Försvarsbloggare

Efter den ryska revolutionen och freden i Brest-Litovsk 1918 utropade de tre baltiska staterna sin självständighet. Härvid påverkades man av utvecklingen i Polen och Finland. Oberoendet gick inte att realisera utan strid. Rådsryska förband och deras lokala allierade, nationella styrkor och utländska, speciellt tyska frikårer men även finska förband och en del svenska frivilliga, slogs sedan den tyska armén efter vapenstilleståndet i november 1918 dragit sig tillbaka. Det ryska inbördeskriget berörde särskilt den norra delen av Baltikum.

Men 1920 erkände Ryssland de tre nya staterna Estland, Lettland och Litauen. Deras säkerhetspolitiska problem blev snart uppenbara och särskilt under 1920-talet föremål för diskussion också i Sverige. Om detta kan man läsa i Wilhelm Carlgrens ”Sverige och Baltikum” (1993). Till att börja hade de tre länderna från både den svenska tiden – för Estlands och Livlands del – och 200 år av ryskt styre inte samma statsrättsliga identitet och tradition som gällde i det tidigare storfurstendömet Finland – som kunde åberopa 1734 års lag och 1772 års svenska författning – och det gamla kungariket Polen. Deras parlamentariska utveckling förblev under mellankrigstiden ganska instabil och ändade i alla tre fallen med ett auktoritärt enmansstyre.

Vidare fanns det många som fruktade att när det ryska Ryssland hämtat sig kunde de tre ländernas öde vara hotat. När statsminister Edén yttrade sig i ämnet till hemliga utskottet vid 1919 års riksdag gav man inte de nya staterna stora chanser att bli erkända. I alla händelser skulle det kunna bli farligt att engagera sig för deras sak, eftersom de då kunde råka i krig med ett pånyttfött Ryssland. Flera svenska utrikesministrar, tydligast Erik Palmstierna 1920, svalare Hjalmar Branting 1922 och svalast Östen Undén 1925 – i ett brev till sin bror Torsten som var sändebud i Riga – betonade dock att de tres självständighet var ett svenskt intresse, ”medelbart… och av viss vikt” (Undén). Men samtidigt var det uppenbart att man från svensk sida gjorde en tydlig skillnad mellan Finland och de baltiska staterna. Finlands framtid var, hävdade utrikesminister Undén 1925 ett direkt svenskt intresse. Det erfarna danska sändebudet i Stockholm, Erik Scavenius – tidigare mångårig utrikesminister – noterade 1928 distinktionen i en rapport till Köpenhamn. Sverige skulle med beklagan men med ro acceptera att de baltiska staterna åter fördes in under ryskt styre.

Vilka lösningar såg man då för de baltiska staternas del? Särskilt från polskt håll – Polen hade ju 1919-1920 legat i krig med den ryska rådsunionen – ville man gärna se en allians mellan randstaterna Finland, Estland, Lettland och Polen; Litauen lämnades till följd av gränstvisten med Polen därhän. En politisk allians i enlighet med denna s k randstatspolitik rönte i början av 1920-talet visst stöd i Finland, men förkastades av riksdagen 1922 och ledde till utrikesminister Rudolf Holstis avgång. Samarbetet fortsatte dock till mitten av 1920-talet. Medlemskapet i Nationernas Förbund antogs vidare som i många mindre medlemsländer i början av dess tillvaro ge visst skydd. Men också andra modeller debatterades.

I en längre PM som den avgående chefen för svenska UD:s politiska avdelning, Torvald Höjer d ä, skrev 1923 diskuterade han de tankar på Östersjöns neutralisering som rörde sig i tiden. Enligt Höjer var dessa idéer huvudsakligen av två slag: antingen en total eller proportionell marin avrustning av kuststaterna eller skapandet av ett mare clausum. Sannolikt upplevde man på en del håll den brittiska flottans agerande just åren 1919-1920 som ett memento. Om man kunde genomföra ett slags neutralisering skulle den brittiska flottan få fortsatt fritt rörelseutrymme i Östersjön. Särskilt den senare modellen med ett mare clausum skulle vidare lägga ett stort säkerhetspolitiskt ansvar på Sverige och Danmark som bevakare av inloppen till Östersjön. Resurser saknades egentligen för denna uppgift och de politiska avgöranden som skulle kunna uppstå kunde bli delikata. I Stockholm trodde man inte att Danmark skulle vilja ta på sig rollen.

En ytterligare modell lanserades av Torsten Undén i Riga, nämligen att de tre staterna skulle bli föremål för ett tysk-ryskt garantifördrag, till vilket andra stater sedan skulle kunna ansluta sig. Men Stockholms linje förblev, trots det för Sverige numera fördelaktiga strategiska läget, att inte politiskt utnyttja detta. Ekonomiskt och kulturellt samarbete, men inga politiska åtaganden. Intressant nog tycks man åren efter första världskriget inte ha tänkt på att om och när Sovjetunionen och/eller Tyskland återfått något av sin militära vikt ett mare clausum, också på ett annat sätt än vaktrollen i Öresund och Bälten, skulle vara till nackdel för de mindre strandstaterna och i framtiden kunna leda till stor sovjetisk eller tysk marin dominans. Begreppet ”Fredens hav” blev ju sedan den sovjetiska, numera också ryska politik som man från svensk sida alltsedan dess motsatt sig.

Sverige har liksom övriga strandstater och andra makter baserat sin politik på att Östersjön är en ”common domain”, inte ett slutet hav. Estlands, Lettlands och Litauens säkerhetspolitiska problem fick ingen lösning under dessa republikers första tjugo år. Sovjetunionen ockuperade dem 1940 sedan Moskva 1939 efter Molotov-Ribbentroppakten ha tilltvingat sig militära baser. Tyskland ockuperade hela regionen 1941-1944. Först 1991 – Litauen förklarade sig dock suveränt redan 1990 – återfick de sin självständighet och erkändes av Ryssland och omvärlden. Efter en ibland trevande attityd åren före och omedelbart efter självständighetsförklaringarna 1990 och 1991 blev den svenska politiken snart en helt annan än 1920-talets passivitet. Åtskilligt ekonomiskt och tekniskt stöd plus från mitten av 1990-talet krigsmaterial från våra överskottsförråd fann med tiden vägen till framför allt Estland och Lettland medan Danmark verkade i Litauen. Finland koncentrerade sig i början på Estland, men senare i samspel med EU byggde upp ett gränsförsvar i alla tre staterna, enligt finsk modell.

Regeringen Bildt lade ner mycken möda på att få ut de ryska förband – 125 000 man – som var baserade i Baltikum, stänga radarbasen Skrunda och ubåtssimulatorn i Paldiski. Fortsatt rysk närvaro i de nu åter självständiga staterna skulle inneburit både ett hypotek på suveräniteten och ett hot mot freden. Denna till slut lyckosamma process, som givetvis var central för den återuppståndna suveräniteten, har beskrivits av Lars Peter Fredéns båda böcker i ämnet; Fredén spelade en betydande roll i skeendet. Men hur skulle våra tre grannstater på lite sikt lösa sina säkerhetsproblem? Liksom på 1920-talet fanns nu ett möjlighetsfönster medan Ryssland var svagt. Deras samfällda strävan var att mot bakgrund av de historiska erfarenheterna förankra sig så nära Västeuropa som möjligt. Det skulle leda till att de 2004 blev medlemmar i både EU och NATO.

Från svensk sida understödde vi ansökan att inleda förhandlingar med EU enligt den s k regattamodellen, vilket innebar att ett antal ansökarländer skulle börja förhandla samtidigt och gå vidare i den takt de kunde pricka av de olika kapitlen i EU-fördraget. När det gällde NATO hävdade Ingvar Carlssons och Göran Perssons regeringar att detta var de enskilda staternas val, vilket om man så ville kunde tolkas som ett indirekt stöd för en ansökan. EU- medlemskapets betydelse för moderniseringen av de baltiska samhällen var avgörande, men Nato-medlemskapet gav stadga för hela Östersjöområdet.

Nu kan man hävda att Estland, Lettland och Litauen, i Rysslands omedelbara grannskap, är alliansens mest utsatta länder. Det problem som under anslutningsprocessen och Putins första år vid makten inte tedde sig särskilt påtagligt, har efter det rysk-georgiska kriget 2008, den folkrättsstridiga ryska annekteringen av Krim och interventionen i östra Ukraina fått skarpare konturer. Man har t om i den säkerhetspolitiska debatten ibland talat om Narva som nutidens Berlin, varvid man givetvis menat att ett konkret hot mot Baltikum, symboliserat av den estniska, men huvudsakligen av ryssar bebodda, staden Narva skulle kunna utlösa en allvarlig världskris. Den målmedvetna estniska satsningen i Narva har dock förhindrat en Transnistrienliknande utveckling i nordöstra Estland.

För att möta denna risk har Nato under nu ett antal år dels arrangerat roterande luftbevakning i de tre staterna, som alla saknar egna flygvapen, dels roterat mindre kontingenter arméstyrkor från andra Natoländer i regionen. I Polen har Nato gått längre utan att formellt stationera förband i landet. Dessa arrangemang är avsedda att fungera som avskräckning och snubbeltråd och signalera till Moskva att angrepp mot de tre staterna skulle utlösa artikel 5 och riskera en öppen konflikt. Den konkreta frågan om hur alliansen skulle kunna försvara Estland, Lettland och Litauen är därmed inte besvarad. Det beror rimligen på hur lång förvarning man skulle få. När en amerikansk strategisk expert för några år sedan i Stockholm fick frågan om hur de baltiska staterna skulle kunna försvaras, svarade denne att det främst kunde komma att behöva ske från ”outside the zone of lethality”, varmed rimligen menas med ballistiska missiler eller kryssningsrobotar, t ex från plattformar i Nordsjön. En eventuell angripare bör således räkna med en mer eller mindre automatisk upptrappning.

I den svenska Natodebatten har ofta gjorts gällande att Sverige nu under en konflikt om Baltikum inte skulle kunna förbli oberört, och mer eller mindre automatiskt dras in. Detta bär sannolikhetens prägel. Man hänvisar också till vår ensidiga solidaritetsförklaring från 2009. Att öarna i Östersjön och svenskt territorium i en konflikt i Baltikum skulle få ökad specifik strategisk vikt är otvetydigt. Vilka är då likheterna och olikheterna när det gäller de baltiska staternas säkerhetsproblem 1919 och 2019 och vårt förhållande till dessa utmaningar? Estlands, Lettlands och Litauens säkerhet måste idag liksom 1919 ses som ett utflöde av deras geopolitiska läge. På 1920-talet liksom idag rör detta små staters grannskap med en stormakt. Då försökte man framför allt lösa det genom en allians av fyra av fem av Sovjetunionens nordliga randstater, uppbackade av Frankrike som underhöll särskilt nära relationer med Polen. Randstatsalliansen saknade till slut en tillräcklig substans och specifik vikt. NATO-medlemskapet och Lissabonfördragets art 42:7 är trots allt ett betydligt säkrare ryggstöd. Därtill är de tre staterna idag stabila liberala demokratier och väl integrerade såväl i ett nordligt som ett vidare europeiskt sammanhang, vilket ju medför att deras säkerhet, särskilt när spänningen ökar måste analyseras i detta ljus.

De säkerhetspolitiska problemen rörande Östersjön brukar ibland jämföras med dem i Svarta Havet. Dessa var nyligen föremål för en konferens i Svenska Atlantkommitténs regi. Härvid kunde man på nytt konstatera att den ryska dominansen naturligtvis är avsevärt mera markant i den senare havsregionen än i den förra. Strandstaterna i Svarta Havet består förutom Ryssland av två obundna, Ukraina och Georgien, och tre Natostater, Rumänien, Bulgarien och Turkiet, alla utom det senare landet institutionellt och ekonomiskt ännu ganska bräckliga statsbildningar. Svarta Havet är dessutom, till följd av den militära konflikten med Ukraina, de facto-samarbetet med Turkiet och Rysslands roll i Mellanöstern viktigt för detta lands förmåga att projicera makt utanför regionen, d v s i Mellanöstern. Detta gör det politiska utrymmet för de svagare fyra strandstaterna mera begränsat. De är avsevärt mera utsatta än de institutionellt och ekonomiskt stabilare strandstaterna i Östersjön. Den konkreta frågan om hur man skall försvara de baltiska staterna förblir emellertid central. Detta blir inte minst fallet om man nu mot bakgrund av Donald Trumps uppenbara skepsis mot Nato börjar diskutera det reella innehållet i alliansfördragets artikel 5 samtidigt som alliansen vidtagit viktiga steg för våra grannländers säkerhet.

Författaren är Ambassadör och docent.

Genom historien har nationer sökt lösningen avseende hur de, med tillgängliga resurser, ska kunna segra i militära konflikter. Ofta har svaret, oavsett dimension och nivå, handlat om att samla största möjliga styrka till rätt tid och plats. Strävan efter lokal överlägsenhet är med andra ord en klassisk taktisk, operativ och strategisk målsättning. För att möta detta hot och därigenom undgå upptäckt och bekämpning har de med mindre resurser ofta sökt sprida ut sig för att själva kunna kraftsamla vid en tid och plats som de själva väljer.

Inom ramen för försvaret av Sverige, med våra begränsade resurser, är spridning av förband i syfte att undgå bekämpning en förmåga som påtalas på alla nivåer. Jag avser i detta inlägg sammanfatta hur de olika nivåerna påtalar vikten av spridning, för att sedan kunna återsamlas för att tillsammans kraftsamlas där möjlighet till framgång uppstår.

På politisk nivå skriver Försvarsberedningen i sin rapport om en ökad spridning i alla dimensioner.^[1] Enligt Försvarsmaktens Perspektivstudie bedöms den framtida konfliktmiljön, genom den tekniska utvecklingen, medföra att tidsförhållanden minskar och rumsförhållanden ökar vilket ställer krav på en ökad skyddsnivå hos förbanden, bland annat genom spridning.^[2] Försvarsmaktens militärstrategiska doktrin beskriver bland annat vikten av spridning för att försvåra bekämpning samt, inom ramen för ett värdlandsstöd, behovet av en förmåga att genomföra snabba styrkekoncentrationer.^[3] Försvarsmaktens operativa doktrin beskriver att kraftsamling ska ske för att kunna lokalisera och bekämpa motståndarens kvalificerade system i syfte att bryta motståndarens anfallskraft.^[4] På stridskraftsnivån väljer jag att använda Armén som exempel, där Arméreglementet för taktik beskriver att arméförbanden måste ha en egen operativ rörlighet för att möjliggöra en koncentrering till vald operationsriktning. Arméns förband ska även eftersträva lokal överlägsenhet relativt motståndaren.^[5]

Sammantaget ställer ovan krav på att huvuddelen av de svenska förbanden, oavsett nivå, innehar förmågan att sprida sig för att undgå bekämpning samtidigt som de flexibelt ska kraftsamla sina förmågor för att kunna uppnå lokal överlägsenhet – med risktagningen att vara svag överallt och att kraftsamlingen sker på fel plats vid fel tidpunkt. Detta ställer krav på att förbandens metoder och utbildningsplaner hålls uppdaterade avseende spridning och kraftsamling, relativt motståndarens utveckling av doktrinärt uppträdande och teknikutveckling i form av sensorer och verkansdelar. Det betyder även att vi med egna system måste hålla jämna steg i teknikutvecklingen avseende både möjligheterna att upptäcka motståndaren och möjligheterna att undvika upptäckt. Framförallt kräver det en flexibilitet i ledningsmetod och ledningssystem som möjliggör kraftsamling trots motståndarens försök till allomfattande påfrestningar på stridsmiljön i syfte att hindra att vi bibehåller eller återtar initiativet. Detta kräver en inställning där vi accepterar en tillsynes inledande motgång och har kraften att vända denna till seger. Det börjar i våra doktriner, men blir inte en verklighet förrän vi förberett alla ledningsnivåer på detta genom träning och övning.

Författaren är major och genomför det högre officersprogrammet vid Försvarshögskolan.

Noter

^[1] Försvarsberedningen, Värnkraft – Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021-2025, (2019), s. 166–167, 189, 199–209.
^[2] Försvarsmakten, Slutlig redovisning av perspektivstudien 2016-2018, 2015, s. 25–29, 42.
^[3] Försvarsmakten, Militärstrategisk doktrin, Försvarsmakten: Stockholm, 2016, s. 46–47.
^[4] Försvarsmakten, Operativ Doktrin, Försvarsmakten: Stockholm, 2014, s. 36.
^[5] Försvarsmakten, Arméreglemente Taktik, Försvarsmakten: Stockholm, 2013, s. 40, 46.

Kampen mellan stormakterna om en dominerande position på global nivå har börjat föras mera metodiskt och intensivt och med andra medel än de militära. I stater med auktoritära system är det frestande att i skydd av censuren skylla de inrikespolitiska problemen på omvärlden och ”samla nationen” kring utrikespolitisk expansion i försök att skapa en mera dominerande ställning åt det egna landet. Att det idag sker hårdare tag i den kampen drabbar alla, även Sverige.

Kärnvapen som medel för påverkan

USA har sagt upp INF-avtalet (Avtalet mellan USA och Sovjetunionen om att avskaffa medel- och kortdistansrobotar). Rysslands president Vladimir Putin svarade med att hans land inte vill öka osäkerheten genom kapprustning, men att om USA placerade ut sådana robotar i Europa skulle Ryssland utveckla nya medeldistansrobotar och placera ut dem. En bakomliggande faktor är att Kina inte har deltagit i INF och i stället redan har utvecklat och utplacerat egna medeldistansrobotar.

Beijing har nu gått vidare och förklarat att man inte har för avsikt att delta i något nytt INF-avtal. I stället har man utvecklat såväl medeldistansmissiler som hypersoniska glidmissiler samt nya långdistansmissiler med längre räckvidd och förbättrad genomträngningsförmåga liksom nya ubåtsbaserade missiler. Kina verkar ha för avsikt att använda en växande kärnvapenarsenal som ett element i kampen om globalt inflytande.

Kina använder flera instrument

Denna kamp förs av Kina på ett helt annat sätt och med användande av betydligt flera former av påverkan än andra länder Det har uppmärksammats och utretts av flera olika institut i USA, senast the Hoover Institution i en rapport med titeln  ”Chinese Influence & American Interests Promoting Constructive Vigilance” (https://www.hoover.org/research/chinas-influence-american-interests-promoting-constructive-vigilance )

Idéer om demokrati väcker oro i Kina

I Kina märks flera tecken på oro för att idéer om demokrati och lokalt självbestämmande som förs fram av demonstranterna i Hongkong skall sprida sig till det kinesiska fastlandet. I detta läge har Xi Jinping berättat om sin vision av omvärlden vilket har uttytts och presenterats i media av en representant för Kinas akademi för sociala vetenskaper (CASS) https://opinion.huanqiu.com/article/9CaKrnKcZDj

”Världen genomgår idag större förändringar än vad som skett på ett sekel. De innefattar:

• Djupa förändringar av maktförhållandena mellan större länder, exemplifierat av Kinas uppstigande;
• Den osäkerhet som skapas av nya teknologiska framsteg;
• Folks ökade medvetenhet om sin makt samt populism;
• Befolkningsexplosionen i u-länderna och åldrandet i de utvecklade länderna;
• Det av den amerikanska dollarns ledda internationella monetära systemet närmar sig en korsväg;
• Det internationella multilaterala systemet har kommit in i en process av sönderfall och rekonstruktion;
• Supermakten Amerikas system befinner sig i synlig nedgång, delvis är det fångat av föråldrade institutioner och kontrollerat av de rika;
• Den ökande inringnings- /anti-inringningsdynamiken mellan Kina och USA.”

Under besök i Nepal visade Xi idag, när detta skrivs, sin nervositet genom att hota med att varje försök att splittra Kina kommer att leda till ”krossade kroppar och söndertrasade ben.” https://www.reuters.com/article/us-china-politics-xi/chinas-xi-warns-attempts-to-divide-china-will-end-in-shattered-bones-idUSKBN1WS07W  . Det skedde efter att Donald Trump ett par dagar tidigare hade sagt att det kommer att bli svårt att genomföra de pågående handelsförhandlingarna med Kina ”om något dåligt händer i de kinesiska myndigheternas handhavande av protesterna i Hongkong”.

Säkerheten i Europa påverkas inte omedelbart genom nervositet hos Kinas ledare eller eventuellt aggressivt handlande av Kina i sin region, men hela den kinesiska propagandaapparatens allt mera aggressiva fokusering på kritik av västerländska demokratier tyder på att man i Kina upplever ett hot mot sitt eget politiska system. Man tar på allvar vad som beskrivs som västerlandets försök att inringa Kina och stoppa dess uppstigande till global stormakt. De europeiska demokratierna utpekas minst lika ofta som den amerikanska för sådana avsikter.

Stormakternas ledare oroliga överlag

På den andra sidan av Stilla havet kan Donald Trump inte dölja sin nervositet i TV-intervjuerna inför försök av demokraterna att få honom ställd inför riksrätt. I England fruktar Boris Johnson att han skall fällas av ett misstroendevotum. Xi Jinping visar oro inför utvecklingen i Hong Kong och Xinjiang. Putin oroas av demonstrationer mot hans regim därför att de har en bakgrund i Rysslands dåliga ekonomi. Världen har gott om ledare som för närvarande har anledning till oro. Kampen om rollen som världens ledare blir hårdare i takt med att stormakternas ledare är sårbara för inrikes kritik och rädda om sin prestige.

Sverige berörs

I Sverige har vi å andra sidan en benägenhet att tro att vi inte berörs av stormakternas motsättningar, till exempel vad som den kinesiska akademin för sociala vetenskaper kallar Den ökande inringnings-/anti-inringningsdynamiken mellan Kina och USA.” Det finns anledning att påminna om att Donald Trump för några månader sedan ville köpa Grönland från Danmark och fortsätter att undersöka möjligheterna till det. Hans utspel skedde mot bakgrund av att Kina har försökt att köpa en flygplats på Grönland liksom att köpa gruvor för utvinning av sällsynta metaller och utvinningsmöjligheter för olja och gas. Kina har också – ibland med hjälp av ryska mellanhänder – försökt att köpa hamnar i Sverige (Fårösund och Lysekil). Man försöker också att påverka opinionen med köpta sidor i dagstidningarna och andra former av propaganda riktad till vårt land, som kritiseras för att kritisera Kina – som  har publicerat en ambitiös plan för att öka sitt eget inflytande i Arktis-regionen. Det visar att även vi i vissa lägen befinner oss i fokus för kinesisk politik trots att vi ligger långt bort. Då får vi inte ha någon egen mening.

Regeringen reagerar

Därför är det utmärkt att regeringen har presenterat en skrivelse, som i media har kallats för en Kina-strategi. De tankar som skisseras kan förvisso bli ett bra underlag för diskussioner i riksdagens utrikes- och försvarsutskott. De är dock inte det samma som konkret utformning med förslag till motåtgärder mot obehörig påverkan. I och med att kärnvapenavskräckningen sedan länge dominerar den strategiska bilden har ekonomiska och andra former av icke-militär påverkan blivit allt viktigare medel att påtvinga andra länder sin egen vilja. Att hota med militära åtgärder har blivit alltför riskfyllt i kärnvapnens tidsålder. Kina har visat att man har upptäckt detta tidigare än något annat land och även börjat att systematiskt använda de möjligheter som erbjuder sig på alla tänkbara områden i ansträngningarna att bygga upp en dominerande ställning på global nivå. Vad vi behöver tala om är hur vi skall utforma ett icke-militärt försvar mot oönskade former av kinesisk påverkan.

EU har en Kina-strategi, men den är inte entydig, eftersom det saknas enighet om viktiga frågor. Till exempel kan olika länder inom EU komma att tillämpa EU-förordningen om granskning av utländska direktinvesteringar på högst olika sätt.

Sverige har inte någon Kina-strategi ännu

Regeringen lade i oktober i år fram en skrivelse om ”arbetet med frågor som rör Kina.” Skillnaden mellan regeringens propositioner och skrivelser är att propositioner är förslag och skrivelser är redogörelser. Regeringens skrivelse 2019/20:18 om arbetet i frågor som rör Kina är en utmärkt redogörelse för de många frågor som skapas genom Kinas uppstigande och hur EU och regeringen förhåller sig till dem. Dock är den inte en proposition, och den innehåller inte heller något konkret förslag. Det mest konkreta, som sägs i denna redogörelse för det hittillsvarande regeringsarbetet med Kina-frågor återfinns delvis i avsnittet om handel och ekonomi, där det konstateras att

”En utredning har tillsatts som ska lämna förslag på hur ett system för granskning av utländska investeringar som kan hota säkerhet och allmän ordning kan se ut, i enlighet med EU-förordningen om granskning av utländska direktinvesteringar”.

I avsnittet om ” Arbetet framåt” framgår att

”Regeringen inleder ett arbete för att klargöra hur en förhöjd kunskapsinhämtning görs bäst, hur befintlig Kinakompetens i Sverige bättre kan samverka och stärkas, och hur detta förhållningssätt kan förankras bredare. I arbetet ingår att förbereda inrättandet av ett nationellt forskningsbaserat kunskapscentrum om Kina.”

Man kunde ha önskat sig att regeringen hade varit beredd att redan nu lägga fram en proposition om inrättande av ett sådant kunskapscentrum. Behovet är uppenbart. Kina fortsätter det som i kinesiska media kallas ”Kinas uppstigning”, och den gestalt som framträder ter sig hotfull på många sätt. Kina försöker på alla plan, även i FN, att sprida ett auktoritärt styrelseskick, som strider mot våra egna värderingar.

Man får också hoppas att utredningen om granskning av utländska investeringar snabbt resulterar i ett lagförslag. Även hur vi i praktiken skall skydda oss mot industrispionage, flyktingspionage, skadlig propaganda och spridning av falska rykten (särskilt i elektroniska media) bör diskuteras med fokusering på Kina.

Vi kommer inte undan

Regeringens skrivelse är en välgjord analys av problemställningen. Den bör vara en välkommen anledning till att börja samtal på politisk nivå.  Stormakterna, särskilt Kina, fortsätter att utöva obehörig påverkan mot Sverige. Vi kommer inte undan. Däremot kan vi vara uppmärksamma på vad som sker och formulera en Kina-strategi för att med praktiska åtgärder bevara vårt oberoende på ett sätt som är tydligt för medborgarna.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Jag lovade i det föregående inlägget att återkomma till en tvärvetenskaplig fundering om totalförsvar och samhällssäkerhet och även till de efterfrågade hängrännorna mellan stuprören i statens förvaltning. Detta inlägg handlar om hur svensk organisationskultur i allmänhet och förvaltningskultur i synnerhet är stadd i förändring och hur vi kan använda det till vår fördel i syfte att höja tröskeln för angrepp.

Som du kanske minns skrev jag om Nassim Nicholas Talebs bok om svarta svanar. Jag skrev att de flesta som refererar till begreppet ”svart svan” har missat den delen av Talebs resonemang som handlar om att en ökad robusthet gör det möjlighet att agera offensivt och proaktivt när tillfälle ges – givet att oordningen och det oförutsägbara tillåts påverka och stärka aktörens förmåga. Detta beskrivs närmare Talebs bok ”Antifragile”.

Försvarsmakten, Polisen och resten av totalförsvaret borde vara experter på detta förhållningssätt, men är det så i verkligheten? Kan vi lära något av finansbranschen som Taleb kommer ur? Kanske är vi inte så bra på det för att vi inte tillåter kreativiteten att flöda? Låter det långsökt?

FOI publicerade 2017 en rapport med namnet ”Att använda scenarier i planering för civilt försvar”. På sid 12 slår man fast att ”Målet med scenarioplanering är att hitta robusta strategier”. Jag är inte överens med ordvalet ”hitta” men jag förstår att scenarier triggar fantasin och kreativiteten så att de som medverkar till scenarieutvecklingen också ”hittar” eller föreslår olika delmängder i vad som på sikt kan bli en strategi. I slutet av rapporten ges några exempelscenarier med fantasifulla namn som ”Den eskalerande hybridkonflikten”, ”Den längsta skymningen” och ”Den kortaste dagen”. Det är den alltid lika utmärkte forskningsledaren Daniel K Jonsson som är rapportens författare och han har (tillsammans med kollegor på FOI) i en delrapport av projektet ”Civilt försvar i gråzon” använt sig av en rad populärkulturella alster för att få idéer till scenarier, till exempel den svenska dystopiska filmen ”Den blomstertid nu kommer”, zombiefilmen ”Dawn of the dead” men även den för Krigsvetenskapsakademins trogna följare väl bekanta trilogin ”Operation Garbo”.

Vad har Daniel Jonssons forskningsarbete med Talebs ”antifragile”-resonemang att göra? Det handlar helt enkelt om att vara kreativ och fantasifull, arbeta med scenarier och göra det brett, tvärs över alla discipliner och stuprör – precis som författare, regissörer och producenter av skönlitteratur och populära filmer och TV-serier gör. Jag skall strax knyta ihop resonemanget men för att skapa förståelse för hur detta kan kanaliseras till ett förbättrat styrkeförhållande visavi en angripare måste jag först snudda vid svensk organisationskultur och förvaltningshistoria.

Låt oss för jämförandets skull börja med att titta på några tänkbara antagonister:

Chefen för Lau China Institute på King’s College i London, Kerry Brown, har i sin senaste bok ”Contemporary China” beskrivit Xi Jinpings utmaning med en föråldrad partinomenklatura som efter hand tappat kontakten med verkligheten men också om det mentala och kulturella avståndet mellan Beijing och det framgångsrika Guangdong. Brown menar att det svåraste har Xi Jinping framför sig – att reformera det kommunistiska partiets elit.

Ryssland har gått en annan väg, (läs t.ex. Michail Zygar ”Männen i Kreml” eller Claes Ericson ”Oligarkerna” för att förstå det Ryssland som angriper oss) nämligen den maffialiknande affärsstruktur där Vladimir Putin är CEO. En liten krets av några hundra personer bedöms kontrollera en mycket stor del av den ryska ekonomin.

Är inte dessa samhällens opportunistiska initiativförmåga att jämställa med nätverkssamhällets robusthet? Nej, inte om man betraktar utfallet. I händelse efter händelse tycks de underifrån initierade aktiviteterna ha lett till det ena debaclet efter det andra. Exempelvis Skripal-förgiftningen, Berlin-mordet, Olympia-hacket för Rysslands del eller de kinesiska brösttonerna mot svenska media eller försöken att diskreditera svensk turistnäring. Kanske ser Kreml krigen i Ukraina och Georgien som framgångar, det beror på den strategiska målsättningen. Men att de kommer att fortsätta agera  och förfina sina metoder råder inget tvivel om.

Den 25 september i år genomförde Utrikespolitiska institutet ett utmärkt seminarium om Ryssland där det konstaterades att utvecklingen i Ryssland endast kan vändas genom civilsamhället. Enskilda individer, föreningar, kyrkan, familjer, hushåll och individer är de som idag gör de mest framgångsrika försöken att reformera Ryssland. Samhällets högsta skikt är för korrumperat, låst i en oändlig spiral av nepotism och korruption.

Sverige är förskonat från en partinomenklatura som utnämns till livslång tjänstgöring i myndighetssfären efter partipolitiskt värv. Sverige är förskonat från en näringslivsmaffia som delat upp de ekonomiska tillgångarna mellan sig och sina affärsvänner.

• Sverige är tillsammans med Danmark, Finland, Nya Zealand och Singapore världens minst korrumperade länder[1].
• Sverige är världens näst bästa land att göra affärer i enligt tidskriften Forbes[2].
• Reputation institute har utsett Sverige till ”most reputable country in the world”[3].

Detta är några av de styrkor som Taleb efterlyser på individ- och företagsnivån. Sverige har dem på nationsnivån.

Den moderna svenska organisations- och förvaltningskulturen har påverkats starkt av fyra företeelser:

• ämbetsmannaskapet (förstärkt och utvecklat av Fredrik I:s, Gustav III:s och Karl XIII:s ordensväsende)
• folkrörelserna (väckelse-, nykterhet- och arbetarrörelserna)
• den allmänna värnplikten (vilket lade grunden för individuell fysisk robusthet och samhällsrobusthet i form av det ”gamla” totalförsvaret)
• de plattare organisationerna (exemplifieras av Jan Carlzons ”Riv pyramiderna” och ”du-reformen”)

Sverige har en mycket stark civilsamhällestradition och förvaltningskultur att vila på och det finns ett arv av individuell robusthet och integritet. I tider av transformation och stark förändring har civilsamhället alltid spelat en stor och ofta avgörande roll. De platta organisationerna är bryggan från ämbetsmannaskapets och folkrörelsernas Sverige – in i nätverkssamhället.

Syntesen är alltså att det vi behöver göra nu – med hjälp av scenarioplanering – är att gifta ihop traditionerna med nätverkssamhället. En önskvärd bieffekt av det är att vi kortsluter stuprören, vi binder ihop alla samhällssektorer, vi kopplar ihop stat, kommun, landsting, företag, föreningar, stiftelser, hushåll, trossamfund och intresseorganisationer i olika redundanta nätverk vilket leder till ett robustare samhälle och en högre tröskel mot angrepp.

I denna artikels titel använder jag metaforen ”spindelväv”. Det forskas idag på så kallade ”artificiella neuronnät” som är uppbyggda på liknande sätt som den mänskliga hjärnan. Detta bör vara förebilden för nätverkssamhället. Det är i ett sådant nätverk energimässigt lika långt mellan alla noder. Det är inte särskilt energikrävande för en medborgare att framgångsrikt kommunicera med en riksdagsledamot, en soldat kan meddela sin syn på en fråga direkt till överbefälhavaren och VD för Vattenfall kan prata med GD för Energimyndigheten men också med GD för MSB eller hamnchefen i Slite om det skulle behövas och – på ett informellt och direkt sätt som på 1960-talet hade varit stört omöjligt. Hierarkier och stuprör är energislukande och tröskelsänkande.

Målet bör vara att bygga en samhällsrobusthet bestående av redundans (jämför med hur och varför internet byggdes upp) och resiliens som tillsammans utgör en kostnadseffektiv tröskel mot angrepp.

Varför ägnar vi oss inte åt detta oftare? Kanske för att vi saknar fantasi. Med hjälp av ett scenario eller för den delen ett drama på bio eller TV kan vi komma på andra tankar. Lite mod och formuleringsförmåga hjälper också till förstås.

Sverige skulle på detta sätt kunna bygga ett nätverkssamhälle som inte är slarvigt opportunistiskt utan robust och ”antifragilt”.

Freddy Jönsson Hanberg är rådgivare, reservofficer och grundare av Totalförsvarsstiftelsen

Lästips:

Nassim Nicholas Taleb, “Antifragile: Things That Gain from Disorder”
UI-podden, “Hur kan vi prata om Ryssland?” Martin Kragh samtalar med Anna-Lena Laurén, Kristian Gerner och Stig Fredriksson
Kerry Brown, Contemporary China
Michail Zygar, Männen i Kreml
Claes Ericson, Oligarkerna
”Civilt försvar i gråzon” Daniel K. Jonsson, Jenny Ingemarsdotter, Bengt Johansson,Niklas H. Rossbach, Christoffer Wedebrand, Camilla Eriksson
”Att använda scenarier i planering för civilt försvar”, Daniel K. Jonsson

Noter

[1] Transparency International Corruption Perception Index, Januari 2019, https://www.transparency.org/cpi2018
[2] Forbes Best Countries for Business, 19 december 2018, https://www.forbes.com/best-countries-for-business/list/
[3] RepTrak, Repuation Institute, 21 juni 2018, https://www.reputationinstitute.com/about-ri/press-release/sweden-earns-top-spot-most-reputable-country-world

Under tiden 1945-1991 var Polen knappast ett land, dit besökare strömmade. Nu är det annorlunda. De stora polska städerna erbjuder besökare historiska miljöer, kultur, exklusiv mat, natur, jakt – och besök i koncentrationsläger.

Det hade funnits koncentrationsläger i Tyskland i 6 år innan de inrättades i Polen. Det tyska folket var det första, som drabbades av nazistisk terror. Ett av offren i lägret Stutthof i Polen var Anna von Stackelberg, svärmor till Claus von Stauffenberg, som genomförde attentatet mot Hitler 20 juli 1944. Nazisterna hävdade den kollektiva skulden, alltså dödades hon. Föreställningen om den kollektiva skulden är ett gift. I Stutthof fanns fler 20-julianhöriga. De flesta dog av infektioner. Ryssarna befriade inte fångarna utan SS evakuerade de överlevande på fartyg, där många dog.

Också 20 juli är en viktig berättelse. Den stat, som dessa män ville bygga, är en bakgrund till att Tyskland på nytt kunde bli ett mänskligt samhälle. De själva gick under, men det som de ville blev verklighet i Förbundsrepubliken. De flesta av dem var officerare och genom trohetsed bundna till Hitler. Men de var övertygade om att det finns ett yttersta ansvar, som står över varje annan förpliktelse.

SS gjorde stora ansatser för att utplåna spåren av förbrytelserna i koncentrationslägren. bl a revs Treblinka. Men sanningen kommer alltid fram till sist. Det finns dock en sida av sanningen om koncentrationslägren, som sällan kommer fram. Det är att koncentrationslägret är en brittisk uppfinning. Under boerkriget i Sydafrika lyckades britterna inte krossa motståndet från den holländsk-ättade befolkning – boerna – som funnits i landet sedan 1600-talet. Deras militära styrkor hade ett starkt stöd av civilbefolkningen. Då beslöt den brittiske befälhavaren, general Kitchener, att samla ihop och spärra in civilbefolkningen, även barn och gamla. Så skapades Concentration camps.  Något sådant har aldrig tidigare förekommit i världshistorien. Åtgärden genomfördes med katastrofalt resultat. En stor del av boerfolket dog i lägren av sjukdomar och umbäranden. Men Storbritannien hade en fri press och en stark humanitär opinion, och lägren upplöstes. Uppfinningen var emellertid gjord och användes av turkarna under första världskriget mot den kristna befolkningen. Man beräknar att det kostade 1,5 miljoner livet. Nazisterna följde efter i spåret. Detta är bakgrunden till vad vi kan se i Stutthof och Auschwitz. De brittiska och turkiska koncentrationslägren var katastrofala. Men i Polen sjönk den mänskliga grymheten och dårskapen än djupare. Syftet med läger som Treblinka var inte bara att isolera och passivisera befolkningar, syftet var att döda dem. Man kunde inte överleva i Treblinka. Det var ett förintelseläger.

Det var många andra än judar och 20-julianhöriga, som fanns i lägren. En stor andel var polacker. Den mest kände bland dem var prästen Maximilian Kolbe, som gick i döden för en kamrat. Ett annat av de polska offren var Karol Szwedowski, den civile byggmästare, som befann sig på Westerplatte vid det tyska angrepp, som inledde Andra världskriget. Han dog i Stutthof.

Sebastian Stakset har i boken Det finns hopp berättat om de norska officerare, som var krigsfångar i tyska läger i Polen. Bland dem var hans farfar och den tappre norske fältprästen Asle Enger, som frivilligt följde med fångtransporten till Polen. Sebastian har ännu det Nya Testamente, som hans farfar fick av prästen. När SS under trycket av den ryska offensiven började evakuera fånglägret, drevs norrmännen ut på nattliga fotmarscher under mycket stark kyla. Under en sådan marsch gav Sebastians farfar sin vapenrock till en frysande kamrat. Det skall också berättas.

Koncentrationslägren i Polen var en förnedring. Polen har mer att säga. En sådan berättelse är Westerplatte i Gdansk. Här höll 1939 en liten polsk garnison ut i 7 dagar mot en tysk övermakt. Det tyska slagskeppet Schleswig-Holstein understödde angreppen med tungt artilleri. Soldaterna på Westerplatte visste att det inte skulle komma något understöd.  Men dag efter dag kunde polsk radio rapportera: ”Westerplatte kämpar ännu.” Modet och uthålligheten på Westerplatte är en del av Polens frihetshistoria, en stark inspiration till polsk frigörelse.

Dramatiken i relationen mellan chef och ställföreträdare tillhör historien om Westerplatte. Denna dynamik belystes bl a i filmen Tajemnica Westerplatte (2013), som gav en något annan bild än den första filmen, Westerplatte (1967). Kommendanten, major Henryk Sucharski var krigshjälte från Första världskriget samt kriget 1920 där en stor sovjetisk invasion avvärjdes. Genom det, som har kallats undret vid Weichsel. Sucharski hade klara order: ”Håll ut 12 timmar!” Ställföreträdaren, kapten Franciszek Dabrowski var yngre och ville mer. I en av filmerna säger han till sin chef: ”Betyder er medalj ingenting?” Genom Dabrowski blev Westerplatte till något mer än platsen för ett symboliskt motstånd. Det blev en nationell symbol för okuvlig frihetsvilja.

Efter kriget blev Westerplatte till ett ideologisk slagfält. Kommunistregimen, som tillsattes av ryssarna efter kriget, insåg till att börja med inte att Westerplatte var en nationell symbol. Den beskrevs som en relikt från klassamhället. Så småningom förstod man att platsen hade en egen samlande kraft. Det gällde nu bara för dem att erövra den mentalt, att göra den till sin. Man fann ett sätt att ideologiskt erövra Westerplatte genom att rikta ljuset mot det faktum att major Henryk Sucharski hade en socialt sett enkel bakgrund. Alltså gjorde man honom till arbetarklassens hjälte. Ställföreträdaren, kapten Franciszek Dabrowski var däremot adelsman, och därför gällde det att föra ut hans insats i bakgrunden, trots att det var han som hade varit den mest uthållige och energiskt hade motsatt sig kapitulation. Till och med på begravningsplatsen fördes den ideologiska kampen. Efter sex år som krigsfånge hade Dabrowski återvänt till Polen 1945. Som adelsman hamnade han i samhällets periferi och levde i stor fattigdom, men tillsammans med några av de överlevande från striden på Westerplatte ordnade han en kyrkogård kring de stupades gravar och reste där ett kors. 1962 avlägsnade myndigheterna det kristna korset och ersatte det med en sovjetisk stridsvagn. 1981 återställdes korset och 2006 flyttades stridsvagnen till ett museum. Tydligare kan symboliken knappast vara. På detta sätt kan också Polens efterkrigshistoria avläsas på Westerplatte.

I Gdansk finns det f d Leninvarvet, där fackföreningen Solidaritet 1980 började de aktioner som ledde till Polens och hela Öst-Europas frihet. Ett av världshistoriens största och mest despotiska imperier föll samman. Westerplattes tapperhet finns med i varvsarbetarnas mod. Det brukar sägas att frihetsbacillen från Leninvarvet spred sig över hela Sovjet-imperiet.

Man kunde också berätta om de tusentals unga polska män, som efter Polens ockupation på hemliga vägar tog sig till England och där gick in i kampen mot nazismen. Många av piloterna i Battle of Britain var polacker. De gav aldrig upp. Om inte de och de allierade hade gått in i kampen, skulle Stutthof och Auschwitz varit igång än idag. Den kampen innehåller också stora tragedier. En sådan är Arnhem, där ett polskt luftlandsättningsförband sattes in av britterna. Förlusterna var katastrofala. Också i hemlandet fortsatte kampen. Man beräknar att den polska motståndsrörelsen – Hemarmén – hade omkring 400.000 organiserade medarbetare, inte bara sabotörer utan också domstolar och t o m universitet. Tyskarna lyckades aldrig helt behärska Polen.

Det var inte bara Tyskland, som ockuperade Polen. Det var också Sovjetunionen. När andra världskriget bröt ut, var Sovjet allierat med Tyskland. Angreppet på Polen skedde alltså från två håll, både västerifrån och österifrån. Inför övermakten krossades det polska försvaret efter uthålligt motstånd. I östra Polen tillfångatogs bl a ett stort antal polska officerare. Enligt polska värnpliktslagen var alla universitetsutbildade män uttagna till officersutbildning. De tillfångatagna utgjorde alltså en betydande del av Polens intellektuella kapacitet. Fångarna fördes till särskilda läger i nuvarande Vitryssland. I Katyn genomförde den ryska säkerhetstjänsten ett massmord på 4000 av dem; liknande massmord utfördes också på andra platser. Antalet offer – även civila – beräknas till över 20.000. Massgravarna i Katyn upptäcktes 1943, då tyskarna behärskade denna del av Vitryssland. 2007 skildrades massakern av regissören Andrzej Wajda i filmen Katyn.

Den polska dramatiken tar inte slut med upptäckten av morden i Katyn. 70 år efter morden skulle Polens president Lech Kaczinski tillsamman med en rad framstående företrädare för polskt försvar och samhällsliv hedra offren genom ett besök vid massgravarna. Vid inflygningen till Smolensk störtade flygplanet och alla ombord omkom. Detta skedde 10 april 2010. En månad senare erkände Rysslands president Dmitrij Medvedev i en intervju i Izvestija för första gången att Sovjet bar skulden, och Sovjet fanns ju inte längre. Här väcks frågan om den kollektiva skulden. Alla de, som beslöt och utförde morden var döda 2010. De flesta av dem var ryssar. Men de ryssar, som levde 2010 hade varken tagit del i beslut eller utförande. Varför skulle då Rysslands president uttala sig om saken? Vi har ju redan sett hur föreställningen om den kollektiva skulden drabbade de 20 juli-anhöriga. Den österrikiske psykologen Viktor E. Frankl har beskrivit hur denna föreställning öppnar dörren för nya orättvisor och nya grymheter. Ändå kan varken dagens tyskar eller ryssar vara likgiltiga inför sådant som Treblinka eller Katyn. Richard von Weizsäcker, Tysklands president 1984-1994 har visat på ett sätt att bearbeta denna fråga: ”Vi bär inte på en kollektiv skuld, men vi har en gemensam sorg.” Under hela sovjettiden hade förnekandet av Katyn varit massivt.

De 70 åren av skuldförnekelse kan ses som en aspekt av den allmänmänskliga benägenheten att förneka skuld. Men saken har också en annan sida. Sovjet var en stat präglad av marxismens antagonistiska verklighetsuppfattning. Enligt denna är mänsklighetens historia antagonistisk. Allt är indraget i den oförsonliga antagonismen mellan klasserna. Därför finns det ingen egentlig sanning utanför klassernas antagonism. Det finns endast en borgerlig ”sanning” och en proletär ”sanning”, d v s sanningar som främjar resp. klass intressen. Den borgerliga ”sanningen” är en osanning i den meningen att den försenar proletariatets oundvikliga seger och utplånandet av borgarna. Enligt sovjetisk syn var det en proletär ”sanning” att Wehrmacht utfört Katyn-morden, medan det var en borgerlig ”sanning”  – d v s en osanning – att NKVD var skyldigt. Samma mönster kan läggas på nedskjutningen av en svensk DC-3 över internationellt vatten mellan Gotland och Lettland. Det var en proletär ”sanning” att planet befann sig i sovjetiskt luftrum, medan det var en borgerlig ”sanning” att den befann sig utanför detta. När de verkliga förhållandena erkändes efter Sovjetunionens fall – när det gäller Katyn först 2010 – är det bl a ett tecken på att den marxistiska verklighetsuppfattningen klingat av.

Under den sovjetiska ockupationen av östra Polen deporterades omkr. 1,5 miljoner till Sibirien. Vad hände med dem? 1948 utgav Natur och kultur på svenska den polske advokaten Jerzy Glicksmans bok Låt Västerlandet veta. Han hade deporterats 1939, och fram till 1941 var han slavarbetare i GULAG. 1941 frigavs han och ett stort antal polska fångar och drev omkring som landstrykare i Sibirien under stora umbäranden. Många gick under. Trycket från de tyska framgångarna i Operation Barbarossa bidrog till att Sovjet satte upp en polsk armé bland de deporterade under ledning av general Wladyslaw Anders. De var ingalunda alla kommunister, men de sovjet-polska armén blev ett sätt att överleva, också för Glicksman. De fortsatta tyska framgångarna gjorde att Sovjet evakuerade Glicksmans förband till Iran, och därifrån tillfördes den Englands polska styrkor i Mellanöstern och Afrika. Under de två åren i sovjetiska läger hade Glicksman fått en omfattande kunskap om GULAG, och nu fanns den alltså tillgänglig för svenska läsare år 1948. Glicksman var ingalunda det enda samtida vittnet. Litteraturen om den kommunistiska terrorn utgör vid denna tid en hel genre. Ändå vägrade svenska kommunister att inse sanningen. De ville inte veta. Deras trohet – eller underkastelse – i förhållandet till Moskva blev på inget sätt påverkad. Ännu 1953 hyllades Stalin av kommunistledaren C.H.Hermansson som ”alla tiders störste vetenskapsman”. Sovjetlojaliteten utgör en förblivande moralisk belastning för rörelsen. Den kan också framstå som en psykologisk gåta. Denna gåta låter oss ana ideologins och utopins förmåga att deformera en viktig mänsklig egenskap, nämligen samvetet. Finns det mer, som ligger bakom och under denna verklighetsresistens? 1968 års nyvaknade marxism har liknade drag. Då fanns än mer bevis på marxismens förödande följder. Ändå kunde stora skaror och viktiga personligheter solidarisera sig med ett kommunistiskt maktövertagande i Sydvietnam.. Sedan blev det tyst om den saken, lika tyst som det blev om det sovjetiska angreppet på Polen 1939.

Massmorden i Katyn gjorde fullständigt klart för den polska Hemarméns ledning vad som väntade vid en ny sovjetisk ockupation. Detta är bakgrunden till upproret i Warszawa 1 augusti 1944. Attentatet mot Hitler 20 juli samma år hade också varit ett tecken på Hitler-väldets bräcklighet. Den sovjetiska armén var på frammarsch, artilleri-elden hördes redan i staden. Upproret var till en början framgångsrikt. I den befriade staden sattes ett fungerande civilsamhälle på fot med rättsväsen och postgång. Men den sovjetiska armén gjorde halt och utlämnade staden åt de tyska SS-styrkorna, som långsamt och med stor brutalitet tryckte ner motståndet. Den sista motståndsfickan kapitulerade 3 oktober. Av Hemarméns 40.000 man vid upprorets början återstod då 15.000. SS-förbandens brutalitet mot civila var bortom all beskrivning. Omkring 250.000 dödades inom staden, fler än offren i Hiroshima. Resten deporterades. Före kriget var Warszawa en storstad med 1.500.000 invånare. Efter kriget återstod 125.000. Staden förstördes grundligt, i synnerhet alla historiska byggnader. Tar sig besökaren från Gdansk till Warszawa bör besöket på museet över upproret 1944 vara prioriterat. Ett ord från en av motståndsmännen är värt att ta med sig därifrån: ”Vi skall dö en sådan död att generationer kan leva av den.” Och samtidigt har man med sig frågan: ”Var beslutet att starta upproret riktigt?” Sådana massakrer på civila som SS gjorde sig skyldigt till i Warszawa 1944 hade Europa aldrig någonsin förut upplevt. De var inte ens en tänkbar möjlighet. Till saken hör att en stor del av den tyska styrkan bestod av ryska f d krigsfångar, som gått i tysk tjänst. Frågan om riktigheten i upproret kan inte besvaras av besökare, som levt hela sitt liv i den djupaste och längsta fred Europa någonsin haft. Ändå finns frågan kvar. Den väcker också en motfråga: ”Skulle Polen funnits idag utan den polska heroismen, utan undret vid Weichsel 1920, utan Westerplatte 1939, utan Warszawa 1944?”

SS lade Polens huvudstad i grus och aska. Det var ruinfält, som mötte Röda armén. Med sig hade den ledningsgrupperna från det polska kommunistpartiet, som nu installerades som statsledning. I flera andra ockuperade stater hade tyskarna lyckats få fram samarbetsfolk, som kunde utgöra marionettregimer. Men inte i Polen. Polen var landet utan Quisling. Ryssarna hade med sig sina egna quislingar, polska kommunister, som flytt till Sovjet. De polska kommunisterna upprättade en totalitär stat som bestod 1945-1989. En totalitär stat är total, Den omfattar hela tillvaron. Det finns inga statsfria zoner. Den hemliga polisen står alltid beredd att ingripa, inte bara mot verkliga motståndare utan också mot människor som skulle kunna bli statens motståndare. Radio, TV, press, skola, domstolar, arbetsplatser, universitet – allt är inordnat under den totala staten, styrs av den och präglat av den. De allra flesta försöker hålla sig i en privat sfär till priset av ständiga kompromisser och svek. Ett fåtal – regimens hantlangare – utnyttjat brutalt sitt övertag. En liten grupp vågar ta upp kampen mot förtrycket. Ofta blir priset för kampen kroppsliga och mentala trauma. Men inte heller de många, som kompromissar, går fria från inre skador. Varje svek ger bestående ärr. Tiden läker ingalunda alla sår. De kan också fördjupas. De, som blev maktens hantlangare, blir efter maktens fall ofta en utstött och föraktad grupp, som in i sin marginaliserade tillvaro drar med sig familj och släkt. De finns alla kvar: förhörsledarna som hotade och misshandlade, polisteknikerna, som installerade avlyssningsanläggningar, angivarna och svikarna. En del är nu gamla, men deras barn och barnbarn finns kvar. Polen har levt med en totalitär kommunistisk stat i 44 år med alla de följder detta har med sig. Aleksander Solsjenitsyn har´kallat den kommunistiska revolutionen en orkan som föröder hela samhällen och folk. Det tar generationer att återhämta sig. Efter sex år av nazistisk ockupation, efter 44 år av kommunistisk diktatur, var finns de omutliga ämbetsmännen, de sanningsenliga journalisterna, de rättsmedvetna juristerna, de samvetsstyrda och förhandlingsdugliga politikerna? Under 50 år har alla dessa egenskaper konsekvent motarbetats av de makthavande. För en utomstående kan de tvära kasten i polsk politik te sig svårbegripliga. Något kan klarna om man blir medveten om vad det innebär att leva i en nation, som har Europas sämsta geopolitiska läge. Lägg därtill vad den polska nationen har gått igenom under sex år av nazistisk ockupation och 44 år av kommunistisk, totalitär stat. Polen är en nation som måste återskapas eller – rättare sagt – återfödas. Det finns en grund för detta i alla dem, som inte lät sig likriktas och betalade priset priset för det. Och Polen har en potential. Det är en kristen nation, och överallt där den kristna tron är djup och äkta, spirar egenskaper som omutlighet, sanningskärlek, rättsmedvetande och samvete.

Det finns också en annan aspekt. Under 36 år var Polen inordnat i Warszawapakten, den allians, som Sovjet skapat med sina lydstater. De var alla kommunistiska totalitära samhällen. De förtryckte alla sina egna befolkningar. År 1968 flydde den tjeckiske generalen Jan Sejna till Väst. Med sig hade han hela Warszawapaktens krigsplanering. Den gav en inblick i hur totalitära system ser på sin omvärld. Jaan Kross har belyst detta i sin roman Professor Martens avresa. Han låter där den ryske folkrättsjuristen Friedrich Fromhold von Martens formulera följande lag: ”Nivån på staters behandling av sina egna medborgare anger nivån på staters relationer till andra stater,” Det finns alltså inga ”inre angelägenheter”. Den stat som förtrycker sitt eget folk, kommer att vilja förtrycka andra stater. Jan Sejnas dokument visade att Martens lag är riktig. I Warszawapaktens planering fanns inget utrymme för ett neutralt Sverige. Erövringen skulle i första vågen genomföras av sovjetiska trupper, i andra vågen av östtyska och slutligen skulle ockupationen säkras av polska förband. Överallt i Polen finns alltså officerare och f d värnpliktiga, som har utbildats för detta uppdrag. De har haft listor på vilka som skulle gripas och dödas, vilka nyckelbyggnader som skulle besättas och bevakas, vilka organisationer som skulle upplösas. De har rört sig i Sverige längre och kortare tid för att rekognosera inför detta uppdrag. Att ha levt 44 år i ett totalitärt samhälle är också att ha levt lika länge i en aggressiv stat.

En ockupation är ingen barnlek. Det visste de polacker, som utbildades för ockupationen av Sverige. Den stat, som ockuperar en annan stat gör detta för att utnyttja det ockuperade territoriet för sina egna syften, som kan vara både strategiska och ekonomiska. Vad gäller Sverige var det ett vitalt intresse för Sovjet att säkra tillgången till den norska kusten och Öresund. En kommunistisk stats ockupation av en annan stat innebar också alltid att den ockuperades staten skulle bli kommunistisk. Erfarenheterna från Norges ockupation visar att en ideologisk ockupation först av allt drabbar lärarkåren, som skall tvingas att omskola den unga generationen. Givetvis ställs polisen i ockupanternas tjänst, liksom fångvården. Alla former av media likriktas. Helst ser en ockupant att allt detta genomförs av en lydig marionettregim, med eller utan ideologisk färgning men alltid med diskret eller brutalt stöd av ockupanten. Kyrkorna likriktas och begränsas till att hålla gudstjänster på tilldelade tider och i menlösa former. I Norge var det civila motståndet kompakt. I Danmark var däremot flertalet passiva och motståndet begränsades till små, lätt identifierade grupper. Angivare ledde SS till många av dem. Vilket alternativ, som man skulle sett i Sverige, låter sig knappast avgöras, men det är tydligt att ett motstånd alltid kommer att växa fram. Frihet är ett grundläggande mänskligt livsbehov, som obetvingligt kämpar sig fram. Det är som Grundtvig säger: ”Frie må vi være for at leve.” Frihetens motstånd kommer alltid att bemötas med ockupantens terror. Överfyllda fängelser, fångläger, deportationer, tortyr och avrättningar tillhör verkligheten i ett ockuperat land. Detta visste varje polack av bister erfarenhet. Att vara ockuperad innebär också att man kan bli använd för att ockupera andra.

Filmregissören Andrzej Wajda har i flera filmer skildrat sovjetockupationens dystra tid, bl a i Aska och diamanter (1959). I Marmormannen (1977) skildrar han den förbjudna sanningens återkomst. En kvinnlig filmregissör finner i en lagerlokal undanställda statyer av en och samme man. Vem är han? Hon söker och till slut finner hon honom. Han är en f d rekordarbetare. Kommunisterna hyllade gärna ”arbetets hjältar”, mönsterarbetare som gjort extrema insatser, ofta i industriarbete. Den mest beryktade var gruvarbetaren Aleksej Stachanov. Mannen som stått modell för de undanställda statyerna visade sig vara en murare, som efter sin upphöjelse till mönsterarbetare kommit i konflikt med hemliga polisen, sedan de gripit en av hans vänner. En av de starkaste scenerna är från en vallokal. Alla är tvungna att rösta, i synnerhet en mönsterarbetare, Muraren bär sin lille son på armen. När han kommer fram till valurnan låter han sonen lägga ner valkuvertet. Så har han ändå vågat att inte rösta. Den kvinnliga regissören i filmen vågar söka efter mannen bakom de undanställda statyerna. Och Andrzej Wajda vågade göra filmen om den gömda sanningen. Det är som Solsjenitsyn säger: ”Ett sanningsord uppväger hela världen.”

Det Warszawa vi ser idag är återuppbyggt efter 1945. Det kunde blivit som i Öst-Berlin – ett stalinistiskt månlandskap – eller som nedre Norrmalm, en kopia av Pittsburg eller Atlanta, Men i Warszawa återskapades hela den Gamla Staden. Varje liten rest av mur togs tillvaro. Varje fragment sattes på plats och kompletterades. Varje fotografi, varje ritning varje minnesbild blev en dyrbar tillgång. Warszawas återuppbyggnad är en enda stor hyllning till minnet som en bärare av identitet och integritet. Polen blev världsledande inom konservatorsvetenskapen. Detta återskapande av Gamla staden mitt under efterkrigstidens nöd och förtryck är ett budskap från Polen till hela världen. Det gäller mer än stenar och murar. Det gäller än mer de mentala, kulturella och andliga lämningar som finns kvar efter tidens härjningar. Allt som finns kvar av skönhet, sanning, ja, också av vardag och möda, är dyrbara tillgångar och bärare av identitet och integritet. Polens återuppståndelse är ett mäktigt bevis på minnets kraft.

Polen är en stor nation. Det är också en kristen nation. Det är viktigt att man inser hur mycket den kristna tron betydde för dem som ledde allt detta. Polen har mycket att säga om mod och tapperhet, identitet, integritet – och tro. När vi är där skall vi lyssna till det.

Författaren är präst i Svenska Kyrkan.

The most popular tourist attraction in Helsinki is Suomenlinna, the Swedish built fortress of Sveaborg [Sveaborg]. The fortress was built over eight islands and had walls 10 m thick. It was built to protect the harbour of Helsinki from a Russian attack from the sea. Helskinki became the main base for the Swedish Navy that countered the growing Russian naval threat in the area.

In the Finnish War, Sweden lost Helsinki when the Russians came from an unexpected direction; over the ice. They laid siege to Sveaborg, which then surrendered a month later. This was a major disaster for the Swedes.

What happened to Sveaborg is in some ways similar to what happened to Singapore during the Second World War [Singapore]. Like Sveaborg, Singapore was a major navy base and like Sweden, Britain had invested in the defence of Singapore, building up fortifications along the coasts to defend against a sea bourne invasion. And like Sveaborg, Singapore fell to enemy forces when they came from an unexpected direction. In the case of Singapore, the Japanese advanced through Malaya and then on to the less well defended northern part of Singapore. The end result was the worst disaster in British military history.

We have recently a more modern example of this type of phenomenon; the drone / missile attack on a Saudi oil refinery [reuters]. Here, a large sum of money was spent on defences for the refinery that were then defeated by low cost drones that came from an unexpected direction. In this case the unexpected direction was a low level attack.

These three examples show a ridgid defence system that failed when the attack came from an unexpected direction. A clear plan was developed and the military units involved had a clear mission. Other factors were also involved in the fall of both Sveaborg and Singapore but it is this “unexpected” element and “clear mission” aspect that often repeats in military history.

Fractals in History

History, they say, repeats but it repeats like a fractal. You can find repetitions like the above with Singapore, Sveaborg, and Suadi Arabia but there are also some differences. One of my favourite examples of this idea of repeating history with a military unit having a clear mission and then ends up doing something other than its mission is the British Royal Navy’s Anti-Submarine Warfare (ASW) Fleet of the 1970s [asw].

Defence assessments in the 1960s had made it clear that the main threat to the UK was the Soviet Union. And from the Navy’s point of view, the main Soviet threat was submarines in the North Atlantic and North Sea. Therefore, the British government concentrated on constructing an ASW fleet. Plans for a new aircraft carrier (the CVA-01) were cancelled and so were plans for an air defence destroyer (the Type 84, although one was built). The Navy, however, didn’t agree with this and did manage to retain some air defence capabilities on the new ASW destroyer, the Type 42, and a form of aircraft carrier in the “through-deck cruiser” concept. This was fortunate as the Royal Navy’s ASW fleet ended up fighting in a war that was unexpected and the, more or less, opposite to what had been expected as it ended up in the South Atlantic fighting against aircraft.

As another example we can look at the British V-Bombers; Valiant, Victor, and the Vulcan [Vbombers]. These had a clear mission; they were designed to drop nuclear bombs on the Soviet Union. They never got to do that. The unexpected element was the Suez crisis and the Falklands War. The Valiant ended up dropping conventional bombs during the Suez crisis and the Vulcan during the Falklands War. The Victor served as a tanker.

In one way it could be argued that by giving a military unit a clear mission you invite the unexpected. The V-Bombers above, the Swedish invasion defence and other military missions of the Cold War never did as was intended because by doing so they made the objective of their mission unlikely to occur. That is, they acted as a deterrent and therefore, if they ever got used they ended up doing something other than their mission.

In some ways that was what happened to the French during the inter-War years [seeds] . French defence policy from the end of the First World War to the beginning of the Second World War was based on the romantic notion of, in the event of an invasion, French men rising up to defeat the invader and every citizen had a duty to defend the country. This led to a conscript army that had a clear mission. The defence strategy became a ridged implementation where the French would fight a modularised battle that was well planned out down to platoon level.  In also included the construction of two main defence lines along the north eastern and northern borders of France. Unfortunately reality is a cruel mistress and this meant that the Germans had to come up with a different attack plan that left the French fighting the wrong kind of battle and unable to adapt. This lack of flexibility on the part of the French ended in disaster in 1940.

Here we go again …

It appears to me that Sweden has an opportunity to learn from other armies in the past. We can take, for example, the Home Guard which has a clear mission to defend object in the event of an invasion [HVHB18]. However, history tells us that there is a good probability that it will end up doing something else, either instead of or in addition to. It could then be argued that it then lacks the possibility to be flexible and adapt. It has no combat vehicles, no training, nor the right kind of units (and this is something that the Swedish Armed Forces does acknowledge).

It could be argued that there are plenty of examples of units doing exactly what they were intended to do. Commandos, for example, are assault troops. The British Royal Marine Commandos are amphibious assault troops and they did what is says on the label during the Falklands war in 1982 [Falklands].

However, if a unit does what the label says then all is well but there are too many examples from history to say that the possibility of the unexpected cannot be ignored and that all units need to be ready to do missions outside of its main mission. The Royal Marine Commandos may well have conducted an amphibious assault in 1982 but they have done little amphibious assaults in Afghanistan [Afghanistan]. Even in 1982 there were paratroopers taking part in the amphibious assault [paras].

Conclusion

There is nothing wrong, in itself, in giving a unit a clear mission but it has to be done with the realisation that that unit may never do that mission. It will need flexibility to adapt and to conduct other missions as well.

The author is a PhD, BEng(hons) EurIng

References

[Sveaborg] “The Swedish era”. https://www.suomenlinna.fi/en/fortress/swedishera/ visited 2019-09-25

[Singapore] “The Fall of Singapore”. https://www.historic-uk.com/HistoryofBritain/The-Fall-of-Singapore/ visited 2019-09-25

[Falklands] “Falklands War: British troops land at San Carlos”. https://www.bbc.com/news/av/uk-17474295/falklands-war-british-troops-land-at-san-carlos visited 2019-09-25

[paras] “Parachute Regiment- Falklands Conflict”. https://www.eliteukforces.info/parachute-regiment/parachute-regiment-history/falklands.php isited 2019-09-25

[Vbombers] “Meet Britain’s Very Own B-52: The V Bombers”. https://nationalinterest.org/blog/buzz/meet-britains-very-own-b-52-v-bombers-38197 visited 2019-09-25

[HVHB18] “Handbok Hemvärnet”. https://www.hemvarnet.se/UserFiles/Nyheter/Centrala/RiksHv/HvH2018.pdf visited 2019-09-25

[reuters] “Costly Saudi defences prove no match for drones, cruise missiles”. https://uk.reuters.com/article/uk-saudi-aramco-security-idUKKBN1W22FL. Visited 2019-09-25

[Afghanistan] “Royal Marines speak of ’horrible’ reality of life on patrol in Afghanistan”. https://www.theguardian.com/world/2010/nov/17/royal-marines-horrible-reality-afghanistan visited 2019-09-25

[asw] “Cold War and the Royal Navy” https://www.globalsecurity.org/military/world/europe/uk-rn-cold-war-intro.htm visited 2019-09-25

[seeds] “The Seeds of Disaster: The Development of French Army Doctrine, 1919-1939”. Robert A. Doughty. ISBN-13 978-0208020963 https://www.adlibris.com/se/bok/the-seeds-of-disaster-9780811714600 visited 2019-09-25

Förra veckan demonstrerade människor runt om på vårt klot, Greta Thunberg från Sverige är frontfigur och går i spetsen för att vi skall dra ner på koldioxidutsläppen. För lite görs och snart blir det stora konsekvenser för klimatet, med höjda havsnivåer, ökenspridning och därmed stora mängder med flyktingar. Många pratar om problemen, men inget blir gjort! Vi måste ersätta gammal smutsig teknik, med ny fossilfri teknik.

Sverige har beslutat sig för att vara helt oberoende av fossila bränslen om 25 år, vilket betyder att vi nu måste ställa om oss i hög fart. För att det skall vara trovärdigt och inte bara politiskt utspel, måste vi genast starta flera större projekt, satsa mer på forskning och bygga demonstrations- och testanläggningar.

Många system i försvaret har en livslängd som är längre än 25 år. Det betyder att de system vi upphandlar idag är påverkade av detta beslut. Vi skall se till så att de enkelt kan byggas om i framtiden eller se till så att de redan idag blir bra för miljön.

I flera länder har man nu börjat forska och utveckla 4:e generationens kärnkraft, kärnkraft som kan drivas av atomsopor. Sopor som vi har mycket av idag och som vi planerar att gräva ner i 100.000 år. De går att bygga 4:e generationens kraftverk mycket säkrare än dagens reaktorer, om något blir fel blir reaktorn kall och blyet kapslar in bränslet så att det inte strålar.

De kärnkraftverk vi har i Sverige idag är av 2:a generationen och kyls av vatten och lämnar 97% av bränslet oanvänt, 4:e generationens reaktorer kan använda nästan 100% av detta bränsle efter upparbetning, vilket innebär att dagens smutsiga brytning av uran inte skulle behövas längre. Det innebär också att den energi vi behöver i Sverige idag skulle vara säkrad för minst 3.000 år framåt om vi använder oss av det som vi redan har grävt upp.

Vi har många system som kräver energi, som t ex ubåtar, transportfartyg, isbrytare och ledningscentraler. Alla dessa kan drivas med 4:e generationens kärnkraftverk, som kan göras så små att de passar bra även i mindre skepp eller ledningscentraler.

I och med att reaktorerna kan byggas så små och säkra, kan man bygga in dem i flygplan med elmotorer. Vi skulle då få flygplan som är tystare och helt utan avgaser. En reaktor laddas med ett intervall mellan 10-30 år, tänk att ”tanka” vart 20:e år och sedan kunna flyga runt jorden utan avgaser och flygskam! Teknologiskt ligger detta ca 50 år in i framtiden, och ju mer forskning vi lägger på detta, ju fortare kan det ske. Vi måste utveckla tekniken, bygga forskningsreaktorer och se till så att de är säkra, även om ett flygplan blir kapat eller kraschlandar. Det vore också bra om vi kan forska fram snabbare och enklare metoder för upparbetningen av atomsopor, så att kostnaderna går ner. Jag lyssnade på Moderaternas ledare, Ulf Kristersson, i Almedalen nu i sommar, och han vill att vi nu satsar på 4:e generationens kärnkraft. Även KD står bakom detta.

Jag sitter i styrelsen för Blykalla AB som är en avknoppning från KTH och är världsledande på forskning och utveckling av små blykylda reaktorer. Bolaget röner stort intresse både från militära och civila kunder som önskar små kraftverk. Idag är det nästan omöjligt att få pengar till utveckling av kärnkraft i Sverige, då det politiska läget varit att vi inte skall jobba med sådant. Men med 4:e generationen börjar pendeln svänga, det är ju inte så dumt om vi kan använda atomsoporna som bränsle i många tusen år, i stället för att gräva ner det i slutförvaring under lång tid.

Batteriutvecklingen går framåt och elmotorernas stora vridmoment gör att vi framöver även bör överväga att använda elmotorer i våra tyngre fordon i försvaret, som i lastbilar, stridsvagnar och andra tyngre fordon. En stor fördel förutom att det är fossilfritt, är att det blir tystare och ger mindre värmestrålning. Det ger en fördel på stridsfältet när man kan smyga fram utan att lika lätt bli upptäckt.

Vi bör även överväga möjligheten att producera egen fossilfri diesel och bensin i Sverige, det ger inte bara klimatfördelar, det ger ju också en mycket större resiliens i samhället om vi slipper vara beroende av oljeimport för vår energiförsörjning. Vi har redan några anläggningar i drift, men om vi skulle satsa på detta i stor skala vore det väldigt bra för vår energitrygghet. Som råvara kan skogsavfall används eller avfall från papperstillverkning, det vill säga sådant vi ändå bara skulle kasta bort.

Om vi skall lyssna på de protester som pågår just nu för miljön, bör Sverige snarast satsa mer forskningspengar på alternativa energislag så som 4:e generationens kärnkraft, batteriutveckling och hur vi kan nyttja vårt skogsavfall bättre. Vi borde bygga några prototyper, större forskningsanläggningar eller produktionsanläggningar. Vinnova har t ex föredömligt initierat några praktiska försök till elektrifiering av våra landsvägar. Sådana storskaliga försök ger en bättre miljö och ett mer resilient samhälle på sikt. Vi kan inte lösa klimatkrisen genom att bara snacka och fatta vackra beslut, vi måste satsa på nya tekniker som ersätter de gamla och smutsiga.

Staten borde föregå med gott exempel och de upphandlingar som sker framöver av nytt materiel, bör ta hänsyn till klimat och miljö. Smutsig gammal teknik bör snarast fasas ut för att ersättas av ny miljövänlig.

Författaren är direktör och ledamot av KKrVA.

Norge är det av våra nordiska grannländer som lägger störst andel av sin nationella ekonomi (BNP) på försvar. Det kan då vara av intresse att översiktligt redovisa det norska försvaret och dess planerade utveckling.

I Norge har under hösten i vanlig ordning redovisats en budget för 2020. Den innehåller höj­ningar av försvarsanslaget som följer intentionerna i gällande långtidsplan från 2016. Om höjningarna fortsätter i samma takt så tolkar jag att försvarsanslaget i andel av BNP kommer att överskrida 1,7 % någon gång under åren 2023-25.  Således en svag höjning från de ca 1,6 % som SIPRI redovisar för åren 2016-18. Exakt när beror bland annat på BNP:s utveckling i den nu sviktande konjunkturen. Troligt är dock att Norges försvarsanslag mot 2024 kommer att utgöra en större andel av BNP än de svenska även efter de höjningar som ingår i den nyligen publicerade svenska budgeten. Vidare – om ökningen fortgår i samma takt som från 2012 så kan det norska försvarsanslaget nå nivån 2,0 % omkring 2030.

I storleksordning efter den norska andelen av BNP år 2018, var den finska andelen ca 1,4 %, den danska 1,2 % och den svenska 1,0 %, allt enligt SIPRI.

En annan jämförelse avser försvarsutgifterna – uttryckt i jämförbar valuta, lämpligen USD. År 2018 var de norska utgifterna 6 824 milj USD, d v s ca 18 % större än de svenska på 5 755 milj USD – även här enligt SIPRI.

Styrande för utvecklingen av de norska försvarsutgifterna under de närmaste åren är den senaste politiskt fastställda fyraåriga långtidsplan som beslutades i stortinget 15 nov 2016 och som avser perioden 2017-2020. Denna parlamentariskt beslutade fyraårsplan får väl närmast ses som en motsvarighet till de svenska fleråriga försvarsbesluten.

Arbete på en ny politisk långtidsplan för 2021-24 har påbörjats. Ett första steg är att FFI, den norska motsvarigheten till FOI, gjort en förstudie vilken publicerades i februari 2019.  Ekonomiskt rör man sig inom ett fält som spänner från att ligga kvar på dagens nivå till en nivå som innebär en höjning av anslaget till ca 2 % av BNP. Skrivningarna i anslutning till   starten på arbetet hösten 2018 och i anslutning till  publicerandet av förstudien anger att  ”Regeringens första prioritet bör vara att förstärka dagens planer”. Utan sådana förstärkningar kommer försvarsutgifternas andel av BNP att sjunka.

FFI har i sin förstudie analyserat ett antal handlingslinjer. Inriktningen av fortsatt arbete bör då vara att stärka den operativa tillgängligheten genom ökat antalet anställd personal samt genom ökad aktivitets- och övningsnivå. Vidare skall reaktionsförmågan och uthålligheten ökas genom ökad lagerhållning och förstärkt försörjning av kritiska komponenter. Vidare är det angeläget att maritimt såväl som landbaserat luftvärn stärks.

I det fortsatta arbetet rekommenderas fortsatta analyser av ett antal teman och problemställ­ningar som FFI har påbörjat i ett första steg. Inriktningen på det fortsatta arbetet fram till stor­tingets beslut synes då bli att genomföra de säkerhetspolitiska och operativa värderingar som behövs för att ta ställning till olika system och deras utveckling samt hur de skall kombineras. Värderingar skall genomföras i olika scenarioutvecklingar från kris till högintensiv militär konflikt. Noteras kan också att scenarierna skall vara ”måttligt sannolika men inte omöjliga”.

Aktuell materielplanering framgår av en årligen uppdaterad flerårig redovisning av angelägna materielinvesteringar som benämns Framtidige anskaffelse til forsvars­sektoren (FAF).  Den senaste av dessa är från mars 2019 och omfattar åren 2019-2026.  Här följer ett sammandrag som visar de större materielinvesteringar som nu är aktuella fram till 2024.

Först anger man tre prioriterade projekt. Det första är den pågående anskaffningen av strids­flygplan typ F-35 som skall ersätta befintliga F-16. Båda amerikanska. Denna anskaffning har drabbats av stora fördyringar och antalet har efter hand bantats mot 40 enheter eller något färre. De skall då ersätta dagens 57 F-16. Anskaffningen av F-35 får ses som ett bevis på höga ambitioner vad avser prestanda och att man är beredd på höga utgifter för att uppnå sådana prestanda.

Den andra investering som prioriteras i materielplanen är ersättning av dagens sex ubåtar av den tyska typen Ula. Denna nyanskaffning sker i samarbete med Tyskland.

Flera läsare minns säkert att samarbete med Sverige varit aktuellt avseende båda dessa anskaff­ningar.

Den tredje anskaffning som prioriteras i FAF utgörs av ett nytt maritimt övervakningsflygplan. Uppgiften för dessa är att övervaka delar av Norska Havet och Barents Hav upp till Svalbard. Efter omfattande överväganden beslutades att befintliga 6 enheterna av typen P-3C Orion skall ersättas. De är ursprungligen från 1960-talet men har fortlöpande moderniserats. Ersättare blir 5 flygplan av den amerikanska typen P-8A Poseidon som är en version av trafikflygplanet Boeing 737. Affären tecknades i mars 2017 och löper på ca 10 mdr Nkr.

Anskaffningen av dessa tre objekt måste alla ses som tecken på höga ambitioner. Likaså att man gärna knyter an till allierade i Nato.

Utöver dessa tre prioriterade projekt redovisas ett flertal projekt sorterade efter försvarsgrenar.

Inom Landsystem prioriteras den enda brigaden, som är lokaliserad till norra Norge där också en av bataljonerna är i stående beredskap. De anskaffningar och moderniseringar som redovisas i FAF-planen tyder även de på höjd ambition vad avser modernitet och prestanda.  Tidigt planläggs anskaffning av 15,5 cm artilleri. Vidare förbereds mot år 2025 nyanskaffning av stridsvagnar. De skall ersätta de befintliga 36 stridsvagnarna av typ Leopard II A 4 från mitten av 1980-talet. Typen fanns också tidigare i svenska armén med benämning Strv 121.

I övrigt investeras i modern markstridsrelaterad utrustning: simulatorer, personlig och förbandsanknuten utrustning, specialbandfordon, modernisering av befintliga fordon och olika former av stödutrustning.

Utgifterna under tiden 2019 -2024 för Sjösystem är i FAF-planen ca dubbelt så stora som de för landsystemen.  Huvuddelen av investeringarna och anskaffningarna är knutna till marina fartyg och till dessa hörande vapensystem.

Här ingår som  nämnts ersättningen av dagens ubåtar.

Därutöver finns höga ambitioner vad avser de kvarvarande fyra fregatterna av typ Fridtjof Nansen. Först modernisering av luftvärnsrobotar typ Sea Sparrow som genomförs gemensamt inom tolv Natoländer. Mot år 2025 görs vidare ett ytterligare antal moderniseringar av farty­gen för att upprätthålla deras modernitet och operativa livslängd.

I sammanhanget kan nämnas att norska regeringen under sommaren har bestämt att inte reparera den i samband med en olycka hösten 2018 allvarligt skadade femte fregatten Helge Ingstad – det skulle bli dyrare än att bygga en ny fregatt!

Efter 2025 skall Nordkapp-klassens tre fartyg ersättas. De ingår i den norska kustbevakningen och är från början av 1980-talet. Noteras kan att de har viss beväpning och har förmåga att ta ombord helikopter.

Befintliga sjömålsrobotar av typ  NSM (Naval Strike Missile) skall också moderniseras. Detta i väntan på ny vidareutvecklad sjömålsrobot som anskaffas gemensamt med Tyskland.

Slutligen finns i FAF-planen redovisat projekt luftförsvarssystem. Utgifterna för dessa överstiger väsentligt den sammanlagda summan av de som redovisas för sjö- och landsystem.

Den fortsatta anskaffningen av F-35 dominerar under 2019-2025, även om utbetalningarna minskar från 2023. Noteras kan också att redan 2022 påbörjas modifieringar och moderni­sering av F-35 till avsevärda belopp.

Observera att i Norge räknas luftvärnet till försvarsgrenen Luftförsvaret. Även här vill man höja ambi­tionerna. Från 2022 påbörjas en krävande anskaffning av nytt områdesluftvärn med lång räckvidd – jämför det nya svenska systemet Patriot. Övrigt luftvärn förstärks också enligt FAF-planen. Från 2019 moderniseras den befintliga luftvärnsbataljonen med luftvärnsmissiler typ NASAMS II med medellång räckvidd. Modifieringen innebär bl a 50% ökning av räck­vidden till 40 km.

Från 2021 sker satsningar på att förse luftövervakningen med nya sensorer. Därutöver genomförs moderniseringar, bl a förstärkning ock förnyelse vad avser elektronisk förmåga att identifiera främmande flygfarkoster (IFF)

I övrigt kan noteras att FAF-planen innehåller ökade försvarsgrensgemensamma investeringar avseende  informationsinfrastrukturer – de planeras att fördubblas från 2019 till 2022 och sedan behållas på denna nivå.

Sammantaget ger de dokument som här redovisats intryck av höga ambitioner. Man vill ha ett tekniskt högkvalificerat och mångsidigt försvar. En fortsatt höjning av det norska försvars­anslaget från dagens 1,6 % av BNP upp mot 2,0 % torde då erfordras i en inte alltför avlägsen framtid för att förverkliga dessa ambitioner.

Författaren är överingenjör, pensionerad operationsanalytiker från Försvarets Forsknings­institut. Han är ledamot av KKrVA.

I en tidigare artikel kritiserades våra politiker, såväl regering som opposition, för att inte ta problemet med kriminella uppgörelser på tillräckligt stort allvar.

I denna artikel görs ett försök att peka på den uppsättning åtgärder som måste till för att vända utvecklingen.

Läget i den kriminella världen kan komma att nå den punkt där vi kan tala om en samhällskris. Ett sätt att definiera en kris (det finns flera), är detta:

”Kris är en händelse som drabbar många människor och stora delar av samhället och som hotar grundläggande värden och funktioner. Kris är ett tillstånd som inte kan hanteras med normala resurser och organisation. En kris är oväntad, utanför det vanliga och vardagliga. Att lösa krisen kräver samordnade åtgärder från flera aktörer”.

Vi skulle behöva en processuell syn på problemet som går tvärs över olika departement och myndigheter. Det kommer att krävas insatser på nationell, regional och lokal nivå. Några punkter, i kronologisk ordning sett ur den möjligt kriminelles synvinkel:

Hemmiljön. Våra kommunala myndigheter måste tidigt kunna identifiera och hantera risker i form av dysfunktionella familjer, där uppväxande barn löper risk att ”ärva” ett kriminellt beteende. Vi ska inte eftersträva 1930-talets sociala ingenjörskonster, men vi kan inte heller tillåta små barn att växa upp i en miljö som kommer att förstöra deras liv. Ambitionsnivån får inte tillåtas att sättas lokalt om det skulle innebära alltför låg ambitionsnivå.

Språket. Vid en undersökning i Norra Biskopsgården i Göteborg fann man att tre av fyra förskolebarn hade ett ordförråd på cirka 2 000 ord, medan det normala är 6-8 000 ord. Vilka chanser kommer dessa barn att ha då det gäller att hävda sig i skolan? Hur mycket kan vi egentligen begära av skolornas personal i arbetet med att kompensera ett sådant kunskapsgap vid skolstart?

Man får innerligt hoppas att detta är ett unikt dåligt resultat. Om vi medvetet låter en generation barn växa upp till okunnighet riskerar vi att ytterligare göda kriminaliteten.

Därför måste vi skapa förutsättningar för alla små barn att faktiskt vara förberedda för skolan när de väl börjar.

Gränssättandet. Det ska inte vara polisers eller ordningsvakters ansvar att tydliggöra gränser för barn och ungdomar. Att lära barn vad som är acceptabelt eller inte är i första hand föräldrarnas ansvar, och ansvar för andra vuxna i barnens direkta närmiljö. Förskolan och skolan har en roll men den måste i utgångsläget vara sekundär.

Målsmans ansvar. Det framkommer allt oftare att skolan möter olika typer av problem i dialogen med föräldrarna. Föräldrar som inte bryr sig, föräldrar som skyller misslyckande på skolan eller t o m de som hotar skolpersonal.  Vi har även de föräldrar och andra anhöriga som önskar stöd från samhället. Detta stöd måste de kunna få.

Men, för motsträviga föräldrar kan andra åtgärder krävas: Sanktionsmedel i syfte att tvinga dem att komma till utsatta möten, verktyg för att synliggöra föräldrars ansvar (en självklarhet vore att skadegörelse utförd av minderåriga ska betalas av målsman) och en absolut nolltolerans mot hot. Säkerställa att skolans representanter alltid är fler än föräldrarna vid möten, spela in alla samtal, polisanmäla varje hot, se till att polismyndigheten inte skriver av anmälningarna och att domstolsväsendet inte släpper taget. Nolltolerans är ordet.

Klassrummet. Bättre ordning i klassrummen i syfte att förbättra utbildningens kvalitet. Det finns idag en hel del forskning kring flickors och pojkars olika förmåga att hantera stökiga klassrum. Vi vet nog vad som måste till.

Utbildningsresultat i grundskolan. År 2018 hade 24 % av de ungdomar som gick ut grundskolan icke godkänt i minst ett ämne. Mer än 15 % saknade godkänt i ett av ämnena svenska, matematik och engelska vilket innebär att de inte har det som krävs för att söka gymnasieutbildning.

Nästan 17 000 elever, flertalet pojkar, som lever i ett kunskapssamhälle och kommer ut ur grundskolan saknar kompetens att söka gymnasieutbildning. På ett enda år. Detta är en potentiell mardröm för oss alla och antalet icke godkända måste pressas ner kraftigt. En lösning skulle kanske vara att modifiera skolplikten så att den gäller tills man blir godkänd i alla ämnen eller att man fyller 18 år. Det skulle skapa starka incitament att nå godkänt i alla ämnen för att slippa gå om sista klass. Vi måste bara se till att finna de metoder som hjälper oss att nå målet.

Lagstiftningen. Vi måste se över lagstiftningen så att den blir mer ändamålsenlig för att hantera brott som begås av underåriga.

Förebilder. En viktig aspekt då det gäller att lagföra och döma unga brottslingar är att barn som är i riskzonen för att bli kriminella berövas ”förebilder” i form av äldre kamrater som tjänar pengar på kriminell verksamhet. En kusin eller granne i en ny fin bil är spännande, medan samme person på anstalt inte är lika kul.

Marknaden. Cannabis lär vara en stark drivkraft bakom gängkriminalitet. Vi bör överväga att antingen legalisera detta eller att beivra handeln hårdare. Att göra det mindre attraktivt att köpa illegala droger. Antingen eller.

Sedan måste bedömningen göras om legalisering verkligen bidrar till att lösa problemen. Tobak och alkohol är i sig legalt, men likväl sker smuggling och langning. Gängen kan övergå till andra, tyngre droger. Låt oss bestämma en linje, huvudsaken är att vi lyckas slå sönder gängens avsättning för deras produkter.

Polisen. Vidta åtgärder för att avlasta enskilda poliser så att mindre tid behöver läggas på t ex hantering av berusade, långa persontransporter, hittegods, etc. Minska tiden som läggs på administration under ett arbetspass, inklusive överväg att lägga över administrativa uppgifter på civil personal för att frigöra utbildade poliser. Vidta åtgärder för att minska andelen avskrivna ärenden, säkerställ att man inom polisen mäter rätt saker.

Polisen måste över tid klara av två parallella uppdrag, vilka möjligen kan vara i konflikt med varandra. Dels vara närvarande och arbeta med förtroendeskapande åtgärder. Ett av målen kan vara att komma tillrätta med den tystnadskultur som försvårar rättsväsendets arbete.

Dels vara närvarande med de maktmedel som krävs för att hävda statens våldsmonopol. Misslyckas man inte med den ena uppgiften lär man nog inte heller lyckas med den andra.

Rättsväsendet. Tillse att rättsväsendet, inklusive kriminalvården, har de resurser som krävs, även om antalet lagförda temporärt skulle stiga. Nolltolerans för inställda rättsförhandlingar p g a att den tilltalade inte dyker upp. En del pekar på att många frias trots god bevisning. Jag vet inte vad som ligger bakom, men det är förstås angeläget att tillräckligt god bevisning också skall leda till fällande dom.

Rehabilitering. Andelen återfall i kriminalvården lär ha sjunkit under de senaste tio åren, vilket är glädjande. Men det är särskilt viktigt att vi för gruppen unga livsstilskriminella har fungerande åtgärdspaket som ger dem en chans att lämna den kriminella världen. Att komma tillbaka till hemorten efter fängelsetiden, utan utbildning eller lagligt jobb, blir oerhört svårt. Det kan kanske leda till kritik för att man ”daltar” med frigivna, men alternativet är inte bättre, inte heller billigare. Kriminalvård är dyrt.

Strukturen bakom. Vi kan inte bara stirra oss blinda på unga och omdömeslösa våldsverkare utan vi måste även komma åt organisatörerna, importörerna, grossisterna. Brottslighetens övre, mer organiserade skikt. Detta ligger utanför inriktningen av denna artikel men jag rekommenderar läsning av Nationella underrättelsecentrets (NUC) dokument ”Myndighetsgemensam lägesbild om den organiserade brottsligheten”.

Förteckningen ovan gör inte på något sätt anspråk på att vara komplett, men kan möjligen ge en bild av hur bred ansatsen måste vara.

Utvecklingen av gängkriminaliteten går inte i rätt riktning. Med de stora antalet skolbarn vars möjligheter att lyckas inte är de bästa, kan läget långsiktigt förvärras om vi inte agerar målmedvetet.

En invändning skulle kunna vara att detta kostar oerhörda pengar. Ja, antagligen är det så, men frågan är vilket alternativ som blir billigare, givet att vi önskar förbli en rättsstat. Samtidigt så är det inte bara fråga om kostnader.

Jag vill lyfta fram tanken att viljan och förmågan att ta nödvändiga konflikter är helt central. Om staten agerar på ett sätt som verkligen trycker tillbaka kriminaliteten så kommer det i sig att leda till ett större antal olika konflikter. Konflikter som staten i varje enskilt fall måste vinna. Vår väletablerade konfliktundvikande kultur kommer att behöva utmanas om vi ska kunna nå framgång.

Allt detta kräver ett tydligt politiskt ledarskap. Breda överenskommelser som minskar risken för splittring ner i partipolitik är önskvärt. Ett starkt stöd för berörda myndigheter i deras arbete är också av vikt. Den som minns REVA-projektet från 2013 kan där se ett exempel på hur ett politiskt initiativ omsattes i handling av polisen, mötte kritik och drogs tillbaka. På ett sätt som är svårt att förstå utmynnade projektet i kritik av polisen, inte det politiska initiativet bakom. Ett illustrativt exempel på hur politiskt stöd inte bör skötas.

Vi lär även möta krav på samordning som inte får hejdas av stuprörsproblematik mellan berörda myndigheter.

Antagonisten följer utvecklingen i vårt land, Han bedömer löpande kvalitén på det politiska ledarskapet. Ett Sverige som genom handling kan trycka tillbaka gängkriminaliteten lyckas inte bara förbättra livskvaliteten hos allmänheten. Vi sänder även ett budskap till antagonisten om vilket sorts land och folk vi är.

Författaren är egen företagare och reservofficer.

Efter den senaste tidens uppmärksammade mord, först i Malmö och sedan i Vällingby, gjorde några av våra folkvalda ovanligt starka uttalanden. Ett par exempel.

Inrikesministern Morgan Johansson: ”De ska jagas till världens ände om det behövs. Kallblodiga mördare kan inte få gå lösa.”

Centerledaren Annie Lööf: ”De kriminella har helt tappat respekten för människovärdet och måste tryckas tillbaka med kraft.”

Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson Adam Marttinen: ”Jag känner en fruktansvärd vrede inför ett så otroligt fegt och vidrigt agerande.”

Rent mänskligt förstår vi den upprördhet som ligger bakom dessa uttalanden. Dessa senaste dåd är verkligen avskyvärda. Men ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv kan det finnas en del att invända mot att ledande personer i den politiska sfären reagerar på detta vis.

Påverkanskampanjer riktade mot Sverige är en realitet. När ledande politiker väljer att ägna sig åt upprördhet, på gränsen till uppgivenhet, får antagonisten blodvittring.

Det är snarare den politiska sfärens skyldighet att istället, lugnt och kyligt, lägga fram en plan för hur problemet ska hanteras; akut, förebyggande och långsiktigt.

Bortsett från att det blir till långt större hjälp för att faktiskt lösa problemet, motverkar man även antagonistens möjlighet att bedriva påverkanskampanjer mot oss.

Bakgrunden

En av de frågor som för närvarande driver splittring i vårt samhälle är det som i media kallas skjutningar, alltså de uppgörelser i kriminella kretsar som ofta men inte alltid löses med eldhandvapen.

Lätt förenklat handlar det om att en sida hävdar att antalet mord i vårt land ökar och att något måste göras. Den andra sidan konstaterar att antalet mord i Sverige är lågt vid en internationell jämförelse och att de dessutom har minskat över tid. Mer energi tycks läggas på att visa att ”den andra sidan” har fel än att lyfta fram fakta och resonemang som hjälper oss att förstå situationen. Så, vem har rätt?

Brottsförebyggande rådet presenterade i juni rapporten ”Dödligt våld i Sverige 1990-2017”, (BRÅ 2019:6)

I rapporten framkommer att dödligt våld per 100 000 invånare har varierat under de senaste årtiondena men vi kan inte se någon signifikant ökning, snarare tvärtom. Varje enskilt dödsfall är en tragedi, något som inte borde ha fått ske, men den samlade utvecklingen ur ett samhällsperspektiv är i sig inte alarmerande.

I samma rapport kan vi se att andelen gärningsmän som agerat med alkohol i kroppen sedan 1990 har sjunkit från nästan 60 till under 25, vilket är en kraftig minskning. Man kan nästan ana orsaken till detta vid ett besök på valfritt torg i Sverige. Den förr så vanliga bilden av alkoholmissbrukare på parkbänken är något som inte syns lika ofta idag. Missbruket tycks ha ändrat karaktär och det skulle kanske kunna vara en orsak till att förekomsten av dödligt våld mellan alkoholmissbrukare har sjunkit avsevärt.

I en tredje figur från samma BRÅ-rapport kan vi följa vad som BRÅ benämner ”Konflikter i den kriminella miljön”. Dessa förorsakade ungefär fem mord/dråp per år under nittiotalet. Nivån steg därefter till ungefär 10 per år för att gå upp till 27-28 per år under perioden 2014-17. En ökning med 540-560%, låt vara att siffrorna baseras på ett statistiskt sett lågt antal observationer.

Motsvarande siffror finns ännu inte för tiden efter 2017 men under förra året kunde vi se en fortsatt ökning av dödligt våld genom skjutvapen och inte heller under 2019 har dödstalen sjunkit. Således och tyvärr finns inga synliga tecken på ett trendbrott ännu.

Hur är det då i andra länder? En komplett genomgång vore ett alltför digert arbete, men låt oss se på Finland. Landet har under mycket lång tid haft fler mord/dråp per capita än Sverige och har så även idag. Samtidigt har antalet dödsfall minskat kraftigt under en lång rad av år. Som en följd är antalet mord/dråp i Finland idag en bråkdel av vad de var runt 1990. Man har en betydligt mer positiv utveckling än vi har i vårt land. Här finns en länk till finländsk statistik, från 1754 till 2017.

Vi kan alltså med stöd i tillgänglig statistik konstatera följande för perioden 1990-2017:

• Antalet fall av dödligt våld i vårt land har minskat
• Under samma period har dödligt våld i Finland minskat betydligt mer
• Antalet fall av dödligt våld under påverkan av alkohol har gått ner kraftigt
• Antalet fall av dödligt våld förorsakade av konflikt i den kriminella miljön har ökat med över 500 %.

Problemet, eller snarare problemen

Det mest uppenbara problemet är den omfattande skada som kriminella uppgörelser förorsakar oss alla. Utöver dödsfallen har vi långt fler skottskadade och traumatiserade, sörjande anhöriga, de som lever i skräcken för att de själva – eller deras anhöriga – blir nästa offer och alla de laglydiga människor i socialt utsatta områden som tvingas leva under omständigheter få andra skulle acceptera. Samt den ytterst lilla men ändå obehagliga risk som ligger i att vem som helst slumpmässigt kan bli offer. Sedan vet vi att övervakning, polisarbete, domstolsväsende, sjukvård, kriminalvård och byte av krossade rutor, etc inte på något sätt är gratis.

Det andra problemet: exakt vad har hindrat oss från att se denna utveckling? En av de starka sidorna av vårt samhälle är att vi ofta lyckas identifiera olika problem tidigt. Vi upptäcker dem, studerar dem, analyserar dem och vidtar därefter åtgärder. Man kan stilla fråga sig hur samhället hade reagerat om vi, exempelvis, upptäckt att momsfifflet i en viss bransch hade mer än femdubblats? Att förekomsten av en viss E-märkt livsmedelstillsats hade ökat i motsvarande mån? Eller övertidsuttaget på ett större sjukhus?

Men ändå har vi inte reagerat på att denna särskilt obehagliga form av dödstal har ökat som den har gjort? Oförmågan – eller oviljan – att ta till sig statistik på grundskolenivå borde helt enkelt inte få utgöra ett hinder för vare sig den politiska sfären eller den statliga förvaltningen att ingripa. Ändå har just detta tillåtits att ske. Det stämmer till eftertanke.

Det tredje problemet är direkt kopplat till vår säkerhetspolitik. Vi har att göra med en företeelse som under lång tid har gnagt på vår tillit till samhället, som bidragit till intern splittring, som gett näring till dem som försöker sprida exempel på vad de kallar systemkollaps, brutna samhällskontrakt, m m, och som bidragit till att omvärlden ser på oss med andra, mindre positiva ögon. Denna utveckling är precis vad antagonisten önskar och därmed blir det även till ett säkerhetspolitiskt problem. Vi har inte råd med att genom egen uraktlåtenhet göda dem som bedriver påverkanskampanjer mot vårt land.

I rättvisans namn måste ändå sägas att regeringen inte har stått helt still. Vid förra årsskiftet skärptes straffen för vapenbrott vilket är ett steg i rätt riktning men tyvärr långt från tillräckligt. Saktfärdigheten är närmast plågsam att se.

Samtidigt indikerar de reaktioner som återgavs inledningsvis att en del politiker inte till fullo förstår problemets natur. Inte heller Sverigedemokraterna, det parti som mest betonat frågan om lag och ordning, har visat att de förstår ens något av komplexiteten.

Vi bör förutsättningslöst ställa oss frågan hur det kommer sig att den politiska sfären inte riktigt har tagit tag i problemet. Syftet med den frågan är inte i första hand att utkräva ansvar utan bör vara framåtsyftande, att lära oss av begångna misstag och minska risken för att något liknande sker igen.

Någon läsare kanske tänker att det är lätt att sitta vid sidan av och kritisera andra för att de inte tar tag i problemen. Den som väljer att kritisera tar även på sig ett ansvar för att komma med konstruktiva förslag, på en nivå som är tillräckligt detaljerad för att inte vara helt meningslös. I en uppföljande artikel ska jag försöka göra just detta.

Författaren är egen företagare och reservofficer.

I ett regleringsbrevsuppdrag redovisade Socialstyrelsen i december 2018 att svensk sjukvård idag har begränsad erfarenhet av att hantera mer kritiska lägen. Man uppger att det saknas underlag för evidensbaserade slutsatser och redovisar samtidigt kapacitetsbrist på flera områden. Antalet respiratorplatser och operationskapaciteten sätter gränser för vad vården klarar av vid en skadehändelse med många svårt skadade, utan att kompromissa med den medicinska kvaliteten. Man hävdar att det är svårt att dra slutsatser om sjukvårdens uthållighet vid en långvarig händelse.

I en artikel i Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift (KKrVAHT) 2017 redovisades att ungefär 40 procent av traumaskadorna 2012–2013 var trafikrelaterade och lika många var fallskador. Sen dess har antalet skottskadade personer tyvärr ökat. Dessutom har flera länder i Europa kunnat dra evidensbaserade slutsatser för sjukvården av de terrorattentat som på senare tid inträffat. Den sjukvårdspersonal som var verksam i Paris 2015 och Bryssel 2016 beskrev att de skadade vid terrordåden uppvisade krigsliknande skador och många hade multipla skador.

I november 2018 redovisade Myndigheten för vård- och omsorgsanalys en rapport om akutsjukvården. Där sägs att 40 procent av akutmottagningarna tidvis inte ens har en legitimerad läkare i tjänst. Flera av länsdelssjukhusen har svårt att upprätthålla beredskapsresurser inom kirurgi och ortopedi. Knappt en femtedel av akutsjukhusen utför inte akuta kirurgiska operationer på nedsövda patienter.

Inom ramen för Akademiens projekt KV21 har konstaterats, senast i en artikel i KKrVAHT nr 2/2019, att svensk traumavård inte håller rimlig nivå och klarar inte allvarliga extraordinära händelser.

Som också Försvarsberedningen påpekat i Motståndskraft (Ds 2017:66, s 189) måste en ökad traumaförmåga förberedas och övas. Försvarsmakten klarar inte ett masskadeutfall, utan är helt beroende av den civila sjukvården, och den är sårbar med kapacitetsbrister. Vi har redovisat hur såväl väpnade konflikter som allvarliga händelser, exempelvis terrorattacker riktade mot samhället, ställer krav på särskild kunskap och förmåga hos räddnings- och sjukvårdspersonal, utöver det som behövs för den dagliga verksamheten.

Samtidigt med att försvarsberedskapen skalades ner bortprioriterades den civila katastrofmedicinska utbildningen. Att inhämta kunskaper i katastrofmedicin var inte längre obligatoriskt i den medicinska utbildningen, utan upp till den enskilde. Som följd av generationsskiftet har den kunskap som tidigare fanns gått ned.

Kapacitet behöver återskapas. Försvarsberedningen anser därför att kapaciteten inom den svenska sjukvården för att kunna ställa om verksamheten för att ta hand om ett stort antal skadade måste förstärkas avsevärt. Hjulet behöver dock inte återuppfinnas. Som vi redovisat i Akademins tidskrift nu i sommar finns beprövade utbildningsmodeller med vetenskapligt validerad effekt. Det skulle även stärka den fredstida förmågan att hantera t ex större olyckor eller terroristattacker. Ett visst tillfriskande kan ses genom de katastrofmedicinska övningar som den senaste tiden genomförts vid Sahlgrenska universitetssjukhuset och Karolinska universitetssjukhuset.

Författaren är f d rikskriminalchef och generaldirektör. Han är ledamot av KKrVA

Foto: shutterstock.com