Försvarsberedningens rapport

Foto: Mikael Kiesbye

Försvarsberedningen släppte i går morse sin omvärldsrapport som man i sammanhanget gett det mindre  passande namnet "vägval i en globaliserad värld". Några tydliga vägval förordas inte i den 249 sidor långa rapporten som öppnar för fler frågor än vad den ger svar.

Det mesta av vikt har redan skrivits rörande rapportens innehåll. I nuläget skulle ett inlägg som avhandlar den enbart bli till upprepningar av det som skrivits. Av den anledningen väljer vi i stället att hänvisa till medias rapportering och sammanställer därför de mest intressanta och läsvärda artiklarna och blogginläggen här nedan. Annika Nordgren Christensens artikel kan särskilt rekommenderas. Annika har en poäng då hon menar att vägvalet är tydligt. Men detta menar hon att regeringen anser att den inslagna vägen med den pågående försvarsreformen är den rätta. En försvarsreform som aldrig kommer att kunna genomföras med nuvarande anslagsnivåer då pengar till personal, materiel och övningar saknas i en stor omfattning samt att rekryteringen som bekant inte på något sätt, främst avseende tidvis tjänstgörande, fungerar som den borde.

Något som kommer att bli högintressant är det uppföljande seminariet som på tisdag arrangeras av Folk & Försvar där man kommer att följa upp försvarsberedningens rapport. Min bedömning är att bland andra Johan Wiktorin och Annika NC just nu sitter och lusläser rapporten för att genom sin egen analys kunna presentera några kloka slutsatser.

Något alldeles extra intressant blir det när FOI:s Mike Winnerstig deltar i radions Studio Ett tillsammans med försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren. Börja med att lyssna på programmet här och dra egna slutsatser vad Winnerstig egentligen säger i programmet. Winnerstig skriver även en mycket läsvärd artikel på SvD Brännpunkt i ämnet.


Efter programmets slut twittrade Cecilia Widegren ut följande rader... Huruvida Widegrens tolkning av Winnerstigs budskap stämmer överrens med verkligheten kan man nog diskutera.




Rörande medierapporteringen är som vanligt Mikael Holmströms analys av beredningens rapport läsvärd. Han konstaterar mycket riktigt att det finns ett gap mellan ord och handling från politiskt håll.
Nu skriver beredningen att försvaret ska ingripa vid kriser och incidenter ”i vårt närområde”. Mellan 2009 och 2013 har alltså försvarets inriktning vridits 180 grader. Nu ska det finnas ”omedelbart gripbara förband tillgängliga utan föregående återtagning, utformade, resurssatta och övade för sina uppgifter”. Det finns bara en hake – det svenska försvaret av idag uppfyller inte de kraven.



Svenskt%20Natosamarbete%20kan%20ut%C3%B6kas


Samsyn%20om%20rysk%20upprustning

TV: SVT (Hela presentationen)

Media: DN1 2, SvD 1 2

Ledare: DN, NWT, SvD, AB, Exp,

Bloggar: Sjätte mannen, Gripen News, Annika N C, Fri värld,

Försvarspolitiker: Cecilia Widegren, Staffan Danielsson

Läs hela rapporten här

Försvarsberedningens tydliga vägval

”De globala utmaningarna och hoten, inklusive situationen i vårt närområde, teknikutvecklingen och den allmänna säkerhetspolitiska utvecklingen, understryker behovet av att fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av Riksdagen 2009.”

Svensk försvarspolitik har stått vid en tvåvägskorsning och alla som väntat på upplösningen av vårvinterns försvarspolitiska drama fick nytt syre redan vid rubriken på Försvarsberedningens rapport ”Vägval i en globaliserad värld”. Vilken väg slår man in på? Nu skulle äntligen beskedet komma.

Under presskonferensen, presentationen av rapporten i Folk och Försvars regi senare under förmiddagen och framför allt efter genomläsning av den står det klart att vägvalet är glasklart: Man fortsätter på den inslagna vägen och, som citatet ovan visar, tar man den nuvarande omvärldsutvecklingen som argument för att inriktningen är rätt. Försvarsreformen ligger därmed fast. Det är mer av samma jämfört med tidigare rapporter – mer samarbete med andra, mer osäkerhet i omvärlden, mer nordiskt, mer NATO och mer Ryssland.

Den upptrissade stämningen inför rapportavlämningen speglades också vid en ganska irriterad pressträff, där tanken om att man enbart skulle göra enskilda intervjuer efter presentationen verkade provocera de samlade journalisterna, som helt enkelt körde över denna ordning och började ställa frågor.

Självklart var rysslandsbilden i fokus. Vid den efterföljande presentationen i Folk och Försvars regi, där samtliga ledamöter deltog, var det lite mer tillbakalutad stämning  och då framgick tydligt vilka problem som tornar upp sig inför fas två. Nu har partierna skrivit ihop sig om den säkerhetspolitiska bedömningen samt inriktningen och de konkreta slutsatserna återstår vad gäller ambitionsnivå och förmåga. Och då börjar det genast spreta i två olika tolkningar av vad man egentligen har kommit fram till: Peter Hultqvist (S) förklarar sig nöjd med att man nu har en bra plattform att utgå ifrån och var tillsammans med Folkpartiets Allan Widman tydlig med att nästa fas för deras del innebär förstärkningar av förmågan (samt mer pengar), medan framförallt Peter Rådberg (MP) och Torbjörn Björnlund (V) betonade beredningens slutsatser om att den ökade ryska förmågan inte innebär ett ökat hot mot Sverige. Den moderata linjen torde vara – efter statsministerns hint om mer pengar till försvaret i höstens budget – att reformen fortsätter i den takt ekonomin medger, men att man nu tillskjuter lite pengar för att det ska medges ett något snabbare förverkligande än den nuvarande bedömningen om en bra bit bortom 2019.

För egen del tycker jag skrivningarna om Ryssland är ganska nyktra. Jag kan inte se att man skönmålar eller utelämnar väsentliga delar. Det jag saknar är istället en ambition att påverka utvecklingen, inte bara att reagera på den i dystra deterministiska termer. Jag instämmer i allt vad beredningen skriver om samarbeten hit och dit – inom Norden, med NATO och Baltikum – men vad kan man göra för att påverka utvecklingen positivt, vid sidan om goda samarbetens positiva inverkan i sig? Vad vill vi spela för roll i Östersjöregionen? I EU inför rådsmötet i december? Beredningens föreslår att Sverige ska:

”(…) verka för att stärka EU som säkerhetspolitisk aktör genom att utveckla EU:s förmåga att planera, leda och genomföra civila och militära krishanteringsinsatser”.

Och det låter ju bra. Men hur rimmar det med verkligheten så som den ser ut idag? Detta är särskilt intressant inför det kommande EU-parlamentsvalet. I tider av ekonomisk och social oro sprider sig isolationistiska och protektionistiska strömningar i EU:s medlemsländer och det är inte svårt att förutse en valrörelse som även i Sverige går ut på att vara mest ”Sverige först”. Där tycker jag möjligen att beredningen kunde grävt lite djupare – om utvecklingen inom EU går åt motsatt håll, vad innebär det?

Beredningen är mer problematiserande när det gäller relationen EU-NATO:

”Problemen rörande relationen mellan EU och Nato riskerar att möjligheterna till samarbeten som finns i Europa inom förmågeutvecklings- och krishanteringsområdet inte kan tas till vara fullt ut. På arbetsnivå har samordningen och koordineringen av aktiviteterna inom ramen för EU:s Pooling and Sharing och Natos Smart Defence fungerat väl. Samarbetet hämmas dock av att dialoger på högsta nivå omöjliggörs. EU:s snabbinsatsstyrkor och Natos snabbinsatskoncept (Nato Responce Force, NRF) skulle kunna komplettera varandra men det finns risk för konkurrens vad gäller styrkegenerering inom Europa för de länder som bidrar till både EU:s och Natos snabbinsatsstyrkor.”

Vidare skriver man:

”Dialogen och utvecklingen av det Euroatlantiska partnerskapet inom ramen för partnerskap för fred står inför flera utmaningar och möjligheter. Detta främst som ett resultat av avvecklingen av Afghanistaninsatsen och utvecklingen i Natos södra och östra grannskap. Med en dialog som inte kan luta sig mot ett deltagande med trupp i en pågående insats kombinerad med ett större europeiskt fokus på förmågeutveckling och interoperabilitet, måste partnerländer som Sverige och Finland hitta nya former för inflytande i Nato. Detta förutsätter ett proaktivt förhållningssätt till de möjligheter som uppstår.”

Möjligen är det dylika utmaningar som ska diskuteras i en kommande utredning. Beredningen skriver (sid 227-228):

”Som ett led i att klargöra vilka prioriteringar Sverige bör göra gällande i det nordiska samarbetet är det viktigt att utvärdera hur Sveriges försvarspolitiska samarbete i Norden, inom EU, med Nato och andra berörda fora kan utvecklas. Hur dessa samarbeten ska kunna förbättras ytterligare, bör analyseras och utvecklas i särskild ordning.”

I särskild ordning är på ren svenska en utredning. Detta fick mig att på Twitter brista ut i att NATO kommer att utredas, vilket i sin tur fick Staffan Danielsson, centerpartistisk beredningsledamot, att påminna om tidigare nästan identiska skrivningar i beredningens förra rapport (Försvar i användning, Ds 2008:48). Jag minns dem, och författaren har alltid tolkningsföreträde, men jag vill nog hävda att den nya skrivningen ”Som ett led i att klargöra vilka prioriteringar Sverige bör göra gällande (…)” etc är starkare. I synnerhet när man betänker de andra formuleringarna om NATO och EU som återges ovan. Staffan Danielsson och jag delar uppfattning om behovet av en NATO-utredning sedan många år tillbaka, och jag tycker han får vatten på sin kvarn i beredningens nya rapport. Skrivningar om att Sverige ska utveckla förutsättningarna för ge att och ta emot stöd som också kan vara militärt, samt att Försvarsmaktens samverkansförmåga med andra länder och organisationer bör utvecklas i detta avseende, talar även det för en utredning.

Några andra frågor och förslag som riskerar att drunkna i uppmärksamheten kring Rysslandsbilden:

  • Försvarsberedningen föreslår att det svenska deltagandet i FN-ledda fredsfrämjande insatser ska öka.
  • Användning av militära resurser: Beredningen skriver:

”Förmågan att samutnyttja militära och civila resurser, inklusive polisiära, bör öka. Genom ökat samarbete säkerställs en högre effektivitet att hantera olika typer av händelser som utgör hot mot vårt samhälle. Detta samarbete ska inte bara omfatta materiellt stöd. (…) Genom en mer samordnad planering, gemensam övning och utbildning, tydligare ansvarsfördelning och gemensamt resursutnyttjande stärks förmågan både hos civila aktörer och hos Försvarsmakten, att ömsesidigt ge och ta emot stöd. Det är också en förutsättning för att skapa ett mervärde och ett mer rationellt utnyttjande av de resurser som samhället investerar i det samlade säkerhetsarbetet.”

Nyckelmeningen här är ”Detta samarbete ska inte bara omfatta materiellt stöd”, dvs man ska kunna dra på personella resurser – vilket är en långdragen fråga med stor känslighet i Sverige.

  • Om klimatets säkerhetspolitiska dimension:

”De förväntade miljö- och klimatförändringarna är en avgörande utmaning för vår jord och de utgör ett allvarligt hot mot människors grundläggande levnadsvillkor, stabilitet och säkerhet. (…) Klimatförändringarna påverkar i delar av världen de grundläggande livsvillkoren och ekonomiska förutsättningarna. Detta kommer att ha en avgörande betydelse för utvecklingen globalt.”

  • Vidare beställer beredningen utredningar om vad som är en ”rimlig ambition avseende säkerhet för samhällsviktig infrastruktur och försörjningssäkerhet vid extraordinära händelser och höjd beredskap” samt ”utreda hoten och riskerna inom informations- och cybersäkerhetsområdet. Utredningen bör se på möjligheten att fortsatt stärka it-robustheten i samhället och analysera behovet av cyberförmågor.”

Tre exempel på frågor som beredningen enligt min mening inte följer upp eller fullföljer:

  • Beredningen föreslår att information ska utbytas mellan de nordiska länderna utbyts rörande nationell försvarsplanering i syfte att skapa en bättre grund för det fortsatta samarbetet. Bra ambition, men här kommer våra olika organisationstillhörigheter att försvåra . Och varför inte ta steget fullt ut och försöka samplanera istället för att informera varandra i efterhand? Jag passar på att tjata en gång till om hur bra det hade varit med en Nordisk försvarsberedning.
  • Beredningen väljer, i god svensk tradition, att skriva ut den ena sidan av varför vi deltar i internationell krishantering:

”Genom deltagande i fredsfrämjande insatser bidrar Sverige till fred, stabilitet, hävdande av internationell rätt och respekt för mänskliga rättigheter samt motarbetar hot från stater och ickestatliga aktörer mot svensk och internationell säkerhet.”

Den andra sidan handlar om inflytande och reformtryck och nämns sällan eller aldrig.

  • Om NRF (NATO Response Force): ”NRF kommer att bli en viktig del i Natos framtida utveckling av militär förmåga och vara ett nav i CFI. Det innebär att de mest avancerade och komplexa övningarna, liksom det mest djupgående arbetet med interoperabilitet, är kopplade till utvecklingen av NRF.” Men Sverige ska inte göra Finland sällskap och vara med. Socialdemokraterna håller fortfarande emot. Det har varit pågång i flera år med ett svenskt deltagande, men (S) stoppade det senast det var på tal. Inte främst av principiella skäl, iaf inte vad som angavs utåt, utan för det faktum att man lägger på Försvarsmakten ytterligare uppgifter utan att skjuta till resurser och att det bidrar till nya svarta hål i ekonomin etc. Centern var också emot. Det hade varit intressant att höra hur argumentationen gick denna gång.
  • CFE-avtalet: Försvarsberedningen skrev (2007) att CFE (Conventional Armed Forces in Europe)  är ”centralt för europeisk säkerhet”. Jag finner inte att beredningen följer upp detta, med anledning av situationen kring CFE, när Ryssland som bekant har suspenderat sitt deltagande och NATO:s medlemsstater har upphört med informationsdelningen.

Beredningens ordförande, Cecilia Widegren (M), berättade vid presskonferensen att anvisningarna till beredningens nästa rapport kommer under sommaren. Fortsättning följer således.

PS. Detta är en initial betraktelse över en rapport jag inte hunnit lusläsa, jag får möjligen anledning att återkomma efter mer noggranna studier.

Rekrytering är nog inte viktigt för Flygvapnet

Försvarsmakten har problem att rekrytera personal. En identifierad anledning är det dåliga intresset för försvarsfrågor vilket i sin tur hänger ihop med felaktigt sätt att informera och kommunicera med intressanta målgrupper.

Flygvapnet har att ta eget ansvar för sin rekrytering och inte lita på de landsomfattande svårbegripliga försvarsmaktskampanjerna vilka mest applåderas inom mediabranschen. Flygvapnet tar inte det ansvaret i tillräcklig stor grad. Färska exempel är den nyss genomförda flygdagen på Hässlö och den om en vecka planerade dito på Säve i Göteborg.
Det åskådare vill se är flygvapnets flygplan både på marken och och i luften. Att gå på en flygdag kan också vara den mycket unge besökarens trigger till att i framtiden välja Flygvapnet.

På Hässlö visades en C-130 Hercules på marken där folk fick titta in. Det var bra. Gripen kom flög en stund och återvände till F 7, landade aldrig, ej heller någon maskin på marken för statisk förevisning. Dessutom inga rekryteringstånd eller utställningar. Veteranflyget från Såtenäs visade dock upp en civil Viggen samt civila SK 60 och Hawker Hunter vilket var bra. Flygvapnets insats var dock inte mycket att skryta med.

Kommande evenemang på Säve har enbart veteranflyget från Såtenäs på plats. en Gripen skall flyga men på marken står, hör och häpna, en plastmodell av Gripen i full skala. Helt underkänt och som en flygofficer på
F 7 uttryckte det: "Man skäms". Dessutom lär infoansvarig på Såtenäs sagt att det är ingen idé att satsa på flygdagar då det bara kommer småungar och pensionärer. Med den inställningen lär det inte bli mycket kommunicerat med flygdagsbesökarna och eventuella intresserade.




Försvarsberedningens öden och äventyr – Examen Säkpol (del 5)

Försvarsberedningens ordförande, Cecilia Widegren (m), avslutade nyss pressträffen kring beredningens rapport Vägval i en globaliserad värld. De stora dragen i beredningens slutsatser är att osäkerheten har ökat, att Sverige bör fördjupa det nordiska-(baltiska) samarbetet och att säkerhetspolitiken fortsatt ska vila på solidaritetsförklaringens grund.

Ledamoten Johan Wiktorin kommer att kommentera Försvarsberedningens rapport på Folk och Försvars seminarium på tisdag, där han deltar tillsammans med Annika Nordgren Christensen (också ledamot) och Josefine Karlsson från IKFF. Hans kommentarer och bilder kommer att läggas ut i samband med detta evenemang.

Inför försvarsberedningens rapport

Som uppladdning inför morgondagen då försvarsberedningen släpper sin rapport så rekommenderas detta klipp på 15 minuter där SVT:s Mats Knutsson intervjuar Cecilia Widegren (m) och Peter Hultqvist (s). Varning utfärdas dock för nymoderata floskler och Widegrens svammel om militära hot. Det är väldigt tydligt att Moderaterna och Socialdemokraterna helt och hållet har bytt plats i försvarspolitiken. Hultqvist har till skillnad från Widegren förstått vad som är det viktiga och pratar enbart om militär förmåga och kapacitet i närområdet och inte om ett hot mot Sverige i dag.

Hade det förelegat ett militärt hot mot Sverige här och nu så hade Försvarsmakten mobiliserat! Det vore nog smakfullt om någon kunde vara vänlig att informera Cecilia Widegren om just detta faktum och med anledning av det sluta svamla om att det inte finns något hot mot Sverige i dag. När försvarsberedningen ska göra en analys av omvärldsläget så måste det handla om att se till helt andra saker än spekulationer om hot eller inte hot.

Att det råder oenighet inom försvarsberedningen in i det sista bådar inte gott för resultatet. Det blir som media tidigare beskrivit onekligen en kohandel på upploppet. Oddset för att Widegren lyckats klämma in meningen "från en mycket låg nivå" i rapporten är lika med noll. Tragiskt!

Bloggar: Sjätte mannen
Debatt: Hans Wallmark (m) lriksdgasledamot??
Media: SvD,

Syrien – Assadimperiet slår tillbaka

Utvecklingen kring konflikten i Syrien går nu snabbare och snabbare inför det annonserade mötet på rysk-amerikanskt initiativ. Tyvärr är utsikterna mörkdystra, även om vi försöker leta efter den lilla strimman av hopp som finns. Häng med på en rekapitulation av vad som hänt sedan det senaste inlägget.

- Assads styrkor har tagit tillbaka initiativet och pressar med understöd av Hizbollah tillbaka rebellenheter kring Homs. I synnerhet sker hårda strider i staden Qusayr mellan Homs och den libanesiska gränsen. Iran har annonserat ett stort lån till Syrien med fördelaktiga villkor för regimen. Tehran har inte råd att förlora sitt inflytande i Syrien.

- Hizbollah har med buller och bång gått in öppet i konflikten. Generalsekreteraren Hassan Nasrallah annonserade storstilat att det handlade om ”Motståndet”, det vill säga kampen mot Israel. Frankrike uppskattar att organisationen satt in 3-4000 soldater i striderna. Dagen efter sköt någon (sunnitisk?) gruppering en raket mot Hizbollahs fäste i Beirut.

- Rebellerna träter inför öppen ridå. Vid mötet i Istanbul under helgen fångade TV-kamerorna in flera pikanta scener med vredgade eller frusterade deltagare. Framförallt verkar deltagarna ha svårt att fördela delegater i det som nu heter Syriska rådet. Som lök på laxen kom därefter en kommuniké från de största enheterna på marken i Syrien som i ett gemensamt uttalande under den nya benämningen Revolutionära rörelsen tog ett generellt avstånd från exilpolitikerna i Syriska rådet.

Omvärldens stöd har minskat över tid. Från början deltog 80 länder i möten som Syriens vänner. Vid det senaste mötet för snart ett par veckor sedan deltog elva länder. Och det är klart, med rebelledare som äter organ från en stupad syrisk soldats kropp, så får den egna marknadsavdelningen ett problem. Rebellernas Abu Graihb?

Det har inte hindrat den republikanske senatorn John McCain att besöka chefen för Free Syrian Army (FSA), brigadgeneral Idriss inne i Syrien. En viktig signal om amerikanskt stöd för den delen av rebellrörelsen, men frågan är om det får något reellt resultat på skeendet.

- EU avslutade i fredags sitt vapenembargo efter hård debatt. Bland annat Sverige, Finland och Österrike orkade inte hålla emot Storbritannien och Frankrike. Resultatet blev en märklig kompromiss, där EU ska avvakta en rapportering i augusti samtidigt som det inte längre finns ett embargo. Syrien behöver färre vapen, inte fler.

- Den ryska sidan, som ju har enklare att fatta beslut än EU, har förstås inga problem att leverera vapen. Washington Post publicerade häromdagen en syrisk begäran till Ryssland om obegränsade leverenser under obegränsad tid. Det handlar framförallt om eldhandvapen och ammunition. När det gäller frågan om det mycket avancerade luftvärnssystemet S-300, så flyger det påståenden fram och tillbaka. Ryssland har för första gången nämnt systemet vid namn och Assad sa i kväll i Hizbollahs TV att han redan har (edit: delar av) systemet. Israeliska företrädare har gjort helt klart att landet kommer se till att Syrien inte ska kunna använda systemet. I klartext innebär det flyganfall, vilket Assad personligen har förklarat att Syrien omedelbart kommer att svara med attacker på Israel.

- I skymundan händer det också saker i Jordanien. Landet står snart värd för den stora övningen Eager Lion med deltagare från 18 länder. Jordanien har också begärt skydd av Patriotsystem samtidigt som det blir fler och fler strider i södra delen av landet mellan regimens styrkor och egna, sunnitiska rebeller som vill störta det jordanska politiska systemet – möjligen med undantag av kungafamiljen.

- I Libanon dödades cirka 20 personer i gatustrider i Tripoli under förra veckan mellan pro- och anti-Assad-anhängare. Tre libanesiska soldater dödades av okända vid en vägspärr samma dygn som raketbeskjutningen av Beirut. Hizollah har dessutom hunnit med att ”utvisa” Hamas från Libanon, medan det amerikanska utrikesdepartementet kräver att Hizbollah drar sig tillbaka till Libanon. Detta gör också rebellerna som förklarat att de inte kommer till Genevé om Hizbollah är kvar i Syrien.

…….

Vad innebär då allt detta? Min slusats av det politiska läget är att det inte kommer att bli något vapenstillestånd eller ens eld-upphör. Det enda som förenar Ryssland och USA är ett intresse att inte låta sunnitiska extremister komma till makten i Syrien och få kontrollen över väldiga arsenaler. I övrigt ser det mörkt ut, främst beroende på lokala och regionala faktorer.

Det är framförallt läget på marken som visar att det har varit ganska oförändrat i två år. Rebellerna behärskar endast en av 19 provinshuvudstäder. Det innebär att Assad sitter säkert ännu ett tag. Han meddelade i kväll att han kommer att åka till Genevé som Syriens representant och att konferensen i princip är en positiv händelse. Eftersom rebellerna och omvärlden hittills haft förbehållet att Assad ska lämna makten, så är hans närvaro ett rött skynke för framförallt rebellerna.

Samtidigt skulle tomma rebellstolar vid konferensen innebära stora problem för framtoningen och möjligheten att komma framåt. Å andra sidan är risken överhängande att deltagande rebellrepresententer inte har något starkt mandat, vilket Assad kommer att exploatera hänsynslöst.

Jag landar alltså i att konferensen inte kommer leda till något genombrott, snarare tvärtom. Det gör att den yttre manövern ökar i betydelse. Att Syrien är i akut behov av omfattande humanitär hjälp är glasklart, och helst skulle ju de flesta önska sig en intervention baserat på Responsibilty to Protect (R2P). Men alla möjliga militära interventioner från väst stupar på kombinationen av tre faktorer.

1. Det kommer inte bli något mandat från FN:s Säkerhetsråd, alldeles oavsett hur liten den eventuella interventionen skulle vara.
2. Assads militära dispositioner och grundläggande styrka skulle innebära ett motstånd mot interventionsstyrkor, främst från luftvärns- och artilleriförband. Dessutom finns den nya ryska Medelhavseskadern som en fleet-in-being utanför Syrien med tre ytstridsfartyg och fem amfibiestridsfartyg plus eventuella ubåtar.
3. En allmän krigströtthet efter Afghanistan och Irak. Denna förstärkt med faktorerna ovan skulle ytterligare minska aptiten för att ta politiska och militära risker.

Nej, ställ in er på en sommar med ytterligare elände och ökad risk för en ytterligare utvidgning av kriget. Som det heter i det arabiska ordspråket:

”Två svärd passar inte i en slida”

Veterandagen 2013

Igår var det Veterandagen med högtidsfirande runt om i landet. Vid Sjöhistoriska museet i Stockholm genomfördes ceremonin med medaljutdelning och med invigning av veteranmonumentet Restare. Det var hans majestät Carl XVI Gustaf som invigde monumentet och hans tal till veteranerna var av god klass.

De medaljer som delades ut var Försvarsmaktens medalj för sårade i strid och Förtjänstmedalj, med och utan svärd. Alla mottagarna var självklart förtjänta av sina medaljer och det är spännande att det var ca 50 år mellan de strider som renderat utmärkelserna, från Kongo på tidigt 60-tal till Afghanistan ifjol.

Efter den formella ceremonin var det bjudning i ett tält med mer utdelning av utmärkelser, från Svenska Veteranförbundet Fredsbaskrarna. Bland andra fick Johanne Hildebrandt välförtjänt förbundets förtjänstmedalj i silver för sitt arbete för Sveriges veteraner.

Slutligen utsågs Årets Veteran. Utmärkelsen tilldelades soldaten Rikard Johansson från Helsingborg för hans engagemang för veteraner, både hemma i Sverige och i Afghanistan.

Rikard Johansson, Årets veteran 2013



Veterandagen var väldigt trevlig, vädret till trots. Ceremonin var värdig och jag uppskattade den nya veteranhymnen som framfördes på ett mycket bra sätt. Men det som framkallade mest känslor var ändå Vid dagens slut - Bred dina vida vingar. Den påminde mig om de som inte finns med oss längre. Här är ett klipp från när den framfördes på Ystad Tatoo 2003:




Veteranmonumentet Restare då? Jag är fortfarande inte helt överens med utformningen men jag ska ge det en chans. Det är bättre än ingenting och vem vet, man kanske kan gilla det? En påläst historiker berättade för mig om massiva protester mot andra monument runt om i världen, monument som i kritiken mot Restare använts som önskade målbilder. Som det kan vara.

EFTERLYSNING: vems bandvagn?

Vad är det för Hägglunds-liknande bandvagnar som Rysslands försvarsminister just fick se? Original eller kopior?

Imorgon ska försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport släppas, den senaste gjordes 2007. Inför upploppet har i alla fall en bloggkollega tagit upp att Polen just rekordhöjt sina försvarsambitioner. I vanliga svenska medier är Polens beslut så vitt jag vet ännu orapporterat.

En till efterlysning, är det någon som sett minsta notis i rikssvenska medier om att Finlands statsminister vill se mer Nato-debatt och att en av landets f.d. försvarsministrar förordar en försvarsallians Finland-Sverige och har målat upp en vision av en finsk-svensk försvarsmakt. Någon?

Försvarsberedningen = Mellanmjölk och Lätt&Lagom?



I slutet av innevarande vecka kommer försvarsberedningen att redovisa resultatet av sin omvärldsanalys, det första steget i arbetet som ska utgöra grunden för ett nytt försvarsbeslut. 

Arbetet har som bekant pågått ända sedan förra sommaren under ledning av nymoderaten Cecilia Widegren. Att just Widegren fick uppgiften att leda beredningen har många tagit som intäkt för att det hela handlar om att utföra ett beställningsjobb åt den moderatledda regeringen. Något man är benägen att hålla med om när man följt Widegrens aktiviteter och uttalanden runt svensk försvars- och säkerhetspolitik. Cecilia Widegren får nog betraktas som en av de mest lojala nymoderater Reinfeldt förfogar över då hon aldrig devierat en enda grad från regeringens officiella linje i försvarspolitiken. Förtroendet för Widegren är delvis på grund av just det mer eller mindre lika med noll. Bland annat genom debattartiklar som den här där hon bitit märke i att "vår försvarsförmåga är bättre idag än vad den varit på 10–20 år". Ett svar hon skrev till denna artikel som i sammanhanget nog får betraktas som mer saklig och korrekt än Widegrens svar..

Enligt medias rapportering pågår just nu en omfattande kohandel för att samtliga ledamöter i försvarsberedningen ska kunna skriva på dokumentet och således stå bakom innehållet som ska redovisas på fredag. Med diametralt skilda uppfattningar om framför allt Ryssland och den militära förmågeuppbyggnad som nu pågår kan arbetet inte bli annat än svårt att hantera inom beredningen. I synnerhet då Moderaterna konstant använder mantrat att allt i Ryssland sker "från en mycket låg nivå" samtidigt som Socialdemokraterna och Folkpartiet gör en helt annan bedömning innebär att utfallet kommer att bli mycket intressant att läsa. Det är svårt att se att Peter Hultqvist skulle falla till föga för ordförande Widegrens låga nivå.

Med anledning av försvarsberedningens kommande rapport så skriver Stefan Ring och Lars Fresker i dag en mycket bra artikel där de tar upp ett problemområde som politikerna alltid fastnar i, närmare debatten om hot. Ett ämne som för våra politiker tyvärr förvirrar mer än leder till något konstruktivt. Skribenterna gör en mycket intressant liknelse med pyromanen som flyttar in i grannhuset. En liknelse som de flesta sannolikt kan ta till sig, kanske även politikerna.
"Debatten kring hotbilder gör att diskussionen kring försvaret blir förvirrande. Många av de risker vi står inför idag kan inte fångas i en klassisk hotmodell. Däremot bör försvars- och säkerhetspolitik fortfarande ses som statens omistliga kärnuppgift."

Försvarsberedningen har i samband med sitt arbete att ta fram rapporten gjort en mängd resor, bland annat till Ryssland. Efter dessa resor har ett och annat märkligt uttalande levererats, något vi kommenterat tidigare på bloggen. Men frågan är om alla dessa resor man gjort verkligen har gjort någon nytta? Tidigare moderata ledamoten i försvarsutskottet Rolf K Nilsson gav för en tid sedan sin egen syn på just detta och även en hel del annat på sin blogg. Ett mycket läsvärt inlägg.


Förra hösten gjordes här på bloggen en enklare analys av ledamöterna i beredningen där man fick röd eller grön stämpel beroende på om ledamoten bedöms ha den politiska ambitionen att satsa på försvarsfrågan även i budgetsammanhang (grön), eller om ledamoten utgör en uppenbar risk för en fortsatt försvagning av Sveriges försvar (röd). När vi i dag gör samma analys kan man hoppas på att samtliga (s)-ledamöter går i Peter Hultqvist spår, och således får gröna stämplar. Mycket tyder på detta när man läser de tre ledamöternas gemensamma debattartikel i SvD. Min tidigare tes om att Staffan Danielsson även i fortsättningen får betraktas som rödstämplad då bedömningen är att han och Centern kommer att gå på Moderaternas linje. Detta har tyvärr stärkts ytterligare den senaste tiden efter att följt debatten. Staffan har tyvärr en tendens att aldrig ta ett tydligt ställningstagande, framför allt går han aldrig mot regeringens nuvarande linje i försvarsfrågan vilket är mycket olyckligt. Han borde i stället gjort gemensam sak med Allan Widman och Folkpartiet.

Med detta som utgångspunkt, samt medias senaste rapportering om att det pågår kompromissande ända in i kaklet stärker tyvärr tesen att det kommer bli en mycket urvattnad och intetsägande rapport som kommer att kunna liknas med en kasse med Mellanmjölk och Lätt & Lagom.

Men som så många gånger tidigare, låt oss hoppas att den analysen är fel och att vi blir positivt överraskade.

Media: SvD,
Bloggar: Försvars & Säkerhet, Sjätte mannen, Rolf K Nilsson,
Myndigheter: Försvarsdepartementet

Varmt hav


Våren och försommaren har ju börjat otroligt varmt här hemma i Sverige dels metrologiskt dels har ”nattväktarstaten” satts på hårda prov genom offensivt agerande av annan statsmakt mot den och inhemska kravaller. Så här dagarna innan Försvsberedningen presenterar sina tankar tänkte jag ett inlägg som berör dels den ökade övningsverksamheten i Östersjöregionen dels tongångarna mellan då främst de östra NATO länderna och Ryssland..

De två övningarna jag kommer beröra är främst av operativ karaktär men även vissa fall är de av strategisk karaktär. Det man måste ha i åtanke är också att det sker över tiden just nu en stor mängd taktiska övningar både av de Ryska stridskrafterna samt av NATO och de NATO anslutna ländernas egna stridskrafter kring Östersjön. Det är egentligen dessa som är intressanta men tyvärr så skrivs det ytterst lite om dem.

I inlägget kommer jag utnyttja begreppet ”blocken” och det är inte för att försöka återuppliva gamla tankar från en svunnen tid. Men ser man hur främst Ryssland försöker framhäva CSTO och på den andra sidan står NATO blir det lättare att resonera i de termerna.

För övrigt idag (130527) så genomförs den fjärde stora larmövningen i Ryssland precis innan vi går ur andra kvartalet i år, någon verkar försöka höja förmågan på sina förband avsevärt eller förändra sin normalbild rörande militär övningsverksamhet.

BAKGRUND

Steadfast Jazz 2013.Är den största NATO övningen på ca 20 år. Den genomförs i Estland, Lettland, Litauen och Polen. Det övergripande syftet med övningen är att dels validera ledningsstrukturen för NATO gemensamma ledning dels öva NATO snabbinsatsstyrkor.

Det officiella scenariot för övningen verkar ej "sipprat" ut på internet än, men man bör kunna anta att de till del kommer öva moment som ingår i "Eagle Guardian" d v s NATO försvarsplan för Polen och Baltstaterna d v s en Artikel 5 övning enligt NATO stadgarna.

Ser man till den senaste stora NATO övningen i området, Annaconda-12, som gick i Polen ifjol så kan man nog läsa ut del av ett troligt scenario i Steadfast Jazz. I Annaconda så var scenariot i stort att ett angränsande land (dock med fiktiva namn) gjorde territoriella anspråk och NATO stridskrafterna skulle försvara det territoriet.

Zapad 2013. Det övergripande syftet med Zapad'13 är att försvara sig mot en väpnad angripare som angriper det egna territoriet. Likväl som Annaconda-12 var för NATO. Samt att Vitryssland skall öva mobiliseringsförfarande.

En intressant aspekt rörande Zapad'13 är att man skall ha tagit hänsyn till de senaste årens NATO övningarna i området för att utforma övningsupplägget. Detta tyder på att tyngdpunkten på att möta en högteknologisk motståndare i det Västra militärdistriktet ej har rubbats och att man fortfarande ser sig själv som teknologiskt underlägsen.

Likväl som med Steadfast Jazz har inte något officiellt scenario sipprat ut än, men som med Zapad'09 där det officiella scenariot var terroristbekämpning fast i själva verket övades enligt bedömare i efterhand en anfallsrörelse in mot Polen så har det spekuleras främst kring två scenarior. Dels att det är en återupprepning av Zapad'09 dels ett scenario för att bryta en blockad mot Kaliningrad.

Tongångar. En intressant aspekt som lyfts fram på internet är en rädsla att Steadfast Jazz skall utlösa någon form av cyberattack mot Polen eller Baltstaterna. Detta finner jag intressant för denna rädsla måste komma någonstans ifrån, det gamla ordspråket ingen rök utan eld lämpar sig väl. Nu behöver ju inte detta ske men bara att det öppet diskuteras tyder på en rätt hårdförd stämning under ytan mellan länderna måste råda.

Likväl som att någon form av energiblockad kan uppstå mot de Östeuropeiska NATO anslutna länderna. Att övriga Västeuropeiska länder kan tänkas ana att något sådant kan uppstå, kan tänkas m h t det försenande och motstånd till upprättandet av ”Eagle Guardian” som uppstod.

Från ryskt håll har det framförts att man inom en 20 års period skall vara beredd på att krig kan komma sen i vilken riktning (V-S-Ö) det har inte framförts. Man har även från ryskt håll framfört stark kritik mot främst de Östeuropeiska NATO länderna för vad de anser är en frambasering och upprättande av NATO infrastruktur så nära dess eget territorium.

Likväl som Polen framförde kraftig kritik mot Ryssland efter Zapad'09 kom Ryssland att framför kraftig kritik mot Polen och NATO efter genomförandet av Annaconda-12. Så det är rätt tydligt att ett munkäbbel genomförs mellan å ena sidan de Östeuropeiska NATO anslutna länderna å andra sidan Ryssland.

INNEBÖRD

Båda ”blocken” övar just nu försvarsövningar där det ur min synvinkel tydligt markeras att den andra parten är en aggressor. Det här kan ju betyda allt eller inget, men vi kan ju alla enas om att ingen av dem övar ”peacekeeping” eller ”antiterror” operationer. Att blunda för det vore riktigt naivt.

Ur NATO synvinkel kan det vara att man gör återtag på något som man ej hunnit med under ett rätt intensivt decennium m h t ISAF. Det kan även vara att man försöker ”famla” efter en roll för ett post ISAF NATO.

Ur en Rysk synvinkel kan det vara att man ”upplever” ett hot mot dess eget territorium de har inga randstater som tar den första ”smällen” likt efter 1945. Där den allena rådande bilden var att man skulle möta konflikten innan den råda själva moderlandet och inte återupprepa den förstörelse som skede mellan 1941 intill 1945.

En annan sak man ej får förglömma är att bara för att man säger att övningarna har en defensiv karaktär så råder det inget tvivel om att anfall är alltid bästa försvar får då dikterar man striden till del på sina egna villkor, vilket är en av faktorerna man måste använda för att skärskåda övningarna från båda ”blocken”.

En tydlig kraftsamling av förband och förmågor börjar ske till Östersjöregionen delsgenomför NATO egna mindre övningar dels NATO anslutna länder egna övningar intill själva crescendot i form av Steadfast Jazz. På den andra sidan gör Ryssland på motsvarande sätt i form av mindre övningar och kraftsamling av förband och förmågor intill dess crescendo i form av Zapad'13.

SLUTSATSER

När det kommer till övningar kan man läsa in mycket så man måste vara kraftigt kritisk och egentligen enda gången man kan vara säker på vad som i stora drag övats är om man varit övande förband på hög nivå eller varit involverad i ledningen på högre nivå.

Vad man kan se är dock att båda ”blocken” övar mot väpnat angrepp och bara det är en tyngdpunkts skiftning samt att till del en upprustning sker i Östersjöregionen dels från Ryssland dels från NATO länder. Bara den delen gör att man lätt kan falla i en klassisk fälla av mer aggressivt övningsmönster kopplat till upprustning och det leder till en negativ spiral oaktat vad utgången av det blir.

Tidigare var det Sverige till stor del i Östersjöregionen som var randstaten mellan ”blocken” och fick utstå påtryckningar från båda hållen. En tyngdpunktsskiftningen har nu skett och ”blocken” står mot varandra på ett mer tydligt sätt i Östersjöregionen. Så för att låna ett uttryck från Anders Jallai så är Baltstaterna numera frontlinjen i den nya ”block” uppställningen.

Sommarens aktiviteter men framför allt höstens kommer bli mycket intressanta att iakta. Tyvärr så finns nog en överhängande risk för incidenter när båda parterna börjar kraftsamla förband och förmågor till ett så begränsat område som trots allt Östersjöregionen utgör vilket är den viktigaste slutsatsen i det korta perspektivet.

Have a good one! // Jägarchefen

Försvarsberedningen på upploppet

På fredag är det dags för Försvarsberedningen att lämna sin säkerhetspolitiska rapport med en omvärldsanalys som grund. Den senaste analysen gjordes 2007 med små justeringar i den försvarspolitiska rapporten året efter. Dessa dokument låg till grund för inriktningsbeslutet 2009 tillsammans med en överoptimistisk realiserbarhetsbedömning av Försvarsmakten i januari 2009.

Världen har inte utvecklats så positivt som vi önskade, men inte heller så negativt som många befarade. Något att hålla i minnet på fredag. Nu ska ju vår försvars- och säkerhetspolitik inte utformas för vad vi hoppas, utan för att kunna klara svåra stunder. Som när Ryssland rustar, EU viker och USA minskar närvaron. Jag talar inte om idag eller i morgon, utan snarare i övermorgon. De långsiktiga konsekvenserna av dagens beslut är så svåra att överblicka. Ungefär som när någon kunnig byggnadsingenjör säger till det nyinflyttade paret att laga taket, för annars kommer det att bli problem längre fram – och så går det ett par år utan åtgärd för de vill hellre lägga pengarna på annat.

…………..

Den stora frågan är otvivelaktigt hur vi ska förhålla oss till Ryssland, eller snarare den politiska och militära utvecklingen i Ryssland. För egen del är det den prognosticerade militära förmågan som är den mest påtagliga förändringen. De ryska avsikterna idag är inte inriktade på något offensivt äventyr i västlig riktning, därtill är man för svag relativt USA och har andra mer brådskande problem. Men hur det ser ut om tio år, när man av allt att döma om har en materiell uppfyllnad som blir respektingivande, är det ingen som vet.

Den ryska maktstrukturen är historiskt en enväldeskultur, vilket gör att intentioner kan svänga relativt snabbt. På den strategiska nivån handlar det om 3-5 år för stora omorienteringar. Det ska debatteras i de inre kretsarna, doktriner ska formuleras, befolkningen ska påverkas och de militära maktinstrumenten ska slipas för att sådana förändringar ska bli trovärdiga och hållbara.

Avsikter är alltid svåra att läsa av i tid, och ibland blir de synliga först i till synes andra förlopp. Upploppen som startade i Husby för en vecka sedan utgör en bra bild på svårigheterna att förutse händelser och förlopp. Visa mig den polischef som kunde förutsäga dessa intentioner förra året, förra månaden, ja ens timmarna innan det började. Ändå är detta inte bakom stängda murar i Kreml, utan i en förort till den egna huvudstaden.

Samhället har nu genom polisen tagit kontrollen bland annat därför att polisens kapacitet är överlägsen ligisternas. Var och en kan ju fundera på hur det hade sett ut om vi visste att det fanns ett hundratal skjutvapen gömda i ett förråd som ungdomarna hade haft tillgång till. Kapacitet är potentiellt farligt. Hade en sådan fiktiv kunskap förra året påverkat polisens agerande och tilldelning av resurser? You bet.

………

Ett av bryderierna för beredningen är att det är så mycket som påkallar uppmärksamhet. Vi har klimat- och miljöförändringar, möjliga pandemier och pencillinresistenta bakterier, livsmedelsäkerhet, resursbrister när det gäller vatten, konflikter kring råvaror allt i från energi till dyrbara mineraler. Världen har krupit närmare, och inget illustrerar det så väl som att det farligaste grannlandet på kort sikt inte är Ryssland, utan Kina!

Jag tänker då på det omfattande cyberspionage som landet ägnar sig åt, där målet är vår intellektuella egendom. Det innebär bland annat att man försöker kopiera utveckling som du och jag finansierat via skattsedeln, eller företagens egna investeringar i patent och produktutveckling. I förlängningen stödjer inte Kina vår arbetslinje, utan sin egen.

Hur ska vi hantera detta när landet samtidigt blir en allt viktigare marknad? Här är nog den traditionella strategin för småstater det bästa receptet, det vill säga att arbeta för etablerandet av internationella normer genom konventioner och juridiska påföljder.

Hur ska vi då veta hur mycket resurser vi ska avvara för den militära säkerheten och annan trygghet? Polen som nyligen annonserade sin hittills största utgiftsökning för försvaret har en lag som stipulerar 1,95 % av BNP till försvarsanslaget. Tack vare en stark ekonomisk tillväxt kan regeringen alltså kraftigt modernisera landets försvar. Nu bedömer jag att en liknande lag i Sverige är helt orealistisk, men vi har länge haft en målsättning i bred politisk enighet om ett bistånd kring 1 % av BNP. Får jag föreslå en motsvarande för försvar och krisberedskap på 1,49 %?

Nils Ferlin i Husby

 

Jag var en av dem
som en natt i maj 1814
stormade Pantheon
och kastade Voltairs benknotor
på avstjälpningsplatsen
vid Barrière de la Gare.
Det gjorde jag inte för kyrkans skull
eller för Frankrikes utan bara för det
att jag tyckte
det var så helvetes roligt.

Mer behöver inte sägas…..


Polens upprustning och brittisk invasionsplan

Made in Poland/UK, bandkanonen KRAB.

Att Polen tänker genomföra den största ökningen i militära utgifter någonsin är en nyhet som tydligen inte anses vara av något intresse i Sverige.

Kan Polens målsättning möjligen ha något att göra med utvecklingen i närområdet och den ökande globala rivaliteten?

På den militärhistoriska fronten händer det i veckan två saker i Stockholm: på tisdag 28/5 presenteras operation "Catherine", Churchills plan att erövra malmgruvorna i Norrbotten. Jag tog kort upp den i Slaget om Nordkalotten men nu finns det tydligen mer att berätta och jag skulle bra gärna själv vara på plats och lyssna. Direkt efter detta släpps Bengt Liljegrens nya bok om just Churchill, presenterad i senaste Pennan & Svärdet. Det är fri entré och platsen är Armémuseum.

Att beskriva saker för vad de är!




Att beskriva saker för vad de är är en grundläggande förutsättning för att erhålla trovärdighet. Givetvis blir det i bland av olika anledningar oavsiktliga fel. Men i möjligaste mån bör sakförhållanden beskrivas korrekt.

Under veckan har ett antal detaljer noterats i försvarspolitikens och Försvarsmaktens rapportering som hos den stora massan skulle uppfattas som saklig, men för den med kunskap kan te sig något märklig avseende vissa detaljer.


För det första så har försvarsdepartementet i veckan släppt en informationsbroschyr som inte verkar ha kvalitetssäkrats i någon större omfattning där felaktiga benämningar och begrepp rörande Försvarsmaktens anställningsformer förekommer. Mer om detta finns i detalj att läsa hos Wiseman. För den som inte riktigt hänger med i begreppsfloran kan de förtydligande kommentarerna till inlägget rekommenderas. 


För det andra kan man på Försvarsmakten hemsida, i en artikel från den nyligen avslutade marinövningen SWENEX läsa följande text i en för övrigt bra artikel.

Det är tidigt förmiddag och fartygen genomför minröjningsverksamhet samtidigt som de står redo inför kommande angrepp. Anton Åberg som är artellerimatros ombord på HMS Koster står bakom den ena kulsprutan när tvåflygplan upptäcks. Plötsligt hörs en dov smäll och enheterna blir attackerade. Nu är det krig. Samtliga skytt besvarar elden och en efter en nedkämpar de fienden.

Då artikeln även beskriver att man övar i en komplex miljö, samt det faktum att F21 deltagit med JAS 39 Gripen under övningen så får man förutsätta att fingerade flyganfall utgjorts av just kvalificerat stridsflyg. Att då "nedkämpa fienden" medelst kulsprutor är inte trovärdigt eller realistiskt och leder bär inte mot målet mot att kunna lösa stridsuppgifter i ett scenario med en hög konfliktnivå mot en kvalificerad motståndare, d.v.s. den målsättning som MI har satt upp för marinens förband. Att försvara sig mot terrorhotet som förväntades uppträda i så kallade LSF (Low Slow Flyers) som man sysslade med under den "strategiska time-outen" är förhoppningsvis ett minne blott. Man får hoppas att det inte är så här man övar, utan att det är ett misstag i beskrivningen av hur övningen i verkligheten har genomförts. Förhoppningarna på nivån är högre än så här.


Den tredje artikeln som väckt intresset är den som beskriver Visbykorvetten HMS Nyköpings samverkan med Hkp 15. Även denna, en bra och informativ artikel som påvisar på vikten av, och fördelarna man erhåller med en sjöoperativ helikopter. Men även här finns en något märklig beskrivning.

Korvetten HMS Nyköping ligger radartyst i Hanöbukten, men har trots det koll på ytläget i ett stort område. Anledningen är den helikopter 15 som lyfte från fartyget för en halvtimma sedan och som nu för över sin radarinformation till korvettens stridsledningscentral. Information som ytterst kan användas till att sätta in vapen mot upptäckta mål.

Helikopter 15 är till att börja med en helikopter som köptes in som skolhelikopter. Den skulle primärt ersätta Hkp 5, 6 och 9 för grundläggande helikopterutbildning samt enklare transporter till och från fartyg. I väntan på att den riktiga sjöoperativa helikoptern (Hkp 14) skulle ersätta trotjänaren Hkp 4 uppstod som bekant ett förmågeglapp som i tid nu omfattar 15 år. För att minimera skadeverkningarna beroende på avsaknaden av en riktig sjöoperativ helikopter har Hkp 15 fått nya uppgifter som den från början inte var avsedd för. Uppgifter som man förvisso löst med gott resultat i förhållande till den lilla, förhållandevis dåligt utrustande helikopterns kapacitet.

Men när man tillskriver helikoptern förmågor som den egentligen inte har så beskriver man inte sakförhållanden för vad de är. Hkp 15 har förvisso en radar, men ingen spaningsradar. Den lilla radar som finns ombord på helikoptern är en väderradar (Honeywell Primus 701A) avsedd för att kunna detektera nederbörd tubulens etc. Radarn kan även användas för SAR (Search and Rescue) där radiofyrar samt SART kan detekteras. Radarn kan även användas som inflygningshjälpmedel vid landning på oljeplattformar.

En helikopterburen spaningsradar likt PS-864 som monterades på Hkp 4 ramp hade 360 graders täckning, möjlighet till målföljning där målets position, kurs och fart framgår osv. som dessutom hanteras av en där för avsedd operatör. Så kommer det även att se ut på nya Hkp 14, när och om den kommer att levereras i sjöoperativ version. En väderradar som sitter i en helikopters nos som på Hkp 15 har på grund av rent fysiska begränsningar enbart täckning i den riktning helikoptern för tillfället flyger mot/är vänd mot. Vänder helikoptern tappar man således även radartäckningen.

PS-864

Hkp 15 har inte heller något ledningssystem, och är heller inte utrustad med krypterad datalänk för kontinuerliga målsändningar (måltyp, position, kurs, fart osv) till mottagande fartyg.

Man skulle rent hypotetiskt kunna detektera ett fartygseko med hjälp av väderradar (placerad framme hos piloterna bland övrig avionik) och hjälpligt kunna ange bäring och avstånd från egen helikopter. Men för vapeninsats krävs en mer noggrann inmätning av ett mål och kontinuerlig uppdatering där målets kurs och fart framgår. 

Cockpit Hkp 15 med display för väderradar i mitten
Det är med anledning av att man i dag saknar den förmågan som beskrivs i artikeln ett enormt förmågeglapp har uppstått då Hkp 4 togs ur tjänst 15 år innan en ersättare kan vara på plats för sjöoperativa uppdrag utan begränsningar. Marinen saknar i dag möjlighet till helikopterburen ubåtsjakt och möjlighet till kvalificerat måldata för vapeninsatser via helikopter. Att tillskriva Hkp 15 dessa förmågor som Marinen de facto är i ett enormt behov av känns inte rätt. Men precis som i tidigare artiklar handlar det förmodligen om ett skrivfel, eller bristande underlag.


För övrigt är det anmärkningsvärt att det endast skrivits tre artiklar från hela övningen SWENEX. Det kan jämföras med årets Flygvapenövning där man producerade runt 15 olika artiklar bara på FM webbsida och på FV-bloggen. Ogillar egentligen det gamla utslitna uttrycket "syns man så finns man" men i det här fallet är det tyvärr helt nödvändigt att använda. 
  

Dysfunktionellt särintresse del 2

Satt och skummade igenom Twitter inläggen efter att man varit borta några dygn från den ”virtuella verkligheten” och fann SR artikelrörande personalförsörjningen vilket fångade mitt intresse. Låt oss se hur det nya personalförsörjningssystemet fungerar i praktiken.

En presumtiv soldat söker utbildning till någon av de utbildningsplattformar som genomför GMU (Grundläggande Militär Utbildning). Han genomför inskrivning vid något av TRM kontoren och erhåller där en skattning som placerar honom i en personalkategori likt det gamla värnpliktssystemet, det avgör främst vilken befattning han senare kan söka.

Han påbörjar därefter sin utbildning vid någon av de utbildningsplattformar som finns. GMU är enligt mitt tycke nådastöten mot Försvarsmakten. Det är allt annat än en grundläggande militär utbildning. Hur kan det komma sig att man t ex ej har med grundläggande orienterings utbildning där man lär sig karta och kompass. Är det något en soldat skall kunna efter 3 månader är det att förflytta sig mellan två punkter i terrängen med sin personliga utrustning och vid den platsen kunna verka. Likt gammal sed så genomförde man soldatprov efter tre månader med efterföljande soldaterinran, då kunde man det.

Att man däremot kan prioritera i mitt tycke samhällsutbildning som varje sansad människa har med sig sen sin uppväxt är ytterligare en gåta. Det är ju inte så att industriarbetaren på ABB eller motsvarande erhåller sådan utbildning. Visst vän av ordning kan hävda att som soldat har man ett större samhällsansvar, ja det är rätt, men om det är så illa ställt i samhället att vi måste utbilda i grundläggande moral och etik hos våra soldater, bör vi då inte prioritera det redan i skolan eller ändra uttagningen?

Han har därefter fyra val, 1) fortsätta som kontinuerligt tjänstgörande soldat 2) tidvis tjänstgörande soldat 3) Hemvärnssoldat eller 4) säga tack och hej. Låt oss titta närmre på GSS/K och GSS/T och se hur underbart uppbyggt det systemet är att ta emot denna ”supersoldat” som kommer efter tre månader.

Soldaten blir anställd enligt konstens alla regler som vilken annan statligt anställd person. Men han har ingen formell utbildning i den befattning han skall in på. Således kan man t ex vid våra manöverbataljoner räkna med minst 6-12 månaders fortsatt utbildning av individen och vid jägarförbanden minst fortsatt utbildning i 12-18 månader innan man får ut någon större effekt av honom.

Vän av ordning säger då, hur kan det ta så lång tid, jo det benämns tidsreglering. När han är anställd så omfattas han som alla andra av FAS inom Försvarsmakten. Det skall t ex bli mycket intressant att se hur man skall få ihop stridsvagns- och stridsfordonsbesättningar till T-bataljonerna när det är kraftfullt reducerat med tid för utbildning av dessa och soldaten skall vara tidsreglerad under sin utbildning.

Icke att förglömma så skall man numera framrycka med stridsvagnar, stridsfordon, bandvagnaro dyl så måste man ha lastbilskort innan man får påbörja själva typfordonsutbildningen. Så ta då den redan reducerade tiden man kan tänkas ha en individ och lägg på ännu mer konstigheter, bra jobbat! Undrar om den brittiske stridsvagnsföraren måste ta lastbilskort innan han framför sin stridsvagn?

Värnpliktssystemet kunde leverera hyffsade krigsförband av den enkla anledningen att soldaterna ej var tidsreglerad och officerarna ”hoppade” bock i tidsplaneringen. Det fungerar inte längre och det man gör är helt enkelt att man missanvänder den tid som soldaten kan tänkas tjänstgöra.

Att tro som våra folkvalda att soldaten skall tjänstgöra i 6-8 år är en utopi. Har man kvar honom i 2-3 år är det bra, men då har vi inte fått ut någon effekt av honom för huvuddelen av den tiden har han bedrivit utbildning. Således hade vi kunnat bibehålla värnpliktssystemet. För några gripbara förband, det är MYCKET långt borta när man ser verkligheten och inte Powerpoints på Departementet eller HKV!

Då tänker ju vän av ordning ja men han är ju utbildad då kan man ju använda honom som tidvis när han slutar. Nej så funkar det inte heller utan det skall han välja själv om han vill bli tidvis tjänstgörande soldat. Således kanske man har utbildat en person i ett år som hoppar av och man får inte ut något av honom, för han krigsplaceras enligt min uppfattning ej någonstans. Ekonomiskt ansvar?

Vad vill jag då ha sagt så här långt i mitt resonemang? Jo när soldaten påbörjar sin utbildning mot sin befattning och placering skall han EJ vara tidsreglerad det är totalt havererat som det är nu, hade man haft en total tid av 10 månader med ej tidsreglering under rekrytförmåner hade man snabbt kunna bygga upp förband, det kan man inte nu.

Att man sen t ex under SU (Stabsutbildning) ej är tidsreglerad är för mig en oerhört stor gåta, hur tänkte Försvarsmakten och Officersförbundet när man kommer överens om det?!? Således skall man som anställd när man kanske jobbat i 10-15 år gå från tidsreglering till ej tidsreglerad men som nyanställd efter tre månaders GMU då det definitivt krävs fortutbildning om inte annat för att hitta tillanfallsmålet så skall man vara tidsreglerad, Försvarsmaktens vägar äro sannerligen outgrundliga. Eller för den delen gå från anställd soldat och påbörja ASOU utbildning och ej bli tidsreglerad är också ett intressant fenomen, men återigen vad vet jag som enkel jägarchef om de stora avgörande besluten.

Så det vi nu har hamnat i är en konstant utbildningssituation på många håll och kanter inflödet är mindre än utflödet så vi måste kontinuerligt utbilda personal och utbildningen tar på tok för lång tid för att man skall få ut någon effekt.

Finns mer att skriva om den här soppan främst kring varför soldater och officerare slutar men känner att jag börjar bli för irriterad så blir nog bara osakligt så nöjer mig så här långt...

Have a good one! // Jägarchefen

Försvarsdepartementet informerar

Idag meddelade Försvarsdepartementet per pressmeddelande att man släppt en 20-sidig broschyr om departementets verksamhet. Flitige kommentatorn Teaterdirektören kommenterade nyss broschyren så här i kommentarerna till ett annat inlägg på WW:


Så var det dags igen!

Ur ny informationsbroschyr från försvarsdepartementet, sidan 2.

”I stående förband är huvuddelen av soldaterna heltidsanställda och i kontraktsförbanden är huvuddelen deltidsanställda.
De deltidsanställda soldaterna har en civil
sysselsättning men tjänstgör i försvaret periodvis för övning och insats. För de mest krävande uppgifterna används de stående
förbanden. De kan normalt användas till beredskap och snabbinsatser samt rotationsinsatser i och utanför närområdet.”

Här finns tre alternativ.
1. En ny anställningsform har införts utan att meddela försvarsmakten?
2. Medveten lögn av någon icke definierad anledning?
3. Total okunskap om hur anställningsformerna ser ut inom FM?

Det är bara att välja mellan de olika sjukdomstillstånden!

Sidan 3.
”Insatsförsvaret i siffror
Insatsorganisationen i sin helhet består av cirka 50 000 personer
Civil personal: Cirka 5 000
Stående förband: Cirka 16 000
Kontraktsförband: Cirka 12 000
Hemvärnet: 22 000 varav 17 000 tillhör de nationella skyddsstyrkorna”

Här har man fått till det i fel tempus. Insatsorganisationen består inte av några 50 000, långt därifrån.
Alla siffrorna är något som i bästa fall kommer att inträffa om cirka tio år och x antal extra miljarder till försvaret.
Detta förutsätter just nu en annan regering och har ingenting med detta departement att göra. Tvärtom, vill nuvarande styre sänka siffrorna rejält.

Bilden på sidan 7 ska väl visa uppgivenheten och fiaskot, att bekämpa odlingen av opium i landet.
En något vilsen soldat står ensam i ett fält med blommande opiumvallmo!

Pust!

Hela alstret verkar vara något som tillverkats av pryo/praoelever från högstadiet eller första året på mediaprogammet!

Dessvärre är departementet inte bättre än så här!
Kan bara tänka mig vad de förmedlar till andra aktörer på sina resor och möten.

Hundra gånger SUCK!

Teaterdirektören


Frågan är om Försvarsdepartementet låtit Försvarsmakten korrekturläsa broschyren eller om innehållet ska tas som ytterligare ett sorgligt tecken på bristande kommunikation mellan departement och myndighet?

Reklam för kommande seminarier

Tillvaron består till stor del av Almedalsförberedelser dessa dagar men i den nära framtiden medverkar jag i två seminarier som jag gärna tipsar om:

Onsdagen den 29 maj arrangerar Folk och Försvar ett seminarium med rubriken Försvarsdebatten – ut ur mediaskuggan, in i rampljuset

Frågeställningar som ska diskuteras är bl.a. hur mediediskussionen om den svenska försvars- och säkerhetspolitiken ser ut? Vilka ämnen är det som bevakas och på vilka arenor sker det? Är det någon fråga som utelämnas och vad är det som gör att en försvars- och säkerhetspolitisk fråga får medialt utrymme? Frågor som ”enveckasförsvaret” och den ryska flygövningen har under de senaste månaderna gett försvars- och säkerhetspolitiken medial uppmärksamhet, men hur håller vi diskussionen vid liv? Vem sätter agendan i försvarsdebatten och hur når vi en diskussion som präglas av fördjupad åsikts- och kunskapsbredd?

Jag ska ge mitt perspektiv på den svenska mediebevakningen tillsammans med Erik Lagersten, informationsdirektör Försvarsmakten och Svante Werger, kommunikationsdirektör MSB

Tid och plats: Onsdag den 29 maj kl. 10.00-12.00 i Flygelsalen, Kungl. Myntkabinettet, Slottsbacken 6 i Stockholm. Man anmäler sig här.

 

Lite senare samma dag modererar jag ett seminarium om Svensk försvarsmaterielexport efter 2014 – Export till vem, och utifrån vilka kriterier?

Hans Wallmark (M), ordförande i den parlamentariska kommittén gällande översyn av exportkontrollen av krigsmateriel, inleder med att berätta om utredningens uppdrag. Därefter följer en paneldiskussion med Christer Ahlström, generaldirektör ISP, Eric Erfors, ledarskribent på Expressen, Malena Britz, forskare på Försvarshögskolan och Jan Pie, generalsekreterare Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF).

Seminariet tar sin utgångspunkt i den parlamentariska kommitté som har tillsatts med uppgift att ta fram förslag på hur exportkontrollen kan skärpas. Hur fungerar kontrollen av försvarsmaterielexport idag och vad bör vara ledande för morgondagens försvarsmaterielexport? Vilka kriterier är värda att beakta och finns det kriterier som är viktigare än andra?

Tid och plats: Onsdag den 29 maj kl. 12.00 – 13.15 (lunch 11.30 – 12.00) i Studio 3 (vån 3) på Kulturhuset. Anmälan till: hanna.kwiatkowska@teknikochsakerhet.se senast 24 maj.