Sökresultat för: BA 06

Till: Karin Enström (m)

Foto: Försvarsmakten

I början vad den här månaden skrev tre kadetter från Karlberg en debattartikel med rubriken ”Vi är inget särintresse, Enström” riktad till dig som försvarsminister. En artikel som i sin helhet sätter fingret på den märkliga retorik som du och ditt parti använder er av när ni pratar om Försvarsmakten.

Den oro som kadetterna förmedlar till dig är tyvärr helt befogad, på alla plan. De är bekymrade över att du ena sekunden säger att ”personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs”, för att kort därefter meddela att du tänker skära ner Försvarsmaktens redan mycket anorektiska organisation till under skamgränsen.

Du och dina partikollegor påstår att Försvarsmakten genom er så kallade försvarsreform nu är användbar, tillgänglig och flexibel och att den kan möta morgondagens hot som är komplexa oförutsägbara och gränslösa. Nu gör du i stället något helt annat och vill byta ut en stor del av den kontinuerligt tjänstgörande personalen till tidvis tjänstgörande personal som endast tjänstgör 38 dagar var fjärde år.  Detta trots att ni tidigare sagt att det är viktigt att Försvarsmaktens förband primärt ska utgöras av stående förband. Hur kommer detta att påverka användbarheten, tillgängligheten och flexibiliten ur ditt perspektiv?

När det kommer till vår försvarsförmåga, som enligt ditt parti och dina partikollegor bara för en tid sedan var helt enastående. Ni var då noga med att alltid hänvisa till den nu berömda NATO-värderingen och påstod att försvaret är i toppklass och att Sveriges nyutvecklade operativa stridskrafter torde besitta en operativ förmåga och stridsduglighet som i första hand avskräcker från anfall och om det misslyckas kan försvara landet mot allt utom ytterst ihärdiga och utdragna angrepp.

Vid årsskiftet tröttnade ÖB som bekant på att du och dina medarbetare på försvarsdepartementet inte lyssnade och förklarade därför hur illa ställt det egentligen är, att Sverige endast kan försvaras på en plats i en vecka under förutsättning att du, eller rättare sagt Anders Borg skjuter till 4,5 miljarder varje år. Skillnaden mellan den nymoderata dikten, och ÖB:s sanningar kunde inte bli större än så.

Du säger trots dessa mycket konkreta fakta i intervjuer att hela Sverige skall försvaras, för att bara några månader senare deklarera att ett utökat försvarsanslag är inte att tänka på trots att det är du och ditt parti som beställt den organisation som Försvarsmakten just nu håller på att sätta upp. I stället kritiserar du Försvarsmakten, din gamla arbetsgivare och dina gamla kollegor, för att ha lämnat i från sig ett undermåligt underlag.

Du säger att ni genomför satsningar på Försvarsmakten, när ni i praktiken genomför reduceringar. Den största satsningen ni gjort inom försvarspolitiken under er tid i regeringsställning är att köpa ”super-JAS”. Men i själva verket halverar du Flygvapnet när du reducerar från 100 till 60 flygplan, vilket i sin tur innebär att vi knappast kommer att kunna sätta upp fyra stridsflygdivisioner och två utbildningsdivisioner på F7 i framtiden med en sådan reducerad flygplanspark. Detta kallar du för en ”stor satsning”. Att ni dessutom förhandlat fram en klausul i kontraktet som innebär att det går att avbryta köpet om inte Schweiz köper flygplanen gör ju inte saken mindre märklig! Behövs ”super-JAS” bara om Schweiz behöver samma flygplan?

Karin Enström! När du kommenterar säkerhetspolitiken och läget i vårt omedelbara närområden så som den enorma upprustning som Ryssland nu genomför där man satsar ofantliga 500.000.000.000 EURO (femhundra miljarder) på de väpnade styrkorna så väljer du att kalla det för en modernisering och undviker aktivt att använda ordet upprustning, det vill säga att du inte benämner saker för vad de är. Varför? Om du får följdfrågor så hävdar du att moderniseringen sker från en mycket låg nivå…

I den allmänna försvarsdebatten så hävdar du konstant att försvarsförmågan är bättre än när alliansen tillträdde 2006, och din kollega Cecilia Widegren hävdar att försvarsförmågan är bättre nu än på 20 år. Så frågan är då varför ni försöker modifiera sanningarna?

När du för någon dag sedan svarade kadetterna, vilket i sak var bra att du gjorde, så fortsätter du med en retorik som är mycket svår att begripa? Du har förvisso justerat tiden tre år framåt rörande hur bra försvarsförmågan är och har ändrat till att den är bättre nu än år 2009. Alltid något. Du nu är du närmare sanningen. Men du talar fortfarande om att ni stärker försvarsförmågan genom ”satsningar” och att utan personalen så finns inga kvalificerade förband. Det rimmar illa med dina senaste direktiv till Försvarsmakten där du beordrar en reducering av Försvarsmaktens personal.

Man undrar onekligen hur det egentligen fungerar inom Nya Moderaterna? Varför måste du och dina partikollegor ständigt skönmåla den egna förmågan och nedvärdera upprustningen i Ryssland, och varför hävdar du fortfarande att hela Sverige skall försvaras när du vet att det är omöjligt just nu? Det är bara några av de frågor som vi skulle vilja få besvarade!

Bland dina egna partikamrater finns det de som hävdar att den svårbegripliga retoriken grundar sig i toppstyrning och grupptryck inom partiet. Vi är många som tyvärr tror att det är en helt korrekt bedömning av läget.

Karin Enström, det vore mycket glädjande om du och dina partikamrater i er fortsatta retorik började att benämna saker för vad de är och slutade med skönmålningen av den svenska försvarsförmågan. Vem vinner på sådant? Åtminstone inte Sverige!

Drönare och framtida krigföring

Efter en del debatt om drönare (till och med ”attackdrönare” och ”dödsplan” som dödar i kontrast med alla andra vapen?) är det min tur att försöka bena lite i vad användandet av obemannade flygplan (hädanefter drönare) betyder för krigföringen samt om och hur det kan vara ett hot mot internationell säkerhet  Det målas det ofta en … … Läs mer →

Galenskapen inom försvars- och säkerhetspolitiken fortsätter!


Försvarsminister Karin Enström förvånar nog inte någon längre. Vi vet vid det här laget exakt vad som komma skall vid varje enskilt uttalande och vid varje framträdande.

Sveriges försvarsförmåga är som vanligt mycket god. Den är självklart avsevärt mycket bättre än när Alliansregeringen tillträdde 2006 och i bland hör man till och med att vår försvarsförmåga i dag är bättre än för 20 år sedan.

Den nymoderata försvarsreformen är även den mycket lyckad, i synnerhet är rekryteringen till det nya systemet med anställda soldater och sjömän en så oerhört lyckad  satsning att det är cirka 10 till 14 sökande till varje plats. Värnplikten var ju faktiskt helt värdelös med alla dessa oanvändbara soldater som fanns på den tiden.

Som om det inte vore nog med detta så har vi nu en betydligt högre tillgänglighet på våra nya världsbästa ”stående förband” än vad vi tidigare hade med de inneliggande värnpliktskullarna på landets regementen, flygflottiljer och fartygsförband, De var ju som bekant helt oanvändbara och värdelösa.

De nya Moderaterna genomför till skillnad från tidigare regeringar nu ”satsningar” på Försvarsmakten. En av satsningarna är att gå från 100 stridsflygplan till 60. Man genomför även andra satsningar där man halverar antalet tillgängliga artilleripjäser i Försvarsmakten från 48 till 24. Man har satsat så mycket på detta system att numerären enligt uppgift för tillfället är noll, eller möjligen en?

Man har nyligen aviserat att man ”satsar” på att modifera våra stridsbåtar. Är det någon oppositionspolitiker som funderat på att ställa frågan om det är det totala beståndet som modifieras? För det kan väl inte vara så att det bara är en bråkdel som ska modifieras, vilket skulle innebära att resten av båtparken så småningom kommer att falla för åldersstrecket och vi då har en faktisk smygreducering.. förlåt satsning…på/av försvarsförmågan??? Men sådana detaljer behöver ju varken riksdag eller någon annan informeras om…

Man anskaffar även ett ”ytterst kvalificerat” och ”långräckviddigt” luftvärnssystem i form av IRIS-T som kompensation för ”satsningen” där 40 flygplan bara försvann, så vad är problemet? Varför bråkar alla?

Ja listan över nymoderaternas ”satsningar” på försvaret kan göras mycket lång!
För säkerhets skull bör nog tilläggas att det förekommer en stor portion ironi i ovanstående text!

*** *** *** *** *** *** *** ***

I dag skriver SvD som vanligt initierat och bra om försvars- och säkerhetspolitiken. Rysslands mångmiljardsatsning på militär förmågeuppbygnad i vårt omedelbara närområde är dagens ämne.

För den som på regelbunden basis följer försvarsdebatten är inte detta några överraskande nyheter. Allt detta har vi känt till under lång tid, och försvarsbloggarna har skrivit spaltmeter i ämnet under flera års tid. Att nu få draghjälp i ämnet försvarsupplysning från riksmedia är ett gott tecken. ÖB:s uttalande om ”en-veckasförsvaret” var som bekant gnistan som behövdes för att debatten skulle komma i gång på allvar. I SvD:s artikel hämtar Holmström information ur den mycket läsvärda finska rapporten om rysk försvarspolitik som alla borde läsa, i synnerhet våra försvarspolitiker!

”Målet är att skapa enheter med hög insatsberedskap som kan åstadkomma resultat västerut genom att direkt från sina fredstida baser sätta in överraskande attacker”, slår rapporten fast. Strategin är att snabbt och överraskande slå ut en motståndare som paralyseras, varpå större ryska förband sätts in. En sådan strategi skulle inte bara lamslå det angripna landet utan även ställa Nato inför fullbordat faktum.

Vi var nog många, som när vi läste artikeln i morse tänkte att den kommer att bemötas med standardrepliken från vår försvarsminister Karin Enström ”Ryssland utgör inget hot och de rustar från en mycket låg nivå”. Vi behövde inte vänta så värst många timmar innan standardsvaret kom som ett brev på posten i samma tidning. SvD presenterade nämligen en intervju med ministern under eftermiddagen.

Något direkt militärt hot från Ryssland till följd av den militära upprustningen vill Karin Enström inte prata om. Hon väljer också att hellre kalla upprustningen för en modernisering.   ” – Upprustningen, som du beskriver det, sker från en låg nivå. Det är en modernisering eftersom man inte har kunnat satsa under en lång tid.”

Att det råder stor oenighet inom regeringen i försvarsfrågan får vi ytterligare ett bevis för när vice statsministern och folkpartiledaren Jan Björklund till skillnad från Karin Enström ånyo uttrycker stor oro för utvecklingen och rustningen som sker i närområdet.

Något annat vi försvarsdebattörer länge oroat oss för är att försvarsberedningen under ledning av moderaten Cecilia Widegren är mer av ett beställningsjobb av finansen, än en oberoende utredning. Sanningen ligger sannolikt någonstans däremellan. Vi vet sedan tidigare att ett NATO-medlemskap inte får utredas, och att man ska utgå från en prolongerad försvarsbudget. Vilka andra styrningar har beredningen fått? Vi har inte ens fått se det fullständiga direktivet till försvarsberedningen ännu. Har man fått muntliga direktiv att den militära uppbygnaden i närområdet ska tonas ned i slutrapporten? Man kan åtminstone börja fundera på om det finns sådana muntliga ”tips” till Cecilia Widegren?

Ett ytterligare mycket oroväckande bevis för att det skulle kunna förhålla sig på det viset är Jan Björklunds uttalande om försvarsberedningen och att folkpartiet där inte får gehör för sin oro?

Får Folkpartiet gehör i Försvarsberedningen?
– Det har vi inte fått än. Men den här typen av rapporter måste alla lyssna in och ta del av. Jan Björklund säger att den nu arbetande Försvarsberedningen, som leds av Cecilia Widegren, M, måste fundera på hur försvaret ska stärkas och anger själv tre klara prioriteringar:  – För det första behöver vi ett försvar av Gotland. För det andra behöver vi luftvärn med längre räckvidd. För det tredje så blir det nya yrkesförsvaret för litet och för dyrt. Vi behöver en mix av yrkes- och mobiliseringsförsvar för att till en rimlig kostnad ha en mycket större krigsorganisation, säger Jan Björklund

Övriga medlemmar i försvarsberedningen uttalar sig också i ärendet. Det som man slås mest av är Peter Hultqvist (s) mer återhållsamma uttalanden. Han har tidigare varit mycket kritiskt till Moderaternas nonchalans av försvarspolitiken och läget i närområdet. Hultqvist pratar numera dessutom i termer av rysk ”försvarsförmåga” när det i praktiken handlar om att Ryssland även bygger upp en omfattande offensiv förmåga samtidigt som man över offensiva operationer så som landstigning och luftlandsättning. Man får hoppas att Hultqvist enbart är felciterad.

Ytterligare ett bevis för att försvarsberedningens kommande rapport inte verkar vara av så särskilt stor betydelse för moderaterna kan man konstatera när Karin Enström redan innan rapporten släppts beslutat att minska Försvarsmaktens personalkostnader med 500 miljoner genom att ta bort 500 officerare och 300 civilanställda. Nu kommer nya direktiv, innan försvarsberedningen ens har lämnat i från sig någon rapport, om att HKV ska minskas med ytterligare 200 tjänster!

Det har skrivits förut, och måste skrivas igen. Regeringens försvarspolitik är naiv och ytterst oseriös! Var ska detta sluta?

Bloggar: Sjätte mannen, Cornucopia, Wiseman, Oscar Jonsson
Media: Aftonbladet, SvD, SvD

Operation Atalanta och ME03

Foto: Försvarsmakten (Anders Kallin)

Då fortfarande förhållandevis väldigt lite skrivet om den marina insatsen ME03 som för någon dag sedan startades upp utan för Somalias kust. Det kan därför vara på sin plats med lite försvarsupplysning på denna blogg. De officiella kanalerna Marinbloggen och den nystartade bloggen Operation Atalanta skriver självklart, men där är innehållet av naturliga skäl övergripande och populärvetenskapligt skrivet om vardagen ombord då målgruppen till stor del verkar vara anhöriga och kollegor till de som är på plats.

Hur kommer det sig då att ett svenskt örlogsfartyg för tredje gången befinner sig utanför Somalias kust, väldigt många nautiska mil från det bräckta hemmavattnet i Östersjön?

Det hela började med att FN:s säkerhetsråd behandlade frågan om de omfattande problemen som de härjande piraterna utanför Somalias kust utgjorde. Det hela mynnade ut i resolutionen 1816 som fastställdes i säkerhetsrådet den 2 juni 2008, senare följd av resolutionerna 1846 och 1851 samma år. Senaste resolutionen som förlängde mandatet för att bedriva operationen är 2077 är fastställd under 2012. Nuvarande operation bygger således på ett FN mandat, men är för den skull ingen renodlad FN-insats, något som många tyvärr har svårt att skilja på.

Relativt snart efter att FN fastställde den första resolutionen satte EU upp en militär styrka med namnet EU NAVFOR (EU Naval Force) för att föröka få bukt med piratverksamheten i området utanför Somalia, i Adenviken och under senare år osannolikt långt ut i Indiska Oceanen. Mängder av handelsfartyg blev kapade och besättningarna tillfångatagna. Situationen blev till slut ohållbar även för sjöfartsnationerna inom EU där en omfattande ”sjöfartstrade” går utanför den afrikanska ostkusten, bland annat till och från Suezkanalen. Piraterna blev ett för stort problem helt enkelt och stora lösensummor krävdes för att fartygen skulle släppas. Många rederier valde att betala lösensummorna, varför piratverksamheten blev en lukrativ och förhållandevis riskfri verksamhet där fler och fler såg möjligheter att göra stora pengar.

Sjöstyrkan EU NAVFOR bedriver av ovanstående anledning den operation som benämns Operation Atalanta från slutet av 2008 där de övergripande uppgifterna är följande:

  • Skydda fartyg som ingår i FN:s World Food Programme (WFP) som transporterar livsmedel och förnödenheter till Somalia.
  • Skydda fartygstransporter som genomförs av Afrikanska Unionen under namnet AMISOM
  • Hjälpa Somalias övergångsregering att bekämpa pirater och väpnade överfall till sjöss.
  • Mandat har även utökats till att även omfatta möjlighet att placera säkerhetsstyrkor ombord på skyddsvärda fartyg, att oskadliggöra piraternas båtar, att genomföra fritagningsoperationer samt att förstöra piraternas logistikbaser på land.

Sedan operationen startade 2009 och man fick ett helhetsgrepp om piratverksamheten i området har totalt ca 140 fartyg kapats. Toppen var under 2010 då piratattackerna kunde räknas till 147 och antalet kapade fartyg uppgick till 47. Sedan dess har piratverksamheten nedgått avsevärt, och under 2013 har det hittills endast skett fyra attacker och endast ett fartyg (en fiskebåt) har blivit kapad.

Att verksamheten nedgått till så låga siffror beror självklart till stor del på närvaron från EU NAVFOR och Operation Atalanta, samt det faktum att man kunnat agera mer proaktivt grundat på de senare mandaten då även piraterna baser har kunnat angripas. Det faktum att piraterna insett att risken för att bli lagförd har sannolikt också bidragit till att antalet piratattacker minskat senaste åren.

En annan viktig faktor till framgångarna är det så kallade ”best management practices” som tillämpas av rederierna där man ombord på de egna fartygen vidtagit åtgärder som visat sig vara effektiva för att förhindra att ett piratangrepp leder till en kapning. Åtgärder som att gå i arrangerade kovojer, högre fart genom området, taggtråd för att försvåra att klättra ombord, vakthållning, vattenkanoner är några exempel. Men framför allt det faktum att många rederier anlitat säkerhetsföretag som placerat beväpnade vakter på fartygen har bidragit stort.

Det svenska bidragen till EU NAVFOR och Operation Atalanta har benämts ME01, ME02 och den som just nu startats benämns således ME03. Den första styrkan utgjordes av korvetterna Stockholm och Malmö samt stödfartyget HMS Trossö. För den tillförda personalen så som bordningsstyrka var detta självklart ingen optimal lösning med anledning av de begränsade utrymmena ombord. Boendemiljön var minst sagt dålig jämfört med vad som i dag kan erbjudas ombord HMS Carlskrona. HMS Malmö som deltog i ME01 är dock det enda svenska fartyg som hittills lyckats förhindra en piratattack och dessutom gripa piraterna.

Såväl ME02 under 2010 samt nu även styrkebidraget ME03 som utgörs av HMS Carlskrona med ombordbaserad helikopter (Hkp 15), sjukvårdsenhet med möjlighet till operation och intensivvård, en bordningsstyrka från Amf 1 samt en landbaserad stödenhet i Djibouti. Det totala antalet personer som ingår i insatsen är ca 150 personer. Under insatsen 2010 utgjorde HMS Carlskrona ledningsfartyg för hela EU NAVFOR där nuvarande marininspektören Jan Thörnqvist var Force Commander.

Den nuvarande svenska bidraget bygger på regeringens proposition 2012/13:66 där riksdagen beslutat om att bidraget skall omfatta deltagande på plats under fyra månader i perioden april till juli 2013. 

Värt att notera är att en insats som denna under fyra månader i stort sett innebär att personalen ombord blir i anspråkstagna för verksamheten under ett helt år. Då besättningen på HMS Carlskrona i rollen som patrullfartyg är större än i rollen som stödfartyg på hemmaplan, så kräver det dessutom att ytterligare personal tillförs från andra delar av Marinen där personalläget i de flesta fall redan är ytterst ansträngt.

Redan i januari samlades fartygets besättning och de första förberedelserna påbörjades. Därefter fortsatte övningar inför insatsen och den 13 mars kastade fartyget sedan loss för att påbörja den långa ombaseringen ned mot operationsområdet. Här om dagen beökte ÖB och C INS förbandet på plats i Djibouti inför den första losskastningen. När insatsen avslutas i juli återstår ombasering hemåt för avrustning och ledighet under större delen av återstoden av 2013. En insats omfattande fyra månader på plats i operationsområdet innebär således att fartyg och besättning är borta från nationell verksamhet under nästan ett år.

Den aktuella sjöstyrkan inom raen för EU NAVFOR omfattar i skrivande stund sju större fartyg. En tysk fregatt, två franska fregatter, två spanska fartyg (en fregatt och en OPV) samt HMS Carlskrona (f.d. minfartyg). Styrkan leds av portugisen Jorge Novo Palma ombord på flaggskeppet och fregatten PNS ÁLVARES CABRAL.

Operationsområdet är näst intill obegripligt stort och kan jämföras med nordeuropas yta. Marininspektören Jan Thörnqvist liknelse är fantastiskt bra och väldigt målande.

”Totalt patrullerar åtta fartyg området som är lika stort som hela Nordeuropa. Det är ungefär som att bevaka Nordeuropa med åtta polisbilar.”

Det talas redan nu om en förnyad insats ME04 inom kort. Men om piratverksamheten i Adenviken fortsätter åt det håll det nu pekar mot så är frågan är om inte Marinen skulle må bra av att lägga motsvarande krut (pengar) på att istället bygga upp den nationella förmågan inom kvalificerad väpnad strid till en högre nivå. Men sådant samlar förstås inga politiska poäng, och inte heller någon medial uppmärksamhet. Därför är nog stalltipset att det trots allt blir en förnyad insats i Adenviken under parollen ”syns man så finns man”.

Som avslutning på detta inlägg vill Skipper önska personalen ombord på HMS Carlskrona och ME03 ett stort lycka till och en förhoppningsvis lyckad piratjakt!

Relaterat: Piracy documents, EU NAVFOR
Media: SvD, SvD, AB, AllAfrica

Försvarsmaktens helikoptrar

Hkp 16 på plats i Afghanistan. Foto: Försvarsmakten

Helikopterfrågan i Försvarsmakten är ett ständigt aktuellt och återkommande ämne som behandlats på denna blogg åtskilliga gånger tidigare. Anledningen till att den ånyo tas upp är i dag flera.

Året var 2001 då Sverige beställde sina arton stycken Hkp 14 där ett av motiven var att man skulle köpa samma helikopter inom alla de fyra nordiska länderna. För snart två år sedan överlämnades den första NH90 till Försvarsmakten (10 år efter beställning) och vid det här laget hade Danmark dragit sig ur affären. I dag har fortfarande endast fyra av de arton helikoptrarna levererats till Försvarsmakten, och då inte ens i slutlig konfiguration. Liknelserna med Visbyprojektet är tyvärr allt för stora. Helikoptrarna är långt i från operativa i slutlig konfiguration. Den markoperativa versionen (E) beräknas vara slutlevererad runt 2016 och den sjöoperativa versionen (F) beräknas kunna vara operativ först år 2020. Den sistnämnda versionen kommer dessutom endast att levereras i fem exemplar(!)

När den första Hkp 14 levererades till Försvarsmakten var fortfarande ambitionen att den skulle ersätta Försvarsmaktens superpumor (Hkp 10B) i Afghanistan under 2016. Nu blev det inte så av flera anledningar. Från politisk nivå tog man i stället beslutet att snabbanskaffa femton Helikopter 16 ”Black Hawk” till Försvarsmakten.

I detta sammanhang är det därför mycket glädjande att konstatera att Hkp 16 från den första april är operativ i Afghanistan (se bilder på Facebook), och att Hkp 10 redan är hemma på svensk mark igen. 

Om vi för en stund stannar upp vid Hkp 10 så är det nu så att dessa nio helikoptrar nu skall avvecklas från Försvarsmakten. Trots att de fortfarande hade kunnat fylla viktiga roller inom övrig statlig verksamhet/landsting så som vid Sjöfartsverket för Sjöräddning, som ambulansflyg, men även vid Polisen där man har ett stort behov av att kunna transportera nationella insatsstyrkan så är ingen intresserad. Sjöfartsverket valde i stället att köpa sju nya helikoptrar, vilket på sikt drabbar sjöfarten genom avgifter då sjöfartsverket mer eller mindre är intäktsfinansierade. Polisen har inte ekonomi att vidmakthålla ett tyngre helikoptersystem än vad man har i dag utan hoppas på att Försvarsmakten ska kunna sköta transporterna, vilket i sak är bra. Försvarsmakten har varken ekonomi eller personella resurser att köra fyra helikoptersystem parallellt varför en avveckling då är oundviklig.

Men åter till Hkp 16. Den 9 april 2011 tog regeringen ett beslut om att anskaffa helikoptern. Bara nio månader senare, den 17 januari 2012 överlämnade FMV de första helikoptrarna till Försvarsmakten. Drygt ett år senare är piloter, tekniker och övrig personal utbildade och influgna på systemet och kan verka i Afghanistan. Ett mycket imponerande resultat!

Drar man paralleller till sorgebarnet Hkp 14 så kan man fundera över hur det hade sett ut om man istället för utvecklingsprojketet NH90 i stället valt att köpa Hkp 16 i sjöoperativ version Sea Hawk, ett färdigt och beprövat koncept med omfattande driftserfarenheter från hela världen.

Fördelarna med en sådan anskaffning skulle med facit i hand varit många. Dels skulle man få en färdig sjöoperativ helikopter där allt är klart från början. Men även fördelarna rörande flygunderhåll och reservdelar skulle vara avsevärda då Sea Hawk till drygt 80% är byggd av samma delar som en Black Hawk. Hade den utökade takhöjden (den som bidragit till förseningen av Hkp 14) fortfarande varit avgörande hade man kunnat välja den licenstillverkade SH-60K med utökad kabinhöjd.

Men nu var vi tyvärr inte så kloka. Vi står alltså inför det faktum att vi har beställt en helikopter (NH90) med annan takhöjd än alla andra brukare, och dessutom med ett helt unikt egentillverkat ledningssystem SAAB Tactical Mission System (TMS) som ingen ännu sett röken av trots att det beställdes redan 2002 till en kostnad av 2 miljarder kronor(!) något som även Allan Widman (fp) skrivit om flera gånger. Det enda aktuella runt detta projekt som går att finna är att SAAB nu söker ytterligare en projektledare…

En annan faktor man kan fundera över är hur Marinflyget (medveten felskrivning) vid en längre insats ska kunna bedriva sjöoperativ helkopterverksamhet med en rote i luften över tiden (vilket rimligtvis borde vora ett operativt krav) med enbart fem tillgängliga helikoptrar är självklart en omöjlighet med hänsyn till flygunderhåll och översyner. 
Varför man inte från början beställde fem exemplar av den sjöoperativa NH90 NFH i likhet med vad Norge gjorde är och förblir en gåta, för industristöd till SAAB kan det väl ändå inte handlat om…  Då hade man sannolikt kunnat få leverans innan 2020 även om Norge i augusti förra året övervägde att häva hela köpet och istället satsa på Sea Hawk för sina fregatter på grund av de omfattande förseningarna.
En annan mycket beklämmande ”liten detalj” är att det fortfarande inte beställts något vapenpaket till helikoptern. Som det ser ut just nu så kommer vår Hkp 14 i bästa fall att kunna hitta en ubåt med sin sonar någon gång efter år 2020, men inte kunna insätta några vapen mot den. Om detta har vi skrivit i ett tidigare inlägg.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att vi i bästa fall har fem(!) sjöoperativa helikoptrar utan vapen efter 2012 samtidigt som vi kommer att ha 40 markoperativa helikoptrar (fördelat på 15st Hkp 16, 12st Hkp 15 och 13st Hkp 14). Detta skall jämföras med de 14 sjöoperativa Hkp 4 som vi tidigare förfogade över…
Vad kan vara mer passande än att att avsluta detta inlägg med visa en dagsaktuell bild på trotjänaren Y76 (tidigare Flygvapnets Q98) som tillsammans med övriga Hkp 4 nu är sålda till Columbia Helicopters, där man anser att våra fullt fungerande ubåtsjagade trotjänare har väldigt mycket flygtid kvar. 

”All of the helicopters were very well maintained, and are under 10,000 flight hours, which, given our high utilization rate, is very low time,” said Sweet.  ”Since the 107-II is not readily available on the international market, this presented an excellent opportunity for us to purchase more of the same type of helicopter we already operate.”

Y76 på väg mot fortsatt flygtjänst Foto: Columbia Helicopters

Det känns som om detta inte kommer att vara det sista inlägget på den här bloggen rörande helikoptrar, i synnerhet inte sjöoperativa sådana.

Mer om Hkp 4 försäljningen till Columbia Helicopters: SVT, SR, SR

Förändrade spelregler påverkar beredskapen i närområdet

Den oannonserade ryska beredskapsövningen i Svarta Havet under påskhelgen visar på en ny typ av övningsverksamhet i Ryssland. Utan någon förvarning beordrade Putin att förband som omfattades av högre beredskapsgrader skulle omgåendé genomföra bland annat landstigningar och stridsskjutningar vid tre stycken skjutfält vid Svarta Havet. Övningen är mycket intressant, då den omfattade 7000 man , […]

Vår beredskap är god II

Innan påsk publicerades ett inlägg på Marinbloggen av två fartygschefer på Visbykorvetter rörande Visbykorvetternas försvarsförmåga. Det blev då ett litet snabbt inlägg på WW med anledning av detta och inte mer än så för att inte förekomma en kommentar som lagts på Marinbloggen. Nu har påsken passerat utan att några kommentarer publicerats på Marinbloggen och tydligen fortsätter påskledigheten även denna vecka på Marinens Taktiska Stab. Av den anledning så återpubliceras nu den lagda kommentaren här på WW och med ytterligare en förtydligande utvikning nedanför.

”Som varandes svensk skattebetalare känns det skönt att läsa att vår beredskap är god. Ur aspekten försvarsupplysning är detta blogginlägg mycket bra. Man blir stolt över vad våra fartyg presterar och vill gratulera fartygscheferna och personalen på fartygen. 

Ur aspekten försvarsförmåga och försvarspolitik gör mig inlägget mycket bekymrad. Öhrstedt och Öhrn listar en stor mängd fördelar med Visbysystemets nuvarande förmågor. Begränsningar verkar inte finnas. Sitter man som beslutsfattare eller politiker och läser detta får man naturligtvis bilden av allt är gott. Erfarenheten är dock att det är lika problematiskt att inte vara tydlig med vad man inte kan, som att vara tydlig med vad man kan.

Vår teknik, stridsteknik och taktik är till stora delar hemliga och ska så vara. Att bemöta detta inlägg blir därmed omöjligt utan att bryta mot sekretessbestämmelserna. Likväl skulle det behöva bemötas sakligt. 

Hade Försvarsmakten haft den fantastiska förmåga som beskrevs 2006, hade vi aldrig haft diskussionen idag om huruvida vår förmåga är bättre idag eller då. Jag hoppas att ni fartygschefer är betydligt mer öppna i er redovisning av även brister nästa gång ni får ett besök av försvarsmaktsledning, chefer och framförallt politiker. Filtrering och överdrivet positiva budskap är vad som satt Försvarsmakten i den sits vi befinner oss i idag. Det är inte att göra varken oss själva, skattebetalarna eller politikerna en tjänst. Endast en framtida motståndare.”

2006 åkte Flygvapnet för första gången iväg på en av de amerikanska Red Flag-övningarna, till Alaska (första gången en Red Flag hölls där). Red Flag är sannolikt den mest kvalificerade flygövningen i världen med alltifrån aggressor-förband (förband, både flyg och luftvärn, som tränats i att uppträda som motståndare med för motståndaren realistisk stridsteknik och taktik) till skarp ammunition mot markmål och uppträdande i stora koalitionsförband. Syftet med dessa övningar, framtagna med lärdomar från Vietnamkriget, är att utgöra en pilots första tio skarpa stridsuppdrag, då statistiken från Vietnam visade att en pilot som överlevde sina första tio uppdrag, hade betydligt större sannolikhet att överleva resterande 90 uppdrag under sin tjänstgöringsperiod i det vietanamesiska stridsområdet. (Vill man fördjupa sig i Red Flag finns en bra tidningsartikel från förra veckan om övningen, upplägg och syfte)

Enorma mängder lärdomar drogs av det svenska deltagandet i denna Red Flag. Denna övning är en av ett flertal viktiga händelser som lagt grunden till den goda förmåga att medverka i internationella operationer med stridsflyg som Flygvapnet har idag. Utåt och officiellt inom Försvarsmakten hette det att deltagandet var en enastående succé för Sverige och Gripensystemet, inte minst vad det gällde de teknologiska bitarna. Den bilden och de positiva erfarenheterna redovisades vid otaliga tillfällen de kommande åren, så till den grad att en viss högre tjänsteman på Försvarsdepartementet började tala i jämförande drag om JAS 39 och den amerikanska F-22 – en bild som är långt ifrån verkligheten.

Samtidigt hade en hel rad mycket viktiga erfarenheter gjorts vid övningen vilka inte riktigt taktade med de officiellt redovisade. Det visade sig dock vara mycket svårt att råda på den bild av positiva erfarenheter som redovisats utåt mot såväl politisk nivå som Försvarsmaktens egna motsvarigheter – Försvarsmaktsledning och flygvapenledning. Följden blev att brister som uppmärksammades redan 2006, i den officiella rapporteringen betecknades som avhjälpta, men i själva verket kvarstod som brister ända till Libyeninsatsen då man på nytt fick göra samma erfarenheter, återigen peka på gamla lärdomar och slutligen få bristerna avhjälpta.

Som ”tur var” handlade det i detta fall om en internationell insats där Sverige kunde gå in i en koalition i ett läge där fienden ej längre utgjorde något större hot mot våra flygförband. Nästa gång är det inte lika säkert att vi har samma tur. Kanske är såväl odds som insats något annorlunda. Därav något av oron att man nu i Marinen gör sig samma björntjänst som man lyckades med i Flygvapnet efter Red Flag 2006 och som det skulle ta fem år att ta sig ur.

Det inlägg som fartygscheferna skrivit är något som utan tvekan kommer att falla delar av försvarspolitiken mycket väl i smaken. Vår beredskap är ju god!

Kommentarer på MP:s Rysslands-”strategi”

Den 22 mars gav ett par företrädare från miljöpartiet ett utspel på SvD Brännpunkt om hur Sverige ska möta den ryska upprustningen. I utspelet blandas försvarspolitik, biståndspolitik och utrikespolitik ihop i en salig blandning och deras argument är att köpa JAS-plan är dumdristigt och pengarna skulle spenderas på stöd till demokrati och öppna Rysslands ekonomi med … … Läs mer →

Lördagsinlägg

Bloggkollegan Cornucopia har en teori om att man aldrig ska publicera viktiga inlägg på lördagar. Det är nog sant, och lyder därför rådet och publicerar något helt oviktigt som passar för lördagkvällen, nämligen lite försvarsrelaterad underhållning.

Den 11 mars sände Filip & Fredrik sitt TV-program hissen. Som hemlig gäst hade man Försvarsmaktens enda kvinnliga stridspilot Anna Dellham, som blev instängd i hissen med Filip & Fredik i fem minuter och fick svara på en del minst sagt märkliga frågor…

I gårdagens avsnitt av (det för övrigt riktigt dåliga) TV4 programmet veckans svensk var ÖB Sverker Göranson nominerad med anledning av den ryska nidvideon av sveriges försvar och ÖB:s uttalande i Aftonbladet att han ”gillade att uppträda till ABBA”. Deltog i programmet gjorde informationsdirektören Erik Lagersten direkt över telefon.

%C3%96verbef%C3%A4lhavaren%20och%20Abbak%C3%A4nnaren%20Sverker%20G%C3%B6ransson

Rekrytering del 4: Miljoner att spara

Som nämndes i inlägget om problemen med officersrekryteringen så har ett antal kadetter på Karlberg nu tagit saken i egna händer, då Försvarsmakten centralt med HR-centrum i spetsen har misslyckats. Årets antal sökande till officersprogrammet lär vara det sämsta någonsin, särskilt efter att man sållat bort de som inte ens på pappret uppfyller grundkvalifikationerna.

Härom året slogs samma rekord bland antalet sökande till Försvarsmaktens pilotutbildningar. När den ordinarie ansökningstiden gick ut fanns det inte ens så många sökande som antalet platser efter att de grundläggande testerna klarats av. Farhågor har höjts i Flygvapnet för att förmåga och flygsäkerhet nu kommer att försämras när de sökande som antas knappt klarar godkäntgränserna, istället för att man som tidigare kunde välja bland ett större antal med godkända värden. Det senaste året har också tyvärr slagits rekord i antal flygelever som avskiljts från utbildningen, särskild på helikopterutbildningen. Tyvärr är det nog inte bara en fråga om dålig grundläggande utbildning (sedan några år inköpt utomlands) utan även om ett grundläggande rekryteringsproblem med alltför sökande. Dåligt för alla inblandade parter, men framförallt för skattebetalarna.

Nu har kadetterna på Karlberg tagit egna initiativ, vilket tyvärr inte helhjärtat omfamnats på alla nivåer i Försvarsmakten. Resultatet verkar i alla fall mycket lovande och bygger på gamla kända koncept som sunt förnuft. Ungdomar i rätt ålder och med färska erfarenheter berättar om sina erfarenheter och sin vardag för andra ungdomar som är några år yngre. Det har fungerat i alla tider och lär fungera denna gång också – och till en i sammanhanget mycket ringa kostnad jämfört med de mycket stora belopp som Försvarsmakten öser ut på reklamfirmor. Visst är det kul att skapa debatt om det demokratiska värdet i surdegsbakande på Söder, men det rekryterar nog tyvärr inte lika många som man kan hoppas – oavsett vilka reklampriser reklamföretaget får och kan stoltsera med i branschtidningarna.

Det är dags att HR-centrum låser upp handklovarna på rekryteringen och ger medel till de som faktiskt kan lösa rekryteringen.

Läs gärna Karlbergskadetternas blogginlägg och se sedan den film som eleverna gjort för att rekrytera till Försvarsmaktens pilotutbildningar. Nu är det dags att Försvarsmakten tar förnuftet till fånga. Köp in några lämliga reklamspottar i TV och lägg ut filmen. Det fåtal gånger den visas kommer i alla fall att generera sådan publicitet att folk kommer att söka efter filmen på nätet för att se den eller se den igen. Utnyttja organisationens inneboende kraft istället för att kasta bort miljonbelopp på reklamindustrin när dessa pengar skulle kunna ge så mycket mer effekt om de användes inom organisationen.

(Det är ju i alla fall ett fall framåt att man nu kan registrera sitt intresse för pilotutbildning, jämfört med för ett år sedan, då man möttes av ”just nu har vi ingen antagning” utan att lämna besked om när man kunde söka – om man nu lyckades hitta fram till rätt sida…)

Hotbilden IV: Rysslands Utrikespolitiska Mål

I tidigare inlägg argumenterade jag att nyttan av rysk militärmakt måste utvärderas från dess koppling till politiken. Där nämnde jag som hastigast de övergripande målen i rysk utrikespolitik. I och med att utrikespolitiska konceptet precis uppdaterades förra månaden och i förhållande till det tidigare inlägget, kommer en djupare analys här. Tre övergripande teman återfinns i … … Läs mer →

Inställt firande

Idag är det 10 år sedan USA inledde ”befriandet” av Irak. Den militära operationen gick mer eller mindre smärtfritt och kunde slutligen krönas med att Saddam Hussein togs till fånga och senare avrättades av den nya regimen.

Syftet med operationen var att stoppa Iraks möjligheter att nyttja ”massförstörelsevapen” samt att förhindra att organisationer som Al Qaida skulle ha en frihamn att operera från. Sedan visade det sig att det aldrig fanns några massförstörelsevapen och att Al Qaida aldrig opererat ut ur Irak.

Ett ytterligare argument för att invadera Irak vore att civilbefolkningen skulle bli av med en tyrann. Men fick Iraks befolkning verkligen det bättre? Tja, de led under Saddam Hussein, de led under krigen mot USA och de lider under det inbördeskrig som startat mellan Sunni- och Shiamuslimer. Det exploderar bomber mer eller mindre dagligen och 10-årsfirandet lär innebära fler bomber snarare än fyrverkerier. 

Hur har livet för en familj varit under fyra krig (Iran, USA, USA och inbördeskrig)?

Today, three years after most American soldiers withdrew from Iraq, we see that the whole country is on the brink of another round of sectarian war. Once again there are assassination campaigns by killers using silenced weapons, threats to force Sunni and Shiite families from their neighborhoods, and car bombs striking here and there all around the country. As the political quarrel among Iraqi leaders continues, I cannot help but think how similar it all is to the 2006-7 civil war.

Each political group in Iraq has its own accusing tune. Sunnis are always complaining about what they called marginalization and exclusion from power, while on the other side we see the Shiite-led government calling everyone that opposes it a terrorist. As for Kurds, they are trying hard to establish a Kurdish nationality separate from the Arabs, without missing any opportunity that may lead to the establishment of their own state. Within those three major players, the other Iraqi minorities have been lost.

Before the American withdrawal, the majority of Iraqi people and leaders blamed the American presence as the only reason behind all the instability in Iraq, but now I do not know who can be blamed for what is happening.

I saw all these wars, lived through them and finally came to the realization that Iraq is not a decent place for my family. We left in 2010, moving to a place where we could bring up children in an environment away from sectarian violence and power struggles.

I have no plans to return anytime soon.

Ingen upplyftande läsning och knappast något som motiverar USA:s insats.

Frågan är bara hur västvärlden ska bedriva liknande operationer i framtiden? Gör de militära insatserna verkligen nyttja, eller skapar de bara nya problem?

I Irak så slog man ut kommunikation, elkraft och vattenförsörjning i försök att slå ut ledningen i landet utan att direkt döda civila. En lovvärd tanke, men tyvärr så har det varit svårigheter att bygga upp dessa funktioner efter kriget vilket lett till ökad barnadödlighet m.m. Detta skapade ett hat bland civilbefolkningen mot ”befriarna”. Polisen och militären som tidigare stöttat Saddams regim fick gå hem och bli arbetslösa, vilket gav en stor grogrund till terrorism då de var tränade att använda vapen och missnöjda med tillvaron. Vapen och sprängämnen fanns i mängder. Alla ingridienser som behövs fanns på plats för att starta ett inbördeskrig.
Saddam Hussein sade i en intervju att ”ett land som Irak krävde en härskare som honom”. Utan hans järnnäve skulle landet rasa ihop. Tja, kan man säga annat än att han delvis hade rätt? Hans hårda styre tryckte ner befolkningen, men höll också de religiösa motsättningarna i schack.
Irak är heller inte det enda exemplet. Titta på Libyen. Khadaffi behandlade Libyens befolkning på samma sätt som Saddam behandlade Iraks. Omvärlden reagerade, anföll och Khadaffi mötte sitt slut i ett dike.utanför staden Sirte. Resultatet blev att stora mängder vapen som tidigare var under Khadaffis kontroll kom på avvägar och nu bl.a. finns i händerna på rebellerna i Mali som har kopplingar till Al Qaida. Rebellrörelsen i Libyen, som omvärlden stöttade, har band till islamistiska terrorister. Khadaffi slog tidigare ner hårt på dessa typer av religiösa terrorgrupper inom Libyen. Nu finns det tyvärr klara möjligheter för islamistisk terrorism att växa sig stark i Libyen.

Titta på Syrien. Regeringen behandlar befolkningen illa och de lider. Det finns indikationer på att kemiska stridsmedel har använts mot civila. Men om västvärlden ingriper, vilka ska vi stötta? Rebellgrupperna har liksom i Libyen kopplingar till Al Qaida. Risken är att när regimen faller skapas exakt den grogrund för islamistisk terrorism som västvärlden vill stoppa.
Titta på forna Jugoslavien. Det var ett land som enbart hölls ihop av Tito. När han dog och sedan Warsavapakten störtade samman (Jugoslavien var i och för sig aldrig medlem i Warsavapakten, men de fick stöd) så fanns det inget som höll de olika regionerna och befolkningsgrupperna samman. Västvärlden hade även här problem. Skulle man t.ex. förse Bosnier och Kroatier vapen? Serberna har utmålats som de stora skurkarna under kriget, men handen på hjärtat så var de övriga aktörerna i krigen inte helt utan skuld. Insatserna under Kosovokriget fick slut på de öppna stridshandlingarna, men det har tagit tid att stabilisera landet och det är fortfarande en hel del kvar att göra. Här har EU snarare än NATO de rätta verktygen i form av ekonomiska och politiska påtryckningar.

Tyvärr så är det nog så att det bästa vi kan göra under en insats är att visa terrorgrupperna att de inte har någonstans att gömma sig. Att helt slå ut dem är mer eller mindre omöjligt, de byter bara operationsbas. Civilbefolkningen kommer att lida under insatserna och de kommer att lida när vi drar oss därifrån då risken är stor att infrastrukturen i deras samhälle slagits ut. Den viktigaste delen av en insats är därför inte den inledande militära delen för att få stopp på våldet, utan den eferföljande humanitära för att bygga upp landet i fråga. Allt för ofta satsas det för lite på steg två och därmed så ger steg ett inget långsiktigt resultat.
Tyvärr är det därmed också mycket svårt att se vilken nytta vi gör med våra militära internationella insatser. Minskar vi verkligen lidandet för civilbefolkningen? I Irak lär i varje fall ytterst få fira idag att USA lade sig i händelseutvecklingen år 2003.

SvD

Gotland – Logistikerns mardröm del 3

Redigerad 18/3 20:40

”..Försvarsmakten ska kunna försvara Sverige vid angrepp av en främmande makt. För att klara detta har Försvarsmakten utvecklat ett antal olika funktioner och förmågor som utgår från vår unika kompetens – väpnad strid. Striden kan bedrivas på land, i luften och till sjöss.”

Detta går och läsa under rubriken ”uppdrag” på Försvarsmaktens hemsida, trots det tyder mina högst amatörmässiga efterforskningar  på att stora svårigheter kan uppstå när den unika kompetensen skall omsättas i praktiken.

I inrikningsbeslutet från 2008, sid 29, återfinns formuleringarna:

”..Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel kan dock också uppstå i vår region, och på längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas. Att förhålla sig till denna osäkerhet är en utmaning som kräver möjlighet att kunna agera, enskilt och tillsammans med andra, med kort varsel”.

Observera särskilt meningen som är fetmarkerad.

På Gotland bor idag ungefär 57000 människor, som trots sin relativt höga kommunalskatt med stor sannolikhet inte kan ånjuta den unika kompetensen som vårt yttersta säkerhetspolitiska instrument kan erbjuda. Iallafall om vi blir tvungna att agera enskilt, därmed utan hjälp från ”andra”.

Den svenska regeringen har konsekvent beslutat att avveckla de förutsättningarna som skulle behövas för att undsätta ön. Dödsstöten kom tidigt, i jämförelse med övriga landet. År 2000 avvecklades KA3, ett av flera kustartilleriförband, som med lätthet skulle avskräcka en fienlig aktör att agera i enighet med det scenario som målats upp i denna inläggsserie. Utan att förveckla mig i ett kontrafaktiskt resonemang, skulle enligt mig ett snabbt gripbart amfibiesystem decimera alla möjligheter att besätta exempelvis Slite.

Den sista dödsryckningen skedde 2004 när armeförbandet P18 (MeKB 18) avvecklades. Kvar på ön finns hemvärnet, som har vapen och fordon som kan åtminstone teknikmässigt dateras till tidigt 1980-tal. Koppla gärna detta till det faktum att den moderna krigföringen får en allt mer teknisk aspekt att ta hänsyn till.

Åter till scenariot, där en fientlig aktör har baserat trupp i Slite samt på Visby flygfält.

Antagande 10) (Läs övriga antaganden i tidigare inlägg) Regeringen ger försvarsmakten ordern att driva bort den fientliga aktören från Gotland och bortom den svenska gränsen i Östersjön. Det svenska motaktionen består därmed i att konflikten eskaleras. Alla tillgängliga militära resurser skall samordnas för att snabbt slå tillbaka den fientliga aktören.

Antagande 11) All materiel som kommer att behövas, från luftvärn till stridsfordon, förvaras i anslutning till respektive regemente i landet. Detta innebär att en mycket omfattande transportinsats behövs under en mycket kort tid. Att kunna samordna och genomföra detta snabbt är enormt kritiskt, för att förhindra att den fientliga aktören skall hinna förstärka sina enheter på Gotland. En fientlig förstärkning kan i värsta fall bestå i stridsvagnar och annan kraftfull materiel. Sverige MÅSTE alltså genomföra sitt motanfall innan detta sker.

Antagande 12) Utskeppningshamnen beslutas att bli Nynäshamn, söder om Stockholm. Detta i huvudsak då  Berga örlogsbas ligger i närheten, och kan ge ett visst skydd mot ett eventuellt fientligt angrepp. Möjligheter att avlasta materiel från tåg finns även här. 2009 användes Nynäshamn som utskeppningshamn när cirka 40 pansarbandvagnar av typen 401 skeppades till Tjeckien.  Själva samordningen av transporter från regementen runt om i landet till Nynäshamn igångsätts inte förrän regeringens beslut.

Försvarsmaktens hela logistiksystem är utformat för att vara så rationellt och ekonomiskt i fredstid. Men funktionen i krigstid har man glömt bort i samband med reformarbetet mot ett insatsförsvar.

Man har i dag en krigsplanering och bedriver övningsverkamhet som inriktar sig mot att försvara Sverige. Men försvarsmakten har genom regeringsbeslut intriktats till att i huvudsak verka i internationella insatser, tillsammans med andra nationer.

Gällande logistik- och transportaspekterna förlitar man sig i huvudsak att man förutsättningslöst får hjälp av exempelvis NATO eller EU. Det gäller både s.k. strategisk sjötransport  (transport av armeförband med fartyg) samt strategisk flygtransport – förmågan att transportera materiel med stora flygplan. I detta inlägg belyses i huvudsak den strategiska sjötransportförmågan.

Den strategiska flygtransportförmågan är inte lika viktig initialt i det scenario som har målats upp, eftersom Visby flygfält kontrolleras av den fientliga aktören. Sverige har säkrat den strategiska flygtransportförmågan genom Heavy airlift wing (HAW) som egentligen är ett NATO samarbete för att kunna upprätthålla en försörjning till exempelvis en FN eller NATO insats i andra länder. Utöver HAW har Sverige även ingått i en organisation med namnet SALIS som också leds av NATO, och kan ställa det enorma flygplanet AN-124 till förfogande. Denna lösning användes när Stridsfordon 90 flögs till Afghanistan under 2010. Totalt finns sex flygplan, två i Leipzig, Tyskland, två i Kiev, Ukraina, samt två i Ullyyaannovsk, Ryssland.

Svenska flygvapnet har åtta stycken C130 Herkulesplan som kan ställas till förfogande i transportsyfte. Dessa plan är i sammanhanget ganska små och begränsar natuligtvis försörjningsmöjligheterna. Rimligt är att anta att åtminstone ett av dessa används för lufttankning i detta scenarie.

Läs mer om den strategiska flygtransportförmågan i följande länkar:

Strategiska Transporter – Mattias Gustavsson, Swedish Armed Forces

Internationellt samförståndsavtal för SAC – Utrikesdepartimentet

I scenariot som målas upp i denna inläggsserie är det inte rimligt att anta att de NATO gemensamma resurserna är gripbara.

I inrikningsbeslutet går följande att läsa kring den strategiska sjötransportförmågan (sid 67),

”…Förmåga till strategisk sjötransport ska fortsatt tillhandahållas genom internationellt samarbete och genom nyttjande av civila resurser. Den strategiska sjötransportförmågan upprätthålls bl.a. genom deltagande i Multinational Sealift Group (MSG).”

Multinational Sealift Group är en organisation där i huvudsak NATO länder är medlemmar. Organisationen planerar och samordnar eventuella strategiska sjötransporter, genom skapa avtal med rederier för kunna att göra civila transportfartyg gripbara vid exempelvis en FN eller NATO insats. Detta är en organisation som enbart kan hjälpa Sverige vid ett deltagande i internationella insatser. Om en konflikt uppstår i vårt närområde under de förutsättningarna som finns i scenariot i denna inläggsserie är det orimligt att anta att dessa resurser är gripbara för svensk del.

Kvarstår gör då en tvingande lagstiftning som berör totalförsvarets möjlighet att utnyttja civila fordon i händelse av krig. Genom denna lagstiftning kan civila fartyg tillgripas, men det förutsätter enligt min tolkning att redaren över fartyget är förvissad i förväg att fartyget är krigsplacerat. Fartyget måste vara svenskflaggat för att kunna tillgripas. De flesta lämpade fartyg som finns på östkusten är utlandflaggade, och utflaggningen fortlöper kontinueligt läs exempelvis här, här samt här  .

Bortsett från dessa problematiska aspekter tillkommer även en viktigt praktiskt dito, urlastningshamnar på Gotland. Dessa hamnar måste på mycket kort tid kunna förberedas för RORO fartyg, därmed måste en s.k. ”RORO-klack” finnas. Med RORO-klack menas en rampliknande betongkonstruktion som används för att kunna köra av fordonen.

På Gotland finns tre RORO hamnar, dessa är

– Visby (Kaj 180 meter, 8 meter djup) i stort sätt kan alla RORO färjor som trafikerar den svenska östkusten lägga till här.

– Kappelshamn (Kaj 150 meter, 5.8 meter djup, planer finns att öka djupet till 8 meter för att Destination Gotland skall få en reservhamn. Följ utvecklingen exempelvis här. Detta ringa djup gör att knappt något svenskflaggat RORO fartyg kan lägga till här i dagsläget) Enligt Destination Gotland själva är Kappelshamn i för dåligt skick för överhuvudtaget kunna anlöpa.

– Slite (Kaj 150 meter, 8 meter djup)

– Klintehamn (klarar ej av Destination Gotlands SF1500 fartyg, som är förhållandevis små RORO-fartyg)

Fartygen måste ha minst 50 centimeter mellan skrov och sjöbotten vid angöring, betänk även att ett fartyg kommer vara fulllastat med tung militär materiel, vilket i värsta fall kan innebära 50-70 centimeter mer djupgående. I scenariot är redan Slite hamn taget av den fientliga aktören. Och förutsätt att Kappelshamn inte är utvecklat återstår det en hamn där en rekviderad färja kan lägga till vid, och det är natuligtvis i Visby.

Detta ger scenariot ytterligare två antaganden,

Antagande 13) Genom den tvingande lagstifningen rekviderar försvarsmakten en av Destination Gotlands RORO färjor, för att transportera materiel till Gotland.

Antagande 14) Alla befintliga militära resurser i form av hemvärn på Gotland omgrupperas (efter regeringsbeslutet är taget, se antagande 10) för att kunna försvara Visby hamn. Insatsenheterna grupperas i södra Visby området kring Vibble för att kunna avvärja ett eventuellt angrepp från fientlig fallskärmstrupp, som kan komma att luftlandsättas över Visborg slätt. Bevakningsenheterna grupperar i närheten av Visby flygfält, för att kunna bedriva fördröjningsstrid mot fientlig trupp som kan komma att flygas in till flygfältet som den fientliga aktören kontrollerar.

Sammanfattningsvis, i praktiken är hela Gotland oförsvarat då allt hemvärn har huvuduppgiften att hålla Visby hamn öppen. Den fientliga aktören har stora möjligheter att skapa stora taktiska fördelar på hela östra Gotland, utan att tillgripa våld. Detta eftersom hemvärnet har dragits tillbaka till Visby. Den svenska regeringen har även deklarerat att ön skall återtas, och utmanar därmed den fientliga aktören både politiskt och militärt. Den fientliga aktören kommer enligt antagande 8 (läs här) vidta lämpliga militära åtgärder. Detta innebär att stridigheter kan upptas i och i anslutning till Visby.

Det som torde vara mest sannolikt är precisionsbekämpning från luften av hemvärnets stab/ledningscentral och exempelvis pirer i Visby hamn. Sönderbombade pirer försvårar i stor utsträckning möjligheten att lägga till med RORO fartygen. Dessa är även svåra att reparera på mycket kort varsel.

Sannolikheten att den fientliga aktören använder sabotageenheter är stor. Detta kan vara exempelvis attackdykare som apterar fjärrstyrda sprängladdningar i hamnen samt infiltration av hemvärnsförbanden, i underrättelse- och likvideringssyfte. Den oron och ovissheten som sannolikt finns inom hemvärnsförbanden i detta läge kan till stor grad bidra till dessa möjligheter.

Men, den kvalificerade militära hjälpen måste ju också klara ett överskeppningsföretag från Nynäshamn till Visby. En överfart som i värsta fall kan ta fyra timmar i svår sjö. Den rekviderade färjan har inget egetförsvar, mot attacker från luften, eller havet där ytfartyg och även ubåtar utgör hot. Stora resurser kommer att bindas för att säkra överfarten, minst två Visbykorvetter kommer behövas. När detta skrivs är det ens inte säkert att Visbykorvetterna kommer att utrustas med luftvärnsrobotar (den mest effektiva lösningen), det som då återstår är s.k. ”eldrörsbekämpning”. Detta är en mindre effektiv lösning.

En tänkbar lösning kan vara att skapa ett tillfälligt luftherravälde under överfarten, och därigenom integrera stridens olika arenor för att vinna fördelar mot fienden. Här uppstår två frågor,

– Hur mycket resurser är vi beredda av avdela för att säkra överfarten? Om flygresurser tas från Östersjön, kommer vi ha svårare att avvärja angrepp i från östra och södra Östersjön i ett tidigt skede, om detta sker samtidigt som överfarten. Enligt KKRVA kommer i praktiken alla marinstridskrafter behöva avdelas för Östersjön och västsverige kan komma att stå helt utan skydd från marinstridskrafter.

– Skall hela förbandet som skall strida på Gotland transporteras på en och samma färja? Sannolikheten att kunna slå tillbaka fienden i ett tidigt skede är natuligtvis mindre om man väljer att dela upp transporterna. Men samtidigt, vågar man riskera att nästan all värdefull materiel kan sänkas på Östersjön?

Nu börjar huvudvärken för logistikern komma med en hög fart. I nästa därmed det sista inlägget, kommer jag visa på vilken omfattande logistikapparat som krävs för att kunna slå tillbaka den fientliga aktören på Gotland.

.

/HW

Gästinlägg: Försvarsministern bör simma över Karlbergskanalen

När kortsiktigheten i försvarsekonomin 2005 innebar att försvarsmakten inte kunde anställa officerskadetterna från militärhögskolan ställdes General Berndtson inför en jobbig situation. Han hade nämligen lovat officerskadetterna på Karlberg att deras anställning var trygg och sagt att han skulle simma över Karlbergskanalen om löftet inte infriades eftersom kadetterna var försvarets framtid och behövdes i förändringsprocess trots de många förbandsnedläggningarna.

Låt oss tala klarspråk. Försvarsministerns beslut att minska försvarets fastanställda personal med 500 officerare och 300 civilanställda motsvarar i antal 2 till 3 regementsnedläggningar. Att försvarsministern arbetat fram den här åtgärden på mindre än två veckor, sedan försvarsmakten lämnade ”ytterligare information” om det ekonomiska läget, visar hur säkerhetspolitiken skjuts från höften.

Vad som är mer anmärkningsvärt är sättet som det presenteras på. Ingen dialog sker med försvarsmakten, och när information om beslutet ”läckte” till Ekot igår nöjde sig försvarsministern med att kommentera det hela under en minut i Rapport med den svepande beskrivningen att försvaret kommer reda ut detaljerna och att det förhoppningsvis går att lösa med minskad (läs: kanske helt inställd) officersutbildning de närmaste åren och ”naturliga avgångar”. Idag när beslutet ”skulle offentliggöras” kan Ekot inte ens nå Karin Ekström för en kommentar. Det är märkligt eftersom försvarsdepartementet idag rimligtvis borde ha förberett en stor presskonferens med tydliga besked.

Metoden som användes, en ”läcka” i förtid följd av en kort kommentar istället för en planerad presskonferens, är en typisk mediataktik när politiker vill ha så lite uppmärksamhet som möjligt kring ett offentliggörande.

Att minska antalet heltidstjänster bland officerare och civilanställda i försvaret med 800 personer, alltså 5%, motsvarar proportionellt att säga upp 1 000 poliser eller att minska antalet anställda i vården med 12 500 personer.

Jag har svårt att se framför mig hur justitieministern skulle kunnat undvika att hålla en presskonferens om hon avsåg säga upp 1 000 poliser.

Med det här beslutet fortsätter kaoset att förstärkas i försvarsmaktens personalpyramid. Det får långsiktiga konsekvenser och det är omöjligt att kombinera försvarsministerns styrning att yngre specialistofficerare ska vara de som utbildar soldater samtidigt som försvaret förmodligen kommer bli tvungna att ställa in officersutbildningen under flera år och kanske inte ens anställa de kadetter som nu läser till officerare, precis som försvaret gjorde 2004-2006.

Under 2012 genomförde försvarsmakten en personalminskning mot ”Insatsorganisation 2013” som innebar att antalet anställda minskades med 100 officerare och 300 civilanställda. Svårigheten att genomföra detta med ”naturliga avgångar” visar begreppets ihålighet i försvaret idag när förbanden redan är hårt slimmade och de som velat lämna försvaret redan gjort det tidigare under kaoset. Idag är ålderspyramiden negativ i försvaret med för många äldre och för få yngre officerare och civilanställda. Det kommer inte kunna bli bättre med den här typen av snabba besparingspaket som i praktiken huvudsakligen slår mot nyanställning och rekrytering.

Svårigheterna och tempot i försvarsmaktens förändringsprocess ska inte underskattas. Försvaret är den sektor i staten som förändrats allra mest de senaste tio åren och kortsiktighet i förändringsbeslut som ändras och byter inriktning är väldigt kostsamt för skattebetalarna. Redan idag går försvarsmakten mot en mycket tveksam framtid av för allmänheten dolda problem som baseras på bristfälligt underbyggda kalkyler i en snabb process utan genomarbetade utredningar. Detta förstärks av den här typen av orealistiska, snabba beslut från försvarsdepartementet som bakom dörrarna pressas hårt av finansministern.

När försvarsministern säger att detta bara är en naturlig uppföljning med ”tydligare styrningar” till försvaret från försvarsbeslutet 2009 gör hon det alldeles för enkelt för sig. Det är ett drastiskt beslut som kommer förändra försvarets personalsituation kraftigt de närmaste åren. Att försvaret ”glidit” i sin bedömning om personalbehovet visar bara hur dåligt genomarbetat försvarsbeslutet 2009 var och att försvarsministerns karta stämmer allt sämre med verkligheten.

Om jag hade varit journalist på försvarsministerns presskonferens som INTE äger rum idag skulle jag frågat henne om hon lovar officerskadetterna att hon kommer simma över Karlbergskanalen om de inte får anställning efter deras examen i juni.

Grodman

Här och nu

Försvarsmakten tar nu strid för att de afghanska tolkar som ställt upp för det svenska förbandet ska kunna få politisk asyl i Sverige. Mycket bra. De som ställer upp för vårt land ska också skyddas och belönas av vår Regering.

Det som är tråkigt i sammanhanget är att få journalister verkar reflektera särskilt mycket för varför detta över huvud taget ska behövas. Säkerhetsläget i Afghanistan är ju så pass säkert just nu att vår närvaro gradvis har börjat minska för att 2014 övergå till att enbart ha ett fåtal soldater på plats i form av stöd för utbildning av de afghanska säkerhetsstyrkorna. Eller?

Återigen kan man dra en parallell till Vietnam. Vietnamkriget startade som en frigörelse från kolonialarmén i form av Frankrike. (I Afghanistan var det i form av motståndsrörelsen mot det invaderande Sovjetunionen som stöttade den kommunistiska regimen).

I Vietnam så inledde USA med att skicka rådgivare och instruktörer som skulle utbilda de sydvietnamesiska soldaterna. (I Afghanistan var det bl.a. svenska SSG som initialt efter 2001 skyddade den afghanska ledningen och stöttade m utbildning.).

I Vietnam eskalerade kriget och USA pumpade in mer och mer pengar och soldater. Man vann mer eller mindre alla slag, men förlorade landsbygden till gerillan. (I Afghanistan har ca 30.000 Talibaner och Al Qaida medlemmar ställt till elände för 30 miljoner afghaner, 200.000 afghanska soldater och poliser samt > 100.000 utländska styrkor. För att inte tala om alla tunga resurser som stridsvagnar, bombflyg, UAV:er m.m.).

I Vietnam tröttnade hemmaopinionen och pengarna tröt. Alltså så födds begreppet ”Vietnamization”. D.v.s. utbilda de sydvietnamesiska trupperna och låt de ta över krigandet. Sedan skapade man ett förhandlingsläge med bl.a. Linebacker II-kampanjen. (USA och de flesta NATO-länders budget är i kris, vilket innebär att man måste minska på kostnader. Att minska på närvaron i Afghanistan är en viktig del av dessa besparingar. Lösningen är att definiera om slutläget i konflikten för att kunna dra sig ur med äran i behåll. Linebackers motsvarighet kan man jämföra med de särskilda insatser som genomförts de senaste åren för att ta striden till Talibanerna.)

De som kommer att drabbas hårdast av att USA och NATO nu drar sig ur i förtid är givetvis de som satsat på att stötta ”fel” sida. Civila som trott på en framtid i ett land utan våld. Risken är att detta kan få genomslag i framtida insatser. Vem vågar i framtiden stötta de länder som inte håller hela loppet ut? Jämför med rättegångar i domstolar. Om inte en domstol kan garantera ett vittnes säkerhet, vem sjutton vill då ställa upp? Oavsett hur gott motivet än är så är det egna och familjens skinn viktigare. Hur det gått för tidigare vittnen är nog en mycket viktig faktor för att få nya att ställa upp. Att nu hjälpa de som ställt upp och deras familjer är därför det minsta vi kan göra för att framtida internationella insatser över huvud taget ska ha en chans att lyckas.

Västvärlden måste dra lärdomar om insatsen i Afghanistan. Visst är det bra att barn får gå i skola och att kvinnor behandlas bättre. Barnadödligheten och mödrar som dör i förlossningar har också minskat. Men fortfarande dör civila i attentat av Talibanerna samt vid misstag under insatser av ISAF och USA. När västvärldenlämnar Afghanistan kommer med stor sannolikhet attentaten att öka för att sätta skräck i civilbefolkningen och frågan är hur det går för barnen och kvinnorna. Förhoppningsvis så kommer det att vara bättre än innan 2001, men inget är garanterat. ”You got the watches, we got the time” är ett citat som ofta hörs i insatser liknande den i Afghanistan. I Vietnam var det tiden som var avgörande. Gerillan och de Nordvietnamesiska trupperna hade tålamod och efter Tet så undvek man att möta USA på lika villkor.

Innan en insats måste man tänka igenom vad det långsiktiga målet är. Att vinna den militära insatsen är oftast det lätta. Om Afghanistan har det traditionell sagts att eftersom landet är så löst sammansatt av stammar utan egentlig centralregim så är det lätt att invadera, men omöjligt att härska över. Sätt upp ett långsiktigt mål och bryt ner det i kortsiktiga delmål. Det gäller inte bara hur man påbörjar en insats utan även hur man avslutar den. Att dra sig ur och ge tolkarna politiskt skydd är kortsiktigt rätt, men kan långsiktigt visa sig vara katastrofalt. Inte bara för Afghanistan, utan även för västvärldens trovärdighet som räddande ängel i framtida insatser.

Men det är väl som i ekonomin. Traditionellt långsiktiga investeringar har på senare år ersatts med kvartalsekonomin och de snabba vinsterna. Vem bryr sig om framtiden när det är ”här och nu” som gäller?

Pågår Kalla Kriget 2.0?

Efter en del minskad aktivitet på bloggen av anledningar som snart blir uppenbara kommer här en recension av Mats Johanssons bok ”Kalla Kriget 2.0 – Ryssland Rustar”. Boken är en samling sammanknutna mindre essäer som bl.a. avhandlar: Kalla Kriget, Georgien-kriget, rysk utrikes- och intrikespolitik, rysk ekonomi, mänskliga rättigheter, och Sveriges säkerhetspolitik vis-á-vis Ryssland. Bokens största förtjänst, som … … Läs mer →

Under ytan – Del 1 – Världskrig och tidiga kränkningar

Foto: Wikipedia Commons

Många svenskar lever i tron om att ubåtskränkningar är och var något som hörde till 80-talet. En förklaring till varför många tror att det förhåller sig på det sättet kan självklart härledas till den sovjetiska ubåten U-137, eller S-363 vilken var hennes riktiga beteckning, som grundstötte i Karlskrona hösten 1981. Året därefter tittade hela världen på TV när svenska marinen jagade ubåtar på Hårsfjärden. 

Det är kanske därför inte så konstigt att ubåtskränkningar uppfattas som något som skedde enbart under 80-talet. Men så ligger det alltså inte till då undervattenskränkningarna startade långt tidigare än så. För att göra ett avstamp i serien av inlägg om främmande ubåtar i svenska vatten så kan det vara på sin plats att börja med en kort resumé rörande ubåtsutvecklingen och att titta på vilka länder som redan under det tidiga 1900-talet opererade med ubåtar i Östersjön.

Sverige
Maskindrivna ubåtar för militära syften har funnits sedan slutet av 1800-talet. Sveriges första ubåt HMS Hajen som finns bevarad än i dag på Marinmuseum, konstruerades redan 1904. Kostnaden för Hajen var då 400.000:- vilket i dagens penningvärde skulle motsvara ungefär 20 miljoner kronor. Sverige var således förhållandevis tidigt ute med att operera ubåtar i militärt syfte. Hajen användes fram till 1919 i svenska flottan då hon avrustades. Hon blev startskottet för svensk ubåtsutveckling som fortsatt fram till i dag.

Den första svenska ubåten Hajen bevarad på Marinmuseum i Karlskrona
Foto: Wikipedia commons

Tyskland
Tysklands första ubåt i militär tjänst var ubåten U-1 som levererades till Kaiserliche Marine år 1906 d.v.s. ungefär samtidigt som Sverige anskaffade ubåten Hajen. Tyskland är den nation som sett över tiden byggt och förfogat över flest ubåtar i världen. Under tiden före och under det första världskriget byggdes ca 380 tyska ubåtar.

Den första tyska ubåten U-1 sjösatt 1906
Foto: Wikipedia commons

Under första världskriget (1914-1918) utgjorde ubåtarna ett dödligt hot och i synnerhet de tyska ubåtarna sänkte åtskilliga brittiska handelsfartyg i Nordsjön. Det finns siffror som säger att de tyska ubåtarna sänkte närmare 5000 handelsfartyg under kriget.

Senare under det andra världskriget (1939-1945) och ”slaget om Atlanten” så sänkte tyska ubåtar 2775 fartyg trots att man vid krigets början endast förfogade över ett femtiotal ubåtar. Men under kriget producerade Tyskland över tusen ubåtar. Den exakta siffran ligger enligt uppgift på 1250 ubåtar, en helt osannolik numerär som kan ställas i paritet mot svenska flottan som totalt sett förfogat över 75 ubåtar sedna första ubåten Hajen. Men de tyska ubåtarna under andra världskriget var enligt uppgift av dålig kvalité och ca 750 av dessa sänktes av de allierade.


Ryssland och Sovjetunionen
Rysslands första ubåt var Delfin som byggdes 1902 i St Petersburg. Man köpte även tidigt ett antal ubåtar från Tyskland (Karp-klassen). Dessa ubåtar var avsedda att användas i det Rysk-Japanska kriget 1904-1905 men hann aldrig levereras och skeppades i stället med tåg till Svarta havsflottan där de användes.

Den första ryskbyggda ubåten Delfin
Foto: Wikipedia commons

De första ubåtarna tillverkade för Sovjetunionens räkning var Dekabrist-klassen där den första i serien om sex ubåtar blev operativ 1928.

Främmande ubåtar i svenska vatten under det andra världskriget
Den svenska järnmalmen var livsviktig för Nazitysklands krigsindustri och Sverige stod för hälften av behovet av järnmalm. Att stoppa dessa transporter var därför högt prioriterat av både Storbrittanien och Ryssland. I Östersjön attackerades fartygen av ryssarna och i Nordsjön av britterna. Sjutton svenska fartyg ska enligt uppgifter ha gått till botten på grund av ubåtarna. Bland annat malmfartygen Luleå, Liljevalch, Ada Gorthon, Margareta och Bengt Sture. Svenska folket insåg vad malmen betydde för tyskarna. Men regeringen och riksdagen ansåg att de hade det demokratiska uppdraget att hålla landet utanför kriget och klara försörjningen av landet, därför lät man transporterna och exporten fortsätta.

De sovjetiska ubåtarna i Östersjön opererade främst från Öland i söder till Oxelösund i norr vilket med stor sannolikhet innebar att de med jämna mellanrum vistades på svenska vatten. Något större hot från den svenska örlogsflottan fanns åtminstode inte under inledningen av kriget. Helikoptrar för ubåtsjakt (Hkp 1) tillfördes Marinen först 1958 och flottan hade vid krigsutbrottet enbart sex jagare och sex ubåtar att användas för att skydda sjöfarten mot främmande ubåtar som därför kunde känna sig relativt ohotade i svenska vatten. Några fregatter fanns inte alls. Det finns onekligen vissa likheter med dagens numerär av kvalificerade fartyg.


Kränkningar i Östersjön
Att de Sovjetiska ubåtar befanns sig i direkt anslutning till svenska vatten fick vi sommaren 1999 då ett dykteam fann ubåten S4 av sovjetisk S-klass utanför Öland. En konstaterarad kränkning kan man tycka. Men nu förhåller det sig så att svenskt territorialvatten som nu omfattar 12 distansminuter räknat från baslinjen vid tiden då ubåten sänktes, enbart omfattade 4 distansminuter. En utökning av Sveriges gräns trädde i kraft långt senare. Mer om detta i ett kommande inlägg.

Ett absolut bevis på att de sovjetiska ubåtarna kränkte svenskt vatten fick vi då Anders Jallai med sitt dykteam ett år tidigare 1998 fann en likadan ubåt ur S-klassen, närmare bestämt S7 som ligger på svenskt vatten utanför Söderarm i Stockholms norra skärgård.

S7 sänktes av en finsk ubåt genom torpedanfall när hon gick i ytläge den 21 oktober 1941. Dessförinnan hade sovjetiska ubåten den 9 juli 1942 torpederades ångfartyget Margareta vid Arkösund och den 11 juli sänktes fartyget Luleå utanför Västervik i en konvoj bestående av 29 fartyg från Sverige, Tyskland, Finland och Holland. Varken av Margareta och Luleå påträffades så sent som under mitten av 90-talet.

Man har även funnit vraket efter ubåten S2 i Ålands hav 2009 och ubåten S6 upptäcktes så sent som hösten 2012 av Försvarsmakten sydost om Öland.

Ytterligare bevis för att de sovjetiska ubåtarna uppträdde i svenska vatten är sänkningarna av Ada Gorthon som torpederades utanför Öland, CF Liljevalch som torpederades utanför Västervik och fartyget Venersborg som 1944 torpederades utanför Utklippan. En man från Venersborg räddades då han tagit sig upp på ett skär i Blekingeskärgården. De andra besättningsmännen hade drunknat eller frusit ihjäl.

Kränkningar på västkusten 
På västkusten var det av naturliga skäl de tyska ubåtarna som regelbundet kränkte svenska vatten.

Att tyska ubåtar gick in på vissa ställen för batteriladdning under natten, eller för reparation är ganska känt bland ortsbefolkningen men är däremot inte officiellt erkänt. Ibland lär de ha legat så länge att delar av besättningen dristade sig att gå på lokal danstillställning. Händelsen lär ha slutat med länsmans ingripande.

Ubåtar från flera håll kränkte som beskrivits tidigare regelmässigt svenska vatten under andra världskriget. Några kända exempel på av England sänkta båtar på Svenskt vatten. Antares, Amasis, Fridenau, Wigbert,V1507 (ombyggd valfångare). De två första sänkningarna gjordes av ”Sunfish”. De tre sista sänktes av ”Triton”. Vid ett av tillfällena ovan höll en ”mobb” i Lysekil på att slå ihjäl delar av den räddade besättningen.

Från brittiska arkiv kan konstateras att man fortfarande, på olika sätt, vill  mörka vad som egentligen hände. Fejkade loggböcker från kryssaren HMS Frobisher som bildbevisligen ligger i Gullmarsfjorden, men enligt loggboken befinner sig på andra sidan jordklotet! I början av 1940 ville tyskarna säkra malmtransporten från Narvik och britterna ville stoppa den. Tyska lastfartyg som var på väg mot Oslo vid anfallet mot Norge, sänktes utanför Lysekil av brittiska ubåten Sunfish den 9-10 april 1940. Officiellt var de lastade med stenkol, men i verkligheten hade åtminstone Antares krigsmateriel ombord. Uppgifter om trupper gömda under ett lager kol i lastrummet på Amasis har inte kunnat bekräftas.
(Stort tack till ”TD” för hjälpen med texten i denna del)

Sammanfattning
Att det frekvent förekom ubåtar vid den här tiden är alldeles uppenbart. Såväl sovjetiska som tyska och brittiska ubåtar både kränkte svenska vatten och sänkte ett stort antal fartyg på och runt svenskt vatten i Östesjön och på Västerhavet.

I nästa del kommer vi att lämna tiden för de båda världskrigen och ta ett raskt steg till efterkrigstiden vilket gör studierna av ubåtskränkningar i svenska vatten ännu mer intressanta. Där kommer en mycket intressant händelse att presenteras som varken är omtalad eller omskriven i något större sammanhang och därför är den väl värd att lyfta fram. Mer om detta i det kommande inlägget i serien ”Under Ytan”.

Extraläsning om polska ubåtar
Ytterligare intressant läsning är historien om de tre polska ubåtarna som 1939 internerades utanför Mariefred i sjön Mälaren! Det var ubåtarna Sęp och Ryś som hade skadats i strid med tyska marinen direkt vid krigsutbrottet och den tredje ubåten Żbik som läckte in vatten. Dessa ubåtar tog sig frivilligt till Sverige via Landsort och Sandhamn för att söka skydd. Ubåtarna och besättningarna hölls internerade i Mälaren ända fram till krigsslutet 1945 då de släpptes. Stora delar av besättningarna stannade i Sverige. Läs mer här och här.

Källmateriel:

Internet
Försvarsmakten 2012-12-17 Försvarsmakten har hittat Sovjetiska ubåten S6
Expressen 2012-12-17 Försvarsmakten har hittat Sovjetiska ubåten S6
SvD 2009-06-09 Minsprända sovjetiska ubåten S2 funnen i Ålandshav.
Aftonbladet 1 2 1999-08-13 Ubåten S4 återfunnen utanför Öland.
Aftonbladet 2 3 1998-07-31 Ubåten S7 funnen på svenskt vatten av Ander Jallai
Aftonbladet 2 3 1998-08-01 S7 fortsättning
Jallai – Ubåt S7

Tryckta källor
Marinhistoria, Ronny Lindsjö, 1993

Tidigare blogginlägg i serien:
Under ytan – Prolog