Det är inte lätt att vara chef i Försvarsmakten, det kan många vittna om.
/C
Sveriges bästa försvarsbloggar, i ett flöde. En tjänst av Johan Althén.
Den 1 oktober 1953 tillträdde jag som chef för Marinen i komplexet Tre Vapen på Gärdet i Stockholm. Det skulle tyvärr göra skäl för sitt namn i mindre god bemärkelse under de åtta år jag förde befälet över Marinen. De tre vapnen blev aldrig till gagnet ett under denna tid.
Bild från F1 kamratförenings medlemstidning Hässlöbladet som visar ubåtens färdväg |
Fårösundsbassängen med norra gattet |
Den muddrade rännan i norra gattet |
Detta handlar ju inte om det enda ryska ubåtsintrånget under den perioden, men det var nog en av de mest spektakulära med så många avfyrade stridsladdade granater.Nu menade Johansson sannolikt inte rysk, utan sovjetiskt. Man kan konstatera att det från skribentens sida inte råder någon som helst tvivel om från vilken sida just den här ubåten kom från. Möjligen hade man identifierat ubåten som Sovjetisk när den var inne i Fårösundsbassängen vilket är rimligt med hänsyn till de korta avstånden.
Styrkan i försvarsdebatten håller fortfarande i sig sedan regeringen med ovanlig snabbhet reagerat på Försvarsmaktens budgetunderlag som lämnades in i månadskiftet. Redan igår hade Ekot ett inslag om att regeringen vill minska Försvarsmaktens personalkostnader med 500 milj/år. Regeringen tog idag beslut vid sitt sammanträde att Försvarsmaktens lönekostnader ska vara minskade 2019 med 500 milj/år jämfört med den planering som myndigheten lämnat in.
Regeringen anför att de anmälda behoven av heltidsanställda har ökat med cirka 2 100 personer från 2010 och att lönekostnaderna för tidvis anställda och reservofficerare bara uppgår till 4 % av Försvarsmaktens lönekostnader. Beslutet är tydligt, antalet officerare och civilanställda ska minska för att minska det möjliga underskottet. Försvarsminister Karin Enström uttalade sig igår för SVT och bäddade för sitt budskap.
Försvarsministern har i stort rätt.
Om vi i det korta perspektivet och lägger Budgetunderlaget från 2009 (s. 48) som omfattade åren 2010 – 2012 och jämför detta med den nyligen inlämnade bilaga 2 i Årsredovisningen för 2012 (s. 16), så framgår det att 2012 skulle finnas 5850 Off/Y, 3300 SO/Y, 8650 RO, 2800 GSS/A (idag benämning GSS/K), 2550 GSS/K (idag benämning GSS/T) och 5800 civilanställda, enligt BU 10.
I årsredovisningen är motsvarande tal: 8424 Off/K (motsvarar Off/Y), 1116 SO/K (SO/Y), 6926 Off/T+SO/T (motsvarar RO), 4487 GSS/K (GSS/A), 1582 GSS/T (GSS/K) och 6567 CVAT (civilanställda). Dessutom tillkommer 103 aktiva Off/T (förut RO i GRO). Summeringen blir att det finns c:a 400 fler Off/K och SO/K än planen, 1700 färre Off/T och SO/T, närmare fler 1700 GSS/K, men 1000 GGS/T färre samt 750 fler CVAT idag jämfört med vad som var planen för fyra år sedan. Det innebär i sin tur att Försvarsmakten har 2850 fler kontinuerligt anställda (Off/SO/GSS/CVAT) idag än vad som var avsikten samtidigt som de tidvis tjänstgörande (Off/SO/GSS) är 2700 färre än planerat. Eftersom de senare knappt tjänstgör blir ju resultatet ökade personalkostnader jämfört med planen.
I det längre perspektivet är det lite svårare att jämföra. I budgetunderlaget för 2010 anges en målbild (2019) som är 3300 Off/Y, 5200 SO/Y, 6450 GGS/A, 9200 GSS/K och 5050 Civila. I det underlag för Försvarsmaktens långsiktiga ekonomi (bilaga 1) som också lämnades in nyligen kan man utläsa på sidan 14 att motsvarande tal är 9200 officerare och specialistofficerare, c:a 6600 GSS/K, c:a 8800 GSS/T och 5100 CVAT i denna version. Nu räknar Försvarsmakten med 350 bemanningsuppdrag vid andra myndigheter och 100 vakanser som inte belastar ekonomin, men rimligen borde samma sak vara fallet i tabellerna för BU 10 också.
Det skulle i så fall innebära att det är kring 700 officerare för mycket i det långsiktiga underlaget jämfört med ingångsvärdena vid det senaste beslutet. Antalet GSS/K har ökat med c.a 150 och antalet GSS/T har minskat med c:a 400, och därför är det inte så konstigt att försvarsministern anser sig ha fog för sin inställning, de civilanställda undantagna.
En annan reflektion är att drygt 9200 chefsbefattningar (exkl gruppchefer) för 15400 gruppchefer, soldater och sjömän är en dyster kvot som borde debatteras mera. I mina siffror har jag inte räknat med Hemvärnet och de nationella skyddsstyrkorna, eftersom jag befarade att det skulle bli otydligare. RO behandlas inte i det långa perspektivet, eftersom jag inte hittade dessa i det långsiktiga underlaget. Dessa ska enligt den gamla målbilden vara 2450 när beslutet är genomfört. Att dessa saknas kan vara en indikation på Försvarsmaktens inre bild av denna utomordentligt viktiga personalkategori, som åtminstone jag har haft väldigt goda erfarenheter av.
Att sedan regeringen satt en bild av sin försvarspolitik som ändå gör att omvärlden reagerar negativt på försöket att styra utgiftsområdet är en helt annan fråga, som jag tänker återkomma till i helgen.
Man har i den säkerhetspolitiska debatten hitintills undvikit att beröra kärnvapen och dess existens i svenskt närområde. En anledning kan vara att man i den något yrvakna situationen med enveckasförsvaret glömmer bort att vår säkerhet är i allra högsta grad beroende av andras säkerhet. Förekomsten av kärnvapen är alltjämt stor, så även i Europa, där både NATO och Ryssland har ett antal stridsspetsar till sitt förfogande.
För Rysslands del garanterar kärnvapnen landets säkerhet då de kompenserar de brister man har i dagsläget på markstridskrafterna. Denna förutsättning bedöms gälla fram till minst 2020 då tillgången på kvalitativa marksstridsförband bedöms vara god. Denna balans gäller framförallt NATO och de förband som finns tillgängliga i Europa. Med en amerikansk fokusförflyttning till Asien kommer dock situationen att vara till rysk fördel än snabbare än tidigare beräknat.
Ryssland förfogar över ca 8500 kärnvapenstridsspetsar varav 2000 är taktiska. Mer om aktuell status på ryska kärnvapen kan man läsa här.Dessa taktiska stridsspetsar avses att användas av till exempel flottan för sjömålsbekämpning eller ubåtsjakt. En applikation som vi har erfarenhet av är U-137 som var beväpnad med kärnvapenladdade torpeder. Andra användare av stridsspetsarna är flygvapnet som med attackflygplan SU-24 FENCER och SU-34 FULLBACK kan bära frifallande nukleära bomber. Utöver dessa är luftvärnet och markrobotförbanden nyttjare av denna typ av beväpning.
I Kaliningrad finns det ett antal vapenbärare som kan laddas med kärnvapenstridsspetsar, såsom Östersjöflottans ytstridsfartyg, attackflyg (FENCER), luftvärnsrobotförband (S-400/SA-21 GROWLER) samt markrobotförband med SS-21 SCARAB. Man har även tidigare aviserat att man har möjlighet att basera markrobot SS-26 STONE i enklaven, främst i syfte att balansera ett eventuellt robotförsvar i östra Polen. Hur och var man förvarar stridsspetsarna är förstås omgärdat av stor sekretess. Dels fungerar det i ett avskräckande syfte, då motståndaren inte kan veta hur snabbt man kan öka beredskapen på förbanden, dels för att skydda dem mot bekämpning och kriminalitet.
Pereslavskojedepån 2002. Som man kan se är det yttre skalskyddet eftersatt med växtlighet lång in till staketet.
Dock kan man konstatera att kärnvapendepån vid Pereslavskoje mellan Svetlogorsk och Kaliningrad har genomgått en renovering och utbyggnad under senare år, något som kan tyda på att den antingen är i bruk eller förberedd att snabbt tas i bruk efter tillförsel av stridsspetsar. Av naturliga skäl vill inte Ryssland varken dementera eller bekräfta förekomsten av vapnen, varken här eller på någon annan plats.
Samma depå 2010. Skillnaderna är uppenbara. Man har röjt upp och förbättrat både det yttre och inre skalskyddet. Ny vakt är dessutom byggd vid infarten till depån. Storleken på depån är ca 800×700 meter
Med de senaste uppgifterna kring kommande storövning ZAPAD-2013 kan det därför vara av intresse att uppdateras kring den kärnvapendepå som ligger närmast Sverige.
Förberedelserna inför övningen ZAPAD-2013 (VÄST-2013) som kommer genomföras i höst tillsammans med Vitryssland har nu börjat gå in i ett aktivare skede. I veckan beordrades att stabsövningar inför övningen skall genomföras. En sådan samövning är indelad i ett antal faser varav ett flertal kan sträcka sig över hela övningsperioden. Bland dessa kan en motsvarande höjd stabsberedskap inför de praktiska delarna övas under hela perioden. Det gäller att bland annat mobilisera och samla ihop förband och resurser till övningsområdet. Den verksamheten är lika skarp som om den skulle ha genomförts under krigshot. På så sätt kan man säga att övningen ZAPAD-2013 redan har börjat. Dock inte synligt och endast i kulisserna…
Man har även förkärlek att i skuggan av den större övningen samordna i tid och rum ett antal mindre övningar. Så skedde under ZAPAD-2009 när LADOGA-2009 genomfördes. Så lär ske igen.
Om innehållet i övningen och deltagande förband har det inte kommit så mycket information om. Att förband ur det västra militärdistriktet deltar är känt. Man kan anta att huvuddelen av förbanden från S:t Petersburg och söderöver mot Vitryssland kommer att medverka. Med detta ingår även luftlandsättningsförband (VDV) från Pskov och förmodligen även förband från Ivanovo, NO Moskva. Andra förband som kan komma att delta är även markrobotbrigaden i Luga. Förbandet har sedan senaste ZAPAD-övningen 2009 ombeväpnats med markrobot ISKANDER/SS-26 STONE. Ett vapensystem som väl lämpar sig för att bekämpa kvalificerade mål. Andra förband som har dykt upp sedan senast är två divisoner av attackflygplan SU-34 FULLBACK och attackhelikopter MI-28N HAVOC.
Att Kaliningrad ingår i övningen är en sak som är säker. Man har dock för närvarande brist på flygbaskapacitet då Chkalovsk-basen byggs om. Vad det kan få för konsekvenser för övningen kan man bara spekulera om, men det kan påverka eventuell framgruppering av flygförband till enklaven.
Vad som skall övas kom det en hint om tidigare i veckan då man meddelade att inriktningen är ”försvar mot NATOs robotsköld”. Detta kan innebära till exempel bekämpning av kvalificerat luftvärn på djupet av fiendens gruppering, SEAD för att använda gängse NATO-term. I detta finns det en källa till oro. Ryssland har sedan tidigare deklarerat att robotförsvaret är legitimt mål för kärnvapeninsats. Deltagande markrobotförband har system som är mycket lämpade för den typen av mål. Kombinationerna innebär då att i värsta fall övar för att genomföra en kärnvapeninsats mot polskt territorium, något som säkerligen polackerna tycker inte så mycket om.
Visserligen övade man kärnvapeninsats under ZAPAD-2009. Skillnaden där var att med detta skulle stoppa en fientlig framryckning på det egna territoriet. Skillnanden mellan övningarna blir uppenbar.
Efter en del minskad aktivitet på bloggen av anledningar som snart blir uppenbara kommer här en recension av Mats Johanssons bok ”Kalla Kriget 2.0 – Ryssland Rustar”. Boken är en samling sammanknutna mindre essäer som bl.a. avhandlar: Kalla Kriget, Georgien-kriget, rysk utrikes- och intrikespolitik, rysk ekonomi, mänskliga rättigheter, och Sveriges säkerhetspolitik vis-á-vis Ryssland.
Bokens största förtjänst, som man kan ana redan från titeln, är att den fångar fundamentet i hur vi bör förstå det säkerhetspolitiska förhållandet mellan Ryssland och Sverige. De som avfärdar Rysslands betydelse (ofta med hänsyn på orimligheten i ett invasionshot) har ofta ett analogt AV/PÅ-förhållningssätt till Ryssland. Snarare finns det här och nu en dispyt mellan Sverige och Ryssland (contention för att låna ett begrepp från sociologin). Inom den dispyten försöker både Sverige och Ryssland utöva inflytande över varandra och detta måste ses som ett kontinuum. Från vårat håll sker det oftast med stöd till mänskliga rättigheter, frihandel och demokrati i Ryssland. Från rysk sida sker detta genom, bland annat, territoriella kränkningar, politiska utspel, militärövningar, underättelseoperationer, informationskrigföring (1, 2), politiska inflytelseagenter (1, 2) med mera. Detta pågår idag. Men det gör det inte på en nivå som är direkt hotande för Sverige. Vad som är dystra tankar, som jag delar med Johansson, är hur förvärras inflytelsebalansen i denna dispyt i ett tioårsperspektiv med en fortsättning av pågående svensk försvarsspolitik, ett EU som blir mindre och mindre kapabelt, och ett ombalanserande USA (som jag skrev tidigare har militär makt har fortfarande relevans). Att detta sätt att se på inflytande sprids och förstärks är bra och boken diskussion om underättelseoperationer och relationer till våra bundsförvanter Baltstaterna belyser detta väl. Från detta perspektiv pågår ”Kalla Kriget 2.0″, som en kamp om inflytande utan öppna krigshandlingar.
Den andra huvudsakliga förtjänsten av boken kommer från skildringarna om den inhemska politiken samt politiska och mänskliga rättigheter i Ryssland, något som Johansson är väl bekant efter hans egna arbete i många fall. Boken beskriver på ett förtjänstfullt sätt den nuvarande marchen från att vara en semi-demokrati mot en autokrati, från en förhoppning om en rysk marknadsekonomi mot en fulländad kleptokrati, från rule of law till rule by law. På bloggen kommer snart ett inlägg där vad Rysslands inhemska problem kan betyda för deras utrikespolitik, det är väl värt att tänka på när instabiliteten ökar.
Dock finns det slutsatser i boken som jag inte är säker att jag håller med om, till exempel att Väst skall ersätta rysk energi (med vilken?) och att Ryssland borde uteslutas ur WTO och Europarådet. Det inte ryskt agerande jag försvarar, men detta är en tydlig avvägning mellan ideologi och strategi. Skulle vi ha större chans att påverka Ryssland om de inte var medlemmar i dessa organ eller om vi slutade importera energi, eller skulle detta öka Rysslands isolering, misstro och skapa agression? Självklart är en diversifierad energiimport mer än önskvärd, Ryssland behöver sälja sin energi för att få sin statsapparat att fungera och för att genomföra sin militärreform. Finns olika importertalternativ blir möjligheten att utöva inflytande mot Ryssland större. Men energihandeln utgör för närvarande mycket av de kontakterna som fungerar mellan Ryssland och Väst och man tvingas helt enkelt samsas. Ryssland är den största exportören av olja, gas, och kol till EU och de behöver ses som en pålitlig exportör.
Men är ömsesidigt beroende lika med interdependens? Nej. Västs approach till Ryssland har varit att försöka knyta närmare kontakter som senare skulle sprida sig till andra områden och väva ihop Ryssland med Europa genom komplexa nät. Detta har inte skett, samarbetet har blivit strikt sektoriellt. Detta kan bero på att förtroende som villkor för interdependens har saknats. Här hade boken kunnat inkluderat mer från ett ryskt perspektiv om Västs roll i att skapa den misstron. När Ryssland var som svagast kördes det över många gånger av Bush trots löften om motsatsen, noterbart exempel kan vara missilförsvarsförhandlingar som Putin tog iniativ till (se denna). Denna typen av politiska misslyckanden utgör en del av grunden i av misstroendet och den anti-Västliga retoriken samt brådskan efter att bli en stormakt igen. Under Putins första tid vid makten var han västorienterad, sökte integration i den Västs politiska strukturer och samarbetadet fungerade väl. Därav är jag inte övertygad om att Öst-Västliga relationer vad dömda till att bli dem det är idag (och ser ut att förvärras mot framgent). I detta ligger problematiken i både underättelsetjänsten och vetenskapen, skillnaden på att beskriva och förklara. Det är till exempelt enkelt att se att Rysslands rustar upp, men beror detta på känsla av osäkerhet för Västs utvidgning, militär-industriella komplexets inflytande, eller är den ”strikt” expansionistisk? Säkerligen bitar av allt, men just motiveringar är det svåraste att vara veta.
Men Rysslands stormaktsambitionen bör vi ta till oss. Inneboende i den är att spela en dominant roll i närområdet, vilket Sverige, Finland och Baltstaterna ingår i. Den är inte särskilt märkligt eller förvånande i sig att världens största land med världens tredje största försvarsutgifter vill vara en stormakt samt att makt följer lite minsta motståndets lag och expanderar där den kan. Vad som är märkligt är att vi i Sverige inte inser att det inte är märkligt. Här gör boken sitt bidrag till debatten, den analyserar både Rysslands återkomst som stormakt och de politiska implikationerna detta har för Sverige (exempel höj vårt försvarsanslag). Jag hoppas Johansson delar ut boken till sina kollegor i riksdagen och framför allt försvars- och utrikesutskotten. Boken avslutades med en not om ”rysskräck” likaledes skall jag. Det är intellektuell lathet att bemöta argument med epitet och inte i sak. Jag vill mer än gärna, i sak, bli övertygad om att Ryssland inte är att oroa sig över.
Ps. Om ABBA-filmen är avsedd som informationskrigföring eller ej är upp till envar att fundera på men utvärdera först budskap, avsändare och effekt. Diskussion här.
Edit: lade till bild och här är länk till rapportlanseringen av boken med Mikael Odenberg och Jan Nygren
Två stycken svenska JAS 39 GRIPEN, varav den bortre är en JAS 39D.
Att Försvarsmakten inte gärna delar med sig av bildunderlag från Flygvapnets skarpaste uppgift, incidentberedskapen är ganska känt. Bildsläppet i höstas från den skapade stora rubriker i Mediasverige och förhoppningsvis kände medborgarna att de fick någonting för skattepengarna ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv.
Under hösten kom det även upp bilder tagna från den andra sidan på den svenska incidentberedskapen. I det fallet rörde det sig om en bloggande rysk flygare som plåtade incidentberedskapen från ett transportflygplan av typen AN-24 CURL som flög till/från Kaliningrad.
Nu är det dags igen med nya bilder. Denna gång är det dock NATO som står för kalaset. Filmen om Baltic Air Policing är okommenterad men visar främst tysk jakt i form av F-4F Phantom och litauiskt transportflyg med C-27J Spartan. I filmen dyker finsk incidentberedskap upp med F/A-18C Hornet. Den observante märker hur välbeväpnade finnarna är.
I en kort mellansekvens får Spartanflygplanet sällskap av två JAS 39 Gripen. Det anmärkningsvärda i bildmaterialet, om nu detta visar skarp verksamhet är att det ena av de två flygplanen är obeväpnat. Den tvåsitsiga versionen av JAS saknar nämligen fast vapeninstallation, den 27mm Mauserautomatkanon som finns på de ensitsiga planen. I normalfallet, tillskillnad från alla andra länder flyger inte Flygvapnet med robotbeväpning på sina flygplan.
Vem vet, passageraren i baksätet kanske hade en signalpistol med sig för att kunna avge verkanseld?
Bloggrannen Wiseman skrev även, som vanligt ett informativt inlägg.
De ryska flygförband som finns närmast Sverige är baserade i Kaliningradenklaven, ca 30 mil från det svenska fastlandet. De utgörs av främst jakt och attackförband utrustade med SU-27 FLANKER samt attackflygplan SU-24M FENCER, som även finns som spaningsplan. Utöver dessa finns det även helikopter och transportflygplansförband. Observationsplatsen skrev lite om dessa förband tidigare här.
Sedan tidigare är det känt att det ryska flygvapnets flygfält skall moderniseras och byggas ut. Det handlar främst om uppställningsplatser och inflygningshjälpmedel som står först i kön. Förutom att infrastrukturen byggs ut köps även modern fälthållningsmateriel för underhåll av rull- och taxibanor.
Ombasering av tre FLANKER via landsväg från Chkalovsk till Tjernajakhovsk. Foto från den ryska bloggen http://ru-aviation.livejournal.com/2531084.html
För ett tag sedan rapporterades det om att huvudflygbasen i Kaliningrad, Chkalovskfältet var en av baserna som först i tur för modernisering. Hur långt man har kommit på det arbetet är svårt att bedöma via öppna källor, särskilt om man själv inte är på plats (sic!). Däremot kan man konstatera att man flyttar flygplan från Chkalovsk till Tjernjakhovskfältet. Det senare är det fältet som attackflyget använder men som med jämna mellanrum jaktflyget från Chkalovsk baseras på. Under ombyggnadstiden kommer Chkalovsk att vara stängt, varvid förbandet i sin helhet flyttas över. De jaktflygplan av typen SU-27 FLANKER som står på marken för längre tids översyn och som inte blev färdiga inför ombaseringen fick häromveckan flyttas över via landsvägstransport den 11 mil långa vägen till Tjernjakhovskfältet.
Till höger i bild syns takbalkarna med all tydlighet.
Ett annat flygfält som verkar byggas ut, men som det inte har rapporterats om via media är helikopterbasen i Donskoje vid kusten. Vid basen finns Östersjöflottans ubåtsjakthelikopterdivision med ansvar även för den ryska flygräddningen i Östersjön. Vid ett tvreportage i Rossije 24 den 1 mars med bilder från helikopterplattan syns en bildsekvens där takbalkar för en större byggnad upp. Att det rör sig om delar till en hangar är otvetydigt. Anledningen till att man bygger ut hangarkapaciteten på fältet är okänd, men i sammanhanget kan man konstatera att flygtidsutttaget på förbandet har ökat markant under de senaste åren och att man avser att basera fler helikoptrar på basen. Om det nu rör sig om fler ubåtsjakthelikoptrar eller om mer flygräddningsresurser kommer tiden att utvisa.
Tvreportaget i sin helhet
Vid den här tiden på året, dvs tiden för norrlandsförbandens vinterKFÖ, brukar jag komma med en nostalgisk betraktelse till glädje för dem som var med och till förundran för dem som inte var det…
Jag börjar dock i nutid och med mina kontakter inom Kungl. Flottan. Via dessa har jag de senaste åren blivit försedd med sjöstridsbyxa 90 (tror jag de heter). Ett alldeles utmärkt fritidsplagg vintertid som i och med att de är fodrade gör att man oftast slipper långkalsongerna. Det mest utmärkta med dem är dock att Flottan insett hängslenas alla fördelar och att denna viktiga utrustningsdetalj ingår i byxpaketet.
Om vi nu backar X antal år och lämnar Flottan för norrlandsinfanteriet och uniform m/58 alt m/59, hamnar saken i en helt annan dager. Inga reglementerade hängslen här inte. Om du som enskilt lärt dig uppskatta denna tilläggspersedel, var det bara att skaffa dem på eget initiativ och bekostnad. Jag tillhörde dem…
Efter ett antal vinterövningar började jag dock att starkt tvivla på hängslenas värde och användbarhet för en norrlandsinfanterist i fält och så här i efterhand har jag kommit fram till att någon på arméstabens utrustningsavdelning dragit samma slutsatser och aktivt motarbetat det som passade utmärkt hos flottörerna.
Tänk er själva. Vinter, kallt, snö, läskiga skogen och en bra bit in på övningen då det Stora Behovet pockar på omedelbar uppmärksamhet. Det som för flottören är en enkel sak i värme och relativ bekvämlighet blir för den hängselförsedde skidinfanteristen till en halvdagsförrättning.
Vi tar det moment för moment efter det att du kommit till lämplig plats:
* Ta av dig kpisten och häng den på lämplig gren.
* Gör sammalunda med stridsselen (OBS: Försiktighet, akta glastermosen i ryggväskan.)
* Häng av dig skyddsmasken men inte på samma gren, då går den av (grenen alltså…)
* Kräng av dig vindrocken (det var ju smällkallt….)
* Gör sammalunda med snöblusen
* Knäpp upp och ta av dig vapenrocken
* Dra ylletröjan över huvudet (kallt som sagt var….)
* Dra ned hängslena
* ÄNTLIGEN, dra ned byxorna och gör det du ska. (Passa dig så att byxorna inte fylls med snö eller med…..)
Så där, puh. Nu är det bara att köra allt baklänges, utom möjligtvis det allra sista i sista momentet, för att då du är klar, upptäcka att tolklaget sedan länge försvunnit och du står där ensam i skogen med dina hängslen.
Den utan hängslen hade klarat sig med det sista momentet, hunnit ta en slurk ur termosen och häktat på nästa tolklag…
(Inom parentes sagt, har jag upptäckt att byxorna i fältuniform 90 är förberedda för hängslen med isydda hällor. Det kanske följer med hängslen nu också??? Måste i så fall bero på att man inte övar vintertid, i Norrland, tillräckligt länge…)
Those were the days…