Ledarskap: Att leda

Det talas om olika typer av ledningar; Verksamhetsledning, Processledning, Resursledning, mfl. 
Det tycker jag är signifikativt för framförallt Försvarsmakten. Men man leder faktiskt människor (som utför handlingar), men det synsättet är avtagande. Människans värde förminskas allt mer.

Ryssland villkorar svensk säkerhetspolitik

Försvarsberedningens rapport som släpptes förra veckan har kommenterats av flera bloggrannar. Mycket är sagt, men det intressanta är rapportens giltighet med sin samtid. Den förra Försvarsberedningens rapport blev ganska omgående inaktuell och förde allt snabbare en borttynande tillvaro medan Ryssland började agera alltmer agressivt i sin utrikespolitik samtidigt som rustningsplanerna överträffar varandra, år efter år.

Förhoppningen är att den nya rapporten kan få längre hållbarhet än en vecka. Ett prov på detta kom redan denna vecka när Rysslands premiärminister, Dimitrij Medvedev under det pågående mötet med Barents rådet i Kirkenes varnade för att en expansion av NATO som inkluderar Sverige och Finland kommer medföra ryska motåtgärder. Allt inför ögonen och öronen på Sveriges utrikesminister…

Att se ytterligare rysk upprustning och än mer ökad rysk övningsverksamhet i nordvästra Ryssland är något som Sverige inte vill se, trots respekten för suveräna staters rätt att försvara sitt eget territorium. Även om avsaknaden av en offentlig debatt om en svensk NATO-anslutning, än mindre en utredning om det är i det närmast total är signalen tydlig; ”-Tänk inte ens tanken…..”

Medvedev är Kremls budbärare i saken, likaså som generalstabschefen Makarov var förra året. Skandinavien ligger i den ryska intressesfären och man kommer göra allt för att påverka opinionen för sin sak, mot ett ökat stöd för NATO. Nu får vi invänta de godtrogna sjättekolonnarna som kommer gladeligen kommer att kasta sig över Moskvas ammunition och använda den som sin egen.

Som vanligt håller massmedia tyst om hur den stora grannen nästgårds direkt försöker påverka andra suveräna staters säkerhetslösningar.


Försvarsberedningens öden och äventyr – del 6 Analys & Kommentar

På det hela taget är Försvarsberedningens rapport Vägval i en globaliserad värld en välskriven och nyanserad produkt.

Beredningen använder motsvaranade rapport från 2007 som referens, vilket är bra. Bilden som Försvarsberedningen tecknar har sannolikt ett brett stöd. Tillvaron har blivit mer komplex och svårförutsägbar, riskerna flera och osäkerheten kring Ryssland har ökat.

Receptet är, som Annika Nordgren Christensen skrev på sin blogg: Mera av samma som förut. Mer samarbete, mera utbyte och så vidare. Vad prislappen blir på dessa ambitioner är svårt att kvantifiera. Det finns en skrivning om att insatsorganisationen ska bestå av;

”omedelbart gripbara förband, tillgängliga utan föregående återtagning”;

vilket rimligen måste tolkas som en avsikt om ökad ambition.

Rapporten är väldigt stark i sina deskriptiva avsnitt. Omvärlden beskrivs väl och snart sagt alla möjliga risker finns uppräknade, möjligen med ett frågetecken för tydligheten kring ”valutakrig”. Kanske hade ledamöterna också kunnat dra slutsatserna ett steg till när det gäller fenomen som skifferenergi. Jag tänker framförallt på hur risken för förändrade energimarknader kommer att få de i dagsläget gynnade att försöka hålla uppe energipriserna så länge som möjligt. Problemen med de uppräknade riskerna ökar också när dessa konvergerar. När terrorister använder narkotikarutter för att smuggla komponenter till massförstörelsevapen. Svårt att förstå, eftersom vår bekämpning sitter fördelade på flera olika aktörer inom och mellan olika myndigheter.

Vägval i en globaliserad värld fångar alltså sammantaget världens utveckling väl. Europas tillstånd problematiseras, nyanserad beskrivning av Ryssland och en tydlig notering om Asiens uppgång är exempel på detta.

Avsnittet kring den tekniska utvecklingen håller också hög klass. Försvarsberedningen drar till och med militärdoktrinära slutsatser som att betydelsen av att skjuta först generellt sätt ökar. I ett annat avsnitt tar man avstånd på tanken kring en överstatlighet i Europa när det gäller försvarsindustrier. Ett välkommet besked inför toppmötet i december med tanke på att Frankrike driver på för att få till stånd en slags gemensam finansiering av försvarsforskning som påminner om uplpägget i jordbrukspolitiken.

………

Det finns emellertid en stor brist i rapporten och det är avsnittet om rustningskontroll. Denna består av juridiskt bindande avtal och förtroendeskapande åtgärder. De tre benen: Conventional Forces Europe, Wiendokumenet om bl a övningsverksamhet och Open Skies om observationsflygningar är i praktiken annullerade. I rapporten 2007 – Säkerhet i samverkan – värderades CFE-avtalet som centralt för europeisk säkerhet. När Ryssland och NATO nu inte utbyter någon information kring detta liksom faktumet att Ryssland inte tillämpar Wiendokumentet heller, så reser sig frågan:

Vad tjänar dessa formuleringar till om ”centralt för europeisk säkerhet” och lackmustest om vi inte förmår att reagera på provsvaren. Vilka indikatorer krävs för att vi ska erkänna att betydande förändringar har skett?

I texten försöker man bortrationalisera betydelsen genom att hänvisa till att CFE kom till när det var två block och stora volymer av trupp som regelerades. Beredningen skriver att moderniseringsbehovet kvarstår, eftersom den kvalitativa aspekten inte hanteras tillfredställande i de existerande, icke tillämpande avtalet. Den kvalitativa aspekten anser våra ledamöter vara avgörande för militär förmåga. Allt detta är rimliga förklaringar, men när det kommer till avsnittet om Ryssland heter det istället modernisering. Med ambitionen att omsätta 75 % av materielen till 2020, så försöker den ryska ledningen alltså på ett avgörande sätt öka den militära förmågan drastiskt.

………

Ett område som är svårt att veta om Försvarsberedningen egentligen har fångat är den psykologiska krigföringen som sker. Det finns mycket skrivet om både cyber- och informationssäkerhet. I det senare fallet, så innefattar denna ju i sin definition av att informationen är riktig. Jag uppfattar här att man har ett mer tekniskt perspektiv på frågan. Ordet desinformation förekommer ingenstans i rapporten, och det gör inte heller psykologiska operationer eller psykologisk krigföring. Det som blnd annat handlar om att bryta vår försvarsvilja genom att utmåla oss som svaga och de egna vapnen som överlägsna.

Här har vårt samhälle ett generellt problem. informationsvolymen, i synnerhet från bilder växer mer och mer över tid. Glappet mellan denna volym och vår egen urskiljningsförmåga ökar parallellt. Det enda botemedlet vi har är ökad betoning av källkritik i vårt utbildningssystem och starka medier med redaktionella processer.

…..

Ryssland

Mycket av förväntningarna kring rapporten handlade om hur beredningen skulle beskriva Ryssland. Här är det tydligt att blev en ny bild. Rysslands egna problem och politiska beslut avhandlas nyanserat och sakligt.

Vår egen strategi mot Ryssland bör vara dubbel med handel och samarbete å ena sidan, och en ökning av vår egen militära förmåga samtidigt, enligt min analys.

Jag har roat mig med att skapa ett eget index inför dagens presentation vid Folk och Försvar utgående från 2007. Då lade vi grunden för inriktningsbeslutet 2009. 2007 hade Ryssland 61,8 Mdr i konstanta, inflationsrensade 2011 USD, medan Sverige hade 7,1 Mdr. Dessa belopp har jag gett index 100. 2012 var motsvarande belopp 90,6 resp. 6,4 Mdr. För 2015 har jag tagit den föreslagna ökningen i den ryska statsbudgeten respektive Försvarsmaktens budgetunderlag. Dessa tal är sedan rensade med Eurostats inflationsprognos för länderna, där Rysslands inflation bedöms vara lite mer än tre gånger Sveriges. Det ger en prognos för 2015 på 119,5 Mdr konstanta 2011 USD resp. 6,1 Mdr. I index ökar alltså Ryssland från 100 till 193 mellan 2007 och 2015, medan Sverige går från 100 till 85 i militära utgifter. Som referens kan användas Sovjetuionen 1990 (sista året för SIPRI före sammanbrottet) som innebar ett index i denna jämförelse på 471. Det skulle innebära att Ryssland 2015 avsätter 0,41 Sovjetunionen i militära utgifter när inflationen är borträknad.

Nu är inte utgifter samma sak som förmåga. Doktriner och effektivitet är starka påverkansfaktorer på resultatet. Ofta använder vi den ryska korruptionen som intäkt för att de militära satsningarna inte kommer att gå hem. Det är alldeles säkert så, men å andra sidan glömmer vi dock bort att Sovjetunionen ingalunda var okurrumperat och effektivt.

……

Vad är lösningarna på allt detta då enligt rapporten? Det är ett utökat samarbete med framföralllt de nordiska länderna. Det ska kunna omfatta gemensam incidenthantering, utbyte av försvarsplanering och utvecklande av förutsättningarna att ge och ta emot hjälp. Marginaldoktrinen gäller alltjämt, vilket varit fallet sedan Finland blev självständigt. Det är i princip otänkbart att tänka sig ett militärt angrepp på enbart Sverige.

Mycket av vårens diskussion har handlat om nödvändigheten att gå med i NATO för att lösa svensk säkerhet. Det är inte en helt enkelt övning av flera skäl. Det finns till att börja med inte ens ett momentant stöd för detta. Å andra sidan är det inte säkert att fönstret står öppet för all framtid. Med den nord/syd-spänning som finns i Europa kan det uppstå lägen där aptiten minskar drastiskt för andra att NATO skaffar sig en extra stor landgräns mot Ryssland och andra potentiella friktionsytor som ett inträde av Finland och Sverige skulle innebära ur ett sådant perspektiv. Det talar för att värdera tidsfaktorn och att sköta de nord/sydliga förbindelserna, så att den handlingsfriheten inte går förlorad.

Fast å ena sidan igen så står USA för 75 % av de militära utgifterna i NATO, så det kanske i USA vi ska gå med i. NATO är relativt irrelvant utan USA. Som så ofta är det svårt att hitta svaren innan man har formulerat den rätta frågan. Jag gör inte anspråk på att veta vilken den är, men jag bedömer inte att det handlar om NATO i första hand. Mitt bästa bud just nu är att frågan är: Hur ska Sverige på bästa sätt bidra till stabilitet och säkerhet i norra Europa?

Vi bör hålla i minnet att den typen av makt vi diskuterar i dessa sammanhang inte bara omfattar våldsmakt, utan även tvångsmakt. Att få andra att göra som man vill utan våld, men med föreställningen om att den kan komma att användas. Jag vill framkasta hypotesen att näst en mycket stark och kapabel motståndare, så finns det inget som provocerar det ryska säkerhetsetablissemanget så mycket som svaghet.

Detta och mycket annat bör vi ha med när vi betraktar den underfinansierade insatsorganisationen som baserade sig på uppfattningen om världen 2007-2009. Varför återkommer vissa av oss till detta ämne ständigt? För min del handlar det om något som påminner om Här är ditt kylskåp med Anne Lundberg. Med få ingridienser i skåpet är det svårt att laga mat. På samma sätt förhåller det sig med miliära system. Det är viktigt att ha en så stor bredd som möjligt.

De militära satsningarna i vår omvärld och vår egen förmåga måste vi förhålla oss till under arbetet med nästa rapport. Det kan vara på sin plats att påminna om att den militära kapaciteten är viktig också när det gäller vad som händer vid sönderfall i vår omgivning. Ingen vill ha kvalificerade militära resurser i sin närhet som det inte finns kontroll på.

Med tanke på det som Försvarsberedningen beskrivit om den tekniska utvecklingen och förändringarna i vår omvärld har jag svårt att se att Insatsorganisation 2014 ens överlever det året.

………

Det är möjligen så att bilden som tornar upp sig känns oöverstiglig. På något sätt finns det ett släktskap mellan miljörörelsen och vi som har ett mer miliärt perspektiv när det gäller (o)förmågan att svara på omgivningens frågor? Hur mycket och när? När kommer syndafloden respektive det ryska anfallet? I politikområdet blir det mycket nollsummespel. ”Jag tycker inte vi ska diskutera Ryssland, därför att vi står inför en temperaturökning” och vice-versa. Jag tror det är tid att inse att problemen kan existera parallellt och till och med försärka varandra. Kanske är tiden kommen för medel till ett starkare försvar och bättre krisberedskap i samhället?

—————————————————————–

Bildspelet som användes vid presentationen

Mitt föredrag (Bambuser fungerade inte de tre första min), följt av Annika Nordgren Christensen och Josefine Karlsson

World Veteran Federation

Dagen före försvarsberedningens rapport gavs jag möjligheten att adressera delegaterna i World Veteran Federations Peace and Security Summit i Stockholm. Anförandet följer nedan. Öppnar samtidigt upp för synpunkter ocg frågor kring Försvarsberedningens rapport.


Veterans and victims of war have ample experience of what happens when politics fail. Be it a traditional international war between states or an internal violent clash of conflicting interests inside a country. The consequences of a failure to mobilize sufficient leadership to reach out to competing forces before hostilities have become more or less irreversible more often than not means large scale suffering for generations to come. 
 
If human civilisation is anything, it is institutions and methods that in preconceived and agreed ways handle human fragility and vanity. Negotiations however tedious are almost always to be preferred to violent means.

The United Nations and the World Veteran Federation are two such institutions that strive to make the world a little bit more orderly and peaceful. As such they both deserve our full support.
                                                                                                                           
I'm but a national parliamentarian from Sweden’s third biggest city Malmö situated in the Southern part of the country. If you’ve seen a televised musical contest recently you might just know of this town right across the narrow strait from Copenhagen.

It is my duty as an elected representative to defend the liberal values in which I believe and which got me elected. But I and my colleagues in Parliament must differentiate between policy, which we might or might not agree upon, and our fundamental obligation to express solidarity and a great deal of appreciation for the individual service rendered by all personnel military or civilian who in often difficult circumstances did their best to carry out Swedish official policy in conflicts abroad.

The same holds true to the families and relatives of those who serve in foreign countries. Their wellbeing at home is a prerequisite for those deployed men and women to do a good job in an often far away and dangerous place.

I'm not going to give you a complete list of what Sweden has or has not done for veterans. Whatever we have done has clearly been inspired by neighbouring countries with a far longer and more profound experience of caring for veterans and their relatives. We don’t, at least not yet, have a Veteran Centre such as Baereia in Norway or a Veterans Institute as in the Netherlands. Furthermore I'm not an official government representative and thus should not try to speak as one.
 
Rather than that, I will try to explain my own personal view on Sweden’s relations to the European Union and NATO and the potential importance that veteran affairs possibly can play for the multinational integration of defence efforts in this part of the world.

Sweden is a member-state in the European Union and a partner to NATO, but foremost Sweden as any other state is a Nation-state. The armed forces of Sweden are ultimately designed and financed for the protection of Swedish sovereignty. This doesn’t mean that Sweden believes in splendid isolation when it comes to defence matters and this has probably never been the case. But we Swedes have been quite apt at propagating the illusion of neutrality. The defence of Scandinavian territory and Scandinavian interests will, as almost always has been the case, be a common effort of many likeminded free and independent nations. This is why the European Union and NATO matter so much for our country.

Concepts such as Pooling and Sharing and Smart Defence have since some time been tried by the European Union and NATO respectively. I will not dismiss these commendable efforts and the highly desirable results which have been promised. Even so it is my firm belief that these top-down programmes will have to be complemented by more of a bottom-up or why not citizen-oriented approach. Veterans and their relatives clearly should be able to play a crucial role reaching out across borders. Veteran Affairs should be a central task for the High Representative of the European Union for Foreign Affairs and Security Policy and likewise for the Secretary General of NATO.

You have all yesterday experienced the inauguration of a National Swedish Veteran Monument on the occasion of the International Day of the United Nations Peacekeepers. It is my hope that this monument will serve Sweden and international peacekeeping for many decades yet to come.

This doesn't mean that all has been done for veterans in Sweden. Let me just finally mention three clear and pressing examples of what in my opinion Sweden as a nation-state needs to address. These are the lack of:

- an official national medal of recognition for distinguished service,
- recognition also of veterans which have served before 1992 and
- a memorial for Sweden’s hereto only Secretary-General of the United Nations. Dag Hammarskjöld died in the very pursuit of human rights and Peace in an armed conflict in Congo more than fifty years ago.
 
I wish you all a constructive Peace and Security Summit and look forward to the declarations you are going to adopt here in Stockholm.


Allan Widman
 

Intryck av Försvarsberedningens vägval

(Tyvärr ett mycket långt inlägg. Rapporten är trots allt på 249 sidor)

I fredags avverkades en av de större milstolparna inför 2015 års försvarsbeslut då Försvarsberedningen presenterade sin omvärldsanalys ”Vägval i en globaliserad värld”. Mycket har hänt i världen sedan den förra försvarsberedningen och det förra försvarsbeslutet. Först och främst Georgienkriget, som gav direkt svar på det då formulerade lackmustestet och som fick Ryssland att än mer accelerera sin försvarsreform. En annan större händelse som tagit världen med storm har varit den ännu pågående arabiska våren.

Svensk utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik har det senaste decenniet drastiskt förändrats, såväl i handling som i skrift. Alltför lever fortfarande kvar i tron att det ska handla om neutralitetslinjen, vilken sedan länge är borta medan alliansfriheten på pappret lever kvar. Överskådligast formuleras förändringarna i det förra försvarsbeslutet (inriktningspropositionen) av Bo Hugemark i boken ”Till bröders hjälp” (mina understrykningar):

”För det första sägs här för första gången i modern tid i ett regeringsdokument att vi är beroende av hjälp utifrån om vi hotas eller angrips;
För det andra avfärdar vi här uttryckligen möjligheten att försöka stå utanför en konflikt i närområdet;
För det tredje uttalar vi också möjligheten att ge militärt bistånd till andra länder i en sådan konfliktsituation.”

Sådan är verkligheten idag och det är viktigt att bära detta i åtanke både när man diskuterar svensk försvars- och säkerhetspolitik i allmänhet, såväl som när man läser ”Vägval i en globaliserad värld”.


På det hela taget är jag positivt överraskad över rapporten i sin helhet. Jag befarade något blekare. I mångt och mycket påminner rapporten om den tidigare försvarsberedningens rapporter, där de största skillnaderna är att denna rapports syn på Ryssland av förklarliga skäl svartnat något liksom att synen på EU som lösningen på alla säkerhetspolitiska problem tonats ned något.


Baltikum

En av rapportens stora svagheter är att försvarsberedningen inte besökt Baltikum i sitt arbete. Baltikum tas upp i rapporten, men inget besök har gjorts där för att fördjupa bilden. Det är mycket olyckligt. Dels utifrån vår uttalade solidaritetsförklaring, men framförallt för att just Baltikum och Östersjön kommer att utgöra och utgör tyngdpunkten i svensk försvarsplanering och våra säkerhetspolitiska intressen. Sverige kommer på grund av sitt geografiska läge aldrig att kunna stå utanför ett försämrat säkerhetsläge eller konflikt i Baltikum (Se bara bilden från ”ryska påsken” över det strategiska bombflygets uppdrag). Av den anledningen hade det varit värt att liksom för övriga nordiska länder, samt Ryssland och USA, teckna en mycket utförligare bild av de baltiska länderna.


Koncensus och subjektivitet

En av försvarsberedningens stora nackdelar är dess bundenhet till respektive partis linjer. Oberoendet är kraftigt inskränkt och det blir trots alla konsulterade experter i hög grad en partipolitiskt färgad bild som tecknas. Häromdagen kunde man se kontot ”(M)försvarsosäkerhetsp” (sannolikt administrerat av försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren) meddela ”Försvarsberedningens Rysslandsanalys i linje med den analys alliansregeringen gjorde 2009, sid 23-27”, vilket väl också var i linje med mångas förväntningar på försvarsberedningens rapport.

Koncensusformens stora nackdelar blir att många delar med avsikt blir så intetsägande att alla kan tolka in sin egen verklighet i det skrivna, vilket vi fått ta del av i veckan i medias rapportering om utdragna och hårda diskussioner om formuleringarna om Ryssland. Utifrån den slutliga rapporten kan t ex Folkpartiet anföra sin linje om att utvecklingen i Ryssland ger skäl till ökade försvarsanslag, medan Vänsterpartiet kan använda samma stycken för att sänka försvarsanslagen och Moderaterna för att behålla nuvarande nivå.

Centralt för Försvarsberedningen och rapporter av det här slaget blir därmed begreppet ”överskådlig tid/framtid”. Ett i allra högsta grad subjektivt begrepp som därmed erbjuder alla möjligheten att tolka det till sin fördel. Det är inte för inte som begreppet förekommer inte mindre än 25 gånger i rapporten. När Försvarsberedningen då i sin slutsats på sidan 221 skriver att ”ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid” inbjuder det till vitt skilda tolkningar. Vad är överskådlig tid i ett underrättelseperspektiv? För mig handlar det om enstaka månader till något år beroende på hur vi dessutom ska definiera ett angrepp. Tilläggas bör dock att jag finner ett ”enskilt militärt väpnat angrepp på Sverige” helt otänkbart.

Ändå måste man ha i åtanke att vi aldrig kan förutsäga något med den precision som det ges sken av i försvarsberedningsrapporter. 9/11, Georgienkriget och den arabiska våren är alla exempel på detta och där i alla fall de två förstnämnda fått mycket långtgående konsekvenser för svenska utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. I ett flertal rapporter genom åren har det varnats för konsekvenserna av miljöförstöring som konfliktskapande, vilket vi dock fortfarande har att möta i verkligheten. Därmed inte sagt att detta vidgade hotbegrepp är fel, men är det relevant inom den utredda försvarsbeslutsperioden?

Många gånger förväntar man sig också ett fortsatt resonemang i de förhållanden som identifierats, men där koncensuskravet verkar ha satt stopp, t ex vad gäller NATO och EU:s roller och utveckling.


Lackmustest

Vi återfinner heller inte i denna rapport något nytt ”lackmustest” liknande det i från förra omgången och som visade sig vara inte bara en indikator på Rysslands vägval utan även EU:s förmåga till gemensam utrikes- och säkerhetspolitik utifrån en liberal modell. Här blev resultatet närmast chamberlainskt när man inte kunde enas om en gemensam linje och där enskilda länder direkt efter kriget ingick stora vapenkontrakt med Ryssland. Inrikespolitik gick före unionens gemensamma säkerhetspolitiska intressen. På området oroar också EU:s utvidgning där allt fler viljor och intressen gör det svårare att enas. Finanskrisen har inte verkat stärkande på unionen.

Den förra försvarsberedningen identifierade till exempel CFE-avtalet som en centralt för europeisk säkerhet och ansåg det mycket viktigt att avtalet inte försattes ur spel. Inom militär planläggning benämner man ett kriterium liknande detta som den förra försvarsberedningen satte upp, som en indikator. Infaller indikatorn utlöser det en åtgärd för att hantera det nya läge som då uppkommer.

Redan en vecka efter att beredningen lämnat sin rapport då Ryssland frånträdde avtalet. Under våren, parallellt med ”ryska påsken”, genomförde Ryssland en storövning i Svarta Havs-området. Övningen borde ha anmälts i enlighet med Wiendokumentet, men så skedde inte då Ryssland inte ansåg det nödvändigt. Den gångna veckan började ryska media publicera artiklar som utmålade Open Skies-överenskommelsen om spaningsflygningar över deltagarländer i avtalet som del av rustningskontroller, som något västmakterna använder för att kartlägga Ryssland. Det är en retorik som påminner om hur man tidigare omtalat CFE-avtalet och Wiendokumentet.

Alla dessa tre avtal syftande till ökad säkerhet i Europa omnämns också i den nuvarande beredningens rapport. Däremot drar man inga slutsatser utifrån CFE-avtalet, som var ”centralt för europeisk säkerhet” nu i det närmaste upphört, utan beskriver att man måste eftersträva att modernisera detta avtal, liksom Wiendokumentet. Open Skies konstaterar man helt enkelt ”har fungerat förhållandevis väl” trots vissa kompliktioner kring ”Cypernfrågan”. CFE, Wiendokumentet och Open Skies beskrivs fortsatt som hörnstenar i europeisk säkerhet i rapporten, men vad blir slutsatsen när hörnstenarna inte längre ligger på plats eller börjar sjunka i marken?

Fortsatt på temat Ryssland, som efter vårens nyhetsrapportering ändå får anses som den mest centrala delen i rapporten, återfinner man naturligtvis beskrivningen hur Ryssland rustar från en låg nivå – fundamental i moderat försvarspolitik. Dock är rapporten här betydligt närmare sanningen då den beskriver hur den låga nivån faktiskt inföll för över tio år sedan. Detta understryks för övrigt också av Mike Winnerstig i en intervju i Studio Ett.


Sverige och Norden

En passage man kan förvånas över hur den slapp igenom i rapporten är ”Frankrike planerar att ligga kvar på ungefär samma utgiftsnivå vilket i praktiken innebär en successiv urgröpning av försvarsbudgeten.” Att så skulle vara fallet för den svenska försvarsbudgeten har regeringen idogt förnekat de senaste åren.


Försvarsberedningen nämner av förklarliga skäl heller inget om det stora vägval som Sverige står inför och som kommer att bli nästa stora debattfråga, nämligen huruvida Sverige ska gå med i NATO eller stå kvar utanför varvid en mycket omfattande satsning på försvaret måste ske. Vad man däremot skriver är att man anser att ”samarbetet med NATO bör fortsätta utvecklas inom ramen för det svenska partnerskapet. Sveriges samarbete med NATO begränsas ytterst av att vi inte åtar oss försvarsförpliktelser”. Envar som idag verkar i Försvarsmakten vet att det inte finns så mycket mer utvecklingsmöjligheter i NATO-samarbetet. Sverige är inte sällan mer NATO-kompatibelt och drillat i procedurer än många NATO-länder. Utvecklingsmöjligheterna existerar politiskt på pappret, men föga i verkligheten.

”Försvarsberedningen ser stora möjligheter till ett än mer fördjupat nordiskt samarbete – både civilt och militärt. Inom försvarsområdet finns, utifrån ett svenskt perspektiv, egentligen inga andra begränsningar än att samarbetet inte innebär ömsesidiga försvarsförpliktelser. Ett fördjupat nordiskt samarbete stärker både det nationella försvaret såväl som för förmågan att genomföra insatser i närområdet och utanför närområdet. Det ligger i Sveriges intresse att samarbetet med de baltiska staterna utvecklas även inom det försvarspolitiska området.”

När Försvarsberedningen så rekommenderar ett fördjupat nordiskt försvarssamarbete blir det också något av en utopi. Norge och Danmark är som bekant NATO-medlemmar med strukturer som av naturliga skäl bygger på just NATO. En parallell nordisk försvarsplanering blir mycket svårhanterlig när Sverige och Finland som icke-medlemmar inte är betrodda och samtidigt är det svårt att begära att Norge och Danmark ska lägga ner avsevärda belopp på materielanskaffning för att bygga parallella strukturer i syfte att Sverige och Finland också ska kunna känna sig delaktiga.

En rekommendation från Försvarsberedningen, vilken faktiskt lanserades från moderat håll under våren är en gemensam nordisk incidentberedskap (denna har tidigare definierats som jaktflyg). Även denna rekommendation kan innebära politiska poäng på pappret, men visar sig i verkligheten vara helt orealistisk när man granskar grundläggande faktorer som avstånd, lagstiftning, resurser, regelverk och intresseområden. Det förvånar att man fortfarande driver frågan. Däremot bör man självfallet sträva efter möjligheten att utbyta information och att enklare kunna passera gränser vid insatser då det i grunden handlar om gemensamma nordiska intressen.

Man måste också inse att ett ökat svenskt samarbete med grannländerna och framförallt åtaganden i form av ”luftrumsövervakningen” på Island och det här föreslagna fördjupade försvarspolitiska samarbetet med de baltiska staterna, ställer Sverige på brantare kontrakurs mot Ryssland. Moraliskt är åtagandena berömvärda, men är detta något vi är beredda i Sverige att ta konsekvenserna av?

Att solidaritetsförklaringen, nordiskt försvarssamarbete och att inte vara medlem i NATO inte går ihop är nu något som även media börjat uppmärksamma vilket synts på rad ledarsidor den senaste tiden. Även bland NATO-länderna börjar man nu tröttna på den svenska mentaliteten att försöka åka snålskjuts utan att själv bidra. Att inte ta en klar ställning är det farligaste alternativet, och därför är det ju inte utan viss irritation man läser rätt utförliga beskrivningar och resonemang i ”Vägval i en globaliserad värld” om Lissabonfördraget och NATO-medlemskap, men som sedan inte mynnar ut i något alls. NATO-medlemskapet är en debatt som nu dragit igång och så smått accelererar. För att sticka ut hakan: Det skulle faktiskt förvåna mig om Sverige inte är NATO-medlem inom fem år.


”Vägval i en globaliserad värld” är som sagt en positiv överraskning jämfört med tidigare farhågor. Med risk för att bli klassad som vurmande för Sverigedemokraterna, måste jag ändå säga att den största överraskningen faktiskt var den av Sverigedemokraterna anförda avvikande meningen, redovisad i slutet av rapporten tillsammans med meningar från Folkpartiet och Vänsterpartiet. Man tar upp aspekter som i övrigt missats i omvärldsbeskrivningen, t ex att den huvudsakliga oppositionen mot president Putin är kommunisterna – inte liberala krafter, hur världen påverkas vid en allians mellan Kina och Ryssland, och behovet av lagändringar för att möjliggöra ökad nordisk försvarsplanering/samverkan och gemensamma övningar. Alla tre utgör frågeställningar jag faktiskt hade förväntat mig att läsa i den gemensamma delen av Försvarsberedningens rapport.


Nu blir det sommaruppehåll för Försvarsberedningen innan man tar tag i nästa del av arbetet, nämligen att analysera vilka konsekvenser ”Vägval för en globaliserad omvärld” får för det framtida svenska försvaret och vilka rekommendationer som därmed ska lämnas inför försvarsbeslutet 2015.

Morgondagen kommer sannolikt att bli ännu en höjdare i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten när Folk och Försvar håller seminarium om Försvarsberedningens rapport. Därefter lär det dröja till Almedalsveckan innan försvarsfrågorna är ordentligt på tapeten igen – såvida inget oförutsett dyker upp. Det är ju trots allt bara en prognos som gäller överskådlig framtid.


För vidare läsning rekommenderas tidigare försvarsberedningsledamoten (mp) Annika Nordgren-Christensens inledande analys av den nya rapporten.

Tidigare ledamoten av Försvarsutskottet Rolf K Nilsson (m) om rapporten


För övrigt undrar jag fortfarande vilka vägval rapportens titel syftar på. Är det Sveriges kommande vägval, vilka vägval de i rapporten omnämnda länderna gjort eller något helt annat?

Läckor inifrån Försvarsmakten!



Att försvarsdebatten är mer levande än någonsin är mycket glädjande. Försvarsfrågor debatteras på alla plan och gemene man är förmodligen mer upplyst om vad som händer inom försvarsområdet nu än vad man varit under det senaste decenniet. I kölvattnet av den för debatten positiva rapporteringen finns tyvärr även negativa delar som inte gynnar en fortsatt seriös försvarsdebatt. Det handlar om läckor inifrån Försvarsmakten. 

Om vi börjar på det övergripande planet och de stora frågorna så har påskincidenten som fått benämningen "ryska påsken" den senaste tiden dominerat rapporteringen runt försvarsfrågor i media. Ryska bombflygplan genomförde under påskhelgen en övning mot mål i Sverige samtidigt som vårt egna flygvapen stod på marken. Varken piloter eller flygplan fanns i beredskap för att gå upp och "visa svensk flagg" vilket i praktiken innebär att vi tydligt markerar att vi ser er, och vi vet vad ni sysslar med. Nu ska inte inlägget avhandla just den här händelsen ytterligare en gång, utan i stället det faktum att någon har försett Mikael Holmström på SvD med detaljerad information om de ryska flygföretaget som enligt Holmström var riktat mot Sverige. Att uppgifterna härstammar inifrån Försvarsmakten alternativt någon annan myndighet under försvarsdepartementets hatt råder det ingen större tvivel om. Än mer intressant, och än mer känslig blir frågan när Mikael Holmström även påstår sig veta att flygföretaget genomförde anfall mot mål i Sverige. För att känna till sådant krävs det helt andra källor som kan bidra med en högre detaljeringsgrad än vad en enskild luftbevakande radaroperatör i en svensk luftförsvarscentral som följde flygföretaget kan bidraga med (med det inte sagt att det är en sådan som har läckt).

I det enskilda fallet "ryska påsken" så har myntet två sidor. På ett sätt är det mycket bra för försvarsdebatten och på sikt även för utvecklingen av vår försvarsförmåga att Mikael Holmström blev försedd med dessa uppgifter då det sett i sin helhet har varit positivt då det för många, inkluderat våra styrande politiker, blev en ögonöppnare! Hur många kände till att vi enbart hade jaktberedskap tillgänglig under valda delar av dygnet? Många har i efterhand deklarerat att de levde i tron att Försvarsmakten hade flygplan redo för start dygnet runt, året runt från flera platser i vårt avlånga land. För så står det bland annat på Försvarsmaktens hemsida - fortfarande! Men så var nu alltså inte fallet. Att just dessa uppgifter kom till dagens ljus var positivt för försvarsdebatten då det har lett till större medvetenhet om bristerna i vår försvarsförmåga vilket i sin tur har satt i gång en politisk debatt, och förhoppningsvis även vissa åtgärder. Enligt SvD jagar man nu läckor inom Försvarsmakten.

Den andra sidan av myntet är mindre positivt, och i vissa fall riktigt oroväckande. Om uppgifter om de ryska flygplanens mål är korrekt kan de bara komma från väldigt unika källor. När uppgifter från sådana unika källor läcker ut finns alltid en risk för att inte bara uppgiften röjs, utan även källan. I bästa fall kan man inte använda en sådan källa längre, och i värsta fall så kan det innebära en stor risk för enskilda individer. Av den anledningen kan det således vara oerhört skadligt att läcka uppgifter som dessa.


Försvarsbloggar och sekretessbelagda uppgifter

I anslutning till diskussionen om läckor inifrån Försvarsmakten så finns det tyvärr en villfarelse hos civila med ringa kunskap i ämnet, men även hos viss personal inom Försvarsmakten att försvarsbloggarna skulle vara livsfarliga sekretessläckor. Mycket olyckligt! I själva verket är det givetvis tvärt om, och då tar vi oss friheten att tala för samtliga etablerade försvarsbloggar. Skribenterna på dessa bloggar har genom bred kunskap inom de ämnen som avhandlas mycket god uppfattning av vad som omfattas av sekretess, och vad som är öppna uppgifter. Genom kunskap kan risken för röjande av sekretessbelagd information helt undvikas. När det kommer till händelser som ryska påsken eller liknande så är en grundregel att uppgifterna ska finnas publicerade på annan plats, antingen i media eller via Försvarsmaktens officiella kanaler, innan de över huvud taget kommenteras. Alternativt att det är uppgifter som är kända av en bred massa. Samma principer tillämpas även av kollegan Wiseman.

Sekretessbelagda uppgifter ska heller inte förväxlas med besvärliga uppgifter. Med besvärliga uppgifter menas sådant som kan vara förargligt eller rent av pinsamt. Wiseman har till och med hittat en nu vedertagen klassificering på detta fenomen: PH (Pinsamt Hemligt) en mycket passande benämning. Sådana uppgifter vill givetvis de berörda få så liten spridning på som möjligt och hanterar det som om de vore sekretessbelagda. Några tydliga exempel på sådant som gärna hanteras som PH är den felaktiga hanteringen av en vådaskottsincident och den omtalade "uppsägningen" via SMS.

Ett sådant förhållningssätt är både oroväckande och kan på sikt även vara skadligt för Försvarsmakten. Det är ofta sådana uppgifter som försvarsbloggarna belyser ur olika perspektiv. Att försöka lägga locket på sådant står i direkt strid mot ÖB:s ledord ÖRA (Öppenhet, Resultat och Ansvar). I stället bör felaktigheter givetvis spridas på bredden i syfte att andra inte ska göra om samma misstag vare sig det handlar om händelser på central nivå, på förbandsnivå eller hos den enskilda individen. Det är bland annat därför Försvarsmakten har olika avvikelsehanteringssystem.

Försvarsbloggar är ett fenomen som i grunden verkar för att belysa viktiga ämnen som inte avhandlas i tidningen Försvarets Forum. Bloggarnas primära syfte är all hålla försvarsdebatten vid liv. Avsikten är aldrig att göra så kallade scoop genom att avslöja sekretessbelagda uppgifter. Låt oss därför slippa höra spekulationer runt detta framöver.


Läcker det verkligen sekretessbelagda uppgifter inifrån Försvarsmakten?

Svaret är nog tyvärr ja. Det finns ett antal exempel på det som inte går att beröra av just sekretesskäl. I vilket syfte man medvetet läcker information är däremot svårare att avgöra. Här finns det sannolikt en hel del "nyttiga idioter" inom Försvarsmakten som tror att de gör någon (vem är oklart) en tjänst genom att läcka, men även de som enbart vill framstå som viktiga beroende på att de har kunskap som få andra sitter på. De individer som medvetet läcker uppgifter till media eller andra instanser bör ta sig en funderare på vad man egentligen sysslar med och i vilket syfte? I många fall handlar det kanske mer om etik och moral än vad det berör ett brott mot sekretesslagen.

Det finns ett antal färska exempel från närtiden då olika saker publicerats på bloggen Sjätte mannen. Bland annat har det avhandlats uppgifter i samband med ryska påsken där det påståtts att svenska radarstationer skulle blivit utstörda samt andra uppgifter att det svenska signalspaningsfartyget HMS Orion skulle blivit hårt ansatt av ryskt stridsflyg. Huruvida dessa uppgifter är korrekta låter sig vara osagt. Men jag håller det som högst osannolikt. Försvarsmakten har åtminstone dementerat uppgiften om radarstörning.

I det senaste exemplet har någon delgivit bloggägaren information om att det skett regelbundna ryska kränkningar av svenskt vatten.
"...upprepade kränkningar av svenskt territorialvatten öster om Gotland och Gotska Sandön – i närheten av gasledningen Nordstream. Det handlar om kränkande ryska statsfartyg – örlogsfartyg."
I just det här fallet är bedömningen att det handlar om ren desinformation. Ett sådant upprepat agerande skulle, om det vore korrekt, knappast gått media förbi. Jämför gärna med den här händelsen som redovisades i SvD i augusti 2010.

I de omnämnda fallen bör man inte klandra den som publicerar uppgifterna, i det här fallet bloggen Den sjätte mannen. Man kan ha full förståelse för den frustration som uppstår när man erhåller samma uppgifter från flera olika källor samtidigt som man inte hör någonting om saken från de officiella kanalerna samtidigt som vår politiker likt Per-Albin hävdar att "vår beredskap är god". Trovärdigheten för statsapparaten och Försvarsmakten sjunker givietvis när man hör att vårt territorium kränks men inga åtgärder vidtas. Då kan det i vissa fall leda till sådan frustration att man vill att allmänheten ska få veta det man själv vet!

Men budskapet är ändå att vara försiktig med uppgifter som dessa. Låter det för konstigt för att vara sant är det ofta också så. Men den stora frågan är fortfarande vem/vilka som läcker korrekt information och i vilket syfte, men och vilka som sprider desinformation? Runt detta kan man bara spekulera.

Men till dig inom Försvarsmaktens som medvetet läcker sekretessklassad information kan jag bara säga, tänk i genom vad du sysslar med!

Läckor inifrån Försvarsmakten


Att försvarsdebatten är mer levande än någonsin är mycket glädjande. Försvarsfrågor debatteras på alla plan och gemene man är förmodligen mer upplyst om vad som händer inom försvarsområdet nu än vad man varit under det senaste decenniet. I kölvattnet av den för debatten positiva rapporteringen finns tyvärr även negativa delar som inte gynnar en fortsatt seriös försvarsdebatt. Det handlar om läckor inifrån Försvarsmakten. 


Om vi börjar på det övergripande planet och de stora frågorna så har påskincidenten som fått benämningen "ryska påsken" den senaste tiden dominerat rapporteringen runt försvarsfrågor i media. Ryska bombflygplan genomförde under påskhelgen en övning mot mål i Sverige samtidigt som vårt egna flygvapen stod på marken. Varken piloter eller flygplan fanns i beredskap för att gå upp och "visa svensk flagg" vilket i praktiken innebär att vi tydligt markerar att vi ser er, och vi vet vad ni sysslar med. Nu ska inte inlägget avhandla just den här händelsen ytterligare en gång, utan i stället det faktum att någon har försett Mikael Holmström på SvD med detaljerad information om de ryska flygföretaget som enligt Holmström var riktat mot Sverige. Att uppgifterna härstammar inifrån Försvarsmakten alternativt någon annan myndighet under försvarsdepartementets hatt råder det ingen större tvivel om. Än mer intressant, och än mer känslig blir frågan när Mikael Holmström även påstår sig veta att flygföretaget genomförde anfall mot mål i Sverige. För att känna till sådant krävs det helt andra källor som kan bidra med en högre detaljeringsgrad än vad en enskild luftbevakande radaroperatör i en svensk luftförsvarscentral som följde flygföretaget kan bidraga med (med det inte sagt att det är en sådan som har läckt).

I det enskilda fallet "ryska påsken" så har myntet två sidor. På ett sätt är det mycket bra för försvarsdebatten och på sikt även för utvecklingen av vår försvarsförmåga att Mikael Holmström blev försedd med dessa uppgifter då det sett i sin helhet har varit positivt då det för många, inkluderat våra styrande politiker, blev en ögonöppnare! Hur många kände till att vi enbart hade jaktberedskap tillgänglig under valda delar av dygnet? Många har i efterhand deklarerat att de levde i tron att Försvarsmakten hade flygplan redo för start dygnet runt, året runt från flera platser i vårt avlånga land. För så står det bland annat på Försvarsmaktens hemsida - fortfarande! Men så var nu alltså inte fallet. Att just dessa uppgifter kom till dagens ljus var positivt för försvarsdebatten då det har lett till större medvetenhet om bristerna i vår försvarsförmåga vilket i sin tur har satt i gång en politisk debatt, och förhoppningsvis även vissa åtgärder. Enligt SvD jagar man nu läckor inom Försvarsmakten.

Den andra sidan av myntet är mindre positivt, och i vissa fall riktigt oroväckande. Om uppgifter om de ryska flygplanens mål är korrekt kan de bara komma från väldigt unika källor. När uppgifter från sådana unika källor läcker ut finns alltid en risk för att inte bara uppgiften röjs, utan även källan. I bästa fall kan man inte använda en sådan källa längre, och i värsta fall så kan det innebära en stor risk för enskilda individer. Av den anledningen kan det således vara oerhört skadligt att läcka uppgifter som dessa.


Försvarsbloggar och sekretessbelagda uppgifter

I anslutning till diskussionen om läckor inifrån Försvarsmakten så finns det tyvärr en villfarelse hos civila med ringa kunskap i ämnet, men även hos viss personal inom Försvarsmakten att försvarsbloggarna skulle vara livsfarliga sekretessläckor. Mycket olyckligt! I själva verket är det givetvis tvärt om, och då tar vi oss friheten att tala för samtliga etablerade försvarsbloggar. Skribenterna på dessa bloggar har genom bred kunskap inom de ämnen som avhandlas mycket god uppfattning av vad som omfattas av sekretess, och vad som är öppna uppgifter. Genom kunskap kan risken för röjande av sekretessbelagd information helt undvikas. När det kommer till händelser som ryska påsken eller liknande så är en grundregel att uppgifterna ska finnas publicerade på annan plats, antingen i media eller via Försvarsmaktens officiella kanaler, innan de över huvud taget kommenteras. Alternativt att det är uppgifter som är kända av en bred massa. Samma principer tillämpas även av kollegan Wiseman.

Sekretessbelagda uppgifter ska heller inte förväxlas med besvärliga uppgifter. Med besvärliga uppgifter menas sådant som kan vara förargligt eller rent av pinsamt. Wiseman har till och med hittat en nu vedertagen klassificering på detta fenomen: PH (Pinsamt Hemligt) en mycket passande benämning. Sådana uppgifter vill givetvis de berörda få så liten spridning på som möjligt och hanterar det som om de vore sekretessbelagda. Några tydliga exempel på sådant som gärna hanteras som PH är den felaktiga hanteringen av en vådaskottsincident och den omtalade "uppsägningen" via SMS.

Ett sådant förhållningssätt är både oroväckande och kan på sikt även vara skadligt för Försvarsmakten. Det är ofta sådana uppgifter som försvarsbloggarna belyser ur olika perspektiv. Att försöka lägga locket på sådant står i direkt strid mot ÖB:s ledord ÖRA (Öppenhet, Resultat och Ansvar). I stället bör felaktigheter givetvis spridas på bredden i syfte att andra inte ska göra om samma misstag vare sig det handlar om händelser på central nivå, på förbandsnivå eller hos den enskilda individen. Det är bland annat därför Försvarsmakten har olika avvikelsehanteringssystem.

Försvarsbloggar är ett fenomen som i grunden verkar för att belysa viktiga ämnen som inte avhandlas i tidningen Försvarets Forum. Bloggarnas primära syfte är all hålla försvarsdebatten vid liv. Avsikten är aldrig att göra så kallade scoop genom att avslöja sekretessbelagda uppgifter. Låt oss därför slippa höra spekulationer runt detta framöver.


Läcker det verkligen sekretessbelagda uppgifter inifrån Försvarsmakten?

Svaret är nog tyvärr ja. Det finns ett antal exempel på det som inte går att beröra av just sekretesskäl. I vilket syfte man medvetet läcker information är däremot svårare att avgöra. Här finns det sannolikt en hel del "nyttiga idioter" inom Försvarsmakten som tror att de gör någon (vem är oklart) en tjänst genom att läcka, men även de som enbart vill framstå som viktiga beroende på att de har kunskap som få andra sitter på. De individer som medvetet läcker uppgifter till media eller andra instanser bör ta sig en funderare på vad man egentligen sysslar med och i vilket syfte? I många fall handlar det kanske mer om etik och moral än vad det berör ett brott mot sekretesslagen.

Det finns ett antal färska exempel från närtiden då olika saker publicerats på bloggen Sjätte mannen. Bland annat har det avhandlats uppgifter i samband med ryska påsken där det påståtts att svenska radarstationer skulle blivit utstörda samt andra uppgifter att det svenska signalspaningsfartyget HMS Orion skulle blivit hårt ansatt av ryskt stridsflyg. Huruvida dessa uppgifter är korrekta låter sig vara osagt. Men jag håller det som högst osannolikt. Försvarsmakten har åtminstone dementerat uppgiften om radarstörning.

I det senaste exemplet har någon delgivit bloggägaren information om att det skett regelbundna ryska kränkningar av svenskt vatten.
"...upprepade kränkningar av svenskt territorialvatten öster om Gotland och Gotska Sandön – i närheten av gasledningen Nordstream. Det handlar om kränkande ryska statsfartyg – örlogsfartyg."
I just det här fallet är bedömningen att det handlar om ren desinformation. Ett sådant upprepat agerande skulle, om det vore korrekt, knappast gått media förbi. Jämför gärna med den här händelsen som redovisades i SvD i augusti 2010.

I de omnämnda fallen bör man inte klandra den som publicerar uppgifterna, i det här fallet bloggen Den sjätte mannen. Man kan ha full förståelse för den frustration som uppstår när man erhåller samma uppgifter från flera olika källor samtidigt som man inte hör någonting om saken från de officiella kanalerna samtidigt som vår politiker likt Per-Albin hävdar att "vår beredskap är god". Trovärdigheten för statsapparaten och Försvarsmakten sjunker givietvis när man hör att vårt territorium kränks men inga åtgärder vidtas. Då kan det i vissa fall leda till sådan frustration att man vill att allmänheten ska få veta det man själv vet!

Men budskapet är ändå att vara försiktig med uppgifter som dessa. Låter det för konstigt för att vara sant är det ofta också så. Men den stora frågan är fortfarande vem/vilka som läcker korrekt information och i vilket syfte, men och vilka som sprider desinformation? Runt detta kan man bara spekulera.

Men till dig inom Försvarsmaktens som medvetet läcker sekretessklassad information kan jag bara säga, tänk i genom vad du sysslar med!

Årets mest intressanta säkerhetspolitiska bild? Uppdaterat 4/6 15.00

Årets mest intressanta bild i kategorin svensk säkerhetspolitik torde vara denna som utgjort kvällens snackis på Twitter, sedan Twitterkontot @Reservofficer1 tipsade om den.

Vad som syns på bilden är en karta över östra och norra Europa ur ryskt perspektiv och rutter för det ryska strategiska bombflyget. Precis som även Observationsplatsen skriver, är detta inte osannolikt jsut långfredagens händelser (ryska påsken) som syns i Östersjön – för det är väl den enda gången något liknande detta har inträffat de senaste åren…?

Utifrån bilden går en hel del intressant information att utläsa, varav Observationsplatsen tar upp några aspekter. Det torde därutöver också framgå med all önskvärd tydlighet vilken omväg det är att ta sig runt Finland och Sverige om man vill verka mot mål i Norge och i Nordatlanten. Naturligtvis gäller även vice versa. Detta var högaktuellt under det kalla kriget och en anledning till västmakternas starka intresse av ett starkt svenskt försvar, men som synes har de geografiska förutsättningarna inte förändrats, även om skjutavstånden för kryssningsrobotar ökat. Man behöver alltså inte befinna sig nära sitt mål, men däremot på kurs mot målet vid avfyrning för att inte robotens prestanda ska begränsas i onödan.

För den i ryska mindre bevandrade meddelas i bilden att reportaget är från Saratov Oblast, vilket är var det ryska strategiska bombflyget är baserat. Överst på kartan kan man utläsa "färdplan"

Stillbilden är i tagen från ett TV-reportage från det ryska försvarsministeriets egen tv-kanal, Zvezda om den beredskapsövning för det strategiska bombflyget som genomfördes parallellt med flygövningen Ladoga, respektive den försvarsmaktsgemensamma beredskapsövningen vid Svarta Havet. På bilden beskriver chefen för det strategiska bombflyget, generalmajor Anatolij Zhiharev, den pågående verksamheten. Detta tv-inslag har det skrivits om tidigare på WW, men då ur aspekten att belysa att man sedan länge lämnat den "låga nivån" som så ofta omtalas i svensk försvarsdebatt då inslaget bl a visar lufttankning med strategiskt bombflyg i mörker, vilket kräver sin pilot.


Som alltid med information av detta slag bör man värdera vad som är information respektive desinformation.

Senare idag kommer ett inlägg om Försvarsberedningens rapport.

Uppdatering 3/6 20.00: Inte helt oväntat uppmärksammar nu SvD den ovan nämnda bilden och tv-inslaget. Tyvärr utan att nämna "@Reservofficer1" som på Twitter var den som uppmärksammade det hela.

Uppdatering 4/6 15.00: Även Aftonbladet uppmärksammar nu Zvezda-reportaget och ger dessutom verderbörlig cred till @Reservofficer1.

Det kom ett fartyg från en låg nivå (Uppdaterat)

Just nu pågår ett ryskt örlogsbesök i vår huvudstad. Det är den ryska korvetten Stereguschchy som besöker Sverige. Ett nytt toppmodernt fartyg som kommer från en låg nivå om man ska använda de nya moderaternas benämning på allt som har med Rysslands väpnade styrkor att göra.

Fick lite tid över under dagen och tog en tur förbi strömmen där det ryska örlogsfartyget låg ute på boj i det fina vädret. Avsikten var att ta "barkassen" ut till fartyget för att studera det även från insidan. Dessvärre var köerna rätt långa så det fick enbart bli några bilder tagna från land där även fartygets orkester(!) underhöll besökarna innan båten ut till fartyget avgick. Många ryska sjömän sågs även på stan under dagen.

Fartyget som är 105 meter långt och deplacerar runt 2000 ton är mer att betrakta som en fregatt än en korvett är som alla ryska örlogsfartyg fullbestyckad med den senaste och moderna materielen, trots att den kommer från en mycket låg nivå. Fartget är utrustad med en helikopterhangar där man huserar en Ka-27 helikopter för ubåtsjakt och måldata.

På backen står en A-190 artilleripjäs med en kaliber av 100mm som kan användas även för kustbeskjutning. På de två första fartygen i serien finns även en Kashtan (Close in weapon system). På de efterföljande fartygen i serien har man i stället valt att montera en VLS-kanister för lv-robotar av typen 9M96E/M som är en variant av S-400 roboten men med kortare räckvidd alternativt 9M100.

På fartyget finns även en mäng avancerade sensorer i form av spaningsradar med 3D kapacitet, eldledningsradar för artilleri samt avancerad signalspaningsutrustning. Givetvis finns även sjömålsrobotar i form av underljudsroboten SS-N-25 Switchblade (väldigt lik vår egen RB-15) eller den betydligt mer avancerade SS-N-27 (Klub) med hög överljudskapacitet.

Mycket mer kan givetvis sägas om detta fartyg som kom från en låg nivå, men det får ni söka själva på nätet. Bloggrannen Oplatsen är alltid en bra start när det gäller rysk materiel.

För er försvarsmaktsanställda som kan komma loss från ert arbete under morgondagen så har ni möjlighet till en särskild visning av korvetten Stereguchshy mellan kl 1400-1600. Transport till fartyget utgår då från Stadsgården där HMS Sundsvall kommer att ligga förtöjd.

Uppdaterat: Bloggkollegan Oplatsen har nyss publicerat ett nytt inlägg med koppling till ryska påsken. Man måste titta på kartbilden noggrant för att hitta Sverige. Men har man gjort det kan man se flygrutten som SvD rapporterade om från "ryska påsken".

Här kommer några bilder som togs under dagen.









Den ryska versionen av Långfredagsflygningen mot Sverige

bombövningChefen för det strategiska bombflyget redovisar omfattningen av övningen i slutet av mars. Notera flygrutten ut över Finska viken mot Sverige.

Via twitterkontot @Reservofficer1 dök i kväll en mycket intressant bild upp. Den visar ett stillbild ur ett reportage i den ryska tvkanalen TvZvezda där en generallöjtnant i flygvapnet redogör för genomförd övningsverksamhet, troligtvis i samband den beredskapsövning som strategiska bombflyget genomförde samtidigt som flygövningen Ladoga-2013 tidigare i vår. Linjerna representerar olika flygföretag över västra Ryssland i olika riktningar. Bland dessa sticker två flygföretag ut ordentligt och berör svensk säkerhetspolitik rejält. Uppenbarligen visas på bilden den flygning som skedde under långfredagsnatten 29 mars och gav stort eko i massmedia. Tyvärr är upplösningen något låg, men man kan tydligt se på bilden hur företaget delar upp sig norr om Gotland.

Andra intressanta saker man kan se på bilden är nyttjandet av flygkorridor närmast Finland för att nå Norra Ishavet och det operationsområdet. Bilden påvisar vikten av ryskt skydd för strategiska bombflyget över eget territorium och behovet av kvalificerade flygstridskrafter i omedelbar närhet till den skandinaviska halvön.

Uppdaterat DTG030134 JUN13

Wiseman skriver lite mer om denna bild. Som han skriver, detta kan vara årets mest säkerhetspolitiskt intressanta bild. Länken till tvinslaget finns här. Av en händelse är det ganska exakt ett år sedan en annan rysk karta gav säkerhetspolitiskt eko. Denna gång var det den dåvarande Generalstabschefen, Nikolaj Makarov som presenterade den ryska intressesfären vid ett seminarium i Helsingfors. Tyvärr är alla uttalanden om ”låg nivå” att betrakta som önsketänkande. En dagsaktuell påminnelse om detta är veckans örlogsbesök i Stockholm av den ryska korvetten Stereguchshij. Skipper skriver föredömligt om det!

Uppdaterat DTG032016JUN13
Hittade en Youtubekopia på tvreportaget från TvZvezda så att ni med mobila läsare kan se det, dock utan klippet där kartan visas.


Ännu en

Kollegan sökte förflyttning till ett annat förband av sociala skäl. Mottagande förband hade en vakans de gärna ville fylla. "Nej, inte just nu, men om ett år när omstruktureringen är genomförd och läget är mer stabilt", fick han som svar.
Kollegan fortsatte pendla och begärde ett år senare ånyo förflyttning. Inte heller denna gång kunde förbandet släppa honom eftersom det egna vakansläget är trängande. Nu väljer kollegan att i stället säga upp sig från sin tjänst varvid Försvarsmakten får två vakanser i stället för en. Bra jobbat!

När ska förbanden lära sig?

Tidigare inlägg: Rörande personalrörlighet

/C

Försvarsberedningens rapport

Foto: Mikael Kiesbye

Försvarsberedningen släppte i går morse sin omvärldsrapport som man i sammanhanget gett det mindre  passande namnet "vägval i en globaliserad värld". Några tydliga vägval förordas inte i den 249 sidor långa rapporten som öppnar för fler frågor än vad den ger svar.

Det mesta av vikt har redan skrivits rörande rapportens innehåll. I nuläget skulle ett inlägg som avhandlar den enbart bli till upprepningar av det som skrivits. Av den anledningen väljer vi i stället att hänvisa till medias rapportering och sammanställer därför de mest intressanta och läsvärda artiklarna och blogginläggen här nedan. Annika Nordgren Christensens artikel kan särskilt rekommenderas. Annika har en poäng då hon menar att vägvalet är tydligt. Men detta menar hon att regeringen anser att den inslagna vägen med den pågående försvarsreformen är den rätta. En försvarsreform som aldrig kommer att kunna genomföras med nuvarande anslagsnivåer då pengar till personal, materiel och övningar saknas i en stor omfattning samt att rekryteringen som bekant inte på något sätt, främst avseende tidvis tjänstgörande, fungerar som den borde.

Något som kommer att bli högintressant är det uppföljande seminariet som på tisdag arrangeras av Folk & Försvar där man kommer att följa upp försvarsberedningens rapport. Min bedömning är att bland andra Johan Wiktorin och Annika NC just nu sitter och lusläser rapporten för att genom sin egen analys kunna presentera några kloka slutsatser.

Något alldeles extra intressant blir det när FOI:s Mike Winnerstig deltar i radions Studio Ett tillsammans med försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren. Börja med att lyssna på programmet här och dra egna slutsatser vad Winnerstig egentligen säger i programmet. Winnerstig skriver även en mycket läsvärd artikel på SvD Brännpunkt i ämnet.


Efter programmets slut twittrade Cecilia Widegren ut följande rader... Huruvida Widegrens tolkning av Winnerstigs budskap stämmer överrens med verkligheten kan man nog diskutera.




Rörande medierapporteringen är som vanligt Mikael Holmströms analys av beredningens rapport läsvärd. Han konstaterar mycket riktigt att det finns ett gap mellan ord och handling från politiskt håll.
Nu skriver beredningen att försvaret ska ingripa vid kriser och incidenter ”i vårt närområde”. Mellan 2009 och 2013 har alltså försvarets inriktning vridits 180 grader. Nu ska det finnas ”omedelbart gripbara förband tillgängliga utan föregående återtagning, utformade, resurssatta och övade för sina uppgifter”. Det finns bara en hake – det svenska försvaret av idag uppfyller inte de kraven.



Svenskt%20Natosamarbete%20kan%20ut%C3%B6kas


Samsyn%20om%20rysk%20upprustning

TV: SVT (Hela presentationen)

Media: DN1 2, SvD 1 2

Ledare: DN, NWT, SvD, AB, Exp,

Bloggar: Sjätte mannen, Gripen News, Annika N C, Fri värld,

Försvarspolitiker: Cecilia Widegren, Staffan Danielsson

Läs hela rapporten här

Försvarsberedningens tydliga vägval

”De globala utmaningarna och hoten, inklusive situationen i vårt närområde, teknikutvecklingen och den allmänna säkerhetspolitiska utvecklingen, understryker behovet av att fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av Riksdagen 2009.”

Svensk försvarspolitik har stått vid en tvåvägskorsning och alla som väntat på upplösningen av vårvinterns försvarspolitiska drama fick nytt syre redan vid rubriken på Försvarsberedningens rapport ”Vägval i en globaliserad värld”. Vilken väg slår man in på? Nu skulle äntligen beskedet komma.

Under presskonferensen, presentationen av rapporten i Folk och Försvars regi senare under förmiddagen och framför allt efter genomläsning av den står det klart att vägvalet är glasklart: Man fortsätter på den inslagna vägen och, som citatet ovan visar, tar man den nuvarande omvärldsutvecklingen som argument för att inriktningen är rätt. Försvarsreformen ligger därmed fast. Det är mer av samma jämfört med tidigare rapporter – mer samarbete med andra, mer osäkerhet i omvärlden, mer nordiskt, mer NATO och mer Ryssland.

Den upptrissade stämningen inför rapportavlämningen speglades också vid en ganska irriterad pressträff, där tanken om att man enbart skulle göra enskilda intervjuer efter presentationen verkade provocera de samlade journalisterna, som helt enkelt körde över denna ordning och började ställa frågor.

Självklart var rysslandsbilden i fokus. Vid den efterföljande presentationen i Folk och Försvars regi, där samtliga ledamöter deltog, var det lite mer tillbakalutad stämning  och då framgick tydligt vilka problem som tornar upp sig inför fas två. Nu har partierna skrivit ihop sig om den säkerhetspolitiska bedömningen samt inriktningen och de konkreta slutsatserna återstår vad gäller ambitionsnivå och förmåga. Och då börjar det genast spreta i två olika tolkningar av vad man egentligen har kommit fram till: Peter Hultqvist (S) förklarar sig nöjd med att man nu har en bra plattform att utgå ifrån och var tillsammans med Folkpartiets Allan Widman tydlig med att nästa fas för deras del innebär förstärkningar av förmågan (samt mer pengar), medan framförallt Peter Rådberg (MP) och Torbjörn Björnlund (V) betonade beredningens slutsatser om att den ökade ryska förmågan inte innebär ett ökat hot mot Sverige. Den moderata linjen torde vara – efter statsministerns hint om mer pengar till försvaret i höstens budget – att reformen fortsätter i den takt ekonomin medger, men att man nu tillskjuter lite pengar för att det ska medges ett något snabbare förverkligande än den nuvarande bedömningen om en bra bit bortom 2019.

För egen del tycker jag skrivningarna om Ryssland är ganska nyktra. Jag kan inte se att man skönmålar eller utelämnar väsentliga delar. Det jag saknar är istället en ambition att påverka utvecklingen, inte bara att reagera på den i dystra deterministiska termer. Jag instämmer i allt vad beredningen skriver om samarbeten hit och dit – inom Norden, med NATO och Baltikum – men vad kan man göra för att påverka utvecklingen positivt, vid sidan om goda samarbetens positiva inverkan i sig? Vad vill vi spela för roll i Östersjöregionen? I EU inför rådsmötet i december? Beredningens föreslår att Sverige ska:

”(…) verka för att stärka EU som säkerhetspolitisk aktör genom att utveckla EU:s förmåga att planera, leda och genomföra civila och militära krishanteringsinsatser”.

Och det låter ju bra. Men hur rimmar det med verkligheten så som den ser ut idag? Detta är särskilt intressant inför det kommande EU-parlamentsvalet. I tider av ekonomisk och social oro sprider sig isolationistiska och protektionistiska strömningar i EU:s medlemsländer och det är inte svårt att förutse en valrörelse som även i Sverige går ut på att vara mest ”Sverige först”. Där tycker jag möjligen att beredningen kunde grävt lite djupare – om utvecklingen inom EU går åt motsatt håll, vad innebär det?

Beredningen är mer problematiserande när det gäller relationen EU-NATO:

”Problemen rörande relationen mellan EU och Nato riskerar att möjligheterna till samarbeten som finns i Europa inom förmågeutvecklings- och krishanteringsområdet inte kan tas till vara fullt ut. På arbetsnivå har samordningen och koordineringen av aktiviteterna inom ramen för EU:s Pooling and Sharing och Natos Smart Defence fungerat väl. Samarbetet hämmas dock av att dialoger på högsta nivå omöjliggörs. EU:s snabbinsatsstyrkor och Natos snabbinsatskoncept (Nato Responce Force, NRF) skulle kunna komplettera varandra men det finns risk för konkurrens vad gäller styrkegenerering inom Europa för de länder som bidrar till både EU:s och Natos snabbinsatsstyrkor.”

Vidare skriver man:

”Dialogen och utvecklingen av det Euroatlantiska partnerskapet inom ramen för partnerskap för fred står inför flera utmaningar och möjligheter. Detta främst som ett resultat av avvecklingen av Afghanistaninsatsen och utvecklingen i Natos södra och östra grannskap. Med en dialog som inte kan luta sig mot ett deltagande med trupp i en pågående insats kombinerad med ett större europeiskt fokus på förmågeutveckling och interoperabilitet, måste partnerländer som Sverige och Finland hitta nya former för inflytande i Nato. Detta förutsätter ett proaktivt förhållningssätt till de möjligheter som uppstår.”

Möjligen är det dylika utmaningar som ska diskuteras i en kommande utredning. Beredningen skriver (sid 227-228):

”Som ett led i att klargöra vilka prioriteringar Sverige bör göra gällande i det nordiska samarbetet är det viktigt att utvärdera hur Sveriges försvarspolitiska samarbete i Norden, inom EU, med Nato och andra berörda fora kan utvecklas. Hur dessa samarbeten ska kunna förbättras ytterligare, bör analyseras och utvecklas i särskild ordning.”

I särskild ordning är på ren svenska en utredning. Detta fick mig att på Twitter brista ut i att NATO kommer att utredas, vilket i sin tur fick Staffan Danielsson, centerpartistisk beredningsledamot, att påminna om tidigare nästan identiska skrivningar i beredningens förra rapport (Försvar i användning, Ds 2008:48). Jag minns dem, och författaren har alltid tolkningsföreträde, men jag vill nog hävda att den nya skrivningen ”Som ett led i att klargöra vilka prioriteringar Sverige bör göra gällande (…)” etc är starkare. I synnerhet när man betänker de andra formuleringarna om NATO och EU som återges ovan. Staffan Danielsson och jag delar uppfattning om behovet av en NATO-utredning sedan många år tillbaka, och jag tycker han får vatten på sin kvarn i beredningens nya rapport. Skrivningar om att Sverige ska utveckla förutsättningarna för ge att och ta emot stöd som också kan vara militärt, samt att Försvarsmaktens samverkansförmåga med andra länder och organisationer bör utvecklas i detta avseende, talar även det för en utredning.

Några andra frågor och förslag som riskerar att drunkna i uppmärksamheten kring Rysslandsbilden:

  • Försvarsberedningen föreslår att det svenska deltagandet i FN-ledda fredsfrämjande insatser ska öka.
  • Användning av militära resurser: Beredningen skriver:

”Förmågan att samutnyttja militära och civila resurser, inklusive polisiära, bör öka. Genom ökat samarbete säkerställs en högre effektivitet att hantera olika typer av händelser som utgör hot mot vårt samhälle. Detta samarbete ska inte bara omfatta materiellt stöd. (…) Genom en mer samordnad planering, gemensam övning och utbildning, tydligare ansvarsfördelning och gemensamt resursutnyttjande stärks förmågan både hos civila aktörer och hos Försvarsmakten, att ömsesidigt ge och ta emot stöd. Det är också en förutsättning för att skapa ett mervärde och ett mer rationellt utnyttjande av de resurser som samhället investerar i det samlade säkerhetsarbetet.”

Nyckelmeningen här är ”Detta samarbete ska inte bara omfatta materiellt stöd”, dvs man ska kunna dra på personella resurser – vilket är en långdragen fråga med stor känslighet i Sverige.

  • Om klimatets säkerhetspolitiska dimension:

”De förväntade miljö- och klimatförändringarna är en avgörande utmaning för vår jord och de utgör ett allvarligt hot mot människors grundläggande levnadsvillkor, stabilitet och säkerhet. (…) Klimatförändringarna påverkar i delar av världen de grundläggande livsvillkoren och ekonomiska förutsättningarna. Detta kommer att ha en avgörande betydelse för utvecklingen globalt.”

  • Vidare beställer beredningen utredningar om vad som är en ”rimlig ambition avseende säkerhet för samhällsviktig infrastruktur och försörjningssäkerhet vid extraordinära händelser och höjd beredskap” samt ”utreda hoten och riskerna inom informations- och cybersäkerhetsområdet. Utredningen bör se på möjligheten att fortsatt stärka it-robustheten i samhället och analysera behovet av cyberförmågor.”

Tre exempel på frågor som beredningen enligt min mening inte följer upp eller fullföljer:

  • Beredningen föreslår att information ska utbytas mellan de nordiska länderna utbyts rörande nationell försvarsplanering i syfte att skapa en bättre grund för det fortsatta samarbetet. Bra ambition, men här kommer våra olika organisationstillhörigheter att försvåra . Och varför inte ta steget fullt ut och försöka samplanera istället för att informera varandra i efterhand? Jag passar på att tjata en gång till om hur bra det hade varit med en Nordisk försvarsberedning.
  • Beredningen väljer, i god svensk tradition, att skriva ut den ena sidan av varför vi deltar i internationell krishantering:

”Genom deltagande i fredsfrämjande insatser bidrar Sverige till fred, stabilitet, hävdande av internationell rätt och respekt för mänskliga rättigheter samt motarbetar hot från stater och ickestatliga aktörer mot svensk och internationell säkerhet.”

Den andra sidan handlar om inflytande och reformtryck och nämns sällan eller aldrig.

  • Om NRF (NATO Response Force): ”NRF kommer att bli en viktig del i Natos framtida utveckling av militär förmåga och vara ett nav i CFI. Det innebär att de mest avancerade och komplexa övningarna, liksom det mest djupgående arbetet med interoperabilitet, är kopplade till utvecklingen av NRF.” Men Sverige ska inte göra Finland sällskap och vara med. Socialdemokraterna håller fortfarande emot. Det har varit pågång i flera år med ett svenskt deltagande, men (S) stoppade det senast det var på tal. Inte främst av principiella skäl, iaf inte vad som angavs utåt, utan för det faktum att man lägger på Försvarsmakten ytterligare uppgifter utan att skjuta till resurser och att det bidrar till nya svarta hål i ekonomin etc. Centern var också emot. Det hade varit intressant att höra hur argumentationen gick denna gång.
  • CFE-avtalet: Försvarsberedningen skrev (2007) att CFE (Conventional Armed Forces in Europe)  är ”centralt för europeisk säkerhet”. Jag finner inte att beredningen följer upp detta, med anledning av situationen kring CFE, när Ryssland som bekant har suspenderat sitt deltagande och NATO:s medlemsstater har upphört med informationsdelningen.

Beredningens ordförande, Cecilia Widegren (M), berättade vid presskonferensen att anvisningarna till beredningens nästa rapport kommer under sommaren. Fortsättning följer således.

PS. Detta är en initial betraktelse över en rapport jag inte hunnit lusläsa, jag får möjligen anledning att återkomma efter mer noggranna studier.

Rekrytering är nog inte viktigt för Flygvapnet

Försvarsmakten har problem att rekrytera personal. En identifierad anledning är det dåliga intresset för försvarsfrågor vilket i sin tur hänger ihop med felaktigt sätt att informera och kommunicera med intressanta målgrupper.

Flygvapnet har att ta eget ansvar för sin rekrytering och inte lita på de landsomfattande svårbegripliga försvarsmaktskampanjerna vilka mest applåderas inom mediabranschen. Flygvapnet tar inte det ansvaret i tillräcklig stor grad. Färska exempel är den nyss genomförda flygdagen på Hässlö och den om en vecka planerade dito på Säve i Göteborg.
Det åskådare vill se är flygvapnets flygplan både på marken och och i luften. Att gå på en flygdag kan också vara den mycket unge besökarens trigger till att i framtiden välja Flygvapnet.

På Hässlö visades en C-130 Hercules på marken där folk fick titta in. Det var bra. Gripen kom flög en stund och återvände till F 7, landade aldrig, ej heller någon maskin på marken för statisk förevisning. Dessutom inga rekryteringstånd eller utställningar. Veteranflyget från Såtenäs visade dock upp en civil Viggen samt civila SK 60 och Hawker Hunter vilket var bra. Flygvapnets insats var dock inte mycket att skryta med.

Kommande evenemang på Säve har enbart veteranflyget från Såtenäs på plats. en Gripen skall flyga men på marken står, hör och häpna, en plastmodell av Gripen i full skala. Helt underkänt och som en flygofficer på
F 7 uttryckte det: "Man skäms". Dessutom lär infoansvarig på Såtenäs sagt att det är ingen idé att satsa på flygdagar då det bara kommer småungar och pensionärer. Med den inställningen lär det inte bli mycket kommunicerat med flygdagsbesökarna och eventuella intresserade.




Försvarsberedningens öden och äventyr – Examen Säkpol (del 5)

Försvarsberedningens ordförande, Cecilia Widegren (m), avslutade nyss pressträffen kring beredningens rapport Vägval i en globaliserad värld. De stora dragen i beredningens slutsatser är att osäkerheten har ökat, att Sverige bör fördjupa det nordiska-(baltiska) samarbetet och att säkerhetspolitiken fortsatt ska vila på solidaritetsförklaringens grund.

Ledamoten Johan Wiktorin kommer att kommentera Försvarsberedningens rapport på Folk och Försvars seminarium på tisdag, där han deltar tillsammans med Annika Nordgren Christensen (också ledamot) och Josefine Karlsson från IKFF. Hans kommentarer och bilder kommer att läggas ut i samband med detta evenemang.

Inför försvarsberedningens rapport

Som uppladdning inför morgondagen då försvarsberedningen släpper sin rapport så rekommenderas detta klipp på 15 minuter där SVT:s Mats Knutsson intervjuar Cecilia Widegren (m) och Peter Hultqvist (s). Varning utfärdas dock för nymoderata floskler och Widegrens svammel om militära hot. Det är väldigt tydligt att Moderaterna och Socialdemokraterna helt och hållet har bytt plats i försvarspolitiken. Hultqvist har till skillnad från Widegren förstått vad som är det viktiga och pratar enbart om militär förmåga och kapacitet i närområdet och inte om ett hot mot Sverige i dag.

Hade det förelegat ett militärt hot mot Sverige här och nu så hade Försvarsmakten mobiliserat! Det vore nog smakfullt om någon kunde vara vänlig att informera Cecilia Widegren om just detta faktum och med anledning av det sluta svamla om att det inte finns något hot mot Sverige i dag. När försvarsberedningen ska göra en analys av omvärldsläget så måste det handla om att se till helt andra saker än spekulationer om hot eller inte hot.

Att det råder oenighet inom försvarsberedningen in i det sista bådar inte gott för resultatet. Det blir som media tidigare beskrivit onekligen en kohandel på upploppet. Oddset för att Widegren lyckats klämma in meningen "från en mycket låg nivå" i rapporten är lika med noll. Tragiskt!

Bloggar: Sjätte mannen
Debatt: Hans Wallmark (m) lriksdgasledamot??
Media: SvD,

Syrien – Assadimperiet slår tillbaka

Utvecklingen kring konflikten i Syrien går nu snabbare och snabbare inför det annonserade mötet på rysk-amerikanskt initiativ. Tyvärr är utsikterna mörkdystra, även om vi försöker leta efter den lilla strimman av hopp som finns. Häng med på en rekapitulation av vad som hänt sedan det senaste inlägget.

- Assads styrkor har tagit tillbaka initiativet och pressar med understöd av Hizbollah tillbaka rebellenheter kring Homs. I synnerhet sker hårda strider i staden Qusayr mellan Homs och den libanesiska gränsen. Iran har annonserat ett stort lån till Syrien med fördelaktiga villkor för regimen. Tehran har inte råd att förlora sitt inflytande i Syrien.

- Hizbollah har med buller och bång gått in öppet i konflikten. Generalsekreteraren Hassan Nasrallah annonserade storstilat att det handlade om ”Motståndet”, det vill säga kampen mot Israel. Frankrike uppskattar att organisationen satt in 3-4000 soldater i striderna. Dagen efter sköt någon (sunnitisk?) gruppering en raket mot Hizbollahs fäste i Beirut.

- Rebellerna träter inför öppen ridå. Vid mötet i Istanbul under helgen fångade TV-kamerorna in flera pikanta scener med vredgade eller frusterade deltagare. Framförallt verkar deltagarna ha svårt att fördela delegater i det som nu heter Syriska rådet. Som lök på laxen kom därefter en kommuniké från de största enheterna på marken i Syrien som i ett gemensamt uttalande under den nya benämningen Revolutionära rörelsen tog ett generellt avstånd från exilpolitikerna i Syriska rådet.

Omvärldens stöd har minskat över tid. Från början deltog 80 länder i möten som Syriens vänner. Vid det senaste mötet för snart ett par veckor sedan deltog elva länder. Och det är klart, med rebelledare som äter organ från en stupad syrisk soldats kropp, så får den egna marknadsavdelningen ett problem. Rebellernas Abu Graihb?

Det har inte hindrat den republikanske senatorn John McCain att besöka chefen för Free Syrian Army (FSA), brigadgeneral Idriss inne i Syrien. En viktig signal om amerikanskt stöd för den delen av rebellrörelsen, men frågan är om det får något reellt resultat på skeendet.

- EU avslutade i fredags sitt vapenembargo efter hård debatt. Bland annat Sverige, Finland och Österrike orkade inte hålla emot Storbritannien och Frankrike. Resultatet blev en märklig kompromiss, där EU ska avvakta en rapportering i augusti samtidigt som det inte längre finns ett embargo. Syrien behöver färre vapen, inte fler.

- Den ryska sidan, som ju har enklare att fatta beslut än EU, har förstås inga problem att leverera vapen. Washington Post publicerade häromdagen en syrisk begäran till Ryssland om obegränsade leverenser under obegränsad tid. Det handlar framförallt om eldhandvapen och ammunition. När det gäller frågan om det mycket avancerade luftvärnssystemet S-300, så flyger det påståenden fram och tillbaka. Ryssland har för första gången nämnt systemet vid namn och Assad sa i kväll i Hizbollahs TV att han redan har (edit: delar av) systemet. Israeliska företrädare har gjort helt klart att landet kommer se till att Syrien inte ska kunna använda systemet. I klartext innebär det flyganfall, vilket Assad personligen har förklarat att Syrien omedelbart kommer att svara med attacker på Israel.

- I skymundan händer det också saker i Jordanien. Landet står snart värd för den stora övningen Eager Lion med deltagare från 18 länder. Jordanien har också begärt skydd av Patriotsystem samtidigt som det blir fler och fler strider i södra delen av landet mellan regimens styrkor och egna, sunnitiska rebeller som vill störta det jordanska politiska systemet – möjligen med undantag av kungafamiljen.

- I Libanon dödades cirka 20 personer i gatustrider i Tripoli under förra veckan mellan pro- och anti-Assad-anhängare. Tre libanesiska soldater dödades av okända vid en vägspärr samma dygn som raketbeskjutningen av Beirut. Hizollah har dessutom hunnit med att ”utvisa” Hamas från Libanon, medan det amerikanska utrikesdepartementet kräver att Hizbollah drar sig tillbaka till Libanon. Detta gör också rebellerna som förklarat att de inte kommer till Genevé om Hizbollah är kvar i Syrien.

…….

Vad innebär då allt detta? Min slusats av det politiska läget är att det inte kommer att bli något vapenstillestånd eller ens eld-upphör. Det enda som förenar Ryssland och USA är ett intresse att inte låta sunnitiska extremister komma till makten i Syrien och få kontrollen över väldiga arsenaler. I övrigt ser det mörkt ut, främst beroende på lokala och regionala faktorer.

Det är framförallt läget på marken som visar att det har varit ganska oförändrat i två år. Rebellerna behärskar endast en av 19 provinshuvudstäder. Det innebär att Assad sitter säkert ännu ett tag. Han meddelade i kväll att han kommer att åka till Genevé som Syriens representant och att konferensen i princip är en positiv händelse. Eftersom rebellerna och omvärlden hittills haft förbehållet att Assad ska lämna makten, så är hans närvaro ett rött skynke för framförallt rebellerna.

Samtidigt skulle tomma rebellstolar vid konferensen innebära stora problem för framtoningen och möjligheten att komma framåt. Å andra sidan är risken överhängande att deltagande rebellrepresententer inte har något starkt mandat, vilket Assad kommer att exploatera hänsynslöst.

Jag landar alltså i att konferensen inte kommer leda till något genombrott, snarare tvärtom. Det gör att den yttre manövern ökar i betydelse. Att Syrien är i akut behov av omfattande humanitär hjälp är glasklart, och helst skulle ju de flesta önska sig en intervention baserat på Responsibilty to Protect (R2P). Men alla möjliga militära interventioner från väst stupar på kombinationen av tre faktorer.

1. Det kommer inte bli något mandat från FN:s Säkerhetsråd, alldeles oavsett hur liten den eventuella interventionen skulle vara.
2. Assads militära dispositioner och grundläggande styrka skulle innebära ett motstånd mot interventionsstyrkor, främst från luftvärns- och artilleriförband. Dessutom finns den nya ryska Medelhavseskadern som en fleet-in-being utanför Syrien med tre ytstridsfartyg och fem amfibiestridsfartyg plus eventuella ubåtar.
3. En allmän krigströtthet efter Afghanistan och Irak. Denna förstärkt med faktorerna ovan skulle ytterligare minska aptiten för att ta politiska och militära risker.

Nej, ställ in er på en sommar med ytterligare elände och ökad risk för en ytterligare utvidgning av kriget. Som det heter i det arabiska ordspråket:

”Två svärd passar inte i en slida”

Veterandagen 2013

Igår var det Veterandagen med högtidsfirande runt om i landet. Vid Sjöhistoriska museet i Stockholm genomfördes ceremonin med medaljutdelning och med invigning av veteranmonumentet Restare. Det var hans majestät Carl XVI Gustaf som invigde monumentet och hans tal till veteranerna var av god klass.

De medaljer som delades ut var Försvarsmaktens medalj för sårade i strid och Förtjänstmedalj, med och utan svärd. Alla mottagarna var självklart förtjänta av sina medaljer och det är spännande att det var ca 50 år mellan de strider som renderat utmärkelserna, från Kongo på tidigt 60-tal till Afghanistan ifjol.

Efter den formella ceremonin var det bjudning i ett tält med mer utdelning av utmärkelser, från Svenska Veteranförbundet Fredsbaskrarna. Bland andra fick Johanne Hildebrandt välförtjänt förbundets förtjänstmedalj i silver för sitt arbete för Sveriges veteraner.

Slutligen utsågs Årets Veteran. Utmärkelsen tilldelades soldaten Rikard Johansson från Helsingborg för hans engagemang för veteraner, både hemma i Sverige och i Afghanistan.

Rikard Johansson, Årets veteran 2013



Veterandagen var väldigt trevlig, vädret till trots. Ceremonin var värdig och jag uppskattade den nya veteranhymnen som framfördes på ett mycket bra sätt. Men det som framkallade mest känslor var ändå Vid dagens slut - Bred dina vida vingar. Den påminde mig om de som inte finns med oss längre. Här är ett klipp från när den framfördes på Ystad Tatoo 2003:




Veteranmonumentet Restare då? Jag är fortfarande inte helt överens med utformningen men jag ska ge det en chans. Det är bättre än ingenting och vem vet, man kanske kan gilla det? En påläst historiker berättade för mig om massiva protester mot andra monument runt om i världen, monument som i kritiken mot Restare använts som önskade målbilder. Som det kan vara.