Försvarsbloggare

Av Johan Larnefeldt, statsvetare
(Red anm – Johan Larnefeldt skickade denna lägesrapport från Bangladesh igår innan han reste hem från ett besök på plats i landet)

De politiska konfrontationerna i Bangladesh fortsätter, i allt större skala. Under fredagen inledde den islamistiska rörelsen Hefazat-e Islam en ‘long march’ till Dhaka. Deras manifestation under lördagen drog hundratusentals demonstranter, i en reaktion mot de ännu större massor av framför allt unga människor som tidigare i år samlades i stora och långvariga protester på Shahbag Square i huvudstaden. Den progressiva rörelsen försökte blockera den islamistiska manifestationen under lördagen, vilket gjorde att den bil- och busstrafik som vanligen gör Dhakas gator till ett avgasrykande inferno var i det närmaste helt frånvarande. Istället befolkades gatorna av rickshaws, samt av de fåtaliga fotgängare som inte höll sig hemma av rädsla för våldsamma konfrontationer. Våldet i helgen blev dock mer begränsat än väntat, med ett 60-tal skadade och en dödad i landet som helhet. Detta är färre än under de intensiva dagarna i februari, då ett flertal attacker mot bland annat bangladeshiska hinduer och buddhister ägde rum.

Konfliktens tyngdpunkt har svängt snabbt. De unga och mestadels liberala demonstranternas krav på hård rättsskipning – dödsstraff – för 1971 års krigsförbrytelser ledde till en skarp motreaktion från de islamistiska organisationer där flertalet åtalade (och dömda) hörde hemma. Initiativet övergick under den senaste veckan från de sekulära progressiva grupperna, till de mer uttalat religiösa och reaktionära. På lördagen var det svårt att korsa en större gata i centrala Dhaka utan att möta en grupp skanderande unga män på väg mot Hefazat-e Islams demonstration.

En bidragande orsak till konfliktens utveckling är den destruktiva partipolitiken i landet. Å ena sidan har självständighetens konfliktfrågor hela tiden stått i centrum – å andra sidan har de inte alltid diskuterats öppet, och aldrig hanterats slutgiltigt. Detta har lett till ett klimat där de två dominerande partierna regelmässigt anklagar varandra för diktaturmetoder, landsförräderi och till och med folkmord. När parlamentet i princip konstant bojkottas av oppositionen (som inte kan acceptera sin valförlust) utgör massmobilisering på gator och torg den till synes enda vägen för opinionsbildning och politisk förändring. Det är möjligt att koppla vart och ett av de två stora partierna till en av de konkurrerande sidorna i gatuprotesterna, men samtidigt har landets ledande politiker – oavsett parti – genom diverse populistiska utspel gjort sitt bästa för att tillfredsställa och kooptera den sida som för ögonblicket verkar ha ett övertag.

Dessa svajiga politiska kompasser uppmuntrar den dominerande påtryckningsmetoden i bangladeshiskt samhällsliv: total nedstängning av landet genom strejk och blockad. Det som nu pågår i landet är att båda sidor använder detta medel – hartal – för att få regeringen att gå med på deras krav. Den ena sidan kräver dödsstraff för de dömda krigsförbrytarna. Den andra sidan har svarat med att kräva samma straff för vad de hävdar är ateistiska och hädiska bloggare bland de unga demonstranterna. Kraven på ny och hårdare lagstiftning mot hädelse avfärdades av premiärminister Sheikh Hasina i en intervju på måndagen. Regeringen står dock under hård press, och oppositionen ämnar genomföra omfattande protester och blockader under flera dagar denna vecka, för att få igenom sitt krav på en opartisk interimsregering inför parlamentsvalet senare i år. Detta krav är dock svårt att skilja från alla de andra krav på regeringens omedelbara avgång som oppositionen framfört ända sedan de förlorade valet 2008. Utöver de nu aktuella stridsfrågorna finns givetvis en bredare konflikt om religionens politiska roll, och om landets ställning i regionen och i världen.

De religiöst inriktade demonstranterna har presenterat en lista med tretton politiska krav, en del direkt relaterade till den pågående konflikten, men de flesta betydligt bredare. Om en praktisk förebild för kravlistan ska urskiljas kan det sägas vara 1990-talets afghanska talibanregering, eller möjligen det saudiska politiska systemet. Utländska bedömare kallar ibland denna typ av politisk-religiös agenda ’konservativ’. I Sydasien i allmänhet och Bangladesh i synnerhet blir detta delvis en missvisande benämning. Wahhabism – och liknande religiösa eller politiska doktriner – har inte varit dominerande i denna del av världen, och är på många sätt en främmande fågel i mer traditionell bengalisk eller sydasiatisk kultur. På samma sätt som i Afghanistan blir det i Bangladesh förenklat och till och med felaktigt att påstå att lokala traditioner står mot västerländskt inspirerad modernisering; det som kallas modernt har ofta djupare lokala rötter än de konservativa idéer som förfäktas av de mer extrema politisk-religiösa grupperna. För omvärlden är dessa paradoxer svåra att förstå, och på plats är de svåra att hantera. I Afghanistan är de en komponent i ett krig med kraftfull utländsk inblandning, från Pakistan, USA och till och med Sverige. I Bangladesh blir de en del av ett dysfunktionellt och konspiratoriskt – men ändå inte helt kollapsat – parlamentariskt system. Pakistan kan sägas lida av liknande problem som både Afghanistan och Bangladesh, samtidigt som det är mer eller mindre inblandat i båda ländernas konflikter.

Jätten i sammanhanget – Indien – har problem som på många sätt skiljer sig från grannländernas. Starkare och tätare band till den regionala stormakten – och en stärkt sydasiatisk integrationsprocess i allmänhet – torde samtidigt kunna vara en stabiliserande faktor, för Pakistan och Afghanistan såväl som för Bangladesh. Det sistnämnda landets pågående konflikter är betydelsefulla även för denna haltande regionala integration. Framgång för den ena sidan skulle kunna innebära ett närmande till Pakistan och till länder som Saudiarabien. Den andra sidan står på många sätt närmare Indien och torde ha lättare att knyta band till länder som Malaysia och Indonesien – och eventuellt grannlandet Burma, som är i snabb förändring. På detta sätt blir de sydasiatiska vägvalen viktiga inte bara för de egna länderna, utan också för bredare regional och internationell säkerhetspolitik.

För två år sedan sattes svenskt stridsflyg in över Libyen för att etablera en flygförbudzon (NFZ) över de norra delarna av landet. Till skillnad mot vad många tror fanns det inget fegt i ett sådant uppträdande. Tvärtom, att flyga spaningsuppdrag över områden med luftvärn är bland de mest krävande uppdrag en flygförare kan uppleva. Insatsen fyllde också en brist på kapacitet i den tillfälliga koalition som sattes in för att uppfylla säkerhetsrådets resulotion 1973 – att skydda civilbefolkningen med alla nödvändiga medel.

Så småningom blev det ett så kallat ”mission creep”, skyddet blev selektivt och mer inriktat på störta den diktatoriska regimen. Det lyckades, och är en av de få ljuspunkter som vi kan kassera in av insatsen. Oljeproduktionen har också återhämtat sig, vilket också är på plussidan. Andra delar av de lokala konsekvenserna är negativa. Landets nya styre har inte kontroll över vare sig säkerhet eller territoriet. Inte ens utländska representationer får vara i fred kunde vi erfara under attacken mot det amerikanska konsulatet i Benghazi.

Regionalt är konsekvenserna dystrare. Destabiliseringen av grannländerna, som F&S varnade för, har varit tydligast i Mali. Plundrade libyska vapenförråd och tränade tuaregenheter har satt igång ett skeende som gör att vi snart har minst fem olika grupperingar inblandade i väpnade strider i landet. FN, väst (Frankrike), tuareger, Al Qaida et al och en korrupt armé som nu ska tränas av EU med inslag av svenska instruktörer.

Från Tunisien, som förvisso startade sin revolution innan den ägde rum i Libyen, kommer nu mycket bekymmersamma uppgifter om omfattande export av jihadister från landet, som sedan tränas i Libyen och utrustas med vapen för att sättas in i strider i Syrien. Allt med välsignelse av ledarskapet av det nationella övergångsråd som den internationella koalitionen tog till vapen för.

Därmed är vi inne på de globala implikationerna av operationen Unified Protector, där beväpnad jihadistexport via Libyen är det minst problematiska.

Insatsen i Libyen undergrävde förtroendet för Responsibilty to Protect-konceptet i delar av världen. I synnerhet är tveksamheten mot liknande insatser monumental i huvudstäder som Peking och Moskva. Utifrån kinesiska och ryska perspektiv bevisade detta att väst inte är att lita på. Allergin mot ingripande i interna angelägenheter har därför blivit förvärrad, vilket vi kan se varje månad när det gäller Syrien. Kina och Ryssland har naturligtvis inga altruistiska motiv för detta, de vill försvara sina intressen i landet/regionen och vill inte ha en ordning som skulle kunna innebära omvärlden skulle kunna ingripa i deras interna konflikter. Denna hållning fanns innan Libyen inträffade, men den cementerades som konsekvens.

Men även andra har tagit intryck. Den farligaste hemläxan är gjord av länder som överväger eller försöker bygga upp en kärnvapenkapacitet. Eftersom den döde diktatorn Khaddafi gav upp sitt massförstörelseprogram i utbyte med omfattande handel, för att sedan störtas med direkt ingripande av sina handelspartners är slutsatsen enkel. Det hade aldrig hänt om han hade haft tillgång till massförstörelsevapen. För dessa är bevisen enkla. Ingen har ju satt upp samma R2P som argument för att befria det nordkoreanska folket. Khaddafi var en brutal härskare med död och tortyr på sitt samvete, men det är ju ingenting mot den nordkoreanska regimens systematiska terror av den egna befolkningen. Diktaturen i Nordkorea räddas av närheten till Kina (som ju har kärnvapen), men också av det egna programmet som håller ihop landet.

I det perspektivet är det olyckligt att förhandlingarna i Almaty, Kazakhstan, mellan Iran och 5+1-gruppen bröt samman häromdagen. Här är det viktigt att förstå att det iranska atomprogrammet har ett brett stöd i den politiska eliten, även inom oppositionen i den Gröna rörelsen.

Å andra sidan kan man argumentera för att det går att lära sig att leva med ett Nordkorea med kärnvapen och kanske ett Iran också. Än så länge har ju inte något hänt fast Nordkorea har behärskat tekniken i snart ett decennium och nu försöker att bygga vapen som kan bära laddningarna.

Jag kan hålla med om den argumentationen, om det bara vore så att endast dessa länder fick tillgång till dessa vapen. Men, slutsatserna av Libyen och ett genombrott för Iran på kärnvapenområdet innerbär en betydande risk för en kärnvapenupprustning i Mellanöstern och så småningom i Asien.

I en kuslig artikel i Wired kan vi ta del av det sovjetiska automatiserade kärnvapenavfyringssystemet, Mertvaya Ruka (Död hand), som skapades 1985. Byggd på parametrar som seismiska registreringar, uteblivet samband med den egna generalstaben under viss tid, så kunde den normala befälskedjan kringgås och ett vakthavande befäl någonstans i ett bergrum kunde aktivera egna robotar som under avfyringsförloppet skickade ut en radioorder till alla andra system att också avfyras. På så sätt skulle Sovjet kunna svara på en amerikansk överraskande kärnvapenattack. Vad som hänt om en meteroit träffat Moskvaområdet får vi aldrig veta. USA visste, enligt artikeln, ingenting om det sovjetiska systemet medan det fanns.

Vilka parametrar ett tiotal nya kärnavpenstater skulle bygga in i sin beslutsfattning är svåra att förutse, annat än att de totalt kommer vara exponerade för fler felkällor än vad som finns idag. Det innebär en icke-linjär ökad risk att dessa vapen så småningom kommer till användning av misstag, misstro eller rent hat. Det är den libyska förbannelsen.