Försvarsbloggare

När någon i en diskussion håller på att förlora initiativet kan man ta till storsläggan och påstå att motståndaren ”representerar särintressen”. En beprövad modell särskilt i försvarsdebatten. Senast var det en känd försvarsdebattör som ville avväpna de som argumenterade för ett försvar med högkvalitativa förband i stället för att satsa på många lokalförsvarsförband bl a utefter Indalsälven. Bakgrund till just det exemplet är att Försvarsberedningen bl a angett ett behov av många lokalförsvarsförband för att försvara de västra delarna av landet och södra halvan av Norrland.

Nu inställer sig frågan – är särintressen något fult, omoraliskt, destruktivt?

I den svenska försvarsdebatten är det lågt i tak, vi saknar en bredare debatt om strategier – inte sällan hamnar vi omgående vid val av försvarets materielobjekt. Vi diskuterar nästan aldrig strategier eller operativa koncept som grund för försvarets organisation och utveckling. Den process som borde ta ledning i detta – Försvarsberedningens Värnkraft – nämner knappt med ett ord hur försvaret ska eller bör agera i olika situationer. Intressen av olika slag får svängrum – vad kan då legitimeras som lämpliga eller olämpliga intressen?

Det kanske till och med är så att ”särintressen” är både eftersträvansvärt och konstruktivt. Ur ett demokratiskt perspektiv är det nödvändigt att alla får komma till tals. Sett ur ett försvarsmaktsperspektiv får man nog vara glad att särintresset för mekanisering till slut tog överhanden över kavalleri och ”skynkabilar” och att robotar ersatte kanoner på våra stridsfartyg. Just ordet ”särintresse” förknippas i försvarssammanhang oftast med när något tekniskt och nytt ställs mot något gammalt och befintligt. Vi måste tillåta att den tekniska utvecklingen snabbt får inflytande på försvarsplaneringen. Om inte blir vår trovärdighet lidande.

Om vi lämnar begreppet ”särintressen”, som fått en negativ klang, vill jag lyfta några frågor kring försvarsberedningens rapport Värnkraft och olika intresseinriktningar.

Såväl KKrVA som Värnkraft lyfter fram s k Gråzonslägen – d v s hot mot vår nation innan det sker öppna krigshandlingar – som något nytt och allvarligt för Totalförsvaret att hantera. KKrVA har särskilt påtalat de allvarliga konsekvenserna av om vi inte kan hålla igång varuflödena och tjänster i ett krisläge. Värnkraft tar upp problematiken ett flertal gånger i analysdelen. Ett scenario som många anser kommer att vara den ryska strategins huvudspår och där vår motståndsförmåga idag är mycket begränsad. Men i ett snabbt lappkast i inriktningsdelen av Värnkraft, avskrivs helt plötsligt i princip behovet av att FM ska ha några uppgifter i Gråzonslägen. Konsekvensen blir att Sverige kan stå stilla efter några veckor i ett krisläge utan att ett skott har avlossats. Varför MSB och FM inte visat något nämnvärt intresse förvånar. Är (sär)intressena inte tillräckligt starka?

FM, Försvarsberedningen, KKrVA och andra med försvarsintresse är överens om att FM måste stärkas, kvalitativt och kvantitativt. KKrVA har i studien KV21 i krigsspel visat att FM idag inte klarar att motstå ett ryskt angrepp. Vi saknar de kvalitativa förutsättningarna, men också tillräcklig numerär. Problemet är dock att startar man inte med de kvalitativa satsningarna, lönar föga flera förband. Nu verkar den framtida inriktningen hamna i ett spagatläge – beredningen och politiker prioriterar volym och FM lutar mer åt kvalitet, om än ”politiskt” försiktigt. Efter att det visade sig att de ekonomiska förutsättningarna inte svarar upp mot beredningens förslag, uppstod en hetsig debatt. En tung försvarspolitiker menade att FM inte hörsammat (vissa) politikers krav på hur armén borde organiseras. Det antyddes att det kunde vara ett demokratiskt problem att FM inte ville lämna de förslag som politikerna/beredningen förväntade. Ett exempel på intressekonflikt – vem bestämmer FM utformning?

Tyvärr har vi historiskt haft en ordning där FM:s regleringsbrev har en snävare detaljstyrning jämfört med andra myndigheters. När vi nu är på väg mot en historisk upprustning av FM i en tid när omvärlden sprungit ifrån oss kvalitativt inom många områden, borde det vara en självklarhet att professionen får ange riktningen. Bakgrunden till åsiktsskillnaderna politiker/FM ligger enligt min mening i delvis olika intressen. Chefer ska göra det trovärdigt att förbanden kan lösa sina uppgifter i den svåraste av situationer och att soldaten/sjömannen överlever stridsinsatsen. Politikern ska också överleva, väljarna ska uppskatta hens politik. Besök vid värnpliktsutbildning, hemvärnsövningar m m ger politiska poäng. Olika intressen möts – inte alltid förenliga. Men FM måste ha tolkningsföreträde när det gäller att inom givna politiska och ekonomiska ramar utforma krigsorganisationen för bästa operativa effekt.

När det gäller olika intressen, finns det naturligtvis åsiktsskillnader också inom den militära professionen. En sådan fråga berör strategier för hur vårt försvar bör organiseras. En känslig fråga, som till och med vår Akademi har svårt att hantera, eftersom det omedelbart får konsekvenser för utformningen av försvarsgrenarna. Då detta ämne skulle fordra många blogginlägg väljer jag att bara ställa några frågor för fortsatt diskussion – väl medveten om att eventuella ställningstaganden omedelbart innebär frågor om ”särintressen”.

1. Vi har valt en försvarsstrategi där tyngdpunkten ligger på att slå angriparen när denne etablerat ett ”brohuvud”. Är detta en lämplig strategi för ett land som militärstrategiskt kan betraktas som en ö med omgivande hav?
2. Givet denna strategi borde markstridskrafterna ha hög anfallskraft och operativ rörlighet. Nu har man valt flera förband med lägre kvalitet vilket medför att strategi (1) inte fungerar?
3. En konsekvens av (1) blir att det inte finns tillräckliga militära marina resurser för krishantering utanför vår landgräns. Gråzonsproblematiken, som bl a Värnkraft lyfter fram som en allvarlig utmaning, definieras bort av försvarsberedningen eftersom man prioriterar (1)? En öppen dörr för en angripare som inte kan stängas.

Svensk försvarsplanering har att ta hänsyn till många intressen. Historiskt har vi betraktat många förband med låg kvalitet som bättre än färre förband med hög kvalitet. Dock med två undantag – flyg och ubåtar. Starka intressen för värnpliktsfrågan och geografiskt bred etablering av fredsförband samt viss misstänksamhet att ta till sig teknisk utveckling har lett fram till denna utveckling. Som jag tolkar Värnkraft fortsätter de intressen som vill hålla kvar vid dessa strategier att fortsatt ha dominerande inflytande. Min förhoppning att kommande försvarsbeslut skulle våga ta ett språng och komma ikapp tekniskt grusas. Rådande pandemi kommer säkert att påverka budgetramarna negativt. Det finns alltså risk för att inte ens Värnkraft kan genomföras.

Det är min förhoppning att de som intresserar sig för den långsiktiga utvecklingen av vår försvarsmakt, inte ryggar för att ta till orda även när det finns risk för att bli anklagad för ”särintressen”. Vår förändringsbenägenhet är tyvärr inget vi kan skryta med.

Författaren är viceamiral och tidigare ställföreträdande överbefälhavare. Han är hedersledamot av KKrVA och var tidigare akademiens styresman.

Försvarsmakten står med stor sannolikhet de närmaste tio åren inför en minst sagt intressant period. De politiska vindarna har vänt från att kalla Sveriges försvar för ett särintresse till att politiker nu får stå till svars för nedrustningen av totalförsvaret. Närmast tävlas det om nya fyndiga sätt att bygga nya regementen, anskaffning av ny materiel och hur personalförsörjningen skall säkras. Givetvis tror jag att de flesta anser att den stundande upprustningen och återuppbyggnaden av försvarsmakten är positiv. Men det finns en del orostecken för personalen vad gäller just utökning av verksamheten.^[1]

Devisen ”få ska öva fler” kommer att bli mer dominerande i takt med att värnpliktskullarna växer medan antalet officerare mer eller mindre ligger konstant alternativt i värsta fall fortsätter sjunka och med det tror jag vi har ett bekymmer som kommer kräva ledarskap. De flesta förband upprätthåller nu både ett yrkesförsvar, ett värnpliktsförsvar och i vissa fall både beredskap och insats utöver detta. Det finns nog de som skulle kalla läget ansträngt. Jag vill vara tydlig med att det finns ingen motsättning mellan att ha ett yrkesförsvar och att utbilda värnpliktiga, jag tror att värnplikten är en förutsättning för att kunna växa men att yrkesförsvaret är här för att stanna. Men antalet uppgifter som ska lösas i förhållande till given tid är redan nu på många håll en utmaning, i FM VIND 2019 anser ett litet antal av de svarande att de upplever att de har tillräckligt med tid i förhållanden till mängden arbetsuppgifter. Med större värnpliktskullar och nya förband som ska upprättas lär siffran knappast bli mindre oroväckande.

Försvarsmaktens personal består i huvudsak av ambitiösa människor som vill prestera, officerare bör vara uppfostrade med detta karaktärsdrag. Jag tror paradoxalt nog att det kan bidra till arbetsbelastningen. Ambitiösa människor på flera nivåer som vill att förbanden och verksamheten ska vara så bra som möjligt och inte nöjer sig med ”bra nog” väljer att hitta lösningar på problem istället för att acceptera att allt inte blir perfekt. Jag tror att det i framtiden kommer att finnas anledning att på förbanden diskutera vilka ambitioner man ska ha med framförallt utbildningen av de värnpliktiga. Är det verkligen värt att nå samma mål som för fem år sen när personal bränns ut eller slutar? Jag menar inte att kvaliteten på utbildningen ska nedgå utan helt enkelt att vi behöver byta fokus på många plan. Jag anser att förbandens främsta prioritering bör vara att fylla krigsförbanden, rekrytera nya officerare och framförallt behålla personal. Att så många erfarna kollegor slutar och hittar andra vägar i livet är ett resursslöseri för Försvarsmakten, men framförallt skapar det än mer problem för framtiden. Vilka kommer i slutändan att kunna bemanna högre staber och skolor om inte erfarna kollegor? Hur ont det än svider i karaktären hos många officerare behöver vi tid för egen utbildning, planering och återhämtning och jag skulle därför vilja se en viss anda av återhållsamhet. Därför tror jag att frågeställningen som ska ställas inför nästkommande års värnplikt bör vara, ”hur får vi det här att bli bra nog?”

Författaren är löjtnant vid Norrbottens regemente, I 19.

[1] Artikeln har varit publicerad i Officerstidningen nummer 3 2020 och återpubliceras här efter inhämtat tillstånd.

Det kan naturligtvis vara lockande att motivera ytterligare resurstillskott till Försvarsmakten med att myndigheten gör stor nytta även i fred, exemplifierat med att myndighetens medarbetare gör utomordentliga insatser för samhället under pandemikrisen. Detta för att motverka att de redan överenskomna anslagsförstärkningarna inte omdirigeras till krisberedskap och civilt försvar i höstens totalförsvarsproposition. Ett så snävt perspektiv riskerar dock att underminera Försvarsmaktens yttersta existensberättigande. Istället måste argumentationen outtröttligt gå ut på att det inte behöver vara ett nollsummespel mellan civilt och militärt försvar, utan att andra utgiftsområden faktiskt kan behöva stå tillbaka och att samhällets säkerhet måste få kosta.

Det är april 2020 och mitt under brinnande pandemikris debatterar riksdagen samhällets fredstida krisberedskap och civilt försvar. I Försvarsutskottets betänkande, som föranleder debatten, avslås samtliga motionsyrkande med hänvisning till att man inte vill föregripa pågående beredningar inom Regeringskansliet. Alltsedan december 2017, då Försvarsberedningen presenterade rapporten Motståndskraft – Inriktningen av totalförsvaret (Ds 2017:66), är det en slags standardformulering som svar på motionsyrkanden som rör civilt eller militärt försvar. Stora reformer och beslut ska inte slarvas fram, men det skaver när riksdagen har en pausknapp intryckt år efter år, om allt det som ett försvarsinriktningsbeslut omfattar.

Att riksdagen är i väntan på regeringens totalförsvarsproposition, samt en rad pågående utredningar inom det civila försvarets område, betyder naturligtvis inte att allt står stilla i Sverige. Myndigheter och organisationer jobbar på. Övningar genomförs. Åtgärder vidtas. Men när det passerar flera år mellan en mycket uppfordrande Försvarsberedningsrapport och efterföljande åtgärder – och det hinner inträffa en stor kris däremellan – blottläggs mer än bara samhällets beredskapsbrister: Vi är fast i våra planeringsprocesser. Å andra sidan, när krisen drabbar oss synliggörs också den kraft som finns i individer och organisationer när det är skarpt läge. Det genas i kurvor. Det bryts ny mark i samarbeten som inte övats innan. Det tas beslut. Här finns lärdomar att dra. Handlingskraften i genomförandet av stöd till det civila samhället under pandemin behöver överföras till planeringen för Försvarsmaktens tillväxt.

En attityd som genomsyras av att göra allt man kan med det man har, ersätter naturligtvis inte all planering, investeringar i förberedelser och kapacitet för genomförande. När krisen är över är det dags att utvärdera och dra slutsatser för framtiden. Några observationer kan dock göras redan nu: En handlar om att förändringar är att vänta när det gäller Försvarsmaktens stöd till det övriga samhället i samband med fredstida kriser. En annan observation gäller eventuell påverkan på det inriktningsbeslut som riksdagen förväntas fatta beslut om under hösten.

Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet

Försvarsmakten stödjer det civila samhället under coronaepidemin bland annat genom att skapa vårdplatser för Covid-19-patienter. Försvarsintresserade med kunskap och minnen från fornstora fältsjukhusdagar sörjer den kapacitet Försvarsmakten hade tidigare, men tänker inte alltid på de medborgare som saknar både aktuell och historisk kunskap om Försvarsmakten. En mindre insatt del av befolkningen undrar inte var alla övriga fältsjukhus har tagit vägen, utan förundras måhända istället över att Försvarsmakten alls har kapaciteten. Bygger militären sjukhus? I så fall borde de stödja det civila samhället mer!

Inte heller alla beslutsfattare har klart för sig hur historiken har sett ut. Argumenten har bleknat från tiden när stöd till det civila samhället fasades ut som en av Försvarsmaktens huvuduppgifter och stöd till civila verksamheter i fred inte längre skulle vara dimensionerande för det militära försvarets utformning. Få är emot att samhällets resurser nyttjas maximalt effektivt för allas vårt gemensamma bästa. Mindre populärt är att tydliggöra konsekvenser för det som är huvuduppgiften, fram till den dag då denna förmåga är precis vad som efterfrågas. Nu höjs politiska röster för att, som det heter, bättre ta tillvara på Försvarsmaktens resurser under kriser. Lägg till detta en pågående diskussion om behovet av särskild lagstiftning om civila kriser och det är lätt att se att förändringar är att vänta.

Svensk krisberedskap grundar sig på ordinarie förvaltningsstrukturer, på ansvarsprincipen och på ett geografiskt områdesansvar. Regeringsformen innehåller inte några särskilda regler om civila nödsituationer av det slag som finns när det gäller krig och krigsfara (13 kap. RF). Sådana nödsituationer får hanteras inom ramen för de allmänna reglerna i regeringsformen. År 2008 föreslog Grundlagsutredningen att i regeringsformen föra in särskilda regler om hur civila kriser ska kunna hanteras, men det vann inte gehör. I propositionen (2009/10:80) som behandlar utredningen står det att frågan behöver utredas ytterligare, men det har hittills ingen regering gått vidare med.

Moderaterna har nu aviserat att man avser pröva frågan om att i regeringsformen föra in särskilda regler om hur civila kriser ska kunna hanteras, med syftet att göra Sverige mer motståndskraftigt inför de komplexa hot och risker som vi står inför idag. Möjligen landar vi så småningom i Grundlagsutredningens bedömning att det finns ett behov av att utvidga regeringens normgivningskompetens i nödsituationer och att det ska införas en särskild reglering om regeringens handlingsutrymme. Helt säkert är dock att det inte kommer att ske utan koppling till de överväganden som nu sker inom ramen för den pågående utredningen om civilt försvar (Ju 2018:05). Detta kommer i sin tur åter aktualisera frågan om Försvarsmaktens dimensionerande uppgifter och stöd till civila verksamheter i fred och gråzonsläge.

Det är gynnsamt att redan nu mejsla ut en linje i den diskussionen, så att myndigheten och dess medarbetare inte hamnar i en reaktiv position. Grunden för Försvarsmaktens verksamhet är förmågan till väpnad strid. Försvarsmakten ska med myndighetens befintliga förmåga och resurser kunna lämna stöd till civil verksamhet. Denna förmåga kan utvecklas, men utifrån sin unika profession och sina specialiteter. Om politiken vill mer än vad som nu regleras i förordningen (2002:375) om Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet, och om myndigheten ska organiseras, utbildas eller materielförsörjas med hänsyn till andra uppgifter, ska det tillföras resurser för detta så att inte huvuduppgiften dräneras. Det är lätt hänt i ett samhälle som nu återigen har lärt sig att stora kriser inträffar, medan förståelsen för antagonistiska hot och krigets krav bleknar.

Försvarsinriktningsbeslut i skuggan av pandemikris

Frågan är vad de nyvunna insikterna om svensk beredskap innebär för kommande avvägningar när det gäller resurstilldelning för civilt och militärt försvar? Märkligt nog ställs sällan andra utgiftsområden mot satsningar inom försvarsområdet. Det är istället hela tiden ett förmodat nollsummespel inom totalförsvaret och så blir det i ett land som inte riktigt har bestämt sig för att säkerhet måste få kosta.

I skrivande stund signalerar ingen av de ingående parterna i de pågående försvarsbeslutsförhandlingarna att de överenskomna pengatillskotten till militärt försvar är ifrågasatta. Istället trycks det särskilt på behovet av att en motsvarande politisk överenskommelse måste till för det civila försvaret. Försvarspolitiker ur olika läger larmar dock om att det inte finns en fungerande process för detta, vilket naturligtvis är en brist inför en inriktningsproposition som utlovats omfatta totalförsvaret.

En mer realistisk bedömning än att politiken backar från ingångna överenskommelser om ökade anslag till militärt försvar, är att nästa steg (det vill säga en eventuell fortsatt ökning av försvarsanslagen upp mot 2% av BNP) i huvudsak investeras i civilt försvar och krisberedskap.

Tidigare under våren redovisade bevakningsansvariga myndigheter regeringsuppdrag om att lämna in underlag för den fortsatta inriktningen av det civila försvaret, med grund i Försvarsberedningens rapporter. I fokus för uppdraget stod energiförsörjning, transporter, livsmedelsförsörjning, dricksvattenförsörjning, ordning och säkerhet, finansiell beredskap samt elektroniska kommunikationer och post. Myndigheterna ska planera för att under minst tre månader kunna möta och hantera en kris som leder till allvarliga konsekvenser för samhällets funktionsförmåga. Under delar av tiden och inom ramen för de tre månaderna ska det planeras för att riket är i krig och att krigshandlingar pågår på svenskt territorium. Vem som helst kan begripa att det är enorma kostnader förknippade med ett sådant förmågelyft, vilket också illustreras med all önskvärd tydlighet i de underlag som är öppna.

Resonemang om behoven, liksom möjligen början till prioriteringar av de mest akuta åtgärderna, kommer att skönjas i den kommande totalförsvarspropositionen. Men eftersom centrala utredningar inom området inte kommer vara klara i höst, kommer de skarpa åtgärderna senare under inriktningsperioden. Det bäddar för att kommande resurstillskott knyts till dem. Om så blir fallet, har Försvarsmakten då rätt avvägningar och prioriteringar?

Coronakrisen förändrar oss inte i grunden. Men en tid framåt kommer tålamodet att vara kort med fluffiga högtidstal i avsaknad av handlingsplan. Som Viktor Barth-Kron skrev under rubriken ”Nu är pratkvarnarnas högkonjunktur slut” i Expressen (12 april 2020): Coronakrisen skiljer stort från smått och ord från handling. I skarpt läge är frågan hur många respiratorer du har i förrådet, inte hur många dialoger du haft om vikten av andning.

Efter de återkommande myndighetsgemensamma pressträffarna under pandemin uppmärksammades företrädare för de civila myndigheterna för sin tydliga kommunikation. ”Militäriskt”, sades det i uppskattande ordalag. Det våras för tydligt och handlingskraftigt ledarskap. Här kan Försvarsmakten vara bäst i klassen. Både civilt och militärt försvar måste stärkas. Nästa kris kan vara krig och då är det civilt stöd till Försvarsmakten som gäller.

Författaren är försvars- och säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

Sverige, Europa och världen genomgår en historisk tid som markerar början på slutet av den era som följde Berlinmurens fall för drygt 30 år sedan. Överst på alla nyhetssidor syns de senaste uppdateringarna kring COVID-19 och effekterna av viruset runt om i världen.^[1]

De ekonomiska konsekvenserna förutspås bli enorma. IMF bedömer att den globala bruttonationalprodukten (BNP) under år 2020 kommer minska med 3 procent, en siffra som är mycket högre än finanskrisen 2008–09. Sveriges BNP bedöms minska med fyra procent enligt finansminister Magdalena Andersson.

De europeiska försvarsmakterna har synts mer än vanligt i krisen. I Spanien har de desinfekterat tågstationer, i Frankrike har de flyttat patienter med flyg, i Sverige har Försvarsmakten hjälpt till med både provtagning och byggt ett fältsjukhus i Älvsjömässan. Insatserna hyllas, men försvarsmakterna riskerar ändå att drabbas hårt av ekonomiska påfrestningar till följd av Coronaviruset. En analys bedömer att i Europa kan försvarsutgifterna minska mellan 21 och 56 miljarder dollar under 2020.

Sverige står inför ett mycket viktigt beslut som i höst ska fastställa inriktningen för både det militära och det civila försvaret för åren 2021–2025. Försvarsberedningens rapporter (2017 och 2019) visade tydligt att försvaret inte är krigsdugligt, d v s i stånd att möta ett väpnat angrepp, som givet omvärldsutvecklingen inte längre kan uteslutas. Bristerna i försvarsförmågan är stora och omställningen till ett krigsdugligt försvar måste inledas nu.

Finansieringen av försvaret har debatterats intensivt. Den debatten riskerar att bli än mer laddad givet andra satsningar som nu också måste göras för att rädda bl a jobb och sjukvård. Mot den bakgrunden är det viktigt att betona att ett väl fungerande försvar kan göra flera saker samtidigt: verka för avskräckning och försvar, vara aktiv i samhällets krishantering i fred och främja internationell säkerhet. Men det kan bara göra detta med tillräckliga investeringar och satsningar på personal och materiel.

Sverige måste fortsätta att investera i försvaret av flera skäl. Sverige måste bygga en tröskeleffekt mot länder som Ryssland, och kunna vara en trovärdig aktör på den internationella arenan. Dessutom är det viktigt att Sverige och Europa kan förebygga konflikter och humanitära kriser i sin närhet, som Afrika och Mellanöstern. Visst kostar det. Men ett stärkt försvar erbjuder också nya jobb och bidrar till att ekonomins hjul rullar. I grund och botten handlar det om att Sveriges intressen och värderingar är fredade.

Att ha en god beredskap mot såväl militära som icke-militära hot är essentiellt för att garantera svensk säkerhet. Här bidrar Allmänna Försvarsföreningen (AFF) runt om i landet som en politiskt obunden debatt- och kunskapsarena. I år firar föreningen 130 år. En annan arena för kunskapsinhämtning är Kungl Krigsvetenskapsakademien som i sina skrifter och böcker liksom via denna hemsida och blogg bidrar till seriös informationsspridning.

Nu mer än någonsin, när hoten är fler och mer komplexa, intensifierar vi arbetet för ett modernare och starkare svenskt försvar. Låt oss innerligt hoppas att politikerna i höst gör likadant.

Författaren är chef för Atlantic Councils nordeuropakontor, generalsekreterare i AFF och ledamot av KKrVA.

[1] Artikeln är den 12 maj 2020 först publicerad i Jönköpingsposten.

Enligt nuvarande utbildningsrytm kallar försvarsmakten in värnpliktiga i tre omgångar. Dels de som gör elva månaders utbildning. Dessa är uttagna till gruppchefer, besättningar på exempelvis stridsfordon 90, mekaniker eller någon annan befattning som kräver denna utbildningstid. Dels de som gör 9 månader, vilka i regel tillhör gruppen soldater. Således befattningar som inte innebär det ansvar eller den svårighetsgrad i befattning som kräver den längre utbildningstiden. Den sista kategorin är de som gör värnplikt med inriktning mot hemvärnet och dessa gör i regel  4 månader. Inlägget avgränsas till kategorierna som genomför 9 respektive 11 månaders utbildning.

En av tankarna med att ge vissa individer 11 månader är att deras befattning antingen kräver längre utbildning alternativt att de, främst gruppcheferna, med den längre utbildningstiden ska få ett ledarskaps- och kunskapsmässigt försteg för att kunna ta hand om sina senare inryckta gruppkamrater. Det förekommer här tankar på att gruppcheferna ska kunna leda sina grupper från det att de rycker in.

Den initiala delen av en värnplikt, den grundläggande soldatutbildningen (GSU), är enligt min mening den mest kritiska delen av en rekryts utbildning. Om något utbildas fel under denna period finns en stor risk för att det inlärda beteendet inte går bort. Efter genomförd GSU måste alla detaljer ”sitta” vilket i sin tur kräver en stor andel instruktörer och det är inte ovanligt med sex instruktörer per pluton under detta skede. Här krävs således i instruktörsrollen officerare, specialistofficerare och soldater med lång erfarenhet

Här uppstår en ”krock” kopplat till utbildningen av de värnpliktiga som gör 9 månader.  Detta därför att samtidigt som de värnpliktiga som utbildas under 9 månader rycker in börjar de värnpliktiga som utbildas under  11 månaders bli klara med sin GSU och ska därefter påbörja sin befattningsutbildning. Befattningsutbildningen för de som gör 11 månader innebär antingen mekanikerutbildning, gruppchefsutbildning, någon form av fordonsutbildning såsom grundläggande vagnsutbildning för Stridsfordon 90 eller någon annan befattningsutbildning. Samtliga kategorier kräver instruktörer med rätt formell kompetens. Sammantaget ett antal krävande utbildningslinjer som ”slukar” samtliga av de instruktörer som utbildat de värnpliktiga som genomför 11 månader under den period dessa genomför GSU. Vad innebär då detta för utbildningen av de soldater som utbildas under 9 månader?

Situationen som beskrivs ovan leder till att utbildningen av de värnpliktiga som gör 9 månader blir lidande. Som utbildningen är upplagd nu sker alltså ett flertal instruktörskrävande utbildningar parallellt vilket inte är optimalt. Den utbildning som enligt min uppfattning främst blir lidande är GSU-delen för de som gör 9-månaders värnplikt. Antalet instruktörer med rätt kompetens blir därför få och utbildningen således lidande för denna kategori och detta under det skede som jag anser vara mest kritisk för en soldats utbildning.

Jag anser därför att utbildningslängden på de värnpliktiga bör göras om. Mitt förslag är därför att man istället för två inryckningar har en inryckning alternativt separerar utbildningarna ytterligare i tid.  Ett alternativ är således att samtliga värnpliktiga gör 11 månaders utbildning, fördelen då är att det blir en inryckning och att all befattningsutbildning kan påbörjas samtidigt. Det blir då enklare att organisera de olika skedena eftersom de inte krockar med exempelvis skyddsvaktsutbildning under GSU. Nackdelen är självklart att det blir dyrare men i längden ekonomiserar detta med befälsresurserna och därutöver erhålls ytterligare utbildningstid för soldaterna, vilket rimligen resulterar i en bättre personell kvalitet i hela organisationen.

En annan lösning är att både de som ska utbildas under 9 respektive 11 månader rycker in samtidigt men att de som gör 9 månaders värnplikt rycker ut tidigare De avslutande två månaderna får därför för elvamånaderskategorin läggas på bl a kompletteringsutbildning av gruppcheferna.

Ett tredje alternativ är att de båda kategorierna värnpliktiga tidsmässigt separeras ytterligare. 15 respektive 10 månader skulle kunna vara en lösning varvid inryckningarna separeras rejält i tid och de som gör 10 månader kan ges en bra första utbildning samt att befälskategorin/ gruppcheferna verkligen har en chans att leva upp till tanken att kunna leda sina grupper från inryckningen. Dyrare ja, men militär kvalitet byggs underifrån. Den gamla devisen om att om soldaten är bra är gruppen bra o s v är lika aktuell idag som när den myntades.

Sammantaget är min bild att systemet med 11 respektive 9 månader bör ses över eftersom detta inte når dit vi önskar.

Författaren är löjtnant vid Norrbottens regemente, I 19.

Rapporterna om civila som gör intrång och utsätter sig för livsfara på militära skjutfält fortsätter. Media har tagit upp problemen otaliga gånger. Nu senast från Umeå där ansvariga vädjar till allmänheten att inte riskera livet för en promenad. Men oaktat mängden skyltar, bommar, anslag, vädjanden och ”nära-ögat-händelser” så fortsätter incidenterna. Jag har aldrig hoppats jag har fel så mycket som här, men bedömer tyvärr att det är en ren tidsfråga innan någon civil blir dödad av oaktsamhet efter att ha gått sig in i riskområdet på ett militärt skjutfält.

Vad beror de ökade överträdelserna på? Frågan saknar entydigt svar. Jag har tidigare skrivit om hur civila utsätter sig för livsfara, närmare bestämt för för två år sedan och de möjliga förklaringarna känns likadana nu som då. Det framförs ofta att allmänheten kan ha invaggats i ett falskt lugn efter några år av lägre militär verksamhet och nu drabbas av effekterna av ett återtag. Men ”naivitets-kortet” känns utdaterat. Den ökade verksamheten kan ha undgått få och har absolut påverkat både närboende och allmänhet. Parallellt med frågan om intrång har debatten gått het om hur buller och uteblivna bygglov påverkar närboende. Reaktionerna är här mer logiska. En ökad övningsverksamhet innebär ökad påfrestning. Men det gör det också allt svårare att acceptera naivitet och okunskap som frikort för något. Att allmänheten påverkas av den ökade verksamheten borde tvärtom leda till att fler nu är medvetna om att skarp verksamhet pågår, såväl i sitt eget närområde som runt om i landet.

De gånger jag själv varit övningsledare på skjutfält och avvisat civila har det oftast varit ”Bosse Bärkorg” och ”Pia Promenad” som gått in i riskområdet. Individerna har huvudsakligen varit fullt medvetna om att de korsat en avspärrning och att skarpskjutning pågår men haft någon ”ska-bara-förklaring”. ”Men jag går ju alltid här!”, ”Ni skjuter väl inte här på vägen” eller ”Det är väl inte farligt om man bara promenerar” är några exempel. Flera har vederbörande medgett att han eller hon vetat om skjutningarna men inte sett några militärer innanför avspärrningen och därmed antagit att det varit riskfritt. Att de inte sett soldaterna som övat har ofta berott på att de gått in i riskområdet de tidigare skjutit på. I de få fall där de hävdat att de inte sett några skyltar och man har följt dem ut den väg de kom, har det föga förvånande ofta visat sig att det suttit en varningsskylt för livsfara precis där de kommit in.

En förändring är att allt fler nu anmäls och lagförs för brott mot Skyddslagen. Förra månaden dömdes en man till dagsböter för att ha flugit in med en hemmagjord flygfarkost över Härads skjutfält utanför Strängnäs när skjutningar pågick. På samma sätt har flera joggare åtalats och dömts för riskfyllda löpturer på Faluns skjutfält. Men böterna verkar inte avskräcka. Hur kännbara ska påföljderna behöva vara innan civila respekterar tillträdesförbud och avspärrningar?

I tidigare diskussioner i ämnet har det framhållits av utomstående att de varit osäkra på om varningsskyltarna i skogen verkligen gällt samt att kvarglömda skyltar på andra, nedlagda objekt urholkar respekten för de på fortfarande aktiva områden. Myndigheten har givetvis ett långtgående ansvar att varna för farlig verksamhet. Det är därför det sitter stora varningsskyltar med 50 meters mellanrum runt skjutfälten. Även utanför de bommade infartsvägarna. Men ska vi verkligen behöva sätta upp ytterligare varningsskyltar som varnar för att skyltarna som redan varnar för livsfara verkligen gäller? Resonemangen känns ärligt talat bara som en ursäkt för att förskjuta, förminska eller fly sitt personliga ansvar.

Men konsekvenserna riskerar att gå längre än de civila som trotsar avspärrningarna. Vår egen personal glöms ofta bort. De som övar på skjutfälten är också de personer som tränar för ovanliga situationer. Det kan vara allt från soldater tidigt i sin grundutbildning till anställd personal i de slutliga förberedelserna inför en internationell insats. Men gemensamt är att när de ställs inför livshotande situationer så är utfallet direkt beroende av den utbildning och träning de fått. Överträdelser påverkar även dem. I bästa fall reduceras deras chanser att komma hem till sina nära och kära på grund av utebliven övningstid. I värsta fall riskerar det att ge dem livslånga samvetskval om en kula från deras vapen skulle träffa något annat än den tilltänkta måltavlan.

Vetskapen om riskerna verkar finnas hos allmänheten men hos alltför många fördunklas den av någon form av nonchalans ”Det-gäller-inte-mig-tänk”. Jag har aldrig önskar att jag har fel så mycket som i den här frågan. Men jag bedömer tyvärr att det är en ren tidsfråga innan någon skadas eller dödas efter att ha trotsat tillträdesförbudet och gått in i riskområdet på ett militärt skjutfält.

Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA

På morgonen den 28 april 1986 indikerades höga strålningsvärden vid kärnkraftverket i Forsmark i norra Uppland. Man inledde snabbt arbetet med att spåra strålningskällan, men fann ingen. Eftervärlden vet varför. Strålningen som uppmätts hade inte generats i Forsmark utan nästan 130 mil söderut.

De svenska myndigheterna lade snabbt ihop två och två och ställde sedan frågan till Sovjetunionen om landet möjligen hade haft en kärnkraftsolycka de senaste dagarna. Först förnekade sovjeterna, sedan erkände de en ”mindre olycka” men ganska snart kände hela världen till omfattningen av katastrofen i Tjernobyl. Den gick inte längre att dölja. Sovjets ovilja att ta ansvar eller ens erkänna är ett sorgligt exempel på den auktoritära statens spontana reflex när man gjort något som man inte borde ha gjort. Nu sker det igen, men denna gång med långt värre konsekvenser än 1986.

Vi kan redan nu vara säkra på att år 2020 kommer att gå till historien. Hur omfattande och långvarig den pågående epidemin kommer att bli återstår att se. Som ett dovt muller bakom den medicinska utvecklingen finns de ekonomiska konsekvenserna vilka kan visa sig vara värre än smittan i sig. Men varför skedde detta? Vilka är de bakomliggande orsakerna?

Den 31 december informerades WHO:s kontor i Kina om fall av lunginflammation i staden Wuhan i södra Kina. Orsaken till sjukdomen var okänd, annars hade enstaka fall av lunginflammation knappast väckt någon uppmärksamhet. Dagen efter stängdes Huanan Seafood Market i Wuhan, en så kallad ”våt marknad”, tillfälligt av de lokala myndigheterna.

En av följderna av Kinas kulturrevolution på 1960-talet blev att en omfattande svältkatastrof drabbade landet. Efter Maos död 1976 försökte den nye ledaren Deng Xiaoping lindra lidandet, bland annat genom att tillåta fria matmarknader och på vis förbättra distributionen av livsmedel. Katter, fladdermöss, ormar och andra djur kunde nu fångas eller avlas fram för att lagligt avyttras på dessa marknader.

Sedan 1970-talet har som bekant Kinas levnadsstandard ökat markant. De ”våta marknaderna” fyller inte längre någon funktion för att hålla svälten borta. Men de har levt vidare, med delvis annan inriktning. Över åren har kinesiska myndigheter dessutom fortsatt att uppmuntra framväxten av djuruppfödning. Vid sidan av den legala marknaden rapporteras att en omfattande illegal marknad har uppstått, för bland annat utrotningshotade djur. Istället för att möta hunger tillhandahåller marknaderna numera levande eller slaktade djur som ingredienser i traditionell kinesisk medicin, som delikatesser eller som husdjur. Den typiske kunden är inte längre fattig, utan snarare köpstark.

Ett av problemen med COVID19 är att det inte är första gången som världsomfattande smittor har uppkommit i Kina. Det är antagligen inte på grund av de våta marknaderna i sig, dessa finns på många platser runt jorden, men på den bristfälliga hygienen samt att många olika djur, vilda och tama, levande och slaktade, tryckts ihop på liten yta.

Hur ser då den kinesiska ledningen på ansvarsfrågan? Att man stängde marknaden i Wuhan omedelbart efter att WHO informerats kan ju inte tolkas på så många olika sätt annat än som en akut åtgärd på ett akut problem. Men därefter har det svajat.

Den 10 mars uppgav Robert Redfield, chef för CDC (USA:s hälsomyndighet) att det i USA hade förekommit dödsfall som rubricerats som lunginflammation men som sannolikt berodde på COVID19. Saken väckte viss uppmärksamhet men man kan anta att detta har skett i flera länder innan man riktigt fått upp vetskapen om smittan. Men, Lijian Zhao på det kinesiska utrikesministeriet, ”Spokesperson & Deputy Director General, Information Department, Foreign Ministry”, valde att haka på denna nyhet med ett par Twitterinlägg:

Detta försök att lägga ansvaret på USA var inte särskilt sofistikerat.

Ungefär samtidigt (13 mars) angreps Sverige hårt i en av Global Times ledarartiklar, en tidning som står kommunistpartiet nära, med formuleringar som:

Sweden is the first European country to openly surrender to the new Corona pneumonia epidemic…

Sweden is acting as an ostrich.

In doing so, Sweden is undercutting and ruining the global fight against the epidemic.

Sweden will become a black hole in the international fight against epidemics, a hotbed for virus accumulation and attacks on other areas.

The international community, especially the European Union, should severely condemn Sweden’s surrender to the virus.

Den översatta texten ovan är från sajten InBeijing.se som bevakar Kina. Texten är publicerad med dess godkännande.

När Australiens regering nyligen förde fram krav på en oberoende utredning om hur viruset kunde uppstå, svarade Kina med hot om bojkott av australienska varor liksom turist- och studentbojkott. Landet liknades vid ”ett tuggummi under Kinas sko” och anklagades för att springa USA:s ärenden.

En anonym tjänsteman vid Kinas ambassad i Paris hävdade i april att vårdare på franska äldreboenden hade lämnat arbetet över natten och ”låtit de gamla dö av hunger och sjukdom” vilket ledde till att den kinesiske ambassadören kallades upp till den franske utrikesministern.

Ännu ett ordkrig uppstod mellan Kina och den tyska tidskriften Bild, där tidningen läste lusen av Folkrepubliken.

Som ett tidens tecken har vi – förstås – även överösts av motstridiga nyheter, som att:

• USA:s president Donald Trump och utrikesminister Mike Pompeo hävdar att viruset är framtaget på konstlad väg, medan de amerikanska och australienska underrättelsetjänsternas samlade bedömning är den motsatta
• En fransman i Paris ska ha burit viruset redan den 27 december, vilket kan visa sig vara sant eller osant
• Uppgifter, korrekta eller inte, finns om att Kina inledningsvis avvaktade med att informera om vidden av virusets farlighet för att först kunna köpa upp medicinsk utrustning på den globala marknaden
• Kina, men även Ryssland, har genomfört en del hjälpaktioner vilket gett goda möjligheter till ”photo ops”, således chansen att framstå som goda gåvors givare. När sedan, som ett exempel, Italiens premiärminister Guiseppe Conte den 25 mars påpekade att donerad rysk utrustning till 80% var värdelös hade bilderna på räddningsaktionen redan fått en omfattande spridning. Åtskilliga europeiska länder – inklusive Sverige har köpt skyddsutrustning från Kina som har bedömts vara oanvändbar.

Vilka slutsatser bör vi dra?

• Tyvärr kan vi inte se COVID-19 som Smittan med stort S. Det vi nu upplever är en smitta. Inte den första smittan med ursprung från Kinas våta marknader och inte heller den sista, såvida Kina inte väljer att med kraft åtgärda missförhållandena. Genom Kinas oförmåga/ovilja föreligger en risk som hela världen utsätts för och det kommer att kosta oss stora pengar att hantera eller försöka begränsa kommande skadeverkningar.
• Även om Kina hyser en genuin vilja att vidta åtgärder för att förhindra nya epidemier, så kan landets höga korruptionsnivå vara en försvårande omständighet. Medan exempelvis Singapore, Hong-Kong och Taiwan enligt Transparency International har en låg eller mycket låg korruptionsnivå, ligger Kina i nivå med länder som Armenien eller Marocko vilket inte är särskilt smickrande. I och med att köparna av de mer exklusiva djuren som tidigare nämnts är köpstarka och därmed sannolikt även inflytelserika, ökar risken för kryphål.
• Oavsett vilket. Av den kinesiska retoriken att döma ser det inte ut som om man avser ta itu med missförhållandena på landets våta marknader. Beijing tycks ju helst av allt vilja lägga skulden för det skedda någonstans utanför landets gränser.
• I det pågående ordkriget signalerar Kina en allt tydligare vilja att använda handelsrelaterade hot som utrikespolitiskt maktmedel. Oavsett om vi ser på problemet ur moralisk, ekonomisk, politisk eller folkhälsomässig synvinkel, blir slutsatsen densamma. Vi bör aktivt sträva efter att minska vårt beroende av produktion i Kina. Utveckla våra försörjningslinjer så att vi sprider utlandsproduktionen betydligt mer än idag, att vi producerar vissa varor närmare våra egna territorier och att vi kanske även tar hem delar av produktionen.

”Alla tittar på kulhålet, men varifrån kom egentligen skottet?”

Vi får inte stirra oss blinda på ordkriget, hur bisarrt det än kan vara. Ur säkerhetspolitiskt perspektiv är en handelspolitik med minskat ensidigt beroende långt viktigare.

Kina arbetar oförtrutet vidare med det stora logistik- och kulturprojektet Road and Belt Initiative (RBI) som ska vara helt färdigställt år 2049, hundra år efter Mao Zedongs maktövertagande. Men i en värld som alltmer kommer att kännetecknas av artificiell intelligens, automation i tillverkningsindustrin och som kommer att kunna dra nytta av de möjligheter som ligger i 3D-utskrift, vilka varor är tänkta att färdas längs RBI och varför? I vilken riktning? I vems intresse ligger RBI? På vems bekostnad? Frågor som pockar på svar!

Författaren är egen företagare och reservofficer.

Norge och Sverige har i grunden tre gemensamma militärstrategiska problem att hantera. Två är tydligt geografiska, Östersjön och Nordkalotten, medan det tredje, att ta emot utländsk hjälp, visserligen också har geografiska implikationer men är svårare att knyta till något specifikt område. ^[1]

I östersjöområdet är försvaret av Baltikum den gemensamma nämnaren. Det är svårt att se hur Nato skulle kunna försvara sina baltiska alliansmedlemmar utan att utnyttja norskt och svenskt territorium, främst då luftrum. Det kan ske av flera anledningar. Allierat flyg kan bli frambaserat till Norge för operationer i östersjöområdet, flyg baserat i Storbritannien eller på hangarfartyg utnyttjar norskt och svenskt luftrum, ryska kryssningsrobotar på väg mot mål i Norge kommer passera över Sverige, lyckas Ryssland framgruppera luftvärnssystem på svensk mark måste de bekämpas, m m. Det finns många variationer på detta tema. Vad som dock är uppenbart är att det måste ske en omfattande luftrumssamordning och ett utbyte av sensordata mellan Sverige och Norge (Nato) för att det inte ska uppstå kaos i luften över södra Skandinavien. Här är det inte bara en fråga om flygstridskrafter av olika slag, minst lika viktigt är att luftvärnssystemen i båda länderna har en gemensam lägesbild. Att Sverige nu anskaffar Patriot, där systemet till del kommer att täcka delar av det luftrum som kan vara aktuellt för Nato flygstridskrafter att utnyttja, accentuerar problemet. Den nödvändiga samordning som kommer att krävas går inte att improvisera fram med kort varsel. Den måste vara förberedd och övad.

Ytterligare ett gemensamt norsk-svenskt problem i södra Skandinavien, visserligen inte direkt kopplat till Östersjön, är behovet att kunna skydda sjötransporter till främst Göteborg, som är såväl Sveriges som Norges största importhamn. Det mest akuta problemet här är sannolikt förmågan att möta hotet från ubåtar och minor. Ska Göteborgs hamn utnyttjas kommer det innebära att norsk (Nato) och svensk marin verksamhet i Skagerak måste samordnas. Varken Norge eller Sverige har enskilt tillräcklig förmåga att hålla farlederna öppna. Här finns det också skäl att peka på Göteborgs betydelse även för Finland. Skulle sjötrafiken i Östersjön bli avbruten så kommer huvuddelen av finsk import behöva ske via den svenska västkusten, för vidare transport genom Sverige till Finland. Att så kan ske är ett vitalt intresse för såväl Norge som Sverige då det påverkar Finlands förmåga att försvara sitt territorium. Det är Finland som i avgörande grad skyddar båda länderna i norra Skandinavien.

Problematiken på Nordkalotten är knuten till de ryska baserna på Kolahalvön och de kringliggande havsområdena. Här finns den ubåtsbaserade andraslagsförmågan, som måste skyddas till varje pris, och de marin- och flygstridskrafter som har till uppgift att påverka Nato förstärkningstransporter över Atlanten. En framflyttning av sensorer och luftvärnssystem västerut skulle erbjuda stora fördelar ur rysk synvinkel. Den ryska luftförsvarszonen skulle utökas och därmed skulle det bli svårare för Nato att såväl bekämpa de ryska baserna som att tidigt möta olika hot på havet och i luften. Likaså skulle ryska flygstridskrafter kunna få ett utökat skydd av egna system på marken vid t ex företag riktade mot Norge. Optimalt vore om luftvärn, kompletterat med långräckviddiga sjömålsbekämpningssystem, kunde grupperas i Norge. Det skulle inte bara öka skyddet för Murmanskregionen, utan också skapa möjligheter att understödja de marin- och flygstridskrafter som ska passera Norskehavet för att lösa uppgifter i Nordatlanten.

Även om den ryska ambitionen skulle var lägre, t ex att bara bekämpa Natobaser i norra Norge med flyg och kryssningsrobotar för att därmed försvåra Nato-operationer i anslutning till norra Skandinavien, är det sannolikt att svenskt och finskt luftrum skulle beröras. Det såväl av de ryska insatserna som av Nato försvarsåtgärder. Skulle den ryska ambitionen vara att genom markoperationer besätta delar av norra Norge så krävs antagligen att man utnyttjar svenskt och finskt territorium. Att enbart lita till amfibieoperationer mot den norska kusten, luftlandsättningar och en framryckning genom Finnmark ter sig både riskabelt och svårgenomförbart. Att dessa komponenter skulle ingå även i en större operation är dock sannolikt.

Förutom att Nordkalotten utgör ett gemensamt norsk, svensk och finskt operativt problem har det också storstrategiska implikationer. Skulle Ryssland lyckas avskära förbindelserna över Atlanten kan det innebära att Natos försvar av Östeuropa riskerar att misslyckas. Där krävs att amerikansk hjälp kan tillföras.

Ur skandinavisk synvinkel är dock problemet än mer akut. Även om Ryssland bara lyckas till del med sina operationer riktade mot Nordatlanten kan även en ”halv” rysk framgång, att förbindelserna över Nordsjön avskärs, innebära att den Skandinaviska halvön isoleras från omvärlden. Därmed skulle eventuellt stöd, främst då från USA, till såväl Norge, Sverige som Finland omöjliggöras eller åtminstone bli starkt begränsat. Något som skulle ha ytterst allvarliga konsekvenser för framförallt Norge och Sverige då båda länderna är beroende av tidig hjälp för att kunna bedriva rimligt uthålliga försvarsoperationer. Finland, med sin relativt sett starka försvarsmakt, är där i ett bättre läge men är också beroende av hjälp på något längre sikt.

Kopplat till Norges viktiga roll inom Nato för att försvåra ryska operationer i Norska havet måste även ryska flyg- och robotangrepp, via svenskt och finskt luftrum, mot baser eller infrastruktur i alla delar av Norge beaktas. T ex skulle den reservförbindelse för stöd till Sverige och Finland som Trondheim utgör, kunna vara ett attraktivt mål. Att Örlandet kommer vara huvudbas för F-35 systemet och att amerikansk materiel är förhandslagrad i Tröndelag gör också området intressant som angreppsmål.

I artikeln har Finland bara berörts i en norsk-svensk kontext och Danmark inte alls. Båda dessa länders operativa förmåga och agerande har självfallet stor betydelse för försvaret av det nordiska området. Det skulle dock leda alltför långt att här analysera t ex betydelsen av svensk-dansk samverkan för att skydda Östersjöutloppen, eller svensk-finska marina operationer i Östersjön för att begränsa ryska Östersjöflottans handlingsfrihet. Klart är dock att alla de nordiska länderna är beroende av varandra för att kunna möta ett ryskt angrepp.

De ovanstående resonemangen leder till den uppenbara slutsatsen att en gemensam norsk, svensk, dansk och finsk operativ planering, kopplad till Natos planering i övrigt, vore en stor fördel i händelse av en konflikt i det nordiska området. Sveriges och Finlands alliansfria status innebär här olyckliga begränsningar. Det borde dock inte hindra länderna att vidta tekniska förberedelser, främst då utveckla möjligheter att utbyta olika typer av information, och bedriva sådan gemensam övningsverksamhet som skulle underlätta samverkan i krig.

I viss utsträckning sker det redan. Inom ramen för Cross Border Training genomförs gemensamma flygövningar på närmast rutinmässigt basis. Trident Juncture 2018 och Northern Wind 2019 är exempel där man med större markstridsförband deltagit i varandras övningar.

Kan det göras mer? Ja, listan på större och mindre åtgärder som skulle öka ländernas förmåga att agera tillsammans skulle kunna göras lång. Här tre förslag som har fördelen att inte bara öka den gemensamma operativa förmågan utan också har en tydlig strategisk knytning.

Gemensamma ubåts- och minjaktoperationer i Skagerak bör förberedas och övas. Här borde också andra Nato-länders stridskrafter kunna involveras då det ligger i hela alliansens intresse att alla de nordiska länderna kan genomföra en uthållig strid.

Ett angeläget steg för att utveckla nordisk interoperabilitet vore att genomföra en omfattande gemensam luftförsvarsövning över södra Skandinavien. Både Norge och Danmark håller på att införa F-35, Sverige kommer snart ha nya JAS 39 E och Patriot som viktiga komponenter i sitt luftförsvar. System som tillför helt nya och avancerade förmågor. Det finns därför alla skäl att öva och pröva hur de skulle kunna verka tillsammans för att skydda luftrummet i ett aktuellt, sannolikt, operationsområde. Övning ”Margarethe” (efter Kalmarunionen) kanske?

Gemensamma operationer är inte bara en funktion av teknisk förmåga och samordnad planering, det är också en fråga om förståelse för alla inblandade länders specifika problem och sätt att tänka. En viktig åtgärd vore därför att införa en för de nordiska länderna gemensam och omfattande ”generalskurs” som gav deltagarna en god inblick i de geografiska, operativa och strategiska faktorer som kan påverka ett gemensamt försvar av det nordiska området. I detta sammanhang borde det också undersökas om inte ländernas försvarshögskolor till delar skulle kunna integreras.

Avslutningsvis. En väl utvecklad och trovärdig förmåga till nordisk samverkan är inte bara till nytta i händelse av krig. Framförallt ökar den gemensamma avskräckningsförmågan. Något som skulle bidra till ökad stabilitet och säkerhet i hela det nordisk-baltiska området.

Författaren är generalmajor och har bl a varit rektor för Försvarshögskolan. Han är ledamot av KKrVA.

[1] Artikeln har ävenledes varit införd i norska Aftenposten 21 april innevarande år.

av Nils Daag och Michael Mohr

”It ought to be remembered that there is nothing more difficult to take in hand, more perilous to conduct, or more uncertain in its success, than to take the lead in the introduction of a new order of things. Because the innovator has for enemies all those who have done well under the old conditions and lukewarm defenders in those who may do well under the new. This coolness arises partly from fear of the opponents, who have the laws on their side, and partly from the incredulity of men, who do not readily believe in new things until they have had a long experience from them.”

Niccolò Machiavelli, The Prince

Utvärderingen av Sveriges förmåga att hantera kriser av den karaktär och omfattning som vi nu upplever kommer att bli både omfattande och krävande. Det går inte att utesluta att svaret blir att Sverige klarat denna kris på ett relativt bra sätt, sett både i förhållande till konsekvenser för befolkningen och samhället som helhet och i relation till jämförbara länder. Mer sannolikt är nog ändå att fokus läggs på ett antal brister och fel.

Covid-19 är en pandemi som fått global spridning på mycket kort tid. Världen har aldrig, i modern tid, upplevt något liknande. Konsekvenserna för människors liv och hälsa, för världsekonomin och för de globala flödena går idag inte att överblicka. Likväl har pandemi som fenomen funnits med under lång tid i diskussionerna om vad vi behöver förbereda oss inför. Spridning av smittsamma sjukdomar och andra hälsohot tas upp i Sveriges nationella säkerhetsstrategi tillsammans med ett brett spektrum av andra hot och risker.

Redan i Försvarsberedningens rapport den 1 mars 1995 introducerades ett vidgat säkerhetspolitiskt begrepp: från väpnade angrepp riktade mot Sverige, över internationella kriser och konflikter, till hot och risker kopplade till sårbarheten i moderna samhällen. Kritiken mot denna utvidgning av den etablerade säkerhets- och försvarspolitiken var i början omfattande. Argumenten skiftade från ett ifrågasättande av allvaret i de hot och risker som beskrevs till farhågan att en utvidgning skulle leda till en ”inflation i hotbilder” och därmed hävdandet av nya särintressen.

Men sedan Försvarsberedningen överlämnade sin rapport 1995 har världen och Sverige upplevt flera större omvälvande händelser ( 9/11, Tsunamin, Fukushima, m fl). Kritiken mot det vidgade säkerhetsbegreppet har därför efterhand klingat av. Målen för Sveriges säkerhet så som de framgår i den nationella säkerhetsstrategin har formulerats utifrån den bredare hot- och riskbilden. Säkerhetsstrategin antogs i januari 2017 och avsikten är att den ska revideras vart femte år. Det ser ut som en tanke att erfarenheterna och lärdomarna av Covid-19 då kan implementeras i en reviderad strategi senast 2022. Förhoppningsvis ingår då också slutsatser om vad vi behöver rätta till för att klara även andra svåra situationer.

Kanske borde den viktigaste lärdomen av Covid-19 bli att säkerhetsfrågorna måste ges en god organisatorisk och politisk förankring med kompetens och status för att få genomslagskraft i arbetet med Sveriges säkerhet. Olika regeringar har förvisso genomfört strukturella förändringar, bl a inrättandet av ett säkerhetspolitiskt råd, en inrikesminister och ett kansli inom regeringskansliet för krishantering. Utbildning och övning i krishantering genomförs regelmässigt på olika nivåer i samhället. Det finns utan tvekan en krismedvetenhet i samhället.

Samtidigt är det uppenbart att det återstår väldigt mycket. Vilka de allvarligaste bristerna i krishanteringen är får en närmare utvärdering visa, men det går redan att peka på några huvudspår: omvärldsbevakningen, d v s hur snabbt uppfattade vi att krisen var i antågande, hur krisledningen på och mellan olika nivåer i samhället fungerade, hur samhället tillgodosett behovet av resurser för att hantera kriser och vilket stöd i form av lagar och förordningar som aktörer behövt för sitt agerande.

Försvarsberedningen var det organ i Sverige som, i brist på annat forum, med början i mitten av 1990-talet tog sig an de bredare säkerhetsfrågorna. Försvarsberedningen argumenterade inte bara för ett vidgat säkerhetsbegrepp, utan också för ”en helhetssyn på hot och risker av olika slag i samhällets hantering av dessa”. Denna formulering torde vara än mer relevant idag då det nu finns en allmän insikt om att en indelning av verkligheten i krig – fred, nationellt – internationellt, antagonistiska – icke-antagonistiska och civilt – militärt inte längre är möjlig, i alla fall inte i hot- och risksammanhang.

Uppdelningen fred – krig har en alldeles särskild betydelse, eftersom den fortfarande är styrande i lagstiftningen. Redan i detta skede av den nu pågående krisen har det visat sig att regeringen och myndigheterna inte har lagstöd för åtgärder som betraktas som berättigade, eftersom Sverige inte är i krig, inte i krigsfara och att det inte råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser. Regeringen har därför tvingats att skyndsamt bereda lagförslag som lagts fram för snabba beslut i riksdagen.

Försvarsberedningen gjorde i sin rapport Motståndskraft den 20 december 2017 bedömningen att det går att vidta vissa åtgärder utan att regeringen fattar beslut om höjd beredskap. Det handlar då om att tillämpa lagen om totalförsvarsplikt som, om regeringen sätter den i kraft, också ger regeringen rätt att föreskriva att förfogandelagen ska tillämpas.  Därmed menade Försvarsberedningen att ”det finns grundläggande legala förutsättningar för att kunna hantera såväl gråzonsproblematik som krig”. Samtidigt är förmodligen alla överens om att den nu rådande situationen inte är att betrakta som krig, annat än i bildlig mening, knappast heller som en s k gråzon.

I rapporten Motståndskraft menade Försvarsberedningen att totalförsvarsplaneringen inklusive utvecklingen av den civila verksamheten i totalförsvaret ska utgå från Försvarsmaktens operativa planläggning för att möta ett väpnat angrepp. Vidare att samhällets grundläggande robusthet och motståndskraft utgör en grund för samhällets säkerhet och därmed också för den civila verksamheten i totalförsvaret. Vad vi nu upplever är att denna grundläggande robusthet har brister i en situation som inte hotar Sveriges fred och självständighet, men som förmodligen kommer att gå till historien som det mest påfrestande som det svenska samhället utsatts för på mycket länge.

När det gäller uppbyggnaden av resurser för militärt och civilt försvar har detta tidigare skett genom att regeringen i form av (hemliga och kvalificerat hemliga) operativa anvisningar angett närmare grunder för planeringen i form av bl a tidsförhållanden, d v s hur långt ett kris- respektive krigsförlopp skall antas vara, samt geografiska och andra prioriteringar. Det har sedan varit myndigheternas ansvar att utifrån anvisningarna närmare analysera behoven inom sitt ansvarsområde, kvantifiera, äska medel och bygga upp organisationen runt dessa resurser så att de möter kraven i anvisningarna. Det är oklart hur detta arbete fortlöpt och huruvida regeringen och regeringskansliet styrt myndigheternas resursuppbyggnad inför den bredare hot- och riskbilden utifrån samma eller andra principer.

Att vi skulle ha behållit det civila försvaret så som det en gång var utformat vore en alltför enkel slutsats. Förberedelser och åtgärder inför ett väpnat angrepp både överlappar och skiljer sig från svåra påfrestningar på samhället i djupaste fred. Det handlar inte minst om att människor har helt andra krav och förväntningar när fred och självständighet inte hotas. Det mål för Sveriges säkerhet som formulerats som att upprätthålla samhällets funktionalitet har alltså olika innebörd beroende på vad som hotar. Detta framgår tydligt i den nu pågående krishanteringen, där avvägningen står mellan att skydda människors liv och hälsa och att så långt möjligt upprätthålla ordinarie samhällsverksamhet. När vår fred och självständighet hotas torde det komma att handla om andra avvägningar och medborgarna skulle rimligen också vara beredda att göra betydligt större uppoffringar.

Därtill har samhällsutvecklingen lett till en sådan komplexitet och sådana beroendeförhållanden att lagring i statlig regi inte längre är verkningsfullt. Denna slutsats drogs redan på 1980-talet, men därefter har avregleringar, privatiseringar och effektivitetshöjande åtgärder accelererat. Introduktionen av New Public Management inom den offentliga sektorn verkar ha haft särskild stor inverkan på försörjningssäkerheten. Självfallet måste tillgången till livsmedel, sjukvårdsmateriel, bränslen, etcetera säkerställas, men då bör nya metoder prövas för att undvika att resurserna blir obsoleta. Här kan näringslivets resurser och kunnande utnyttjas.

Ytterst torde alltså rannsakan när denna kris väl mattas att komma att handla om varför Sverige inte kommit längre under de 25 år som förflutit sedan introduktionen av det vidgade säkerhetsbegreppet. Den bredare hotbilden har efterhand blivit alltmer uppenbar och det råder ingen tvekan om att Sveriges nationella säkerhetsstrategi inkluderar den typ av påfrestningar som vi nu upplever. Men insikterna har inte omsatts i en modernisering av lagstiftningen och uppbyggnad av resurser för att hantera dessa påfrestningar.

Den organisatoriska och politiska förankringen av arbetet med Sveriges säkerhet på högsta nivå bör uppmärksammas särskilt. Säkerhetsfrågornas placering och hur de hanteras är helt avgörande för status och genomslagskraft. Reformer rörande samhällets säkerhet, bl a att samla dessa frågor under en inrikesminister, har lett till att Försvarsberedningen allt mer fokuserat på traditionella försvarsfrågor relaterade till ett militärt väpnat angrepp från annan stat. Något motsvarande forum för konsultationer rörande de bredare säkerhetsfrågorna har inte tillskapats. Det finns många fördelar med en bred hantering av frågor som rör den nationella säkerheten i form av en beredning. Det handlar inte minst om brett politiskt engagemang och bred förankring, långsiktighet över mandatperioder och att bygga kompetens i säkerhetsfrågor inom politiken.

Det säkerhetspolitiska rådet har uppenbarligen inte varit aktiverat i hanteringen av Covid-19. Vad detta beror på och vilka överväganden som legat till grund för att inte aktivera säkerhetsrådet bör uppmärksammas. Om säkerhetsrådet ska behandla de områden som ingår i den nationella säkerhetsstrategin, vilket kan tyckas rimligt, borde rådet också ha en uppgift under denna kris. Utöver att behandla långsiktiga frågor relaterade till pågående kris skulle säkerhetsrådet kunna utgöra en plattform för information till och dialog med oppositionen. Frågor som borde behandlas i säkerhetsrådet handlar om förändringar i internationella relationer, maktförskjutning, m m som långsiktigt påverkar Sveriges säkerhet.  Idag finns dock inte alla förutsättningar på plats för att kunna föra sådana diskussioner, bl a saknar säkerhetsrådet stödresurser i form av ett kansli.

Det har inte kommit någon kritik mot regeringskansliets krishanteringsfunktion, tvärtom synes den ha fungerat väl. De betydande brister i den centrala ledningen och samordningen av insatser, liksom förmedlingen av information till allmänhet och media, som blev så uppenbara vid hanteringen av Tsunamin, har rättats till. Funktionen är således mycket viktig, inte minst sett i ljuset av att de förslag som lagts om att peka ut en krisledande myndighet förkastats. Regeringen och regeringskansliet får därmed hantera även vissa operativa frågor av tvärsektoriell karaktär, vilket självfallet kan innebära en risk att de strategiska frågorna får stå tillbaka om regeringen och regeringskansliet absorberas av frågor med hög grad av specialisering som strömmar in från många avnämare.

Som framgått av de dagliga pressträffarna under Covid-19 har Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen tagit en ledande roll i krishanteringen på myndighetsnivå, medan Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap  svarar för frågor som Folkhälsomyndigheten Socialstyrelsen inte hanterar . Denna struktur, som följer den s k ansvarsprincipen, var ett av alternativen till hur den operativa krisledningen borde organiseras när Försvarsberedningen redovisade sin rapport 2006 En strategi för Sveriges säkerhet.

Försvarsberedningen rekommenderade dock ett annat alternativ, en struktur med en krisledande myndighet som efter regeringsbeslut leder och samordnar andra myndigheter vid sällan förekommande men särskilt svåra kriser med sektorsövergripande konsekvenser. Försvarsberedningen menade att en sådan uppgift främst skulle handla om prioritering, samordning och ledning av den operativa krishanteringen på nationell nivå, samordning av myndigheternas information till allmänhet och media, samordna ett effektivt utnyttjande av samhällets resurser och internationella förstärkningsresurser, koordinera stöd till den lokala och regionala nivån och att besluta om åtgärder och prioriteringar i den utsträckning som det är nödvändigt med hänsyn till situationens art.

En modell med en i förväg utpekad krisledande myndighet förekommer i många andra länder, men har hitintills inte ansetts vara förenlig med Sveriges förvaltningsstruktur. Skulle utvärderingen av Covid-19 leda till att en sådan ordning införs kommer det att krävas ett omfattande arbete med att definiera myndighetens befogenheter i en kris och vilka resurser en sådan myndighet skulle behöva. Om nuvarande ordning bibehålls behöver under alla omständigheter regeringskansliets krishanteringsresurser förstärkas, vilket också skett under hanteringen av Covid-19.

Förhoppningsvis kommer utvärderingen av hanteringen av Covid-19 och de reformer som bör följa av denna att präglas av en helhetssyn på samhällets säkerhet. Säkerheten bör byggas underifrån, d v s grunden är en förmåga att hantera extraordinära situationer när samhället i övrigt fungerar relativt normalt. Därefter behöver förberedelser vidtas för ett brett spektrum av situationer av den karaktär som vi nu upplever. Lägg sedan till de tillkommande behoven för en situation där även militära väpnade hot ingår. De sammantagna kraven, som behöver beslutas politiskt eftersom de ytterst utgör ett mått på det politiska risktagandet, måste tydligt ställas på myndigheterna att leverera. För att kunna utnyttja samhällets samlade resurser oavsett vad som orsakar en allvarlig samhällskris måste också hinder i lagstiftningen för ett effektivt utnyttjande av resurserna överkommas. Då får vi ett säkrare samhälle och om man så vill, ett totalförsvar i verklig mening.

Den nationella säkerhetsstrategin som lanserades 2017 var ett välkommet första steg. Styrkan i dokumentet är det breda förhållningssättet till säkerhet, som väl speglar dagens och morgondagens säkerhetsutmaningar för Sverige. Nu behöver flera fundamentala frågeställningar om säkerhet och försvar problematiseras och besvaras för att strategin skall kunna användas som vägledande för Sveriges säkerhetsarbete. Detta kommer inte att lyckas utan ett starkt politiskt ledarskap på högsta nivå i dessa frågor.

Nils Daag är ambassadär och ledamot av KKrVA, avd VI. Michae Mohr är ledamot av KKrVA, avd V.

Den svenska regeringen har formulerat ett högtidligt mål med den svenska solidaritetsförklaringen från 2013: Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.

Sverige förlitar sig alltså på att EU:s medlemsländer ska visa solidaritet med varandra i kriser och svåra situationer. Denna förhoppning har också kommit till uttryck i den svenska flyktingpolitiken. Och alla vet hur resultatet ser ut idag.

Vi har nu också under Coronakrisen fått några exempel på hur solidariteten mellan länderna fungerar i praktiken. Det har bl a varit dragkamp om attraktiv medicinsk utrustning mellan olika länder, och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har tvingats att be Italien om ursäkt för att man inte kunde hjälpa till i tid.

Och när chefen för den finska Försörjningsberedskapscentralen får frågan om Finland skulle kunna tänka sig att bistå Sverige med sjukvårdsartiklar svarar denne: Vi är förhindrade enligt finsk lag. Det visar sig alltså att den av Sverige förväntade solidariteten har kraftiga begränsningar.

Vår solidaritetsförklaring blir rejält tilltufsad då den möter en bister verklighet.

Den svenska förkärleken för förhoppningar kommer också till tydligt uttryck i regeringens Nationell säkerhetsstrategi (2017). Här finns flera skrivningar om vad som bör göras och vad som måste fungera, men det är väldigt sparsamt med idéer om hur det skall gå till och vem som är ansvarig för att åtgärder vidtas.

Ett aktuellt exempel i denna strategi är avsittet om hälsohot. Under rubriken ”Åtgärder” sägs: I Sverige krävs nödvändiga och övade beredskapsplaner och resurser för hantering av olika typer av hälsohot såsom influensapandemier.

Vi sitter nu med facit i hand och kan konstatera att det har funnits allvarliga brister när det gäller sjukvårdsartiklar som hade behövts för att bekämpa spridningen av pandemin. Hur det är med övade beredskapsplaner kan man också fundera över. Förklaringen är att det inte har funnits ett politiskt intresse för dessa frågor, kanske för att sådana satsningar inte ger politiska poäng eller är av massmedialt intresse. Det är ju dessutom dyrt att bygga upp beredskap.

Det har alltså varit mycket prat, men väldigt lite verkstad.

Coronakrisen har nu visat på grava underlåtenhetssynder vad avser svensk krisberedskap och åtgärder för att stärka den nationella säkerheten.

Sveriges säkerhet kan inte bygga på retorik. Nu har statsministern möjlighet att lämna de högtidliga deklarationerna och visa handlingskraft med konkreta åtgärder. Han kan göra något som ger verklig effekt för Sveriges nationella säkerhet. Detta kan komma till uttryck i den totalförsvarsproposition som regeringen har aviserat till hösten.

Herr Statsminister! Sätt dig ner med Peter Hultqvist, Mikael Damberg och Magdalena Andersson. Se till att den svenska nationella säkerheten får de resurser som svenska medborgare har rätt att kräva. 

Författaren är ledamot av KKrVA och har tidigare bl a varit avdelningschef vid Försvarshögskolan.

Coronavirusepidemin har blottlagt djupa svagheter i det svenska samhällssystemets robusthet. Vår beredskap för ett plötsligt allvarligt hot har varit både mentalt och materiellt undermålig. Den mentala oförmågan hos ledande samhällsföreträdare har fått dessa att inse att vi, i en mängd olika avseenden, lever i en osäker och otrygg värld och istället för att under lång tid invaggat oss i en falsk trygghet som vi nu får betala ett högt pris för. Det är ett ansvar för regering och riksdag att trots en till synes lugn och harmonisk utveckling ändå tillse att landet är förberett för en plötslig och allvarlig kris. Förberedelserna avser både materiella ting men inte minst också utbildning och övning för olika kategorier extrapersonal som kan behöva sättas in i olika samhällssektorer vid krigsfara och kriser samt att kontinuerligt avsätta medel för att kunna hantera sådana förlopp på ett balanserat och säkert sätt.

Vad beror det på och vem eller vilka kan ställas till svars för alla ofullkomligheter som nu obarmhärtigt kommer till ytan, vare sig det gäller brist på materiel, läkemedel, personal eller på ofullkomligheter i den offentliga organisationen? När epidemin småningom klingat av torde det finnas ett starkt behov av att låta en helt oberoende grupp av insiktsfulla medborgare granska hur vårt samhälle under lång tid genom olika beslut avkläddes möjligheterna att kunna möta en allvarlig kris och krigsrisk. Man måste instämma i förre försvarsministern Anders Björck som i en intervju i Expressen nyligen uttalade ”vet hut” om de som är ansvariga för detta totala fallissemang i vår beredskap.

En viktig faktor som hör till denna aspekt av vår svaghet men som sällan berörs i den allmänna diskussionen bör uppmärksammas.

När lagen om totalförsvar (1992:1403) ändrades i början på 1996, på förslag av dåvarande försvarsministern Thage G. Peterson, tillkom en helt ny paragraf (§ 2) som föreskrev att ”totalförsvarsresurser skall utformas så att de även kan …. stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället”. Bakom denna formulering låg ett nytt tänkande om hur totalförsvarets resurser – som dittills endast byggts upp och avsetts för krigsförhållanden – också skulle kunna användas för allvarliga samhälleliga påfrestningar i fredstid; alltså precis en sådan situation som den vi nu befinner oss i!

Tanken var att t ex vår omfattande lagring av sjukvårdsmateriel, utbildning av personal inom hälso- och sjukvård för krig, krigssjukhus etcetera inom både civilt och militärt försvar också skulle kunna användas vid allvarliga påfrestningar på samhället i fredstid utan att krigsfara förelåg.

Därefter vidtog, som bekant den största avrustningen av det svenska totalförsvaret som ägt rum i historisk tid. Den medförde i princip att all beredskapslagring av materiel och material, förnödenheter, liksom utbildning och övning o s v för krigsbehov inom militärt och civilt försvar avvecklades, förutom en liten strimma inom det militära försvaret. Konsekvensen av detta blev att, förutom att vi blottställdes för krigsfaran, kunde inte dessa resurser heller komma beredskapen för påfrestningar i fredstid till godo eftersom civilt försvar helt och hållet avvecklades. Beredskapen inom civilt försvar på alla nivåer i samhället för krig och krigsfara erhöll nämligen inte längre någon finansiering vilket fick till konsekvens att några tillkommande resurser för fredstida kriser eller samhällspåfrestningar genom totalförsvarets förmåga inte heller längre kunde påräknas.

Lärdomen är hård men ofrånkomlig. Civilt och militärt försvar måste nu snabbt rustas upp så att vi kan hantera både krigsfara och fredstida påfrestningar på ett realistiskt och väl förberett sätt både mänskligt och materiellt. Den pågående diskussionen om hur finansieringen av civilt försvar skall säkerställas måste därför snabbt leda till en långsiktig och stabil form för återuppbyggnad av ett civilt försvar som också kan komma samhället till godo i fredstida vid allvarliga påfrestningar, så som tanken var vid ändringen av lagen om totalförsvar 1996.

Författaren är tidigare generaldirektör. Han är ledamot av KKrVA.

I tidigare inlägg har jag skrivit om vikten och effekten av att kunna ta striden in på djupet och vikten av förmågan att koncentrera. I följande inlägg avses striden på djupet ytterligare belysas ur perspektivet att vara på rätt plats och vid rätt tid.

I det tidigare inlägget Vikten av att ta striden in på djupet (https://kkrva.se/vikten-av-ta-striden-in-pa-djupet/) beskrevs djupets ökade vikt i den framtida konfliktmiljön samt möjligheten till fördel det ger om det hanteras på rätt sätt. I inlägget Jägarförband för framtiden (https://kkrva.se/jagarforband-for-framtiden/) argumenterade jag för hur dessa förband rätt använda kan bidra till markförbandens strid. I Effekter av jägarförband (https://kkrva.se/effekter-av-jagarforband/) beskrevs hur detta kan genomföras genom att förbanden på djupet kan tillfoga förluster på motståndarens gränssättande resurser, vilket bidrar till att forma och reducera kritiska förmågor hos motståndarens krigföringsförmåga inför ett avgörande.

En av utmaningarna med djupet, eller det glesa stridsfältet, är att vi inte vet var eller när det kommer att uppstå. Ska svenska förband kunna nå både effekt och projicera ett hot måste förbanden avsedda för djupet ha förmåga till rörlighet för att vara på rätt plats. Är förbanden inte på rätt plats, blir de irrelevanta rundningsmärken.

För att komma på rätt plats är jägarförbanden beroende av operativ rörlighet. Kan externa resurser användas är det självklart bra, men samtidigt kan inte förbanden vara beroende av externa resurser som exempelvis helikopter – om innästlingen till ett nytt område sker i ett sent skede, förnyat läge då möjligen resursen inte är tillgänglig eller att vi saknar lokalt luftherravälde i aktuellt område. Detta medför, enligt mitt förmenande, att framtidens jägarförband måste ha en inneboende egen operativ rörlighet för att snabbt kunna grupperas utan att vara beroende på kritiska resurser som kan prioriteras till annat. Förmågan att snabbt utgångsgruppera jägarförband anser jag är en naturlig och viktig del i den svenska Arméns förmåga att möta en överraskning och den svenska solidaritetsförklaringen.

Här infinner sig en utmaning då ett taktiskt väl fungerande fordon ofta inte kan genomföra längre transporter och är ofta för stort för att kunna transporteras (i mängd) samt att ett operativt (i mängd) transportabelt fordon ofta med stridstekniska fördelar ofta saknar lastkapacitet. Här kommer vi att tvingas välja då resurserna är begränsade. I förbandsutvecklingen är det lätt att stirra sig blind på taktisk rörlighet – men är förbanden på fel plats vid fel tid, når de ingen effekt. Med andra ord är min slutsats att operativ rörlighet är viktigare än taktisk i ett inledande skede för att snabbt möta ett hot – jägarförband kan bara göra nytta om de är på rätt plats.

Operativ rörlighet är en av utmaningarna för den svenska Armén att hantera i sin fortsatta utveckling – en satsning på ytterligare förmåga till inneboende operativ rörlighet för jägarförband är ett kostnadseffektivt sätt att höja tröskeln.

Författaren är major och genomför det högre officersprogrammet vid Försvarshögskolan.