Försvarsbloggare

Alldeles nyss gick Försvarsmakten tillsammans med arbetstagarorganisationerna i mål med ett viktigt steg i satsningen på personalområdet, steg 2, som överbefälhavaren tidigare aviserat i ÖB dagorder. Steg 1 som uppnåddes i oktober innebär att ett antal hundra miljoner satsades på att möta behoven hos organisationsenheterna och på gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS) samt piloter. Nu har vi nått i mål med ett ytterligare viktigt steg och gör en särskild satsning på ersättningar och villkor. Läs mer om ersättningarna här

Vi har haft som mål att skyndsamt leverera ett antal omedelbara åtgärder inom personalområdet, så detta är mycket positivt. Ett särskilt tack till försvarsgrenar och stridskrafter, m.fl. som bidragit i styrgrupp och arbetsgrupper med analyserna. Jag vill också rikta ett mycket stort tack till förhandlingsteamet och centrala arbetstagarorganisationerna för ett mycket bra samarbete. 

Efter julhelgerna fortsätter arbetet oförtrutet med förstärkningen inom personalområdet med målet att åstadkomma fortsatta viktiga leveranser. 

Jag önskar er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år! 

Fredrik Ståhlberg

Stf Personaldirektör

Min krönika nedan var publicerad  i senaste numret av Officerstidningen, 7/2022

När jag nyligen förberedde ett föredrag om försvaret av Gotland under kalla kriget snubblade jag på en liten redogörelse kring turerna när Tofta skjutfält behövde utvidgas på 1970-talet. Den fick mig att tänka på debatten om politikens fäbless att detaljstyra Försvarsmakten.

Ofta framförs åsikten att politiken, till exempel försvarsberedningarna, reglerar enskildheter i orimligt stor omfattning och att ÖB:s militära råd till stor del nonchaleras. Botemedlet som inte sällan rekommenderas är att politiken ska: ange vilka uppgifter Försvarsmakten förväntas lösa, tala om hur mycket pengar som disponeras och sedan låta ÖB utforma Försvarsmakten inom de givna ramarna.

Vem bestämde då vad på Gotland? I början på 70-talet var det uppenbart att krigsorganisationen på ön behövde utvecklas. De stridsvagnar (Strv 102) som fanns på Gotland behövde renoveras och pansarbrigaden, som då bestod av fem små pansarbataljoner, borde ges större anfallskraft genom att få samma utformning som brigaderna på fastlandet. Det vill säga innehålla tre pansarbataljoner med två stridsvagns- och två pansarskyttekompanier vardera. En sådan omorganisation skulle också medge en effektivisering av bland annat reparationstjänsten i brigaden. Dock krävdes då att övningsfältet utvidgades för att medge övningar med större förband än tidigare. Såväl dåvarande ÖB general Synnergren som arméchefen generallöjtnant Almgren, och som det verkade även den politiska ledningen, var positiva till en sådan lösning.

Regeringsskiftet hösten 1976 komplicerade dock frågan. Koalitionsregeringen som tillträdde bestod av C, M och FP. Centerpartiets ledande politiker på Gotland, vilka var starkt negativa till att utvidga övningsfältet, fick därmed ökat gehör för sina åsikter. Processen låste sig. Fortfarande 1978 fanns i budgetpropositionen inga pengar anslagna till renovering av de stridsvagnar som skulle finnas på Gotland. Implicit: finns det inga stridsvagnar på ön behöver heller inte övningsfältet utvidgas.

Problemet löstes delvis genom att Arméstaben utarbetade en kompromiss där organisationen med fem små pansarbataljoner bibehölls; ett stridsvagns- och två pansarskyttekompanier per bataljon. Det på bekostnad av att i krigsplanläggningen kunna anfalla kraftsamlat med hela brigaden, och de enskilda bataljonernas användbarhet. Uppenbara operativa nackdelar. Dock, det skulle gå att öva de mindre bataljonerna på tillgänglig mark och det skulle fortfarande finnas stridsvagnar på ön.

Det som slutligen löste problemet var antagligen de förändringar i skattelagstiftningen, vilka genomfördes av helt andra skäl, som innebar att de jordägare vilka tidigare inte hade velat upplåta mark nu såg det som fördelaktigt att arrendera ut mark till kronan. Det lokala motståndet mot att utvidga övningsfältet försvann. Resultatet blev att stridsvagnarna renoverades, övningsfältet utvidgades och en ”riktig” mekaniserad brigad kunde organiseras.

Sensmoralen i denna lilla historia skulle kunna vara att det i den politiska processen emellanåt kommer uppträda faktorer, inte sällan personberoende, som kan påverka Försvarsmaktens verksamhet på ett mycket konkret sätt. Ibland med tydliga negativa följder. Går det att undvika? Knappast, men det är aldrig fel för militärer, på alla nivåer, att odla politiska kontakter för att skapa förståelse för Försvarsmaktens verksamhet. När bjöd du senast hem en politiker på middag?

                                                                   *****

Det militära råd överbefälhavaren lämnade till regeringen 1 november, samt de ytterligare underlag som lämnades i samband med det, utgör grunden för en substantiell ökning av Sveriges försvarsförmåga. Investeringen i ökad försvarskraft innebär bland annat omfattande nyanskaffningar, fler förband och en större krigsorganisation.

Omfattningen och de konkreta förslagen överskuggades till del av en debatt om eventuella förbehåll under Sveriges medlemskapsprocess med Nato. Jag noterade också rapportering om försvarsekonomi som föranleder en kommentar.

Försvarsmaktens förslag svarar mot de ekonomiska planeringsramar som regeringen gav oss i våras och som då bedömdes motsvara två procent av BNP. Sedan dess har mycket hänt. Inflationen har ökat, kronan är svagare, räntorna är högre.  Det har lett till att våra kostnader har ökat och att vi kommer att behöva vidta en del finansiella åtgärder med anledning av det högre ränteläget.

De ekonomiska planeringsramar vi fick i våras bedömer vi i dag att vi kommer att nå 2026. Därmed inte sagt att det kommer att motsvara två procent av BNP 2026. Vilket år vi faktiskt kommer att nå två procent av BNP påverkas i hög grad av hur BNP utvecklas och hur vår kostnadsutveckling kommer att se ut. I grunden gör dock Försvarsmakten samma bedömning idag som vi gjorde i våras när det gäller hur snabbt vi kan öka försvarsförmågan.

Försvarsmakten har således varken ändrat bedömningen av hur snabbt vi kommer kunna tillväxa eller hävdat att vi når två procent av BNP till 2026.

Överbefälhavarens uppdrag är att ge ett militärstrategiskt råd till regeringen. I fråga om eventuella förbehåll innebär det att ge politiken maximal handlingsfrihet. ÖB har varken sagt ja eller nej till några kärnvapen – ej heller nämnt kärnvapen i underlaget – även om man kan tro det om man enbart ser rubriker i medierna. Han har varit mycket tydlig med det självklara: Att det är helt upp till politiken.

Som vi ser det hade det snarare varit ett politiskt ställningstagande att rekommendera ett förbehåll.

Vi har ett mycket allvarligt säkerhetsläge och en osäker omvärldsutveckling att hantera. Vi kan inte heller utesluta än allvarligare händelseutvecklingar.

Överbefälhavarens militära råd handlar om hur Försvarsmakten bör utvecklas fram till 2035 för maximal försvarskraft för pengarna. Det ska ses som en helhet. Vi har eftersträvat balans avseende operativ förmåga och producerbarhet över tid. Eventuella förändringar behöver därför övervägas noga. Försvarsmakten understryker också vikten av fortsatt utvecklad styrning av försvaret så att vi kan komma framåt så snabbt som möjligt.

Peder Ohlsson
Kommunikationsdirektör