Försvarsbloggare

Vinterkriget debatteras åter inför 80-årsminnet av den unga republiken Finlands hårdaste prövning.^[1] Finländarnas bild av det kriget har i allt väsentligt bestått. Från ryskt håll tog man på sig ansvaret först efter kalla krigets slut. I maj 1994 förklarade president Jeltsin i Kreml att ”angreppet var Stalins brott mot Finland”.

Men nu höjs även i Finland röster som ifrågasätter och skuldbelägger landets statsledning. Det sker i ett läge då de yngre generationerna håller på att förlora kontakten till de för Finlands framtid så avgörande krigsåren. En opinionsmätning för ett år sedan visade klart lägre försvarsvilja bland finländare under 25 år än tidigare. För sådana länder och deras sympatisörer som inte vill Finland väl är det naturligtvis en välkommen utveckling. Återstår att se vad slags resultat senare mätningar ger.

Slutsatserna om att Finlands regering har åtminstone sig själv delvis att skylla dras utifrån ett mycket smalt fokus på Stalins och Molotovs förhandlingar med Finlands representanter anförda av J K Paasikivi hösten 1939. I ett bredare perspektiv där även Sovjets militära planer, krigsförberedelserna, Terijoki-regeringens betydande roll samt det verkliga kriget framträder, förblir helhetsbilden entydig. Vinterkriget var oundvikligt. Under kalla kriget var det självfallet svårt att i finska media tala klarspråk.

En YLE-redaktör frågade minister Max Jakobson för fyrtio år sedan ”om man kunde peka ut några särskilda personer som ansvariga för att ha börjat kriget”. ”Hur vore det med Stalin?”, svarade Jakobson och tillrättavisades omedelbart: ”Jag avsåg den finska sidan.”

I en omfattande intervju (Yle Arenan: ”Sodan alla”, del 2) med professor, överste (i a) Pekka Visuri framför denne sin åsikt att vinterkriget kunde ha undvikits. Han hänvisar till professor Stephen Kotkins (Princeton University) nyaste forskning och hävdar att Stalins mål var att nå ett förhandlingsresultat senhösten 1939. Kotkin beskriver detta kort också i en föreläsning (ca 1h 30 minuter in i programmet). De föreslagna gränsjusteringarna på Karelska näset, kravet på kontroll av öar i Finska viken samt en flottbas i Hangö för att kunna stänga av Finska viken från västmakters flottstyrkors eventuella angrepp var måttfulla. De utgick från Sovjetunionens förståeliga oro för Leningrads säkerhet, en åsikt som även omfattas av president Putin. Finska regeringens inkompetens och kompromisslösa hållning ledde till kriget, hävdas det.

Att professor Kotkin är en internationell Stalin-auktoritet innebär inte automatiskt att han skulle vara Finlandsexpert. Endast några tiotal sidor i den massiva boken STALIN: Waiting for Hitler 1929 – 1941 handlar explicit om Finland. Ett litet antal finländska historiker förekommer i hans källförteckning. Kotkins ryska källmaterial är digert, men det har varit tillgängligt även för finländska forskare. Ryssland har aldrig släppt det känsligaste materialet som skulle ge entydiga svar på alltjämt öppna frågor om Sovjetunionens verkliga avsikter 1939. Den nuvarande trenden är dessutom negativ då tillgången till arkiven har försvårats samtidigt som viljan att restaurera den gamla sovjetiska historieskrivningen blivit allt starkare.

Flera bemärkta ryska historiker gjorde utmärkta utredningar om upptakten till vinterkriget innan läget stramades till under detta årtionde. Professor Jurij Kilin vid universitetet i Petrozavodsk (Petroskoj) menar att Stalins närvaro vid förhandlingarna var främst att vilseleda.

I juni 1939 gav Stalin kommendören för Leningrads militärdistrikt K  A Meretskov order att göra upp nya planer för ”motanfall” mot Finland, eftersom han bedömde att de gällande operativa planerna var alltför överdimensionerade. Närvarande hos Stalin var också O W Kuusinen och Stalin uppmanade då Meretskov att vända sig direkt till Kuusinen i frågor som berör Finland. Det var ett av de första tecknen på samordning av den kommande kampanjens militära och politiska dimensioner. Kuusinen träffade Stalin ett dussintal gånger innan angreppet inleddes.

Faktaboksförfattaren Antero Uitto har i sin Kuusinen-biografi Suomensyöjä Otto Wille Kuusinen (”Finlandsslukaren” Otto Wille Kuusinen, Paasilinna 2013) behandlat Terijokiregeringens motiv i detalj. Det var ett genomtänkt drag som hade tillämpats flera gånger tidigare med varierande framgång. Lenin själv anses ha kläckt idén att använda marionettregeringar som kunde be röda armén om bistånd. Det blev ett användbart verktyg att förneka att man själv var en expansionistisk krigförande part. En annan fördel var att man varken behövde ge ett klart ultimatum eller förklara krig. Samma koncept tillämpas f ö i östra Ukraina i dag.

Meretskovs flera gånger uppdaterade operativa anfallsplaner godkändes i slutet av oktober, då den sovjetiska uppmarschen till Finlands gränser redan var i full gång. De mobiliserade styrkorna hade på Stalins order övats dolt under krigsliknande förhållanden. Den 15 november fick Meretskov och Zjdanov order att besöka trupperna vid fronten. Krigsfångar bestyrkte senare att man då fick höra att kriget snart skulle börja.

Röda arméns kraftsamling till Finlands gräns före Vinterkriget. (Kartbilden från Ari Raunio: De militära operationerna – De finska krigen 1939-45, Karttakeskus, 2008)

Tiden var nu inne att förverkliga Stalins mål att nå Rysslands gräns från 1914. För att underlätta framryckningen i Finland hade trupperna blivit tilldelade en detaljerad marschguide (A. Uitto: Puna-armeijan marssiopas Suomeen 1939, 2011). De hade också en sträng order att inte överskrida gränsen till Sverige.

Någon paradmarsch till Finland blev det inte, av det enkla skälet att Finlands regering inte gav vika. Självfallet hade Stalin genuint önskat nå ett förhandlingsresultat. Spänningen skulle då temporärt ha lättat och i vilket fall som helst hade den finska fältarmén hemförlovats. Det skulle ha öppnat för den sovjetiska paradmarschen.

Finlands regering bedömde Sovjetunionens verkliga territoriella ambitioner korrekt, men ansåg helt felaktigt att röda armén inte skulle anfalla vintertid. Regeringen beslöt den 20 november att hälften av de inkallade reservisterna skulle hemförlovas. Det fatala beslutet hann man inte börja verkställa innan bomberna föll i Helsingfors.

Det hängde alltså på håret och att Finland också hade en sagolik tur framkommer i minister Paavo Rantanens förtjänstfulla artikel i kulturtidskriften Kanava (nr 7, 2019).

President Kyösti Kallio sammanfattade situationen i sitt radiotal till nationen på Finlands självständighetsdag den 6 december 1939:

”Nu ser emellertid hela världen att det inte rörde sig om Leningrads säkerhet, eftersom angreppet skett längs hela gränsen från Petsamo till Systerbäck. […] Det verkar som om den mäktiga stormakten vill beröva oss vår självständighet som den själv erkänt, och därmed allt som är oss dyrt och heligt.”

Professor Kilin gav sin syn på vinterkriget i flera föredrag i Finland i mars 2010:

”Till Sovjetunionens målsättningar i vinterkriget hörde [bl a] att slå finska armén och att införliva hela Finland med Sovjetunionen. […] Vinterkriget var oundvikligt.”

Vinterkrigets strider

Kartbilden från Vinterkrigsföreningens portal (huvudredaktör, övlt Ari Raunio). De streckade röda pilarna betecknar Röda arméns anfallsmål, de heldragna pilarna det verkliga utfallet.

Not

[1] Artikeln publiceras även på SvD Säkerhetsrådet.

Under hösten har vi sett ett större antal studier, artiklar och mediainslag som kommenterat Putins trettio år vid makten. Slutsatserna är unisona: Putin har skickligt utnyttjat landets genetiska kod, som analytikern Lilia Sjevtsova kallat den – en järntriangel av historia och imperialism, en allsmäktig stat och byråkrati samt, viktigast av allt, kontroll.

Med dessa instrument har Putin och hans krets lyckats fjärma Ryssland från allt vad demokrati, rättsstat, ett civilt samhälle och livskraftig ekonomi innebär. Tack vare en säkerhetsapparat som fått fria tyglar och en lagstiftning som stämplar de flesta viktiga funktioner i ett civilsamhälle som ”utländska agenter”, förtrycks eller omöjliggörs snart alla organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter. Den senaste åtgärden i syfte att avskärma landet så långt som möjligt togs nyligen, då Putin skrev under en lag som förbereder en brytning med Internet och införandet av det ryska Runet. Alla internetleverantörer måste redan i dag agera via Roskomnadzor, det statliga organ som censurerar nätet. Om detta visar sig fysiskt möjligt är en annan fråga, men säkerhetstjänsterna har länge haft detta överst på önskelistan.

Även om Putins popularitet är hög – f n runt 60 procent mot tidigare 80 – vacklar den på grund av impopulära beslut som t ex frågan om  pensionsåldern. Som tidigare nämnts börjar också självutnämnda eller av Putin möjligen sanktionerade kronprinsar dyka upp med egna initiativ. Mot den bakgrunden framstår en lång intervju med försvarsminister Sergej Sjojgu i Moskovskij Komsomolets för en tid sedan som särskilt intressant. Sjojgu ger normalt aldrig längre intervjuer och erkänner själv att det är minst sju år sedan den senaste.

Sjojgu, som varit försvarsminister sedan 2012, han var tidigare räddningsminister i 18 år, har i så gott som alla opinionsundersökningar sedan ca 20 år kommit tvåa i popularitet efter Putin. Gapet är dock stort, Sjojgu hamnar normalt 30 till 40 procentenheter under Putin. Han har heller aldrig utgjort något hot mot Putins ställning, och hans åsikter ligger väl i linje med chefens. Några av de tankar han för fram i artikeln förtjänar dock att framhållas, inte minst för att den har karaktären av en programförklaring.

Tonen är genomgående hård och med skarpa utfall mot väst, som under hela perioden efter kalla kriget haft som mål att ”förgöra och förslava Ryssland”. Detta hade också möjligen lyckats, om man hade fortsatt samma strategi som under Gorbatjovs tid, underförstått en man som låtit sig luras av västs löften att inte utvidga Nato m m. Gudskelov kom man till insikt om detta och från 1999 gick utvecklingen (under Putin) i rätt riktning. Därigenom hindrade man enligt Sjojgu också utvecklingen mot en unipolär värld och slog in på den multipolära.

Mot denna bakgrund framstår en stark krigsmakt som det enda skyddet mot västs dolska planer. Denna har också nu enligt Sjojgu moderniserats tillräckligt, d v s till ca 70 procent, och man kan därför acceptera en långsammare ökning av budgeten, som ökar i absoluta tal, men inte som andel av BNP.

Sjojgu anklagar också väst för att bedriva cyberkrig i form av informationskrigföring mot Ryssland under sken av att sprida ”demokrati”. Detta har tydligen varit så framgångsrikt, att man har ansett sig behöva skapa ett nytt militärpolitiskt huvuddirektoriat som skall motverka inblandning i ryska angelägenheter med falsk information. Till detta fogas förnyade ansträngningar att stärka den nationalpatriotiska andan genom att bygga ett nät av Patriotparker, upprätta ännu en militär ungdomsförening och genomföra militärpatriotiska sommarläger över hela landet.

Sjojgu ger i intervjun en bakgrund till det stora antalet beredskapskontroller i form av övningar på nivåer upp till armé som genomförts under senare år. Orsaken är att krigsmaktens verkliga tillstånd enligt Sjojgu tidigare avsiktligt dolts eller förvanskats. Detta ger också förklaringen till omflyttningar och avskedande på höga nivåer och att det militära utbildningssystemet ombildats. Han återspeglar här också officerskårens kritik mot sin företrädare, Serdjukov, som avskedades 2012 på grund av påstådd korruption. Här skedde något bakom kulisserna, som vi ännu inte fått fullständig klarhet i. Under en period detta år var Putin oförklarligt borta från politiken, utan att någon förklaring lämnades. Samtidigt hittade säkerhetstjänsten ”utlånad” konst m m hemma hos Serdjukovs älskarinna, vilket ledde fram till korruptionsanklagelserna. Sannolikt samverkade FSB med försvarsledningen för att bli kvitt den alltför reformistiske Serdjukov.

Vad gäller situationen i Ukraina anser Sjojgu att extremisterna – brushuvuden som manar till galenskaper – måste stoppas, här avses då den lagliga regeringen i Kiev. Han säger sig inte vilja ens tänka på effekterna av ett krig mellan de båda staterna, och varningen är tydlig.

Sergej Sjojgu framstår som en helt tänkbar efterträdare till Putin, hans retorik och världssyn återspeglar i hög grad den rådande. Han är, ur Putins synvinkel, dessutom en garant för att denne inte kommer att råka ut för något rättsligt efterspel med anledning av sin tid som president och premiärminister. Det skulle dock inte röra sig om någon påtaglig föryngring, Sjojgu är bara tre år yngre än Putin. Detta behöver i sig inte innebära något hinder, ryska ledare har hög genomsnittsålder.

För Ryssland och omvärlden vore det emellertid ett olyckligt val, Sjojgu representerar en politiker, som inte bara bekräftar den nuvarande kursen mot en totalitär stat, och med en uppenbar bunkermental inställning till omvärlden. Han har dessutom, vilket tydligt framgår av den noggrant formulerade artikeln, valt hårdast tänkbara ton mot väst, står för krigsmakten som enda garant för rysk överlevnad och driver en fortsatt militarisering av samhället, egenskaper som Ryssland minst av allt behöver. Mycket kan dock hända före kommande presidentval, vi får väl hoppas på det.

Författaren är f d byråchef. Han är ledamot av KKrVA.

I dagarna publicerade Försvarsmakten sitt underlag till den försvarspolitiska propositionen som avser perioden 2021–2025. I stora drag föreslår Försvarsmakten en utökning av förbanden. Förbanden ska inte bara bli fler utan de existerande förbanden ska även växa. Här avgränsar jag mig till det förband som föreslås för Norrland nämligen den 19. Mekaniserade Norrlandsbrigaden (NMekB 19).

Förbandsutvecklingen är en stor utmaning. Inte bara ska förbandsmassan utökas utan många av de förband som tidigare enbart fanns i södra Sverige ska nu dessutom kunna insättas i Norrland. Huruvida de faktiskt flyttas upp till Boden återstår att se, men i samma text kan man i alla fall läsa följande: “Vidare påbörjas etablering av utökad funktionsutbildning vid befintliga organisationsenheter. I norr (Boden) etableras utbildning av lednings-, sambands-, ingenjör- och underhållsförband.”

För att kunna utveckla dessa förband kommer värnplikten att spela en nyckelroll eftersom den i sig medger utbildning av större förband än vad K-förband i nuläget erbjuder. För att kunna utveckla dessa förband bör rekryteringen av officerare att vara avgörande och därmed tror jag att man behöver fundera på kring vilka som gör värnplikten i Boden. Författarens erfarenhet av grundutbildning samt anställda soldater är att många trivs på förbandet I 19 och huvuddelen tycker att perioden i uniform är bra. Låg lön och långt hemifrån är sällan en bra kombination om man vill behålla personal. Jag är övertygad om att båda går att lösa, dock behandlas enbart det senare i detta inlägg.

Den klara majoriteten av officerare som just nu lämnar I 19 gör det antingen för ett annat regemente söderut alternativt övergå till reserven. Oftast är min upplevelse att det är familjen eller sociala skäl som är orsaken till flytten och inte låg lön. Författaren bedömning är att den sociala faktorn kommer att vara av stor betydelse för att kunna bygga de framtida förbanden och redan nu ligger förbanden i Boden i framkant med de många samarbeten man har med kommunen för att underlätta och uppmuntra framförallt soldater att stanna kvar i Boden.  Redan under mönstringen behöver rekryteringen inriktas på att rekrytera lokalt. För att ha någon form av möjlighet att rekrytera framtidens officerare räcker det inte med att enbart rekrytera ett stort antal värnpliktiga till förbanden i Boden utan det kommer redan från början behöva skapas fler förutsättningar för att få rätt individer att tycka att officersyrket är rätt väg i livet. Därför argumenteras för följande satsning applicerad på NMekB19:s förutsättningar för att växa:

• Etablera ett mönstringskontor i Luleå i syfte att dels stärka den lokala anknytningen men framförallt förenkla för de som bor i norra Sverige att mönstra. Att boende i exempelvis Gällivare behöver ta sig hela vägen till Stockholm för att genomföra mönstring är knappast motiverande för individens kommande tjänstgöring.
• Inrikta rekryteringen av värnpliktiga på att stärka den lokala anknytningen Boende i övre Norrland bör i första hand rekryteras mot Boden för att på sikt förenkla rekryteringen av officerare.
• Individer som flyttar från södra Sverige till Boden behöver erbjudas en morot. Att lämna familj och vänner i exempelvis Skåne kostar på många sätt. Förtur i bostadskö alternativt tillägg på lön bör vara något som eftersträvas.  Övriga förmåner som kan underlätta flytt bör ses över.

Författaren är löjtnant vid Norrbottens regemente, I 19.

På Yuma Test Grounds i Arizonas öken samlades en gång en grupp ledda av Mark Tilden från Los Alamos National Laboratory tillsammans med en delegation från det amerikanska försvaret. Syftet var det första fullskaliga testet av en ny minröjarrobot. Roboten var designad med flera insektsliknade ben och skulle nu röja ett skarpt minfält för första gången. Den fungerade genom att leta sig fram till nedgrävda minor och sen detonera dem genom att helt enkelt kliva på dem. Efter att ha blivit sprängd reste den sig igen och fortsatte på sina kvarstående ben. När den närmade sig slutet av minfältet sägs den arméöverste som övervakade testerna ha bränt en mental säkring och ropat att testet skulle avbrytas. Roboten drog sig vid tidpunkten bokstavligen fram med sitt sista ben. Tilden var extatisk att hans robot presterade precis som den skulle och ställde sig frågande till överstens oväntade reaktion. Testet var inhumant, invände översten, som inte kunde stå ut med synen av den brända, ärrade och lemlästade roboten som drog sig fram på sitt sista ben.

Människan har alltid strävat efter att strida på så långa avstånd som möjligt och att reducera den risk vi själva utsätter oss för. Som en del i denna strävan har våra vapensystem kontinuerligt blivit bättre men även utvecklats att klara sig allt mer själva utan mänsklig inblandning, vad vi brukar kalla autonoma vapensystem.

Denna utveckling har drivits både av nödvändighet och säkerhet. Exempelvis har luftförsvarssystem utvecklats mot autonomi eftersom de kan bedöma, prioritera och verkställa bekämpning av multipla inkommande hot snabbare och effektivare än en människa kan. De löser uppgifter med en komplexitet som människor svårligen skulle kunna bemästra. Utöver det har autonoma system utvecklats för att sköta vad man brukar kalla de tre D:na – Dull, Dirty & Dangerous. I militära exempel kan det handla om övervakning där den mänskliga vaktposten sannolikt hade blivit uttråkad och slarvig eller minröjning där risken mot en mänsklig ammunitionsröjare kan reduceras eller elimineras.

Det finns två centrala aspekter runt att förstå autonomi. Det första är att det är en skala och inte ett digitalt förhållande. Alla system vi skapar för att komplettera mänsklig kognition får den grad av autonomi vi ger eller programmerar det att ha. Från fjärrstyrd, till halvautonom eller full autonomi – robotar som kan avgöra vad de ska göra härnäst utan mänsklig inblandning. Det andra är att full autonomi inte är detsamma som mänsklig autonomi. En fullt autonom robot kan agera och fortsätta agera utifrån hur den blivit programmerad. I militära sammanhang kan det innebära att genomföra en bekämpning för att sen fortsätta att genomföra nästa utan mänsklig inblandning. Men den är trots det inte fullt autonom som vi människor. Den vaknade inte i hangaren, tog en morgonkaffe och bestämde sig sedan för att åka ut och döda någon – det fanns en programmerare som talade om för den hur den skulle agera. Den landar heller inte efter ett uppdrag en dag och beslutar att den fått nog av det militära livet och vill byta jobb eller pensionera sig i en hangar på landet och leva lugnt tillsammans med sin älskade drönar-partner. En fri vilja och ett medvetande saknas och robotar gör ännu ingenting som en människa inte programmerat dem att göra.

Våra diskussioner inom området påverkas ofta av dystopiska framtidsvisioner från filmer som Terminator och iRobot där robotar med artificiell intelligens når självmedvetande och beslutar sig för att döda människorna som skapade dem. Men den spekulativ framtida tekniska tidpunkt där maskiner når punkten att de kan börja vidareutveckla sig själva, vad som brukar kallas för singularitet eller ”strong AI”, är ännu en hypotetisk punkt och vad som händer då förblir spekulativa diskussioner.

En mer närstående fråga är runt programmeringen av autonoma vapensystem. Om vi kan acceptera att självkörande bilar kan följa trafikreglerna bättre än en människa, borde inte autonoma vapensystem kunna följa krigets lagar bättre på stridsfältet? Svaren har varit delade. En del har menat att människor på slagfältet vet när de ska bryta order och inte bekämpa någon, medan ett autonomt system skulle fortsätta att döda som det var programmerat att göra. Andra menar tvärtom att autonoma system skulle genomföra den bekämpning som krävdes med större precision och utan att skada fler än den programmerats till. Problemet med vår mänskliga moral är att vi inte alltid följer den utan tvärtom är väldigt duktiga på att anpassa den för att passa våra syften eller rationalisera beteenden i en given situation. Begreppet ”mänsklighet” är heller inte på något sätt en gyllene standard för bra beslut. Det är tvärtom ofta de mörkare sidorna av begreppet som ilska, frustration, utmattning, avtrubbning och hämndbegär – inte bristen på moraliska principer – som leder till övergrepp och krigsbrott på slagfältet. Ronald Arkin går ett steg längre och menar att drönare, just på grund av att de saknar personligt egenintresse och anlag för överdriven grymhet mot sina motståndare, i själva verket vore mer etiska än människor i krigföring. ”Jag kommer aldrig, aldrig hävda att dessa system kommer att bli perfekta”, menar han, ”men jag hävdar däremot att dessa system kan prestera bättre än människor på stridsfältet ur ett etiskt perspektiv.”

Potentiella dilemman utan svar är dock inte svåra att hitta, och flera brukar återupprepas i diskussioner om autonoma system. Om en självkörande bil möter två uppdykande personer och omöjligt kan väja för båda vem ska den då köra på, den lilla flickan eller den äldre farbrorn med rullator? Om ett autonomt vapensystem upptäcker en minderårig pojke som är på väg att förvarna fienden via radio, ska det då bekämpa denne för att rädda liv i den egna styrkan? Tekniska system skulle få svårt att besluta i dessa fall, men det skulle ärligt talat de flesta människor också.

Scenarierna är väldigt lika Philippa Foots klassiska etiska dilemma The Trolley Problem. Dilemmat rör hur vi som människor ser på beslut om att ta liv och är ett exempel som återkommer inom praktisk filosofi: Du ser en skenande tågvagn komma farande längs rälsen, längre fram står fem personer. Du har inte möjlighet att varna dem men du har alternativet att växla in tåget på ett stickspår där bara en person står. Drar du i växelspaken? De flesta skulle svara ja, att offra en för att rädda fem går i linje med den utilitaristiska tanken att moralen i en handling utgår från dess effekter: Att offra en låter då rimligt. Men föreställ dig sen i ett modifierat scenario att du står på en bro över järnvägen och har möjlighet att knuffa en väldigt tjock man ner på rälsen där hans kroppshydda skulle stoppa tågvagnen. Skulle du knuffa honom? Här svarar de flesta nej trots att effekten skulle vara densamma: Att offra en för att rädda fem. Den deontologiska tanken att moralen i en handling utgår från regler, som att det är fel att döda oskyldiga oaktat förutsättningar, blir här mer styrande. Vårt mänskliga sätt att psykologiskt resonera runt etiska dilemman är inte alltid konsekvent eller logiskt.

Det klassiska filosofiska tankeexemplet illustrerar en krock mellan utilitarism och deontologiskt tänkande i vad som är rätt och fel rörande att ta liv. Jag kommer inte påstå mig ha någon given lösning på problemet mer än tanken att om våra mest framstående filosofer inte kan komma överens om enade ”lagar” för vad som är det etiskt och moraliskt rätt för en människa att göra i en sådan situation, är det då inte lite för mycket begärt att kräva att autonoma system vi själva programmerat ska kunna fatta samma beslut på något sätt som är ”mänskligt” bättre?

Humanisering av inanimata objekt

En betydande del i att diskussioner ofta leder fel har varit humaniseringen av inanimata (ej levande) objekt, exempelvis genom attribut som ”mördar-robotar”. Att vi humaniserar tekniska system är i sig logiskt. Det blir en förlängning av att robotar övertar eller kompletterar mänsklig kognition. Processen för detta brukar kallas för antropomorfism och syftar på när vi tillskriver karaktär, personlighet eller andra mänskliga kvalitéer till ett objekt.

En medveten humanisering kan ses i vapenmotståndarnas kampanjer genom nyttjande av begrepp som ”mördar-robotar”. Att humanisera ett tekniskt system gör att vi förskjuter mänskligt uppsåt och avsikt till ett objekt vilket gör det lättare att fördöma. Det är svårt att skapa skräck för ett kretskort, men alla är rädda för en mördare. Avsikt och uppsåt är dock inneboende mänskliga kvalitéer och med humaniserande argument riskerar vi att fördöma tekniska plattformar istället för de antagonister som programmerar eller använder dem. I vissa fall har humaniseringen gått så långt att den helt skiftat om rollerna och i flera uppmärksammade fall har drönare utmålats som antagonister samtidigt som dess piloter tillåtits ta en offer-roll.

Det kanske tydligaste exemplet har varit den ”avhoppade” drönarpiloten Brandon Bryant som intervjuats frekvent av internationella medier, men även av svenska medier som Kalla Fakta (Sverige och drönarkriget) samt SVT:s Dokument Utifrån (Död på distans). I dessa har han beskrivit hur han verkställt bekämpningar av mål där han såg att kvinnor och barn fanns närvarande samt att han nådde rekord bland drönarpiloterna genom att döda 1626 människor. Med detta som grund har drönarna ifrågasatts som vapensystem och flygvapnet kritiseras för att inte ta piloternas psykiska hälsa på allvar. Jag ifrågasätter inte på något sätt hans psykiska ohälsa. Men det finns två ytterligare frågor vi bör fråga oss. Finns det någon som inte skulle må dåligt efter att ha dödat 1626 människor, och skulle Bryant ha haft en bättre hälsa om han dödat dem med ett prickskyttegevär istället för drönare? Svaret är sannolikt att den psykiska ohälsan är generisk med handlingen att döda och med respekt för distanslagen fortfarande relativt oberoende val av vapenplattform. Den andra aspekten är att han själv erkänner att han (inte ”mördar”-drönaren) verkställt folkrättsvidriga bekämpningar av kvinnor och barn. Ändå har det humaniserade systemet, inte hans användande av det, ifrågasatts som ”omoraliskt”. Drönarpiloten har inte bara getts moralisk ansvarsfrihet utan även tillåtits ta en offerroll där det humaniserade tekniska vapensystemet skuldbelagts för att ha orsakat dennes psykiska ohälsa.

Bra forskning har hunnit komma när det gäller psykologiska effekter på drönarpiloter och hur vi reagerar på distribuerat eller distanserat dödande. Den visar sammantaget att belastningen på piloter som dödar med autonoma system är i grovt jämförbar (i flera studier något mindre) än för piloter av bemannade flygplan och generellt lägre än för markförband som verkat inom samma område. Dock så har de haft en högre förekomst av icke-traumatiska stressreaktioner som följd av arbetsrelaterad stress (t.ex. utmattning, utbrändhet, cynism…) orsakad av dåliga arbetsförhållanden, långa arbetsdagar, oklar befälsstruktur eller otydliga befordringsvägar. Den tekniska utvecklingen har omsatts snabbare än vad organisationerna hunnit anpassa sig.

Det som även förekommit har varit en tydlig dissociation; ett undvikande tillstånd där individer inte kunnat hantera de skarpa kontrasterna mellan att genomföra insatser i en krigszon för att sedan åka hem till familjen i ett land i fred utan möjlighet att ”tryckutjämna” eller att kunna prata med någon om vad man varit med om. Ethan Hawke exemplifierade detta fenomen väl i filmen Good Kill då han svarar på snabbköpsexpeditens fråga om han någon gång kämpat i ett krig: ”I blew away six Taliban in Pakistan today, now I’m going home to barbeque”.

Gruppen Ban Lethal Autonomous Weapons har gått steget bortom ”murder” med sin film ”Slaughterbots”. Filmen målar upp ett oerhört skrämmande scenario med ett terroristangrepp på ett universitet och kongressen samt ställer frågor vad som kan ske om ’slakt-robotar’ släpps lös att bekämpa människor riktat utifrån etnicitet eller politisk tillhörighet. Filmen visar otäcka vapen i ett skräckinjagande scenario. Om det råder ingen tvekan. Men det som dock berörs mycket mindre är antagonisterna bakom. Att människor med onda avsikter kan uppnå större skada med mer kraftfulla vapen är sannolikt de flesta eniga om. Effektiva vapensystem i händerna på fel personer kommer att leda till att oskyldiga dör. Men tror vi att uppsåtet hos antagonisterna uppstod när de fick tillgång till vapnen, eller att ett förbud hade förhindrat ett attentat? Sannolikt blir svaret att en väl utbildad, organiserad och finansierad terroristgrupp med uppsåt och avsikt att mörda riktat utifrån etnicitet eller politisk tillhörighet är en oerhörd fara för samhället helt oaktat vilka vapen de förfogar över. Även om vissa vapensystem är mer kraftfulla än andra hade jag personligen varit mycket mer rädd för terroristgruppen än det tekniska system de hypotetiskt skulle kunna komma att använda.

Individer i det militära systemet är ärligt talat också ganska duktiga på att själva vilja se sina vapensystem som lite mänskliga, genom något så grundläggande som att ge dem namn eller målningar för att tillföra mänskliga attribut. En intern humanisering sker naturligt för att relatera till föremål som vi är beroende av för vår egen trygghet. Peter W Singer berör i sin bok Wired for War flera exempel på soldater som inte bara gett robotar namn utan även grader och utmärkelser efter svåra uppdrag. Han beskriver även tillfällen när roboten blivit en så naturlig del av gruppen att soldater riskerat sina egna liv för att under beskjutning ”rädda” den när den skadats av den mina den hade till uppgift att röja. Under yttre hot tenderar vårt beroende av och därmed förmågan att empatiskt knyta an till objekt att öka. Den interna humaniseringen kan ses även i namnval. MQ9-drönare har exempelvis getts namnet Reaper – döden personifierad. Om detta varit en bidragande orsak till, eller konsekvens av att vapentypen kallats för ”Killer-drones” är oklart. Men med ett vapensystem som är namngiven efter döden personifierad blir det inte konstigt att vi tillskriver det mänskliga attritbut.

En ytterligare negativ aspekt med humanisera sakfrågor är att det gör diskussionen emotionellt laddad och svår, för att inte säga omöjlig, att föra vidare rationellt. Som Linda Johansson så väl påpekar i sin bok Äkta robotar så kan en diskussion om fördelar i olika kostalternativ vara fullt rimlig. Men den vegetarian som benämner maten för mordoffer, köttätare för mördare och ställer dem ansvariga att förklara sitt vidriga beteende kommer sannolikt inte att nå särskilt långt i sina försök att övertyga. Att humanisera det som inte är mänskligt kan leda oss fel på mer än ett sätt.

”The uncanny valley”

En del av förklaringen i varför vi blir så rädda när autonoma system når en viss grad av humanisering kan förklaras av det som inom psykologin kallas ”The uncanny valley” eller den obehagliga dalen. Vår tendens att empatiskt knyta an till ett objekt ökar generellt med graden av human likhet – ju mer lik en människa (kognitivt eller utseendemässigt) desto starkare anknytning. Men vid en viss punkt när något är nästan mänskligt (Uncanny resemblance) tenderar effekten att bli omvänd och tvärtom övergå i rädsla eller avsky. Detta har setts inte minst inom film och animation där användandet av för människoliknande figurer inte bara leder till utebliven empatisk anknytning mellan tittare och karaktär, utan tvärtom leder till en negativ effekt där tittare upplevt obehag.

En del i förklaringen tros ligga i vår oförmåga att förena olika tillstånd; når något är slående mänskligt på ett sätt men inte på ett annat verkar vår hjärna oförmögen att förena de två tillstånden och reagerar med avsky snarare än empatisk anknytning. Modellen är självklart en grov förenkling och någon konsensus för orsaken saknas i forskningen. Men fenomenet understryker att vårt sätt att knyta an till objekt varken är logiskt eller linjärt.

Behovet av kontroll

En aspekt som ofta underskattas eller utelämnas i diskussioner om framtida nyttjande av autonoma vapensystem är människans behov av överblick och kontroll. Människor vill känna att de kan korrekt uppfatta men även påverka en situation som ligger framför dem. I krig och konflikt med stora inslag av friktion, osäkerhet och risk blir detta behov än större. Att den tekniska utvecklingen möjliggör att en militär befälhavare kan lämna ifrån sig kontrollen till autonoma vapensystem är absolut inte samma sak som att denne vill göra det. Kritiker som varnar att människan kommer ersättas av robotarméer har gravt underskattat det mänskliga behovet av överblick och kontroll. Så länge det är ett mänskligt val att gå i krig och så länge människor kommer att påverkas av dess effekter är det högst sannolikt att människor kommer att vilja fortsätta kontrollera beslut om liv och död på stridsfältet.

Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA

Referenser och vidare läsning:

Arkin R (2009) Governing Lethal Behavior in Autonomous Robots, CRC Press

Bergman, D. (2016) The Humanization of Drones: Psychological Implications on the Use of Lethal Autonomous Weapon Systems. In: Custers B. (eds) The Future of Drone Use. Information Technology and Law Series, vol 27. T.M.C. Asser

Bergman, D. (2015) Myten om de omoraliska drönarna – Hur autonoma vapensystem kan leda till högre moral i krigföring, Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar & Tidskrift, 4/2015

Chappelle, W.; McDonald, K; Thompson, B. & Swearengen, J. (2012) Prevalence of High Emotional Distress and Symptoms of Post-Traumatic Stress Disorder in U.S. Air Force Active Duty Remotely Piloted Aircraft Operators, Technical Report AFRL-SA-WP-TR-2013-0002, Wright-Patterson AFB, U.S. Air Force School of Aerospace Medicine

Chappelle, W.; McDonald, K.; Prince, L.; Goodman, T.; Ray-Sannerud, B. N. & Thompson, W. (2014) Symptoms of Psychological Distress and Post-Traumatic Stress Disorder in United States Air Force “Drone” Operators, Military Medicine, 179, 8:63

Chappelle, W.; McDonald, K. & King, R. E. (2010) Psychological attributes critical to the performance of MQ-1 predator and MQ-9 reaper US air force sensor operators. Air Force Research Labs Technical Report AFRL-SA-BR-TR-2010-0007. Brooks City-Base, TX: Air Force Research Laboratory

Johansson, L. (2013) Autonomous Systems in Society and War: Philosophical Inquiries, Royal Institute of Technology, Stockholm

Johansson, L. (2015) Äkta robotar, Fri Tanke

Singer, P. W. (2009) Wired for war – The Robotics Revolution and the 21st Century Conflict. New York, Penguin Press

Tvaryanas, A. P. (2006) The development of empirically-based medical standards for large and weaponized unmanned aircraft system pilots. USAF 311th Human SystemsWing Technical Report HSW-PE-BR-TR-2006-0004. Brooks City-Base, TX: Performance Enhancement Research Division. 2006.

Van Der Hart, O.; Nijenhuis, E. & Steele, K. (2006) The Haunted Self, Structural Dissociation and the Treatment of Chronic Traumatization, WW Norton & Co

Under det kalla kriget cirkulerade en hel del begrepp i Flygvapnet. Några föreföll vara nästintill outslitliga och återanvändes ofta. Ett av dem var att flygstridskrafterna skulle verka med ”hög initialeffekt och med bibehållen uthållighet”. Hög initialeffekt var möjlig tack vare hög beredskap, t ex incidentberedskap och med fyra värnpliktsomgångar varje år. Uthålligheten möjliggjordes med ett väl utbyggt stridslednings- och luftbevakningssystem, många flygbaser, rörlig klargöring, relativt god tillgång på personal och materiel samt med ett välövat ledningssystem.

Långt senare har det militära försvarets förmåga till tidiga insatser återigen varit i fokus, vilket naturligtvis är bra.  Internationellt har trenden varit densamma, d v s mot hög initialeffekt, vilket realiserats via en mängd internationella samarbeten^[1]. Betydelsen av dessa skall inte underskattas, de har bl a fokuserats på uppbyggnaden av expeditionära förmågor, som naturligtvis är användbara i Europa också. I en vid betydelse kan därför kraven på hög initialeffekt ha uppfyllts, men med otillräcklig kapacitet för insatser under längre tid och för större insatsområden.

En bredare diskussion om kraven på uthållighet för det militära försvaret har inte varit särskilt framträdande tidigare, samma sak gäller de civila delarna inom totalförsvaret.

Begreppet ”Uthållighet” ^[2] förekommer numera mer frekvent i debatten och artikeln tar upp några reflektioner om behovet av uthållighet i totalförsvaret.

Varför uthållighet?

I Försvarsberedningens rapport från maj 2019 konstateras bl a att ” Försvaret av Baltikum saknar operativt djup vilket bl a förstärker behovet av att snabbt kunna tillföra förstärkningar…”^[3]. Nödvändiga förstärkningsresurser, ”.. t ex NATO Response Force (NRF) och den brittiskledda Joint Expeditionary Force (JEF), har begränsningar och deras verkliga beredskap behöver enligt FOI ^[4] klarläggas. Dessa förstärkningsresurser är multinationella och de har idag en varierande grad av förmåga i högnivåkonflikter.”^[5]

I Försvarsmaktens nyligen levererade underlag för försvarspolitisk proposition ^[6] tas behovet av förstärkningar till Baltikum från övriga länder i Nato också upp. De styrkor från andra Nato-länder som finns baserade där som ett led i ”Enhanced Forward Presence” anses inte vara tillräckliga. Dessutom konstateras att ”hela Östersjöområdet/Norden sannolikt utgör ett operationsområde” och att Sverige oundvikligen blir påverkat.

I Försvarsmaktens underlag ^[7] tas också Försvarsberedningens förslag upp att det militära och civila försvaret ska planera för att hantera en säkerhetspolitisk kris under tre månader.

Avgörande militära förmågor

Rapporten från FOI ^[8] tar upp en hel del avgörande förmågor för de europeiska länderna, som är speciellt viktiga vid strid mot en kvalificerad motståndare.

Bland dessa återfinns förmågan inom Nato att fatta politiska beslut inför en Artikel 5 ^[9] operation, militära ledningsfunktioner inom Nato och mandat till de militära cheferna.

De politiska besluten inför en Art 5 operation måste kunna fattas så snabbt att de militära enheterna kan ge åtgärden ett reellt innehåll, d v s med erforderliga mandat på militärstrategisk, operativ och taktisk ledningsnivå.

Andra utmaningar är samordningen av multinationella förband och resurser, logistiken i vid mening och skydd av förstärkningsoperationer. Bland de senare återfinns tidigare kända områden, som lufttankning, underrättelser, transporter och avancerad ammunition.

Ryssland genomförde sommaren 2019 en större marin övning i Norska havet, med ca 30 deltagande fartyg från Norra marinen, Östersjömarinen och Svartahavsmarinen.^[10]

Den norske Forsvarsschefen, Haakon Bruun-Hansen, anser att övningens ändamål var att försvåra Natos möjligheter att operera i området och att förstärkningsoperationer då blir mycket svåra att genomföra.^[11]

Det finns alltså all anledning för Europas länder att vidta åtgärder i syfte att fortsätta utveckla förmågan till hög initialeffekt och med en uthållighet som sträcker sig åtminstone några månader.

På kort sikt är den enskilt viktigaste åtgärden att säkerställa ett politiskt ledarskap som kan hantera snabba beslut och med långtgående mandat till den militära ledningen så att resurserna används effektivt för att stödja de politiska besluten.

På något längre sikt behöver länderna i Europa återuppbygga egen förmåga och underlätta förstärkningsoperationer. De senare behöver förberedas noggrant och med återkommande övningar på alla nivåer, från politisk-strategisk och neråt via den militärstrategiska nivån.

I Försvarsmaktens underlag ^[12] noteras att Sverige står inför ett trendbrott, med en successiv uppbyggnad av operativ militär kapacitet under kommande år.

I en alltmer komplex omvärld är det av ytterst stor vikt att Försvarsberedningens förslag fullföljs med värdesäkrade ekonomiska förutsättningar.

Uthålliga ekonomiska satsningar signalerar en politisk vilja att försvara Sverige – en nog så viktig tröskeleffekt!

Avgörande civila förmågor

Det civila försvaret står inför mycket stora utmaningar, speciellt de som orsakats av en, mer eller mindre, total nedläggning under den strategiska time-outen.

Ett talande exempel är att EU-medlemskapet skulle medföra att den nationella försörjningsberedskapen inte längre behövdes, utan ersättas av en ökad handel. Dessutom har offentliga aktörer successivt ersatts av privata leverantörer och ledningssystemet på övre regional nivå (Civilbefälhavare ^[13]) finns inte längre.

I motsats till det militära försvaret, som har en kaderorganisation att växa ifrån, saknas detta i det civila försvaret och måste byggas upp på nytt. Erfarenheterna från tidigare organisation har försvunnit i takt med att medarbetare pensionerats under de gångna 20 åren. Den yngre generationen saknar dessutom erfarenheter från kalla kriget, vilket sannolikt utgör en faktor att ta hänsyn till.

FOI har i rapporten ”Civilt försvar i gråzon” ^[14] beskrivit de utmaningar som finns i området mellan ”normala” nationella fredstida kriser och högre konfliktnivåer, t ex vid hot från andra stater. Gråzonen kännetecknas av osäkerhet i en situation där många maktmedel kommer till användning och vem som är aktör. Desinformationskampanjer, cyberoperationer, elektroniska sabotage, strategiska uppköp och militära maktdemonstrationer, nämns som exempel på medel.

Det är därför nödvändigt att det civila försvaret både behöver öka förmågan till hög initialeffekt och, i likhet med det militära försvaret, uthållighet över tid.

Hög initialeffekt kan t ex uppnås med återkommande ledningsövningar på lokal, regional och central nivå samt uppdaterade handlingsplaner m m.

På längre sikt behövs en successivt utbyggd och mer tålig infrastruktur samt en avsevärt ökad medvetenhet hos allmänheten om sårbarheter i samhället och de åtgärder som behövs.

Vägen framåt

I Försvarsberedningens rapport ”Värnkraft” konstateras”… att omvärldsutvecklingen, och särskilt det säkerhetspolitiska läget i närområdet, kan förändras betydligt snabbare än vad det är möjligt att anpassa totalförsvaret. Återtagande av militär och civil försvarsförmåga har flera gånger inletts för sent, både i förhållande till omvärldsförändringar och givet de långa ledtiderna för många av delarna i ett fungerande totalförsvar och kostnaderna för detta återtagande. Denna insikt måste vara vägledande för utformandet av det svenska totalförsvaret.” ^[15]

Vi behöver därför konsekvent inrikta oss mot ett återtagande av totalförsvaret, även om det säkert blir en mycket lång och omtumlande resa ^[16] med många utmaningar framöver.

Målet, att kunna hantera en säkerhetspolitisk kris under tre månader är ambitiöst, men alternativen är få, om ens några.^[17] Ökat nordiskt samarbete kan vara ett alternativ, vilket nyligen diskuterats i samband med mötet mellan försvarsministrar i Norden.

Även återuppbyggnaden måste kännetecknas av, uthållighet, mot version 2.0 av ”Hög initialeffekt – med bibehållen uthållighet”!

Författaren är reservofficer, överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato.

Noter

[1] EU Battle Group (EU BG), Nato Response Force (NRF) m fl.
[2] ”Att upprätthålla en egenskap såsom robusthet över tid sätter också begreppet uthållighet i fokus. Uthållighet är en övergripande aspekt, nära besläktad med motståndskraft, som inte bara berör infrastrukturens funktionalitet utan även möjligheten till att över tid bevara handlingsfrihet och att upprätthålla viljan till motstånd”. Daniel K. Jonsson, Jenny Ingemarsdotter, Bengt Johansson, Niklas H. Rossbach, Christoffer Wedebrand, Camilla Eriksson, Civilt försvar i gråzon, FOI-R–4769–SE
[3] Från övriga Nato, förf anm.
[4] Totalförsvarets forskningsinstitut
[5] ds-2019_8-varnkraft—inriktningen-av-sakerhetspolitiken-och-utformningen-av-det-militara-forsvaret-2021-2025, sid 110 – 111.
[6]  Försvarsmaktens underlag för försvarspolitisk proposition 2021–2025, 2019-11-15
[7] Se not 5
[8] Västlig militär förmåga FOI-R–4563—SE
[9] Artikel 5, dvs kärnan i Natos kollektiva självförsvar.
[10] https://thebarentsobserver.com/en/security/2019/08/30-russian-naval-vessels-stage-show-force-coast-norway
[11] ”Norway’s Defense Chief Haakon Bruun-Hansen says the objective of the exercise is to block NATO’s access to the Baltic Sea, North Sea and the Norwegian Sea. «This is an exercise where Russia seeks to protect its territory and its interests by deploying highly capable ships, submarines and aircraft with the purpose of preventing NATO of operating in the area,» «Any allied attempt to strengthen Norway becomes very difficult,»
[12] Se not 5
[13] Försvarsberedningens senaste rapport, Värnkraft, pekar på detta och föreslår en återuppbyggnad.
[14] Se not 1.
[15] ”Värnkraft” Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025
[16] Inspirerad av ”We muddle through. Vi får hoppas att vi har tiden på vår sida.”, ”Ny bit i Försvarsbeslutspusslet”, Annika Christensen, http://annikanc.com/2019/11/16/pussel/
[17] Se not 7

För ungefär tio år sedan inleddes en övergång i telekomvärlden, från 3G till 4G. G står i detta sammanhang för ”Generation”. Vi ska inte här fördjupa oss i de tekniska detaljerna men lekmannamässigt kan man sammanfatta att 4G innebar ökad kapacitet och snabbare överföring av data. Den stora skillnaden för den enskilde användaren var nog att man kunde se filmklipp i mobilen utan besvärande väntetid.

Nu står världen inför nästa generation. 5G är på väg att introduceras i en rad länder och i Sverige väntas utvecklingen ta fart under år 2020. Liksom tidigare skiften blir ökningen av kapacitet och överföringshastighet mycket stor, men dessutom läggs nu grunden för ”internet of things”, att olika maskiner bättre ska kunna kommunicera med varandra utan mänsklig mellanhand. Ett praktiskt exempel som är på väg att bli verklighet är att bilarna i trafiken håller kontakt med varandra och att de vid olyckstillbud gemensamt kan bestämma den mix av inbromsningar/ acceleration/ undanmanövrer som möjliggör att en kollision kan undvikas. Man behöver inte vara tekniker för att förstå att tekniken kommer att ge oss nya möjligheter.

I vårt land utropade Umeå sig till den stad som först ska få ett 5G-nät. Nyheten släpptes sommaren 2018. Men det tog inte många månader förrän beskedet ledde till protester, som t ex genom ett upprop i form av en debattartikel i Västerbottenkuriren i december samma år. I artikeln beskrev man 5G-implementation i staden som ”ett oetiskt experiment” och att utbyggnaden av 5G borde stoppas intill dess att hälsoriskerna blivit utredda. Ett antal möten, demonstrationer och andra debattartiklar har följt därefter.

I medicinsk bemärkelse är detta en ickefråga. Kritiken är sakligt sett att betrakta som nonsens. Under årtionden har ett antal olika aktörer ”slagit larm” om att elektronisk utrustning ökar förekomsten av t ex hjärncancer, trots att hjärncancerns andel av cancerfall stadigt har minskat.

På sina håll har även frågan om risk för sköldkörtelcancer rests. Visst har förekomsten just av denna cancerform ökat, men a) de flesta av oss håller inte smartphones och datorplattor intill halsen (sköldkörteln sitter i halsen) utan i knät eller i handen och b) det finns ett antal möjliga orsaker till utvecklingen av sköldkörtelcancer som inte har något som helst att göra med strålning. Den som till äventyrs önskar fördjupa sig i ämnet kan själv googla på ”thyroid cancer overdiagnosis” eller ”autoimmune disease increases”. En av initiativtagarna bakom uppropet i Umeå blev också, redan år 2002, uppmärksammad som ”svensk mästare i cancerlarm”.

Den försiktigt lagde skulle kunna invända att det inte går att bevisa att strålningen från 5G är ofarlig. Men detta är en semantisk fallgrop. Vi kan konstatera att inte heller begrepp som hjulet, glasögon eller torsdagar kan bevisas vara ofarliga. Trots det torde det folkliga stödet för att förbjuda dem vara svagt.

Parallellt med utbyggnaden i Umeå och de protester som följde förklarade president Putin att vårt grannland Ryssland ska utveckla 5G-nätet under de närmaste åren. Det finns ingen anledning att förvånas över den ryske presidentens ambition, tvärtom. Det land som blir efter i utvecklingen och tillämpningen av 5G kommer antagligen att bli efter inom många andra områden. I augusti öppnades ett 5G-nät i centrala Moskva av de svenska företagen Ericsson och Tele2 och någon vecka senare gjorde det kinesiska Huawei samma sak.

Det är här det börjar bli intressant. I Ryssland uttalar presidenten sina ambitioner å landets vägnar medan det ryska budskapet i USA är det motsatta.

I maj skrev New York Times en uttömmande artikel om den ryska medieaktören RT America:s bevakning av 5G-utbyggnaden. Artikeln översattes och publicerades i DN i juni.

Under perioden januari-april 2019 hade RT America inte mindre än sju olika inslag om 5G. Med skräckinjagande budskap som “Wireless Cancer”, “A Dangerous Experiment on Humanity”, “5G Tech is Crime under International Law” eller “Could 5G Put More Kids at Risk for Cancer?” förstår man att RT America proklamerar en helt annan syn på 5G än president Putin och skillnaden uttrycks inte särskilt subtilt.

Nyhetsinslag RT America vintern 2019. Fotograf Lars Holmqvist

Det ovan skrivna är inga nyheter. Redan i våras kunde man alltså läsa om saken, så varför ta upp detta nu? United States Intelligence Community, en grupp med den samlade tyngden av 17 amerikanska underrättelsetjänster, har beskrivit RT America som ”The Kremlin’s principal international propaganda outlet”. Det är inte frågan om att en ”vanlig” fristående mediekanal sprider rädsla för 5G, utan att ett av den ryska statsledningens verktyg gör det.

Vad som gör att man bör studera detta fall lite mer noggrant är att klyftan mellan officiell rysk politik (Ryssland ska satsa på 5G) och RT:s påverkansbudskap (5G är mycket farligt) är osedvanligt stor. Vi har i tidigare fall sett att RT och Sputnik har framfört sina budskap mer försiktigt, ofta i form av ifrågasättanden. Men när det gäller 5G är det tydligt att Rysslands och RT:s budskap kolliderar och frågan är varför man nu avviker från modus operandi. Vad vill man uppnå?

En tolkning kan vara att man än en gång försöker försvaga tilliten inom samhällena i Väst. Vi ska inte kunna lita på myndigheterna, eftersom de försöker ha ihjäl oss alla. Kan man få igång en hätsk debatt mellan de som är för och de som är emot, så bidrar påverkanskampanjen kring 5G till samhällets ökade polarisering. Men det förklarar inte varför RT/Ryssland nu har två öppna och direkt motsägande budskap.

Har man varit slarvig? Kan vi här se ett stänk av högmod, som att ”det spelar ingen roll vad vi än säger, för det bidrar ändå till förvirringen”. Eller, är man från ryskt håll genuint oroad över de risker som Ryssland som nation kan möta när 5G etableras på bred front?

Kan den kommande 5G-utvecklingen, ännu ett område där Ryssland kan väntas komma på efterkälken jämfört med flertalet länder i Väst, i sig utgöra ett hot? Kan ett ytterligare ökat teknologiskt avstånd till Väst göra Ryssland fattigare, mindre attraktivt? Denna möjlighet togs också upp i artikeln i New York Times/DN.

Samtidigt kan vi kanske dra paralleller till ett annat område. Rysk ekonomi är i allt väsentligt råvarubaserad. Dessvärre utgörs råvarorna i huvudsak av fossila bränslen vilka som bekant idag ifrågasätts, inte minst av miljöskäl. Varje steg i världen som tas i omställningen från fossil energi till förnybar försvagar den ryska statsledningen. Hur kan detta komma att forma kommande påverkanskampanjer?

I SVT-programmet Vetenskapens Värld tog man i oktober upp frågan om 5G. Programmet ledde snabbt till kritiska reaktioner i såväl Samhälls-nytt som Nya Dagbladet. Det är lite oväntat att dessa båda ganska smala politiska sajter nu visar intresse för miljöfrågor.

Framtiden lär rymma många teknikskiften och varje sådant kan ge ny ammunition till den som önskar skapa förvirring, minska tilliten i samhället och bidra till en ökad polarisering. Därför måste vi alla, såväl privatpersoner som medierepresentanter och beslutsfattare, agera vaket och kritiskt. När vi tar del av någon form av kritik mot ny teknik bör vi ställa oss frågan: Vad är en relevant diskussion om risker eller nackdelar med ny teknik och vad är påverkanskampanjer?

Författaren är egen företagare och reservofficer

Soldater som strider till fots på marken är även i vår tid helt nödvändiga för ett allsidigt fungerande försvar. All strid sker inte på avstånd med långräckviddiga vapen, med fjärrkontroll eller liknande. Förband med väl tränade soldater som tillsammans kan vinna en strid på marken, har behövts i alla de större krig som mänskligheten genomlidit.

I strid kan det bli livsavgörande att ha tillräcklig muskelkraft, vilket visat sig i stridssituationer svenska soldater kämpat i, nu senast i Afghanistan och i Mali. Att ha kraft att orka öppna den tunga pansardörren på sitt pansrade fordon när det vält på sidan och utsätts för fientlig beskjutning, kan bli livsavgörande. När svenska soldater medaljerats för sitt agerande i strid, har deras mod och sinnesnärvaro haft stor betydelse. Fysisk förmåga att klara av att göra vad som behöver göras, är en förutsättning för att kunna agera i situationen. Att bära sin skadade kamrat kan krävas för att rädda dennes liv.

I historien har fattiga länder ofta tvingats skicka sina soldater i strid utan utrustning att skydda sig med mot sina bättre utrustade motståndare. Sverige är nu inget fattigt land. I en demokrati som vår bör våra medborgares liv skyddas till varje pris.

En soldat utrustad för markstrid kan numera, och bör därför också, skyddas mot splitter av hjälm och skyddsväst med förstärkningsplattor, men skyddsutrustningen väger också tungt. Bärbara vapen och en trygg mängd ammunition till dessa, är långt ifrån viktlösa. Utrustning för mörkerseende och skyddad kommunikation med stridskamraterna ger stora fördelar, men tillför också än mer vikt att bära. För bästa förutsättningar att överleva en strid till fots mot kvalificerade motståndare behövs minst lika bra utrustning som fiendens.

Det är en relativt liten minoritet av dagens unga vuxna som har goda fysiska förutsättningar att bära och strida med den utrustning som behövs för att ge de bästa förutsättningarna att överleva en strid. Huvuddelen av de som mönstrar för värnplikt har för lite muskelmassa för att klara av att träna och öva i rejäl omfattning med den burna utrustning som räknats upp ovan, utan att de då skulle riskera allvarliga överbelastningsskador på ryggar, knän och axlar.

De flesta värnpliktiga har nu heller inte markstrid som sin främsta uppgift och behöver därför inte i någon större omfattning träna markstrid med tung buren utrustning.

Allan Mann, från västgötska Töreboda, stred hjältemodigt för andras frihet i flera av andra världskriget blodiga strider. Medaljerad för sina insatser, delade Allan efter kriget med sig av sin erfarenhet och ska då ha sagt: Krig är ett grovarbete – en kan inte vara för starker.

Att vara fotsoldat är fortfarande ett fysiskt hårt arbete med stor belastning på kroppen under träningen med tung buren utrustning, som kan väga upp emot 50 kg. Det kostar då på kroppen att träna och öva markstrid. Detta faktum syns tydligt i undersökningar av anställda soldaters belastningsskador.^[1]

Att vara i strid är bland det mest påfrestande en människa kan utsättas för. Psykiskt och fysiskt. Förmågan att flytta sig snabbt och säkert kan vara livsavgörande. Den egna styrkan, konditionen och framförallt träningen avgör hur väl situationen kan hanteras. En soldat vars egen fysik är otillräcklig för att bära och hantera sin utrustning, blir en fara för såväl sig själv som för sina kamrater.

När de svenska soldaterna i Afghanistan 2006 till slut fick splitterskyddade fordon, så räckte dessa inte till alla, utan vissa fick fortsatt använda oskyddade bilar. Dilemmat blev att besluta om vilka kamrater som skulle vara utan splitterskydd. Den utökning av vårt försvar som nu påbörjas, kommer knappast medge splitterskyddade fordon till alla. En förhoppning är att det i alla fall kan prioriteras så att alla soldater får kroppsskydd. Den lilla andel av våra soldater vilka till fots förväntas ta striden mot kvalificerade motståndare, är värda utrustning som ger dem bästa möjliga förutsättningar.

Vi som sannolikt själva inte kommer att strida till fots om kriget kommer, bör anstränga oss för att bidra till att soldaterna som ska göra det, ges bästa möjliga förutsättningar att överleva striden. Några förslag till hur vi tillsammans kan göra detta kan jag se i flera sammanhang; inom Försvarsmakten, i samarbetet med rekryteringsmyndigheten, i samarbetet med skolmyndigheterna och även i dialogen med våra politiska uppdragsgivare.

Försvarsmakten och FMV bör fortsätta arbetet med att ta fram lättare buren utrustning, såsom mer ergonomiska kroppsskydd och enkla ting som bra knäskydd. När nya lättare eldhandvapen skaffas till det tillväxande försvaret, behöver den mindre andel soldater som ska kunna vinna markstriden mot en kvalificerad motståndare få eldhandvapen vilka ger den eldkraft som krävs. Den största andelen soldater har inte markstrid som sin främsta uppgift och behöver främst lättare eldhandvapen för närskydd.

Försvarsmakten bör fortsatt ge värnpliktiga och anställda ändamålsenlig och rimligt stegrad träning och övning, samt bra hälsovård och rehabilitering när skador likväl uppstår. De fysiska kraven som ställs på personalen i olika jobb behöver motsvara vad de fysiskt kan behöa göra i en stridssituation.

Tillsammans med rekryteringsmyndigheten behöver rätta krav ställas vid mönstring, så att unga inte pliktas till befattningar de saknar fysik för att kunna klara utan allvarliga risker för skador. Alla har inte förutsättningar att tjänstgöra i alla befattningar. Att sänka krav för att få in fler värnpliktiga kan medföra allvarliga risker, både i värnpliktsutbildningen och i skarpa militära operationer. Kravsänkningar bör därför vara ordentligt genomtänkta och underbyggda med vetenskapliga fakta om fysisk belastning i olika befattningar.

Tillsammans med skolmyndigheterna behöver ungdomar förberedas bättre för värnplikten, främst genom att tiden för idrott och hälsa utökas och gymnasieskolans läroplan utvecklas. Träningsråden som idag ges vid mönstring skulle med fördel kunna ingå i gymnasieskolans idrott. Försvaret är en gemensam samhällssatsning och skolvärldens engagemang behövs liksom även våra folkvalda lagstiftares engagemang.

I dialogen med försvarets politiska uppdragsgivare och i Försvarsmaktens organisationsutveckling, behöver utformningen av förbanden bättre anpassas till fysiken hos framtidens soldater. En framsynt anpassning borde innebära mindre andel värnpliktiga för markstrid till fots och större andel som hanterar vapensystem vilka verkar på större avstånd eller fjärrstyrs. Det är en minskande andel av de mönstrande som har fysik för att klara av rejäl träning för markstrid med tung buren utrustning. Det finns istället en fantastisk potential hos unga att kunna hantera ny digital teknik och den behöver tillvaratas bättre. När värnpliktiga ges materielsystem vilka ofta är dubbelt så gamla som de själva, försvåras  tillvaratagandet av deras potential att hantera ny modern digital teknik. Vår försvarsindustri kan producera modern försvarsmateriel i världsklass.

Byggandet av svensk försvarsförmåga bör kraftsamlas till förband utformade så att de kan vinna i strid mot kvalificerade motståndare. Jag hoppas att vi undviker att slösa unga människors tid och svenska skattepengar på att bygga förband med otillräcklig eldkraft, rörlighet eller skydd för att möta kvalificerade motståndare. En folksamling är inte samma sak som en kraftsamling. Att utrusta en växande försvarsorganisation på ett bra sätt kräver en lika bra försvarsfinansiering. Jag hoppas att försvarsbeslutet ger de ekonomiska resurser som behövs för att kunna ge våra soldater bästa möjliga förutsättningar att överleva i strid.

Författaren är överstelöjtnant.

Not

[1] Kartläggning av självupplevd muskuloskeletala besvär och preventionsåtgärder för manliga soldater inom försvarsmakten – en enkätstudie, 2016, Lunds Universitet, Daniel Hansson och Björn Johansson, https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/8938557

Det började i Österrike tio år efter Berlin-murens fall. I valet 1999 blev det populistiska FPÖ under Jörg Haider landets näst största parti och ingick i koalition med det kristdemokratiska ÖVP. EU införde sanktioner, som emellertid snabbt, och på ett rätt pinsamt sätt, rann ut i sanden. Därmed bröts det maktmonopol som Socialdemokraterna (SPÖ) och Kristdemokraterna (ÖVP) haft alltsedan landet återvann sin fulla nationella suveränitet 1955.

Då betraktades Österrike som en unik avvikelse. I övrigt rådde framstegsoptimism och inriktning mot fördjupad demokrati och fortsatt europeisk integration. Få såg några yttre hot. Sedan dess har Rysslands säkerhetspolitik blivit alltmer aggressiv samtidigt som andra utmaningar i form av migration, terrorism etcetera tilltagit dramatiskt. Brexit undergräver ytterligare Europas ställning i ett läge där kontinentens relativa politiska och ekonomiska styrka fortsätter att försvagas.

Istället för att välja en liberal demokratisk modell av västeuropeiskt snitt har utvecklingen i Centraleuropa gått i auktoritär riktning. Bilden bör nyanseras. Det handlar inte om diktatur. Snarare ett system där, för att citera ABBA, ”the winner takes it all”, d v s minoriteternas rättigheter kommer i kläm. Staten/nationen ska vara stark såväl internt som i förhållande till exempelvis EU.

I Polen har Kaczynskis parti Lag och Rättvisa sökt vidga kontrollen över rättsväsendet och angripit press- och yttrandefriheten, bl a genom att sparka anställda inom Public Service. Rättsstatsgranskningen av Polen har nu pågått i tre år och verkar i praktiken ha nått vägs ände. Man förespråkar i likhet med Ungern överhuvudtaget en lösare Union. I valet i oktober behöll Lag och Rättvisa egen majoritet i Sejmen och därmed regeringsmakten. Utgången visar vilka prioriteringar som polackerna gör vid valurnan; välfärds- och socialpolitik är viktigare än värderings- eller rättsstatsfrågor. Om president Duda återväljs 2020, skulle Kaczynski kunna förverkliga visionen om en ”Fjärde polsk republik”. Men motkrafterna i polsk politik är starka och kan mobiliseras vid behov. Det räcker med att hänvisa till Solidaritet 1980–1981 som blev början till slutet för det kommunistiska styret. Och redan dessförinnan utgjorde den katolska kyrkan en maktfaktor.

Längst har utvecklingen mot populism gått i Ungern. Premiärminister Orban sitter säkert i sadeln. I det senaste valet fick hans parti Fidesz hälften av rösterna och behöll därmed 2/3 majoritet i Parlamentet. I valkampanjen spelade Orban skamlöst på rädslan för invandring och flyktingströmmar söderifrån. Sverige anfördes som varnande exempel. Detta är en smula ironiskt med tanke på det inte ringa antalet ungrare som fann sin tillflykt här 1956. Oppositionen framstår som kraftlös. Det är t o m så att det näst största partiet, Jobbik vill föra en ännu mer populistisk politik. I omvärlden ses nu Ungern som EU-kretsens svartaste får. I ett historiskt perspektiv kan f ö erinras om att den ungerska rikshalvan under kejsartiden var mer auktoritärt styrd än Österrike. Dessutom var den tre gånger större än dagens Ungern och Orban har fiskat i rätt grumligt vatten i förhållande till de ungerska minoriteter som finns i grannländerna. Ett klassiskt grepp för auktoritära regimer.

Den ungerske kommissionärskandidatens nederlag har hittills kommenterats i rätt behärskade ordalag. Orban ser utvecklingen i ett längre perspektiv. Han siktar på ett kristet, konservativt block i Centraleuropa. Visegrad är kärnan i ett sådant samarbete som sedan kunde utsträckas till Österrike, Italien, Baltikum, Rumänien och delar av Balkan. Tiden får utvisa i vad mån detta sätt att balansera det liberala Väst är ett luftslott. Tills vidare söker man finna former för ”co-existance” med ”liberalerna”.

I Tjeckien råder en omfattande politisk röra. Presidentens maktbefogenheter är formellt sett mycket begränsade. Men Milos Zeman har sedan han tillträdde 2013 som den förste direktvalde statschefen försökt flytta makt från parlamentet och regeringen till presidentposten. Han flirtar rätt ohämmat med Putin och anlägger ofta ett panslaviskt perspektiv. Han kritiserar EU och uttalar sig ofta rätt ohämmat i utrikespolitiska frågor. Han återvaldes i fjol om än med knapp marginal. Hans kritik mot flyktingpolitiken och angreppen på muslimer torde ha bidragit till valsegern. Premiärminister Babis är försvagad p g a grava korruptionsanklagelser som föranlett omfattande protestdemonstrationer. Trots detta sitter nog Babis tills vidare ganska säkert, inte minst p g a en svag opposition. Tjeckien är nämligen det land i Centraleuropa som har en demokratisk tradition från mellankrigstiden. Att många väljare trots detta väljer populistiskt visar bara hur komplex frågan är.

I Slovakien har det ”socialdemokratiska” regeringspartiet SMER bedrivet en politik med starka populistiska inslag. På samma sätt som Österrike åren efter det andra världskriget behöll både strukturer och individer från Nazi-tiden, sitter åtskilliga personer skolade i det korrupta kommunistiska klientsystemet och med bra kontakter med Moskva kvar på centrala poster. Den helt dominerande politikern Fico tvingades avgå p g a den starka folkliga reaktionen på mordet på den undersökande journalisten Jan Kuciak. Och Zuzanna Caputovas seger i presidentvalet inger onekligen förhoppningar. Men det är ännu för tidigt, att slå fast att en grundläggande förbättring av det politiska systemet kommer att äga rum.

Andra värderingar av historiska skäl

Populismen är numera ett alleuropeiskt fenomen. Men av historiska skäl tycks man i Öst- och Centraleuropa vara mer mottaglig för dess frestelser. De liberala och demokratiska värderingar som utgör grunden för EU-samarbetet har i stor utsträckning införts ovanifrån/utifrån, inte vuxit fram organiskt i det egna landet. I själva verket handlade inträdet i EU och Nato mer om frigörelse från sovjetisk ockupation och nationell suveränitet än om demokrati. Fortfarande finns stora brister vad gäller deltagande och medansvar i den politiska processen.

Den främlingsfientlighet och rasism som gör att länder vägrar att ta emot asylsökande och samtidigt diskriminerar de nationella minoriteterna har djupa rötter. Antisemitismen var utbredd i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin runt det förra sekelskiftet. De fascistisk/populistiska regimerna under mellankrigstiden, den tyska ockupationen och slutligen kommunisttiden har efterlämnat djupa spår. På 30-talet tog den klerikalt-konservativa och korporativistiska austro-fascismen över makten i Österrike efter ett kort inbördeskrig. Partiet hade nära kopplingar till det fascistiska Italien. Ungern leddes av amiralen Horthy, som snarast var en frontfigur för mer högerextrema krafter. I Polen spelade marskalken Pilsudski själv en mer aktiv roll. I själva verket var vid andra världskrigets utbrott Tjeckoslovakien den enda återstående demokratin i regionen.

Vad får då allt detta för konsekvenser? Även om populismen i Centraleuropa har en annan bakgrund än i exempelvis Norden, finns gemensamma drag. Känslan av vanmakt sprider sig bland dem som anser sig ha förlorat på utvecklingen sedan 1989 eller i alla fall inte kommit ifatt. Detta gäller inte bara de ovannämnda länderna utan också t ex östra Tyskland. Liksom Trump i USA vill populisterna bygga ”murar” mot omvärlden. Bilden är dock inte entydig, Slovakien är p g a de omfattande utländska investeringarna i produktionsanläggningar betydligt mer frihandelsvänligt. Detsamma gäller Polen.

Men trots dessa undantag blir det för länder som Sverige svårt, eller nästan omöjligt, att värna frihandeln och driva igenom en mer rättvis fördelning av asylsökande och flyktingar. EUs möjligheter att ”straffa” medlemsländer som utvecklas i antidemokratisk riktning är mycket begränsade. De s k Köpenhamnskriterierna med krav på rättsstat, demokrati, oberoende medier och yttrande och föreningsfrihet har visserligen kunnat brukas med betydande framgång i samband med medlemskapsförhandlingar. Men instrumenten är betydligt trubbigare i förhållande till medlemsstaterna. När Ungern genomförde konstitutionella förändringar 2009 var EUs reaktioner minst sagt återhållsamma.

Synen på EUs framtid skiljer sig radikalt

Men den viktigaste långsiktiga konsekvensen är motståndet till en ”ever closer Union”. De populistiska partierna är i grunden EU-skeptiska eller öppet EU-fientliga. Även om man inte kommer att följa det brittiska exemplet så söker man förhindra en vidareutveckling av samarbetet. Här föreligger en djup klyfta vad gäller den existentiella frågan Vad är EU till för idag och i framtiden? För dessa länder var syftet med medlemskapet Frihet och Välstånd, inte nödvändigtvis demokrati av västeuropeisk modell. Beträffande friheten var f ö Nato -medlemskapet viktigare än EU. Man ser EU som en möjlighet till ekonomiskt bistånd, en kassako. Men man är inte beredd att ge upp sin nationella suveränitet eller visa solidaritet. I själva verket är ju nationalism/patriotism en av grundpelarna i populismen. Liberalismen ses ej sällan som ett dekadent utländskt påfund. För gemene man som upplevt nöd och utländsk ockupation är en stark ledare som ses som garant för frihet och välstånd inte nödvändigtvis något negativt. Det finns naturligtvis motkrafter. Den häftiga folkliga reaktionen efter mordet på den slovakiske undersökande journalisten Jan Kuciak är ett exempel. Men de politiska strukturer som skulle kunna kanalisera dessa protester i långsiktigt reformarbete är svaga.

Den fortsatta utvidgningen av EU och Nato på Balkan spär på de negativa tendenserna. Där är stämningarna ännu mer nationalistiska än i Centraleuropa. Här återfinns dessutom ytterligare en dimension, nämligen akuta gränstvister och ifrågasättanden av motpartens nationella identitet.

Samarbete med Ryssland

Det kan inte uteslutas att populisterna uppnår en kritisk massa av EUs medlemsstater. Balansen inom EU förskjuts då såväl geografiskt som politiskt/ideologiskt/ekonomiskt. Klyftorna ökar mellan olika grupperingar. Detta får konsekvenser inte bara för frihandel och migration. Långsiktigt berörs också säkerheten. De centraleuropeiska länderna, och då särskilt de populistiska partierna, förespråkar exempelvis ett betydligt närmare samarbete med Ryssland. Ungern och Slovakien utmärker sig särskilt vad gäller goda kontakter med Moskva. Polen är undantaget. Där finns av historiska skäl en närmast genetisk aversion mot Ryssland, en klyfta som inte kan överbryggas. Slutsatserna från historien är också att man inte kan lita på Västeuropa. Säkerhetspolitiskt är Washington alltid viktigare än Bryssel. Polen är mycket skeptiskt till EUs försvarssamarbete samt överhuvudtaget till den tysk-franska dominansen. Det var nära att man inte anslöt sig till PESCO.

Med tanke på det som hände 1956 och 1968 kan det tyckas paradoxalt att länder som Ungern och Slovakien söker närmare kontakt med Ryssland. Men det handlar såväl om energiberoende som allmänna ekonomiska fördelar. Man anser sig helt enkelt inte behöva välja mellan västliga allierade och goda förbindelser med Moskva. Man kan ha både och. Det finns också personliga kontakter som daterar sig tillbaka till Sovjettiden samt en viss samsyn på förhållandet makt, demokrati och patriotism. De centraleuropeiska länderna, Polen undantaget, satsar inte heller på Försvaret. Man ser i dagsläget inte Ryssland som ett militärt hot och väljer därför att prioritera andra akuta frågor. Polen tar Försvaret på allvar och genomför en avsevärd upprustning. Man närmar sig raskt den magiska 2% nivån. Övriga centraleuropeiska länder ligger betydligt lägre. Frågan är vad detta på lite sikt får för konsekvenser för Nato. Försvarsorganisationen har egentligen aldrig, trots portalparagrafen i Atlantstadgan, bestått av 100% demokratier, men det har ändå funnits en gemensam värdegrund. Om alltfler medlemsstater blir allt mindre demokratiska och alltmer ryssvänliga, kan sammanhållningen utsättas för stora påfrestningar.

De centraleuropeiska länderna är normalt inga tunga spelare i EU. I någon mån kan samarbetet inom den s k Visegradgruppen ge Polen, Ungern, Slovakien och Tjeckien ökat inflytande. Enigheten ska inte överdrivas. Det är idag främst vad gäller migration och i vissa fall frihandel som det finns en samstämmighet. Man är starkt emot den fransk-tyska fördjupningen av EU. Om denna drivs alltför hårt, kan Visegrad bli ett tydligare motståndsnäste, vilket skulle fördjupa klyftan till övriga EU ytterligare.

I ett läge där EUs medlemsstater skulle gagnas av ett närmare samarbete vad gäller yttre och inre säkerhet parat med öppenhet gentemot omvärlden vad gäller investeringar och handel, pekar populismen i motsatt riktning. Risken är stor att de nya medlemsstaterna i Öst- och Centraleuropa inte bara blir en ekonomisk börda utan också en bromskloss för reformarbetet. Egoismen, protektionismen och ett korrupt auktoritärt styre breder ut sig. EU-samarbetet har för överskådlig framtid nått sin högsta punkt. Unionen splittras samtidigt som Europas andel av världsekonomin snabbt krymper. Omvärldens bild av svaghet och splittring bekräftas.

Men det finns en motbild. Man måste absolut undvika en alltför deterministisk och förenklad syn på utvecklingen i Centraleuropa. Francis Fukoyama hade visserligen fel, när han siade om den västliga liberalismens slutliga seger. Men lika galet vore att slå fast populismens eviga välde. Bilden är mycket mer komplex. Trots den i dagsläget dominerande konservatismen i populistkläder fortgår samhällsförändringar som kan leda till att kommande generationer finner en ny väg. Utgången av presidentvalet i Slovakien har redan nämnts. I Polen finns, inte minst av historiska skäl, en stark potentiell opposition som kan frigöras. Samtidigt växer sig populisterna starkare också i Västeuropa. De påverkar politiken antingen man sitter med i regeringen eller inte.

Österrike är det land där lappkasten varit mest tvära. Under en stor del av efterkrigstiden, 1955–1989, var man regionens enda demokrati, om än med inslag av korporativism och maktmissbruk p g a SPÖs och ÖVPs ständiga regeringsinnehav. Där fick populismen sitt europeiska genombrott vid sekelskiftet. För ett år sedan var FPÖ nära att erövra presidentposten genom den nuvarande partiledaren Hofer. De Grönas kandidat Alexander van der Bellen segrade med ytterst knapp marginal. De traditionella maktpartiernas kandidater hade slagits ut redan i första valomgången. Men i det senaste parlamentsvalet led FPÖ p g a den s k Ibizaskandalen ett dramatiskt nederlag. För första gången under efterkrigstiden finns möjlighet till en regering bestående av Kristdemokrater, Gröna och ev liberaler.

En intressant, och inte helt behaglig, tanke är att Västeuropa och Centraleuropa kommer att ”mötas på halva vägen”. Det är inte omöjligt att de populistiska krafterna kommer att försvagas i vissa centraleuropeiska länder samtidigt som deras inflytande tilltar i Väst.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

PS. Vid färdigställandet av artikeln kommer beskedet att två centraleuropéer, polskan Olga Tokarczuk och österrikaren Peter Handke tilldelats Nobelpriset i Litteratur. Detta bidrar naturligtvis ytterligare till att uppmärksamma utvecklingen i Centraleuropa.

Efter den ryska revolutionen och freden i Brest-Litovsk 1918 utropade de tre baltiska staterna sin självständighet. Härvid påverkades man av utvecklingen i Polen och Finland. Oberoendet gick inte att realisera utan strid. Rådsryska förband och deras lokala allierade, nationella styrkor och utländska, speciellt tyska frikårer men även finska förband och en del svenska frivilliga, slogs sedan den tyska armén efter vapenstilleståndet i november 1918 dragit sig tillbaka. Det ryska inbördeskriget berörde särskilt den norra delen av Baltikum.

Men 1920 erkände Ryssland de tre nya staterna Estland, Lettland och Litauen. Deras säkerhetspolitiska problem blev snart uppenbara och särskilt under 1920-talet föremål för diskussion också i Sverige. Om detta kan man läsa i Wilhelm Carlgrens ”Sverige och Baltikum” (1993). Till att börja hade de tre länderna från både den svenska tiden – för Estlands och Livlands del – och 200 år av ryskt styre inte samma statsrättsliga identitet och tradition som gällde i det tidigare storfurstendömet Finland – som kunde åberopa 1734 års lag och 1772 års svenska författning – och det gamla kungariket Polen. Deras parlamentariska utveckling förblev under mellankrigstiden ganska instabil och ändade i alla tre fallen med ett auktoritärt enmansstyre.

Vidare fanns det många som fruktade att när det ryska Ryssland hämtat sig kunde de tre ländernas öde vara hotat. När statsminister Edén yttrade sig i ämnet till hemliga utskottet vid 1919 års riksdag gav man inte de nya staterna stora chanser att bli erkända. I alla händelser skulle det kunna bli farligt att engagera sig för deras sak, eftersom de då kunde råka i krig med ett pånyttfött Ryssland. Flera svenska utrikesministrar, tydligast Erik Palmstierna 1920, svalare Hjalmar Branting 1922 och svalast Östen Undén 1925 – i ett brev till sin bror Torsten som var sändebud i Riga – betonade dock att de tres självständighet var ett svenskt intresse, ”medelbart… och av viss vikt” (Undén). Men samtidigt var det uppenbart att man från svensk sida gjorde en tydlig skillnad mellan Finland och de baltiska staterna. Finlands framtid var, hävdade utrikesminister Undén 1925 ett direkt svenskt intresse. Det erfarna danska sändebudet i Stockholm, Erik Scavenius – tidigare mångårig utrikesminister – noterade 1928 distinktionen i en rapport till Köpenhamn. Sverige skulle med beklagan men med ro acceptera att de baltiska staterna åter fördes in under ryskt styre.

Vilka lösningar såg man då för de baltiska staternas del? Särskilt från polskt håll – Polen hade ju 1919-1920 legat i krig med den ryska rådsunionen – ville man gärna se en allians mellan randstaterna Finland, Estland, Lettland och Polen; Litauen lämnades till följd av gränstvisten med Polen därhän. En politisk allians i enlighet med denna s k randstatspolitik rönte i början av 1920-talet visst stöd i Finland, men förkastades av riksdagen 1922 och ledde till utrikesminister Rudolf Holstis avgång. Samarbetet fortsatte dock till mitten av 1920-talet. Medlemskapet i Nationernas Förbund antogs vidare som i många mindre medlemsländer i början av dess tillvaro ge visst skydd. Men också andra modeller debatterades.

I en längre PM som den avgående chefen för svenska UD:s politiska avdelning, Torvald Höjer d ä, skrev 1923 diskuterade han de tankar på Östersjöns neutralisering som rörde sig i tiden. Enligt Höjer var dessa idéer huvudsakligen av två slag: antingen en total eller proportionell marin avrustning av kuststaterna eller skapandet av ett mare clausum. Sannolikt upplevde man på en del håll den brittiska flottans agerande just åren 1919-1920 som ett memento. Om man kunde genomföra ett slags neutralisering skulle den brittiska flottan få fortsatt fritt rörelseutrymme i Östersjön. Särskilt den senare modellen med ett mare clausum skulle vidare lägga ett stort säkerhetspolitiskt ansvar på Sverige och Danmark som bevakare av inloppen till Östersjön. Resurser saknades egentligen för denna uppgift och de politiska avgöranden som skulle kunna uppstå kunde bli delikata. I Stockholm trodde man inte att Danmark skulle vilja ta på sig rollen.

En ytterligare modell lanserades av Torsten Undén i Riga, nämligen att de tre staterna skulle bli föremål för ett tysk-ryskt garantifördrag, till vilket andra stater sedan skulle kunna ansluta sig. Men Stockholms linje förblev, trots det för Sverige numera fördelaktiga strategiska läget, att inte politiskt utnyttja detta. Ekonomiskt och kulturellt samarbete, men inga politiska åtaganden. Intressant nog tycks man åren efter första världskriget inte ha tänkt på att om och när Sovjetunionen och/eller Tyskland återfått något av sin militära vikt ett mare clausum, också på ett annat sätt än vaktrollen i Öresund och Bälten, skulle vara till nackdel för de mindre strandstaterna och i framtiden kunna leda till stor sovjetisk eller tysk marin dominans. Begreppet ”Fredens hav” blev ju sedan den sovjetiska, numera också ryska politik som man från svensk sida alltsedan dess motsatt sig.

Sverige har liksom övriga strandstater och andra makter baserat sin politik på att Östersjön är en ”common domain”, inte ett slutet hav. Estlands, Lettlands och Litauens säkerhetspolitiska problem fick ingen lösning under dessa republikers första tjugo år. Sovjetunionen ockuperade dem 1940 sedan Moskva 1939 efter Molotov-Ribbentroppakten ha tilltvingat sig militära baser. Tyskland ockuperade hela regionen 1941-1944. Först 1991 – Litauen förklarade sig dock suveränt redan 1990 – återfick de sin självständighet och erkändes av Ryssland och omvärlden. Efter en ibland trevande attityd åren före och omedelbart efter självständighetsförklaringarna 1990 och 1991 blev den svenska politiken snart en helt annan än 1920-talets passivitet. Åtskilligt ekonomiskt och tekniskt stöd plus från mitten av 1990-talet krigsmaterial från våra överskottsförråd fann med tiden vägen till framför allt Estland och Lettland medan Danmark verkade i Litauen. Finland koncentrerade sig i början på Estland, men senare i samspel med EU byggde upp ett gränsförsvar i alla tre staterna, enligt finsk modell.

Regeringen Bildt lade ner mycken möda på att få ut de ryska förband – 125 000 man – som var baserade i Baltikum, stänga radarbasen Skrunda och ubåtssimulatorn i Paldiski. Fortsatt rysk närvaro i de nu åter självständiga staterna skulle inneburit både ett hypotek på suveräniteten och ett hot mot freden. Denna till slut lyckosamma process, som givetvis var central för den återuppståndna suveräniteten, har beskrivits av Lars Peter Fredéns båda böcker i ämnet; Fredén spelade en betydande roll i skeendet. Men hur skulle våra tre grannstater på lite sikt lösa sina säkerhetsproblem? Liksom på 1920-talet fanns nu ett möjlighetsfönster medan Ryssland var svagt. Deras samfällda strävan var att mot bakgrund av de historiska erfarenheterna förankra sig så nära Västeuropa som möjligt. Det skulle leda till att de 2004 blev medlemmar i både EU och NATO.

Från svensk sida understödde vi ansökan att inleda förhandlingar med EU enligt den s k regattamodellen, vilket innebar att ett antal ansökarländer skulle börja förhandla samtidigt och gå vidare i den takt de kunde pricka av de olika kapitlen i EU-fördraget. När det gällde NATO hävdade Ingvar Carlssons och Göran Perssons regeringar att detta var de enskilda staternas val, vilket om man så ville kunde tolkas som ett indirekt stöd för en ansökan. EU- medlemskapets betydelse för moderniseringen av de baltiska samhällen var avgörande, men Nato-medlemskapet gav stadga för hela Östersjöområdet.

Nu kan man hävda att Estland, Lettland och Litauen, i Rysslands omedelbara grannskap, är alliansens mest utsatta länder. Det problem som under anslutningsprocessen och Putins första år vid makten inte tedde sig särskilt påtagligt, har efter det rysk-georgiska kriget 2008, den folkrättsstridiga ryska annekteringen av Krim och interventionen i östra Ukraina fått skarpare konturer. Man har t om i den säkerhetspolitiska debatten ibland talat om Narva som nutidens Berlin, varvid man givetvis menat att ett konkret hot mot Baltikum, symboliserat av den estniska, men huvudsakligen av ryssar bebodda, staden Narva skulle kunna utlösa en allvarlig världskris. Den målmedvetna estniska satsningen i Narva har dock förhindrat en Transnistrienliknande utveckling i nordöstra Estland.

För att möta denna risk har Nato under nu ett antal år dels arrangerat roterande luftbevakning i de tre staterna, som alla saknar egna flygvapen, dels roterat mindre kontingenter arméstyrkor från andra Natoländer i regionen. I Polen har Nato gått längre utan att formellt stationera förband i landet. Dessa arrangemang är avsedda att fungera som avskräckning och snubbeltråd och signalera till Moskva att angrepp mot de tre staterna skulle utlösa artikel 5 och riskera en öppen konflikt. Den konkreta frågan om hur alliansen skulle kunna försvara Estland, Lettland och Litauen är därmed inte besvarad. Det beror rimligen på hur lång förvarning man skulle få. När en amerikansk strategisk expert för några år sedan i Stockholm fick frågan om hur de baltiska staterna skulle kunna försvaras, svarade denne att det främst kunde komma att behöva ske från ”outside the zone of lethality”, varmed rimligen menas med ballistiska missiler eller kryssningsrobotar, t ex från plattformar i Nordsjön. En eventuell angripare bör således räkna med en mer eller mindre automatisk upptrappning.

I den svenska Natodebatten har ofta gjorts gällande att Sverige nu under en konflikt om Baltikum inte skulle kunna förbli oberört, och mer eller mindre automatiskt dras in. Detta bär sannolikhetens prägel. Man hänvisar också till vår ensidiga solidaritetsförklaring från 2009. Att öarna i Östersjön och svenskt territorium i en konflikt i Baltikum skulle få ökad specifik strategisk vikt är otvetydigt. Vilka är då likheterna och olikheterna när det gäller de baltiska staternas säkerhetsproblem 1919 och 2019 och vårt förhållande till dessa utmaningar? Estlands, Lettlands och Litauens säkerhet måste idag liksom 1919 ses som ett utflöde av deras geopolitiska läge. På 1920-talet liksom idag rör detta små staters grannskap med en stormakt. Då försökte man framför allt lösa det genom en allians av fyra av fem av Sovjetunionens nordliga randstater, uppbackade av Frankrike som underhöll särskilt nära relationer med Polen. Randstatsalliansen saknade till slut en tillräcklig substans och specifik vikt. NATO-medlemskapet och Lissabonfördragets art 42:7 är trots allt ett betydligt säkrare ryggstöd. Därtill är de tre staterna idag stabila liberala demokratier och väl integrerade såväl i ett nordligt som ett vidare europeiskt sammanhang, vilket ju medför att deras säkerhet, särskilt när spänningen ökar måste analyseras i detta ljus.

De säkerhetspolitiska problemen rörande Östersjön brukar ibland jämföras med dem i Svarta Havet. Dessa var nyligen föremål för en konferens i Svenska Atlantkommitténs regi. Härvid kunde man på nytt konstatera att den ryska dominansen naturligtvis är avsevärt mera markant i den senare havsregionen än i den förra. Strandstaterna i Svarta Havet består förutom Ryssland av två obundna, Ukraina och Georgien, och tre Natostater, Rumänien, Bulgarien och Turkiet, alla utom det senare landet institutionellt och ekonomiskt ännu ganska bräckliga statsbildningar. Svarta Havet är dessutom, till följd av den militära konflikten med Ukraina, de facto-samarbetet med Turkiet och Rysslands roll i Mellanöstern viktigt för detta lands förmåga att projicera makt utanför regionen, d v s i Mellanöstern. Detta gör det politiska utrymmet för de svagare fyra strandstaterna mera begränsat. De är avsevärt mera utsatta än de institutionellt och ekonomiskt stabilare strandstaterna i Östersjön. Den konkreta frågan om hur man skall försvara de baltiska staterna förblir emellertid central. Detta blir inte minst fallet om man nu mot bakgrund av Donald Trumps uppenbara skepsis mot Nato börjar diskutera det reella innehållet i alliansfördragets artikel 5 samtidigt som alliansen vidtagit viktiga steg för våra grannländers säkerhet.

Författaren är Ambassadör och docent.

Genom historien har nationer sökt lösningen avseende hur de, med tillgängliga resurser, ska kunna segra i militära konflikter. Ofta har svaret, oavsett dimension och nivå, handlat om att samla största möjliga styrka till rätt tid och plats. Strävan efter lokal överlägsenhet är med andra ord en klassisk taktisk, operativ och strategisk målsättning. För att möta detta hot och därigenom undgå upptäckt och bekämpning har de med mindre resurser ofta sökt sprida ut sig för att själva kunna kraftsamla vid en tid och plats som de själva väljer.

Inom ramen för försvaret av Sverige, med våra begränsade resurser, är spridning av förband i syfte att undgå bekämpning en förmåga som påtalas på alla nivåer. Jag avser i detta inlägg sammanfatta hur de olika nivåerna påtalar vikten av spridning, för att sedan kunna återsamlas för att tillsammans kraftsamlas där möjlighet till framgång uppstår.

På politisk nivå skriver Försvarsberedningen i sin rapport om en ökad spridning i alla dimensioner.^[1] Enligt Försvarsmaktens Perspektivstudie bedöms den framtida konfliktmiljön, genom den tekniska utvecklingen, medföra att tidsförhållanden minskar och rumsförhållanden ökar vilket ställer krav på en ökad skyddsnivå hos förbanden, bland annat genom spridning.^[2] Försvarsmaktens militärstrategiska doktrin beskriver bland annat vikten av spridning för att försvåra bekämpning samt, inom ramen för ett värdlandsstöd, behovet av en förmåga att genomföra snabba styrkekoncentrationer.^[3] Försvarsmaktens operativa doktrin beskriver att kraftsamling ska ske för att kunna lokalisera och bekämpa motståndarens kvalificerade system i syfte att bryta motståndarens anfallskraft.^[4] På stridskraftsnivån väljer jag att använda Armén som exempel, där Arméreglementet för taktik beskriver att arméförbanden måste ha en egen operativ rörlighet för att möjliggöra en koncentrering till vald operationsriktning. Arméns förband ska även eftersträva lokal överlägsenhet relativt motståndaren.^[5]

Sammantaget ställer ovan krav på att huvuddelen av de svenska förbanden, oavsett nivå, innehar förmågan att sprida sig för att undgå bekämpning samtidigt som de flexibelt ska kraftsamla sina förmågor för att kunna uppnå lokal överlägsenhet – med risktagningen att vara svag överallt och att kraftsamlingen sker på fel plats vid fel tidpunkt. Detta ställer krav på att förbandens metoder och utbildningsplaner hålls uppdaterade avseende spridning och kraftsamling, relativt motståndarens utveckling av doktrinärt uppträdande och teknikutveckling i form av sensorer och verkansdelar. Det betyder även att vi med egna system måste hålla jämna steg i teknikutvecklingen avseende både möjligheterna att upptäcka motståndaren och möjligheterna att undvika upptäckt. Framförallt kräver det en flexibilitet i ledningsmetod och ledningssystem som möjliggör kraftsamling trots motståndarens försök till allomfattande påfrestningar på stridsmiljön i syfte att hindra att vi bibehåller eller återtar initiativet. Detta kräver en inställning där vi accepterar en tillsynes inledande motgång och har kraften att vända denna till seger. Det börjar i våra doktriner, men blir inte en verklighet förrän vi förberett alla ledningsnivåer på detta genom träning och övning.

Författaren är major och genomför det högre officersprogrammet vid Försvarshögskolan.

Noter

^[1] Försvarsberedningen, Värnkraft – Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021-2025, (2019), s. 166–167, 189, 199–209.
^[2] Försvarsmakten, Slutlig redovisning av perspektivstudien 2016-2018, 2015, s. 25–29, 42.
^[3] Försvarsmakten, Militärstrategisk doktrin, Försvarsmakten: Stockholm, 2016, s. 46–47.
^[4] Försvarsmakten, Operativ Doktrin, Försvarsmakten: Stockholm, 2014, s. 36.
^[5] Försvarsmakten, Arméreglemente Taktik, Försvarsmakten: Stockholm, 2013, s. 40, 46.