Sökresultat för: BA 06

Gästinlägg: Vi är trygga, vi är säkra?

Samtalet om försvaret har den senaste tiden gått från icke-befintlig till ett skyttegravskrig mellan försvarsintresserade och politiker, med media och bloggar som vapenbärare. Ofta sker detta samtal på en detaljnivå som stänger ute nästan alla kunskapsmässigt, inklusive politiker. Eller så sker det på en omöjligt abstrakt nivå där man pratar invasion från öst och slår på stora trumman, vilket stänger ute ännu fler eftersom det blir omöjligt att räkna på rationellt utan att veta mer om förutsättningarna. Här är mitt försök till att reda ut vad som egentligen pågår och varför vi är där vi är.

Försvarsmakten har en väldigt liten emotionell koppling till det svenska folket. Det finns ingen nu levande som varit med om ett krig där svenska Försvarsmakten räddat oss från invasion, och det ska vi vara lyckliga över. Men det gör också försvaret till en slagpåse som tillåts ta stryk utan att någon kommer till dess försvar. Det finns ingen vinst i att försvara försvaret, varken för politiker, media eller ens Försvarsmakten själva. Ingen kan ge trovärdiga, konkreta exempel på när försvarsmakten med vapen i hand skulle behövas. Och något som inte behövs har inget berättigande.

Det som är konkret däremot är politiken. En maktorganisation där man antingen har makten eller sitter på bänken och planerar för att ta den. Eftersom vi har så jämn och stabil fördelning av sympatisörer till höger och vänster är det nästan alltid marginalväljarna som avgör vem som får agera ut sina ambitioner att förbättra världen. Över tiden leder detta fullt naturligt till röstfiskeri där pengar behövs för att, ursäkta uttrycket, köpa röster på marginalen. Inget konstigt med det, så fungerar världen och i synnerlighet demokrati – det bästa statsskick vi har – men som inte är perfekt.

Det har hittills varit riskfritt att plocka pengar från försvarsbudgeten för att finansiera sig till ökad chans att få fortsätta bilda regering. Och pengar har tagits. Sverige har sedan 1990 halverat sina försvarsutgifter. Det är en ansenlig summa pengar och det finns som sagt få som försvarar dem. Militärer är traditionellt – och jag säger detta av egen erfarenhet – extremt försiktiga med att ifrågasätta sin uppdragsgivare, den politiska nivån. Detta skulle fungerat väl om de som verkligen leder Försvarsmakten tog sig tid att sätta sig in i de beslut de tar. Även om det finns enskilda politiker som gör ett hedervärt försök så tar det en halv militär karriär – givet att man dessutom får möjlighet att arbeta med olika och intressanta uppgifter – att bli tillräckligt kunnig för att styra en så komplex organisation på det sätt som politikerna gör.

Som om inte komplexiteten vore nog så är den typen av verksamhet som FM bedriver väldigt trögföränderlig. Inte för att militärer är tröga (det råder i min mening stor brist på tröga människor i Försvarsmakten) utan för att försvarsförmåga är uppbyggd av långa samverkande kedjor där det är långt från idé till effekt. På grund av ökad komplexitet i vapensystemen blir dessa kedjor dessutom längre och längre och kostar mer och mer pengar per styck. Åt detta finns inget att göra. Exempel finns inom nästan varje vapenslag och land så det är inget unikt för Sverige. Det beror inte som vissa vill påskina på en illvillig och pengahungrig vapenlobbykonspiration utan på att komplexa system är komplexa att bygga, hantera och underhålla.

En annan aspekt som inte lyfts fram är tänkt upprustning med hänseende på hotbilden och hur den egentligen ska gå till. Givet att ett land är ensamt att upprusta är detta nog inget problem. Det finns många som är villiga att sälja. Inte heller är det ett problem om landet har en egen vapenindustri som kan leverera inom alla vapenslag utan beroenden från utlandet. Detta finns bara i en handfull länder där Sverige är inte är med. Men om det plötsligt händer något som gör att alla länder snarast vill öka sin säkerhet, då uppstår ett problem för varje vapenexporterande land. Ska de sälja utomlands eller använda resurserna i det egna landet för att klara sin egen säkerhet. Jag är inte säker på att avtal, hur fint papper skrivna de än må vara skrivna på, spelar speciellt stor roll i ett skarpt skymningsläge. Enbart militära organisationer som NATO har ens en teoretisk chans att lösa ett sådant problem, och där ska vi inte vara med sägs det. Ska man ha möjlighet att väsentligt öka sin militära förmåga på kort tid inför en välprognostiserad spänningsökning så måste man vara först, innan de andra förstår att de också behöver, vilket kräver initiativförmåga och politisk styrka. Alternativet är att det görs långsamt och försiktigt, men då tar det också lång tid, minst tio år. En uppgradering av Gripen beställdes precis och den levereras 2023.

Är man inte insatt i försvarsfrågor så är det svårt att se vad vi ska ha ett försvar till eller att ens argumentera för och emot. Detta är helt naturligt men blir extra accentuerat eftersom det handlar om en komplex och nödvändigt ogenomtränglig verksamhet. Rent psykologiskt kallas detta Dunning-Kruger-effekten (http://sv.wikipedia.org/wiki/Dunning%E2%80%93Kruger-effekten) och innebär att desto okunnigare man är inom ett område desto mer överskattar man sin egen kunskap om det. Min tes är att försvarsmakten detaljstyrs – i all välvilja – av politiker som lider av denna effekt. Problemet finns nog inom alla områden men till en större grad inom försvarspolitiken eftersom militärstrategi dels inte är ett område som man normalt blir engagerad inom, och lär sig genom hela livet, och dels att det är just komplext och ogenomträngligt.

Att ha en auktoritär och detaljstyrande chef som sitter i en organisation med andra motiv och en felaktig självbild om den egna kompetensen är ÖB:s vardag. Och detta med den sedan Ådalen i svenska samhället fastetsade bilden av att militärer inte ska ge sig in i debatten om sitt eget jobb och bara villigt le och genomföra tokighet efter tokighet. Det är inte för inte som alla organisationsteoretiker trängs för att utföra experiment på Försvarsmakten, de gör ju som man säger hur dumt det än verkar!

En grundförutsättning för att förstå varför Försvarsmakten finns till är att se hur den kan användas. Då talar jag inte om översvämningar och terrorhot eftersom dessa inte är dimensionerande uppgifter. Här sker ofta ett logiskt snedsteg i all välmening, man börjar direkt tala om invasion av Sverige eller ett närliggande land eftersom det är konkret och lätt att förstå. Invasion är ett medel för att åstadkomma någonting och inte något som händer av sig själv eller har ett egensyfte. Invasion för att utöka sin landmassa är inte aktuellt inom överskådlig framtid, det är vi nog alla överens om, och det är inte det jag pratar om nedan.

Det talas mer sällan om händelser som kan leda till behovet av ett försvar. Det är invasion för invasionens skull eller så ramlar det ner på översvämningar, kanske med en vag referens till att Sverige bäst försvaras utomlands. Anledningen vad jag har förstått är att man inte vill bli konkret, för då blir man stämplad som paranoid. Men jag kanske är paranoid (om att bli stämplad som paranoid).

Fler och fler länder utvecklar kärnvapen. Så länge som det är demokratiska, stabila länder med en tillräknelig ledning och positiv samhällsutveckling är detta ett litet men inte försumbart problem inom överskådlig framtid (10+ år). Numer har dock läder som Nordkorea kärnvapen, dessutom med en uttalad avsikt att använda dem i en förebyggande attack mot sina fiender, oklart vilka. Det kan vara svårt att räkna hem alla kärnvapen från forna Sovjet-tiden. Iran har troligtvis ett eget kärnvapenprogram och hjälper aktivt Nordkorea med sitt. Jag tycker att det är svårt att med säkerhet förutsäga vad som händer om dessa länder faller isär och därmed det diplomatiska samtalet slutar att fungera. Och framförallt, hur långt innan faktum kan vi förutse detta? I denna kontext är det viktigt att förstå att försvarsmaktsorganisation IO14, som Riksdagen beordrade 2009, kommer att bli klar först 14 år senare, 2023.

Det är inte en fråga om, utan när, en kärnvapenspets hamnar i orätta händer. Kanske den stjäls, kanske den köps, kanske den byggs. Vad händer om en atombomb briserar i en rysk stad, vilken politisk väg tar Ryssland då? De upprustar redan nu allt vad de orkar, och faktiskt lite till. Vad händer om det är en fransk, en amerikansk eller för all del svensk stad?

Vad händer om det skulle visa sig att en eller flera av de huvudmisstänkta är svenska medborgare. Lämnar vi ut honom till ett land som med säkerhet kommer att avrätta dessa svenska medborgare? Knappast. Är vi helt säkra på att Ryssland i ett sådant läge inte skulle börja skramla med vapen? Vi får hoppas att så inte blir fallet för vi har inget att sätta emot, varken nu eller 2023 med den budget som ligger för respektive land. De kommer i alla fall att ha en intern opinion som kräver vedergällning, det kan vi anta, och pressen på politikerna kommer att vara större än något vi sätt i modern tid. En militär spänningsökning i östersjön där Ryssland vill visa sina muskler kan pågå under lång tid och vi har helt enkelt inte resurserna att vara närvarande där med betydande styrkor över tiden, även om det bara är för att stabilisera läget.

Om ni tycker att scenariot med militär spänning verkar otroligt går det bra att läsa in sig på vad som hände i Gåsefjärden 1981 när U-137 gick på grund. Jag tror ingen kunde förutse den svenska beredskapshöjningen skulle kunna hända ens dagen före. Den typ av ledare som då var vid makten i Sovjet sitter idag som auktoritär president i den forna unionens största land. Vad hade hänt om vi aktiverat planen att storma fartyget? Och då ska man veta att vi hade ett försvar som var flera gånger större än idag.

Vi har nu en långvarig ekonomisk svacka. Alltifrån orden kris till krasch har används men ändå så har få människor råkat riktigt illa ut. Den typ av ekonomi vi byggt upp i världen är i behov av expansion för att fungera. Vad händer om tilltron till denna eviga uppgång upphör och som en reaktion på detta bankväsendet – och därmed tilltron till pengar – verkligen börjar skaka? När folk inte längre kan få mat på bordet så försvinner mycket av den hövlighet som dominerar det internationella samtalet idag.

För fem år sedan tror jag få kunde tänkta sig de scener som därefter utspelat sig i Grekland. Likväl är Grekland kanske bara först i en rad länder med likande problem. Är vi säkra på att integriteten i hela Europa håller om land efter land går i konkurs och gemene man och kvinna börjar få svårt att mätta sina familjer? Hur desperat skulle du bli om du såg dina barn hungriga och ansåg att ”makten” bar skulden? Bäst för säkerheten skulle vara att alla länder faller in i en riktig kris ungefär samtidigt så ingen egentligen finns att skylla. Men vad händer om det börjar bli ett A och ett C-lag inom vårt närområde där C-laget anser att A-laget är orsak, och lösning?

Att tro att den kris vi nu upplever – ur ett europeiskt perspektiv – bestämt är den svåraste kris under medellång tid är att vara lite väl säker. Vad som händer under en riktig kris/krasch går inte att förutsäga. Trängda, stressade och desillusionerade människor tar dumma och oöverlagda beslut, det är något vi vet.

Vi har idag ett stabilt klimat mellan länderna i vår närhet. Men låt oss inte bli höga på vår egen förträfflighet och tro att detta med säkerhet kommer vara för evigt. En störning kan snabbt skapa spänningar mellan länder. Tack och lov har detta de senaste årtiondena varit mellan andra länder, till exempel USA och mellanöstern. Det senare är för övrigt ett bra exempel på något som förändrade världsbilden över en dag och som ingen kunde förutse.

En av de värsta saker som kan hända, men som ändå inte är osannolikt, är att ett relativt fredligt land – som Sverige – blir utsatt för något så fruktansvärt som 9/11. Idag kan vi lite avfärdande säga att det stora landet i väster delvis fick skörda sin mellanösternpolitik och att hotet inte gäller oss. Vi glömde fort hur politikerna (et al.) sket knäck för drygt 10 år sedan med krav på stabers omedelbara flytt ner i bergrum, beordrad beredskapshöjning och allt vad det var. Det lugnade snabbt ner sig då det blev klart att USA – och inte övriga värden – var måltavlan. Men om alla länder helt plötsligt blir måltavlor, och det dessutom visar sig att det inte var en engångshändelse, vad händer då med vårt öppna samhällsklimat? Och vad händer när det – återigen – visat sig att Sverige är ett av favoritländerna att välja som bas för terrorverksamhet. Stänger vi till vårt godtrogna svenska samhälle, underkuvade av omvärldens krav, eller kan vi stå emot omvärlden i dess jakt efter syndabockar?

Om något oväntat händer – oavsett hur svårt det var att förutsäga – och vår säkerhet på allvar äventyras, vem om någon ska ställas till svars? Vems uppgift är det att föra en ansvarsfull säkerhetspolitik? Nu verkar det vara finansministerns. Är det kanske så att han likt på en bolagsstämma förutsätter att ansvarsfrihet ska beviljas för varje taget försvarsbeslut? Är den som sagt upp brandförsäkringen ansvarig även om ”huset inte brunnit på decennier och ingen har deklarerat avsikt att tutta på det”?

Vad ska vi ha ett försvar till? Inget, som värden ser ut just nu. Men det är det som är problemet. Vi frågar oss vad vi ska ha försvaret till med utgångspunkt i hur Sveriges närhet ser ut just nu, precis som om det är en självklarhet att det inom överskådlig framtid så ska förbli.

 Omvärlden kan förändras fortare än vi hinner reagera, bokstavlig talat över en natt, och där, i den världen, kanske vi behöver ett försvar. Och där, i den värden, så kommer ingen att komma till vår undsättning, för de är förmodligen precis lika tagna på sängen som vi är. Faktum är att de nog till och med behöver sina vapen själv och inte vill sälja dem till oss. Och så står vi med brallorna nere igen, allt för att vinna nästa val.

Mikael ”Duke” Grev

(Wiseman anmärkning: ”Duke” har tidigare skrivit gästinlägg på WW om Libyeninsatsen 1, 2, 3. Han lämnade i somras Försvarsmakten för att ägna sig åt familjen och det egna företaget) 
 

Efterlängat besked från FM om tolkarna

SvD skriver idag att Försvarsmakten lämnat in en hotbedömning till Regeringen avseende situationen för de afghanska tolkarna. Denna fråga har flera gånger förtjänstfullt lyfts i media de senaste månaderna  och får nu förhoppningsvis resultat. Det är mycket bra att Försvarsmakten genom insatschefen generallöjtnant Anders Silwer är tydlig i sin kommunikation.

Ett negativt besked skulle både påverka Försvarsmaktens långsiktiga förmåga att rekrytera tolkar vid internationella insatser, såväl som moralen hos de svenska förbanden som tvingas lämna efter sig personer som man betraktar som kollegor och förbandskamrater.

Tolkfrågan är ett exempel på hur man politiskt duckar för ”jobbiga” frågor och hoppas att de ska blåsa över. Situationen för tolkarna har varit känd länge och uppmärksammats tidigare, även om den medialt uppstod i somras. Ändå har man duckat för problemet och hoppas att det ska blåsa över och lösa sig själv istället för att visa positiv handlingskraft.

Försvar och Säkerhet gjorde en utmärkt liknelse för tre dagar sedan vad gäller migrationsminister Tobias Billströms besked att han såg det som helt orimligt att en person som varit anställd av svenska staten skulle få en förmånligare behandling än andra:

”Nu är det väl ändå så att de som utövar myndighet åtnjuter ett förstärkt indirekt skydd genom tjänstemannaskyddet. Det innebär att den som exempelvis hotar en polis kan dömas för våld mot tjänsteman. Skalan motsvarar den som råder för grovt olaga hot i alla andra fall.

Migrationsministern åtnjuter också, helt riktigt och nödvändigt, ett livvaktsskydd emellanåt. Det gör han på grund av att han åtagit sig en viktig funktion i staten och att det bedöms finnas en hotbild. En artist eller en direktör tvingas däremot betala för sitt livvaktsskydd, medan en förskolelärare som blir hotad av en ex-partner får i de allra flesta fall ingen livvakt alls, eftersom hen varken har pengar eller en statlig funktion.”

Försvarsmakten har nu beskrivit konsekvenserna om tolkarna lämnas ”bakom fiendens linjer”. Nu är det Regeringens ansvar att sätta ribban för det svenska veteranstödet.

Aft, SvD

Rekrytering del 3: En rekryteringsinformatörs personliga perspektiv (gästinlägg)

Nedan följer ett gästinlägg med en rekryteringsinformatörs personliga tankar kring Försvarsmaktens gångna och pågående rekryteringskampanjer. I mina ögon mycket tänkvärda och kloka tankar som myndigheten bör ta till sig.

Wiseman

___________________________________________________

När Wiseman lyfter frågan om rekrytering så vill jag passa på att lyfta mina egna, högst personliga tankar och reflektioner.

Den personalomsättning som följt med det nya personalförsörjningssystemet kräver större, aktivt arbete av Försvarsmakten i allmänhet och de enskilda förbanden i synnerhet. Intresset och kunskapen om FM är på många håll svagt. FM som arbetsgivare är ett relativt okänt begrepp.
Liksom de flesta stora arbetsmarknadsförändringar så kommer det att ta tid att implementera konceptet ”Arbeta som soldat/sjöman”. Information är källan till kunskap och det största arbetet går ut på att finna så många kanaler som möjligt – ut till den breda massan – för att bygga kunskap och efterfrågan.

För att förstå ett sammanhang är det alltid enklare att ha en bakgrund därför väljer jag att dela med mig de delar av min bakgrund och erfarenhet som kan vara till gagn för läsaren.

Jag genomförde min vpl som PB 05-06, då tillhörde jag ett marint förband. Efter vpl har jag studerat, arbetat och drivit eget. Jag har erfarenhet av olika företag och en utbildning inom marknadsföring. Jag har bott utomlands, senast i Förenade Arabemiraten. Innan dess i England.

Jag har aktivt sökt mig tillbaka till FM och har sedan mitten av 2011 varit civilt anställd i en OR-6 befattning med uppgift som rekryteringsinformatör på ett markstridsförband.

Delar av mina uppgifter är att möta gymnasieungdomar – både som föreläsare på skolor och som deltagare i gymnasiemässor. Det som slår mig är bristen av både kunskap och intresse för hur det egna rikets försvar ser ut. Även om man anser att vi klarar oss utan försvar så måste väl ändå frågan “Varför har vi en Försvarsmakt?” väckas? Under våren 2012 genomförde jag och min kollega en serie föreläsningar, främst riktade mot SYV och samhällskunskapslärare inom regionen – totalt fem stycken tillfällen. Målet var att öppna en ny informationsportal till oss och bygga en kontaktväg för frågor och information. Utfallet var delvis lyckat men har inte fått den effekt vi hade hoppats på vad gäller den kontinuerliga kontakten. Förhoppningsvis har vi låtminstone lyckats att öka på kunskapen till dem som lär nästkommande generationer varför Försvarsmakten finns.

Vi jobbar även till stor del med Arbetsförmedlingen och deltar i de flesta av deras mässor. Detta är i sig bra – men i princip fel. Med det menar jag att det är att angripa problemet från fel håll. Jag hade hellre sett att Manpower eller annan rekryteringskonsult var vår närmsta samarbetspartner. Att arbeta inom FM bör vara en karriärplan och ett önskejobb från start till mål, inget andrahandsval. Kunskapen om möjligheten bör generera ett aktivt val tidigt. Vi skulle dessutom tjäna på att förankra kvaliteten hos våra medarbetare även inom det civila.

Frågan är – varför är kunskapen om FM:s arbete och yrken så pass liten? Vi verkar i ett land som varit förskonat från krig under en väldigt lång tid. Sanning att säga så tror många att vi fortfarande är neutrala och att värnplikten lagts i vila är..-inte så förankrat som man skulle vilja tro. (Under genomförandet av onställningen år 2010 följde jag svensk media via web från FAE. Jag uppfattade inte någon stor debatt eller skriverier om FM:s övergång från ett personalförsörjningssystem till ett annat. Att värnplikten “togs bort” var snarare en notis än rubrik.)

Med jämna mellanrum kommer man uppifrån med nya PR-kampanjer – som enligt min ringa mening – är långt ifrån förankrade i vår dagliga verksamhet. Men det är det resultat man ställs inför när man ålägger en uppgift på dem som saknar insikt.

Missförstå mig rätt: jag tror inte att det handlar om nonchalans eller ignorans, utan bara det problem som är oerhört intressant att finna i FM av alla ställen – nämligen bristen på samsyn.

Det tycks mig som om vi lever och verkar i olika verkligheter – där det är vår lott att göra det bästa utav de riktlinjer som sänds till oss uppifrån. Men det blir som att bygga både räls och tåg på samma gång som man eldar på utav bara den för att fortsätta framåt. Förr eller senare så når man en punkt som kräver handling för att inte tåget skall spåra ur.

Om ett vinstdrivande företag skulle genomföra omorganisationer i den storlek som FM gjort, gör och kommer göra, så skulle det INTE ha fungerat om man inte först förankrat dem inom de egna leden. Det handlar dels om att bibehålla tilltro till den egna arbetsgivaren, dels till “the cause” och framförallt tilltro till framtiden.

Återigen tillbaka till personalförsörjningen. Som idag – och framförallt framöver – handlar om att få in rätt individer på en GMU och sedan behålla dem som soldater/sjömän och/eller SOU/YOP. Men då måste man börja tänka till. Jag vet ingen annan arbetsgivare som medvetet velat sälja in sig som ett “testa-på”-projekt. “GMU är bara tre månader.” Var förmedlas det att det är ett aktivt val om en karriär? En väl genomförd och godkänd GMU är första steget till fortsatt tjänst inom Försvarsmakten – vars unika kompetens är väpnad strid. Är det verkligen något man “provar-på”?

Jag har, senast på rekryteringsseminariet i höstas, ställt frågan till InfoS “Är ni medvetna om att ni inte kommunicerar ut att soldat/sjöman är ett yrke?” och fick då det enkla svaret “Ja”. För mig är detta helt verklighetsfrånvänt eftersom personalförsörjningen är vad verksamheten är baserad på. Nu ska man ju tillägga att detta skedde i ett privat samtal med en enda individ – men jag förfasas ändå. När jag och mina kollegor är ute så jobbar vi aktivt med att beskriva FM som arbetsgivare och GMU som vägen in för den som ser en framtid inom verksamheten. Vi trycker på viktiga faktorer som att sökande bör tillskansa sig all information de kan – eftersom antagningsprövningen de facto är en anställningsintervju. Vi gör oss så tillgängliga som vi bara kan – genom både genom sociala medier, mail och telefon. Jag stänger sällan av min jobbmobil och fel eller ej så är min ambition att ta alla samtal och att svara på alla frågor. För det är viktigt. Det handlar om min, mina kollegors och verksamhetens framtid.

Det går inte att blunda för verkligheten och tro att vi kommer fortsätta serveras ur den stora skålen med värnpliktiga. Den tiden är förbi och en av de viktigaste aspekterna i mitt arbete har varit att förankra rekryteringens och informationsspridningens betydelse internt – på det egna förbandet. Som civilanställd har jag haft fördelen att komma och gå “utom ramen” bland alla. Jag berättar om vad jag faktiskt gör och hur jag gör det. Det finns fortfarande en upplevd tveksamhet mot funktionen och ja – vi jobbar stundtals i oerhörd motvind – men det är en kamp jag gärna tar om det leder till förändring. Nu, efter 18 månaders anställning syns resultaten komma smygande. Vi har stöd ifrån vårt eget förband och får tilldelat soldater vid stöd på event och annat. Detta är guld värt eftersom det är DE som kan berätta om sin tjänst och vardag långt mycket bättre än någon annan.

Jag önskar att alla FM anställda fick en dag att gå ut på närmsta skola, arbetsförmedling eller ungdomsgård och berätta om sitt yrke, sin vardag och sina erfarenheter.

Jag hade förmånen att prata med vår informationsdirektör då han besökte vårt förband. Ja – jag förstår att där finns ett syfte och ett koncept som följs gällande aktuella kampanjer. Jag verkar efter det – för det är de verktyg jag har. Det ändrar inte min egen önskan om att FM skulle kunna marknadsföra sig på annat sätt. Men – vi får väl sitta lugnt i båten och se tiden an. Förr eller senare kommer resultaten av de investeringar som görs nu. Så småningom kommer vi kunna gå ner i kampanjernas omfång och kostnad och då rikta direkt mot yrken och tjänster. Vägen dit är krokig men målet tycks vi alla var ense om. Däremot gläder det mig oerhört att vi är rörande överens om att kampanjernas utformning och budskap måste förankras internt inom organisationen. Trots allt är det vi medarbetare som får stå till svars för vad familj, vänner och bekanta ser på reklam.

Istället för de reklamer som går så skulle jag vilja se en som heter “Vad tror du att jag jobbar med?”. Vi måste nå ut i verkligheten med verklighet. Våra kollegor har alla tagit ett aktivt beslut att kämpa för demokratiska och mänskliga rättigheter med sitt eget liv som insats. Våra anhöriga lever med det beslutet. Jantelagen kan inte förtrycka FM och vi måste börja ses som en attraktiv arbetsplats och framförallt – att när en FM anställd lämnar för civilt arbete så ska deras utbildning och tjänstetid vara meriterande inom näringslivet. Utbytet måste förankras.

Jag tror på Sverige, Försvarsmakten och vårt behov av att finnas till. Vi är ett av få företag som arbetar för att inte behövas och vår kamp mot detta mål bör stöttas av alla och envar. Men för att bibehålla kvalitet och kontinuitet bland våra medarbetare så måste vi marknadsföra oss på rätt sätt. I dagsläget får vi fortsätta efter de förutsättningar vi har tillhanda – men förr eller senare vore det utopiskt att bli fristående från det politiska spelet.

 Hanna

Wallmark, Moderaterna och NATO-frågan

Idag skriver Hans Wallmark, (M) ordförande i Utrikesutskottet, på Frivärlds debattsida om kraven för att Sverige skulle gå med i NATO. Det är välkommande att en ledande M-politiker tar bladet från munnen och börjar diskutera alliansfrågan, men samtidigt lämnar hans artikel minst lika många frågor. Wallmark anklagar ledande S-företrädare för att inte ”våga prova NATO-argumenten”, … … Läs mer →

Tolkarna borde få en egen solidaritetsförklaring!

I helgen hade SVT ett par nya nyhetsinslag om tolkarna i Afghanistan. Det ena handlade om de som tolkar åt vår styrka i Afghanistan och det andra om Danmarks förändrade inställning till sina tolkar. Det är verkligen en föränderlig omvärld, inte bara i säkerhetspolitiken utan också i tolkfrågan. Danmark som tidigare framhållits som ett gott […]

Ömsesidig brist på förtroende

Igår offentliggjordes Försvarsmaktens svar på de frågeställningar myndigheten erhöll i Regeringsbeslut 7, 2012. Det är ingen munter bild som tecknas i dokumentet. Försvarsmakten räknar med ett behov på ca 4,5 mdr kr/år för att till år 2019 kunna leverera den av riksdag och regering beställda insatsorganisation 2014.

Försvarsminister Karin Enström går dock i en debattartikel i Dagens Industri till angrepp på Försvarsmaktens besked. Det är en intressant debattartikel eftersom den lär syfta till att lägga en bas för framtida försvarspolitik. Samtidigt andas den en viss uppgivenhet och är motsägelsefull. Ej förvånande återanvänds också flera klyschor från tidigare debattartiklar från moderata försvarspolitiker, till exempel hur försvarsförmågan har höjts sedan 2006. Här återfinns också ett av grundproblemen i debatten kring försvaret. Regeringens beskrivning av Försvarsmaktens förmåga och verksamhet och situation går stick i stäv med merparten av de anställdas och påståendet har tidigare granskats här. Vilken trovärdighet får då Regeringen i denna fråga?

Vad Regeringen utan problem hade kunnat angripa Socialdemokraterna för är situationen på materielsidan, där 90- och 00-talens ständiga uppskjutande av materielanskaffning nu gör att det finns ett materielstup 2020. Ett erkännande av ”materielberget” hade dock lett till krav på aktion från Regeringens sida. Nu försöker man komma undan med att skjuta skulden på Försvarsmakten, samtidigt som försvarsministern i sin debattartikel meddelar att Regeringen höjt materielanslaget de senaste åren. Svaret på RB7 visar dock en motsatt bild. Mer om detta under omfördelningar.

Mest förvånande i retoriken i Enströms debattartikel är den djupa motsägelsen mellan fjärde och nionde stycket. I det fjärde stycket beskriver Enström Regeringens målsättning med reformering av försvaret på följande vis:

”Vi ska öka Försvarsmaktens tillgänglighet och användbarhet i den takt som ekonomin medger.”

Vad som är överordnat i försvars- och säkerhetspolitiken råder det inga tvivel om. Det har varit mycket tydligt sedan Almedalen 2007 att ekonomin är det viktigaste och ofta på kort sikt, vilket som i fallet med materielen får mycket stora konsekvenser på längre sikt, inte minst ekonomiska.

I slutet av debattartikeln möts man istället av en annan beskrivning. Nu är det helt plötsligt situationen i omvärlden som är styrande och inte ekonomin.

”Regeringen skapar ett modernt försvar för Sverige. Jag står fast vid att den inslagna vägen är den rätta. Vi ska framåt, inte bakåt. Målet är tydligt. Det nya försvaret ska stå redo att användas och ha förmåga att möta de hot som finns vår omvärld idag och i en nära framtid. Försvarsmakten ska också kunna anpassas efter nya hot i en förändrad omvärld. Detta har försvarsreformen lagt grunden för.”

Här måste nu Alliansregeringen bestämma sig. Antingen är det ekonomin som ska styra Försvarsmaktens utveckling och inriktning och då blir det i framtiden en mycket minskad organisation med än mer förlegad materiel, inkapabel att ta sig an ens de enklaste hot i närområdet i mot slutet av decenniet. Ska omvärldssituationen styra så blir det till att tillföra ytterligare resurser. Vi har sett det tidigare under hösten hur Regeringen när det passar pekar på en ökad osäkerhet i närområdet, t ex för att motivera anskaffning av ett nytt stridsflygplan, för att i nästa stund hävda motsatsen som i exempelvis fallet med avbeställningsklausulen för JAS 39E om Schweiz ej fullföljer kontraktet.

Försvarsministern vill nu se vilka de operativa konsekvenserna blir om man söker balans mellan verksamhet och ekonomi. Tyvärr är detta inte något som allmänheten kommer att få ta del av då de operativa delarna avhandlas i hemliga, alternativt kvalificerat hemliga bilagor. Frågan är hur många i Försvarsdepartementet eller ens Försvarsutskottet som är kvalificerade för att ta del av material med denna sekretessklassning. Här är det därför helt öppet i den offentliga debatten att påstå vad som helst, t ex att en prolongering av anslagen med hjälp av ytterligare rationaliseringar inte kommer att påverka den operativa förmågan, eftersom fakta aldrig går att kontrollera utan att begå brott mot sekretessen. Det är illa.

Enström talar om förbättrad styrning av materielplaneringen. Måhända är det åter aktuellt med en politisk genomförandegrupp för materielanskaffningen. Den tidigare genomförandegruppen visade sig inte oväntat vara mycket kostsam både för Försvarsmaktens operativa förmåga såväl som ekonomiskt. Den motverkade helt sitt uttalade syfte, men frigjorde måhända kortsiktigt ett fåtal miljarder kr till t ex det 2007-2008 aktuella jobbskatteavdraget. Regeringen har också varit mycket aktiv i att omfördela resurser inom försvarsbudgeten och framförallt tacksamt återtagit pengar ur försvarsbudgeten då dessa inte spenderats. Flera år i rad har detta gällt den förbandsbudget som nu kommer att lida stort behov av de under föregående år återlämnade miljardbeloppen. Det har också i hög grad gällt anslagen för internationella insatser som år efter år underutnyttjats. Sammantaget återlämnar Försvarsmakten flerdubbelt högre belopp än vad Regeringen exempelvis skjuter i form av 300 miljoner kr för JAS 39E-anskaffningen. Denna summa täcker inte ens lönehöjningar för Försvarsmaktens personal enligt snittet i samhället.

Försvarsmakten lämnade exempelvis tillbaka drygt 1 miljard kronor till Finansdepartementet år 2012, varav drygt 600 mkr från anslaget för internationella insatser och nästan 400 mkr från anslaget för anskaffning och vidmakthållande av materiel (till återlämnandet bör också adderas det faktum att vid försäljning av materiel som betalats med försvarsbudgeten får myndigheten endast behålla en mycket liten del av summan. Resten ska åter till statskassan). I fallet med materielanslaget handlar det huvudsakligen om materielanskaffning och byggnation av anläggningar där Regeringen alternativt andra departement än Försvarsdepartementet hållit inne med beslut om anskaffning eller verkställighet. Diskrepansen i försvarsministerns argumentation är sannerligen stor.

Försvarsmakten föreslår nu i sitt underlag en överföring på 300 miljoner kr från anslaget för internationella insatser till att täcka brister på andra områden. Detta kommer aldrig att bli verklighet eftersom det är just detta som såväl Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna föreslagit. Också detta mycket illa när politiskt käbbel ska stå över gemensamma riksintressen.

Intressantast i hela artikeln är dess rubrik – ”Behov av förbättrad styrning av Försvarsmakten” (Dagens Industri bytte rubrik från den av försvarsministern föreslagna vilken återfinns på Försvarsdepartementets hemsida och i pressmeddelanden).

Rubriken antyder att Regeringen ser framför sig en ledningsförändring i Försvarsmakten. Det är tyvärr svårt att se att Sverker Göransson kommer att återkomma till sin plats som ÖB. Att ansvarig minister uttrycker att hon saknar förtroende för sin myndighet är oerhört allvarligt och det är svårt att påminna sig om när detta hände senast. T o m justitieministern har förtroende för Polisen, trots den oerhört låga mängden uppklarade brott och de interna problem som där råder.

Endast två månader har gått av året och redan kan vi skönja en rejäl batalj mellan Regeringen och Försvarsmakten. Ingen kommer att gå segrande ur den annat än på pappret. Förlorare är vi alla. Vad som händer under resten av året vågar man knappast tänka på. Hur har då denna situation uppstått? Om bortser från den solida grund som lades i och med underfinansieringen i FB 00 och 04, så är jag böjd att hålla med KKRVA:s Johan Wiktorin om bristerna i underlaget inför inriktningspropositionen 2009. Här var det tydligt styrt att ”det nya försvaret” skulle tryckas igenom och alltför optimistiska beräkningar levererades och togs tacksamt emot och trycktes snabbt igenom i Riksdagen. Handlingskraft prioriterades över eftertanke, vilket inte minst varit tydligt i den omedelbara avvecklingen av värnplikten till förmån för ett mycket dyrt nytt personalförsörjningssystem, utan en gradvis övergång trots att det enligt alla parter var okänd mark som nu skulle beträdas.

Vem är att lasta för det inträffade? Är det en politisk ambition som ofta i samma veva som en fråga ställs meddelar vilket svar som ska levereras? Är det handläggare och chefer i Försvarsmakten som är måna om att leverera rätt svar, därmed en dålig ledarskaps- och organisationskultur? Oerhört få försvarspolitiker har förmågan eller intresset att se bakom de kulisser som presenteras vid de förbandsbesök som man så gladeligen gör, samtidigt som chefer ogärna vill göra uttalanden som kan få politiska konsekvenser.

Frågan är om inte en samlokalisering mellan den militär-strategiska och politiskt-strategiska nivån till Försvarsdepartementet hade kunnat överbrygga åtminstone delar av problemen mellan Försvarsdepartementet och Försvarsmakten.

Det är ett och ett halvt år kvar till valet. Det kommer att bli en intressant tid i försvars- och säkerhetspolitiken fram till dess.


Media: DN, 2, 3, 4, SvD, 2, 3, SR, 2, 3, E-kuriren, SVT, GP
Bloggar: Skipper, KKRVA, Gripen News, 

En försvarsminister utan förtroende i dubbel bemärkelse!


Försvarsmaktens personal har ett mycket dåligt förtroende för Karin Enström och dennes försvarspolitik. Sveriges försvarsminister har i sin tur uppenbart inget förtroende för sin tidigare arbetsgivare Försvarsmakten. Då återstår den viktiga frågan om Karin Enströms arbetsgivare, svenska folket, nu har något förtroende för henne som försvarsminister?

I dag lämnade Försvarsmakten in två för framtiden helt avgörande underlag till försvarsdepartementet. Det ena dokumentet var budgetunderlaget för 2014 (BU14) och det andra var ett underlag som försvarsminister Enström avkrävt myndigheten en särskild redovisning om, d.v.s. svaret på regeringsbeslut 7 (RB7) efter att ÖB ett flertal gånger de senaste åren gjort sitt jobb och förklarat att han ser att myndigheten Försvarsmakten kommer att lida svårt av underfinansiering efter år 2015.

Om detta skrev SvD en artikel redan i måndags, och som kommenterades här, där uppgifter om att det skulle handla om ett underskott omfattande totalt 4 miljarder kronor per år hade läckt ut. Nu visade det sig, som många befarat, att totalsumman var ännu högre än så. Det handlade istället om ett totalt underskott om 4 450 miljoner kronor årligen! 

Av den summan kan 3,15 miljarder härledas till det så kallade ”materielberget” (vilket f.ö. är en olycklig benämning då det är avsaknad av ett modernt materielberg som egentligen avses) och 1,3 miljarder är kopplat till ökade kostnader för personal p.g.a. den moderatledda försvarsreformen där en underskattning av kostnaderna vid övergången från ett värnpliktsförsvar till anställda GSS är den största orsaken till den delen av underskottet. Detta har påtalats fler gånger av FOI m.fl. och även här på försvarsbloggarna.

Försvarsmakten har alltså under det senaste halvåret på en tid som egentligen är orimlig för en så omfattande uppgift, nu gjort en omfattande genomlysning av myndighetens långsiktiga ekonomi där man nu på särskild order i detalj redovisat hur det faktiska läget ser ut! Detta bemöter försvarsminister Karin Enström (m) med nonchalans, arrogans och till del idiotförklarar myndigheten Försvarsmaktens ledning!

Trots att underlaget så sent som i dag överlämnades till försvarsdepartementet så har Karin Enström läget fullständigt klart för sig. Hon skriver bland annat följande i ett pressmeddelande.

– Försvarsmakten har under flera år påtalat att de ser problem med myndighetens långsiktiga ekonomi. Försvarsmakten har dock inte kunnat underbygga sin uppfattning på det sätt som krävs för att regeringen ska kunna förhålla sig till den. Idag har Försvarsmakten därför, på min begäran, redovisat en komplettering av sin syn på den långsiktiga ekonomin. 

– Försvarsmakten gör i flera avseenden andra beräkningar idag än i sitt underlag från april 2012. De rationaliseringar om cirka 400 mnkr som Försvarsmakten identifierat synes vara noggrant beräknade. När det gäller det redovisade merbehovet på nästan 4,5 mdkr pekar myndigheten på stora osäkerheter. Trots detta finns det medräknat. Som jag ser det är det två helt olika metoder man använder sig av, och det tycker jag är inkonsekvent.  

– Vi kommer nu att analysera underlaget, del för del, men jag kan redan nu konstatera att det behövs förbättrad styrning av Försvarsmakten, t.ex. v.g. materielplaneringen. Detta för att säkerställa ett utfall i enlighet med regeringens och riksdagens beslut.
– Jag ser också framför mig att en del frågor kan komma att behöva tas upp av Försvarsberedningen.

Vidare så ägnar försvarsminister Karin Enström mer tid i inlägget till att kritisera den tidigare socialdemokratiska regeringen för de spillror de lämnade försvaret i 2006 än att kommentera sakfrågan. Det är förvisso ett obestridbart faktum att socialdemokraterna har en mycket stor del i varför det ser ut som det gör. Men man måste ändå ifrågasätta den moderata retoriken i en viktig säkerhetspolitisk fråga där man alltså ägnar mer tid till att kritisera (s) än att hantera problemet här och nu! Moderaterna har trots detta faktum styrt försvarspolitiken i över sex år vid det här laget. Under hur lång tid är det berättigat att skylla allt på någon annan? ”Någonannanismen” är ett mycket oönskat, barnsligt och icke trovärdigt inslag just nu. Karin Enström – agera – istället för att ägna dig åt sådant här trams!

 Låt oss minnas vad socialdemokraterna lämnade efter sig. Ständiga förbandsnedläggningar och besparingar gjorde att Sverige hade ett förrådsställt försvar med beredskapstider på upp till tre år. Utan en sammanhållande försvarsplanering saknades system för att få personal och materiel på samma plats för att lösa en uppgift i händelse av höjd beredskap. 

Oövad personal med låga krav på beredskap gjorde att flera förband i princip bara existerade på pappret.  Regeringen har påbörjat en mycket omfattande försvarsreform, som kräver mycket av Försvarsmakten. Arbetet pågår, men redan nu har vi en bättre försvarsförmåga än när regeringen tillträdde 2006.   

För mig som försvarsminister är det en av mina viktigaste uppgifter att fullfölja arbetet med att bygga vårt nya försvar i enlighet med vad riksdagen beslutat. Vi ska öka Försvarsmaktens tillgänglighet och användbarhet i den takt som ekonomin medger. Till skillnad från i många andra EU-länder har regeringens ansvarsfulla ekonomiska politik möjliggjort en satsning på försvaret. 

Regeringen har höjt anslagen till materiel och försvarsmaktens förbandsverksamhet de senaste åren.

Vi vet, för det har analyserats på ett flertal ställen och av flera oberoende aktörer tidigare, att det Karin Enström försöker tolgföra till största del mest är att betrakta som snömos. Det har delats ut rött ljus för dessa påstådda sanningar tidigare, något som står fast och som inte ens moderaterna genom sina cheerleaders inom försvarspolitiken kan förklara bort.

Försvarsmakten skriver i sin tur följande slutsatser i det överlämnade dokumentet .

Av materielbehoven omfattar ca 30 procent uppfyllnad av nuvarande förbandsbehov, ca 60 procent omsättning av existerande materiel samt ca 10 procent nyanskaffning för att nå tillräcklig operativ effekt. 

Det sammanlagda merbehovet på de anslag myndigheten disponerar bedöms i tioårsperioden 2014 till 2023 omfatta ca 4 450 mnkr årligen. Detta utgör ca 10 procent av det totala anslaget. 

Prolongerade anslagsramar innebär att förmågan att genomföra en gemensam operation för att möta ett begränsat väpnat angrepp får avgörande begränsningar. 

Försvarsmakten ser det som nödvändigt att antingen erhålla permanenta resurstillskott eller förändrade uppgifter (till exempel operativ förmåga, beredskap och ambitionsnivå inom insatsverksamhet), alternativt en kombination av dessa åtgärder. 

Intill dess ett nytt försvarsbeslut fattas under 2015 ser Försvarsmakten behov av viss handlingsfrihet i genomförandet av försvarsreformen. 

Försvarsmakten bedömer att en möjlig kortsiktig lösning är en tillfällig anslagsförstärkning riktad mot införandet av för reformen kritiska verksamheter och system. Ett annat alternativt  kan, jämfört med budgetunderlaget för 2014, vara en utökad överföring från anslaget 1:2 Fredsfrämjande förbandsinsatser.

Efter att ha läst igenom det öppna underlaget så kan det konstateras har Försvarsmakten gjort en omfattande analys av läget för såväl personal som materiel och precis som uppdraget beskrev det, föreslagit lämpliga åtgärder i form av såväl möjliga effektiviseringar men även gjort en beräkning av vilka summor som saknas. Till detta kommer de hemliga bilagorna som mer ingående beskriver operativa konsekvenser.

Men problemet var tydligen att Försvarsmaktens svar enligt Karin Enström, trots att man löst uppdraget, var fel. ”Det är helt fel” som företrädaren Tolgfors skulle uttrycka det. Karin Enström står i dag, i en intervju med SVT och fullständigt underkänner Försvarsmaktens underlag! Hon säger att Försvarsmakten måste räkna mer noggrant och kommer således att ge myndigheten bakläxa.

Då ställer man sig onekligen frågan hur noggrant man kan begära att Försvarsmakten skall räkna och redovisa materielprojekt där man inte ens tillåtits att gå ut med ett anbudsförfarande? Det handlar således om att göra professionella bedömningar, vilket man självklart har gjort.


Det vi inte får glömma i detta, är att debatten som pågått sedan årsskiftet om Sveriges ”en-veckasförsvar” då handlade om att rikets försvarsförmåga var alldeles för dålig, och där Försvarsmakten var dimensionerad för att kunna möta ett begränsat angrepp på en enda plats under max en vecka. Den analysen byggde på att organisationen var utrustad, bemannad och övad. Det är för att uppnå ”en-veckasförsvaret” det alltså saknas 4,45 miljarder per år!

När detta genom Mikael holmströms förtjänst kom till allmänhetens kännedom höjdes röster från de flesta andra politiska partierna att detta var undermåligt och att man således ansåg att försvarsförmågan nu måste stärkas! Såväl Jan Björklund (fp) som Peter Hultqvist (s) har varit mycket tydliga med detta. Något som då självklart kommer att innebära att ytterligare ekonomiska medel måste tillföras utöver ovanstående miljardsumma.

Men som bekant är försvaret av Sverige ett särintresse för moderaterna och Sveriges försvarsminister. Detta blir alldeles uppenbart då försvarsminister Karin Enström bara några timmar efter att underlaget har överlämnats, utan djupare analys, underkänner Försvarsmaktens underlag.

Men vi ska absolut inte förvånas över detta. Minns att det var just det uppdraget som Karin Enström fick av statsminister Fredrik Reinfeldt då hon tillträdde som försvarsminister för ungefär ett år sedan. uppdraget var att se till att Försvarsmakten håller budget, vilket underförstått se till att särintresset Försvarsmakten inte heller ska tillföras ytterligare ekonomiska medel oavsett vad myndigheten säger.


Officerförbundet som företräder de försvarsanställda officerarna kommenterade i dag Försvarsmaktens underlag i följande ordalag.

Officersförbundet välkomnar det svar som Försvarsmakten idag lämnat till regeringen om den långsiktiga ekonomin. Det är bra att myndigheten är fortsatt tydlig med kostnaderna för att ha ett fungerande försvar. Nu kan inte regeringen skylla ifrån sig längre. 

– Vi har sedan 2009 varnat för att omställningen till ett anställt försvar bygger på för optimistiska siffror. Det är bra att Försvarsmakten är fortsatt tydlig med läget. Nu gäller det för politikerna att lyssna och verkligen på allvar försöka skapa en långsiktig balans för försvaret. Ett fungerande försvar kräver att politikerna tar ett långsiktigt ansvar, säger Lars Fresker, ordförande i Officersförbundet.

Till  ovanstående ämne lär vi få återkomma till i flera framtida inlägg. men en sak kan vi vara säkra på. Försvarsdebatten lär inte tystna under den närmaste tiden. Vikarierande ÖB Jan Salestrand har kastat in en brandfackla på Jakobsgatan 9. Låt oss hoppas att Sverker Göransson snart kommer tillbaka så att fler brandfacklor kan kastas, för nu måste något göras åt Sveriges försvar, det är en skyldighet!

Uppdaterat:
Nu skriver SvD om den öppna striden mellan Försvarsmakten och försvarsministern.

Bloggar: Försvar & Säkerhet, Allan Widman, Sjätte mannen, Johan Westerholm, Gripen News, Lantvärnet
Media: SR Ekot, SVT (4.20), TV4 (6.15) DI, DN, DN, SvD, SvD

Försvarsförmågan: Höjda anslag eller NATO?

Detta inlägg utgör crescendot i de poster som berört Sveriges säkerhetsstruktur och förhållande till NATO. Svarar jag inte på någon aspekt eller vill Ni att något mer ska behandlas är kommentatorfältet öppet! Utgångspunkten för min argumentation är att vår försvarsmakt bör ha en grundläggande förmåga för ge handlingsfrihet för att skapa säkerhet (för att låna Jan … … Läs mer →

Är detta hämnden för Tingeling?

Ryska tvkanalen RT1 levererar i programmet Yesterday Live den 24 februari en humoristisk bredsida angående debatten kring ”Enveckasförsvaret” Till tonerna av ABBAs Mama Mia sjunger man om den svenska rysskräcken och hur att Ivan vill ej oss något ont. Inslaget kan man se i sin helhet här. De som drar sig tillminnes Melodifestivalsfinalen 2009 och […]

En budget kort

Uppgifter om innehållet i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2014 och den bifogade redovisning enligt Regeringsbeslut 7 har idag hamnat i media. I korta drag kan man konstatera att Försvarsmakten under den kommande 10 års perioden saknar 40 mdr kr för att realisera de materielanskaffningar, den övningsverksamhet och det personalsystem som krävs för att realisera den försvarsmaktsorganisation som Riksdag och Regering har beställt till 2019. Med andra ord är det på tio års sikt en hel årsbudget som saknas.

Den exakta redovisningen får vänta till dess det officiella underlaget släpps senare i veckan. Vad man kan konstatera är dock att de uppgifter som hittills släppts indikerar att om inte mer pengar tillskjuts kommer omfattande nedskärningar att behöva göras. Den som vill roa sig med en matematikuppgift på måndagskvällen kan använda sig av Försvarsmaktens nyss publicerade årsredovisning för 2012 och se vad som måste till för att spara in de ca 4 mdr kr årligen som saknas. SvD:s uppgifter talar om en reduktion med en tredjedel av organisationen (exklusive Hemvärnet), motsvarande en avveckling av 9000 personer.

Vad exakt som orsakat detta omfattande ekonomiska tillkortakommande är svårt att peka på innan det fullständiga materialet släpps. Man kan dock konstatera en rad faktorer samverkat. Det enorma berget av eftersatt materielanskaffning är en gammal synd där Socialdemokraterna med samarbetspartier under decennier lagt en stabil grund. Alliansregeringarna har dock inte brutit denna trend, utan snarast förstärkt, särskilt i form av anskaffningen av JAS 39E utan täckande finansiering. Personalförsörjningen är ett annat område vars kostnader underskattats och det kommer i detta fall att finnas skäl att återkomma till de exakta ordalydelserna i RB 7 och vad som skrevs i det underlag som Försvarsmakten presenterade för Regeringen för fyra år sedan.

Frågan är vem som sitter med Svarte Petter efter helgen. Regeringens förtroende synes svagt för ÖB. Att göra sig av med ÖB i förtid kan dock bli mycket kostsamt. Sverker Göransson har idag ett massivt stöd hos sin personal och att byta ut en sjukskriven ÖB som kommit med otacksamma, men realistiska budskap kommer att kosta på Regeringens förtroende, särskilt i de sociala frågorna där Socialdemokraterna är måna om att hålla ”the moral highground”. Folkpartiledaren Jan Björklund har tidigare uttryckt sig i ordalag liknande ”över min döda kropp” om ytterligare försvarsnedskärningar. Även för honom blir det svårt att backa. Regeringen kommer därtill att ha mycket svårt att motivera omfattande försvarsnedläggningar, när osäkerheten i närområdet ökat de senaste åren och man därtill såväl motiverat det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009 såväl som anskaffningen av JAS 39E med just den förändrade situationen. Att i nästa steg samtidigt skära ner ytterligare 30 % på Försvarsmakten för att bibehålla dagens kostnadsnivå blir oerhört svårt att motivera.

Från socialdemokratiskt håll gör man sitt bästa för att svartmåla Regeringens oförmåga i försvarspolitiken. Ett tacksamt mål, måste man tillstå, men man ska heller inte glömma den socialdemokratiska historien i försvarspolitiken. Ingen kan inbilla sig att en rödgrön seger i valet 2006 eller 2010 hade inneburit en bättre situation för försvaret idag när Socialdemokraterna hade tvingats offra försvarspolitiken för att hålla vänpartierna stångna inom andra politikområden. Den socialdemokratiska kritiken klingar därför mycket falskt, då sannolikheten för en socialdemokratisk majoritetsregering i valet 2014 är närmast mikroskopisk. Den socialdemokratiska kritiken mot Regeringens försvarspolitik kommer dock att vinna mycket i trovärdighet den dag partiet erkänner sin skuld i problemen som de tre tidigare försvarsbesluten orsakat och som Försvarsmakten och försvarsbudgeten än idag lider av.

Skyttegravskriget medelst paj mellan Regeringen och Socialdemokraterna är i sin tur högst olyckligt, då det tyvärr lämnar fritt spelfält för Sverigedemokraterna inom försvarspolitiken. Nu får vi se vem som i slutändan dragit det längsta strået av alla de korta strån som finns att välja på i den svenska försvarspolitiken.

Som Henrik Dorsin skulle ha formulerat det: Det hade aldrig hänt om vi ej varit en budget kort.

Bloggar: Skipper, 6:e mannen, Johan Westerholm, Åsa Lindestam
Media: Aft, DN, 2, SvD, SSV, NWT, NT, SMP

En försvarsmakt i fritt fall!

Samtidigt som Alliansledarna satt i bilar på väg hem till centerledaren Annie Lööf i Maramö för att under gemytliga former lägga planerna för en ny valseger 2014 så läckte SvD genom den försvarspolitiska reportern Mikael Holmström lite lagom lägligt ut det som alla egentligen redan förstod, att Försvarsmakten saknar en mångmiljardsumma för att ens kunna leverera den organisation som Alliansregeringen tidigare beslutat om i det försvarspolitiska inriktiningsbeslutet från 2009 som nu omvandlats till insatsorganisation 2014 (IO14).

I artikeln skriver Mikael Holmström att Försvarsmakten i sitt svar till regeringen, som kommer på torsdag, kommer att skriva att det saknas 40 miljarder under en tioårsperiod! ÖB har tidigare avsiserat att det saknas 2 miljarder/år, men efter noggranna beräkningar i HKV har den siffran nu alltså fördubblats.

Många röster har under dagen uttryckt något i stil med ”vad var det vi sa”. I stort sett alla förutom från den gamla kommunistledaren Lars Ohly, som i morse på twitter skrev följande kommentar till artikeln i SvD trots det faktum att försvarsreformen från början är underfinansierad och Ohly fullföljde därefter med det här inlägget…

Men för att återgå till kärnan. I artikeln skriver Holmström att Försvarsmakten, om man inte erhåller ett utökat anslag om 4 miljarder, så kan det krävas att personalen i organisationen måste kapas med 1/3 vilket skulle omfatta ca 9000 anställda. Mest intressant är att regeringens egna personalförsörjningsreform med avskaffandet av värnplikten nu beräknas att kosta 1,2 mdr extra utöver vad man tidigare räknat med. Att det är regeringen själva som beställt organisationen gör ju inte situationen mindre märklig.

Vidare så spekulerar Holmström i eventuella förbandsnedläggningar i kölvattnet av dessa fakta där P7, en flygdivision och delar av Marinen pekas ut att ligga i riskzonen. Detta är nog ingalunda enbart spekulationer då Försvarsmakten i uppdraget inom ramen för RB7 också fått uppgiften att föreslå ”nödvändiga organisationsförändringar” för att  komma i kostymen med en prolongerad ekonomi som utgångsläge.

Det är onekligen en mycket besvärlig situation Försvarsmakten nu sitter i, och som regeringspartierna med Moderaterna i spetsen nu också satt sig i. Begreppet ”när skiten träffar fläkten” kommer på torsdag när budgetunderlaget (BU 14) släpps att övergå till att bli verklighet!

SvD publicerar i dag även en intervju med Peter Hultqvist (s) samt flera andra partirepresentanter där ingen är särskilt förvånad över de siffror som nu läckt ut. Man kan där ånyo konstatera att de enda som till synes är nöjda med ett underfinansierat ”en-veckasförsvar” är Moderaterna. Den försvarspolitiska kartan har således ritats om helt och hållet, vilket nog förvånar många Moderater av den gamla skolan.

Med detta i baktanke skulle man kunna backa bandet till olika uttalanden de senaste veckorna och sätta in ovanstående faktum i ett större sammanhang.

För statsminister Fredrik Reinfeldt är försvaret av Sverige ett särintresse, vilket innebär att han mer eller mindre struntar i Försvarsmakten. Eller rättare sagt, hans enda intresse ligger i en prolongerad försvarsbudget och att den hålls! Något han gav tydliga direktiv till sin nytillträdde försvarsminister Karin Enström för knappt ett år sedan. Försvarsministern i sin tur försöker lösa sin uppgift i Reinfeldts/Borgs anda genom att hålla skenet uppe och hävda att allt är väl. Försvarsminister Enström har under lång tid därför hävdat att vi inte kommer att stå ensamma i händelse av sämre säkerhetspolitiska tider och räknar iskallt med hjälp från Norge och Finland, vilket man från båda länderna nu sagt att det kan Sverige inte räkna med. Norge kommer i ett läge av konflikt i vårt närområdet själva att att ha händerna fulla.

Att det dessutom råder en uppenbar splittring inom försvarsfrågan även inom Alliansen blev alldeles tydligt för bara några veckor sedan när folkpartiledaren Jan Björklund gick ut och krävde ett utökat anslag till Försvarsmakten. Men vi ska då ha i åtanke att Björklund var ute efter att stärka försvaret! De summor som nämns i dagens SvD är således enbart det som krävs för att uppnå den nivå som ”en-veckasförsvaret” handlade om. Om Björklund vill se ett starkare försvar krävs det ytterligare miljarder, och då ligger möjligen NATO-alternativet närmare till hands, kanske till och med för Socialdemokraterna?

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren i förmodad jakt på en framtida ministerpost är självfallet också lojal till statsministerns (frontfiguren) och finansministerns (regissörens) politik som försvarsministern (marionetten) har att genomföra, och är därför föga förvånande mycket kritisk till Jan Björklunds förslag.

Sverigedemokraterna i sin tur menar att Folkpartiets förslag är välkommet men att ”Moderaterna är ett stort hinder för ett stärkt försvar” De gamla moderaterna med Anders Björck, som nu tar debatten offentligt, måste må illa av att läsa sådant. Rolf K Nilsson fd moderat riksdagledamot och ledamot av försvarsberedningen reder ut just anledningen till detta på sin blogg.

Vad kan man då tro om utkomsten av Försvarsmaktens svar på RB7?
Då inget parti för utom Moderaterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är nöjda med ett ”en-veckasförsvar” bör det vara fullkomligt osannolikt med ytterligare reduceringar i Försvarsmaktens organisation. För att ens uppnå nivån av ”en-veckasförsvaret” kommer det alltså att krävas ett utökat försvarsanslag om 4 miljarder per år. Vill den politiska nivån förbättra en-veckasförsvaret, som bl.a. FP, S och SD vill, så har man att utöka anslaget med ytterligare flera miljarder.
Om man nu enbart är ute efter att förlänga uthålligheten med ytterligare dagar, så är det enda tänkbara alternativet att satsa alla kort på ett skalförsvar och helt avveckla djupförsvaret, något som brukar vara det förbjudna ämnet att ens beröra i debatten. Omvandlat till ren Svenska skulle det handla om att utöka förmågan rörande flyg, marinstridskrafter och luftvärn. Övriga förband och förmågor skulle då tvingas att avvecklas för att frigöra nödvändiga ekonomiska medel som krävs för ett förbättrat skalförsvar. Men faktum kvarstår, ingen kommer till vår undsättning trots att sju dagar i bästa fall då kanske blir nio, och det kommer sannolikt ändå att krävas ytterligare ekonomiska medel!

Nej, därför är det enda rimliga är att utöka försvarsanslaget med de 4 miljarder som nu saknas för att bemanna, utrusta och öva den av regeringen beslutade organisationen. Utöver detta måste Fredrik Reinfeldt lyfta luren och ringa ett samtal till Anders Fogh Rasmussen och be om en ansökningsblankett till NATO.

F%C3%B6rsvaret%20beh%C3%B6ver%20mer%20pengar

Bloggar: 6 mannen, Westerholm, Åsa Lindestam, Wiseman
Media: SvD1 2, AB, DN, TV4

Uppdaterat 120226: 
SvD följer i dag upp med ytterligare en artikel

Norge, Norge, det är ett ruttet land……

Först klarar NATOS:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen i Sälen ut att någon automatisk hjälp från NATO var inte att räkna med om Sverige med sitt enveckasförsvar skulle utsättas för några militära hot eller rent av angrepp. Enligt det flesta föll därmed den svenska solidaritetsdoktrinen platt till marken och vi stod där med ändan bar, hänvisade till våra […]

Försvarsministern åter hos Ramberg i P1

I Morgonekot i P1 i morse intervjuades försvarsminister Karin Enström ånyo av Tomas Ramberg. Den här gången hann Ramberg fråga om annat än saudiska vapenfabriker.

Lyssna: Samtal med Tomas Ramberg

Själva intervjun blev ungefär som förväntat. Man häpnar över vissa av uttalandena och andra svar är som tagna från de som tidigare gavs rött ljus, som t ex att förbanden är ”välutbildade, välutrustade och har hög beredskap till skillnad från 2006”. Ett annat budskap som man häpnade över var att bristen på t ex ingenjörförmåga skulle lösas genom samarbete med det civila samhället. Vilken förmåga har Skanska att snabbt slå en krigsbro över Dalälven? Sannolikt avser försvarsministern även logistikstöd, även om det inte nämndes uttryckligen i intervjun.

För en mer klarläggande analys av intervjun rekommenderas ett besök hos Kungliga Krigsvetenskapsakademin. En organisation som för övrigt försvarsministern kommenterade med ”Det är ju bra att även den organisationen ger sig in i debatten” och fick det att låta som om akademin fram till förra veckans symposium tryckt på botten av försvarspolitikens skyttegravar.

 Bäst i media idag avseende försvarspolitiken var ledaren i Kvällsposten av Amanda Wollstad, som på ypperligt sätt fångat en stor del av problematiken i försvarsdebatten. Hoppas fler journalister tar till av det Wollstad skriver.

Övriga bloggar om intervjun i Morgonekot: 6:e mannen, Johan Westerholm

Klockan är tre och allt är väl

I morse hade Sveriges Radio P1 en utfrågning av försvarsministern. Det var en intressant pratstund med Karin Enström. Hon lyfte till att börja fram våra gemensamma intressen med Ryssland, och poängterade att vi har samma intresse av att Östersjöområdet fortsätter att vara lika stabilt som idag. Sverige är också en väldigt viktig handelspartner för Ryssland. […]

Vänta inte till dess den första tolken dödas!

Idag hade SvD en debattartikel om de afghanska tolkarna av frilansjournalisten Siri Steijer och Stefan Olsson, chef för tankesmedjan Fri Värld. Poängen är klar. Utan hjälp från dessa människor hade inte våra trupper kunnat göra sitt jobb lika bra. Vi bör därför ta vårt moraliska ansvar och göra något som kan skydda dem och deras […]

Mitt namn är Bond, James Bond!

En av de saker som tillhört min uppväxt och som troligtvis format mig som människa är James Bond. Inte för att jag det minsta lilla vill hävda att jag är cool och att alla brudarna faller för mina fötter, men jag gillar alla de fräcka prylarna som Q trollar fram till James.

En av mina favoritscener bland Bondfilmerna är inledningen till ”Octopussy”. James hoppar in i ett miniatyrjetflygplan och sopar banan med fienderna. Men vad är det han flyger egentligen?

Det är en av Jim Bedes skapelser, en BD-5J (J för Jet). Också känd som Acrostar Mini Jet, FLS Microjet eller SMART-1. Enligt reklamen innehavare av Guiness världsrekord som minsta jetdrivna flygplan. Historien bakom BD-5 kan ni läsa här. Läs även den här artikeln om utvecklingen av BD-5 i Private Pilot, september 1975.

Specifikationen är utmärkt för ett flygplan som är 12 fot lång och väger mindre än en del vanliga bilmotorer. Vad sägs om maxfart 300 MPH, topphöjd 26.000 fot, vikt (tom) 350 pounds och maxvikt 850 pounds? Motorn i BD-5J är en Microturbo/Sermel TRS-18 med en dragkraft på ca 1.1 kN. Microturbo tillverkar inte längre sin TRS-18 motor, men det finns alternativa lösningar för de som är intresserade av att bygga en BD-5J. BD-5J finns också i en tremotorig variant BD ”Tri Jet”, som drivs av tre stycken HJFS-100 Turbojet motorer.

BD-5 såldes (och säljs fortfarande) som byggsats och fanns med propeller eller jetmotor. Reklamen sade att den gick att bygga på 600 h, men i praktiken tog det betydligt mer. 3500 h är en mer realistisk siffra som nämnts i sammanhanget.

Men ett fräckt flygplan är inte allt. Som vanligt i Bondfilmer så är det avancerade stunts i kombination med en smula trickfilmning som är receptet till framgång. För att göra bra filmscener krävs därför också en bra pilot. J.W. ”Corkey” Fornof var den som fick uppdraget att flyga BD-5:an under inspelningen av ”Octopussy”.

”Corkey” är uppvuxen i ett flygplan. Bl.a. så flög han uppvisningar tillsammans med sin far och en annan flygarlegend, Bob Hoover.

Aviation has always been a part of Fornof’s life. His dad was a Navy carrier pilot who nicknamed his son “Corkey” after the name on the plane he inherited from another Naval Aviator. He later learned that Corkey is a Japanese word that means “invincible one.”

“The first time I went flying was when my mother was pregnant with me,” Fornof said. “It was in a PT-19 and my dad did aerobatics.”

Fornof grew up in Houma, La., surrounded by his father’s planes, including a BearCat, a Mustang and a T-6. “I was always around aviation,” he recalled. “How do you not fall in love with airplanes?”

While he was surrounded by airplanes, Fornof’s father made him earn the right to fly. “My dad wanted me to finish college before I learned to fly,” he said, noting he is still six hours short of a degree. “I had to rebuild the T-6 before he let me learn to fly in it. He wanted to be sure I really wanted to do it.”

He soloed after 5.6 hours in the T-6 when he was about 20. “That airplane taught me an awful lot,” he said. “I flew it coast to coast and border to border following Bob Hoover and Dad, cleaning up their airplanes.”

After logging just 67 hours, he flew his first air show with his father and Hoover, a charity invitational show at Spaceland Air Park just outside Houston for an audience of astronauts. “My first show was narrated by Frank Borman and Shorty Powell, the NASA announcer,” he recalled. “It was quite a send off.”

He continued flying air shows in Mustangs and F8F Bearcats with Hoover and his dad until 1971, when the elder Fornof was killed during a performance when a wing on his plane came off. He stayed in the air show business until the mid-1980s, when he made the decision to concentrate on movies.

He had started working on television shows and movies in 1967, doing air shows on the weekends and his movie work during the week. But as the movie work took off, he found himself traveling the world to different locations and it was just too much.

“I had been flying air shows for 25 years, so I decided to concentrate on the movies,” he said. “It wasn’t for the money, but for the creativity.”

”Corkey” har flugit BD-5:an i många år och har givetvis ett antal intressanta historier att berätta. En av dessa är en händelse som gav inspiration till flygscenen i Octopussy.

On a flight from Atlanta to Washington D.C., at 14,000 feet, he got an oil light.

“It’s got a dual system on there so as long as it was indicating pressure on there I thought I was OK,” he said. “About five seconds after the oil light came on, the oil pressure just dropped to zero, so I reached over and shut the engine off.”

Because the BD-5 had so little drag, it made an excellent glider. He made use of the convenient design feature while turning south.

“What had upset me, was we didn’t have the weather information we have today,” he said. “Everything was predicted to be clear but under me was a solid overcast. So I called Center and turned around south because I knew if I stayed on this one certain radio, it’d keep me out of the mountains. This overcast wasn’t supposed to be thick. Well, the overcast lasted until I was 800 feet over a pine forest.”

Fornof said he spotted Interstate 95 about a mile to his right and decided to head that way. The speed limit was 70 mph and he was holding 90 knots when he approached a Mayflower moving van.

“I wasn’t sure I was going to get past it, but the road’s going up and I’m just kind of following the road,” he said. “I actually thought of landing on top of it because when I crossed him, there was maybe only a 10-mile-an-hour difference, but I instantly saw signs of the Roadrunner and him going under an overpass. So I decided against that and I crept in front of him and then I dropped down right in front of him so he’d see me. He blew the horn and started slowing traffic down for me.”

Fornof landed while traveling up one of the humps in the road, passing a Cadillac. He said the people in the car just looked at him.

“As I crested the hill and started down the other side, there was a pickup truck towing a boat,” he said. “The lady in the pickup truck saw me and I could see her talking a mile-a-minute to her husband. As I got up alongside of him going downhill, he just looked over and waved to me. I pointed over in the front. He kind of backed off and I pulled into the right lane. Down at the bottom of this hill was a turnoff to the access road.”

Fornof coasted down the road to a Sunoco gas station, running over the rubber hose and sounding the proverbial, “ding-ding, ding-ding.”

“I stopped right there,” he said laughing. “About this time the owner of the station is leaning up against the door and he’s chewing tobacco and he spits. We looked at each other for a good 20, 30 seconds. He finally walks over to the airplane and I open the canopy. He says, ‘This is Candid Camera isn’t it?’ I said, ‘Nope.’”

There was a dress shop in the strip mall where the gas station was located and Fornof said two ladies, who had just seen him appear on the Mike Douglas show, came running toward him.

“They’re cheering and jumping up and down,” he said. “(The station owner) runs in and gets on the phone and tries to call the TV station. They thought he was drunk.”

One station did eventually call back, Fornof said, but only to relay the information provided them by the Sheriff’s department, that there was no record of a jet crashing on the highway.

Fornof said, “I’m standing right next to him and he says, ‘No, no, no. A jet didn’t crash. It’s this little biddy jet. He landed on the highway and came into my gas station.’ They were sure he was drunk and they hung up.”

Though no TV stations took the matter legitimately, a newspaper did make the trip and took a photo of Fornof standing in front of the BD-5 parked at the station. Fornof eventually reinvented his interstate diversion as the opening sequence of “Octopussy.”

Vad säger man? Jag kanske aldrig kan bli lika cool som James Bond, men jag skulle ge min högra hand för att få testflyga en BD-5!

Kortslutning i utvecklingen (uppdaterad)

Ingen som inte är det minsta intresserad av flyg har kunnat undgå Boeings problem med sin nyutvecklade modell 787 Dreamliner. Ett kortslutet batteri har lett till att flygplanstypen groundats i avvaktan på utredningsresultaten. Som vanligt så går pressens drev och som vanligt så kritiserar man allt som är nytt. Frågan är bara om det är ett övergående problem vid användning av ny teknik, eller om vi ser slutet för Litium Jon batterier i flygplan framför oss?

Boeing hävdar att det inte är batterierna i sig själv som är problemet, utan det är vad som orsakar kortslutningen och att kunna hantera konsekvenserna av en kortslutning som måste lösas. När väl ett Litium Jon batteri börjar brinna så är det mer eller mindre omöjligt att släcka. Boeing är inte ensamma om att ha problem. T.ex. råkade en Cessna 525C Citation Jet CJ4 ut för en brand som fick FAA att gå ut med en ”Emergency Airworthiness Directive”. Airbus använder sig också av Lithium Jon batterier i sin A350/A380. De är kanske inte lika stora och används inte till lika många kritiska system, men en brand i dessa batterier får samma konsekvens som i en Dreamliner.

Litium Jon batterier har också historiskt haft en del problem i t.ex. bärbara datorer.

Lithium-ion batteries have many advantages over traditional batteries. They are lighter, can be recharged faster and more often, and provide substantially more power than other batteries of the same size.

For that reason, lithium-ion cells have become the norm in rechargeable consumer electronics. But in 2006, manufacturing defects in some batteries that caused them to catch fire led computer makers to recall nearly 10 million laptops.

Safety regulators, however, were more worried about the instances when the batteries caught fire in the cargo hold of an aircraft, or while being carried by passengers. Federal authorities in 2004 prohibited nonrechargeable lithium-ion batteries from being transported aboard passenger planes as cargo. That ruling was reinforced in August 2007, just two months before the Boeing request was approved.

There were 132 safety problems involving batteries carried by passengers or in cargo holds from March 1991 to October 2012, according to the F.A.A.

Professor Whitacre of Carnegie Mellon said that even though laptop battery packs were banned as loose cargo, that did not mean that lithium-ion batteries could not be used safely when integrated into the plane’s electrical system with computerized controls and other measures.

Man får dock komma ihåg att bärbara datorer ofta har mycket usla system för att hantera laddningen av batterier. Använder du en bärbar dator med strömsladden kontinuerligt inkopplad så kommer batteriet att förr eller senare (oftast förr) att laddas sönder. Mer avancerade laddningssystem känner av batteriets laddningsnivå och kan dessutom underhållsladda batteriet. Ett batteri mår normalt bra av att laddas ur med jämna mellanrum.

Själv så tycker jag, trots de inträffade bränderna, att Litium Jon batterier har mycket intressanta egenskaper för tillämpning inom flygindustrin.

Utmaningen för en flygplansdesigner är att skapa ett batteri som ger tillräcklig kraft, men som har en vikt och storlek som är hanterbar. Generatorerna som drivs av flygplansmotorerna ger massor av ström. Vilket kan behövas då moderna flygplan också förbrukar massor av ström. Batteriet ska kunna hantera detta när generatorerna av någon anledning inte finns tillgängliga. Den här sidan visar på skillnaderna mellan olika batterityper och en vanlig flygmotor på hur mycket energi de kan producera.

Den tekniska utvecklingen har inneburit att fler och fler elektriskt drivna system integreras i flygplanen. Glascockpit, GPS, ACAS/TCAS m.m. Alla dessa system har höjt flygsäkerheten då de underlättar pilotens arbete. Multimediasystem byggs in i passagerarna stolar för att roa dem under långa flygfärder. Allt detta kräver el!

I äldre flygplan var det mesta mekaniskt. De första gyrokompasserna drevs av vakuum som skapades i venturirör. I senare generationer driver motorn en luftpump som skapar undertrycket som gyrosystemen använder. I de allra senaste generationerna är det mesta elektriskt. Antingen elektrisk drivna pumpar till gyrosystemen eller lasergyron som direkt drivs av elmotorer. Presentationen i kabinerna är också numer mer eller mindre till 100% elektriskt driven. För att nå tillräcklig hög systemsäkkerhetsnivå så finns det flera redundansnivåer. Ordinarie huvudgeneratorer som drivs av motorerna, reservgeneratorer som drivs av en APU – Auxiliary Power Unit (en liten jetmotor) och i slutändan batterier.

Batterierna används för att starta upp flygplanet innan generatorerna kommit igång. De används också som nödsystem utifall flygplanets ordinarie och reservgeneratorer av någon anledning slutar fungera. Batterierna har dock inte obegränsad kapacitet. Ett par misslyckade starter eller att någon tekniker glömmer slå av huvudströmmen under natten innebär att batteriet är tomt. I luften räcker oftast batteriet i ca 30 minuter innan det tomt. Lite beroende på flygplanstyp och hur många system det ska driva. I vanliga fall så brukar piloten kunna stänga av delsystem han inte anser behövs för att spara på batterierna och förlänga drifttiden. T.ex. behövs inte värmen till nospitotröret om det inte är risk för isbildning. Man kan också stänga av en radioapparat, transponder m.m. om de inte behövs för att hålla kontakt med flygtrafikledningen.

Att man nu försöker nyttja Litium Jon batterier är inte förvånande. De har en hel del fördelar jämfört med de traditionella alternativen.

– Vanliga flygplansbatterier är dels tunga, men de kräver också mycket underhåll. Med jämna mellanrum ska de plockas ur och testas. Laddas ur och sedan laddas upp. Detta kräver stora underhållsresurser och är heller inte helt ofarligt då ett flygplansbatteri som kortsluts ger upphov till en ordentlig ljusbåge. Jag har själv sett en skruvmejsel med ett fyrkantsstålskaft på ca 1 cm i diameter som helt sprängts av när teknikern i fråga råkade komma åt batteriet i flygplanet.

– Nödbatterier som t.ex. termobatterier är underhållsfria, men de är också en engångsprodukt. När de väl aktiverats så går inte förloppet att stoppa och de räcker bara en viss begränsad tidsperiod. De är heller inte helt riskfria då den termoelektriska processen kan ses som en kontrollerad explosion. Ett termobatteri som aktiveras blir mycket varmt. Ett Litium Jon batteri blir också varmt när det belastas, men den stora fördelen är att skulle man få igång reserv eller huvudgenerator så kan man åter ladda upp batteriet för att det ska finnas tillgängligt om problemet återuppstår.

Det som idag driver på utvecklingen av batterier är framför allt bilindustrin och vindkraftsindustrin. Biltillverkarna vill bli mer miljövvänliga och vindkraftsverken behöver lagra energi för att jämna ut topparna mellan dagar med mycket vind och de tillfällen då det är vindstilla. Flygplanstillverkarna tittar på helt eldrivna flygplan. Kanske inte i första hand för stridsflyg eller passagerarflyg, men för förarlösa flygplan. Det är också en hel del intressanta tekniker under utveckling. Man tittar bl.a. på nya material för att förkorta laddningstiden till en 60-del av dagens tider. Genom att tillsätta svavel så kan man öka kapaciteten upp till 3 ggr dagens batterier. För länder, t.ex. Bolivia, som har god tillgång till Litium så ser framtiden ljus ut.

I ett flygplan, särskilt ett passagerarflygplan, så bör man inte ta onödiga risker. Dock så anser jag att man mycket väl kan använda Litium Jon batterier förutsatt att man dels har ett bra system för att kontrollera laddningsprocessen samt att batterierna försluts på ett sådant sätt att en eventuell mindre brand inte når batteriet i första taget. Vid en stor okontrollerbar brand, tex. vid ett haveri, så är bränslet ombord ett betydligt större problem än batteriet.

Cessna, som är en av pionjärerna för användning av Litium Jon batterier i flygplan, hävdar att de har kontroll på tekniken.

The Cessna Citation CJ4, certified on March 12, 2010, is believed to be the first civil aircraft with a Lithium Ion main battery. The 26.4VDC, 44Ah Lithium Ion main battery weighs 54 lbs, a 35% weight saving over a Nickel-Cadmium battery. Using phosphate-based Lithium Ion cells, which have no positive feedback thermal runaway failure mode, system integration of the battery and aircraft architecture design is simpler. Electronics and software are needed to optimize life only, not to ensure safety. Emergency discharge with failed electronics is enabled with the selection of a less volatile chemistry, the use of an analog Module Management System for cell balancing and protection, and the use of a microcontroller-based digital Central Monitoring System that reports health. System safety failure hazard assessment is considered Major, and the battery software is certified to the requirements of RTCA DO-178B, Design Assurance Level C. New Battery Fault and Battery Fail annunciations supersede the conventional Battery Overtemperature messages to accommodate other non-temperature related failure modes. Heaters enable performance at cold temperatures while its aircraft-in-the-loop circuit ensures safety. The Lithium Ion battery and the Cessna Citation CJ4 electrical bus and avionics suite designs were integrated to optimize performance, safety, protection, and maintenance frequency.

Jag är dock en smula tveksam till detta uttalande. RTCA DO-178B Level C innebär att man har en kontrollerad utvecklingsmiljö där slutresultatet ska bli som designen är tänkt. Det ska dessutom vara en jämn kvalitet i utvecklingen där ett exemplar inte ska vara sämre än ett annat. Men det säger inget om att designen i sig själv kan vara felaktig. Men givetvis så är det ett steg på vägen. Det viktigaste är dock att man har en sund utvecklingsmetodik där man ger möjlighet att skapa en bra design samt att det finns möjligheter till snabb återmatning för att förbättra sin produkt om man upptäcker problem i driften.

Men, i slutändan så är detta dock inte bara en teknikfråga utan en fråga om vilka risker som luftfartsmyndigheterna är beredda att ta. Det är också en förtroendefråga. Om passagerarna tvivlar så tvivlar också flygplansköparna, d.v.s. flygbolagen. Det har hänt förr. T.ex. fick de uppmärksammade haverierna med ATR 42/72 under 90-talet att bolagen slutade köpa turbopropflygplan, vilket slog hårt mot andra tillverkare av turbopropflygplan som t.ex. Saab och slutändan innebar att produktionen av Saab 340/2000 lades ned då det inte längre var lönsamt. Det ironiska i sammanhanget var att det aldrig var turboproptekniken som var problemet, utan att ATR-planen hade problem med nedisning av vingarna och stabilisatorn! SAS hade ett antal tillbud med ställen på sina Dash 8-Q400, vilket resulterade i att man slutade operera typen och sedan sålde av flygplanen. Det var i detta fall inte något egentligt fel på landställskonstruktionen utan på underhållet av vissa kritiska delar.

Både Saab 340/2000 och Dash 8-Q400 används nu av många operatörer med mycket gott resultat. Men tidningsartiklarna hann göra skada. Det tog många år innan ryktena försvann. Tyvärr så är det nog så att kortslutningen i Dreamlinerns batterier kan tyvärr skapa en kortslutning i utvecklingen av bra batterier för flygplan. Men vad bryr sig en reporter på en dagstidning om detta?

Visst så är det bra att flygplanstillverkarna pressas av köparna och granskas av pressen. Men tyvärr så kan det leda till att utvecklingen pressas i fel riktning. Antingen så att man för snabbt skickar ut outvecklad teknik, eller att man stoppar utvecklingen mot det som skulle kunna vara bättre alternativ.

SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3

Uppdaterad 13-02-15, 20:40
FAA börjar dra åt sig öronen när det gäller deras godkännande av Boeings Litium Jon batterier.

Hersman noted that FAA employed nine “special conditions” to certify the use of lithium ion batteries on the 787 since such high-powered batteries were “novel” in a commercial aircraft. Boeing conducted testing on the batteries in 2006 and 2007 to gain FAA certification for the technology, including tests to determine what would happen if a lithium ion battery failed. According to Hersman, Boeing said its tests determined the likelihood of a “smoke emission event” resulting from a battery failure was “once in every 10 million flight hours.”
Hersman pointed out the 787 fire in Boston and the Jan. 16All Nippon Airways battery event occurred with the 787 fleet in service for fewer than 100,000 flight hours. “Yet there have now been two battery events resulting in smoke less than two weeks apart in two aircraft,” she said. “So we know that some of the assumptions that were made [about] not having a smoke event, let alone a fire event, have not been seen in fleet performance.”
In a joint statement issued following Hersman’s comments, US transportation secretary Ray LaHood and FAA administrator Michael Huerta said FAA has been conducting a “comprehensive review of the 787’s critical systems including the aircraft’s design, manufacture and assembly … As part of this effort, the FAA is looking at both the certification process and specifically at the required tests and design of the aircraft’s lithium ion battery. The FAA invited the NTSB to observe this FAA-led process.”
Regarding the specifics of the JAL 787 fire, Hersman said investigators have determined that short-circuiting occurred in cell number six of the eight-cell, 32-volt lithium ion battery used to start the aircraft’s auxiliary power unit. The short circuit led to thermal runaway—uncontrolled chemical reactions resulting from overheating—in cell number six, which “cascaded to the other cells and that resulted in the fire,” Hersman explained.
Så vi får vänta ett tag till innan det kommer en första rapport på vad som orsakade kortslutningen i batteriet och vilka åtgärder som kan vidtagas för att förhindra att det inträffar igen.
Men trots att Boeing har problem så har deras kunder inte förlorat tron på att Dreamliner kan komma att bli ett bra flygplan. American Airlines beställer i dagarna 143 flygplan, varav 42 Dreamliner. Helt klart pågår det just nu en generationsväxling av passagerarflygplanen hos de stora operatörerna.