NBF-humor

Så här i dysterhetens period i det svenska försvaret bjuder jag på en rolig strip.

Av: Dobberman, SoldF.com

Det är inte lätt att vara chef i Försvarsmakten, det kan många vittna om.

/C

Under Ytan – Del 2 – Kränkningen i Fårösund 1955


I det föregående inlägget i serien "Under ytan" uppehöll vi oss från tiden då de första ubåtarna såg dagens ljus och fram till krigsslutet 1945. Vi tar nu ett kliv framåt i historien, närmare bestämt tio år framåt till 1955 då det krigströtta Europa så sakteliga börjat återhämta sig. Händelsen som här kommer att redovisas tillhör inte någon av de allmänt kända ubåtskränkningarna vilket gör den till synnerligen intressant. Den här delen kommer inledningsvis även att beskriva hur det såg ut i Sverige vid den här tiden.


Året är alltså 1955 och vi inleder med en kort tillbakablick för att påminna om hur det såg ut i Sverige och världen vid den här tiden. Sveriges statsminister var socialdemokraten Tage Erlander och hans försvarsminister var muraren Torsten Nilsson som för övrigt var den som just detta år också avfärdade Försvarsmaktens framställning om att få anskaffa kärnvapen! En tidig förlaga till 2008 års genomförandegrupp. Sveriges överbefälhavare vid den här tiden var armégeneralen Nils Swedlund, även kallad "stora bullret" och marinchefen var Stig H:son Ericson som efter sin pensionering blev både hovmarskalk och riksmarskalk vid kungliga hovet. Ericson var för övrigt den som 1973 tillkännagav för den samlade pressen att Kung Gustaf VI Adolf hade avlidit.

Vid den här tiden styrdes Sovjetunionen av Nikita Chrusjtjov och USA av president Dwight D. Eisenhower. I USA gjorde den första atomdrivna ubåten USS Nautilus sin jungfruresa, ett sammanträffande om något när vi talar om ubåtar. Västtyskland blev detta år NATO-medlem och samtidigt undertecknades Warszavapaktens fördrag som en motvikt till NATO av Sovjetunionen och ytterligare sju kommunistländer. I Flygvapnet provflögs J35 Draken för första gången under året och för flottans räkning sjösattes jagaren Halland. I vårt svenska samhälle var brylcréme, kalaspuffar, charterresor och nyöppnade Domus-varuhus spännande nyheter för medborgarna. De första televisionssändningarna i Sverige hade ännu ej startat utan blev den stora nyheten 1956, d.v.s. året efter den ubåtskränkning som den här delen kommer att avhandla.


Det försvarspolitiska läget
Det finns många likheter med problemen inom dåvarande Krigsmakten vid den här tiden som Försvarsmakten brottas med i dag, men samtidigt ändå inte. Svenska folket var positivt inställda till en stark krigsmakt med kriget i färskt minne. Överbefälhavaren Nils Swdlund lade 1954 fram en tioårsplan för försvarets utveckling där utgångspunkten var att försvarsanslaget skulle utgöras av en fastställd procentuell del av BNP. Den största kampen var dock intern då stod mellan försvarsgrenscheferna som slogs om anslagen. Flygvapnet var den stora vinnaren och Marinen var förloraren. Stig H:son Ericson som var marinchef skriver i sina memoarer.

Den 1 oktober 1953 tillträdde jag som chef för Marinen i komplexet Tre Vapen på Gärdet i Stockholm. Det skulle tyvärr göra skäl för sitt namn i mindre god bemärkelse under de åtta år jag förde befälet över Marinen. De tre vapnen blev aldrig till gagnet ett under denna tid.   

Läget i Marinen
ÖB hade i budgetunderlaget 1954 föreslagit en en budget för Marinen som omfattade 440 miljoner. Det räckte inte ens för att vidmakthålla en reducerad organisation. För att omsätta  delar av fartygsbeståndet krävdes ytterligare 185 miljoner. Marinen fick 128 vilket innebar att man hamnade i en budgetmässig farozon  där otillräckliga anslag kom att urholka försvarsgrenen. Tydliga likheter med dagens problem fanns redan då.  

Trots detta var flottan vid den här tiden relativt stark. Man byggde flera nya fartyg, och de befintliga som byggdes under och efter kriget var fortfarande moderna. Huvuddelen av flottan baserades på de två kryssareskadrarna med kryssare, jagare och torpedbåtar. Man byggde även om ett antal äldre jagare till fregatter.


Fårösundsincidenten - Juli 1955


Att händelsen kommit till dagens ljus har vi att tacka värnpliktige Hans Johansson bördig från Västeråstrakten för. Hans gjorde sin värnplikt vid kustartilleriregementet KA3 i Fårösund och har under 2008 klivit fram och berättat om den helt unika händelsen från juli 1955 som ännu enbart varit publicerad i en tidskrift för gamla kamratföreningen vid nu nedlagda flygflottiljen F1.

Det var en dag i juli, mitt i semestertider 1955. Hans Johansson var riktare vid det nu avvecklade fasta kustartillerbatteriet Trelge (TG) som låg på fastlandet vid det norra inloppet till Fårösund. Batteriet bestod av tre 15,2 cm pjäser som tidigare hade suttit på flottans pansarskepp Thule (förliga och aktra pjäs) och Göta. Pjäserna var uppställda i öppna värn med möjlighet att riktas horisonten runt. Batteri Trelge börjades byggas 1937 och var i operativ tjänst fram till 1978. Så sent som 1999 avvecklades batteriet, men vissa lämningar finns än i dag kvar på platsen.

Men nu är det alltså sommar 1955 och Johansson som då var värnpliktig skytt/riktare vid batteriet stod själv och vaktade pjäserna när de andra var på lunch. Man hade genomfört övningsskjutningar mot bogserade mål i det norra gattet. Johansson spanade ut mot vattnet och allt var lugnt. Bogserbåten med sitt sjömål låg också stilla. Normalt sett vid den här tiden så sköt man mer eller mindre på daglig basis med de tre pjäserna, dock inte med stridsladdad ammunition.

Helt plötsligt , när Johansson står och spanar i sin kikare så ser han ett periskop som sakta rör sig från havet i riktning mot det norra gattet. Han slår omedelbart larm och snabbt kommer Löjtnant Nyholm till platsen på motorcykel. Nyholm ser också ubåten i sundet! Strax därefter kommer en Överste Stadhe till platsen för att  bevittna ubåten. Man kontrollerar att inga egna ubåtar finns i området och drog då storlarm och beordrar hämtning av stridsladdad ammunition till pjäserna från Fårösund.

Man följer ubåten och riktningsmanskapet får order om att följa ubåten och ge måldata till pjäserna. Hans Johansson fick kontinuerligt nya pjäsvärden för att kunna skjuta mot ubåten och han fick tretton stridsladdade granater inställda som sjunkbomber med zontändrör(?) Överste Stadhe ger order om ett skott med de skjutvärden som finns tillgängliga. Var ubåten exakt befinner sig just nu framgår dock inte av redogörelsen.

Bild från F1 kamratförenings medlemstidning Hässlöbladet som visar ubåtens färdväg

Det första granaten var får till följd att ubåten omedelbart tog ned periskopet. Enligt Johanssons redogörelse så fanns det dock andra möjligheter att följa målet och med kontinuerligt nya riktvärden fortsatte batteriet att
skjuta verkanseld mot ubåten. Efter den tredje salvan konstaterade man att ubåten höll på att vända men man fortsatte att skjuta. Inget hände!

När man till slut enbart hade två granater kvar beslöt Johansson att korrigera skjutvärdena en aning och efter det 12:e skottet kom ubåten upp till ytan. Luckan öppnades och man viftade med vit flagg. Hans Johansson frågade (enligt egen utsago) om han fick sätta dit det trettonde och sista skottet, men nekades förstås.

Ubåten fortsatte i ytläge österut och försvann därefter ur sikte. Efter detta hörde inte Johansson ett ord om
händelsen.


Sjögeografiska förutsättningar
Fårösundsbassängen med norra gattet
Det norr inloppet till Fårösund är mycket kanaliserande. Den svåraste passagen (ur ett ubåtsperspektiv) är den muddrade rännan med en längd av 700 meter och en bredd av 50 meter där bottendjupet i dag endast är 5,2 meter. Exakt hur det såg ut 1955 har varit svårt att finna. Men förutsättningarna kan inte ha varit särskilt mycket bättre vid den här tiden.

Den muddrade rännan i norra gattet



Kan denna historia vara med sanningen överensstämmande?
Historien är onekligen spektakulär! Johansson skriver att händelsen blev sekretessbelagd vilket man kan ha full förståelse för då det hela utspelade sig mitt under det kalla kriget. Han skriver att det inte ens inom batteriet kom det fram någonting om fortsättningen.

Än mer intressant är att Johansson i sin text skriver följande:
Detta handlar ju inte om det enda ryska ubåtsintrånget under den perioden, men det var nog en av de mest spektakulära med så många avfyrade stridsladdade granater.
Nu menade Johansson sannolikt inte rysk, utan sovjetiskt. Man kan konstatera att det från skribentens sida inte råder någon som helst tvivel om från vilken sida just den här ubåten kom från. Möjligen hade man identifierat ubåten som Sovjetisk när den var inne i Fårösundsbassängen vilket är rimligt med hänsyn till de korta avstånden.

Vid den här tiden hade Sovjet börjat tillverka ubåtar av Whiskey-klassen som precis hade blivit operativa i Sovjetiska Östersjömarinen. Ubåtarna är förvisso relativt stora med en längd av 76 meter och ett djupgående av 4,9 meter vilket innebär att ubåten inte kan gå i u-läge genom det norra gattet. Huruvida det hela handlade om en Whiskey eller inte framgår inte av berättelsen. Just det faktum att en främmande ubåt (oavsett storlek) under dagtid skulle passera in i Fårösundsbassängen i ytläge och/eller på periskopdjup talar mot att historien skulle vara sann.

Det som ändå talar för att historien skulle stämma överrens med verkligheten är att Johanssons berättelse är detaljerad och att det finns flera namngivna vittnen som själva var med vid själva händelsen. Jag tvivlar även starkt på att man skulle dikta ihop en historia som denna. Johansson hävdar att hela händelsen hemligstämplades vilket är en trolig förklaring till att inget finns att finna via andra källor förutom i hans egen redogörelse som publicerats i Hässlöbladet 2008.

I Hans Dahlbergs bok Hundra år i Sverige framgår det att främmande ubåtar vid tre olika tillfällen sommaren 1955 observerats på svenskt vatten. Fler detaljer än så går inte att finna. Om ubåten i Fårösund var en av dessa tre framgår inte heller.

Hela historien är onekligen unik och mycket intressant. Det är i dag 58 år sedan händelsen och det finns självklart äldre herrar som var med vid det aktuella tillfället som än i dag bör vara vid god vigör. Beväringarna från 1955 är sannolikt i 75-årsåldern och kanske finns det fortfarande något befäl i livet som var med på plats. I Försvarsmaktens arkiv från nedlagda kustartilleriregementet KA3 bör det också finnas dokument som skulle kunna bringa ljus över den här händelsen.  


Källmateriel:
Internet
Tjelvar - Trelge skjutfält
F1 kamratförening - Hässelöbladet 1/2008
Wikipedia - Whiskey-class submarines
Sveriges Radio - Nu säljs Trelge sjutfält

Tryckta källor
Hässlöbladet Nr 1/08, F1 Kamratförening, 2008
Stig H:son Ericson, Kuling längs kusten, 19XX
Ronny Lindsjö, Marinhistoria, Marinen, 2008


Tidigare blogginlägg i serien:
Under ytan - Prolog
Under ytan - Del 1 - Världskrig och tidiga kränkningar

Fallskärmspionjären på svensk bio

En suverän film om mannen som startade den första militära fallskärmsskolan i Sverige.

Thor Heyerdahl, kaptenen ombord Kon-Tiki över Stilla havet, spelade en viktig roll i de hemliga allierade operationerna på Nordkalotten 1943-45. Bland annat startade han 1945 den första militära fallskärmsskolan på svensk mark, vid Norrbottens flygflottilj F 21 i Luleå.

Som Norge-fan har jag köpt den nya norska storfilmen "Kon-Tiki" på norsk DVD och har alltså redan sett filmen, två gånger. Kort sagt är det en sanslöst vacker äventyrsfilm med en del psykologi också. Thor Heyerdahl bidrog med uppgifter till min genombrottsbok Slaget om Nordkalotten. Jag fick inte möjlighet att träffa honom, även om jag var väldigt nära en gång, men jag fick i alla fall trevliga brevsvar från honom och nu tittar jag på breven och gläds åt dem.

Tyvärr, tyvärr görs bara mycket korta referenser till krigsupplevelser i den nya spelfilmen "Kon-Tiki"... Men se den ändå! I Sverige har den biopremiär om en vecka.

En uppgiven försvarsmakt

På dagen för exakt två veckor sedan levererade Försvarsmakten svar på försvarsdepartementets misstroendeförklaring RB7. I dag fattade regeringen ett beslut som innebär att personalkostnaderna skall minskas med 500 miljoner kronor genom tvångsomfördelning inom myndigheten. Man kan inte anklaga fru försvarsminister för att vila på hanen!

I praktiken innebär detta att Försvarsmakten är satt under partiell tvångsförvaltning. Den som tror att dagens regeringsbeslut endast är en konsekvens av RB7 bör nog tänka om. Det här är inget hastverk från departementet. Nej, det här är med stor sannolikhet en väl förberedd omfallsplanering som ministern haft färdig i skrivbordslådan om Försvarsmaktens svar och beräkningar inte skulle passa in i finansminister Borgs ekvation. Det finns initierade källor som bekräftar detta. 

Har under dagen varit i kontakt med många försvarsmaktsanställda på olika platser. Samtliga signalerar stor uppgivenhet och mycket ilska. Med all rätt! Uttryck som "nu är det dags att kasta in handduken och söka ett civilt jobb!" eller "vad f-n håller regeringen på med, är de helt från vettet?" har dominerat de spontana känslorna hos majoriteten. Nymoderaten Karin Enströms tidigare uttryck att personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs möts nu enbart av en huvudskakning och en knuten näve i fickan.

Bloggkollegan Johan Wiktorin har gjort beräkningar som pekar på att försvarsdepartementet skulle kunna ha rätt i sak när man nu går in och detaljstyr Försvarsmakten när det kommer till fördelning mellan personalkategorier. Intressant, men samtidigt är det en pappersprodukt som skall omsättas i praktiken och möta de operativa kraven som ställs på krigsförbanden genom KFS. Ånyo skulle man kunna använda liknelsen med kartan kontra verkligheten.  

Det intressanta är dock inte detaljerna utan helheten. Om man tittar på vad försvarsreformen som tar sin utgångspunkt i inriktningspropositionen ett användbart försvar från 2008 som är menad att åstadkomma det nu förbrukade nymoderata mantrat, ett "tillgängligt, användbart och flexibelt" försvar. För tillgänglighet så krävs kontinuitet genom att det finns gripbara personalresurser här och nu. För användbarheten så krävs att personalen har adekvat och aktuell utbildning vilket är något som inte är möjligt med en majoritet av OFF/T, SO/T och GSS/T. Omskrivet till ren Svenska - reservare och repgubbar.

Det av nymoderaterna förhatliga värnpliktssystemet löste tidigare detta problem galant genom att det alltid fanns en inneliggande årskull som fanns på plats, hade adekvat och färsk utbildning. De olika förbanden kunde dessutom fördela intagen till sommar eller vinter för att alltid ha gripbara och utvildade förband som var till gängliga här och nu.

Det regeringen nu kommer att gå in och detaljstyra innebär en försvarsmakt som blir mindre tillgänglig, får en begränsad användbarhet och flexibiliteten kan dessutom diskuteras. Svårigheten att rekrytera GSS/T är dessutom välkänd. Det lär inte bli lättare när de potentiella soldaterna och sjömännen nu ser hur myndigheten vanskötts av den politiska nivån under många år, och det blir dessutom bara värre. 

När Karin Enström tillträdde så grundlurades många Försvarsmaktsanställda som genom åren i stor majoritet röstat mörkblått. En officer som försvarsminister skulle innebära större förståelse för Försvarsmaktens särskilda karaktär som myndighet, vilket i sin tur skulle leda till bättre och en mer sund styrning. Men de ljusblåa nymoderaterna med statsminister Reinfeldt i spetsen tänkte på ett annat sätt. Karin Enström tillsattes sannolikt enbart för att hon ansågs som lojal. Hennes bakgrund i officeryrket innebar för Reinfeldt att han fick en minister som var van att lyda order.

Dagens regeringsbeslut innebär att FM ånyo sitter med Svarte Petter i hand samtidigt som man skall lösa alla ålagda uppgifter med mindre personal som är sämre utbildad och dessutom med en ekonomi som inte räcker till.

Det är den här verkligheten som kommer att möta vår ÖB Sverker Göranson när han kommer tillbaka till jobbet efter sin sjukskrivning på måndag.

Försvarsministern har rätt

Styrkan i försvarsdebatten håller fortfarande i sig sedan regeringen med ovanlig snabbhet reagerat på Försvarsmaktens budgetunderlag som lämnades in i månadskiftet. Redan igår hade Ekot ett inslag om att regeringen vill minska Försvarsmaktens personalkostnader med 500 milj/år. Regeringen tog idag beslut vid sitt sammanträde att Försvarsmaktens lönekostnader ska vara minskade 2019 med 500 milj/år jämfört med den planering som myndigheten lämnat in.

Regeringen anför att de anmälda behoven av heltidsanställda har ökat med cirka 2 100 personer från 2010 och att lönekostnaderna för tidvis anställda och reservofficerare bara uppgår till 4 % av Försvarsmaktens lönekostnader. Beslutet är tydligt, antalet officerare och civilanställda ska minska för att minska det möjliga underskottet. Försvarsminister Karin Enström uttalade sig igår för SVT och bäddade för sitt budskap.

Försvarsministern har i stort rätt.

Om vi i det korta perspektivet och lägger Budgetunderlaget från 2009 (s. 48) som omfattade åren 2010 – 2012 och jämför detta med den nyligen inlämnade bilaga 2 i Årsredovisningen för 2012 (s. 16), så framgår det att 2012 skulle finnas 5850 Off/Y, 3300 SO/Y, 8650 RO, 2800 GSS/A (idag benämning GSS/K), 2550 GSS/K (idag benämning GSS/T) och 5800 civilanställda, enligt BU 10.

I årsredovisningen är motsvarande tal: 8424 Off/K (motsvarar Off/Y), 1116 SO/K (SO/Y), 6926 Off/T+SO/T (motsvarar RO), 4487 GSS/K (GSS/A), 1582 GSS/T (GSS/K) och 6567 CVAT (civilanställda). Dessutom tillkommer 103 aktiva Off/T (förut RO i GRO). Summeringen blir att det finns c:a 400 fler Off/K och SO/K än planen, 1700 färre Off/T och SO/T, närmare fler 1700 GSS/K, men 1000 GGS/T färre samt 750 fler CVAT idag jämfört med vad som var planen för fyra år sedan. Det innebär i sin tur att Försvarsmakten har 2850 fler kontinuerligt anställda (Off/SO/GSS/CVAT) idag än vad som var avsikten samtidigt som de tidvis tjänstgörande (Off/SO/GSS) är 2700 färre än planerat. Eftersom de senare knappt tjänstgör blir ju resultatet ökade personalkostnader jämfört med planen.

I det längre perspektivet är det lite svårare att jämföra. I budgetunderlaget för 2010 anges en målbild (2019) som är 3300 Off/Y, 5200 SO/Y, 6450 GGS/A, 9200 GSS/K och 5050 Civila. I det underlag för Försvarsmaktens långsiktiga ekonomi (bilaga 1) som också lämnades in nyligen kan man utläsa på sidan 14 att motsvarande tal är 9200 officerare och specialistofficerare, c:a 6600 GSS/K, c:a 8800 GSS/T och 5100 CVAT i denna version. Nu räknar Försvarsmakten med 350 bemanningsuppdrag vid andra myndigheter och 100 vakanser som inte belastar ekonomin, men rimligen borde samma sak vara fallet i tabellerna för BU 10 också.

Det skulle i så fall innebära att det är kring 700 officerare för mycket i det långsiktiga underlaget jämfört med ingångsvärdena vid det senaste beslutet. Antalet GSS/K har ökat med c.a 150 och antalet GSS/T har minskat med c:a 400, och därför är det inte så konstigt att försvarsministern anser sig ha fog för sin inställning, de civilanställda undantagna.

En annan reflektion är att drygt 9200 chefsbefattningar (exkl gruppchefer) för 15400 gruppchefer, soldater och sjömän är en dyster kvot som borde debatteras mera. I mina siffror har jag inte räknat med Hemvärnet och de nationella skyddsstyrkorna, eftersom jag befarade att det skulle bli otydligare. RO behandlas inte i det långa perspektivet, eftersom jag inte hittade dessa i det långsiktiga underlaget. Dessa ska enligt den gamla målbilden vara 2450 när beslutet är genomfört. Att dessa saknas kan vara en indikation på Försvarsmaktens inre bild av denna utomordentligt viktiga personalkategori, som åtminstone jag har haft väldigt goda erfarenheter av.

Att sedan regeringen satt en bild av sin försvarspolitik som ändå gör att omvärlden reagerar negativt på försöket att styra utgiftsområdet är en helt annan fråga, som jag tänker återkomma till i helgen.

Kärnvapendepå 30 mil från Sverige

Man har i den säkerhetspolitiska debatten hitintills undvikit att beröra kärnvapen och dess existens i svenskt närområde.  En anledning kan vara att man i den något yrvakna situationen med enveckasförsvaret glömmer bort att vår säkerhet är i allra högsta grad beroende av andras säkerhet. Förekomsten av kärnvapen är alltjämt stor, så även i Europa, där både NATO och Ryssland har ett antal stridsspetsar till sitt förfogande.

För Rysslands del garanterar kärnvapnen landets säkerhet då de kompenserar de brister man har i dagsläget på markstridskrafterna. Denna förutsättning bedöms gälla fram till minst 2020 då tillgången på kvalitativa marksstridsförband bedöms vara god. Denna balans gäller framförallt NATO och de förband som finns tillgängliga i Europa. Med en amerikansk fokusförflyttning till Asien kommer dock situationen att vara till rysk fördel än snabbare än tidigare beräknat.

Ryssland förfogar över ca 8500 kärnvapenstridsspetsar varav 2000 är taktiska. Mer om aktuell status på ryska kärnvapen kan man läsa här.Dessa taktiska stridsspetsar avses att användas av till exempel flottan för sjömålsbekämpning eller ubåtsjakt. En applikation som vi har erfarenhet av är U-137 som var beväpnad med kärnvapenladdade torpeder. Andra användare av stridsspetsarna är flygvapnet som med attackflygplan SU-24 FENCER och SU-34 FULLBACK kan bära frifallande nukleära bomber. Utöver dessa är luftvärnet och markrobotförbanden nyttjare av denna typ av beväpning.

I Kaliningrad finns det ett antal vapenbärare som kan laddas med kärnvapenstridsspetsar, såsom Östersjöflottans ytstridsfartyg, attackflyg (FENCER), luftvärnsrobotförband (S-400/SA-21 GROWLER) samt markrobotförband med SS-21 SCARAB. Man har även tidigare aviserat att man har möjlighet att basera markrobot SS-26 STONE i enklaven, främst i syfte att balansera ett eventuellt robotförsvar i östra Polen.  Hur och var man förvarar stridsspetsarna är förstås omgärdat av stor sekretess. Dels fungerar det i ett avskräckande syfte, då motståndaren inte kan veta hur snabbt man kan öka beredskapen på förbanden, dels för att skydda dem mot bekämpning och kriminalitet.

Kaliningrad2002

Pereslavskojedepån 2002. Som man kan se är det yttre skalskyddet eftersatt med växtlighet lång in till staketet.

Dock kan man konstatera att kärnvapendepån vid Pereslavskoje mellan Svetlogorsk och Kaliningrad har genomgått en renovering och utbyggnad under senare år, något som kan tyda på att den antingen är i bruk eller förberedd att snabbt tas i bruk efter tillförsel av stridsspetsar. Av naturliga skäl vill inte Ryssland varken dementera eller bekräfta förekomsten av vapnen, varken här eller på någon annan plats.

Kaliningrad2010

Samma depå 2010. Skillnaderna är uppenbara. Man har röjt upp och förbättrat både det yttre och inre skalskyddet. Ny vakt är dessutom byggd vid infarten till depån. Storleken på depån är ca 800×700 meter

Med de senaste uppgifterna kring kommande storövning ZAPAD-2013 kan det därför vara av intresse att uppdateras kring den kärnvapendepå som ligger närmast Sverige.


Ridå!

För många kom dagens försvarspolitiska besked signerat fru försvarsminister som ett chockbesked. För andra mer luttrade som följer den försvarspolitiska debatten mer ingående var dagens besked på intet sätt oväntat. Det man dock kan reagera över är den ringa tid som förflutit sedan regeringen mottog Försvarsmaktens svar på RB7 vilket onekligen innebär att Karin Enström redan innan svaret kom departementet tillhanda hade saken klar för sig vilka åtgärder hon avsåg vidtaga.

Försvarsmaktens besked var att myndigheten såg ett behov av ekonomiskt tillskott omfattade 4,5 miljarder kronor för att lösa de uppgifter som regering och riksdag beslutat om. Knappt två veckor hann gå innan regeringen istället aviserar en reducering på en halv miljard.

Skillnaden mellan Försvarsmaktens behov kontra försvarsdepartementets uppfattning av Försvarsmaktens behov är således fem miljarder kronor. Ridå!

Kollegan Wiseman har redan hunnit författa en ingående beskrivning av läget i stort vilket gör att fler förklarande utvikningar om bakgrundsläget blir överflödiga.

Man kan dock ändå poängtera ett antal detaljer runt frågan.

1. Vi har nyligen fått veta att vi har ett "en-veckasförsvar" - Om myndigheten tillförs 4,5 mdr skall dock noga poängteras. Karin Enström anser att den nivå på försvarsförmåga inte behövs utan väljer att reducera det ytterligare till i bästa fall ett "en-dagsförsvar".

2. Dagens utspel skulle tangera begreppet ministerstyre. Att en minister går in och detaljstyr en myndighet där antalet anställda räknas inte bara i antal utan i kategorier hör inte till vanligheterna.

3. Folkopinionen i Sverige har vänt. Många har efter de senaste månadernas försvarsdebatt insett vilken låg nivå som råder och har svårt att acceptera nuvarande låga nivå samt att omvärldsläget har förändrats.

4. Regeringen förekommer med denna styrning sin egen försvarsberednings arbete. Vad händer om beredningens kommande rapport entydigt pekar mot att försvarsanslaget och organisationen behöver utökas?

5. De moderata försvarspolitikerna har konstant hävdat att man satsat på Försvarsmakten. Hur skall man i sin propagandaretorik hantera detta beslut?

6. Inte ens inom Alliansregeringen är man enad i frågan. Folkpartiledaren Jan Björklund har nyligen gått ut och krävt en utökad organisation och en utökad försvarsbudget.

7. Försvarsmakten har så sent som vid årsskiftet omorganiserat och omstrukturerat sig på uppdrag av regeringen. Den beslutade organisationen IO14 är precis fastställd, dock ej uppfylld. Redan tre månader senare anser således regeringen att arbete skall göras om och ytterligare personal ska bort!

8. Ett beslut som detta borde hanteras i riksdagen då det berör en organisation som riksdagen beslutat om. Det skulle då vara mycket svårt för regeringen att erhålla majoritet i frågan. Frågan är om FP och KD ens skulle rösta med regeringen?

9. "Personalen är Försvarets viktigaste resurs" och "hela Sverige skall försvaras" har fru Enström tidigare hävdat. Detta är nu inte bara att betrakta som urvattnat utan som rent hyckleri.

10. Om Moderaterna inte redan innan lämnat "walk over" i frågan runt särintresset Försvarsmakten så har man nu lämnat helt öppet mål för S och SD att visa handlingskraft. När även V och MP uttrycker oro över hur Försvarssmakten hanteras så är nivån under skamgränsen.



Man undrar onekligen om fru Enström belåten gick hem från jobbet på Jakobsgatan och tog sig ett glas framför brasan i villan i Waxholm efter väl utfört arbete, eller om skämskudden åkte fram. Man får hoppas på det sistnämnda.

Till detta lär vi få återkomma inom kort igen!



Bloggar: Norah4YouCynismer
Media: SR EkotSvDSVTSVT RapportAftDNGPExp.  

När man tror man hört allt…

Svensk försvarspolitik upphör aldrig att förvåna en. Man tror man har hört allt och så med ens så toppas det med ett nytt bisarrt besked, den här gången Regeringens direktiv att Försvarsmakten ska spara en halv miljard kr på personalen.

Att detta låg på lut kom faktiskt inte som en fullständig överraskning. Som en del av Regeringsbeslut 7 fick Försvarsmakten titta på en billigare personalorganisation på bekostnad av kvalitet (W tolkning). Sannolikt är det ur detta som Regeringen nu har hämtat stöd för att spara in en halv miljard kr på sikt, med tanke på att flera av de åtgärder som nämns överensstämmer.

Försvarsministern talar nu om ”naturliga” personalavgångar som ett sätt att göra sig av med den personal som man anser övertalig. Resultatet ska bli en minskning av antalet officerare, civilanställda och kontinuerligt tjänstgörande soldater. Tidvis tjänstgörande personal, såväl officerare, specialistofficerare som soldater ska i högre grad nyttjas, vilket Regeringen anser ska förbilliga. Andra uppgifter talar också om en förskjutning nedåt i graderna av arbetsuppgifter eftersom lönerna där är billigare, liksom en förskjutning av arbetsuppgifter från officerare till civilanställda. Soldater ska i än högre grad än tidigare utbildas av specialistofficerare än officerare som ju är dyrare lönemässigt.

Att i framtiden ha löjtnanter att lösa uppgifter som tidigare kaptener löste för att inga majorer fanns till hands i den nu faktiskt underbemannade Försvarsmakten lär inte alltid borga för högre kvalitet. Ett annat problem som uppstått i och med den nya organisationen är avvecklingen av anställda på skjutfält, varvid övande förband nu måste avdela personal för dukning, målreparationer etc istället för att öva. Denna företeelse lär få efterföljare i och med den av Regeringen nu föreslagna reduktionen. I SVT Rapport talas om ett eventuellt minskat behov av platser på officersutbildningen. Snarast lär fallet bli det motsatta, vilket i sig blir en kostnadsökning. Om officerare istället ska tjänstgöra fler år i lägre grader för att sedan lämna organisationen kommer behovet av nyutbildning att öka. Med tanke på att rekryteringen till officersutbildningen inte heller går så bra, finns här ytterligare "utmaningar".

Dock behöver inte allt vara av ondo. I och med att arbetsuppgifter ska förflyttas från officerare till civila bör det finnas god möjlighet för officerarna att ägna sig åt kärnverksamheten istället. Tyvärr lär den simultana omfattningen fortsätta på samma sätt som hos Polisen och i sjukvården, dvs att alla gör någon annans jobb. När Försvarsmakten avskaffade stora delar av sin administration i form av civilanställda lades den istället på officerare. Inte osannolikt fortsätter nu detta så att civilanställda med lägre löner ska överta större delar av de militära uppgifterna, på samma sätt som man inom Polisen diskuterar att låta civilanställda nu börja sköta förhör eftersom poliserna inte har tid att hålla dem då de är fullt upptagna med andra uppgifter – ofta förorsakade av nedskärningar inom administrationen. Situationen inom sjukvården skulle i sig kunna bli ett helt inlägg (för den som vill fördjupa sig i det rekommenderas boken "Den sjuka vården").


Mest bekymrande i Regeringens kommande beslut är styrningen till en ännu högre andel tidvis tjänstgörande soldater och sjömän i förhållande till kontinuerligt tjänstgörande. Detta kommer att sänka kvaliteten på Försvarsmakten och det kommer framförallt att påverka beredskapen. Inriktningen har tidigare varit att huvuddelen av flyg- och marinstridskrafterna ska vara bemannade med kontinuerligt tjänstgörande personal för att kunna hålla den höga beredskap som krävs i det nationella försvaret, medan markstridskrafterna vars huvuduppgift i högre grad skulle vara internationella insatser skulle bestå av en högre del tidvis tjänstgörande personal.

Resultatet blir i så fall ett nationellt försvar med lägre beredskap än tidigare, då personalen i högre grad än tidigare är tidvis tjänstgörande och i framtiden med kortare utbildning än värnpliktigas grundutbildning och ökade utbildningstider för att få iväg tidvis tjänstgörande personal till utlandsinsatser. Talet om att ta ett fixt och färdigt förband och kunna skicka det till nästa Afghanistan, lär fortsatt bli en utopi och istället lär det i än högre grad handla om månader på Swedint innan insats. Ett problem, eller utmaning som man ska säga enligt språkregeln, är att kunna rekrytera tidvis tjänstgörande personal, vilket visat sig än svårare än att behålla den kontinuerligt tjänstgörande personalen. Försvarsministern hälsar dock i en debattartikel förra veckan att ”personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs” och att det bara är att lösa uppgiften att bli en mer attraktiv arbetsgivare. Än högre tjänstgöringskrav och utbildningslängder för den tidvis tjänstgörande personalen lär knappast göra anställningsformen mer attraktiv.


Försvarsministern håller i SVT Rapport med om att Försvarsmakten inte lytt Regeringen och tror att detta beror på att Försvarsmakten gjort ”andra bedömningar”. Här lät journalisten försvarsministern komma mycket billigt undan. Det skulle vara mycket intressant att höra hur uppfattningen om situationen kan skilja sig så mycket mellan myndighet och departement och inte minst det faktum att dagens besked (torsdagens beslut) inte verkar ha föregåtts av dialog.

En bov i dramat är underlaget till 2009 års försvarspolitiska inriktningsproposition där de ursprungliga siffrorna för dagens organisation sattes. Dessa siffror lär inte ha varit helt underbyggda och resulterade bland annat i en mycket anorektisk organisation utan större möjlighet att lösa andra uppgifter än att existera i vardagen, där t ex flera av Marinens fartyg ej nyttjas då deras besättningar löser bemanningsuppdrag i land. Efter Försvarsmaktens stora befattnings- och kompetensinventering förra året kom myndigheten fram till en något högre bemanningssiffra än den man tidigare anmält till Regeringen. Dialogen verkar nu som sagt inte ske på samma språk. Man kan också fråga sig vad som hände med allt tal från regeringshåll om "analys först, uppgift och finansiering sedan". Återigen ser vi motsatsen. Måhända halkade orden snett i munnen då de första gången uttalades?


PS: I höst genomför Ryssland och Vitryssland gemensamt storövningen Väst-2013 (Zapad-2013) där scenariot utgörs av ”försvar mot NATO:s robotsköld”. Ett scenario som illa överensstämmer med uppgifterna om det ryska försvarets koncentration österut och söderut. Förra upplagan, Väst-2009, samordnades med andra stora övningar i svensk närområdet, bl a i Ladoga området. Detta föranledde Sverige att genomföra beredskapsövningen Dagny II, samordnad i tid till perioden för de ryska storövningarna i Östersjöområdet (eller var det kanske bara en slump?). Då 2009 fanns hyfsat med värnpliktiga förband att ställa upp med. Frågan är vad som kommer att finnas tillgängligt i höst med det nya försvaret som ska kunna verka ”här och nu” om det nu åter, av en händelse, ska genomföras en beredskapsövning? Läs mer om Väst-2013 på Observationsplatsen


På SvD Brännpunkt går den rödgröna oppositionen till hårt angrepp mot Regeringens försvarspolitik och försvarsministern

Media: SR Ekot, 2SvD, 2SVTSVT Rapport, Aft, DN, GP, Exp
Bloggar: Norah4You, Cynismer, Skipper

Nya neddragningar

Regeringen vill spara på försvaret och har siktat in sig på personalkostnaderna den här gången. Det var bara några månader sedan som hela Försvarsmakten omorganiserades på anmodan från statsmakten och nu aviseras ytterligare omorganisationer och nedskärningar. 500 miljoner ska sparas på personalkostnader och man ska enligt SVD kapa med ca 500 officerare och 300 civila. Detta i en organisation som lider av ett svårt vakansläge. Ifjol saknades ca 800 officerare och man har svårt att rekrytera soldater.

Jag uppskattar att man räknat lågt avseende lönekostnaderna för de 800 rader som ska strykas. Det (om det stämmer) indikerar personal med ganska låg lön, varvid man kan spekulera i hur det verkställs.
Nu får det vara nog. Smärtgränsen var redan nådd och nu drar försvarsminister Enström ett varv till på sträckbänksveven. Försvarsmakten är minimal, mindre är inte möjligt för då går det inte att växa.


Är det någon som inte förstår varför Försvarsmakten har svårt att både behålla och rekrytera personal?

/C

SVD
DN
Wisemans Wisdoms

Skrämmande scenario förebådar ZAPAD-2013

Förberedelserna inför övningen ZAPAD-2013 (VÄST-2013) som kommer genomföras i höst tillsammans med Vitryssland har nu börjat gå in i ett aktivare skede. I veckan beordrades att stabsövningar inför övningen skall genomföras. En sådan samövning är indelad i ett antal faser varav ett flertal kan sträcka sig över hela övningsperioden. Bland dessa kan en motsvarande höjd stabsberedskap inför de praktiska delarna övas under hela perioden. Det gäller att bland annat mobilisera och samla ihop förband och resurser till övningsområdet. Den verksamheten är lika skarp som om den skulle ha genomförts under krigshot. På så sätt kan man säga att övningen ZAPAD-2013 redan har börjat. Dock inte synligt och endast i kulisserna…

Man har även förkärlek att i skuggan av den större övningen samordna i tid och rum ett antal mindre övningar. Så skedde under ZAPAD-2009 när LADOGA-2009 genomfördes. Så lär ske igen.

Om innehållet i övningen och deltagande förband har det inte kommit så mycket information om. Att förband ur det västra militärdistriktet deltar är känt. Man kan anta att huvuddelen av förbanden från S:t Petersburg och söderöver mot Vitryssland kommer att medverka. Med detta ingår även luftlandsättningsförband (VDV) från Pskov och förmodligen även förband från Ivanovo, NO Moskva. Andra förband som kan komma att delta är även markrobotbrigaden i Luga. Förbandet har sedan senaste ZAPAD-övningen 2009 ombeväpnats med markrobot ISKANDER/SS-26 STONE. Ett vapensystem som väl lämpar sig för att bekämpa kvalificerade mål. Andra förband som har dykt upp sedan senast är två divisoner av attackflygplan SU-34 FULLBACK och attackhelikopter MI-28N HAVOC.
Att Kaliningrad ingår i övningen är en sak som är säker. Man har dock för närvarande brist på flygbaskapacitet då Chkalovsk-basen byggs om. Vad det kan få för konsekvenser för övningen kan man bara spekulera om, men det kan påverka eventuell framgruppering av flygförband till enklaven.

Vad som skall övas kom det en hint om tidigare i veckan då man meddelade att inriktningen är ”försvar mot NATOs robotsköld”. Detta kan innebära till exempel bekämpning av kvalificerat luftvärn på djupet av fiendens gruppering, SEAD för att använda gängse NATO-term. I detta finns det en källa till oro. Ryssland har sedan tidigare deklarerat att robotförsvaret är legitimt mål för kärnvapeninsats. Deltagande markrobotförband har system som är mycket lämpade för den typen av mål. Kombinationerna innebär då att i värsta fall övar för att genomföra en kärnvapeninsats mot polskt territorium, något som säkerligen polackerna tycker inte så mycket om.

Visserligen övade man kärnvapeninsats under ZAPAD-2009. Skillnaden där var att med detta skulle stoppa en fientlig framryckning på det egna territoriet. Skillnanden mellan övningarna blir uppenbar.


Vägen som gör mödan värd…

I början av veckan kort besök i Norrbotten. Vädret på topp, stämningen mera blandad.

Inte minst arbetstagarorganisationerna uppehöll sig mycket kring PRIO. Den minnesgode vet ju att när debattens vågor gick höga i augusti-september hette det att man skulle vara tillbaka i normala gängor redan vid årets slut. Så är det inte när första kvartalet nu lider mot sitt slut. Och nu tar förbanden spjärn inför fortsättningen, nämligen utvecklingsfas 5 och 6...

Någonstans på den långa färden upphör resmålet att vara det väsentliga. Istället är det resan i sig, själva processen, som hamnar i förgrunden. Deltagarna bryter ständigt ny mark och berikar sina kunskaper. Och snart har man glömt att det finns några som troget väntar vid en perrong.

I Norrland bekräftades till del det bristande intresset för rekryteringen av GSS/T. Invändningarna hade jag redan hört. "De kan sluta precis när de vill" och "finns det egentligen något intresse för att vara tidvis tjänstgörande"?

Jag förnekar inte svårigheterna, men fokus från myndighetens sida borde istället ligga på hur kan vi behålla dem och utnyttja det engagemang som ändå finns? Vissa tankar har dykt upp på premier och olika uppdrag att undersöka detta har redan lagts ut. Det kan nog vara bra, men sannolikt behöver tidvis tjänstgörande också bindas upp på det sätt som skett för reservofficerare. Våra premier var inte bara bakåt- utan även framåtsyftande. Om vi kort efter utbekommande av en premie lade av ledde detta till en rak återbetalningsskyldighet. Även detta måste övervägas.

Det finns även skäl att fråga sig om soldater verkligen är anställningsbara efter bara tre månaders GMU? Måhända skulle värnpliktsförmånerna kunna förlängas till att även omfatta befattningsutbildningen. Nettoavkastningen på utbildningsinvesteringarna skulle snabbt öka för myndigheten.

Försvarsmakten har fått en tydlig uppgift av riksdag och regering att rekrytera och anställa ett stort antal tidvis tjänstgörande soldater. Att då som svar ifrågasätta viljan hos svensk ungdom kan visa sig farligt. Det kan tolkas som att de uppväxande släktena inte har ett intresse av ett svenskt försvar. Och så vill man väl ändå inte att det ska tolkas?

Allan Widman 

Agrell och belägringen av MeS

Wilhelm Agrell presenterade storslaget idag sin senaste bok Ett krig här och nu (bl a i en artikel på Newsmill) där han menar att Regeringen förde Riksdagen bakom ljuset vad gäller den svenska Afghanistaninsatsen och hur denna skulle verka. Eftersom boken ännu inte finns till hands så är det svårt att kommentera Agrells uppgifter och källor, men många är de anställda inom Försvarsmakten som lyft på ögonbrynen åt hur insatsen i Afghanistan framställts på hemmaplan, framförallt vad gällande omfattningen på de strider som svensk trupp varit inblandad i de senaste åren.

Den med något bättre minne minns säkert den omfattande debatten från och med hösten 2008 när svensk trupp allt oftare hamnade i regelrätta strider. Bl a hörde ett antal soldater av sig till media och sade sig inte alls känna igen hur de strider man varit med om beskrevs på hemmaplan. En debatt som slutligen renderade i kraftfulla förstärkningar till förbandet med fordon med högre skyddsnivå och därtill stridsfordon 90, som har kommit att användas med mycket god verkan. Sålunda kan omöjligen Agrells uppgifter komma som en överraskning för våra politiker och förhoppningsvis inte heller media. För den förstnämnda kategorin skulle allt annat vara ett mycket dåligt betyg på dessas förmåga att informera sig om situationen, utifrån alla de förbandsbesök som gjorts i området och alla de dragningar som genomförts av Försvarsmakten i ämnet.

Det intressantaste i Agrells uppgifter är egentligen den officiella retoriken, nämligen hur Regeringen i sina propositioner valt att beskriva situationen i Afghanistan och det svenska uppdraget. Just detta avhandlades också av en elev vid Försvarshögskolans Högre Stabsutbildning (på ren svenska: den tvååriga kurs som leder fram till överstelöjtnants grad) förra året. I sin magisteruppsats avhandlar överstelöjtnant Anders Malm hur Försvarsmaktens värdegrund kan utvecklas från en etik som fokuserar på interna principer till att tillåta ett kritiskt förhållningssätt även till militär våldsanvändning. Malm tar i uppsatsen avstamp i respektive regerings proposition om förlängning av Afghanistaninsatsen och hur uppdraget beskrivs i propositionen för att sedan omvandla det till en stabsorientering för militär chef. Ett nog så intressant perspektiv med anledning av Agrells nya bok.


När materialet till inläggen om våra närmast föregående försvarsbeslut lästes in i början av året skrev jag så här på Twitter: "Fantastiskt hur man i en mening text i en proposition kan bygga en bild av något som inte existerar i verkligheten". Kanske har vi också där kärnan i den svenska försvarskollapsen under 00-talet?


Se gärna TV 4 Newsmill där PM Nilsson idag intervjuade Wilhelm Agrell. Om man inte tidigare varit medveten om skeendena i den svenska Afghanistaninsatsen bör man med anledning av Agrells bok ta sig ytterligare en funderare kring situationen för de tolkar som ingår i den svenska styrkan och som Regeringen helst vill lämna kvar.

TV4%20Newsmill%20-%20om%20den%20svenska%20Afghanistaninsatsen


SvD, Aft, 2, 3, 4, SR, 2, 3

Här och nu

Försvarsmakten tar nu strid för att de afghanska tolkar som ställt upp för det svenska förbandet ska kunna få politisk asyl i Sverige. Mycket bra. De som ställer upp för vårt land ska också skyddas och belönas av vår Regering.

Det som är tråkigt i sammanhanget är att få journalister verkar reflektera särskilt mycket för varför detta över huvud taget ska behövas. Säkerhetsläget i Afghanistan är ju så pass säkert just nu att vår närvaro gradvis har börjat minska för att 2014 övergå till att enbart ha ett fåtal soldater på plats i form av stöd för utbildning av de afghanska säkerhetsstyrkorna. Eller?

Återigen kan man dra en parallell till Vietnam. Vietnamkriget startade som en frigörelse från kolonialarmén i form av Frankrike. (I Afghanistan var det i form av motståndsrörelsen mot det invaderande Sovjetunionen som stöttade den kommunistiska regimen).

I Vietnam så inledde USA med att skicka rådgivare och instruktörer som skulle utbilda de sydvietnamesiska soldaterna. (I Afghanistan var det bl.a. svenska SSG som initialt efter 2001 skyddade den afghanska ledningen och stöttade m utbildning.).

I Vietnam eskalerade kriget och USA pumpade in mer och mer pengar och soldater. Man vann mer eller mindre alla slag, men förlorade landsbygden till gerillan. (I Afghanistan har ca 30.000 Talibaner och Al Qaida medlemmar ställt till elände för 30 miljoner afghaner, 200.000 afghanska soldater och poliser samt > 100.000 utländska styrkor. För att inte tala om alla tunga resurser som stridsvagnar, bombflyg, UAV:er m.m.).

I Vietnam tröttnade hemmaopinionen och pengarna tröt. Alltså så födds begreppet "Vietnamization". D.v.s. utbilda de sydvietnamesiska trupperna och låt de ta över krigandet. Sedan skapade man ett förhandlingsläge med bl.a. Linebacker II-kampanjen. (USA och de flesta NATO-länders budget är i kris, vilket innebär att man måste minska på kostnader. Att minska på närvaron i Afghanistan är en viktig del av dessa besparingar. Lösningen är att definiera om slutläget i konflikten för att kunna dra sig ur med äran i behåll. Linebackers motsvarighet kan man jämföra med de särskilda insatser som genomförts de senaste åren för att ta striden till Talibanerna.)

De som kommer att drabbas hårdast av att USA och NATO nu drar sig ur i förtid är givetvis de som satsat på att stötta "fel" sida. Civila som trott på en framtid i ett land utan våld. Risken är att detta kan få genomslag i framtida insatser. Vem vågar i framtiden stötta de länder som inte håller hela loppet ut? Jämför med rättegångar i domstolar. Om inte en domstol kan garantera ett vittnes säkerhet, vem sjutton vill då ställa upp? Oavsett hur gott motivet än är så är det egna och familjens skinn viktigare. Hur det gått för tidigare vittnen är nog en mycket viktig faktor för att få nya att ställa upp. Att nu hjälpa de som ställt upp och deras familjer är därför det minsta vi kan göra för att framtida internationella insatser över huvud taget ska ha en chans att lyckas.

Västvärlden måste dra lärdomar om insatsen i Afghanistan. Visst är det bra att barn får gå i skola och att kvinnor behandlas bättre. Barnadödligheten och mödrar som dör i förlossningar har också minskat. Men fortfarande dör civila i attentat av Talibanerna samt vid misstag under insatser av ISAF och USA. När västvärldenlämnar Afghanistan kommer med stor sannolikhet attentaten att öka för att sätta skräck i civilbefolkningen och frågan är hur det går för barnen och kvinnorna. Förhoppningsvis så kommer det att vara bättre än innan 2001, men inget är garanterat. "You got the watches, we got the time" är ett citat som ofta hörs i insatser liknande den i Afghanistan. I Vietnam var det tiden som var avgörande. Gerillan och de Nordvietnamesiska trupperna hade tålamod och efter Tet så undvek man att möta USA på lika villkor.

Innan en insats måste man tänka igenom vad det långsiktiga målet är. Att vinna den militära insatsen är oftast det lätta. Om Afghanistan har det traditionell sagts att eftersom landet är så löst sammansatt av stammar utan egentlig centralregim så är det lätt att invadera, men omöjligt att härska över. Sätt upp ett långsiktigt mål och bryt ner det i kortsiktiga delmål. Det gäller inte bara hur man påbörjar en insats utan även hur man avslutar den. Att dra sig ur och ge tolkarna politiskt skydd är kortsiktigt rätt, men kan långsiktigt visa sig vara katastrofalt. Inte bara för Afghanistan, utan även för västvärldens trovärdighet som räddande ängel i framtida insatser.

Men det är väl som i ekonomin. Traditionellt långsiktiga investeringar har på senare år ersatts med kvartalsekonomin och de snabba vinsterna. Vem bryr sig om framtiden när det är "här och nu" som gäller?

Pågår Kalla Kriget 2.0?

Efter en del minskad aktivitet på bloggen av anledningar som snart blir uppenbara kommer här en recension av Mats Johanssons bok ”Kalla Kriget 2.0 – Ryssland Rustar”. Boken är en samling sammanknutna mindre essäer som bl.a. avhandlar: Kalla Kriget, Georgien-kriget, rysk utrikes- och intrikespolitik, rysk ekonomi, mänskliga rättigheter, och Sveriges säkerhetspolitik vis-á-vis Ryssland.

Foto: Wikipedia

Foto: Wikipedia

Bokens största förtjänst, som man kan ana redan från titeln, är att den fångar fundamentet i hur vi bör förstå det säkerhetspolitiska förhållandet mellan Ryssland och Sverige. De som avfärdar Rysslands betydelse (ofta med hänsyn på orimligheten i ett invasionshot) har ofta  ett analogt AV/PÅ-förhållningssätt till Ryssland. Snarare finns det här och nu en dispyt  mellan Sverige och Ryssland (contention för att låna ett begrepp från sociologin). Inom den dispyten försöker både Sverige och Ryssland utöva inflytande över varandra och detta måste ses som ett kontinuum. Från vårat håll sker det oftast med stöd till mänskliga rättigheter, frihandel och demokrati i Ryssland. Från rysk sida sker detta genom, bland annat, territoriella kränkningar, politiska utspel, militärövningar, underättelseoperationer, informationskrigföring (1, 2), politiska inflytelseagenter (1, 2) med mera. Detta pågår idag. Men det gör det inte på en nivå som är direkt hotande för Sverige. Vad som är dystra tankar, som jag delar med Johansson, är hur förvärras inflytelsebalansen i denna dispyt  i ett tioårsperspektiv med en fortsättning av pågående svensk försvarsspolitik, ett EU som blir mindre och mindre kapabelt, och ett ombalanserande USA (som jag skrev tidigare har militär makt har fortfarande relevans). Att detta sätt att se på inflytande sprids och förstärks är bra och boken diskussion om underättelseoperationer och relationer till våra bundsförvanter Baltstaterna belyser detta väl. Från detta perspektiv pågår ”Kalla Kriget 2.0″, som en kamp om inflytande utan öppna krigshandlingar.

Den andra huvudsakliga förtjänsten av boken kommer från skildringarna om den inhemska politiken samt politiska och mänskliga rättigheter i Ryssland, något som Johansson är väl bekant efter hans egna arbete i många fall. Boken beskriver på ett förtjänstfullt sätt den nuvarande marchen från att vara en semi-demokrati mot en autokrati, från en förhoppning om en rysk marknadsekonomi mot en fulländad kleptokrati, från rule of law till rule by law. På bloggen kommer snart ett inlägg där vad Rysslands inhemska problem kan betyda för deras utrikespolitik, det är väl värt att tänka på när instabiliteten ökar.

Dock finns det slutsatser i boken som jag inte är säker att jag håller med om, till exempel att Väst skall ersätta rysk energi (med vilken?) och att Ryssland borde uteslutas ur WTO och Europarådet. Det inte ryskt agerande jag försvarar, men detta är en tydlig avvägning mellan ideologi och strategi. Skulle vi ha större chans att påverka Ryssland om de inte var medlemmar i dessa organ eller om vi slutade importera energi, eller skulle detta öka Rysslands isolering, misstro och skapa agression? Självklart är en diversifierad energiimport mer än önskvärd, Ryssland behöver sälja sin energi för att få sin statsapparat att fungera och för att genomföra sin militärreform. Finns olika importertalternativ blir möjligheten att utöva inflytande mot Ryssland större. Men energihandeln utgör för närvarande mycket av de kontakterna som fungerar mellan Ryssland och Väst och man tvingas helt enkelt samsas. Ryssland är den största exportören av olja, gas, och kol till EU och de behöver ses som en pålitlig exportör.

Men är ömsesidigt beroende lika med interdependens? Nej. Västs approach till Ryssland har varit att försöka knyta närmare kontakter som senare skulle sprida sig till andra områden och väva ihop Ryssland med Europa genom komplexa nät. Detta har inte skett, samarbetet har blivit strikt sektoriellt. Detta kan bero på att förtroende som villkor för interdependens har saknats. Här hade boken kunnat inkluderat mer från ett ryskt perspektiv om Västs roll i att skapa den misstron. När Ryssland var som svagast kördes det över många gånger av Bush trots löften om motsatsen, noterbart exempel kan vara missilförsvarsförhandlingar som Putin tog iniativ till (se denna). Denna typen av politiska misslyckanden utgör en del av grunden i av misstroendet och den anti-Västliga retoriken samt brådskan efter att bli en stormakt igen. Under Putins första tid vid makten var han västorienterad, sökte integration i den Västs politiska strukturer och samarbetadet fungerade väl. Därav är jag inte övertygad om att Öst-Västliga relationer vad dömda till att bli dem det är idag (och ser ut att förvärras mot framgent). I detta ligger problematiken i både underättelsetjänsten och vetenskapen, skillnaden på att beskriva och förklara. Det är till exempelt enkelt att se att Rysslands rustar upp, men beror detta på känsla av osäkerhet för Västs utvidgning, militär-industriella komplexets inflytande, eller är den ”strikt” expansionistisk? Säkerligen bitar av allt, men just motiveringar är det svåraste att vara veta.

Men Rysslands stormaktsambitionen bör vi ta till oss. Inneboende i den är att spela en dominant roll i närområdet, vilket Sverige, Finland och Baltstaterna ingår i. Den är inte särskilt märkligt eller förvånande i sig att världens största land med världens tredje största försvarsutgifter vill vara en stormakt samt att makt följer lite minsta motståndets lag och expanderar där den kan. Vad som är märkligt är att vi i Sverige inte inser att det inte är märkligt. Här gör boken sitt bidrag till debatten, den analyserar både Rysslands återkomst som stormakt och de politiska implikationerna detta har för Sverige (exempel höj vårt försvarsanslag). Jag hoppas Johansson delar ut boken till sina kollegor i riksdagen och framför allt försvars- och utrikesutskotten. Boken avslutades med en not om ”rysskräck” likaledes skall jag. Det är intellektuell lathet att bemöta argument med epitet och inte i sak. Jag vill mer än gärna, i sak, bli övertygad om att Ryssland inte är att oroa sig över.

Ps. Om ABBA-filmen är avsedd som informationskrigföring eller ej är upp till envar att fundera på men utvärdera först budskap, avsändare och effekt. Diskussion här.

Edit: lade till bild och här är länk till rapportlanseringen av boken med Mikael Odenberg och Jan Nygren


Postat i:Ryssland Tagged: Missilförsvar, Putin, Stormakt

Nya bilder på den svenska incidentberedskapen

20130310-221201.jpg
Två stycken svenska JAS 39 GRIPEN, varav den bortre är en JAS 39D.

Att Försvarsmakten inte gärna delar med sig av bildunderlag från Flygvapnets skarpaste uppgift, incidentberedskapen är ganska känt. Bildsläppet i höstas från den skapade stora rubriker i Mediasverige och förhoppningsvis kände medborgarna att de fick någonting för skattepengarna ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv.

Under hösten kom det även upp bilder tagna från den andra sidan på den svenska incidentberedskapen. I det fallet rörde det sig om en bloggande rysk flygare som plåtade incidentberedskapen från ett transportflygplan av typen AN-24 CURL som flög till/från Kaliningrad.


Nu är det dags igen med nya bilder. Denna gång är det dock NATO som står för kalaset. Filmen om Baltic Air Policing är okommenterad men visar främst tysk jakt i form av F-4F Phantom och litauiskt transportflyg med C-27J Spartan. I filmen dyker finsk incidentberedskap upp med F/A-18C Hornet. Den observante märker hur välbeväpnade finnarna är.

I en kort mellansekvens får Spartanflygplanet sällskap av två JAS 39 Gripen. Det anmärkningsvärda i bildmaterialet, om nu detta visar skarp verksamhet är att det ena av de två flygplanen är obeväpnat. Den tvåsitsiga versionen av JAS saknar nämligen fast vapeninstallation, den 27mm Mauserautomatkanon som finns på de ensitsiga planen. I normalfallet, tillskillnad från alla andra länder flyger inte Flygvapnet med robotbeväpning på sina flygplan.

Vem vet, passageraren i baksätet kanske hade en signalpistol med sig för att kunna avge verkanseld?

Bloggrannen Wiseman skrev även, som vanligt ett informativt inlägg.


En liten film om incidentberedskap

På Youtube lades härom dagen ut en film om NATO:s baltiska incidentberedskap. Filmen verkar vara tagen under övning av hantering av civila flygplan som inte svarar på radiokontakt, där en litauisk C-27 spelar målet. Som synes av filmen är det inte bara de tyska F-4 tillfälligt baserade i Baltikum som startas mot flygplanet som inte svarar på radioanrop. Även svenska JAS 39 liksom den finska incidentberedskapen dyker upp i bild. Lägg också märke till att de finska F-18 bär 2x IR-jaktrobot Sidewinder och 2x radarjaktrobot AMRAAM.

Civila flygplan som under en längre tid inte svarar på trafikledningens anrop är ett problem som växt i och med 11:e septemberdåden, samt de allt bistrare arbetsförhållandena för trafikpiloter. Exempelvis var flygbolaget Norwegian för tre år sedan inblandat i en incident där besättningen under flera timmar inte svarade på anrop vid en flygning till Sverige. Först över Sverige hann incidentberedskap upp flygplanet och kunde etablera radiokontakt. Sovande besättningar har blivit en alltför vanlig företeelse i och med de hårdare arbetsvillkoren i flygbranschen.

Att händelseförlopp liknande detta övas tillsammans av länderna runt Östersjön är bara att välkomna. Skulle det handla om någon med onda avsikter lär händelseförloppet gå mycket snabbt. Att då endast ha incidentberedskap i form av nordisk pooling & sharing, det vill säga att ett nordiskt land står för även de andras beredskap, skulle inte klara av att hantera en sådan händelse.



Tack till @oplatsen för tipset om filmklippet!

Uppdatering 22.35: Observationsplatsen har nu ett eget inlägg om filmen

Synliga tecken på utbyggnad av flygbaserna i Kaliningrad

De ryska flygförband som finns närmast Sverige är baserade i Kaliningradenklaven, ca 30 mil från det svenska fastlandet.  De utgörs av främst jakt och attackförband utrustade med SU-27 FLANKER samt attackflygplan SU-24M FENCER, som även finns som spaningsplan. Utöver dessa finns det även helikopter och transportflygplansförband. Observationsplatsen skrev lite om dessa förband tidigare här.

Sedan tidigare är det känt att det ryska flygvapnets flygfält skall moderniseras och byggas ut. Det handlar främst om uppställningsplatser och inflygningshjälpmedel som står först i kön. Förutom att infrastrukturen byggs ut köps även modern fälthållningsmateriel för underhåll av rull- och taxibanor.

su27_landsväg

Ombasering av tre FLANKER via landsväg från Chkalovsk till Tjernajakhovsk. Foto från den ryska bloggen http://ru-aviation.livejournal.com/2531084.html

För ett tag sedan rapporterades det om att huvudflygbasen i Kaliningrad, Chkalovskfältet var en av baserna som först i tur för modernisering. Hur långt man har kommit på det arbetet är svårt att bedöma via öppna källor, särskilt om man själv inte är på plats (sic!). Däremot kan man konstatera att man flyttar flygplan från Chkalovsk till Tjernjakhovskfältet. Det senare är det fältet som attackflyget använder men som med jämna mellanrum jaktflyget från Chkalovsk baseras på. Under ombyggnadstiden kommer Chkalovsk att vara stängt, varvid förbandet i sin helhet flyttas över. De jaktflygplan av typen SU-27 FLANKER som står på marken för längre tids översyn och som inte blev färdiga inför ombaseringen fick häromveckan flyttas över via landsvägstransport den 11 mil långa vägen till Tjernjakhovskfältet.

Donskoje-balkar

Till höger i bild syns takbalkarna med all tydlighet.

Ett annat flygfält som verkar byggas ut, men som det inte har rapporterats om via media är helikopterbasen i Donskoje vid kusten. Vid basen finns Östersjöflottans ubåtsjakthelikopterdivision med ansvar även för den ryska flygräddningen i Östersjön. Vid ett tvreportage i Rossije 24 den 1 mars med bilder från helikopterplattan syns en bildsekvens där takbalkar för en större byggnad upp. Att det rör sig om delar till en hangar är otvetydigt. Anledningen till att man bygger ut hangarkapaciteten på fältet är okänd, men i sammanhanget kan man konstatera att flygtidsutttaget på förbandet har ökat markant under de senaste åren och att man avser att basera fler helikoptrar på basen. Om det nu rör sig om fler ubåtsjakthelikoptrar eller om mer flygräddningsresurser kommer tiden att utvisa.

Tvreportaget i sin helhet


Chefen för KSI

Chefen för KSI (kontoret för särskild inhämtning) har enligt Expressen tagit sitt liv genom drunkning under 2012. Självklart mycket tragiskt för alla anhöriga och vänner.

KSI är en ny benämning på tidigare SSI, tidigare IB, som är känt genom Jan Guillous böcker om Carl Hamilton. Det var alltså här Guillous romanfigur tjänstgjorde, vilket möjligen kan ge en bild av vilken typ av verksamhet KSI huserar även om spionromaner är just en romaner.

Allt runt KSI är av extremt hemlig karaktär och därför kommer sannolikt inte ytterligare fakta komma till allmänhetens ljus, vilket är rätt med anledning av sekretesskyddet kopplat till verksamheten.

Till flydda tider återgår…

KFÖ-vinter

Vid den här tiden på året, dvs tiden för norrlandsförbandens vinterKFÖ, brukar jag komma med en nostalgisk betraktelse till glädje för dem som var med och till förundran för dem som inte var det…

Jag börjar dock i nutid och med mina kontakter inom Kungl. Flottan. Via dessa har jag de senaste åren blivit försedd med sjöstridsbyxa 90 (tror jag de heter). Ett alldeles utmärkt fritidsplagg vintertid som i och med att de är fodrade gör att man oftast slipper långkalsongerna. Det mest utmärkta med dem är dock att Flottan insett hängslenas alla fördelar och att denna viktiga utrustningsdetalj ingår i byxpaketet.

Om vi nu backar X antal år och lämnar Flottan för norrlandsinfanteriet och uniform m/58 alt m/59, hamnar saken i en helt annan dager. Inga reglementerade hängslen här inte. Om du som enskilt lärt dig uppskatta denna tilläggspersedel, var det bara att skaffa dem på eget initiativ och bekostnad. Jag tillhörde dem…
Efter ett antal vinterövningar började jag dock att starkt tvivla på hängslenas värde och användbarhet för en norrlandsinfanterist i fält och så här i efterhand har jag kommit fram till att någon på arméstabens utrustningsavdelning dragit samma slutsatser och aktivt motarbetat det som passade utmärkt hos flottörerna.

Tänk er själva. Vinter, kallt, snö, läskiga skogen och en bra bit in på övningen då det Stora Behovet pockar på omedelbar uppmärksamhet. Det som för flottören är en enkel sak i värme och relativ bekvämlighet blir för den hängselförsedde skidinfanteristen till en halvdagsförrättning.
Vi tar det moment för moment efter det att du kommit till lämplig plats:
* Ta av dig kpisten och häng den på lämplig gren.
* Gör sammalunda med stridsselen (OBS: Försiktighet, akta glastermosen i ryggväskan.)
* Häng av dig skyddsmasken men inte på samma gren, då går den av (grenen alltså…)
* Kräng av dig vindrocken (det var ju smällkallt….)
* Gör sammalunda med snöblusen
* Knäpp upp och ta av dig vapenrocken
* Dra ylletröjan över huvudet (kallt som sagt var….)
* Dra ned hängslena
* ÄNTLIGEN, dra ned byxorna och gör det du ska. (Passa dig så att byxorna inte fylls med snö eller med…..)

Så där, puh. Nu är det bara att köra allt baklänges, utom möjligtvis det allra sista i sista momentet, för att då du är klar, upptäcka att tolklaget sedan länge försvunnit och du står där ensam i skogen med dina hängslen.
Den utan hängslen hade klarat sig med det sista momentet, hunnit ta en slurk ur termosen och häktat på nästa tolklag…
(Inom parentes sagt, har jag upptäckt att byxorna i fältuniform 90 är förberedda för hängslen med isydda hällor. Det kanske följer med hängslen nu också??? Måste i så fall bero på att man inte övar vintertid, i Norrland, tillräckligt länge…)

Those were the days…