Dagens media

Debatten går fortfarande het om den "ryska påsken" och dess fortsättning.

Insatschefen Anders Silwer "besökte" i dag försvarsutskottet och svarade på ledamöternas frågor. Det mest anmärkningsvärda är nog det faktym som Allan Widman meddelar, att försvarsutskottet inte fått information om Försvarsmaktens incidentberedskap under de senaste 11 åren.

För övrigt så blir det dock något märkligt när media, och den annars så pålästa Rolf K Nilsson tar upp det faktum att Ryssland bedriver signalspaning mot Sverige och framställer det som något provocerande och konstigt? Då bör nog vän av ordning fundera på vad FRA sysslar med och varför Försvarsmakten opererar med fartyget HMS Orion och de båda S 102B flygplanen. Bortsett från detta så är Rolf K Nilssons inlägg mycket läsvärt.

Här nedan finns länkar till det som skrivits i media och på bloggar i ämnet under dagen.

Ska man enbart läsa ett enda inlägg i ämnet så ska man läsa Johan Wiktorins inlägg på Försvar&Säkerhet. Mycket välskrivet!




Veckans%20politik

Se veckans politik med Ulf Kristoffersson där han intervjuar Allan Widman och Peter Hultqvist om incidentberedskapen och NATO-frågan. Ytterst anmärkningsvärt att inte socialdemokraterna ens vill ta NATO-frågan till debatt. En stor anledning till att socialdemokraterna inte kan bli ett trovärdigt regeringsalternativ efter nästa val när det kommer till försvarspolitiken är just inställningen till detta.

Nytt%20intr%C3%A5ng%20av%20ryskt%20spionplan

Media: SVT, SVT2, DN, DN2, DN3, DN4, SR, SvD, SvD2, SvD3, UNT, Debatt SVT,
Bloggar: Staffan Danielsson, Försvar & Säkerhet, Lantvärnet, Sjätte mannen, Westerholm, SO, Lantvärnet, Wiseman

Inför Försvarsutskottets sammanträde om vår incidentberedskap

Idag samlas Försvarsutskottet för att diskutera den svenska incidentberedskapen efter en turbulent vecka. Helt klart är att vi borde haft en högre beredskap under den aktuella perioden, eftersom det pågick en relativt stor övning i västra Ryssland. De aktuella bombflygplanen bedrev i och för sig en annan övning, men alltså i vårt område.

Vår insatschef, generallöjtnant Anders Silwer, hade det svårt att tränga ut med sitt budskap i medierna. Uttalandena bidrog inte till ökad klarhet om vad som hade hänt, vilket jag återkommer till nedan. Däremot anser jag att han uppvisade en operativ kyla på samma sätt som utrikesminister Carl Bildt svarade med strategisk kyla i sitt uttalande.

Om vi går igenom de vanligaste frågorna kring det inträffade, så är mina bedömningar följande:

Ja, vi skulle haft en högre beredskap – det signalerar såväl vilja som förmåga. Helt klart är att Insatsledningen med flygvapeninspektören, generalmajor Micael Bydén i spetsen, prioriterat den långsiktiga förmågeutvecklingen högre generellt. Vi deltog före och under det inträffade i flera, stora luftstridsövningar i USA, Nederländerna och norra Sverige. En generellt riktig prioritering i dagens omvärldsläge. Det bor motverkande faktorer i (alltför) hög beredskap och uthållighet, de vet alla de som exempelvis bestridit Högvakten.

Den ryska krigsmakten uppvisar, precis som alla andra, stora säsongsvariationer som Insatsledningen sneglat på när de lagt fast den övergripande beredskapsplanen för 2013. Denna är redovisad till den politiska ledningen, som naturligtvis inte kan eller ska detaljstyra utformningen av denna. Däremot ska regeringen ge inriktningar för den övergripande beredskapen, och här fungerar det som när man fäktas med värja. Det gäller att ha eskalationsutrymme, och inte i djup fred flyga fram och tillbaka som en tätting med hängda robotar. Så den långsiktiga bedömningen kan vara rätt samtidigt som den kortsiktiga med facit i hand var fel.

Om man ligger rätt i beredskapsbedömningen och har förmågan, så uppnår man handlingsfrihet att starta mot anflygande stridsflyg. I det här fallet så borde vi gjort detta, om vi haft en högre beredskap. Det kan dock finnas en faktor som talar emot och det är vårt underrättelseläge. Det går att tänka sig situationer, där vi inte väljer att starta om någon ansvarig gör bedömningen att det skulle riskera att vi avslöjar källor eller deras aktuella prestanda. Med stor sannolikhet inte fallet här, men det för mig till nästa faktor: Övade de angrepp på svenska militära installationer?

Jag vet naturligtvis inte det, men det skulle kunna vara en möjlig förklaring kring oklarheterna på Försvarsmaktens presskonferens. Utifrån betraktat kan den ryska flygningen handla om två alternativ eller en kombination av de bägge. I ena alternativet har de övat sitt eget luftförsvar genom att flyga ut ur eget luftrum och egen radartäckning, för att sen vända om och spela angripande flyg mot egna styrkor. I det andra fallet har de gjort det som SvD skriver om eller möjligen både och – först anfall mot svenska mål och sedan mot egna mål.

Här hamnar Försvarsmakten i en prekär situation. Antingen vet vi om att de genomförde en övning i attackföretag mot svenska mål, men vill inte säga det på grund av källskyddet. Det kan handla om kapaciteten på teknisk inhämtning eller mänskliga källor som har kännedom om vad som utspelats. Här kan jag bara vädja till uppgiftslämnare att tänka sig för både en och två gånger innan man avslöjar alltför initierad information till medierna. Det kan stå liv på spel, förutom att det kan vara olagligt.

Det är bra att svensk incidentberedskap diskuteras, men försiktighet i detaljer måste iakttas. Att exempelvis i dagens SvD läsa ”Troligen Il-20″ med en plottad bana från flera samstämmiga källor är julafton för en underrättelseofficer.

Det är dessutom så att vår politiska nivå kan uppfatta att det finns aktörer som inte drar sig för att avslöja hemligheter i vårt underrättelse- och beredskapssystem för att driva en konfrontatorisk linje mot statsmakterna, vilket inte främjar dialog kring våra långsiktiga behov.

Det andra alternativet är att vi inte fångat upp övningen och då avslöjar vi brister eller att vi har blivit överlistade i den egna underrättelseinhämtningen. Om man därför inte kan tala om hela sanningen, så är det svårt att hitta en alternativ linje som samtidigt är trovärdig.

Däremot bedömer jag att uppgifterna om rysk radarstörning inte stämmer. Det skulle vara både strategiskt och taktiskt kontraproduktivt att genomföra elektronisk krigföring mot svenska radarinstallationer i fred när man inte behöver. Det kan mycket väl ha varit så att någon radarstation kan ha varit nere, men då är det planerat eller något driftfel som av tillfälligheternas spel skett samtidigt.

För mig är det här en naturlig utveckling av den ryska kapacitetsutvecklingen som nu innefattar komplexa anfallsövningar i mörker mot fasta mål. Det i sin tur visar att Ryssland nu lämnat den låga nivån, och numera befinner sig på klart godtagbar nivå. Ryska piloter övar alltmer och börjar passera oss i flygtid.

Det är de långsiktiga trenderna som är de problematiska. Vi kommer att gå från 100 stridsflygplan till 60 stycken så småningom, samtidigt som vi inte håller mer än två divisioner i hög tillgänglighet och Ryssland ökar sin försvarsbudget med 59 % på tre år.

Till dess vi sorterat ut detta gäller det att svälja stoltheten och göra det som Clint Eastwood föreskrev i filmen Heartbreak Ridge med marinkårsmottot:

”Adapt, improvise and overcome!”

DN
Aftonbladet
SR
DN
SvD

Gästinlägg: I ljuset av senaste dagarnas händelser

Nedan följer ett nytt gästinlägg av Mikael Grev som nyligen slutat som stridspilot i flygvapnet för att satsa på sitt eget företag. Grev deltog som pilot i Libyeninsatsen och har tidigare skrivit gästinlägg här på WW.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

I ljuset av senaste dagarnas händelser

Jag är för ung för att själv ha upplevt förspelet till andra världskriget och har alltid haft svårt att förstå hur svenska politiker kunde vara så blåögda inför försvarsbesluten, trots de tydliga indikationerna på oegentligheter från söder. Jag har felaktigt och lite avfärdande tänkt att bristen på färg-tv eller kanske dålig kosthållning var orsaken till de flagranta felbedömningar som gjordes. Men nu börjar jag så smått förstå att det kanske är stolthet och den till synes inbyggda oförmågan för en politiker att säga att man gjort en felbedömning som är boven. Och historien verkar kunna upprepa sig.

En möjlig, men kanske inte överdrivet trolig, framtid är att vi sitter här om tio år och undrar – hur kunde det hända igen, lärde vi oss inget av historien? Genom att förneka skeenden för att slippa säga man gjort fel så gör vi tyvärr historieupprepningen troligare. Det verkar snart nästan vara en sport för regeringen att inte nämna omvärlden annat än i ordalag som bekräftar sina beslut och att man haft rätt hela tiden när man stämplat försvaret av Sverige som ett särintresse. Minsta ”vi hade fel” måste anses vara ett virus som snabbt skulle sprida röta i leden och leda till en framtid i evig opposition.

Denna oförmåga till nykter självgranskning och självkritik är farlig. Det leder till ett samtal med medborgarna som går ut på att handfast projicera guld och gröna skogar, och för allt i världen inte visa en spricka i den välpolerade fasaden. Ett annat namn för detta är potemkinkuliss och något som vi nog aldrig trodde vi skulle säga om vårt samhälle när vi anklagade Sovjet för samma sak under kalla kriget, då förvisso för utlänningar på besök.

Carl Bildt och Karin Enström är de främsta regeringsrepresentanterna för att kommentera denna typ av händelser. De är också de som mest kategoriskt försökt tona ner kritiken med att detta inte är något nytt, inte deras fel eller som sista utväg att det är hemligt. Längst gick Bildt med uttalandet: ”Vi reagerar inte på allt”. Jag undrar bara, om man inte reagerar på att två tunga bombplan eskorterade av fyra jaktflygplan anflyger mot Sverige, vad är det då man startar emot?

Oppositionen är inte bättre utan är trots sitt eget otvättade byk i försvarsfrågor påpassligt framme och kritiserar regeringen och Försvarsmakten för att det inte startade några Gripar mot den ryska övningen. De finner sig så klart oförstående i hur regeringen kunnat låta det gått så långt att man inte beordrat Försvarsmakten att ha jaktberedskap dygnet runt, samt varför man inte fått veta om att detta. Hela tiden så klart fullt medvetna om att det är hemligt hur länge det varit så och att ingen därför kan kontra med fakta.

Det skulle vara ganska beklämmande om det skulle komma fram att vi inte haft jaktberedskap dygnet runt på väldigt länge, enligt Ekot kanske ända sedan kalla kriget. Då skulle nämligen alla försvarspolitiker som nu är så ”oförstående” verka tämligen inkompetenta inom det område de är satta att styra, vilket skulle gränsa till tjänstefel.

Jag kan kanske tycka att det är förståeligt att Försvarsmakten sparar bedömt någon eller några tiotals miljoner per år på att inte ha personal och flygplan stående i beredskap dygnets alla timmar. Särskilt om det är som det påstås att det inte skett liknande provokationer i modern tid och definitivt eftersom vi ändå inte har något jaktskydd i stockholmsområdet sedan 2004. Det som bör göras av samtliga är att odramatiskt påpeka att det nu kanske börjar bli läge att göra en översyn av den policyn. Det betyder inte att man gjort fel innan, bara att förutsättningarna har ändrats.

Många tror att man genom att följa med i en upprustning eskalerar en konflikt som sedan leder till en urladdning i form av krig. Faktum är att det är precis tvärt om. Sänker man garden för mycket ger man en motståndare möjlighet att agera offensivt med lägre risk. Genom att lugnt men bestämt följa med i en upprustning så gör man istället en konflikt mindre trolig. Den potentiella vinsten med ett anfall är densamma men kostnaden för anfallet ökar om man är svår att övermanna. Att tydligt svara på upprustning är därför dämpande när den, som i Sveriges fall, uteslutande sker i syfte att försvara sig.

Jag tror att det nu gått upp för flertalet politiker att besparingarna man trodde att man skulle kunna göra på försvaret under lång tid framöver har blivit ett ofördelaktigt SMS-lån. Man kommer att behöva betala tillbaka nerskärningarna flera gånger om när man till slut tvingas backa på sina kortsiktiga besparingar. Den taktiska time-outen varade inte så länge som man hoppats. Anläggningar som var dyra att avveckla blir många gånger dyrare att bygga upp igen.

Att ta ansvar innebär att agera långsiktigt, att stå för rim och reson när enklare men kortsiktigare möjligheter presenterar sig och att våga säga att man gjort fel och byta riktning. Om man gör detta så kommer också respekten för politiken att öka och samtalet bli mer nyanserat och intressant. Men journalister måste också svara upp på detta och inte stoppa in brytjärnet i varje spricka med samma kortsiktiga syfte. Ett samtal har två motparter och båda måste sansa sig om vi ska få ett mer öppet samhälle som håller i längden.


Mikael "Duke" Grev

Ryska påsken igen!


Skriver i kväll ett tredje inlägg om "ryska påsken" då mediabevakningen och nyheterna i ämnet fortsätter att flöda samtidigt som nya uppgifter kommer fram.

Den mest uppseendeväckande nyheten levererar kollegan Antonsson då han framför uppgifter som varken SvD eller Försvarsmakten tidigare tagit upp. Uppgifterna gör gällande att en rysk Mainstay A-50 utrustad med störsändare (vilket förvisso inte är särskilt sannolikt då det är en flygburen radar, och inte ett flygplan avsett för att bedriva telekrig/störsändning) skulle agerat bakgrundsstörare under delar av flygföretaget. Om uppgifterna stämmer, vilket man dock bör ha ett kritiskt förhållningssätt till, så är det med stor sannolikhet väldigt unikt, och väldigt oroväckande. Har Ryssland genomfört aktiv radarstörning mot Sverige sedan kalla kriget?

Westerholm skriver i dag ett mycket läsvärt inlägg om dessa händelser och påstår indirekt att det skulle vara näst intill kriminellt att Silwer ljög för svenska folket och media om detta? Delar dock inte den uppfattningen då det är högst olyckligt att uppgifter som dessa läcker ut. Skulle Silwer eller någon annan företrädare för Försvarsmakten stå i TV och erkänna att ja, den ryska störsändningen var perfekt för att slå ut radarn vid X och X? Nej, Westerholm, det vore oerhört oproffsigt att bekräfta om vi nu blev blinda under en begränsad tid den där påsknatten. Nu vet vi inte om de uppgifter som olyckligt läckt ut stämmer, och man får hoppas att ingen heller kommer att bekräfta detta i så fall.

Det som Westerholm däremot har helt rätt i är att Försvarsmakten gärna ger förskönande bilder till det politiska systemet varför det politiska systemet gör fel prioriteringar. Detta är ett mycket stort problem inom Försvarsmakten generellt sett där politiker vid förbandsbesök allt för ofta får en glättig presentation av allt bra förbandet lyckas göra, och allt för sällan om de uppenbara bristerna och problemen. Vilken förbandschef vill framstå som negativ?

För den som vill sova gott så kan man gärna läsa sagan om det svenska försvaret. Men var inte oroliga. Sverige har beredskap med JAS 39 Gripen dygnet runt, året om.

Media: SvD 1 2 3, DN 1, YA, SMP, Sydsvenskan,
Bloggar: Cornucopia 1 2, Random thoughts, Svenska Freds, Wiseman, Wiseman

Reflektioner kring en ej heltäckande jaktberedskap (uppdaterad 25/5 07.00)

Diskussionens vågor har gått fortsatt höga under dagen. Blåmärken kommer att uppenbara sig imorgon för alla gånger man tagit sig för pannan för det ena märkligare uttalandet efter det andra.

– En av dagens absurdaste åsikter är att Försvarsmakten endast publicerar denna nyhet för att få anslagsförstärkning. Menar man på fullt allvar att försvarsmakten eller någon skulle ha uppmuntrat Ryssland att genomföra övningar med kryssningsrobotanfall mot svenska mål? Sorgligt underhållande.

– Expressen står förmodligen för dagens största scoop om att regeringen med statssekreteraren Gunnar Wieslander (tidigare kommendör och chef ubåtsflottiljen) manövrerar för att bli av med ÖB och har fortsatt med en genomförandegrupp version 2 bakom ryggen på övriga allianspartier.


– En av dagens största diskrepanser är hur Ryssland plötsligt offentligt avslöjas öva något som Regeringens främsta försvarspolitiska företrädare inom Moderaterna påstår inte förekommer och inte överhuvudtaget skulle kunna förekomma.

– Dagens största besvikelse utgörs av försvarsmaktens insatschef Anders Silwers uttalanden som fått många försvarsanställda att knyta händerna i fickorna och undra vad han egentligen håller på med. Anropa flygplanen på radio? Vi startar på det som är viktigt? Titta på transpondrar för att se vad det är? (Normalt att flyga med dessa avstängda vid liknande övningar, vilket är en av anledningar till behov av incidentberedskap på Island) Mycket märkligt alltihopa.

– Dagens största "vad sysslar ni egentligen med" utgörs av det faktum att en rad försvarspolitiker i försvarsutskottet uttrycker en oerhörd förvåning över att Sverige inte har en H24-beredskap med jaktflygplan. I flera öppna dokument, bl a årsredovisningar har man kunnat läsa att Försvarsmakten upprätthållit incidentberedskap med jaktflygplan under vissa tidsperioder. Inom Försvarsmakten finns ett dokument kallat Försvarsmaktens insats- och beredskapsorder som styr vilka förband som ska upprätthålla beredskap och vid vilka tidpunkter. Detta dokument utgör grunden för svenskt försvar. Är man så dåligt infomerad och påläst om detta dokument som fallet verkar vara så är det bara att konstatera att vi inte har ett fungerande försvarsutskott som kan ta ansvar för landets kort- och långsiktiga försvarspolitik och i vissa delar även säkerhetspolitik. Hade jag vetat det för säkert när jag här om veckan intervjuades till en tidning vars nästa nummer kommer ut kommande vecka, hade jag definitivt tagit upp detta exempel. Nu handlar rådet till försvarspolitikerna mer om att man måste sätta sig in i Försvarsmaktens förmågor av idag genom att ta del av även de mer specificerade erfarenheter av de större övningar som försvarsmakten genomfört det gångna året, som t ex Flygvapenövningen, Kompass -12 och så vidare. Har man inte en korrekt och specificerad bild av dagens förmåga, kan man omöjligt fatta rätt beslut för framtiden.

Det verkar i och för sig som om inte alla i Försvarsmakten heller har riktigt koll på hur det ligger till: "Dygnet runt, året om står ett antal JAS 39 Gripen i beredskap för att avvisa främmande flygplan som utan tillstånd tagit sig in på svenskt luftrum." Falsk varudeklaration?


Slutligen är marginaleffekten en intressant fråga för diskussion. Som i princip alltid så är det de pengar som ligger närmast marginalen som ger störst effekt. Därav blir effekterna oproportionerligt stora när man genomför snabba neddragningar. Vi har sett det förut många gånger i Försvarsmakten när en finansminister lyder Göran Perssons gamla råd att den sista miljarden till en budget kan man alltid ta från försvaret. Det senaste exemplet är det amerikanska flygvapnet som på grund av för den nationen rätt modesta besparingskrav nu ställer en tredjedel av flygvapnet på marken fram till nästa budgetår börjar (oktober).

I det här fallet handlar det om den svenska incidentberedskapen och en alldeles för snäv försvarsbudget, där underskotten debatterats gång efter annan de senaste åren medan moderaterna hållit fast vid att det är en budget i balans. Det säger sig självt att man inte har råd med uppkomna utgifter och extravaganser. Annonserar Ryssland i sent skede att man genomför en beredskapsövning med sitt strategiska bombflyg, som nu var fallet måste Försvarsmakten då kalla in folk på övertid eftersom det är inom de 14 dagar som gäller för omplanering av en arbetstidslista. Det handlar inte bara om två piloter och ett par flygtekniker utan räddningstjänst, flygledare, meteorologer, fälthållning och en rad andra funktoner. Allt i allt flera tiotal anställda. I fallet med påskhelgen innebär det alla dessa personer ska ha övertidsersättning (utom de två piloterna, som har ett avtal från 1998 där övertiden och andra tillägg är utköpta). Extravaganser som detta har Försvarsmakten idag inte råd med och liknande har det heller inte sedan början av 00-talet funnits något politiskt önskemål om. En frågan man också kan ställa sig är huruvida det är värt att avsätta rätt omfattande resurser i flygvapnet för att låtsas hålla en beredskap på Island när resurserna hemma inte räcker till en heltäckande nationell incidentberedskap?


Lyssna gärna på försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren som intervjuas i P1 Studio Ett om den ryska övningen mot Sverige. Flera intressanta åsikter uttrycks. Inte minst är det intressant hur det går alldeles utmärkt att gömma sig bakom "expertmyndigheten" Försvarsmaktens bedömningar i detta läge, men när det handlar om andra frågor som behov av personal, ekonomi eller materielanskaffning så är myndigheten inte betrodd utan då styr man med järnhand som politiker. Widegren talar i intervjun om "luftberedskap". Det är förmodligen ett ord sprunget ur samma stam som "luftförsvar" och "luftslott".


Sista ordet i den här soppan är långt ifrån sagt.


Uppdatering 24/4 08.25: Uppdaterat ett antal länkar utifrån morgonens ledarsidor i landsortspressen. När man läser tidningsartiklarna slås man av att bara för att SvD skrivit om en enda händelse så utgår samtliga från att det bara handlar om en enda händelse. Låt oss hoppas att så är fallet.

Uppdatering 25/5 07.00: Ännu ett besök kan nu avslöjas av SvD. Dock rör det sig om ett av de mer harmlösa besöken. Såväl övningsverksamhet som prov- och försök med ny krigsmateriel, t ex Saabs provflygningar, är högintressant för signalspaning. Det gäller att tänka till när man signalerar i klartext, såväl tal som elektroniskt. I höstas återfanns t ex mailkonversationer mellan HMS Carlskrona och understödjande helikopterförband på ett ryskt forum för "radioamatörer", vilket bör tjäna som en påminnelse om att det finns alltid någon som lyssnar och som kan ha helt andra avsikter. (SR, Aft, SVT)


SvD, 2, DN, 2, SR, Expressen ledare, Norra Västerbotten ledare, Aft, 2, Kristianstadsbladet ledare, HD, Eskilstuna-Kuriren, BLT, SvD Brännpunkt, GP ledare, Norrbottens-Kuriren ledare, NWT, Corren, UNT, SN, GD, Hela Gotland – Sagan om det svenska försvaret, Folkbladet

Det svenska uppvaknandet

Så kom det alltså till slut, det svenska uppvaknandet? Den bistra upptäckten att världen inte är så fredlig och att försvaret är så nedmonterat att inte ens incidentberedskapen fungerar som sig bör.

Ryssland har anflugit mot Sverige med bombplan med eskort och Sverige har inte skickat upp sin incidentrote. De svenska planen stod på backen och Väpnaren beskriver på ett bra sätt varför det är som det är i Flygvapnet: Flygvapnets förmåga, ett inlägg som också publicerats på Newsmill.
I övrigt har Wiseman och Skipper skrivit bra om det inträffade och de politiska reaktionerna.

I ett uppföljande inlägg av Skipper har de politiska utspelen belysts djupare och en kommentar angående Flygvapnets förmåga under invasionsförsvaret är särskilt anmärkningsvärd:

"Jag är ledsen att säga det men vi hade inte Jaktberedskap H24 på den tiden heller. Jag kommer ihåg när jag såg filmen Fredens Hav första gången hur irriterad jag blev på Christer Åhströms snack om Jaktberedskap dygnet runt. Det är helt enkelt inte sant. Visst fanns det några dygn som vi hade Jaktberedskap H24 men det var mycket mycket få gånger. Varenda Strilare vet hur det ligger till."

Om det stämmer finns det nog en skara grånade makthavare inom och utom Försvarsmakten som har en del att förklara.

/C

Uppföljning av debatten om incidentberedskapen


I går gick debatten om den "ryska påsken" och den då obefintliga jaktberedskapen för högtryck. 

Det här är givetvis mycket pinsamt för alla inblandade parter vilket omfattar såväl regeringen som Försvarsmakten. På ett sätt måste man ha viss förståelse för alla som tycker det är anmärkningsvärt att det inte finns resurser till att hålla två JAS 39 Gripen i jaktberedskap dygnet runt trots att det avsätts drygt 40 miljarder skattekronor till försvarsanslaget varje år. Eller som miljöpartiets ledamot i försvarsutskottet Peter Rådberg uttryckte det."Helt jävla obegripligt, på ren svenska". Så kan man tycka vid en första anblick. Men om man är lite mer insatt i hur saker och ting hänger samman som Väpnaren är, så är det egentligen inte alls så särskilt konstigt att det blir så här dåligt under vissa perioder.

Det är flera saker som är anmärkningsvärt i hela den här historien, och runt mycket annat just nu. Detta inlägg kommer att avhandla några av de mest anmärkningsvärda sakerna som kommit fram under dagen.

Till att börja med är det högst anmärkningsvärt att inte ens försvarsutskottets medlemmar, d.v.s. våra så kallade försvarspolitiker (förutom Allan Widman som har koll på läget och Moderaterna) inte kände till detta faktum. Ånyo kan man konstatera att regeringen har brustit i att informera berörda riksdagsledamöter om läget. Inte ens försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (s) förstod hur illa ställt det var med möjligheterna att upprätthålla jaktberedskap från en flygplats 365/7/24.

– Jag har inte haft någon sådan information i utskottet de senaste två åren. För min del har jag utgått ifrån att man har 24 timmars beredskap, säger Peter Hultqvist.

Det kommer nu även kritik även från utländska experter som frågar sig varför inte Sverige har en bättre beredskap än så här? Allan Widman (fp) uttrycker att det är Försvarsmakten och inte regeringen som skall hålla riksdagsledamöterna i utskottet informerade. Men då kan man undra hur det ska gå till då Försvarsmakten som bekant enbart informerar uppdragsgivaren som i det här fallet är regeringen. Om riksdagen ska informeras i särskilda frågor så kräver det givetvis en särskild begäran. Så den lotten bör rimligtvis falla tillbaka på försvarsutskottet.

Nästa märklighet står försvarsminister Karin Enströ(m) för. Mitt i allt detta, där debatten handlar om en obefintlig svensk jaktberedskap. Där Ryssland övar attackföretag mot Sverige, och där de enda som var vakna på långfredagen var NATO i egenskap av Danska F-16 baserade i Baltikum(!) Efter att nu flera oberoende debattörer och politiker ånyo konstaterat att ett NATO-medlemskap är mer eller mindre ofrånkomligt, så kommer det fler konstigheter ur Karin Enströms mun. För en tid sedan var det huvudsakliga argumentet från ministerns sida mot att diskutera ett NATO-medlemskap, att socialdemokraterna inte är intresserade av att diskutera frågan. Något som i sig själv är ytterst anmärkningsvärt. Men nu levererar Enströ(m)  en kovändning där hon hävdar att argumentet mot ett NATO-medlemskap nu istället är att vi har försvarsgarantier från EU!

"Swedish defence minister Karin Enström has said her country is not in Nato partly because the EU treaty contains its own security guarantee."

Även här kan man konstatera att ÖB är på kollisionskurs med regeringen då Sverker Göranson tidigare mycket riktigt konstaterat att EU inte är en försvarsallians. Frågan Enström måste ställa sig är vilka EU-länder som i händelse av krig/kris kommer att förfoga över en militär överkapacitet att ställa till Sveriges förfogande när vi ropar på hjälp? Dessutom är alla EU-länder utom fem dessutom redan NATO-medlemmar och har sin militära lojalitet där, vilket ytterligare ställer Enströms påstående på sin spets! Är det Finland, Cypern, Malta, Österrike eller Irland som Enström anser ska komma till vår undsättning?

Det allra mest beklämmande runt hela den här historien är de uppgifter som gör gällande att statsminister Fredrik Reinfeldts statssekreterare Gunnar "Visslan" Wieslander, tidigare flottiljchef vid ubåtsflottiljen, har uttryckt att ÖB Sverker Göranson bör avgå! Om detta stämmer är det ett nytt försvarspolitiskt lågvattensmärke från det nymoderata hållet. Vi ska heller inte glömma att nämnda "Visslan" tillsammans med försvarsdepartementets statssekreterare, den osäkra Carl von der Esch och finansdepartementets Hans Lindblad utgjorde "genomförandegruppen v2.0" och som hade till uppgift att "skapa balans i försvarets utgifter". Statssekreterargruppen ska dock enligt uppgifter ha blivit stoppade av de övriga regeringspartierna men ska ha fortsatt sitt arbete i det tysta genom "Visslan" och von der Esch egen försorg under stort hemlighetsmakeri.
- Den här speciella gruppen blev stoppad, men sedan har man fortsatt ändå, fast man kallar det internt regeringsarbete och det nu sker informellt, säger en källa.

Media från dagen






Kritik%20mot%20att%20F17:s%20incidentberedskap%20st%C3%A5r%20kvar%20p%C3%A5%20marken


Allt%20fler%20ryska%20flyg%C3%B6vningar 


Peter%20Hultqvist:%20Inte%20n%C3%B6jd%20med%20den%20svenska%20beredskapen


F%C3%B6rsvaret%20%C3%B6verraskat%20av%20rysk%20milit%C3%A4r%C3%B6vning 


Lyssna även på klippet från Studio Ett här nedan där Cecilia Widegren intervjuas om den "ryska påsken" och försvarspolitiken. Widegren pratar om att vi ständigt har en "luftberedskap" (suck!) Det Widegren egentligen menade var att Försvarsmakten ständigt upprätthåller "luftrumsövervakning". Men Widegren har egentligen helt rätt. Hela försvaret börjar dessvärre likna "luft". Även Rolf K Nilsson, PJ Anders Linder och f.d. försvarsminister Anders Björck kommenterar den nymoderata försvarspolitiken. I inlägget fortsätter Widegren att mangla sina lögner om att man satsar på Försvarsmakten, gör krafttag rörande försvarsförmågan och använder den s.k. NATO-värderingen som argument. Men tyvärr Cecilia, argumentent håller inte längre och det borde du förstå själv vid det här laget!




För den som vill vet hur "det gamla värdelösa invasionsförsvaret som inte kunde någonting" fungerade (ironi förekommer). Det vill säga det försvar som enligt Widegren var mycket sämre då för 20 år sedan än nu, så rekommenderas nedanstående film. Den förklarar hur det fungerade när incidentberedskapen upprätthölls H24 från flera flottiljer på ett föredömligt sätt!






Media: SvD 1 2 3 4 5, AB, Corren 1 2, DN 1 2 (Allan Widman) 3, NT, Kuriren, NWT, Exp
Bloggar: Sjätte mannen, Rolf K Nilsson, Westerholm, Newsmill W&A, Gripen News

En incident utan beredskap?

Incidentberedskap – vad är det? Försvarsmakten har en rad olika verksamheter under beteckningen incidentberedskap där den som löses med jaktflyg är den mest kända (därav frågan till försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren förra veckan om vad hon avsåg med sin debattartikel).

Incidentberedskapen är Sveriges första försvarslinje. Den ska kunna svara upp mot ett uppdykande hot, som idag även kan vara asymmetriskt, till exempel i form av ett kapat flygplan. Sin viktigaste roll fyller dock jaktincidentberedskapen genom att lösa Försvarsmaktens skarpaste verksamhet – att hävda landets territoriella integritet genom att markera närvaro i svenska intresseområden. Incidentberedskapen är det i fredstid spetsigaste säkerhetspolitiska instrumentet som Sverige förfogar över.

Vilken beredskapstid som jaktincidentberedskapen har är av naturliga skäl omgärdat av stark sekretess. Det är därför högsta anmärkningsvärt att SvD fått tag i dessa uppgifter kring det som på Twitter nu kallas ”ryska påsken”. Lika anmärkningsvärt var det när förre ÖB Bengt Gustafsson gick ut i en debattartikel på Newsmill i vintras och hävdade att Sverige av ekonomiska skäl och gällande arbetsrättsliga regler inte har möjlighet att hålla incidentberedskap dygnet runt.

Genom signal- och radarspaning lär Sveriges grannländer och de som förfogar över strategiska spaningsresurser ha en mycket god uppfattning om hur ”normalbilden” för svensk incidentberedskap. Om Bengt Gustafsson skulle ha rätt så skulle det i så fall endast vara en överraskning för svenska skattebetalare som förmodligen lever i tron om något annat. Regeringen har ingen anledning att vara överraskad eftersom man är den uppdragsgivare som lägger ambitionen i dessa frågor.

Uppgifterna om incidentberedskapens tider etc. är dock som sagt omgärdade av sekretess och det skulle inte förvåna mig om det kommer att inledas en undersökning om vem som har gett uppgifterna till SvD och därmed sannolikt brutit mot sekretessen.

Nu är i vilket fall som helst informationen ute. För rysk del lär det inte spela så stor roll då man ju själv lär ha full koll på var och när man flyger och med vilken avsikt. De enda som inte får reda på något om incidentberedskapen är den svenska allmänheten. Att skriva om incidentberedskapen är en balansgång i sekretessen och inlägg i ämnet får därmed avgränsas därefter.


För att påverka andra aktörer inom internationella relationer brukar man inom säkerhetspolitiken tala om fyra olika medel: diplomatiska medel, information, militära medel och slutligen ekonomiska medel. Ett exempel på det sistnämnda kan t.ex. vara ekonomiska sanktioner. Militära medel kan utgöras i ena änden av rena stridshandlingar och i andra änden av övningsverksamhet eller militär närvaro, såsom till exempel när USA sänder in ett extra hangarfartyg i Persiska Viken eller genomför flygningar över Sydkorea med strategiskt bombflyg. Man vill sända ett budskap. Att tro att situationen skulle vara annorlunda i Sveriges närområde är ytterst naivt. Det är bara att se på hur förra upplagan av övningen Zapad (år 2009) föranledde en samtidig svensk beredskapsövning på Gotland med i stort sett allt Försvarsmakten kunde ställa på fötter i normal organisation.

Det är dock aningen sorgligt att många först nu upptäcker att världen tydligen ser lite annorlunda ut än vad man trott. Det borde egentligen inte komma som en överraskning att händelser liknande den under påsken även förekommer i Sveriges absoluta närområde eller att den ryska övningsverksamheten och förmågan i närområdet kraftig ökat de senaste åren när pressen i våra svenska grannländer rapporterat om liknande verksamhet under en rad år.

Påskens händelse är intressant på en rad sätt. Den visar på att den svenska beredskapen då inte fungerade. Att man utifrån transpondersvar skulle kunna utläsa syftet med en flygning såsom försvarsmaktens insatschef Anders Silwer påstår i media, låter mycket, mycket märkligt. Nu fanns ingen svensk jaktincident att tillgå. NATO:s baltiska incidentberedskap, då i form av danska F-16 startades dock i vanlig ordning. I media förekommer uppgifter om att dessa skulle ha startat för att stötta Sverige. Jag delar inte den analysen. Den baltiska incidentberedskapen har som uppgift att markera NATO:s ståndpunkt avseende Baltikum och ingeting annat. Tar man denna start som incitament för att NATO täcker Sveriges brister begår man ett allvarligt misstag.

Vän av ordning bör nu ställa sig frågan om detta var en engångshändelse eller inte. Det intressanta med denna flygning var, som tidigare omskrivits på WW, att den demonstrerar en kraftigt ökad rysk förmåga då man parallellt genomförde tre stora övningar, varav två direkt ur fredstida beredskap (den nu avhandlade med strategiskt bombflyg samt den stora övningen vid Svarta Havet som Ryssland ej ansåg sig behöva förvarna om i enlighet med Wiendokumentet).

I somras genomförde Ryssland en annan flygning med tungt bombflyg i Östersjön, eskorterat av jaktflyg. Det som skiljde den gången från påskens var att man då passade på att släppa ett tydligt budskap i media genom ett pressmeddelande där man berättade att flygningen genomförts i Östersjön utan att kränka någon nations territoriella luftrum och att man genomförde den med skarpa kryssningsrobotar ombord. Vem som var mottagare av budskapet specificerades dock inte, men händelsen kan dock direkt jämföras med USA:s övningar med strategiskt bombflyg i Sydkorea i samband med att Nordkorea började skramla med kärnvapen. Återigen M:et i DIME. Sommarens händelse resulterade dock inte i något uppmärksammande i svenska media.

Ett gammalt bittert talesätt säger att man betalar för. Jag brukar hävda att krig är en materielsport, men de ekonomiska förutsättningarna styr självfallet även spelarlönerna och hur mycket man har råd att träna. Måhända har Bengt Gustafsson rätt. I så fall går vi en mycket dyster framtid till mötes då ett av Regeringens senaste uppdrag till Försvarsmakten där myndigheten i syfte att få pengarna att räcka till för de av regeringen alldeles för högt ställda kraven på bland annat materielinköp, uppdras att se över sina personalramar. Målbilden är att en betydligt högre del av personalen ska vara tidvistjänstgörande (det vill säga reservofficerare och dito specialistofficerare och soldater) och att antalet heltidstjänstgörande anställda ska utgöras av endast det antal som krävs för att driva Försvarsmakten en vanlig vardag. Med andra ord – inte påskafton. Jag rekommenderar vidare att läsa hos Väpnaren hur allokering av Försvarsmaktens resurser påverkar möjligheterna.


Summa summarum: Incidentberedskap är Sveriges i fredstid yttersta säkerhetspolitiska instrument. Att då misslyckas så kapitalt som man gjorde under påsken är inte förtroendeingivande för svensk försvarsförmåga. Till hösten kommer nästa förannonserade stora ryska övning i Sveriges närområde, där Ryssland, Vitryssland och övriga stater i CSTO ska öva försvar mot NATOs robotsköld. Förhoppningsvis finns det en bättre incidentberedskap då. Även om Sverige själv vill hålla sig utanför blir man automatiskt indragen i såväl NATOs egen övning Steadfast Jazz som övningen Zapad -13 då svenskt territorium för bägge sidor utgör en nyckel till militära operationer i Baltikum. Då vill det till att kunna uppträda trovärdigt, särskilt om man därtill avgivit en solidaritetsförklaring till såväl Baltikum som övriga EU.

Som tur är har flera svenska försvarspolitiker fastställt att Ryssland drar sig österut och ser sina största säkerhetspolitiska hot i söder och i öster. Tyvärr visar varken dispositionen av kvalificerad materiel eller andra indikatorer på samma sak. Inte heller verkar den ryske biträdande försvarsministern instämma. Låt oss heller inte för allt i världen glömma att de ryska försvarssatsningarna är en modernisering från "en mycket låg nivå", enligt flera moderata försvarspolitiker. Konstigt nog lyckas Ryssland trots ett decennium av mycket kraftigt ökade försvarsanslag och övningsverksamhet ständigt hålla sig på en låg nivå, medan alliansregeringen med med minskade försvarsanslag sedan 2006 lyckats bygga ett närmast otroligt bra svenskt försvar. Är det inte märkligt, så säg?

Att svenska media nu sent omsider börjar uppmärksamma vad som händer i närområdet är en välbehövlig vitalisering av svensk försvars- och säkerhetspolitisk debatt. Än så länge skrapar man dock bara på ytan. Det lär bli anledning att återkomma till dagens händelser såväl som andra i nya inlägg.


Media: SvD 1 2 3 4, SvD Direktrapportering, SvD Chat, SvD Ledare, SvD, Aftonbladet 1 2, 3, DN 1 2 3 4, 5, 6, Exp 12, SR 1 2 3 4 5 6 7, Corren, GP, SVT, Db, VG, BT, HBl, NT, 2, BLT, 2, SydS, 2, GP, VK, HD

Bloggar: Skipper, Cornucopia 1 2, Johan Westerholm, 2, OJ, Väpnaren, Staffan Danielsson, Borneo, 6:e mannen, Gyllenhaal, Rolf K Nilsson, Mikael Jansson, Westerholm och 6:e mannen på Newsmill

Vår beredskap är god – eller? (Uppdaterat 21.00)


"Ett land har alltid en arme. Antingen sin egen eller någon annans"


Mikael Holmström på SvD vet hur att leverera "bomber". Vid årsskiftet handlade det om "en-veckasförsvaret" och i dag fortsätter han att berätta om Sveriges incidentberedskap. Eller rättare sagt den obefintliga incidentberedskapen över påskhelgen.

Det var dessa flygplan Tu-22M3 som övade anfallsföretag mot Sverige

För den som är insatt i ämnet är det egentligen inga nyheter som Holmström förtjänstfullt nu lyfter fram i ljuset för allmänhetens beskådan. Att Ryssland numera genomför regelbundna flygningar över Östersjön med strategiskt bombflyg är inga nyheter. Försvarsmakten väljer normalt sett dessvärre att hålla dessa uppgifter hemliga (för vem kan man fundera över) och media har tidigare visat begränsat intresse för rysk aktivitet i vårt omedelbara närområde trots att aktiviteten har ökat kraftfullt.

Mer intressant är det däremot att först f.d. ÖB Bengt Gustafsson och att Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer nu bekräftar hur dålig, eller rättare sagt begränsad, den svenska incidentberedskapen egentligen är. Uppgifter om beredskap är normalt sett en av de mest skyddsvärda uppgifterna Försvarsmakten har att hantera i fredstid.

Med tanke på vilken enorm mediabevakning denna händelse fått under dagen så kan man från detta dra en snabb slutsats. Skillnaden mellan vad media och folk i allmänhet tror att Försvarsmakten kan göra, kontra vad som egentligen är genomförbart och vad vi har för disponibla resurser här och nu är stor, till och med jättestor.

Det vi ser just nu är resultatet av den konstanta nedmonteringen av Försvarsmakten som pågått med stor kraft sedan 1996 och framåt där Försvarsbeslutet 2004 blev dödsstöten. Hur fyra stridsflygdivisioner ska kunna upprätthålla incidentberedskap H24 samtidigt som man ska genomföra nationella och internationella insatser, deltaga i övningar, utbilda nya piloter och tekniker kan man fundera över. Lägg därtill på svenska arbetstidsregler... Det kanske är dags att fundera på om åtminstone en av de två JAS-divisionerna på F7 möjligen borde ominriktas till att bli en operativ stridsflygdivision? Men det är klart, industristödet på uppdrag av regeringen får vi inte glömma bort.....

Som påpekats tidigare så är vi mitt uppe i systemkollapsen där skillnaden mellan regeringens beskrivning av Försvarsmakten och verkligheten växer sig allt större för varje dag.

Då bloggkollegorna och media redan skrivit allt som bör skrivas i detta ämne (länkar här nedan) så blir ytterligare kommentarer överflödiga i sammanhanget. Men när debatten om svensk beredskap nu är i gång så kan man hoppas på att all beredskap kommer att ses över, så även den marina. Den interna diskussionen mellan Regeringen och Försvarsmakten borde rimligtvis inte enbart handla om att Försvarsmakten upprätthåller beredskap utan också vad den beordrade beredskapen ska klara av att göra och om de avdelade resurserna för detta är tillräckliga med hänsyn taget till vårt lands unika geografiska förhållanden. För detta skall också ekonomiska resurser följa med!

Avslutar detta inlägg med ett citat från en klok man twitter.

"Nu kommer följande ske: Försvarsmakten åläggs hålla H24 beredskap året om. Inga ökade medel tillförs"







F%C3%B6rsvaret%20%C3%B6verraskat%20av%20rysk%20milit%C3%A4r%C3%B6vning




Uppdatering 130422 kl 21:00:
SvD publicerar nu en intervju med insatschefen Anders Silwer. Att Silwer inte kan, och inte ska kommentera när, var och hur den svenska incidentberedskapen ser ut i detalj är inget konstigt. Sådant är sekretessbelagt och skall så vara. Mer anmärkningsvärt är de tidigare uttalandena om att "det inte är säker att man hade startat incidentroten även om man hade haft den i beredskap"

Här gör Silwer tyvärr ånyo ett självmål. Den omedelbara följdfrågan till Försvarsmaktens insatschef som tyvärr ingen förstod att ställa borde då vara "Om man inte väljer att starta incidentroten mot strategiskt bombflyg på väg mot Sverige, som dessutom är eskorterat av jaktflyg, vad skulle då vara ett incitament för att starta incidentroten?"

Tyvärr är det inte första gången Anders Silwer gör något märkliga uttalanden. Minns när han på Folk&Försvar uttalade sig i ytterst märkliga termer, vilket även ifrågasattes av andra, om att luftvärnsrobotar på Visbykorvetter inte behövs för att skydda det egna fartyget.


Media: SvD 1 2 3 4, SvD Direktrapportering, SvD Chat, SvD Ledare, Aftonbladet 1 2, DN 1 2 3 4, Exp 1 2, SR 1 2 3 4 5 6 7, Corren, GP, SVT, NSD

Bloggar: Cornucopia 1 2, Westerholm 1 2, OJ, Väpnaren, Staffan Danielsson, Borneo, Sjätte mannen 1 2, Gyllenhaal, Rolf K Nilsson, Mikael Jansson, Wiseman

Putins påskpresent självövar den säkerhetspolitiska debatten

Konstaterar att den mediala uppståndelsen kring den ryska flygövningen medför att den säkerhetspolitiska debatten tar ånyo fart. Den s.a.s. självövar utan inblandning från varken förbandsinstruktör eller Observationsplatsen. Gott nog.

Det kommer finnas anledning att återkomma, dock inte under denna vecka. Annan vht tar all uppmärksamhet i anspråk.

Tack Moskva!


Övningsangreppen mot två svenska mål

Två såna här Tu-22 plus fyra Su-27 knackade på hos oss under långfredagen.

Få bloggläsare har nog missat nyheten om övningsangreppen under långfredagen. Låt oss därför titta på en kortfilm (den nedanför) tagen under den nu rätt omskrivna flygövningen Ladoga-2013. Kanske vi i bild ser just de Su-27 som knackade på när vi inte var hemma.

Från flygövningen Ladoga-2013, via ryska militära TV-kanalen Zvezda.

Nästa gång kanske vi borde vara lite artigare och möta våra kära grannar när de gör sig sånt besvär. Vad ska de annars tro om oss?

Symbolik i rysk maktdemonstration

Idag släpptes nyheten av Mikael Holmström i SvD (hans chat här) om att ryska bombplan hade avvikt mot Sverige och Gotska Sandön och Sverige hade ej haft några flygplan på incidentberedskap  (det var långfredagen) och NATO hade skickat två flyg från Litauen som skuggat planen från håll (DN, Aftonblaskan, Expressen 1, 2).

Krigsplanering Foto: Wikipedia

Planering Foto: Wikipedia

Det incidenten betonar är det desto viktigare att se förhållandet mellan Sverige och Ryssland som två entiteter som försöker påverka varandra politiskt genom olika medel, snarare än att Ryssland skulle invadera Sverige. Johan Thunberger spekulerar i SvD att Ryssland visste, genom underättelseinhämtning, att Sverige inte hade någon beredskap vid detta tillfälle och ville betona det. Denna typ av aktivitet sänder flera och tydliga signaler från Ryssland till Sverige. Man känner sig trygg att demonstrera en militär överlägsenhet och brister i svensk förmåga. Jag har skrivit tidigare om hur det svensk-ryska förhållandet och militärmaktens roll kan förstås.

Annika Nordgren-Christensen poängterade på Twitter att detta var nog kontraproduktivt från rysk sida om man ser NATO och dess utvidgning som det främsta hotet mot Ryssland. Jag ser provokationerna främst drivna av inrikespolitisk logik med vetskapen om att NATO objektivt inte skulle utgöra något hot mot Ryssland i sig, utan enbart för extraterritoriell maktutövning. Från det perspektivet kan det snarare ge ökat bränsle till de delar av det ryska etablissemanget som tjänar på denna typ av problem och på Rysslands militära upprustning. En ytterligare intressant aspekt som slog mig var att det var trots allt NATO-plan som tog vid och följde de ryska planen när den svenska incidentberedskapen var sänkt. Vad säger de om Sveriges militära alliansfrihet i ryska ögon?

För övrigt försvarar sig Carl Bildt med att vi svarar inte på allt. Som Oplatsen påpekar missar detta poängen, i detta fall hade vi inte möjlighet att välja att svara, för vi saknade beredskap.

Uppdatering 20.36 länklista (Tack Skipper!): 

Bloggar: Skipper, Cornucopia 1 2, Westerholm 1 2, Väpnaren, Staffan Danielsson, Borneo, Sjätte mannen 1, 2, Gyllenhaal, Rolf K Nilsson, Mikael Jansson

#svfm


Postat i:NATO, Ryssland Tagged: Försvarsmakten, Krigföring, Putin, Stormakt

Svenskt flygvapens förmåga



Jag kapar åt mig lite tid trots att jag nog borde lägga energi på annat men det svenska försvarets ”(o?)förmåga” kräver lite engagemang. Detta inlägg som är det första på länge kommer att resonera kring vad som hänt och vad flygvapnet genomfört under år 2013.s första del.

Den elfte januari påbörjade 172.a divisionen ombasering till Nellis Air ForceBase för övning Red Flag. En övning som blandade in åtta stycken JAS39, pågick under två veckor där man flög många flygtimmar. Divisionen lättade i början på februari för att återvända hem, samtidigt påbörjades hembaseringen för markpersonalen och materielen. Väl hemma ska arbetstid omfördelas (inarbetad tid tas ut i ledighet). Flygmaskiner ska underhållas, verktygssatser och reservdelar/utbytesenheter ska omhändertas för kassation, reparation eller återställande i förråd. En sådan här övning tär rätt så kraftigt på de inblandade, med principerna för dagens insatsförband och försörjningen av JAS 39-systemet så kommer det att bli rätt så lång tid som tas i anspråk för återhämtning. Med tanke på Riksrevisionens rapport: Skr 2012/13:97 inser vi att stora delar av F17 och resten av flygvapnet tagits i anspråk för att kunna genomföra denna övning.

Efter Red Flag övningen påbörjade de svenska stridsflygdivisionerna tillsammans med flygbasbataljonerna förberedelser för att genomföra övning och utveckling av de svenska flygstridskrafterna, Övning TTP i norr. En övning som direkt övergår i Flygvapenövning 2013. I princip hela flygvapnet med stöd- och utbildningsförband är involverat i förberedelser, genomförande och återhämtning under tiden februari till april för att genomföra dessa två övningsveckor där man övat ombasering av flygbasbataljoner, ledningsförmåga och stridsflygdivisioner.

I samband med återhämtningen efter TTP-övning och flygvapenövning genomförs förberedelser för övning Frisian Flag i Holland. En övning som pågår än. Förvisso mindre omfattande än Övning Red Flag med avseende på logistikförberedelser och uttagen flygtid för ombasering men i praktiken mycket krävande för stridsflygdivisionerna och flygbasbataljonerna.

Vi ser alltså att första delen av år 2013 varit fulltecknad för flygvapnets del och ska vi ställa det mot incidentberedskap på Visby eller Uppsala/Ärna så måste flygvapnets utvecklingsambitioner minska rejält.

Enligt Chefsingenjören:
Skulle insatsbehovet sänkas till att flygplanen ska vara på plats inom 15 minuter så kan dom från Ärnabasen ha beredskapen på backen och endast vid behov starta. Då räcker det med två flygplan och ett i reserv samt två pass om ca fyra tekniker och tre piloter.

Då vet vi grundförutsättningarna och kan klä på den här uppställningen med overhead. För att bedriva flygtjänst ifrån ett flygfält krävs det att det finns flygtrafikledare, R3 för att hålla räddningstjänst och rena banor. För piloterna krävs det säkerhetsmaterieltekniker för att hålla efter flygutrustningen såsom hjälm, flytväst, G-dräkt. Det ska finnas en förmåga att ta hand om materialet som efter en flygning. För flygteknikernas del så krävs det en förmåga att ta emot materiel som skickas någon ska kunna hantera luftvärdighetsfrågor, det ska finnas en beredskap att ersätta flygplan på flygbasen. Vi ska kunna bevakning och förmåga att hantera flygplanammunition och motmedel. Vi ser att stora delar av en flygbasbataljon och stridsflygdivision går åt för att hålla utbaserad jaktflygberedskap. Tar vi med uthållighetsaspekten i form av reglerad arbetstid, vi vill ändå inte ha trött och sliten personal som hanterar flygsäkerhetspåverkande materiel och processer och riksrevisionens rapport så kommer vi att använda nästan hela den basbataljon som tas i anspråk för jaktberedskapen med en rote. Ska vi hålla en beredskap att ladda upp en grupp (fyra flygplan) med mer än automatkanon och rudimentärt motmedel så kommer det således att påverka ett sjuttiotal individer som då ska ha beredskapsersättning, arbetstidsplaneras, m.m.

För att hålla den incidentberedskap som vissa hycklande försvarspolitiker verkar kräva så lär vi ha genomfört övning Red Flag med lägre ambition men ingen fullständig TTP och Flygvapenövning samt övning Frisian Flag med låg ambition.

Frågan är då vilken möjlighet flygvapnet då har för utveckling om vi ska upprätthålla adekvat beredskap? Min åsikt är klar, vi riskerar inte ”Systemkollaps”, vi befinner oss i systemkollapsen, för att motverka detta bör flygvapnet få duka upp Uppsala/Ärna med materiel precis som vi hade flygbaser innan Försvarsbeslut 2004 men oavsett så skulle vårens ryska övningsserie ha lett till att vi inte kunnat genomföra vår övningsserie och utveckling så att vi kan möta IO14.

J.K Nilsson

Rysslands budskap till Sverige: ”Skärp er”

Gårdagens tillkännagivande om att ryskt flyg under påsken övade mot mål i Sverige, alltså prövade vår incidentberedskap, har blivit nyhetsstoff där FM insatschef Anders Silwer lugnt bekräftar det hela med kommentaren att ingen hotbild mot Sverige föreligger. Det inte Silwer nämnde var att det finns flera liknande händelser i relativ närhet som inte har fått publicitet. Att Sverige inte har incidentberedskap 24 timmar per dygn i form av startberedda Jas-plan är inget nytt. Sverige hade inte ens under kalla kriget, utom vid vissa tillfällen, 24 timmars jaktflygberedskap under hela dygn. Däremot så har, liksom under de senaste 50-60 åren, det skett ständig radarövervakning dygnet runt årets alla dagar av Luftbevakningen.

Att enbart jämföra med styrkebeskeden från förr tjänar inte alltid något syfte. Däremot kan vi konstatera att vi har i praktiken två insatsberedda jaktflygdivisioner (där även spaningsinsatser ingår) vilka kan sättas in omedelbart. Övriga divisioner ligger i en lägre nivå enligt det cykliska system som används. Det innebär att det finns runt trettio piloter användbara. Lägg därtill de snaror landet självt har lagt ut i form av allt från arbetstidsbegränsningar till koncessionsbestämmelser vid flygplatser vilket i praktiken ger kraftiga begränsningar i tillgängligheten.
Det Ryssland säger är förmodligen att vi i Sverige ska skärpa oss. Det tjänar Rysslands syfte att Sverige har ett starkt försvar och även bibehåller sin alliansfrihet, i praktiken innebärande ett icke medlemskap i NATO. Det minskar risken att NATO ytterligare blir förstärkta i Norden och kring Östersjön och i ryska ögon är det det strategiskt viktigt Området blir inte ett NATO-dominerat geografiskt område om än att Sverige i praktiken ställts sig väldigt nära NATO.
Allt går att sammanfatta med att säga att Sveriges säkerhetspolitik är kraftigt ifrågasatt.



Recension: Midsommargryning

Året är 2023. Tio år efter det att Sverige förlorat Gotland efter den ryska överraskningsattacken under det s.k. "Mellandagskriget". Svenska politiker har börjat vänja sig vid det faktum att Republiken Gotland numera är "självständig" under rysk kontroll. Men alla har inte vant sig. Alla har inte glömt. Erik, hjälten från striderna på Gotland för 10 år sedan, har gjort spikrak karriär och är numera ÖB. En ÖB som svenska politiker vill bli av med då hans hårda hållning mot Ryssland förnekar Sverige att få ta del av den olja som ryssarna funnit på Gotland. Men ÖB har egna planer. På midsommardagens morgon inleder svenska trupper strid för att återta Gotland. Upptrappningen har dolts av den stora försvarsövningen "Midsommardans". ÖB har planerat detta utan att politikerna fått insyn.

Lars Wilderäng, a.k.a. Cornucopia, är tillbaka med uppföljaren på sin förra succébok "Midvintermörker". Jag tyckte mycket om första boken, då den tog upp många av de aktuella problemen med svensk säkerhetspolitik. Satsningarna på internationella insatser på kostnad av förmågan att försvara Sverige. Neddragningen av militär närvaro på Gotland. Samling av alla militära enheter på ett fåtal fredsflottiljer/regementen, vilket gör de mycket sårbara för strategisk förbekämpning. Den ökade geostrategiska betydelsen i närområdet med bl.a. den ryska satsningen på gasledningar genom Östersjön. Georgienkriget 2008 och den ryska militära upptrappningen. Visbykorvetternas avsaknad av luftvärn m.m. Den som hänger med i vad som händer inom svensk säkerhetspolitik kände därför igen sig i alla problemområden som togs upp i "Midvintermörker".

Denna aktuella stämning kan naturligtvis inte förekomma i den nya boken. Handlingen utspelar sig trots allt tio år framåt i tiden och efter ett krig som (ännu) inte inträffat. Försvarsmakten har ställts om enligt de idag beslutade ramarna för Insatsorganistion 2014. Dessutom har man givetvis baserat på erfarenheterna från kriget tvingats göra anpassningar som idag inte ens finns i de svenska politikernas drömmar. Verkligheten i boken är därför långt ifrån Sverige av idag. Detta gör att man som läsare måste fundera för att kunna ta ställning till ett antal känsliga frågeställningar som belyses i boken.

- Hur mycket skulle svenska politiker ge efter för att få politisk stabilitet? Vad gör de för att få stöd av EU och IMU för att sanera den svenska ekonomin som havererat efter kriget för 10 år sedan? Är de beredda att släppa alla svenska krav och erkänna Republiken Gotland?

- Vilken sida tar svensk polis när politiker och militärer drar åt varsitt håll?

- Vem är en svensk yrkesarmé lojal mot? Politikerna eller sina befäl? Särskilt när befälen är hjältar från ett krig som alla militärer känner att de förlorat. Detta är en intressant fråga då den typ av yrkesarmé som Försvarsmakten går mot tillsammans med slopandet av värnplikten mycket väl kan skapa en subkultur med värderingar och åsikter skild från allmänheten.

- Vilken sida skulle invånarna på Gotland ta? Ryssland som infört skattebefrielse för invånarna eller Sverige som lämnade dem åt sitt öde? Trots allt innebär nya strider att det oundvikligen blir nya civila offer. Jämför med hur civilbefolkningen i de ockuperade länderna i Europa under VK2 agerade mot tysk närvaro.

- Hur skulle en svensk Stay Behindgerilla fungera? Lärdomen de allierade fick efter kriget var att det var svårt att starta en motståndsrörelse efter att fienden intagit ett land. Därför måste den förberedas i fredstid.

Som svensk läsare får man sätta sig in i den situation som många människor befinner sig i runt omkring i världen idag. Hur ser Georgiska medborgare på den ryska närvaron i Abchazien och Sydossetien? Hur kommer det sig att EU valde att blunda efter Georgienkriget 2008? Kan franska försäljningar av militärmateriel till Ryssland och tyska köp av rysk gas ha något med saken att göra? Skulle EU blunda om det gällde Gotland? Hur ser Japanska medborgare på tvisten med Ryssland om ögruppen Kurilerna.

Det har gjorts försök att få svenska folket att sätta sig in i andra människors vardag. Jag kommer ihåg den gamla svenska TV-serien "Det finns inga smålänningar" där man fick sätta sig in i palestiniernas situation. Den  serien går nog inte att sända på svensk TV en gång, med tanke på kritiken förra gången och att dagens politiska klimat styrts mer åt höger. Men, man kan säga vad man vill om det politiska innehållet i TV-serien, ur en mänsklig synpunkt så kan jag fullt förstå hur människor reagerar under ockupation och förtryck.

Precis som i förra boken så är jargongen och stämningen mycket autentisk. Wilderäng har nog fått hjälp av diverse personer som är insatta i militär stridstaktik. Bl.a. har Skipper i ett inlägg erkänt att han haft del i granskningen av de marina operationerna. I bokens efterord så tackar Wildräng bl.a. "Morgonsur", W, P.R, "Stingray" och P.

Som flygnörd så är det trevligt att se att Flygvapnet fått sina JAS 39E Gripen operativa. Man har dessutom fått tillgång till en del nya vapen. Rb 18 KEPD-350 Taurus för att slå ut fasta anläggningar på mycket långt håll. Mot sjömål så har man fått Rb 15 Mk4.

"På den här höjden skulle det fortsätta vara mörk i ytterligare tjugo minuter innan solens strålar letade sig över horisonten över Baltikum och lyste upp överstelöjtnant Sven Borgs JAS 39E, där han låg på 18.000 fots höjd över den fortfarande kolsvarta Östersjön. De fyra JAS-planen hade precis passerat över Landsort och det var bara minuter innan de skulle vara framme vid den gotländska territorialvattengränsen norr om Gotska Sandön. Sandön var fortfarande omtvistad, och normalt tog den ryska incidentberedskapen all flygning mot ön som en provokation.

I nattens mörker var Sven tacksam för den i hjälmen integrerade bildförstärkaren. Han tittade först åt höger och sedan åt vänster för att stämma av att de andra tre planen låg i formation. Rotekamraten låg något bakom honom för att kunna skydda honom bättre.

Alla planen var utrustade likadant med fyra IR-jaktrobotar Rb 99 IRIS-T (Anm: här är ett av få upptäckta faktafel i boken. IRIS-T går redan idag under benämningen Rb 98 i Flygvapnet. Rb 99 är den amerikanska AIM-120 AMRAAM) var och tre stora avlånga klumpar. Dels den sedvanliga extratanken under buken, dels två Robot 18 KEPD-350 Taurus. Normal skulle de, förutom de två kryssningsrobotarna, ha haft två IRIS-T och två Rb 101 Meteor, men för den här delen av uppdraget fungerade bara IR-robotar."

Det är inte bara Flygvapnet som moderniserats. Luftvärnet har fått sig en rejäl välbehövlig upplyftning med EldE 99 NASAMS 2 och RBS 100 Aster 30. Marinen har fått nya korvetter av Borgholmsklass. De planerade A26 ubåtarna är operativa. Arméns Archerhaubitsat är operativa. Dessutom så nyttjas en särskild cyberkrigföringsenhet.

Men precis som i verkligheten så har även fienden fått tillgång till nya vassare vapen. Ryssarna har befäst Gotland med Su 50 med NATO-beteckningen "Flatline", vilket jag tycker är passande. De har bl.a. ny intressant teknik som optisk maskering, vilket inte är så science fiction som det låter. Det studeras t.o.m i Sverige för närvarande. De franska Mistralhelikopterkryssarna är färdiglevererade och utgör ett hot då trupperna på Gotland kan förstärkas.

Sammanfattningsvis så blir mitt omdöme om "Midsommargryning" att den är inte lika bra som "Midvintermörker", men trots det mycket läsvärd. Jag hade svårt att lägga från mig boken och sträckläste den på kort tid. Jag gillar språket och upplägget med flera parallella handlingar på marken, på havet och i luften. Att Wilderäng dessutom passar på att ge en spark åt svenska politikers flathet gör bara historien desto mer trovärd. Jag ser därför med förväntan fram emot bok nummer tre.

Se även Cynisk, Aldabergr och Sjätte mannen.

Gästinlägg: "Pooling and sharing" av incidentberedskap – en reflektion (uppdaterad 22/4 06.05)

Nedan följer reflektioner av Peter Neppelberg kring tidigare ÖB Bengt Gustafssons uppgifter om att Sverige inte har förmåga att bedriva incidentberedskap med jaktflyg dygnet runt samt ordföranden i försvarsberedningen Cecilia Widegren strävan att skapa en nordisk incidentberedskap.

 Det är populärt i försvarsdebatten att hävda att framtidens hot är mer komplexa, oförutsägbara och av en annan typ än tidigare, varvid kravet på traditionell militär förmåga kan nedgå när nu hoten istället tar formerna av terrorism, IT-angrepp med mera.

 Jag anser detta vara ett feltänk. Asymmetrisk krigföring i form av terrorism och IT-angrepp ersätter inte tidigare krigföring, utan kompletterar den. Hotbilden blir bredare, men kravet kvarstår att kunna möta även de traditionella hoten. Inget sätt rusta sig inför framtiden är lika bra som att ha en god och bred grundförmåga. 

 Vi har de gångna dagarna åter sett terrorismen visa sitt fula tryne. Den här gången i form av bombningen av Boston Marathon. Med tanke på att terrorismen i svenska utredningar gång efter annan pekats ut som ett av de största hoten mot det svenska samhället finns det mycket starka skäl att diskutera de uppgifter som Bengt Gustafsson presenterat, liksom den ringa till obefintliga samövningen av försvarsmakt och polis. Scenarierna med kapade flygplan respektive finlandsfärjor förskräcker. Att inte agera då dessa brister såväl påverkar förmågan att möta de traditionella hoten som de nya moderna som försvarspolitiker hellre vill diskutera, är inte bara beklagligt utan ställer allvarliga frågetecken kring om viljan att agera överhuvudtaget finns när man med små medel snabbt skulle kunna förbättra skyddet mot terrorism.

 Wiseman

 ––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––– 

Svensk JAS 39 eskorterar litauisk C-27J som spelar flygplan med vilket flygledare förlorat radiokontakten. Foto: NATO HQ AIRCOM Public Affairs

"Pooling and sharing" av incidentberedskap – en reflektion

Grundförutsättning för att kunna vara med i pooling och sharing med andra länder av tex incidentberedskapsflyg så fordras att Sverige har en grundförmåga att genomföra detsamma inom det egna luftrummet. Har vi då denna förmåga 24 timmar över dygnet 365 dagar om året?
Gamle ÖB Bengt Gustafsson skriver på Newsmill:

”Vi kan inte ens med vår nuvarande och förhållandevis starkaste försvarsgren, flygvapnet, och våra gällande arbetstidsbestämmelser i fred under veckans alla dagar upprätthålla 24 timmars omedelbar beredskap med en rote flygplan.”

Han om någon vet vilken beredskap vi hade under det kalla kriget som slutade med murens fall. ”Vår beredskap var god.” Det fanns milostaber, sektorstaber , kustflotta och försvarsområdestaber med beredskap 24 timmar om dygnet. Resurser var beredskapsförband i form av fartyg, flygplan och markförsvarskompanier och plutoner gripbara ”där och då”. För Flygvapnets del handlade det om ca 10 flygflottiljer med basförband, 20 kvalificerade stridsflygdivisioner och ett 10 tal stridsledningscentraler. Att med de resurserna hålla en beredskap i princip dygnet runt med jakt och spaningsflygplan var inga problem.

Sovjetunionens upplösning under 1990-talets början och den avspänning som startade när Jeltsin blev Rysslands president innebar en kraftig neddragning av det svenska försvaret vilket är väl beskrivet av bland andra Wilhem Agrell. Regementen, flottiljer, staber och förband avvecklas under 1990-talets slut. Beredskaps-, mobiliserings- och stridsplaner blir obsoleta och malpåseställs för gott. Vår incidentberedskap, i luften på sjön och på marken, påverkades självklart när antalet förband minskade och pengar skulle sparas.

Vid millennieskiftet fanns fortfarande 6 flygflottiljer med basförband och krigsflygbaser, 12 stridsflygdivisioner samt ca 5 stridsledningscentraler. Vi kunde fortfarande upprätthålla en godtagbar incidentberedskapsförmåga med uthållighet över hela Sverige inklusive huvudstaden. Gotland var fortfarande militäriserat och kunde vara ”värd” för våra incidentberedskapsdivisioner under en längre tid.

2004 år försvarbeslut var dramatiskt. Riket försvaras bäst någonstans långt bort och själva försvaret av Sverige överlåts till någon annan som i bästa fall kommer till vår undsättning. ”Långtbortistan-doktrinen och nånannanismen” införs som begrepp i svensk försvarpolitik. Interoperabilitet blir honnörsordet för dagen. Evig fred råder och alla försvarsfunktioner blir helt ”fredsanpassade” vad gäller tex förnödenheter, reservdelar, underhåll, bevakning osv. Som krona på verket avvecklas värnplikten. Försvarsbeslutet innebar ett paradigmskifte för svenskt försvar, mer omvälvande än alla tidigare försvarsbeslut i modern tid.

Flygvapnet, som enligt Bengt Gustafsson fortfarande är vår starkaste försvarsgren, består idag av två stridsflygflottiljer med två basbataljoner och 4 insatsdivisioner JAS 39 C/D med ca 80 piloter vid Ronneby och Luleå samt två stridsledningscentraler. Utöver det finns en flottilj med två utbildningsdivisioner vid Såtenäs som kan lösa enklare beredskapsuppgifter under fred.

Man behöver knappast vara ett snille för att inse att med den numerären är vi inte ens i närheten av den förmåga vi hade under kalla kriget vad avser uthållighet eller beredskap över ytan. När resurserna brister gäller det att ha förvarning i form av en god underrättelsetjänst som gör att beredskap kan utökas eller på annat sätt växlas upp vid tex större övningar eller andra händelser i vårt närområde som kan påverka oss. Brister larmklockorna eller underskattar man utvecklingen av olika skeenden hamnar man ohjälpligt på efterkälken.

Vilken beredskap har Sverige då med sina stående och ständigt insatta förband som det så fint heter på militär nysvenska? Är beredskapen mot tex en extraordinär händelse som ”rogue aircraft” idag verkligen bättre än med det gamla invasionsförsvaret från igår? Är vår beredskap verkligen god och isåfall, jämfört med vad?

Det ankommer knappast på mig att svara på dessa frågor utan jag hoppas att Sveriges folk och dess valda företrädare i Sveriges riksdag och regering som är Försvarsmaktens uppdragsgivare ställer dem till ÖB och försvarsmaktsledningen.

Min uppfattning är att det finns många hål att täta i staketet som skall skydda nationen Sverige. Alla hål går inte att täppa igen men förhoppningsvis kan vi kanske stänga några grindar som idag står helt vidöppna.

Vänligen
Peter Neppelberg
Se även reportage från samövning mellan NATO och Sverige kring flygplan där radiokontakt förlorats

Uppdatering 22/4 06.05: Svenska Dagbladet skriver idag på morgonen om att ryska bombflygplan under påsken övade anfall mot Sverige under påsken vid en tidpunkt på dygnet då det inte fanns någon svensk incidentberedskap tillgänglig. Nu hinns det inte med, men till kvällen blir det att kommentera SvD:s artikel i ett inlägg.

DN, SvD, Aft, SvD, Aft, SR, SVT

(s) – ”En mycket medveten upprustning på den ryska sidan”

Intervjun är den första i en serie om förhoppningsvis åtta intervjuer med riksdagspartiernas försvarspolitiska talespersoner. Jag har ingen ambition i denna att göra berättande intervjuer som beskriver miljöerna som Svenska mässan i Göteborg och försvarsutskottets kansli eller själv kommentera skeendet, utan det blir raka frågor och svar. Jag har heller inte ambitionen att bedriva s.k skjutjärnsjournalistik med mycket kritisk vinkel och upprepa uppföljningsfrågor kring ett särskilt tema. Här finns istället en möjlighet för partierna att tala till punkt och för läsarna att dra sina egna slutsatser om det sagda. Först ut är ordföranden i Försvarsutskottet, Peter Hultqvist (s).

- Vad är socialdemokratisk försvars- och säkerhetspolitik?

Vi tror på den militära alliansfriheten och ett aktivt samarbete med andra länder, EU, NATO samt deltagande i FN-operationer.

Vi tycker att den nationella dimensionen måste stärkas, och det hoppas vi blir resultatet av Försvarsberedningens arbete. Vi måste ha en fungerande nationell försvarsplanering, och en förmåga och styrka som ger en tydlig bild av att vi vill värna vår territoriell integritet. Där är beslutet om uppgradering av JAS Gripen ett viktigt steg.

Vi anser att bred folkförankring är viktig. Det nuvarande personalförsörjning är problematisk med dels avhopp och dels den låga andelen personal i internationella operationer, som inte är i paritet med det som det nya systemet var planerat för. Vidare måste vi satsa på att bygga kompetens bland svenska folket för att hantera olyckor, kriser och konflikter. Den nuvarande personalförsörjningen måste kompletteras med en sådan del.

I Riksdagen måste vi definiera nationella säkerhetsintressena, där stridsflyget och undervattenssystemen är kärnan. Dessa måste stå över diskussionen och inte vara föremål för internationell upphandling. Vi vill ha en ordentlig långsiktig uppgörelse om materielförsörjningen, där det rapporterats ett underskott med 30 Mdr kronor.

Vi bör se över Gotlands situation med tanke på att det sker omfattande olje- och gastransporter i Östersjön och en gasledning genom svensk ekonomisk zon. Därför är en svensk marin närvaro och ett bra luftförsvar i anslutning till Gotland viktigt.

En huvudfråga är att utveckla nordiskt försvarssamarbete. Vi är beredda att jobba intensivt för att fördjupa samarbetet med övningar, operationer, utbildning, militär förmåga och utveckling av vapensystem.

- När bedömer du att IO 2014 är införd – fullt övad med sin materiel?

Det är en svår fråga för Försvarsmakten flyttar fram sina bedömningar till 2022-2023. Det finns en problembild kring insatsorganisationen och det kommer att krävas ordentliga åtgärder. Man måste vara beredd ompröva, arbeta på nya sätt och ha ett öppet sinnelag för att nå målet.

- I händelse av en väpnad konflikt i vårt närområde i framtiden, vilket eller vilka områden i Sverige bedömer du skulle då vara mest utsatta?

Det är en oerhört svår fråga, det kan bli för mycket spekulationer. Sanningen om militära scenarion är att de kännetecknas av just oförutsägbarhet och osäkerhet.

Men vi måste förhålla oss till att det sker omfattande olje- och gastransporter i Östersjön och att det går en gasledning genom svensk ekonomisk zon i anslutning till Gotland. Detta bör leda till en marin närvaro och ett bra luftförsvar i området, men jag vill inte peka ut några områden för eventuella framtida konflikter.

- Hur ska vi förhålla oss till de ryska satsningarna på sina militärutgifter?

Det de gör är en uppbyggnad av militär förmåga. De har en omfattande planering för detta och de ska förnya materielen till 70 % kring 2020. Når de bara hälften har de höjt sin militära förmåga betydligt. Vi ser också ett intensivare övnings- och underrättelsemönster. Den ryska viljan att utveckla sin militära kvalitet och förmåga är oerhört tydlig. Detta ska dock inte sammanblandas med ett hot, utan det är den militära förmågan som vi ska diskutera.

Beslutet om uppgradering av JAS Gripen var ett sätt att förhålla sig till uppgradering av bland annat det ryska flygvapnet. Det är ett grundmotiv för beslutet, så vi har redan börjat förhålla oss till detta. Att så småningom beställa två nya ubåtar är också ett sätt att förhålla sig till det här som sker.

Jag tror att beredningen måste vara noga i sin säkerhetspolitiska analys. Det gäller att se det som händer i Ryssland och dra slutsatser för förmågan att klara balansen i Östersjön, i och under havet, i luften och tänka 10-15-20 år framåt. Hur man håller balanser och förhåller sig till militär förmåga är det centrala, detta är inte ett alarmistiskt diskuterande kring olika typer av hot.

Att uppnå rätt balans är också ett sätt att undvika framtida hot och tillspetsade situationer. Det är ett sätt att bidra till säkerhet. Genom fördjupat samarbete i Norden för att lösa problem skapar vi också balans. Bara genom den regelbundna övningsverksamheten på Nordkalotten med de tre flygvapnen (Sverige, Finland, Norge – Red anm) signalerar vi till omvärlden att här finns en militär förmåga som i ett skarpt också möjligen kan användas på ett gemensamt sätt. Det finns inga beslut om detta på något vis, men det finns en kapacitet här – som är en signal till omvärlden.

- Ni har haft en stor inflytandemakt halva tiden av 2000-talet. Vilket är det sämsta beslut ert parti har tagit eller medverkat i under den tiden?

(Lång paus) Jag vill inte recensera mina företrädare, det leder inte särskilt långt. Dagens situation är annorlunda. Vi har ett förändrat läge än vad som fanns kring 2004-05. Vi har idag en mycket medveten och trendmässig upprustning som sker på den ryska sidan exempelvis. Det hade de inte på samma tydliga sätt vid den tidpunkten. Så det har skett en förändring som man måste ta till sig.

- Om ni skulle få lika stort inflytande igen efter valet 2014, vilken är den viktigaste ändringen ni vill göra av den nuvarande politiken?

Det är en knivig fråga, det behövs ju åtgärder över ett brett spektra. Absolut viktigast är personalförsörjningen skulle jag säga. Vi måste få stabilitet i rekryteringen och att soldaterna stannar. Vi kanske måste jobba med lönepremier, sociala villkor och vidareutbildning. Det i kombination med att hitta en ny modell för att stärka folkförankringen och kompetensen i hela samhället kring dessa frågor, vilket också inverkar på rekryteringen till FM, är den viktigaste åtgärden.

- Ni säger att vi måste göra en ordentlig omvärldsanalys, men ändå vill ert parti inte diskutera frågan om ett hypotetiskt medlemskap i NATO? Varför?

Det är vår politiska tradition att verka i militär alliansfrihet. Vi tror inte ett medlemskap är lösningen på Sveriges situation. Vi ligger där vi ligger och vi är nära sammanlänkade med Finlands situation och deras utveckling. Vi tror mer på ett fördjupat nordiskt samarbete som på ett konkret sätt visar resultat genom att bygga gemensam kapacitet och styrka. Vi övar också med Norge, Danmark och Island. Detta ger ett fördjupat samarbete, och ger en signal till omvärlden där vi kommer, om vi lyckas, ge en ökad stabilitet.

Det ger ett mer konkret resultat än att ha en debatt som sliter på samhället och delar befolkningen, och där det finns ett begränsat stöd i både Sverige och Finland för medlemskap. Det är bättre att lägga kraften på något som har ett stöd bland folk. Jag vill dock understryka att vi har ett djupt och gott samarbete med NATO i alla frågor som ligger utanför kollektivt försvar.

- Vid er kongress bifölls ert förslag som talar om en ”markoperativ tyngdpunkt”, men ändå medverkade ni till en satsning på Gripen i höstas och nu talar du om nya ubåtar. Hur går det ihop?

Du kan inte ställa det ena mot det andra, dessa saker kompletterar varandra. Om vi inte uppgraderar Gripen, då har vi inte ett relevant Flygvapen i framtiden. Då har det i sin tur en avgörande effekt på den markoperativa delen. Fungerande markoperationer kräver att man försöker få ett grepp över luftrummet.

Är det så att vi kommer att satsa på ubåtarna, att förnya dem, vilket jag förutsätter och innerligt hoppas, så stärker vi vår position i Östersjön. Om vi inte gör det, då förlorar vi en av våra viktigaste underrättelseplattformar. Dessutom är ubåtarna en oerhörd viktig kärna i vår svenska marin. Skulle vi inte ha ubåtar då minskar vi vår förmåga oerhört kraftfullt. Dessa två förmågor är strategiska och ska inte ställas mot arméstridskrafterna. De ingår alla i en helhet och kompletterar varandra.

- Ni har kritiserat regeringen för brister i kostnadstäckningen. Hur ska ni finansiera de brister som alla experter säger finns när ni ännu inte lagt en högre budget än regeringen?

Vi har ökat budgeten så att vi ligger lika totalt. Sen har vi satsat mer på förbands- och materielanslaget än vad regeringen gör. Vi är också beredda att omfördela 300 miljoner årligen, vilket Försvarsmakten också nu har föreslagit, från internationella insatser till materiel. Vår inriktning är då Gripen för att täcka delar av det finansiella glappet som är på 5,5 Mdr de första tio åren. Om vi hade kommit överens om det, så hade vi kunnat gå vidare att diskutera hur de andra 2,5 Mdr skulle lösas. Men regeringen ville inte diskutera och sa nej.

Det här borde breddas utanför regeringen, och vi borde reda ut det här från en bred position i Sveriges Riksdag. Vi har ju haft en debatt om Genomförandegruppen 2008, som blev kraftfullt kritiserad av Riksrevisionen. Det är bland det mest skarpa, kritiska dokument jag läst under hela min politiska bana. Det här måste ju regeringen ta till sig och förändra sitt arbetssätt. En av punkterna var att man gick förbi riksdagen, och då borde man ju ha en större öppenhet mot oss andra.

Leda från täten


I USA finns ett uttryck som heter något i stil med "...everything but the kitchen sink". Med det menar man att man satsar allt för att nå ett mål eller för att stoppa en motståndare. Men det finns exempel när man t.o.m. är beredd att satsa mer än så. I varje fall en toalettstol!

Ovanstående bild, som jag hittade när jag slösurfade på nätet, fick mig att börja undra kring historien bakom bilden. Efter en kort stunds letande hittade jag denna berättelse.

572 was flown by CDR C. W. "Bill" Stoddard. His wingman in 577 (which was my assigned airplane) was LCDR Robin Bacon, who had a wing station mounted movie camera (the only one remaining in the fleet from WWII).

The flight was a Dixie Station strike (South Vietnam) going to the Delta. When they arrived in the target area and CDR Stoddard was reading the ordnance list to the FAC, he ended with "and one code name Sani-Flush". The FAC couldn't believe it and joined up to see it. It was dropped in a dive with LCDR Bacon flying tight wing position to film the drop. When it came off, it turned hole to the wind and almost struck his airplane. It made a great ready room movie. The FAC said that it whistled all the way down.

The toilet was a damaged toilet, which was going to be thrown overboard. One of our plane captains rescued it and the ordnance crew made a rack, tailfins and nose fuse for it. Our checkers maintained a position to block the view of the air boss and the Captain while the aircraft was taxiing forward. Just as it was being shot off we got a 1MC message from the bridge, "What the hell was on 572's right wing?" There were a lot of jokes with air intelligence about germ warfare. I wish that we had saved the movie film. CDR Stoddard was later killed while flying 572 in Oct 1966. He was hit by three SAMs over Vinh.

Frågan man kan ställa sig är, varför? Varför hänga på något obrukbart på sitt flygplan som kommer att störa aerodynamiken, skapa stort motstånd och påverka bränsleförbrukningen bara för att se den skapa ett djupt hål i någon av Vietnams risfält? Varför ta denna risk?

Är det dumdristighet? Är det ett vansinnigt vad som spårat ut? Är det ett sätt att visa sig tuff och skapa sig ett rykte bland de övriga piloterna?

Jag tror inte det. "Billy" Stoddard var divisionschef för VA-25 ombord på U.S.S Midway och en duktig respekterad pilot. Han flög Douglas A-1H Skyraider (eller "Spad" som de var kända som eftersom de påminde om luftstriderna under VK1) som kanske inte var det vassaste flygplanet i USA:s vapenarsenal ens under Vietnamkriget, men mycket användbart för CAS - Close Air Support. Piloterna som sysslade med detta hade inte samma status som jaktpiloterna som flög F-4 Phantom II och de tog stora risker då de flög på låg höjd och i inte allt för höga farter. Därmed var de utsatta för allt som fienden kunde ta fram. Från luftvärnsrobotar till gamla antika mynningsladdare. Uppdraget var tufft och krävde en ledare som kunde få sina män att ta risker i strid.

Jag tror därför att "Billy" ville höja moralen på sin division genom att göra något som visar vad som krävs. Dessutom skapade han en historia som det fortfarande talas om. Hans män höjde honom antagligen till skyarna efter landningen och vad som talades om på mässen den kvällen behöver man nog inte ens gissa på.

Samtidigt visade han ett oerhört mod. Det han gjorde har anrika traditioner i de flesta krigarkulturer. De amerikanska indianerna hade liknande saker för sig. Att döda en fiende var modigt. Ännu modigare var att i strid enbart röra vid honom med en "coup stick". Mod var också något som indianerna krävde av sina hövdingar. När jag var ung läste jag om Sitting Bull som var känd för att hellre nyttja en "coup stick" än sitt vapen. Detta gjorde honom respekterad som ledare.

Risken som "Billy" tog bedömde han nog som motiverad för den vinst det skulle ge i form av en division som slöt ihop bakom honom som chef och var beredda att göra allt som krävs för att vinna en strid. Precis det som behövs under CAS-uppdrag där soldater på marken är helt beroende av att flygplanen når fram och kan slå ut fienden i tid.

En ledare i krig leder sina män från fronten. Det har varit en sanning i alla krig. Det gamla svenska ledarskapet under karolinertiden var att gå längst fram och ta samma risker som sina soldater. Därmed så kunde man också rättfärdiga att begära att de skulle följa och göra samma sak som honom.

Tyvärr så är ledarskapet i fred fokuserat på helt andra saker. Skulle en svensk divisionschef fälla en toalettstol så väntar nog personalansvarsnämnden och en snabb sorti ut ur Försvarsmakten.

Men att leda genom att ta risker kostar. De svenska karolinerna förlorade i strid en hög andel av sina officerare. "Billy" överlevde heller inte Vietnamkriget. Officiellt ligger "Billy" Stoddard begraven på Arlingtonkyrkogården. Frågan är om han verkligen ligger i graven, eller om han fortfarande ligger kvar i Vietnams djungel?

 

Poolad incidentberedskap är inte lösningen

På Newsmill skriver ordföranden i försvarsberedningen, Cecilia Widegren, tillsammans med ordföranden i det norska utrikes- och försvarsutskottet, Ine Eriksen Søreide, att mycket finns att vinna på att utveckla det nordiska försvarssamarbetet till att även omfatta en gemensam incidentberedskap. Redan nu delar Sverige och Norge luftlägesinformation.


Flera fördelar finns med ett större samarbete kring incidentberedskapsverksamheten i de nordiska länderna. Så kallade rogue aircraft är ett svårt problem att hantera, till exempel i form av ett trafikflygplan slutar att svara på radioanrop, inte uppträder fullt som förväntat och därtill närmar sig ett skyddsobjekt eller för t ex terrorister värdefullt mål som en huvudstad. Dessa flygplan rör sig naturligtvis över landsgränserna och därtill med tämligen hög hastighet vilket förkortar beslutstider. Ett rogue aircraft som passerar Norge in i Sverige skulle förmodligen bäst hanteras genom att följande norska stridsflygplan fick följa efter in i Sverige till dess svenska flygplan kunde överta ansvaret. Inom NATO är detta ett minimalt problem, medan det för Sverige och Finland som står utanför NATO krävs regeringstillstånd att släppa in utländska militära enheter.

I sin artikel skriver författarna att ”helheten måste vara större än summan av delarna” i ett samarbete. Är det situationer liknande den ovan beskrivna där 1+1 = >2 är det lovvärt. Det är nu drygt ett decennium sedan 11 septemberdåden i USA och ändå verkar vi föga ha lärt i Sverige. Synergiresonemanget bygger dock på att alla tre länder bibehåller minst samma nationella nivå på incidentberedskapen som man har idag samt att ett samarbete inte tas som politiskt incitament för att dra ned på resurserna så att ett land skulle ansvara för även ett annat lands incidentberedskap. Det må fungera i mindre länder som Schweiz och Österrike, men skulle aldrig fungera i Norden.

Sverige är ett stort land och Norge och Finland är inte mycket mindre. Situationen förbättras inte av att Norges och NATO:s huvudsakliga intresseområden för incidentberedskap med stridsflyg är Nordatlanten och Ishavet, medan det för svensk del är Östersjön. Att förutsättningarna för ett luftförsvar över Stockholmsområdet är mindre gynnsamma med landets två stridsflygflottiljer lokaliserade i Luleå respektive Ronneby, är de flesta medvetna om. Att ersätta svensk beredskap med norsk eller vice versa innebär anflygningstider på över en och en halv timme till operationsområdet, vilket också ställer krav på tankning i anslutning till operationsområdet. Antingen genom lufttankning eller att man landar på flygbas.

Resultatet blir då flerfaldigt ökade insatstider och utebliven besparing eftersom kostnaderna för lufttankning och att ha flygbas öppna i respektive flygbasområde innebär att inga besparingar alls görs, förutom i form av arbetstiden för två piloter.


Enligt en artikel på Newsmill som tidigare överbefälhavaren Bengt Gustafsson har Sverige idag inte tillgång till incidentberedskap med stridsflyg dygnet runt på grund av ekonomiska skäl och arbetstidsskäl. Stämmer detta så är det mycket allvarligt och ännu ett tecken på att vi mycket lite lärt av t ex 11 september 2001.

Som Försvarsmaktens chefsjurist Stefan Ryding-Berg skriver på DN Debatt idag krävs att svenska myndigheter på allvar börjar förbereda sig för att kunna möta terrorattentat. Sverige var lyckligt förskonat när bomben på Drottninggatan för två år sedan inte briserade som avsett, medan Norge drabbades hårdare ett halvår senare. En viktig form av stöd till polisen är just med resurser som polisen inte själv förfogar över, såsom stridsflyg. Om förre ÖB Gustafsson har rätt i sina uppgifter är det oerhört allvarligt att det under delar av dygnet i Sverige saknas förmåga att möta ett snabbt uppdykande hot, t ex i form av rogue aircraft. Medborgarna har rätt att veta vem som i så fall ska skydda dem under de timmar av dygnet det inte finns någon incidentberedskap. Ökad möjlighet för norska, respektive danska och finska stridsflygplan att i så fall följa ett misstänkt flygplan in i svenskt luftrum löser denna brist till del, men hamnar i lagens gråzoner. Samverkan mellan utländskt stridsflyg och svensk polis lär heller inte vara det första som samövas med tanke på det bristande intresse som hittills funnits för samövning mellan polis och försvar.


Frågan kring gränslös incidentberedskap i Norden lär bli en politisk bomb i Sverige och Finland. Norge är en av NATOs mest aktiva och mest integrerade medlemmar vad avser just incidentberedskap. Ska skillnad göras och i så fall hur, om norska flygplan uppträder som nationella norska resurser eller under NATO-ledning?

På ledningssidan finns också mycket att ta tag i innan man kan utöka möjligheterna till gränslös incidentberedskap i Norden. Sverige och Finland kan som icke NATO-medlemmar inte få tillgång till NATOs ledningssystem och heller ej de kryptonycklar som används för radiokommunikation och datalänkar.


Frågan är tyvärr inte så lätt som Widegren och Eriksen–Søreide beskriver den. Så länge det rör sig om fortsatt bibehålla respektive lands nuvarande förmåga och möjliggöra ett gränslösare uppträdande är förslaget att uppmuntra och ett sätt att för första gången konkretisera solidaritetsförklaringen. Att frågan får en lösning är mycket viktigt, men såsom illustrerat av debattartikeln om terroristbekämpning, krävs också att man verkligen övar för att kunna säga att man har en beredskap.


Försvarsutskottet underkänner genomförandegruppens arbete!

Den av regeringen tillsatta genomförandegruppen, en märklig företeelse inom den nymoderata försvarspolitiken som kanske är mera känd som "amatörernas afton". Ett begrepp som kollegan Wiseman myntade och har skrivit ett antal läsvärda inlägg om tidigare.

Genomförandegruppen har kritiserats hårt från många håll och för ett år sedan riktade riksrevisionen stark kritik mot regeringens oerhört förenklade och högst amatörmässiga sätt att mer eller mindre godtyckligt stryka ett antal planerade materielprojekt, varav ett av de mer katastrofala var det planerade luftvärnsrobotsystemet till visbykorvetterna.

I september lämnade regeringen i från sig en skrivelse där man kommenterade riksrevisionens rapport på ett sådant sätt att det kan tolkas som en axelryckning och fullständig nonchalans. Man ansåg att beslutet var rätt och att man ansåg att man informerat riksdagen om gällande sakförhållanden i tillräcklig omfattning.

Som väl är har ärendet inte dött. I går fattade riksdagens försvarsutskott ett beslut där man kritiserar regeringen på samma sätt som riksrevisionen.


Riksdagen riktar kritik mot regeringens agerande i den så kallade Genomförandegruppen i samband med besparingar inom försvarets materielförsörjning. Riksdagen har inte fått tillräcklig information om vilka konsekvenser besparingarna haft för Försvarsmaktens förmåga, och rollfördelningen mellan regeringen och myndigheterna har varit otydlig. Riksdagen gjorde ett tillkännagivande till regeringen. 

Bakgrunden till ställningstagandet är Riksrevisionens granskning av besparingar i materielförsörjningen under perioden 2009–2011 och regeringens skrivelse som behandlar granskningen. Riksdagen menar att Riksrevisionens rapport innehåller omfattande kritik och ser en risk att den svenska försvarsförmågan inte kunnat garanteras. Om det uppstår förändringar i försvarets ambitionsnivåer är det regeringens ansvar att garantera att riksdagen får tillfredsställande information om detta. Riksdagen anser också att regeringen i ett lämpligt sammanhang bör redovisa för försvarsutskottet vad den har gjort för att tydliggöra rollfördelningen gentemot myndigheterna och ge rimliga förutsättningar för att kvalitetssäkra och dokumentera viktiga beslutsunderlag. 


Försvarsutskottet föreslår i sitt betänkande att riksdagen fattar beslut om att ge regeringen tillkänna vad utskottet anfört om redovisning för riksdagen av förändringar i Försvarsmaktens förmåga och om en tydlig rollfördelning mellan regeringen och myndigheterna för att kvalitetssäkra viktiga beslutsunderlag.

I försvarsutskottet kunde detta klubbas igenom med en rösts majoritet då SD i egenskap av "vågmästare" i frågan fällde de fyra regeringspartierna som alla reserverade sig mot betänkandet.

Det mest intressanta i sammanhanget är att såväl Folkpartiet genom Allan Widman som Kristdemokraterna genom Mikael Oskarsson, som annars är mycket kritiska till regeringens hantering av försvarspolitiken röstade mot och reserverade sig mot betänkandet. Här har vi tyvärr fått ett nytt bevis för att lojaliteten mot Alliansen och Moderaterna är viktigare än enskilda hjärtefrågor för de små partierna. En sorglig utveckling inom politiken som innebär att en röst på dessa partier i praktiken är samma sak som en röst på Moderaterna.

Lista över de projekt som genomförandegruppen avbröt och/eller reducerade.

Bloggar: Lantvärnet
Media: Riksdag & Departement