En suverän film om mannen som startade den första militära fallskärmsskolan i Sverige.
Thor Heyerdahl, kaptenen ombord Kon-Tiki över Stilla havet, spelade en viktig roll i de hemliga allierade operationerna på Nordkalotten 1943-45. Bland annat startade han 1945 den första militära fallskärmsskolan på svensk mark, vid Norrbottens flygflottilj F 21 i Luleå.
Som Norge-fan har jag köpt den nya norska storfilmen "Kon-Tiki" på norsk DVD och har alltså redan sett filmen, två gånger. Kort sagt är det en sanslöst vacker äventyrsfilm med en del psykologi också. Thor Heyerdahl bidrog med uppgifter till min genombrottsbok Slaget om Nordkalotten. Jag fick inte möjlighet att träffa honom, även om jag var väldigt nära en gång, men jag fick i alla fall trevliga brevsvar från honom och nu tittar jag på breven och gläds åt dem.
Tyvärr, tyvärr görs bara mycket korta referenser till krigsupplevelser i den nya spelfilmen "Kon-Tiki"... Men se den ändå! I Sverige har den biopremiär om en vecka.
En uppgiven försvarsmakt
På dagen för exakt två veckor sedan levererade Försvarsmakten svar på försvarsdepartementets misstroendeförklaring RB7. I dag fattade regeringen ett beslut som innebär att personalkostnaderna skall minskas med 500 miljoner kronor genom tvångsomfördelning inom myndigheten. Man kan inte anklaga fru försvarsminister för att vila på hanen!
I praktiken innebär detta att Försvarsmakten är satt under partiell tvångsförvaltning. Den som tror att dagens regeringsbeslut endast är en konsekvens av RB7 bör nog tänka om. Det här är inget hastverk från departementet. Nej, det här är med stor sannolikhet en väl förberedd omfallsplanering som ministern haft färdig i skrivbordslådan om Försvarsmaktens svar och beräkningar inte skulle passa in i finansminister Borgs ekvation. Det finns initierade källor som bekräftar detta.
Har under dagen varit i kontakt med många försvarsmaktsanställda på olika platser. Samtliga signalerar stor uppgivenhet och mycket ilska. Med all rätt! Uttryck som "nu är det dags att kasta in handduken och söka ett civilt jobb!" eller "vad f-n håller regeringen på med, är de helt från vettet?" har dominerat de spontana känslorna hos majoriteten. Nymoderaten Karin Enströms tidigare uttryck att personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs möts nu enbart av en huvudskakning och en knuten näve i fickan.
Bloggkollegan Johan Wiktorin har gjort beräkningar som pekar på att försvarsdepartementet skulle kunna ha rätt i sak när man nu går in och detaljstyr Försvarsmakten när det kommer till fördelning mellan personalkategorier. Intressant, men samtidigt är det en pappersprodukt som skall omsättas i praktiken och möta de operativa kraven som ställs på krigsförbanden genom KFS. Ånyo skulle man kunna använda liknelsen med kartan kontra verkligheten.
Det intressanta är dock inte detaljerna utan helheten. Om man tittar på vad försvarsreformen som tar sin utgångspunkt i inriktningspropositionen ett användbart försvar från 2008 som är menad att åstadkomma det nu förbrukade nymoderata mantrat, ett "tillgängligt, användbart och flexibelt" försvar. För tillgänglighet så krävs kontinuitet genom att det finns gripbara personalresurser här och nu. För användbarheten så krävs att personalen har adekvat och aktuell utbildning vilket är något som inte är möjligt med en majoritet av OFF/T, SO/T och GSS/T. Omskrivet till ren Svenska - reservare och repgubbar.
Det av nymoderaterna förhatliga värnpliktssystemet löste tidigare detta problem galant genom att det alltid fanns en inneliggande årskull som fanns på plats, hade adekvat och färsk utbildning. De olika förbanden kunde dessutom fördela intagen till sommar eller vinter för att alltid ha gripbara och utvildade förband som var till gängliga här och nu.
Det regeringen nu kommer att gå in och detaljstyra innebär en försvarsmakt som blir mindre tillgänglig, får en begränsad användbarhet och flexibiliteten kan dessutom diskuteras. Svårigheten att rekrytera GSS/T är dessutom välkänd. Det lär inte bli lättare när de potentiella soldaterna och sjömännen nu ser hur myndigheten vanskötts av den politiska nivån under många år, och det blir dessutom bara värre.
När Karin Enström tillträdde så grundlurades många Försvarsmaktsanställda som genom åren i stor majoritet röstat mörkblått. En officer som försvarsminister skulle innebära större förståelse för Försvarsmaktens särskilda karaktär som myndighet, vilket i sin tur skulle leda till bättre och en mer sund styrning. Men de ljusblåa nymoderaterna med statsminister Reinfeldt i spetsen tänkte på ett annat sätt. Karin Enström tillsattes sannolikt enbart för att hon ansågs som lojal. Hennes bakgrund i officeryrket innebar för Reinfeldt att han fick en minister som var van att lyda order.
Dagens regeringsbeslut innebär att FM ånyo sitter med Svarte Petter i hand samtidigt som man skall lösa alla ålagda uppgifter med mindre personal som är sämre utbildad och dessutom med en ekonomi som inte räcker till.
Det är den här verkligheten som kommer att möta vår ÖB Sverker Göranson när han kommer tillbaka till jobbet efter sin sjukskrivning på måndag.
Dagens regeringsbeslut innebär att FM ånyo sitter med Svarte Petter i hand samtidigt som man skall lösa alla ålagda uppgifter med mindre personal som är sämre utbildad och dessutom med en ekonomi som inte räcker till.
Det är den här verkligheten som kommer att möta vår ÖB Sverker Göranson när han kommer tillbaka till jobbet efter sin sjukskrivning på måndag.
Försvarsministern har rätt
Styrkan i försvarsdebatten håller fortfarande i sig sedan regeringen med ovanlig snabbhet reagerat på Försvarsmaktens budgetunderlag som lämnades in i månadskiftet. Redan igår hade Ekot ett inslag om att regeringen vill minska Försvarsmaktens personalkostnader med 500 milj/år. Regeringen tog idag beslut vid sitt sammanträde att Försvarsmaktens lönekostnader ska vara minskade 2019 med 500 milj/år jämfört med den planering som myndigheten lämnat in.
Regeringen anför att de anmälda behoven av heltidsanställda har ökat med cirka 2 100 personer från 2010 och att lönekostnaderna för tidvis anställda och reservofficerare bara uppgår till 4 % av Försvarsmaktens lönekostnader. Beslutet är tydligt, antalet officerare och civilanställda ska minska för att minska det möjliga underskottet. Försvarsminister Karin Enström uttalade sig igår för SVT och bäddade för sitt budskap.
Försvarsministern har i stort rätt.
Om vi i det korta perspektivet och lägger Budgetunderlaget från 2009 (s. 48) som omfattade åren 2010 – 2012 och jämför detta med den nyligen inlämnade bilaga 2 i Årsredovisningen för 2012 (s. 16), så framgår det att 2012 skulle finnas 5850 Off/Y, 3300 SO/Y, 8650 RO, 2800 GSS/A (idag benämning GSS/K), 2550 GSS/K (idag benämning GSS/T) och 5800 civilanställda, enligt BU 10.
I årsredovisningen är motsvarande tal: 8424 Off/K (motsvarar Off/Y), 1116 SO/K (SO/Y), 6926 Off/T+SO/T (motsvarar RO), 4487 GSS/K (GSS/A), 1582 GSS/T (GSS/K) och 6567 CVAT (civilanställda). Dessutom tillkommer 103 aktiva Off/T (förut RO i GRO). Summeringen blir att det finns c:a 400 fler Off/K och SO/K än planen, 1700 färre Off/T och SO/T, närmare fler 1700 GSS/K, men 1000 GGS/T färre samt 750 fler CVAT idag jämfört med vad som var planen för fyra år sedan. Det innebär i sin tur att Försvarsmakten har 2850 fler kontinuerligt anställda (Off/SO/GSS/CVAT) idag än vad som var avsikten samtidigt som de tidvis tjänstgörande (Off/SO/GSS) är 2700 färre än planerat. Eftersom de senare knappt tjänstgör blir ju resultatet ökade personalkostnader jämfört med planen.
I det längre perspektivet är det lite svårare att jämföra. I budgetunderlaget för 2010 anges en målbild (2019) som är 3300 Off/Y, 5200 SO/Y, 6450 GGS/A, 9200 GSS/K och 5050 Civila. I det underlag för Försvarsmaktens långsiktiga ekonomi (bilaga 1) som också lämnades in nyligen kan man utläsa på sidan 14 att motsvarande tal är 9200 officerare och specialistofficerare, c:a 6600 GSS/K, c:a 8800 GSS/T och 5100 CVAT i denna version. Nu räknar Försvarsmakten med 350 bemanningsuppdrag vid andra myndigheter och 100 vakanser som inte belastar ekonomin, men rimligen borde samma sak vara fallet i tabellerna för BU 10 också.
Det skulle i så fall innebära att det är kring 700 officerare för mycket i det långsiktiga underlaget jämfört med ingångsvärdena vid det senaste beslutet. Antalet GSS/K har ökat med c.a 150 och antalet GSS/T har minskat med c:a 400, och därför är det inte så konstigt att försvarsministern anser sig ha fog för sin inställning, de civilanställda undantagna.
En annan reflektion är att drygt 9200 chefsbefattningar (exkl gruppchefer) för 15400 gruppchefer, soldater och sjömän är en dyster kvot som borde debatteras mera. I mina siffror har jag inte räknat med Hemvärnet och de nationella skyddsstyrkorna, eftersom jag befarade att det skulle bli otydligare. RO behandlas inte i det långa perspektivet, eftersom jag inte hittade dessa i det långsiktiga underlaget. Dessa ska enligt den gamla målbilden vara 2450 när beslutet är genomfört. Att dessa saknas kan vara en indikation på Försvarsmaktens inre bild av denna utomordentligt viktiga personalkategori, som åtminstone jag har haft väldigt goda erfarenheter av.
Att sedan regeringen satt en bild av sin försvarspolitik som ändå gör att omvärlden reagerar negativt på försöket att styra utgiftsområdet är en helt annan fråga, som jag tänker återkomma till i helgen.
Kärnvapendepå 30 mil från Sverige
Man har i den säkerhetspolitiska debatten hitintills undvikit att beröra kärnvapen och dess existens i svenskt närområde. En anledning kan vara att man i den något yrvakna situationen med enveckasförsvaret glömmer bort att vår säkerhet är i allra högsta grad beroende av andras säkerhet. Förekomsten av kärnvapen är alltjämt stor, så även i Europa, där både NATO och Ryssland har ett antal stridsspetsar till sitt förfogande.
För Rysslands del garanterar kärnvapnen landets säkerhet då de kompenserar de brister man har i dagsläget på markstridskrafterna. Denna förutsättning bedöms gälla fram till minst 2020 då tillgången på kvalitativa marksstridsförband bedöms vara god. Denna balans gäller framförallt NATO och de förband som finns tillgängliga i Europa. Med en amerikansk fokusförflyttning till Asien kommer dock situationen att vara till rysk fördel än snabbare än tidigare beräknat.
Ryssland förfogar över ca 8500 kärnvapenstridsspetsar varav 2000 är taktiska. Mer om aktuell status på ryska kärnvapen kan man läsa här.Dessa taktiska stridsspetsar avses att användas av till exempel flottan för sjömålsbekämpning eller ubåtsjakt. En applikation som vi har erfarenhet av är U-137 som var beväpnad med kärnvapenladdade torpeder. Andra användare av stridsspetsarna är flygvapnet som med attackflygplan SU-24 FENCER och SU-34 FULLBACK kan bära frifallande nukleära bomber. Utöver dessa är luftvärnet och markrobotförbanden nyttjare av denna typ av beväpning.
I Kaliningrad finns det ett antal vapenbärare som kan laddas med kärnvapenstridsspetsar, såsom Östersjöflottans ytstridsfartyg, attackflyg (FENCER), luftvärnsrobotförband (S-400/SA-21 GROWLER) samt markrobotförband med SS-21 SCARAB. Man har även tidigare aviserat att man har möjlighet att basera markrobot SS-26 STONE i enklaven, främst i syfte att balansera ett eventuellt robotförsvar i östra Polen. Hur och var man förvarar stridsspetsarna är förstås omgärdat av stor sekretess. Dels fungerar det i ett avskräckande syfte, då motståndaren inte kan veta hur snabbt man kan öka beredskapen på förbanden, dels för att skydda dem mot bekämpning och kriminalitet.
Pereslavskojedepån 2002. Som man kan se är det yttre skalskyddet eftersatt med växtlighet lång in till staketet.
Dock kan man konstatera att kärnvapendepån vid Pereslavskoje mellan Svetlogorsk och Kaliningrad har genomgått en renovering och utbyggnad under senare år, något som kan tyda på att den antingen är i bruk eller förberedd att snabbt tas i bruk efter tillförsel av stridsspetsar. Av naturliga skäl vill inte Ryssland varken dementera eller bekräfta förekomsten av vapnen, varken här eller på någon annan plats.
Samma depå 2010. Skillnaderna är uppenbara. Man har röjt upp och förbättrat både det yttre och inre skalskyddet. Ny vakt är dessutom byggd vid infarten till depån. Storleken på depån är ca 800×700 meter
Med de senaste uppgifterna kring kommande storövning ZAPAD-2013 kan det därför vara av intresse att uppdateras kring den kärnvapendepå som ligger närmast Sverige.
Ridå!
För många kom dagens försvarspolitiska besked signerat fru försvarsminister som ett chockbesked. För andra mer luttrade som följer den försvarspolitiska debatten mer ingående var dagens besked på intet sätt oväntat. Det man dock kan reagera över är den ringa tid som förflutit sedan regeringen mottog Försvarsmaktens svar på RB7 vilket onekligen innebär att Karin Enström redan innan svaret kom departementet tillhanda hade saken klar för sig vilka åtgärder hon avsåg vidtaga.
Försvarsmaktens besked var att myndigheten såg ett behov av ekonomiskt tillskott omfattade 4,5 miljarder kronor för att lösa de uppgifter som regering och riksdag beslutat om. Knappt två veckor hann gå innan regeringen istället aviserar en reducering på en halv miljard.
Skillnaden mellan Försvarsmaktens behov kontra försvarsdepartementets uppfattning av Försvarsmaktens behov är således fem miljarder kronor. Ridå!
Kollegan Wiseman har redan hunnit författa en ingående beskrivning av läget i stort vilket gör att fler förklarande utvikningar om bakgrundsläget blir överflödiga.
Man kan dock ändå poängtera ett antal detaljer runt frågan.
1. Vi har nyligen fått veta att vi har ett "en-veckasförsvar" - Om myndigheten tillförs 4,5 mdr skall dock noga poängteras. Karin Enström anser att den nivå på försvarsförmåga inte behövs utan väljer att reducera det ytterligare till i bästa fall ett "en-dagsförsvar".
2. Dagens utspel skulle tangera begreppet ministerstyre. Att en minister går in och detaljstyr en myndighet där antalet anställda räknas inte bara i antal utan i kategorier hör inte till vanligheterna.
3. Folkopinionen i Sverige har vänt. Många har efter de senaste månadernas försvarsdebatt insett vilken låg nivå som råder och har svårt att acceptera nuvarande låga nivå samt att omvärldsläget har förändrats.
4. Regeringen förekommer med denna styrning sin egen försvarsberednings arbete. Vad händer om beredningens kommande rapport entydigt pekar mot att försvarsanslaget och organisationen behöver utökas?
5. De moderata försvarspolitikerna har konstant hävdat att man satsat på Försvarsmakten. Hur skall man i sin propagandaretorik hantera detta beslut?
6. Inte ens inom Alliansregeringen är man enad i frågan. Folkpartiledaren Jan Björklund har nyligen gått ut och krävt en utökad organisation och en utökad försvarsbudget.
7. Försvarsmakten har så sent som vid årsskiftet omorganiserat och omstrukturerat sig på uppdrag av regeringen. Den beslutade organisationen IO14 är precis fastställd, dock ej uppfylld. Redan tre månader senare anser således regeringen att arbete skall göras om och ytterligare personal ska bort!
8. Ett beslut som detta borde hanteras i riksdagen då det berör en organisation som riksdagen beslutat om. Det skulle då vara mycket svårt för regeringen att erhålla majoritet i frågan. Frågan är om FP och KD ens skulle rösta med regeringen?
9. "Personalen är Försvarets viktigaste resurs" och "hela Sverige skall försvaras" har fru Enström tidigare hävdat. Detta är nu inte bara att betrakta som urvattnat utan som rent hyckleri.
10. Om Moderaterna inte redan innan lämnat "walk over" i frågan runt särintresset Försvarsmakten så har man nu lämnat helt öppet mål för S och SD att visa handlingskraft. När även V och MP uttrycker oro över hur Försvarssmakten hanteras så är nivån under skamgränsen.
Man undrar onekligen om fru Enström belåten gick hem från jobbet på Jakobsgatan och tog sig ett glas framför brasan i villan i Waxholm efter väl utfört arbete, eller om skämskudden åkte fram. Man får hoppas på det sistnämnda.
Till detta lär vi få återkomma inom kort igen!
10. Om Moderaterna inte redan innan lämnat "walk over" i frågan runt särintresset Försvarsmakten så har man nu lämnat helt öppet mål för S och SD att visa handlingskraft. När även V och MP uttrycker oro över hur Försvarssmakten hanteras så är nivån under skamgränsen.
Man undrar onekligen om fru Enström belåten gick hem från jobbet på Jakobsgatan och tog sig ett glas framför brasan i villan i Waxholm efter väl utfört arbete, eller om skämskudden åkte fram. Man får hoppas på det sistnämnda.
Till detta lär vi få återkomma inom kort igen!
När man tror man hört allt…
Svensk försvarspolitik upphör aldrig att förvåna en. Man tror man har hört allt och så med ens så toppas det med ett nytt bisarrt besked, den här gången Regeringens direktiv att Försvarsmakten ska spara en halv miljard kr på personalen.
Att detta låg på lut kom faktiskt inte som en fullständig överraskning. Som en del av Regeringsbeslut 7 fick Försvarsmakten titta på en billigare personalorganisation på bekostnad av kvalitet (W tolkning). Sannolikt är det ur detta som Regeringen nu har hämtat stöd för att spara in en halv miljard kr på sikt, med tanke på att flera av de åtgärder som nämns överensstämmer.
Försvarsministern talar nu om ”naturliga” personalavgångar som ett sätt att göra sig av med den personal som man anser övertalig. Resultatet ska bli en minskning av antalet officerare, civilanställda och kontinuerligt tjänstgörande soldater. Tidvis tjänstgörande personal, såväl officerare, specialistofficerare som soldater ska i högre grad nyttjas, vilket Regeringen anser ska förbilliga. Andra uppgifter talar också om en förskjutning nedåt i graderna av arbetsuppgifter eftersom lönerna där är billigare, liksom en förskjutning av arbetsuppgifter från officerare till civilanställda. Soldater ska i än högre grad än tidigare utbildas av specialistofficerare än officerare som ju är dyrare lönemässigt.
Att i framtiden ha löjtnanter att lösa uppgifter som tidigare kaptener löste för att inga majorer fanns till hands i den nu faktiskt underbemannade Försvarsmakten lär inte alltid borga för högre kvalitet. Ett annat problem som uppstått i och med den nya organisationen är avvecklingen av anställda på skjutfält, varvid övande förband nu måste avdela personal för dukning, målreparationer etc istället för att öva. Denna företeelse lär få efterföljare i och med den av Regeringen nu föreslagna reduktionen. I SVT Rapport talas om ett eventuellt minskat behov av platser på officersutbildningen. Snarast lär fallet bli det motsatta, vilket i sig blir en kostnadsökning. Om officerare istället ska tjänstgöra fler år i lägre grader för att sedan lämna organisationen kommer behovet av nyutbildning att öka. Med tanke på att rekryteringen till officersutbildningen inte heller går så bra, finns här ytterligare "utmaningar".
Dock behöver inte allt vara av ondo. I och med att arbetsuppgifter ska förflyttas från officerare till civila bör det finnas god möjlighet för officerarna att ägna sig åt kärnverksamheten istället. Tyvärr lär den simultana omfattningen fortsätta på samma sätt som hos Polisen och i sjukvården, dvs att alla gör någon annans jobb. När Försvarsmakten avskaffade stora delar av sin administration i form av civilanställda lades den istället på officerare. Inte osannolikt fortsätter nu detta så att civilanställda med lägre löner ska överta större delar av de militära uppgifterna, på samma sätt som man inom Polisen diskuterar att låta civilanställda nu börja sköta förhör eftersom poliserna inte har tid att hålla dem då de är fullt upptagna med andra uppgifter – ofta förorsakade av nedskärningar inom administrationen. Situationen inom sjukvården skulle i sig kunna bli ett helt inlägg (för den som vill fördjupa sig i det rekommenderas boken "Den sjuka vården").
Mest bekymrande i Regeringens kommande beslut är styrningen till en ännu högre andel tidvis tjänstgörande soldater och sjömän i förhållande till kontinuerligt tjänstgörande. Detta kommer att sänka kvaliteten på Försvarsmakten och det kommer framförallt att påverka beredskapen. Inriktningen har tidigare varit att huvuddelen av flyg- och marinstridskrafterna ska vara bemannade med kontinuerligt tjänstgörande personal för att kunna hålla den höga beredskap som krävs i det nationella försvaret, medan markstridskrafterna vars huvuduppgift i högre grad skulle vara internationella insatser skulle bestå av en högre del tidvis tjänstgörande personal.
Resultatet blir i så fall ett nationellt försvar med lägre beredskap än tidigare, då personalen i högre grad än tidigare är tidvis tjänstgörande och i framtiden med kortare utbildning än värnpliktigas grundutbildning och ökade utbildningstider för att få iväg tidvis tjänstgörande personal till utlandsinsatser. Talet om att ta ett fixt och färdigt förband och kunna skicka det till nästa Afghanistan, lär fortsatt bli en utopi och istället lär det i än högre grad handla om månader på Swedint innan insats. Ett problem, eller utmaning som man ska säga enligt språkregeln, är att kunna rekrytera tidvis tjänstgörande personal, vilket visat sig än svårare än att behålla den kontinuerligt tjänstgörande personalen. Försvarsministern hälsar dock i en debattartikel förra veckan att ”personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs” och att det bara är att lösa uppgiften att bli en mer attraktiv arbetsgivare. Än högre tjänstgöringskrav och utbildningslängder för den tidvis tjänstgörande personalen lär knappast göra anställningsformen mer attraktiv.
Försvarsministern håller i SVT Rapport med om att Försvarsmakten inte lytt Regeringen och tror att detta beror på att Försvarsmakten gjort ”andra bedömningar”. Här lät journalisten försvarsministern komma mycket billigt undan. Det skulle vara mycket intressant att höra hur uppfattningen om situationen kan skilja sig så mycket mellan myndighet och departement och inte minst det faktum att dagens besked (torsdagens beslut) inte verkar ha föregåtts av dialog.
En bov i dramat är underlaget till 2009 års försvarspolitiska inriktningsproposition där de ursprungliga siffrorna för dagens organisation sattes. Dessa siffror lär inte ha varit helt underbyggda och resulterade bland annat i en mycket anorektisk organisation utan större möjlighet att lösa andra uppgifter än att existera i vardagen, där t ex flera av Marinens fartyg ej nyttjas då deras besättningar löser bemanningsuppdrag i land. Efter Försvarsmaktens stora befattnings- och kompetensinventering förra året kom myndigheten fram till en något högre bemanningssiffra än den man tidigare anmält till Regeringen. Dialogen verkar nu som sagt inte ske på samma språk. Man kan också fråga sig vad som hände med allt tal från regeringshåll om "analys först, uppgift och finansiering sedan". Återigen ser vi motsatsen. Måhända halkade orden snett i munnen då de första gången uttalades?
PS: I höst genomför Ryssland och Vitryssland gemensamt storövningen Väst-2013 (Zapad-2013) där scenariot utgörs av ”försvar mot NATO:s robotsköld”. Ett scenario som illa överensstämmer med uppgifterna om det ryska försvarets koncentration österut och söderut. Förra upplagan, Väst-2009, samordnades med andra stora övningar i svensk närområdet, bl a i Ladoga området. Detta föranledde Sverige att genomföra beredskapsövningen Dagny II, samordnad i tid till perioden för de ryska storövningarna i Östersjöområdet (eller var det kanske bara en slump?). Då 2009 fanns hyfsat med värnpliktiga förband att ställa upp med. Frågan är vad som kommer att finnas tillgängligt i höst med det nya försvaret som ska kunna verka ”här och nu” om det nu åter, av en händelse, ska genomföras en beredskapsövning? Läs mer om Väst-2013 på Observationsplatsen
På SvD Brännpunkt går den rödgröna oppositionen till hårt angrepp mot Regeringens försvarspolitik och försvarsministern
Media: SR Ekot, 2, SvD, 2, SVT, SVT Rapport, Aft, DN, GP, Exp
Bloggar: Norah4You, Cynismer, Skipper
Att detta låg på lut kom faktiskt inte som en fullständig överraskning. Som en del av Regeringsbeslut 7 fick Försvarsmakten titta på en billigare personalorganisation på bekostnad av kvalitet (W tolkning). Sannolikt är det ur detta som Regeringen nu har hämtat stöd för att spara in en halv miljard kr på sikt, med tanke på att flera av de åtgärder som nämns överensstämmer.
Försvarsministern talar nu om ”naturliga” personalavgångar som ett sätt att göra sig av med den personal som man anser övertalig. Resultatet ska bli en minskning av antalet officerare, civilanställda och kontinuerligt tjänstgörande soldater. Tidvis tjänstgörande personal, såväl officerare, specialistofficerare som soldater ska i högre grad nyttjas, vilket Regeringen anser ska förbilliga. Andra uppgifter talar också om en förskjutning nedåt i graderna av arbetsuppgifter eftersom lönerna där är billigare, liksom en förskjutning av arbetsuppgifter från officerare till civilanställda. Soldater ska i än högre grad än tidigare utbildas av specialistofficerare än officerare som ju är dyrare lönemässigt.
Att i framtiden ha löjtnanter att lösa uppgifter som tidigare kaptener löste för att inga majorer fanns till hands i den nu faktiskt underbemannade Försvarsmakten lär inte alltid borga för högre kvalitet. Ett annat problem som uppstått i och med den nya organisationen är avvecklingen av anställda på skjutfält, varvid övande förband nu måste avdela personal för dukning, målreparationer etc istället för att öva. Denna företeelse lär få efterföljare i och med den av Regeringen nu föreslagna reduktionen. I SVT Rapport talas om ett eventuellt minskat behov av platser på officersutbildningen. Snarast lär fallet bli det motsatta, vilket i sig blir en kostnadsökning. Om officerare istället ska tjänstgöra fler år i lägre grader för att sedan lämna organisationen kommer behovet av nyutbildning att öka. Med tanke på att rekryteringen till officersutbildningen inte heller går så bra, finns här ytterligare "utmaningar".
Dock behöver inte allt vara av ondo. I och med att arbetsuppgifter ska förflyttas från officerare till civila bör det finnas god möjlighet för officerarna att ägna sig åt kärnverksamheten istället. Tyvärr lär den simultana omfattningen fortsätta på samma sätt som hos Polisen och i sjukvården, dvs att alla gör någon annans jobb. När Försvarsmakten avskaffade stora delar av sin administration i form av civilanställda lades den istället på officerare. Inte osannolikt fortsätter nu detta så att civilanställda med lägre löner ska överta större delar av de militära uppgifterna, på samma sätt som man inom Polisen diskuterar att låta civilanställda nu börja sköta förhör eftersom poliserna inte har tid att hålla dem då de är fullt upptagna med andra uppgifter – ofta förorsakade av nedskärningar inom administrationen. Situationen inom sjukvården skulle i sig kunna bli ett helt inlägg (för den som vill fördjupa sig i det rekommenderas boken "Den sjuka vården").
Mest bekymrande i Regeringens kommande beslut är styrningen till en ännu högre andel tidvis tjänstgörande soldater och sjömän i förhållande till kontinuerligt tjänstgörande. Detta kommer att sänka kvaliteten på Försvarsmakten och det kommer framförallt att påverka beredskapen. Inriktningen har tidigare varit att huvuddelen av flyg- och marinstridskrafterna ska vara bemannade med kontinuerligt tjänstgörande personal för att kunna hålla den höga beredskap som krävs i det nationella försvaret, medan markstridskrafterna vars huvuduppgift i högre grad skulle vara internationella insatser skulle bestå av en högre del tidvis tjänstgörande personal.
Resultatet blir i så fall ett nationellt försvar med lägre beredskap än tidigare, då personalen i högre grad än tidigare är tidvis tjänstgörande och i framtiden med kortare utbildning än värnpliktigas grundutbildning och ökade utbildningstider för att få iväg tidvis tjänstgörande personal till utlandsinsatser. Talet om att ta ett fixt och färdigt förband och kunna skicka det till nästa Afghanistan, lär fortsatt bli en utopi och istället lär det i än högre grad handla om månader på Swedint innan insats. Ett problem, eller utmaning som man ska säga enligt språkregeln, är att kunna rekrytera tidvis tjänstgörande personal, vilket visat sig än svårare än att behålla den kontinuerligt tjänstgörande personalen. Försvarsministern hälsar dock i en debattartikel förra veckan att ”personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs” och att det bara är att lösa uppgiften att bli en mer attraktiv arbetsgivare. Än högre tjänstgöringskrav och utbildningslängder för den tidvis tjänstgörande personalen lär knappast göra anställningsformen mer attraktiv.
Försvarsministern håller i SVT Rapport med om att Försvarsmakten inte lytt Regeringen och tror att detta beror på att Försvarsmakten gjort ”andra bedömningar”. Här lät journalisten försvarsministern komma mycket billigt undan. Det skulle vara mycket intressant att höra hur uppfattningen om situationen kan skilja sig så mycket mellan myndighet och departement och inte minst det faktum att dagens besked (torsdagens beslut) inte verkar ha föregåtts av dialog.
En bov i dramat är underlaget till 2009 års försvarspolitiska inriktningsproposition där de ursprungliga siffrorna för dagens organisation sattes. Dessa siffror lär inte ha varit helt underbyggda och resulterade bland annat i en mycket anorektisk organisation utan större möjlighet att lösa andra uppgifter än att existera i vardagen, där t ex flera av Marinens fartyg ej nyttjas då deras besättningar löser bemanningsuppdrag i land. Efter Försvarsmaktens stora befattnings- och kompetensinventering förra året kom myndigheten fram till en något högre bemanningssiffra än den man tidigare anmält till Regeringen. Dialogen verkar nu som sagt inte ske på samma språk. Man kan också fråga sig vad som hände med allt tal från regeringshåll om "analys först, uppgift och finansiering sedan". Återigen ser vi motsatsen. Måhända halkade orden snett i munnen då de första gången uttalades?
PS: I höst genomför Ryssland och Vitryssland gemensamt storövningen Väst-2013 (Zapad-2013) där scenariot utgörs av ”försvar mot NATO:s robotsköld”. Ett scenario som illa överensstämmer med uppgifterna om det ryska försvarets koncentration österut och söderut. Förra upplagan, Väst-2009, samordnades med andra stora övningar i svensk närområdet, bl a i Ladoga området. Detta föranledde Sverige att genomföra beredskapsövningen Dagny II, samordnad i tid till perioden för de ryska storövningarna i Östersjöområdet (eller var det kanske bara en slump?). Då 2009 fanns hyfsat med värnpliktiga förband att ställa upp med. Frågan är vad som kommer att finnas tillgängligt i höst med det nya försvaret som ska kunna verka ”här och nu” om det nu åter, av en händelse, ska genomföras en beredskapsövning? Läs mer om Väst-2013 på Observationsplatsen
På SvD Brännpunkt går den rödgröna oppositionen till hårt angrepp mot Regeringens försvarspolitik och försvarsministern
Media: SR Ekot, 2, SvD, 2, SVT, SVT Rapport, Aft, DN, GP, Exp
Bloggar: Norah4You, Cynismer, Skipper
Nya neddragningar
Regeringen vill spara på försvaret och har siktat in sig på personalkostnaderna den här gången. Det var bara några månader sedan som hela Försvarsmakten omorganiserades på anmodan från statsmakten och nu aviseras ytterligare omorganisationer och nedskärningar. 500 miljoner ska sparas på personalkostnader och man ska enligt SVD kapa med ca 500 officerare och 300 civila. Detta i en organisation som lider av ett svårt vakansläge. Ifjol saknades ca 800 officerare och man har svårt att rekrytera soldater.
Jag uppskattar att man räknat lågt avseende lönekostnaderna för de 800 rader som ska strykas. Det (om det stämmer) indikerar personal med ganska låg lön, varvid man kan spekulera i hur det verkställs.
Nu får det vara nog. Smärtgränsen var redan nådd och nu drar försvarsminister Enström ett varv till på sträckbänksveven. Försvarsmakten är minimal, mindre är inte möjligt för då går det inte att växa.
Är det någon som inte förstår varför Försvarsmakten har svårt att både behålla och rekrytera personal?
/C
SVD
DN
Wisemans Wisdoms
Jag uppskattar att man räknat lågt avseende lönekostnaderna för de 800 rader som ska strykas. Det (om det stämmer) indikerar personal med ganska låg lön, varvid man kan spekulera i hur det verkställs.
Nu får det vara nog. Smärtgränsen var redan nådd och nu drar försvarsminister Enström ett varv till på sträckbänksveven. Försvarsmakten är minimal, mindre är inte möjligt för då går det inte att växa.
Är det någon som inte förstår varför Försvarsmakten har svårt att både behålla och rekrytera personal?
/C
SVD
DN
Wisemans Wisdoms
Skrämmande scenario förebådar ZAPAD-2013
Förberedelserna inför övningen ZAPAD-2013 (VÄST-2013) som kommer genomföras i höst tillsammans med Vitryssland har nu börjat gå in i ett aktivare skede. I veckan beordrades att stabsövningar inför övningen skall genomföras. En sådan samövning är indelad i ett antal faser varav ett flertal kan sträcka sig över hela övningsperioden. Bland dessa kan en motsvarande höjd stabsberedskap inför de praktiska delarna övas under hela perioden. Det gäller att bland annat mobilisera och samla ihop förband och resurser till övningsområdet. Den verksamheten är lika skarp som om den skulle ha genomförts under krigshot. På så sätt kan man säga att övningen ZAPAD-2013 redan har börjat. Dock inte synligt och endast i kulisserna…
Man har även förkärlek att i skuggan av den större övningen samordna i tid och rum ett antal mindre övningar. Så skedde under ZAPAD-2009 när LADOGA-2009 genomfördes. Så lär ske igen.
Om innehållet i övningen och deltagande förband har det inte kommit så mycket information om. Att förband ur det västra militärdistriktet deltar är känt. Man kan anta att huvuddelen av förbanden från S:t Petersburg och söderöver mot Vitryssland kommer att medverka. Med detta ingår även luftlandsättningsförband (VDV) från Pskov och förmodligen även förband från Ivanovo, NO Moskva. Andra förband som kan komma att delta är även markrobotbrigaden i Luga. Förbandet har sedan senaste ZAPAD-övningen 2009 ombeväpnats med markrobot ISKANDER/SS-26 STONE. Ett vapensystem som väl lämpar sig för att bekämpa kvalificerade mål. Andra förband som har dykt upp sedan senast är två divisoner av attackflygplan SU-34 FULLBACK och attackhelikopter MI-28N HAVOC.
Att Kaliningrad ingår i övningen är en sak som är säker. Man har dock för närvarande brist på flygbaskapacitet då Chkalovsk-basen byggs om. Vad det kan få för konsekvenser för övningen kan man bara spekulera om, men det kan påverka eventuell framgruppering av flygförband till enklaven.
Vad som skall övas kom det en hint om tidigare i veckan då man meddelade att inriktningen är ”försvar mot NATOs robotsköld”. Detta kan innebära till exempel bekämpning av kvalificerat luftvärn på djupet av fiendens gruppering, SEAD för att använda gängse NATO-term. I detta finns det en källa till oro. Ryssland har sedan tidigare deklarerat att robotförsvaret är legitimt mål för kärnvapeninsats. Deltagande markrobotförband har system som är mycket lämpade för den typen av mål. Kombinationerna innebär då att i värsta fall övar för att genomföra en kärnvapeninsats mot polskt territorium, något som säkerligen polackerna tycker inte så mycket om.
Visserligen övade man kärnvapeninsats under ZAPAD-2009. Skillnaden där var att med detta skulle stoppa en fientlig framryckning på det egna territoriet. Skillnanden mellan övningarna blir uppenbar.
Vägen som gör mödan värd…
I början av veckan kort besök i Norrbotten. Vädret på topp, stämningen mera blandad.
Inte minst arbetstagarorganisationerna uppehöll sig mycket kring PRIO. Den minnesgode vet ju att när debattens vågor gick höga i augusti-september hette det att man skulle vara tillbaka i normala gängor redan vid årets slut. Så är det inte när första kvartalet nu lider mot sitt slut. Och nu tar förbanden spjärn inför fortsättningen, nämligen utvecklingsfas 5 och 6...
Någonstans på den långa färden upphör resmålet att vara det väsentliga. Istället är det resan i sig, själva processen, som hamnar i förgrunden. Deltagarna bryter ständigt ny mark och berikar sina kunskaper. Och snart har man glömt att det finns några som troget väntar vid en perrong.
I Norrland bekräftades till del det bristande intresset för rekryteringen av GSS/T. Invändningarna hade jag redan hört. "De kan sluta precis när de vill" och "finns det egentligen något intresse för att vara tidvis tjänstgörande"?
Jag förnekar inte svårigheterna, men fokus från myndighetens sida borde istället ligga på hur kan vi behålla dem och utnyttja det engagemang som ändå finns? Vissa tankar har dykt upp på premier och olika uppdrag att undersöka detta har redan lagts ut. Det kan nog vara bra, men sannolikt behöver tidvis tjänstgörande också bindas upp på det sätt som skett för reservofficerare. Våra premier var inte bara bakåt- utan även framåtsyftande. Om vi kort efter utbekommande av en premie lade av ledde detta till en rak återbetalningsskyldighet. Även detta måste övervägas.
Det finns även skäl att fråga sig om soldater verkligen är anställningsbara efter bara tre månaders GMU? Måhända skulle värnpliktsförmånerna kunna förlängas till att även omfatta befattningsutbildningen. Nettoavkastningen på utbildningsinvesteringarna skulle snabbt öka för myndigheten.
Försvarsmakten har fått en tydlig uppgift av riksdag och regering att rekrytera och anställa ett stort antal tidvis tjänstgörande soldater. Att då som svar ifrågasätta viljan hos svensk ungdom kan visa sig farligt. Det kan tolkas som att de uppväxande släktena inte har ett intresse av ett svenskt försvar. Och så vill man väl ändå inte att det ska tolkas?
Allan Widman
Inte minst arbetstagarorganisationerna uppehöll sig mycket kring PRIO. Den minnesgode vet ju att när debattens vågor gick höga i augusti-september hette det att man skulle vara tillbaka i normala gängor redan vid årets slut. Så är det inte när första kvartalet nu lider mot sitt slut. Och nu tar förbanden spjärn inför fortsättningen, nämligen utvecklingsfas 5 och 6...
Någonstans på den långa färden upphör resmålet att vara det väsentliga. Istället är det resan i sig, själva processen, som hamnar i förgrunden. Deltagarna bryter ständigt ny mark och berikar sina kunskaper. Och snart har man glömt att det finns några som troget väntar vid en perrong.
I Norrland bekräftades till del det bristande intresset för rekryteringen av GSS/T. Invändningarna hade jag redan hört. "De kan sluta precis när de vill" och "finns det egentligen något intresse för att vara tidvis tjänstgörande"?
Jag förnekar inte svårigheterna, men fokus från myndighetens sida borde istället ligga på hur kan vi behålla dem och utnyttja det engagemang som ändå finns? Vissa tankar har dykt upp på premier och olika uppdrag att undersöka detta har redan lagts ut. Det kan nog vara bra, men sannolikt behöver tidvis tjänstgörande också bindas upp på det sätt som skett för reservofficerare. Våra premier var inte bara bakåt- utan även framåtsyftande. Om vi kort efter utbekommande av en premie lade av ledde detta till en rak återbetalningsskyldighet. Även detta måste övervägas.
Det finns även skäl att fråga sig om soldater verkligen är anställningsbara efter bara tre månaders GMU? Måhända skulle värnpliktsförmånerna kunna förlängas till att även omfatta befattningsutbildningen. Nettoavkastningen på utbildningsinvesteringarna skulle snabbt öka för myndigheten.
Försvarsmakten har fått en tydlig uppgift av riksdag och regering att rekrytera och anställa ett stort antal tidvis tjänstgörande soldater. Att då som svar ifrågasätta viljan hos svensk ungdom kan visa sig farligt. Det kan tolkas som att de uppväxande släktena inte har ett intresse av ett svenskt försvar. Och så vill man väl ändå inte att det ska tolkas?
Allan Widman
Agrell och belägringen av MeS
Wilhelm Agrell presenterade storslaget idag sin senaste bok Ett krig här och nu (bl a i en artikel på Newsmill) där han menar att Regeringen förde Riksdagen bakom ljuset vad gäller den svenska Afghanistaninsatsen och hur denna skulle verka. Eftersom boken ännu inte finns till hands så är det svårt att kommentera Agrells uppgifter och källor, men många är de anställda inom Försvarsmakten som lyft på ögonbrynen åt hur insatsen i Afghanistan framställts på hemmaplan, framförallt vad gällande omfattningen på de strider som svensk trupp varit inblandad i de senaste åren.
Den med något bättre minne minns säkert den omfattande debatten från och med hösten 2008 när svensk trupp allt oftare hamnade i regelrätta strider. Bl a hörde ett antal soldater av sig till media och sade sig inte alls känna igen hur de strider man varit med om beskrevs på hemmaplan. En debatt som slutligen renderade i kraftfulla förstärkningar till förbandet med fordon med högre skyddsnivå och därtill stridsfordon 90, som har kommit att användas med mycket god verkan. Sålunda kan omöjligen Agrells uppgifter komma som en överraskning för våra politiker och förhoppningsvis inte heller media. För den förstnämnda kategorin skulle allt annat vara ett mycket dåligt betyg på dessas förmåga att informera sig om situationen, utifrån alla de förbandsbesök som gjorts i området och alla de dragningar som genomförts av Försvarsmakten i ämnet.
Det intressantaste i Agrells uppgifter är egentligen den officiella retoriken, nämligen hur Regeringen i sina propositioner valt att beskriva situationen i Afghanistan och det svenska uppdraget. Just detta avhandlades också av en elev vid Försvarshögskolans Högre Stabsutbildning (på ren svenska: den tvååriga kurs som leder fram till överstelöjtnants grad) förra året. I sin magisteruppsats avhandlar överstelöjtnant Anders Malm hur Försvarsmaktens värdegrund kan utvecklas från en etik som fokuserar på interna principer till att tillåta ett kritiskt förhållningssätt även till militär våldsanvändning. Malm tar i uppsatsen avstamp i respektive regerings proposition om förlängning av Afghanistaninsatsen och hur uppdraget beskrivs i propositionen för att sedan omvandla det till en stabsorientering för militär chef. Ett nog så intressant perspektiv med anledning av Agrells nya bok.
När materialet till inläggen om våra närmast föregående försvarsbeslut lästes in i början av året skrev jag så här på Twitter: "Fantastiskt hur man i en mening text i en proposition kan bygga en bild av något som inte existerar i verkligheten". Kanske har vi också där kärnan i den svenska försvarskollapsen under 00-talet?
Se gärna TV 4 Newsmill där PM Nilsson idag intervjuade Wilhelm Agrell. Om man inte tidigare varit medveten om skeendena i den svenska Afghanistaninsatsen bör man med anledning av Agrells bok ta sig ytterligare en funderare kring situationen för de tolkar som ingår i den svenska styrkan och som Regeringen helst vill lämna kvar.
Den med något bättre minne minns säkert den omfattande debatten från och med hösten 2008 när svensk trupp allt oftare hamnade i regelrätta strider. Bl a hörde ett antal soldater av sig till media och sade sig inte alls känna igen hur de strider man varit med om beskrevs på hemmaplan. En debatt som slutligen renderade i kraftfulla förstärkningar till förbandet med fordon med högre skyddsnivå och därtill stridsfordon 90, som har kommit att användas med mycket god verkan. Sålunda kan omöjligen Agrells uppgifter komma som en överraskning för våra politiker och förhoppningsvis inte heller media. För den förstnämnda kategorin skulle allt annat vara ett mycket dåligt betyg på dessas förmåga att informera sig om situationen, utifrån alla de förbandsbesök som gjorts i området och alla de dragningar som genomförts av Försvarsmakten i ämnet.
Det intressantaste i Agrells uppgifter är egentligen den officiella retoriken, nämligen hur Regeringen i sina propositioner valt att beskriva situationen i Afghanistan och det svenska uppdraget. Just detta avhandlades också av en elev vid Försvarshögskolans Högre Stabsutbildning (på ren svenska: den tvååriga kurs som leder fram till överstelöjtnants grad) förra året. I sin magisteruppsats avhandlar överstelöjtnant Anders Malm hur Försvarsmaktens värdegrund kan utvecklas från en etik som fokuserar på interna principer till att tillåta ett kritiskt förhållningssätt även till militär våldsanvändning. Malm tar i uppsatsen avstamp i respektive regerings proposition om förlängning av Afghanistaninsatsen och hur uppdraget beskrivs i propositionen för att sedan omvandla det till en stabsorientering för militär chef. Ett nog så intressant perspektiv med anledning av Agrells nya bok.
När materialet till inläggen om våra närmast föregående försvarsbeslut lästes in i början av året skrev jag så här på Twitter: "Fantastiskt hur man i en mening text i en proposition kan bygga en bild av något som inte existerar i verkligheten". Kanske har vi också där kärnan i den svenska försvarskollapsen under 00-talet?
Se gärna TV 4 Newsmill där PM Nilsson idag intervjuade Wilhelm Agrell. Om man inte tidigare varit medveten om skeendena i den svenska Afghanistaninsatsen bör man med anledning av Agrells bok ta sig ytterligare en funderare kring situationen för de tolkar som ingår i den svenska styrkan och som Regeringen helst vill lämna kvar.
Här och nu
Det som är tråkigt i sammanhanget är att få journalister verkar reflektera särskilt mycket för varför detta över huvud taget ska behövas. Säkerhetsläget i Afghanistan är ju så pass säkert just nu att vår närvaro gradvis har börjat minska för att 2014 övergå till att enbart ha ett fåtal soldater på plats i form av stöd för utbildning av de afghanska säkerhetsstyrkorna. Eller?
Återigen kan man dra en parallell till Vietnam. Vietnamkriget startade som en frigörelse från kolonialarmén i form av Frankrike. (I Afghanistan var det i form av motståndsrörelsen mot det invaderande Sovjetunionen som stöttade den kommunistiska regimen).
I Vietnam så inledde USA med att skicka rådgivare och instruktörer som skulle utbilda de sydvietnamesiska soldaterna. (I Afghanistan var det bl.a. svenska SSG som initialt efter 2001 skyddade den afghanska ledningen och stöttade m utbildning.).
I Vietnam eskalerade kriget och USA pumpade in mer och mer pengar och soldater. Man vann mer eller mindre alla slag, men förlorade landsbygden till gerillan. (I Afghanistan har ca 30.000 Talibaner och Al Qaida medlemmar ställt till elände för 30 miljoner afghaner, 200.000 afghanska soldater och poliser samt > 100.000 utländska styrkor. För att inte tala om alla tunga resurser som stridsvagnar, bombflyg, UAV:er m.m.).
I Vietnam tröttnade hemmaopinionen och pengarna tröt. Alltså så födds begreppet "Vietnamization". D.v.s. utbilda de sydvietnamesiska trupperna och låt de ta över krigandet. Sedan skapade man ett förhandlingsläge med bl.a. Linebacker II-kampanjen. (USA och de flesta NATO-länders budget är i kris, vilket innebär att man måste minska på kostnader. Att minska på närvaron i Afghanistan är en viktig del av dessa besparingar. Lösningen är att definiera om slutläget i konflikten för att kunna dra sig ur med äran i behåll. Linebackers motsvarighet kan man jämföra med de särskilda insatser som genomförts de senaste åren för att ta striden till Talibanerna.)
De som kommer att drabbas hårdast av att USA och NATO nu drar sig ur i förtid är givetvis de som satsat på att stötta "fel" sida. Civila som trott på en framtid i ett land utan våld. Risken är att detta kan få genomslag i framtida insatser. Vem vågar i framtiden stötta de länder som inte håller hela loppet ut? Jämför med rättegångar i domstolar. Om inte en domstol kan garantera ett vittnes säkerhet, vem sjutton vill då ställa upp? Oavsett hur gott motivet än är så är det egna och familjens skinn viktigare. Hur det gått för tidigare vittnen är nog en mycket viktig faktor för att få nya att ställa upp. Att nu hjälpa de som ställt upp och deras familjer är därför det minsta vi kan göra för att framtida internationella insatser över huvud taget ska ha en chans att lyckas.
Västvärlden måste dra lärdomar om insatsen i Afghanistan. Visst är det bra att barn får gå i skola och att kvinnor behandlas bättre. Barnadödligheten och mödrar som dör i förlossningar har också minskat. Men fortfarande dör civila i attentat av Talibanerna samt vid misstag under insatser av ISAF och USA. När västvärldenlämnar Afghanistan kommer med stor sannolikhet attentaten att öka för att sätta skräck i civilbefolkningen och frågan är hur det går för barnen och kvinnorna. Förhoppningsvis så kommer det att vara bättre än innan 2001, men inget är garanterat. "You got the watches, we got the time" är ett citat som ofta hörs i insatser liknande den i Afghanistan. I Vietnam var det tiden som var avgörande. Gerillan och de Nordvietnamesiska trupperna hade tålamod och efter Tet så undvek man att möta USA på lika villkor.
Innan en insats måste man tänka igenom vad det långsiktiga målet är. Att vinna den militära insatsen är oftast det lätta. Om Afghanistan har det traditionell sagts att eftersom landet är så löst sammansatt av stammar utan egentlig centralregim så är det lätt att invadera, men omöjligt att härska över. Sätt upp ett långsiktigt mål och bryt ner det i kortsiktiga delmål. Det gäller inte bara hur man påbörjar en insats utan även hur man avslutar den. Att dra sig ur och ge tolkarna politiskt skydd är kortsiktigt rätt, men kan långsiktigt visa sig vara katastrofalt. Inte bara för Afghanistan, utan även för västvärldens trovärdighet som räddande ängel i framtida insatser.
Men det är väl som i ekonomin. Traditionellt långsiktiga investeringar har på senare år ersatts med kvartalsekonomin och de snabba vinsterna. Vem bryr sig om framtiden när det är "här och nu" som gäller?
Pågår Kalla Kriget 2.0?
Efter en del minskad aktivitet på bloggen av anledningar som snart blir uppenbara kommer här en recension av Mats Johanssons bok ”Kalla Kriget 2.0 – Ryssland Rustar”. Boken är en samling sammanknutna mindre essäer som bl.a. avhandlar: Kalla Kriget, Georgien-kriget, rysk utrikes- och intrikespolitik, rysk ekonomi, mänskliga rättigheter, och Sveriges säkerhetspolitik vis-á-vis Ryssland.
Foto: Wikipedia
Bokens största förtjänst, som man kan ana redan från titeln, är att den fångar fundamentet i hur vi bör förstå det säkerhetspolitiska förhållandet mellan Ryssland och Sverige. De som avfärdar Rysslands betydelse (ofta med hänsyn på orimligheten i ett invasionshot) har ofta ett analogt AV/PÅ-förhållningssätt till Ryssland. Snarare finns det här och nu en dispyt mellan Sverige och Ryssland (contention för att låna ett begrepp från sociologin). Inom den dispyten försöker både Sverige och Ryssland utöva inflytande över varandra och detta måste ses som ett kontinuum. Från vårat håll sker det oftast med stöd till mänskliga rättigheter, frihandel och demokrati i Ryssland. Från rysk sida sker detta genom, bland annat, territoriella kränkningar, politiska utspel, militärövningar, underättelseoperationer, informationskrigföring (1, 2), politiska inflytelseagenter (1, 2) med mera. Detta pågår idag. Men det gör det inte på en nivå som är direkt hotande för Sverige. Vad som är dystra tankar, som jag delar med Johansson, är hur förvärras inflytelsebalansen i denna dispyt i ett tioårsperspektiv med en fortsättning av pågående svensk försvarsspolitik, ett EU som blir mindre och mindre kapabelt, och ett ombalanserande USA (som jag skrev tidigare har militär makt har fortfarande relevans). Att detta sätt att se på inflytande sprids och förstärks är bra och boken diskussion om underättelseoperationer och relationer till våra bundsförvanter Baltstaterna belyser detta väl. Från detta perspektiv pågår ”Kalla Kriget 2.0″, som en kamp om inflytande utan öppna krigshandlingar.
Den andra huvudsakliga förtjänsten av boken kommer från skildringarna om den inhemska politiken samt politiska och mänskliga rättigheter i Ryssland, något som Johansson är väl bekant efter hans egna arbete i många fall. Boken beskriver på ett förtjänstfullt sätt den nuvarande marchen från att vara en semi-demokrati mot en autokrati, från en förhoppning om en rysk marknadsekonomi mot en fulländad kleptokrati, från rule of law till rule by law. På bloggen kommer snart ett inlägg där vad Rysslands inhemska problem kan betyda för deras utrikespolitik, det är väl värt att tänka på när instabiliteten ökar.
Dock finns det slutsatser i boken som jag inte är säker att jag håller med om, till exempel att Väst skall ersätta rysk energi (med vilken?) och att Ryssland borde uteslutas ur WTO och Europarådet. Det inte ryskt agerande jag försvarar, men detta är en tydlig avvägning mellan ideologi och strategi. Skulle vi ha större chans att påverka Ryssland om de inte var medlemmar i dessa organ eller om vi slutade importera energi, eller skulle detta öka Rysslands isolering, misstro och skapa agression? Självklart är en diversifierad energiimport mer än önskvärd, Ryssland behöver sälja sin energi för att få sin statsapparat att fungera och för att genomföra sin militärreform. Finns olika importertalternativ blir möjligheten att utöva inflytande mot Ryssland större. Men energihandeln utgör för närvarande mycket av de kontakterna som fungerar mellan Ryssland och Väst och man tvingas helt enkelt samsas. Ryssland är den största exportören av olja, gas, och kol till EU och de behöver ses som en pålitlig exportör.
Men är ömsesidigt beroende lika med interdependens? Nej. Västs approach till Ryssland har varit att försöka knyta närmare kontakter som senare skulle sprida sig till andra områden och väva ihop Ryssland med Europa genom komplexa nät. Detta har inte skett, samarbetet har blivit strikt sektoriellt. Detta kan bero på att förtroende som villkor för interdependens har saknats. Här hade boken kunnat inkluderat mer från ett ryskt perspektiv om Västs roll i att skapa den misstron. När Ryssland var som svagast kördes det över många gånger av Bush trots löften om motsatsen, noterbart exempel kan vara missilförsvarsförhandlingar som Putin tog iniativ till (se denna). Denna typen av politiska misslyckanden utgör en del av grunden i av misstroendet och den anti-Västliga retoriken samt brådskan efter att bli en stormakt igen. Under Putins första tid vid makten var han västorienterad, sökte integration i den Västs politiska strukturer och samarbetadet fungerade väl. Därav är jag inte övertygad om att Öst-Västliga relationer vad dömda till att bli dem det är idag (och ser ut att förvärras mot framgent). I detta ligger problematiken i både underättelsetjänsten och vetenskapen, skillnaden på att beskriva och förklara. Det är till exempelt enkelt att se att Rysslands rustar upp, men beror detta på känsla av osäkerhet för Västs utvidgning, militär-industriella komplexets inflytande, eller är den ”strikt” expansionistisk? Säkerligen bitar av allt, men just motiveringar är det svåraste att vara veta.
Men Rysslands stormaktsambitionen bör vi ta till oss. Inneboende i den är att spela en dominant roll i närområdet, vilket Sverige, Finland och Baltstaterna ingår i. Den är inte särskilt märkligt eller förvånande i sig att världens största land med världens tredje största försvarsutgifter vill vara en stormakt samt att makt följer lite minsta motståndets lag och expanderar där den kan. Vad som är märkligt är att vi i Sverige inte inser att det inte är märkligt. Här gör boken sitt bidrag till debatten, den analyserar både Rysslands återkomst som stormakt och de politiska implikationerna detta har för Sverige (exempel höj vårt försvarsanslag). Jag hoppas Johansson delar ut boken till sina kollegor i riksdagen och framför allt försvars- och utrikesutskotten. Boken avslutades med en not om ”rysskräck” likaledes skall jag. Det är intellektuell lathet att bemöta argument med epitet och inte i sak. Jag vill mer än gärna, i sak, bli övertygad om att Ryssland inte är att oroa sig över.
Ps. Om ABBA-filmen är avsedd som informationskrigföring eller ej är upp till envar att fundera på men utvärdera först budskap, avsändare och effekt. Diskussion här.
Edit: lade till bild och här är länk till rapportlanseringen av boken med Mikael Odenberg och Jan Nygren
Postat i:Ryssland Tagged: Missilförsvar, Putin, Stormakt
Nya bilder på den svenska incidentberedskapen
Två stycken svenska JAS 39 GRIPEN, varav den bortre är en JAS 39D.
Att Försvarsmakten inte gärna delar med sig av bildunderlag från Flygvapnets skarpaste uppgift, incidentberedskapen är ganska känt. Bildsläppet i höstas från den skapade stora rubriker i Mediasverige och förhoppningsvis kände medborgarna att de fick någonting för skattepengarna ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv.
Under hösten kom det även upp bilder tagna från den andra sidan på den svenska incidentberedskapen. I det fallet rörde det sig om en bloggande rysk flygare som plåtade incidentberedskapen från ett transportflygplan av typen AN-24 CURL som flög till/från Kaliningrad.
Nu är det dags igen med nya bilder. Denna gång är det dock NATO som står för kalaset. Filmen om Baltic Air Policing är okommenterad men visar främst tysk jakt i form av F-4F Phantom och litauiskt transportflyg med C-27J Spartan. I filmen dyker finsk incidentberedskap upp med F/A-18C Hornet. Den observante märker hur välbeväpnade finnarna är.
I en kort mellansekvens får Spartanflygplanet sällskap av två JAS 39 Gripen. Det anmärkningsvärda i bildmaterialet, om nu detta visar skarp verksamhet är att det ena av de två flygplanen är obeväpnat. Den tvåsitsiga versionen av JAS saknar nämligen fast vapeninstallation, den 27mm Mauserautomatkanon som finns på de ensitsiga planen. I normalfallet, tillskillnad från alla andra länder flyger inte Flygvapnet med robotbeväpning på sina flygplan.
Vem vet, passageraren i baksätet kanske hade en signalpistol med sig för att kunna avge verkanseld?
Bloggrannen Wiseman skrev även, som vanligt ett informativt inlägg.
En liten film om incidentberedskap
På Youtube lades härom dagen ut en film om NATO:s baltiska incidentberedskap. Filmen verkar vara tagen under övning av hantering av civila flygplan som inte svarar på radiokontakt, där en litauisk C-27 spelar målet. Som synes av filmen är det inte bara de tyska F-4 tillfälligt baserade i Baltikum som startas mot flygplanet som inte svarar på radioanrop. Även svenska JAS 39 liksom den finska incidentberedskapen dyker upp i bild. Lägg också märke till att de finska F-18 bär 2x IR-jaktrobot Sidewinder och 2x radarjaktrobot AMRAAM.
Civila flygplan som under en längre tid inte svarar på trafikledningens anrop är ett problem som växt i och med 11:e septemberdåden, samt de allt bistrare arbetsförhållandena för trafikpiloter. Exempelvis var flygbolaget Norwegian för tre år sedan inblandat i en incident där besättningen under flera timmar inte svarade på anrop vid en flygning till Sverige. Först över Sverige hann incidentberedskap upp flygplanet och kunde etablera radiokontakt. Sovande besättningar har blivit en alltför vanlig företeelse i och med de hårdare arbetsvillkoren i flygbranschen.
Att händelseförlopp liknande detta övas tillsammans av länderna runt Östersjön är bara att välkomna. Skulle det handla om någon med onda avsikter lär händelseförloppet gå mycket snabbt. Att då endast ha incidentberedskap i form av nordisk pooling & sharing, det vill säga att ett nordiskt land står för även de andras beredskap, skulle inte klara av att hantera en sådan händelse.
Tack till @oplatsen för tipset om filmklippet!
Uppdatering 22.35: Observationsplatsen har nu ett eget inlägg om filmen
Civila flygplan som under en längre tid inte svarar på trafikledningens anrop är ett problem som växt i och med 11:e septemberdåden, samt de allt bistrare arbetsförhållandena för trafikpiloter. Exempelvis var flygbolaget Norwegian för tre år sedan inblandat i en incident där besättningen under flera timmar inte svarade på anrop vid en flygning till Sverige. Först över Sverige hann incidentberedskap upp flygplanet och kunde etablera radiokontakt. Sovande besättningar har blivit en alltför vanlig företeelse i och med de hårdare arbetsvillkoren i flygbranschen.
Att händelseförlopp liknande detta övas tillsammans av länderna runt Östersjön är bara att välkomna. Skulle det handla om någon med onda avsikter lär händelseförloppet gå mycket snabbt. Att då endast ha incidentberedskap i form av nordisk pooling & sharing, det vill säga att ett nordiskt land står för även de andras beredskap, skulle inte klara av att hantera en sådan händelse.
Tack till @oplatsen för tipset om filmklippet!
Uppdatering 22.35: Observationsplatsen har nu ett eget inlägg om filmen
Synliga tecken på utbyggnad av flygbaserna i Kaliningrad
De ryska flygförband som finns närmast Sverige är baserade i Kaliningradenklaven, ca 30 mil från det svenska fastlandet. De utgörs av främst jakt och attackförband utrustade med SU-27 FLANKER samt attackflygplan SU-24M FENCER, som även finns som spaningsplan. Utöver dessa finns det även helikopter och transportflygplansförband. Observationsplatsen skrev lite om dessa förband tidigare här.
Sedan tidigare är det känt att det ryska flygvapnets flygfält skall moderniseras och byggas ut. Det handlar främst om uppställningsplatser och inflygningshjälpmedel som står först i kön. Förutom att infrastrukturen byggs ut köps även modern fälthållningsmateriel för underhåll av rull- och taxibanor.
Ombasering av tre FLANKER via landsväg från Chkalovsk till Tjernajakhovsk. Foto från den ryska bloggen http://ru-aviation.livejournal.com/2531084.html
För ett tag sedan rapporterades det om att huvudflygbasen i Kaliningrad, Chkalovskfältet var en av baserna som först i tur för modernisering. Hur långt man har kommit på det arbetet är svårt att bedöma via öppna källor, särskilt om man själv inte är på plats (sic!). Däremot kan man konstatera att man flyttar flygplan från Chkalovsk till Tjernjakhovskfältet. Det senare är det fältet som attackflyget använder men som med jämna mellanrum jaktflyget från Chkalovsk baseras på. Under ombyggnadstiden kommer Chkalovsk att vara stängt, varvid förbandet i sin helhet flyttas över. De jaktflygplan av typen SU-27 FLANKER som står på marken för längre tids översyn och som inte blev färdiga inför ombaseringen fick häromveckan flyttas över via landsvägstransport den 11 mil långa vägen till Tjernjakhovskfältet.
Till höger i bild syns takbalkarna med all tydlighet.
Ett annat flygfält som verkar byggas ut, men som det inte har rapporterats om via media är helikopterbasen i Donskoje vid kusten. Vid basen finns Östersjöflottans ubåtsjakthelikopterdivision med ansvar även för den ryska flygräddningen i Östersjön. Vid ett tvreportage i Rossije 24 den 1 mars med bilder från helikopterplattan syns en bildsekvens där takbalkar för en större byggnad upp. Att det rör sig om delar till en hangar är otvetydigt. Anledningen till att man bygger ut hangarkapaciteten på fältet är okänd, men i sammanhanget kan man konstatera att flygtidsutttaget på förbandet har ökat markant under de senaste åren och att man avser att basera fler helikoptrar på basen. Om det nu rör sig om fler ubåtsjakthelikoptrar eller om mer flygräddningsresurser kommer tiden att utvisa.
Tvreportaget i sin helhet
Chefen för KSI
Chefen för KSI (kontoret för särskild inhämtning) har enligt Expressen tagit sitt liv genom drunkning under 2012. Självklart mycket tragiskt för alla anhöriga och vänner.
KSI är en ny benämning på tidigare SSI, tidigare IB, som är känt genom Jan Guillous böcker om Carl Hamilton. Det var alltså här Guillous romanfigur tjänstgjorde, vilket möjligen kan ge en bild av vilken typ av verksamhet KSI huserar även om spionromaner är just en romaner.
Allt runt KSI är av extremt hemlig karaktär och därför kommer sannolikt inte ytterligare fakta komma till allmänhetens ljus, vilket är rätt med anledning av sekretesskyddet kopplat till verksamheten.
KSI är en ny benämning på tidigare SSI, tidigare IB, som är känt genom Jan Guillous böcker om Carl Hamilton. Det var alltså här Guillous romanfigur tjänstgjorde, vilket möjligen kan ge en bild av vilken typ av verksamhet KSI huserar även om spionromaner är just en romaner.
Allt runt KSI är av extremt hemlig karaktär och därför kommer sannolikt inte ytterligare fakta komma till allmänhetens ljus, vilket är rätt med anledning av sekretesskyddet kopplat till verksamheten.
Till flydda tider återgår…
Vid den här tiden på året, dvs tiden för norrlandsförbandens vinterKFÖ, brukar jag komma med en nostalgisk betraktelse till glädje för dem som var med och till förundran för dem som inte var det…
Jag börjar dock i nutid och med mina kontakter inom Kungl. Flottan. Via dessa har jag de senaste åren blivit försedd med sjöstridsbyxa 90 (tror jag de heter). Ett alldeles utmärkt fritidsplagg vintertid som i och med att de är fodrade gör att man oftast slipper långkalsongerna. Det mest utmärkta med dem är dock att Flottan insett hängslenas alla fördelar och att denna viktiga utrustningsdetalj ingår i byxpaketet.
Om vi nu backar X antal år och lämnar Flottan för norrlandsinfanteriet och uniform m/58 alt m/59, hamnar saken i en helt annan dager. Inga reglementerade hängslen här inte. Om du som enskilt lärt dig uppskatta denna tilläggspersedel, var det bara att skaffa dem på eget initiativ och bekostnad. Jag tillhörde dem…
Efter ett antal vinterövningar började jag dock att starkt tvivla på hängslenas värde och användbarhet för en norrlandsinfanterist i fält och så här i efterhand har jag kommit fram till att någon på arméstabens utrustningsavdelning dragit samma slutsatser och aktivt motarbetat det som passade utmärkt hos flottörerna.
Tänk er själva. Vinter, kallt, snö, läskiga skogen och en bra bit in på övningen då det Stora Behovet pockar på omedelbar uppmärksamhet. Det som för flottören är en enkel sak i värme och relativ bekvämlighet blir för den hängselförsedde skidinfanteristen till en halvdagsförrättning.
Vi tar det moment för moment efter det att du kommit till lämplig plats:
* Ta av dig kpisten och häng den på lämplig gren.
* Gör sammalunda med stridsselen (OBS: Försiktighet, akta glastermosen i ryggväskan.)
* Häng av dig skyddsmasken men inte på samma gren, då går den av (grenen alltså…)
* Kräng av dig vindrocken (det var ju smällkallt….)
* Gör sammalunda med snöblusen
* Knäpp upp och ta av dig vapenrocken
* Dra ylletröjan över huvudet (kallt som sagt var….)
* Dra ned hängslena
* ÄNTLIGEN, dra ned byxorna och gör det du ska. (Passa dig så att byxorna inte fylls med snö eller med…..)
Så där, puh. Nu är det bara att köra allt baklänges, utom möjligtvis det allra sista i sista momentet, för att då du är klar, upptäcka att tolklaget sedan länge försvunnit och du står där ensam i skogen med dina hängslen.
Den utan hängslen hade klarat sig med det sista momentet, hunnit ta en slurk ur termosen och häktat på nästa tolklag…
(Inom parentes sagt, har jag upptäckt att byxorna i fältuniform 90 är förberedda för hängslen med isydda hällor. Det kanske följer med hängslen nu också??? Måste i så fall bero på att man inte övar vintertid, i Norrland, tillräckligt länge…)
Those were the days…
Under ytan – Del 1 – Världskrig och tidiga kränkningar
 |
| Foto: Wikipedia Commons |
Det är kanske därför inte så konstigt att ubåtskränkningar uppfattas som något som skedde enbart under 80-talet. Men så ligger det alltså inte till då undervattenskränkningarna startade långt tidigare än så. För att göra ett avstamp i serien av inlägg om främmande ubåtar i svenska vatten så kan det vara på sin plats att börja med en kort resumé rörande ubåtsutvecklingen och att titta på vilka länder som redan under det tidiga 1900-talet opererade med ubåtar i Östersjön.
Sverige
Maskindrivna ubåtar för militära syften har funnits sedan slutet av 1800-talet. Sveriges första ubåt HMS Hajen som finns bevarad än i dag på Marinmuseum, konstruerades redan 1904. Kostnaden för Hajen var då 400.000:- vilket i dagens penningvärde skulle motsvara ungefär 20 miljoner kronor. Sverige var således förhållandevis tidigt ute med att operera ubåtar i militärt syfte. Hajen användes fram till 1919 i svenska flottan då hon avrustades. Hon blev startskottet för svensk ubåtsutveckling som fortsatt fram till i dag.
 |
| Den första svenska ubåten Hajen bevarad på Marinmuseum i Karlskrona Foto: Wikipedia commons |
Tyskland
Tysklands första ubåt i militär tjänst var ubåten U-1 som levererades till Kaiserliche Marine år 1906 d.v.s. ungefär samtidigt som Sverige anskaffade ubåten Hajen. Tyskland är den nation som sett över tiden byggt och förfogat över flest ubåtar i världen. Under tiden före och under det första världskriget byggdes ca 380 tyska ubåtar.
 |
| Den första tyska ubåten U-1 sjösatt 1906 Foto: Wikipedia commons |
Senare under det andra världskriget (1939-1945) och "slaget om Atlanten" så sänkte tyska ubåtar 2775 fartyg trots att man vid krigets början endast förfogade över ett femtiotal ubåtar. Men under kriget producerade Tyskland över tusen ubåtar. Den exakta siffran ligger enligt uppgift på 1250 ubåtar, en helt osannolik numerär som kan ställas i paritet mot svenska flottan som totalt sett förfogat över 75 ubåtar sedna första ubåten Hajen. Men de tyska ubåtarna under andra världskriget var enligt uppgift av dålig kvalité och ca 750 av dessa sänktes av de allierade.
Ryssland och Sovjetunionen
Rysslands första ubåt var Delfin som byggdes 1902 i St Petersburg. Man köpte även tidigt ett antal ubåtar från Tyskland (Karp-klassen). Dessa ubåtar var avsedda att användas i det Rysk-Japanska kriget 1904-1905 men hann aldrig levereras och skeppades i stället med tåg till Svarta havsflottan där de användes.
 |
| Den första ryskbyggda ubåten Delfin Foto: Wikipedia commons |
Främmande ubåtar i svenska vatten under det andra världskriget
Den svenska järnmalmen var livsviktig för Nazitysklands krigsindustri och Sverige stod för hälften av behovet av järnmalm. Att stoppa dessa transporter var därför högt prioriterat av både Storbrittanien och Ryssland. I Östersjön attackerades fartygen av ryssarna och i Nordsjön av britterna. Sjutton svenska fartyg ska enligt uppgifter ha gått till botten på grund av ubåtarna. Bland annat malmfartygen Luleå, Liljevalch, Ada Gorthon, Margareta och Bengt Sture. Svenska folket insåg vad malmen betydde för tyskarna. Men regeringen och riksdagen ansåg att de hade det demokratiska uppdraget att hålla landet utanför kriget och klara försörjningen av landet, därför lät man transporterna och exporten fortsätta.
De sovjetiska ubåtarna i Östersjön opererade främst från Öland i söder till Oxelösund i norr vilket med stor sannolikhet innebar att de med jämna mellanrum vistades på svenska vatten. Något större hot från den svenska örlogsflottan fanns åtminstode inte under inledningen av kriget. Helikoptrar för ubåtsjakt (Hkp 1) tillfördes Marinen först 1958 och flottan hade vid krigsutbrottet enbart sex jagare och sex ubåtar att användas för att skydda sjöfarten mot främmande ubåtar som därför kunde känna sig relativt ohotade i svenska vatten. Några fregatter fanns inte alls. Det finns onekligen vissa likheter med dagens numerär av kvalificerade fartyg.
Kränkningar i Östersjön
Att de Sovjetiska ubåtar befanns sig i direkt anslutning till svenska vatten fick vi sommaren 1999 då ett dykteam fann ubåten S4 av sovjetisk S-klass utanför Öland. En konstaterarad kränkning kan man tycka. Men nu förhåller det sig så att svenskt territorialvatten som nu omfattar 12 distansminuter räknat från baslinjen vid tiden då ubåten sänktes, enbart omfattade 4 distansminuter. En utökning av Sveriges gräns trädde i kraft långt senare. Mer om detta i ett kommande inlägg.
Ett absolut bevis på att de sovjetiska ubåtarna kränkte svenskt vatten fick vi då Anders Jallai med sitt dykteam ett år tidigare 1998 fann en likadan ubåt ur S-klassen, närmare bestämt S7 som ligger på svenskt vatten utanför Söderarm i Stockholms norra skärgård.
S7 sänktes av en finsk ubåt genom torpedanfall när hon gick i ytläge den 21 oktober 1941. Dessförinnan hade sovjetiska ubåten den 9 juli 1942 torpederades ångfartyget Margareta vid Arkösund och den 11 juli sänktes fartyget Luleå utanför Västervik i en konvoj bestående av 29 fartyg från Sverige, Tyskland, Finland och Holland. Varken av Margareta och Luleå påträffades så sent som under mitten av 90-talet.
Man har även funnit vraket efter ubåten S2 i Ålands hav 2009 och ubåten S6 upptäcktes så sent som hösten 2012 av Försvarsmakten sydost om Öland.
Ytterligare bevis för att de sovjetiska ubåtarna uppträdde i svenska vatten är sänkningarna av Ada Gorthon som torpederades utanför Öland, CF Liljevalch som torpederades utanför Västervik och fartyget Venersborg som 1944 torpederades utanför Utklippan. En man från Venersborg räddades då han tagit sig upp på ett skär i Blekingeskärgården. De andra besättningsmännen hade drunknat eller frusit ihjäl.
Kränkningar på västkusten
På västkusten var det av naturliga skäl de tyska ubåtarna som regelbundet kränkte svenska vatten.
Att tyska ubåtar gick in på vissa ställen för batteriladdning under natten, eller för reparation är ganska känt bland ortsbefolkningen men är däremot inte officiellt erkänt. Ibland lär de ha legat så länge att delar av besättningen dristade sig att gå på lokal danstillställning. Händelsen lär ha slutat med länsmans ingripande.
Ubåtar från flera håll kränkte som beskrivits tidigare regelmässigt svenska vatten under andra världskriget. Några kända exempel på av England sänkta båtar på Svenskt vatten. Antares, Amasis, Fridenau, Wigbert,V1507 (ombyggd valfångare). De två första sänkningarna gjordes av "Sunfish". De tre sista sänktes av "Triton". Vid ett av tillfällena ovan höll en "mobb" i Lysekil på att slå ihjäl delar av den räddade besättningen.
Från brittiska arkiv kan konstateras att man fortfarande, på olika sätt, vill mörka vad som egentligen hände. Fejkade loggböcker från kryssaren HMS Frobisher som bildbevisligen ligger i Gullmarsfjorden, men enligt loggboken befinner sig på andra sidan jordklotet! I början av 1940 ville tyskarna säkra malmtransporten från Narvik och britterna ville stoppa den. Tyska lastfartyg som var på väg mot Oslo vid anfallet mot Norge, sänktes utanför Lysekil av brittiska ubåten Sunfish den 9-10 april 1940. Officiellt var de lastade med stenkol, men i verkligheten hade åtminstone Antares krigsmateriel ombord. Uppgifter om trupper gömda under ett lager kol i lastrummet på Amasis har inte kunnat bekräftas.
(Stort tack till "TD" för hjälpen med texten i denna del)
Sammanfattning
Att det frekvent förekom ubåtar vid den här tiden är alldeles uppenbart. Såväl sovjetiska som tyska och brittiska ubåtar både kränkte svenska vatten och sänkte ett stort antal fartyg på och runt svenskt vatten i Östesjön och på Västerhavet.
I nästa del kommer vi att lämna tiden för de båda världskrigen och ta ett raskt steg till efterkrigstiden vilket gör studierna av ubåtskränkningar i svenska vatten ännu mer intressanta. Där kommer en mycket intressant händelse att presenteras som varken är omtalad eller omskriven i något större sammanhang och därför är den väl värd att lyfta fram. Mer om detta i det kommande inlägget i serien "Under Ytan".
Extraläsning om polska ubåtar
Ytterligare intressant läsning är historien om de tre polska ubåtarna som 1939 internerades utanför Mariefred i sjön Mälaren! Det var ubåtarna Sęp och Ryś som hade skadats i strid med tyska marinen direkt vid krigsutbrottet och den tredje ubåten Żbik som läckte in vatten. Dessa ubåtar tog sig frivilligt till Sverige via Landsort och Sandhamn för att söka skydd. Ubåtarna och besättningarna hölls internerade i Mälaren ända fram till krigsslutet 1945 då de släpptes. Stora delar av besättningarna stannade i Sverige. Läs mer här och här.
Källmateriel:
Internet
Försvarsmakten 2012-12-17 Försvarsmakten har hittat Sovjetiska ubåten S6
Expressen 2012-12-17 Försvarsmakten har hittat Sovjetiska ubåten S6
SvD 2009-06-09 Minsprända sovjetiska ubåten S2 funnen i Ålandshav.
Aftonbladet 1 2 1999-08-13 Ubåten S4 återfunnen utanför Öland.
Aftonbladet 2 3 1998-07-31 Ubåten S7 funnen på svenskt vatten av Ander Jallai
Aftonbladet 2 3 1998-08-01 S7 fortsättning
Jallai - Ubåt S7
Tryckta källor
Marinhistoria, Ronny Lindsjö, 1993
Tidigare blogginlägg i serien:
Under ytan - Prolog
Fritt fall med livbåten 33-meter.
Tu.no rapporterar om, och visar bilder från, test av frifallande livbåt. Dessa är standard på oljeriggar, men även vanliga på handelsfartyg. I grå flottan är det däremot flottar som gäller.
KlartSkepp! - - . .
KlartSkepp! - - . .
Gästinlägg: Vi är trygga, vi är säkra?
Samtalet om försvaret har den senaste tiden gått från icke-befintlig till ett skyttegravskrig mellan försvarsintresserade och politiker, med media och bloggar som vapenbärare. Ofta sker detta samtal på en detaljnivå som stänger ute nästan alla kunskapsmässigt, inklusive politiker. Eller så sker det på en omöjligt abstrakt nivå där man pratar invasion från öst och slår på stora trumman, vilket stänger ute ännu fler eftersom det blir omöjligt att räkna på rationellt utan att veta mer om förutsättningarna. Här är mitt försök till att reda ut vad som egentligen pågår och varför vi är där vi är.
Försvarsmakten har en väldigt liten emotionell koppling till det svenska folket. Det finns ingen nu levande som varit med om ett krig där svenska Försvarsmakten räddat oss från invasion, och det ska vi vara lyckliga över. Men det gör också försvaret till en slagpåse som tillåts ta stryk utan att någon kommer till dess försvar. Det finns ingen vinst i att försvara försvaret, varken för politiker, media eller ens Försvarsmakten själva. Ingen kan ge trovärdiga, konkreta exempel på när försvarsmakten med vapen i hand skulle behövas. Och något som inte behövs har inget berättigande.
Det som är konkret däremot är politiken. En maktorganisation där man antingen har makten eller sitter på bänken och planerar för att ta den. Eftersom vi har så jämn och stabil fördelning av sympatisörer till höger och vänster är det nästan alltid marginalväljarna som avgör vem som får agera ut sina ambitioner att förbättra världen. Över tiden leder detta fullt naturligt till röstfiskeri där pengar behövs för att, ursäkta uttrycket, köpa röster på marginalen. Inget konstigt med det, så fungerar världen och i synnerlighet demokrati – det bästa statsskick vi har - men som inte är perfekt.
Det har hittills varit riskfritt att plocka pengar från försvarsbudgeten för att finansiera sig till ökad chans att få fortsätta bilda regering. Och pengar har tagits. Sverige har sedan 1990 halverat sina försvarsutgifter. Det är en ansenlig summa pengar och det finns som sagt få som försvarar dem. Militärer är traditionellt - och jag säger detta av egen erfarenhet – extremt försiktiga med att ifrågasätta sin uppdragsgivare, den politiska nivån. Detta skulle fungerat väl om de som verkligen leder Försvarsmakten tog sig tid att sätta sig in i de beslut de tar. Även om det finns enskilda politiker som gör ett hedervärt försök så tar det en halv militär karriär – givet att man dessutom får möjlighet att arbeta med olika och intressanta uppgifter – att bli tillräckligt kunnig för att styra en så komplex organisation på det sätt som politikerna gör.
Som om inte komplexiteten vore nog så är den typen av verksamhet som FM bedriver väldigt trögföränderlig. Inte för att militärer är tröga (det råder i min mening stor brist på tröga människor i Försvarsmakten) utan för att försvarsförmåga är uppbyggd av långa samverkande kedjor där det är långt från idé till effekt. På grund av ökad komplexitet i vapensystemen blir dessa kedjor dessutom längre och längre och kostar mer och mer pengar per styck. Åt detta finns inget att göra. Exempel finns inom nästan varje vapenslag och land så det är inget unikt för Sverige. Det beror inte som vissa vill påskina på en illvillig och pengahungrig vapenlobbykonspiration utan på att komplexa system är komplexa att bygga, hantera och underhålla.
En annan aspekt som inte lyfts fram är tänkt upprustning med hänseende på hotbilden och hur den egentligen ska gå till. Givet att ett land är ensamt att upprusta är detta nog inget problem. Det finns många som är villiga att sälja. Inte heller är det ett problem om landet har en egen vapenindustri som kan leverera inom alla vapenslag utan beroenden från utlandet. Detta finns bara i en handfull länder där Sverige är inte är med. Men om det plötsligt händer något som gör att alla länder snarast vill öka sin säkerhet, då uppstår ett problem för varje vapenexporterande land. Ska de sälja utomlands eller använda resurserna i det egna landet för att klara sin egen säkerhet. Jag är inte säker på att avtal, hur fint papper skrivna de än må vara skrivna på, spelar speciellt stor roll i ett skarpt skymningsläge. Enbart militära organisationer som NATO har ens en teoretisk chans att lösa ett sådant problem, och där ska vi inte vara med sägs det. Ska man ha möjlighet att väsentligt öka sin militära förmåga på kort tid inför en välprognostiserad spänningsökning så måste man vara först, innan de andra förstår att de också behöver, vilket kräver initiativförmåga och politisk styrka. Alternativet är att det görs långsamt och försiktigt, men då tar det också lång tid, minst tio år. En uppgradering av Gripen beställdes precis och den levereras 2023.
Är man inte insatt i försvarsfrågor så är det svårt att se vad vi ska ha ett försvar till eller att ens argumentera för och emot. Detta är helt naturligt men blir extra accentuerat eftersom det handlar om en komplex och nödvändigt ogenomtränglig verksamhet. Rent psykologiskt kallas detta Dunning-Kruger-effekten (http://sv.wikipedia.org/wiki/Dunning%E2%80%93Kruger-effekten) och innebär att desto okunnigare man är inom ett område desto mer överskattar man sin egen kunskap om det. Min tes är att försvarsmakten detaljstyrs - i all välvilja - av politiker som lider av denna effekt. Problemet finns nog inom alla områden men till en större grad inom försvarspolitiken eftersom militärstrategi dels inte är ett område som man normalt blir engagerad inom, och lär sig genom hela livet, och dels att det är just komplext och ogenomträngligt.
Att ha en auktoritär och detaljstyrande chef som sitter i en organisation med andra motiv och en felaktig självbild om den egna kompetensen är ÖB:s vardag. Och detta med den sedan Ådalen i svenska samhället fastetsade bilden av att militärer inte ska ge sig in i debatten om sitt eget jobb och bara villigt le och genomföra tokighet efter tokighet. Det är inte för inte som alla organisationsteoretiker trängs för att utföra experiment på Försvarsmakten, de gör ju som man säger hur dumt det än verkar!
En grundförutsättning för att förstå varför Försvarsmakten finns till är att se hur den kan användas. Då talar jag inte om översvämningar och terrorhot eftersom dessa inte är dimensionerande uppgifter. Här sker ofta ett logiskt snedsteg i all välmening, man börjar direkt tala om invasion av Sverige eller ett närliggande land eftersom det är konkret och lätt att förstå. Invasion är ett medel för att åstadkomma någonting och inte något som händer av sig själv eller har ett egensyfte. Invasion för att utöka sin landmassa är inte aktuellt inom överskådlig framtid, det är vi nog alla överens om, och det är inte det jag pratar om nedan.
Det talas mer sällan om händelser som kan leda till behovet av ett försvar. Det är invasion för invasionens skull eller så ramlar det ner på översvämningar, kanske med en vag referens till att Sverige bäst försvaras utomlands. Anledningen vad jag har förstått är att man inte vill bli konkret, för då blir man stämplad som paranoid. Men jag kanske är paranoid (om att bli stämplad som paranoid).
Fler och fler länder utvecklar kärnvapen. Så länge som det är demokratiska, stabila länder med en tillräknelig ledning och positiv samhällsutveckling är detta ett litet men inte försumbart problem inom överskådlig framtid (10+ år). Numer har dock läder som Nordkorea kärnvapen, dessutom med en uttalad avsikt att använda dem i en förebyggande attack mot sina fiender, oklart vilka. Det kan vara svårt att räkna hem alla kärnvapen från forna Sovjet-tiden. Iran har troligtvis ett eget kärnvapenprogram och hjälper aktivt Nordkorea med sitt. Jag tycker att det är svårt att med säkerhet förutsäga vad som händer om dessa länder faller isär och därmed det diplomatiska samtalet slutar att fungera. Och framförallt, hur långt innan faktum kan vi förutse detta? I denna kontext är det viktigt att förstå att försvarsmaktsorganisation IO14, som Riksdagen beordrade 2009, kommer att bli klar först 14 år senare, 2023.
Det är inte en fråga om, utan när, en kärnvapenspets hamnar i orätta händer. Kanske den stjäls, kanske den köps, kanske den byggs. Vad händer om en atombomb briserar i en rysk stad, vilken politisk väg tar Ryssland då? De upprustar redan nu allt vad de orkar, och faktiskt lite till. Vad händer om det är en fransk, en amerikansk eller för all del svensk stad?
Vad händer om det skulle visa sig att en eller flera av de huvudmisstänkta är svenska medborgare. Lämnar vi ut honom till ett land som med säkerhet kommer att avrätta dessa svenska medborgare? Knappast. Är vi helt säkra på att Ryssland i ett sådant läge inte skulle börja skramla med vapen? Vi får hoppas att så inte blir fallet för vi har inget att sätta emot, varken nu eller 2023 med den budget som ligger för respektive land. De kommer i alla fall att ha en intern opinion som kräver vedergällning, det kan vi anta, och pressen på politikerna kommer att vara större än något vi sätt i modern tid. En militär spänningsökning i östersjön där Ryssland vill visa sina muskler kan pågå under lång tid och vi har helt enkelt inte resurserna att vara närvarande där med betydande styrkor över tiden, även om det bara är för att stabilisera läget.
Om ni tycker att scenariot med militär spänning verkar otroligt går det bra att läsa in sig på vad som hände i Gåsefjärden 1981 när U-137 gick på grund. Jag tror ingen kunde förutse den svenska beredskapshöjningen skulle kunna hända ens dagen före. Den typ av ledare som då var vid makten i Sovjet sitter idag som auktoritär president i den forna unionens största land. Vad hade hänt om vi aktiverat planen att storma fartyget? Och då ska man veta att vi hade ett försvar som var flera gånger större än idag.
Vi har nu en långvarig ekonomisk svacka. Alltifrån orden kris till krasch har används men ändå så har få människor råkat riktigt illa ut. Den typ av ekonomi vi byggt upp i världen är i behov av expansion för att fungera. Vad händer om tilltron till denna eviga uppgång upphör och som en reaktion på detta bankväsendet – och därmed tilltron till pengar – verkligen börjar skaka? När folk inte längre kan få mat på bordet så försvinner mycket av den hövlighet som dominerar det internationella samtalet idag.
För fem år sedan tror jag få kunde tänkta sig de scener som därefter utspelat sig i Grekland. Likväl är Grekland kanske bara först i en rad länder med likande problem. Är vi säkra på att integriteten i hela Europa håller om land efter land går i konkurs och gemene man och kvinna börjar få svårt att mätta sina familjer? Hur desperat skulle du bli om du såg dina barn hungriga och ansåg att ”makten” bar skulden? Bäst för säkerheten skulle vara att alla länder faller in i en riktig kris ungefär samtidigt så ingen egentligen finns att skylla. Men vad händer om det börjar bli ett A och ett C-lag inom vårt närområde där C-laget anser att A-laget är orsak, och lösning?
Att tro att den kris vi nu upplever – ur ett europeiskt perspektiv – bestämt är den svåraste kris under medellång tid är att vara lite väl säker. Vad som händer under en riktig kris/krasch går inte att förutsäga. Trängda, stressade och desillusionerade människor tar dumma och oöverlagda beslut, det är något vi vet.
Vi har idag ett stabilt klimat mellan länderna i vår närhet. Men låt oss inte bli höga på vår egen förträfflighet och tro att detta med säkerhet kommer vara för evigt. En störning kan snabbt skapa spänningar mellan länder. Tack och lov har detta de senaste årtiondena varit mellan andra länder, till exempel USA och mellanöstern. Det senare är för övrigt ett bra exempel på något som förändrade världsbilden över en dag och som ingen kunde förutse.
En av de värsta saker som kan hända, men som ändå inte är osannolikt, är att ett relativt fredligt land – som Sverige – blir utsatt för något så fruktansvärt som 9/11. Idag kan vi lite avfärdande säga att det stora landet i väster delvis fick skörda sin mellanösternpolitik och att hotet inte gäller oss. Vi glömde fort hur politikerna (et al.) sket knäck för drygt 10 år sedan med krav på stabers omedelbara flytt ner i bergrum, beordrad beredskapshöjning och allt vad det var. Det lugnade snabbt ner sig då det blev klart att USA - och inte övriga värden - var måltavlan. Men om alla länder helt plötsligt blir måltavlor, och det dessutom visar sig att det inte var en engångshändelse, vad händer då med vårt öppna samhällsklimat? Och vad händer när det - återigen - visat sig att Sverige är ett av favoritländerna att välja som bas för terrorverksamhet. Stänger vi till vårt godtrogna svenska samhälle, underkuvade av omvärldens krav, eller kan vi stå emot omvärlden i dess jakt efter syndabockar?
Om något oväntat händer – oavsett hur svårt det var att förutsäga – och vår säkerhet på allvar äventyras, vem om någon ska ställas till svars? Vems uppgift är det att föra en ansvarsfull säkerhetspolitik? Nu verkar det vara finansministerns. Är det kanske så att han likt på en bolagsstämma förutsätter att ansvarsfrihet ska beviljas för varje taget försvarsbeslut? Är den som sagt upp brandförsäkringen ansvarig även om ”huset inte brunnit på decennier och ingen har deklarerat avsikt att tutta på det”?
Vad ska vi ha ett försvar till? Inget, som värden ser ut just nu. Men det är det som är problemet. Vi frågar oss vad vi ska ha försvaret till med utgångspunkt i hur Sveriges närhet ser ut just nu, precis som om det är en självklarhet att det inom överskådlig framtid så ska förbli.
Omvärlden kan förändras fortare än vi hinner reagera, bokstavlig talat över en natt, och där, i den världen, kanske vi behöver ett försvar. Och där, i den värden, så kommer ingen att komma till vår undsättning, för de är förmodligen precis lika tagna på sängen som vi är. Faktum är att de nog till och med behöver sina vapen själv och inte vill sälja dem till oss. Och så står vi med brallorna nere igen, allt för att vinna nästa val.
Mikael "Duke" Grev
(Wiseman anmärkning: "Duke" har tidigare skrivit gästinlägg på WW om Libyeninsatsen 1, 2, 3. Han lämnade i somras Försvarsmakten för att ägna sig åt familjen och det egna företaget)