Sökresultat för: väpnad konflikt
Lägg ned IO 14 – Pröva svensk beredskap
I veckan kom så Regeringens anvisningar till Försvarsberedningen. De viktigaste beskeden i dessa var att inriktningen från 2009 skall fullföljas. Meningen; ”Det inkluderar bland annat en insatsorganisation med omedelbart gripbara förband, tillgängliga utan föregående återtagning, utformade, resurssatta och övade för sina uppgifter.”; är upphov till en hel del av gnisslet i debatten. Vi som vet […]
SÄPO alldeles för försiktigt om Syrien
Förra veckan innebar en del turbulens för SÄPO som anklagades för att spionera på ledande personer vänsterpartiet i ett arbete som ska ha pågått långt in på 2000-talet. SÄPO hanterade hela uppståndelsen på ett bra sätt genom att snabbt ta ett möte med vänsterpartiets ledning och ett uttalande som slog fast att man med hänvisning […]
Ockluderad front
Afghanistan – i grannarnas blickpunkt när NATO trappar ned
Av Johan Larnefeldt, statsvetare Nedtrappningen av ISAF-insatsen fortgår, men kriget i Afghanistan tycks snarare intensifieras. Enligt färska uppgifter har våldsnivån under de senaste sex månaderna ökat, till nivåer lika höga som våren 2011 – som var det mest våldsamma året i Afghanistan sedan 2001. Tvärtemot de vanliga argumenten i ISAF:s talepunkter om ett alltmer försvagat […]
Rekapitulering av övningsverksamhet 1-2 Kv 2013.
Varmt hav
Mer och mindre medvetna val och risktaganden (uppdaterat 7/5 09.05)
Det har vid det här laget blivit en stor mängd inlägg om den ryska påsken och det är ju inte utan anledning eftersom frågan blivit central i såväl den allmänna politiska debatten (så mycket för särintressen…) som inom de försvars- och säkerhetspolitiska debatterna. Frågan har till och med blivit så stor att försvarsfrågorna igår togs upp i SVT:s partiledardebatt där Stefan Löfvén sträckte ut en hand till regeringen i försvarsfrågorna. Det ska bli intressant att se huruvida Alliansen vågar acceptera den inviten. Det skulle kunna vara ett sätt att visa handlingskraft och att man tar ansvar för landet genom att skapa en bred överenskommelse. Statsminister Reinfeldt verkar nu också ha gjort en helomvändning och uteslöt inte ökade försvarsanslag till hösten, vilket även försvarsministern kommenterade i SVT under kvällen. I TV4 talade man ikväll till och med om att försvaret kan bli en valfråga på riktigt. Låt oss se hur det blir med allt detta.
Apropå ryska påsken skriver finske försvarsbloggaren James Mashiri om det svenska uppträdandet och tar avstamp i NATO:s katalog för insatsregler, MC 362. Hur svenska förband uppträder såväl i nationellt som internationellt luftrum och hav styrs i första hand av IKFN. Därutöver finns även en specifik svensk katalog för insatsregler. Ämnet är dock intressant att diskutera avseende hur svenska stridskrafter ska agera och hur en situation kan tolkas.
Eftersom varken svensk incidentjakt eller annan nations incidentjakt var framme och visuellt identifierade de två TU-22M och fyra Su-27 som ryska påsken handlar om, är det svårt att uttala sig om vilken last dessa hade. Ser man däremot till en annan parallell händelse från i somras så annonserade Ryssland i efterhand att man genomfört en flygning över Östersjön med liknande resurser. I pressmeddelandet betonades två saker. Det ena var att flygningen skett med skarpa kryssningsrobotar och det andra att man genomfört den i internationellt luftrum och utan att kränka någon stats nationella luftrum. Det nationella luftrummet är luften ovanför en stats territorialvatten. Sverige, liksom de flesta andra länder, hävdar en territorialvattengräns på 12 sjömil. Således kan man utan att kränka någon stat flyga in till ca 22 km. Då stridsflygplan liknande de nu berörda ofta flyger i farter kring 500 knop handlar det alltså om sekunder mellan att flyga i internationellt luftrum och att vara djupt inne i en annan stats nationella luftrum (vilket inte minst illustreras av händelsen med den turkiska RF-4 som Syrien sköt ner i somras). Med tanke på pressmeddelandet i somras är det uppenbart att man ville sända ett tydligt budskap till stater runt Östersjön.
Det intressanta blir då hur man ska tolka en situation. Låt oss återgå till ryska påsken. I detta fall uppträdde de ryska flygplanen enligt uppgifter i media med avslagna transpondrar, utan att svara på radioanrop och flög an mot svenskt nationellt luftrum i vad man uttolka som profiler för att leverera kryssningsrobotar. Nu var inte svenska flygplan uppe på dessa företag varvid man ”slapp” göra en bedömning om hur man skulle agera.
Ponera då att svensk incidentjakt hade startat för att identifiera dessa flygplan som anflyger mot svenskt luftrum med avslagna transpondrar och utan att svara på radioanrop samt att dessa flygplan i likhet med i somras hade skarp robotar hängda. Väl framme vid de ryska flygplan över Östersjön kan de svenska piloterna i sina utöver automatkanonen obeväpnade JAS 39 se att samtliga flygplan är fullhängda med robotar och att man bibehåller kurs och hög fart mot svenskt territorium.
Någonstans här börjar det nu bli svettigt för ett antal personer som har beslut att fatta, särskilt om det rör sig om de avstånd till nationellt svenskt luftrum som SvD gör sken av. Det är inga lätta beslut att fatta och rent legalt kan man inte göra något förrän nationellt luftrum kränks. För piloterna i incidentjaktroten är situationen förmodligen minst av allt trevlig då man är underlägsen i såväl vapen som antal och måste exponera sig för jakteskorten, dess jaktradar och jaktvapen för att på ett ordentligt sätt kunna identifiera bombflyget. Vissa paralleller kan faktiskt dras till inledningsscenerna i Top Gun (om man bortser från en viss manöver…)
Låt oss då skifta perspektiv och se det från andra sidan. Här tar man en stor risk om man genomför en flygning på detta sätt att man med skarpa vapen hängda anflyger i hög fart mot annan stats luftrum och med kurs rakt mot. Vilka instruktioner i form av insatsregler ger man till sina flygbesättningar utifall den händelse att den svenska jaktincidentroten plötsligt skulle vara aktiv på natten och den eller en svensk befattningshavare råkar fatta ”fel” beslut? Det är en ytterst kalkylerad risk man tar om man beordrar en flygning att genomföras med det beskrivna uppträdandet. En svårhävd eskalation är bara en knapptryckning bort och har även den sina paralleller till filmens värld där folk står med dragna vapen siktandes på varandra utan att någon egentligen vill trycka av. Uppenbarligen fann man från rysk sida risken vara värd att ta för att genomföra uppdraget. Ändamålet var tydligen värt det, vilket måste vägas in i den totala säkerhetspolitiska bedömningen som Sverige och övriga nationer måste göra av det inträffade.
På Försvarsmaktens hemsida publicerades idag en artikel om ryska påsken och incidentberedskapen med ett klassiskt försvarsmaktsupplägg där man har en brödtext med budskap och där befattningshavare, i detta fall Försvarsmaktens insatschef generallöjtnant Anders Silwer, får figurera med ett antal direkta svar för att ytterligare förstärka budskapet i artikeln. Artikeln ska sannolikt ses som en pudel med tanke på de gångna veckornas dåliga publicitet för Försvarsmaktens beredskap och incidentjaktberedskapen i synnerhet.
Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker att det är en dålig pudel, framförallt för att budskapet inte överensstämmer med flera av de fakta som redan framkommit i media och som bekräftats av Försvarsmakten. I princip är det samma uppgifter som insatschefen uttryckte redan från början och som sedan kompletterades med helt andra uppgifter.
Budskapet inger inte det förtroende som man sannolikt eftersträvar att skapa med artikeln. En lyckad pudel kräver att man känner av vartåt det blåser och därtill analyserar vilka fakta som är kända i målet. Med tanke på den allmänna stämningen i opinionen och de fakta som redan framkommit hade en lyckad pudel varit att erkänna att misstag begåtts till exempel i form av att man gjort fel bedömning i kombination med bristande resurser, men att man nu avser att ändra uppträdande. Det är fakta som alla vid det här laget känner och hade såväl sänt en tydlig signal till den svenska allmänheten som till andra länder att Sverige tar sin territoriella integritet på allvar, vilket att döma av samtliga partiers uttalanden är vad som efterfrågas. För n:te gången i ordningen: Uppträdandet med svensk incidentberedskap är inte på något okänt för andra aktörer i Sveriges närområde. Det är bara den svenska allmänheten som hållits i ovisshet och tyvärr strävar inte den nämnda artikeln till en ökad öppenhet. Måhända är inte artikeln avsedd som en pudel utan som ett förtydligande och i så fall är det än värre.
För övrigt är det intressant att se i artikeln att Anders Silwer tydligen gör skillnad på incidentroten och jaktflyg. Om man använder incidentroten(?) eller spaningsflyg(sic!) så behöver man inte sända upp jaktflyg(!) för att identifiera andra flygplan…
Vill man läsa en mer seriös artikel bör man läsa överstelöjtnant Lars Helmrichs replik i DN på Stefan Hedlunds debattartikel att det inte finns något ryskt hot att frukta. En mycket väl avvägd retorik och analys av vad den ryska upprustningen kan medföra för det svenska närområdet.
En film av dokumentärt slag om hur det såg ut över Östersjön under Kalla kriget. Det var inte riktigt aktuellt då att öva med tungt bombflyg mycket nära svenskt luftrum
Media: DI, 2, SvD, AB, SVT, GP, Exp, VK, DN, SR, 2
Bloggar: Skipper, Jägarchefen, Försvar och Säkerhet
Uppdatering 7/5 09.05: DN:s ledarredaktion hade gjort klokt i att läsa även Lars Helmrichs debattartikel innan man skrev dagens artikel, som även innefattar de klassiska ”upprustning från låg nivå” och ”Rysslands fokus ligger i söder och öster”.
Marin säkerhet på entreprenad – när statliga aktörer inte räcker till.
Civila säkerhetsföretag får efter ett beslut i riksdagen skydda svenskflaggade fartyg med vapen. Beslutet har föregåtts av mycket begränsad debatt men är ändå kontroversiellt. Varför?
Bakgrund:
Idag tog riksdagenställning till det lagförslag som möjliggör för svenskflaggade fartyg utom EES-områdetatt ha beväpnad personal ombord, i praktiken civila säkerhetsföretag. 23 miljöpartister och en socialdemokrat röstade mot, medan övriga ledamöter röstade ja.
Under förra helgen har Sveriges radio rapporterat om problematik med beväpnade säkerhetsvakter ombord på handelsfartyg, mer specifikt vid Adenviken och i Indiska oceanen.
11 jemenitiska fiskare påstås ha dödats av beväpnade säkerhetsvakter.
Reportagen har sänts i Studio Ett och Konfliktoch är gjorda av Lotten Collin och Daniel Öhman.
I programmet beskrivs hur jemenitiska fiskare ska ha blivit beskjutna från passerande handelsfartyg. Det antyds också att säkerhetsvakter ska ha skjutit för nöjes skull, att de skjuter en stor mängd skott mot fiskebåtar som blir manöverodugliga på grund av personella eller materiella skador och slutligen kör in i fartygssidan under kontinuerlig eldgivning. En av incidenterna ska ha involverat ett norsk-flaggat fartyg där VD:n för rederiet inte verkar intresserad av att diskutera händelsen med Sveriges Radio. Inte heller den norska åklagaren verkar ha lagt mycket energi för att undersöka uppgifterna. Slutligen beskrivs en händelse där ett norskt örlogsfartyg besvarat eld och dödat jemeniter. I sakens natur ligger att alla dessa påståenden är svåra att utreda, men Collin och Öhman lyckas verkligen beskriva problematiken och göra troligt att det finns grund bakom påstående.
I en intressant del av programmet beskriver kk Håkan Nilsson ett resonemang om problematiken med att organisationer utom statlig kontroll ges tillåtelse att ytterst använda våld. Han beskriver också en pragmatisk uppfattning att norska och svenska fartyg bör kunna ha privata säkerhetsföretag ombord, då värdegrunden är sådan att man kan förvänta sig att detta fungerar.
Enligt propositionen 2012/13:78 rör det sig om runt 16 fartyg som är svenskflaggade och går utanför närområdet, alla tillhörande samma rederi.
Miljöpartiet har motioneratom att avslå propositionen om ny lag, och för i motionen ett intressant resonemang om våldsupptrappning, privata säkerhetsföretag och möjligheten att Försvarsmakten skulle kunna lösa säkerheten med ombordplacerad personal, något som de menar är föga utrett.
Marininspektören Jan Törnkvist har, bland annat när han var chef för EU:s Task Force i området, uttryckt sina reservationer mot användningen av beväpnade säkerhetsvakter.
http://www.officersforbundet.se/portal/pls/portal/docs/1/52008.PDF
Radioprogrammet och miljöpartiets invändningar väcker en del intressanta frågor.
Finns risk för att säkerhetsföretagen bekämpar oskyldiga och mörkar det inträffade?
Det är onekligen ett gemensamt intresse för befälhavaren, besättning och civila säkerhetsvakter att minimera risken för fartyget. Detta riskerar att öka sannolikheten för bekämpning av oskyldiga och om så sker blir anmälningar av brott mindre sannolika.
En felaktig bekämpning av tredje part är å ena sidan relativt lätt att dölja, å andra sidan besvärlig juridiskt och ekonomiskt. Risk föreligger att ett oseriöst rederi eller en oseriös skeppare väljer att inte rapportera händelser som går att dölja och som, om de rapporterades, skulle skapa oönskade problem för rederiet, befälhavaren och säkerhetsföretaget. På militära fartyg finns en helt annan uppföljning och krav på dokumentation. Jag påstår att det är svårt till omöjligt att mörka inträffade incidenter för militära enheter.
Svaret på frågan är ja.
Har militär personal bättre möjlighet att bedöma vem som är pirat än vad civila säkerhetsföretag har?
Fiskare och andra sjöfarare som manövrerar runt fartyg eller uppehåller sig vid fartygsstråk kan lätt misstas för pirater eller terrorister. Exempelvis har många sjöfarare vid Afrikas horn automatkarbiner ombord för att kunna försvara sig mot rån. Visst fiske sker i anslutning till trafikstråken och dessa fiskares uppträdande är snarlikt det som pirater använder när de spanar efter potentiella mål. Militära fartyg som ingriper mot misstänkta pirater har ofta säkrat bevis för piratverksamhet genom flygspaning eller regelrätt bordning av farkoster. Att på avstånd och från en relativt låg observationshöjd se vad som finns i båtar på hundratals meters avstånd är svårt eller omöjligt. Civila säkerhetsföretag som opererar ombord på handelsfartyg har alltså svårare att observera innehåll i båtar som närmar sig eller passeras och löper därmed större risk att klassificera farkosten som ett hot.
Detta resonemang gäller dock inte fullt ut militär personal som sätts ombord på handelsfartygen som möjligen står i samband med militära fartygsförband. Gör de inte det torde observationsmöjligheterna vara i det närmaste identiska med de civila säkerhetsföretagen.
Svaret på frågeställningen är alltså: Under vissa omständigheter och alltid när örlogsfartyg utgör ledningsplattformen.
Ökar risken för att proportionalitetsprincipen åsidosätts om civila säkerhetsföretag används?
Privata säkerhetsföretag (”contractors” som Academi, tidigare Xe och Blackwater) har historiskt visat att de i vissa lägen tenderar att använda övervåld. Detta förekommer även bland militära förband, men de har då normalt varit utsatta för hård press i form av förluster eller liknande. Avsaknad av ett verksamt disciplinärt system samt stora möjligheter att undgå granskning och lagföring torde öka risken för att oproportionellt våld används. De berättelser från Jemen som sändes i programmet Kaliber ger stöd för att ”värdegrunden” ibland brister bland dessa entreprenörer.
Som anfördes i Kaliber strider beskjutning av fiskare mot norsk och svensk värdegrund. Så är det troligen även om det kan vara magstarkt att hävda att svensk och norsk värdegrund är bättre än andra länders. Man kan dock fråga sig vad som händer på ett svensk-flaggat fartyg som tar ombord en styrka med veteraner från krigszoner, kanske utan utbildning i folkrätt och värdegrund och även förråade genom åratals vistelse i konflikthärdar. Författaren till denna blogg tror att det blir en svår situation för den befälhavare som har en sådan styrka ombord att begränsa våldsanvändningen till självförsvar. Sker övertramp torde även befälhavaren kunna lagföras varför det inte ligger i hans intresse att rapportera det inträffade. Vem skall få veta något? Kommer något fram kan man alltid hävda att det var pirater som besköts. Ett militärt disciplinsystem kan bland annat användas för att minska frekvensen av individuella initiativ som kan skada operationen. De privata säkerhetsföretagens disciplinsystem torde begränsas till risken att inte få förnyat uppdrag, ett litet problem för en person verksam i en värld med ökande efterfrågan på säkerhetstjänster.
Svaret på frågan är ja, troligen.
Varför uppstår ett behov av att anlita civila säkerhetsföretag?
Inom en stat har staten våldsmonopol och utövar detta främst genom polis och krigsmakt. På internationellt vatten finns inget sådant monopol (utom mot piratverksamhet!) och då ytorna är enorma och militära resurser ändliga uppstår ett maktvakuum som olika aktörer kan utnyttja. Pirater, naturligtvis, men även privata säkerhetsföretag. De kommersiella intressena är lika stora på det fria havet som inom staters jurisdiktion, innebärande att rederierna vill skydda sina intressen. Uppfattas det då som att tillgängliga militära styrkor inte är tillräckliga kommer man ordna säkerheten på andra sätt. Här är det även värt att nämna de ”flytande vapendepåer” som används för att kringgå bestämmelser som förhindrar att vapen tas iland i hamnar. Man lägger helt enkelt vapenförrådet till sjöss. Den neddragning av militära styrkor som sker i väst kommer att accelerera utvecklingen, enligt min bedömning.
I propositionen talas mycket om att skeppsdagboken skall visa vilka vapen som tas ombord. Fokus verkar ligga på det faktum att icke-statliga aktörer tillåts förfoga över relativt tunga vapen som karbiner och kulsprutor. Bra så men det vore önskvärt med ett resonemang om hur man säkerhetställer att säkerhetsföretagen agerar seriöst. Bland annat borde noggrann dokumentation borde vara ett krav. Militära fartyg förväntas dokumentera vapeninsatser och även de händelser och beslut som leder fram till dem. Problemet här är att om ingen rapporterar händelsen finns ingen anledning att kräva in dokumentation.
Vad hade konsekvensen av ett nej i riksdagen blivit?
Möjligen utflaggning av vissa eller alla de svenskflaggade fartygen, men mer troligt krav från rederiet att få militär personal ombord under de passager som görs i högriskområden (Främst Adenviken, Indiska oceanen och Malackasundet, men även Västafrika). Huruvida detta varit en möjlig uppgift för den svenska försvarsmakten kan man diskutera, men så länge antalet svenskflaggade fartyg utanför EES-länderna inte ökar lavinartat bedömer jag att det vore möjligt. Särskilt i ljuset av neddragningen av Afghanistan-styrkan.
Vad kan konsekvenserna av dagens beslut bli?
Förhoppningsvis ökad säkerhet för svenskflaggade fartyg och besättningar. I värsta fall incidenter där svenskflaggade fartyg och besättningar blir delaktiga i bekämpning av civilpersoner som inte är pirater. Det är nu upp till rederierna, Transportstyrelsen och skepparna att rätt aktörer ges uppdrag på fartygen.
För ytterligare fördjupning, läs bland annat Lars Bergqvists utmärkta artikel i Tidskrift i sjöväsendet.
Nytt säkerhetsläge
Den libyska förbannelsen
För två år sedan sattes svenskt stridsflyg in över Libyen för att etablera en flygförbudzon (NFZ) över de norra delarna av landet. Till skillnad mot vad många tror fanns det inget fegt i ett sådant uppträdande. Tvärtom, att flyga spaningsuppdrag över områden med luftvärn är bland de mest krävande uppdrag en flygförare kan uppleva. Insatsen […]
Afghanistan – nya strategier igen?
Av Johan Larnefeldt, statsvetare [Red anm – Denna artikel skulle ha publicerats förra veckan, men blev glömd i mailen. Jag beklagar detta.] NATO:s tillbakadragande från Afghanistan blir allt mer definitivt, men en politisk lösning på konflikten tycks vara ungefär lika avlägsen som vanligt. President Hamid Karzai meddelade nyligen att samtal mellan USA och den afghanska […]
Gästinlägg: "Duke" om drönare istället för JAS 39E
I förrgår publicerades på SvD Brännpunkt en debattartikel av Lars Moberg, f d officer och pilot (oklart om med det menas pilot i flygvapnet eller civil pilot). Moberg menar på att det inte är värt att satsa på JAS 39E utan att det är ”billigare och bättre” att satsa på drönare istället och listar sedan en rad argument för detta varav de flesta får anses vara önskedrömmar eller i värsta fall halvsanningar.
Debattartikeln fick idag en replik från Mikael ”Duke” Grev, tidigare pilot i Flygvapnet med erfarenhet från Libyeninsatsen. Nedan presenteras en längre version av den replik som publicerats i SvD. (Egen längre kommentar på slutet)
Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Skynet är förhoppningsvis inte här än på ett tag
Lars Moberg spår i söndagens SvD att stridspiloter snart inte behövs och att datorer istället ska flyga flygplanen. Vi bör enligt honom tänka om gällande Gripen E, som ska vara klar om några år. På 80-talet var de flesta nog övertygade om att man år 2000 skulle ha flygande bilar. Det var nog klokt av Volvo att inte lägga ner utvecklingen av vanliga fordon. Det är inte säkert att det är listigt att basera långsiktig säkerhetspolitik på förhoppningar om teknikframsteg. Vad som är listigt är att satsa på forskning inom dessa områden.
Jag ledde det första Gripenuppdraget i Libyeninsatsen och jag är dessutom ”datanörd” sedan barnsben. Jag vurmar för utveckling inom det flygtekniska och det är nu mitt jobb på FOI. Trots detta så ser jag många anledningar att tvivla på den framtid som Lars målar upp. Jag tror på UAV och UCAV som ett utmärkt komplement till förarledda flygplan, men de kommer inte att slå ut dem som koncept.
Drönare fungerar utmärkt för vissa användningsområden. För att spana eller släppa precisionsstyrda vapen över ett område passar de perfekt. Det är enkla uppdrag med väl definierad målbild. Men – och det är kärnan – det finns alltid en människa som tar alla viktiga beslut. Jag tror inte att vi inom överskådlig framtid kommer att överlåta beslut om vapeninsats helt till datorer. Det Skynet som Lars åberopar är inte här än på lång tid. Faktum är att utvecklingen går åt andra hållet, det blir fler och fler människor i den allt mer komplicerade beslutsprocessen. Allt för att minimera risken för civila.
Att skapa drönare för jaktstrid – speciellt i försvarssyfte – har dock sina tydliga utmaningar. Många tror att jaktstrid fortfarande handlar om att med många g, stark motor och ett agilt flygplan kunna flyga sig in bakom sin motståndare och bekämpa honom med en missil eller automatkanon. Top Gun-strid, kurvstrid eller jaktpaj är vanliga namn på detta. Denna typ av strid bedrivs idag nästan enbart i utbildningssyfte, och då inte för att man tror att detta är en viktig typ av strid att bemästra i en konflikt utan föra att man tränar generell hantering av sitt flygplan i pressade situationer.
Till och med kortdistansvapnen går idag så långt att man inte ser sin motståndare innan han kommer innanför no-escape zone. Eftersom man normalt inte ser de andra flygplanen så är det alltid ett påtagligt problem att med säkerhet skilja vän från fiende. Det är i denna identifieringsprocess som en människa behövs. För detta är nödvändigt en bedömningssport med många subtila parametrar och enbart gråzoner. Den illvillige motståndaren försöker alltid röra till det av någon anledning. Datorer lämpar sig dåligt för sådana beslut, än mindre om det handlar om dödligt våld då jag tycker att någon måste kunna ställas till svars för sina beslut. Jag ser inte ett Haag för varken programmerare eller drönare om det skulle slita sig och dåligheter händer på grund av oansvariga bedömningar.
Det råder ingen tvekan om att man kan bygga en drönare som är bättre på alla typer av jaktstrid än den bästa stridspilot. Men datorer behöver tydliga regler. En motståndare som får tag på regelverken kan alltid hitta håligheter i beteenden drönarna inte kan kompensera för utan mänsklig insats. Detta har visats tusentals gånger i de hackerattacker som kontinuerligt sker världen över. Och det kommer inte att råda brist på vilja eller resurser att hitta svagheter i ett drönarförsvar.
För att drönare ska kunna utföra sina uppgifter finns en hel stab på hemmaplan som i realtid styr den via datalänk. Just kommunikationen till hemmabas gör drönare sårbara. Kommunikation kan störas ut och detta går i praktiken inte att fullständigt skydda sig emot. I de offensiva uppgifter som drönarna utför idag är det inte en katastrof om de tappar kontakten. De flyger då bara hem och landar.
Man kan trycka att det borde gå att kommunicera med flygplan säkert och pålitligt över långa avstånd. Säkert är dock betydligt enklare än pålitligt. Många nämner i detta sammanhang satellitkommunikation som medium, och visst det är ganska säkert och pålitligt. Men någon äger satelliten och kan därmed strypa kommunikationen. Även om vi skaffar egna satelliter – vilket är dyrt – så är de enkla mål för bekämpning om vinsten är tillräckligt hög. Jag bedömer att det är värt priset för satellitbekämpande vapen om vinsten blir att man kan slå ut hela länders drönarförsvar.
Vapen och motmedel tävlar alltid med varandra. Skaffar någon ett sätt att kommunicera pålitligt så skaffar någon annan ett sätt att störa ut det. Ett system som helt förlitar sig på teknik, vilket autonoma drönare nödvändigt skulle göra, förblir därför ett osäkert system. Det kanske mest oroande är att man inte vet faktum innan det är för sent.
Vidare använder Moberg kostnad för piloter och baspersonal samt teknikförenklingar för att försöka påvisa drönares överlägsna kostnadseffektivitet. Jag är inte säker på att han är så påläst om kostnaderna för organisationen runt drönarna. En Global Hawk, som är i samma storleksordning som Gripen och har en motor, kostar nästan 700 miljoner kronor styck, och den kan bara spaning.
När han går vidare och säger att drönarna skulle kunna undvika robotar eftersom det kan ta lika många g som en jaktrobot blir den nästan lite pinsamt. Jag vet faktiskt inte hur jag ska angripa detta eftersom det är fel på så många sätt, men i korthet kan jag nämna att det inte är praktiskt att bygga ett drönarflygplan som skulle kunna ta så många g att det kan undkomma jaktrobotar. Och tror Moberg att antal g påverkar förmågan till vinst i dagens jaktstrider så får det mig att undra vilket årtionde han flög.
Det som är drivande för flygkostnader är inte syrgasinstallation, raketstol eller klimatanläggningen. Motortimmar, slitage och bränsle står för den största kostnaden och här blir det ganska lika. Det finns helt klart kostnader att trimma med drönare men de är inte så stora att det ska driva säkerhetspolitiken. Dessutom är det som med all ny utrustning, den är dyr som attan i början och det finns ingen anledning att tro att denna typ av teknik kommer att undantas.
Moberg nämner att ”Ett obemannat stridsflygplan sover och äter inte, kan nästan ständigt vara i beredskap och behöver inga årliga medicinska kontroller”. Jag känner mig nödgad att påpeka att bemannade stridsflygplan inte heller sover eller äter. Piloterna som flyger de båda gör dock detta, och i ärlighetens namn var det säkert det som Moberg menade. Men det finns lika många piloter för ett obemannat som bemannat flygplan, de sitter bara på olika ställen. De äter, sover och kollar sin medicinska status bedömt lika ofta. Förr tjänade stridspiloter bra men nu tjänar de mindre än de ingenjörer som bygger dem, vilket kanske ger fördel förarförsedda flygplan?
Det kan verka som om jag är generellt mot drönare. Inget kan vara mer fel. Jag jobbar aktivt med olika typer av automation inom stridsflyg. Men jag tror inte att de kommer att slå ut vanliga flygplan utan förbli ett komplement under lång tid framöver. Jag känner dock att jag måste föra in lite relevant fakta i ett dåligt påläst inlägg på ett viktigt ställe i samhällsdebatten. Så länge som vi har minst ett förarförsett stridsflygplan i luften så måste vi ha baser, flygrättning och baspersonal för att stödja detta.
Att använda drönare som hörnpelare i ett försvar av landet skulle kunna vara förödande. Anfallaren kan genom sitt initiativ preventivt störa ut specifik kommunikation och göra ett drönarförsvar verkningslöst. Blotta tanken att fienden på detta sätt kan skaffa sig en ointaglig fördel är djupt avskräckande. Piloten på plats är en garant för flexibilitet då han kan kompensera för oförutsedda scenarion, något det finns gott om i krig.
Det finns stor utvecklingspotential inom många flygområden men t.o.m. USA anser att tekniken Moberg nämner ligger bortom 2030. Låt oss först vara säkra på att vi har en hållbar lösning inom räckhåll innan vi bryter upp asfalten i väntan på de flygande bilarna.
Mikael ”Duke” Grev
F.d. Gripenpilot
Wiseman kommentar:
Jag instämmer till fullo med Duke. De modernaste av de drönartyper vi ser idag har alla en sak gemensamt – de kräver eget luftherravälde där de ska verka. Som säkerligen bekant opererar USA drönare från Saudi-Arabien. Dock får de eskorteras genom Persiska Viken av jaktflygplan då Iran hotat att, och till och med försökt skjuta ned dem. Så sent som förra veckan stoppades en sådan attack. Känd är också den ryska nedskjutningen av en georgisk drönare över Svarta Havet våren innan Georgienkriget. Det blev snygga, men dyra bilder.
Dagens modernaste drönare med attackförmåga, Predator och Reaper, kostar i runda slängar i storleksordningen av en JAS 39C och kräver en bemanning på marken vida överstigande den som krävs för att hålla igång en flygdivision. De har en imponerande vapenlast som lämpar sig mycket väl i Afghanistan, men prestanda gör att de aldrig skulle överleva i ett konventionellt krig mellan två stater som förfogar över ett trovärdigt luftförsvar. För svenskt vidkommande vore det meningslöst att anskaffa något av dagens mer kapabla drönarsystem. De klarar nämligen inte isbildningsförhållanden. De kräver därtill satellitlänkar med en bandbredd som Sverige får svårt att ha råd med för att kunna opereras.
Hur ser då morgondagen ut? Liksom Duke känner jag mig trygg med att Sverige inte behöver ägna några större funderingar på beväpnade drönarsystem, särkilt inte för jaktuppgifter, förrän USA gör det. Först 2030 tror sig USA kunna bygga drönare med överljudsprestanda, vilket är grundläggande om man ska uppnå någon av de överlägsna prestanda som Lars Moberg nämner. Sverige försökte leda vägen med Nätverksbaserat Försvar, vilket är en av de stora orsakerna till den katastrofala situationen i dagens svenska försvar, inte minst ur ekonomisk aspekt. Låt oss inte göra om det misstaget.
Däremot finns det många andra områden där drönare lämpar sig, framförallt när det gäller långa och monotona uppgifter. Att ersätta piloter på transportflygplan, radarövervakningsflygplan och tankerflygplan är några exempel, där de två sistnämnda uppgifterna kräver ett minimum av styrkommandon och därmed bandbredd och därför enklare skulle gå att implementera i plattformar liknande de befintliga.
Vad Sverige definitivt ska satsa på när det gäller drönare är de små stridstekniska som kan utnyttjas av markförband för enklare spaningsuppgifter och för att leda indirekt eld. Det är realistiskt och en multiplikator när det gäller ledningsöverlägsenhet. Målbilden bör vara i storleksordningen ett system per kompani.
Utan tvivel kommer detta inlägg att föranleda en hel rad kommentarer och det är att se fram emot.
Gotland – Logistikerns mardröm del 3
Redigerad 18/3 20:40
”..Försvarsmakten ska kunna försvara Sverige vid angrepp av en främmande makt. För att klara detta har Försvarsmakten utvecklat ett antal olika funktioner och förmågor som utgår från vår unika kompetens – väpnad strid. Striden kan bedrivas på land, i luften och till sjöss.”
Detta går och läsa under rubriken ”uppdrag” på Försvarsmaktens hemsida, trots det tyder mina högst amatörmässiga efterforskningar på att stora svårigheter kan uppstå när den unika kompetensen skall omsättas i praktiken.
I inrikningsbeslutet från 2008, sid 29, återfinns formuleringarna:
”..Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel kan dock också uppstå i vår region, och på längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas. Att förhålla sig till denna osäkerhet är en utmaning som kräver möjlighet att kunna agera, enskilt och tillsammans med andra, med kort varsel”.
Observera särskilt meningen som är fetmarkerad.
På Gotland bor idag ungefär 57000 människor, som trots sin relativt höga kommunalskatt med stor sannolikhet inte kan ånjuta den unika kompetensen som vårt yttersta säkerhetspolitiska instrument kan erbjuda. Iallafall om vi blir tvungna att agera enskilt, därmed utan hjälp från ”andra”.
Den svenska regeringen har konsekvent beslutat att avveckla de förutsättningarna som skulle behövas för att undsätta ön. Dödsstöten kom tidigt, i jämförelse med övriga landet. År 2000 avvecklades KA3, ett av flera kustartilleriförband, som med lätthet skulle avskräcka en fienlig aktör att agera i enighet med det scenario som målats upp i denna inläggsserie. Utan att förveckla mig i ett kontrafaktiskt resonemang, skulle enligt mig ett snabbt gripbart amfibiesystem decimera alla möjligheter att besätta exempelvis Slite.
Den sista dödsryckningen skedde 2004 när armeförbandet P18 (MeKB 18) avvecklades. Kvar på ön finns hemvärnet, som har vapen och fordon som kan åtminstone teknikmässigt dateras till tidigt 1980-tal. Koppla gärna detta till det faktum att den moderna krigföringen får en allt mer teknisk aspekt att ta hänsyn till.
Åter till scenariot, där en fientlig aktör har baserat trupp i Slite samt på Visby flygfält.
Antagande 10) (Läs övriga antaganden i tidigare inlägg) Regeringen ger försvarsmakten ordern att driva bort den fientliga aktören från Gotland och bortom den svenska gränsen i Östersjön. Det svenska motaktionen består därmed i att konflikten eskaleras. Alla tillgängliga militära resurser skall samordnas för att snabbt slå tillbaka den fientliga aktören.
Antagande 11) All materiel som kommer att behövas, från luftvärn till stridsfordon, förvaras i anslutning till respektive regemente i landet. Detta innebär att en mycket omfattande transportinsats behövs under en mycket kort tid. Att kunna samordna och genomföra detta snabbt är enormt kritiskt, för att förhindra att den fientliga aktören skall hinna förstärka sina enheter på Gotland. En fientlig förstärkning kan i värsta fall bestå i stridsvagnar och annan kraftfull materiel. Sverige MÅSTE alltså genomföra sitt motanfall innan detta sker.
Antagande 12) Utskeppningshamnen beslutas att bli Nynäshamn, söder om Stockholm. Detta i huvudsak då Berga örlogsbas ligger i närheten, och kan ge ett visst skydd mot ett eventuellt fientligt angrepp. Möjligheter att avlasta materiel från tåg finns även här. 2009 användes Nynäshamn som utskeppningshamn när cirka 40 pansarbandvagnar av typen 401 skeppades till Tjeckien. Själva samordningen av transporter från regementen runt om i landet till Nynäshamn igångsätts inte förrän regeringens beslut.
Försvarsmaktens hela logistiksystem är utformat för att vara så rationellt och ekonomiskt i fredstid. Men funktionen i krigstid har man glömt bort i samband med reformarbetet mot ett insatsförsvar.
Man har i dag en krigsplanering och bedriver övningsverkamhet som inriktar sig mot att försvara Sverige. Men försvarsmakten har genom regeringsbeslut intriktats till att i huvudsak verka i internationella insatser, tillsammans med andra nationer.
Gällande logistik- och transportaspekterna förlitar man sig i huvudsak att man förutsättningslöst får hjälp av exempelvis NATO eller EU. Det gäller både s.k. strategisk sjötransport (transport av armeförband med fartyg) samt strategisk flygtransport – förmågan att transportera materiel med stora flygplan. I detta inlägg belyses i huvudsak den strategiska sjötransportförmågan.
Den strategiska flygtransportförmågan är inte lika viktig initialt i det scenario som har målats upp, eftersom Visby flygfält kontrolleras av den fientliga aktören. Sverige har säkrat den strategiska flygtransportförmågan genom Heavy airlift wing (HAW) som egentligen är ett NATO samarbete för att kunna upprätthålla en försörjning till exempelvis en FN eller NATO insats i andra länder. Utöver HAW har Sverige även ingått i en organisation med namnet SALIS som också leds av NATO, och kan ställa det enorma flygplanet AN-124 till förfogande. Denna lösning användes när Stridsfordon 90 flögs till Afghanistan under 2010. Totalt finns sex flygplan, två i Leipzig, Tyskland, två i Kiev, Ukraina, samt två i Ullyyaannovsk, Ryssland.
Svenska flygvapnet har åtta stycken C130 Herkulesplan som kan ställas till förfogande i transportsyfte. Dessa plan är i sammanhanget ganska små och begränsar natuligtvis försörjningsmöjligheterna. Rimligt är att anta att åtminstone ett av dessa används för lufttankning i detta scenarie.
Läs mer om den strategiska flygtransportförmågan i följande länkar:
Strategiska Transporter – Mattias Gustavsson, Swedish Armed Forces
Internationellt samförståndsavtal för SAC – Utrikesdepartimentet
I scenariot som målas upp i denna inläggsserie är det inte rimligt att anta att de NATO gemensamma resurserna är gripbara.
I inrikningsbeslutet går följande att läsa kring den strategiska sjötransportförmågan (sid 67),
”…Förmåga till strategisk sjötransport ska fortsatt tillhandahållas genom internationellt samarbete och genom nyttjande av civila resurser. Den strategiska sjötransportförmågan upprätthålls bl.a. genom deltagande i Multinational Sealift Group (MSG).”
Multinational Sealift Group är en organisation där i huvudsak NATO länder är medlemmar. Organisationen planerar och samordnar eventuella strategiska sjötransporter, genom skapa avtal med rederier för kunna att göra civila transportfartyg gripbara vid exempelvis en FN eller NATO insats. Detta är en organisation som enbart kan hjälpa Sverige vid ett deltagande i internationella insatser. Om en konflikt uppstår i vårt närområde under de förutsättningarna som finns i scenariot i denna inläggsserie är det orimligt att anta att dessa resurser är gripbara för svensk del.
Kvarstår gör då en tvingande lagstiftning som berör totalförsvarets möjlighet att utnyttja civila fordon i händelse av krig. Genom denna lagstiftning kan civila fartyg tillgripas, men det förutsätter enligt min tolkning att redaren över fartyget är förvissad i förväg att fartyget är krigsplacerat. Fartyget måste vara svenskflaggat för att kunna tillgripas. De flesta lämpade fartyg som finns på östkusten är utlandflaggade, och utflaggningen fortlöper kontinueligt läs exempelvis här, här samt här .
Bortsett från dessa problematiska aspekter tillkommer även en viktigt praktiskt dito, urlastningshamnar på Gotland. Dessa hamnar måste på mycket kort tid kunna förberedas för RORO fartyg, därmed måste en s.k. ”RORO-klack” finnas. Med RORO-klack menas en rampliknande betongkonstruktion som används för att kunna köra av fordonen.
På Gotland finns tre RORO hamnar, dessa är
– Visby (Kaj 180 meter, 8 meter djup) i stort sätt kan alla RORO färjor som trafikerar den svenska östkusten lägga till här.
– Kappelshamn (Kaj 150 meter, 5.8 meter djup, planer finns att öka djupet till 8 meter för att Destination Gotland skall få en reservhamn. Följ utvecklingen exempelvis här. Detta ringa djup gör att knappt något svenskflaggat RORO fartyg kan lägga till här i dagsläget) Enligt Destination Gotland själva är Kappelshamn i för dåligt skick för överhuvudtaget kunna anlöpa.
– Slite (Kaj 150 meter, 8 meter djup)
– Klintehamn (klarar ej av Destination Gotlands SF1500 fartyg, som är förhållandevis små RORO-fartyg)
Fartygen måste ha minst 50 centimeter mellan skrov och sjöbotten vid angöring, betänk även att ett fartyg kommer vara fulllastat med tung militär materiel, vilket i värsta fall kan innebära 50-70 centimeter mer djupgående. I scenariot är redan Slite hamn taget av den fientliga aktören. Och förutsätt att Kappelshamn inte är utvecklat återstår det en hamn där en rekviderad färja kan lägga till vid, och det är natuligtvis i Visby.
Detta ger scenariot ytterligare två antaganden,
Antagande 13) Genom den tvingande lagstifningen rekviderar försvarsmakten en av Destination Gotlands RORO färjor, för att transportera materiel till Gotland.
Antagande 14) Alla befintliga militära resurser i form av hemvärn på Gotland omgrupperas (efter regeringsbeslutet är taget, se antagande 10) för att kunna försvara Visby hamn. Insatsenheterna grupperas i södra Visby området kring Vibble för att kunna avvärja ett eventuellt angrepp från fientlig fallskärmstrupp, som kan komma att luftlandsättas över Visborg slätt. Bevakningsenheterna grupperar i närheten av Visby flygfält, för att kunna bedriva fördröjningsstrid mot fientlig trupp som kan komma att flygas in till flygfältet som den fientliga aktören kontrollerar.
Sammanfattningsvis, i praktiken är hela Gotland oförsvarat då allt hemvärn har huvuduppgiften att hålla Visby hamn öppen. Den fientliga aktören har stora möjligheter att skapa stora taktiska fördelar på hela östra Gotland, utan att tillgripa våld. Detta eftersom hemvärnet har dragits tillbaka till Visby. Den svenska regeringen har även deklarerat att ön skall återtas, och utmanar därmed den fientliga aktören både politiskt och militärt. Den fientliga aktören kommer enligt antagande 8 (läs här) vidta lämpliga militära åtgärder. Detta innebär att stridigheter kan upptas i och i anslutning till Visby.
Det som torde vara mest sannolikt är precisionsbekämpning från luften av hemvärnets stab/ledningscentral och exempelvis pirer i Visby hamn. Sönderbombade pirer försvårar i stor utsträckning möjligheten att lägga till med RORO fartygen. Dessa är även svåra att reparera på mycket kort varsel.
Sannolikheten att den fientliga aktören använder sabotageenheter är stor. Detta kan vara exempelvis attackdykare som apterar fjärrstyrda sprängladdningar i hamnen samt infiltration av hemvärnsförbanden, i underrättelse- och likvideringssyfte. Den oron och ovissheten som sannolikt finns inom hemvärnsförbanden i detta läge kan till stor grad bidra till dessa möjligheter.
Men, den kvalificerade militära hjälpen måste ju också klara ett överskeppningsföretag från Nynäshamn till Visby. En överfart som i värsta fall kan ta fyra timmar i svår sjö. Den rekviderade färjan har inget egetförsvar, mot attacker från luften, eller havet där ytfartyg och även ubåtar utgör hot. Stora resurser kommer att bindas för att säkra överfarten, minst två Visbykorvetter kommer behövas. När detta skrivs är det ens inte säkert att Visbykorvetterna kommer att utrustas med luftvärnsrobotar (den mest effektiva lösningen), det som då återstår är s.k. ”eldrörsbekämpning”. Detta är en mindre effektiv lösning.
En tänkbar lösning kan vara att skapa ett tillfälligt luftherravälde under överfarten, och därigenom integrera stridens olika arenor för att vinna fördelar mot fienden. Här uppstår två frågor,
– Hur mycket resurser är vi beredda av avdela för att säkra överfarten? Om flygresurser tas från Östersjön, kommer vi ha svårare att avvärja angrepp i från östra och södra Östersjön i ett tidigt skede, om detta sker samtidigt som överfarten. Enligt KKRVA kommer i praktiken alla marinstridskrafter behöva avdelas för Östersjön och västsverige kan komma att stå helt utan skydd från marinstridskrafter.
– Skall hela förbandet som skall strida på Gotland transporteras på en och samma färja? Sannolikheten att kunna slå tillbaka fienden i ett tidigt skede är natuligtvis mindre om man väljer att dela upp transporterna. Men samtidigt, vågar man riskera att nästan all värdefull materiel kan sänkas på Östersjön?
.
/HW
Hotbilden II: Nyttan av rysk militärmakt
I inlägget Ryssland och NATO ställdes frågan om det inte skulle vara bättre att undvika NATO överhuvudtaget för hotet det skulle skapa mot Sveriges säkerhet. Innan vi kan svara på den fråga måste vi ta till hänsyn vad för användbarhet militär makt har egentligen. Med vapen förstör man saker. Det är det man praktiskt kan … … Läs mer →
Exkurs om drönare och UAV:er
Uppdaterad 2013-02-11
Att krigföringens arenor är svåra att definiera helt och hållet är klart. Läs mer om krigföringens arenor i föregående inlägg här, den här exkursen kopplar till det inlägget.
Något som ställer till det ytterligare när det gäller de olika arenorna är UAV:er (unmanned aerial vehicle) som kallas populärt för ”drönare”, en försvenskning av det engelska ordet ”drone”. Det finns två huvudsakliga typer av dessa, beväpnade och obeväpnade. De obeväpnade används för övervakning och spaning.
Ännu kan man inte helt och hållet värdera hur dessa användandet av dessa typer av farkoster påverkar krigföringen under nutiden och framtiden. Men klart är att de bidrar i stor utsträckning möjligheten att föra krig i gråzoner, gråzoner mellan krig och fred. Detta ur både en politiskt och rent militärt perspektiv.
Just användandet av drönare är något som är väldigt omdebatterat i dagsläget, och man kan i princip påstå att denna typ av materiel ger en helt ny dimension i luftarenan. Debatten riktar sig dels mot ett politiskt perspektiv, – hur de används mot länder som inte är krigförande, exempelvis används amerikanska drönare i den samtida konflikten i Afghanistan mot enskilda ”insurgenter”(insurgent är engelska och betyder ungefär rebell eller bråkmakare) som uppehåller sig i Pakistan. Det är ett land som står utanför konflikten. Operationer genomförs även med dessa farkoster i Jemen samt andra delar av den arabiska halvön och i Afrika.
Samtidigt är dess inverkan på dagens och morgondagens krigföring är ett hett debattämne, inte minst ur perspektivet medel – motmedel, läs mer om just det här. En drönare kan dyka upp när som helst, och förberedelserna för att skicka upp en sådan är i regel mindre komplexa än att använda ett vanligt flygplan.
En drönare fjärrstyrs genom avancerade datorsystem, som möjliggör att själva ”piloten” kan vara i en annan världsdel än där den faktiskt används. Detta innebär då att den fysiska hanteringen, som att ladda vapen, tanka och bedriva allmänt underhåll kan genomföras av en tredje part, s.k. ”contractors”. Det i sin tur ger detta helt nya möjligheter. I förlängningen innebär detta att man kan använda genomföra den fysiska hanteringen i en ”proxystat” (förklaring här) för att skicka upp drönaren. Genom detta blir kopplingen allt vagare till staten som faktiskt står bakom angreppet.
Samtidigt är den politiska risken att använda drönare för att ”uträtta” operationer i den militära gråzonen är natuligtvis betydligt mindre än att använda ett bemannat flygplan.
Detta leder till att ett användande av en drönare är mindre politiskt känsligt och kan därmed sänka den politiska tröskeln för våldsanvändning. Motmedlet blir då att vi måste ha en utökad övervakning och beredskap för att motverka detta.
Ett exempel på de extremt svåra politiska konsekvenserna en nedskjutning av ett bemannat spaningsflygplan kan U2 affären 1960 vara (http://en.wikipedia.org/wiki/1960_U-2_incident)
Historien skulle sannolikt upprepas på nästan exakt samma sätt om ett amerikansk bemannat flygplan skulle skjutas ner i exempelvis Iran idag.
Gråzonen blir ännu gråare och diffus när möjligheten att använda drönare i rena transportsyften skapas. Man kan genom detta försörja exempelvis rebeller, som slåss för ”rätt” syfte, med lättare vapen i ett område utan att någon som helst faktisk koppling kan göras till landet som ligger bakom, koppla detta gärna detta till resonemanget kring användandet av en proxystat ovan.
Jag avser belysa drönare/UAV:er i ett längre separat blogginlägg senare här i Betongblandarens försvarsupplysning. Men fram till dess lämnar jag lite lästips för den kunskapshungrige.
Boken ”War made new” av Max Boot
CNN Explains: U.S. drones – mycket läsvärt! Februari 2013
http://edition.cnn.com/2013/02/07/politics/drones-cnn-explains/index.html
Wikipedia ger en mer teknisk aspekt
http://en.wikipedia.org/wiki/Unmanned_aerial_vehicle
Ännu mer teknisk aspekt: How the Predator UAV Works
http://science.howstuffworks.com/predator.htm
Drones and spy planes over Africa and Arabian Peninsula – mycket aktuellt i samband med Frankrikes krig i Mali. Februari 2013.
http://www.washingtonpost.com/wp-srv/special/national-security/drones-and-spy-planes-over-Africa/index.html
Drönare i transportsyfte:
Amerikanska marinkårens nu operativa ”logistikdrönare”
http://www.flightglobal.com/news/articles/unmanned-k-max-operational-in-afghanistan-366340/
http://www.defenseindustrydaily.com/USMC-Looks-for-an-Unmanned-Cargo-Helicopter-06672/
http://defensetech.org/2012/08/07/marine-corps-extends-k-max-afghanistan-deployment-to-2013/
http://www.janes.com/events/exhibitions/farnborough-2012/news/july-11/Marines-K-MAX-UAS.aspx
Drönare i medicinskt syfte
http://www.scidev.net/en/new-technologies/news/idea-for-supply-chains-of-flying-drones-takes-off.html
Jag avslutar denna lilla exkurs om drönare med hälsningen ”…dont drone me bro!” 🙂
Något som framgår av det amerikanska senatsförhöret den sjätte februari med all tydlighet i youtubeklippet nedan:
/HW
Stridens grundelement och den politiska parkeringen på Gotland del 3
Detta är ytterligare ett lite längre inlägg, men jag har valt att inte dela upp det då jag tycker sammanhanget är viktigt.
Som utlovats skall jag även beskriva en annan fundamental grund för krigföringen, som kan ses som ytterligare en dimension som kopplar till elementen ELD-SKYDD-RÖRELSE. (Läs mer om den grunden här och här). Dimensionen benäms som MEDEL-MOTMEDEL.
Påståendet ”förloraren av ett krig är den som kommer vinna det kommande kriget” sammanfattar i vida ordalag hur Medel-Motmedel hänger ihop ur ett makroperspektiv. Ett exempel på detta kan Nazitysklands militära utveckling vara. Just genom att ”tänka nytt” kunde man snabbt ta över Frankrike 1940, genom att använda exempelvis stridsvagnar i stor skala. Jag medger att det är ett något förenklat exempel, men det är principen jag vill framhäva.
Historien ger oss många exempel, och ett exempel ur ett mikroperspektiv kan en riddare med rustning, häst och lans vara. Riddaren var vid introduktionen helt oövervinnerlig. Rustningen gav skyddet, hästen gav rörelsen och lansen gav eldkraften. Motståndaren, fotfolket utan rustning, kunde inte besegra en sådan riddare. Ett nytt sätt att strida mot den här typen riddare tvingades fram genom att man ”tänkte nytt”, man skapade ett motmedel. Motmedlet blev att utveckla pilbågar som man kunde skjuta längre med, samtidigt beväpnades fotfolket med s.k. ”pikar” (http://sv.wikipedia.org/wiki/Pik). Dessa två åtgärder innebar att man kunde öka avståndet mellan sig själv och riddaren. Och plötsligt var riddarens totala övertag på slagfältet brutet. Riddaren kunde ”beskjutas” på avstånd, genom pilbågarna, och hållas på avstånd i närstriden genom de långa pikarna.
Stridsvagnen är ytterligare ett exempel, som var ett motmedel för att bryta dödläget i det hemska skyttegravskrigen under första världskriget. Ingen i fiendens skyttegrav kunde stoppa en framstormande stridsvagn som följdes av stormande soldater, ett nytt medel var därmed skapat. Motmedlet mot stridsvagnen blev då att skapa kraftigare minor, och olika typer av skjutvapen som kunde stoppa stridsvagnen. Motmedlet mot detta i sin tur blev att bepansra stridsvagnen ytterligare, och utveckla en bättre taktik för att använda stridsvagnen effektivare.
Båda dessa exempel är hämtade ur Smedbergs bok, ”Om stridens grunder”.
I takt med att tekniken utvecklas ökar möjligheten att ständigt skapa nya medel, och därmed ökar kraven på motmedel för att skapa sig ett övertag mot fienden. Den tekniska utvecklingen inom krigföringen gör att allt fler ”arenor” kan kopplas till krigföringen – man måste ju skaffa sig övertaget, och man måste tänka nytt. Många aspekter av krigföring återfinns ofta i en ”gråzon” mellan arenorna. Tillhör en kraftfull missil, dvs en kryssningsrobot, arenan den avfyras från, i detta fall antingen sjö eller mark, eller är det hur den faktiskt orsakar skada hos fienden? Den skulle då tillhöra arenan luft, eftersom den kommer ifrån luften.
Innefattas en militärledd ”cyberoperation” som syftar till att sprida desinformation på sociala medier i en konfliktsituation av informationsarenan eller cyberarenan? Som sagt, det är en gråzon i många situationer, och det som är viktigast är snarare att känna till de olika arenorna än att kunna kategorisera alla typer av militära aktiviteter i olika fack.
Nedan följer en beskrivning av de olika arenorna.
– Luft, användandet av flygplan och exempelvis kryssningsrobotar.
– Sjö, kort och gott alla typer av fartyg.
– Mark, alla typer av markenheter och vapen.
Luft, mark och sjö är traditionella arenor som existerat sedan början tillsammans sen i början av 1900-talet. Första flygbombningen sker på 1910-talet. Innan dess fanns mark och sjö.
I dagens krigföring tillkommer flera ytterligare arenor, som är betydligt mer komplexa:
– Rymdarenan, utgörs av sateliter, som i huvudsak ger möjlighet spana på fienden i syfte för att inhämta underrättelser. Rymdtekniken ger även möjlighet att skapa varningssystem för kraftfulla missiler, kryssningsrobotar, som fienden skjuter från andra sidan jorden. Satelittekniken ger även möjlighet att använda GPSsystem för att öka precitionen i alla typer av vapen, samtidigt som GPSsystemen ger möjlighet till exempelvis navigering.
Teoretiskt kan rymdarenan även användas för att avge eld. Som en historisk anekdot kan Nikita Khrushchevs uttalande år 1961 nämnas. Khrushchev hade en skrämmande retorik i samband med uppskjutningen av den första människan i rymden. Citatet löd: ”…We placed Gagarin and Titov in space, and we can replace them with bombs that kan be deverted to any place on earth”. Men hitintills finns inga klara signaler att någon större tyngd läggs vid att faktiskt skapa ett sådant typ av vapen.
Rymdarenan uppmärksammades igen under slutfasen av det kalla kriget, när den amerikanska presidenten Ronald Reagan skulle krossa ”onskans imperium”, dvs Sovjetunionen. Fantasifullt döptes programet till ”Star wars”, och inriktades i mot att genom sateliter skjuta ner eventuella sovjetiska kärnvapenmissiler. (läs exempelvis http://en.wikipedia.org/wiki/Strategic_Defense_Initiative) Tankegångarna har återkommit på senare tid när exempelvis s.k. robotsköldar diskuteras.
– Cyberarenan blir allt viktigare i takt med att informationstekniken utvecklas. Allt mer i samhället i stort styrs av datorer som integreras i allt större nätverk. Dessa nätverk är ofta sammankopplade med internet, vilket medger att duktiga ”hackers” kan göra en enorm skada i en konfliktsituation. Exempelvis diskuteras i dagsläget huruvida det går och ”hacka” den datoriserade styrningen av en militär drönare. Men även hur viktiga samhällsfunktioner, som vatten och el, kan slås ut genom en cyberattack. Effekten av detta kan vara fördelaktig om man vill vid ett anfall vill utnyttja den panikartade stämning som uppstår i varje västerlänskt land när basala samhällsfunktioner upphör och fungera. Ett verkligt exempel kan cyberattacken mot Estland 2007 utgöra: (http://en.wikipedia.org/wiki/2007_cyberattacks_on_Estonia)
– Informationsarenan är egentligen inte någon direkt ny arena, då exempelvis propaganda och medier har funnits länge. Men på senare tid har har den ansetts att vara allt mer avgörande just genom den ständigt tilltagande utvecklingen inom informationstekniken. Sociala medier som youtube, facebook, twitter osv ger enskilda grupper och individer möjlighet att snabbt sprida ett budskap till alla som har tillgång till en dator, eller nyare mobiltelefon. Ett relevant exempel kan vara den pågående konflikten i Syrien, eller den arabiska våren 2011, då just sociala medier var viktiga. Sammantaget kan sägas att informationsarenan utvecklas linjärt med tekniken.
Men det diskuteras samtidigt om hur det enorma faktiska informationsflödet informationstekniken genererar snarare förvirrar än förklarar. Lika snabbt som exempelvis ett videoklipp som visar ett krigsbrott kan läggas upp och spridas genom youtube för att visa på en regims övergrepp, kan desinformation spridas som påvisar något helt annat. Svårigheterna att kontrollera informationsflödet går åt båda ”hållen”.
Information kan även användas som ett vapen av militära styrkor för att hindra fienden att genomföra militära operationer. Ett exempel på detta kan återses i under den svenska insatsen i Bosnien under åren 1993-94. Vid flertalet tillfällen fick man de olika stridande parterna att avbryta sina krigshandlingar eller planerade offensiver genom att hota att ett kamerateam från CNN skulle komma och dokumentera vad de höll på med.
Mer läsning, kring de nyare arenorna för den vetgirige. Hjälp mig gärna med mer!
Rymdarenan
Space and defence
Andersson Marie m.fl.2003 (observera att denna rapport är tio år gammal. Utvecklingen har gått framåt, men den ger iallafall en ingress)
http://www.foi.se/templates/Pages/DownloadReport.aspx?FileName=\710ff2d1-e6b0-43f4-a72b-4742f7f0f17b.pdf&rNo=FOI-R–0765–SE
Cyberarenan
Emerging Cyberthreats and Russian Views on Information Warfare and Information Operations.
Roland Heickerö 2010.
http://www.foi.se/templates/Pages/DownloadReport.aspx?FileName=\757b37d5-4918-4edf-b256-5b70a0993e05.pdf&rNo=FOI-R–2970–SE
Informationsarenan
Kampen om det kommunikativa rummet
Kristina Riegert 2002
http://www.msb.se/RibData/Filer/pdf/23176.pdf
I nästa inlägg ska jag försöka komma tillbaka till stridsvagnarna på Gotland, och hur katastrofalt beslutet egentligen är. Tjelvar (http://sv.wikipedia.org/wiki/Tjelvar) har i min mening lämnat ön för länge sedan.
/HW
Stridens grundelement och den politiska parkeringen på Gotland del 1
”…Krig är blott fortsättningen av politiken med andra medel”
Carl von Clausewitz, en känd militärteoretiker som dog år 1831, men verket ”Om kriget” läses fortfarande.
Detta är ett relativt långt blogginlägg, som syftar till att ge läsaren en grundläggande insikt i militär verksamhet genom att beskriva stridens absoluta grundelement. Dessa grundelement är den absoluta grunden för all planering av militära operationer, materielutveckling, hur förband och militära enheter är sammansatta. De ligger även till grund för det handlingsunderlag, doktriner, som skapas för militära styrkor skall kunna agera strukturerat dels i ett planeringsskede men även i ett utförandeskede av en militär operation.
Att ha förförståelse för stridens grundelement är ett absolut måste för att kunna förstå innebörden av den nutida försvarsdebatten, en debatt som ofta kretsar kring försvarsmaktens förmåga att agera gentemot olika hot i vårt närområde, men även under exempelvis internationella insatser.
Att på ett enkelt sätt beskriva stridens grundelement med dagens vapenteknik och militära tillvägagångssätt är invecklat, men jag skall göra ett tappert försök. Detta sker genom att elementen kopplas till det omdebatterade beslutet att placera stridsvagnar på Gotland, och genom ett antal antaganden påvisas brister och fördelar kring detta med hjälp av stridens tre grundelement. Detta beskrivs i andra delen av detta inlägg.
Under hela mänsklighetens historia har krig och konfliker existerat. Utvecklingen har varit minst sagt enorm, från de första konflikterna kring revir som utspelades tusentals år före kristus, med stenar och andra tillhyggen som vapen, till dagens konflikter som ofta är mycket komplexa ur politiska, militära och tekniska aspekter. Människorna som försvarade sina revir för tusentals år sedan skulle aldrig förstå dagens konflikter, men märkligt nog så så har stridens absoluta grundelement varit bestående från den tiden till de konflikter vi idag utkämpar.
Stridens yttersta grundelement, tillika krigsvetenskapens, är samma idag som för tusentals år sedan. Dessa tre grundelement måste ständigt vägas samman och balanseras utefter de rådande förutsättningarna som skapas av fienden samt genom de egna resurserna. Om svagheter finns i ett grundelement kan detta kompenseras genom att de egna resurserna är starkare än motståndaren i ett eller två av de övriga elementen. Nedan beskrivs grundelementen i huvudsak ur ett modernt perspektiv
Stridens tre grundelement är:
- Eld
- Rörelse
- Skydd
Eld
Eld utgörs av direkt eld eller indirekt eld. Direkt eld innebär att enheten eller soldaten ser vad denne skjuter på. Indirekt eld kan exempelvis vara granatkastare, artilleri eller missiler, som avfyras från en plats där man inte kan se fienden. Indirekt eld förutsätter att enheten, eller soldaten som avger denna har information om vart elden skall riktas, indirekt eld förutsätter därmed någon sorts samarbete med andra enheter för att kunna orsaka fienden skada. Eld kan även utgöras av exempelvis minor som är nergrävda sprängladdningar. Detta tar sig uttryck i den aktuella konflikten i Afghanistan genom s.k. IED´s (engelska för improvised explosive device – en helt eller delvis hemmagjord sprängladdning).
Elden skapar möjlighet att:
– Tillfoga fienden stora förluster så ett avgörande i den avgränsade striden kan nås, men elden kan även ge ett avgörande ur ett större perspektiv.
– Elden skapar möjlighet till egen förflyttning, i syfte för att nå fördelar gentemot fienden, en ”fördel” kan vara en förflyttning till ett område som är bättre för framtida aktioner gentemot fienden. Exempel på detta kan vara indirekt eld som avges från artilleri. Under tiden den egna indirekta elden pågår har fienden svårt att göra motstånd mot de egna förflyttningarna. Detta genom att fienden måste skydda sig mot den indirekta elden.
– Elden kan även tvinga fienden att förflytta sig, vilket kan ge framtida fördelar i striden för den egna sidan.
– Elden kan överraska fienden, och genom detta kan ett s.k. överraskningsmoment utnyttjas, något som innebär att exempelvis ett dödläge kan brytas. Exempel på ett dödläge kan vara när den egna sidan och fienden har jämförbara resurser att använda i striden. Då stannar striden ofta upp och ett ställningskrig uppstår. Första världskriget kan vara ett idealt exempel för detta. Resurser skall inte förväxlas med nummerärer i den moderna krigföringen, då exempelvis tekniska aspekter även spelar in.
– Elden kan även skapa försvårande omständigheter att agera för fienden, exempelvis genom att förändra sikt och terrängförhållanden. Detta kan ske genom att dimma och rök avfyras från den egna sidan, detta ger möjligheten till förflyttning eller försörjningsåtgärder till utsatta egna förband. En överlägsen eld från den egna sidan tvingar fienden att i huvudsak skydda manskap och materiel istället för att genomföra motåtgärder, som exempelvis att hindra en förflyttning.
Rörelse
Rörelse på slagfältet ger möjlighet till ett flexibelt och för fienden oberäkneligt uppträdande. Genom exempelvis användande av snabba transporter, exempelvis helikoptrar och transportplan kan enheter och förband helt eller delvis förflyttas snabbt för att utnyttja svagheter hos fienden. Historiskt sett kopplar snabb rörelse ofta till möjligheterna till överraskning. Ett tydligt exempel är Nazitysklands anfall mot Danmark och Norge 1940 när fallskärmsjägare användes för första gången i stor skala.
Men ett mer modernt exempel kan ses i den aktuella konflikten i Afghanistan när exempelvis amerikanska och polska förband genomför räder som genomförs nattetid i syfte för att gripa eller döda talibaner eller s.k. insurgenter (en försvenskning av det engelska ordet ”insurgent” som betyder ungefär ”bråkmakare” eller ”rebell”). Räderna sker nattetid och specialistsoldaterna flygs in med helikopter, en snabb transportmetod och fienden blir därmed utsatta för ett överraskningsmoment. Exemplet återkommer nedan under rubriken skydd.
Rörelse ger alltså:
– Möjlighet att avge eld i rätt tid och mot rätt mål. Detta förutsätter natuligtvis att riktig information finns kring var fienden kommer uppehålla sig vid den specifika tidpunkten
– Möjlighet att undgå fiendens motattacker – jämför med ”hit and run teknik”.
– Utnyttja förmågan förbandets eller enhetens förmåga till rörelse för att utnyttja fiendens svagheter, exempelvis kan detta vara att överta områden när fienden växlar frontansvar (Om striden pågår under en längre period, runt 2-3 dagar eller mer, försöker man byta ut enheter i frontlinjen för att bibehålla stridsvärdet ur ett helhetsperspektiv)
– En genomtänkt taktik, som utnyttjar fiendens svagheter i kombination med den egna kapaciteten till rörlighet kan ge möjlighet att utmanövrera fienden. Med utmanövrering menas exempelvis att en snabb förflyttning ger möjlighet att anfalla fienden från flera håll. Detta innebär natuligtvis att stora krav ställs på förmågan att samordna de egna enheterna och förband.
Skydd
Möjligheten att skydda manskap och materiel mot fiendens eld i största möjliga utsträckning, är vitalt för att kunna föra en lyckad strid mot fienden. Natuligtvis är den ständiga strävan att kontrollera striden till egen fördel, något som har visat sig vara svårt. Ett gott skydd medger ett bibehållet stridsvärde (med stridsvärde menas att manskapets psykiska och fysiska hälsa bibehålls, samtidigt som materiel av alla typer bibehålls funktionsdugliga. Sammantaget är stridsvärde ett mått huruvuda enheten eller förbandet är stridsdugligt).
Åtgärder för att skapa ett gott skydd kan exempelvis vara:
– Utspridning av manskap och materiel, som i samband med effektiv kamoflage kan i stor utsträckning försvåra fiendens spaningsförsök som i huvudsak sker på marken, i luften samt i rymden (genom sateliter), som sker i syfte för att genomföra effektiva attacker, samt att föruse motattacker.
– Att placera ut skenmål, dvs ”mockups” av exempelvis stridsvagnar och annan typ av krigsmateriel som är gjorda av enkelt material exempelvis plywood. Tanken är att fienden skall skjuta på dessa istället för den riktiga materielen. Just denna lösning användes flitigt av Serbien under Kosovokriget 1999, under den NATO ledda flyginsatsen.
– Skenåtgärder, att icensätta ett agerande som egentligen är falskt. Detta kan även ses som en vilseledning.
– Skapa befästningar, dvs bunkrar som står emot fiendens beskjutningar.
– Använda bepansrade (splitterskyddade) fordon, och splitterskydd för manskapet. Detta kan vara en direkt bidragande orsak till ett bibehållet stridsvärde.
– En form av skydd kan vara att förbandet eller enheten har en hög rörelseförmåga, något som kan kompensera för mindre bepansrade fordon. Detta kan kopplas till en s.k. ”hit and run” taktik. Förbandets eller enhetens skydd är då den ständiga rörelsen.
– Eldkraft är natuligtvis ett skydd, exempelvis är ett starkt luftvärn som effektivt kan slå ut fiendens flygplan en god skyddsfaktor.
Utöver detta bör även följande nämnas,
– Skydd kan även skapas genom att terrängen och bebyggelse används på ett lämpligt sätt, dels i maskeringsyfte men även för att skapa skydd för materiel och personal. Trenden som kan ses under 2000-talet är att en krigförande part som inte har omfattande tekniska eller materiella resurser fokuserar striderna till städer. Exempel på detta är Libanonkriget 2006 och den mycket omtalade striden kring och i staden Fallujah, Irak 2004.
– Väder och tid på dygnet kan också användas som fördel i skyddsyfte. Exempelvis har en enhet eller ett förband stora fördelar att agera nattetid mot en fiende som inte har den utrustning som krävs att föra krig efter mörkrets infall. Just förmåga till mörkerstrid blir en allt viktigare aspekt i den moderna krigföringen. Räderna som genomförs för att gripa eller döda fienden i den samtida konflikten i Afghanistan kan även exemplifiera hur mörkret används som skydd, specialissoldaterna är ofta ganska få och är relativt lätt beväpnade, men genom att alla soldaterna har mörkerhjälpmedel skapas ett övertag gentemot fienden. Det mest kända exemplet torde vara räden som dödade Osama bin Laden i maj 2011.
Sammanfattning
Inledningsvis vill jag försäkra alla er med förförståelse att jag ämnar att ta upp den fundamentala kopplingen mellan stridens grundelement och MEDEL-MOTMEDEL. Men då jag i huvudsak inriktar mig nu på att ge de som inte har samma insikt en ökad sådan så lämnar jag detta för stunden.
Stridens grundelement ELD-RÖRELSE-SKYDD förefaller vid första anblicken vara en enkel kombination av olika aspekter som är nödvänliga att ta hänsyn till vid en stridssituation. Men vid närmre eftertanke förefaller sambanden ytterst komplexa, speciellt när försök görs att applicera dessa på en riktig händelse. Uppenbart är att de olika aspekterna påverkar varandra samtidigt som en styrka i en aspekt kan kompensera brister i en annan. Exempelvis ger en stor eldkraft i kombination med en god rörelseförmåga ett minskat krav på skydd, eftersom rörelsen försvårar för fienden att skjuta tillbaka effektivt. Genom hög och samordnad eldkraft kan stora skador skapas hos fienden.
Omvänt ger en lägre rörlighet i kombination med stor eldkraft ett ökat krav på skydd för att nå samma effekt. Ett exempel på en lägre rörlighet kan ett stridsvagnsförband vara. Ett stridsvagnsförband behöver i en traditionell krigssituation, när fiendens insats står i symmetri med den egna, en mängd stödenheter. Med symmetri menas att fienden förfogar över liknande typer av vapen, som exempelvis flygstridskrafter, infanteri samt artilleri.
Stödenheterna som ett stridsvagnsförband behöver för att de facto kunna genomföra strid under dessa förutsättningar är ett effektivt luftvärn, ett infanteri som skyddar stridsvagnarna och de underhållsenheter som följer dem. Exempel på underhållsenheter är exempelvis lastbilarna som transporterar bränsle till stridsvagnarna. Slutsatsen av detta är att ju mer skydd ett förband eller enhet behöver, ju mer resurser krävs för att enheten eller förbandet skall kunna bibehålla ett högt stridvärde.
Just detta skall jag återkomma till i del två, där skall jag försöka applicera stridens grundelement på den svenska regeringens beslut att parkera 15 stridsvagnar på Gotland innan 2014 är slut. Ett beslut som är tandlöst, och närmast kan kategoriseras att vara snarare en politisk parkering än ett militärt dito.
Mer läsning för den vetgirige:
Boken ”Om stridens grunder” – Marco Smedberg
Kunskapsrepresentation av doktriner och taktiskt uppträdande – Robert Suzic FOI rapport 2003
http://www.nada.kth.se/~rsu/FOI-R-0865.pdf
Eld och rörelse: en studie över motståndarens taktik i urban miljö – Edentoft, Patrik
http://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:278049/FULLTEXT01
/HW
Försvarsmaktens anförande i Sälen 2013
Generaldirektör Peter Sandwalls anförande på Folk och Försvars Rikskonferens, Sälen den 14 januari 2013. GD ersatte ÖB som hemförlovades på grund av sjukdom. Det talade ordet gäller Kartan och verkligheten (VIDEO) Ers Kungliga Höghet, ärade statsråd, konferensdeltagare, 24 timmar om … Continue reading →