Försvarsbloggare

Ett sedan något år ofta förekommande ord i media är ”flygskam”, med koppling till miljödebatten. I Sverige, bör jag tillägga, för diskussionen förs på ett annat sätt i de flesta länder som vi normalt jämför oss med. Grundsyftet är gott, d v s vi behöver reducera utsläppen av klimatpåverkande växthusgaser.

Men är det rimligt att skambelägga en företeelse som utgjort grunden för globaliseringen och därtill kopplad utbredd handel, kulturutbyte och välståndsökningar i merparten av jordens länder?

Sveriges befolknings flygresande står för ca en promille av de totala utsläppen från flyg, men per capita är det klart högre än det globala genomsnittet. Hela den svenska ökningen kommer från utrikesflygandet, som ökat med nästan 3 % per år, medan vårt inrikes flygresande snarare minskat något. På grund av den kraftigt ökande rörligheten hos befolkningen i Asien och Afrika ökar dock det totala flygandet ännu mera, med ca 4 % per år. Således ser vi idag en ökning av antal flygresor och deras utsläpp som ligger långt över vad det totala svenska flygandet genererar. Ett drastiskt men ensidigt svenskt skam-drivet flygstopp skulle således få en ganska liten effekt.

Men ett sådant argumenterande kan anses vara ihåligt, eftersom ”droppen urholkar stenen” och ”någon måste visa upp goda exempel för andra”. Mina motargument har dock en helt annan utgångspunkt, som förhoppningsvis också förklarar mitt rubrikval som ett relevant ämne i denna försvarsanknutna blogg.

Ordet skam är – i ett psykologiskt perspektiv – förlamande. Och förlamning innebär att stänga av kraften att utveckla. Det motverkar förmågan att vara kreativ, som är en av människans främsta egenskaper för att förändra. Självklart ska även vi förändra vårt beteende, flyga med förnuft, äta mera närodlat, energieffektivisera med mera, men fundamentalism är sällan en lösning. Det finns andra kraftfulla redskap om vi verkligen vill påverka utvecklingen. Naturvetenskap och teknik har i alla tider erbjudit fantastiska redskap för att skapa bestående förändring.

Sverige är idag en högteknologisk nation, med framgångsrika företag och en stor innovationskraft. Det finns många orsaker till det senare, där ett öppet samtalsklimat, fri universitetsutbildning, stor tilltro till och omsorg om individen samt en väldigt exportberoende handel, har lett fram till att vi bl a ligger bland världens tio främsta nationer vad gäller flygteknik- och flygmotorkompetens – militärt bland de fem främsta. Inom vissa områden är vi världsledande och detta har resulterat i ett mycket högt anseende i internationella flygtekniska sammanhang. Nya generationer flygplan och flygmotorer tas ofta fram i stora internationella utvecklings­program, där några av de tydligaste målen är bränslesnålare, tystare och mindre klimatpåverkande flygsystem. Det utvecklas också nya bio­bränslen och efterhand kommer eldrivet flyg att bli en verklighet, i alla fall för korta flygtransporter. I dessa sammanhang efterfrågas ofta svenskt kunnande och svenska företags medverkan. Denna kompetens är redan idag med och påverkar utformningen av framtida flygplans- och framdrivnings­teknologier, hand i hand med svensk framstående forskning kring nya material och produktions­teknik. Flygsektorn påverkar således även andra kvalificerade utvecklingsområden i landet.

Men om flyg blir ett skällsord faller mycket av attraktionskraften för ungdomar att satsa på flygteknisk högre utbildning och forskning. Utan tillströmning av nya kompetenta medarbetare minskar konkurrenskraften hos de svenska flygföretagen, där Saab och GKN Aerospace (tidigare Volvo Aero) är de största. Då upphör efterhand möjligheten att ta positioner i de stora internationella programmen och därmed att låta den smarta svenska innovationskraften bidra till att uppnå flygets högt satta och mycket ambitiösa klimatmål. Och satsningar på framställning av biobränsle för flyget förutsätter att det finns underlag och statlig ambition för flygtrafik över hela landet och med en rimlig volym.

Om intresset för flygteknik generellt minskar i Sverige försvåras också företagens förutsättningar att rekrytera spetskompetens till det militära flygets vidareutveckling. Och stridsflyg är av regeringen utpekat som ett väsentligt, nationellt säkerhetsintresse. När Försvarsmakten inom några år tillförs Gripen E är det med en planerad livslängd på minst 30 år. Under hela den tiden behöver anpassningar ske till omvärldens teknikutveckling och då behövs spetskunniga ingenjörer hos Saab och deras underleverantörer. GKN i Trollhättan fick alldeles nyligen beställning på att ta hand om tekniskt stöd och underhåll även för den nya motorn i Gripen E. Det innebär även där behov av kvalificerad kompetens under flera decennier framöver, i detta fall inom flygmotorområdet. Genom smarta lösningar på tekniska utmaningar kan även de militära stridsflygplanen göras snålare, renare och tystare när så behövs (men be dem inte flyga tyst och sakta när de väl ska göra insatser i en skarp situation!). Och både Saab och i väldigt hög utsträckning GKN är viktiga spelare även för civila flygsystem.

Därmed har jag kommit till det ämne som jag brukar prioritera i KKrVA blogg, nämligen vikten och behovet av kompetens, forskning och teknikutveckling. Det är en förutsättning för att bevara vår självständighet och förmåga att anpassa våra system (militära såväl som civila) till våra egna behov, även när omvärlden blir otrevlig. Så min uppmaning är att se längre än till att uppfatta flyg och flygande som något negativt! Flyg har varit, och kommer att förbli, en förutsättning för just-in-time-leveranser av människor, färskvaror, mediciner m m. Genom att fortsätta vara en viktig aktör i den flygtekniska utvecklingen kan Sverige bidra till att göra flyget, såväl det civila som det militära, mindre klimatpåverkande och till nytta för världens växande globala handel och transportbehov samt trovärdigt i en säkerhetspolitisk kontext.

I den just utgivna strategiska agendan, NRIA Flyg 2020 (tillgänglig på nätet på innovair.org/nria2020) finns intressanta fakta kring modern flygteknik och hur den utvecklas för att stödja ett hållbart samhälle.

Författaren är överste, fil lic och ledamot av KKrVA.

av Johan Althén och Joakim Ericson

Vi har under de senaste veckorna följt inläggen om det glesa stridsfältet varvid detta blir ytterligare ett inlägg i debatten.

I skrivande stund genomförs en studie, för hur Arméns strid på djupet ska föras i framtiden, under ledning av chefen för Norrbottens regemente och med sekreterare ur Arméns jägarbataljon. Vi avser i detta inlägg inte att förekomma detta arbete, utan snarare belysa vikten av att planera för och hantera djupet.

Djupets betydelse har visat sig på flera sätt under de senaste hundra åren och Sverige har under den tiden planerat för och hanterat detta på olika sätt. Men dagens läge avseende den svenska Försvarsmakten gör djupet som begrepp än mer aktuellt.

Det moderna stridsfältet kommer, som flera av tidigare inlägg belyst, vara glest med ett stort djup. Till det kommer, enligt Försvarsmaktens Perspektivstudie, den framtida konfliktmiljön att omfatta ett bredare spektrum av aktiviteter, där gränsen mellan krig och fred kommer att suddas ut samt att de framtida konflikterna bedöms bestå av stora delar icke-linjär krigföring. Till detta bedöms, genom den tekniska utvecklingen, tidsförhållanden minska och rumsförhållanden öka.^[1]

Perspektivstudien visar alltså på att djupets betydelse bara kommer att öka, i en alltmer komplex konfliktmiljö. Detta innebär att risken framgent är ännu större att motståndarens tillåts styra upp spelplanen och vi riskerar att hamna i en fälla av osäkerhet och passivitet. Det finns med andra ord många utmaningar med ett glest stridsfält och stort djup, men det finns också möjligheter för den som ser och tar tag i dessa. Bland annat medför det glesa stridsfältet, djupet, att även motståndaren sprids ut och en mindre försvarare kan nå effekt genom manöverkrigföring.

Därför argumenterar vi för egen förmåga att, genom operationskonst, hantera djupet i vår egen strid. Försvarsmakten definierar operationskonst som “[…] samordning i tid och rum av tillgängliga militära maktmedel i syfte att uppnå politiska och militärstrategiska målsättningar” där samordningen sker för att hitta synergieffekter.^[2] Detta innebär att operationskonsten utövas på och påverkas av både stridsteknisk, taktisk, operativ och strategisk nivå, samtidigt över hela djupet, således det glesa stridsfält. Vi behöver bli proffs på att planera för att även utsätta motståndaren för ett komplext stridsfält med multipla hot.

Den effekt vi vill uppnå är att tidigt få grepp om motståndarens förband och minska dennes anfallskraft innan ett avgörande kan nås. Till det kommer egna förband över ytan och på djupet att innebära att Sverige fortsatt kan hävda eget territorium om eller när stöd/ hjälp utifrån anländer. Det glesa stridsfältet med stort djup måste ingå som en komponent i all planering – vi kan och måste använda det till vår fördel.

Författarna är majorer och genomför det Högre officersprogrammet vid Försvarshögskolan.

Noter

[1] Försvarsmakten, Slutlig redovisning av perspektivstudien 2016-2018, (2015), s. 26–28.
[2] Försvarsmakten, Operativ Doktrin, Försvarsmakten: Stockholm, 2014, s. 15.

Vår nya Säkerhetsskyddslag från april förra året ålägger alla aktörer som bedriver säkerhetskänslig verksamhet att de ska utreda behovet av säkerhetsskydd, en s k säkerhetsskyddsanalys, och att denna ska dokumenteras. En viktig kategori som berörs av lagen är landets alla kommuner.

Vi kan därför anta att arbetet med att ta fram säkerhetsskyddsanalyser för närvarande bedrivs i ett stort antal kommuner. Hur ska då analysen genomföras för att nå bästa resultat? Grunden för en säkerhetskyddsanalys är att ha en god bild av vad som är skyddsvärt i den egna verksamheten eller det egna ansvarsområdet. Jag tänkte här helt förbigå arbetet med att fastställa kommunens skyddsvärda tillgångar men istället föra ett resonemang om hotbilden, sett ur kommunens synvinkel.

Säkerhetspolisens utmärkta broschyr ”Vägledning i säkerhetsskydd – Säkerhetsskyddsanalys” är visserligen en generellt inriktad skrift men kan ge kommunen ett bra inspel för eget arbete. Broschyrens beskrivning av just hotbilden är kortfattad, inte minst därför att en hotbildsbeskrivning av hög kvalitet förutsätter detaljerade kunskaper om verksamheten, just den typ av kunskaper som människor i den enskilda kommunen bör besitta bättre än andra. Säpo föreslår också lokal samverkan för den som genomför säkerhetsskyddsanalys.

Skeden

Det kan vara en bra idé för kommunen att försöka dela upp olika delar av hotbilden i olika skeden. Hotbilden över tiden är inte statisk utan den förändras.

I Dagsläget. Inte krig, men inte heller fred. Sverige befinner sig faktiskt redan idag i något som kan kallas informationskrig med främmande makt. Vår antagonist kan antas bedriva krigsförberedelser.

II Skymningsläget. Relationerna med ett eller flera länder har kraftigt försämrats och risken för en öppen konflikt i närtid är överhängande.

III Öppen konflikt. Kriget kommer över oss. Den allra svåraste prövningen och det som är dimensionerande för kommunens säkerhetsskyddsanalys.

Antagonistens syfte – vad vill han uppnå?

Ett antagonistiskt hot uppstår inte av en slump. En insats mot vårt land är designad för att tjäna ett visst syfte. Det är svårt för oss att från ”utsidan” försöka fastställa antagonistens syften men det finns ett antal rimliga huvudinriktningar. Man vill förmodligen uppnå uppsatta mål inom minst ett av dessa områden:

• Påverka allmänhetens uppfattning; försvarsviljan, förtroendet för den politiska ledningen och/eller myndigheterna eller uppfattningen i en viktig politisk fråga
• Påverka allmänhetens beteende; spontan evakuering, hamstring, skapa oroligheter
• Påverka relevanta beslutsfattare att fatta beslut i en viss riktning
• Vilseleda; ge intrycket att man vill uppnå A medan man i själva verket planerar för att uppnå B
• Förbereda för militär insats längre fram
• Förbereda för militär insats i närtid

Genom att försöka sätta sig in i vad antagonisten kan tänkas vilja uppnå blir det lite mindre svårt att se vad han skulle kunna göra som tjänar syftet. Ingen antagonistisk aktivitet lär äga rum utan att den styr mot ett bakomliggande syfte.

Något om metoder

Beroende på vilket eller vilka syften som är styrande, kan antagonisten välja den insats, eller mer troligt den mix av insatser, som väntas fungera bäst för att uppnå syftet. Vi kan inte vänta oss någon sorts uppdelning mellan legitima åtgärder, illegitima eller våld. Syftet styr vad som genomförs. Men vi kan ändå se vissa huvudtyper av insats.

Mediainsatser. Idag är media oftast nationella eller internationella. Antagonistiska försök att påverka allmänheten behöver inte sikta in sig mot människor i den egna kommunen, men de egna medborgarna tar förstås del av det som sker på den nationella nivån. Hur kan nyheter, större händelser eller diplomatiska utspel som är avsedda för en bred publik komma att påverka allmänheten i den egna kommunen?

Men hotbilden kan också vara lokal, eller åtminstone regional. Vilka möjligheter har antagonisten att i kommunens (när)område genomföra en operation liknande Columbia Chemical Plant 2014 då okända aktörer ”skapade” en falsk olycka vid en kemisk industri i Louisiana, USA? De tjänstemän som arbetar med säkerhetsskyddsanalys kan med fördel läsa in sig på vad som hände där och då. Kan det inom kommunen eller inom kommunens närområde finnas omständigheter som en antagonist kan utnyttja för att till exempel skapa spontana utrymningar?

Oroligheter. Att en antagonist på olika sätt provocerar fram demonstrationer eller t o m upplopp vilka skapar oro i samhället, belastar polis och andra ”blåsljusmyndigheter” samt trafiksvårigheter.

Sabotage. Genom att störa till exempel färskvattentillgång, elförsörjning, telenät, kollektiva färdmedel, broar, betalsystem eller annan infrastruktur. I ett skede där krigsrisken är överhängande kan sabotage komma att riktas både mot militära och civila mål.

Terrordåd. Vi har av olika skäl vant oss vid tanken på att terrordåd är något som utförs av enskilda individer eller av små grupper, men det finns inga praktiska hinder för att en antagonistiskt sinnad stat kan använda sig av terror. Det skulle kunna vara ett sätt att ”påvisa” att vårt land saknar förmåga att skydda sina egna invånare.

Aktörer – de individer ”på marken” som genomför aktionen

Exempel på aktörer som kan användas för insatser mot Sverige, nationellt eller lokalt:

Opinionsbildare: ”Regeringen har helt tappat greppet! Vi borde snarast…” Dessa skulle till exempel kunna vara politiker, representanter för breda media, ”kändisar” eller personer aktiva på sociala medier som Twitter, Facebook, enskilda bloggar, Instagram, etcetera.

”Aktionsgrupper mot…” Detta är inte folk som på något sätt är avlönade av främmande makt men som på eget initiativ väljer att agera på ett visst sätt, ovetande om att de gynnar antagonisten.

Inhemska eller influgna kriminella. Dessa vet sannolikt inte vilka deras uppdragsgivare är, bara vad de förväntas göra mot betalning. Om, som ett exempel, främmande makt låg bakom fällningen av masten i Häglared 2016, så kan det ha varit ”vanliga” kriminella som utförde handlingen (men vi vet inte). Genom att den som utför dådet inte har någon kännedom om uppdragsgivaren, finns alltid möjligheten för antagonisten att förneka, även om en gärningsman (.män) upptäcks. Förnekelsebarhet är viktig!

Paramilitära grupper. Vi har sannolikt redan idag individer i landet som inte är direkt kopplade till någon främmande makt men av olika skäl (till exempel av etniska, politiska eller kulturella) är lojala mot annat land.

Utländsk militär personal. Förekommer sannolikt redan i fredstid. Det är nu fråga om representanter för specialförband som för närvarande endast ägnar sig åt att rekognosera och förbereda. De kommer sannolikt inte att uppträda aktivt och öppet förrän en militär konfrontation är nära förestående (minus 48-24 timmar). Om öppen konflikt bryter ut kan sådana förband genomföra egna sabotage, eller guida långdistansvapen, genom s k inpekning, mot viktiga större mål (till exempel hamnar, broar, militära anläggningar).

Det konkreta hotet på ett lokalt plan

Hur kan då det konkreta hotet se ut lokalt? Beroende på vilket skede vi talar om (I – Dagsläget, II – Skymningsläget eller III – öppen konflikt) rangordnas antagonistens mål på olika sätt och därmed förändras vår hotbild. Men några generella frågor som kan ställas är:

• Inom vilka delar av vårt ansvarsområde är vi mer sårbara avseende möjliga konsekvenser än andra? Geografiskt? Delar av våra processer? Flaskhalsar? Viktiga svagheter i vår infrastruktur? Ett stort beroende av (ett litet antal) nyckelpersoner?
• Vilket slags inverkan på vår verksamhet skulle innebära störst skada?
• Finns hårdvarukomponenter som det tar lång tid att ersätta?
• Kan vi identifiera s k ”sensationseffekter” inom vårt område? Att till exempel förstöra Poseidonstatyn i Göteborg torde ha liten praktisk betydelse, men ha ett desto större symbolvärde
• Kan man genom att angripa delar av vår verksamhet påverka allmänheten till visst beteende, till exempel genom att spontant utrymma ett visst område och göra det i en viss riktning?
• Är medborgarna mer eller mindre sårbara i olika delar av kommunen?

Sammantaget önskar antagonisten organisera aktioner som är genomförbara, förorsakar stor skada för oss och gärna (men inte nödvändigtvis) har ett symbolvärde.

Hotbilden är inte statisk utan styrs av antagonistens önskemål, var vi befinner oss i konfliktstegen och hur vi har gått tillväga för att minska våra sårbarheter. Som ett exempel, om vi lokalt kan skapa god redundans för elförsörjningen vid samhällskritisk verksamhet (till exempel sjukhus, bensinstationer, etcetera), torde aktioner mot den lokala elförsörjningen  bli svårare att lyckas med och därmed bli mindre attraktivt för antagonisten.

Det finns fler typer av hot än de få punkter jag skriver ovan, men man kan kanske se dessa som ett sätt att komma igång med tanken. Sedan är det uppenbart att användbara svar på frågorna bäst kommer från den egna organisationen, d v s personer som känner den egna verksamheten väl och den egna kommunen eller regionen.

Författaren är egen företagare och reservofficer

Vår nya Säkerhetsskyddslag från april förra året ålägger alla aktörer som bedriver säkerhetskänslig verksamhet att de ska utreda behovet av säkerhetsskydd, en s k säkerhetsskyddsanalys, och att denna ska dokumenteras. En viktig kategori som berörs av lagen är landets alla kommuner.

Vi kan därför anta att arbetet med att ta fram säkerhetsskyddsanalyser för närvarande bedrivs i ett stort antal kommuner. Hur ska då analysen genomföras för att nå bästa resultat? Grunden för en säkerhetskyddsanalys är att ha en god bild av vad som är skyddsvärt i den egna verksamheten eller det egna ansvarsområdet. Jag tänkte här helt förbigå arbetet med att fastställa kommunens skyddsvärda tillgångar men istället föra ett resonemang om hotbilden, sett ur kommunens synvinkel.

Säkerhetspolisens utmärkta broschyr ”Vägledning i säkerhetsskydd – Säkerhetsskyddsanalys” är visserligen en generellt inriktad skrift men kan ge kommunen ett bra inspel för eget arbete. Broschyrens beskrivning av just hotbilden är kortfattad, inte minst därför att en hotbildsbeskrivning av hög kvalitet förutsätter detaljerade kunskaper om verksamheten, just den typ av kunskaper som människor i den enskilda kommunen bör besitta bättre än andra. Säpo föreslår också lokal samverkan för den som genomför säkerhetsskyddsanalys.

Skeden

Det kan vara en bra idé för kommunen att försöka dela upp olika delar av hotbilden i olika skeden. Hotbilden över tiden är inte statisk utan den förändras.

I Dagsläget. Inte krig, men inte heller fred. Sverige befinner sig faktiskt redan idag i något som kan kallas informationskrig med främmande makt. Vår antagonist kan antas bedriva krigsförberedelser.

II Skymningsläget. Relationerna med ett eller flera länder har kraftigt försämrats och risken för en öppen konflikt i närtid är överhängande.

III Öppen konflikt. Kriget kommer över oss. Den allra svåraste prövningen och det som är dimensionerande för kommunens säkerhetsskyddsanalys.

Antagonistens syfte – vad vill han uppnå?

Ett antagonistiskt hot uppstår inte av en slump. En insats mot vårt land är designad för att tjäna ett visst syfte. Det är svårt för oss att från ”utsidan” försöka fastställa antagonistens syften men det finns ett antal rimliga huvudinriktningar. Man vill förmodligen uppnå uppsatta mål inom minst ett av dessa områden:

• Påverka allmänhetens uppfattning; försvarsviljan, förtroendet för den politiska ledningen och/eller myndigheterna eller uppfattningen i en viktig politisk fråga
• Påverka allmänhetens beteende; spontan evakuering, hamstring, skapa oroligheter
• Påverka relevanta beslutsfattare att fatta beslut i en viss riktning
• Vilseleda; ge intrycket att man vill uppnå A medan man i själva verket planerar för att uppnå B
• Förbereda för militär insats längre fram
• Förbereda för militär insats i närtid

Genom att försöka sätta sig in i vad antagonisten kan tänkas vilja uppnå blir det lite mindre svårt att se vad han skulle kunna göra som tjänar syftet. Ingen antagonistisk aktivitet lär äga rum utan att den styr mot ett bakomliggande syfte.

Något om metoder

Beroende på vilket eller vilka syften som är styrande, kan antagonisten välja den insats, eller mer troligt den mix av insatser, som väntas fungera bäst för att uppnå syftet. Vi kan inte vänta oss någon sorts uppdelning mellan legitima åtgärder, illegitima eller våld. Syftet styr vad som genomförs. Men vi kan ändå se vissa huvudtyper av insats.

Mediainsatser. Idag är media oftast nationella eller internationella. Antagonistiska försök att påverka allmänheten behöver inte sikta in sig mot människor i den egna kommunen, men de egna medborgarna tar förstås del av det som sker på den nationella nivån. Hur kan nyheter, större händelser eller diplomatiska utspel som är avsedda för en bred publik komma att påverka allmänheten i den egna kommunen?

Men hotbilden kan också vara lokal, eller åtminstone regional. Vilka möjligheter har antagonisten att i kommunens (när)område genomföra en operation liknande Columbia Chemical Plant 2014 då okända aktörer ”skapade” en falsk olycka vid en kemisk industri i Louisiana, USA? De tjänstemän som arbetar med säkerhetsskyddsanalys kan med fördel läsa in sig på vad som hände där och då. Kan det inom kommunen eller inom kommunens närområde finnas omständigheter som en antagonist kan utnyttja för att till exempel skapa spontana utrymningar?

Oroligheter. Att en antagonist på olika sätt provocerar fram demonstrationer eller t o m upplopp vilka skapar oro i samhället, belastar polis och andra ”blåsljusmyndigheter” samt trafiksvårigheter.

Sabotage. Genom att störa till exempel färskvattentillgång, elförsörjning, telenät, kollektiva färdmedel, broar, betalsystem eller annan infrastruktur. I ett skede där krigsrisken är överhängande kan sabotage komma att riktas både mot militära och civila mål.

Terrordåd. Vi har av olika skäl vant oss vid tanken på att terrordåd är något som utförs av enskilda individer eller av små grupper, men det finns inga praktiska hinder för att en antagonistiskt sinnad stat kan använda sig av terror. Det skulle kunna vara ett sätt att ”påvisa” att vårt land saknar förmåga att skydda sina egna invånare.

Aktörer – de individer ”på marken” som genomför aktionen

Exempel på aktörer som kan användas för insatser mot Sverige, nationellt eller lokalt:

Opinionsbildare: ”Regeringen har helt tappat greppet! Vi borde snarast…” Dessa skulle till exempel kunna vara politiker, representanter för breda media, ”kändisar” eller personer aktiva på sociala medier som Twitter, Facebook, enskilda bloggar, Instagram, etcetera.

”Aktionsgrupper mot…” Detta är inte folk som på något sätt är avlönade av främmande makt men som på eget initiativ väljer att agera på ett visst sätt, ovetande om att de gynnar antagonisten.

Inhemska eller influgna kriminella. Dessa vet sannolikt inte vilka deras uppdragsgivare är, bara vad de förväntas göra mot betalning. Om, som ett exempel, främmande makt låg bakom fällningen av masten i Häglared 2016, så kan det ha varit ”vanliga” kriminella som utförde handlingen (men vi vet inte). Genom att den som utför dådet inte har någon kännedom om uppdragsgivaren, finns alltid möjligheten för antagonisten att förneka, även om en gärningsman (.män) upptäcks. Förnekelsebarhet är viktig!

Paramilitära grupper. Vi har sannolikt redan idag individer i landet som inte är direkt kopplade till någon främmande makt men av olika skäl (till exempel av etniska, politiska eller kulturella) är lojala mot annat land.

Utländsk militär personal. Förekommer sannolikt redan i fredstid. Det är nu fråga om representanter för specialförband som för närvarande endast ägnar sig åt att rekognosera och förbereda. De kommer sannolikt inte att uppträda aktivt och öppet förrän en militär konfrontation är nära förestående (minus 48-24 timmar). Om öppen konflikt bryter ut kan sådana förband genomföra egna sabotage, eller guida långdistansvapen, genom s k inpekning, mot viktiga större mål (till exempel hamnar, broar, militära anläggningar).

Det konkreta hotet på ett lokalt plan

Hur kan då det konkreta hotet se ut lokalt? Beroende på vilket skede vi talar om (I – Dagsläget, II – Skymningsläget eller III – öppen konflikt) rangordnas antagonistens mål på olika sätt och därmed förändras vår hotbild. Men några generella frågor som kan ställas är:

• Inom vilka delar av vårt ansvarsområde är vi mer sårbara avseende möjliga konsekvenser än andra? Geografiskt? Delar av våra processer? Flaskhalsar? Viktiga svagheter i vår infrastruktur? Ett stort beroende av (ett litet antal) nyckelpersoner?
• Vilket slags inverkan på vår verksamhet skulle innebära störst skada?
• Finns hårdvarukomponenter som det tar lång tid att ersätta?
• Kan vi identifiera s k ”sensationseffekter” inom vårt område? Att till exempel förstöra Poseidonstatyn i Göteborg torde ha liten praktisk betydelse, men ha ett desto större symbolvärde
• Kan man genom att angripa delar av vår verksamhet påverka allmänheten till visst beteende, till exempel genom att spontant utrymma ett visst område och göra det i en viss riktning?
• Är medborgarna mer eller mindre sårbara i olika delar av kommunen?

Sammantaget önskar antagonisten organisera aktioner som är genomförbara, förorsakar stor skada för oss och gärna (men inte nödvändigtvis) har ett symbolvärde.

Hotbilden är inte statisk utan styrs av antagonistens önskemål, var vi befinner oss i konfliktstegen och hur vi har gått tillväga för att minska våra sårbarheter. Som ett exempel, om vi lokalt kan skapa god redundans för elförsörjningen vid samhällskritisk verksamhet (till exempel sjukhus, bensinstationer, etcetera), torde aktioner mot den lokala elförsörjningen  bli svårare att lyckas med och därmed bli mindre attraktivt för antagonisten.

Det finns fler typer av hot än de få punkter jag skriver ovan, men man kan kanske se dessa som ett sätt att komma igång med tanken. Sedan är det uppenbart att användbara svar på frågorna bäst kommer från den egna organisationen, d v s personer som känner den egna verksamheten väl och den egna kommunen eller regionen.

Författaren är egen företagare och reservofficer

Käre Joakim!

Varmt tack för föräldraträffen för knattelaget! Det är enastående vad Ni ledare ställer upp. Och Era familjer också! Vi är djupt imponerade och tacksamma. Hälsa Gittan och tacka för den goda vetekransen!

Det hände emellertid något, som jag måste få förklara. Du hade delat ut ett sångblad och avsikten var att avsluta träffen med allsång. Det var en utmärkt idé. Jag är själv tenor i kyrkokören och vet att det finns inget som skapar en sådan sammanhållning som att sjunga tillsammans. Den sista sången var I natt jag drömde. Om jag minns rätt är det en text av Cornelis Vreeswijk efter en amerikansk förlaga. Som inledning till sången yttrade Du: ”Krig och våld skall inte bekämpas med vapen utan med kärlek. Så jobbar vi här.” Då sade pappan som satt vid sidan om mig: ”Min far var med i Bosnien. Han tog livet av sig för tre år sedan. Ratko Mladic bekämpar man inte med kärlek.” Sedan reste han sig och gick. Jag såg att Du noterade det. När sången började gick också jag.

Det är detta jag vill förklara. En del av bakgrunden är att min farmor är estniska. Därmed har jag fått en inblick i vad det är att leva under ockupation. Hennes bror var högstadielärare i Rakvere och måste varje månad avlämna rapport till KGB om elever och kollegor. Förmodligen stod alla lärare under samma tvång. Hans mest begåvade elev någonsin var en judisk pojke. Han visste hur man tog in BBC på radion och hade berättat det för en annan elev, som i sin tur talade om det för läraren. Min släkting tog med det i sin rapport, och den pojken kom aldrig in i gymnasiet. Han fick arbete på reningsverket och omkom där vid en arbetsplatsolycka. Många jular gick min släkting vakt utanför kyrkan för att kontrollera att inga elever gick till julgudstjänsten. Julen 1979 skickade min farmor ett julkort till sin bror med en ängel på framsidan. Det kom fram, men ängeln var övermålad med svart färg. Censuren hade gripit in.

Där har Du en talande bild av livet under ockupation. Jag har haft den berättelsen med mig under hela min ungdom. Flera av mina skolkamrater var pacifister, men jag visste att krig inte är det värsta, för ett krig kan ta slut. Det värsta är förtryck, för då finns det inget hopp, och under förtrycket är man helt försvarslös. Det är en daglig förnedring. Jag försökte säga det i klassen, när det blev diskussion om försvar, men läraren höll med de andra och för övrigt förstod de inte vad jag ville säga. De tyckte bara att ett julkort är väl ingenting.

Min farmors familj hade också en granne, där en av sönerna blev skogsbroder (motståndsman). Familjen sändes till Sibirien, där alla, utom en dotter, dog. När hon kom tillbaka var hon svårt traumatiserad och dog som alkoholist. Jag har sett den dagbok, som hon skrev i Sibirien. På en av sidorna har hon ritat den estniska flaggan. Det var på nationaldagen. Dagboken finns nu på ett hembygdsmuseum. Skogsbroderns gömställe blev förrått av några yngre pojkar och han själv blev skjuten.

Om Du vill veta mer om hur det är att leva under ockupation kan jag rekommendera den finska filmen Fäktaren, som utspelas i Hapsalu just i skolmiljö. Den var för övrigt Finlands bidrag till Oscarsfestivalen för några år sedan. Kanske tycker Du att min släkting var feg. Men Du skall veta, att vid en ockupation är den enskilde alltid försvarslös. KGB krävde uppgifter varje månad. Om han inte samarbetade skulle hans egen dotter inte kommit in på gymnasiet. Hon blev farmakolog, och att hon kunde få en sådan utbildning berodde bl a på att hennes far hade angett den judiske pojken och förmodligen många fler. Vi träffade honom ett par gånger efter frigörelsen. Han var en mycket tystlåten man, men en gång berättade han just denna historia för min farmor. Du kan nog hitta filmen på Youtube. Inte heller sovjetisk ockupation bekämpar man med kärlek.

Min farfar gjorde lång beredskapstjänst vid I 16 under kriget. 9 april 1940 ockuperades Danmark och Norge och regementet mobiliserade dagen efter. Min farfar och hans kamrater tvekade inte att ställa upp. Alla kom. De hade tomma ammunitionskärror, allt hade gått till Finland och vinterkriget. Men de kom ändå, och de blev kvar. Deras mod och insats räddade förmodligen Sverige undan det öde som drabbade Estland i flera omgångar. När Du säger att våld och krig skall bekämpas med kärlek innebär det att vad min farfar och hans kamrater gjorde var onödigt. Kanske skulle Per Albin ha stoppat Wehrmacht med kärlek istället? Nu utbildar sig min äldste son till specialistofficer. Han var mycket nära att omkomma vid ett fallskärmshopp. Han och hans kamrater tar stora risker för dig och mig. Är det också onödigt?

Kanske vet Du också att svenska soldater har tjänstgjort och tjänstgör i Mellersta Östern och bidrar  i kampen mot IS. Det talas inte mycket om detta. Orsaken är att det även i Sverige finns aktiva IS-celler och att de svenska soldaterna och deras familjer kan bli utsatta för attentat. Risken ökar just nu när IS-anhöriga skall slussas tillbaka till Sverige. Men oavsett hur det är med detta, inser både Du och jag att IS inte bekämpas med kärlek och att de svenska soldaterna därborta tar stora risker för att minska terrorgruppens makt i området. Är det onödigt att de svenska soldaterna och deras familjer tar dessa risker?  IS skriver inte på några dokument, och om de skulle göra det vore det bara för att bedra omvärlden.

Du kanske menar att det inte behövs försvar nu längre, för Hitler finns inte mer. Bara statsmännen ville skriva på ett dokument, skulle vi inte behöva några soldater. Det är ju så det står i sången. Det var just detta, som skedde i München 1937, där Adolf Hitler lurade alla de andra. Neville Chamberlain kom hem till England, viftade med dokumentet och ropade: ”Peace in our time!” Och det var säkert många engelsmän som den kvällen ”drog från krog till krog”. Men de var grundlurade, och Tjeckoslovakien var utlämnat. Judeförföljelserna kunde fortsätta. Följden blev, som Du vet, bl a 6 miljoner judars död. Du kunde ha tänkt på det innan Du tog med den sången.

Men det finns ju ingen Adolf Hitler nu? Jag har en annan synpunkt med bakgrund i min estniska härstamning. Jaan Kross, Estlands störste författare, har skrivit en roman som heter Professor Martens avresa. Huvudpersonen är en fattig estnisk pojke, som med flit och begåvning tar sig fram i Ryssland och blir en världsberömd folkrättsexpert. Jaan Kross låter honom formulera en regel för analys av internationella konventioner: ”Nivån på en stats behandling av de egna medborgarna anger nivån på statens relationer till andra stater.” En stat, som behandlar de egna medborgarna skurkaktigt, kommer också att uppträda skurkaktigt mot andra stater. Det är ingen hemlighet att den ryska statsledningen behandlar det ryska folket skurkaktigt. Detta vet både Du och jag. Och mycket riktigt, den ryska staten behandlar andra stater skurkaktigt och bedriver f n minst två krig, därav ett i vårt närområde. Genom min estniska familj vet jag något om den ryska verksamheten i Baltikum, som bl a består i köpa upp speditionsföretag för att i ett skymningsläge kunna förlama hela den baltiska ekonomin, ungefär som CIA gjorde i Chile. Jaan Kross yttrade en gång: ”Här är det alltid farligt att leva.” Ett annat estniskt talesätt är detta: ”Vi kanske skulle vara tacksamma, vi har ju inga vulkaner och inga giftiga ormar. Men – vi har en granne.” En av våra släktingar sade en gång: ”Det enda man med säkerhet kan veta om Ryssland är att det är totalt oförutsägbart.” Har man det så med sin granne, är det klokt att vara beredd på vad som helst, både generositet och krig. Detta är verklighet, till skillnad från sången med drömmen som Du ville att vi skulle sjunga. Den är bara en dröm. Jag vet att en del menar att människor måste få drömma. Men om man beter sig som i drömmen, när man har vaknat, då är man en farlig person. Och om vi tänker på stater, som behandlar sitt folk skurkaktigt, vad skall vi då säga om Kina, som håller inemot en miljon uigurer i ”omskolningsläger”? Vilken skurkaktighet kan andra stater vänta sig av Kina?

Som jag nämnde är jag tenor i kyrkokören, och därför satte jag stort värde på Ditt initiativ med allsång. Att sjunga i kyrkokör är att få vara med om stor musik, men det ger också en hel del tankar. Till varje gudstjänst får vi blad med gudstjänstordningen och särskilt de böner och texter som vi tänks delta i. Ofta börjar gudstjänsten med en bön om förlåtelse. Den är avsedd för alla deltagare. Jag kan tänka mig att inte alla känner sig helt bekväma med den. Vi svenskar vill ju gärna tänka att vi är snälla människor. Men undan för undan har jag förstått vad den innebär, nämligen att alla i ett givet läge kan göra vad som helst. Förmodligen har både Du och jag t ex varit med om mobbning i skolan, antingen har vi själva deltagit eller bara sett på. I den situationen kunde vi eller de andra göra vad som helst, även sådant vi nu själva skäms för. Politiker och statsmän är människor som vi, och även de kan göra vad som helst i ett givet läge. Hur många dokument de än skriver på vet vi att de nästa dag kan vara ogiltiga. Så var det i München 1937. Att ”dra från krog till krog” för att statsmän har skrivit på ett dokument är mycket orealistiskt.

Vet Du vad jag tror är felet med den där sången? Det är att den varken vet om ondskan eller godheten. Adolf Hitler, Josef Stalin och Ratko Mladic framstår som representanter för ondskan. Och när jag tänker på de mobbingsituationer jag varit med om i skolan och senare ser jag samma mönster. Den andre eller de andra skall inte finnas. Därför ger det en hemsk glädje att plåga för att fördriva eller förinta. Men i filmen Fäktaren möter jag godheten. Jag tänker på hur den nye gymnastikläraren börjar en fäktklubb och rektorn söker hindra det genom att ordna ett föräldramöte. En morfar föreslår då att de skall rösta om saken. Först är det bara han som räcker upp handen till förmån för fäktklubben, sedan den ene efter den andre. Dagen efter blir han hämtad av KGB. Det är godhetens spröda villkor. Ändå är den det stora hoppet. Det är något helt annat än drömmar om ett politiskt dokument. Jag har frågat mina släktingar i Estland och de har bekräftat att filmen bygger på en verklig händelse.

Hur skall vi nu gå vidare med detta? Jag vet inte vad pappan vid min sida hette, men Du vet det förmodligen. Ta kontakt med honom och låt honom säga vad han vill ha sagt, öga mot öga med Dig. Om Du har tagit något intryck av mitt brev, så be honom om ursäkt för att Du tog med sången. Vad mig själv angår, har jag nu sagt vad jag har att säga, och jag tackar Dig för att Du har tagit Dig tid att läsa brevet till slut.

Gustav vill gärna fortsätta i knattelaget, och jag och min familj är mycket tacksamma för den insats som Du och de andra ledarna gör. Jag skjutsar pojkarna härifrån till nästa träning, och jag ser fram emot många framgångar på planen under hela säsongen. Knattefotboll är inte bara tävling, det är också stor underhållning. Allt gott!

Varma hälsningar

Mikael T.
(Gustavs pappa)

Under fredagen publicerade Försvarsmakten inlägget ”Öppenhet, resultat, ansvar – Mer än bara tyckande” på sin bloggportal. Inlägget underströk vikten av att myndighetens medarbetare deltar aktivt i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten. Samtidigt betonades betydelsen av att särskilja när medarbetare uttrycker sig som privatpersoner eller företrädare för myndigheten. Dock tolkades tonen och det övergripande budskapet av många tvärtom som ett metaforiskt ”Ställ in er i ledet och håll tyst”. I texten manade man uttryckligen till aktivt deltagande men den har som helhet tolkats tvärt om. Hur blev det så? Det finns anledning att ta upp ett antal av de möjliga orsakerna till detta.

De flesta hade nog hoppats att inlägget skulle bidra med ett förtydligande. De två besluten från Justitieombudsmannen som nämns har skapat turbulens kanske inte mest på grund av vem som fick rätt, utan för att de på ett högre plan kommunicerar motstridiga budskap. Exempelvis menar Försvarsmaktens policy att en person kan skriva under med graden ”major” även om det är en privat uppfattning. Från JO ges det motsatta budskapet. Gäller den fastställda policyn fortfarande, har den reviderats med JO-besluten eller har vi nu något ytterligare att förhålla oss till? Dessa frågor skapar en skadlig oro och osäkerhet om vilka ramar som gäller. Ingen vill väl rimligtvis att det ska råda några oklarheter om huruvida deras uttalanden är privata eller inte.

Individens ansvar och omdöme lyfts här fram som avgörande för att avgöra var gränsen mellan privat och offentligt går. Givetvis kan inget frånta individen det yttersta ansvaret i hur man uttrycker sig. Men det som saknas i resonemanget är organisationens ansvar att skapa tydliga riktlinjer. Ett individuellt omdöme blir enklare att utöva om man vet vilka organisatoriska gränser man har att hålla sig till. I de fall man tvingas gissa ökar risken att medarbetare av rädsla väljer den snävare tolkningen, eller mer troligt att de inte vågar uttala sig alls. Kommunikationsdirektören menar att det går en ”osynlig linje” mellan när en individ uttalar sig privat eller i sin yrkesroll. Hur osynlig den är kan självklart diskuteras, personligen tycker jag policyn från 2011 är ganska tydlig. Det problematiska är den osäkerhet som ansvarsförskjutningen till individen innebär: om myndighetens främste företrädare inom området inte kan säga var gränsen går, kan då enskild medarbetare förväntas lista ut det?

Inlägget gör även en koppling till uppdragstaktik och att gilla läget när beslut är fattade. Liknelsen haltar och begreppet är inte direkt tillämpbart här. Yttrandefrihet och högt till tak får självklart aldrig bli ett frikort för allmänt gnäll eller att underminera chefer. Men det är en falsk motsättning att medarbetare inte skulle kunna vara lojala mot fattade beslut i tjänsten och samtidigt kunna föra en saklig debatt i försvarsfrågor på sin fritid. Det är också milsvida skillnad på att diskutera en genomförandeplan inför ett anfall och att diskutera övergripande konceptuella frågor om exempelvis officersutbildning eller gråzonsproblematik. Att kopplingen görs från uppdragstaktik till att gilla läget vid fattat beslut är sannolikt en anledning till att många tolkat inlägget som ett metaforiskt ”ställ in er i ledet och håll tyst”, när uppdragstaktik tvärtom kräver en befälskår som har bildade uppfattningar om helheten och vågar diskutera denna.

På samma sätt menas att allmänt ”tyckande” ska undvikas och att det man säger måste kunna ledas i bevis i praktiska resultat. Jag är ärligt osäker på vad detta avser. Självklart ska man alltid stå för sina uppfattningar. Men allt är inte handlingsalternativ och hårda fakta. Alla har heller inte samma möjlighet som en brigadgeneral att omsätta sina idéer till praktisk handling. Att lägga något ”bevis-krav” för att få uttala sig blir underligt och hämmande. Det man möjligen syftar på kan vara att stävja  icke konstruktivt gnäll eller de som stundtals uttrycker sig onyanserat, raljant eller respektlöst. Självklart ska individuella uppfattningar också yttras i en konstruktiv anda. Men många övergripande diskussioner i allt från etik till stridsteknik är i stor grad subjektiva utifrån individers unika erfarenheter, och reflektioner från ens egen position i organisation måste få vara bildat ”tyckande”.

Min övergripande oro här är faktiskt inte myndighetsledningen. Jag kan bara understryka att jag själv aldrig upplevt något annat än stöd från högre företrädare i att delta i det offentliga samtalet. Min oro är att en organisatorisk otydlighet skapar ett för stort inflytande hos lokala ”säk-nojiga” kollegor med bakvänd namnbricka som tycker att deras jobb vore enklare om anställda inte yttrade sig alls och vars standardsvar på alla frågor, även runt ämnen som är synnerligen icke-hemliga, är ett skeptiskt ”Tänk dig för!” eller ”Det här kan vara känsligt!”.

I den moderna officersutbildningen är en av hörnstenarna att individen ska utveckla ett analytiskt och kritiskt tänkande inom sin profession. De budskap som nu sänds från Försvarsmakten uppfattas i vissa avseenden stå i strid mot detta kanske viktigaste utbildningsmål om individen inte tillåts och uppmuntras att ventilera sina tankar i den öppna debatten. Det aktuella blogginlägget har tyvärr skapat oklarhet istället för tydlighet, och det finns anledning att fortsätta diskussionen.

Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

Sverige utsätts för påverkan utifrån. Cyberattacker pågår. Skyldiga utpekas: Kina, Iran (mot invandrare och flyktingar) och, förstås viktigast från säkerhetssynpunkt, Ryssland. Det är illa. Om det har gått så långt att vi redan måste sägas vara inne i en gråzon, offer för hybridkrigföring, är frågan hur vårt land reagerar. Kanske som måltavlor utsatta för ett pågående krig – så som man kan tolka den ryska drivkraften – bör vi väl sedan en tid bedriva försvar mot idéer och försåtligt fejkade nyheter.

I det måste desinformation mötas med – ja vad, något mer än information? Om den ena parten är offensiv behöver nog även den andra vara det.

Ett av de viktigast verktygen är här vad Försvarsmakten ställer upp med. Sent omsider leds dess informationsverksamhet återigen militärt, med den artfrämmande titeln kommunikationsdirektör, av brigadgeneralen och ledamoten av vår akademi Mats Ström. Det stärker rimligtvis dess status inåt, i det ibland outgrundliga högkvarteret. Hans professionella bakgrund är också sådan att han inte kan beskyllas för att lida av den gamla journalistiska parollen, eller sjukan, att tro sig säga sanningen oavsett följderna. Istället skadebegränsning, vilket inte är någon konstig officersambition.

Uppgiften? Fortfarande gäller rimligtvis som ett grundkrav att den militära informationen ska vara snabb och sanningsenlig – men, beroende på vad t ex kontroll av uppgifter och den operativa säkerheten kräver, inte alltid och inte omedelbart ge hela sanningen.

I slutet av det kalla kriget var jag som reservofficer vid A 8 chef i krigsorganisationen för den s k pressektionen i högkvarterets informationsavdelning, samtidigt som jag var utrikesredaktör på Dagens Nyheters ledaravdelning. (En något schizofren situation, möjlig därför att lösningen aldrig sattes på det ultimata provet.) Jobbet var inget inåtvänt verk. Det jag verkligen kämpade för i en rätt oförstående stabsmiljö var vår operativa roll, att operation alltid måste innehålla information.

En intressant fråga som aldrig testades under våra övningar i tjänstegrenen var andra informatörers insatser. Framför allt undrade jag hur reportrarna i Sveriges Radio, som självständig organisation men vid högsta beredskap eller vid krig lydande under regeringen, skulle hantera tänkbara svåra avvägningsfrågor. Flertalet ville nog gå på som vanligt.

Under avdelningens övningar mörkade vi inom pressektionen för den skull aldrig om tänkbara informationsutmaningar för landet under öppet krig av typen vådaskjutningar (blue on Blue), sänkta värdefulla örlogsfartyg eller behovet att efter storstrid ge, av regeringen och ÖB nog kontrollerade, samlade förlustsiffror så som israelerna gjort. Vi tvärtom tog fram sådana problem upprepade gånger.

Vid den här tiden aktualiserades frågan om en svensk psykförsvarsorganisation med potentiellt offensiva uppgifter. En viktig ny militär förmåga. I min bild var det likafullt självklart att information mot svenska folket och in till den egna försvarsmakten skulle hållas helt åtskild från psykförsvar och egna försök till påtryckningar mot en fiende.

Men det var då. Gränsen eller fred och krig var dragen som lika självklar som den fortfarande är i svenskt lagrum. Nu ses säkerhet under andra villkor Med dagens hotbild och scenarier är det rätt tydligt att man i Försvarsmaktens informationsstrategiska överväganden, längs en glidande skala, kan känna sig behöva möta mer eller mindre dolda hot med att själv dölja fakta eller rent av att, likt motståndaren, arbeta med vilseledande besked och bedriva informationskrigföring. Och vad i det här skulle Sveriges Radio kunna dras in i – göra något alls?

Min uppfattning är att Försvarsmakten med en psykologiskt offensiv hantering skulle behöva finna andra vägar än den egna informationsorganisationens. Denna borde inte, inte ens under hybridkrigföring eller dess utrerat väpnade delar och hur hårt ansatta vi än vore, få misstänkas att ha dolda agendor. Hur skulle det annars gå att under kris/krig sammanleva/samverka med Sveriges Radio som nationellt centralt informationsorgan?

Det här – vilka som utan förtroendeskador ska lösa svåra nationella uppgifter – är frågor som måste angå även vår akademi. Att vi kan behöva göra något nytt, det känns kanske för många ofrånkomligt men ter sig inte betryggande genomtänkt i alla delar. Vore intressant att möta andras uppfattningar.

Författaren är ledamot av KKrVA.

Två vanliga argument mot svenskt Natomedlemskap heter Trump och Erdogan. De är förvisso de mest motbjudande av presidenterna i Natos medlemsländer och lämpar sig därmed utmärkt för att skrämma ett folk uppfostrat om neutralitetspolitikens och alliansfrihetens välsignelser. Neutralitetspolitiken räddade ju oss från två världskrig, alliansfriheten ingick i den balans som skapade lugn i Norden under det kalla kriget och än i dag – påstås det – bidrar till stabilitet. Varför ska vi då gå med i en militärallians ledd av den oberäknelige amerikanske presidenten, riskera att dras in mellanösternäventyr av den islamistiske turken?

Argumentation kan vara ett medvetet försök att vilseleda. Den kan också bygga på att den som använder argumentet själv är okunnig om vad Nato är och hur det fungerar. Han har uppenbarligen inte läst Artikel 5 i Atlantpaktsfördraget och sett att ”en för alla, alla för en” inte är särskilt skarpt formulerat.

The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.

Det är med andra ord varje nations eget beslut med vilka medel den ska bidra i det fall alliansen enas om att agera enligt artikel 5. Detta i motsats till artikel 42:7 i EU:s Lissabonfördrag:

Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga.

De mjuka formuleringarna i Atlantpaktens artikel 5 tillkom på grund av den amerikanska senatens motvilja mot att med villkorslöst dras in i europeiska stormakternas konflikter, t ex i deras koloniala engagemang. Under intryck av det hårdnade kalla kriget bildades organisationen Nato som med olika arrangemang såsom generalsekretariat, kommandostruktur och permanent truppnärvaro gjorde de ömsesidiga säkerhetsgarantierna alltmer trovärdiga. Efter det kalla kriget försvann det hotet och likaså många av de sammanhållande strukturerna.^[1]

Utvecklingen har nu åter vänt, men det är långt tillbaka till den känsla av ödesgemenskap som präglade det kalla krigets Nato. Dagens ryska revanschism känns inte hotande av alla medlemmar, och många ser andra överhängande problem, flyktingströmmar i Medelhavsregionen, krig och kriser i Mellersta Östern etc. En del regimer har också gemensam ideologisk syn med den ryska extremnationalismen. Det som präglar dagens debatt i Nato är därför hur man skall göra det trovärdigt att alliansen lever upp till löftet ömsesidigt bistånd vid en rysk aggression.

Mest oroande därvidlag är givetvis Trump, hans uttalade ointresse för Nato (utom de i och för sig rimliga kraven på ökade försvarssatsningar av europeiska medlemsstater) och hans oförutsägbarhet (förutom på en punkt, högst tvivelaktiga förbindelser med Putin). Det har gått så långt att kongressledamöter från båda partierna dryftar en lag som ska hindra Trump att göra allvar av sina hot att lämna Nato.

Det är väl mindre troligt att det sker, hans utfall mot Nato är kanske ett välplanerat utnyttjande av isolationistiska strömningar i USA.

Hur som helst kan det öka tveksamheten hos vissa europeiska regimer att riskera krig vid ryska Krim-liknande aktioner. Under det kalla kriget talade man om ”the Hamburg grab”, nu hörs ibland uttrycket ”the Narva grab”. Skulle en sådan operation ligga under eller över tröskeln för en gemensam aktion enligt artikel 5? Samma fråga kan ställas om att möta den integrerade användning av militära och icke-militära medel som är huvudspåret i det ryska tänkandet om nutida militära konflikter – det som i väst benämns hybridkrigföring, i Ryssland ”en ny generation krigföring” eller ”icke-linearitet”. Delar av den ligger klart under tröskeln. Ukraina-aggressionen är ett skolexempel, och de baltiska staterna upplever att en sådan operation redan pågår mot dem, propaganda, desinformation, cyberattacker, ekonomiska påtryckningar och ekonomiskt undergrävande, energiavbrott.

Lägg härtill det ökade ryska betoningen av taktiska kärnvapeninsatser för ”de-eskalering” av en konflikt, ett tämligen genomskinligt uttryck för att använda kärnvapen för att avskräcka från befrielse av områden som tagits genom ett kuppartat angrepp.

Det är inte alltför långsökt att tänka sig att flera Natostater skulle dra sig för att riskera konfrontation eller till och med krig för att möta ryska väpnade aktioner mot de baltiska staterna. Ett illavarslande tecken var när Turkiet under Natos toppmöte i utpressningssyfte använde hot om att lägga veto mot uppdatering av Natos försvarsplan för Baltikum.

Jaha, kan Natoskeptikern invända, om risken är överdriven för att Nato drar oss med i äventyrligheter, är det något värde för Sverige att gå i en allians som man inte kan lita på när det gäller? Och få dåligt sällskap av ett antal tvivelaktiga regimer. Är det inte bättre då att fortsätta på Hultqvist-linjen med bilaterala avtal med olika länder?

Det skulle kanske spara tid i en krissituation, och vi skulle slippa risken av veto från ryssvänliga regimer. Tidsvinsten skulle uppväga det förhållandet att vi inte gjort en operativ planläggning i förväg. (I specialfallet Finland har även den nackdelen avskaffats).

Tanken om regionalisering av säkerhetspolitiken har vunnit mer insteg i debatten. Exempel gavs i Sälen av den norske generalen Sverre Diesen. Ett regionalt samarbete mellan Sverige. Norge och Finland med en stark transatlantisk länk skulle vara ett bidrag till säkerheten i det skandinaviska området, och man skulle komma runt diskussionen om Nato som i dagsläget var fruktlös.

Men detta resonemang kringgår kärnfrågan, säkerheten för dem som idag är mest utsatta. Det är inte Sverige, Finland och Norge utan de baltiska staterna. Om de angrips dras vi in. Omvänt är Natos  försvar av Baltikum helt beroende av stöd från de nordiska länderna, och detta måste förberedas med operativ planläggning. Betydelsen av detta uttrycktes sålunda av ambassadör Krister Bringéus i Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57):

Den mest påtagliga militära effekten av ett Natomedlemskap vore sannolikt att den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig, undanröjs. Krishanteringen – traktatsmässigt underbyggd av artikel 5 – skulle inte behöva improviseras fram, i en period av stark spänning och med snäva tidsmarginaler. Den gemensamma konfliktavhållande förmågan skulle, av allt att döma, därigenom öka.

Baltstaterna har efter många års vånda fått Natoförsvarsplanering och stationering av snubbeltrådsstyrkor. De torde inte vara benägna att överge detta. Alltså måste ”det nordiska blockets” planering göras parallellt med Natos, och det övergår min förmåga att se hur detta skulle kunna ske. Krigsavhållande effekt i Östersjöområdet kräver en samlad operativ planering.

Det går därför inte att komma runt Natofrågan, om man vill förorda ett nordiskt militärt ”block” som ska bidra till säkerheten i Norden. I stället bör man se detta som en nordlig filial i ett Nato med flera divergerande intressen. Svenskt-finskt Nato medlemskap skulle kanske ha positiv effekt för Natos politiska förmåga och handlingskraft. Det skulle demonstrera att länder med gräns till Ryssland inte drar sig för att stå upp mot underförstådda eller öppna hot. Det bör också minska tvivlen på att Baltikum kan försvaras och därmed bli tungan på vågen när det gäller att bestrida det våldsmonopol som Ryssland tillskansat sig.

Om det ändå skulle gå så illa att central- och sydeuropeiska högerextrema regimer blir alltmer ovilliga att stöta sig med åsiktsfränden i Moskva, och Nato i praktiken splittras, skulle ett nordiskt-baltiskt försvarsförbund kunna fungera som kärnan i en ’de villigas koalition’, om krisen kommer.

Författaren är överste och säkerhetspolitisk analytiker.

Not

[1] För en utförlig diskussion av Nato:s säkerhetsgaranti se Robert Dalsjö, ”Trapped in the Twilight Zone”, sid 59-61, KKrVAHT nr 3/2017

Nyligen har det publicerats två mycket intressanta artiklar om det glesa slagfältet. Robert Dalsjö (@MansRAD), FOI, har i nummer 3/2019 av KKrVA Handlingar och Tidskrift beskrivit hur dagens begränsade tillgång på förband, såväl hos oss som hos en angripare, kan leda till, eller snarare redan lett till, en helt ny operativ och taktisk miljö. Det kommer inte finnas några fasta fronter. Istället kan vi förvänta oss fritt opererande, ”kringströvande”, stridsgrupper som uppträder över stora, i huvudsak trupptomma, ytor. En angripare kommer ha goda möjligheter att tränga in på djupet och hota för oss vital infrastruktur som underhållsområden, flygfält, hamnar etc. Dessutom är risken överhängande att, om fienden tillåts ”härja fritt”, att det leder till att vi tappar kontrollen över det som sker. Något som erfarenhetsmässigt leder till handlingsförlamning, uppgivenhet och i slutändan kapitulation.

Den finske försvarsdebattören Robin Häggblom (@CorporalFrisk) har på KKrVA blogg, den 7 januari 2019, följt upp Dalsjös resonemang där han till del tonar ner glesheten, men då ur ett finskt perspektiv med den, relativt Sverige, avsevärt större tillgången på förband. Han pekar också på att fenomenet i sig inte är nytt. Det var först i samband med första världskriget som de fasta fronterna blev regel. Dessutom var det glesa slagfältet ett inte sällan förekommande fenomen även under det andra världskriget, t ex i norra Finland. Ibland kommer det vara mer frekvent, ibland mindre. Det beroende på geografi, styrkeförhållanden och mål med angriparens verksamhet.

Båda författarna efterlyser en bredare debatt i ämnet. En svår frestelse att motstå som tidigare chef för Taktikavdelningen i Arméstaben. Vad kan och bör göras för att hantera fenomenet? En diskussion speciellt angelägen i Sverige, ett till ytan mycket stort land med begränsad tillgång på förband. Såväl igår och än mer så idag.

Inte ens under det kalla kriget då vi disponerade i storleksordningen tvåhundra markstridsbataljoner, Hemvärnet oräknat, fanns möjligheten att möta en angripare över hela ytan, t ex efter att han åstadkommit ett genombrott eller luftlandsatt i oförsvarade områden, genom att bara ställa trupp i vägen för honom, fördröja, försvara, och därmed försöka stoppa honom. Angriparen kunde tämligen lätt kringgå sådana försök från vår sida. Eller om motståndet var svagt slå sig vidare.

Bara för att illustrera problemet något. Sverige har en landareal av 407 340 kvadratkilometer. Räknar vi bort områden sannolikt helt ointressanta för angripare att uppträda i, stora delar av fjällvärlden, ett antal öar mm, kanske vi kan anta att något mindre än hälften av Sveriges yta, säg 200 000 kvadratkilometer, skulle kunna vara intressant ur militär synvinkel. Att framrycka igenom eller att besätta. Med antagandet att en svensk bataljon på den tiden kunde fördröja eller försvara inom ett område om ca 5 x 5 km hade vi haft en förmåga att hantera ca 5000 kvadratkilometer – om vi valt att agera passivt, och bara ”ställa oss i vägen” för angriparens förband. En omöjlig taktik kopplat till de ytor som var, och är, aktuella. Svaret var att vi prioriterade motanfallet – att hindra sådan styrketillväxt som i nästa steg skulle leda till att motståndaren kunde uppträda på djupet av vårt territorium eller där denne hotade att bryta igenom i områden där vi bedrev fördröjningsstrid eller hade organiserat ett fast försvar.

Det viktiga här är inte det exakta räknandet av kvadratkilometer utan att konstatera att även med dåtidens tvåhundra markstridsbataljoner, och lika många funktionsbataljoner som artilleri, ingenjörer m m, så var det glesa slagfältet i stora stycken en problematik vi även då var tvungna att ta hänsyn till. Dock, som Dalsjö påpekar, problemet har antagit helt andra dimensioner idag. Angriparen har tack vare modern transportteknik, till sjöss och i luften, avsevärt större möjligheter att välja tid och plats för att nå svenskt territorium. Motståndaren är rörligare och de enskilda förbanden har större eldkraft och kan dessutom understödjas av vapensystem som befinner sig på stort avstånd från platsen där förbandet uppträder. Det samtidigt som vi inte längre har samma möjligheter att genom fördröjningsstrid eller försvar begränsa hans rörelser.

Det glesa slagfältet av idag kanske skulle kunna liknas vid sjöstrid. Förband som opererar över stora ytor, utan fasta underhållslinjer och som har goda möjligheter att själva bestämma när, och under vilka omständigheter, man väljer att ta strid. Det vi kommer se är stridsgrupper om någon eller några bataljoner som framrycker på några kilometers bred och djup, där för-, sido- och efterpatrullerna består av drönare som avspanar terrängen flera mil i alla riktningar för att försöka se motståndarens aktiviteter och identifiera alternativa framryckningsvägar. Förbindelserna bakåt kommer inte vara specifikt bundna till vissa vägar eller stråk. Dock, det finns en stor skillnad, jämfört med sjöstriden, stridsgrupperna är geografiskt på väg någonstans. Ta och hålla terräng eller förstöra något. Angriparen måste därför, förr eller senare, hejdas.

Robert Dalsjö ger några förslag på hur han anser att Armén bör utvecklas som en konsekvens av det glesa slagfältet. De viktigaste komponenterna där skulle vara:

• en utökning av manöverförbanden och då med god förmåga till renkonterstrid,
• långräckviddiga bekämpningssystem för såväl bekämpning som för att med fjärrutlagda mineringar fördröja en angripare, och speciellt organiserade flygande och markbundna målinvisningssystem,
• jägarförband, hemvärn och lokalförsvarsförband med inriktning mot att kunna fördröja en angripare,
• helikopterburna markstridsförband för att snabbt kunna placera dem i vägen för en angripares kringgångsförband,
• god förmåga att kunna utnyttja utländska flygsystem för bekämpning av markmål.

Då jag i vissa stycken har en från Dalsjö avvikande uppfattning om vad olika system och förband kan förväntas uträtta, och kanske också när det gäller den övergripande principen hur striden på det glesa slagfältet bör föras, inleder jag med att kommentera hans förslag. Därefter redovisar jag min syn på hur striden borde föras. Jag har där också försökt väga in hur markstriden måste skapa förutsättningar för Marinen och Flygvapnet att verka över tiden, samt att bädda för att ta emot utländsk hjälp.

När det gäller möjligheterna att med olika system, förband, fördröja en angripares framryckning har jag en avsevärt mer pessimistisk syn än Dalsjö. Det kommer vara i det närmaste omöjligt att över större ytor fördröja en angripares framträngande genom insatser med olika typer av ”skytteförband” om dessa inte getts möjlighet att vidta goda förberedelser. Maskering, utföra mineringar, skottfältsröja m m, något som tar tid. Här kan det finnas skäl att påminna om den tidigare illustrationen avseende förhållandet mellan aktuella ytor där en motståndare eventuellt kan uppträda och möjligheterna att vara på plats i förväg och då förbereda sig, innan motståndaren är där, om han överhuvudtaget kommer dit.

Vägnätet i södra Sverige (söder Dalälven) är så vittförgrenat och omfattande att i stort sett varje statisk position, minering eller förstörd förbindelse tämligen lätt kan kringgås med några kilometers, eller i värsta fall några mils extra körning. Något som kanske tar en timme eller två. Det är frågan om det ens alltid är en fråga om kringgång, utan kanske mer val av annan väg, grundat på dagens mycket goda kartunderlag eller information från de luftburna spaningssystem, drönare, som kommer att fungera som förpatrull till den framryckande stridsgruppen.

Övre Norrland ger bättre möjligheter till fördröjande verksamhet på grund av det glesare vägnätet, men fullt så glest som det ofta framställs är det inte. Även t ex skogsbilvägar duger utmärkt för mekaniserade förband. Dessutom är ofta terrängen mellan vägarna framkomlig för pansrade bandfordon. Det tidigare, under kalla kriget, uttalade behovet för en angripare att skapa rimligt säkra underhållsvägar med god kapacitet att försörja stora, resursslukande, förband kommer dessutom till stor del ha bortfallit. Som Dalsjö påpekar, hamnar förbanden inte i strid i någon större omfattning så är resursförbrukningen liten. Sannolikt inte större än att behovet av återfyllnad kan tillgodoses t ex genom helikoptertransporter. Att försöka skära av angriparens underhållsvägar kan därför bli ett slag i tomma luften.

Att fördröja genom att med skytteförband, av vilket sort det än må vara, gå anfallsvis tillväga mot en högrörlig mekaniserad motståndare faller på sin egen orimlighet. Bristande eldkraft, rörlighet och skydd kommer då leda till förödande konsekvenser för förbanden. Det speciellt på ett glest slagfält där de mekaniserade förbanden kommer att ha bra manöverutrymme. Frågan är dessutom i vilken utsträckningen motståndarens kommer vara gripbara för anfall av annat än förband med samma, eller bättre, rörlighet än han själv.

Långräckviddiga indirekta eldsystem, typ MLRS, är utomordentligt potenta, men har också svagheter. Ett batteri om tre utskjutningsanordningar skulle kunna täcka de flesta flygplatser, eller hamnar, med en salva av substridsdelar med verkan i mjuka mål (en verkansform som vi dock avstått ifrån genom att underteckna konventionen mot klustervapen). Vanliga splitterstridsdelar ger mindre verkan och täcker mindre ytor, men ger fortfarande god verkan. Systemen kan även leverera målsökande stridsdelar. Det finns också stridsdelar med vilka det går att sprida minor över stora ytor. Med räckvidder på cirka 40-90 kilometer beroende på rakettyp (det finns varianter med ännu längre räckvidd), vore det ett mycket värdefullt system för att i tidiga skeden av ett angrepp, urlastning eller luftlandsättning påföra en angripare förluster. Han är då fortfarande gripbar på en plats och har heller inte hunnit inta skyddade grupperingar i bebyggelse eller betäckt terräng. Systemet är dock mindre lämpligt för att bekämpa förband som rör sig. Det tar trots allt ett antal minuter innan man kan förvänta sig eld i målet, även under de gynnsammaste omständigheter. Ett förband som rör sig med 30 km/tim förflyttar sig fem kilometer på tio minuter. Dessutom, mot förband grupperade i skog, eller i bebyggelse, t ex vid vila, nedgår verkan avsevärt. Slutsatsen blir att vår taktik ska tvinga en angripares förband att under viss tid samla stora delar av sina förband på en begränsad yta. Det kan vi bl a åstadkomma genom att tvinga honom genomföra anfall för att komma vidare, eller om angriparen måste skydda sig mot våra anfall. Av naturnödvändighet, då de verkar på långa avstånd, är de också starkt beroende av fungerande informationsöverföringssystem. De kan störas. Det gäller även våra långräckviddiga system, när vi anskaffar sådana. Men det bör inte glömmas bort att den som slåss på egen mark har större möjligheter att förbereda alternativa, och därmed mer redundanta, lösningar för informationsöverföring. Men sådant måste förberedas och kan därför knappast bli reservsystem som täcker hela landet. Vissa områden och platser måste prioriteras.

Avseende möjligheterna att få stöd av allierat flyg är det inte bara fråga om förmåga till målangivning som är viktig, utan också att andra länder disponerar vapen, främst då yttäckande vapen, som vi obetänksamt nog frånsagt oss. Här finns dock samma problem som vid användningen av långräckviddiga markbaserade eldsystem, fastän än mer uttalat. Det både vad avser tiden mellan upptäckt/bekämpningsmöjlighet och verkan i målet, men framförallt vad avser tillgänglighet över tiden, eldberedskap. Även här blir det därför frågan om att göra angriparens rörliga förband gripbara genom att tvinga dem att stanna och samlas på mindre ytor.

Det glesa slagfältet är dock inget nytt som Robin Häggblom påpekar i sin artikel. Kanske finns det därför skäl att se till historien. Även om det mesta går att bevisa med krigshistoriska exempel så vore det oklokt att bortse ifrån det faktum att många redan tidigare konfronterats med likartade problem.

Bara för drygt hundra år sedan var kringströvande arméer, som rörde sig tämligen fritt över stora ytor, normalbilden. Men en förutsättning för att de skulle kunna operera var oftast att det fanns befästa städer, eller fästningar, som begränsade en motståndares rörelsefrihet och bidrog till att säkra arméernas försörjning. Ett exempel skulle kunna var Gustav II Adolfs, under trettioåriga kriget, beroende av kuststäderna i norra Tyskland för att upprätthålla förbindelserna med Sverige. Främst då för tillförsel av ammunition, vapen och soldater. I övrigt levde den tidens arméer på landet, inköp på platsen eller plundring. Som Dalsjö påpekar skulle det senare åter kunna bli ett nygammalt inslag på det glesa slagfältet. I alla fall för en hänsynslös angripare, i mindre utsträckning för oss.

De problem fältmarskalken Erich von Manstein stod inför vintern 1943 liknar till delar det glesa slagfält som Dalsjö beskriver. I slutskedet av striden om Stalingrad försökte ryssarna att med en ny, stort upplagd, offensiv i januari-februari 1943 avskära hela Armégrupp A bestående av ca 500 000 man i sydöstra Ukraina. Ett ännu större Stalingrad var under uppsegling. Efter ett antal genombrott av den svaga tyska fronten rörde sig flera ryska stridsgrupper nästan fritt över ett område på cirka 200 x 400 km. Manstein valde då lösningen att kraftsamla sina magra anfallsresurser och slå en rysk tät i taget, och under tiden låta de andra framrycka i stort sett ostört. Det lilla antalet (relativt sett) förband som Manstein disponerade hade inte räckt för att försöka hejda de olika ryska täterna samtidigt – de få tyska förbanden hade blivit slagna var för sig om de splittrats upp i ”småpaket”. Visserligen ledde den valda taktiken till förluster och krisartade situationer på tysk sida, bl a slogs en stor och viktigt flygbas ut och ryska förband hotade också det mycket viktiga underhållscentrumet Zaporozhe som låg ca 200 km bakom den tidigare frontlinjen, men slutresultatet blev att den ryska offensiven hejdades, och Armégrupp A fick tillfälle att slinka ur fällan. Möjligtvis hade Manstein Fredrik II:s av Preussen dictum i minnet ”Wer alles defendieren will, defendiert gar nichts“. En slutsats kungen grundade på sina erfarenheter från de många fälttåg han ledde under slutet av 1700-talet.

Även striderna i Nordafrika under andra världskriget har stora likheter med det Dalsjö beskriver. Där kanske vi också kommer närmast parallellen med sjökrig. Obebyggd öken, få avgörande terrängpartier och stora avstånd. Den som inte ”plottrade bort” sina resurser var oftast var den som vann framgång. Men också där fanns vissa platser som måste försvaras för att manöverförbanden skulle kunna verka, även om de var få: bland annat Tobruk och Tripolis för underhåll och det kanaliserande Halfaya-passet.

Ytterligare tankar kan kanske också hämtas från Vietnamkriget. Amerikanerna tvingades där till att upprätta från skyddade ”fire support bases” och underhållsområden som Khe San och Da Nang då man inte kunde hindra vietnameserna att röra sig tämligen fritt över stora delar av landet.

I vilken utsträckning kriget på marken kommer att se ut som Dalsjö skissar, och vilka historiska erfarenheter som kan ha störst värde, går inte att exakt förutspå. Men att striderna ofta kommer att omfatta stora geografiska ytor där det kommer att vara glest mellan förbanden, såväl egna som angriparens, är en problematik vi måste kunna hantera. Att vi inte heller kommer att ha resurser nog att vara på varje plats där angriparen uppträder är inte bara sannolikt, det måste betraktas som ett grundvärde för hur Armén bör utvecklas.

Utgående från resonemangen ovan skulle jag föreslå ett antal taktiska principer, taktiska förmågor, för hur hantera det glesa slagfältet, vi måste kunna:

• Påverka en angripare i mycket tidiga skeden i samband med att han når svenskt territorium i syfte att påföra honom förluster.
• Lokalisera och följ de stridsgrupper som rör sig över ytan.
• Reducera stridsgruppernas framryckningshastighet för att göra dem gripbara för anfall och bekämpning med långräckviddiga system.
• Slå stridsgrupperna efterhand (och därmed acceptera att vissa kommer kunna agera tämligen fritt under ganska lång tid).
• Hindra stridsgrupper från att understödja varandra.
• Försvåra för stridsgrupperna att vid strid på djupet av svenskt territorium få stöd av långräckviddiga bekämpningssystem.
• Begränsa en angripares rörelsefrihet i ett antal områden vilka är avgörande för Försvarsmaktens totala förmåga, och där förberedelser vidtagits för att ta emot utländsk hjälp.

Vid ett första påseende kan de flesta punkterna ses som självklarheter ”så här har vi ju alltid gjort”. Ja, taktiska principer är i mångt och mycket tidlösa. Men metoderna skiftar. Nyttan med att förteckna och lyfta fram dem är att de utgör grunden för att utveckla organisationen så att det som eftersträvas också kan genomföras. Lika viktigt är att sortera bort principer som inte är tillämpbara som t ex ”genombrott ska omedelbart mötas med motanfall får att återställa frontlinjen” eller ”striden ska bygga på starka försvarspositioner mot vilken fienden ska föröda sin anfallskraft”. I och för sig tänkbara principer i något annat sammanhang, men inte här. Det är måttligt begåvat att skaffa sig vapensystem eller genomföra övningar om man inte har klart för sig vad det är man vill åstadkomma och hur olika förmågor kompletterar varandra. Det finns inget skäl att skapa sig förmåga att slå angriparens stridsgrupper om de inte kan lokaliseras, lika lite som det finns skäl att lokalisera dem om vi inte kan slå dem.

Kopplat till det glesa slagfältet finns också ett några specifika faktorer som vi kan utnyttja, eller måste ta hänsyn till.

• Vill vi göra en angripare gripbar måste vi ha potenta system som har ett rörlighetsöverläge gentemot en angripare som rör sig på marken, både för att göra honom gripbar för anfall som för att försvåra för olika stridsgrupper att förena sig.
• En inneboende svaghet hos angriparens stridsgrupper är deras tämligen låga underhållssäkerhet, tvingas de till strid så kommer de snabbt att behöva tillföras förnödenheter, främst ammunition.
• En angripares stridsgrupper kommer för att kunna föra strid mot andra kvalificerade förband till stor del vara beroende av långräckviddigt understöd.

Omsatt till en mera konkret nivå, hur utveckla Armén, skulle det innebära att:

• Det måste finnas långräckviddiga bekämpningssystem för att: tidigt kunna försvåra för en angripare att föra in förband i Sverige via i övrigt oförsvarade platser, på långa avstånd kunna påföra en angripare förluster när vi påverkat dennes möjligheter till ett spritt och rörligt uppträdande.
• Vi måste ha förmåga att, åtminstone i två landsändar samtidigt, genom rörlig strid, och efterhand, kunna slå några fientliga stridsgrupper bestående av flera bataljoner – det kräver kvalificerade, allsidigt sammansatta, anfallsförband som uppträder kraftsamlat och har uthållighet nog för att genomföra upprepade strider. Att det inom rimlig tid skulle gå att flytta större förband mellan södra och norra Sverige har inget med verkligheten att göra.
• Det måste finnas en komponent som gör det möjligt att bedriva ”aktiv jakt” över stora ytor i syfte att påföra angriparen förluster och därmed tvinga honom till olika skyddsåtgärder. Något som nedsätter såväl hans rörlighet som handlingsfrihet att utnyttja sina vapensystem optimalt. Det gör honom gripbar för anfall och försvårar för olika stridsgrupper att stödja varandra. Här talar vi om system som attackhelikoptrar och beväpnade drönare.
• I samband med anfall mot en angripares stridsgrupper är det viktigt att kontinuerligt, under flera dygn, kunna bekämpa helikoptrar och transportflygplan som en angripare kan utnyttja för att tillföra förnödenheter.
• Vi måste välja ut ett antal områden som kan utgöra plattformar för vår strid och där angripare inte kan nå snabba framgångar genom att agera endast med någon enstaka stridsgrupp. Genom att definiera områdena i förväg, i fred, finns det goda möjligheter att vidta förberedelser och därmed få ut god effekt av andra förbandstyper än utpräglade anfallsförband. Här finns det skäl att titta på det koncept som Sebastian Merlöv (@SMerloev) beskriver i sitt inlägg på KKrVA blogg, 14 januari 2019, fast i större skala. Genom att vi talar om mindre områden (relativt sett) så kan förbandstätheten bli tillräckligt hög för att angriparen inte längre ska ha förmånen av att kunna manövrera fritt – det glesa slagfältet blir mindre glest. För att undvika missförstånd, det är inte ”befästa” områden, utan områden där vi kan begränsa hans rörelsefrihet för att vinna tid och göra angriparen gripbar för bekämpning och anfall.
• De områden som ter sig operativt speciellt viktiga är Boden/Luleå, Östersund/Trondheim, Stockholm/Södertörn, Blekinge, Västergötland/Göteborg. De är dessutom terrängmässigt tämligen gynnsamma ur försvars- och fördröjningssynpunkt, där man kan få god utdelning av strid med olika typer av skytte- och jägarförband. Områdena är tillräckligt stora för att utgöra plattformar för egen mark-, sjö- och flygstridsverksamhet, samtidigt som de inte är större än att enstaka anfall av måttligt stora fientliga stridsgrupper in i områdena kan försvåras, dock inte avvärjas, under viss tid med en rimlig truppinsats.
• Rörelser och strid över stora ytor kommer göra angriparen beroende av väl fungerande sambands- informationssystem för att säkerställa understöd från olika långräckviddiga vapensystem, utöva ledning och för att få underrättelser om vår verksamhet. Vår förmåga till kvalificerad elektronisk krigföring i olika former kommer därför att vara en viktig komponent för att minska stridsgruppernas såväl offensiva som defensiva som kapacitet.
• Alla markbundna funktioner i Försvarsmakten måste ha förmågan att genomföra kvalificerad markstrid, om inte annat i rent självförsvarssyfte. Artilleri-, lednings-, transport-, basförband m fl kommer alla att löpa risken att angripas av en mekaniserad motståndare, något som ställer krav på lämplig vapenutrustning, och än mer på soldaters och officerares utbildning – alla måste vara hyfsat bra infanterister.

Med detta sagt om det glesa slagfältet – det behöver inte alltid bli så. Det kan väl tänkas situationer där en angripare, om han bara har ambitionen att behärska en mindre del av landet för att kunna utnyttja det som plattform för olika långräckviddiga system, försöker skapa en rimligt sammanhängande front för att skydda dessa system, säg i södra Skåne som ett tänkbart exempel.

Den skisserade modellen ger även goda möjligheter att hantera en sådan situation genom den tämligen starka anfallskomponent den innehåller, kombinerad med långräckviddiga bekämpningssystem. För att skydda ett tillräckligt stort område kommer då angriparen tvingas att sätta in, och över tid skeppa över eller flyga in, stora styrkor. Något som skulle ge våra flyg- och marinstridskrafter goda möjligheter att verka, även om angreppet inleddes överraskande och vi därmed hade begränsade möjligheter att påverka hans inledande tillförsel av markstridsförband. Dessutom, de områden som vi definierat som avgörande för vår verksamhet, som ofta också sammanfaller med de an angripare skulle vilja utnyttja, kommer inte heller kunna tas med begränsade insatser. Inom dessa områden kommer det även finnas uttalat goda möjligheter att möta olika ”gråzonshot”.

Visst, det som skissas ovan är en större armé än den som Försvarsberedningen föreslår. Ungefär dubbelt så stor, och med vissa vapensystem som idag inte finns i planerna. Men det är en armé utformad för att möta de hot vi kan ställas inför och inte en funktion av de garnisoner som råkade blir kvar efter nedläggningarna i början på 2000-talet. Höstens försvarsbeslut, avseende perioden 2021-25, kan därför bara vara en startpunkt för att skapa en trovärdig och därmed avskräckande krigföringsförmåga.

Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA.