Försvarsbloggare

I tidigare inlägg har jag skrivit om vikten och effekten av att kunna ta striden in på djupet med jägarförband. I följande inlägg kommer utmaningar med ”striden” på det digitala djupet att problematiseras. Striden på det digitala djupet har många likheter med klassisk jägarstrid som genom att verka mot kritiska sårbarheter hos motståndaren söker påverka hela dennes system. Jägarstridens förmåga och bidrag till tröskeleffekt går att kommunicera på ett tydligt sätt. Utmaningen att kommunicera förmåga och därigenom skapa tröskeleffekt genom avskräckning med förmågor som inte syns är svårare.

Samhällets digitalisering i kombination med utvecklingen av den pågående “kontaktlösa” krigföringen har medfört ett flertal hot. Försvarsmaktens militärstrategiska doktrin beskriver att cyberrymden strategiskt innebär ett globalt och gränslöst utrymme att på̊ distans kunna genomföra attacker, underrättelsetjänst, påverkan, opinionsbildning och propaganda över. Samtida exempel på att söka nå (politiska) målsättningar genom cyberdomänen är attacken mot Estland 2007 och Stuxnet-viruset 2010.

Traditionellt innebär avskräckning att försöka förhindra en aktörs intentioner att göra något. Generellt handlar det om två mekanismer: ett trovärdigt hot om bestraffning och att kostnaden upplevs större än vinsten. Förmågan hos ett militärt förband eller enskilt vapensystem kan demonstreras, men hur kan ett icke synligt maktmedel trovärdigt avskräcka? Kopplingen till den pågående pandemin och utmaningarna med att säkerställa social distansering är tydlig.

Det finns främst två konkreta utmaningar med att använda cyberavskräckning för att skapa tröskeleffekt; härledning och tillskrivning av ansvar samt trovärdighet. Den största utmaningen är att med säkerhet veta vem och/eller vilka (ensam hacker, icke-statlig grupp och statlig aktör, enskilt eller tillsammans) som utgör ett hot eller varifrån ett angrepp härstammar, då internets konstruktion medför goda möjligheter att dölja egna och/eller lägga ut vilseledande falska spår. Detta leder oss in på nästa utmaning, vilken är den/de aktören (-erna) som Sverige trovärdigt och tydligt ska sända en avskräckande signal till eller genom ett offensivt agerande påverka rätt mottagare, som denne även uppfattar på det vis som avsetts. Ett felaktigt agerande, genom ett utpekande av och/eller offensivt agerande mot en felaktig aktör, kan skapa oönskade friktioner och konflikter. Till detta kommer även etiska och juridiska utmaningar då dagens globala och sammankopplade nätverk innebär att allt är uppkopplat. Var går egentligen gränsen för cyber?

Cyberavskräckning är med andra ord en kombination av teknik och psykologi. Frågeställningen om vem eller vad det är som ska avskräckas lägger förutsättningarna för när, var och hur det ska ske. Hur detta ska genomföras i praktiken är lättare sagt än gjort då hotaktörerna består av allt från statsaktörer, organisationer till enskilda individer, alla med olika uppsåt. Där uppfattningen avseende en svensk reaktion kan skilja mellan dessa olika aktörer varvid en sammanhängande kommunikation, i både ord och handling både i och utanför cyberdomänen understödd av faktiskt förmåga, måste skräddarsys på ett sätt så att budskapet når och uppfattas av mottagaren på avsett sätt. Med andra ord är detta ett verktyg av många som måste samordnas med övriga inom ramen för gemensamma operationer och en sammanhållen strategi för att vara effektiv.

Författaren är major och genomför det högre officersprogrammet vid Försvarshögskolan.

Det finns tillfällen då eftertankens kranka blekhet drabbar var och en av oss. Ett sådant tillfälle verkar Ola Palmqvist ha identifierat avseende hur vi nyttjar våra markstridskrafter. Det är mycket starkt av Palmqvist att komma till denna insikt och dessutom våga kommunicera den i organisationen. Den inbyggda konservatismen i Försvarsmakten i allmänhet och i Armén i synnerhet gör det svårt att skapa acceptans för nya tankar och förändring. Eller som Sir Basil Liddell Hart uttryckte;

”There are over two thousand years of experience to tell us that the only thing harder than getting a new idea into the military mind is to get an old out” ^[1]

Palmqvists tankar sätter fingret på ett förhållande som inte tidigare varit formulerat men som upplevts som en otydlighet i utbildning i och genomförande av, främst, marktaktik. Detta kan tolkas som både en effekt av och en bidragande orsak till en doktrinär vilsenhet som bottnar i att vi generellt säger en sak men praktiserar en annan. Något som också tyder på en dålig insikt i vår egen militära kultur, d v s vilka är vi? Var kommer vi ifrån? Och hur jobbar vi?

Nära sammanlänkat med uppdragstaktiken är manöverkrigföring. Uppdragstaktiken kan sägas utgöra en del av och utgör samtidigt förutsättning för tillämpningen av manöverkrigföring. Problem i tillämpningen av uppdragstaktik skapar därmed också problem i tillämpningen av manöverkrigföring, oavsett om man med detta avser manöverkrigföring som filosofi eller ledningsmetod.

Detta inlägg problematiserar över begreppet manöverkrigföring i linje med de utmaningar som Palmqvist målar upp avseende uppdragstaktik. Eftersom manöverkrigföring inte enbart omfattar markstridskrafterna utan även är en del av den operativa doktrinen så drabbar den bristande förmågan att använda uppdragstaktik och manöverkrigföring inte enbart Armén utan även planering och genomförande av operationer med andra stridskrafter.

Vad är manöverkrigföring?

AR Taktik från 2016 anger att; ”Manöverkrigföring – det väpnade genomförandet av manövertänkande – är ett koncept som gör det möjligt för en underlägsen styrka att besegra en överlägsen styrka.” ^[2] Som komplement till detta finns även en teoretisk grund till begreppet som beskrivs nedan.

Utnötning – Manöver

Manöverkrigföring som koncept eller filosofi kan dels användas som ett polariserat motsatsförhållande till utnötningskrigföring och dels som tankemodell för att med numerärt underlägsna resurser ändå ha möjlighet att segra genom ett mer kreativt användande av resurserna i tid och rum.^[3]

Som utnötningskrig ska inte enbart det krig som bedrevs på västfronten under det första världskriget betraktas, utan även i många av de krig som utkämpats tills den parten med mest resurser har segrat. Ofta har kriget inte påbörjats förrän en avsevärd numerär överlägsenhet har säkerställts vilket, enligt jämförande beräkningar, ska säkerställa segern.^[4]

Den part med mindre numerär är dock inte på förhand dömd till undergång, något som tex Vietnamkriget eller andra Sino-japanska kriget är exempel på. I båda dessa fall nyttjade försvararen manöverkrigföring, okonventionella metoder och en decentraliserad ledning på ett skickligt sätt. Försvararen nyttjade anfallarens svagheter emot denne och utvecklade sina egna styrkor och förutsättningar, t ex genom att nyttja angriparens förlustkänslighet och därmed opinionen för kriget, eller att uppträda där fienden inte finns för att denne ska behöva avdela resurser och därmed blotta sig på andra ställen som därefter kan nyttjas.^[5]

Avvägningen mellan utnötning och möjligheten till stor momentan framgång är det som skiljer en linjär krigföring från manöverkrigföring. En innebörd av manöverkrigföring är att man genom ett kreativt och dynamiskt nyttjande av egna resurser kan uppnå oproportionerligt stor framgång mot en motståndare om operationen lyckas men förlora allt om den misslyckas. Manöverkrigföring har alltså ett betydligt större inslag av risk, chans och osäkerhet men också en möjlighet att segra snabbt och avgörande med begränsade resurser. Ett utnötande krig med överlägsna resurser är förvisso en säkrare väg till framgång om man besitter resurser, men i avsaknad av dessa måste risker tas för att inte med säkerhet nötas ned och förlora.^[6]

Centralisering – Decentralisering

En viktig faktor för att manöverkrigföringen ska fungera är ett decentraliserat beslutsfattande genom uppdragstaktik.^[7] Manöverkrigföring bygger också på att skapa, hitta och utnyttja luckor hos motståndaren som egna styrkor snabbt ska kunna utnyttja innan dessa försvinner.^[8] Det är genom dessa luckor som det snabba avgörandet (eller det snabba nederlaget) kan nås. Om vi ska kunna nyttja dessa luckor måste beslutsmandat finnas på så låg nivå som möjligt. Detta bygger på att det finns ett förtroende mellan chefer på olika nivåer.^[9] Förtroendet bygger i sig på en gedigen utbildning för att dels kunna identifiera tillfällena men också veta hur dessa ska utnyttjas och framförallt hur detta stödjer, inte bara egen taktisk nivås strid men även två nivåer upp, således den operativa och strategiska planen. För att en kompanichef eller fartygschef ska kunna ”handla i chefens anda”, identifiera en lucka som gynnar den operativa planen, ha kompetens att utnyttja denna och våga göra detta kräver både en gedigen utbildning, stor integritet och ett utvecklat dynamiskt förhållningssätt.

Officerens intellektuella förmåga att greppa alla dessa delar är avgörande. Att bemästra manöverkrigföring handlar inte bara om att behärska ”klocka och linjal” eller tiden, truppen och terrängen utan att göra innebörden av dessa begrepp irrelevanta för en motståndare genom att skapa en så pass komplex situation för denne att tidigare erfarenheter och intuition blir inaktuella. Samtidigt ska officeren ha en intellektuell flexibilitet för att snabbt kunna återta ett initiativ om man själv blir utsatt för en situation där man tvingas reagera.^[10]

Kulmination

Mycket kring manöverkrigföring kretsar kring kulminationspunkten. Detta är den punkt eller tillfälle då den ena sidans kraft för att kunna vinna rinner ut eller övergår till den andra sidan. Normalt anses att det är genom anfall som avgörande nås. Det är nog så riktigt men den som anfaller förbrukar också sina resurser, ofta snabbare än den försvarande sidan. Om försvararen kan hushålla med sina resurser och därigenom få anfallaren att förbruka sina i en hög takt skapar detta ett tillfälle för motanfall när anfallaren har blivit svag.^[11] Detta är ett sätt att skapa luckor och tillfällen. Väntan på tillfället kan däremot för officeren innebära ett något ointuitivt handlande, nämligen att backa mer än vad som normalt känns bra eller till och med att inte agera alls för att skapa det fördelaktiga läget och få motståndaren att överlista sig själv.^[12] Just det elastiska försvaret kan upplevas som problematiskt, särskilt om högre chef har tilldelat ett operationsområde med snäva gränser och detaljstyrda uppgifter.

Stridsledning – Planering

För att kunna uppnå effekt i striden och skapa de förutsättningar som behövs för att underställda ska kunna ta initiativ och nyttja tillfällena krävs också enkelhet i planering och genomförande. Den militära chefens uppgift blir därför att skapa så goda förutsättningar som möjligt och så stort utfallsrum som möjligt för sina underställda att lösa striden. Förutsättningarna är ofta avhängigt samordning av funktioner och utfallsrummet av ett minimum av detaljer.^[13] Detta kräver ett övergripande syfte med striden och en enkel order för att igångsätta striden. Verksamheten framåt ska därefter bygga på stridsledning för att chefen ska kunna understödja förband som identifierar möjligheterna under stridens gång.

En avgörande skillnad mellan den tyska manöverskolan och den fransk/amerikanska mer reduktionistiska skolan är hur man konceptuellt betraktar militära problem. Ett verktyg för att kategorisera problem är ”Cynefin-Framework” som bl a skapar förståelseutveckling (sense-making) som grund för beslutsfattande. Modellen bryter invanda tankemönster och förändrar betraktelsen på ett svårbehandlat problem . Cynefin klassificerar problem i enkla, komplicerade, komplexa och kaotiska. Den amerikanska skolan betraktar militära problem som komplicerade och menar med det att det alltid finns en orsak och verkan i den militära verksamheten som går att analysera fram. Om analysen bara är tillräckligt noggrann går det att förutse motståndarens åtgärder och därmed vidta rätt motåtgärder. Natos planeringsmetod COPD (Comprehensive Operational Planning Directive) och den svenska motsvarigheten SPL (Svensk Planerings- och Ledningsmetod) använder denna logik för att analysera militära problem. Den tyska skolan betraktar snarare militära problem som komplexa och därmed inte förutsägbara. Istället tillämpar man ett närmast experimentellt förhållningssätt där egna åtgärder leder till nya möjligheter som utnyttjas genom stridsledning. Kreativitet och intuition är därmed viktigare än analys. Detta ger också den flexibilitet som är nödvändig för att snabbt återta initiativet om detta gått förlorat i och med motståndarens åtgärder.

Manöverkrigföring innebär bland annat att äga förmåga till och tillåtas att tänka samt agera utanför ramen. I manöverkrigarens vokabulär finns inte ”det där går inte för så har vi inte gjort tidigare” om denne ska vara framgångsrik. Motfrågan bör i så fall vara ”varför inte?”

Varför är manöverkrigföring bra?

Med de begränsade militära resurser som Sverige besitter idag kan vi inte ägna oss åt något annat än manöverkrigföring, något som också våra doktriner anger. Är man en stat med stora ekonomiska och personella resurser relativt sin motståndare använder man gärna dessa stora resurser för att minimera risker och nöta ned motståndaren. Manöverkrigföring är därför inte nödvändigt, önskvärt eller lämpligt för vissa stater varför mindre stater, som t ex Sverige inte okritiskt kan importera koncept från större stater, som t ex USA och förvänta sig att dessa ska fungera på motsvarande sätt här. Den strategiska kulturen formar hur stater kan använda militär makt och med Sveriges begränsade resurser har vi inte möjlighet att nöta ned en motståndare och därför måste vi använda manöverkrigföring istället.^[19] Med detta sagt bör vi också ha en manöverkrigföring som är anpassad för svenska förhållanden och inte kopiera den klassiska tyska skolan rakt av.

En förutsättning för att kunna tillämpa manöverkrigföring är bra officersutbildning. Officeren måste kunna tänka kritiskt, analysera situationer, dra relevanta slutsatser och våga ifrågasätta och gå emot högre chefs order vid behov.^[20] Detta innebär inte att anarki råder utan detta ställer samtidigt krav på högre chef att ställa relevanta uppgifter men också hantera snabba förändringar. Officersutbildningen ska inte gå ut på att försöka organisera eller minimera kaos utan snarare att lära sig nyttja kaoset till sin fördel och kanalisera detta för att påverka motståndaren. Om vi trivs i och kan hantera kaos kan vi även försätta motståndaren i ett tillstånd av kaos. Lägger vi istället tid på att försöka organisera ett ständigt återkommande kaos så kommer vi troligen att förlora. ^[21]

Som beskrivits ovan är förtroende och tillit mellan över- och underordnad en förutsättning för att kunna hantera manöverkrigföring. Tillit är sällan något som kan beordras utan något som odlas fram i relationen mellan chefer och underställda. En god tillit mellan individer underlättas av ett samhällsklimat som präglas av hög tillit i grunden. Sverige har en hög tillit både medborgare emellan och mellan medborgare och myndigheter.^[22] Denna tillit överförs även till Försvarsmakten och lägger grunden till den tillit som behövs för att kunna tillämpa manöverkrigföring och uppdragstaktik.

Vad är problemet med manöverkrigföring?

Om nu manöverkrigföring är ett lämpligt koncept för en stat som Sverige med förhållandevis små militära resurser men vi inte riktigt tillämpar de ambitioner som doktrinerna ger uttryck för, vad är då problemet?

Manöverkrig och Arvet

Även om vi länge hävdat att vi tillämpat manöverkrigföring och uppdragstaktik var detta troligen inte fallet under större delen av det kalla kriget. Även om (land-) krigföringen präglats mycket av offensiv, rörlighet och lokal överlägsenhet har metoderna ändå inte riktigt levt upp till kraven på manöverkrigföring.^[23] Manöverkrigföring bygger inte enbart på fysisk manöver utan minst lika mycket på den mentala manövern.

Försvarsmakten i allmänhet och Armén i synnerhet präglas av ett starkt konservativt synsätt.^[24] Detta är något vi är socialiserade in i och präglar officersrollen. Det gör det också svårt att ändra uppfattningar och beteende vilket är nödvändigt för att kunna se och hantera de nya säkerhetspolitiska hoten och därmed Försvarsmaktens uppgifter och roll.

Mycket av den tid som ägnades åt officersutbildning tidigare var inriktad mot soldatutbildning eller truppförande taktisk chef på pluton till bataljon. I en sammantagen Försvarsmakt vinns dock inte krigen på plutonsnivå utan på högre taktisk, operativ eller strategisk nivå. Bemanningen av dessa högre nivåer tas av nödvändighet ur de lägre taktiska nivåerna, men om utbildningen där enbart fokuserat på lägre taktisk nivå får vi sämre operativa och strategiska officerare, d v s på den nivå där krig faktiskt avgörs.

Manöverkrigföring och interoperabilitet

En av orsakerna till en bristande manöverkrigföring kan antas vara effekterna av de ökade militära samarbetena med omvärlden. Välfungerande samarbeten kräver en integration av metoder och system för att lyckas. I början av 2000-talet skulle Försvarsmakten Natoanpassas så långt som möjligt i syfte att öka interoperabiliteten.^[25] Natos metoder bygger främst på amerikansk strategisk, operativ och taktisk kultur där ett analytiskt förhållningssätt och riskminimering används för att hantera de komplicerade militära problemen. Som nämnts tidigare står detta till del i motsats till kreativitet och tempo. Den amerikanska kulturen bygger på stora militära resurser och mer utnötningskrigföring vilket hämmar tillämpningen av manöverkrigföring.

Det är troligen inte realistiskt att säga att vi ska tillämpa manöverkrigföring fullt ut på bekostnad av den interoperabilitet som vi byggt upp. Däremot bör man analysera alla metoder som importeras i relation till den egna strategiska kulturen för att inte riskera gå vilse mellan doktrin och metod.

Manöverkrig och Metod

Som Ola Palmqvist beskriver är våra planeringsmetoder också en begränsning för vår förmåga att bedriva manöverkrigföring. Detta gäller på såväl taktisk nivå i armén som på operativ nivå. Även om PUT (Planering Under Tidspress) är en betydligt mer flexibel och intuitiv metod än t ex SPL så riskerar båda metoderna att skapa ett handlande där just metoden blir viktigare än den kreativa taktiska eller operativa lösningen. Lösningarna på de flesta militära problemen är osäkra och otydliga varför något objektivt rätt eller fel inte kan sägas finnas på förhand. Om vi antar att vi bör betrakta militära problem som komplexa så kräver detta ett antal försök med mellanliggande stridsledning för att komma fram till rätt lösning. Däremot går det att säga vad som är rätt eller fel i metoden oavsett lösningen på det militära problemet. Det kan då vara lockande att lägga fokus på just metoden eftersom denna är konkret och det är enkelt att utvärdera hur trogen metoden officeren är. Innebörden av detta är att metoden då används som ersättning för den allmänna osäkerheten i bedömningen av det militära problemet och den intellektuella processen fokuseras på att tillämpa metoden rätt snarare än att producera kreativa och flexibla lösningar.

Det finns skäl att se över den taktiska och operativa utbildningen i Försvarsmakten i ljuset av Palmqvists resonemang. Utbildning i taktisk och operativ ledning, oavsett skola, bedrivs oftast som planeringsutbildning där utbildningen ska syfta till ledning men genomförs som en metodutbildning och värderingen av lösningen sker mot dels hur trogen man var mot metoden och dels mot lösningen på det militära problemet. Detta skapar en något förvirrande situation över vad som ska läras och vad som är viktigt. Genomförandedelen av planeringen faller tyvärr ofta bort vilket ytterligare förstärker fokus på planering och metod.

Avslutning

Morgondagens krig ser inte ut som gårdagens och det innebär att vi inte heller kan använda samma koncept och metoder som igår. Vi måste anpassa oss till den verklighet vi befinner oss i och för att kunna göra detta måste vi kritiskt kunna granska oss själva utifrån. Detta är inte helt enkelt men Palmqvist har lyckats och pekar på brister i vår praktik som vi måste ta tag i och förbättra. Detta är nödvändigt för att inte i en väpnad konflikt, nötas ned utan att ens ha försökt att vinna.

Författaren är arméofficer, major och genomför det Högre Officersprogrammet vid FHS.

[1] Stefan Axberg et al., Lärobok i Militärteknik, Vol. 9: Teori Och Metod, ed. Försvarshögskolan (Stockholm, 2013), sid. 7.

[2] Arméreglemente Taktik (Stockholm: Försvarsmakten, 2017), sid. 35.

[3] William S Lind, Handbok i Manöverkrigföring, ed. Arne Baudin and Nils Maurius Rekkedal (Stockholm: Försvarshögskolan, 2006), sid. 14.

[4] Richard W. Harrison, Architect of Soviet Victory in World War II, 2018, sid. 130-138; Anthony Cordesman and Abraham Wagner, The Lessons of Modern War, Vol 4, The Gulf War (Boulder: Westview Press, 1996), sid. 9-11.

[5] Williamsson Murray and Peter Masoor, Hybrid Warfare: Fighting Complex Opponents from the Ancient World to Present (Cambridge: Cambridge University Press, 2012), sid. 241; Mao Tse-Tung, On Guerilla Warfare (Dover Publications Inc, 2005), sid 97-112.

[6] Edward Luttwak, Strategy: The Logic of War and Peace (Cambridge: The Belknapp Press of Harvard University Press, 2001), sid. 113-123.

[7] Peter Thunholm et al., Militära Arbetsmetoder : En Lärobok i Krigsvetenskap, ed. Peter Thunholm, Jerker Widén, and Niklas Wikström (Malmö: Universus Academic Press, 2018), sid. 35ff.

[8] H Liddell Hart, Basil, Strategy: The Indirect Approach (New York: Plume, 1991), sid. 45.

[9] Eitan Shamir, Transforming Command (Stanford: Stanford University Press, 2011)

[10] Meir Finkel, On Flexibility: Recovery from Technological and Doctrinal Surprise on the Battlefield (Stanford: Stanford Security Studies, 2011), sid. 30ff.

[11] Luttwak, Strategy: The Logic of War and Peace, sid. 112ff.

[12] Finkel, On Flexibility: Recovery from Technological and Doctrinal Surprise on the Battlefield, sid. 55-66.

[13] Jim Storr, The Human Face of War (London: Continuum, 2009)

[14] Kurtz C.F., Snowden D.J., ”The new dynamics of strategy: Sense-maiking in a complex and complicated world”, IBM Systems Journal, vol42 no3, 2003

[16] Simon French, ”Cynefin: Uncertainty, Small Worlds and Scenarios,” Journal of the Operational Research Society 66, no. 10 (October 2015): 1635–1645, doi:10.1057/jors.2015.21

[17] Försvarsmakten, ”Svensk Planerings- och Ledningsmetod SPL 2017,” 2017.

[18] Thunholm, (2018), sid. 74.

[19] Fredrik Doeser, ”Finland, Sweden and Operation Unified Protector: The Impact of Strategic Culture,” Comparative Strategy 35, no. 4 (August 2016), sid. 284–297.

[20] Arne Baudin et al., Krigets Traditioner (Stockholm: Försvarshögskolan, 2011), sid. 105f.

[21] Lind, Handbok i Manöverkrigföring, sid. 14-15.

[22] Tillitsbarometern 2017; https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=7439864

[23] Baudin et al., Krigets Traditioner, sid. 338.

[24] Holmberg, Arita och Alvinius, Aida: ”How Pressure for Change Challenge Military Organization Characteristics,” Defence Studies 19, nr. 2 2019, sid. 132.

[25] Se bl a ”Betänkande 2001/02:FÖU2 Försvarsbeslut för 2002–2004,” 2001.

Det finns tillfällen då eftertankens kranka blekhet drabbar var och en av oss. Ett sådant tillfälle verkar Ola Palmqvist ha identifierat avseende hur vi nyttjar våra markstridskrafter. Det är mycket starkt av Palmqvist att komma till denna insikt och dessutom våga kommunicera den i organisationen. Den inbyggda konservatismen i Försvarsmakten i allmänhet och i Armén i synnerhet gör det svårt att skapa acceptans för nya tankar och förändring. Eller som Sir Basil Liddell Hart uttryckte;

”There are over two thousand years of experience to tell us that the only thing harder than getting a new idea into the military mind is to get an old out” ^[1]

Palmqvists tankar sätter fingret på ett förhållande som inte tidigare varit formulerat men som upplevts som en otydlighet i utbildning i och genomförande av, främst, marktaktik. Detta kan tolkas som både en effekt av och en bidragande orsak till en doktrinär vilsenhet som bottnar i att vi generellt säger en sak men praktiserar en annan. Något som också tyder på en dålig insikt i vår egen militära kultur, d v s vilka är vi? Var kommer vi ifrån? Och hur jobbar vi?

Nära sammanlänkat med uppdragstaktiken är manöverkrigföring. Uppdragstaktiken kan sägas utgöra en del av och utgör samtidigt förutsättning för tillämpningen av manöverkrigföring. Problem i tillämpningen av uppdragstaktik skapar därmed också problem i tillämpningen av manöverkrigföring, oavsett om man med detta avser manöverkrigföring som filosofi eller ledningsmetod.

Detta inlägg problematiserar över begreppet manöverkrigföring i linje med de utmaningar som Palmqvist målar upp avseende uppdragstaktik. Eftersom manöverkrigföring inte enbart omfattar markstridskrafterna utan även är en del av den operativa doktrinen så drabbar den bristande förmågan att använda uppdragstaktik och manöverkrigföring inte enbart Armén utan även planering och genomförande av operationer med andra stridskrafter.

Vad är manöverkrigföring?

AR Taktik från 2016 anger att; ”Manöverkrigföring – det väpnade genomförandet av manövertänkande – är ett koncept som gör det möjligt för en underlägsen styrka att besegra en överlägsen styrka.” ^[2] Som komplement till detta finns även en teoretisk grund till begreppet som beskrivs nedan.

Utnötning – Manöver

Manöverkrigföring som koncept eller filosofi kan dels användas som ett polariserat motsatsförhållande till utnötningskrigföring och dels som tankemodell för att med numerärt underlägsna resurser ändå ha möjlighet att segra genom ett mer kreativt användande av resurserna i tid och rum.^[3]

Som utnötningskrig ska inte enbart det krig som bedrevs på västfronten under det första världskriget betraktas, utan även i många av de krig som utkämpats tills den parten med mest resurser har segrat. Ofta har kriget inte påbörjats förrän en avsevärd numerär överlägsenhet har säkerställts vilket, enligt jämförande beräkningar, ska säkerställa segern.^[4]

Den part med mindre numerär är dock inte på förhand dömd till undergång, något som tex Vietnamkriget eller andra Sino-japanska kriget är exempel på. I båda dessa fall nyttjade försvararen manöverkrigföring, okonventionella metoder och en decentraliserad ledning på ett skickligt sätt. Försvararen nyttjade anfallarens svagheter emot denne och utvecklade sina egna styrkor och förutsättningar, t ex genom att nyttja angriparens förlustkänslighet och därmed opinionen för kriget, eller att uppträda där fienden inte finns för att denne ska behöva avdela resurser och därmed blotta sig på andra ställen som därefter kan nyttjas.^[5]

Avvägningen mellan utnötning och möjligheten till stor momentan framgång är det som skiljer en linjär krigföring från manöverkrigföring. En innebörd av manöverkrigföring är att man genom ett kreativt och dynamiskt nyttjande av egna resurser kan uppnå oproportionerligt stor framgång mot en motståndare om operationen lyckas men förlora allt om den misslyckas. Manöverkrigföring har alltså ett betydligt större inslag av risk, chans och osäkerhet men också en möjlighet att segra snabbt och avgörande med begränsade resurser. Ett utnötande krig med överlägsna resurser är förvisso en säkrare väg till framgång om man besitter resurser, men i avsaknad av dessa måste risker tas för att inte med säkerhet nötas ned och förlora.^[6]

Centralisering – Decentralisering

En viktig faktor för att manöverkrigföringen ska fungera är ett decentraliserat beslutsfattande genom uppdragstaktik.^[7] Manöverkrigföring bygger också på att skapa, hitta och utnyttja luckor hos motståndaren som egna styrkor snabbt ska kunna utnyttja innan dessa försvinner.^[8] Det är genom dessa luckor som det snabba avgörandet (eller det snabba nederlaget) kan nås. Om vi ska kunna nyttja dessa luckor måste beslutsmandat finnas på så låg nivå som möjligt. Detta bygger på att det finns ett förtroende mellan chefer på olika nivåer.^[9] Förtroendet bygger i sig på en gedigen utbildning för att dels kunna identifiera tillfällena men också veta hur dessa ska utnyttjas och framförallt hur detta stödjer, inte bara egen taktisk nivås strid men även två nivåer upp, således den operativa och strategiska planen. För att en kompanichef eller fartygschef ska kunna ”handla i chefens anda”, identifiera en lucka som gynnar den operativa planen, ha kompetens att utnyttja denna och våga göra detta kräver både en gedigen utbildning, stor integritet och ett utvecklat dynamiskt förhållningssätt.

Officerens intellektuella förmåga att greppa alla dessa delar är avgörande. Att bemästra manöverkrigföring handlar inte bara om att behärska ”klocka och linjal” eller tiden, truppen och terrängen utan att göra innebörden av dessa begrepp irrelevanta för en motståndare genom att skapa en så pass komplex situation för denne att tidigare erfarenheter och intuition blir inaktuella. Samtidigt ska officeren ha en intellektuell flexibilitet för att snabbt kunna återta ett initiativ om man själv blir utsatt för en situation där man tvingas reagera.^[10]

Kulmination

Mycket kring manöverkrigföring kretsar kring kulminationspunkten. Detta är den punkt eller tillfälle då den ena sidans kraft för att kunna vinna rinner ut eller övergår till den andra sidan. Normalt anses att det är genom anfall som avgörande nås. Det är nog så riktigt men den som anfaller förbrukar också sina resurser, ofta snabbare än den försvarande sidan. Om försvararen kan hushålla med sina resurser och därigenom få anfallaren att förbruka sina i en hög takt skapar detta ett tillfälle för motanfall när anfallaren har blivit svag.^[11] Detta är ett sätt att skapa luckor och tillfällen. Väntan på tillfället kan däremot för officeren innebära ett något ointuitivt handlande, nämligen att backa mer än vad som normalt känns bra eller till och med att inte agera alls för att skapa det fördelaktiga läget och få motståndaren att överlista sig själv.^[12] Just det elastiska försvaret kan upplevas som problematiskt, särskilt om högre chef har tilldelat ett operationsområde med snäva gränser och detaljstyrda uppgifter.

Stridsledning – Planering

För att kunna uppnå effekt i striden och skapa de förutsättningar som behövs för att underställda ska kunna ta initiativ och nyttja tillfällena krävs också enkelhet i planering och genomförande. Den militära chefens uppgift blir därför att skapa så goda förutsättningar som möjligt och så stort utfallsrum som möjligt för sina underställda att lösa striden. Förutsättningarna är ofta avhängigt samordning av funktioner och utfallsrummet av ett minimum av detaljer.^[13] Detta kräver ett övergripande syfte med striden och en enkel order för att igångsätta striden. Verksamheten framåt ska därefter bygga på stridsledning för att chefen ska kunna understödja förband som identifierar möjligheterna under stridens gång.

En avgörande skillnad mellan den tyska manöverskolan och den fransk/amerikanska mer reduktionistiska skolan är hur man konceptuellt betraktar militära problem. Ett verktyg för att kategorisera problem är ”Cynefin-Framework” som bl a skapar förståelseutveckling (sense-making) som grund för beslutsfattande. Modellen bryter invanda tankemönster och förändrar betraktelsen på ett svårbehandlat problem . Cynefin klassificerar problem i enkla, komplicerade, komplexa och kaotiska. Den amerikanska skolan betraktar militära problem som komplicerade och menar med det att det alltid finns en orsak och verkan i den militära verksamheten som går att analysera fram. Om analysen bara är tillräckligt noggrann går det att förutse motståndarens åtgärder och därmed vidta rätt motåtgärder. Natos planeringsmetod COPD (Comprehensive Operational Planning Directive) och den svenska motsvarigheten SPL (Svensk Planerings- och Ledningsmetod) använder denna logik för att analysera militära problem. Den tyska skolan betraktar snarare militära problem som komplexa och därmed inte förutsägbara. Istället tillämpar man ett närmast experimentellt förhållningssätt där egna åtgärder leder till nya möjligheter som utnyttjas genom stridsledning. Kreativitet och intuition är därmed viktigare än analys. Detta ger också den flexibilitet som är nödvändig för att snabbt återta initiativet om detta gått förlorat i och med motståndarens åtgärder.

Manöverkrigföring innebär bland annat att äga förmåga till och tillåtas att tänka samt agera utanför ramen. I manöverkrigarens vokabulär finns inte ”det där går inte för så har vi inte gjort tidigare” om denne ska vara framgångsrik. Motfrågan bör i så fall vara ”varför inte?”

Varför är manöverkrigföring bra?

Med de begränsade militära resurser som Sverige besitter idag kan vi inte ägna oss åt något annat än manöverkrigföring, något som också våra doktriner anger. Är man en stat med stora ekonomiska och personella resurser relativt sin motståndare använder man gärna dessa stora resurser för att minimera risker och nöta ned motståndaren. Manöverkrigföring är därför inte nödvändigt, önskvärt eller lämpligt för vissa stater varför mindre stater, som t ex Sverige inte okritiskt kan importera koncept från större stater, som t ex USA och förvänta sig att dessa ska fungera på motsvarande sätt här. Den strategiska kulturen formar hur stater kan använda militär makt och med Sveriges begränsade resurser har vi inte möjlighet att nöta ned en motståndare och därför måste vi använda manöverkrigföring istället.^[19] Med detta sagt bör vi också ha en manöverkrigföring som är anpassad för svenska förhållanden och inte kopiera den klassiska tyska skolan rakt av.

En förutsättning för att kunna tillämpa manöverkrigföring är bra officersutbildning. Officeren måste kunna tänka kritiskt, analysera situationer, dra relevanta slutsatser och våga ifrågasätta och gå emot högre chefs order vid behov.^[20] Detta innebär inte att anarki råder utan detta ställer samtidigt krav på högre chef att ställa relevanta uppgifter men också hantera snabba förändringar. Officersutbildningen ska inte gå ut på att försöka organisera eller minimera kaos utan snarare att lära sig nyttja kaoset till sin fördel och kanalisera detta för att påverka motståndaren. Om vi trivs i och kan hantera kaos kan vi även försätta motståndaren i ett tillstånd av kaos. Lägger vi istället tid på att försöka organisera ett ständigt återkommande kaos så kommer vi troligen att förlora. ^[21]

Som beskrivits ovan är förtroende och tillit mellan över- och underordnad en förutsättning för att kunna hantera manöverkrigföring. Tillit är sällan något som kan beordras utan något som odlas fram i relationen mellan chefer och underställda. En god tillit mellan individer underlättas av ett samhällsklimat som präglas av hög tillit i grunden. Sverige har en hög tillit både medborgare emellan och mellan medborgare och myndigheter.^[22] Denna tillit överförs även till Försvarsmakten och lägger grunden till den tillit som behövs för att kunna tillämpa manöverkrigföring och uppdragstaktik.

Vad är problemet med manöverkrigföring?

Om nu manöverkrigföring är ett lämpligt koncept för en stat som Sverige med förhållandevis små militära resurser men vi inte riktigt tillämpar de ambitioner som doktrinerna ger uttryck för, vad är då problemet?

Manöverkrig och Arvet

Även om vi länge hävdat att vi tillämpat manöverkrigföring och uppdragstaktik var detta troligen inte fallet under större delen av det kalla kriget. Även om (land-) krigföringen präglats mycket av offensiv, rörlighet och lokal överlägsenhet har metoderna ändå inte riktigt levt upp till kraven på manöverkrigföring.^[23] Manöverkrigföring bygger inte enbart på fysisk manöver utan minst lika mycket på den mentala manövern.

Försvarsmakten i allmänhet och Armén i synnerhet präglas av ett starkt konservativt synsätt.^[24] Detta är något vi är socialiserade in i och präglar officersrollen. Det gör det också svårt att ändra uppfattningar och beteende vilket är nödvändigt för att kunna se och hantera de nya säkerhetspolitiska hoten och därmed Försvarsmaktens uppgifter och roll.

Mycket av den tid som ägnades åt officersutbildning tidigare var inriktad mot soldatutbildning eller truppförande taktisk chef på pluton till bataljon. I en sammantagen Försvarsmakt vinns dock inte krigen på plutonsnivå utan på högre taktisk, operativ eller strategisk nivå. Bemanningen av dessa högre nivåer tas av nödvändighet ur de lägre taktiska nivåerna, men om utbildningen där enbart fokuserat på lägre taktisk nivå får vi sämre operativa och strategiska officerare, d v s på den nivå där krig faktiskt avgörs.

Manöverkrigföring och interoperabilitet

En av orsakerna till en bristande manöverkrigföring kan antas vara effekterna av de ökade militära samarbetena med omvärlden. Välfungerande samarbeten kräver en integration av metoder och system för att lyckas. I början av 2000-talet skulle Försvarsmakten Natoanpassas så långt som möjligt i syfte att öka interoperabiliteten.^[25] Natos metoder bygger främst på amerikansk strategisk, operativ och taktisk kultur där ett analytiskt förhållningssätt och riskminimering används för att hantera de komplicerade militära problemen. Som nämnts tidigare står detta till del i motsats till kreativitet och tempo. Den amerikanska kulturen bygger på stora militära resurser och mer utnötningskrigföring vilket hämmar tillämpningen av manöverkrigföring.

Det är troligen inte realistiskt att säga att vi ska tillämpa manöverkrigföring fullt ut på bekostnad av den interoperabilitet som vi byggt upp. Däremot bör man analysera alla metoder som importeras i relation till den egna strategiska kulturen för att inte riskera gå vilse mellan doktrin och metod.

Manöverkrig och Metod

Som Ola Palmqvist beskriver är våra planeringsmetoder också en begränsning för vår förmåga att bedriva manöverkrigföring. Detta gäller på såväl taktisk nivå i armén som på operativ nivå. Även om PUT (Planering Under Tidspress) är en betydligt mer flexibel och intuitiv metod än t ex SPL så riskerar båda metoderna att skapa ett handlande där just metoden blir viktigare än den kreativa taktiska eller operativa lösningen. Lösningarna på de flesta militära problemen är osäkra och otydliga varför något objektivt rätt eller fel inte kan sägas finnas på förhand. Om vi antar att vi bör betrakta militära problem som komplexa så kräver detta ett antal försök med mellanliggande stridsledning för att komma fram till rätt lösning. Däremot går det att säga vad som är rätt eller fel i metoden oavsett lösningen på det militära problemet. Det kan då vara lockande att lägga fokus på just metoden eftersom denna är konkret och det är enkelt att utvärdera hur trogen metoden officeren är. Innebörden av detta är att metoden då används som ersättning för den allmänna osäkerheten i bedömningen av det militära problemet och den intellektuella processen fokuseras på att tillämpa metoden rätt snarare än att producera kreativa och flexibla lösningar.

Det finns skäl att se över den taktiska och operativa utbildningen i Försvarsmakten i ljuset av Palmqvists resonemang. Utbildning i taktisk och operativ ledning, oavsett skola, bedrivs oftast som planeringsutbildning där utbildningen ska syfta till ledning men genomförs som en metodutbildning och värderingen av lösningen sker mot dels hur trogen man var mot metoden och dels mot lösningen på det militära problemet. Detta skapar en något förvirrande situation över vad som ska läras och vad som är viktigt. Genomförandedelen av planeringen faller tyvärr ofta bort vilket ytterligare förstärker fokus på planering och metod.

Avslutning

Morgondagens krig ser inte ut som gårdagens och det innebär att vi inte heller kan använda samma koncept och metoder som igår. Vi måste anpassa oss till den verklighet vi befinner oss i och för att kunna göra detta måste vi kritiskt kunna granska oss själva utifrån. Detta är inte helt enkelt men Palmqvist har lyckats och pekar på brister i vår praktik som vi måste ta tag i och förbättra. Detta är nödvändigt för att inte i en väpnad konflikt, nötas ned utan att ens ha försökt att vinna.

Författaren är arméofficer, major och genomför det Högre Officersprogrammet vid FHS.

[1] Stefan Axberg et al., Lärobok i Militärteknik, Vol. 9: Teori Och Metod, ed. Försvarshögskolan (Stockholm, 2013), sid. 7.

[2] Arméreglemente Taktik (Stockholm: Försvarsmakten, 2017), sid. 35.

[3] William S Lind, Handbok i Manöverkrigföring, ed. Arne Baudin and Nils Maurius Rekkedal (Stockholm: Försvarshögskolan, 2006), sid. 14.

[4] Richard W. Harrison, Architect of Soviet Victory in World War II, 2018, sid. 130-138; Anthony Cordesman and Abraham Wagner, The Lessons of Modern War, Vol 4, The Gulf War (Boulder: Westview Press, 1996), sid. 9-11.

[5] Williamsson Murray and Peter Masoor, Hybrid Warfare: Fighting Complex Opponents from the Ancient World to Present (Cambridge: Cambridge University Press, 2012), sid. 241; Mao Tse-Tung, On Guerilla Warfare (Dover Publications Inc, 2005), sid 97-112.

[6] Edward Luttwak, Strategy: The Logic of War and Peace (Cambridge: The Belknapp Press of Harvard University Press, 2001), sid. 113-123.

[7] Peter Thunholm et al., Militära Arbetsmetoder : En Lärobok i Krigsvetenskap, ed. Peter Thunholm, Jerker Widén, and Niklas Wikström (Malmö: Universus Academic Press, 2018), sid. 35ff.

[8] H Liddell Hart, Basil, Strategy: The Indirect Approach (New York: Plume, 1991), sid. 45.

[9] Eitan Shamir, Transforming Command (Stanford: Stanford University Press, 2011)

[10] Meir Finkel, On Flexibility: Recovery from Technological and Doctrinal Surprise on the Battlefield (Stanford: Stanford Security Studies, 2011), sid. 30ff.

[11] Luttwak, Strategy: The Logic of War and Peace, sid. 112ff.

[12] Finkel, On Flexibility: Recovery from Technological and Doctrinal Surprise on the Battlefield, sid. 55-66.

[13] Jim Storr, The Human Face of War (London: Continuum, 2009)

[14] Kurtz C.F., Snowden D.J., ”The new dynamics of strategy: Sense-maiking in a complex and complicated world”, IBM Systems Journal, vol42 no3, 2003

[16] Simon French, ”Cynefin: Uncertainty, Small Worlds and Scenarios,” Journal of the Operational Research Society 66, no. 10 (October 2015): 1635–1645, doi:10.1057/jors.2015.21

[17] Försvarsmakten, ”Svensk Planerings- och Ledningsmetod SPL 2017,” 2017.

[18] Thunholm, (2018), sid. 74.

[19] Fredrik Doeser, ”Finland, Sweden and Operation Unified Protector: The Impact of Strategic Culture,” Comparative Strategy 35, no. 4 (August 2016), sid. 284–297.

[20] Arne Baudin et al., Krigets Traditioner (Stockholm: Försvarshögskolan, 2011), sid. 105f.

[21] Lind, Handbok i Manöverkrigföring, sid. 14-15.

[22] Tillitsbarometern 2017; https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=7439864

[23] Baudin et al., Krigets Traditioner, sid. 338.

[24] Holmberg, Arita och Alvinius, Aida: ”How Pressure for Change Challenge Military Organization Characteristics,” Defence Studies 19, nr. 2 2019, sid. 132.

[25] Se bl a ”Betänkande 2001/02:FÖU2 Försvarsbeslut för 2002–2004,” 2001.

För några veckor sedan fattade regeringen beslut att sätta upp två arméregementen, ett infanteriregemente i Östersund och ett artilleriregemente sannolikt på Villingsbergs skjutfält i Värmland. Regeringen har den strategiska uppfattningen att Sverige ska försvaras på svensk mark. Denna syn har inte varit föremål för några säkerhetspolitiska analyser och inte heller några strategiska sådana. Det bekräftar uppfattningen att Sverige styrs av politiska landkrabbor med ryggen mot havet.  Sverige tillsammans med Norge är en halvö. Finlands handel går huvudsakligen över Östersjön och måste precis som den svenska skyddas under kris och krig.

Sverige importerar 50% av våra livsmedel på köl. Detta sker av den enkla anledningen att Sverige är en ö vad avser import och export. Varken Norge eller Finland med landgränser till Sverige har resurser att exportera livsmedel till oss. Vi måste köpa livsmedel på världsmarknaden. Dessa livsmedel måste importeras i första hand till Västkustkusthamnar, främst Göteborg. Vi har som bekant gjort oss av med alla typer av lager. Detta har blivit mycket tydligt under Corona krisen.

Här ska också nämnas vårt behov av olja främst för fordonstransporter. Även dessa måste skyddas och även hamnarna där olja lossas t ex Brofjorden på Västkusten. Möjligtvis kan vi köpa olja från Norge, sannolikt inte tillräckligt mycket.

En motståndare som vill skada oss allvarligt kan göra det på flera sätt. Mest troligt är att han kommer förflytta sig över havet för att nå Sverige. För att nå norra Sverige kommer en angripare förmodligen att anfalla genom norra Finland.  För att bekämpa svensk och finsk handelssjöfart kommer samma angripare att utnyttja sjö- och flygstridskrafter.

En annan metod som ger angriparen handlingsfrihet att vara i förhand är att minera svenska och finska hamnar.

Ett minimum av strategisk och operativ analys ger vid handen att Sverige behöver bygga upp sina sjöstridskrafter. För sjöfartsskydd behöver vi ha korvetter och helikoptrar som kan jaga ubåt och genomföra sjömålsstrid mot ytfartyg. Dessutom behövs jaktskydd för att försvara sjötransporterna mot flyganfall. För ubåtsjakt behöver vi fler Visbykorvetter lämpligen Visby 2. Dessa behöver förutom moderna ubåtsjakttorpeder som nu tillverkas även kastvapen. Dessa tillverkas åter efter det olyckliga beslutet att avveckla  ELMA-systemet. Helikoptrarna har dock en allvarlig brist som måste åtgärdas, nämligen bestyckningen med ubåtsjakttorpeder.

Existerande hot mot våra hamnar och trånga leder blev uppenbart bl  a genom U137:s kränkning av inre vatten i Karlskrona skärgård 1981. Hon var bestyckad med mintorpeder som kan skjutas in i hamnar och trånga passager eftersom de är fjärrstyrda. De kan ligga på havsbotten under lång tid, månader och år. De kan armeras genom hydroakustiska signaler med mycket lång räckvidd.  Dessa minor kan transporteras på miniubåtar och placeras där de kan göra störst skada. Var miniubåtar kan operera det vet vi mycket om genom att vi jagat sovjetiska, numera ryska, ubåtar från Kalix till Strömstad inklusive Gotland under flera år.

För att skydda våra hamnar och leder behöver vi minjaktfartyg som kan söka efter och upptäcka minor och oskadliggöra dessa. De måste också kunna jaga miniubåtar inomskärs. Denna typ av ubåtsjakt får mycket god effekt om den genomförs i samverkan med ubåtsjakthelikoptrar utrustade med sonar för detta ändamål. Lyckligtvis har våra moderna hkp 14 denna förmåga. Dock måste helikopter 14 bestyckas med ubåtsjakttorpeder med sådana prestanda att de kan utnyttjas inomskärs och styras från fällande helikopter.

Sverige har idag fem minjaktfartyg som har moderniserats bl a med modernt luftvärn. Dessa är nu närmare 40 år gamla  och behöver ersättas.

Vi har sju korvetter varav fem Visby som kommer att få luftvärnsrobotar för konvojförsvar. Dessa korvetter kan också utnyttjas som rörliga luftvärnsbatterier i hamnar och i kustavsnitt. Den enkla slutsatsen är att vi behöver fler korvetter med luftvärnsrobotar.

En strategisk faktor av största betydelse är försvarssamarbetet med Finland. Det innebär bl a att svenska och finska sjöstridskrafter kan öva tillsammans och därmed genomföra sjökrig av olika slag. Som exempel kan nämnas att svenska och finska sjöstridskrafter tillsammans kan stänga låset Uppland – Åland – Åboland. En angripare som vill operera i Bottenhavet kommer att få avsevärda svårigheter att ta sig genom det låset. Vi kan också genomföra gemensam sjöstrid i Finska Viken med baser i Ålands och Åbolands skärgårdar och Finska Vikens finska skärgård.

Om vi utnyttjar de operativa faktorer som jag kortfattat beskrivit betyder det att en angripare tänker sig för både en och två gånger om han vill skada Sverige och Finland!

Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.

Den 30 juni beslutade regeringen att utvärdera regeringens, berörda förvaltningsmyndigheters, regionernas och kommunernas åtgärder i samband med COVID-19. (Dir.2020:74). Den kommission som då tillsattes ska slutredovisa sitt resultat den 28 februari 2022, i god tid före nästa val. Fram tills dess ska två delredovisningar lämnas: en senast den 30 november i år samt ännu en senast den 31 oktober 2021. Kommissionens uppgift är lite av skytte på rörligt mål, eftersom vi ännu är långt från pandemins slut och vi kan inte vara säkra på att smittan ligger bakom oss vintern 2022.

Kommittédirektivet på 23 sidor är i allt väsentligt en positiv läsning då det ger uttryck för en hög ambition att förstå vad som skett, vad som fungerat väl eller inte. Som medborgare har vi under året kunna följa heta debatter om tvång versus rekommendation, om vilka restriktioner som införts/inte införts, vem som ska lagra vilken utrustning, om hur våra särskilda boenden (äldreboenden) har agerat, sjukvårdsresurser m m. Det enkla faktum att regeringen valde att fatta sitt beslut i juni är väl en god indikation på att all hantering inte har varit den bästa.

Medan den tillsatta kommittén ska granska just åtgärder kopplade till pandemin, uppkommer frågan om vilka mer generella totalförsvarspolitiska slutsatser som kan dras.

Utan tvekan är COVID-19 något oerhört allvarligt. Det stora antalet dödsoffer (i skrivande stund över 5 700) och det ännu större antalet svårt sjuka. Lägg till det de många och svårhanterade ekonomiska och sociala konsekvenserna. Men ur totalförsvarssynpunkt är den på sitt vis ändå ganska banal:

• Smittan är en följd av slumpen, av slarv. Ingenting som frammanats av en statlig eller statsstödd antagonist
• Smittan kommer ensam. De delar av samhället som inte direkt påverkats, fungerar som vanligt. Vi har inga parallella störningar i livsmedels-, el- eller drivmedelsdistribution, ingen omfattande social oro eller olika slag av svåra cyberstörningar som förvärrar smittans skadeverkningar
• Resurserna som krävs för att bemöta smittan är ganska banala; inköp, lagring, och distribution (till på förhand kända adresser) av en stor mängd huvudsakligen lågteknologisk utrustning, behovet att snabbt kunna ta in extra personal (även sådana med låg eller ingen relevant utbildning)
• Huvuddelen av de utbildningsinsatser som krävts är i grunden enkla, av typen ”gör så här” och lämpar sig väl för massutbildning av allmänhet, butiker, distribution, restauranger och nyanställda inom vård/omsorg
• Nyckelaktörerna är väl klustrade och återfinns inom våra regioner och kommuner. De olika privata aktörerna är i detta sammanhang väl kända och omfattas – borde omfattas – av regionala och lokala myndigheters tillsyn.

Någon läsare kanske invänder och menar att punkterna ovan visar på en alltför lättsam och bagatelliserande syn på vad som krävs för att bemästra den pågående pandemin. Men, jämfört med de potentiella skadorna av en svår isstorm, en kraftig geomagnetisk storm liknande den som uppstod år 1859 eller nästa pandemi, som kanske blir ännu mer smittsam och/eller ännu mer dödlig än den pågående så framstår COVID-19 som hanterbar. Eller jämför COVID-19 med en koordinerad attack från en kvalificerad antagonist.

Ändå har våren 2020 kännetecknats av oklarheter och i vissa fall senfärdighet. Här är fyra reflektioner:

Ansvarsprincipen vid en kris

Det finns olika definitioner av ordet ”kris”. Ett sätt att beskriva begreppet är som MSB gör i säkerhetspolitik.se;

”Ordet kris har olika betydelser i olika sammanhang. I arbetet med samhällets krisberedskap är kris ett tillstånd i samhället där konsekvenserna av en händelse är så svåra och allvarlig att de vanliga resurserna inte räcker till för att hantera händelsen. Det krävs därför insatser från en lång rad aktörer som kommuner, länsstyrelser, centrala myndigheter och kanske från regeringen. Det kan också bli så att Sverige måste begära stöd och resurser från andra länder.”

(Understrykningen är författarens.)

Mot detta kan vi ställa Ansvarsprincipen, en av tre grundläggande principer för svensk krishantering: ”Den som har ansvar för en verksamhet i normala fall har också ansvar om det blir en kris.”

Den aktör som har ansvar i normalfallet ska alltså även ha ansvaret vid en kris då denne aktörs resurser per definition inte räcker till. Ansvarsprincipen tycks inte gå helt i linje med uppfattningen om vad en kris är.

För den som vill läsa om ett exempel på vådan med ett alltför decentraliserat ansvar finns en lärorik artikel i Dagens Nyheter från 31 maj, ”Så halkade Sverige efter i den globala jakten på läkemedel”.

Sedan har vi tydligen en oklarhet gällande hur långt ner i den offentliga verksamheten som ansvarsprincipen skall vara rättesnöre. Är enskild kommun den lägsta nivån i ansvarsprinciptrappan (vilket är det enda rimliga, eftersom det är den lägsta nivå där väljaren kan utkräva politiskt ansvar), eller står det kommunen fritt att delegera ansvaret vidare nedåt till enskild skola, förskola, äldreboende eller parkförvaltning? I en intervju i Deutsche Welle i juni tog Utrikesministern upp privata äldreboenden (vilka agerar på enskild kommuns uppdrag) som en förklaring till de höga dödstalen vilket indikerar att hon, förhoppningsvis inte resten av regeringen, inte riktigt har klart för sig hur ansvarsprincipen fungerar.

Kanske är det tid att överväga en omarbetad ansvarsprincip. Kanske borde den ersättas med någon annan, mer robust organisatorisk lösning.

Vikten av en gemensam lägesbild

Vi borde kunna utgå från att på lokal nivå så har varje kommun upprättat och löpande uppdaterat sin egen lägesbild. Samma sak med regionerna. För att från detta kunna bygga och använda en fungerande lägesbild på det nationella planet, krävs att några saker är på plats:

1. Att de 310 kommunala/regionala lägesbilderna är utformade efter en gemensam mall så att de enkelt kan jackas in i den nationella lägesbilden
2. Att processen för löpande inrapportering är robust, känd och används
3. Att den samlade lägesbilden löpande analyseras för att se trender och dra slutsatser av den ackumulerade lägesbilden
4. Att den nationella nivån tillser att regioner och kommuner löpande underrättas om aktuellt läge
5. Att man på nationell, regional och även på lokal nivå på förhand har tänkt genom vad som bör omfattas av sekretess eller vara offentligt. Beslut måste nog fattas i den givna situationen, men det hindrar inte förberedande arbete.

Det återstår att se om den av regeringen tillsatta kommittén kommer att se närmare på just frågan om en gemensam lägesbild över tid, men att detta är planerat, organiserat och förövat är ett krav oavsett vilken typ av störning (eller kombination av störningar) som samhället kan bli utsatt för.

Kriskommunikation

Svenska myndigheter är i hög grad starka och självständiga enheter och därför är det ingenting konstigt med att de förväntas ta stor plats i den kommunikation som vänder sig till allmänheten vid kris eller krig. Modellen ställer höga krav på varje enskild myndighets förmåga att kommunicera. Först när krisen är ett faktum, vet vi vilken myndighet som kommer att stå i frontlinjen. Vi kan anta att den tillsatta kommittén kommer att granska Folkhälsomyndighetens kommunikation, men frågan gäller i princip alla myndigheter. Detta är inte rätt plats att som lekman försöka utvärdera den svenska COVID-strategin, det finns som bekant många andra som ägnar sig åt just det, men några observationer gällande kommunikationen:

• Den 25 januari sade Folkhälsomyndigheten att ”risken för smitta i Sverige är obefintlig”
• Den 8 februari var budskapet att ”det är förnuftigt att människor inte avstår från att resa”.
• Vidare har vi under våren kunnat läsa olika bud om huruvida smittan är droppburen eller luftburen och huruvida en smittad person smittar andra innan symptomen brutit ut eller inte.

Inom myndigheten finns antagligen mycket hög medicinsk kompetens och vi bör nog i efterhand inte ifrågasätta de medicinska bedömningar som gjordes initialt, då faktaunderlaget var tunt. Men, en Folkhälsomyndighet som vore bättre rustad för sin roll i det civila försvaret skulle ha bättre förberedda strategier för breddkommunikation. Trovärdigheten skadas naturligtvis om man först säger att resande är OK eller att smittan inte sprids presymptomatiskt men sedan tvingas backa, enkla misstag som borde vara enkla att undvika.

Den internationella aspekten

På regeringen.se kan vi läsa följande:

”Hot mot freden och svensk säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder. Sverige ska kunna verka tillsammans med andra och ge och ta emot stöd som även kan vara militärt.”

I maj kunde vi läsa om vilka EU-länder som på olika sätt dittills hade gett stöd till andra medlemmar i unionen. Sverige var inte en av givarna. Efter publiceringen meddelades i och för sig att Region Norrbotten erbjudit norra Finland intensivvårdsplatser men detta skulle vara i utbyte mot fortsatt tillåten arbetspendling över Torne älv. I slutet av juni erbjöd sig Finland lustigt nog att ge Region Norrbotten stöd med – just intensivvårdsplatser.

Händelseutvecklingen under våren, sedd ur synvinkeln internationellt samarbete, är inte särskilt positiv. Vänner prövas som bekant i nöden men summan av den svenska offentliga sektorns förmågor och förberedelser är att vi inte har haft några egentliga resurser att erbjuda andra länder. Den svenska oförmågan, eller oviljan, att bistå andra försvagar de internationella vänskapsbanden och urholkar därigenom vårt totalförsvar. Det finns en risk att våra grannar kommer ihåg detta i en annan, kommande kris, men det är inte säkert att våra ledande försvarspolitiker ser kopplingen.

Sammanfattningsvis. Kommittédirektivet pekar mot att redovisningarna kommer att bli intressant läsning. Men parallellt med att vi följer de smittorelaterade frågeställningarna kan vi som är anhängare av ett starkt försvar dessutom fundera över vilka totalförsvarspolitiska slutsatser vi kan dra.

Författaren är egen företagare och reservofficer.

Bland alla de stora förändringar som skett i Europa under de senaste åren är organisationernas minskade makt i relation till enskilda länder en av de viktigaste. I Europa ser man numera inte EU och Nato som de enda stora aktörerna i säkerhets- och försvarsfrågor. Enskilda länder bedriver i högre grad än tidigare en egen politik och samlar i vissa fall andra länder omkring sig. Ibland har det skett i samarbete med eller inom organisationerna och ibland har initiativen setts som konkurrerande.

Det finns flera förklaringar till detta och en tidigare text på denna blogg har beskrivit ett antal orsaker.^[1] Bland de viktigaste kan noteras sådana som att EU:s utvidgning har gjort organisationen mer heterogen och svårstyrd och därmed svagare. De nya hoten som riktas mot Europa har inte heller enat unionen: länder i syd ser hoten från söder som viktigast medan de i norr upplever att de stora hoten kommer från öster. Med Donald Trump som amerikansk president känns Natos försvarsgaranti inte längre som helt tillförlitlig och när Storbritannien valde att lämna EU uppstod en stark försvagning inom unionen.  I en sådan situation har det dels uppstått en allmän oro för Europas säkerhet men också ett behov och en möjlighet för länder att ta nya initiativ inom och utom organisationerna.

I det nya och komplicerade samarbetsmönster som skapats genom dessa initiativ spelar de europeiska stormakterna Tyskland och Frankrike en stor roll, men det gör även Storbritannien. Här ingår också de nordiska länderna. Att deltagandet i detta samarbete är av stor vikt för Danmark, Finland, Norge och Sverige framkommer tydligt i en studie gjord av de fyra ländernas utrikespolitiska institut.^[2] Men vad betyder allt detta speciellt för Sverige?

Frankrike, Storbritannien och Tyskland

Västeuropas tre mest inflytelserika länder – Frankrike, Storbritannien och Tyskland – har, trots sinsemellan stora olikheter, i många år haft ett nära samarbete, styrt av gemensamma eller kompletterande intressen. Medan det fransk-tyska samarbetet spelat en stor roll inom EU, har det brittisk-franska framför allt varit bilateralt.

Det fransk-tyska samarbetet har fungerat som en motor för den europeiska integrationen, baserat på att de initiativ som de två länderna har kompromissat sig fram till ofta godtagits också av andra. De senaste årens påfrestningar på EU ledde till förnyad intensitet i det fransk-tyska samarbetet med avsikt att på olika sätt stärka organisationen. Detta har också i hög grad lyckats genom den globala strategi som EU antagit och som skapat en ökad samordning mellan länderna inom det säkerhets- och försvarspolitiska området. Det Permanenta strukturerade samarbetet (Pesco) och den Europeiska försvarsfonden är två av de mest omtalade delarna av det nya samarbetet. Båda syftar till ett gemensamt utvecklande av medlemsstaternas militära förmågor.

Mellan Frankrike och Tyskland finns ändå ganska stora olikheter. Frankrike vill t ex skapa ett Europa som leds av ett fåtal länder vilka ”går före” övriga, medan Tyskland i många sammanhang har sökt hitta lösningar som alla kan delta i. Frankrike bedriver också i högre grad än Tyskland en unilateral politik, bl a i när det gäller Ryssland.

Medan Tyskland och Frankrike ofta beskrivs som mer lika än vad de är, gäller det motsatta för relationen mellan Frankrike och Storbritannien. Ser man närmare på de olika sakområdena upptäcker man att försvarsområdet ofta har präglats av samförstånd. Deras samarbete ligger emellertid oftast utanför organisationerna.

En viktig förenande länk är Frankrikes och Storbritanniens unika ställning i Västeuropa som medlemmar av FN:s säkerhetsråd samt innehavet av egna kärnvapen, en stor försvarsmakt, globala intressen och nätverk. Genom Lancasterfördragen, som slöts 2010 och därefter förnyats, samarbetar de om kärnvapenutveckling, skapandet av en gemensam insatsstyrka, samarbete mot terrorism och materielfrågor.^[3] Brexit innebar inget avbrott i detta. År 2018 beslöts att Frankrike skulle stödja den brittiskledda stridsgruppen i Estland medan britterna skulle ge logistiskt stöd till fransmännens operation Barkhane i Mali. Vidare bestämde de två länderna att skapa ett försvarsministerråd, vilket gav ett permanent forum för de två försvarsministrarnas diskussioner. Ett möte i juni 2020 i London vittnar om de fortsatta ambitionerna att bygga vidare på samarbetet.

Att Storbritannien fortsatt har en roll också inom det europeiska samarbetet är viktigt för båda länderna. Britterna deltar i det franska EI2 (se nedan) och idéer finns om att skapa ett europeiskt säkerhetsråd som skulle inkludera Storbritannien.

Mellan Frankrike och Storbritannien finns emellertid också en rad olikheter, t ex synen på Ryssland, och de konkurrerar med varandra på en rad områden. Om brexitförhandlingarna helt skulle misslyckas skulle det sannolikt också skapa sådana klyftor mellan Frankrike och Storbritannien att även det bilaterala samarbetet skulle påverkas.

Nya samarbetsmönster

Utöver detta samarbete har under de senaste åren såväl Storbritannien som Tyskland och Frankrike tagit initiativ som ledare för samarbete mellan ett antal länder och i alla de nedanstående ingår Danmark, Finland, Norge och Sverige. Det mest slående i den nordiska studien som nämnts ovan är att alla de fyra nordiska länderna ser samma huvudskäl för att ingå i grupperna, nämligen att få en starkare relation till ledarnationen.

Initiativen i sig är däremot mycket olika till sin natur. Den brittiska Joint Expeditionary Force (JEF) är en snabbinsatsstyrka, som Storbritannien inbjudit likasinnade länder i norra Europa att ansluta sig till. Den ingår i Nato men kan också agera självständigt och britterna har under de senaste åren valt att se Östersjöområdet som sitt huvudsakliga fält. Norge och Danmark anslöt sig 2014, då JEF bildades, medan Finland och Sverige blev medlemmar 2017. Utöver att stärka kontakten med Storbritannien ser de nordiska länderna JEF som värdefullt för att skapa interoperabilitet och ge övningstillfällen. Det faktum att JEF är en snabbinsatsstyrka upplevs också som betydelsefullt med tanke på att annan hjälp kan dröja. Från alla de nordiska ländernas sida anser man dessutom att JEF ger ett bidrag till avskräckningen i området.

Den tyska Framework Nations Concept (FNC) har liksom JEF en anknytning till Nato, men Tyskland har förklarat att man ser FNC som en länk mellan Nato och EU och vill satsa på att fylla de luckor som finns hos båda. Även alliansfria länder kan delta i det kapacitetsbyggande som är målet och över 20 länder i norra, östra och sydöstra Europa utvecklar nu sina speciella kapaciteter inom FNC. Norge och Danmark anslöt sig 2014, Finland 2017 och Sverige 2018. Norge är det nordiska land som ger mest vikt till FNC men liksom för de övriga är det den starkare länken till Tyskland som ses som mest värdefull.

Den franska European Intervention Initiative (EI2)^[4] är olikt de andra initiativen i det att det inte har någon relation till vare sig EU eller Nato. Syftet sägs vara att ”bidra till skapandet av en europeisk strategisk kultur” och speciellt att ”öka européers förmåga att agera tillsammans”. Avsikten är att genomföra militära operationer av olika slag inom geografiska områden av betydelse för Europa och många ser EI2 som fokuserat på Afrika. För Sverige och Danmark har detta varit oproblematiskt, eftersom båda har ett intresse för Afrika och en militär närvaro i Sahel. Däremot har det faktum att EI2 inte har någon länk till EU setts som en anledning till att Sverige tvekade att ansluta sig direkt efter den franska inbjudan år 2018. Samtidigt upplevdes just detta som en positiv aspekt för Norge och Danmark, eftersom det betydde att de kunde bli fullvärdiga medlemmar. Huvudskälet för alla de nordiska länderna var emellertid kontakten med Frankrike.

Exemplen ovan illustrerar den nya situationen i Europa där enskilda länder spelar en allt större roll och där deras initiativ kompletterar men även i viss mån kan konkurrera med det samarbete som sker inom organisationerna. Även om JEF ses som relevant för det kollektiva försvaret framgår att det inte i första hand är gruppernas uppgifter utan anknytningen till de stora länderna som är den viktigaste aspekten. Påfallande är dessutom att detta inte skiljer sig mellan de länder som är medlemmar av Nato och de som är alliansfria.  Beträffande EI2 spelade också övriga nordiska länders deltagande en roll. Danmark arbetade aktivt för att de andra skulle delta och för Finland var det till och med avgörande för beslutet att själv medverka.

Övriga grupper

Av beskrivningen av de stora ländernas initiativ och de nordiska ländernas beroende kan det uppfattas som att mindre länder inte har någon möjlighet till inflytande i Europa. Den bild som givits är emellertid inte fullständig. Ett aktuellt exempel är diskussionen kring stödet för de länder som drabbats hårdast av Covid-19, där de ”frugala fyra”, Danmark, Nederländerna, Sverige och Österrike, med visst stöd av Finland fick igenom en del av sina krav på ändringar av den tidigare lagda fransk-tyska planen.

En likartad grupp är den s k Hanseatiska alliansen,^[5] som under ledning av Nederländerna under några år fungerat som en motpol till främst franska planer och som i viss mån övertagit Storbritanniens roll. Med sin tyngdpunkt i norra Europa och en politik som bland annat går ut på ekonomiskt ansvarstagande ses också Tyskland som en sympatisör till gruppen. Generellt är dock de länder som ingår alltför små för att ha någon riktig tyngd.

Vad betyder detta för Sverige?

Europa befinner sig nu i en situation då hot av en rad olika slag har potentialen att skada och försvaga kontinenten. Även om medvetenheten om dessa hot är stor, finns olika synsätt om hur man ska bemästra dem och vilken prioritet olika hot ska ha. EU är i behov av en sammanhållen politik mot Ryssland och Kina liksom av en gemensam syn på hur EU ska kunna förena sammanhållning och effektivitet men i dessa och en rad andra frågor skiljer sig åsikterna, och inte minst bland de större länderna inom EU.

Sverige och en del andra medlemmar har förlorat en i många frågor stark allierad då Storbritanniens lämnade EU. Det gäller t ex sådana viktiga frågor som frihandel, synen på Ryssland och motstånd mot långtgående federalism men också de nordeuropeiska intressena. Efter brexit ses nu de fyra till folkmängden största länderna (Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland) som de mest inflytelserika. Att tre av dem gränsar till Medelhavet får oundvikligen betydelse för EU:s politik.

I en situation där länders storlek spelar en stor roll kan Sverige på egen hand inte göra sig några illusioner om att få ett starkt inflytande i Europa. Sverige kommer inte heller att ingå i en inre kärna, och därmed bli en stark röst i EU – en sådan roll är reserverad för euroländerna.

Att samarbeta med andra länder av olika slag för att i största möjliga mån kunna få genomslag för svenska intressen är en nödvändighet för Sverige. I det ingår inte bara att vara stark när det gäller att försvara egna vitala frågor utan också att vara aktiv och konstruktiv på andra europeiska områden för att andra ska se Sverige som en tillgång för unionen.

Som alliansfritt land finns inga garantier för att Sverige ska få hjälp, endast förhoppningar att det ska vara i andras intresse att hjälpa Sverige i en krissituation. Samarbete och gemensamma övningar är viktiga aktiviteter för detta syfte. Med Finland har Sverige ett mycket nära försvarssamarbete och bland de övriga nordiska länderna finns också ett ökat sådant. De internationella övningarna spelar därutöver en stor roll.

För Sverige är det en förutsättning att vara väl rustat om landet ska kunna vara en värdefull partner i relationen till EU och Nato samt gentemot enskilda länder i Europa och givetvis USA. Men i den europeiska situationen som den ser ut idag betyder det också aktiviteter i enlighet med beslutet i juli 2020 att ansluta sig till den franska Takubainsatsen i Mali. Här rör det sig inte bara om en insats mot terrorism och människohandel. Det är också svenska intressen och svensk säkerhet det handlar om.

Författaren är Fil dr och ledamot av KKrVA.

[1] Se Gunilla Herolf, ”Vart tog EU och Nato vägen?”, KKrVA-bloggen, februari 2020.

[2] Fägersten, B. (ed)., The Nordics and the New European Security Architecture, UI Report 3/2020. Studien är i hög grad baserad på intervjuer vid respektive länders utrikes- och försvarsdepartement.

[3] UK-France, Summit 3rd March 2016, Annex on Security and Defence, www.gov.uk

[4] I EI2 ingår Belgien, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, Storbritannien, Sverige och Tyskland.

[5] I Hanseatiska alliansen ingår Danmark, Estland, Finland, Irland, Lettland, Litauen, Nederländerna och Sverige.

Det här inlägget ska ses som en uppföljning av Ola Palmquists inlägg ”Uppdragstaktik – en svensk papperstiger”, publicerat på KKrVa blogg den 15 juni. Som Ola Palmqvist tydligt belyser, en sak är att bekänna sig till uppdragstaktik men enbart läpparnas bekännelse skapar inte uppdragstaktiker. I det här inlägget föreslår jag ett antal konkreta åtgärder som jag bedömer skulle bidra till att skapa chefer med ett uppdragstaktiskt ”mindset”. Ibland kanske jag slår in öppna dörrar. Jag ber därför läsaren om överseende om hon eller han vid vissa tillfällen kommer att utbrista ”men det gör vi ju redan!”. Samtidigt, varje sådan reaktion är något att glädja sig åt, det visar att resan mot att skapa uppdragstaktiker är påbörjad.

Bakgrund

Försvarsmaktens Militärstrategiska doktrin (MSD) fastslår entydigt att uppdragstaktik är den ledningskultur som ska prägla Försvarsmaktens verksamhet. Det såväl när det gäller huvuduppgiften, att försvara landet mot ett väpnat angrepp, som vid de förberedelser som krävs för att skapa den förmågan:

”Försvarsmakten ska upprätthålla och utveckla ett militärt försvar som ytterst kan möta ett väpnat angrepp. Grunden för detta ska vara förmågan till väpnad strid”. (Försvarsmaktens uppdrag, MSD 16 sid 40)

”Detta kommer att ställa mycket höga krav på oss alla att kunna hantera det oförutsägbara och att kunna verka under mycket påfrestande förhållanden. Det är därför av synnerlig vikt att vi övar och utbildar för detta och att vi baserar vår ledningsfi­losofi­ på uppdragstaktik. Uppdragstaktik möjliggör för chefer på alla nivåer att genom initiativkraft lösa sina uppgifter även under de svåraste förhållanden” (MSD 16 förord)

Innebörden av uppdragstaktik utvecklas senare i skriften bland annat med följande skrivningar:

”Men hela poängen med uppdragstaktik är att låta välutbildade chefer få långtgående mandat i genomförande för att motverka den ofrånkomliga effekten av att krigföring ofta är kaos på grund av friktion, växelverkan och ­fiendskap.”  (MSD 16 sid 68)

”Chefen och ledaren. Gott ledarskap och ömsesidigt förtroende mellan chefen och underställda är en förutsättning för effektiv ledning genom uppdrag. Chefen leder underlydande enheter, förband och gemensamma funktioner med biträde av sin stab. Chefen är ansvarig för att lösa förelagda uppdrag och bär odelat det ansvar som tjänsteställningen medför. Engagemanget, förmågan och viljan att ta ansvar utgör en av de viktigaste chefsegenskaperna på alla nivåer. Chefen ska kunna bestämma sig, vara tydlig och konsekvent. (MSD 16 sid 69)

Här finns inga tveksamheter. Försvarsmakten har tydligt angett vad som gäller. Samstämmigheten mellan doktrin och verklighet tycks dock ha brister, i vissa stycken allvarliga sådana.

I sitt inlägg på KKrVa blogg den 15 juni ger Ola Palmquist en oroande bild av chefer som är plan- och metodbundna i sitt agerande – istället för handlingskraftiga uppdragstaktiker som tar egna initiativ för att utnyttja tillfällen som uppstår under striden.

I ett bihäfte till KKrVa Handlingar och Tidskrift 2/2020 har sex elever vid FHS, i samband med ”Fältövning Ardennerna”, analyserat svensk uppdragstaktik i förhållande till tyskt agerande under striderna i maj 1940. Även där är slutsatsen tämligen tydlig – det är tveksamt om svenskt tänkande och agerande idag präglas av en uppdragskultur.

Då det är osannolikt att svenska officerare skulle vara födda oförmögna att tänka och agera uppdragstaktiskt uppstår frågan, varför gör de inte det och hur komma tillrätta med problemet? Här några tankar och förslag.

Självbilden

Människors agerande påverkas av hur de själva och omgivningen uppfattar vad som förväntas av dem. Det är därför helt avgörande att göra det tydligt vad som är en officers uppgift(er), och vad det innebär. Det påverkar såväl officerens självbild som den utbildning, och befattningsplanering, som krävs för att skapa en duglig officer. Hur beskriver då Försvarsmakten en officers uppgifter? Är man intresserad av att söka jobb i Försvarsmakten så beskrivs officersyrket som:

”Din uppgift som officer är att formulera mål och planer för hur organisationens resurser och förmågor ska användas på bästa sätt. Du sätter upp riktlinjer, initierar styrning och följer upp arbetet.” 

https://jobb.forsvarsmakten.se/sv/jobba-i-forsvarsmakten/tre-inriktningar/officer/officer/

En beskrivning som inte är helt lätt att associera med en officers roll i krig – skälet till att det överhuvudtaget finns officerare. Texten ger knappast heller några omedelbara associationer till ett chefskap där beslutsvillighet, vilja att ta personligt ansvar och improvisationsförmåga är de egenskaper som ska prägla hennes eller hans agerande. Den antyder överhuvudtaget ingen koppling till Försvarsmaktens huvuduppgift, att kunna möta ett väpnat angrepp, och officerarnas helt centrala roll i det sammanhanget. Uppgiftsbeskrivningen skulle lika gärna kunna avse i stort sett vilken chefstjänsteman som helst i statlig eller kommunal förvaltning.  Även i den övriga texten på rekryteringssidan som beskriver de egenskaper som en officer ska ha nämns inte orden krig eller strid en enda gång. Är det den bild av en officer som Försvarsmakten vill ge, och som presumtiva uppdragstaktiker ska identifiera sig med?

En första åtgärd borde därför vara att omforma Försvarsmaktens budskap, utåt som inåt, till att klargöra att officerens i alla avseenden främsta uppgift är att vara chef i krig, med de krav det ställer. Här ett förslag på en annan skrivning för att beskriva en officers uppgifter:

En officers främsta uppgift är att i krig, på olika chefsbefattningar, leda strid eller annan med strid förknippad verksamhet. I fredstid skiftar arbetet mellan förbands- och stabstjänst med syfte, att som chef på olika nivåer, utveckla Försvarsmaktens krigföringsförmåga. Tidvis kan arbetet också innebära att vara militär expert i andra organisationer än Försvarsmakten.   

Handböcker

I oväntade situationer agerar de flesta människor (även officerare) oftast utifrån det man blivit lärd eller har upplevt tidigare. Ju mer stressfylld och oöverskådlig situationen är (normalfallet i krig) desto mer tenderar man att falla tillbaka på det man ”kan”, det vill säga befästa teoretiska kunskaper och praktiska erfarenheter. Om inte ett uppdragstaktiskt tänkesätt är det ”mentala bagage” man bär med sig, så lär det knappast vara det som man tillämpar när det oväntade inträffar.

De metoder för planering och ledning som beskrivs i olika handböcker utgör grunden för såväl teoretisk utbildning som praktiska övningar. Det är därför helt avgörande att det som sägs i böckerna bidrar till ett uppdragstaktiskt tänkande och agerande. Den allvarliga kritik som Ola Palmqvist (och FHS) riktar mot de planerings- och ledningsmetoder som beskrivs i olika handböcker bör därför tas på största allvar.

”Sammanfattningsvis anser arbetsgruppen att de metoder som beskrivs i handböckerna för taktisk ledning i alldeles för stor utsträckning bygger på att det genom planering är möjligt att förutse en händelseutveckling i en dynamisk strid med en kvalificerad motståndare. Metodiken är komplex och tidsödande, vilket ställer krav på ett relativt omfattande stabsarbete även på bataljonsnivån.

Planeringen riskerar dessutom att i stor utsträckning låsa in underlydande till genomförandet av planen i stället för att med utgångspunkt i avsikten med striden ta egna initiativ för att utnyttja oförutsedda situationer för att minska egna friktioner och hålla ett högt tempo. Metodiken innebär vidare att betydelsen av bataljon-chefens personliga ledning av striden givits en alltför ringa betydelse. Den metodik som beskrivs i handboken stödjer således inte ledning genom uppdragstaktik mot en numerärt överlägsen kvalificerad motståndare.”

(Ur Ola Palmquist inlägg, utdrag från ett yttrande över Metodhandbok bataljon)

Arméstaben, Markstridsskolan och FHS bör därför snarast tillsätta en gemensam arbetsgrupp som snabbt tar fram en handbok Taktisk Ledning där uppdragstaktik, med allt vad det innebär för planeringsmetodik och chefers agerande, är ledstjärnan för de metoder som beskrivs. Den skulle sedan utgöra grunden för nya handböcker, och ändringar i redan existerande publikationer. Den övergripande styrning som krävs finns redan i form av Militärstrategisk doktrin.

Motsvarande arbete bör göras även i Marinen och Flygvapnet.

Här är det viktigt att notera att förutsättningarna för, och möjligheterna att tillämpa, uppdragstaktik skiljer sig mellan försvarsgrenarna. Det beroende på bl a teknik, miljö där förbanden uppträder och en annorlunda motståndare. Det innebär dock inte att behovet av att ta initiativ, fatta beslut och improvisera utifrån läget kommer att vara mindre, metoderna för hur bädda för detta kommer däremot att vara annorlunda.

Från dessa mer centralt vidtagna åtgärder till några mer jordnära förslag som kan bidra till att skapa officerare med ett uppdragstaktiskt tänkande och agerande.

Övningar

Fältövningar och stabstjänstövningar är gyllene tillfällen att utveckla ett uppdragstaktiskt tänkande. Visserligen har den typen av övningar primärt andra syften, konkretisera taktiska principer, öva metodik mm, men de ger en ram som kan och bör utnyttjas för att utveckla deltagarnas vilja att ta initiativ och förmåga att improvisera.

Vid fältövningar är metoden för att åstadkomma detta skäligen enkel. När en plan är utarbetad ställs de övade inför uppgiften ”nu händer detta – chefens order och åtgärder, med kort motivering – tid XX minuter”. Det är måttligt tidskrävande och kan varieras i oändlighet med samma plan som grund. Sådana moment kan därför genomföras många gånger under samma övning. Det viktiga här är inte att testa den stridsplan som personen, gruppen eller staben tagit fram, utan att ”mängdträna” beslutsfattning. De övade ska ges erfarenheten/upplevelsen att det är deras självklara roll att fatta beslut, och att en plan ständigt måste anpassas till situationsutvecklingen.

Därmed inte sagt att planers realiserbarhet, eller nya metoders värde, inte ska prövas, t ex: tillåter tillgången på artilleriammunition att striden förs på det sätt som planen anger, räcker tiden innan fienden beräknas nå området till för att genomföra de planerade fältarbetena etc. Det är dock ett annat moment i övningen, och med ett annat syfte. Det senare har självfallet större tyngd om fältövningen utgör skarp krigsplanläggning. Men även då bör moment ingå där cheferna, och staberna ställs inför det oväntade. Om inte annat som en påminnelse om att planer sällan håller längre än till det att striden börjar, sedan måste man fatta nya beslut och improvisera.

En bonuseffekt av denna typ av moment är att vid övningar där chefen har en stab till sitt förfogande kan även stabsmedlemmarna engageras. De tvingas till att snabbt analysera vad den nya situationen innebär för olika tjänstegrenar. Det för att kunna ge chefen adekvata råd, och inte minst hitta nya lösningar när det gäller hur ominrikta logistik, underrättelsetjänst m m, beroende på vilket sätt den ursprungliga planen förändras.

När det gäller stabstjänstövningar är det enligt min mening bättre att i stället för ett fåtal stort upplagda stabstjänstövningar genomföra fler mindre övningar, där chefer såväl som staber tvingas till att vid flera tillfällen agera på oväntade händelseutvecklingar. Stora stabstjänstövningar har en inneboende tröghet som gör att de sällan ger en god bild av den dynamik i stabsarbetet som verkligheten kommer att kräva. Fler mindre stabstjänstövningar innebär också att det efterhand kan läggas mindre tid på att öva stabsmetodik ”jobba bort ringrosten”. Övningen kan istället koncentreras på det egentliga syftet med stabsarbete, producera bra order till förbanden.

Sammantaget, såväl fältövningar som stabstjänstövningar bör genomföras på ett sådant sätt att de bidrar till att skapa en uppdragsmentalitet hos deltagarna. Det vill säga, öva hur hantera och utnyttja det kaos som striden/operationen/kriget alltid kommer att innebära.

Med detta sagt om fält- och stabstjänstövningar, det finns fler steg.

Den bästa metoden att skapa officerare med initiativkraft, vilja att fatta beslut och improvisationsförmåga är ”oscriptade” dubbelsidiga övningar, där tämligen stora förband, bataljon eller större, ställs mot varandra. Det ger möjlighet att utnyttja för deltagarna okänd terräng, skapar ett taktiskt samman där många olika parametrar påverkar skeendet och visar också på konsekvenserna av olika åtgärder över tiden. Av ekonomiska skäl, markskadehänsyn, tillgång på förband m m, kan sådana övningar bara genomföras tämligen sällan. Men även mindre övningar, t ex kompanis anfall hemma på övningsfältet, kan och bör utnyttjas för att utveckla chefers beslutsfattningsförmåga och initiativlust. En pigg B-styrka är där ett bra instrument för att tvinga fram ett aktivt agerande från gruppchef till kompanichef. Dagens stridsfältssimulatorer ger dessutom möjligheten att förstärka upplevelsen/erfarenheten ”bättre att agera, än att envist hänga kvar vid planen”.

Här, som vid beslutsfattningsmoment under fält- och stabstjänstövningar, är det utomordentligt viktigt att det är tillåtet att göra ”fel”. Målet är inte att hitta den perfekta lösningen, utan att skapa en vilja och förmåga, hos chefer på alla nivåer, att agera när man ställs inför det oförutsedda.

Fred kontra krig

I officersyrket, till skillnad från de flesta andra yrken, finns en inbyggd motsättning mellan hur man förväntas agera i krig, huvuduppgiften man finns till för, och den i stor utsträckning regelstyrda och tämligen tröga fredsverksamheten. En stelbent ledd verksamhet i fred kan leda till en mentalitet som hämmar de egenskaper vi vill se hos en officer i krig. Lever man i en miljö där verksamheten uppfattas som ”planen gäller (trots nya omständigheter)”, ”det bestämmer någon annan”, ”reglerna säger”, ”det finns ingen rutin för det” m m, är det osannolikt att man över en natt skulle finna det naturligt och självklart att kraftfullt agera efter eget huvud och improvisera fram oplanerade och oprövade lösningar.

Denna motsättning har alltid funnits. Fred är inte krig. Det finns dock åtgärder som kan bidra till att påminna alla om att det är förmågan i krig som ska styra arbetet även i fred, och som skapar utrymme för, och uppmuntrar, initiativ även i fredsarbetet.

Här tre ”gamla” metoder som fyller en sådan funktion. Även om de, i större eller mindre utsträckning, redan är en del av Försvarsmaktens verksamhet idag tycker jag de är så betydelsefulla att det finns skäl att nämna dem.

Tidigare var veckorna 23 och 24 (i alla fall i armén) öronmärkta för krigsförberedelser. Det gällde såväl staber som förband. All ”fredsverksamhet” sattes på sparlåga. Krigsplanläggningen sågs över, ofta i form av fältövningar, högre chefer (och deras krigsstaber) hade möjlighet att träffa sina direkt underställda chefer, DUC, (med staber), tillståndet i mobiliseringsförråd kontrollerades m m. Aktiviteter som inte bara gav en tydlig återkoppling till vad fredsverksamheten syftade till, utan ofta också gav impulser till åtgärder för att öka krigsdugligheten hos förbanden eller hur förbättra existerande planering. De gav även personkännedom ”aha, är det du som är min motsvarighet i stab xx”, en nog så nyttig kunskap för den dag det skulle kunna bli nödvändigt att samverka för att hantera en oväntad situation.

Alla (undantagen var få) officerare roterade mellan förbandstjänst och stabstjänst. Båda perspektiven är nödvändiga för att skapa regelverk, rutiner och vidta åtgärder som bidrar till en kultur där krigsförbandens behov sätts i centrum. Men också för att skapa en förståelse vid förbanden för de möjligheter och begränsningar som styr högre chefers beslut. Något som sannolikt leder till initiativ på lokal nivå för att lösa problem där högre chef har begränsade möjligheter att hjälpa till. Likaså bör det ske en motsvarande rotation mellan att vara lärare vid skolor och förbandsverksamhet. Risken finns annars att det uppstår ett glapp mellan vad som undervisas och det som är praktiskt möjligt, eller lämpligt.

Krigsförbandscheferna bör ges ett långtgående inflytande, och ansvar, över utvecklingen av det egna förbandet. Något som också bidrar till att skapa en uppdragskultur då det ger utrymme för initiativ och lokala lösningar. Här kan det finnas idéer att hämta i Verksamhetsidé 90 (VI 90), introducerad av dåvarande ÖB, Bengt Gustavsson.

Impulser utifrån

Det finns civila organisationer som ständigt hanterar det oförutsedda, eller om man så vill, det icke planeringsbara. Ett exempel skulle kunna vara flygbolag som rutinmässigt snabbt måste omdirigera flygplan och besättningar på grund av händelser som bombhot, tekniska fel, dåligt väder m m. Ett annat skulle kunna vara trading av olika slag där tillfället att göra en god affär kan försvinna lika snabbt som den dök upp.

I båda fallen finns det säkert vissa övergripande riktlinjer inom företaget, men hur utbildar, förbereder och väljer man ut de personer som praktiskt ska lösa uppgifterna? Här, och i andra företag, kanske det finns idéer och metoder som skulle kunna ge inspiration till hur skapa goda uppdragstaktiker. Reservofficerarna skulle här kunna bidra, både med egna erfarenheter och genom att förmedla kontakter till företag där ”stridsledning” är en viktig del i verksamheten.

Försvarshögskolan bör ges forskningsuppdrag (men också genomföra elevarbeten) där man undersöker hur olika försvarsmakter la eller lägger upp utbildning, personalplanering m m för att skapa officerare med ett uppdragsinriktat tänkesätt. Det i kombination med modern ledarskapsforskning borde utmynna i förslag på metoder som kan användas såväl i Försvarsmakten, som i den egna undervisningen.

Även Rekryteringsmyndigheten har här en roll. Redan idag gör man bedömningar ”befälsskattning” av såväl värnpliktiga som presumtiva officerare. Kan detta utvecklas? En högst personlig spekulation; kan det vara så att personer som i skolan har varit lite bråkiga och oppositionella därmed har visat personliga egenskaper som kan vara bra hos en uppdragstaktiker?

Avslutning

Det finns många ytterligare åtgärder som kan och bör vidtas. Det finns inga Alexanderhugg som med ett slag skapar uppdragstaktiker. Det är frågan om att skapa en kultur som består av en kombination av mental inställning, föreskrifter, utbildningsmetoder på skolor och vid övningar, urval och inte minst förebilder och attityder i det dagliga arbetet.

Här har jag främst lyft fram officerens roll ur ett uppdragstaktiskt perspektiv. Men ska Försvarsmakten präglas av en uppdragskultur så ställer det höga krav på alla i organisationen. Officerare, specialistofficerare, soldater och civilanställda. Alla måste se det som naturligt och självklart att ta initiativ och improvisera utifrån den situation de befinner sig i. Det för att, i såväl krig som fred, bidra till att syftet med deras verksamhet kan uppnås.

Min förhoppning med det här inlägget är därför att många ska bidra med idéer, i stort som smått, såväl i debatten som i sitt arbete, om hur man skapar en Försvarsmakt präglad av en stark uppdragskultur.

Kanske en och annan också fått något uppslag om hur utveckla den verksamhet hon eller han redan håller på med.

Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA. Han har tidigare bl a varit chef för Försvarshögskolan, operationsledare i dåvarande Östra Militärområdet och brigadchef.

Den uppgörelse som nåddes av EU:s ledare på morgonen den 21 juli innebär att viktig enighet är nådd. Övergripande enighet är nämligen ett viktigt politiskt element i EU:s allmänna inre och yttre trovärdighet och den ekonomiska uppgörelsen om långtidsbudget, om medlemsavgifter och stöd till ekonomierna till följd av coronakrisen utgör självfallet basala politiskt viktiga förutsättningar för EU:s möjligheter att kunna möta allvarliga ekonomiska utmaningar. Enigheten har emellertid nåtts till vad som kan bedömas vara ett mycket högt pris.

Uppgörelsen speglar nämligen några av den Europeiska Unionens mer djupgående både inre och yttre allvarliga långsiktiga problem. Spegelns bild visar nämligen också på avsaknad av seriös diskussion om problem som borde ha avhandlats i Bryssel. Det är inte första gången det sker. De europeiska ledarna förefaller ha svårt för att både internt och externt kunna föra en gemensam diskussion om de utrikes- och säkerhetspolitiska problem som Europa står inför.

Stabiliteten i den europeiska säkerhetspolitiska strukturen är skör. Denna struktur är kontinuerligt utsatt för flera påverkansfaktorer som utgör allvarliga och svårbemästrade risker för särskilt Västeuropa och därmed även för Sverige. Dessa faktorer och risker kan analyseras med olika fokus och betoning men några sådana förefaller mer eller mindre pågående under lång tid och deras effekter kan också få långtgående inverkan på säkerhetspolitikens mönster.

En av dessa riktar fokus på den inre sammanhållningen i EU-kretsen och på unionens förmåga att bemästra och överbrygga de påtagliga motsättningar som finns invävda i unionens politiska struktur och sammansättning. Motsättningarna kan återfinnas i sådana grundläggande värderingsmönster som visar sig i tolkningen av innebörden av västeuropeiska rättsstatsprinciper och som ställt Ungern och Polen i debattens frontlinje. Kommentarer till den träffade uppgörelsen i kretsen av EU-ledare visar att tolkningen av skrivningarna om rättsstatsprinciperna alls inte är samstämmiga mellan kommissionens ordförande och ledarna för Polen och Ungern. De senare tolkar uppenbarligen de kompromissartade skrivningarna som att inte några mer påtagliga villkor av rättsstatskaraktär är förenade med EU:s budgetmedel.

Efter det polska presidentvalet har den inre splittringen i landet blivit påtaglig (inte minst mellan stad och landsbygd) och den liberala oppositionens knappa förlust har rest frågor om valets legitima grund. Orbans politiska ställning i Ungern har inte försvagats och även här finns tendenser till politisk splittring mellan stad och landsbygd. Det är tydligt att de nuvarande politiska ledarna för Polen och Ungern avser att söka konsolidera sina maktställningar med hjälp av metoder som inte är förenliga med EU:s rättsstatsprinciper.

Det är att vänta att Putins regim i Ryssland på flera sätt kan komma att söka utnyttja fortsatta inre politiska stridigheter i dessa länder bl a i form av påverkanskampanjer; och Putin själv har nu bevarat sin formella maktställning i Ryssland till in på 2030-talet med hjälp av för honom välanpassade ändringar i Rysslands grundlag .

Men det är inte enbart i stater i EU som mött kritik för sin bristande rättsstatsordning som Putin riktar sina kampanjer mot. Alla stater med olika populistiska rörelser på frammarsch synes väcka intresse hos Putins propagandaapparat.

Sammanhållningen i EU utsätts för påfrestningar också i form av mer påtagliga ekonomiska spänningar mellan stater, främst i Sydeuropa, vilka förefaller ha notoriskt svårt att skapa stabila ekonomiska förhållanden och som därför ställer solidariteten inom EU på svåra prov när krav ställs på olika former av bidrag eller stöd från de övriga. Detta visades nu påtagligt under de segdragna förhandlingarna om EU:s långtidsbudget och stöd till de coronadrabbade länderna. Att vissa stater med vacklande ekonomisk stabilitet nu kommer att uppbära direkt ekonomiskt stöd i form av bidrag utan att mer påtagliga krav ställts på sanering av statsfinanserna och strukturförändringar i olika inre ekonomiska stödsystem visar på denna spänning som finns inbyggd i unionens politiska struktur.

Orosmolnen i sydöstra Europa hopar sig. Kriget i Ukraina fortsätter nu på sitt femte år och Turkiet under president Erdogan fortsätter sin påtagliga väg i riktning mot ökad betoning på islam och minskad sekulär hållning i landet. Att förvandla Hagia Sofia i Istanbul till moské och på nytt öppna den för muslimsk religiös utövning kan inte tolkas på annat sätt än som tydliga markeringar mot hela den kristna kulturen. Så som Turkiet nu utvecklas politiskt torde frågan om medlemskap i EU få skjutas långt fram i tiden och först efter påtagliga förändringar i Turkiets inre politiska struktur. Natolandet Turkiet ger dessutom i ökad grad intryck av att vara på väg bort från en säkerhetspolitisk sammanhållen linje tillsammans med övriga Natostater. Det senaste Natomötet kunde till nöds enas, men det skedde efter stora svårigheter att inrymma också Turkiet i de gemensamma dokumenten. Turkiet är involverat i den långvariga konflikten i Syrien och det har funnits flera tillfällen under senare tid där Turkiet varit på randen till fullskaligt krig i området och där relationen till Putins Ryssland i området är ytterligt vansklig för båda parter. Att även Putin är orolig för en islamistisk vågrörelse i sitt närområde är tydligt efter att flera terrorattentat med sådan bakgrund ägt rum också i Ryssland. Putin markerar sin oro genom att nu ge order om en mycket stor militär övning i sydöstra Ryssland.

Försvagningen av den politiska strukturen i Nato är tydlig även om flertalet stater nu genomför olika typer av rustningar för att möta ett ryskt hot och för att söka tillgodose krav från USA. Men den transatlantiska länken är ifrågasatt och handlar ytterst om USA:s beredvillighet och förmåga att komma Västeuropa till hjälp om något allvarligt ryskt militärt hot skulle göra sig gällande.

USA är satt under stark press från Kina, både ekonomiskt och militärt, och det är tydligt att amerikansk säkerhetspolitik har skiftat betoning från Europa till Fjärran Östern, där både Nordkorea och hoten mot Sydkorea och även Japan ställer USA:s försvarsgarantier till dessa stater på avgörande prov. Det kinesiska hotet i Asien växer och Pekingregimens sätt att hantera den relativa friheten i Hongkong, där denna nu påtagligt kvävs genom kinesisk säkerhetslagstiftning, visar hur målmedvetet regimen avser att utplåna varje antydan till brister i den kinesiska auktoritära ordningen.

Oron växer naturligtvis för vad Pekingregimen avser att göra med Taiwan sedan ”problemet” med Hongkong avlägsnats. Skulle Pekingregimen allvarligt utmana USA i fråga om Taiwan ställs utan tvekan amerikansk trovärdighet på ett yttersta prov. Ovilja eller oförmåga att försvara Taiwan skulle kunna tolkas som att USA i själva verket inte kan stå upp för sina garantier någonstans. Att Peking vill testa den amerikanska trovärdigheten i fråga om Taiwan ligger i farans riktning och kan leda till svåra militära problem för USA som då måste ägna all sin kraft åt att bemästra denna fara.

En förskjutning av amerikansk militär förmåga och diplomatisk energi till Asien och ett därmed åtföljande bristande engagemang i Europa väcker sannolikt Putins intresse för ökat politiskt spel riktat mot EU och Nato och försök att splittra dessa allianser. Sådant intresse kan förväntas riktas mot vad som uppfattas som EU:s och Natos ”svaga länkar” belägna i Rysslands närområde.

Ett särskilt och ökat inslag i Putins påverkanskampanjer utgörs av den målmedvetna ryska historieförfalskningen som gjort sig gällande under senare tid. Inslag i denna är försöken att lasta Polen för andra världskrigets utbrott liksom också för försöken att pådyvla Finland ansvaret för avrättningen av tusentals karelare under fortsättningskriget 1942–1944 (avrättningar som Stalin bar ansvaret för).

Det som blir ett återkommande problem i umgänget med Ryssland är att sådana historieförfalskningar stundom stöds av akademiskt skolade ryska historiker och inte enbart är påhitt i propagandan. Ett långsiktigt problem är också att ryska ungdomar via skolböcker och lärare skolas in i starkt snedvridna uppfattningar eller rent förfalskade uppgifter om det egna landets roll i viktiga skeden av Europas historia. Ett exempel på detta är den sedan lång tid stipulerade skrivningen i ryska historieböcker om att Vinterkriget mot Finland 1939–1940 endast var en ”gränskonflikt” som finländarna görs ansvariga för

Denna fortgående massindoktrinering tjänar syftet att underbygga Putinregimens påverkanskampanjer. Dessa riktar sig både mot det egna landets befolkning och får alltså där en bekräftande inverkan (uppgifter stämmer med vad man redan fått lära sig i skolan) och kampanjerna mot omvärlden som därmed uppfattas som korrekta och sanningsenliga. Omvärldens reaktioner ses därför som enbart negativa mot Ryssland och bekräftar bara den fientlighet som väst i grunden anses ha mot landet.

Ett särskilt problem med historieförfalskningen är också att den generellt undergräver respekt för vetenskapligt hållbar kunskap och försvårar dialog mellan ryska och västerländska myndigheter och akademiker. Det finns således en påtaglig tendens till en leninistisk syn på historia och den leder till att ryska forskare inte vågar eller ens kan utge verk som gör upp med stalinismens illdåd mot den egna befolkningen och mot grannländerna (t ex Molotov-Ribbentroppakten 1939 som gav Hitler frihet att dela Polen med Sovjet och gav Stalin frihet att erövra de baltiska staterna och anfalla Finland).

Finns inte förutsättningar för en akademisk frihet i Ryssland som gör det möjligt att kritisera Putinregimens förvrängningar av historien kan påverkanskampanjerna fortgå t o m med stöd av ryska akademiker. Inom detta område behöver den Europeiska Unionen ta ett långsiktigt och seriöst gemensamt grepp för att komma till rätta med den oseriösa ryska historieskrivningen. Ett grepp kan vara att samla välrenommerade historiker i Europa i en mer långvarig seminarieverksamhet för att gå igenom de mest flagranta och oseriösa försöken att förvränga den europeiska historien.

Många svagheter i den västeuropeiska politiska strukturen kan alltså urskiljas och många hot och risker kan ge upphov till allvarliga säkerhetspolitiska problem. Den träffade uppgörelsen i Bryssel om EU.s långtidsbudget och stödet till drabbade länder i coronakrisens spår är viktiga men det förtjänar påpekas att det i närtid finns allvarliga utrikes- och säkerhetspolitiska problem för EU och Nato som inte möttes i uppgörelsen i Bryssel. Det är hög tid att EU och Nato gör en seriös bedömning av de hot och risker som föreligger och med kraft tar itu med interna problem (rättsstatsproblemen och de svaga ekonomierna) och de externa problemen (vacklande amerikanskt engagemang och ökande risker och hot med ryska ambitioner riktade mot väst.) Om inte tunga europeiska stater inom EU och Nato kan ta initiativ till en mer kraftfull europeisk politik som möter dessa problem och utmaningar löper Europa risken att på nytt dras in i konfrontationer som kan erodera sammanhållning och ytterst leda till militära urladdningar.

Författaren är tidigare generaldirektör. Han är ledamot av KKrVA.

Sedan januari 2017 har Sverige en nationell säkerhetsstrategi. Det är bra och var synnerligen välkommet. I samband med att den antogs framhöll statsminister Stefan Löfven att:

”Ända sedan jag tillträdde som statsminister har säkerhetsfrågorna stått i starkt fokus. De har påverkats av dramatiska händelser i vår omvärld, men också̊ av skeenden i vårt eget land. Den teknologiska utvecklingen har skapat starka ömsesidiga beroenden. Känsligheten för störningar i viktiga samhällsfunktioner har ökat. Informationsteknologin har förbättrat tillvaron för de allra flesta, men det blir alltmer tydligt hur den också kan användas i antagonistiska syften av både stater och individer.

Säkerhetsfrågorna måste nu ses ur ett betydligt bredare perspektiv än tidigare. Säkerhet för människor i Sverige handlar inte enbart om att rusta sig för att möta militära hot och väpnade angrepp – även om detta är kvar som en kärnuppgift för staten. Till det bredare säkerhetsarbetet måste också räknas skydd mot epidemier och smittsamma sjukdomar, kamp mot terrorism och organiserad brottslighet, att åstadkomma säkra transporter och pålitlig livsmedelsförsörjning, skydd mot avbrott i energileveranser, motarbetande av en förödande klimatförändring, insatser för fred och global utveckling, och mycket annat.”

Det var kloka ord. Och välkommet att också det i Sverige går att peka ut vad regeringen anser vara de nationella intressen som ska vägleda politiken, liksom målen. Som strategi betraktat räckte den dock inte till, eftersom den säger mycket litet om vägarna för att uppnå målen och därmed förverkliga de nationella intressena. Avsaknaden illustrerar ett genomgående problem med regeringen Löfven. Det är mer politisk yta än säkerhetspolitiskt djup.

Redan efter regeringsskiftet 2014 inrättades ett Säkerhetspolitiskt råd i syfte att möta ”komplexa hot ”och ”försämrat säkerhetspolitiskt läge i vår del av världen”. Genom rådet skulle ”säkerhetsfrågorna” kunnat hanteras på ett ”samlat sätt”. Det slogs fast att ”Sverige behöver fortsatt stärka sin förmåga att effektivt och samordnat möta omedelbara och långsiktiga hot och utmaningar”.

Också det kloka ord.

Statsministern leder rådet i vilket även vice statsministern, utrikesministern, försvarsministern och justitie- och inrikesministern ingår. Andra kan kallas in vid behov. Rådet ska ”diskutera en samordnad hantering av frågor som rör Sveriges säkerhet i bred bemärkelse”. Inriktningen ska vara strategisk och inte operativ (beredning sker vid behov av ansvarigt departement).

Det är dock höljt i dunkel hur rådet fungerar och vad dess arbete resulterat i. För några år sedan ifrågasattes till och med om det över huvud taget sammanträdde. Efter Transportgate och efterföljande politisk turbulens har sedan hösten 2017 dagordning och tjänsteanteckning diarieförts. Men oklarheterna står fortfarande på kö. Ett exempel är att i februari 2020 hölls två möten utan att covid-19 togs upp och detta trots klassningen som samhällsfarlig sjukdom. Motiveringen i efterhand var att frågan ”berör hela regeringen”. Vid möten i mars och maj var dock covid-19 på agendan.

Hanteringen av Krishanteringsrådet kastar också ljus över Stefan Löfvens intresse för frågor som rör de komplexa hot som Sverige står inför. Sedan 2008 finns ett krishanteringsråd som sammanträder två gånger per år för information och diskussion rörande krisberedskap, men som också kan extrainkallas vid behov (kris eller s k särskild händelse). Kansliet för krishantering fungerar som sekretariat. Rådet och kansliet inrättades som ett resultat av den kritik som följde av regeringen Perssons bristande förmåga i samband med tsunamin 2004.

I samband med regeringsskiftet 2014 ombildades Krishanteringsrådet från ett organ inom Regeringskansliet under ledning av statsministern till att sortera under Inrikesdepartementet. Kort sagt, Löfven abdikerade som nationell krisledare och valde i stället en modell med långt mindre samordnande kraft.

Det är på sätt och viss typiskt att han inte tog ansvar när skandalen kring Transportstyrelsen briserade 2017 och har aldrig egentligen erkänt att någon gjorde fel utan bara att det blev fel. Signifikativt är att den då ansvarige inrikesministern Anders Ygeman (som avgick inför hotet om misstroendevotum) är tillbaka på en ny ministerpost. Detsamma gäller Löfvens dåvarande statssekreterare Emma Lennartsson som fick gå (efter att inte ha förstått sakens allvar och fört information vidare), men som återkommit som statssekreterare till finansminister Magdalena Andersson.

Krishanteringsrådet leds numera av inrikesministerns statssekreterare och bland deltagarna ingår som tidigare cheferna för Säpo, Must, RPS och MSB. Kansliet för krishantering har som tidigare till uppgift att analysera, samordna och hålla koll på krisarbetet i Regeringskansliet och leds av en tjänsteman direkt underställd inrikesministerns statssekreterare. Därtill finns Gruppen för strategisk samordning som också består av en grupp statssekreterare och leds av inrikesministerns statssekreterare.

Statsministern är långt borta. Det märktes också inledningsvis i hanteringen av Coronakrisen, d v s en nationell kris men där alltså Löfven inte hade den formella ledningen och inte heller verkade känna behov av att ta den reella. Vad som fungerat och vad som inte fungerat i krishanteringen blir nu föremål för den nyligen (mot regeringens vilja) tillsatta Coronakommissionen att utreda.

Ingen behöver dock tvivla på att vi inte hade den nödvändiga beredskapen.

Ingen behöver heller – i ljuset av turerna kring det kommande försvarsbeslutet – tvivla på att de högstämda ord som ackompanjerat inrättandet av ett säkerhetspolitiskt råd och införande av en nationell säkerhetsstrategi, framför allt är retorik som låter bra i ett allt mer spänt läge. Det är sämre beställt med substansen.

Så frågan är hur vi kommer vidare. Som en del av Coronakommissonens arbete kommer säkerligen ”ansvarsprincipen” (att den myndighet som normalt är ansvarig också är det när det krisar) som grund för arbetsfördelningen att ventileras, liksom krishanteringen i Rosenbad. Men bristerna i hur Regeringskansliet är organiserat handlar om mer än Corona – de handlar om hur vi på ett säkrare sätt ska kunna fylla den högstämda politiska retoriken med konkret innehåll. En väg framåt som lyfts fram av både L och M är att inrätta ett Nationellt säkerhetsråd.

Det Nationella säkerhetsrådet skulle ledas av statsministern med de fasta medlemmarna i dagens Säkerhetspolitiska råd kompletterade med ÖB och cheferna för Säpo och Must. Vid sidan därav skulle en Nationell säkerhetsrådgivare utnämnas för att fungera som personlig rådgivare till statsministern. Det nuvarande kriskansliet kan utgöra fundament till en stab.

En poäng är att Stefan Löfven (och kommande statsministrar) skulle tvingas att intressera sig och dessutom få en person vid sin sida som i kraft av formell status och faktisk kompetens talar klarspråk med statsministern. Just detta att institutionalisera det politiskt obekväma, och tvinga statsministern att förhålla sig till det, är kanske den allra viktigaste politiska poängen.

Den dåvarande brittiske premiärministern David Cameron inrättade 2010 ett Nationellt säkerhetsråd i syfte att få en striktare, mindre informell beslutsprocess och öka samordning mellan olika ministerier och myndigheter. Allt för att möta en mer komplex hotbild. I en kritisk kommentar till premiärminister Boris Johnsons val av David Frost till ny nationell säkerhetsrådgivare pekar Lord Peter Rickets (som satt på posten 2010–2012) på hur avgörande det är att kunna vara obekväm.

Rickets pekar på att säkerhetsrådgivaren är den som organiserar arbetet och sätter agendan för det nationella säkerhetsrådet. I den funktionen krävs förmåga att övertyga premiärministern; en ”balanserad” dagordning som också innehåller punkter som ”chefen” inte är intresserad av är helt centralt. Därigenom lyfts hot som kan verka avlägsna för premiärministern. Även saker som inte når upp på den centrala dagordningen, men som kan vara första prio för ett ministerium, kan uppmärksammas. Den viktigaste uppgiften är att som artikeln heter Speaking truth to power.

En förutsättning för det ska ske är att den nationelle säkerhetsrådgivaren inte (som i fallet Frost) utses på basis av politisk lojalitet. I stället bör det vara en opolitisk tjänsteman med egen erfarenhet och kompetens och med en förtroendefull relation till relevanta ministerier och myndigheter. Så även om denna ”institution” kräver politiska vilja, är den trots detta att föredra före den nuvarande svenska modellen.

Finns det i dag någon som talar klarspråk med Stefan Löfven om kris och beredskap, om försvar och säkerhet? Frågar åt en vän.

Författaren är författare, journalist och ledamot av KKrVA.

För en tid sedan reste en oppositionspolitiker från Zimbabwe runt i England och föreläste. Det egendomliga var, att fastän han tillhörde oppositionen hade han påfallande positiva omdömen om Robert Mugabe. Hur kunde det komma sig?

Fastän Zimbabwe är och var en stat i upplösning, är maktapparaten väl utvecklad. Säkerhetstjänsterna är sannolikt utbildade av östtyska Stasi eller ryska KGB/FSB. De har hög professionell nivå, och de har kapacitet att verka både inom och utanför landet. Det innebär att alla måste räkna med att vara övervakade alltid och överallt. Rädsla är själva terrorns idé (fr terreur). Terrorn förstärks av att vem som helst när som helst kan bli gripen, torterad och dödad. Även om engelska skolor är föga trolig som platser för övervakning, är den som upplevt terror så präglad av skräck att han räknar med att det också där kan finnas agenter.

När man talar med eller lyssnar till människor, som kommer från diktaturer måste man vara medveten om detta. En diktatur i vår tid är verkligen en totalitär stat. Den omfattar människors hela vardag. Vi kan få en bild av detta i George Orwells roman 1984. Den afrikanske politikern hade upplevt en liknande stat. Det är inte säkert att han var hotad med tortyr och fängelse. Påtryckningarna kan ha varit mer diskreta: ”Vill Du att din dotter skall komma in på läkarutbildningen? Samarbeta då med oss. Om inte, kan hon få anställning på sopstationen. Då är det Du som har ansvar för hennes framtid.” Vad gör man i ett sådant läge?

Eftersom vem som helst kan vara utsatt för sådana påtryckningar vet man i en totalitär stat aldrig vem som är vem. Jag ser en medmänniska, men jag ser inte de som styr henne. Hon är som en kasperdocka. Vem rycker i snöret? Den frågan kan man ibland frestas att ställa även i en demokrati.  I en totalitär stat måste den alltid ställas. Där finns det ytterst få människor med integritet. Nästan  alla är komprometterade, nästan alla har i någon mening samverkat med säkerhetstjänsten. Ingen vet vem någon annan egentligen är. Detta är något man måste veta när man möter människor från en diktatur.

Inte alla journalister är medvetna om detta. De som på 1970-talet gjorde reportageresor i Kina fick endast träffa agenter för säkerhetstjänsten eller personer som stod under tryck från säkerhetstjänsten. Alla samtal rapporterades till säkerhetstjänsten av tolken. Minsta avvikelse skulle kunnat kosta personen dyrt, kanske livet. Efteråt kunde journalisten säga: ”Jag har bara skrivit vad jag har sett och hört.” I själva verket hade de endast sett och hört och skrivit det som säkerhetstjänsten ville att de skulle se, höra och skriva. De hade inte skrivit om människor i Kina utan om den bild säkerhetstjänsten ville att de skulle förmedla till Sverige. Därmed blev de vad som på deras språk kallas ”nyttiga idioter”.

Det är inte bara diktaturer, som har en sådan kapacitet. Alla västerländska stater och krigsmakter har motsvarande kapacitet. På den civila sidan handlar det om att förmedla en positiv bild av det egna landet, t ex genom de bibliotek som British Council har över hela världen. Man arbetar inte med kinesiska metoder, men syftet är detsamma – att ge omvärlden en bild av det egna landet som är gynnsam. Man kan också använda Facebook och Twitter.  BBC World News är en annan sida av samma sak. Den har vunnit framgångar genom att alltid vara korrekt. På den militära sidan finns en mera kraftfull kapacitet. I USA kallas det psychological operations (psyops), i England information support. Vi kan finna deras manual på nätet. På svensk mark talar man om påverkansoperationer.  I USA sker utbildningen på Fort Bragg, det finns motsvarande, kortare utbildningar i Sverige. Vad är då syftet med psyops? Det är att förändra mottagarens verklighetsbild på ett sådant sätt att han ändrar sitt handlande till att bli gynnsamt för avsändaren.

Om detta visste jag ingenting, när jag 1986 blev indragen i en påverkansoperation och själv blev en ”nyttig idiot”. Saken var denna: I den kommunistiska östtyska ledningen var man medveten om att den negativa bilden av DDR i Väst var en nackdel. Därför gällde det att genomföra påverkansoperationer, som ändrade den bilden, så att DDR istället uppfattades som ett normalt samhälle i Väst. En aspekt i denna påverkansoperation var Östersjöveckorna i Rostock – stora vetenskapliga konferenser med deltagare från alla länder kring Östersjön. En annan aspekt var att kyrkan i Pommern tog upp kontakter med Svenska Kyrkan i Växjö stift. Växjö stift fick bl a tillfälle att uppföra ett församlingshem åt en församling i Pommern. Delegationer av präster och kyrkostyrelser utväxlades mellan Växjö och Pommern. Att biskop Gienke i Pommern var Stasi-agent visste vi inte. Hans närmaste man, Oberkirchenrat Plath var också agent. Jag var med i en sådan delegation till Pommern. Där ordnades en kyrkohögtid med vårt deltagande i den lilla staden Demmin. Jag fick god kontakt med kyrkoherden där, superintendent Schwerin. Han tog mig på en lång åktur med sin bil; så gjorde man för att undvika avlyssning. Jag frågade honom var alla arbetade i Demmin. Man såg ju inga fabriker. Han svarade: ”Det är så många om arbetar hos polisen.” Jag frågade varför alla hus var från 1950-talet, stora fula betongkolosser. Han svarade: ”Det var några pojkar, som lekte med ett pansarskott.” Jag förstod honom: det var några ur Hitler-jugend som gjort motstånd vid ryssarnas framryckning, och dessa hade som hämnd bränt ner hela den gamla medeltida staden. Efter Berlin-murens fall fick jag veta hela sanningen: Demmin var platsen för ett ohyggligt massmord på civila. Vad Song My var för Vietnam, det var Demmin för Pommern. Varför sade inte Schwerin detta? Han hade ändå fått förtroende för mig. Detta är en av terrorns effekter: alla är rädda för alla. Han kunde inte veta, om jag skulle berätta det för andra. Han skulle kunna spåras som källan.

När sedan en ny delegation från Pommern kom till Växjö fick vi ta emot prosten Haberecht som gäst i vårt hem i Slätthög. Vi som var engagerade i detta utbyte visste att det alltid fanns minst en agent i varje delegation från Pommern. Därför skiljde vi dem åt, så att de som inte var agenter skulle känna sig fria. Jag fick förtroende för Haberecht. Vid denna tid arbetade jag med ett stort teologiskt bokprojekt, En ny bok om Kyrkan. Jag bad honom att medverka, och hans bidrag finns nu i boken. Men jag tänkte inte på  att även om han inte var agent. skulle hans text komma att granskas av Stasi, och att han endast kunde skriva det som Stasi godkände. De hade redan öppnat hans brev till mig och mina till honom. De visste allt om projektet, och deras projekt var ett annat en vårt. Vad de ville var att människor i Sverige skulle få uppfattningen att DDR var ett bra samhälle och att Haberecht skulle vara deras redskap för detta. Han hade ingen möjlighet att komma undan. Jag var en ”nyttig idiot”, precis som journalisterna som hade varit i Kina. Men Stasi kan också ha agerat på ett annat sätt. Syftet med påverkansoperationen var ju att skapa bilden av DDR som ett bra samhälle. Låt alltså Haberecht vara kritisk mot kommunismen, så får människor i Sverige bilden av ett öppet samhälle. Då tänker de att vi har ett ganska fritt samhälle, att vi är en stat som de kan och vill samarbeta med. Och vad han publicerar i Sverige blir knappast känt i DDR.

En enda gång anade biskop Lindegård i Växjö att inte allt stod rätt till. Det var när han blev utnämnd till hedersdoktor vid universitetet i Greifswald. Han visste att han inte hade gjort något som motiverade detta. Där gick Stasi ett steg för långt.

Ett särskilt problem med diktaturer är att man aldrig vet vem som är vem. Föreläsaren från Zimbabwe kan ha varit den han uppgav sig vara. Han kan också ha varit någon som liknade honom. Att låta en agent överta någon annans identitet var en teknik Stasi gärna använde sig av. Agenten Aleksander Radler, som kom i nära kontakt med vår familj, kan mycket väl ha varit någon annan, som tagit över den verklige Radlers identitet sedan denne dödats.

Václav Havel har skrivit om detta i en modern variant av Beggars Opera från 1728 – ett drama från den tidens gangstermiljöer i London. I Havels variant byter människor hela tiden identiteter. Man vet aldrig vem någon egentligen är. Det var Havels upplevelse av den totalitära staten i Tjeckoslovakien. I min roman Där utanför låter jag huvudpersonen, Jakob Sandman, av misstag bli gripen av säkerhetspolisen. Efteråt förklarar en äldre säkerhetspolis för honom hur utländska säkerhetstjänster arbetar i vårt eget land. Det avsnittet fick jag hjälp med av en pensionerad säkerhetspolis, Tore Forsberg. Denne berättade f ö att han i en av sina böcker hade haft  ett avsnitt om påverkansoperationer, som han hade uteslutit, eftersom sådana operationer ofta arbetar inom de gränsar som skyddas av grundlagens stadganden om yttrandefrihet. Nu ser vi det på ett annat sätt. Det börjar bli dags att Forsbergs uteslutna kapitel publiceras.

Första delen av 1972 studerade jag vid Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Vi var fyra studenter, en svensk föreståndare, en svensk husmor, en arabisk kokerska och en arabisk vaktmästare. Vi hade en arabisk läkare. Israel var, formellt sett, en demokrati, men var samtidigt ockupationsmakt på Västbanken, d v s diktatur.  Vid gudstjänsterna på institutet samlades svenskar i Jerusalem. En av gästerna var rektor Lagerlöf vid den svenska yrkesskolan i Beit Haninah, Västbanken. En dag berättade han att skolans vaktmästare blivit gripen av israelerna och torterad. För att förnedra honom hade tortyren utförts av kvinnor. Vi visste var tortyrcentralen fanns och intill denna låg ett museum över Stern-ligan, som bl a mördat den svenske FN-medlaren greve Folke Bernadotte, en släkting till den svenske kungen. Vi visste att vi var övervakade av Shin Bet, den israeliska säkerhetstjänsten. Våra brev öppnades. Vi var i Jerusalem för att skapa goda kontakter med judendomen. Vi behandlades som säkerhetsrisker.  Ofta kom en svensk judisk flicka till institutet. Hon var charmig och söt. Hennes namn var Monica Nagler. En gång märkte vi att hon visste sådant om oss som vi inte talat om för henne, men som fanns i våra brev. Vi drog slutsatsen att hon var agent för Shin Bet och inte, som vi trodde, en svensk flicka som ville tala svenska några timmar. Kanske hade vi rätt. Kanske hade vi fel.  Det tillhör det mest frustrerande i en diktatur, att man alltid måste misstänka den som är vänlig och hjälpsam. Aleksander Radler var sådan. Diktaturer förstör människor, och deras skadeverkningar varar länge. Aleksander Solsjenitsyn har sagt att det tar generationer innan Ryssland kan bli ett normalt land.

Hur det gick för vår arabiske läkare? Han hade, i enlighet med sin läkar-ed, gett vård åt två skadade arabiska motståndsmän på Västbanken. Det är en läkares folkrättsliga skyldighet att vårda varje hjälpbehövande med bortseende från allt annat än sjukdomen eller skadan. Det gjorde vår läkare.  Då deporterade israelerna honom, i strid mot internationella konventioner. En berömd folkrättsjurist, Friedrich von Martens, sägs av Jaan Kross ha formulerat följande regel: ”Den nivå en stat har gentemot sina egna invånare anger nivån på en stats relationer till andra stater.”

När DDR upphörde samlades Stasis arkiv vid en särskild institution i Berlin. Jag skrev dit och begärde fram min Stasi-akt. Den uppgift de hade om mig var följande: ”Journalist, verksam i Beirut.” Jag förstår sammanhanget. 1970 följde jag med min Far på en resa i Orienten. På den svenska Nationaldagen 6 juni deltog vi i högtidligheten på det svenska generalkonsulatet. På vägen in varnades vi av andra svenskar, att två svenska kvinnor var agenter för den syriska säkerhetstjänsten. I hissen kunde man inte tala, den var avlyssnad. Den syriska säkerhetstjänsten var i sin tur utbildad av Stasi. Inne på generalkonsulatet var det musik på högsta nivå för att störa ut avlyssningsapparaterna. De två agenterna höll sig förmodligen i vår närhet. De uppfattade ordet ”journalist” och ordet ”Beirut” (vi var på väg dit) men trodde att jag var journalisten. De rapporterade till den syriska säkerhetstjänsten, som sedan rapporterade till Stasi. Varför var de två svenska kvinnorna agenter? Kanske för något så enkelt som att deras söner skulle få bekväma tjänster under värnplikten i den syriska armén. I en diktatur har säkerhetstjänsten alltid ett överläge i förhållande till den enskilde.

Jag studerade vid denna tid semitiska språk. Utanför Damaskus ligger staden Maaloula, där den kristna befolkningen ännu talar arameiska (syriska). Jag ville därför göra inspelningar där. Jag gick runt i suquen ( marknaden) för att finna någon som kunde hjälpa mig att få kontakt. I en guldsmedsbutik fick jag ett telefonnummer. Guldsmeden själv var kristen och blev glad, när han såg mitt Sigfridskors. Jag tog alltså kontakt och tog bussen dit. Men telefonen var avlyssnad. Sedan jag åkt satt en soldat med automatkarbin utanför hotellrummet. I Maaloula blev jag mottagen i S:ta Teklas kloster. Munken där berättade att de hade haft besök av den östtyska säkerhetstjänstens chef. Det bör ha varit Erich Mielke själv. Han var chef för Stasi 1957-1989.

En gång har jag varit nära att själv bli värvad som agent. När jag arbetade med min avhandling i Lund 1980-1985 fanns det en Stasi-agent på den Teologiska fakulteten. Han namn var Aleksander Radler, Han hade varit agent ända sedan sin tid som student i Berlin. Hans uppgift i Sverige var att kartlägga de ”reaktionära kyrkliga kretsar” som kunde tänkas bli motståndsceller vid en sovjetisk ockupation av Sverige. Invasionsplanerna var väl kända. De hade kommit till Väste med den avhoppade tjeckiske generalen Jan Sejna. Radler var fullt utrustad med radiosändare. Vi hade ingen aning om detta. Säkerhetspolisen Tore Forsberg lärde mig hur det går till att värva en ny agent. Först: studiefasen. Man tar reda på allt som finns att veta om personen. Sedan: kontaktfasen. Som av en händelse möter man den andre och får kontakt. Därefter: Vänskapsfasen. Man gör tjänster, visar vänlighet, smickrar. Slutligen: Värvningsfasen: Man erbjuder förmåner och därefter ställer man krav. Om allt detta visste jag ingenting. Jag visste bara att Radler med en gång tog emot mig, gjorde tjänster, visade vänlighet – och till sist erbjöd mig en professur vid ett seminarium i Naumburg i Östtyskland. Han lyckades över förväntan med fas 1-3. Fas 4 misslyckades. Jag var inte det minsta intresserad. Jag såg det som en Guds kallelse att vara församlingspräst just i Sverige. Beställ gärna Tore Forsbergs bok Spioner som spionerar på spioner. En del av detta har jag också tagit med i romanen Där utanför, i det samtal en äldre säkerhetspolis har med romanens huvudperson, kapten Jakob Sandman.

Så en liten händelse från Estland. Jag kom dit under Sovjet-tiden (Sovjetunionen föll i augusti 1991). Första resan, 1989, lärde jag känna Tiit Pädam, som då var ärkebiskop Pahlujas sekreterare. En annan kontakt blev författaren Jaan Kross. Vid denna resa bodde jag på hotell Olümpia. Som namnet säger byggdes det inför seglingsolympiaden i Tallinn 1980. Hotellet uppfördes av inhyrda finska specialarbetare, och det blev påtagliga friktioner med dem, när avlyssningsutrustningen skulle installeras.  Nästa resa ringde jag upp Tiit Pädam och föreslog att vi skulle åka ut på landet. Han svarade: ”Det är helt omöjligt.” Lite senare träffade jag honom på gatan. Då sade han: ”Det hade gått bra att åka ut på landet, bara du inte hade sagt det på telefon.” I en diktatur måste man alltid räkna med att vara avlyssnad av säkerhetstjänsten. Vid denna resa bodde jag på hotell Viru, där KGB disponerade en hel våning. Där stannade inte hissen.

Jaan Kross och jag gjorde ibland promenader för att undvika avlyssning. Under en sådan promenad kom vi att tala om KGB. Då berättade Jaan Kross att han varit ute på landet med ett barnbarn, en liten flicka. De hade gått längs en åkerväg, där det gått kor och deras spillning låg kvar. Flickan funderade över det: ”Man får inte trampa i spillningen, för då kan korna bli arga.”För Jaan Kross sade det något om KGB.

Jaan Kross var en mästare på att säga sanningen mellan raderna. Hans mest kända verk, Kejsarens galning (sv  övers 1983) utspelar sig på ett estniskt gods, där en släkting till godsägaren blir förälskad  i godsförvaltarens dotter. Och så visar det sig att hennes far är agent för den ryska hemliga polisen. Den historien kunde den sovjetiska censuren inte gärna stryka. Den utspelade sig ju på tsarens tid. Men alla andra förstod vad den egentligen handlade om.

När det gäller avlyssning skall man veta att mobiltelefoner är mycket lätta att avlyssna. Om man vill meddela något som andra inte bör veta, är det säkrare att skicka ett vykort än att tala i mobiltelefon. Med en relativt enkel utrustning kan man lätt lokalisera en mobiltelefon. Det finns en liten historia från Estland också om detta. I krigets slutskede mobiliserade tyskarna förband ur de baltiska folken. Marja Talgre har berättat om en av dessa unga män i boken Leo – ett estniskt öde (1990). Dessa nu äldre herrar har kamratföreningar, något som givetvis är politiskt känsligt. En av kamratföreningarna skulle ha en träff med en motsvarande förening i Lettland. När de kom till gränsen blev det stopp. Då åkte de tillbaka, lämnade sina mobiltelefoner och återvände till en annan gränsstation. Då gick det bra att komma över.

Man kan också vidga perspektivet. Václav Havel har sagt: ”Upplösningen av identiteterna är det enda verkligt stora problemet i Västerlandet.” Då tänker jag på alla de kloka, kunniga, erfarna, omdömesgilla amerikanska politikerna i det republikanska partiet. De inser mycket väl att Donald Trump skadar både USA och världen, men ändå uppträder de som hans lojala understödjare. Inte heller där är man långt ifrån The Beggars Opera i Havels version.

Det fanns i London en rysk biskop vid namn Anthony Bloom. Han var en stor personlighet och förekom ibland i BBC. Hans familj hade flytt från Ryssland 1918, och de levde sedan som flyktingar i Paris. En gång hade Anthony deltagit i ett ungdomsläger. När han kom hem sade hans far: ”Jag har varit så orolig för dig.” Pojken frågade: ”Trodde du att jag hade blivit skadad?” Hans far svarade: ”Nej, jag var rädd att du skulle förlora din integritet.” Den risken löper vi alla, hela tiden, i London och Sjöbo, likaväl som i Harare och Demmin. Det finns ett kraftigt motmedel. Linné har gett en klassisk formulering: Innocue vivito . Numen ades. Lev oförvitligt – den Oerhörde är närvarande.

Författaren är präst i Svenska Kyrkan och tidigare fältpräst.