti ut blir Moderaterna, där lär vi få anledning till att återkomma.

Hur gör vi Försvarsmakten krigsavhållande?

Så lyder rubriken på ett av dagens mest sevärda seminarier i Almedalen från dagen. Många intressanta paneldeltagare där Jan Salestrand (HKV), Allan Widman (fp), och Johan Forssell (m) och Kenneth Forslund (s), Lars Ekeman (Folk & Försvar) samt Magnus Christiansson (FHS) deltog.

Stefan Ring gjorde ett bra inledningsanförande där han pekade på problematiken i debatten där man allt för ofta diskuterar hot och inte risk och drog parallellen till pyromanen som flyttar in i grannhuset efter avtjänat straff.

Därefter tog Jan Salestrand vid och gav sin syn på hur Försvarsmakten måste vara utformad för att vara krigsavhållande. Men den mest intressanta, korta och koncisa förklaringen gav den alltid vältaliga ledamoten i försvarsutskottet Allan Widman. Han konstaterade kallt i en enda mening att det viktigaste som gör Försvarsmakten krigsavhållande är bekämpningsförmåga!  Har man det så kommer en potentiell fiende tänka både en och två gånger innan han gör något. Vidare påvisade Widman i följande utvecklade ord att han har koll på läget inom Försvarsmakten och vad som risken med att vara allt för mycket "hotorienterad" och tog rikspjäsen och helikopteraffären som bra exempel på dåliga affärer ur ett förmågeperspektiv.

Johan Forssell (m) tog under sin tid i etern chansen att framhålla den moderata försvarsreformen som en viktig del i att vara krigsavhållande. Han passade även på att uttrycka att han inte ställer upp på de beskrivningar som ges av Försvarsmakten och att allt målas i olika nyanser av svart. Forssell önskade att några av seminarierna i Almedalen i stället för att ta upp problemområden skulle framhålla de positiva områdena.

I detta fick Forssell medhåll av Jan Salestrand som också anser att debatten är svart. Det här är alldeles uppenbart en del i Försvarsmaktens nya mediastrategi, att framhålla de positiva detaljerna i stället för att fokusera på problemen. Detta har bekräftats under flera intervjuer med ÖB och kunde slutligt fastställas när Försvarets Forum i dag kom ut och ÖB:s ledare hade rubriken "Halvfulla glas i sommar". Runt det sistnämnda avser Skipper återkomma till i ett längre inlägg under kvällen.

Under den avslutande frågestunden så ställdes ett antal kniviga frågor till politikerna som tyvärr inte besvarades på det sätt man kunde hoppats på. Enbart Widman gav ett tillräckligt bra svar på frågan som ställdes till honom. rörande opinionsbildning för NATO

Se gärna det intressanta seminariet här nedan i efterhand.


Sju scenarier för Egypten i morgon

Blickarna vänds åter till Egypten sedan landets krigsmakt gjort ett uttalande i radio under gårdagen. Den allmänna tolkningen är en utlovad militärkupp i morgon eftermiddag, men om vi går till själva källan blir det lite mer svårbedömt.

Försvarsstabschefen al-Sissi talade om att inte ta någon politisk roll, att protesterna var oöverträffade i storlek och att landet befinner sig i en farlig situation. Han avslutade med att armén kommer att erbjuda en lösning (Road-map), om inte parterna kommit överens inom 48 h.

Nedan följer en genomgång om möjliga scenarier som centrerar kring det muslimska brödraskapet, där president Mursi inte är den ende med inflytande:

Protesterna lägger sig och Mursi konsoliderar makten

Nästan otänkbart. Den socio-ekonomiska situationen är mycket bekymmersam för landet. Dramatiskt minskade turistintäkter och minskade subventioner har lett till brist på många varor. Det är brist på drivmedel och allmänna kommunikationer som fattiga människor behöver för att ta sig till de arbeten som finns. Livsmedelspriserna har också gått upp och hela detta problemkomplex kommer inte att lägga sig genom ett trollslag.

Parterna gör en kompromiss, Mursi kvar vid makten

Nästan lika otänkbart. Retoriken är alltför hård från ”Rebellernas” sida. Igår gjordes enligt uppgift ett uttalande som kräver att Mursi och regeringen ställs inför rätta. Fientligheten/skepsisen mot Muslimska Brödraskapet (MB) är alltför omfattande för att det skulle bli en sådan slags kompromiss.

Parterna gör en kompromiss, en domare utses till president med en teknokratisk regering

Fullt möjligt, om Mursi mfl garanteras immunitet. Igår florerade uppgifter om upphittade listor på mutade funktionärer inom MB, vilket mycket väl kan vara sant. Domarna i Egypten åtnjuter en enorm prestige, och domarkåren är den mest respekterade institutionen i landet. En sådan lösning är acceptabel både för de protesterande och armén, för det ger lite tid att ta tag i ekonomin.

MB gör en kompromiss med armén

I denna lösning delar rörelsen den faktiska makten med armén genom ett slags arrangemang. För detta talar MB:s goda organisationsförmåga och inre disciplin. Denna lösning är acceptabel för de delar av proteströrelsen som kommer ur Mubaraketablissemanget. Armén som vill bevaka sina privilegier kan också acceptera en sådan lösning, så länge det är lugnt och man slipper det yttersta ansvaret. Problemet är dock fortfarande kärnan i dagens situation: Vilka premisser ska konstitutionen vila på? Ändå ett av de mest troliga alternativen, vilket borgar för ett fortsatt tragglande.

Armén går in. MB går under jorden.

I detta scenarie tar armén över med stöd av polisen. Troligen tillsätts i så fall en teknkratisk regering för att armén vill slippa perceptionen av att inte kunna styra ekonomin åt rätt håll. MB kommer att överleva som organisation, eftersom en sådan situation på inget sätt är främmande för rörelsen. Tyvärr skulle en sådan utveckling leda till en radikalisering av MB, eftersom dess medlemmar skulle få inpräntat att den inte kan erövra makten via valurnan (jfr Algeriet). Den nuvarande proteströrelsen faller samman vid en sådan här utveckling, då den är splittrad i sin bild av armén. Lågintensiv revolt att vänta.

Armén går in. MB mfl försvarar sig med vapen

Samma upplägg som i förra scenariet, men det utvecklas till regelrätta gatustrider. På utsidan av MB finns salafisterna i Nourpartiet som hitills försökt främja en dialog. Där finns också mindre, ännu mer militanta element som kan sätta sig till motvärn. Vid en sådan utveckling är risken stor för att skeendet utvecklas till ett inbördeskrig. Med tanke på att Egypten har en befolkning som är fyra gånger större än den syriska skulle konsekvenserna för Egypten och regionen bli dramatiska.

MB överraskar med yttre utfall

Tema avledande manöver mot yttre fiende. Det finns två kandidater, Israel och Etiopien. Israel är för starkt och har amerikanskt stöd som presidenten så väl behöver. Etiopien däremot med sitt startade dammbygge erbjuder en bättre möjlighet. Frågan är hur armén skulle reagera på en order att göra en mindre operation i sydlig riktning för att samla egyptierna kring något. Inte en trolig utveckling, eftersom omvärlden knappast skulle lämna något politiskt stöd till ytterligare äventyrligheter i regionen.

………

Det kan också vara intressant att belysa två faktorer. Dels det amerikanska stödet till landet. Både president Obama och försvarsstabschefen Martin Dempsey ringde under gårdagen till sina motsvarigheter. Det är en tydlig amerikansk strategi att försöka vidmakthålla en god relation till det Muslimska brödraskapet, som i praktiken är en regional rörelse med vissa lokala profiler. Det talar för att USA kan bidra till en slags kompromiss mellan de två kraftfälten- Å andra sidan ringde president Obama och den dåvarande försvarsstabschefen till Hosni Mubarak och dennes militära ledning, och det slutade med att regimen störtades. Det visar att till syveende och sist är egyptierna som själva avgör sin egen framtid. Om exempelvis al-Sissi skulle säga till Dempsey att vi har inget val än att gå in, så är det svårt att se att USA skulle kunna hindra det.

Den andra faktorn är islamismens spridande inom armén. Hur långt har den kommit i officersleden? Det är oerhört svårt att veta/bedöma som utomstående. Vi ska dock komma ihåg att president Mursi överraskade när han tog makten och möblerade om kraftigt ledningen inom krigsmakten. Det innebär att al-Sissi bland annat har president Mursi att tacka för sin position. Det talar för att dessa generaler/amiraler blivit valda för att de inte gjort sig kända som MB-jägare inom de egna leden. En sådan här uppmjukning tar dock tid att genomföra, vilket talar för att enheterna kommer att lyda sin ledning i det korta perspektiv.

…………..

Om ett drygt dygn vet vi mer om vad som avsågs med försvarsstabschefens uttalande. President Mursi har främst de socio-ekonomiska faktorerna och perceptionen kring islamistiskt styre mot sig. Den sida som kommer mobilisera det största synliga stödet kommer att ta makten i veckan, om än bara tillfälligt. För Egyptens skull, låt oss hoppas på en någon slags politisk lösning innan det är för sent.

………….

DN
Aftonbladet
SR Ekot
Aftonbladet
Aftonbladet

Läsvärt från Almedalen

Hos Kungliga Krigsvetenskapsakademin diskuterar Lars Wedin Sverige som ett hot mot stabiliteten och också mycket intressant i skenet av den brittiska rapporten på ungefär samma tema. Rekommenderas.

För Hallandspostens räkning bloggar Csaba Bene Perlenberg från Almedalen om säkerhets- och försvarspolitik. Han har hittills publicerat ett antal intervjuer med Mikael Oscarsson och Allan Widman, vilka också är mycket läsvärda. Allan Widman förnekar sig inte och konstaterar att det idag är mer än 10 år sedan det sköts med en haubitsbataljon.

På DN Debatt ifrågasätter Mike Winnerstig om Jorden är platt och skjuter i sank fem myter om NATO. Liksom allt fler vill Winnerstig se en utredning om vad ett svenskt NATO-medlemskap skulle innebära. Tyvärr är det många som känner sig hotade av att Jorden kanske inte är platt i alla fall och ifrågasätter att en utredning skulle behövas? Alla vet ju redan att Jorden är platt!

Under dagen genomförs flera intressanta seminarier, bl a om personalförsörjningen och JAS 39E. Vi får se vad dagen för med sig.

Tipping point?

Analys

När Överbefälhavare Sverker Göranson för ett år sedan gjorde sitt då sensationella uttalande i Almedalen var det många som höjde på ögonbrynen, ytterst få hade nog räknat med vilket turbulent år som komma skulle, med diverse lågvattenmärken som efterlöst det enda efter det andra i debatten.

Det Överbefälhavaren då tog upp var den ansträngda ekonomiska situationen och att man hade hamnat i ett vägval, begränsa antalet uppgifter eller var beredda att välja bort en försvarsgren helt och hållet, antingen Armén eller Marinen. Redan då såg man tydligt hur seriöst man tog på Försvarsmaktens varning, då vår försvarsminister kommer med uttalandet "Det är inte ovanligt att myndigheter vill ha mer pengar". Ja det är helt sant, men frågan är om en nations Försvarsmakt skall ses som vilken annan myndighet eller verksamhet som helst och när tidigare i historien har rikets Överbefälhavare offentligt gjort ett sådant uttalande?

Sen kom nästa stora uttalande från Överbefälhavaren lagom till årsskiftet 2012-13. Där han klargjorde för de försvarsförhållanden som råder, vi kan försvara oss upptill en vecka med insatsorganisation 2014 i ett begränsat geografiskt område. Förväxla nu inte årtalet med att vi har det nu, för den organisationen har vi bedömt inte förrän tidigast 2019-2023.

Detta uttalande kom att föranleda att Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt uttalade sig om Försvarsmakten som ett "särintresse" och en myndighet i raden av andra myndigheter som vill ha mer pengar för sin verksamhet. Återigen visar det på vilken nivå Sveriges säkerhet tas när man talar om det som ett särintresse och återigen ja det är ett särintresse. Försvarsmakten är det yttersta säkerhetspolitiska instrumentet som nationalstaten Sverige har att ta till. Då bör man även bejaka det inom statsledningen och inte tala om det som ett särintresse.

Kort därefter genomfördes årets upplaga av Folk och försvar i Sälen, där NATO Generalsekreterare med all tydlighet förklarade att Sverige inte kunde förutsätta i sina antaganden att NATO skulle komma till vår hjälp i händelse av ofred. Som sagt är man inte med i klubben kan man inte påräkna klubbens förmåner heller. Likväl som Norges Försvarsminister också tydligt förklarat att vi inte skall påräkna någon hjälp ifrån dem. Trots detta envisas det med att vi hela tiden skall få hjälp utifrån.

Våra NATO anslutna grannländers Försvarsmakter är dimensionerade just nu att klara av sitt eget försvar i händelse av ett angrepp och därefter påräkna hjälp utifrån. Att då tro att de vind för våg släpper sin egen verksamhet i händelse av ofred mot Sverige rimmar illa i mina öron. Visst de kommer mest troligt att beröras på ett eller annat sätt, men de saknar förutsättningarna att komma till vår undsättning och ser man det krast så är de nog glada om vi kan hålla stånd någon dag så deras egen mobilisering till del hinner genomföras, realpolitik i praktiken.

Sen kommer det som blev den verkliga stormen när SvD avslöjar att Sverige saknade incidentberedskap under långfredagen 2013 och ryskt strategiskt bombflyg hade genomfört övningar i nära anslutning till vår gräns vid den nämnda dagen. Medan NATO incidentberedskap för Baltikum hade gått upp. Detta kom att få ett oerhört gensvar nationellt som internationellt.

Detta kom att föranleda nästa sensationella uttalande från Statsminister Fredrik Reinfeldt, "Det finns varken vilja eller förmåga att rysk krigsmakt ska anfalla svensk terräng och hålla den". Nej det är ju helt rätt att de kanske inte har viljan, men förmågan har de definitivt, det hade definitivt gymnasieskolan han talade inför även kunnat räkna ut om de fick en stund på sig att genomföra öppen inhämtning på internet, precis enligt samma premisser som många av oss som bloggar arbetar efter.

Därefter har debatten varit i full gång. NATO medlemskap har förordats och motsatts, förstärkningar av ekonomin för Försvarsmakten, respektive bibehållen ram. Det ena utspelet efter det andra har efterlöst varandra. Att vi har en debatt är mycket bra, men ingen tycks stanna upp och reflektera över varför i all fridens värld har vi denna debatt i första rummet? Det svaret kom från Storbritannien.

Spiken i kistan kom idag (130701) när RUSI gav offentlighet för stark kritik mot hur svensk säkerhets- och försvarspolitik förs och har förts. Vad detta innebär har belysts på ett bra sätt av Försvar och säkerhet vilket jag inte kommer orda något mer om, men det var spiken i kistan.

Sen har vi även ett antal uttalanden från Almedalen just nu som jag finner smått sensationella och anmärkningsvärda men dessa kommer jag inte ta upp här iom att det skrivs om dessa på annat håll. Men du som läsare bör sätta dig ned och gå igenom rapporteringen från Almedalen och sätta in det i kontexten rörande rapporten från RUSI och objektivt granska det som sägs just nu.

Bara att väga samman dels Försvarsminister Karin Enströms uttalande delsStatsminister Fredrik Reinfelts uttalanden visar på hur seriöst man verkar ta på Sveriges väl. Att då RUSI kommer med sådant skarpt uttalande är definitivt inte konstigt. Vad som skall bli intressant att se är hur man väljer att tackla den kritik som framförts kommer man bagatellisera den, generalisera den eller luta sig tillbaka mot NATO utvärdering av en pappersprodukten som ej finns i verkligheten än?

Vad som är än mer anmärkningsvärt är att alla dessa uttalanden som gjorts nationellt har på olika sätt och viss bemöts hårt från våra grannländer, men detta verkar vara något som enbart går förbi utan någon som helst notis i Sverige, visst det berörs av oss som har ett intresse men det bemöts inte från offentligt håll.

Sammanfattning

Vad vi i Sverige inte verkar förstå är att alla dessa uttalanden som har skett räknat från Almedalen ifjol till dags datum ger en oerhördsignaleffekt utom riket. De flesta nationer i vårt närområde tar oerhört seriöst på försvars- och säkerhetspolitik de har varit i krig och varit ockuperade, något som Sverige inte upplevt i modern tid. När dessa får höra det sensationella uttalandet efter det andra från vårt avlånga land är det inte konstigt att de höjer på ögonbrynen och börjar analysera förhållandena.

Som jag ser det befinner sig Sveriges försvars- och säkerhetspolitik i en "tipping point" just nu. Snart kommer händelserna utan tvekan vara utanför våra påverkningsramar om man inte seriöst börjar göra något åt situationen dels från politiskt håll dels genom en enad front från Försvarsmakten, något jag upplevt vi har haft ett tag, men nu börjar det återigen kännas som att diskrepansen mellan golvet och taket har ökat igen.

Det jag då menar med "tipping point" är att när vi passerat den punkten så spelar det ingen roll längre vilka åtgärder vi kommer vidta, bollen är i rullning och scenen är satt för oss och det är vi själva som orsakat det, men det är andra som regisserar oss. Vad vi än säger och gör så är det ingen som kommer ta oss seriöst.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Svenska dagbladet 1,2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9
Aftonbladet 1
Försvar och säkerhet 1, 2

Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – del 4

Nedan följer del 4 i serien Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv. Del 1 avhandlade grunder om luftmakt och gårdagens svenska luftstridskrafter. Del 2 och del 3 avhandlade dagens situation och hur baser och personal respektive teknik och taktik påverkar möjligheterna att utöva luftmakt. Denna del kommer att avhandla slutsatser avseende luftmakt för svensk del och åtgärder för att i framtiden kunna utöva luftmakt. Inlägget går förmodligen stick i stäv med Försvarsmaktens officiella linje eftersom ÖB i Almedalen nyss konstaterat att Förvarsmakten "inte saknar någon avgörande materiel". Ett påstående som av säkerhetsskäl är mycket vanskligt att motsäga, men det blir en fråga att återkomma till i ett annat inlägg.

 Samma disclaimer som gällde för del 1 gäller även för denna och övriga delar.
Summering för 2010-talet och framåt:

Den svenska debatten om luftförvar och luftstridskrafter hamnar lätt på sidospår, t ex drönarfrågan. Drönare är ur perspektivet svenskt nationellt försvar ovidkommande, såvida man inte talar om mindre drönare, de så kallade stridstekniska systemen som exempelvis Falken. Har man möjlighet att hålla eget luftherravälde eller effektivt bestrida motståndarens luftherravälde finns få möjligheter för denne att använda mer avancerade drönare. Alla de konflikter vi idag har sett drönare användas framgångsrikt har användarsidan haft eget luftherravälde. För Georgien gick det inte särskilt bra att använda drönare 2008 då det till största delen var Ryssland som hade kontroll över den tredje dimensionen.

Istället behöver man lyfta perspektivet och se hur svenska luftstridskrafter på ett bättre sätt kan bli en stödjande del till den svenska säkerhetspolitiken i närområdet genom möjligheten att utöva just luftmakt.

John Warden skulle sannolikt inte fälla några positiva kommentarer över den svenska tillämpningen av luftmakt idag och kommande år. Hade han varit diplomatisk och för samtiden politiskt korrekt hade han sett framtiden som ”full av utmaningar”.

För framtiden måste Sverige på samma sätt som Finland resa sig från ”fall 3” till ”fall 1” där även den presumtive motståndarens basområden och vitala resurser befinner sig inom räckvidd, samtidigt som man minskar sårbarheten för egna resurser.


Baser: En ny basorganisation och personalorganisation som stödjer denna måste intas istället för den limbo som Flygvapnet idag befinner sig där man varken kan få skydd genom spridning över ytan eller fortifikatoriskt. Krigsbaser bör i högre grad vara placerade utanför den presumtive motståndarens primära vapen- och sensorräckvidd för att möjliggöra handlingsfrihet med egna resurser och försvåra för motståndaren att initialt få luftherravälde. Understödjande organisation såsom transportflyg och logistik måste vara dimensionerat för att snabbt kunna få ut förbanden till krigsbaser om dessa ej är densamma som fredsgrupperingen. Baserna, alternativt andra baser måste också vara förberedda för att ta emot det stöd utifrån som samtliga är överens om att vi är helt beroende av. Att svenska baser förbereds för att ta emot stridsflyg från andra nationer är även något som gynnar det nordiska försvarssamarbetet, då exempelvis det finska stridsflyget är beroende av ett operativt djup, såsom bör ha framgått av kartan i förra inlägget.

I dagsläget kan basområdena svårligen luftförsvaras då det svenska luftvärnet har alldeles för ringa numerär och korta räckvidder för att kunna täcka såväl baser som befolkningscentra och andra skyddsobjekt. Sedan 90-talet har försvarsberedningar och andra studier konstaterat fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar som det primära militära hotet mot Sverige. Likväl har ingen anskaffning eller ansträngningar gjorts för att neutralisera detta hot. Här krävs nytänk och nyanskaffningar inom luftvärnsområdet på helt andra nivåer än regeringens nyligen tagna beslut om IRIS-T i luftvärnsversion.


Stridsflyg: Numerären måste anpassa utifrån att både kunna bestrida motståndarens luftherravälde samt att kunna avdela en erforderlig reserv för att vid avgörande tidpunkt kunna sätta in ett motanfall mot motståndarens kritiska sårbarheter och flygbaser. (Jämför gärna med Johan Wiktorins anförande på Folk och försvar hösten 2012 respektive Försvarsmaktens presentation av det utökade budgetunderlaget inkluderande förmågelyft JAS 39 våren 2012, där man angav siffran 60-80 JAS 39E som en lägstanivå för att i en vecka kunna möta ett begränsat militärt angrepp mot Sverige)


Utbildning och personal: Ju mer träning ju bättre hockeyspelare och detsamma gäller inom luftmakten. Ju bättre övad personalen är, ju mer det flygs vid övningar, ju bättre presterar man när det är skarpt. Är man underlägsen i både numerär och övning så blir inte resultatet bra. För tio år sedan kunde man skratta åt att ryska flygvapnet flög ca 30 h per pilot när svenska viggenpiloter fick drygt 120 h per år i en, eller max två roller. Idag flyger det ryska flygvapnet enligt den öppna rapporteringen väl över 100 h per år medan svenska JAS-piloter förra året totalt flög 10 300 h – i tre roller. Det blir mindre än 100 h per pilot. Det säger sig själv att man behöver öka denna siffra för att bli lika bra. Det är inte för inte som NATO har ett krav som vida överstiger den nämnda siffran. (Observera att siffran i nästa stycke gäller stridsflygdivisionerna. Därutöver finns en stor organisation med andra JAS 39 piloter för att sköta utbildning, utveckling, provflyg och även i staber vilka ska dela på den årliga tilldelningen flygtid, men med lägre målsättningar om färdighet)

För att generera ett stort antal flygföretag en fast antal flygplan krävs ett större antal piloter och teknisk personal för att man ska kunna operera uthålligt. IO 14 behöver här ersättas med en mer funktionell organisation som verkligen är anpassad för insats "här och nu" och inte utifrån andra prioriteringar. 72 piloter på 100 flygplan, eller som möjligtvis i framtiden, 72 piloter på 60 flygplan förslår inte långt om man vill kunna genomföra flygoperationer kontinuerligt flera dygn i sträck. Detsamma gäller naturligtvis teknisk personal för flygunderhåll, flygstridsledare och så vidare.


 ”Enablers”: Sverige kommer ensamt aldrig att kunna nå den numerär som exempelvis Ryssland kommer att ha. Det gäller dock att kunna neutralisera numerär med överlägsenhet på andra områden precis som tidigare, genom exempelvis teknisk överlägsenhet, överlägsenhet på telekrigsområdet och en förmåga att flytta striden till motståndarens område. En ökad satsning krävs på telekrigsområdet liksom en anskaffning av kvalificerade attackvapen såsom kryssningsrobotar och eventuellt signalsökande robotar, för att bemöta det inledande luftherravälde som den presumtive angriparen kan komma att ha i och med bland annat luftvärnssystemet S-400.

För ett litet flygvapen som det svenska med begränsade resurser finns det gott om möjligheter att skaffa sig enablers och därmed gå utanför den berömda boxen vad gäller uppträdande och förmåga. Ett exempel kan vara MALD, Miniature Air Launched Decoy, som kan kallas en liten drönare som fälls från ett stridsflygplan för att flyga in framför eget flyg. Den kan programmeras att flyga egna banor. Den kan uppträda som ett jaktflygplan och imitera ett jaktflygplans radar och därtill ha radarmålyta som ett jaktflygplan. För en motståndare som med radar och andra sensorer mäter in MALD är detta ett jaktflygplan varvid åtgärder måste vidtas i form av bekämpning eller manövrer. Systemet är anskaffat av USA och flera NATO-länder är på väg att anskaffa det.

MALD under provflygning på F-16 (de röda cylindrarna i näst yttersta balklägen). Bild från Wikipedia.

Här var inte avsikten att grotta ner sig i detaljer utan att visa på att det finns gott om lösningar på stridsteknisk nivå för att kompensera underlägsenhet i antal och andra taktiska nackdelar såsom att motståndaren förfogar långräckviddiga luftvärnsystem. Däremot kvarstår faktumet att ju fler komplicerade system man lägger på den stridstekniska nivån, desto mer tid måste läggas på övning att handha dem. Likaså är de noll och intet värda om man inte har ett fungerande bassystem med tillhörande logistik och även förmågan att ta striden till motståndaren och gå till offensiven.

Genom förverkligandet av en ny doktrin för svensk luftmakt höjs tröskeln för våldsanvändning i svenskt närområde, precis på samma sätt som Flygvapnets och E 1:s förmåga gjorde under det kalla kriget. På ämnet så kunde SvD idag rapportera om en brittisk rapport som ser den otydliga svenska försvarspolitiken och det svenska försvaret som en riskfaktor i norra Europa. Läs gärna också Försvar och Säkerhets inlägg ”Sweden – becoming a failed state?”


Under tisdag lunch diskuteras i Almedalen på Försvarspolitisk Arena JAS 39E under rubriken ”Vad vet du om Sveriges nya stridsflygplan?” och på torsdag håller man seminariet ”Luftförsvar: Ny teknik – nya hot?”. Båda seminarierna går att följa live på webben om man inte befinner sig i Almedalen. Då kan det vara skäl att ägna en tanke åt luftmakten och denna inläggsserie.

Tung varning till Sverige

Institutet som nu starkt kritiserar Sverige.

Dagens osedvanligt skarpa brittiska kritik mot Sverige har avlossats av Royal United Services Institute for Defence and Security Studies (RUSI). Hur viktigt är då RUSI?

Undertecknad stiftade bekantskap med RUSI för över tjugo år sedan genom att jag hade förmånen att bli publicerad i en tidskrift knuten till RUSI (Armed Forces). RUSI är visserligen ett fristående institut som även omtalas som framstående think tank, världens äldsta med militär profil. Men, samtidigt ligger RUSI i det brittiska regeringskvarteret och som lite övertydligt framgår av kortfilmen ovan så är RUSI ett mycket speciellt säkerhetspolitiskt forum.

Sannolikt har kritik i stil med den i kommande numret av Newsbrief redan framförts muntligt till svenska diplomater och politiker, men inte renderat några vettiga svar. Därför kommer nu kritiken öppet.

Sweden – becoming a failed state?

Det har varit ett omtumlande dygn för den som är intresserad av svensk försvars- och säkerhetspolitik. Kd:s partiledare Göran Hägglund talade igår i Almedalen om budgetförstärkningar samt NATO-utredning, medan ÖB svarade ”absolut” på frågan om Sverige kan försvaras idag.

Det blir ett stort fotbollsmål att täcka för den enda bataljonsstridsgruppen med hög beredskap vi har (Se p. 3 Stridskrafternas utveckling i regeringens regleringsbrev för 2013).

Tidigare var svaret en vecka 2019, om pengar finns tillhanda. Det är ju dessa beslut vi fattat i en annan tid, med varnande röster från början om en underfinansiering. Detta också utan höjd för den förändrade osäkerheten i närområdet som Försvarsberedningen lyfte fram nyligen. Sanningen om den svenska försvarsförmågan ligger väl någonstans emellan den som ”skön-” respektive ”svartmålare” har. Till och med riktningen på förmågan är vi debattdeltagare oense om. Jag menar att den är svagt utför sedan lång tid tillbaka.

I morse fick vi så lite utsida perspektiv när akademikollegan Lars Wedin i månadskrönikan tog upp svensk (militär) svaghet som hot mot stabiliteten i närområdet med hänvisning till bland annat den franska vitboken, där man diskuterar konsekvenserna av begreppet svaghet generellt för Frankrike. Med svaghet menas här förmågan att bevara sina väpnade institutioner och att försvara sin suveränitet. Utan politisk vilja är ingenting möjligt, avslutar Kommendören Wedin.

I SvD kom också en artikel om det brittiska perspektivet på svensk politik. Det är det ansedda institutet RUSI som avdelat en person att studera den svenska politiken under två månaders tid. Det verkar inte vara några smickrande omdömen i rapporten som kommer i tidskriften Newsbrief. Rapportförfattaren Matthew Willis skriver/säger, enligt SvD:

”Hela Sveriges försvarsstruktur riskerar att skära ihop” och ”ingen vet hur den svenska regeringen egentligen tänker”.

Precis som försvarsanalytikern vid FOI och akademiledamoten Niklas Granholm konstaterar i artikeln, så är det ytterst omvärlden som värderar vårt försvar.

Nu är inte RUSI heller vad som helst, utan har en nästan tvåhundraårig historia sen initieringen av hertigen av Wellington. Banden till den brittiska staten har alltid varit starkt, och alla av betydelse i landets försvars- och säkerhetsetablissemang deltar i RUSI:s olika föredrag och diskussioner. Så skriver exempelvis den brittiske premiärministern David Cameron på dess hemsida:

”For nearly two-hundred years, the Royal United Services Institute has driven the global debate on defence and security issues and it is now the pre-eminent forum for the innovative critical thinking that is so essential for the policy-makers of today and tomorrow.”

För Storbritannien, som håller på att omorientera framförallt sin Arktispolitik för att öka sitt inflytande i den resursrika regionen, är Sverige en viktig samarbetspartner. Våra länder har utomordentliga relationer med lång varaktighet. Storbritannien vill, precis som de flesta, att andra tar en så stor bit av bördan som möjligt. Vi är likadana. Storbritannien är dessutom själva under en plågsam omställning av sitt försvar, där flera komponenter inte går i takt. Så är exempelvis flottan utan hangarfartyg, men med flygplan för dessa. Det är inte särskilt svårt att författa kritiska rapporter om de europeiska staternas orealistiska föresatser inom försvarsområdet.

Men till syveende och sist är det inte bara osäkerheten i närområdet som synes ökat, utan även närområdets osäkerhet om den svenska politiken. Därför kommer trycket både inom och utom Sverige att öka mot den sittande regeringen. En del synpunkter kommer att vara relevanta, andra mera av enbart egoistiska skäl. Detta blandas sedan med en inrikespolitisk reality-check innan det kommer ut något resultat. Bli därför inte förvånade om ni ser rubriken i The Times i höst: Sweden – becoming a failed state in security-policies?

Blandade försvarsnyheter från förmiddagen


En ny dag i politikens tecken går av stapeln i Almedalen. Mycket har hänt redan under förmiddagen. Försvarspolitisk arena har arrangerat försvarspolitiskt morgonpass med först Sverigedemokraterna och därefter Centern. Därefter följde ett seminarium under FHS ledning som avhandlade personalförsörjningen av officerare till Försvarsmakten. Men den största nyheten blir ändå SvD:s artikel signerad Mikael Holmström.

Artikeln med rubriken "Brittisk oro över svenskt försvar" ställer ÖB:s retoriska vändning från gårdagen på ända när han till synes vänt kappan efter den politiska (läs Moderata) vinden. Det är inte bara denna blogg som gjort den initiala analysen efter intervjuerna.

SvD:s artikel tar ånyo upp bristerna i försvaret. Men den här gången är det en brittisk försvarsanalytiker som i sin rapport konstaterar att Sverige har stora problem med försvarsfrågan och ingen vet egentligen hur regeringen tänker.
Sveriges säkerhetspolitik är inte trovärdig och försvaret riskerar att skära ihop totalt. Krisen är så allvarlig att om den inte blir löst kan den underminera Storbritanniens intressen i Norden, varnar ett ansett brittiskt institut.
I artikeln tas trovärdigheten upp ur, då framför allt ur perspektivet att det finns en överhängande risk för att Sverige betraktas som ett underskottsområde för säkerhet. Kan Sverige bidra till stabilitet i vår del av världen eller inte?
Brittisk politik går nämligen ut på att skapa ett bättre samarbete mellan Norden och de baltiska Natoländerna. Att Sverige har ett militärt försvar som fungerar blir därför centralt för Storbritannien. Men om Sverige i stället, ”som regional nyckelaktör inte klarar sin uppgift” bekymrar det London.
Man ska nog inte hålla det för osannolikt att SvD och Mikael Holmström under de senaste månaderna jobbat hårt för att publicera ett antal försvarspolitiska artiklar lagom till Almedalen, precis som man gjorde inför och under rikskonferensen i Sälen.

------------------------------

På Försvarspolitisk Arena arrangerades likt förra året ett morgonpass där varje parti har en egen dag förutom i dag då SD och C fick dela på morgonen. Det inledande passet med SD som kan ses här var relativt intetsägade. Mikael Jansson och Gustav Kasselstrand levererade inga nyheter och publiken ställde tyvärr inga frågor. Det möjliggjorde i stället för undertecknad att ställa två frågor som berörde synen på NATO respektive SD förespråkade försvarsförmåga på egen hand (se mina frågor 13.00 respektive 21.30 in in i klippet).

I nästa omgång av morgonpasset som kan ses här (förvisso med fullständigt katastrofalt ljud) klev Centerns Staffan Danielsson och Hanna Wagenius upp på scenen. Inte heller här levererades några nyheter från partiet rörande sin syn på försvarspolitiken även om diskussionen kändes lite mer aktiv. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Även om jag gillar Staffan Danielsson som person så är han fruktansvärt dålig på att rakt och konkret säga vad han tycker. Man kan nästan få uppfattningen att han inte har samma åsikter som partiets officiella linje, alternativt rädd att gå mot Moderaternas linje. Det gjorde sig extra påmint när Staffan inte ens kunde välja JA eller NEJ i de avslutande frågorna, utan höll upp båda skyltarna samtidigt. Jag hoppas att Staffan snart sätter ned sin egen fot, väljer en tydlig väg och kan stå för den.

---------------------------------

I förmiddagens sista seminarium avhandlades officersrekryteringen. Arrangören av seminariet var FHS och på plats fanns Överste Jan Mörtberg tillsammans med C PROD Göran Mårtenssson, Staffan Danielsson (C), Lars Fresker från officersförbundet. Evenemanget modererades av den som vanligt mycket pålästa Annika Nordgren Christensen.

Mörtberg inledde seminariet som kan ses i efterhand här med att redogöra för rekryteringsläget till den taktiska officersutbildning de senaste åren och man kan snabbt konstatera att underlaget till officersutbildningen är nere på en kritisk nivå, och svårare kommer läget att bli om man inte vidtar åtgärder här och nu.  

FHS föreslår fem olika åtgärder för att lösa detta vara dessa är:
- Aspirantutbildning där man gör en befälsskattning redan i urvalet innan start av AspU
- Rekrytering av gruppchefer ur nuvarande anställda GSS
- Rekrytering ur pågående GMU
- Övergångsutbildning från Specialistofficer till Taktisk officer
- Direktrekrytering till officersutbildning från de som redan har en akademisk utbildning i botten.

Personligt anser jag inte att detta är något nytt tänk. Alla dessa olika vägar har diskuterats på olika nivåer under flera års tid. Jag vill påstå att de första punkterna på olika sätt har varit, eller är aktiva redan nu. Aspirantutbildning genomfördes för något år sedan men har av oklar anledning strukits, åtminstone inom Marinen. De sista två punkterna har diskuterats länge, men har ännu inte formaliserats.

Jag anser att alla vägarna skulle kunna vara gångbara. Risken med att officeren kommit in med olika bakgrund är att vi kommer att få en inofficiell klassindelning mellan officerare, där den som har en djup kunskap och en tidigare tjänstgöring kommer att klassas högre vare sig man vill eller inte, mycket baserat på förutfattade meningar. Men detta är möjligen av underordnad betydelse om alternativet är att rekryteringen haltar.

Ett intressant ämne, men dock utan några konkreta nyheter i just det här seminariet. Det känns i bland som att vi hamnar i en lopp där vi bara debatterar vänder och vrider på frågorna men aldrig kommer till skott.

Lars Frekser levererade under seminariet veckans citat när han deklarerade att "man måste förstå att Officerförbundet arbetar i missnöjesbranchen. Det är inte till oss man kommer för att berätta om hur bra det är i Försvarsmakten." NBF.generalen Michael Moore, numera på försvarsdepartementet, tog vid den efterföljande frågestunden upp frågan om att försvarspolitiken ofta anklagas för "skönmålning" men ondgjorde sig i stället över "svartmålningen" av läget.

På återhörande under kvällen.

----------------------

Glöm inte att följa Skipper på Twitter för det senaste i försvarsdebatten och rapportering från Almedalens seminarier.

Öppnar upp för kommentarer!

För en tid sedan ändrade vi förutsättningarna för att kommentera helt anonymt på bloggen. Detta med anledning av en stor mängd skräpkommentarer. Sedan dess har tyvärr antalet kommentarer till inläggen reducerats avsevärt vilket är mindre bra. För att återföra en levande debatt i kommentarsfältet öppnar vi således ånyo upp för anonyma kommentarer.

Reglerna är följande:

- Håll en god ton utan personangrepp
- Skriv inget som kan tangera sekretessbelag/hemlig information i kommentarerna

Glöm inte att följa Skipper på Twitter för det senaste i försvarsdebatten och rapportering från Almedalens seminarier.

Gästinlägg: Sverigedemokraternas försvarspolitiska vardagsrum (uppdaterat 09.20)

Idag måndag är det Sverigedemokraternas dag i Almedalen och med anledning av detta arrangerar partiet ett "försvarspolitiskt vardagsrum", där bland annat ÖB deltar. För mer information om detta hänvisas till inlägget om detta på partiets försvarspolitiska blogg samt hashtaggen #fsr13 på Twitter.

Senare ikväll publiceras den sista delen i inläggsserien "Sveriges luftstridskrafter idag och imorgon ur ett luftmaktsperspektiv". Därtill kommer det sannolikt bli en hel del kommentarer på Twitter om de försvarspoltiska frågor som dryftas i Almedalen

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Mikael Jansson


Seminarium i samtalsform, öppet för publikfrågor

Sedan försvarschefen, Överbefälhavare Sverker Göransson, väckt debatten om försvaret, dels förra Almedalen – ”Måste en försvarsgren avvecklas?” – dels i vintras – ”en veckas försvaret!” - har intresset för försvarsfrågorna ökat snabbt.

Efter kalla kriget har Europa nedrustat kraftigt och Sverige är bland de som nedrustat mest. Den säkerhetspolitiska tyngdpunktsförskjutningen mot Asien, Rysslands kraftiga upprustning och USA: s budgetproblem har gjort den globala säkerheten mer oviss.

Försvarsberedningen i Sverige har lämnat en säkerhetsrapport som tydligt visar att den ryska upprustningen påverkar vårt närområde,

Människor som trott att vi haft ett försvar för Sverige men som nu undrar driver fram en debatt där försvarspolitiker och andra bör visa sina kort. Man frågar sig, vart leder regeringens säkerhets- och försvarspolitik?

Frågor om allianser, samarbeten och förmågebredd utvecklas fort utan föregående nationell debatt.

Högre försvarsanslag är en absolut förutsättning för en stark säkerhetspolitik. Sverigedemokraterna ensamma driver frågan om kraftigt höjda försvarsanslag. Vi behöver stöd, har du tagit ställning?

Seminariet kommer ta upp detta och men också naturligtvis det Sverigedemokratiska alternativet. Temapunkterna är personalförsörjning och försvarsmaterielförsörjning.

Välkommen att ställa raka frågor!

Mikael Jansson, försvarsutskottet (SD)


Uppdatering 09.20: SD meddelar nu att ÖB ej kommer att delta vilket tidigare angavs på partiets försvarspolitiska blogg.

Almedalen: Kristdemokraternas dag



Almedalsveckans första parti ut detta år är Kristdemokraterna. Under förutsättning att partierna på något  sätt berör försvars- och säkerhetspolitiken i tal eller debattartiklar under veckan är ambitionen att skriva ett särskilt inlägg kopplat till partiet varje dag. KD har genom partiledare Hägglund minst sagt satt försvars- och säkerhetspolitiken på agendan i dag. 

Kollegan Wiseman har redan skrivit ett mycket läsvärt inlägg som i detalj avhandlar innehållet och kärnfrågorna i partiets försvarspolitiska program. Något som även försvarspolitiska talespersonen Mikael Oskarsson tidigare tog upp i ett gästinlägg hos Wiseman. Av den anledningen lämnar vi detaljerna därhän och ambitionen är i stället att försöka sätta in KD:s försvarspolitik i ett större politiskt sammanhang.

Kristdemokraterna balanserar som bekant på eggen som utgörs av riksdagsspärren om 4%. I ena mätningen ligger man på rätt sida och i nästa på fel. I senaste mätningarna ligger man för närvarande på rätt sida, om än inte med mer än några tiondels procentenheter. Det här är givetvis ett problem för partiet som helhet, och kanske är det därför man tar ett nytt grepp som innebär att man tillsammans med Folkpartiet nu vill ta platsen som Moderaterna tidigare haft innan de blev "nya" avseende försvarspolitiken. Utökat försvarsanslag och en utredning rörande konsekvenser av ett NATO-medlemskap, vilket i praktiken innebär att man förordar ett sådant,  är två kärnpunkter i KD:s partiprogram.

Men frågan som måste ställas, hur tråkigt realistisk den än är, hur ett parti som ligger farligt nära 4% spärren ska kunna genomföra en försvarspolitik som i sin helhet får betraktas som mycket sund utan stöd från något av de större partierna?

Nej KD måste givetvis komma överrens med något annat större parti, och nuvarande Alliansregering är givetvis huvudalternativet. Men som bekant är Moderaterna det största och ledande partiet, och där samlar man inga poäng på att driva frågan om ett utökat försvarsanslag. Reinfeldt anser att försvaret är ett "särintresse", ett uttalande han fortfarande inte backat från. Med detta som utgångsläge kommer KD att få svårt för att få gehör inom Alliansen.

Förvisso är man nu på samma våglängd som Folkpartiet sedan man indirekt nu öppnat upp för ett NATO-medelmskap, eller rättare sagt utreda det. Det är något som Nya Moderaterna aktivt undviker så länge inte Socialdemokraterna är för detta. Vi har hamnat i ett moment 22 helt enkelt. KD och FP är i sammanhanget två små partier som även om de gör gemensam sak sannolikt inte kommer att få gehör när det ska börjas med ett kompromissande. KD kommer att lägga största krutet på familjepolitiken och FP på skolpolitiken. När man fått igenom sina respektive ståndpunkter inom dessa områden kommer förhandlingsläget för att få igenom ytterligare saker mot Reinfeldts vilja att vara minst sagt reducerat. Försvarsfrågan står fortfarande inte högst upp på den politiska agendan även om den åkt upp några pinnhål den senaste tiden.

När det kommer till det fjärde Allianspartiet Centern så är det uppenbart det parti som just nu står närmast Moderaterna, inte minst i försvarsfrågan. Centern driver inte alls försvarsfrågan och partiets politiska talesperson Staffan Danielsson blir mer och mer osynlig i försvarsdebatten och verkar inte ens ha en tydlig åsikt längre. Centern kommer således inte att göra gemensam sak med Folkpartiet och Kristdemokraterna för att sätta press på de näst intill försvarsfientliga Nya Moderaterna.

Skulle KD i ett läge där Alliansregeringen inte får förnyat förtroende i stället bli erbjuden att regera med Socialdemokraterna (hur osannolikt det än må vara) så kommer de direkt att tvingas retirera i NATO-frågan då Socialdemokraterna är så mycket mot NATO som ett svenskt parti någonsin kan bli. Åtminstone än så länge.

Ska man sammanfatta läget så kan vi konstatera att Kristdemokraternas nya och tydliga ståndpunkt rörande försvars- och säkerhetspolitiken är högst relevant och realistisk sett ur ett strikt omvärldsperspektiv. Som det ser ut nu så är KD inför riksdagsvalet 2014 helt klart ett alternativ för den som vill se ett starkare försvar. Men det finns givetvis en stor hake. 

För det första så måste partiet klara riksdagsspärren, något som inte alls är en självklarhet. Det andra är att man måste få med sig övriga allianspartier, i synnerhet Moderaterna, på samma linje. Det sistnämnda lär nog tyvärr bli en politisk omöjlighet med erfarenhet av de senaste årens nymoderata retorik i försvarsfrågan.

Bloggar: Sjätte mannen, Wiseman 1, 2
Media: SvD, SVT, SR, DN, GP, Aft, 2, 3, 4, 5, Exp, DI,

Minst TVÅ frivilliga i livet

Herman Berglund på NF-uppdrag i Saar, med cykel framför förläggningen i Beckingen.

Det blev flera reaktioner på mitt inlägg "Är Berndt den siste frivillige?". Jag blev glatt överraskad att få höra av Staffan Berglund att hans far Herman även han var med i Saar som sjukvårdare och ännu lever.

Dessutom kunde Staffan Berglund berätta att han själv gjort FN-tjänst (FN-bat 24) i en radioterrängbil med en kille vars pappa också tjänstgjort för NF i Saar. Snacka om märklig slump! Herman Berglund fyller 100 år den 12 juli. Får jag passa på att önska honom en härlig födelsedag och flera år till? Vill fler gratta honom offentligt går det bra här under genom att lämna en kommentar.

ÖB i en längre intervju i TV4

Efter att ÖB hade landat i Visby och blev intervjuad av SVT så begav han sig in till Visby och en längre intervju med TV4. Här kan vi ånyo konstatera att ÖB kraftfullt tonat ned sin retorik. Sex minuter in i inslaget svarar ÖB bland annat på frågan huruvida ÖB anser att Sverige kan försvaras här och nu av den försvarsmakt vi har i dag? Svaret blev "Absolut!"

Sverker%20G%C3%B6ransson%20om%20f%C3%B6rsvarsdebatten


Att Försvarsmaktens mediastrategi i årets upplaga av Almedalen handlar om att lyfta fram de positiva sakerna med Försvarsmakten är helt uppenbart. ÖB trycker på samma saker, försvarsmaktens positiva leverans här och nu, i såväl SVT som i TV4. Bra att allt positivt lyfts fram, men när TV4:s programledare lyfte fram de problem som tidigare debatterats i media, även av ÖB, så märktes tydligt att dessa saker inte skulle manglas igenom igen. ÖB ville inte ta frågorna på det sätt man kunnat hoppas på.

Det här kan ju ha flera anledningar. Bedömningen är att förhållandet mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet under de senaste två månaderna börjat tina något. Av den anledningen kan det vara så att ÖB inte vill hälla ner en ny hink med is i den dialogen. Det handlar om prioriteringar helt enkelt. Har man följt debatten och retoriken i detalj under en längre tid så kan man tydligt se att det skett en förändring, detta samtidigt som ÖB mellan raderna och i korta övergångar ändå (fortfarande) säger att man måste uppnå balans rörande verksamhet, personal och materiel.

Huruvida det här är rätt väg att gå, och om det är rätt retorik återstår att se. Det vi dock redan nu kan konstatera är att det kommer bli väldigt svårt att framgent diskutera Försvarsmaktens förmåga eller oförmåga att försvara Sverige här och nu när ÖB svarat "Absolut ja" på den frågan. 

Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – del 3

Nedan följer del 3 i serien Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv. Del 1 avhandlade grunder om luftmakt och gårdagens svenska luftstridskrafter. Del 2 inledde avhandlingen om dagens situation och hur baser och personal påverkar utövandet av luftmakt. Samma disclaimer som gällde för del 1 gäller även för denna och övriga delar.

Teknik och taktik

Andra sätt än större antal personal än flygplan för att uppväga antalsunderlägsenhet i plattformar och vapen är taktik, telekrig och stridsteknik. Sverige utvecklade under 80-talet sitt försprång i flygburna datalänkar till att införa ”indirekt samverkan” mellan jaktflygplan i syfte att kontra de överlägsna sovjetiska jaktflygplanen (och därigenom kunna komma åt de viktigare transport- och attackflygplanen och skydda egna attackflygplan). Genom att ha en överlägsen i situationsuppfattning genom elektroniska kartor och datalänkar kunde jaktviggar till stor del uppträda med avslagna radarer och sprida ut sig och stöta mot motståndaren så att något flygplan till slut kunde komma innanför skjutavstånd. Uppträdandet påminner till stor del om hur rovdjur som vargar och lejon anfaller kraftigare bytesdjur som älgar och giraffer, vilka en mot en utan problem skulle döda rovdjuren. Detta är dock en stridsteknik som kräver mycket övning för att den ska fungera och som beskrivs av exemplet ovan krävs också en teknisk överlägsenhet i prestanda på andra områden.

På samma sätt medger en överlägsenhet på telekrigsområdet en möjlighet att neutralisera en överlägsenhet hos motståndaren i sensorer eller vapenräckvidder, något som också Israel varit mycket duktigt på och senast uppvisat vid anfallet på en syrisk kärnvapenanläggning 2007. Även det svenska flygvapnet låg långt framme på detta område, tills störflygförmågan avvecklades med SK 37E Viggen i mitten av 00-talet. När Libyeninsatsen inleddes vårvintern 2011 som Operation Odyssey Dawn var det inte amerikanska stealthflygplan som var först in i Libyen. Inte ens kryssningsrobotar mot de många libyska luftvärnsrobotsystemen eller ledningscentraler. Det var franska Rafale-flygplan som tack vare sina mycket avancerade telekrigssystem kunde gå in över bland annat Benghazi och anfall regeringssidans tätförband. Här kunde man med andra ord hoppa något i sekvensen och börja med att försäkra sig om kontrollen över den tredje dimensionen. Direkt efter dessa anfall återgick man dock till den normala sekvensen att säkra kontrollen över den tredje dimensionen för att på längre sikt och med alla resurser kunna verka över Libyen.

Underlägsenhet i prestanda eller numerär förutsätter alltså att man kan vara överlägsen på andra områden såsom exempelvis stridsteknik eller telekrig. Är man däremot underlägsen på flera områden eller alla, ser det mycket mörkt ut.


Vad avser taktik är detta något som också berörs av Warden där denne liksom så många andra luftmaktsteoretiker trycker på vikten av reserver. Med reserver menas att man över tiden inte sätter in alla sina tillgängliga flygplan utan att man sparar ett stort antal till den tidpunkt där man har möjlighet att nå ett avgörande. För svensk del återfinner vi denna tanke redan för 50 år sedan med E 1, första attackeskadern som levde kvar direkt underställd ÖB ända fram till början av 90-talet då den lades ner. Varför direkt underställd ÖB? För att omedelbart kunna sättas in i det avgörande ögonblicket och för att ingen annan chef skulle kunna slösa på dessa dyra resurser.

Samma måste gälla även idag och imorgon. För att framgångsrikt lyckas som försvarare måste man i rätt ögonblick kunna vända och gå till offensiv mot mål är vitala för motståndarens krigsansträngning. Häri ligger pudelns kärna för svenska luftstridskrafter. En enbart defensiv användning av luftstridskrafter är som sagts ovan dömd att misslyckas och ingen har vunnit ett luftkrig på ett renodlat försvar (diskuterar gärna detta i kommentarerna). Axiomet för markstrid att försvaret är den starkaste formen av strid, gäller inte för luftkriget.

Att kontinuerligt avdela de få svenska flygplanen för att försöka skydda markmål från anfall skulle otvivelaktigt leda till mycket stora procentuella förluster så till den grad att man sedan aldrig kan vända till offensiv när möjligheten ges. Det är den tragiska realiteten vad gäller ett luftförsvar med endast 60 flygplan och inget långräckviddigt luftvärn. Det må blir svårt att förklara för skattebetalarna, men för att ha någon möjlighet att vinna hela kriget blir man tvungen låta en hel del mål och städer i Sverige bli bombade i syfte att spara resurserna till när det verkligen gäller.

Angriparen som möter ett renodlat defensivt luftförsvar möter den fastbunda boxaren och har fritt att välja mål, tid och metod för angrepp utan att själv riskera mer än insatsen. Här har svenska luftstridskrafter en stor utmaning framför sig om man ska resa sig från Wardens fall 3. Hur tar man striden till motståndaren?


För det första måste man ha de plattformsmässiga förutsättningarna i form av framförallt räckvidd, men även självförsvarssystem i form av såväl telekrigssystem som moderna långräckviddiga jaktrobotar. Dessa förutsättningar bör redan vara inkorporerade i och med den nya plattformen JAS 39E och den nya radarjaktroboten Meteor. Frågan är dock hur man ska kunna påverka den presumtive motståndaren.

För sjömål har Sverige sedan tidigt 90-tal förlitat sig på inhemska robot 15 vilken utan tvekan varit en av världens bästa sjömålsrobotar. Dessa kommer dock snart att falla för åldersstrecket och kommer att behöva ersättas om Sverige fortsatt ska ha förmåga att bekämpa sjömål. En viktig förmåga för ett land med 270 mil kust. Mer bekymrande är dock den renodlat offensiva förmågan som behövs för ett offensivt luftförsvar. Ser man till anskaffningen av attackvapen för JAS 39 har detta helt och fullt koncentrerats kring vapen för direkt flygunderstöd (förmodligen mer känt under sin engelska beteckning Close Air Support), vilket är en uppgift som är gångbar i expeditionära operationer likt Afghanistan och där eget luftherravälde redan finns. De vapen som anskaffats är de lätta bomberna GBU-12 och GBU-49 med laser- respektive laser- och GPS-målsökare och nu i nära framtid den ännu lättare GBU-39 Small Diameter Bomb. Alla tre bra vapen, men med i sammanhanget mycket små stridsdelar. GBU-39 har en mycket god räckvidd, över 70 km, men en så liten stridsdel att det gissningsvis krävs en träff inom någon enstaka meter från avsedd träffpunkt för att uppnå erforderlig verkan. Räckvidden medger därmed att man fäller vapnen utom räckvidd för många moderna luftvärnssystem, men frågan är ändå hur man ska få fram tillräckligt bra målunderlag för att möjliggöra träff i rätt mål och på rätt ställe i målet? 
JAS-39C med en extratank, en GBU-49 och en korträckviddig jaktrobot IRIS-T. Foto Försvarsmakten

 En jämförelse bör göras med vårt östra grannland. Finland levde under efterkrigstiden med kraftfulla sovjetiska begränsningar vad avser vilka vapen landet fick köpa. Sålunda var det av största vikt att så fort Sovjetunionen upplösts och Ryssland försvagats att snabbt teckna kontrakt på kvalificerad krigsmateriel som tidigare ej varit möjlig att köpa. Det är i skenet av detta man ska se köpet av 64 amerikanska F-18C Hornet och raketartillerisystemet M-270 MLRS. Finland var under hela efterkrigstiden förbjudet att ha ett flygvapen med attackförmåga. Det var också något man prioriterade bort under de inledande 15 åren med Hornetsystemet.

I och med vitboken 2004 (motsvarande försvarsbeslut i Sverige) fattade dock Finland beslut om att ta sig från den nordiska bottnen av utövande luftmakt till toppen. Man fattade beslut om att till 2016 ha en kvalificerad attackförmåga med F-18 och begärde av USA att få köpa kryssningsroboten AGM-158 JASSM, tillsammans med den gps-styrda bomben JDAM. USA gick dock inte med på att sälja JASSM till Finland då systemet sannolikt ansågs vara ett alldeles för avancerat vapen som ur amerikansk synvinkel kunde påverka den säkerhetspolitiska situationen i området på ett ofördelaktigt sätt.

Tonen ändrades dock efter Georgienkriget och förra året godkändes affären. JASSM med dess signaturanpassning och räckvidd på nästan 400 km möjliggör för Finland att slå mot mål långt utanför dess gränser, varvid man vid ett krig med Ryssland skulle kunna slå mot såväl ledningscentraler som flygbaser och andra fasta mål. Finland har med ens höjt tröskeln för vad ett ryskt angrepp mot landet skulle kunna innebära, då mål långt inne i Ryssland plötsligt skulle vara sårbara. För att inte lägga alla ägg i en och samma korg har Finland därtill anskaffat kryssningsroboten ATACMS för sitt raketartilleri.

Illustration från den finska rapporten "Not just another arms deal" om anskaffningen av JASSM. Illustration av Kauko Kyöstiö

Insikten om vikten av att kunna ta striden till motståndaren har hittills saknats i Sverige, eller snarare har insikten funnits, men man har under de senaste decennierna varit oförmögen att ta sig från insikt till realitet. Visserligen flygprovades JASSM europeiska motsvarighet KEPD 350 på JAS 39 i början av 00-talet, men försvarsbeslutet 2004 satte effektivt stopp för en anskaffning. Förmågan att slå mot motståndarens egna basområden och de understödjande funktionerna som ledningscentraler, radarstationer och logistik lyser med sin frånvaro. Att genom anfall på djupet stänga en hamn är betydligt effektivare än att försöka sänka ett välförsvarat landstigningsföretag och tusentals gånger effektivare än med direkt flygunderstöd slå ut en fientlig stridsvagn som redan är i stridskontakt med egna markförband. Alla riskerar lika många av det fåtal flygplan som finns att tillgå, men vinsten är skiljer kraftigt i förhållande till insatsen.


Slutsatserna blir alltså här att man måste ha ett trumfkort kvar att spela ut när det gäller. För det krävs både att man har resurser kvar och framförallt något att ladda trumfkortet med. Att enbart hålla uppe garden leder i slutänden till att man blir mosad. David må ha varit åtskilligt mindre och svagare än Goliat, men han hade ändå sitt trumfkort kvar. Det gäller att liksom Finland ha en slunga, men också att kunna ta sig in på sådant avstånd att man kan nå verkan med slungan.


Därmed föregrips i någon mån nästa del som kommer att avhandla slutsatserna för svensk del vad gäller användning av luftmakt. Preliminärt kommer denna del imorgon eftermiddag/kväll. Under förmiddagen imorgon kommer ett gästinlägg från Sverigedemokraterna, då det imorgon måndag är Sverigedemokraternas dag i Almedalen.

SvD

SÄPO alldeles för försiktigt om Syrien

Förra veckan innebar en del turbulens för SÄPO som anklagades för att spionera på ledande personer vänsterpartiet i ett arbete som ska ha pågått långt in på 2000-talet. SÄPO hanterade hela uppståndelsen på ett bra sätt genom att snabbt ta ett möte med vänsterpartiets ledning och ett uttalande som slog fast att man med hänvisning till källskyddet inte kunde göra fler kommentarer. Uppståndelsen lade sig snabbt bland annat beroende på att ingen kunnat presentera några bevis för påståendena, annat än korta snuttar ur inspelade telefonsamtal utan kontext.

Desto svårare har myndigheten att hantera kunskapen kring hur många människor från Sverige som slåss för rebellerna i Syrien. En hel del talar nämligen för att SÄPO är alldeles för försiktig i sin bedömning. Eller rättare sagt, myndigheten gör ingen bedömning.

När kriget bröt 2011 ut var det nog många som blev förvånade att en stor del av propagandan för embryot till den Fria Syriska Armén utgick från Sverige. Sedan blev det ganska tyst från myndighetens och mediernas sida. Så sent som i höstas levde SÄPO i uppfattningen att det var ett fåtal som rest från Sverige för att låta sig värvas till inbördeskriget.

I samband med årsrapporten för 2012 som gavs ut i april, så justerades nu siffran till ett trettiotal. Men, som vi kan läsa på s. 43, är det mycket hängslen och livrem. Myndigheten talar bara om vad den känner till, och lägger till att det troligen finns ett mörkertal (?).

Det är inte utan att jag blir lite frågande, eftersom det är just mörkertalet som är intressant. Det är ju det okända som måste bedömas. Det gäller att skaffa sig ett perspektiv på informationen, så att samhället kan bedöma hur stort ett problem med utbildade och stridserfarna människor kan bli i framtiden. För det är främst risken att dessa slår till mot mål i Sverige som gör att SÄPO ska följa dem överhuvudtaget.

Ett problem är att det är svårt att få tag i data om hur många som reser till Syrien för just detta syfte. En person kan resa till Syrien av mängder med legitima skäl. Jag känner en person, vars svärföräldrar bor kvar i Homsområdet, och han var tillbaka hösten 2011 för att hälsa på dem. Nu vågar han inte åka, då han bedömer att det är för farligt. Människor kan också åka till andra länder omkring som inte väcker uppmärksamhet, och sedan ta sig in i landet olovligt. Vilken data har vi då att gå på, vi som inte kan utbyta hemlig information med andra säkerhetstjänster eller slå i passregister?

Ekot och P 3 gjorde nyligen ett reportage med belägg för att minst fem svenskar dödats i strid. Samma siffror uppger den danska säkerhetstjänsten PET när det gäller dödade danskar, och justerade nyligen upp sin prognos till 65 människor från Danmark som rest till Syrien för att slåss mot regimen.

Antalet döda är en möjlighet att bygga vidare på, eftersom väpnade konflikter har ett skadepanorama. Av alla deltagare i ett krig dödas en del, en del såras, en del försvinner och så vidare. Hur denna fördelning ser ut är dock bland annat beroende på hur intensivt striderna är och hur ojämna de striderna parterna är. Syrien med sina närmare 120 döda per dag under 27 månader är i intensitet hur Afghanistan har varit sedan 1979. Men parterna är jämnare, än vad som varit fallet sedan USA:s och ISAF kom till landet. Statistiken från 2001 när det gäller Afghanistan är därför en sämre vägvisning.

Irak under 2007 verkar vara ett bättre jämförelseobjekt i intensitet, även om det har sina utmaningar. Till att börja med skiljer sig det amerikanska och irakiska försvarsdepartementens siffror åt med tusentals när det gäller stupade motståndsmän. Ett medelvärde ligger kring 5650 för det året, vilket används i det följande.

Nästa problem för statistiken är hur många upprorsmakare det fanns i Irak 2007. Här var ingångsvärdena för året före (2006) nästan skratteretande. Då var bedömningen att motståndet uppgick till högst 20 000 personer. Samtidigt hade nästan lika många dödats från 2003 enligt den amerikanska statistiken, och närmare 25 000 satt i fängsligt förvar. Trots dessa enorma ”framgångar” ökade motståndet sent 2006 och 2007 ändå lavinartat i så fall. Sanningen var antagligen att man inte vill se den negativa utveklingen förrän det nästan var för sent. Siffrorna justerades därför ordentligt under 2007 och slutade kring 70 000 i olika bedömningar, vilket innebär att cirka 8 % av dessa i så fall dödades under 2007.

En motsvarande formel för fem döda danskar leder till c:a 65 personer (korrelerar med PET), vilket skulle kunna vara motsvarande för svenskar. Nu är ju fem personer en alltför liten data för att använda till något statistiskt hållbart, det räcker ju med att tre stycken råkar sitta i ett fordon som blir bekämpad av en helikopter för att statistiken ska bli skev. Dessutom vilar andelen dödade på osäker grund enligt ovan, även om det är ett mindre problem. 8 % döda verkar rimligt under intensiva strider.

Men det finns flera indikationer/förhållanden som gör att den här siffran ändå antagligen är i underkant. Dels faktumet att en stark antiregimpropaganda tidigt och starkt hade fäste i Sverige, vilket torde gynna rekryteringsmöjligheterna och den sociala pressen bland deltagare.

Vi har också det faktum att det bor fler människor i Sverige än i Danmark. Tittar vi dessutom på antalet asylsökande under 2012 från Syrien i Danmark respektive i Sverige, så ser vi antalet är nästan tio gånger högre i Sverige (822 resp. 7814).

Invandrade från Syrien skiljer sig ännu mer åt. Relationen när det gäller invandring och asylsökande från Syrien till Danmark respektive Sverige ser liknande ut över flera år.

Det är rimligt att anta att av de som reser till Syrien för att slåss mot regimen, så är en stor del från just Syrien. Med en minst en tiofaldig population med ursprung från Syrien att rekrytera från jämfört med Danmark talar det också för att siffran 65 är i underkant.

Den sista indikationen är en så kallad single source-information som man bör vara försiktig med, men den är intressant i sammanhanget. I en publicerad intervju för Reuters före midsommar vittnar den 23-årige brittiske medborgaren Abu Khaled, som slagits för Jabhat al-Nusra i Syrien om sina erferenheter:

”When he arrived he found other foreigners in the brigades. Englishmen from London and Birmingham, an Irishman, Russians from the Chechnya region, Chinese, Egyptians, Tunisians, Saudi Arabians, Libyans, others from Denmark, France, and, he says to his surprise, a lot from Sweden.”

Det finns alltså skäl att hålla ögonen på hur det egentligen utvecklas med människor som reser från Sverige för att slåss i Syrien. F&S har dessutom från starten varnat för att konflikten i Syrien inte så lätt låter sig avgöras, utan kan pågå under lång tid. Det innebär i så fall att stridserfarenhet och psykiska skador kommer ackumeleras över tid, vilket ökar risken för terrorattack i Sverige efter hand.

Jag sätter bedömningen till att minst 100 svenskar har rest till Syrien så här långt. Om det skulle vara rätt är i så fall det allvarliga att SÄPO antingen inte har koll på 35 % av de 200 våldsbejakande extremister som myndigheten, enligt egen utsago, håller koll på eller att det borde finnas minst 270 namn på listan.

ÖB landande på Visby flygplats och intervjuades i SVT


För bara en stund sedan landade ÖB Sverker Göranson på Visby flygplats F17G med Flygvapnets Tp84 Hercules med beteckningen 843. På plats fanns SVT:s reporter Kerstin Holm som stod och väntade på att ÖB skulle debarkera flygplanet för en intervju.

Precis innan flygplanet landade på Visby flygplats så landande (enligt både SVT och i intervjun även ÖB själv) även en rote JAS 39 Gripen ur den svenska incidentberedskapen för att tanka. Aktivitetet är enligt ÖB hög över och på Östersjön. ÖB klev av flygplanet civilklädd, i samma gröna tröja som han hade när han tyvärr blev akut magsjuk vid Folk & Försvars rikskonferens i Sälen i vintras. Det lät tyvärr som att ÖB var rejält förkyld under intervjun.

Här hade ÖB ett gyllene tillfälle att omedelbart inleda Almedalenveckan med att gå vidare i kampen för att erhålla verksamhetsmässig balans inom Försvarsmakten. Den enda som fullt ut kan hålla den debatten vid liv i riksmedia är just ÖB. Men tyvärr tog inte ÖB den möjligheten i dag, vilket hade lett till stora rubriker i morgondagens tidningar och i kvällens TV inslag. Det hade lett till att ÖB hade blivit ett hett eftertraktat intervjuämne under de kommande dagarna.


Min första analys av intervjun är att ÖB tagit ett steg bakåt i retoriken jämför med förra året då han som bekant myntade uttrycket "Om inte mer pengar tillförs försvarsbudgeten kan det bli tvunget att avveckla en hel försvarsgren. Armén, Marinen eller Flygvapnet." Dagens intervju var betydligt mer politiskt korrekt och helt i linje med försvarsminister Enströms och regeringens retorik under de senaste månaderna. ÖB inledde med att han står fast vid sina tidigare uttalanden, men att man måste se det i rätt tidsperspektiv samt att ÖB tydligt uttryckte att han"blir upprymd själv när vi ser vilken kvalité vi har, och levererar i dag."

ÖB uppehöll sig länge vid frågan om att Sverige ska försvaras i samarbete med andra (Norge och Finland) och framhöll ett utökat nordiskt samarbete (helt enligt regeringens linje). Han nämnde för Arméns del en nordisk bataljonsstridsgrupp under Cold Response 16. För Marinens del en nordisk gemensam sjöminröjningsstyrka samma år, samt för Flygvapnet en gemensam flyginsats över Island under 2014.

SVT:s reporter Kerstin Holm, mycket påläst i ämnet, konfronterade ÖB med frågan var denna styrka ska sättas in, samt huruvida just detta nordiska samarbete även skulle kunna sättas in för att försvara länderna gemensamt vid ett angrepp? ÖB hänvisade då het korrekt till politiska beslut, men att responsen från dessa länder var övervägande positiva. Man ska då veta att när man på såväl finsk samt norsk politisk nivå tidigare hävdat att ett gemensamt försvar inte är aktuellt. Norge har som bekant sina lojaliteter till NATO, och vad det gäller Finland så vill man sannolikt inte inleda några formella samarbeten utan bred politisk majoritet med hänsyn till Ryssland och det egna landets speciella geografiska läge.

Kerstin Holm avslutande med att ta upp den mycket känsliga och högaktuella frågan kopplat till den Svenska ensidiga solidaritetsförklaringen att vi ska kunna ge och ta emot hjälp i händelse av ett osäkerhetsläge samt om Försvarsmakten har övat detta? ÖB konstaterade att man inte gjort det i den omfattning man önskat, men ansåg att man gjort det i små brottsstycken när man satt upp NBG och där tagit emot styrkebidrag (kompanier) från andra länder. Huruvida man ska använda det som ett incitament för att hävda att man övat för att kunna ge och ta emot hjälp i den omfattning som debatten tidigare avsett kan man nog diskutera.

ÖB avslutade med att han ställer sig positiv till en levande försvarsdebatt vilket är glädjande, men att han önskade att försvarsmaktens personal fick mer kredit för den kvalitativa leverans man gör i dag. Något ÖB har helt rätt i. På frågan o mÖB själv kände uppbackning från politiskt håll så svarade ÖB kryptiskt att han hade en bra dialog med sitt statsråd (läs Karin Enström (m).)

Att regeringsbeslut 5 inte ens nämndes av varken ÖB eller Kerstin Holm i intervjun är mycket oroväckande med tanke på att just detta är en av de mest problematiska frågorna i Högkvarteret just nu. RB5 innebär som bekant att flera hundra tjänster, officerare och civila ska bort samt att HKV ska reduceras i en inte ringa omfattning.


Sammanfattningsvis kan man konstatera att retoriken helt uppenbart mjuknat och att ÖB:s uttalanden ligger mer i linje med försvarsdepartementets och således Moderaternas officiella linje. Om det kan man givetvis tycka. Det kan givetvis även vara så att ÖB har ett ess i rockärmen som han avser att spela ut senare under veckan. Man kan åtminstone hoppas på det. Ett nytt "window of opportunity" är i morgon då SVT kommer att sända en längre intervju med ÖB, vilket gör att vi kommer att få tillfälle att återkomma till frågan då.

Se hela inslaget HÄR. Intervjun startar 15.00 in i klippet. 


Se även ett inslag från förra året och ÖB:s mer tydliga retorik här
%C3%96B%20kr%C3%A4ver%20mer%20pengar


Media: Yle

Almedalen 2013


I dag söndagen den 30/6 startar årets upplaga av Almedalenveckan i Visby. Ett evenemang som växt i stor omfattning de senaste åren. Förra året hade försvarsfrågorna en given plats i debatten varför det blir extra angeläget för oss försvarsbloggare att bevaka evenemanget även i år.

Att försvarsfrågan hamnade i fokus förra året ska vi tacka överbefälhavare Sverker Göranson för. Sällan har en ÖB varit så tydlig som då. "Om inte mer pengar tillförs försvarsbudgeten kan det bli tvunget att avveckla en hel försvarsgren. Armén, Marinen eller Flygvapnet." En mediastrategi som fick stort genomslag i riksmedia. Gissningsvis var det dåvarande presschefen Roger Magnegård tillsammans med Erik Lagersten som låg bakom detta uttalande. Låt oss hoppas att samme Magnegård har hjälpt till med att lägga upp strategin tillsammans med informationschefen även inför årets upplaga.

Svaret kommer vi i skrivande stund att få inom 10 minuter då SVT kommer att direktsända en intervju med just ÖB Sverker Göranson i SVT Play, något som verkligen kan rekommenderas att se.

Varje parti har som bekant även en "egen dag" under veckan. I dag, den första dagen, är det Kristdemokraternas dag i Almedalen något som kommer att avhandlas i ett längre inlägg under kvällen. Vidare så kommer de försvarspolitiska seminarierna att hårdbevakas och kommenteras löpande här på bloggen och på Twitter.

På återhörande senare under kvällen.

Glöm inte att följa Skipper på Twitter för de senaste i försvarsdebatten.

Kristdemokraternas försvars- och säkerhetspolitiska rapport

Idag söndag är det kristdemokraternas dag i Almedalen och partiet kommer då även att frågas ut kring sin avsikt med försvars- och säkerhetspolitiken. Som säkerligen bekant släppte partiet under förra veckan sin försvars- och säkerhetspolitiska rapport där partiets försvars- och säkerhetspolitiske talesperson Mikael Oscarsson har haft god hjälp av generalmajor Karlis Neretnieks (PA). Rapporten presenterades också av Mikael Oscarsson här på WW i ett gästinlägg.

Rapporten är ett slag i ansiktet på den av Regeringen nu förda försvarspolitiken då man starkt kritiserar den rådande situationen inom försvaret och hur dagens försvar ser ut.

Rapporten är välformulerad och strukturerad på ungefär samma sätt som Försvarsberedningens rapporter, vilkens slutsatser den av förklarliga skäl går något utanför och på ett spetsigare sätt. Det första en läsare förmodligen skulle reagera är att Kristdemokraterna i rapporten starkt förespråkar en NATO-anslutning, inte minst för att stärka det nordiska försvarssamarbetet. Det är en uppfattning jag delar. Det är svårt att se att ett djupare samarbete ska gå att realisera när två länder redan är så hårt uppbundna i dessa existerande strukturer och då det skulle krävas stora ekonomiska ansträngningar för att etablera ett parallellt nordiskt system.

Mest anmärkningsvärt är dock förslagen på en ambitiös upprustning av det svenska försvaret. Armén föreslås utökas till tre brigader och därtill separata förband för försvaret av Stockholm och Gotland om en brigadstridsgrupp respektive en bataljonsstridsgrupp. Det handlar alltså om ungefärligen en dubblering av Arméns storlek jämfört med idag.

För Marinens del handlar om en ökning av antalet fartyg så att man kan lösa stridsuppgifter på Ostkusten samtidigt som man skyddar de viktiga importhamnarna på Västkusten och därmed även håller öppet möjligheterna för en utländsk förstärkning av det svenska försvaret, vilket torde innebära en dubblering även av Marinen.

För Flygvapnet vill man behålla 100 JAS 39, vilket i så fall skulle innebära att ytterligare JAS 39E beställs. Bassystemet ska möjliggöra spridning och även skydd på marken. Transportflygsförmågan föreslås behållas på samma nivå som nu och antalet radarspaningsflygplan ökas. Vidare vill man att kvalificerade långräckviddiga luftvärnssystem anskaffas för att skydda vital infrastruktur. Man vill även överväga anskaffning av stridshelikoptrar. Mycket positivt är att man vill tillföra flygstridskrafterna förmåga till långräckviddig precisionsbekämpning av markmål (något som jag kommer att beröra i nästkommande delar av Svenska luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv).

Sammantaget ställer detta helt andra krav på personalförsörjning än IO 14 då man ser att organisationen behöver ökas från ca 54 000 personer till 65 000. Kristdemokraterna konstaterar också att personalförsörjningen idag inte fungerar och man vill för att öka attraktionen bland annat slopa kravet på utlandstjänstgöring för tidvis tjänstgörande soldater och införa en ordentlig utbildningspremie för genomförd GMU i syfte att locka fler. Man vill också se en översyn av förmånerna, veteranpolitiken och officersutbildningssystemet (vilket det för övrigt kommer att följa gästinlägg om inom en snar framtid).


Den organisation som beskrivs av Kd är förmodligen vad som skulle krävas för ett trovärdigt svenskt försvar. En gotländsk bataljonsstridsgrupp skulle till exempel reducera en stor del av den säkerhetspolitiska osäkerheten i Östersjöområdet. Man bör dock komma ihåg att det vi placerar på Gotland i händelse av krig aldrig kommer att komma därifrån och aldrig kommer att kunna förstärkas. Det är alltså av yttersta vikt att det är ett så komplett förband som möjligt med omfattande eget underhåll och luftvärn. Komplettering bör också ske med kustrobotar, vilket i så fall skulle bli ett återtagandebehov i Försvarsmakten eftersom denna förmåga avvecklades för drygt ett decennium sedan. Jag tror också på den föreslagna arbetsordningen att först satsa på ett förverkligande av IO 14 som grundplatta och därifrån gå vidare mot den föreslagna "IO 25". De utredningar som rapporten föreslår, bl a konsekvenser av ett svenskt NATO-medlemskap, ligger också helt rätt i tiden. Viktigast är förmodligen uppdraget till Riksrevisionen att årligen granska och rapportera de militära förbandens status och operativa förmåga i syfte att ge en mer rättvisande bild och att öka öppenheten. Detta bör verkställas omgående.

Rapporten nämner inga siffror på vad kostnaden uppskattas till, dock anser man att den nya organisationen borde kunna vara intagen till 2025. Min egen uppskattning är att den nya organisationen skulle kräva en budgetförstärkning på ca 20-30 mdr kr, varvid Sverige inte skulle hamna långt från NATO:s två-procentsmål.

Det ska bli mycket intressant att se hur Göran Hägglund ska dra detta i regeringen och mot de avogt inställda moderaterna. Rapporten är som sagt en skarp kritik till den hittills förda försvarspolitiken och kan utan tvivel ta en hel del gammelmoderata försvarsvänliga röster. Att döma av läget i Försvarsmakten finns det idag närapå ingen anställd som kommer att rösta på Moderaterna igen, men däremot en stor andel som känner sig partilösa där Kristdemokraterna då kan fånga de röster man så väl behöver för att hålla sig kvar i Riksdagen. Med de anställdas röster följer i regel också deras respektives. I en tid då samtliga partier placerat sig kring mitten i de stora frågorna kan det vara nog så viktigt att våga sticka ut i andra frågor.

Enligt Expressen kommer Hägglund i dagens tal att kräva ett femte jobbskatteavdrag, vilket kommer att kräva sin finansiering genom minskningar av de statliga utgifterna på andra håll. Det återstår alltså att se om Hägglund mäktar att hålla den försvars- och säkerhetspolitiska linjen i kommande budgetförhandlingar – om nu partistyrelsen antar den ovan redovisade rapporten. Det blir också intressant att se vad Folkpartiet ska komma med i sin motsvarande rapport. Vad som tydligt kan konstateras är att i regeringen blir Moderaterna allt mer ensamma i sin vacklande inställning till NATO.


 Missa inte att följa de försvars- och säkerhetspolitiska seminarierna i Almedalen via nätet. Det är dels Försvarspolitisk Arena och Säkerhetspolitiskt sommartorg som båda erbjuder livesändningar via nätet. På Twitter kan man också följa det hela, där det som utspelas och sägs på seminarierna kommer att kommenteras live av åhörarna och andra under hashtaggarna #svfm (Förvarsmakten), #föpol, #säkpol och #sommartorg.


Senare under dagen kommer också del 3 av Svenska luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv.

Media: SvD, SVT, SR, DN, GP, Aft, 2, 3