Den maritima dimensionen i asiatisk geopolitik

Av Johan Larnefeldt, statsvetare


Det är en blandning av symbolpolitik och geostrategiska intressen som gjort att ett antal små och till synes obetydliga öar och ögrupper ofta hamnat i centrum för asiatisk säkerhetspolitik under det gångna året. Mest uppmärksamhet har riktats mot områden i Sydkinesiska sjön och mot de öar som i Japan kallas Senkaku och i Kina Diaoyu – men det finns fler omstridda områden, framför allt i Östasien.

Många av de konflikter det är fråga om är relativt gamla, och det finns flera orsaker till att de intensifierats under de senaste åren – kanske allra mest under 2012. För det första är det fråga om ständigt ökande kinesiska ambitioner inom den asiatiska säkerhetspolitiken. Landet får större tyngd, och vill att det ska märkas. För det andra förstärks denna tendens av den amerikanska omorienteringen till Asien, som delvis uppfattas som riktad mot Kina. För det tredje finns viktiga naturresurser – olja, gas, fiskevatten – i flera av de aktuella områdena, vilket påverkar intensiteten i de olika ländernas anspråk.  

Situationen bör inte beskrivas som en direkt kinesisk-amerikansk konfrontation. USA:s aktiviteter i regionen är framför allt indirekta: större eller mindre stöd till stater varav många har olika typer av dispyter med Kina. En av de arenor där detta lågintensiva drama utspelar sig är samarbetsorganisationen ASEAN, vilket ledde till spänningarunder ett toppmöte i juli. Kambodja, som var värd för mötet, hindrade med viss kraft frågan om Sydkinesiska sjön från att diskuteras, efter att den väckts av Filippinernas utrikesminister. Det kambodjanska agerandet sågs av flera närvarande länder som ett tydligt tecken på kinesiskt inflytande, vilket är betydelsefullt i det enskilda fallet, men kanske ännu mer om det skulle bli ett mönster för kinesiskt agerande gentemot ASEAN-länderna.

På ett bredare plan aktualiserar detta svårigheterna i att röra sig från ett allmänt ekonomiskt samarbete till en aktiv utrikespolitik, något som knappast är lättare för ASEAN än det varit för EU. Mer specifikt visar det hur känsliga tvisterna i Sydkinesiska sjön blivit för de inblandade länderna. Oenigheterna inom ASEAN har fortsatt under hösten, samtidigt som Kinas attityd snarast har hårdnat. Det finns en grundläggande konflikt mellan ASEAN:s ansatser till multilaterala överenskommelser och Kinas insisterande på bilaterala lösningar med samtliga länder som har anspråk i området – främst Filippinerna och Vietnam, men även Malaysia, Taiwan och Brunei. Indonesien hör de till de länder som inte har egna anspråk i Sydkinesiska sjön, men som engagerar sig i egenskap av ASEAN-land, och potentiell regional stormakt.

En mer komplicerad roll spelas av Indien, som å ena sidan delar Kinas preferens för bilaterala lösningar, men å andra sidan gärna vill balansera konkurrentens allt större geopolitiska anspråk. Indien har därför inriktat sitt agerande på att markera närvaro och påtala att man har allmänna intressen att bevaka i regionen, samtidigt som man försöker stärka banden till ett flertal aktörer runtom Indiska oceanen. Detta är inte alldeles olikt det amerikanska agerandet, men det är på många sätt en ny och högre ambitionsnivå i indisk utrikes- och säkerhetspolitik.

Även tvisten om Senkaku/Diaoyu-öarna fortsätter. Dispyten om ögruppen går tillbaka åtminstone till andra halvan av 1800-talet, men kompliceras av den amerikanska närvaron i regionen under och framför allt efter det andra världskriget. Kinas anspråk har intensifierats först under de senaste decennierna, men även Japans inrikespolitiska situation har spelat en roll. Tidigare i år köpte den japanska staten öarna av en privat ägare, vilket man framställde som ett försök att undvika eskalering av konflikten, då andra presumtiva köpare hade talat om mer storskaligt byggande i området. Den nytillträdde japanske premiärministern har dock antytt en relativt hård linje, och konkreta konfrontationer har ägt rum under december. Direkt väpnad konflikt i och om området har tidigare förefallit osannolikt, men spekulationer i denna riktning har blivit vanligare.

Det är tydligt det som förenar de flesta av de aktuella konflikterna är Kinas närvaro. Landets säkerhetspolitiska expansion ligger onekligen bakom mycket av spänningen i regionen – men det är också värdefullt att diskutera hur det hela ser ut från kinesiskt perspektiv. Den gamla fienden Japan höjer de militära ambitionerna, samtidigt som ASEAN strävar mot en mer samordnad säkerhetspolitik, och flera av dess medlemsländer gör anspråk på vad Kina ser som kinesiskt territorium. Detta kombineras med en höjd indisk profil i den regionala säkerhetspolitiken, där man framför allt expanderar österut. Slutligen meddelar USA att de hopplösa ökenkrigens tid är förbi, och att man nu ska befästa sin närvaro i Asien och Stillahavsregionen, och utveckla sitt Air-Sea Battle-koncept. När sedan till och med Taiwan anmäler intresse i Sydkinesiska sjön är det inte överdrivet svårt att förstå att den kinesiska statsledningen ser en del orosmoment i omvärldsutvecklingen.

Stilla havet, Indiska oceanen och passagerna mellan dem torde bara öka i betydelse under de kommande åren, ekonomiskt såväl som politiskt. De konflikter som finns kring dessa områden har inte renodlat militär prägel. Istället har polis, kustbevakning eller helt civila fiskefartyg ofta hamnat i fokus, åtminstone fram tills i år. Den minsta gemensamma nämnaren för flertalet aktörer finns vanligen i talet om öppna handelsvägar och fri sjötrafik, och det är troligen intresset av detta som kan avhålla från mer öppen konflikt.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
Blogg listad på Bloggtoppen.se

Att ta emot eller ge militär hjälp


Det märks att det snart är dags för Rikskonferensen i Sälen som Folk och Försvar ordnar 13 --15/1. Idag hade Ekot ett långt inslag, där förre rektorn för Försvarshögskolan och Akademiledamoten Karlis Neretnieks med sedvanlig tydlighet uttalade sig om vår bristande förmåga att ge och ta emot militär hjälp vid händelse av en kris med militära inslag i vårt närområde. Detta är ett av de bärande elementen i den nya svenska säkerhetspolitiken, som hade ett brett politiskt stöd när den formulerades i den så kallade Solidaritetsförklaringen.

Generalmajor Neretnieks tog upp brister i samövning och luftvärnsförmåga som exempel på vad som hindrar eller kraftigt försvårar våra möjligheter till att skydda andras militära förband som skulle kunna anlända till Sverige vid sådana tillfällen. Det säger sig själv att dessa brister blir än mer uppenbara om vi av någon anledning skulle lämna militär hjälp till någon annan.

Senare under dagen bemötte försvarsminister Karin Enström kritiken. Hennes budskap var tvådelat, dels att skrivningarna framförallt är en avsiktsförklaring och dels att regeringen inte kan binda upp sig i svar på förhand. Försvarsministern resonerade också kring de ökade övningarna med de nordiska länderna och NATO som exempel på hur vi blir bättre samövade med omvärlden.


Om vi skulle sätta oss in i omvärldens kläder för ett ögonblick, så skulle en enkel analys kunna bli något i stil med:

Avsikt - Beskedet från den svenska regeringen att Solidaritetsförklaringen främst är en avsiktsförklaring bekräftar bilden att den framförallt tjänar en övergripande säkerhetspolitisk roll. Sverige har efter Warzawapaktens kollaps förflyttat sig tydligare in i den västliga sfären tillsammans med Finland. På så sätt är Solidaritetsförklaringen också riktad till den egna befolkningen som varande en fundamental del i en allmän samhällsutveckling. Oviljan från ansvarig minister att lämna tydliga besked kring omständigheter för militär hjälp är helt förutsägbar och logisk för att maximera den egna handlingsfriheten.

Förmåga - Främst pensionerade officerare framhåller flera brister i det svenska försvaret med tilltagande skärpa. Detta visar att tidigare bedömningar om kraftigt minskad svensk militär förmåga bekräftas av de egna experterna. En särskild omständighet att bevaka för framtiden är hur Sveriges övningsmönster med NATO utvecklar sig.

Tillfälle - Ej relevant för ögonblicket. Att dock särskilt notera rent generellt är det ökade gapet mellan politisk och militär nivå i beskrivningen av den egna militära förmågan. En kunskap att bära med sig till det särskilda tillfället eller scenariet.


Jag står fast vid det jag själv skrev tillsammans med Karlis Neretnieks i augusti 2010 (Här del 2 av 2) - Det beror på. I mindre hotande situationer och i de eventuella omständigheter vi är i förhand/har god tid, så kan Sverige göra en hel del. Men, med stigande hotbild i form av ökade militära kapaciteter och snabba drag av aktörer, så blir framförallt förmågan att lämna hjälp i tid till de baltiska staterna i praktiken extremt liten/omöjlig. Jag skulle till Karlis exempel i Ekot vilja lägga till vår ubåtsjaktförmåga som en brist att ta särskild hänsyn till. Så här löd vår avslutning då:

"Vid en efterhandssituation, då krigsrisken bedöms överhängande eller strider redan utbrutit, är det tveksamt om svenska, eller andra länders, markstridsförband överhuvudtaget skulle kunna tillföras det drabbade landet. Förmågan hos ett integrerat ryskt luftförsvar med bas i Kalingrad och öster om de baltiska staterna skulle vara starkt avhållande för genomförandet av transporter till Baltikum. En slutsats av detta är att eventuella stabiliseringsoperationer i Baltikum måste kunna påbörjas med kort varsel och med tämligen stora styrkor. Risken är annars stor att de antingen inte kan genomföras överhuvudtaget, eller att de inledningsvis insatta styrkorna inte är tillräckligt respektingivande för att ge den önskade effekten.

Här saknas just nu nödvändiga, konkreta anvisningar som gör att vi kan kvantifiera behov av förmågor och kravställning på insatsorganisationen och det övriga samhället. Förutom en långt driven planering skulle en sådan operation sannolikt också kräva någon form av förhandslagring, vilket knappast är möjligt för svensk del. Det förefaller inte vara en premiss som underbygger solidaritetsförklaringen."



Den tredje reflektionen jag gör har bäring på skrivningen ovan om det ökade gapet mellan politisk och militär nivå. Dagens diskussion ställer ÖB i en svår sits inför Sälen, om medierna följer upp denna. Ska myndigheten bekräfta Karlis Neretnieks resonemang och göra sig obekväm mot regeringen eller kommer Försvarsmakten ansluta sig till försvarsministerns linje och riskera att bli uppfattad som otydlig av de militära experterna? 



Se även Wiseman


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
Blogg listad på Bloggtoppen.se

Nygammalt Transportflygplan snart ”inDuty”, Sveriges framtida transportflygförmåga!

 
Airbus A400M
 
SvD Näringsliv skriver idag om det europeiska samarbetet A400M om att det till sommaren kommer att levereras till sin första kund, det franska flygvapnet. Detta projekt har ju levt länge och med förseningar pga tex A380 som påverkansfaktor. Nu ska den i alla fall äntligen levereras. Med bakgrund till den diskussion som förts om den taktiska transportflygförmåga som Sverige ska inneha så är det ju i ett slag lysande att denna förmåga nu kommer. A400M kommer att bli en perfekt ersättare till dagen C-130H som Sverige har idag. Men ersättningen ska komma om ca 15 år. Varför frågar sig vän av ordning. Jo, av tre anledningar. 1. Om 15 år är dagens C-130H flotta uttjänt och man har använt de skroven optimalt för skattebetalarnas pengar. 2. Om 15 år så har ett antal modifieringar och uppgraderingar genomförts så att alla barnsjukdomar är borta från A400M. Man vet också mer om vilka problem som uppkommer då ett flygvapen opererar detta flygsystem. 3. Kostnaden för JAS39 E/F är betald inom 10 år och då finns det fem år att ta höjd i ekonomin för A400M.
Vad får Sverige då för dessa pengar? Jo, en resurs som är nyutvecklad och testkörd på förband i ca 15 år och med en kapacitet och räckvidd som överstiger de krav som Sverige har idag för ett taktiskt transportflygsystem.
Att istället i närtid ersätta dagens flygplanindivider med nya av i princip samma sort (C-130J) kommer att ge oss huvudvärk om 15 år. Att sedan göra det för att ha ett nordiskt samarbete inom detta område blir ju då helt befängt. Nej, använd de flygplan som vi idag innehar i ytterligare 15 år får att sedan ersätta dem med A400M och med ett samarbete med EATC så kommer det att ge bra mycket med effekt för de skattepengar som varje år tilldelas Försvarsmakten.

Stresstest

Kärnkraftens betydelse för vårt samhälle kan knappast överskattas. Efter höstens stresstester avslöjades i mitt tycke pinsamma förhållanden ifråga om säkerheten och den ständiga oviljan till samarbete mellan viktiga myndigheter. Hade en debattare om detta i Expressen på Lillejul, men serverar här en något längre version.

En God Jul till alla, men särskilt till dem som på Sveriges uppdrag vaktar långt borta.

Allan Widman

Den 9 oktober tog sig närmare ett sjuttiotal personer in på kärnkraftverken i Forsmark och Ringhals. Greenpeaces stresstest av säkerheten runt svensk kärnkraft utfördes av medborgare från en lång rad av länder. Det finns skäl att tro att aktionen föregåtts av en omfattande planering gällande resor, förberedelser och genomförande. Rimligen måste minst ett hundratal personer utbytt information över telefon och Internet under månader. Trots detta synes våra underrättelsemyndigheter inte ha haft en aning om planerna.

Sanningen är att ingen myndighet har ett specifikt och uttalat ansvar för just underrättelser avseende kärnkraftssäkerhet. Detta trots att t.ex. lagen om signalspaning medger kartläggning av allvarliga yttre hot mot samhällets infrastrukturer. Nu var det aktivister från Greenpeace som med virkade toppluvor cyklade omkring bland reaktorerna. Nog så illa, men tänk om denna organisation infiltrerats, eller om det helt enkelt varit en terrororganisation med målet att tillfoga oss en miljömässig och ekonomisk katastrof?

EU har kritiserats för att de lagliga stresstesterna av europeiska kärnkraftverk inte innehåller scenarier där flygplan - med eller utan avsikt – riskerar krascha mot anläggningarna. Än värre är dock att det saknas flygförbudszoner över de svenska kärnkraftsverken. Försvarsmakten behöver stödja polisen både med luftövervakning och möjligheter att ingripa mot potentiella hot från luften. Såvitt bekant förekommer inga övningar eller andra förberedelser för en sådan samverkan. I den senaste tjänstemannautredningen, som genomfördes för ett par år sedan, reserverade sig representanten från Rikspolisstyrelsen mot varje medverkan från Försvarsmaktens sida. Att slippa samarbeta synes viktigare än en förbättrad säkerhet.

Polisflyget består idag av sex lätta helikoptrar fördelade över olika landsändar. En snabb inflygning av Nationella Insatsstyrkan till något av våra kärnkraftverk kräver stöd från Försvarsmaktens helikoptrar. Aviserat inköp av nya polishelikoptrar kommer knappast att förändra detta behov.

Respektive länspolismyndighet är ansvarig för brottslig verksamhet riktad mot kärnkraften. Till stöd finns allmänna råd utfärdade av Rikspolisstyrelsen. Men eftersom dessa inte är bindande så varierar, enligt Strålsäkerhetsmyndigheten, beredskapen mellan de olika kärnkraftslänen.

Vi behöver kärnkraften. Den är klimatsmart och kostnadseffektiv. Utan den stannar Sverige, bokstavligen. Efter den 11 september 2002 tillsattes en kärnkraftssäkerhetsutredning av den dåvarande regeringen. Till mycket liten del kom den att handla om skyddet mot avsiktliga intrång och angrepp. Den resulterade inte i någon ny lagstiftning.

Tiden har nu kommit att på allvar se över säkerheten. En sådan översyn kan inte begränsas till industrin och dess tillsynsmyndigheter. Det behövs ett helhetsgrepp som involverar skydd, samordning, underrättelser, beredskap och samtliga berörda myndigheter.

Äntligen!


Den 7 december var det dags för den årliga personalinformationen för personalen i HKV. Eller - det var rättare sagt dags för personalinformation för den kontinuerligt tjänstgörande personalen i HKV. HKV:s reservofficerare var inte inbjudna, lika lite som de var inbjudna till HKV:s högtidsmiddag på Karlberg. Om detta måste jag inom parentes säga att det är en riktigt bedrövlig personalhantering. Jag känner ett flertal reservofficerare som tillhör HKV och de känner sig både diskriminerade och bortglömda. Om informationsdirektören läser detta får han gärna tipsa C HKV om att detta inte duger. Det går inte att ena minuten berätta hur viktig t-personalen är för att nästa minut medvetet välja bort deras deltagande i årets största fest. Tänker Försvarsmakten framledes behandla sina GSS/T på samma sätt?

Chefen för HKV (genlt Jan Salestrand) inledde med en mycket bra genomgång av en mängd olika aktuella ämnen. Jag tänker i detta inlägg främst beröra det som känns lite som en nyhet - nämligen de tre olika tänkbara framtida organisationsstrukturer för HKV som man studerar.

Den första strukturen innebar vad jag förstod att man inför de förändringar som bgen Mats Engman i sin utredning tidigare föreslagit. Förslaget innebär egentligen mest att vissa typer av ansvar omfördelas mellan HKV:s staber och ledningar. Produktionsledningen (PROD) stärks på bekostnad av insatsledningen (INS). Inspektörerna flyttar över till PROD.

Den andra strukturen innebär slutet för Högkvarterets mindre staber som fristående enheter. Informationsstaben (INFOS), juridiska staben (JURS) och personalstaben (PERSS) flyttas in i en ny försvarsstab (det i bildspelet föreslagna nya namnet på den utvecklade ledningsstaben). INS, PROD samt den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten  (MUST) påverkas inte.

Den tredje strukturen är enligt min mening den i särklass mest spännande. Den innebär i likhet med alternativ två att det bildas en Försvarsstab (Fst var förkortningen på den gamla goda tiden) men också att INS och PROD klyvs. I stället uppstår någonting som närmast skulle kunna beskrivas som tre försvarsgrensstaber, där samma stab både ska producera och insätta (konstigt ord?) sina stridskrafter. Hurra! Äntligen!

Formellt finns det idag inga försvarsgrenar. Det finns heller inga truppslag inom armén (det finns ju ingen armé) och det finns inga vapenslag inom marinen (det finns ingen marin). Med andra ord finns det ingen flotta eller några pansartrupper. 

Hur allt detta rent formellt hänger ihop idag är det nog ingen som riktigt begriper - det finns exempelvis ett otal hänvisningar i Unibest till både försvarsgrenar, truppslag och vapenslag. Tydligen är det så att det beslutade systemet med de fem ”arenorna” är så komplext att använda att det i praktiken blir omöjligt. Det är tillåtet att referera till ”arméstridskrafterna” men inte till ”armén”.

Jag bejakar därför fullt ut att Försvarsmakten omorganiseras enligt den tredje strukturen, samt att detta även får till följd att de tre försvarsgrenarna formellt återuppstår. Jag har i ett tidigare inlägg problemiserat en sådan lösning. 

Ska det fungera enkelt och tydligt så finns det ju två sätt att hantera de tre (som sedan blev två) arenorna som saknar logisk koppling till en försvarsgren: antingen skapas en fjärde försvarsgren för LOG och LEDUND eller också så fördelas LOG och LEDUND på de tre försvarsgrenarna.

Rent spontant skulle jag hellre vilja se en lösning enligt den senare modellen: LOG och LEDUND fördelas till de tre försvarsgrenarna. Låt exempelvis Chefen för Flygvapnet ansvara för all verksamhet inom ledningssystem och underrättelsetjänst. Låt på samma sätt Chefen för Marinen vara huvudansvarig för Försvarsmaktens logistikverksamhet.

Det finns säkert goda argument mot en lösning som den jag skisserar men mitt generella motargument är i så fall följande.

Rörigare än idag kan det inte bli.

GMY

Sinuhe

Karl-Bertil Officers julafton


Redaktören önskar alla läsare en skön julhelg med en from förhoppning att sagan om Karl-Bertil Officers julafton i någon mening blir sann. 


Det var en gång en jul för länge sedan, då man ännu kunde se afghanska tolkar åt det svenska ISAF-bidraget gå omkring på gatorna i Mazar-e-Sharif. På den tiden hade den afghanska regeringen med stöd av internationella partners fortfarande kontroll över stora delar av landet, så dessa tolkar strövade fritt omkring. 

På en av camperna i norra Afghanistan satt Karl-Bertil Officer och sorterade inkommande handlingar som vakthavande officer vid den svenska ISAF-kontigenten. Karl-Bertil Officer var major och jobbade normalt vid ett arméregemente (en s.k Organisationsenhet), men just nu satt han som sagt och sorterade inkommande handlingar. Så här dagarna före jul var det mycket att göra, eftersom många soldater hade åkt hem på julledighet. Karl-Bertil var veteran, och hade varit på julledighet några år tidigare när han tjänstgjorde i Liberia. Så nu tyckte han att det var hans tur att vara kvar.

Nu tycker ni kanske synd om Karl-Bertil för att han fick sitta där hela nätterna och sortera inkommande handlingar. Då ska jag tala om för er att egentligen var det ingen synd om Karl-Bertil inte. Han kom från ett rikt land, hans regering styrde ett fint samhälle som dagligen blev allt mer förverkligade med iPhones och Spotify i varje hushåll. Men Karl-Bertil Officer tyckte i alla fall det var roligt att tjäna andra människor långt bort, för det här tilldrog sig på den här tiden då man ibland tyckte det.

Medan Karl-Bertil Officer satt och skrev på ett dokument med påskriften "Aktas! Obligatoriskt avtal!" på  kontorsstolen i sitt tjänsterum tänkte han på Nelson Mandela. Nelson Mandela var Karl-Bertils idol, för det här var på den tiden då en majors idoldyrkan inte nödvändigtvis behövde vara av byråkratisk natur. Hjältemod, kamratskap, tjocka väggar som inte kunde hålla honom instängd för en rättvis sak, sunt friluftsliv, hjälpa kyrkan att gömma kvinnor som riskerade övergrepp, vördnad för allas lika värde - se där några av de företeelser som för Karl-Bertil framstod som det högsta livet hade att bjuda. Och så förstås rättvisans princip: att alla ska behandlas lika, och med deras handlingar och avsikt som grund.

Klockan fyra på morgonen undertecknade Karl-Bertil Officer med en lättad suck den sista rapporten till Högkvarteret och begav sig hem genom den tomma campen. Hans steg ekade mot husväggarna, ett taktfast eko som hamrade mot hans trötta öron. Att behandla lika, hamrade det rytmiskt.

En sorgsen tolk flöt förbi honom och konstaterade med ett smått besviket ögonkast att han inte kunde hjälpa henne. En stackars tolk satt på trappan utanför en port och stirrade på honom. En annan ung tolk kved stilla med ett spädbarn på armen, utstött från hemmet av barnets grymme fader. En förtvivlad tolk ven förbi som en sorgsen vindpust med en cykel. Julen var nära.

Dessa olyckliga för vilka Sverige uttalade sina deklarationer. Till alla människor en god vilja. Nu tändas tusen juleljus. Vem tänder ljus för den som vandra i mörker? Dansa kring granen, hoppfarallala. Glädjens högtid. Kallt lyser julens stjärna på dem som riskerar sitt liv. Att behandla alla lika, och med deras handlingar och avsikt som grund. 

Det var nu som Karl-Bertil fattade sitt beslut.

Dagen därpå klockan halv åtta väcktes Karl-Bertil Officer av försvarsministern som tillsammans med migrationsministern var på besök för att följa upp förändringarna av Sveriges militära bidrag. Han steg upp, åt frukost, smet in i migrationsministerns tillfälliga rum och snodde med sig blanketter och begav sig så till sitt rum.

Han började sortera inkommande handlingar med den sömngångaraktiga säkerheten hos ett barn som lärt sig något utantill. Men hans blick granskade vaket varje papper. Det var särskilt ärendemeningen som tilldrog sig hans intresse. Ärendemeningar som PM, anmodan, skrivelse, återkallelse av tidigare skrivelse, utredning, studie och Försvarsmaktsorder lät han utan åtgärd passera till sina respektive högar, men när han träffade på en ärendemening som Dear Sir! lät han oförmärkt pappret glida ner i en särskild säck som han lagt bredvid sig. 

Samma skedde också med papper med ärendemeningar som Help!, Snella!, What shall we do? och Dear Colonel! Vid lunch var säcken vid hans fötter ganska välfylld med papper. Han stannade kvar när de andra gick ut och åt, och så snart han blivit ensam tog han fram sin specialsäck. Mr Ahmed Morquiri, tolk vid Skyttekompaniet. Åkte tillbaks i specialsäcken. Sammalunda skedde med alla papper, vilkas avsändare hade en tjänstgöring som tolk vid kontigenten från 2006. 

I god tid innan arbetskamraterna kom tillbaka från sitt lunchmål hade Karl-Bertil  ställt undan sin säck i ett av de många rum som finns på campen, där aldrig någon tittar efter om det ligger nånting. Själv åt han ingen lunch. Ädla syften går före mat här i världen.

Resten av dagen arbetade han hungrig och förnöjd. Säcken var nu fylld till brädden. Nu förestod ett problem. Hur skulle han kunna smuggla ut sin säck från sitt arbetsrum? En extraarbetande major som drar med sig papper till rummet vid arbetets slut, det ser inte bra ut. Det kan ge upphov till prat.
Sent på natten, strax före arbetets slut, smög Karl-Bertil bort till sin säck, pulade ner pappren så att han kunde snöra igen säcken, fäste ett av Försvarsmaktens adresskort i snöret och skrev på kortet sitt eget namn. Så drog han ut säcken till den stora säckhögen med papper som skulle fraktas ut på campen dagen därpå.

Nästa dag var självaste julafton. Karl-Bertil Officer väcktes klockan åtta av sin försvarsminister som sa:
"Karl-Bertil, det har kommit en hel säck med dokument till dej!"
"Å", svarade Karl-Bertil yrvaket, "det är såna som jag skall gå igenom. Hemarbete alltså."
"Stackars major", sa hans försvarsminister, "ska han arbeta och slita på själva julafton också."
"Man måste göra sin plikt här i livet, förstår statsrådet", sa Karl-Bertil och såg lite extra trött ut. "Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar." Karl-Bertils försvarsminister gick rörd därifrån.

Karl-Bertil klädde sig och gick ner i tamburen där säcken stod, bar upp den på sitt rum och tömde den på golvet. Han satte sig vid sitt skrivbord och tog fram en bunt i förväg inköpta gummerade lappar av den typ som brukar sitta på hemmagjorda syltburkar. På varje lapp skrev han med rött bläck:

TACK FÖR HJÄLPEN FRÅN SVERIGE.
Han klistrade fast lapparna på dokumenten. Sen skrev han ned olika beslut eller andra tjänsteåtgärder i dokumentet. Så lade han pappren i säcken igen och bar ner den till mässbyggnaden.

I officersmässen var julstämningen i full gång.  Försvarsministern och några av de yngre officerarna klädde granen med tindrande ögon. I köket stod migrationsministern och tillredde glöggen. Doppet i grytan stod på spisen och doftade fett och gott. Ur radioapparaten strömmande julsånger. Ur TV-apparaten strömmande andra julsånger. Alla var snälla och goda ända in i julsjälen. Kort sagt, julen var kommen.

"En synnerligen god jul tillönskar jag dig, min välartade major!" ropade migrationsministern, som provsmakat glöggen.
"Nu är granen klar!" sa försvarsministern, "Är den inte vacker? Kom, Tobias, och sätt dit stjärnan i toppen!"
Detta var migrationsministerns hedersuppdrag om jularna. Stolt klev han upp på en stol och fäste i granens topp den stora glittrande stjärnan som han tagit med från Sverige. Under skämt och glam doppades det i grytan på mässen.

Efter maten sa Karl-Bertil:
"Ursäkta mej, men nu måste jag tänka på mina dokument som ska delas ut."
Denna formulering hade Karl-Bertil noga tänkt ut, för man får inte ljuga för sina statsråd på julen. Hans yttrande var ingen lögn - han tänkte verkligen på sina dokument.

"Stackars officer, jag kan ta en bil och köra dej dit", sa migrationsministern.
"Kommer aldrig på frågan, Tobias, du har druckit glögg", sa försvarsministern.
Karl-Bertil drog en lättad suck
"Nå, då kan du ta regeringsplanet och skicka räkningen till Försvarsmakten", sa den glöggfryntlige migrationsministern.
"Tack snälla stasrådet, men det behövs inte", sa Karl-Bertil, beställde en eskortpluton, gick ner i skrubben i källaren där migrationsministern förvarade sina stämplar, tog med sig dessa, drog ut säcken till eskortplutonen och sa till löjtnanten:
"Kör in till staden!"

Löjtnanten tittade misstänksamt i backspegeln som om han hade att göra med en presumtiv avhoppare. Hans chefs städade yttre och ärliga uppsyn lugnade honom dock, och han körde till de mörka kvarteren som fanns kring Mazar-e-Sharif på den tiden då den här sagan tilldrager sig. Karl-Bertil steg ur bilen med sin säck, gick in i ett hus och tog med sig migrationsministerns stämplar och kuvert. Så gick han ut på sin humanitära julvandring.

Gatorna var nästan folktomma. En och annan familjefar som varit och hälsat på några andra familjefäder var på väg hem. Karl-Bertil gick fram till en sådan.
"Har du jobbat som tolk för svenska kontigenten?"
Mannen ryckte förskräckt till. Kanske trodde han att han hade att göra med en förklädd hemlig polis. "V-vadå...jaa... hurså...?"
"Tag detta papper och gå genast hem till er familj. God jul!"
Mannen stod där ett tag förbluffad med dokumentet i näven och gick sedan rakt hem till de sina.

Karl-Bertil fortsatte med glatt sinne att lysa upp det afghanska samhällets trägna arbetare med sina små tomtebloss av vänlighet. Han knackade på de gistnaste dörrarna, antastade de räddaste tolkarna, språkade med de ensammaste åldermännen och lade papper bland kopparna framför de sorgsna medarbetarna på tehuset. När han avverkat detta hak var säcken tom. Han stämde då upp en sång vari tolkarna hest föll in:
"Nu så kommer julen nu är julen här, lite mörk och kulen men ändå så kär. . ."

En brusig man i kaftan tryckte sönder en tår i ögonvrån, reste på sin kroppshydda, som med tiden antagit en öltunnas form, gick fram till Karl-Bertil och fattade stumt hans hand. Så gick han tillbaka till sitt bord, öppnade sitt kuvert och började med rörda ögon läsa det papper han fått, ett intyg på att en lastbil överförts från militära fordonsregistret och sålts till mannen för en dollar - som Karl-Bertil Officer redan betalat.

Karl-Bertil begav sig till campen och lade tillbaka stämplarna i skrubben i god tid innan migrationsministern själv skulle använda dem. Julafton förflöt för Karl-Bertils del i det tillstånd av den glädje som goda gärningar skänker gärningsmannen. Klapparna delades ut, alla skrattade åt de roliga verserna på paketen, och julafton utmynnade i den gemensamma känsla av andakt som endast en gammal långfilm på TV kan förunna människorna.

Mitt i filmen ringde telefonen. Försvarsministern svarade.
"Goddag konsuläravdelningen! God jul! Vadå . . . skyddspass? . .. Näej vi har inte gett något sådant. . . vadå? nummer 34567...ambassaden i Kabul?  ... jag är ledsen fru departementsråd, men vi har inte . . . jaja gör det! Ajö då. God fortsä . .."
Karl-Bertil satt med hjärtat i halsgropen.
"UD säger att vi har delat ut svenska skyddspass med dina stämplar, Tobias!"
"Det var ju en herrans nåd att det inte finns några sådana. Vem skulle vilja ha ett sånt? Tyst nu, jag ser på TV!"
"Men Tobias, hon slängde på luren i örat på mej! Hon skulle ringa till ÖB!"
"Stackars man. Han ser nog också på TV. Håll tyst!"
"Men kära nån", sa försvarsministern, "hur kan det ha hänt? Kan du begripa det, Karl-Bertil, du som är militär chef här?"
Under bråkdelen av en sekund genomgick Karl-Bertil en inre kris. Ljuga för försvarsministern på självaste julafton? Nej! Rakryggat yppa sanningen? Ja!

"Jag tillverkade det och gav det till en tolk", sa Karl-Bertil.
Migrationsministern ryckte till och slet blicken från TV-rutan.
"Vad sa du att du gjorde sa du?"
"Jag utfärdade skyddspasset med nummer 34567 till en av våra tolkar."
"Är du inte klok, major!"
"Jag skrivit en massa skyddspass och andra papper också, och gett dem till våra tolkar." "Va?! Jag har närt en kommunist vid min barm!" Migrationsministern hörde till dem som tror att alla som frivilligt ger bort någonting är kommunister.

"Men migrationsministern", protesterade Karl-Bertil, "du sa ju själv att du inte ville ha dem!"
"Sa och sa! Det var ju mina stämplar! Och vad tror du alla dom andra ska säja? Vem är det du har delat ut dem till?"
"De står förprickade i en bok", sa Karl-Bertil.
"Fattar du vad du har gjort? Du kan åka in på anstalt för det här!"
"Jag är beredd att ta mitt straff, ministern. Jag har skänkt lite glädje åt dessa som hjälpt oss storligen, det är vad jag har gjort. De är välutbildade, och behöver inga allmosor. Det är inte så många som vill lämna landet heller. Men de behöver respekt för det arbete de har gjort för oss. Och ett löfte om skydd om det skulle krävas."
Migrationsministern höll på att kvävas av julilska.
"I morron är det du som följer med mej runt till alla statsråd och ber om ursäkt!
Marsch i säng! Du får inte se hur filmen slutar!"

Karl-Bertil gick i säng. Han hade redan läst i tidningarna hur filmen slutade. Han somnade och drömde att han sov under bar himmel i Sydafrika.

Låt oss stanna upp ett ögonblick och ställa oss några frågor.
Hade icke migrationsministerns hjärta veknat om han med egna ögon fått bevittna den glädje som Karl-Bertil Officer spritt ut bland de afghanska tolkarna? Om han hade sett tolken vid staben öppna det femåriga hyreskontraktet för ett hus i lugna Pansjirdalen, hade icke då hans ögon mjuknat? Hade han kunnat framhärda i sin ilska om han fått kasta en blick in i hemmet hos den intelligente tolken vid ISR-kompaniet, där barnen glada tittade på rekommendationsbrevet från den svenske migrationsministern om antagning vid Uppsala universitet, och med första terminsavgiften betald? Och hur skulle han ha kunnat harmas i sitt innersta om han fått vara, med när den ensamma änkan efter en av tolkarna vid skyttekompaniet öppnade sitt kuvert och med tårade ögon beaktade en lagfart för fyra hektar med mullbärsträd?

Dessa frågor förblir obesvarade; vi kan bara hålla för sannolikt att om de muntra tonerna från familjen Morquiri när dessa bredde ut de sju svenska skyddspassen på bordet, nått fram till migrationsministerns öron, så hade han kanske inte denna julnatt somnat i vredesmod.

Men inte ens TV-julottans glada budskap om frid på jorden och till alla människor en god vilja kunde göra migrationsministerns sinnelag frommare. Han var en rättskaffens man som inte ville skylta offentligt i förfalskningssammanhang och slöseri med skattemedel. Frampå dagen flög han med med majoren till Stockholm och gav sig ut på sin pilgrimsfärd till ett antal kollegor i regeringen.
Utrikesministerns husa Rut öppnade porten i familjens våning på Östermalm.
"Kan vi få tala med utrikesministern?" sa migrationsministern. "Det gällde ett skyddspass."
Det blev visade in i salongen där utrikesministerns familj satt och knäckte nötter.
"Goddag", sa migrationsministern generat. "Det är så att majoren här har utfärdat skyddspass från svenska staten som julklappar till de som tjänstgjort för militären som tolkar."

"Jag skulle be så mycket om ursäkt", sa Karl-Bertil, "men vi är ju så rika och lyckliga, även med skyddspassen utfärdade, och därför har jag sett till att de fått sprida lite julglädje bland våra tolkar som kan behöva det." Utrikesministern stod och gapade.
"Det var förbanne mej det finaste jag har hört sen jag konfirmerades", utbrast han sen. "Vill du ha ett fikon?"
"Å, det måste vara skyddspassen, som Migrationsverkets generaldirektör ringde och fråga om i går", sa ministerns fru. "Jag hoppas de har täckning, för det sa jag till honom att den hade." "Ja, vi brukar säja det när dom ringer", sa utrikesministern. "Det kan ju inte fan hålla reda på alla dumheter som en massa myndighetschefer frågar om. Tack ska du ha, min gosse, för att du delade ut dessa!"

Karl-Bertils förlåtelseresa formade sig mer och mer till en ren triumffärd. Vart han kom mottags han som en hjälte, och statsrådens glädje över att skyddspass och betalda utbildningar hamnat hos de afghanska tolkarna visste inga gränser. Migrationsministerns generade uppsyn över Karl-Bertil Officers beteende förbyttes så småningom i ett stolt leende. Vid den sista adressen föreslog han själv att ursäkten skulle avslutas med ett fyrfaldigt leve för Karl-Bertil. Så skedde också, och statsråd och major avtågade under intensiva applåder.

När de flög tillbaka hade skymningen redan fallit, och julens stjärna lyste på deras väg.
"Vår major är en god människa", löd migrationsministerns glada budskap till kontigenten när de trädde in på campen.
"Det var en välsignad jul", sa försvarsministern och fick något religiöst i blicken, för den här sagan tilldrog sig som sagt på den tiden då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse.



Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
Blogg listad på Bloggtoppen.se

Invidzonens julhälsning


Invidzonen är en idell riksorganisation som arbetar med att aktivt och kreativt stötta anhöriga till utlandstjänstgörande personal. Att stärka de anhörigas självkänsla, självförtroende och tillit till sig själva.
Att ge anhöriga en möjlighet att använda sig av sin kreativitet till personlig utveckling. Få alla anhöriga att känna att de är viktiga och behövs samt att motverka känslan av ensamhet.

Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön (del 7)

Idag presenterades statsrådets redogörelse i Finland avseende säkerhets- och försvarspolitiken. En diger läsning för den intresserade, och ett måste för Försvarsberedningens ledamöter.

"Tryggandet av Finlands säkerhet förutsätter att man använder sig av en omfattande utrikes-, säkerhets- och försvarspolitisk metodarsenal."


kan vi läsa i sammandraget. De övergripande slutsatserna om omvärlden när det gäller exempelvis USA, Kina, Europa, befolkningsökning och klimatförändringar ansluter till den som en regelbunden läsare av morgontidningarna eller lyssnare till Sveriges Radio P 1 ständigt möter.

På nivå under dessa slutsatser finns det några intressanta saker att notera. När det gäller utvecklingen av försvaret, så uppfattar man att Finlands säkerhetsmiljö är stabil för närvarande. Hotet om storskalig användning av militära maktmedel är litet, men kan inte helt uteslutas. Landet bör även framöver sörja för sin egen försvarsförmåga = ingen NATO-anslutning.

Försvarsförmågan används för att skapa en tröskel för användningen av militära medel, eller hot därom. Finland förbereder sig därför på att avvärja dessa hot, och upprätthåller därför samtliga kapacitetsområden inom sitt försvarssystem.

År 2015 ska den egna krigsmakten bestå av 230000 personer (Sverige 55000 - 2019), vilket är en reducering med drygt 1/4. Försvaret ska även i framtiden vila på territorialförsvar och allmän värnplikt. Ett tredje ben blir deltagandet i de internationella samarbetena som NORDEFCO, EU:s stridsgrupper och NATO Response Force (NRF). För att bibehålla kapaciteterna bedömer statsrådet att resurserna för materielinvesteringar bör förstärkas med 150 milj Euro/år relativt planerna från 2016, utöver indexjustering.


Avsnittet om Ryssland är förstås en intressant läsning. Ryssland är Finlands största handelspartner och det finns ett omfattande utbyte på många plan. I Finland anser man att Rysslands försvars- och säkerhetspolitik drivs av antagandet att USA och NATO kan hota landets intressesfär (ung. forna Sovjetunionen) och därmed Ryssland stormaktsställning. På sidan 40 kan vi läsa följande:



"Rysslands strategiska mål är att återta sin ställning som internationellt erkänd militär stormakt. I landet har ett storskaligt program för reformering av beväpning och materiel inletts, vars syfte är att en tredjedel av statens utgifter ska gå till försvaret och den inre säkerheten."


och på sidan 41:




"Tyngdpunkten hos Rysslands vapenmakt och andra väpnade trupper ligger i Nordkaukasien och i strategiskt viktiga kärnområden såsom kring Moskva samt Fjärran Östern. Enligt försvarssystemet flyttas trupperna vid behov i enlighet
med det militära tyngdpunktsområdet. Truppförflyttningar är i Ryssland en integrerad del av de väpnade styrkornas strategiska övningar"



Det är en beskrivning som jag delar. Det södra strategiska kommandot är just nu det viktigaste för Ryssland, inte minst med tanke på spänningarna mellan Armenien och Azerbaijan som jag berört tidigare liksom Dagestan. Men, omvärlden gör klokt i att inte bortse från just förmågan till att skifta tyngdpunkt. Inte minst excellerar Ryssland när det gäller järnvägstransporter. Vidare har Finland klart identifierat den ryska avsikten att rusta upp krigsmakten kraftigt. Prioriterade områden anges som kärnvapen, rymd- och flygresurser.


Redogörelsen innehåller också ett avsnitt om krigföringens utvecklig, där det betonas att gränserna mellan politisk påtryckning och krigföring blir mer diffusa. Mycket sker enligt rapporten i informations- och cybermiljön. Vidare skriver man:




"Inom de militära kapaciteterna betonas underrättelse- och övervakningssystemen, flygvapnets och marinens kapacitet samt specialtrupperna."



, vilket är en liknande slutsats som Storbritannien dragit nyligen.


Arktis har naturligtvis ett särskilt avsnitt, där Ryssland bedöms motverka Kinas och NATO:s närvaro i området. Det finska statsrådet bedömer intressant nog att en väpnad konflikt i Arktis är osannolik.

Avslutningsvis är det värt att uppmärksamma att Finland nu mycket tydligt uttrycker att landet eftersträvar ett omfattande bilateralt samarbete med USA. Världen har förändrats mycket sedan VSB-pakten.


SvD
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
Blogg listad på Bloggtoppen.se

Sagor från förr, men vilka läser man idag?

Jag skrev för ett tag sen om att inte bara politiker ibland måste tala och agera tvärt emot den egna övertygelsen. Även herrar och damer officerare var ofta tvungna att försöka övertyga värnpliktiga om sådant som de själva ibland kanske ansåg vara rena vansinnet.

Jag minns t.ex. tydligt hur jag med diverse räkneexempel försökte övertyga allt annat än lättlurade KB-elever om det svenska cykel- och skidinfanteriets stora möjligheter att stå emot och rentav slå de mekaniserade sovjetförbanden, åtminstone om vi fick välja terrängen….

Häng nu med på lite organisationskunskap för infanteriskyttebataljon 66 och norrlandsskyttebataljon 69:
Per skyttekompani x 4:
Pansarskott 68                           72
8,4 spårljuspansarspräng        80
9,0 spårljuspansarspräng        20
Stridsvagnsminor                     60
Summa                                        232 x 4 = 928

Tänk, nästan tusen pansarbrytande vapen (tusen + faktiskt om man räknar med vad som fanns på olika specialkompanier) per skyttebataljon. Om hälften kom till skott (500) och av dessa hälften träffade (250) och av träffarna hälften (125) resulterade i utslag eller funktionsnedsättande skada innebar detta att skyttebataljonen kunde bekämpa alla stridsfordon i ett mekaniserat regemente och detta vid lägsta tänkbara sannolikheter för att komma till verkan och träffa.
Tanken svindlade och det var nästan så att man frälstes av sina egna ord och blev troende då man förde upp matematiken en nivå: Då fyra NB och 23 IB gav 27 x 3 x 125 = 10125 bekämpade stridsfordon av olika slag och då var pansarbrigadernas och diverse andra löskeförbands insatser inte medräknade.  Hej och hå, moskoviter, Ni göre er ej besvär!

Efter en sådan genomgång var intet öga torrt förrän någon besserwisser bland KB-eleverna började yra om lufthotbild.
Då kom nästa sifferexercis.
Brigadluftvärnkompanierna hade 108 robot 69 x 32 brigader = 3 456 robotar.
Hälften kommer till skott och hälften träffar och, voila, halva frontflyget bortskjutet utan att övrigt lv eller egen jakt skjutit ett skott eller en robot.
Så här kunde man hålla på om det mesta….

Vi lurade de vpl och kanske också oss själva. De enda som inte gick att lura var läkarna då de kom igång med sina medlogdatorer. Ganska snart kunde de visa på att vi inte skulle ha några soldater att hantera alla dessa pansarbrytande vapen. Så länge vi envisades med att bara ha uniformen som skydd och att åka om kring i skynkabilar och plastbandvagnar skulle våra soldater efter första striden vara antingen döda, sårade eller fullt upptagna med att ta hand om sina kamrater.

Trots allt ovan låg det ändå ett visst (stort?) mått av sanning i sagorna. Vi hade verkligen en stor mängd pvvapen, vi hade möjligheter att komma till stor verkan givet rätt terräng och nödvändiga förberedelser, vi hade en stor mängd förband med möjlighet att täcka upp ytan och att kanalisera fienden till för oss gynnsamma lägen. Det fanns en realistisk möjlighet, visserligen med stora förluster,  att skapa den tid som behövdes för andra lösningar, dessa må sen ha varit diplomatiska, främmande hjälp eller att ryssen fick stryk på annat håll.

Dagens försvar åker inte skynkabil eller plast såvida man inte tillhör det allt viktigare hemvärnet, men de enstaka bataljoner vi kan ställa på fötter idag täcker definitivt inga ytor, kanaliserar inga fiender och skapar ingen tid. Något luftvärn att räkna med har vi inte och flyget saknar vapen och baser.

Frågan är då vilka sagor eller räkneexempel cheferna använder idag för att motivera soldaterna  och sig själva?

Ovanpå detta kan jag bara önska TREVLIGA HELGER…


Vår biometriska framtid är här


Storföretaget IBM släppte precis sin årliga spaning om hur informationsteknologins förändrar vår framtida värld. I år handlade det om hur datorerna ska kunna imitera våra sinnen inom fem år. Vår biometriska framtid befinner sig på stark frammarsch.


Vi ska kunna känna olika slags material som olika slags tyger i en klädaffär på nätet. Genom vår telefon kan vibrationer med varierade frekvenser sändas som upplevs som om det vore linne eller bomull.

Genom att lagra bilder i databaser kan vi assistera vår syn. Det kan hjälpa en läkare att upptäcka hudcancer genom att en terminal jämför fotografier av patienten med tiotusentals bilder på hudytor med hudcancer.

När det gäller hörseln, så tror forskarna att de exempelvis ska kunna urskilja små barns behov genom en kombination av ljudupptagning som matchas med redan insamlad data från övervakning av barns hjärn-, hjärt- och lugnaktiviteter. I realtid ska en smart telefon kunna tala om för föräldern om barnet är hungrig, sjuk eller längtar efter närhet. 

På liknande sätt ska din telefon kunna tala om att du är på väg att bli sjuk genom att "lukta" på molekylerna i din andedräkt. Datorer ska också kunna manipulera smaker för att få människor att äta så nyttigt som möjligt.


Fascinerande perspektiv onekligen, men en viktig fråga är hur detta kan användas mot oss eller hur detta kan hjälpa oss att försvåra hot mot vår säkerhet och trygghet som grov organiserad brottslighet, terrorister eller främmande underrättelseverksamhet.

På sitt sätt är framtiden redan här. Det ryska företaget Speech Technology Center annonserade stolt i förra veckan att företaget sålt och implementerat världens första kombinerade röst- och ansiktsigenkänningssystem på nationell nivå genom en affär med Ecuador.

Företaget uppger att precisionen i röstigenkänningen är 97 %. Under ett avlyssnat samtal kan en operatör i efterhand märka rösten och få den jämförd med rösterna i databasen. På samma sätt kan ett inspelat hot jämföras med en misstänkts röst i ett förhör.

Det är ju inte helt säkert att det måste vara en misstänkt i ett förhör, om vi jämför med våra egna erfarenheter, där människor "topsats" utan skälig misstanke under en del uppmärksammade förundersökningar i jakt på DNA-matchning.

Företaget uppger dessutom att teknologin ska göra det möjligt att urskilja ansikten som är förändrade genom exempelvis plastikkirurgi. Om det är möjligt, så är det en stor hjälp när det gäller mycket ljusskygga personer. Där kan det gå lång tid mellan olika spaningsfotografier, och en misstänkt terrorist eller underrättelseoperatör kan ha lagt på sig tio-femton kilo på ett par år, färgat håret och/eller odlat skägg.

Men tekniken kan naturligtvis användas för att lyssna på journalister och deras källor, spåra den elektroniska kommunikationen hos människorättsaktivister eller varna när två kända ansikten i form av fackföreningsledare går in genom en port för ett möte. Denna teknik blir med utvecklingen allt mer tillgänglig för stater, som tidigare inte hade råd med denna omfattning av övervakningsmöjligheter.


Det är ingen tvekan om att vi väljer själva var gränsen ska gå i balansen mellan skyddet för vår personliga integritet och det allmännas intresse att skydda oss mot de som hotar oss. Här är det frågan om politiken och juridiken kan hålla jämna steg med den teknologiska utvecklingen. Den försvåras också av vår bristande förståelse för hur privat lämnad information kan användas. Diskussionen om biometrins ökade betydelse för vår säkerhet och begränsningar måste hållas levande, bland annat på Försvar och Säkerhet.


Fotnot: Det är verkligen ett ödets ironi att en numera väl utvecklad övervakningsstat som Ecuador härbärgerar sin anti-tes Julian Assange på sin ambassad i Storbritannien. Vad blir syntesen enligt Hegel?



Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
Blogg listad på Bloggtoppen.se

OF 1 – en bofink

I samband med bemanningsarbetet inför FM Org 13 är nog beslutet att ersätta rutinerade plutonchefer med nyexaminerade fänrikar det som väckt mest kritik.

Eftersom utbildningen vid officersprogrammet har plutonchef som mål finns det en viss logik i beslutet. Beslutsunderlaget var troligen framtaget i hastigt läge vilket kan förklara varför det var så illa genomtänkt. Det är min bestämda uppfattning, att den bristande analysen inför beslutet kommer att medföra allvarliga konsekvenser för såväl organisationen som de berörda individerna, om det inte rättas till.

Jag ska förklara hur jag resonerar och också ge ett förslag på lösning.

Enligt flertalet av våra personaltabeller ska plutonchefen vara en OF 1 och den ställföreträdande plutonchefen OR 7. Problemet är att OF 1 kan se ut som ”bofinken”. Det kan vara allt ifrån en nyexaminerad fänrik till en rutinerad löjtnant. Detta har man missat i ”analysen”.

Den som konstruerat tjänsteställningen (FFS 2012:2 13 §) har däremot haft problematiken med ”bofinken” OF 1 klart för sig. I tabellen är nämligen Fanjunkaren (OR 7) inplacerad över Fänriken (OF 1) men under Löjtnanten (även denna OF 1). En i mitt tycke rimlig konstruktion som tar hänsyn till den stora spännvidden hos våra OF 1.

Ur ett formellt perspektiv är det alltså fel att placera en fänrik som chef över en fanjunkare. Men, det tyngsta argumentet mot ett sådant förfarande är givetvis dennes bristande erfarenhet, något som också varit det bärande argumentet i den kritik som framförts.

Om FM istället läst personaltabellen som att plutonchefen ska vara OF 1/löjtnant så håller tankegången. Vi skulle få plutonchefer som har några års erfarenhet att luta sig mot och därigenom betydligt bättre förutsättningar att lösa uppgiften.

Problemet är vad vi ska göra med alla fänrikar. Då jag tog examen för över 30 år sedan fick jag höra, halvt på skämt men också med ett stänk av allvar att ”fänrik är ingen grad, det är ett tillstånd”. Det låg mer sanning i det än vad jag då förstod och i princip är nog frasen giltig än i dag. Om vi betraktar den nyexaminerade fänriken som en oslipad diamant, en lärling som fortfarande är under utveckling, så öppnar sig en utväg.

Ytterst få fänrikar har vid examen en komplett utbildning och den rutin som krävs för att tillträda en befattning som plutonchef. I många fall behövs kompletterande utbildning (YBK), men framför allt praktik för att växa in i rollen. Däremot har de en utbildning som gör dem lämpliga att krigsplacera i t.ex. plutons-, kompani- eller bataljonsstab. Med en placering på en stabsbefattning kan tiden fram till utnämningen till löjtnant användas för kompletterande utbildning och att praktisera på trupp – alltså en slags ”trainee period”.

Givetvis finns det ett problem med det förslag jag skissat på här ovan. Redan i dag upplever många att det i FM Org 13 finns en brist på OF-rader, och om jag förstått signalerna rätt så ska antalet reduceras ytterligare.

Det är dock min bestämda uppfattning att FM måste se över det nyss fattade beslutet om plutonchefer och skapa ett system där ”bofinken OF 1” på ett naturligt sätt ges möjlighet att växa in i rollen som plutonchef. Det måste ske med omtanke om såväl den enskilde officeren som det förband denne ska leda.Det måste ske under ordnade former och det måste, tyvärr få kosta. FM har helt enkelt inte råd att misslyckas.

Jag uppmanar härmed ÖB, tänk om och gör rätt.

Lars Rössle
LSS

Strategisk vindkantring


Så här i juletid kan det vara läge att tipsa den omvärldsintresserade om något att läsa under helgerna. Ett alster som redaktören vill slå ett slag för är skriften Strategisk vindkantring som nyligen publicerades inom ramen för Akademins projekt Svensk säkerhet efter 2014.

Det är ledamöterna i avdelning VI, Johan Tunberger och Jan Blomqvist som gör en intressant genomgång om möjliga utvecklingar i världen de närmaste decennierna.

Skriften börjar med olika utblickar kring olika fenomen som Arktis ökade betydelse, den arabiska våren och utvinningen av skiffergas som kommer att rita om energiberoenden och säkerhetspolitiken på ett sätt vi inte kan överblicka. De stora staterna USA, Kina och Ryssland går författarna igenom på ett sätt som gör det begripligt och kondenserat även för den som inte tänkt så mycket på dessa tidigare. Givetvis fortsätter Tunberger och Blomqvist sitt ständiga arbete med att försöka förklara begrepp som rupturer och malströmmar för den intresserade.

Med avstamp i den dystra triangeln Mindre USA i Europa - Nationalistiskt Ryssland och Europeisk fragmentering resonerar författarna om möjliga scenarier, där vi som läsare uppmanas att reflektera över vad detta betyder för svensk säkerhetspolitik. Scenarierna har namn som Eurokris 2.0 och Stora Oredan 2.0 och beskriver fullt möjliga händelseutvecklingar i stort. För svensk del är själva huvudfrågan vad olika slags framtider ställer för krav på den egna svenska kapaciteten. Att USA och de större europeiska staterna har något omedelbart gripbart på plats i vårt närområde blir mer och mer osannolikt över tiden, om vi undantar det gemensamma robotförsvaret i bland annat Polen.


Ge någon du tycker om, något att tänka på under helgerna genom att ladda ned skriften här.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Den optimala utbildningen

Jag har funderat lite över den nuvarande tingens ordning vad avser grundutbildning till yrkes- eller reservofficer.

Min ena utgångspunkt är att försöka komma fram till ett enkelt och billigt system som ändå ger individen en tillräckligt bra grund för hans eller hennes fortsatta arbete i Försvarsmakten. Min andra utgångspunkt är att försöka skapa ett system, som kan användas oavsett om officersaspiranten ska bli anställd som yrkes- eller reservofficer och oavsett om den första tjänstegraden ska vara 1:e sergeant eller fänrik.

Jag har gjort det enkelt för mig genom att avgränsa bort de utbildningsinriktningar som är tänkta att leda till en arbete som ”operatör”: stridspilot, nautiker etc. Om dessa inriktningar har jag för lite kunskap för att tillföra några nya idéer.

För det första kan man nog säga att den nuvarande Specialistofficersutbildningen (SOU) om tre terminer i stort sett ”gör jobbet”. Det jag har hört från förbanden är att de nyblivna 1:e sergeanterna i stort sett har fått en bra utbildning som givit dem en tillräckligt bra grund att stå på under de första åren av deras anställning. SOU kan alltså enligt min mening vara en av de byggstenar som vi ska använda.

Å andra sidan är kritiken delvis ganska hård mot Officersprogrammet (OP). Kritiken kan sammanfattas enligt följande.
  • Utbildningen är för dyr, eftersom den bedrivs vid en extern högskola, vilken dessutom får betalt av Försvarsmakten för att genomföra utbildningen. Betalar sjukhusen idag till Karolinska Institutet för att de utbildar läkare?
  • Utbildningen är alltför teoretisk och innehåller en massa akademiska kunskaper som en fänrik inte behöver för sina första år.
  • Den nyblivne fänrikens yrkeskunskaper inom sitt arbetsområde sägs vara mycket låga.
Frågeställningar

Är det verkligen självklart att en fänrik ska ha en akademisk examen (180 högskolepoäng) med minst 90 högskolepoäng i krigsvetenskap? Är det inte så att behovet av kunskaper i krigsvetenskap egentligen inte föreligger förrän senare under anställningen - kanske när man når befattningsnivån OF 3?

Är det verkligen självklart att den akademiska utbildningen, om den nu behövs, inte kan inhämtas vid ett annat lärosäte är Försvarshögskolan?

Är det verkligen självklart att en blivande reservofficer, som ju under stor del av sin tid kommer att ha en annan huvudsysselsättning, ska kunna exakt samma saker som en yrkesofficer på samma befattningsnivå? Det enklaste svaret är givetvis ett JA men är det verkligen så?

Förslag till initial utbildning

Eftersom SOU förefaller vara en så god utbildning att de officersaspiranter som kommer från denna utbildning är tillräckligt bra så väljer jag att basera mitt nya system på SOU. 

Innan SOU ska officersaspiranten som idag genomgå GMU och FOK. Det innebär att det tar cirka 2 år från det att den blivande yrkesofficeren kommer in genom vakten till regementet till dess att han eller hon tar examen.

Man bör här ha i åtanke att sannolikt kommer de stora volymerna av SO/K att utvecklas från före detta GB/K (kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, dvs. korpraler och sergeanter). Dessa kommer att erbjudas en förkortad SOU som jag hört benämns anpassad specialistofficersutbildning (ASOU). Tidsåtgången kan ansättas till någonstans mellan en och två terminer.

Så här långt har vi alltså löst produktion av alla specialistofficerare, oavsett anställningsform (yrkes- eller reservofficer).

Det man nu måste göra är att komma fram till en klok idé vad avser utbildning av de män och kvinnor som ska bli fänrikar. Här finns också de största minustecknen med det nuvarande systemet.

Om vi anser att man ska ha någon typ av akademisk bakgrund så skulle man kunna tänka sig att det till exempel krävs 60 högskolepoäng för att bli utnämnd till fänrik (ett läsår).

Lisa som vill bli OFF/K skulle då se till att hon hade läst dessa 60 högskolepoäng innan inryckning till GMU med efterföljande FOK och SOU. Efter examen har hon då grundbehörighet för att söka en befattning på befattningsnivån OF 1 och alltså bli fänrik (YO/Fk) när hon tillträder befattningen. 

För Kalle som vill bli OFF/T kunde motsvarande system kunna användas. Man kan här också tänka sig att del av SOU läses på somrarna så att exempelvis en av de tre terminerna av SOU läses under somrarna, motsvarande det som förr hette ROK 2 (Reservofficerskurs 2). Efter examen har han då grundbehörighet för att söka en befattning på befattningsnivån OF 1 och alltså bli fänrik (RO/Fk) när han tillträder befattningen. Alternativt kan han läsa de 60 poängen efter sin specialistofficersexamen, vilket leder till att han får vänta lite med att kliva in i officerskategorin.

I båda fallen ovan sker inhämtningen av de akademiska kunskaperna utan kostnad för Försvarsmakten.

Behörighet för högre tjänstegrader

Om vi håller fast vid principen att det krävs en akademisk examen om minst 180 högskolepoäng för att exempelvis bli major/örlogskapten så finns det egentligen inget som säger att denna utbildning inte kan genomföras efter den första anställningen på befattningsnivån OF 1. Man kan fundera över (jag har inget svar) om de tillkommande 120 högskolepoängerna måste vara inom området krigsvetenskap eller om det kan vara även andra akademiska discipliner som Försvarsmakten kan förmodas behövs.

Med tanke på kommande karriärväxling finns det självklart en fördel om den kontinuerligt tjänstgörande officeren har en mer allmängiltig akademisk examen, där inte krigsvetenskap är huvudämnet.

Hur ska officeren kunna läsa de tillkommande akademiska poängen då? Ja, det generella svaret är givetvis att han eller hon får läsa dem på samma sätt som alla andra studenter gör. Svenska studenter har studiemedel. Om det är så att detta inte fungerar (dvs. att samma problem uppkommer som det gjort för GSS/K som skulle läsa ASOU med ersättning enligt officersförordningen) så får man överväga andra lösningar. Det lär bland annat finnas många utbildningar som kan läsas på distans.

För Kalle i exemplet ovan torde detta inte vara något problem, eftersom han kan förmodas fortsätta sina akademiska studier. De flesta reservofficerare är ju akademiker, vilket Försvarsmakten i de flesta fall nogsamt undvikit att ta hänsyn till.

Tidvis tjänstgörande specialistofficerare?

Enligt min åsikt finns det skäl att överväga om kombinationen av tidvis tjänstgöring och tillhörighet till specialistofficerskategorin är en bra kombination. Om man generellt har ett synsätt att specialistofficerare har en djup systemkunskap i ett smalt område samt goda kunskaper i direkt ledarskap så kan man tycka att dessa båda parametrar inte rimmar speciellt väl med tidvis tjänstgöring. Jag vill minnas att det finns en skrivning i FMUP om detta.

Det kan därför vara så att den stora volym av SO/T som arbetet i PG BoK 1 resulterade i (över 1 100 befattningar om jag minns rätt) egentligen är ett feltänk. Låt den generella specialistofficerskategorin vara reserverad för SO/K. Det finns så klart undantag då en specialistofficer mycket väl kan vara tidvis tjänstgörande, men detta torde främst vara om han eller hon till vardags sysslar med det som han eller hon ska göra i Försvarsmakten (sjuksköterskor, militärtolkar, meteorologer etc.). 

Min spontana åsikt är att reservofficerare främst ska återfinnas i officersbefattningar, där deras civila erfarenheter och kunskaper sannolikt kan vara till bättre nytta för Försvarsmakten än som vagnchef för CV90.

Jag lämnar nu diskussionen öppen för kloka förslag och kommentarer.

GMY

Sinuhe

Nu höjer vi ambitionen!


Efter Trettonhelgen kommer vi att stänga denna adress och lyfta över bloggen till Krigsvetenskapsakademins domän. Bloggen kommer att byta från Blogger till Wordpress i samband med detta. Du kommer att få lägga ett nytt bokmärke för Försvar och Säkerhet. Detta är ett led i Akademins satsning på digitala medier, och hemsidan kommer att få ett nytt utseende med ett par nyheter. Mer om detta senare via hemsidan.

Redaktören ingår också i Krigsvetenskapsakademins delegation till Rikskonferensen i Sälen i mitten av januari. Presidiet representeras av Fil Dr Gunilla Herolf som bland annat ska diskutera EU:s säkerhetspolitik. Vidare ska konteramiralen Göran Larsbrink hålla anförande om omvärlden och svensk försvarspolitik. Jag ska bevaka konferensen för Akademin och bloggens läsare. Tips på särskilda frågor att bevaka mottas tacksamt.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
Blogg listad på Bloggtoppen.se

Riskfylld verksamhet och fara för tredje man



Det har nu gått en tid efter att en specialistofficer dömdes för brottet ”Framkallande av fara för annan” i samband med att denne avfyrade ett vådaskott i samband med vapenvård. Jag tycker att vi nu kan reflektera över begreppen om fara för annan och risker för tredje part. Nu har Cynisk skrivit ett inlägg om förtydligande ifrån militärpolischefen om hur den gamla policyn och riktlinjerna ska tolkas och tillämpas.

Kraven att inte sätta tredje man i fara sätts i enlighet med principen att det ska vara ”As Low As Reasonable Practicable”. Det vill säga att vi ska så långt det är möjligt reducera risken till den gräns där ytterligare riskreducering inte längre är försvarbar med hänsyn till kostnaden. Å andra sidan ställer lagstiftaren mycket lägre krav på säkerhet för de anställda i en verksamhet och att en säkerhetsökning för den egna personalen inte får innebära en säkerhetsminskning för tredje man.

För att vi ska kunna avgöra hur vi ska bedöma huruvida något är farligt eller ej så kan vi ta en säkerhetsbedömning eller säkerhetsinstruktioner till hjälp. Säkerhetsinstruktion för vapen och ammunition med mera (SäkI) 2010-års utgåva anger följande på sidan: 23

25. Blindavfyring vid patron ur. Vid blindavfyring ska det säkerställas
att personal inte befinner sig omedelbart framför vapnet.
Vid blindavfyring ska vapen vara riktade i ofarlig riktning. Ofarlig riktning
anges av övningsledare. Följande alternativ bör tillämpas
a vapnet riktas mot skjutområdet alternativt mot mål som får beskjutas
b vapnet riktas mot kulfång
c i särskild konstruerad "patron ur" box.
Kan inte ovanstående genomföras görs blindavfyring i den riktning där
ett eventuellt vådaskott orsakar minst skada

Försvarsmakten har fastställt att en blindavfyring innebär en risk för vådaskott. För att minimera den här risken har man infört olika rutiner och utbildningar. SäkI har dock också följande olyckliga formulering på samma sida:

Ett vådaskott i samband med patron ur beror ofta på
bristfällig kontroll eller åtgärd från skytten. Det åligger
övningsledaren att kontrollera personalens utbildningsnivå
och vid behov genomföra patron ur momentvis
eller förbättra personalens personliga färdigheter så att risk för
vådaskott elimineras.

Vi ser alltså att en blindavfyring innebär en riskökning som ska hanteras genom att rikta vapnet i den ofarligaste riktningen. Tittar vi samtidigt på kaserngårdar runt om i Sverige så kan vi se att någon ofarlig riktning knappt existerar. Det innebär att när vi ska göra en blindavfyring så ska vi rikta vapnet i den för tredje man ofarligaste riktningen. Det för tredje man säkraste sättet att genomföra blindavfyring på kan sålunda i avsaknad av patron ur-box vara i vapenvårdlokalen. En förlupen kula stannar inne i byggnaden.

Tittar vi på filosofin om att minimera risker i flyget talar man om bland annat ostskivemodellen:
                            
Där de olika ostskivorna representerar barriärer dock är dessa alltid ofullständiga och beroende på miljö och aktörer är hålen olika många och stora. I en viss miljö med vissa aktörer så kommer vi att kunna se rakt igenom säkerhetsbarriärerna och olyckan är ett faktum. Vid blindavfyring med en AK5 så har man första lagret där organisation och utbildning är de första skivorna. De anställda ska kunna ha en trygghet i att hantera vapnet och kunna hantera vapnet. Efterföljande skivor representeras av de olika handgreppen, ta ur magasin, spänn upp mekanismen, kontrollera patronläget med kontrolldon, stäng mekanismen, sätt tummen i magsinstyrningen, rikta vapnet i ofarlig riktning och blindavfyra.

Vi vet att så länge vi har med människor att göra så kommer misstag att göras. Passusen i SäkI om att vådaskotet beror till största delen på personens färdighet och det är arbetsledningens ansvar om att se till att personen är fähig nog att genomföra övningen på ett säkert sätt. I sista hand ska systemet förhindra att skador uppstå även om människan gör misstag. I blindavfyringsfallet så sker det med hjälp av kuluppfång.

Tittar vi tillbaka på vådaskottet i vapenvårdslokalen så kan vi se att arbetsgivaren inte kan anses ha tagit sitt arbetsmiljöansvar, att införa dessa patron ur boxar är inte en stor kostnad iförhållande till de skador som kan uppstå. Men å andra sidan kan vi också se vapenvårdslokalen som den bästa platsen för vådaskott ur tredje mans synvinkel. Genom att vi accepterar anställning och inbegriper oss i aktiviteter där de här farorna finns så har vi också accepterat att utsätta oss för en större risk än vad den tredje man som inte har valt det kan acceptera.

Ett vådaskott där man inte visat nonchalans inför regler bör inte heller straffas, vi har med vårt deltagande accepterat den högre risken. I enlighet med tidigare nämnda ostskivemodel har vi kunnat konstatera att det finns flera andra befattnings- och ansvarshavare som brustit i sitt ansvar. I rättvisans och konsekvensens namn bör även de straffas, de har bidragit till förutsättningar att olyckan ska kunna ske.

J.K Nilsson

Militärpolischefen förtydligar

Med anledning av "ett antal händelser som utretts och fortfarande är under utredning av militärpolis" har Försvarsmaktens Militärpolischef haft ett samtal med chefsjuristen (C JUR). Det har väl undgått få läsare att det varit diskussion om militärpolisens roll i ett nyligt vådaskotts-ärende där en militärpolis själv anmälde en officer till åklagare? Sedermera dömdes officeren för framkallande av fara för annan.

C JUR har senare beklagat hanteringen av ärendet och bland andra Flygvapeninspektören har skrivit om vådahändelser och verksamhetssäkerhet. Nu har militärpolisens företrädare gått ut med ett informationsbrev som klart och tydligt beskriver militärpolisens roll.

Med anledning av diskussionen på kommentarsfältet på bloggen tänkte jag redovisa några satser ur skrivelsen.

"
2.1 Lednings- och lydnadsförhållanden
Militärpolisen är en del av myndigheten Försvarsmakten. Militärpolisen har således ingen självständig roll i Försvarsmakten, men har särskilda uppgifter. De militärpolisresurser som Försvarsmakten disponerar underställs chef i Försvarsmakten. Detta regleras i 17 § Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2011:1) om militärpolisen. 
De på lokal nivå förordnade militärpoliserna ska stödja egen chef och lösa MP-uppgifter i enlighet med förordningen (1980:123) med reglemente för militärpolisen och Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2011:1) om militärpolisen.
Chef för organisationsenhet (C OrgE) fastställer genom order vilken uppgift Militärpolisen ska lösa. MP-företrädare vid OrgE stödjer chef i framtagandet av uppgifterna. FM MPE kan bistå så att rätt effekt uppnås vid berörd OrgE och i förekommande fall inom berörd garnison.
En order till militärpolisman kan endast ges av den militärpolis under vilken han eller hon lyder i tjänsten.
Militärpolisens funktionsledning utgår från FM MPE som finns grupperade vid Livgardet, Kungsängen.



2.2 Ordnings- och säkerhetstjänst vid organisationsenhet
Vid en organisationsenhet ansvarar chef och i förekommande fall garnisonschef för ordningstjänsten. Vid vissa organisationsenheter eller inom garnison finns försvarsmaktsanställd personal utbildad och förordnad för militärpolistjänst, s.k. garnisons MP. I det fall denna resurs inte förekommer kan C OrgE antingen hemställa om central MP-resurs ur Livgardet, eller vända sig direkt till lokal civil polis för de tillfällen då verksamheten kräver detta."


Notera att det är C OrgE som ansvarar för ordningstjänsten. Garnisons-MP ska stödja egen garnisons- orgenhetschef, vilket borde vara självklart men det är viktigt att det tydliggörs. I vissa diskussioner förekommer det argument som pekar på andra lydnadsförhållanden men här ser vi det svart på vitt.


"
2.3 Disciplinåtgärder gällande Försvarsmaktens personal
All personal inom Försvarsmakten lyder under någon form av disciplinansvar.
Författningarna reglerar hur myndigheten har att hantera fall av disciplinär art.
Den som är anställd i myndigheten lyder under reglerna i lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA). Föreskrifter om disciplinansvar finns i 14-19 §§ LOA. Allvarliga förseelser kan leda till att en anställd skiljs från anställningen enligt reglerna om uppsägning (uppsägning av personliga skäl) eller avskedande i lagen (1982:80) om anställningsskydd. Den som är anställd i Försvarsmakten och ingår i en internationell militär insats är, när han eller hon tjänstgör utomlands, dock disciplinansvarig enligt föreskrifter i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret (LDT), se nedan.
I frågor rörande disciplinförseelser kan en förbandschef välja att ha ett chefssamtal eller att göra en anmälan till Försvarsmaktens personalansvarsnämnd (FPAN). FPAN prövar frågor om disciplinansvar enligt LOA.
Det finns ett värde i att bedöma händelser inom Försvarsmakten på ett likartat sätt för att få en enhetlig praxis. Detta är en av anledningarna till att prövningen ska göras av FPAN. Exempel på ett ärende som kan komma att prövas av FPAN är vådaskott. I de fall där omständigheter har framkommit som gör att den felande kan ha gjort sig skyldig till brott kan detta medföra att FPAN åtalsanmäler den anställde, t ex om vådaskottet har framkallat fara för annan.




 [...]

2.4 Rättslig påföljd för Försvarsmaktsanställd
FPAN kan, som ovan framgått, göra en åtalsanmälan. Det är FPAN som i dessa fall kontaktar polis och åklagare.
Chef med ansvar för ordnings- och säkerhetstjänst kan med stöd av auditör göra en anmälan direkt till åklagare i de fall där det är särskilt bråttom t.ex. för att inte förstöra bevis. Chef ska alltid orientera C JUR om så är fallet.

[...]"

Här är det tydligt att det är FPAN som anmäler en anställd som genom oaktsamhet framkallat fara för annan. Undantaget är att C OrgE kan göra det när det är tidskritiskt, sk fara i dröjsmål. Det är alltså inte militärpolis som ska göra det, såsom i fallet med officeren på LedR.


"
2.5 Utredningsverksamhet
En förbandschef motsv. har ansvar för den verksamhet som bedrivs vid organisationsenheten. Olika typer av oönskade händelser inträffar dagligen i verksamheten, av vilka vissa ska utredas. Sådana händelser i organisationen kan bli kända på olika sätt. Det är av vikt att dessa skyndsamt rapporteras och att en samlad bild snarast skapas så att, när det är behövligt, rätt resurser avdelas för undersökning och utredning. Det är ett chefsansvar att sådana händelser utreds. Chefens stöd är auditör eller LEGAD och olika företrädare. Juridiska staben i Högkvarteret kan också bistå chefen. Resultatet av utredningen utgör förbandschefens beslutsunderlag och bedömning huruvida händelsen ska anmälas till FPAN alternativt direkt till åklagare. 
Chef ska alltid informera alternativt rådfråga C JUR i varje enskilt fall om fortsatt handläggning.
Det är viktigt att observera att överbefälhavaren i 32 § Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2011:1) om militärpolisen, har beslutat att en åtalsanmälan mot den som är anställd i myndigheten ska föregås av samråd med chefen för berörd organisationsenhet. Om chefen inte kan nås för ett samråd får en åtalsanmälan dock göras, men bara om det krävs för en åtgärd som är synnerligen brådskande.




3 Hanteringsvägar för Försvarsmaktens militärpolis 
När händelse som kan utgöra brott kommer till militärpolisens kännedom, ska egen högre chef skyndsamt orienteras. Initialt ska denna orientering minst innehålla:
  • Vad har hänt?
  • Vilken misstankegrad föreligger?
  • Vidtagna åtgärder, t ex med anledning av fara i dröjsmål och enligt skyndsamhetsprincipen.

Snarast därefter ska militärpolisförman lämna orientering till FM MPC (för vidare orientering till C JUR). Denna orientering ska minst innehålla:
  • Vad har hänt?
  • Vilken misstankegrad föreligger?
[...]"

Militärpolis ska alltså inte självsvåldigt anmäla kollegor som exempelvis har skjutit vådaskott. Helt tydligt har inte militärpolisen i fallet på LedR följt direktiven. Det är därför mycket bra att Försvarsmaktens Militärpolischef på detta sätt går ut med instruktioner. MP-företrädare vid organisationsenhet ska kvittera innehållet i skrivelsen. Det är en tydlig markering om att detta tas på allvar.
Nu är det bara för militärpoliser att anamma direktiven så att verksamhetssäkerhetsarbetet kan fortgå.


/C

Ref: LG 2012-11-30 10 793:42445

Förolämpad av NOR

Följande står att läsa på F-book idag. I går tilldelades jag utmärkelsen NOR för lång och trogen tjänst (30 år i statlig tjänst). Jag har tidigare fått besked om att detta kommer att ske i år. Därför ringde jag ansvarig på HKV för en vecka sedan och frågade när utdelningen skulle ske. Till svar fick jag. -Vi har köpt en klocka till dig, du kan komma och hämta den när du vill. Jag sa då lite förbluffad/besviken att jag inte har någon inpassering till HKV (mitt hemmaförband) och fick då beskedet att - Då får du hämta den i receptionen. Så jag åkte dit igår och fick, i entrén, denna klocka av en dam som sa - Ja grattis då. Om någon tror att Försvarsmakten är bra på traditioner och ceremonier - glöm det. Sämst är HKV. Det har i dag blivit en osynkroniserad organisation som är skrämmande dålig på att ta hand om sin personal. Känslan jag hade när jag åkte hem från denna s k NOR-utdelning igår var att jag var förbannad. Det strul och den attityd jag bemötts av från HKV och HRC hela denna höst är anmärkningsvärd. Tack och lov ska jag börja på LSS i Uppsala efter nyår. Det ska bli riktigt skönt att lämna den inkompetenta organisation HKV utgör. Hoppas någon av mina vänner som har något slags inflytande på HKV läser detta. Hejdå Humorkuben - hoppas vi aldrig ses igen. Är det så här vi vill ha det?

Syrien – nära kokpunkten


Det brutala kriget i Syrien fortsätter. Det torde nu ha skördat mer än 50000 dödsoffer, eftersom regimens förluster inte är inräknade i de tal vi konfronteras med dagligen. Vi kan också anta att antalet skadade är minst det femdubbla och vi har uppgifter om att cirka 500000 har flytt landet. Till detta kommer ytterligare kring 1,5 miljoner internflyktingar.

Sedan det senaste inlägget om C-vapen har en hel del hänt. USA har mycket riktigt fört upp Jabhat al-Nusra som en global terroristorganisation med band till/en filial till Al Qaida i Irak. Detta sker samtidigt som landet samtidigt erkänt den nya Nationella Räddningsfronten som det syriska folkets legitima företrädare. På så sätt har den amerikanska administrationen blivit tydligare om vem som är vad. I USA pågår en diskussion om kriget blivit förvärrat av att landet inte aktivt blandat sig i konflikten eller om en alltför tidig inblandning hade resulterat i ännu fler jihadister.

Det är uppenbart att det pågår diskussioner mellan Ryssland och USA om Syrien, både öppet och bakom stängda dörrar. För första gången har nu Ryssland officiellt via sin vice utrikesminister Michail Bogdanov tagit upp temat att Assad börjar förlora kontroll och att det inte går att utesluta att hans motståndare vinner. I iransk media, kontrollerad av Revolutionsgardet, har det samtidigt förekommit uppgifter om att Ryssland har levererat så kallade Iskander, ett ballistiskt robotsystem med god prestanda, till Syrien som svar på besluten av NATO-länderna USA, Tyskland och Nederländerna att skicka totalt sex luftvärnsbatterier av typen Patriot till Turkiet. Det är inte troligt att Ryssland levererat så kvalificerade system med tanke på den uppenbara risken att någon annan kan ta över dem.

En annan intressant utveckling är det faktum att Syrien utfärdat arresteringsorder mot förre libanesiske premiärministern Saad Hariri och ett par personer för finansiering av terrorism. En begäran om en internationell arresteringsorder har skickats till Interpol, som nu behandlar denna i sin interna byråkrati. Saad Hariri svarade i sin tur med att kalla Bashar al-Assad för "ett monster". Detta sker samtidigt som situationen blir allt mer explosiv i norra Libanon kring hamnstaden Tripoli, där miliser lojala med respektive sida i Syrien har utkämpat flera skärmytslingar den senaste veckan.

Mycket uppmärksammat det senaste dygnet har också uppgifterna om att den syriska regimen avfyrat SCUD-robotar blivit. Såväl amerikanska som NATO-källor har anonymt angett detta. Det är än så länge svårt att bekräfta dessa uppgifter. Det syriska utrikesdepartementet förnekar att så är fallet och menar att uppgifterna är konstruerade för att försvaga Syriens ställning i det internationella samfundet.

Lika uppmärksammade har uppgifterna om en massaker på alawiter i Aqrab blivit. Upp emot 125 människor ska blivit mördade enligt dessa uppgifter. En del bedömare menar att detta är den första striden inom den alawitiska grupperingen i landet. En allmän bild tycks vara att det är den regimtrogna milisen Shabiha som skulle gjort sig skyldig till detta. Här är det återigen svårt att veta vad som är sant. På sina håll i Syrien har denna milis blivit förskjuten av regimen på grund av sitt uppträdande, och det finns uppgifter om att dessa band istället gått med på rebellsidan under koncept som vi sett alltför många gånger förr: Det spelar ingen roll vilken sida vi slåss på, bara vi får känna makt.


Vart leder allt detta oss? Närmare ett crescendo antagligen. Frågan är bara i vilken form. Det kan vara värt att minnas president Assads kusin Rami Makhlouf som efter ett par månader in i konflikten hotade att situationen skulle kunna leda till krig i Mellanöstern om regimen blir alltför pressad. Ett citat var:

“If there is no stability here, there’s no way there will be stability in Israel"

De tunga/farliga vapensystemen som regimen förfogar över är kanske det som kan bli den utlösande faktorn. Syrien kan välja att föra över sådana till Hizbollah, vilket innebär ett israeliskt ingripande. Landet kan också välja att anfalla Israel med robotar i en sista desperat manöver som jag berörde i det allra första inlägget om Syrien. Här är det viktigt att komma ihåg att aktörers beslut tas på andra sätt och med andra värderingar än våra. 

En tredje intressant aspekt är ett militärt ingripande från omvärlden. De kan ske överraskande i defensivt syfte som den ryska operationen i Kosovo 1999. Den skulle i denna situation kunna innebära att omgivningen bestämmer sig för att exempelvis säkra de syriska C-stridsmedlen. En sådan operation skulle dessutom kunna ske tillsammans eller i varje fall parallellt med ryska och amerikanska förband. Då skulle det på syrisk mark kunna finnas regimtrogna enheter, jihadister, mindre radikala rebeller, ryska förband jämte västliga förband liksom enheter från exempelvis Qatar, Jordanien och Turkiet samt också Hizbollahgrupper och iranska Qudssoldater.

Jag bedömer fortfarande att vi får se en ytterligare "libanisering" av konflikten. Snart väntar stora strider kring Aleppo och Damaskus. Om regimen fortfarande då kan driva utvecklingen i någon mån, så är en eskalering av konflikten i riktning Libanon den troligaste händelseutvecklingen. Om det också kompletteras med överföring av tyngre robotsystem till Hizbollah med åtföljande ingripande från Israel, så har vi det farligaste scenariot.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
Blogg listad på Bloggtoppen.se

Det ensamma och fulla ansvaret

Peter Neppelberg anser det viktigast att göra rätt. Wiseman börjar nu undra om vi inte gjort fel. Jag vet ärligt talat inte, men detta är vad jag sade i debatten...


Herr talman! Jag är den första att skriva under på att det behövs ett lyft av den svenska luftförsvarsförmågan. Detta kan naturligtvis åstadkommas på många olika sätt. Ett sätt som jag gärna hade sett varit fallet är att det beslut som vi i dag ska fatta hade föregåtts av en bred offentlig utredning om det framtida svenska luftförsvaret.

En sådan utredning hade haft förutsättningarna att identifiera de brister, de svaga länkar, som finns i delsystem och delfunktioner i det som sammantaget utgör det svenska luftförsvaret. Om vi hade engagerat oss för en sådan utredning hade vi snabbt sett att det behövs ett lyft i beväpningen i det svenska flygvapnet. Det är ett faktum att det svenska flygvapnet i dag förfogar över fler flygplan än vad det förfogar över radarjaktrobotar.

Det är också en sanning att vi inte längre har förmågan att med markrobotar bekämpa mål på marken. Medan grannländer rustar sig med mycket tunga verkansdelar i sådana robotar går Sverige mot friglidande med begränsad verkan.

Det är också uppenbart att vi hade behövt ett lyft av vår förmåga att stridsleda de flygplan som ingår i flygvapnet. Förmågan att säkert och hemligt från marken leda dessa i luften är ännu långt ifrån återställd. Det är också uppenbart för den som är intresserad av historiska perspektiv att vi behöver ett lyft vad gäller flygtidsuttaget. Flygtidsuttaget låter tekniskt och tråkigt, men det finns ingen enskild faktor som bättre beskriver den kompetens som våra flygförare har vid varje givet tillfälle.

En luftförsvarsutredning hade naturligtvis också kunnat avslöja andra svagheter. Låt mig parentetiskt nämna det markbaserade luftförsvaret, som utgör ett utomordentligt viktigt skydd för flygplan på marken. Låt mig också nämna det så kallade krigsbassystemet, som numera bara är en spillra av sitt forna jag.

Det är viktigt att ständigt komma ihåg att det yttersta målet med luftförsvarsverksamhet är att ge verkan i ett fientligt mål. Vi måste också förstå att den ambitionen hotas av brister i delsystem, beväpning, flygtrim, underhåll, skydd, infrastruktur. Kedjan, herr talman, är aldrig starkare än dess svagaste länk. Därför, herr talman, hade jag personligen gärna sett att en luftförsvarsutredning hade föregått den debatt som i dag sker.

Visst är det dock så att även plattformar, det vill säger flygplan, behöver lyfta sin förmåga från tid till annan. Även detta, kan man konstatera, kan göras på olika sätt. Det kan göras successivt, med mellanliggande utvärderingar och med beaktande av den tekniska utveckling som hela tiden pågår. Det kan också, herr talman, göras i ett enda svep med siktet ställt 30 år in i framtiden. Då ska man dock vara medveten om de ekonomiska, tekniska och strategiska risker sådana beslut kan innebära.

Beredningen har inte varit så omfattande som man kunde önska, och det finns två frågor jag tycker behöver belysas i den debatt som återstår.

Den ena gäller de länder till vilka Sverige har exporterat den så kallade C/D-versionen i dag. Det är mer än en handfull. Senast i veckan kunde vi läsa att Tjeckien nu förhandlar med den svenska staten om en fortsatt leasing av sina 14 flygplan till ett fast pris mellan 2014 och 2024. Vi vet att Sydafrika har gjort en ny investering som de menar ska vara under väsentligt längre tid än Sverige har för avsikt att flyga C/D-maskinerna.

Min fråga är: Om det är så att vi ska tillhandahålla och vidmakthålla C/D för våra exportländer, vem kommer att få bära kostnaden för detta efter 2024 då C/D-versionen enligt planerna ska försvinna ur den svenska flygtidsproduktionen? Jag misstänker, herr talman, att svaret på frågan kan vara Försvarsmakten. I så fall behöver naturligtvis detta också lyftas i diskussionerna.

Den andra frågan jag har och som jag menar måste belysas handlar om optionen avbeställning. För det fall där Schweiz inte fullföljer en anskaffning av E-versionen före 2014 har svenska staten en möjlighet att avbeställa flygplanen. Det är bra att det är på det sättet, men å andra sidan vet vi att vi har en pressad leveransplan. Redan 2017 ska det börja hända saker här.

Frågan är då: Hur vårdar man och vidmakthåller man optionen om avbeställning om vi samtidigt tvingas att tidigt ta på oss stora utvecklingskostnader? Även denna fråga borde bättre belysas i debatten.

Den svenska regeringen har i sin vishet sagt att de marina stridskrafterna och flygstridskrafterna i första hand ska verka i vårt närområde. Jag tycker att detta är ett klokt uttalande. Det är med dessa stridskrafter, med fjärrstridskrafterna, vi har möjlighet att på ett mycket tidigt stadium möta en fiende på väg mot vårt land. Vi har också med dessa stridskrafter förutsättningar att göra det i ett läge som är synnerligen ogynnsamt för en fiende, nämligen på eller under ytan eller genom lufthavet.

Samtidigt är de flesta av oss medvetna om att förmågelyft tar tid. Låt mig bara kort nämna två exempel: kustkorvetter och helikoptrar. Här finns materielprojekt som på grund av olika svårigheter har förlängts långt fler år än vad som är rimligt. Följden har blivit att våra förmågor på dessa områden har sjunkit under det att generationsväxlingarna skett.

Flera talare har varit inne på frågan om rysk upprustning. Den är ett faktum. Ryssland går nu från att satsa ca 3 procent av BNP på sina stridskrafter till att satsa närmare 4 procent de kommande åren. När det gäller den politiska utvecklingen delar jag i och för sig Peter Rådbergs uppfattning; det finns ingenting som tyder på att Ryssland med sina resurser skulle hota Sverige i dag. Jag kan dock samtidigt konstatera att såvitt angår demokratisk utveckling går den för närvarande i helt fel riktning.

Det faktum att stormakter i vår närhet rustar, tillsammans med en oklar politisk utveckling, utgör ett risktagande. För dessa risker måste Sverige naturligtvis ta höjd. Det ger sammantaget en större osäkerhet om den säkerhetspolitiska framtiden, och de förmågenedgångar som ofta är förenade med generationsskiften gör att det beslut som fattas i dag inte kan betecknas som annat än djärvt.

De kommande åren tror jag att man behöver uppställa ett antal tydliga krav för generationsväxlingen eller övergången till ny teknik. Det första kravet är naturligtvis att betalda, fungerande C/D-flygplan inte avvecklas förrän de nya E-flygplanen är på plats, är operativa och har fått sina vapen integrerade. Men jag kan till detta gärna också lägga att det i det förslag regeringen nu har riktat till riksdagen inte finns några förslag på att avveckla C/D-versionen i det svenska flygvapnet.

Om vi får en försämrad omvärldssituation, herr talman, är det min förhoppning att vi ska behålla så många C/D-flygplan vi över huvud taget kan. Dessa plattformar blev operativa fullt ut i det svenska flygvapnet 2004, och de har som någon tidigare påpekade många goda år kvar. De representerar också viktiga säkerhetsresurser för Sverige.

Kanske allra viktigast är ändå frågan om flygtidsuttaget. Historiskt har det sjunkit, herr talman, sedan jag trädde in i denna kammare 2002. Det är mycket problematiskt, för det finns ingen enskild faktor som berättar så mycket om vår luftförsvarsfråga som just en flygtimme. När en flygtimme noteras i protokollet vet vi nämligen att klargöringen har övats, att underhållet fungerar och att stridsledningen har varit i gång. Vi vet att våra flygförare har höjt sin personliga kompetens. Därför, herr talman, är det hit vi behöver rikta vår uppmärksamhet under de kommande tio år då generationsväxlingen pågår.

Herr talman! Flera tidigare talare har varit inne på att det beslut vi i dag fattar är stort, långsiktigt och djupt allvarligt. Jag har ingen avvikande uppfattning. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att säga att detta är det största beslut denna generation försvarspolitiker är med och fattar. Den som påstår att detta är ett lätt beslut tror jag inte riktigt håller sig till sanningen.

Mot bakgrund härav är det dock viktigt att slå fast att alla de som nu deltar i detta beslut – vår regering och samtliga de partier i denna kammare som i dag eller möjligen vid nästa voteringstillfälle ställer sig bakom förmågelyftet – är de som ensamt och fullt har det politiska ansvaret för luftförsvarsförmågan fram till 2040-talet. I denna krets av ansvariga personer ingår givetvis också jag. Det vill jag gärna framhålla.

Varför säger jag då detta? Jo, jag säger detta därför att en resa nu avslutas och en annan resa påbörjas. Den ska pågå i 30 år, och det är under dessa 30 år vi alla har ett ansvar för att nu vårda detta beslut. Vi ska se till att vi får ett system av system som är i balans och se till att vi uppnår det som är det yttersta ändamålet med våra flygstridskrafter – en krigsduglig, beprövad bekämpningsförmåga.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag på samtliga av betänkandets punkter utom punkterna 3, 7 och 8.

 
Allan Widman

Super-JAS – Häpnadsväckande hantering

Av Hans Lindblad, fd försvarspolitiker och riksdagsledamot (Fp)


Karin Enströms snabba beslut om JAS 39E/F förvånar mig. Det skulle aldrig ha gått på min tid. Så täta versionsbyten gör väl inget annat land. Kostnaderna kommer åtminstone tio år för tidigt. Att tillskjuta pengar 2013-14 verkar konstigt, man bör väl vänta med att låsa tekniken för att få modernare om några år, och då behövs väl inte pengar de närmaste åren, såvida det inte är Schweiz som styr.

Det finns flera exempel på att materielobjekt fördyras, och i fallet Super-JAS har svenska staten tagit på sig att betala eventuella fördyringar av de plan som Schweiz kan komma att köpa. Det kan bli en rejäl extra kostnad. Normalt kan försvaret vara tuff mot leverantörer som inte levererar till utlovat pris, men erfarenheten visar att Saab i efterhand får staten att betala mer än avsett (vilket inte utländska kunder går med på), helt enkelt för att Wallenbergarna har sådana kontakter in i politiken, åtminstone när det är s-regeringar.

JAS utlovades till ”fast pris”. En flygindustri hade inte kunnat lova det, för den hotar sedan att gå i konkurs. Trovärdigheten låg i att koncernerna Saab (som då också inkluderade Scania), Volvo och Ericsson, och var för sig hade de senare större förluster på andra projekt, men fördyringarna av JAS lastades trots löften i motsatt riktning över på skattebetalarna. I nuläget andas ingen om att JAS E/F sannolikt har stor risk att fördyras. (Jämför Visbykorvetter, F-35, transportplanen C-17 och Airbus A-400 för att inte tala om tolv år försenade helikoptrar till Sverige eller datasystem till försvaret.)

Jag var aldrig under mina år i försvarspolitiken med om att ett stort projekt klubbades igenom bara på några månader, så som nu skett. På min tid skulle projektet ha prövats i åtminstone en försvarsutredning. Nu gavs ju nästan ingen tid alls för den politiska nivån, inklusive partierna och deras medlemmar att granska frågan. Extra allvarligt eftersom det mesta är hemligstämplats.

Jag har väldigt svårt att tro att det blir som ÖB och industrin sagt, att det blir "ombyggnad" till E/F. Något sådant har aldrig gjorts i något land. Det har talats om (men ytterst diffust) att 25 procent av skalet ska återanvändas, men i så fall är ju dessa delar äldre än planet i övrigt och drabbas tidigare av utmattningsproblem. Det sannolika är att det byggs nya skrov, och ordet ”ombyggnad” verkar enbart tillkommet för att vilseleda riksdagen och skattebetalarna.

Skaffar man t ex 50 E/F och skrotar C/D så halveras antal plan. Taktiskt ska man väl söka undvika duell med fientlig jakt, det vi ska skjuta ned är i första hand attack- och transportplan, och där blir det väl en försämring om antalet egna plan halveras.

Vad som borde ha gjorts var att ange den totala summan för en ny JAS. Ett antal tiotal miljarder. Men ger projektet ett effekttillskott motsvarande detta om vi visserligen får mer kapabla plan men i mindre antal. Risken är väl att effektökningen blir liten eller ingen alls.

Men antag att kostnaden blir 90 miljarder. Då bör effekttillskottet jämföras med varje annat effekttillskott för samma pengar. T ex en mix med:a.) luftvärn för fartyg/Gotland/några flygbaser/mekaniserade förband. b.) fler jaktrobotar. c.) säkerställande av ubåtssystem. d.) transportflyg. e.) materielförstärkningar för markstridsförband.

Nu är risken uppbar att stora belopp läggs i nya JAS men med ringa nettotillskott av försvarseffekt, medan i stället ett antal objekt med sammanlagt större effekttillskott riskerar att utgå eller reduceras. Jag är inte emot en ny JAS, men eventuellt beslut skulle enligt min mening inte ha fattats förrän omkring 2020, och då hade åtskilliga års materielanslag dessförinnan helt kunnat avdelas för andra objekt.

Det är osannolikt att ett så konstigt beslut kunnat jäktas igenom i riksdagen om inte en tidigare Metallordförande blivit S-ledare. Karin Enström har drivit igenom ett beslut, men hur många gånger har hon talat i frågan eller svarat på frågor. 

Beslutet om Super-JAS är häpnadsväckande genom att gå så fort och med det mesta hemligstämplat. På min tid var det trögt genom att få beslut togs mellan de femåriga försvarsbesluten. Men nu kan hur förhastade beslut som helst tas. ÖB borde inte ha spelat med när industrin och departementet tryckte på.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
Blogg listad på Bloggtoppen.se