Försvarsförmågan: Höjda anslag eller NATO?

Detta inlägg utgör crescendot i de poster som berört Sveriges säkerhetsstruktur och förhållande till NATO. Svarar jag inte på någon aspekt eller vill Ni att något mer ska behandlas är kommentatorfältet öppet!

Utgångspunkten för min argumentation är att vår försvarsmakt bör ha en grundläggande förmåga för ge handlingsfrihet för att skapa säkerhet (för att låna Jan Mörtbergs välformulerade ord). Territoriellt. Denna förmåga måste finnas just för att det vi kan inte förutspå världen. Vi måste alltid försöka göra kvalificerade gissningar, men naturen av internationell politik är sådan att det oftast är fruktlöst. Ett exempel på hur mycket världen förändras är att vid milleniumskiftet hade Sverige högre BNP än Ryssland, idag är Rysslands mer än tre gånger så hög. Den typen av skiften måste det finnas höjd för.

Hur ska då ”grundläggande förmåga” konkretiseras? Det är givetvis svårt att definiera, men en minimaldefinition är att vi måste undvika att utgöra ett säkerhetsvakuum. Ett sådant exempel är att lämna vårt viktigaste geostrategiska område obevakat (se Försvar och Säkerhet samt Cornucopia).

Starten på utvecklingen vi skördar frukten av idag beskrivs förtjänstfullt av Wiseman i serien PROLOG. Med Försvarsbeslutet 2004 gav vi upp tanken om ett territoriellt försvar och satsade på expeditionära uppdrag, något vi kan säga mer eller mindre exakt har format den försvarsmakt idag. Vi har en armé som har haft fullt upp med att sysselsätta 550 man och relevanta förmågor i Afghanistan, vi har en flotta som klarar av att hålla ett större fartyg i Adenbukten och ett flygvapen som tillhandahöll åtta, och senare fem, JAS-plan (dock utan att delta i bombningarna vilket hade varit en annan historia). En effekt av detta är att vi har vissa system med goda förmågor i sig, men saknar ett samverkande systemet av system som krävs för ett grundläggande territoriellt försvar, luftvärnet är ett tydligt exempel.

Idag redovisade Försvarsmakten sitt svar på RB7 där de pekar på underskott i klassen 3 miljarder/år. Ifall den gravt underfinansierade IO14 mirakulöst blir finansierat till 2019 men ändå enbart uppnår 24-48h (av den berömda veckan) hamnar vi under den grundläggande förmågan som ger handlingsfriheten. Vem kan tillhandahålla den? EU:s möjligheter har jag redan behandlat och passande (i alla fall i tid) har Norge förklarat vad vi kan förvänta av dem. Av denna, och andra anledningar, har inte det nordiska försvarssamarbetet diskuterats som ett reellt försvarsalternativ på denna blogg, hur politisk attraktivt det än må låta.

Nej, det finns sannerligen bara två vägar att åstadkomma denna grundläggande förmåga för Sveriges försvar: ett ordentligt höjt försvarsanslag eller ett NATO-medlemskap. När vi betraktar hur osannolikt det är att IO14 blir finansierat till 2019 kan vi fundera hur troligt det är att försvarsanslaget höjs utöver det. Samtidigt, har jag också varnat för att vara en svag länk i NATO, det är då alliansen kan verkligen vara negativ för svensk handlingsfrihet. Därav blir min slutsats enkel, jag är för båda två.

Copyright: Försvarsmakten

Copyright: Försvarsmakten

Samtidigt ställde jag frågan, om Ryssland ser NATO-utvidgning som sitt största hot, vore inte ett medlemskap vägen att säkerställa att Ryssland skulle se Sverige som ett säkerhetshot? Jo, kanske, men så kan man resonera alla andra faktorer lika. I och med att det blir allt dyrare att upprätthålla försvarsmakter (jämför vår 60-miljarders införskaffning av 60 JAS som i praktiken nästan halverar flygvapnet) är det tydligare att vi inte kan göra det själva. Ytterligare transformerar vi vår försvarsmakt till ett skalförsvar vars design och rationalitet består i att vara en del av helhet (Rekommenderar starkt KKRVA’s ”Kan vi försvara oss?). Förutsättningarna för argumentationen var att militär makt har nytta än idag och att Sverige bör ha en grundläggande territoriell förmåga, det är vår stats skyldighet. Även om det finns potentiellt negativa aspekter med NATO-medlemskapet, ser jag  alternativet som desto värre. Därför bör försvarsanslagen öka och Sverige gå med i NATO.

Bloggar: Försvar & Säkerhet, Skipper, Cornucopia, Rolf K Nilsson, Hugemark,

Uppdaterat 18:55 – länkar till Försvar och Säkerhet 2 och Bojerud


Postat i:NATO Tagged: Försvarsekonomi, Försvarsmakten, IO14, RB7

Scener ur ett äktenskap

Idag har Försvarsmakten rapporterat till regeringen om utvecklingen sedan inriktningsbeslutet och prognos inför framtiden enligt uppdraget i regeringsbeslut 7 från i höstas. Samtidigt har myndigheten också lämnat in sitt budgetunderlag för 2014-2016, där underfinansieringen blir tydlig. Budgetunderlaget kommer jag att kommentera senare.

Upptakten till dagens besked har varit långvarig. För drygt ett år sedan luftade ÖB för första gången att uppgifter och resurser inte hänger ihop på sikt. Det följdes sedan av ett utspel i Almedalen att situationen skulle kräva nedläggning av en hel försvarsgren. Eftersom beslut om vidareutveckling av Gripen låg i beslutsläge var det armén eller marinen det skulle kunna gälla. Regeringen uppdrog därför åt Försvarsmakten att visa hur kostnadsutvecklingen sett ut, hur den förväntas utveckla sig mot 2019 och vad myndigheten ser att den kan göra för att rationalisera verksamheten ytterligare. ÖB avslöjade sedan resultat ur Försvarsmaktens hemliga spel, som senare ledde fram till en högljudd, och ofta överdriven debatt om Försvarsmaktens eventuella (o)förmåga och hot från Ryssland. Det senare kunde vi se prov på i gårdagens Aktuellt, där ryssar intervjuades på gatan om de ville anfalla Sverige. Det är svårt även för kvalitetsorgan som SVT att hålla isär det obefintliga hotet idag och konsekvenserna om 10-15 år av våldsamma upprustningsambitioner.

Det finns inget militärt hot mot Sverige idag. Vårt närområde är stabilt och fredligt. Vi måste också komma ihåg att det finns mycket med försvaret som fungerar bra. Våra insatser i Kosovo, Tchad, Afghanistan och Libyen visar detta entydigt. Vi har kvalificerade förband i form av ubåtar, stridsflyg och specialförband för att nämna några. Det vi diskuterar är den långsiktiga situationen, där USA är lite mindre intresserade av den här delen av världen, där Europa har stora demografiska utmaningar och Ryssland försöker återta sitt inflytande i världen. På så sätt påminner diskussionen om klimatfrågan, där det är svårt att konkretisera och finna acceptens på vad dessa trender innebär.

I denna osäkerhet ska en ny svensk krigsmakt formas. Den har tre stora utmaningar. Den har bytt personalförsörjningssystem och materielförsörjningsstrategi samtidigt, den har inte tillräckligt med pengar och den är utformad mot en framtid som inte fanns 2009.

Det är otvetydigt den militära ledningen som har drivit frågan om byte av personalförsörjningssystem med sådan framgång att självaste statsrådet Tolgfors lyckades tro att det skulle bli billigare än det gamla systemet. En toppklubb i allsvenskan som vill etablera sig i Champions League skulle tvingas till ökade personalkostnader för truppen. Vi försökte göra ett liknande konststycke i reellt ekonomisk svagt utförslut.

Planen som lämnades in till regeringen i januari 2009 var underfinansierad från början, både materiellt och personellt. I Högkvareteret flyttades det ena materielsystemet efter det andra bortom 2019 för att planen skulle se bättre ut. Vem orkar ta in och ta ansvar för flottans yttstridsfunktion om ett decennium? Regeringen har också bidragit genom att låta bli att ta ett antal beslut om materiel som sedan fått skjutas till nästkommande år samtidigt som finansdepartementet lagt beslag på det uppkomna överskottet. Att myndigheten klarat sin budget hittills har sin förklaring i att organisationen är långt ifrån upprättad, än mindre övad i sammansatta förband och styrkor.

Men, det är till syveende och sist ett politiskt ansvar att landets krigsmakt utformas som statsmakterna beslutat. Olika regeringar har exempelvis fortsatt med tunneln i Hallandsåsen för att uppfylla tidigare utfästelser, trots skenande kostnader och för ett syfte som beskrivs att förkorta restiden i minuter – inte att verka krigsavhållande. Alla underlag som kommer in måste granskas och ifrågasättas för att nå ökad säkerhet i beslutet. Samtidigt är det helt orealistiskt att Sverige skulle kunna hålla sig med styrkor som ens påminner om den sammansättning vi hade för 25 år sedan. Inte ens de europeiska stormakterna klarar av att ha full bredd på sina förmågor, så hur skulle vi klara av det? I synnerhet när vi har en andel kring 1,1 % av BNP avdelat för försvaret.

Detta utgångsläge ska sedan ställas i proportion till hur omvärlden utvecklas. Här får vi avvakta Försvarsberedningen som ska beskriva sina slutsatser i sommar. Om vi tittar mot baslinjen i form av de förra beredningsrapporterna, så följer Ryssland inte CFE-avtalet längre. Detta avtal beskrevs i förra rapporten som centralt för europeisk säkerhet. Det är inte utan man undrar vad som ska behövas för att den politiska nivån ska reagera, och ett av problemen är också att regeringen ger en bild av att inte vilja lyssna in människors oro kring försvarsfrågan. Det skruvar upp tonläget i debatten och driver deltagarna från varandra, inte helt olikt en destruktiv parrelation. Konsekvenserna av diskussionerna kring vår försvarsförmåga är att vi nu förlöjligas i rysk TV på bästa sändningstid.

Så ser bakgrunden ut til den rapport som Försvarsmakten lämnade in idag. Försvarsministern var först ut i Dagens Industri, där hon slår fast att en utgångspunkt för den fortsatta diskussionen är att Försvarsmakten håller sig till de ramar som statsmakterna satt. Försvarsmakten uttalar sig via vikarierande ÖB, Jan Salestrand, och säger att redovisningen idag visar att Försvarsmakten behöver förändrade uppgifter och/eller ökat anslag. Positionerna är alltså oförändrade i sak.

Spelet är högt. Försvarsmakten riskerar att sätta en bild av en verksamhet i djup kris, medan regeringen på sikt kan riskera trovärdighet när det gäller att sörja för allmänintresset. Det är vår försvarsvilja som står på spel, den mest värdefulla tillgång vi har.

Som vanligt blir det landets kaptener och sjömän som får bära bördan av den ömsesidiga misstro som tycks finnas mellan den politiska och militära ledningen. Det är dessa som ska bära de militära kunskaperna vidare genom generationer, och de behöver vi vara rädda om. De behöver framtidstro, klara uppgifter och administrativt stöd som gör att de kan öva med sina förband. I mina mest dystra stunder undrar jag om inte elementkaffet på F 17 i själva verket var en försvarspoltisk installation signerad Anna Odell.

Syftet med ”Russia attacks Sweden”

Musikvideon [nu borttagen av den som lade upp den] om svensk försvarspolitik som har sänts av Rysslands största TV-kanal.

Både ÖB Sverker Göranson och försvarsminister Karin Enström figurerar i en proffsig musikvideo om svensk försvarspolitik som har sänts av Rysslands rikstäckande Kanal 1 i programmet "Yesterday Live".

Det finns många kul detaljer i videon som fokus på de ryska luftlandsättningstrupperna (VDV) och att de fjolliga svenska soldaterna läser Karlsson på taket, alla ryssar känner till Karlsson mycket väl. Ett bord från IKEA finns också med i en klockren poäng.

När man väl skrattat färdigt åt videon kan man dock fundera på det stora invasionsscenario som den påstår att svenska militärer och politiker tror på alternativt vill att vi ska tro på. Vilka svenska försvarsdebattörer är det som hävdar att Ryssland önskar ta över Sverige? För två veckor sedan skrev Wiseman texten "Den för uppenbara frågan" ur vilken jag citerar:

"Tyvärr verkar diskussionen ofta fastna i huruvida det finns ett "invasionshot" eller ej. Framförallt är företrädare för den rådande försvarspolitiken mycket måna att framhålla att det inte finns något invasionshot mot Sverige och att det inte går att se något sådant i framtiden heller.

Det är att slå in öppna dörrar och ett argument man gärna använder i debatten eftersom det kan förlöjliga dem som vill se en förstärkning av försvarsanslagen, respektive oroar sig för utvecklingen i Ryssland. Ryssland har inget som helst intresse av att invadera Sverige.

Säkerhetspolitiken och internationella relationer är, för att travestera ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegren, betydligt mer "komplex, gränslös och oförutsägbar" än om det finns ett invasionshot eller inte.

Sverige kommer inte ensamt att bli indraget i en konflikt med t ex Ryssland. Däremot kan exempelvis motsättningar mellan Ryssland och andra länder, framförallt forna sovjetrepubliker med rysk befolkning snabbt få efterverkningar även för Sverige. Detta är just ett sådant scenario som våra baltiska grannländer oroar sig för och av den anledning välkomnade man också utrikesminister Carl Bildt utfästelse om att Sverige aldrig skulle vara neutralt vid ett angrepp mot Baltikum. Vare sig man vill det eller inte är Gotland en ovärderlig spelpjäs vid en sådan konflikt, och framförallt vid risken för en sådan konflikt. Varken NATO eller Ryssland har råd att låta den andra sidan ha denna spelpjäs. Dagens läge med ett militärt vakuum på Gotland är det farligaste av alla."

(Ursäkta att citatet blev så långt Wiseman)

Man kan även fundera över musikvideons slut. Det är ungefär samma uppmaning som den ryske generalstabschefen Makarov kom med till Finland ifjol (då utan skämt), att det vore bättre att gifta sig med Ryssland än med Nato.

Tack för tipset om videon, Ulf!

Är detta hämnden för Tingeling?

Ryska tvkanalen RT1 levererar i programmet Yesterday Live den 24 februari en humoristisk bredsida angående debatten kring ”Enveckasförsvaret” Till tonerna av ABBAs Mama Mia sjunger man om den svenska rysskräcken och hur att Ivan vill ej oss något ont. Inslaget kan man se i sin helhet här.

De som drar sig tillminnes Melodifestivalsfinalen 2009 och uppståndelsen kring Tingeling kommer ihåg de ryska reaktionerna. Kan man säga att skulden är numera betald?


Titta åt bägge hållen

En historia som jag hört många gånger är när en reporter mitt under Kalla Kriget var uppe i Boden och intervjuade en hög lokal militär befälhavare. Militären i fråga kom under intervjun hela tiden tillbaka på det faktum att Sverige byggt upp försvaret för att stoppa fienden från öster. När reportern slutligen ställde frågan "om inte fienden kunde komma från väster också?", så blev det tyst en stund. Sedan kom svaret "kan de vara så j*vliga att de går runt?".

Humor, javisst. Dock ett bevis på hur svenska Försvarsmakten såg på hotet från öster under Kalla Kriget.

Sedan kom murens fall och ett par år därefter den s.k. "strategiska timeouten". Helt plötsligt fanns dt inget hot och det började bli politiskt inkorrekt att ens nämna ordet hot.

Nu när försvarsdebattörer tar upp frågan om inte den strategiska timeouten gått över och att man nu borde se över det säkerhetspolitiska läget så vet ingen vad man ska svara på en liknande fråga. Även fast det geostrategiska och säkerhetspolitiska läget rört på sig de senaste åren med tanke på den ryska upprustning, händelserna i Georgien, den ryska mer auktoritära regimen och det ökade intresset för Norra Ishavet. Nämner man dessa faktorer som orsak till en ändrad säkerhetspolitik så blir tyvärr oftast responsen från många debattörer att rysskräcken lever kvar och att man är en relik från det Kalla Kriget. Argumenten misstolkas eller i varje fall väljs att misstolkas för att göra debatten löjlig och därmed slippa ta den.

Men säkerhetspolitik bygger på att man hela tiden måste analysera omvärlden. Inget är statiskt. Allt förändras. Förutom givetvis försvarsbudgeten som länge legat kvar på sisådär 40 miljarder. Målet idag med Försvarspolitiken verkar vara att hålla ekonomin i balans snarare än vad man får för pengarna och ännu mindre vad man ska ha Försvarsmakten till.

Det intressanta med dagens försvar är att det numera helt öppet uttalade beroendet av omvärlden. Under Kalla Kriget var det en väl dold hemlighet att det fanns ett samarbete med NATO. Nu är det samarbetet helt öppet. Men beroendet av omvärlden innebär också att vi inte längre kan nöja oss med att analysera eventuella fiender utan också måste analysera eventuella vänner. Har de verkligen förmågan eller ens viljan att hjälpa oss?

I stället för att bara titta österut (som den gamle militären under Kalla Kriget) borde vi också titta åt väster. Vad händer t.ex. med den amerikanska försvarsmakten nu när den ekonomiska krisen börjar gröpa ur den amerikanska statsbudgeten? Kommer de att i fortsättningen ha den förmåga de har idag och som vi förväntar oss att de har även i framtiden? Detta gäller inte bara stöttning av det nationella försvaret i händelse av en kris i Sveriges närhet, utan även under internationella insatser. Vare sig Sverige eller ens EU skulle kunna åstadkomma insatser som i t.ex. Afghanistan eller Libyen om man inte hade hjälp av USA. Skulle den hjälpen försvinna eller kraftigt minska, då rasar vår säkerhetspolitik ihop som det korthus den är.

Det våra politiker har helt rätt i är att även om Sverige ligger lite utanför händelsernas centrum så är vi oerhört beroende av omvärlden. Men konsekvenserna av detta faktum är att det går inte att bara definiera en säkerhetspolitisk inriktning och sedan inte ständigt modifiera den efter vad som händer i omvärlden.

När jag var liten så fick jag brev från "Barnens trafikklubb". Där lärde mig Anita och Televinken att oavsett hur lite bilar det än är på vägen så ska jag titta först åt vänster, sedan åt höger och sedan åt vänster igen innan jag går över vägen. Trafiksituationen hinner ändra på sig från första till andra gången jag tittar åt vänster. Det kallades trafikvett. Våra politiker borde lära av Televinken att titta först åt väster, sedan åt öster och sedan åt väster igen innan de definierar nästa års försvarsbudget och säkerhetspolitiska inriktning. Kanske detta borde kallas Säkerhetspolitikvett?





SR, SvD1, SvD2

USA investerar i arktiskt ”Saurons öga”


Detta är "Saurons öga" enligt Rysslands röst. FOTO: USAF

Det blev i Norge idag känt att USA investerar 50 miljoner dollar (325 svenska miljoner) för att modernisera radaranläggningen Globus II i Vardö vid den norskryska gränsen.

Norska medier har under åren skrivit en hel del om radarn och ryska statsmedier kallade ifjol även på svenska Globus II för ett "Saurons öga vid polcirkeln" och påminde om att en hög rysk militär betecknat anläggningen som möjligt mål för ryska taktiska kärnvapen.

En halv miljon!

I går passerade antalet besök på bloggen 500.000 sedan starten för två och ett halvt år sedan vilket får betraktas som godkänt för en ren amatörblogg som endast avhandlar ett begränsat särintresse.

Det är framför allt sedan sommaren förra året, i samband med Almedalenveckan som besökssiffrorna började att öka ordentligt och antalet besök per dag ligger nu i snitt runt 2000. Självklart ökar antalet besök ju mer turbulens det är runt Försvarsmakten, och inom försvarspolitiken. Men då bloggens syfte är att belysa viktiga frågor inom försvars- och säkerhetspolitiken så är detta fullt naturligt.

Spåkulan säger att besöksfrekvensen kommer att öka ytterligare från och med då BU14 släpps på torsdag/fredag. Det blir således en oönskad ökning då utkomsten av RB7 inte kommer att generera några vinnare, i synnerhet inte Försvarsmakten.

I detta sammanhang måste man passa på att tacka Wiseman som står för hela 20% av alla inlänkningar hit. Men även Cornucopia som ständigt ökar i statistiken.

Glöm inte att Skipper också finns på twitter under @Twitt_Skipper där dagsaktuella händelser kommenteras i kortare ordalag än här på bloggen.

Tack alla ni som läser och kommenterar, det är ni som är drivkraften!

Nya skapelser trollas fram ur materielreserven

borodino-2012Två skrov i vattnet vid Yantarvarvet väntar på att väckas ur sin törnsrosasömn…

Att den ryska flottan står inför en omfattande modernisering undgår nog ingen, kanske en eller annan förnekare förstås. Under perioden fram till 2020 skall det ankaffas 100 fartyg till flottan. Varv som Baltiska varvet, Severnayavarvet och Yantar har fullt upp på sina stapelbäddar med fartygsklasser som exempelvis 11356 och 22350-fregatter och 20380-korvetter för att nämna några. I runda svängar skall det totalt byggas ett 50-tal ytstridsfartyg och ubåtar fram till 2020. Att då kunna få fram ytterliggare skrov för att bygga nya ytstridsfartyg är givetvis tacksamt. Vid Yantarvarvet ligger det för närvarande två stycken ofullbordade skrov som nu skall dammas av och färdigställas i nya roller än vad de tidigare var avsedda för.

Det rör sig om Tuman, det tredje skrovet i 11540 Neustrasjimyj-klassen och Novik i 12441-klassen.

TumanTuman-skrovet vid Yantarvarvet 2010

Tuman skall bli ett ubåtsjaktfartyg för Östersjöflottan med ett deplacement på 4500 ton och en uthållighet på 30 dagar. Några övriga specifikationer är inte i dagsläget klara utan konstruktionen är framtagande. Med tanke på att Tumans båda systerskepp som också finns i Östersjön, Neustrasjimyj och Jaroslav Mudryj är två ordentligt stora ytstridsfartyg kommer det finnas mycket plats ombord att placera såväl avancerad sonarutrustning som såväl ubåtsjaktvapen och vapenbärare. En inriktning som nämns är att fartyget skall vara väl rustat för att tackla ubåtar med luftoberoende maskineri som till exempel den svenska Gotlandsklassen. Fartyget kölsträcktes 1993 men skall vara klart i sin nya roll till 2017. Någon skiss på hur det färdiga fartyget kommer att se ut finns inte i dagsläget. Mer kommer nog i framtiden.

NovikDåvarande Novik på stapelbädden.

Det andra skrovet som skall färdigställas är Novik, numera under namnet Borodino och kommer bli ett skolfartyg med en längd på 116 meter och deplacement på 2900 ton. Skrovet kölsträcktes 1997 och arbetet avbröts 2002. 2007 omklassificerades fartyget till att bli ett skolfartyg i 12441U-klassen. Stora delar av fartygets bestyckning togs bort från konstruktionen för att bereda utrymme för kadetter och utbildningshjälpmedel. Fartyget skall även kunna fungera även som stöd för utveckling och utprovning av ny materiel. Med det nya materielanskaffningsprogrammet GPV-2020 finns nu medel till att sparka liv i skrovet och färdigställa det. Förmodligen kommer även detta fartyg att baseras i Östersjön. Fartyget skall levereras 2014, ett kanske något överoptimistiskt datum.

borodino

Hur 12441U skolfartyget Borodino  skall se ut efter färdigställandet.


Atomräden filmad med hjälmkamera


Diorama som visar räden 1943. FOTO: Hallvard Straume

Även svenska medier berättar om dagens rekonstruktion av räden mot Hitlers tunga vatten i Norge. Men norska medier har givetvis fler bilder och erbjuder dessutom ett filmklipp från en hjälmkamera som en av operatörerna ur specialförbandet FSK idag bar.

Apropå specialförband kan jag rekommendera denna recension av Oscarsaktuella filmen "Zero Dark Thirty". Recensenten ifråga har nämligen flera likheter med filmens huvudperson, Maya.

En budget kort

Uppgifter om innehållet i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2014 och den bifogade redovisning enligt Regeringsbeslut 7 har idag hamnat i media. I korta drag kan man konstatera att Försvarsmakten under den kommande 10 års perioden saknar 40 mdr kr för att realisera de materielanskaffningar, den övningsverksamhet och det personalsystem som krävs för att realisera den försvarsmaktsorganisation som Riksdag och Regering har beställt till 2019. Med andra ord är det på tio års sikt en hel årsbudget som saknas.

Den exakta redovisningen får vänta till dess det officiella underlaget släpps senare i veckan. Vad man kan konstatera är dock att de uppgifter som hittills släppts indikerar att om inte mer pengar tillskjuts kommer omfattande nedskärningar att behöva göras. Den som vill roa sig med en matematikuppgift på måndagskvällen kan använda sig av Försvarsmaktens nyss publicerade årsredovisning för 2012 och se vad som måste till för att spara in de ca 4 mdr kr årligen som saknas. SvD:s uppgifter talar om en reduktion med en tredjedel av organisationen (exklusive Hemvärnet), motsvarande en avveckling av 9000 personer.

Vad exakt som orsakat detta omfattande ekonomiska tillkortakommande är svårt att peka på innan det fullständiga materialet släpps. Man kan dock konstatera en rad faktorer samverkat. Det enorma berget av eftersatt materielanskaffning är en gammal synd där Socialdemokraterna med samarbetspartier under decennier lagt en stabil grund. Alliansregeringarna har dock inte brutit denna trend, utan snarast förstärkt, särskilt i form av anskaffningen av JAS 39E utan täckande finansiering. Personalförsörjningen är ett annat område vars kostnader underskattats och det kommer i detta fall att finnas skäl att återkomma till de exakta ordalydelserna i RB 7 och vad som skrevs i det underlag som Försvarsmakten presenterade för Regeringen för fyra år sedan.


Frågan är vem som sitter med Svarte Petter efter helgen. Regeringens förtroende synes svagt för ÖB. Att göra sig av med ÖB i förtid kan dock bli mycket kostsamt. Sverker Göransson har idag ett massivt stöd hos sin personal och att byta ut en sjukskriven ÖB som kommit med otacksamma, men realistiska budskap kommer att kosta på Regeringens förtroende, särskilt i de sociala frågorna där Socialdemokraterna är måna om att hålla "the moral highground". Folkpartiledaren Jan Björklund har tidigare uttryckt sig i ordalag liknande "över min döda kropp" om ytterligare försvarsnedskärningar. Även för honom blir det svårt att backa. Regeringen kommer därtill att ha mycket svårt att motivera omfattande försvarsnedläggningar, när osäkerheten i närområdet ökat de senaste åren och man därtill såväl motiverat det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009 såväl som anskaffningen av JAS 39E med just den förändrade situationen. Att i nästa steg samtidigt skära ner ytterligare 30 % på Försvarsmakten för att bibehålla dagens kostnadsnivå blir oerhört svårt att motivera.

Från socialdemokratiskt håll gör man sitt bästa för att svartmåla Regeringens oförmåga i försvarspolitiken. Ett tacksamt mål, måste man tillstå, men man ska heller inte glömma den socialdemokratiska historien i försvarspolitiken. Ingen kan inbilla sig att en rödgrön seger i valet 2006 eller 2010 hade inneburit en bättre situation för försvaret idag när Socialdemokraterna hade tvingats offra försvarspolitiken för att hålla vänpartierna stångna inom andra politikområden. Den socialdemokratiska kritiken klingar därför mycket falskt, då sannolikheten för en socialdemokratisk majoritetsregering i valet 2014 är närmast mikroskopisk. Den socialdemokratiska kritiken mot Regeringens försvarspolitik kommer dock att vinna mycket i trovärdighet den dag partiet erkänner sin skuld i problemen som de tre tidigare försvarsbesluten orsakat och som Försvarsmakten och försvarsbudgeten än idag lider av.


Skyttegravskriget medelst paj mellan Regeringen och Socialdemokraterna är i sin tur högst olyckligt, då det tyvärr lämnar fritt spelfält för Sverigedemokraterna inom försvarspolitiken. Nu får vi se vem som i slutändan dragit det längsta strået av alla de korta strån som finns att välja på i den svenska försvarspolitiken.


Som Henrik Dorsin skulle ha formulerat det: Det hade aldrig hänt om vi ej varit en budget kort.



Bloggar: Skipper, 6:e mannen, Johan Westerholm, Åsa Lindestam
Media: Aft, DN, 2, SvD, SSV, NWT, NT, SMP

En försvarsmakt i fritt fall!


Samtidigt som Alliansledarna satt i bilar på väg hem till centerledaren Annie Lööf i Maramö för att under gemytliga former lägga planerna för en ny valseger 2014 så läckte SvD genom den försvarspolitiska reportern Mikael Holmström lite lagom lägligt ut det som alla egentligen redan förstod, att Försvarsmakten saknar en mångmiljardsumma för att ens kunna leverera den organisation som Alliansregeringen tidigare beslutat om i det försvarspolitiska inriktiningsbeslutet från 2009 som nu omvandlats till insatsorganisation 2014 (IO14).

I artikeln skriver Mikael Holmström att Försvarsmakten i sitt svar till regeringen, som kommer på torsdag, kommer att skriva att det saknas 40 miljarder under en tioårsperiod! ÖB har tidigare avsiserat att det saknas 2 miljarder/år, men efter noggranna beräkningar i HKV har den siffran nu alltså fördubblats.

Många röster har under dagen uttryckt något i stil med "vad var det vi sa". I stort sett alla förutom från den gamla kommunistledaren Lars Ohly, som i morse på twitter skrev följande kommentar till artikeln i SvD trots det faktum att försvarsreformen från början är underfinansierad och Ohly fullföljde därefter med det här inlägget...

Men för att återgå till kärnan. I artikeln skriver Holmström att Försvarsmakten, om man inte erhåller ett utökat anslag om 4 miljarder, så kan det krävas att personalen i organisationen måste kapas med 1/3 vilket skulle omfatta ca 9000 anställda. Mest intressant är att regeringens egna personalförsörjningsreform med avskaffandet av värnplikten nu beräknas att kosta 1,2 mdr extra utöver vad man tidigare räknat med. Att det är regeringen själva som beställt organisationen gör ju inte situationen mindre märklig.

Vidare så spekulerar Holmström i eventuella förbandsnedläggningar i kölvattnet av dessa fakta där P7, en flygdivision och delar av Marinen pekas ut att ligga i riskzonen. Detta är nog ingalunda enbart spekulationer då Försvarsmakten i uppdraget inom ramen för RB7 också fått uppgiften att föreslå "nödvändiga organisationsförändringar" för att  komma i kostymen med en prolongerad ekonomi som utgångsläge.

Det är onekligen en mycket besvärlig situation Försvarsmakten nu sitter i, och som regeringspartierna med Moderaterna i spetsen nu också satt sig i. Begreppet "när skiten träffar fläkten" kommer på torsdag när budgetunderlaget (BU 14) släpps att övergå till att bli verklighet!

SvD publicerar i dag även en intervju med Peter Hultqvist (s) samt flera andra partirepresentanter där ingen är särskilt förvånad över de siffror som nu läckt ut. Man kan där ånyo konstatera att de enda som till synes är nöjda med ett underfinansierat "en-veckasförsvar" är Moderaterna. Den försvarspolitiska kartan har således ritats om helt och hållet, vilket nog förvånar många Moderater av den gamla skolan.


Med detta i baktanke skulle man kunna backa bandet till olika uttalanden de senaste veckorna och sätta in ovanstående faktum i ett större sammanhang.

För statsminister Fredrik Reinfeldt är försvaret av Sverige ett särintresse, vilket innebär att han mer eller mindre struntar i Försvarsmakten. Eller rättare sagt, hans enda intresse ligger i en prolongerad försvarsbudget och att den hålls! Något han gav tydliga direktiv till sin nytillträdde försvarsminister Karin Enström för knappt ett år sedan. Försvarsministern i sin tur försöker lösa sin uppgift i Reinfeldts/Borgs anda genom att hålla skenet uppe och hävda att allt är väl. Försvarsminister Enström har under lång tid därför hävdat att vi inte kommer att stå ensamma i händelse av sämre säkerhetspolitiska tider och räknar iskallt med hjälp från Norge och Finland, vilket man från båda länderna nu sagt att det kan Sverige inte räkna med. Norge kommer i ett läge av konflikt i vårt närområdet själva att att ha händerna fulla.

Att det dessutom råder en uppenbar splittring inom försvarsfrågan även inom Alliansen blev alldeles tydligt för bara några veckor sedan när folkpartiledaren Jan Björklund gick ut och krävde ett utökat anslag till Försvarsmakten. Men vi ska då ha i åtanke att Björklund var ute efter att stärka försvaret! De summor som nämns i dagens SvD är således enbart det som krävs för att uppnå den nivå som "en-veckasförsvaret" handlade om. Om Björklund vill se ett starkare försvar krävs det ytterligare miljarder, och då ligger möjligen NATO-alternativet närmare till hands, kanske till och med för Socialdemokraterna?


Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren i förmodad jakt på en framtida ministerpost är självfallet också lojal till statsministerns (frontfiguren) och finansministerns (regissörens) politik som försvarsministern (marionetten) har att genomföra, och är därför föga förvånande mycket kritisk till Jan Björklunds förslag.

Sverigedemokraterna i sin tur menar att Folkpartiets förslag är välkommet men att "Moderaterna är ett stort hinder för ett stärkt försvar" De gamla moderaterna med Anders Björck, som nu tar debatten offentligt, måste må illa av att läsa sådant. Rolf K Nilsson fd moderat riksdagledamot och ledamot av försvarsberedningen reder ut just anledningen till detta på sin blogg.


Vad kan man då tro om utkomsten av Försvarsmaktens svar på RB7?
Då inget parti för utom Moderaterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är nöjda med ett "en-veckasförsvar" bör det vara fullkomligt osannolikt med ytterligare reduceringar i Försvarsmaktens organisation. För att ens uppnå nivån av "en-veckasförsvaret" kommer det alltså att krävas ett utökat försvarsanslag om 4 miljarder per år. Vill den politiska nivån förbättra en-veckasförsvaret, som bl.a. FP, S och SD vill, så har man att utöka anslaget med ytterligare flera miljarder.

Om man nu enbart är ute efter att förlänga uthålligheten med ytterligare dagar, så är det enda tänkbara alternativet att satsa alla kort på ett skalförsvar och helt avveckla djupförsvaret, något som brukar vara det förbjudna ämnet att ens beröra i debatten. Omvandlat till ren Svenska skulle det handla om att utöka förmågan rörande flyg, marinstridskrafter och luftvärn. Övriga förband och förmågor skulle då tvingas att avvecklas för att frigöra nödvändiga ekonomiska medel som krävs för ett förbättrat skalförsvar. Men faktum kvarstår, ingen kommer till vår undsättning trots att sju dagar i bästa fall då kanske blir nio, och det kommer sannolikt ändå att krävas ytterligare ekonomiska medel!


Nej, därför är det enda rimliga är att utöka försvarsanslaget med de 4 miljarder som nu saknas för att bemanna, utrusta och öva den av regeringen beslutade organisationen. Utöver detta måste Fredrik Reinfeldt lyfta luren och ringa ett samtal till Anders Fogh Rasmussen och be om en ansökningsblankett till NATO.


F%C3%B6rsvaret%20beh%C3%B6ver%20mer%20pengar


Bloggar: 6 mannen, Westerholm, Åsa Lindestam, Wiseman
Media: SvD1 2, AB, DN, TV4

Uppdaterat 120226: 
SvD följer i dag upp med ytterligare en artikel

Specialförbandet FSK testas imorgon

Imorgon blir det en ny räd i Telemark, men nu med FSK.

Imorgon blir det 70 år sedan räden mot vad man trodde kunde bli Hitlers atombomb. Till minne av det genomför imorgon norska försvarets yppersta elit, Forsvarets spesialkommando (FSK), en modern upplaga av räden mot Hitlers tunga vatten.

Med på plats imorgon blir även den sista ännu levande Telemark-hjälten, Joachim Rönneberg, som tillhörde förbandet som FSK härleder sina djupaste rötter till, kompani Linge i brittiska Special Operations Executive (SOE).

FM saknar 4 miljarder/år!

Delar av svaret till regeringen enl RB7 som skall besvaras i sin helhet i samband med budgetunderlaget för 2014 (BU 14) enl SvD mikael Holmström.

I artikeln skriver Holmström att Försvarsmakten kommer att svara att det saknas 40 miljarder. ÖB har tidigare avsiserat att det saknas 2 miljarder/år, men efter beräkningar har den siffran alltså fördubblats.

Om Försvarsmakten inte erhåller ökat anslag om 4 miljarder så kan det krävas att organisationen kapas med 1/3. Mest intressant är att regeringen egna personalförsörjningsstrategi med avskaffande av vpl nu beräknas till att kosta 1,2 mdr extra utöver vad man räknat med. Att sedan det är regeringen som beställt IO14 gör ju inte situationen mindre märklig.

Holmström spekulerar i förbandsnedläggningar där P7 och delar av Marinen pekas ut att ligga i riskzonen.

Ett längre inlägg kommer under kvällen.

Vi behöver luftvärn med lång räckvidd på Gotland

Roger Klang skrev i helgen att vi inte behöver luftvärn med lång räckvidd på Gotland. Jag är av motsatt uppfattning.

Orsaken är enkel. Gotlands läge i Östersjön innebär att ön är det område i Sverige som mest sannolikt skulle kunna beröras av en konflikt i vårt närområde. En sådan skulle kunna uppstå ur etniska konflikter i de baltiska staterna (exempelvis Estland), en omvälvning i Vitryssland eller maktdemonstrationer kopplat till utbyggnaden av robotförsvaret bland annat i Polen.

Den militära verksamheten på och ovanför södra och mellersta Östersjön skulle bli mer och mer omfattande vid en eskalering av dessa möjliga konflikter. Sverige skulle ha ett starkt intresse av att hävda vårt territorium och uppträda med flyg- och sjöstridskrafter i området. Dessa intressen skulle tillvaratas bättre om vi hade en förmåga att uthålligt behärska området kring Gotland med möjlighet att avge eld mot luftmål. Med områdesluftvärn i den delen av Östersjön skulle god effekt kunna nås mot såväl flygande plattformar som stridsdelar i form av robotar mot mark- och sjömål. Denna förmåga skulle också behövas kring Stockholm och Göteborg.

Om aktuell konflikt skulle övergå i mer omfattande stridshandlingar skulle dessa intressen förstärkas, och risken för att del av territoriet skulle beröras av dessa skulle öka. Gotlands betydelse för sensorer och långräckviddiga eldenheter mot luft- och sjömål skulle innebära att en insats mot ön skulle kunna övervägas av någon aktör, vilket ett luftvärn skulle vara en stark tröskel mot.

Luftvärnet, i synnerhet ett långräckviddigt sådant, har som främsta karaktär sina defensiva och uthålliga egenskaper. Dessa kompletterar på ett utmärkt sätt stridsflygets förmåga till kraftsamling och snabbhet. Kvalificerade luftvärnsenheter som kan uppträda från ön skulle tvinga aktörernas flyg att anpassa sitt uppträdande, och samtidigt stödja egen luft- och sjöoperativa verksamheter som transporter, övervakning eller stridsföretag.

Ett kvalificerat luftvärn har ett par svagheter i form av höga anskaffningskostnader och beroende av högt belägna radarsystem (flygburet eller aerostat) för att få ut full effekt av investeringen. Radarekvationen visar detta tydligt. Det går också att argumentera för att vi skulle få ett indirekt skydd i form av det skisserade robotförsvaret, men samtidigt skulle vi också bli beroende av detta. Det är inte heller helt säkert att utbyggnaden i Polen blir av som planerat. Det skulle å ena sidan innebära att en möjlig konfliktorsak kan räknas bort, men också det indirekta skyddet jag berörde ovan.

Även om anskaffningskostnaderna liksom kostnaderna för radarsystem i paritet med robotprestandan är höga, så anser jag att fördelarna överväger. Det innebär ett mer robust försvarssystem, där våra dyrbara investeringar i Gripen- och Visbysystemen får ett kvalificerat stöd/skydd. Den mest utsatta delen av vårt land får också ett skydd. Stabiliteten och förutsägbarheten i området ökar när omgivningen får räkna med att svenskarna luftförsvarar den delen av Östersjön, oavsett konfliktnivå. Att vi också av liknande anledningar också skulle behöva sjömålsrobotar på Gotland är en annan sida av samma mynt som jag kan återkomma till i framtiden.

End-of-life för Visbykorvetternas sonarsystem!

Detta inlägg kommer att ta upp en "gammal nyhet" från hösten 2011. Anledningen är att det inte varit känt att ämnet varit officiell då principen är att allt som skrivs här skall vara av öppen karaktär och företrädesvis förekommit i media eller på webben tidigare.

Trots att "nyheten" är nästan 2½ år gammal så är det ändå värt att belysa detta "elände" som veterligen inte kommenterats någon gång tidigare. Det handlar alltså om ubåtsjaktsystemet på våra fem Visbykorvetter benämnt HYDRA med de ingående sonarsystemen 135/137. Just Hydrasystemet skulle nog själv kunna klassificeras enligt devisen sju sorger och åtta bedrövelser, något vi nu fått ett obestridbart kvitto på.

Sonarsystemen på korvetterna av typerna Visby och Göteborg kommer att få ny hårdvara. FMV byter komponenter som har nått slutet på sin tekniska livslängd för att behålla funktionen hos systemen. 
Sonarsystemen byggdes med de modernaste produkter som då fanns på marknaden, produkter som nu behöver bytas ut, eftersom de har nått slutet på sin tekniska livslängd, säger projektledaren vid FMV, Jonas Carlsson. 
I första hand handlar det om byte av nätverksarkitektur, operativsystem, processorkort och andra hårdvarukomponenter, samt portering av befintlig mjukvara till den nya hårdvaran. Även operatörskonsolerna i stridsledningscentralen byts ut. 

Ovanstående fakta står att återfinna hos FMV. Gräver man vidare i denna soppa kan man konstatera att det är SAAB som erhållit upphandlingen för denna end-of-life uppgradering. Ordersumman omfattar hela 400 miljoner kronor. 


Beställningen från FMV (Försvarets materielverk) omfattar delar av sonarsystem 135/137, Hydra, samt anpassning till ledningsstödssystem i den svenska Försvarsmaktens korvetter av Gävle- och Visby-klass. Vi är glada över att ha fått förtroendet att vidareutveckla systemet. Vårt uppdrag är att samordna hårdvara med befintligt ledningssystem.

Genom att noga läsa formuleringarna i SAAB:s pressmeddelande kan man även se att det inte bara handlar om att vissa komponenter som nått sin tekniska livslängd. Som synes skriver man anpassning till ledningsstödssystem samt samordna hårdvara med befintligt ledningssystem.

Ur detta kan vi alltså utläsa att det även handlar om systemintegrering, underförstått med ledningssystemet CETRIS som även detta är ett ledningssystem byggt av SAAB. Problematiken med ubåtsjaktsystemet HYDRA är vida känt inom Marinen. Systemet är i Visbyprojektets början upphandlat av ett Kanadensiskt företag vid namn General Dynamics, tidigare CDC, ett företag som enligt uppgift aldrig hade konstaterat mjukvara för ett nätverksbaserat sonarsystem tidigare.

Ordervärdet till dåvarande CDC för HYDRA-systemet lär ha varit över 65 miljoner USD. Dollarn stod då runt 9 kronor och omräknat till dagens penningvärde motsvarade ordersumman ungefär 700 miljoner kronor.


Sammanfattningsvis kan vi således konstatera att vi köpte ett ej färdigutvecklat, och obeprövat ubåtsjaktsystem där komponenterna föll för åldersstrecket i samma veva som de första två Visbykorvetterna levererades till Försvarsmakten! Vi kan mellan raderna i beställningen till SAAB utläsa att det även finns uppenbara problem med systemintegrationen. Vi kan även konstatera att trots att såväl FMV som Försvarsmakten haft överlämningscermonier m.m. så är således fartygen fortfarande inte färdiga, utan skall ytterligare en gång (det första hårdvaruomsatta systemet är planerat att vara levererat och installerat på en av Försvarsmaktens korvetter av typ Visby i slutet av 2013. FMV) byggas om i en omfattning som inte är att betrakta som ringa. Hur detta påverkar den operativa effekten och försvarsförmågan kan nog vem som helst räkna ut.

Till detta kommer även att det enda riktiga vapensystemet för ubåtsjakt, torped 45, också faller för åldersstrecket inom kort vilket Försvarsmakten under många år påtalat för politikerna. Men ännu har inget politiskt beslut fattas för upphandling av en ny torped trots att ärendet dragits i långbänk. Med hjälp av genomförandegruppens beslut 2008 försvann som bekant även den planerade luftvärnsroboten.

Så frågan man bör ställa sig är om våra Visbykorvetter någonsin kommer att kunna betraktas som fullt ut operativa med alla sensorer och vapensystem som en gång var tänkta innan hela fartyget faller för åldersstrecket?

Att Visbyprojketet i sin helhet kan betraktas som sju sorger och åtta bedrövelser är ingen nyhet. Bara det faktum att det tagit exakt 12 år från första sjösättning till dess att första fartyget levererades talar sitt eget språk. Att dessa fartyg nu skall byggas om ännu en gång för att erhålla ett fungerande ubåtsjaktsystem späder bara på det påståendet.

Låt oss hoppas att Marinens nästa fartygsprojekt hanteras på ett helt annat annat sätt. Kanske det vore bra om riksrevisionen gjorde en oberoende utredning av projektet så att vi får svart på vitt vad som varit bra respektive dåligt i syfte att förbättra processerna. Det skulle gynna såväl Försvarsmakten som Sveriges skattebetalare.

Inga norska resurser att avvara Sverige

I Sälen i början av januari meddelade NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen att Sverige inte automatiskt kan förvänta sig att få militär hjälp från NATO i händelse av en konflikt i närområdet som berör Sverige. En fråga som aktualiserats med anledning av ÖB:s uttalande vid nyår om "en-veckasförsvaret" år 2019, då Sverige efter att under en vecka ha värjt sig mot ett begränsat militärt angrepp måste få utländskt militärt stöd.

Några veckor senare meddelades från finskt håll att Finland inte har några militära resurser att avvara Sverige i händelse av en konflikt i närområdet. Ett naturligt uttalande då Finland har en omfattande landgräns mot det troligaste säkerhetspolitiska hotet i närområdet.

Idag kom så samma besked från Norge. Norges försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen meddelar i SR Ekot att Norge inte har något försvar som är dimensionerat för att bistå grannländerna militärt.

Låt oss börja med att konstatera att en väpnad konflikt med Ryssland ter sig föga trolig. Likväl är detta det nationella scenariot norsk försvars- och säkerhetspolitik har att ta höjd för. Hur världen utvecklas på 5-10 års sikt är omöjligt att sia om.

Strøm-Erichsens fastställande  är egentligen inte så konstigt. Om Norge mot förmodan inledningsvis inte skulle vara direkt inblandat i en konflikt i närområdet, skulle landet ändå befinna sig i precis samma situation som Sverige gjorde då Norge angreps av Tyskland 9 april 1940: Varje uns av militär förmåga åtgår till att freda det egna territoriet i den händelse ett angrepp kommer.

Norges geografiska läge är sådant att man i det närmaste kan avgränsa sig från den södra landsdelen, då denna i hög grad redan är avklarad genom tysk och dansk förmåga i Öresund, samtidigt som Östersjömarinens förmåga kraftigt nedgått sedan det Kalla Kriget. Luftvägen är heller ej framkomlig, inte minst tack vare Sveriges geografiska utsträckning.




Intressantast för norsk del är således landets nordligaste delar, till vilka de militära mark- och flygförbanden alltmer koncentrerats sedan decennier. Huvuddelen av de norska markstridskrafterna organiseras inom Brigade Nord med centrum kring Bardufoss (grön rektangel). Det norska flygvapnets stridsflyg utgörs idag av två divisioner F-16 på Bodø och en division på Ørlandet. När F-35 ersätter F-16 kommer Bodø att utgå som bas och istället blir Ørlandet huvudflygbas och Evenes en framskjuten bas för incidentberedskap och förstärkning. (Blå linje norr om Norge utgör NATO:s intresse av att hindra marin- och flygstridskrafternas tillträde till Atlanten)

Det norska försvaret är dimensionerat för att utgöra NATO:s nordliga broms och ej mer än så. Förhållandevis små markstridskrafter beräknas kunna föra en framgångsrik fördröjningsstrid i den starkt kanaliserande och väglösa norska terrängen till dess förstärkningar från andra NATO-länder kan nå fram, vilket också regelbundet förövas. De senaste åren har detta skett i form av övningsserien Cold Response.


Alla svenska förhoppningar om att något grannland ska sköta det svenska försvaret är förgäves. Det finns idag inget europeiskt land som har den kapaciteten att man både kan sköta sitt eget försvar och någon annans samtidigt som det egna territoriet riskerar att beröras av en konflikt.

Däremot som synes av kartan är de nordiska länderna mycket beroende av varandra i sin försvarsplanering, även om ingen formell sådan kan ske då Sverige och Finland än så länge avser hålla sig utanför NATO. Norges och därmed NATO:s fördröjningsstrid är förgäves såvida inte Sverige och Finland håller sina respektive områden och det bör vara i skenet av detta man ska uttolka vikten av ett nordiskt försvarssamarbete. Alla nordiska länder kommer att beröras av en regional konflikt. Ingen kommer dock att ha någon reell förmåga att stötta någon annan annat än med flyg- eller möjligtvis marinstridskrafter. Läget kräver därför att respektive land håller sig med en så pass god försvarsförmåga att grannländerna ej behöver oroa sig för att man inte ska ta ansvar för sin del av det nordiska försvarspusslet. Förhoppningsvis är det också ovanstående tolkning försvarsminister Karin Enström refererar till i sitt uttalande i Ekot. Det framstår dock som om hon trots allt tror att Norge kommer att skynda till svensk hjälp för att täcka upp för de svenska bristerna.


Såväl Anders Fogh Rasmussens tidigare uttalande, såväl som Anne-Grete Strøm-Erichsens uttalande idag kan tolkas som att man inom NATO anser att det är dags för Sverige att bestämma sig för om man fortsatt ska stå utanför NATO eller om det inte är dags att ansöka om medlemskap.

Frågan kvarstår dock än så länge för svensk och även finsk del – vem ansvarar för förstärkningen när den vid det här laget världsberömda veckan år 2019 har gått?


Läs även om de omfattande försvarsneddragningarna som Frankrike sannolikt står inför. Det är bekymrande både ur ett europeiskt såväl som ett globalt perspektiv.


Bloggar: Peter Hammarberg, Johan Westerholm
Media: Exp, VG, Db

Norge, Norge, det är ett ruttet land……

Norge

Först klarar NATOS:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen i Sälen ut att någon automatisk hjälp från NATO var inte att räkna med om Sverige med sitt enveckasförsvar skulle utsättas för några militära hot eller rent av angrepp.
Enligt det flesta föll därmed den svenska solidaritetsdoktrinen platt till marken och vi stod där med ändan bar, hänvisade till våra egna magra resurser som dessutom ska räcka till solidaritet med andra…
Fallet blev än plattare då flera insatta debattörer klarade ut att även om hjälp, mot all förmodan skulle erbjudas, vi inte har någon realistisk förmåga att ta emot den.

Från politiskt håll, dvs försvarsminister Enström (M), kom ändå lungnande signaler. ”NATO i all ära, men vi kan lungt falla tillbaka på vårt goda samarbete inom Norden. Det inte NATO kan utlova förutsätter vi att Norge, Danmark och Finland ställer upp med. Ja menar, vi ska ju ställa upp för dem, (om vi kan….?)”

Nu har så ytterligare en av dem Enström och hennes regeringskollegor räknat in i solidaritetskalkylen fallit i från, nämligen Norge.
Vi har inte i Norge något försvar som kan bistå andra områden än vårt eget territorium och i samarbete med andra Nato-länder och det måste vi vara tydliga med, säger Norges försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen.

Man skulle kunna tro att ett uttalande som detta, kombinerat med vad Fogh Rasmussen sagt, skulle resultera i åtminstone en gnutta ödmjukhet från kn Enström, en antydan om att det kunde vara dags att tänka om, att anpassa kartan till terrängen. Men nej.
Jag har väldigt svårt att se att alla andra skulle stå passiva om vi skulle drabbas, precis som om Finland skulle drabbas eller Norge eller Danmark skulle drabbas, säger försvarsminister  Enström som ett svar på det norska uttalandet.
Om nu synen är så dålig, tycker jag det är dags för ministern att uppsöka en optiker.
Hur djupt och bra ett fredstida samarbete än är, är det bra naivt att tro på någon mera substansiell hjälp i en kris med militära förtecken, särskilt som de presumtiva hjälparna redan klarat ut att någon hjälp inte är aktuell.

Men OK ministern. Än har inte Danmark eller Finland backat ur (officiellt…).  Bäva månde moskoviterna!

SR Ekot

Till alla norrmän som tar/tagit illa upp av rubriken till detta inlägg.
Den hänvisar till en sångtext från 1968, en humoristisk nidvisa om Norge med anledning av Norges stora framgångar vis OS i Grenoble….
http://sv.wikipedia.org/wiki/Norgevisan


F-35 strandsatt

Amerikanska försvarsledningen har tagit beslutet att ge alla F-35 tillfälligt flygförbud på grund av motorproblem.

The Pentagon has grounded the US military's entire fleet of F-35 fighter jets after discovering a cracked engine turbine blade in one plane.

The problem was discovered during what the Pentagon called a routine inspection of an F-35A Lightning II, the US Air Force's version of the new plane.

The US Navy and the US Marine Corps are buying other versions of the F-35, which is intended to replace older fighter jets like the Air Force's F-16 and the Navy and Marine Corps' F/A-18.

All versions - a total of 51 planes - were grounded on Friday pending an investigation.

The Pentagon said it was too early to know the full impact of the newly discovered problem.

It said: "On February 19, 2013, a routine engine inspection revealed a crack on a low pressure turbine blade of an F135 engine installed in a CTOL test aircraft at Edwards Air Force Base, Calif.

"Engineering teams are shipping the turbine blade to Pratt & Whitney’s Engine Facility in Middletown, CT, to conduct a thorough evaluation and root cause analysis.

"It is too early to know the fleet-wide impact of this finding, however as a precautionary measure, all F-35 flight operations have been suspended until the investigation is complete and the cause of the blade crack is fully understood.

Det här är andra gången på kort tid som F-35 har motorproblem. För någon månad sedan så fick F-35B flygförbud. Anledningen var ett tillverkningsfel hos en underleverantör till Pratt & Whitney.

The Pentagon grounded all 25 F-35B jets on January 18 after a propulsion line associated with the B-model's exhaust system failed just before takeoff during a training flight at Eglin Air Force Base in Florida.

The part in question enables actuator movement for the exhaust system associated with the B-model's engine. Instead of traditional hydraulic fluid, it uses fuel as the operating fluid to reduce weight.

An initial inspection discovered a detached propulsion line in the rear part of the engine compartment, and subsequent tests showed the line was not built to specifications by Stratoflex, a unit of Parker Hannifin.

Detta flygförbud har precis hävts och nu står man på backen igen.

Att man har problem under utvecklingen av ett nytt flygplan och en ny motor är inget nytt. Se bara Boeings problem med sin Dreamliner. Det som dock är nytt i denna situation är att F-35 är ett enmotorflygplan och att motorn är kraftigt trimmad. USA och då särskilt USN brukar ha en viss tveksamhet att använda enmotorflygplan, då ett enkelt motorproblem kan resultera i att flygplanet gå havererar. Därför så krävs det att enmotorflygplan har en betydligt robustare motor än de som används i flermotorflygplan.

Om man tittar på de flygplan som använts i USA de senaste åren så är det i stort sett bara F-16 som är enmotorigt. Detta då det från början var tänkt som ett defensivt jaktflygplan som mest opererade över land. De senaste åren har dock F-16 använts mer och mer ni attackrollen och med hjälp av lufttankning och yttre fälltankar så genomförs långa uppdrag, även över vatten.

En ironisk tvist i det hela är att F-35 är beroende av att Pratt & Whitneys motor fungerar. Förr så fanns det ett alternativ.

The fact that the three Joint Strike Fighter models share a common engine design means a turbine crack in one F-35 could affect all the others. The Pentagon at one time planned to have two different, but swappable, engines for the F-35 — one each from Pratt an Whitney and rival General Electric. But after a bitter political fight and with the military’s recommendation, Congress terminated the alternate engine two years ago on cost grounds.

Hur som helst så innebär flygstoppet ytterligare förseningar och troligtvis ytterligare fördyrningar för F-35 programmet. Om detta påverkar de tänkta kundernas val av flygplan återstår att se.

Läs mer på The Aviationist.

Debatt – Vi behöver inte luftvärn med lång räckvidd på Gotland

Av Roger Klang, Lund

Jag känner stor tveksamhet inför att gnugga axlarna med dem stora inom fältet krigsvetenskap. Kvaliteten på mina inlägg i debatten varierar som på en hertzkurva – från genialt till absolut skräp. Jag tror att det var Johan Wiktorin, som var en av de första att förespråka långräckviddigt luftvärn på Gotland. Jag dristar mig till att ifrågasätta behovet av detta! Antingen så håller FML med mig, eller så är valet av IRIS-T ett andrahandsval i brist på fonder.

Vi bör ändå ha ett luftvärn med lång räckvidd för att döma ut metoden med kryssningsmissiler och glidbomber från B-52 bombplanen, genom att vi blir förmögna att slå direkt mot plattformen, som då blir tvungen att penetrera vårt luftförsvar i väster för att nå sina mål med glidbomber. Men luftvärn hjälper inte mot krigsskepp som avfyrar Tomahawk-missiler från ett avstånd av 2 500 km från målet, även om det hjälper mot Tomahawk-missilerna som sådana.

Jag utger mig inte för att vara någon expert inom fältet, men jag förstår inte riktigt varför vi ska ha ett långräckviddigt luftvärn på Gotland? Den ballistiska missilen Iskander-M och kryssningsmissilen Iskander-K kan bägge avfyras från samma typ av mobila plattform i Kaliningrad och nå sina mål på Gotland. Det betyder att ryssarna inte behöver penetrera vårt luftförsvar med någon plattform. Vi kan inte slå mot någon plattform om den inte behövs och följaktligen så blir luftvärn med lång räckvidd oekonomiskt.

Långräckviddigt luftvärn kräver dessutom adderade plattformar, typ satelliter eller flygspaningsradar, eftersom jorden är krökt. Förutsatt att ett luftvärn med kortare räckvidd täcker det svenska territorialvattnet så har vi ingen nytta av landbaserade luftvärnsrobotar med lång räckvidd i det initiala skedet i händelse av ett extremt och invasionspåkallande tillstånd för Gotland. Endast vid en andra fientlig attackvåg har vi nytta av långräckviddigt luftvärn, åtminstone om vi förmodar att vi i första attackvågen möter flyg vilket inte verkar helt orimligt i en eskalerande situation. Jag är medveten om att scenariot är ett extremt sådant, men kanske tänker Putin på ett liknande sätt som jag fast provocerande och offensivt, som höga makthavare i Ryssland ofta har gjort genom historien.

Vad vi behöver är medelräckviddigt luftvärn av typen IRIS-T SLM mot bl.a. Iskander-K, samt Patriotmissiler som ska ersätta våra RBS 97 mot Iskander-M. Vad ska vi ha långräckviddigt luftvärn till på Gotland, vad ska vi möta, var ska vi möta det och när ska vi möta det? Kan någon förklara det för mig. Långräckviddigt luftvärn gör sig bättre på västkusten för att möta B-52:or. På västkusten behöver vi adderat, på ett helt annat sätt än vad vi behöver vid Östersjöhavet, kryssningsmissiler mot sjömål. Men det är bara för att vi har andra medel att ta till vid östkusten. Lågsniffande över vattenytan kryssningsmissiler måste vi ha för att slå mot hangarfartyg och deras eskortfartyg i Kattegatt. Kryssningsmissiler är mindre lämpliga mot Iskandersystemet då detta är mobilt.

Jag vet vad många säger nu; ”USA är våra vänner!”. Det har egentligen ingenting med saken att göra, vi talar om vår säkerhet som nation och ingenting annat! Ju mer vi lutar åt Nato, desto mera benägen blir ryssen att misstro oss och ju mer lutar vi åt Nato, utan att gå med. Det är ett förmodande att ett Natomedlemskap för vår del ligger utanför vår kontroll, och att om Nato eller USA ville ha oss som medlemmar så skulle de redan ha frågat oss. Ju mer kapabla vi blir att försvara vårt eget territorium från angrepp både från öst och från väst, desto tryggare kan vi känna oss för angrepp från öst. Kan vi känna oss trygga från angrepp från öst, så kan vi känna oss trygga från angrepp från väst eftersom ett angrepp från väst förutsätter att angrepp från öst. De ekonomiska implikationerna av att vi bestämmer oss för att även försvara vår västkust lämnar jag åt statsmännen att ta hand om. Det är möjligt att möjligheterna att företa oss idag att i en framtid försvara västkusten, med amerikanarnas egna komponenter eller ibland vapensystem, faller på sin egen orimlighet. Då må det så vara, och vi skulle kanske folkomrösta om Natomedlemskap.

(Red anm – Johan Wiktorin svarar i morgon kväll)