Syrien – Just tell me where this will end

När det gäller utvecklingen i Syrien verkar det som om att radikaliseringen i oppositionen har tilltagit. Indikationerna är flera. Frankrike, som tidigare propagerat för beväpning av oppositionen, har nu bytt kurs i frågan. Turkiet har också börjat att förändra sitt beteende och blivit mer försiktigt med stöd till olika grupper. Paraplyorganisationens ledare Moaz al-Khatib avgick nyligen överraskande och ersattes av en ny kraft, Ghassan Hitto, med stöd av Qatar.

Vid ungefär samma tidpunkt utsattes grundaren av FSA, översten Riad al-Asaad, för ett attentat i östra delen av landet som lär ha kostat honom en fot. Samme al-Asaad tog sedan till orda och prisade terroristorganisationen Jabhat al-Nusra för deras mod. För mig, kombinerat med att al-Nusrafronten behärskar stora delar av östra Syrien samt användandet av en bilbomb, så ger det bilden av att den sekuläre översten skrämts till lydnad. Jabhat al-Nusra har nu också tagit den första provinshuvudstaden Raqaa och satt eld på fera oljekällor i östra Syrien.

Den al-Qaida-associerade organisationen har nått sina framgångar med hjälp av fanatisk stridsvilja och ekonomiskt stöd från omvärlden. Den syriska oppositionen får allt mer kraftfulla verktyg. De senaste veckorna har jag sett bilder på bilburna pansarvärnspjäser och nu också raketartilleri. De flesta spåren pekar mot ett kroatiskt 122 mm-system som nyligen kommit till fronten.

Med stora syriska arméförband bundna i strid kring Aleppo och Homs ligger vägen öppen för de radikala islamisterna för en attack mot Damaskus från öster. Detta tillsammans med att rebellerna kring Aleppo nu är i närheten av den stora flygbasen al-Safira, där det förmodas finnas C-stridsmedel, innebär att omvärldens beredskap för ett ingripande ökas över tid. Säkrandet av syriska massförstörelsevapen är en uppgift för det internationella samfundet, om inte regimen klarar av detta.

Och omvärlden har ögonen på Syrien. Häromdagen uppgav brittiska Sunday Times att israeliska kommandosoldater placerat kameror gömda i låtsassten på en liten kobbe utanför den ryska förtöjningsplatsen i Tartous för att följa fartygsrörelser. Israel har i varje fall ökat sin beredskap på Golanhöjden och besvarat eld från syriskt område. Samtidigt har landet också enligt FN fördubblat antalet kränkningar av libanesiskt luftrum under det första kvartalet i år. Uppgifter finns om att israeliskt flyg ska ha utfört förövningsräder mot Bekaadalen, där Hizbollah har sitt starkaste fäste.

Antalet utvecklingsmöjligheter är stora när det gäller Syrien. Till del avgörs dessa av hur det går med förhandlingarna mellan Iran och det så kallade 5+1 (säkerhetsrådets stater + Tyskland) som pågår i veckan i Kazakhstan. Rimligen försöker väst styra pressen på Assad i Syrien så gott det går för att uppnå förhandlingsfördelar mot Iran. Iran är hårt pressat av hög inflation till följd av sanktionerna, men likväl beslutsamt att fullfölja sin satsning på sitt atomprogram. Om det inte blir en uppgörelse i veckan, och utsikterna är mycket små, så finns det inga förutsättningar för en uppgörelse kring Syrien heller.

Så rullar konflikten i Syrien på, nu på sitt tredje år. Min bedömning är att minst 100 000 mist livet, eftersom de siffror vi ser inte innefattar regimsidan. Minst en miljon syrier har nu flytt landet och ett par miljoner är internflyktingar. Detta är det extrema formen för termen ”social oro”. Omvärlden måste hitta en formel för att tidigare finna politiska lösningar som samtidigt stänger ute extremerna innan de skaffa sig inflytande. Om islamistiska fanatiker skulle ta över styret i hela eller delar av Syrien, så skulle vi indirekt ha hjälpt dessa till makten genom att ansluta oss moraliskt till ultimativa förbehåll för förhandlingar – ”Assad måste gå”.

Nu bedömer jag fortfarande att det inte finns någon jordmån för radikala islamister i det långa loppet. Och detta är som sagt bara en möjlig utveckling av den svårbedömda konflikten. Bara sedan det här inlägget före jul så har läget förvärrats när det gäller antalet drabbade människor. Just tell me where this will end.

Att koka en groda

Under påsken nåddes vi av nyheten av president Putin beordrat en hastig beredskapsövning i Svarta Havsområdet. Drygt 7000 man, 36 fartyg och 250 stridsfordon ställdes på krigsfot på några timmar. Det underlättar naturligtvis att den ortodoxa påsken i år infaller i början av maj och inte samtidigt som den protestantiska och katolska.

Orsaken till den ryska beredskapsövningen kan diskuteras och görs likaså. Vissa ser den som en reaktion på EU:s behandling av Cypern, då det finns mycket stora ryska ekonomiska intressen i de cypriotiska bankerna. Andra menar på att det är ett svar på den amerikansk-georgiska övningen där 350 amerikanska marinsoldater övat med en georgisk bataljon fram till den gångna helgen.

Som bloggen Observationsplatsen mycket riktigt analyserar kan denna ryska övning bli grund för ändrade beredskapskrav hos Rysslands grannländer och så även Sverige. Från rysk sida menar man på att man enligt Wiendokumentet inte behöver informera om dylika övningar då man låg under rapporteringsgränsen. Förvisso låg man under gränsen på 9000 man, 250 stridsvagnar och 500 stridsfordon, men genomförandet av luftlandsättningar och landstigningar lär däremot vara skäl för rapportering. Att agera såsom Ryssland nu har gjort föder en stor osäkerhet för grannländerna. Sannolikt är det också ett av syftena med övningen.

Parallellt med denna övning genomfördes en stor flygövning i Karelen inte långt från den finska gränsen och även det strategiska bombflyget beordrades upp i en annan beredskapskontroll. Denna mörkerövning kunde man ta del av på finsk tv. Delar av den drabbade också Östersjön och de danska flygplan som utgör NATO:s incidentberedskap i Baltikum beordrades upp under natten mot fredagen för att identifiera och möta de av jaktflygplan eskorterade bombflygplanen, vilket man kunde läsa om i media i Baltikum, bl a litauisk press. Tyvärr har inte något skrivits i svensk media eller kommit från Försvarsmakten då händelsen även har ett starkt svenskt intresse. Denna gång har heller inget pressmeddelande om flygningen släppts till skillnad från i somras då man från det ryska försvarsministeriet meddelade att flygning skett över Österjön med skarpa kryssningsrobotar och man underströk sin rätt att göra det över internationellt vatten intill territorialvattengränser.




Vad som oroar är den ryska inställningen till internationella avtal syftande till avspänning och ökad internationell säkerhet. I december 2007 införde Ryssland ensidigt ett moratorium för CFE-avtalet med motiveringarna att NATO utvidgat sina positioner mer än vad som avsetts då avtalet tecknades i början av 90-talet, samt USA:s planer på ett missilförsvar i Europa (från NATO-håll har man däremot under 00-talet uppmärksammat Rysslands bristande efterlevnad av "flankbegränsningarna"). Ett halvår efter moratoriet inleddes mobiliseringen av stridskrafter i området runt Georgien. Det är oroande att vi nu ser en liknande inställning till OSSE och Wiendokumentet. Som Kungliga Krigsvetenskapsakademins Johan Wiktorin ofta påpekar så pekade den förra försvarsberedningen på CFE-avtalet som en hörnsten för europeisk säkerhet. Så här skrev försvarsberedningen i sin rapport "Säkerhet i samverkan", inlämnad 4 dec 2007 – en vecka före Ryssland frånträdde CFE-avtalet:

Nedrustningsavtal och andra kontrollregimer är betydelsefulla förtroendeskapande medel för säkerhet. Genom avtal kan transparens och förutsägbarhet mellan länder uppnås. Europa har genom CFE-avtalet (Treaty on Conventional Armed Forces in Europe) sedan 1992 kombinerat begränsningar av mängden tung materiel med informationsutbyte och inspektioner. Avtalet innehåller en särskild flankregel av särskild betydelse för Sverige, då den reglerar den ryska militära närvaron i vårt närområde. 1999 skrevs ett anpassat avtal, som ännu inte har ratificerats av alla parter.

 CFE-avtalet är centralt för europeisk säkerhet, inklusive för Norden och Östersjöområdet. Det är därför viktigt att det inte försätts ur spel genom unilateralt agerande och att avtalet ratificeras.

Den nämnda försvarsberedningsrapporten innehöll också den vid det här laget mycket kända formuleringen om "lackmustestet". Som Wiktorin också så klokt påpekar ska det bli mycket intressant att se hur den nya försvarsberedningen väljer att behandla frågan kring CFE-avtalet. Ryssland meddelade också idag att man inte ser någon framtid för CFE-avtalet. Att framtiden ser mörk ut för CFE-avtalet är mycket illa, men än värre är det om nu även Wiendokumentet ska börja luckras upp. Det här blir som sagt frågor som försvarsberedningen måste behandla och som man inte kan avgränsa sig ifrån.


Bortsett från avtalen står det klart att vi återigen ser tydliga tecken på hur man i Ryssland snabbt har återtagit förmåga som bara för några år sedan bedömdes som orimlig. Värt att notera är t ex den mycket snabba förflyttningen av luftlandsättningsförband från centrala Ryssland till insatsområdet. Den "mycket låga" ryska förmågan som allt som ständigt framhålls i den försvarspolitiska debatten ter sig allt högre. Det är inte utan att man börjar fundera i termer kring vandringssägnen hur man kan koka en groda utan att den märker att det kalla vattnet värms upp.


Sägnen om grodkokningen har på senare år påståtts vara inkorrekt. Det är dock svårt att hitta någon som försökt sig på ett experiment på riktigt, vilket förhoppningsvis är ett tecken på att mänsligheten trots allt utvecklas.

Uppdatering 18.25: TT uppmärksammar nu att den ryska flygverksamheten ökar – utanför den norska kusten… DN, SvD, Aft

Försvarsmaktens helikoptrar

Hkp 16 på plats i Afghanistan. Foto: Försvarsmakten

Helikopterfrågan i Försvarsmakten är ett ständigt aktuellt och återkommande ämne som behandlats på denna blogg åtskilliga gånger tidigare. Anledningen till att den ånyo tas upp är i dag flera.

Året var 2001 då Sverige beställde sina arton stycken Hkp 14 där ett av motiven var att man skulle köpa samma helikopter inom alla de fyra nordiska länderna. För snart två år sedan överlämnades den första NH90 till Försvarsmakten (10 år efter beställning) och vid det här laget hade Danmark dragit sig ur affären. I dag har fortfarande endast fyra av de arton helikoptrarna levererats till Försvarsmakten, och då inte ens i slutlig konfiguration. Liknelserna med Visbyprojektet är tyvärr allt för stora. Helikoptrarna är långt i från operativa i slutlig konfiguration. Den markoperativa versionen (E) beräknas vara slutlevererad runt 2016 och den sjöoperativa versionen (F) beräknas kunna vara operativ först år 2020. Den sistnämnda versionen kommer dessutom endast att levereras i fem exemplar(!)

När den första Hkp 14 levererades till Försvarsmakten var fortfarande ambitionen att den skulle ersätta Försvarsmaktens superpumor (Hkp 10B) i Afghanistan under 2016. Nu blev det inte så av flera anledningar. Från politisk nivå tog man i stället beslutet att snabbanskaffa femton Helikopter 16 "Black Hawk" till Försvarsmakten.

I detta sammanhang är det därför mycket glädjande att konstatera att Hkp 16 från den första april är operativ i Afghanistan (se bilder på Facebook), och att Hkp 10 redan är hemma på svensk mark igen. 

Om vi för en stund stannar upp vid Hkp 10 så är det nu så att dessa nio helikoptrar nu skall avvecklas från Försvarsmakten. Trots att de fortfarande hade kunnat fylla viktiga roller inom övrig statlig verksamhet/landsting så som vid Sjöfartsverket för Sjöräddning, som ambulansflyg, men även vid Polisen där man har ett stort behov av att kunna transportera nationella insatsstyrkan så är ingen intresserad. Sjöfartsverket valde i stället att köpa sju nya helikoptrar, vilket på sikt drabbar sjöfarten genom avgifter då sjöfartsverket mer eller mindre är intäktsfinansierade. Polisen har inte ekonomi att vidmakthålla ett tyngre helikoptersystem än vad man har i dag utan hoppas på att Försvarsmakten ska kunna sköta transporterna, vilket i sak är bra. Försvarsmakten har varken ekonomi eller personella resurser att köra fyra helikoptersystem parallellt varför en avveckling då är oundviklig.

Men åter till Hkp 16. Den 9 april 2011 tog regeringen ett beslut om att anskaffa helikoptern. Bara nio månader senare, den 17 januari 2012 överlämnade FMV de första helikoptrarna till Försvarsmakten. Drygt ett år senare är piloter, tekniker och övrig personal utbildade och influgna på systemet och kan verka i Afghanistan. Ett mycket imponerande resultat!

Drar man paralleller till sorgebarnet Hkp 14 så kan man fundera över hur det hade sett ut om man istället för utvecklingsprojketet NH90 i stället valt att köpa Hkp 16 i sjöoperativ version Sea Hawk, ett färdigt och beprövat koncept med omfattande driftserfarenheter från hela världen.

Fördelarna med en sådan anskaffning skulle med facit i hand varit många. Dels skulle man få en färdig sjöoperativ helikopter där allt är klart från början. Men även fördelarna rörande flygunderhåll och reservdelar skulle vara avsevärda då Sea Hawk till drygt 80% är byggd av samma delar som en Black Hawk. Hade den utökade takhöjden (den som bidragit till förseningen av Hkp 14) fortfarande varit avgörande hade man kunnat välja den licenstillverkade SH-60K med utökad kabinhöjd.

Men nu var vi tyvärr inte så kloka. Vi står alltså inför det faktum att vi har beställt en helikopter (NH90) med annan takhöjd än alla andra brukare, och dessutom med ett helt unikt egentillverkat ledningssystem SAAB Tactical Mission System (TMS) som ingen ännu sett röken av trots att det beställdes redan 2002 till en kostnad av 2 miljarder kronor(!) något som även Allan Widman (fp) skrivit om flera gånger. Det enda aktuella runt detta projekt som går att finna är att SAAB nu söker ytterligare en projektledare...


En annan faktor man kan fundera över är hur Marinflyget (medveten felskrivning) vid en längre insats ska kunna bedriva sjöoperativ helkopterverksamhet med en rote i luften över tiden (vilket rimligtvis borde vora ett operativt krav) med enbart fem tillgängliga helikoptrar är självklart en omöjlighet med hänsyn till flygunderhåll och översyner. 

Varför man inte från början beställde fem exemplar av den sjöoperativa NH90 NFH i likhet med vad Norge gjorde är och förblir en gåta, för industristöd till SAAB kan det väl ändå inte handlat om...  Då hade man sannolikt kunnat få leverans innan 2020 även om Norge i augusti förra året övervägde att häva hela köpet och istället satsa på Sea Hawk för sina fregatter på grund av de omfattande förseningarna.

En annan mycket beklämmande "liten detalj" är att det fortfarande inte beställts något vapenpaket till helikoptern. Som det ser ut just nu så kommer vår Hkp 14 i bästa fall att kunna hitta en ubåt med sin sonar någon gång efter år 2020, men inte kunna insätta några vapen mot den. Om detta har vi skrivit i ett tidigare inlägg.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att vi i bästa fall har fem(!) sjöoperativa helikoptrar utan vapen efter 2012 samtidigt som vi kommer att ha 40 markoperativa helikoptrar (fördelat på 15st Hkp 16, 12st Hkp 15 och 13st Hkp 14). Detta skall jämföras med de 14 sjöoperativa Hkp 4 som vi tidigare förfogade över...

Vad kan vara mer passande än att att avsluta detta inlägg med visa en dagsaktuell bild på trotjänaren Y76 (tidigare Flygvapnets Q98) som tillsammans med övriga Hkp 4 nu är sålda till Columbia Helicopters, där man anser att våra fullt fungerande ubåtsjagade trotjänare har väldigt mycket flygtid kvar. 
"All of the helicopters were very well maintained, and are under 10,000 flight hours, which, given our high utilization rate, is very low time," said Sweet.  "Since the 107-II is not readily available on the international market, this presented an excellent opportunity for us to purchase more of the same type of helicopter we already operate."

Y76 på väg mot fortsatt flygtjänst Foto: Columbia Helicopters

Det känns som om detta inte kommer att vara det sista inlägget på den här bloggen rörande helikoptrar, i synnerhet inte sjöoperativa sådana.

Mer om Hkp 4 försäljningen till Columbia Helicopters: SVT, SR, SR

Förändrade spelregler påverkar beredskapen i närområdet

Den oannonserade ryska beredskapsövningen i Svarta Havet under påskhelgen visar på en ny typ av övningsverksamhet i Ryssland. Utan någon förvarning beordrade Putin att förband som omfattades av högre beredskapsgrader skulle omgåendé genomföra bland annat landstigningar och stridsskjutningar vid tre stycken skjutfält vid Svarta Havet.

Övningen är mycket intressant, då den omfattade 7000 man , 250 stridsfordon och 36 fartyg ihopskrapade på några timmar. Låt vara i en riktning som den ryska federationen har haft fokus på sedan några månader med ökad flottverksamhet i. Oaktat detta är kraftsamlingen imponerande då den även omfattar luftlandsättningsförband från det centrala militärdistriktet.

Att man övar sina förband och genomför beredskapskontroller är inget nytt. Sådant görs hela tiden, både förr under kalla kriget men även nu i modern tid. Det som var annorlunda denna gång är att övningen igångsattes utan lägre chefers inflytande eller kontroll. Därför avslöjades ett flertal, ej omnämnda brister i den ryska beredskapsorganisationen som följdaktligen kommer att åtgärdas. Andra intressanta komponenter som ingick är bland annat den förflyttning av luftlandsättningsförband från centrala militärdistriktet som tidigare nämnts. Att sådan beredskap finns har tidigare antagits men inte blivit så officiellt bekräftad som via denna beredskapsövning.

Att man nu börjar genomföra denna typ av övningar visar att man tar omställningen på allvar med att skapa förband med högre bredskap än tidigare. Även hos Ivan är här och nu viktigt. Tydligen har man även kommit så långt i arbetet med höjningen av förmågan så att den har validitet att testas så skarp. Man kan utifrån detta anta att arbetet är likartat över alla militardistrikt, så även MD Väst som gränsar mot svenskt närområde.

För NATO:s del är omfattningen på övningen nivåsättande för hur stor motståndare man kan anta finnas omdelbart i en eventuell konflikt, oavsett om det är i SO Europa eller i NV Europa, där man gränsar mot Baltikum.

Förutom storleken på denna övning är även samordningen i tid och rum viktig. Förutom att den genomfördes utan föregående (synlig) beredskapshöjning förklarar sig Ryssland nu att de numera har rätten att inte förvarna sina grannländer om förestående likande beredskapsövningar. Detta kan i sin tur ställa krav på NATO-länderna och deras Artikel 5-åtagande att snabbt kunna svara på en omedelbar rysk styrketillväxt. Är det på riktigt eller bara övning? Det är kanske inte så kul att vara president i en baltisk republik om det en vacker vårdag på 6 timmar står 7000 man med 250 stridsfordon vid gränsen…


Vår beredskap är god II

Innan påsk publicerades ett inlägg på Marinbloggen av två fartygschefer på Visbykorvetter rörande Visbykorvetternas försvarsförmåga. Det blev då ett litet snabbt inlägg på WW med anledning av detta och inte mer än så för att inte förekomma en kommentar som lagts på Marinbloggen. Nu har påsken passerat utan att några kommentarer publicerats på Marinbloggen och tydligen fortsätter påskledigheten även denna vecka på Marinens Taktiska Stab. Av den anledning så återpubliceras nu den lagda kommentaren här på WW och med ytterligare en förtydligande utvikning nedanför.

"Som varandes svensk skattebetalare känns det skönt att läsa att vår beredskap är god. Ur aspekten försvarsupplysning är detta blogginlägg mycket bra. Man blir stolt över vad våra fartyg presterar och vill gratulera fartygscheferna och personalen på fartygen. 
Ur aspekten försvarsförmåga och försvarspolitik gör mig inlägget mycket bekymrad. Öhrstedt och Öhrn listar en stor mängd fördelar med Visbysystemets nuvarande förmågor. Begränsningar verkar inte finnas. Sitter man som beslutsfattare eller politiker och läser detta får man naturligtvis bilden av allt är gott. Erfarenheten är dock att det är lika problematiskt att inte vara tydlig med vad man inte kan, som att vara tydlig med vad man kan.
Vår teknik, stridsteknik och taktik är till stora delar hemliga och ska så vara. Att bemöta detta inlägg blir därmed omöjligt utan att bryta mot sekretessbestämmelserna. Likväl skulle det behöva bemötas sakligt. 
Hade Försvarsmakten haft den fantastiska förmåga som beskrevs 2006, hade vi aldrig haft diskussionen idag om huruvida vår förmåga är bättre idag eller då. Jag hoppas att ni fartygschefer är betydligt mer öppna i er redovisning av även brister nästa gång ni får ett besök av försvarsmaktsledning, chefer och framförallt politiker. Filtrering och överdrivet positiva budskap är vad som satt Försvarsmakten i den sits vi befinner oss i idag. Det är inte att göra varken oss själva, skattebetalarna eller politikerna en tjänst. Endast en framtida motståndare."



2006 åkte Flygvapnet för första gången iväg på en av de amerikanska Red Flag-övningarna, till Alaska (första gången en Red Flag hölls där). Red Flag är sannolikt den mest kvalificerade flygövningen i världen med alltifrån aggressor-förband (förband, både flyg och luftvärn, som tränats i att uppträda som motståndare med för motståndaren realistisk stridsteknik och taktik) till skarp ammunition mot markmål och uppträdande i stora koalitionsförband. Syftet med dessa övningar, framtagna med lärdomar från Vietnamkriget, är att utgöra en pilots första tio skarpa stridsuppdrag, då statistiken från Vietnam visade att en pilot som överlevde sina första tio uppdrag, hade betydligt större sannolikhet att överleva resterande 90 uppdrag under sin tjänstgöringsperiod i det vietanamesiska stridsområdet. (Vill man fördjupa sig i Red Flag finns en bra tidningsartikel från förra veckan om övningen, upplägg och syfte)

Enorma mängder lärdomar drogs av det svenska deltagandet i denna Red Flag. Denna övning är en av ett flertal viktiga händelser som lagt grunden till den goda förmåga att medverka i internationella operationer med stridsflyg som Flygvapnet har idag. Utåt och officiellt inom Försvarsmakten hette det att deltagandet var en enastående succé för Sverige och Gripensystemet, inte minst vad det gällde de teknologiska bitarna. Den bilden och de positiva erfarenheterna redovisades vid otaliga tillfällen de kommande åren, så till den grad att en viss högre tjänsteman på Försvarsdepartementet började tala i jämförande drag om JAS 39 och den amerikanska F-22 – en bild som är långt ifrån verkligheten.

Samtidigt hade en hel rad mycket viktiga erfarenheter gjorts vid övningen vilka inte riktigt taktade med de officiellt redovisade. Det visade sig dock vara mycket svårt att råda på den bild av positiva erfarenheter som redovisats utåt mot såväl politisk nivå som Försvarsmaktens egna motsvarigheter – Försvarsmaktsledning och flygvapenledning. Följden blev att brister som uppmärksammades redan 2006, i den officiella rapporteringen betecknades som avhjälpta, men i själva verket kvarstod som brister ända till Libyeninsatsen då man på nytt fick göra samma erfarenheter, återigen peka på gamla lärdomar och slutligen få bristerna avhjälpta.

Som "tur var" handlade det i detta fall om en internationell insats där Sverige kunde gå in i en koalition i ett läge där fienden ej längre utgjorde något större hot mot våra flygförband. Nästa gång är det inte lika säkert att vi har samma tur. Kanske är såväl odds som insats något annorlunda. Därav något av oron att man nu i Marinen gör sig samma björntjänst som man lyckades med i Flygvapnet efter Red Flag 2006 och som det skulle ta fem år att ta sig ur.

Det inlägg som fartygscheferna skrivit är något som utan tvekan kommer att falla delar av försvarspolitiken mycket väl i smaken. Vår beredskap är ju god!

Att vårda sitt varumärke

På nätet går diskussionen just nu högljutt om framtiden för FV veteranflyg, d.v.s. 32 Lansen och 35 Draken som fram tills nu bedrivit sin flygverksamhet i Flygvapnets regi på F 7 i Såtenäs. Man vill från flottiljledningens sida att verksamheten ska övergå i Swedish Air Force Historical Flights regi, då veteranflygverksamheten "stör 39 produktionen".

Kanske inte en så dum idé. På så sätt samlar man alla ägg i en korg. SwAFHF är en förening som bedrivs av entusiaster med ekonomiskt stöd från bl.a. industrin, Försvarsmakten och stödjande medlemmar. Man opererar idag ett flertal veteranflygplan.

SwAFHF opererar J29F Tunnan, Hawker Hunter, DH Vampire, Sk16, SK50, SK60 och SK61. Ännu ej flygande projekt är SK35C och SK 37 Viggen.

Utöver dessa kom AJS 37 Viggen upp i luften förra året.

Men att föra över flygplanen till civil verksamhet är dock inte så enkelt som det låter. Det tog många år att få upp 37 Viggen i luften igen. Detta trots att flygplanet hela tiden var tekniskt flygbart. Orsaken heter byråkrati!  Flygverksamhet som drivs utanför Försvarsmaktens regi måste ha civila certifikat, vilket försvåras av att många av apparaterna i militära flygplan saknar denna typ av dokumentation. Om jag inte minns helt fel så var ett av problemen med att få 37 i luften att regulatorn i RM8A motorn saknade ursprungstillverkarcertifikat.

Att operera dessa typer av flygplan är heller inte billigt och SwAFHF kommer att vara beroende av fortsatta bidrag från bl.a. Försvarsmakten för att kunna hålla flygplanen i luften. Även de lokaler m.m. som man idag nyttjar på F 7 är svåra att ersätta om man skulle behöva flytta på verksamheten. För att inte tala om den personal som idag ställer upp på sin fritid.

Nu är det ju inte omöjligt att få upp flygplanen i luften, men det kommer att ta tid och kosta pengar. Lansen har redan tidigare flugit i civil regi i Sverige och Draken har flugit i civil regi i USA. Så någon typ av dokumentation finns säkert någonstans, frågan är bara var då det nog var före de digitala arkiven på Internets tid.

Det som är trist i sammanhanget är att Flygvapnet släpper ytterligare en av sina reklampelare. Redan tidigare i år meddelande min bloggkollega Borneo att Team 60 inte kommer att flyga i år. Orsaken var att man hade brist på piloter vilket innebar att man tvingades att välja mellan att utbilda nya piloter eller bedriva Team 60 verksamhet. Nu lovade i och för sig chefen för Flygskolan att det skulle bedrivas uppvisningsverksamhet under året.

"Grundproblematiken kvarstår tyvärr fortfarande, vi är inte tillräcklig många piloter för att både lösa utbildningsuppgiften och samtidigt köra Team 60 (Vilket för övrigt inte är något som man bara skakar ur rockärmen så fort man får flygtid och ekonomi. Ett uppvisningsprogram av Team 60 kaliber kräver, med erfarna uppvisningspiloter, nästan ett års återtagning)

Team 60 kommer inte att återuppstå 2013 men till glädje för engagerade i detta forum så kan jag meddela att Flygvapnet/Flygskolan kommer att genomföra ett antal förevisnings-/uppvisningsflygningar i 6-grupp under året, visserligen inte under Team 60 varumärke, men ni kan ju gissa vilka som sitter i och styr."

Flygvapnet har liksom övriga Försvarsmakten inte helt lätt att rekrytera nya medarbetare. Att då lägga ner en av de bästa rekryteringsförmågor man har är inte helt lyckat. Deltagande på flygdagar väger i mina ögon betydligt tyngre än allt som reklammupparna kan hitta på för att rekrytera ungdomar. Dock så ska man i sammanhanget nämna att även andra Försvarsmakter i ekonomisk kris tvingas göra liknande åtgärder. Bl.a. så kommer USAF Thunderbirds att kraftigt skära ner på sin uppvisningssäsong 2013. 

"As the Air Force braces for potential sequester, leadership has cancelled all aviation support to public events for at least the remainder of the fiscal year and is standing down the Thunderbirds aerial demonstration team to save flying hours to support readiness needs.

Effective today, active-duty, Reserve and Guard units will cease all aviation support to the public. This includes the cancellation of support to all air shows, tradeshows, flyovers (including funerals and military graduations), orientation flights, heritage flights, F-22 demonstration flights and open houses, unless the event includes only local static assets.

Additionally, the Air Force will cancel the Thunderbirds' entire 2013 season beginning April 1."

I andra länder så är dock vården av varumärket viktigt, även om pengarna tryter. Dels för att komma ihåg sin historia och dels som flygande rekrytering.

I Storbritannien så finns både RAF Battle of Brittian Memorial Flight och Royal Navy Historical Flight. Där är minnet av VK1, VK2, Falklandskriget, Gulfkriget, Afghanistan m.m. starkt. Genom att visa upp vad man gjort genom åren så får skattebetalarna en förståelse för vad man måste göra i framtiden. Att få vara divisionschef vid någon av dessa två förband är liksom uppvisningsgruppen Red Arrows en ära som väger tungt i framtida karriärer.

I Kanada så har man det senaste åren målat om ett antal flygplan för att hedra personer som anses bidragit mycket till landets utveckling. Slöseri tycker en del, respekt tycker andra. Men det ger mycket uppmärksamhet och massor av gratis reklam. Hmm, en Gripen med Astrid Lindgren på vore kanske något? Att kanadensarna fick inspirationen från vårt grannlands flygbolag Norwegian gör inte saken sämre.

Därför är det bra att det finns initiativ i Sverige att bevara vår historia och bevara den i flygande skick. På ett antal av flygvapnets nuvarande samt nedlagda flottiljer finns flygklubbverksamhet som bedriver flygning i f.d. Flygvapnets SK 50 Safir eller SK 61 Bulldog. Många av dessa klubbar ställer upp med att åka runt på flygdagar runt omkring i landet och visa upp flygplanen. Jag är självmedlem i en sådan klubb och ser fram emot att åter få flyga flygplan med kronmärket på vingarna till sommaren. 

Vi får se hur uppvisningsverksamheten blir i sommar. SwAFHF fortsätter nog som vanligt även om FV veteranflyg tar time-out under året. Jag hoppas att vi återigen kan se en grupp Saab-flygplan på samma sätt som under 2012. Tills vidare så rekommenderar jag alla att stötta SwAFHF genom att bli medlem.

P.S: En liten film om veteranflyget på F7.

Perspektiv på Nordkorea

Den ökade spänningen på koreanska halvön har satt ljuset på en av världens farligaste konflikter, som levt i ett vapenstillestånd i närmare 60 år. Nordkorea är mitt uppe i en ny runda av hot-förhandling-ekonomiskt understöd som närmast blivit en affärsmodell för det svårgenomträngliga landet.

Omvärldens medier är fulla med försök att förstå sig på hur nordkoreanerna tänker, i synnerhet den relativt oprövade diktatorn Kim Jong-un. Inte sällan förekommer spekulationer med drag av demonisering eller förlöjligande. Bägge alternativen är riskfyllda attityder, eftersom det försvårar analysen av vad ledningen kan tänkas vilja. Diktatorns far, Kim Jong-il, var förvisso en diktator med allehanda negativa attribut, men samtidigt omvittnat intelligent och kunnig i minsta detaljer. Gång på gång manövrerade denne på ett sätt att landet till slut blev en kärnvapenstat. Svårigheterna att förstå den nordkoreanska ledningen är en påminnelse om frestelsen att utgå från det egna tänkandet när det gäller att bedöma omvärlden. För vår del är det mest aktuellt i våra relationer med Ryssland.

Det är ingen slump att retoriken höjs just nu, eftersom det nordkoreanska militära systemet befinner sig i sin årliga vinterträningscykel. Denna börjar i december-januari och avslutas i mars-april med armékårs- och krigsmaktsövningar. Den nordkoreanska krigsföringsförmågan är alltså på sin årliga topp. De nyutbildade förbanden är nästan färdigtränade och massor med övningar pågår, vilket förkortar förberedelsetiden ifall de vill göra något allvarligt.

Jag har fått frågor på Twitter om tillståndet i den nordkoreanska krigsmakten. Jag bedömer att nordkoreanerna har tre respektfulla tillgångar. Landet har troligen en av världens största specialförbandsstyrkor som använts flitigt i olika operationer mot sydkoreanska mål de senaste decennierna. Nordkorea har också en dedikerad satsning på cyberoperationer, även om det är ett och annat frågetecken för graden av sofistikering. Men, kopplat till var i utvecklingen världen i övrigt befinner sig när det gäller cyberoperationer så kommer man långt med att organisera sig.

Artilleri- och rakettrupperna är det farligaste systemet som Nordkorea har. Med bedömningar kring 13 000 pjäser i olika kalibrar (Sverige 48 stycken som jämförelse), så är dessa vapen ett stort hot för det sydkoreanska samhället och dess krigsmakt. Huvuddelen av dessa finns i området närmast den demilitariserade zonen (DMZ) och de tyngre vapnen når Seoul. Vi kan anta att huvuddelen av förbanden kan transporteras och gömmas inom och mellan stora underjordiska system som landet har byggt. Dessa system innehåller med stor säkerhet enorma upplag av ammunition. Ett enklare överslag ger vid handen att Nordkorea vid ett fullständigt krigsutbrott skulle kunna avlossa flera miljoner (!) granater mot sydkoreanska baser och installationer bara under det första halvdygnet av en konflikt. Med hjälp av USA skulle Sydkorea återvinna jämvikten relativt snabbt och Nordkorea skulle förlora ett anfallskrig mot Sydkorea tio gånger av tio, om USA gick in med militär styrka.

Läget är lite mer prekärt denna gång, eftersom de bägge koreanska nationerna denna gång har nya ledare och Sydkorea har slutat att vända andra kinden till. Det är lätt gjort att se det nordkoreanska systemet som en monolit, men faktum är att landet fortfarande befinner sig under en makttransition från den avlidne diktatorn till den unge sonen. Det finns uppgifter om en maktkontrovers i november kring omstruktureringen av några av landets underrättelse- och säkerhetstjänster som ledde till öppen skottlossning i Pyongyang. Det är alltså fullt möjligt att de nordkoreanska tongångarna är kopplade till en strävan hos diktatorn att konsolidera greppet om landets militära apparat.

Scenariot med en statskupp eller revolt är en bortglömd variant i den svenska nyhetsbevakningen. En sådan har låg sannolikhet och mycket svåra konsekvenser jämfört med öppet krig som har en väldigt liten sannolikhet, men med extremt allvarliga konsekvenser. Jag har tagit del av två olika bedömningar kring en implosion av Nordkorea, vilka pekar på att omvärlden skulle vara tvunget att deployera som minimum en kvarts miljon soldater bara för upprätthålla ordning, skydda gränser och säkra de nordkoreanska massförsörelsevapnen. Det skulle innebära att det motsvarar de amerikanska maximala insatserna för Irak och Afghanistan samtidigt. I händelse av en stabiliseringsoperation på koreanska halvön skulle det tillgängliga och flexibla insatsförsvaret här hemma prövas hårt med önskemål om en substansiell insats. Det är svårt att se Sverige stå utanför en sådan insats med tanke på det politiska kapital vi investerat i konflikten. Vi är dessutom ett av de få länder i väst som Nordkorea har ordentliga relationer till.

Hur taxerar då omvärlden risken för ett förestående krigsutbrott? Relativt lågt får nog bedömningen bli, även om det amerikanska flygvapnet har gjort ett par uppmärksamade flygningar med såväl B-52 och B-2 över kring Sydkorea. Just den 15. mars flög både USA och Ryssland tunga bombflygplan med kärnvapenkapacitet kring den koreanska halvön. Det mest avancerade stridsflygplanet F-22 Raptor ska enligt nya uppgifter ha stationerats i Sydkorea för en övning. Jag bedömer att dessa åtgärder inte är riktade så mycket mot Nordkorea, utan istället för Sydkorea. Den amerikanska flottan följer nämligen den egna normalbilden med 49 % av fartygen insatta eller under gång. Tyvärr kan vi inte längre se läget för de amerikanska attackubåtarna som vi kunde när jag skrev om Nordkorea förra gången. Vi kan däremot se att USA har två hangarfartyg, Dwight D. Eisenhower och John C. Stennis kring i femte flottans område kring Mellanöstern.

Och det är där som de största indirekta riskerna finns. Omvärldens hantering av Nordkorea studeras noga av det iranska prästerskapet och dess säkerhetsetablissemang. Minsta flimmer i beslutsamheten rullar beslutskulan mot annonserandet av kärnvapengenombrott för teokratin. Ett sådant skulle vara destabilserande för regionen, och därmed för hela världen. President Obama var tydlig under sitt besök i Israel nyligen. Budskapet var att det går inte att omringa ett Iran med kärnvapen. Den amerikanske presidenten vet att ett Iran med kärnvapen skulle innebära en kärnvapenkapplöpning i regionen och en mycket mer osäker omvärld. Därför är det av vikt att i varje läge kunna avge ett balanserat svar på nordkoreanska provokationer. Beslutsamma svar som inger respekt i Teheran och Pyongyang, men inte samtidigt eskalerar konflikten eller utlöser en nordkoreansk kollaps.

Hur går det då? Eftersom Nordkorea nästan har talat in sig i ett hörn när det gäller retoriken, så gäller det för diktatorn att porträttera en seger som samtidigt sätter press på Sydkorea för en mjukare hållning framöver. Nordkorea försöker sig nu på den omöjliga ekvationen att genomgå en ekonomisk utveckling samtidigt som man sätter sin militarisering jämsides. Därför är den mest troliga utvecklingen att något begränsat sker som kan utropas som en reell framgång. Eftersom Nordkorea bytt angreppsmetoder mellan ubåtsattacker och artilleribeskjutningar, så kanske cyberattacker ligger nära till hands. Det blir svårare för en allt mer flaggviftande president, Park Geun-hye, i söder att svara på. Det skulle dessutom göra det möjligt för diktatorn att visa för sitt land hur framstående man är på nya fronter.

DN
SvD
Aftonbladet
Expressen
SR
DN
SvD
Aftonbladet
SR

Fornlämningar (uppdaterad)

När de internationell styrkorna kom till Afghanistan 2001 var det många som förundrades över de stora sandhögar som fanns utplacerade hör och där på landsbygden. Det visade sig vara konstgjorda höjder som de sovjetiska trupperna konstruerat under Afghanistankriget för att kunna placera ut stridsvagnar, artilleri m.m. och ha överblick över den omkringliggande landsbygden. Faktum är att de också fungerade som lättförsvarade "fort" från vilka man kunde skicka ut patruller. Stora liknelser alltså med amerikanska kavalleriets fort under indiankrigen. Numera så går de under beteckningen "rysskullar". Dessa höjder har även nyttjats av svenska trupper. Tillsammans med en minerad landsbygd så är dessa kullar en av de mest kännetecknande långlivade "minnena" av den sovjetiska närvaron.

Krigen lämnar efter sig liknande lämningar, något som framtidens arkeologer kommer att förtjust utforska och försöka förstå. På landsbygden i Afghanistan vimlar det av utbrända vrak från kriget med Sovjetunionen, inbördeskrigen och krigen mot USA och ISAF. Eftersom en stridsvagn mycket långsamt rostar bort så kommer de att finnas kvar i många år till förutom de delar som lokala skrothandlare lyckas skära bort.

Stridsvagnsvrak nära Ahmad Shah Massouds grav

Vad är det som de svenska trupperna kommer att lämna efter sig? I dagarna så har det beslutats om att Camp Monitor utanför Sherberghan ska avvecklas. Detta innan den knappt hunnit tagits i bruk. De politiska besluten ändras snabbare än man hinner bygga en liknande anläggning. Nu ska den dock inte helt lämnas åt sitt öde, utan tas över av ANSF, de afghanska säkerhetsstyrkorna. Förhoppningsvis så kommer de kunna behärska området i framtiden, annars så kommer Camp Monitor i framtiden att sakta förfalla som ett praktiskt inhägnat område att valla fåren.

För ett par år sedan så var vilja att stötta Afghanistan stor och Camp Monitor byggdes för en långsiktig närvaro i området.

"I slutet av 2010 ska den nya anläggningen stå färdig. Mer militär närvaro ska göra Jowzjanprovinsen säkrare.
Dagens 39 soldater blir 55. Totalt kommer Camp Monitor att rymma 250 personer, mestadels svenska och amerikanska soldater.
- Vi bygger för framtiden. Med en större camp kommer vi ha fler personer och större resurser i vårt område och då kan vi bidra till att göra det säkrare att vistas här, säger Mats Rostadius."

Hur vardagen såg ut på Camp Monitor kan man läsa på Afghanistanbloggen. Det är mycket fina lokaler som nog kommer att uppskattas av de afghanska soldaterna. Det här inlägget på Försvarsmaktens hemsida förtydligar vilken materiel som kommer att lämnas kvar till ANSF.

Har det då verkligen blivit säkrare i Afghanistan eller är det bara så att Talibanerna dragit sig tillbaka för att slicka såren och invänta avvecklingen av ISAF under 2014? Endast framtiden kan visa på detta. Om ett par hundra år så kommer också arkeologerna att ställa sig samma frågor.

Uppdaterad 13-04-01, 20:36
USA håller också på att ta hem sin utrustning från Afghanistan. Här handlar det givetvis om helt andra mängder än för det svenska förbandet.

"Det kostar uppåt sex miljarder dollar – motsvarande 39 miljarder svenska kronor – att ta hem den väldiga mängd utrustning som USA fört till Afghanistan under sitt tolv år långa krig där, visar militärens beräkningar.

I fjol fraktades 25 000 fordon tillbaka men där återstår lika många. Bland de saker som projektet ”retrograd” ska hämta finns 100 000 containrar, mängder med datorer, möbler, olika sorters kampredskap och träningsmaskiner."

Omstrukturering och ominriktning

Det har säkerligen inte undgått bloggens mer trogna läsare att inläggsfrekvensen nedgått de senaste månaderna. Det finns flera orsaker därtill, men de främsta är insikten om att svensk försvarspolitik är hopplös och kommer att så förbli. 

 Bloggen kommer inte att försvinna, men kommer istället att ändra innehåll till de mer alldagliga saker som livet innehåller, inte minst mat. Nedan följer därför ett av många kommande recept på framgång och lycka – en rejäl pasta bolognese.

Ska man lyckas med det där lilla extra i en bolognese så krävs det tid. Det här är ingen rätt för vardagskvällar, men väl för en söndagsmiddag och som dessutom räcker till lunch några dagar framöver.


Ingredienser:
Smör
Olja (raps- eller olivolja)
Ett paket bacon
1 stor gul lök
2 vitlöksklyftor
1 morot
1 bit rotselleri
400-500 gr nötfärs
1,5 hg kycklinglever
5 dl god köttbuljong
1 burk hela skalade tomater
1 dl rödvin
Muskotnöt
Lagerblad
Oregano

Pasta
Grönsallad


Förberedelser:
"Rätt plats, rätt tid och rätt utrustning" är ett militärt axiom. För att lyckas med detta, inte minst i köket, är förberedelser A och O. I köket handlar detta om att ha förberett sina ingredienser så att man kan ligga steget före i tillagningen.

Om kycklinglevern är fryst, ta fram den och låt den halvtina först. Finhacka den sedan (betydligt enklare när den fortfarande är ordentligt kall). Tärna baconet. Finhacka grönsakerna till aptitlig storlek för en bolognese. Om du inte har egen köttbuljong utan gör den på tärning eller fond så se till att ha den förberedd redan nu (varm buljong är också bättre eftersom den annars kyler ner de övriga ingredienserna). Se till att ställa fram även övriga ingredienser.


Tillagning:
Använd en gjutjärnsgryta eller ordentlig tjockbottnad stekpanna så att värmen kan sprida sig ordentligt. Hetta upp en bit smör och olja i grytan/pannan och tillsätt baconet och bryn det väl. Tillsätt därefter löken, vitlöken, moroten och sellerin. Låta fräsa 5-10 minuter beroende på hur väl du finhackat. Rör om då och då så allt får värme.

Höj värmen och tillsätt mer smör. Lägg i köttfärsen i den heta grytan/pannan och finfördela den. Se till att röra och finfördela ordentligt. När köttfärsen brynts så tillsätts den finhackade kycklinglevern under omrörning. Rör sedan till kycklinglevern fått färg.

Snart dags för kycklinglevern

Nu är det dags för de övriga ingredienserna. Tillsätt vinet, buljongen, tomaterna. Riv några drag på muskotnöten över grytan och tillsätt lagerbladet. En tesked oregano brukar heller aldrig vara fel. Låt nu såsen få ett uppkok, rör runt och gör en första provsmakning. Tillsätt salt och peppar efter smak. Nu ska såsen sjuda under lock minst tre timmar, gärna fem. Se till att värmen hålls lagom låg så att det sjuder och inte mer än så. Har man ett lock till grytan/pannan som inte sluter riktigt tätt kommer man att tappa vätska. Se då till att tillsätta mer buljong så att det inte kokar torrt.


Nu har man några timmar till som man kan ägna till annat medan såsen fulländas, t ex att göra en ny snygg dekoration på köksfönstret med post-it lappar, eller läsa något av Alex Schulman. När du börjar bli nöjd med såsen i smak och konsistens är det dags att koka pastan. Servera sedan med en härlig nyriven parmesan och en trevlig grönsallad. Ett gott hembakat surdegsbröd är inte heller ett så tokigt tillbehör. Lämplig dryck är naturligtvis ett gott italienskt rödvin, gärna ett lite mjukare.

En sak till. Ketchup är inte tillåtet till den här bolognesen. Glöm nu inte att fotografera maten och dela på Instagram.

Instragram nästa?



Är gräset grönare på andra sidan stängslet?

I samband med införandet av utlandsobligatoriet i Försvarsmakten så var det många officerare som tog av sig uniformen och bytte om till civil karriär. Bl.a. så tappade Helikopterflottiljen många välutbildade flygtekniker för HKP 14 och HKP 15. Detta dessutom under ett mycket kritiskt skede med insats med HKP 10 i Afghanistan, HKP 15 i Adenviken och anskaffning av HKP 16. Tyvärr så räckte inte ens detta som motivering för att behandla teknikerna extra varsamt i omställningen av Försvarsmakten.

Nu har det hänt igen. LV 6 tappar stora delar av sin utvecklingsavdelning till industrin. (Länken kräver tyvärr att man är prenumerant på Hallandsposten).

"Kruxet för Luftvärnsregementet i Halmstad är dock att huvuddelen av personalen på den utvecklingsavdelning som skulle ansvara för hur man ska använda de nya robotarna och utbilda personalen har sagt upp sig.

– Tidigare har det varit en eller två officerare om året som gått från Lv 6 till industrin, men att regementet mister så många på en gång har jag aldrig varit med om. Det enda liknande jag hört talas om var på Helikopterflottiljen i Linköping, säger Per Carlsson"

Precis som för Helikopterflottiljen så kommer avhoppen vid sämsta tänkbara tillfälle. Luftvärnet har äntligen påbörjar modernisering med införande av IRIS-T som markbaserat robotsystem.

"Försvarsminister Karin Enström bekräftar för Svenska Dagbladet att regeringen bemyndigat köp "av ett nytt korträckviddigt luftvärnssystem".

Tanken är att det ska ersätta luftvärnssystemet Robot-70, som används i Sverige sedan 70-talet och i omgångar moderniserats för såväl svenska som utländska försvarsmakters räkning. Robot-70 utvecklades av Bofors och anses nu nå sin tekniska livslängd runt 2016.

IRIS-T finns i dag i Sverige som jaktrobot på Jas 39 Gripen. Nu pågår en vidareutveckling av IRIS-T som en robot som kan avfyras från marken i två versioner, en för kort räckvidd och en för medellånga distanser."

Luftvärnet har under flera år varit styvmoderligt behandlat. I t.ex. Afghanistan behövs inget luftvärn och därmed så har Luftvärnet länge saknat fokus från beslutsfattarna. Nu har vindarna äntligen börjat vända och diskussionerna svallar om robotsystem för Visbykorvetter samt eventuell efterträdare till de gamla Hawkrobotarna då Bamse endast införskaffats i enstaka exemplar. Att då tappa all kompetens är obra. Vad som ligger bakom det hela är oklart, men jag skulle inte bli helt förvånad om det är en sådan enkel sak som lönen. Den civila arbetsmarknaden har mer muskler än Försvarsmakten och om inte arbetsuppgifterna eller den goda stämningen på arbetsplatsen längre är på topp så lockar nog gräset (och lönen) på andra sidan stängslet.

Det har kan bli något av ett dilemma för Försvarsmakten i framtiden. Man vill ha personal som är attraktiv för civila arbeten för att kunna omsätta förbanden och undvika framtida "köttberg" av äldre officerare som kanske inte är lika sugna på internationella insatser som när de var yngre och saknade familj. Samtidigt så har man svårt att hålla konkurrenskraftiga lönenivåer. 

Upptrappning i Nordkorea

Läget i Nordkorea blir allt värre. Nordkoreas "store ledare" Kim Jong-nu har nu spelat ut de kort han kan. Det finns sannolikt inte så mycket mer han kan göra via hot utan att starta ett väpnat krig. Det blir även svårt att backa ur den plantering han kört in sin traktor i, utan att tappa ansiktet inför övriga världen. Läget är minst sagt oerhört svårt och farligt.

Se en intervju med Konteramiral Anders Grenstad från gårdagens TV4 här, där han förklarar läget från sitt sätt att se det. Grenstad är sedan något år tillbaka chef för NNSC i den demilitariserade zonen.

Som kuriosa, och för att få ett annat perspektiv på läget och livet för familjen Grenstad i Sydkorea kan man läsa fru Anja Grenstads blogg 38th parallel.

Trafikverket föreslår förändrade regler till 1a juli 2014

Trafikverket föreslår i syfte att få mer likformiga regler för olika fordon att tjänstevikter och besiktning för båtar införs. För att nå ett jämförbart normvärde föreslås energimängden hos olika fordonsslag harmoniseras. Det innebär att ett typfordon införs med en massa på 2000 kg och en hastighet på 100 km/h. Rörelseenergin för detta fordon motsvarar 730 kJ som alltså utgör normvärdet.

För att kunna harmonisera och jämföra farkoster på sjön skall maximal hastighet och aktuellt deplacement uppgå till dessa 730 kJ plus minus 10 kJ. I det fall tillräcklig hastighet inte kan uppnås måste deplacementet utökas.

Som ett räkneexempel för en segelbåt på 4 ton som går i 6 knop fås en rörelseenergi på 17 kJ. I detta fall då maxfarten inte kan ökas måste deplacementet utökas till 162 ton för att komma upp i samma energimängd som för normvärdet.

För en snabbgående motorbåt på 6 ton som går i 30 knop behöver deplacementet endast utökas med 126 kilo till 6,126 ton.

På sikt kommer harmoniseringsplanerna innebära att farlederna för fritidstrafik kommer att delas in i filer på 3.75 meters bredd där fritidstrafik kan möta varandra i sedvanlig högertrafik på samma sätt som idag sker på land.

Charles Querblitz på Trafikverket

"Med det nya systemet kommer vi att kunna använda samma trafikskadereducerande åtgärder som på land med mitträcken och vajerskydd. På sikt kan man också tänka sig att krocktester kommer att bli obligatoriska för att kunna få en CE-märkning av fartyget. Denna utveckling är en naturlig följd av inrättandet av den nya sjöfyllerilagen som syftar till att öka säkerheten för sjöfarande jämlikt den som idag gäller för motorfordon på land"

På frågan om vad Trafikverket avser att göra åt dödsfallen på sjön där 7 av 10 som dör faller i sjön från små båtar i lugna vatten mindre än sju meter från stranden svarar Charles

"Det är inte upp till mig att bedöma. Jag har fått i uppdrag av riksdagens nykterhetsförbund att ta fram en gemensam måttstock för land- och sjötrafik. Detta har också remissats med bifall från Kustbevakningen och IOGT-NTO som ställer sig mycket positiva till lagen och jag bedömer att lagstiftningen kan vara på plats till den 1 Juli 2014"

Kustbevakningen låter meddela att man för budgetåret 2014 har äskat medel för en dubblerad kostnadsram mot den 2013. Även Trafikverket ser sig nödgade att utöka sin ram med drygt tre miljarder årligen för att kunna bygga ut de nya farlederna.
Beslut bedöms fattas med en bred majoritet i Riksdagen redan i juni detta år för att sedan träda i kraft 1 juli 2014.

Vad händer i Bangladesh?

Av Johan Larnefeldt, statsvetare

Sedan början av februari har hundratusentals demonstranter, framför allt ungdomar, samlats på Shahbagtorget i centrala Dhaka för att protestera. De har lovat att inte lämna torget förrän de fått gehör för sina krav. Motdemonstrationer, ofta mer våldsamma, har ägt rum, och armén har kallats in i flera delar av landet. De få inresta journalisterna har gjort sitt bästa för att beskriva det hela, vilket ofta resulterat i jämförelser med Tahrirtorget och de arabiska upproren. Vissa likheter finns – människomassorna, ungdomar som fått nog och ockuperar torg – men de politiska konflikterna i Bangladesh och Sydasien har en egen dynamik, med djupa historiska rötter.

I Sverige är Bangladesh känt för två saker: djup fattigdom och stor utsatthet för naturkatastrofer. Om landet diskuteras i något slags säkerhetspolitiskt – eller ens politiskt – sammanhang är det ofta med utgångspunkt i detta: att den ekonomiska ojämlikheten och fattigdomen ska leda till oroligheter, eller att klimatflyktingar från kust- och flodområdena ska översvämma grannländerna. Dessa två problemkomplex hör till de mest fundamentala i hela Sydasien – men de utgör sällan centrum i de större politiska konflikterna i regionen.

Fokus för protesterna som äger rum i Bangladesh just nu är de krigsförbrytarrättegångar som, över 40 år efter självständighetskriget, har börjat genomföras i Dhaka. Det bangladeshiska befrielsekriget vanns med indiskt stöd, och i den säkerhetspolitiska historieskrivningen är det kanske främst ihågkommet som en seger för den indiska militären i deras ständiga konfrontation med Pakistan. Majoriteten av invånarna i dåvarande Östpakistan ställde sig bakom självständighetskraven, och de som deltog i upproret 1971 hyllas fortfarande som frihetskämpar i landet. De som ville hålla kvar territoriet som en del av Pakistan, och som deltog på den (väst)pakistanska sidan i kriget, var framför allt de som såg islam som en central del av den nationella identiteten. Konflikten som just nu utspelas på Dhakas gator handlar om vad som egentligen hände i kriget, och vilka konsekvenser det ska få idag. Fokus för rättegångarna är de omfattande krigsförbrytelser som begicks, framför allt av den pakistanska armén och dess lokala stödtrupper. Våldtäkter av kvinnor, samt mord på religiösa minoriteter (främst hinduer) och intellektuella hörde till de metoder som användes.

Turbulent politik och dysfunktionell demokrati under decennierna efter självständigheten gjorde att något verkligt ansvarsutkrävande aldrig ägde rum. Dock kom den grundläggande klyftan i bangladeshisk politik att utmejslas efter självständighetskrigets konfliktlinjer: ska Bangladesh grundas på sin muslimska identitet och hålla distans till Indien, som omger landet nästan helt och hållet – eller ska man betona den bredare bengaliska identiteten, och utveckla en pluralistisk och sekulär demokrati? Snarare än socioekonomiska problem, auktoritärt styre eller externa fiender är det den egna historien och nationen som blivit de politiska konflikternas kärna i Bangladesh.

Geografi, civil-militära relationer och religion spelar stora roller. Bangladesh är endast en del av det större Bengal, som har en komplicerad historia och oroliga gränser. Demokratins utformning och militärens roll i politiken har varit kontroversiella frågor genom landets historia, och utgör ett spänningsfält än idag. Religionen tillskrivs ofta en stor betydelse i sydasiatisk politik, men religiösa uttryck i regionen har länge blandats och varit öppna för externa influenser, något som gäller islam kanske ännu mer än andra religioner. Dessa faktorer har möjligen bidragit till att just islam, och dess roll i politiken, nu har hamnat i centrum för konflikterna. Flertalet av de åtalade i krigsförbrytarrättegångarna tillhör det största islamistpartiet i Bangladesh, Jamaat-e-Islami. Denna rörelse bildades i det brittiska Indien, och har nu sin huvudavdelning i Pakistan, men självständiga organisationer finns även i Indien, i indiska Kashmir och i Bangladesh.

Protesterna i Dhaka bröt ut när den biträdande generalsekreteraren i Bangladesh Jamaat-e-Islami dömdes till livstids fängelse för bland annat våldtäkt på barn och mord på flera hundra civila under självständighetskriget. Det hade allmänt antagits att han skulle dömas till döden, och förmodligen blev även han själv förvånad över den milda påföljden. Han log och gjorde segertecken när han kom ut från domstolen – sedan var protesterna igång, med dödsstraff för krigsförbrytarna som ett centralt krav. I takt med att demonstrationerna fortsatte och växte breddades dock agendan, och den kanske mest centrala frågan har nu blivit vilken roll, om någon, Jamaat-e-Islami ska spela i det bengaliska samhället och politiken. Olika grenar av Jamaat, tillsammans med det största oppositionspartiet Bangladesh Nationalist Party (BNP), har gjort som oppositionspartier vanligen gör i Bangladesh: utlyst hartal – en kombination av generalstrejk, massdemonstration och upplopp. Dessa motdemonstrationer – till försvar för de åtalade i krigsförbrytarrättegångarna – har varit betydligt mer våldsamma än Shabagprotesterna. Minst 60 personer har dödats, och hundratals – troligen tusentals – har skadats, sedan konfrontationerna inleddes i början av februari.

Det pågår en kamp om historien och om framtiden, mellan sekularister och islamister och mellan vänster och höger. Att progressiva ungdomar står mot reaktionära krigsförbrytare är dock inte hela bilden. Det krav som kanske allra tydligast samlade de annars liberala Shahbagdemonstranterna var insisterandet på hårdare straff – dödsstraff – för krigsförbrytarna. Det har också kommit mycket kritik mot rättegångarna – inte bara från den bangladeshiska högeroppositionen (som flertalet åtalade tillhör), utan också från exempelvis Human Rights Watch, som har påpekat att processerna inte uppfyller rimliga krav i en rättsstat.

Att krigsförbrytarna i Bangladesh till slut skulle ställas inför rätta var ett av de centrala vallöftena för det nuvarande regeringspartiet när de valdes 2009. Försöken att komma till rätta med landets historiska trauma genom domstolsprocesser har dock varit kantade av politiska konflikter. De grupper vars ledare åtalas har svarat med våld, framför allt mot etniska minoriteter. För de hinduiska och buddhistiska invånarna i Bangladesh blir detta på många sätt en upprepning av förföljelserna under befrielsekriget – själva orsaken till rättegångarna. En avgörande skillnad är dock att våldet mot minoriteter nu inte utövas av en militärstyrd statsapparat, utan av en politisk opposition och minoritet, vars ledare står inför rätta. Konflikten består, men med omkastade roller. Värt att påpeka är också att regeringen har bemött demonstranternas krav på hårdare straff med uttalanden om att folkets förväntningar på rättskipningen bör beaktas av domarna. När domslutet sedan kom mot Jamaat-e-Islamis vice ordförande, åtalad för krigsbrott, blev straffet också döden och inte fängelse. Denna typ av politisk inblandning sänker givetvis rättsprocessernas trovärdighet, oavsett sakläget i skuldfrågan.

Rättegångarna och demonstrationerna i Bangladesh är en del av en bredare konflikt i Sydasien: om islams karaktär, om religionens roll i politiken, samt om statens och nationens karaktär. I olika skepnad pågår dessa konflikter även i Indien, Pakistan och Afghanistan. Det kan förefalla märkligt att sådana frågor får så våldsamma konsekvenser, inte minst i länder som verkar ha mer akuta problem: sårbarhet för klimatförändringarnas konsekvenser, eller fattigdom och socioekonomiska klyftor. Denna synbara paradox är dock värd att hålla i minnet när vi letar efter nya krishärdar. De arabiska upproren kom som en överraskning för de flesta. Därefter har vissa bedömare börjat använda dem som mönster för spådomar om framtida samhälleliga omvälvningar – både vad gäller bakomliggande faktorer som matpriser och tänkta följder som ett allmänt uppsving för islamistiska rörelser. De komplexa politiska konflikterna i Bangladesh och Sydasien har andra – på flera sätt direkt motsatta – orsaker och mönster. Det är inte alltid de väntade problemen som ger upphov till social mobilisering och politisk oro. Detta kan utgöra en påminnelse om vikten av att ta hänsyn till lokala, mer eller mindre idiosynkratiska faktorer när vi försöker ställa prognoser om risk, konflikt och säkerhet.

Lika lön för alla?

I könsdebatten kommer ofta argumentet "lika lön för lika jobb" upp. Jag tycker att det är så självklart att striden inte ens borde behövas föras, men likaså behövs den. Den andra könsrelaterade lönedebatten är "lika lön för likvärdiga jobb". Kvinnodominerade arbeten har allt för ofta lägre lönenivåer än mansdominerade. Denna debatt är betydligt svårare att föra då det är svårt att jämföra äpplen och päron. Hur är likt är t.ex. ansvaret som en sjuksköterska har för en patients liv jämfört med personalansvaret som en avdelningschef har på ett bolag?

Försvarsmakten har genom åren också lidit av detta. Hur ska kompetens inom ett arbetsområde jämföras med ansvaret som chef? Oftast har löneutvecklingen enbart varit kopplad till grad och inte kompetens. Som ett medel för att bota detta problem så infördes I-löner. Här var tanken att en duktig löjtnant med många års arbetslivserfarenhet lönemässigt skulle kunna hamna på samma nivå som en kapten. Men tyvärr så har de lönesättande cheferna traditionellt varit en smula försiktiga med att tillämpa denna möjlighet. Att göra karriär har därmed varit det enda sättet att höja lönen.

Problemet med att alla vill göra karriär är att det tar tid från yrkesrollen och man kanske blir en bättre chef, men oftast en sämre fackman. Inom områden där praktiskt handhavade är väsentligt som t.ex. grupp/divisionschefer inom flygstridskrafterna kan det vara ett stort problem. Vem ska bli chef? Den bästa piloten eller den med bäst ledarskapsegenskaper? Det är inte alltid lätt för en bra chef att leda sitt förband i luften om han samtidigt är ringrostig som pilot. Långa utbildningar medför tyvärr ofta att man blir sämre på det praktiska. Causewitz i all ära, men han visste inte hur man flög ett flygplan.

I perioder med hög rekrytering från civila arbetsmarknaden så har Försvarsmakten tvingats ta till extraordinära medel för att behålla personalen. T.ex. fick flygförarna löneavtalet ALFF på 90-talet som drastiskt höjde lönerna. Flygteknikern fick även de lönetillägg för att motsvara de civila lönerna. Dock så har viljan att bibehålla dessa tillägg sjunkit från arbetsgivarhåll när lönemarknaden ändrats.

Man har även tittat på alternativa karriärer för att kunna ge lön för kompetens och inte bara grad. På 80-talet infördes AK/SK för löjtnanter, där AK - Allmän Kurs var tänkt för de som senare skulle göra karriär och SK - Specialist Kurs för de som skulle stanna kvar och bli specialist inom sitt yrkesfack. Tyvärr så fungerade detta heller inte särskilt bra, då de som gick SK behandlades som mer eller mindre en misslyckad officer. Lönemässigt uppstod det genast skillnader mellan AK/SK-officerare. De flesta försökte därför gå AK för att lämna öppningar för framtiden.

Man har även försökt ta fram specialistutbildningar. Högre kurs telekrig på Militärhögskolan var en sådan. Likaså specialistmärket som kunde fås inom olika områden. Men någon koppling till lön blev det aldrig. Graden var det enda som gällde.

Nu har Försvarsmakten sedan ett antal år utbildat specialistofficerare. (Att jämföra med gamla tidens underbefäl). Tanken var liksom AK/SK god. Att få officerare som var duktiga inom sina yrkesområden och som skulle säkerställa att förbandets kompetens bibehölls. Ett intressant faktum i sammanhanget är att den ultimata specialisten, d.v.s. stridspiloten, fortfarande kommer att vara officer. Att återinföra en kategori liknande fältflygaren var inte aktuellt då positioner i Högkvarteret måste tillsättas med officerare med pilotbakgrund. Försvarsmakten ansåg sig inte ha råd med två utbildningsvägar för flygande officerare/specialistofficerare...

Men tyvärr så börjar det utkristalliseras att den grundläggande tanken bakom införandet av specialistofficerarna nog inte var att få kompetenta befäl, utan att sänka den allmänna lönenivån.

Just nu har Försvarsmakten ett stort problem. Det finns många officerare som besätter positioner som enligt listorna skall vara för specialistofficerare. Hur ska man göra här? Officerarna har arbetslivserfarenhet och högre grad och därmed ofta betydligt högre löner än specialistofficerarna med samma arbetsuppgifter.

Ett område där det på senare tid har uppstått konflikt mellan arbetsgivaren och facket är färdmekaniker, d.v.s. flygtekniker som har flygtjänst. De första specialistofficerarna som kan besätta denna position har börjat dyka upp. Problemet är att Försvarsmakten erbjuder dess betydligt lägre lön än nuvarande löjtnanter. Facket har givetvis protesterat, men ännu så har arbetsgivaren valt att inte förhandla. I stället så är det stopp och inga nya färdmekaniker kan utses.

Problemet kan ses från två håll. De gamla officerarna kanske ses som överbetalda av arbetsgivaren. De nya specialistofficerarna som underbetalda av facket. Det som kommer att avgöra är suget från den civila arbetsmarknaden. Om specialistofficerarna är underbetalda så kommer de mycket snart att lämna Försvarsmakten och gå till det civila arbetslivet.

F&S tolkar regeringens hållning om de afghanska tolkarna

Så här inför påsk är det dags att fånga upp var vi befinner oss i frågan om de afghanska tolkarna. De senaste veckorna har frågan utvecklats ytterligare. Först ut var ÖB, som åter i tjänst på plats i Afghanistan, sa att han ville se någon form av asylprogram för dessa. Han bekräftade instschefen, generallöjtnant Anders Silwers, tydliga besked att det föreligger en hotbild mot denna grupp. För Försvarsmakten finns det en dessutom en dimension att visa de egna och omvärlden att den tar hand om kamrater och källor till kunskap.

Försvarsminister Karin Enström replikerade med samma budskap som sin kollega Tobias Billström, individuell prövning och regelverket gäller. Det förstärkte bilden av regeringen som defensiv och ovillig att diskutera den principella frågan. Vilket ansvar har Sverige för den lokalbefolkning den anställer? Vid en militär statskupp i ett valfritt land, kanske med etniska eller religiösa övertoner, är det inte turordningsregler som är den största huvudvärken. Vårt tänkande kretsar inte kring massakrar eller tortyr, utan det värsta/bästa som kan hända när en arbetsgivare drar sig ur lokalsamhället är att bli anställd i ett bemanningsbolag. Perspektivet beroende av ideologisk hemvist.

I söndags uppträdde sedan den internationellt kände pakistanske författaren Ahmed Rashid i SVT Agenda. Med sin omvittnade stora kunskap om Afghanistan var det ytterligare en belastning för regeringen på bästa sändningstid. Han var tydlig, och upprördheten gick det inte att ta miste på, att vi har ett moraliskt ansvar för dessa människor. En enkel granskning av opinonsbildningen visar att landets ledarsidor sällan har varit så eniga i sin uppfattning. Ta ansvar.

Under veckan uppstod sedan en diskussion mellan socialförsäkringsutskottets ordförande Gunnar Axén (m) och Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten. Sakfrågan handlade om det intiutivt smarta förslaget att Försvarsmakten helt sonika anställer tolkarna i myndigheten och tar hem de som vill. Här blir det lite moment 22, eftersom anställningar i Försvarsmakten i nästan alla fall innebär en säkerhetsklassning som i sin tur kräver ett medborgarskap, vilket ju inte den enskilde tolken kan få eftersom han inte kan söka asyl annat än på plats i Sverige. För att ytterligare förvirra det hela, så kan ju tolkarna som tillfälligt anställda på plats ha arbetsuppgifter som innebär en säkerhetsklassning utan medborgarskap. Jag vill passa på att ge en eloge till Erik Lagersten för det sätt han företrädde en fin ämbetsmannatradition i diskussionen med sakliga och tydliga argument.

Så varför är vi där vi är? Har regeringen missbedömt frågan? Vill den inte ha en diskussion om att insatsen inte uppnått sina målsättningar, eftersom människor kan behöva fly efter vår närvaro? Eller handllar det om en oro för att skapa en särlösning som i sin tur ska följas av andra gruppers krav på särskild behandling? Det är svårt att hitta svaret, särskilt när regeringen inte tar till det klassiska utredningsbeslutet. Möjligen kan det vara en kombination av alla faktorerna.

Och medan tiden går långsamt här hemma inför valet 2014, så tickar klockan allt snabbare för de afghanska tolkarna. Den 15 april friställs de tolkar som arbetar från Camp Monitor i Shebregan, Jowzjanprovinsen. Dessa är anställda via det schweiziska bolaget Supreme, vilket är en bekväm lösning för alla parter utom tolkarna. Statsmakterna kan ha mindre trupper i Afghanistan på pappret och bolaget tjänar bra med pengar. I Shebregan är inte lagens arm så lång, så det vill till att de till nyligen helt nödvändiga tolkarna vet att navigera för att skydda sig och sin familj.

Alternativet till trakasserier och förföljelse, död eller tortyr är att gynna den internationella brottsligheten och betala människosmugglare dyrt för biljetter till Europa. Till länder som Sverige med en generös flyktingpolitik är efterfrågan störst, vilket i sin tur driver upp priserna. Lojala medarbetare blir av med sina besparingar om de vill slippa förföljelse, och maffiastrukturerna blir ännu rikare och farligare på sikt.

För att tala i Torgny Segerstedts anda:
Bort släpa sig de afghanska tolkarna. Kvar står ministären Reinfeldt och myser i solskenet.

——————————————————————————————-

Läs gärna ett tidigare inlägg: Karl-Bertil Officers julafton

Att skicka och uppfatta signaler

Igår lät man från amerikanskt håll meddela internationella medier att B-2 Spirit stealthbombflygplan flugit från sin hemmabas i Missouri till Sydkorea för att där delta i en övning och fälla barlastade bomber mot mål på ett skjutfält och sedan återvända hem. Tidigare under månaden meddelades från amerikanskt håll att äldre, men likafullt kapabla B-52 bombflygplan deltog i andra flygövningar över Sydkorea.

Avsikten med gårdagens amerikanska pressmeddelande om stealthbombflygplanen torde vara klar för var och en. Det krävs inga större mått av kunskaper i internationella relationer för att förstå syftet. Signalen till Nordkorea är att man med kort varsel kan sätta in mycket kraftfulla resurser med förmåga till konventionell precisionsbekämpning som Nordkorea har mycket svårt att rå på. Det är militärt kraftspråk som en förlängning av politiska ansträngningarna, där man försöker komplettera de diplomatiska och ekonomiska medel som redan använts i försöken att reducera det nordkoreanska hotet.


Lika lättolkat och uppmärksammat i svenska media som det nu aktuella kraftspråket kring den koreanska halvön är, lika förvånande är oförmågan i svenska media att uppfånga liknande signaler i vårt eget närområde. När ryska försvarsministeriet i somras, på samma sätt som nu det amerikanska, lät meddela att man flugit Östersjön runt med strategiskt bombflyg beväpnade med kryssningsrobotar uppmärksammades det inte i Sverige. Onekligen vill man från ryskt håll sända "någon" en signal, med tanke på pressmeddelandet och det faktum att man specificerade att flygplanen bar skarp last.

Även bloggen Observationsplatsen uppmärksammar att "Långtbortistandoktrinen" bitit sig fast i svenska media på ett sätt som gör att man missar det som händer precis framför näsan. Man berättar om den av president Putin snabbt beordrad beredskapsövningen i Svarta Havet, men har helt missat att en ny, samtidig, övning genomförs med det ryska strategiska bombflyget. Det återstår att se om några nya pressmeddelande skickas från denna. Än intressantare är den stora flygövningen som just nu genomförs i Karelen, nära den finska gränsen och endast ca 70 mil från Stockholm med upp till 80 flygplan.


DN, 2, Aft, 2, 3, 4, 5, SvD, 2, 3, SR, 2, SVT, 2, 3, 4, GP

Rysk övningsverksamhet och svensk nyhetsvärdering

aftonbladetTack Aftonbladet för en så bra illustration…

Ännu en gång slås man av hur illa ställt det  är med den svenska nyhetsrapporteringen, kanske framför allt nyhetsvärderingen som redaktörerna gör om säkerhetspolitik. Ett aktuellt exempel är den nyss igångsatta beredskapsövningen Svarta Havet som idag har florerat i dagens media. Bland annat har både DN och SR Ekot rapporterat om den. Långbortistandoktrinen har bitit sig fast i Massmediasverige…

Visserligen är det en större övning och den var hastigt påkallad. Gott så, att allmänheten och mediekonsumenterna blir varse om aktuella händelser. Kritiken kan i sammanhanget inte riktas mot det aktuella exemplet.  Det som är underligt är hur man silar mygg och sväljer kameler, vilket i slutändan får moderna myter att florera och frodas i aktuell säkerhetspolitisk debatt.  Argument som ”rysk upprustning sker från låg nivå”, ”modern rysskräck” och ”man satsar framför allt längre österut” får fotfäste och accepteras som allmängiltiga sanningar, både av politiska företrädare och allmänhet.

Det som är underligt i sammanhanget är en total tystnad kring den ryska luftstridsövningen LADOGA-2013/Ладога-2013, som faktiskt är den största enskilda luftstridsövningen i svenskt närområde sedan kalla kriget, drygt 60 mil från Stockholm. Med ett 70-tal flygplan och helikoptrar motsvarar den gott  och väl ett välmående skandinaviskt lands hela flygvapen. Vilket land som avses kan du som läsare lista ut själv…

Listan på talande exempel kan göras längre. Ett i media uppmärksammat utspel i vintras var Putins satsning på flottan inom ramen för den pågående materielanskaffningsplanen GPV-2020, där man flitigt beskrev den pågående ryska anskaffningen av strategiska robotubåtar. Att man i Östersjön har två varv som bokstavligen sprutar ut ytstridsfartyg på löpande band är det däremot tyst om.

Kompetensen hos journalistkåren om säkerhetspolitik kan närmast jämföras med en mediakurspraktikant från Lackalänga folkhögskola  där det närmast råder total  begreppsförvirring runt ord som hotbild, risk och förmåga. Att man sedan än mer går vilse kring Överbefälhavarens syn på Insatsorganisation 14:s förmåga 2019 i ett av flera spelade scenarior är bara att beklaga. Nu bär inte enskilda tidningsredaktörer skulden för den utarmade nehetsbevakningen. Många nyheter som publiceras är inte tidningen egna redaktionella material, utan köps in som tjänst från nyhetsbyråer som TT, Reuter eller AFP. Visserligen drar man in på korrespondenter på båda fronter men med hjälp av IT kan mediabolagen lätt scanna av rapportering från bland annat östra delen av Europa tack vare nyhetsbevakningstjänster som Retriever/motsv

Visserligen finns det ljus i mörkret såsom SvD Mikael Holmström eller DN:s Ewa Stenberg, men dessa erkänt duktiga journalister kan inte ensamma täcka det breda spektrat av, i Observationsplatsens sätt att se världen, intressanta händelser som i förlängningen kan påverka svensk säkerhetspolitik.

Sedan bloggen startades sommaren 2010 har dock det blivit bättre. Situationen är dock långt ifrån bra, på sin höjd nöjaktig…


Vår beredskap är god


På Marinbloggen skriver två fartygschefer på Visbykorvetter om korvetternas luftförsvarsförmåga med anledning av att denna debatteras flitigt sedan dess regeringens genomförandegrupp år 2008 strök anskaffningen av luftvärnsrobotar till Visbysystemet. I sitt blogginlägg vill fartygscheferna framhålla hur god den nämnda förmågan är. Jag har postat en kommentar på Marinbloggen eftersom jag anser att inlägget är skadligt (!) för svensk försvarsförmåga. Det återstår att se när och om kommentaren publiceras. I väntan på detta ska jag inte förekomma denna med att repetera innehållet här. Dock har bloggrannen Skipper postat ett eget blogginlägg på snarlikt tema som min kommentar. Passa även på att läsa Skippers kommentarer kring Riksrevisionens granskning av bemanningssituationen i Flygvapnet och Marinen.


Huruvida Visbykorvetternas luftförsvar mäktar med påskkärringar eller om kontrollen av dessas färd genom svenskt luftrum helt överlämnas till Flygvapnet och Luftvärnet, återstår att se.

Glad påsk!

Debatt om Visbykorvetternas luftförsvar igen!

Foto: Försvarsmakten
På marinbloggen skriver i dag två aktiva fartygschefer om den debatt som handlat om luftförsvaret på de fem Visbykorvetterna, eller rättare sagt den debatt som skjutit in sig på avsaknaden av ett relevant luftförsvar på fartygen.

Fartygscheferna vill med sitt inlägg klargöra att allt inte är så mörkt som debatten från vissa håll gett sken av. Det är självklart mycket glädjande att man förklarar för allmänheten, politiker och vår högsta militärledning vilken bra utrustning man har fått på sina fartyg. Utrustningen som nu finns ombord håller mycket hög klass, inte tu tal om detta! Det är också behjärtansvärt att man uttrycker stolthet över sitt fartyg och sin besättning. Vilken fartygschef skulle inte vara det? Det är dessutom mycket bra att fartygscheferna tar upp de fördelar som tillförsel av ett lv-robotsystem skulle ge.

Men ett modernt luftförsvar är ett trots allt ett system av system, vilket fartygscheferna även förklarar i inlägget, men har tyvärr ingenting med stolhet eller den enskilda besättningens förtroende för sitt eget fartyg att göra även om man kommer väldigt långt med hårt arbete, engagemang och professionalism. Det egna luftförsvaret måste dock ändå i sin helhet ställas i relation mot hårda fakta och verkligheten där ute.

Tyvärr blir en debatt om huruvida Visbykorvetternas luftförsvar är bra eller inte, väldigt ensidig och snedvriden då ingen med sakkunskap kan bemöta eller lägga fram detaljerade fakta runt förmågorna med hänsyn tagen till sekretess runt såväl system som stridsteknik och taktik.

Att ensidigt debattera hur bra, eller hur dåligt ett system är blir dessutom helt obsolet om man inte sätter in det egna systemet i ett sammanhang mot ett antal tänkbara typfall och system som olika sjömålsrobotar från varierande typer av vapenbärare som fartyg, flyg och landbaserade system. Man måste även sätta in systemet i olika stridssituationer där förvarningstider, anflygningstider, samlade insatser (tid i mål) och mättnadsfaktorn av det egna luftförsvaret är viktiga faktorer att ta hänsyn till i analysen.

Fartygscheferna avslutar det annars mycket bra och klarläggande inlägget med meningen:
"Visbykorvetterna är således inte på något vis oförmögna att försvara sig själva idag."
Just där formulerar man sig något olyckligt med hänsyn taget till det man själv tidigare beskrivit då man inte förklarar mot vad, i vilken situation, och under vilka förutsättningar Visbykorvetterna faktiskt är förmögna, eller till och med har en mycket god förmåga att luftförsvara sig mot. En anledning till att man inte kan förklara detta i detalj är givetvis, som beskrivits tidigare, kopplat till sekretessen.

För den som är insatt i sakfrågan är det här inget problem i sig, då de flesta med viss sakkunskap i ämnet luftförsvar, modern sjömålsrobotteknik och taktik, vet hur saker och ting förhåller sig. Det finns givetvis flera scenarion där luftvärnsrobot som kan bekämpa mål på större avstånd än eldrörsartilleri kan bli helt avgörande.

Problemet är att våra politiker, försvarspolitiker tillhörande Moderaterna i synnerhet, dammsuger debatten på uttalanden att vila sig mot när kritik kommer från opposition och försvarsdebattörer mot att man stoppat vissa materielsystem, i det här fallet luftvärnsrobot till Visbykorvetter. Vi har även sett uttalanden från högre militärer där man antingen är felinformerad, eller själv dåligt insatt i sakfrågan. Något som på sikt kan påverka Försvarsmaktens argumentering för att i framtiden erhålla de system man så väl behöver.

Anders Silwers uttalande om Visbysystemets luftförsvar vid en konferens arrangerad av Folk och Försvar i höstas, samt Cecilia Widegren (m) twittrande om den nuvarande goda försvarsförmågan (bättre nu än för 20 år sedan) är två praktexempel på när information feltolkas och sedan återanvänds till nackdel för Försvarsmakten.

Vad är då budskapet i detta inlägg?

Det är mycket bra att fartygscheferna har viljan och engagemanget att nyansera bilden av en något snedvriden debatt, fortsätt så! Men samtidigt är det oerhört viktigt att benämna sakförhållanden för vad de är när det kommer till att beskriva våra förmågor, inte skönmåla, inte nedvärdera, utan enbart förhålla sig till fakta som dessutom är satta i ett sammanhang. I värsta fall kan våra egna argument annars användas mot oss själva i framtiden.

Regeringens replik på riksrevisionens rapport!


Det har gått inflation i användande av begreppet "man upphör aldrig att förvånas" i samband med försvarspolitiken under det senaste året. Det gäller även regeringens hantering av myndigheten Försvarsmakten.

I dag släppte regeringen sitt svar på riksrevisionens rapport med namnet "Bemanningen av marinens och flygvapnets stående insatsförband" (RiR 2012:18). Även här finns föga förvånande en hel del anmärkningsvärda formuleringar och sakförhållanden att kommentera och belysa. I riksrevisionens rapport som presenterades redan i november 2011 står följande att läsa.
Insatsförbanden vid marinen och flygvapnet är utrustade med större materielsystem, exempelvis korvetter och stridsflygplan, som kan generera hög förmåga. Bemanningen av dessa system är avgörande för att få ut hög effekt. I 2009 års försvarsbeslut bedömde regeringen att tillgängligheten på två av de fyra stridsflygdivisionerna var för låg; iakttagelserna i denna granskning talar för att detta läge kvarstår. Vart och ett av marinens fartyg har en enda besättning, vilket inte medger redundans för kritiska kompetenser. Denna bemanning leder för sjöstridsflottiljernas del till att korvetterna genererar endast cirka 20–30 procent av den potential som finns av sjödygn. Detta kan jämföras med Kustbevakningen, vars större kombinationsfartyg genererar cirka 70 procent av potentialen.1 Dessa förhållanden är enligt Riksrevisionen ett tecken på att dyr och sofistikerad materiel underutnyttjas inom marinen och flygvapnet, vilket inte gagnar beredskapen, förbandens förmåga eller personalens kompetensutveckling.

Riksrevisionen rapport är i sin helhet mycket bra och ger en förhållandevis god bild av konkreta förhållanden. Givetvis är det så att just ytattackförband och stridsflygdivisioner, vårt skalförsvar, borde vara bemannade och gripbara i en betydligt bättre omfattning än vad de är i dag. Men samtidigt blir man bekymrad när man jämför Marinen med Kustbevakningen, något som är helt irrelevant i sammanhanget.

Om vi avgränsar det hela till att titta på de fem operativa och bemannade korvetter Marinen i dag förfogar över så måste man samtidigt titta på vilka uppgifter dessa fartyg har.

Om huvuduppgiften för de fem korvetterna enbart vore att patrullera Östersjön och Västerhavet över tiden, d.v.s. att enbart befinna sig till sjöss, så är jämförelsen med Kustbevakningens kombinationsfartyg relevant. Men Kustbevakningen har till skillnad från Marinen helt andra typer av uppgifter som att ex. övervakas sjöfart, kontrollera fiske, kontrollera miljöutsläpp från fartyg, utgöra sjöräddningsresurs osv. När det kommer till en jämförelse avseende bemanningen av fartygen så utgör Kustbevakningens kombinationsfartyg av nautiker, maskinpersonal, däckspersonal och kockar. I en korvett finns förutom dessa kategorier dessutom en hel mängd individer med helt unika specialkompetenser som sonaroperatörer, signalspanare, eldledare, vapentekniker, systemtekniker m.m. Jämförelsen blir därför helt obsolet.

Marinens fartyg har generellt sett inte heller några stående uppgifter likt de som Kustbevakningen har, utan skall primärt övas för att så optimalt som möjligt kunna verka med vapen och sensorer i händelse av en väpnad konflikt eller allvarlig kränkning av vårt territorium. Det är således en avgörande skillnad! Marinen har givetvis uppgiften att kunna uppträda med sjöbevakningsfartyg, men ett sådant behöver nödvändigtvis inte utgöras av en korvett. Det kan jämföras med våra JAS 39 som står i incidentberedskap utan någon annan beväpning än automatkanon.

Men åter till bemanningen av korvetter. I riksrevisionens rapport är andemeningen att försvarsförmågan skulle öka om flera besättningar fanns tillgängliga för varje fartyg. Det är till viss del korrekt men ger inte hela sanningen. Är det primära målet att öka försvarsförmågan så är det fler fartyg, inte fler besättningar som är nyckeln till framgång. Om de fem ynka korvetterna vi förfogar över sätts ur spel till redan innan man kommit till sjöss så spelar det knappast någon roll om det står tio besättningar på kajen.

Än mer bekymmersamt blir det om man tittar på regeringens kommentarer till rapporten där man kan hitta följande citat.

Införandet av en insatsorganisation minskar därigenom skillnaden mellan den fredstida organisationen, bestående av utbildningsförband, och krigsorganisationen, som innan omställningen utgjordes av ett stort antal förband med låg tillgänglighet bestående av pliktpersonal.

Här är regeringen ånyo ute och cyklar. Inom just Marinen och Flygvapnet har tillgängligheten tidigare varit mycket hög enbart med inneliggande årskull av värnpliktiga. Man visste dessutom att den värnpliktiga besättningen fanns disponibel från början till slut utan att påverkas av högskolestarter eller byte till ett civil jobb med en månads varsel. Här utgjorde dessutom krigsplacerade värnpliktiga en omfattande reserv som i sin tur utgjorde den redundans riksrevisionen är ute efter. En redundans som inte längre finns. Vidare i texten.

Riksrevisionen konstaterar att bemanningsläget, i förhållande till fastställda personalramar, är sämre än inom marinen. Mest allvarligt är bemanningsläget vid stridsflygdivisionerna. Samtidigt visar granskningen att ramarna för de marina fartygsförbanden är snävt hållna och att fartygen endast har en besättning var

Här ser man att personalramar med en besättning/fartyg som det primära problemet. Man har här mycket olyckligt flyttat fokus från det egentliga problemet som är bemanningen av fartygen här och nu när vakansläget i den enda tillgängliga besättningen är allt från problematiskt till ohållbart. Man kan i många fall inte ens bemanna upp fartygen med en enda komplett besättning!

Det är nu begreppet "man upphör aldrig att förvånas" måste dras fram igen. Riksrevisionen talar i sin rapport om att bemanningsläget av stående förband är ett problem. Man förordar till och med dubbla besättningar för att öka tillgängligheten. Minns nu att rapporten kom i november.

Regeringen kontrade för enbart några veckor sedan med att man istället för att tillföra den nödvändiga personalen som riksrevisionen pekar på, nu väljer att reducera de kontinuerligt tjänstgörande officerarna med 500 individer till förmån för tidvis tjänstgörande personal(!) Att bemanna stående förband i Flygvanet och Marinen med annat än kontinuerligt tjänstgörande låter sig självklart inte göras. Ekvationen går inte ihop.

Ytterligare beklämmande uppgifter framkommer från regeringens kommentarer till rapporten.

Den brist på bemanning som enligt Riksrevisionen råder bör betraktas mot bakgrund av de avvägningar och prioriteringar som gjorts av Försvarsmakten och regeringen över en längre tid. En viktig faktor vid  prioriteringar är att Försvarsmakten ska genomföra utvecklingen av insatsorganisationen inom befintliga ekonomiska ramar.

Detta är förvisso inget nytt, men ger ytterligare ett kvitto och bekräftelse på vad vi redan visste rörande regeringens syn på säkerhetspolitiken. Den utslitna försäkringsjämförelsen kan ändå vara på sin plats. Regringens hantering kan liknas med en familj som enbart väljer att försäkra husets ena våning för man ville hellre lägga pengarna på en utlandsresa. Risken för inbrott och brand är ju trots allt inte så stor....

Förvånande är också regeringens bedömningar och slutsatser. Trots att riksrevisionen anser att informationen om läget till riksdagen måste förbättras, så att enskilda ledamöter skall kunna ställa frågor så konstaterar regeringen följande.

Försvarsmakten planerar inga nya åtgärder inom detta område med anledning av granskningsrapporten.  Regeringens bedömning är att någon ytterligare åtgärd inte är nödvändig.

Det sistnämnda stycket i regeringen kommentar rörande försvarsförmågan är inte bara mycket motsägelsefullt, det är även svårt att tyda vad man från regeringen egentligen vill säga?

Regeringen bedömning att Försvarsmakten har förmåga att möta de krav som ställs på omvärldsbevakning, insatser för att hävda Sveriges territoriella integritet samt insatser för att försvara Sverige mot relevanta hot och främja svensk säkerhet. Regeringen bedömer dock att det fortfarande finns begränsningar i förutsättningarna för Försvarsmakten att kunna möta olika händelseutvecklingar och hot som kan uppstå vid ett försämrat omvärldsläge. Främst rör bristerna det materiella och personella läget i vissa förband och funktioner. 

Inledningsvis kan man försvara Sverige samtidigt som man medger att det finns begränsningar i förutsättningarna kopplat till materiel och personal. Just detta har även Försvarsmakten redovisat i sitt svar på RB7. Ett svar som försvarsminister Karin Enström avfärdade som "fel svar" och beordrade i stället en reducering av personal och omfördelning av ekonomiska medel i något som skulle kunna klassificeras som ministerstyre.

Förvirringen är total!

Det är kanske därför inte så särskilt förvånande att riksrevisionen nu tagit ett beslut att på eget initiativ utreda försvarets förmåga. Något som är mycket välkommet!