Försvarsbloggare

The defeat of the French army in 1940 came as a shock. How could such a modern army be beaten by, what should have been, an inferior army so quickly? Brig. Gen. Doughty points out that the French were not stupid (”The Seeds of Disaster: The Development of French Army Doctrine, 1919-39” by Brig. Gen. Robert A. Doughty, USA (Ret.)).

They did not lack finances. They were open to debate and open to criticism. They made a determined effort not to repeat the mistakes of the past. They conducted experimentation and had inter-war experience fighting wars in the colonies. The French also foresaw the future development of artillery and the importance of the tank. They were innovative (they came up with the modern tank). So, how could the French do everything right but end up so wrong?

French military doctrine was logical and Brig. Gen. Doughty guides us through its logical development. From infantry to tanks to artillery and even the logic and necessity behind the Maginot Line. A logical development that led to a fractured military command. To the idea of a methodological and tightly controlled battle. To an army that was inflexible and unable to adapt to the rapid pace of war that the Germans dictated.

I, however, would disagree with some of what the general says. The development of French military doctrine as presented in the book does show signs of group-think and group-think is a form of stupidity. The fragmentation within the French high command led to competition and decisions that affected the military as a whole had to be reached by consensus. Yes, they were open to criticism and debate but the criticism and debate all circled within the zeitgeist of the times. There was no serious criticism of what they were doing. For example, the logic of the development of the doctrine led to a conscript army and there was no criticism of that. They had no irritating critic playing devil’s advocate. The debate, for example was about one, one and a half, or two years conscription. The closest they came to any form of serious critic was Gen. Charles de Gaulle arguing for a professional army because warfare had become more technical. But even he didn’t argue against the idea of conscription and was easily defeated in the debates as he held such a minority view.

I could also criticise the French’s experimentations. Brig. Gen. Doughty doesn’t go much into them but what he does say makes me wonder if they hit the physical grounding problem; simulate whatever you want to simulate, which is not necessary what you should nor need to simulate. If they had pushed their experimentation to trying to break their ideas rather than just trying to confirm what they were doing they might have seen the limitations and problems they were building before they hit reality in 1940.

What interested me when reading the book, however, were the ultimate causes that led to the chain of events in the first place. Why did the French set off down the path they did? No matter how logical we are if we start off with the wrong idea, it will be difficult to get to the right destination. The development of French military doctrine was like driving from Sundsvall to Stockholm in a new car, following all the rules of the road correctly, only to arrive at Stockholm to find we should have gone to Haparanda.

There are three ultimate causes, as I can see it:

• Romance and traditions
• Victory in the First World War
• Government interference

Doughty points out that in 1914 the French made the mistake of believing that very brave and very courageous soldiers would defeat an invader. And the battlefields of 1914 were full of very brave and very courageous and very dead French soldiers. The French high command realised the mistake and the French army of 1918, as Doughty explains, was very different army from that that went to war in 1914. However, despite the French high command’s attempt to avoid the mistakes of the past, romance came to the fore again in the inter war years. The romantic notions of ”citizen soldiers” and ”every man’s duty to defend the country” led to a conscript army that wasn’t well trained and, therefore, unable to adapt and change rapidly in 1940.

Victory in the First World War meant that the French failed to fully understand the potential of the tank nor were they able to change their own internal culture. You don’t fix what ain’t broken, right? As Brig. Gen. Doughty points out, the French were not trying to re-do the battles of 1918 but they were well rooted in 1918.

The government was another problem. They say the worst thing that can happen to a general is a politician gets involved and the French government did hinder the military development. Doughty goes through a number of examples of this in the book. Going against the Supreme Council of War, for one, or even arguing that the military was too important to be left to technicians (i.e. the military experts who knew what they were doing), for another. Ironically, when France did get a politician as minister of war who understood that he did not understand military matters it made matters worse. Instead of unifying the military, authority was delegated to the various parts of the military command which resulted in increased competition within the military.

The French army of the inter-war years is not the Swedish army of today. There are many differences. For example, the French did not develop the idea of a rapid reaction force. It was total war or no war. However, there are some areas of similarities that make the reading worthwhile with important lessons to be learnt.

The book is also the second book in Lind’s manoeuvrer warfare cannon, thus, should be a compulsory read for everyone in the Swedish Armed Forces (if it is not already). The book lays the foundations as to why we want to do manoeuvrer warfare in the first place.

The author is BEng(hons) PhD EurIng.

Vinterkriget debatteras åter inför 80-årsminnet av den unga republiken Finlands hårdaste prövning.^[1] Finländarnas bild av det kriget har i allt väsentligt bestått. Från ryskt håll tog man på sig ansvaret först efter kalla krigets slut. I maj 1994 förklarade president Jeltsin i Kreml att ”angreppet var Stalins brott mot Finland”.

Men nu höjs även i Finland röster som ifrågasätter och skuldbelägger landets statsledning. Det sker i ett läge då de yngre generationerna håller på att förlora kontakten till de för Finlands framtid så avgörande krigsåren. En opinionsmätning för ett år sedan visade klart lägre försvarsvilja bland finländare under 25 år än tidigare. För sådana länder och deras sympatisörer som inte vill Finland väl är det naturligtvis en välkommen utveckling. Återstår att se vad slags resultat senare mätningar ger.

Slutsatserna om att Finlands regering har åtminstone sig själv delvis att skylla dras utifrån ett mycket smalt fokus på Stalins och Molotovs förhandlingar med Finlands representanter anförda av J K Paasikivi hösten 1939. I ett bredare perspektiv där även Sovjets militära planer, krigsförberedelserna, Terijoki-regeringens betydande roll samt det verkliga kriget framträder, förblir helhetsbilden entydig. Vinterkriget var oundvikligt. Under kalla kriget var det självfallet svårt att i finska media tala klarspråk.

En YLE-redaktör frågade minister Max Jakobson för fyrtio år sedan ”om man kunde peka ut några särskilda personer som ansvariga för att ha börjat kriget”. ”Hur vore det med Stalin?”, svarade Jakobson och tillrättavisades omedelbart: ”Jag avsåg den finska sidan.”

I en omfattande intervju (Yle Arenan: ”Sodan alla”, del 2) med professor, överste (i a) Pekka Visuri framför denne sin åsikt att vinterkriget kunde ha undvikits. Han hänvisar till professor Stephen Kotkins (Princeton University) nyaste forskning och hävdar att Stalins mål var att nå ett förhandlingsresultat senhösten 1939. Kotkin beskriver detta kort också i en föreläsning (ca 1h 30 minuter in i programmet). De föreslagna gränsjusteringarna på Karelska näset, kravet på kontroll av öar i Finska viken samt en flottbas i Hangö för att kunna stänga av Finska viken från västmakters flottstyrkors eventuella angrepp var måttfulla. De utgick från Sovjetunionens förståeliga oro för Leningrads säkerhet, en åsikt som även omfattas av president Putin. Finska regeringens inkompetens och kompromisslösa hållning ledde till kriget, hävdas det.

Att professor Kotkin är en internationell Stalin-auktoritet innebär inte automatiskt att han skulle vara Finlandsexpert. Endast några tiotal sidor i den massiva boken STALIN: Waiting for Hitler 1929 – 1941 handlar explicit om Finland. Ett litet antal finländska historiker förekommer i hans källförteckning. Kotkins ryska källmaterial är digert, men det har varit tillgängligt även för finländska forskare. Ryssland har aldrig släppt det känsligaste materialet som skulle ge entydiga svar på alltjämt öppna frågor om Sovjetunionens verkliga avsikter 1939. Den nuvarande trenden är dessutom negativ då tillgången till arkiven har försvårats samtidigt som viljan att restaurera den gamla sovjetiska historieskrivningen blivit allt starkare.

Flera bemärkta ryska historiker gjorde utmärkta utredningar om upptakten till vinterkriget innan läget stramades till under detta årtionde. Professor Jurij Kilin vid universitetet i Petrozavodsk (Petroskoj) menar att Stalins närvaro vid förhandlingarna var främst att vilseleda.

I juni 1939 gav Stalin kommendören för Leningrads militärdistrikt K  A Meretskov order att göra upp nya planer för ”motanfall” mot Finland, eftersom han bedömde att de gällande operativa planerna var alltför överdimensionerade. Närvarande hos Stalin var också O W Kuusinen och Stalin uppmanade då Meretskov att vända sig direkt till Kuusinen i frågor som berör Finland. Det var ett av de första tecknen på samordning av den kommande kampanjens militära och politiska dimensioner. Kuusinen träffade Stalin ett dussintal gånger innan angreppet inleddes.

Faktaboksförfattaren Antero Uitto har i sin Kuusinen-biografi Suomensyöjä Otto Wille Kuusinen (”Finlandsslukaren” Otto Wille Kuusinen, Paasilinna 2013) behandlat Terijokiregeringens motiv i detalj. Det var ett genomtänkt drag som hade tillämpats flera gånger tidigare med varierande framgång. Lenin själv anses ha kläckt idén att använda marionettregeringar som kunde be röda armén om bistånd. Det blev ett användbart verktyg att förneka att man själv var en expansionistisk krigförande part. En annan fördel var att man varken behövde ge ett klart ultimatum eller förklara krig. Samma koncept tillämpas f ö i östra Ukraina i dag.

Meretskovs flera gånger uppdaterade operativa anfallsplaner godkändes i slutet av oktober, då den sovjetiska uppmarschen till Finlands gränser redan var i full gång. De mobiliserade styrkorna hade på Stalins order övats dolt under krigsliknande förhållanden. Den 15 november fick Meretskov och Zjdanov order att besöka trupperna vid fronten. Krigsfångar bestyrkte senare att man då fick höra att kriget snart skulle börja.

Röda arméns kraftsamling till Finlands gräns före Vinterkriget. (Kartbilden från Ari Raunio: De militära operationerna – De finska krigen 1939-45, Karttakeskus, 2008)

Tiden var nu inne att förverkliga Stalins mål att nå Rysslands gräns från 1914. För att underlätta framryckningen i Finland hade trupperna blivit tilldelade en detaljerad marschguide (A. Uitto: Puna-armeijan marssiopas Suomeen 1939, 2011). De hade också en sträng order att inte överskrida gränsen till Sverige.

Någon paradmarsch till Finland blev det inte, av det enkla skälet att Finlands regering inte gav vika. Självfallet hade Stalin genuint önskat nå ett förhandlingsresultat. Spänningen skulle då temporärt ha lättat och i vilket fall som helst hade den finska fältarmén hemförlovats. Det skulle ha öppnat för den sovjetiska paradmarschen.

Finlands regering bedömde Sovjetunionens verkliga territoriella ambitioner korrekt, men ansåg helt felaktigt att röda armén inte skulle anfalla vintertid. Regeringen beslöt den 20 november att hälften av de inkallade reservisterna skulle hemförlovas. Det fatala beslutet hann man inte börja verkställa innan bomberna föll i Helsingfors.

Det hängde alltså på håret och att Finland också hade en sagolik tur framkommer i minister Paavo Rantanens förtjänstfulla artikel i kulturtidskriften Kanava (nr 7, 2019).

President Kyösti Kallio sammanfattade situationen i sitt radiotal till nationen på Finlands självständighetsdag den 6 december 1939:

”Nu ser emellertid hela världen att det inte rörde sig om Leningrads säkerhet, eftersom angreppet skett längs hela gränsen från Petsamo till Systerbäck. […] Det verkar som om den mäktiga stormakten vill beröva oss vår självständighet som den själv erkänt, och därmed allt som är oss dyrt och heligt.”

Professor Kilin gav sin syn på vinterkriget i flera föredrag i Finland i mars 2010:

”Till Sovjetunionens målsättningar i vinterkriget hörde [bl a] att slå finska armén och att införliva hela Finland med Sovjetunionen. […] Vinterkriget var oundvikligt.”

Vinterkrigets strider

Kartbilden från Vinterkrigsföreningens portal (huvudredaktör, övlt Ari Raunio). De streckade röda pilarna betecknar Röda arméns anfallsmål, de heldragna pilarna det verkliga utfallet.

Not

[1] Artikeln publiceras även på SvD Säkerhetsrådet.

Under hösten har vi sett ett större antal studier, artiklar och mediainslag som kommenterat Putins trettio år vid makten. Slutsatserna är unisona: Putin har skickligt utnyttjat landets genetiska kod, som analytikern Lilia Sjevtsova kallat den – en järntriangel av historia och imperialism, en allsmäktig stat och byråkrati samt, viktigast av allt, kontroll.

Med dessa instrument har Putin och hans krets lyckats fjärma Ryssland från allt vad demokrati, rättsstat, ett civilt samhälle och livskraftig ekonomi innebär. Tack vare en säkerhetsapparat som fått fria tyglar och en lagstiftning som stämplar de flesta viktiga funktioner i ett civilsamhälle som ”utländska agenter”, förtrycks eller omöjliggörs snart alla organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter. Den senaste åtgärden i syfte att avskärma landet så långt som möjligt togs nyligen, då Putin skrev under en lag som förbereder en brytning med Internet och införandet av det ryska Runet. Alla internetleverantörer måste redan i dag agera via Roskomnadzor, det statliga organ som censurerar nätet. Om detta visar sig fysiskt möjligt är en annan fråga, men säkerhetstjänsterna har länge haft detta överst på önskelistan.

Även om Putins popularitet är hög – f n runt 60 procent mot tidigare 80 – vacklar den på grund av impopulära beslut som t ex frågan om  pensionsåldern. Som tidigare nämnts börjar också självutnämnda eller av Putin möjligen sanktionerade kronprinsar dyka upp med egna initiativ. Mot den bakgrunden framstår en lång intervju med försvarsminister Sergej Sjojgu i Moskovskij Komsomolets för en tid sedan som särskilt intressant. Sjojgu ger normalt aldrig längre intervjuer och erkänner själv att det är minst sju år sedan den senaste.

Sjojgu, som varit försvarsminister sedan 2012, han var tidigare räddningsminister i 18 år, har i så gott som alla opinionsundersökningar sedan ca 20 år kommit tvåa i popularitet efter Putin. Gapet är dock stort, Sjojgu hamnar normalt 30 till 40 procentenheter under Putin. Han har heller aldrig utgjort något hot mot Putins ställning, och hans åsikter ligger väl i linje med chefens. Några av de tankar han för fram i artikeln förtjänar dock att framhållas, inte minst för att den har karaktären av en programförklaring.

Tonen är genomgående hård och med skarpa utfall mot väst, som under hela perioden efter kalla kriget haft som mål att ”förgöra och förslava Ryssland”. Detta hade också möjligen lyckats, om man hade fortsatt samma strategi som under Gorbatjovs tid, underförstått en man som låtit sig luras av västs löften att inte utvidga Nato m m. Gudskelov kom man till insikt om detta och från 1999 gick utvecklingen (under Putin) i rätt riktning. Därigenom hindrade man enligt Sjojgu också utvecklingen mot en unipolär värld och slog in på den multipolära.

Mot denna bakgrund framstår en stark krigsmakt som det enda skyddet mot västs dolska planer. Denna har också nu enligt Sjojgu moderniserats tillräckligt, d v s till ca 70 procent, och man kan därför acceptera en långsammare ökning av budgeten, som ökar i absoluta tal, men inte som andel av BNP.

Sjojgu anklagar också väst för att bedriva cyberkrig i form av informationskrigföring mot Ryssland under sken av att sprida ”demokrati”. Detta har tydligen varit så framgångsrikt, att man har ansett sig behöva skapa ett nytt militärpolitiskt huvuddirektoriat som skall motverka inblandning i ryska angelägenheter med falsk information. Till detta fogas förnyade ansträngningar att stärka den nationalpatriotiska andan genom att bygga ett nät av Patriotparker, upprätta ännu en militär ungdomsförening och genomföra militärpatriotiska sommarläger över hela landet.

Sjojgu ger i intervjun en bakgrund till det stora antalet beredskapskontroller i form av övningar på nivåer upp till armé som genomförts under senare år. Orsaken är att krigsmaktens verkliga tillstånd enligt Sjojgu tidigare avsiktligt dolts eller förvanskats. Detta ger också förklaringen till omflyttningar och avskedande på höga nivåer och att det militära utbildningssystemet ombildats. Han återspeglar här också officerskårens kritik mot sin företrädare, Serdjukov, som avskedades 2012 på grund av påstådd korruption. Här skedde något bakom kulisserna, som vi ännu inte fått fullständig klarhet i. Under en period detta år var Putin oförklarligt borta från politiken, utan att någon förklaring lämnades. Samtidigt hittade säkerhetstjänsten ”utlånad” konst m m hemma hos Serdjukovs älskarinna, vilket ledde fram till korruptionsanklagelserna. Sannolikt samverkade FSB med försvarsledningen för att bli kvitt den alltför reformistiske Serdjukov.

Vad gäller situationen i Ukraina anser Sjojgu att extremisterna – brushuvuden som manar till galenskaper – måste stoppas, här avses då den lagliga regeringen i Kiev. Han säger sig inte vilja ens tänka på effekterna av ett krig mellan de båda staterna, och varningen är tydlig.

Sergej Sjojgu framstår som en helt tänkbar efterträdare till Putin, hans retorik och världssyn återspeglar i hög grad den rådande. Han är, ur Putins synvinkel, dessutom en garant för att denne inte kommer att råka ut för något rättsligt efterspel med anledning av sin tid som president och premiärminister. Det skulle dock inte röra sig om någon påtaglig föryngring, Sjojgu är bara tre år yngre än Putin. Detta behöver i sig inte innebära något hinder, ryska ledare har hög genomsnittsålder.

För Ryssland och omvärlden vore det emellertid ett olyckligt val, Sjojgu representerar en politiker, som inte bara bekräftar den nuvarande kursen mot en totalitär stat, och med en uppenbar bunkermental inställning till omvärlden. Han har dessutom, vilket tydligt framgår av den noggrant formulerade artikeln, valt hårdast tänkbara ton mot väst, står för krigsmakten som enda garant för rysk överlevnad och driver en fortsatt militarisering av samhället, egenskaper som Ryssland minst av allt behöver. Mycket kan dock hända före kommande presidentval, vi får väl hoppas på det.

Författaren är f d byråchef. Han är ledamot av KKrVA.

I dagarna publicerade Försvarsmakten sitt underlag till den försvarspolitiska propositionen som avser perioden 2021–2025. I stora drag föreslår Försvarsmakten en utökning av förbanden. Förbanden ska inte bara bli fler utan de existerande förbanden ska även växa. Här avgränsar jag mig till det förband som föreslås för Norrland nämligen den 19. Mekaniserade Norrlandsbrigaden (NMekB 19).

Förbandsutvecklingen är en stor utmaning. Inte bara ska förbandsmassan utökas utan många av de förband som tidigare enbart fanns i södra Sverige ska nu dessutom kunna insättas i Norrland. Huruvida de faktiskt flyttas upp till Boden återstår att se, men i samma text kan man i alla fall läsa följande: “Vidare påbörjas etablering av utökad funktionsutbildning vid befintliga organisationsenheter. I norr (Boden) etableras utbildning av lednings-, sambands-, ingenjör- och underhållsförband.”

För att kunna utveckla dessa förband kommer värnplikten att spela en nyckelroll eftersom den i sig medger utbildning av större förband än vad K-förband i nuläget erbjuder. För att kunna utveckla dessa förband bör rekryteringen av officerare att vara avgörande och därmed tror jag att man behöver fundera på kring vilka som gör värnplikten i Boden. Författarens erfarenhet av grundutbildning samt anställda soldater är att många trivs på förbandet I 19 och huvuddelen tycker att perioden i uniform är bra. Låg lön och långt hemifrån är sällan en bra kombination om man vill behålla personal. Jag är övertygad om att båda går att lösa, dock behandlas enbart det senare i detta inlägg.

Den klara majoriteten av officerare som just nu lämnar I 19 gör det antingen för ett annat regemente söderut alternativt övergå till reserven. Oftast är min upplevelse att det är familjen eller sociala skäl som är orsaken till flytten och inte låg lön. Författaren bedömning är att den sociala faktorn kommer att vara av stor betydelse för att kunna bygga de framtida förbanden och redan nu ligger förbanden i Boden i framkant med de många samarbeten man har med kommunen för att underlätta och uppmuntra framförallt soldater att stanna kvar i Boden.  Redan under mönstringen behöver rekryteringen inriktas på att rekrytera lokalt. För att ha någon form av möjlighet att rekrytera framtidens officerare räcker det inte med att enbart rekrytera ett stort antal värnpliktiga till förbanden i Boden utan det kommer redan från början behöva skapas fler förutsättningar för att få rätt individer att tycka att officersyrket är rätt väg i livet. Därför argumenteras för följande satsning applicerad på NMekB19:s förutsättningar för att växa:

• Etablera ett mönstringskontor i Luleå i syfte att dels stärka den lokala anknytningen men framförallt förenkla för de som bor i norra Sverige att mönstra. Att boende i exempelvis Gällivare behöver ta sig hela vägen till Stockholm för att genomföra mönstring är knappast motiverande för individens kommande tjänstgöring.
• Inrikta rekryteringen av värnpliktiga på att stärka den lokala anknytningen Boende i övre Norrland bör i första hand rekryteras mot Boden för att på sikt förenkla rekryteringen av officerare.
• Individer som flyttar från södra Sverige till Boden behöver erbjudas en morot. Att lämna familj och vänner i exempelvis Skåne kostar på många sätt. Förtur i bostadskö alternativt tillägg på lön bör vara något som eftersträvas.  Övriga förmåner som kan underlätta flytt bör ses över.

Författaren är löjtnant vid Norrbottens regemente, I 19.

På Yuma Test Grounds i Arizonas öken samlades en gång en grupp ledda av Mark Tilden från Los Alamos National Laboratory tillsammans med en delegation från det amerikanska försvaret. Syftet var det första fullskaliga testet av en ny minröjarrobot. Roboten var designad med flera insektsliknade ben och skulle nu röja ett skarpt minfält för första gången. Den fungerade genom att leta sig fram till nedgrävda minor och sen detonera dem genom att helt enkelt kliva på dem. Efter att ha blivit sprängd reste den sig igen och fortsatte på sina kvarstående ben. När den närmade sig slutet av minfältet sägs den arméöverste som övervakade testerna ha bränt en mental säkring och ropat att testet skulle avbrytas. Roboten drog sig vid tidpunkten bokstavligen fram med sitt sista ben. Tilden var extatisk att hans robot presterade precis som den skulle och ställde sig frågande till överstens oväntade reaktion. Testet var inhumant, invände översten, som inte kunde stå ut med synen av den brända, ärrade och lemlästade roboten som drog sig fram på sitt sista ben.

Människan har alltid strävat efter att strida på så långa avstånd som möjligt och att reducera den risk vi själva utsätter oss för. Som en del i denna strävan har våra vapensystem kontinuerligt blivit bättre men även utvecklats att klara sig allt mer själva utan mänsklig inblandning, vad vi brukar kalla autonoma vapensystem.

Denna utveckling har drivits både av nödvändighet och säkerhet. Exempelvis har luftförsvarssystem utvecklats mot autonomi eftersom de kan bedöma, prioritera och verkställa bekämpning av multipla inkommande hot snabbare och effektivare än en människa kan. De löser uppgifter med en komplexitet som människor svårligen skulle kunna bemästra. Utöver det har autonoma system utvecklats för att sköta vad man brukar kalla de tre D:na – Dull, Dirty & Dangerous. I militära exempel kan det handla om övervakning där den mänskliga vaktposten sannolikt hade blivit uttråkad och slarvig eller minröjning där risken mot en mänsklig ammunitionsröjare kan reduceras eller elimineras.

Det finns två centrala aspekter runt att förstå autonomi. Det första är att det är en skala och inte ett digitalt förhållande. Alla system vi skapar för att komplettera mänsklig kognition får den grad av autonomi vi ger eller programmerar det att ha. Från fjärrstyrd, till halvautonom eller full autonomi – robotar som kan avgöra vad de ska göra härnäst utan mänsklig inblandning. Det andra är att full autonomi inte är detsamma som mänsklig autonomi. En fullt autonom robot kan agera och fortsätta agera utifrån hur den blivit programmerad. I militära sammanhang kan det innebära att genomföra en bekämpning för att sen fortsätta att genomföra nästa utan mänsklig inblandning. Men den är trots det inte fullt autonom som vi människor. Den vaknade inte i hangaren, tog en morgonkaffe och bestämde sig sedan för att åka ut och döda någon – det fanns en programmerare som talade om för den hur den skulle agera. Den landar heller inte efter ett uppdrag en dag och beslutar att den fått nog av det militära livet och vill byta jobb eller pensionera sig i en hangar på landet och leva lugnt tillsammans med sin älskade drönar-partner. En fri vilja och ett medvetande saknas och robotar gör ännu ingenting som en människa inte programmerat dem att göra.

Våra diskussioner inom området påverkas ofta av dystopiska framtidsvisioner från filmer som Terminator och iRobot där robotar med artificiell intelligens når självmedvetande och beslutar sig för att döda människorna som skapade dem. Men den spekulativ framtida tekniska tidpunkt där maskiner når punkten att de kan börja vidareutveckla sig själva, vad som brukar kallas för singularitet eller ”strong AI”, är ännu en hypotetisk punkt och vad som händer då förblir spekulativa diskussioner.

En mer närstående fråga är runt programmeringen av autonoma vapensystem. Om vi kan acceptera att självkörande bilar kan följa trafikreglerna bättre än en människa, borde inte autonoma vapensystem kunna följa krigets lagar bättre på stridsfältet? Svaren har varit delade. En del har menat att människor på slagfältet vet när de ska bryta order och inte bekämpa någon, medan ett autonomt system skulle fortsätta att döda som det var programmerat att göra. Andra menar tvärtom att autonoma system skulle genomföra den bekämpning som krävdes med större precision och utan att skada fler än den programmerats till. Problemet med vår mänskliga moral är att vi inte alltid följer den utan tvärtom är väldigt duktiga på att anpassa den för att passa våra syften eller rationalisera beteenden i en given situation. Begreppet ”mänsklighet” är heller inte på något sätt en gyllene standard för bra beslut. Det är tvärtom ofta de mörkare sidorna av begreppet som ilska, frustration, utmattning, avtrubbning och hämndbegär – inte bristen på moraliska principer – som leder till övergrepp och krigsbrott på slagfältet. Ronald Arkin går ett steg längre och menar att drönare, just på grund av att de saknar personligt egenintresse och anlag för överdriven grymhet mot sina motståndare, i själva verket vore mer etiska än människor i krigföring. ”Jag kommer aldrig, aldrig hävda att dessa system kommer att bli perfekta”, menar han, ”men jag hävdar däremot att dessa system kan prestera bättre än människor på stridsfältet ur ett etiskt perspektiv.”

Potentiella dilemman utan svar är dock inte svåra att hitta, och flera brukar återupprepas i diskussioner om autonoma system. Om en självkörande bil möter två uppdykande personer och omöjligt kan väja för båda vem ska den då köra på, den lilla flickan eller den äldre farbrorn med rullator? Om ett autonomt vapensystem upptäcker en minderårig pojke som är på väg att förvarna fienden via radio, ska det då bekämpa denne för att rädda liv i den egna styrkan? Tekniska system skulle få svårt att besluta i dessa fall, men det skulle ärligt talat de flesta människor också.

Scenarierna är väldigt lika Philippa Foots klassiska etiska dilemma The Trolley Problem. Dilemmat rör hur vi som människor ser på beslut om att ta liv och är ett exempel som återkommer inom praktisk filosofi: Du ser en skenande tågvagn komma farande längs rälsen, längre fram står fem personer. Du har inte möjlighet att varna dem men du har alternativet att växla in tåget på ett stickspår där bara en person står. Drar du i växelspaken? De flesta skulle svara ja, att offra en för att rädda fem går i linje med den utilitaristiska tanken att moralen i en handling utgår från dess effekter: Att offra en låter då rimligt. Men föreställ dig sen i ett modifierat scenario att du står på en bro över järnvägen och har möjlighet att knuffa en väldigt tjock man ner på rälsen där hans kroppshydda skulle stoppa tågvagnen. Skulle du knuffa honom? Här svarar de flesta nej trots att effekten skulle vara densamma: Att offra en för att rädda fem. Den deontologiska tanken att moralen i en handling utgår från regler, som att det är fel att döda oskyldiga oaktat förutsättningar, blir här mer styrande. Vårt mänskliga sätt att psykologiskt resonera runt etiska dilemman är inte alltid konsekvent eller logiskt.

Det klassiska filosofiska tankeexemplet illustrerar en krock mellan utilitarism och deontologiskt tänkande i vad som är rätt och fel rörande att ta liv. Jag kommer inte påstå mig ha någon given lösning på problemet mer än tanken att om våra mest framstående filosofer inte kan komma överens om enade ”lagar” för vad som är det etiskt och moraliskt rätt för en människa att göra i en sådan situation, är det då inte lite för mycket begärt att kräva att autonoma system vi själva programmerat ska kunna fatta samma beslut på något sätt som är ”mänskligt” bättre?

Humanisering av inanimata objekt

En betydande del i att diskussioner ofta leder fel har varit humaniseringen av inanimata (ej levande) objekt, exempelvis genom attribut som ”mördar-robotar”. Att vi humaniserar tekniska system är i sig logiskt. Det blir en förlängning av att robotar övertar eller kompletterar mänsklig kognition. Processen för detta brukar kallas för antropomorfism och syftar på när vi tillskriver karaktär, personlighet eller andra mänskliga kvalitéer till ett objekt.

En medveten humanisering kan ses i vapenmotståndarnas kampanjer genom nyttjande av begrepp som ”mördar-robotar”. Att humanisera ett tekniskt system gör att vi förskjuter mänskligt uppsåt och avsikt till ett objekt vilket gör det lättare att fördöma. Det är svårt att skapa skräck för ett kretskort, men alla är rädda för en mördare. Avsikt och uppsåt är dock inneboende mänskliga kvalitéer och med humaniserande argument riskerar vi att fördöma tekniska plattformar istället för de antagonister som programmerar eller använder dem. I vissa fall har humaniseringen gått så långt att den helt skiftat om rollerna och i flera uppmärksammade fall har drönare utmålats som antagonister samtidigt som dess piloter tillåtits ta en offer-roll.

Det kanske tydligaste exemplet har varit den ”avhoppade” drönarpiloten Brandon Bryant som intervjuats frekvent av internationella medier, men även av svenska medier som Kalla Fakta (Sverige och drönarkriget) samt SVT:s Dokument Utifrån (Död på distans). I dessa har han beskrivit hur han verkställt bekämpningar av mål där han såg att kvinnor och barn fanns närvarande samt att han nådde rekord bland drönarpiloterna genom att döda 1626 människor. Med detta som grund har drönarna ifrågasatts som vapensystem och flygvapnet kritiseras för att inte ta piloternas psykiska hälsa på allvar. Jag ifrågasätter inte på något sätt hans psykiska ohälsa. Men det finns två ytterligare frågor vi bör fråga oss. Finns det någon som inte skulle må dåligt efter att ha dödat 1626 människor, och skulle Bryant ha haft en bättre hälsa om han dödat dem med ett prickskyttegevär istället för drönare? Svaret är sannolikt att den psykiska ohälsan är generisk med handlingen att döda och med respekt för distanslagen fortfarande relativt oberoende val av vapenplattform. Den andra aspekten är att han själv erkänner att han (inte ”mördar”-drönaren) verkställt folkrättsvidriga bekämpningar av kvinnor och barn. Ändå har det humaniserade systemet, inte hans användande av det, ifrågasatts som ”omoraliskt”. Drönarpiloten har inte bara getts moralisk ansvarsfrihet utan även tillåtits ta en offerroll där det humaniserade tekniska vapensystemet skuldbelagts för att ha orsakat dennes psykiska ohälsa.

Bra forskning har hunnit komma när det gäller psykologiska effekter på drönarpiloter och hur vi reagerar på distribuerat eller distanserat dödande. Den visar sammantaget att belastningen på piloter som dödar med autonoma system är i grovt jämförbar (i flera studier något mindre) än för piloter av bemannade flygplan och generellt lägre än för markförband som verkat inom samma område. Dock så har de haft en högre förekomst av icke-traumatiska stressreaktioner som följd av arbetsrelaterad stress (t.ex. utmattning, utbrändhet, cynism…) orsakad av dåliga arbetsförhållanden, långa arbetsdagar, oklar befälsstruktur eller otydliga befordringsvägar. Den tekniska utvecklingen har omsatts snabbare än vad organisationerna hunnit anpassa sig.

Det som även förekommit har varit en tydlig dissociation; ett undvikande tillstånd där individer inte kunnat hantera de skarpa kontrasterna mellan att genomföra insatser i en krigszon för att sedan åka hem till familjen i ett land i fred utan möjlighet att ”tryckutjämna” eller att kunna prata med någon om vad man varit med om. Ethan Hawke exemplifierade detta fenomen väl i filmen Good Kill då han svarar på snabbköpsexpeditens fråga om han någon gång kämpat i ett krig: ”I blew away six Taliban in Pakistan today, now I’m going home to barbeque”.

Gruppen Ban Lethal Autonomous Weapons har gått steget bortom ”murder” med sin film ”Slaughterbots”. Filmen målar upp ett oerhört skrämmande scenario med ett terroristangrepp på ett universitet och kongressen samt ställer frågor vad som kan ske om ’slakt-robotar’ släpps lös att bekämpa människor riktat utifrån etnicitet eller politisk tillhörighet. Filmen visar otäcka vapen i ett skräckinjagande scenario. Om det råder ingen tvekan. Men det som dock berörs mycket mindre är antagonisterna bakom. Att människor med onda avsikter kan uppnå större skada med mer kraftfulla vapen är sannolikt de flesta eniga om. Effektiva vapensystem i händerna på fel personer kommer att leda till att oskyldiga dör. Men tror vi att uppsåtet hos antagonisterna uppstod när de fick tillgång till vapnen, eller att ett förbud hade förhindrat ett attentat? Sannolikt blir svaret att en väl utbildad, organiserad och finansierad terroristgrupp med uppsåt och avsikt att mörda riktat utifrån etnicitet eller politisk tillhörighet är en oerhörd fara för samhället helt oaktat vilka vapen de förfogar över. Även om vissa vapensystem är mer kraftfulla än andra hade jag personligen varit mycket mer rädd för terroristgruppen än det tekniska system de hypotetiskt skulle kunna komma att använda.

Individer i det militära systemet är ärligt talat också ganska duktiga på att själva vilja se sina vapensystem som lite mänskliga, genom något så grundläggande som att ge dem namn eller målningar för att tillföra mänskliga attribut. En intern humanisering sker naturligt för att relatera till föremål som vi är beroende av för vår egen trygghet. Peter W Singer berör i sin bok Wired for War flera exempel på soldater som inte bara gett robotar namn utan även grader och utmärkelser efter svåra uppdrag. Han beskriver även tillfällen när roboten blivit en så naturlig del av gruppen att soldater riskerat sina egna liv för att under beskjutning ”rädda” den när den skadats av den mina den hade till uppgift att röja. Under yttre hot tenderar vårt beroende av och därmed förmågan att empatiskt knyta an till objekt att öka. Den interna humaniseringen kan ses även i namnval. MQ9-drönare har exempelvis getts namnet Reaper – döden personifierad. Om detta varit en bidragande orsak till, eller konsekvens av att vapentypen kallats för ”Killer-drones” är oklart. Men med ett vapensystem som är namngiven efter döden personifierad blir det inte konstigt att vi tillskriver det mänskliga attritbut.

En ytterligare negativ aspekt med humanisera sakfrågor är att det gör diskussionen emotionellt laddad och svår, för att inte säga omöjlig, att föra vidare rationellt. Som Linda Johansson så väl påpekar i sin bok Äkta robotar så kan en diskussion om fördelar i olika kostalternativ vara fullt rimlig. Men den vegetarian som benämner maten för mordoffer, köttätare för mördare och ställer dem ansvariga att förklara sitt vidriga beteende kommer sannolikt inte att nå särskilt långt i sina försök att övertyga. Att humanisera det som inte är mänskligt kan leda oss fel på mer än ett sätt.

”The uncanny valley”

En del av förklaringen i varför vi blir så rädda när autonoma system når en viss grad av humanisering kan förklaras av det som inom psykologin kallas ”The uncanny valley” eller den obehagliga dalen. Vår tendens att empatiskt knyta an till ett objekt ökar generellt med graden av human likhet – ju mer lik en människa (kognitivt eller utseendemässigt) desto starkare anknytning. Men vid en viss punkt när något är nästan mänskligt (Uncanny resemblance) tenderar effekten att bli omvänd och tvärtom övergå i rädsla eller avsky. Detta har setts inte minst inom film och animation där användandet av för människoliknande figurer inte bara leder till utebliven empatisk anknytning mellan tittare och karaktär, utan tvärtom leder till en negativ effekt där tittare upplevt obehag.

En del i förklaringen tros ligga i vår oförmåga att förena olika tillstånd; når något är slående mänskligt på ett sätt men inte på ett annat verkar vår hjärna oförmögen att förena de två tillstånden och reagerar med avsky snarare än empatisk anknytning. Modellen är självklart en grov förenkling och någon konsensus för orsaken saknas i forskningen. Men fenomenet understryker att vårt sätt att knyta an till objekt varken är logiskt eller linjärt.

Behovet av kontroll

En aspekt som ofta underskattas eller utelämnas i diskussioner om framtida nyttjande av autonoma vapensystem är människans behov av överblick och kontroll. Människor vill känna att de kan korrekt uppfatta men även påverka en situation som ligger framför dem. I krig och konflikt med stora inslag av friktion, osäkerhet och risk blir detta behov än större. Att den tekniska utvecklingen möjliggör att en militär befälhavare kan lämna ifrån sig kontrollen till autonoma vapensystem är absolut inte samma sak som att denne vill göra det. Kritiker som varnar att människan kommer ersättas av robotarméer har gravt underskattat det mänskliga behovet av överblick och kontroll. Så länge det är ett mänskligt val att gå i krig och så länge människor kommer att påverkas av dess effekter är det högst sannolikt att människor kommer att vilja fortsätta kontrollera beslut om liv och död på stridsfältet.

Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA

Referenser och vidare läsning:

Arkin R (2009) Governing Lethal Behavior in Autonomous Robots, CRC Press

Bergman, D. (2016) The Humanization of Drones: Psychological Implications on the Use of Lethal Autonomous Weapon Systems. In: Custers B. (eds) The Future of Drone Use. Information Technology and Law Series, vol 27. T.M.C. Asser

Bergman, D. (2015) Myten om de omoraliska drönarna – Hur autonoma vapensystem kan leda till högre moral i krigföring, Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar & Tidskrift, 4/2015

Chappelle, W.; McDonald, K; Thompson, B. & Swearengen, J. (2012) Prevalence of High Emotional Distress and Symptoms of Post-Traumatic Stress Disorder in U.S. Air Force Active Duty Remotely Piloted Aircraft Operators, Technical Report AFRL-SA-WP-TR-2013-0002, Wright-Patterson AFB, U.S. Air Force School of Aerospace Medicine

Chappelle, W.; McDonald, K.; Prince, L.; Goodman, T.; Ray-Sannerud, B. N. & Thompson, W. (2014) Symptoms of Psychological Distress and Post-Traumatic Stress Disorder in United States Air Force “Drone” Operators, Military Medicine, 179, 8:63

Chappelle, W.; McDonald, K. & King, R. E. (2010) Psychological attributes critical to the performance of MQ-1 predator and MQ-9 reaper US air force sensor operators. Air Force Research Labs Technical Report AFRL-SA-BR-TR-2010-0007. Brooks City-Base, TX: Air Force Research Laboratory

Johansson, L. (2013) Autonomous Systems in Society and War: Philosophical Inquiries, Royal Institute of Technology, Stockholm

Johansson, L. (2015) Äkta robotar, Fri Tanke

Singer, P. W. (2009) Wired for war – The Robotics Revolution and the 21st Century Conflict. New York, Penguin Press

Tvaryanas, A. P. (2006) The development of empirically-based medical standards for large and weaponized unmanned aircraft system pilots. USAF 311th Human SystemsWing Technical Report HSW-PE-BR-TR-2006-0004. Brooks City-Base, TX: Performance Enhancement Research Division. 2006.

Van Der Hart, O.; Nijenhuis, E. & Steele, K. (2006) The Haunted Self, Structural Dissociation and the Treatment of Chronic Traumatization, WW Norton & Co

Under det kalla kriget cirkulerade en hel del begrepp i Flygvapnet. Några föreföll vara nästintill outslitliga och återanvändes ofta. Ett av dem var att flygstridskrafterna skulle verka med ”hög initialeffekt och med bibehållen uthållighet”. Hög initialeffekt var möjlig tack vare hög beredskap, t ex incidentberedskap och med fyra värnpliktsomgångar varje år. Uthålligheten möjliggjordes med ett väl utbyggt stridslednings- och luftbevakningssystem, många flygbaser, rörlig klargöring, relativt god tillgång på personal och materiel samt med ett välövat ledningssystem.

Långt senare har det militära försvarets förmåga till tidiga insatser återigen varit i fokus, vilket naturligtvis är bra.  Internationellt har trenden varit densamma, d v s mot hög initialeffekt, vilket realiserats via en mängd internationella samarbeten^[1]. Betydelsen av dessa skall inte underskattas, de har bl a fokuserats på uppbyggnaden av expeditionära förmågor, som naturligtvis är användbara i Europa också. I en vid betydelse kan därför kraven på hög initialeffekt ha uppfyllts, men med otillräcklig kapacitet för insatser under längre tid och för större insatsområden.

En bredare diskussion om kraven på uthållighet för det militära försvaret har inte varit särskilt framträdande tidigare, samma sak gäller de civila delarna inom totalförsvaret.

Begreppet ”Uthållighet” ^[2] förekommer numera mer frekvent i debatten och artikeln tar upp några reflektioner om behovet av uthållighet i totalförsvaret.

Varför uthållighet?

I Försvarsberedningens rapport från maj 2019 konstateras bl a att ” Försvaret av Baltikum saknar operativt djup vilket bl a förstärker behovet av att snabbt kunna tillföra förstärkningar…”^[3]. Nödvändiga förstärkningsresurser, ”.. t ex NATO Response Force (NRF) och den brittiskledda Joint Expeditionary Force (JEF), har begränsningar och deras verkliga beredskap behöver enligt FOI ^[4] klarläggas. Dessa förstärkningsresurser är multinationella och de har idag en varierande grad av förmåga i högnivåkonflikter.”^[5]

I Försvarsmaktens nyligen levererade underlag för försvarspolitisk proposition ^[6] tas behovet av förstärkningar till Baltikum från övriga länder i Nato också upp. De styrkor från andra Nato-länder som finns baserade där som ett led i ”Enhanced Forward Presence” anses inte vara tillräckliga. Dessutom konstateras att ”hela Östersjöområdet/Norden sannolikt utgör ett operationsområde” och att Sverige oundvikligen blir påverkat.

I Försvarsmaktens underlag ^[7] tas också Försvarsberedningens förslag upp att det militära och civila försvaret ska planera för att hantera en säkerhetspolitisk kris under tre månader.

Avgörande militära förmågor

Rapporten från FOI ^[8] tar upp en hel del avgörande förmågor för de europeiska länderna, som är speciellt viktiga vid strid mot en kvalificerad motståndare.

Bland dessa återfinns förmågan inom Nato att fatta politiska beslut inför en Artikel 5 ^[9] operation, militära ledningsfunktioner inom Nato och mandat till de militära cheferna.

De politiska besluten inför en Art 5 operation måste kunna fattas så snabbt att de militära enheterna kan ge åtgärden ett reellt innehåll, d v s med erforderliga mandat på militärstrategisk, operativ och taktisk ledningsnivå.

Andra utmaningar är samordningen av multinationella förband och resurser, logistiken i vid mening och skydd av förstärkningsoperationer. Bland de senare återfinns tidigare kända områden, som lufttankning, underrättelser, transporter och avancerad ammunition.

Ryssland genomförde sommaren 2019 en större marin övning i Norska havet, med ca 30 deltagande fartyg från Norra marinen, Östersjömarinen och Svartahavsmarinen.^[10]

Den norske Forsvarsschefen, Haakon Bruun-Hansen, anser att övningens ändamål var att försvåra Natos möjligheter att operera i området och att förstärkningsoperationer då blir mycket svåra att genomföra.^[11]

Det finns alltså all anledning för Europas länder att vidta åtgärder i syfte att fortsätta utveckla förmågan till hög initialeffekt och med en uthållighet som sträcker sig åtminstone några månader.

På kort sikt är den enskilt viktigaste åtgärden att säkerställa ett politiskt ledarskap som kan hantera snabba beslut och med långtgående mandat till den militära ledningen så att resurserna används effektivt för att stödja de politiska besluten.

På något längre sikt behöver länderna i Europa återuppbygga egen förmåga och underlätta förstärkningsoperationer. De senare behöver förberedas noggrant och med återkommande övningar på alla nivåer, från politisk-strategisk och neråt via den militärstrategiska nivån.

I Försvarsmaktens underlag ^[12] noteras att Sverige står inför ett trendbrott, med en successiv uppbyggnad av operativ militär kapacitet under kommande år.

I en alltmer komplex omvärld är det av ytterst stor vikt att Försvarsberedningens förslag fullföljs med värdesäkrade ekonomiska förutsättningar.

Uthålliga ekonomiska satsningar signalerar en politisk vilja att försvara Sverige – en nog så viktig tröskeleffekt!

Avgörande civila förmågor

Det civila försvaret står inför mycket stora utmaningar, speciellt de som orsakats av en, mer eller mindre, total nedläggning under den strategiska time-outen.

Ett talande exempel är att EU-medlemskapet skulle medföra att den nationella försörjningsberedskapen inte längre behövdes, utan ersättas av en ökad handel. Dessutom har offentliga aktörer successivt ersatts av privata leverantörer och ledningssystemet på övre regional nivå (Civilbefälhavare ^[13]) finns inte längre.

I motsats till det militära försvaret, som har en kaderorganisation att växa ifrån, saknas detta i det civila försvaret och måste byggas upp på nytt. Erfarenheterna från tidigare organisation har försvunnit i takt med att medarbetare pensionerats under de gångna 20 åren. Den yngre generationen saknar dessutom erfarenheter från kalla kriget, vilket sannolikt utgör en faktor att ta hänsyn till.

FOI har i rapporten ”Civilt försvar i gråzon” ^[14] beskrivit de utmaningar som finns i området mellan ”normala” nationella fredstida kriser och högre konfliktnivåer, t ex vid hot från andra stater. Gråzonen kännetecknas av osäkerhet i en situation där många maktmedel kommer till användning och vem som är aktör. Desinformationskampanjer, cyberoperationer, elektroniska sabotage, strategiska uppköp och militära maktdemonstrationer, nämns som exempel på medel.

Det är därför nödvändigt att det civila försvaret både behöver öka förmågan till hög initialeffekt och, i likhet med det militära försvaret, uthållighet över tid.

Hög initialeffekt kan t ex uppnås med återkommande ledningsövningar på lokal, regional och central nivå samt uppdaterade handlingsplaner m m.

På längre sikt behövs en successivt utbyggd och mer tålig infrastruktur samt en avsevärt ökad medvetenhet hos allmänheten om sårbarheter i samhället och de åtgärder som behövs.

Vägen framåt

I Försvarsberedningens rapport ”Värnkraft” konstateras”… att omvärldsutvecklingen, och särskilt det säkerhetspolitiska läget i närområdet, kan förändras betydligt snabbare än vad det är möjligt att anpassa totalförsvaret. Återtagande av militär och civil försvarsförmåga har flera gånger inletts för sent, både i förhållande till omvärldsförändringar och givet de långa ledtiderna för många av delarna i ett fungerande totalförsvar och kostnaderna för detta återtagande. Denna insikt måste vara vägledande för utformandet av det svenska totalförsvaret.” ^[15]

Vi behöver därför konsekvent inrikta oss mot ett återtagande av totalförsvaret, även om det säkert blir en mycket lång och omtumlande resa ^[16] med många utmaningar framöver.

Målet, att kunna hantera en säkerhetspolitisk kris under tre månader är ambitiöst, men alternativen är få, om ens några.^[17] Ökat nordiskt samarbete kan vara ett alternativ, vilket nyligen diskuterats i samband med mötet mellan försvarsministrar i Norden.

Även återuppbyggnaden måste kännetecknas av, uthållighet, mot version 2.0 av ”Hög initialeffekt – med bibehållen uthållighet”!

Författaren är reservofficer, överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato.

Noter

[1] EU Battle Group (EU BG), Nato Response Force (NRF) m fl.
[2] ”Att upprätthålla en egenskap såsom robusthet över tid sätter också begreppet uthållighet i fokus. Uthållighet är en övergripande aspekt, nära besläktad med motståndskraft, som inte bara berör infrastrukturens funktionalitet utan även möjligheten till att över tid bevara handlingsfrihet och att upprätthålla viljan till motstånd”. Daniel K. Jonsson, Jenny Ingemarsdotter, Bengt Johansson, Niklas H. Rossbach, Christoffer Wedebrand, Camilla Eriksson, Civilt försvar i gråzon, FOI-R–4769–SE
[3] Från övriga Nato, förf anm.
[4] Totalförsvarets forskningsinstitut
[5] ds-2019_8-varnkraft—inriktningen-av-sakerhetspolitiken-och-utformningen-av-det-militara-forsvaret-2021-2025, sid 110 – 111.
[6]  Försvarsmaktens underlag för försvarspolitisk proposition 2021–2025, 2019-11-15
[7] Se not 5
[8] Västlig militär förmåga FOI-R–4563—SE
[9] Artikel 5, dvs kärnan i Natos kollektiva självförsvar.
[10] https://thebarentsobserver.com/en/security/2019/08/30-russian-naval-vessels-stage-show-force-coast-norway
[11] ”Norway’s Defense Chief Haakon Bruun-Hansen says the objective of the exercise is to block NATO’s access to the Baltic Sea, North Sea and the Norwegian Sea. «This is an exercise where Russia seeks to protect its territory and its interests by deploying highly capable ships, submarines and aircraft with the purpose of preventing NATO of operating in the area,» «Any allied attempt to strengthen Norway becomes very difficult,»
[12] Se not 5
[13] Försvarsberedningens senaste rapport, Värnkraft, pekar på detta och föreslår en återuppbyggnad.
[14] Se not 1.
[15] ”Värnkraft” Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025
[16] Inspirerad av ”We muddle through. Vi får hoppas att vi har tiden på vår sida.”, ”Ny bit i Försvarsbeslutspusslet”, Annika Christensen, http://annikanc.com/2019/11/16/pussel/
[17] Se not 7

För ungefär tio år sedan inleddes en övergång i telekomvärlden, från 3G till 4G. G står i detta sammanhang för ”Generation”. Vi ska inte här fördjupa oss i de tekniska detaljerna men lekmannamässigt kan man sammanfatta att 4G innebar ökad kapacitet och snabbare överföring av data. Den stora skillnaden för den enskilde användaren var nog att man kunde se filmklipp i mobilen utan besvärande väntetid.

Nu står världen inför nästa generation. 5G är på väg att introduceras i en rad länder och i Sverige väntas utvecklingen ta fart under år 2020. Liksom tidigare skiften blir ökningen av kapacitet och överföringshastighet mycket stor, men dessutom läggs nu grunden för ”internet of things”, att olika maskiner bättre ska kunna kommunicera med varandra utan mänsklig mellanhand. Ett praktiskt exempel som är på väg att bli verklighet är att bilarna i trafiken håller kontakt med varandra och att de vid olyckstillbud gemensamt kan bestämma den mix av inbromsningar/ acceleration/ undanmanövrer som möjliggör att en kollision kan undvikas. Man behöver inte vara tekniker för att förstå att tekniken kommer att ge oss nya möjligheter.

I vårt land utropade Umeå sig till den stad som först ska få ett 5G-nät. Nyheten släpptes sommaren 2018. Men det tog inte många månader förrän beskedet ledde till protester, som t ex genom ett upprop i form av en debattartikel i Västerbottenkuriren i december samma år. I artikeln beskrev man 5G-implementation i staden som ”ett oetiskt experiment” och att utbyggnaden av 5G borde stoppas intill dess att hälsoriskerna blivit utredda. Ett antal möten, demonstrationer och andra debattartiklar har följt därefter.

I medicinsk bemärkelse är detta en ickefråga. Kritiken är sakligt sett att betrakta som nonsens. Under årtionden har ett antal olika aktörer ”slagit larm” om att elektronisk utrustning ökar förekomsten av t ex hjärncancer, trots att hjärncancerns andel av cancerfall stadigt har minskat.

På sina håll har även frågan om risk för sköldkörtelcancer rests. Visst har förekomsten just av denna cancerform ökat, men a) de flesta av oss håller inte smartphones och datorplattor intill halsen (sköldkörteln sitter i halsen) utan i knät eller i handen och b) det finns ett antal möjliga orsaker till utvecklingen av sköldkörtelcancer som inte har något som helst att göra med strålning. Den som till äventyrs önskar fördjupa sig i ämnet kan själv googla på ”thyroid cancer overdiagnosis” eller ”autoimmune disease increases”. En av initiativtagarna bakom uppropet i Umeå blev också, redan år 2002, uppmärksammad som ”svensk mästare i cancerlarm”.

Den försiktigt lagde skulle kunna invända att det inte går att bevisa att strålningen från 5G är ofarlig. Men detta är en semantisk fallgrop. Vi kan konstatera att inte heller begrepp som hjulet, glasögon eller torsdagar kan bevisas vara ofarliga. Trots det torde det folkliga stödet för att förbjuda dem vara svagt.

Parallellt med utbyggnaden i Umeå och de protester som följde förklarade president Putin att vårt grannland Ryssland ska utveckla 5G-nätet under de närmaste åren. Det finns ingen anledning att förvånas över den ryske presidentens ambition, tvärtom. Det land som blir efter i utvecklingen och tillämpningen av 5G kommer antagligen att bli efter inom många andra områden. I augusti öppnades ett 5G-nät i centrala Moskva av de svenska företagen Ericsson och Tele2 och någon vecka senare gjorde det kinesiska Huawei samma sak.

Det är här det börjar bli intressant. I Ryssland uttalar presidenten sina ambitioner å landets vägnar medan det ryska budskapet i USA är det motsatta.

I maj skrev New York Times en uttömmande artikel om den ryska medieaktören RT America:s bevakning av 5G-utbyggnaden. Artikeln översattes och publicerades i DN i juni.

Under perioden januari-april 2019 hade RT America inte mindre än sju olika inslag om 5G. Med skräckinjagande budskap som “Wireless Cancer”, “A Dangerous Experiment on Humanity”, “5G Tech is Crime under International Law” eller “Could 5G Put More Kids at Risk for Cancer?” förstår man att RT America proklamerar en helt annan syn på 5G än president Putin och skillnaden uttrycks inte särskilt subtilt.

Nyhetsinslag RT America vintern 2019. Fotograf Lars Holmqvist

Det ovan skrivna är inga nyheter. Redan i våras kunde man alltså läsa om saken, så varför ta upp detta nu? United States Intelligence Community, en grupp med den samlade tyngden av 17 amerikanska underrättelsetjänster, har beskrivit RT America som ”The Kremlin’s principal international propaganda outlet”. Det är inte frågan om att en ”vanlig” fristående mediekanal sprider rädsla för 5G, utan att ett av den ryska statsledningens verktyg gör det.

Vad som gör att man bör studera detta fall lite mer noggrant är att klyftan mellan officiell rysk politik (Ryssland ska satsa på 5G) och RT:s påverkansbudskap (5G är mycket farligt) är osedvanligt stor. Vi har i tidigare fall sett att RT och Sputnik har framfört sina budskap mer försiktigt, ofta i form av ifrågasättanden. Men när det gäller 5G är det tydligt att Rysslands och RT:s budskap kolliderar och frågan är varför man nu avviker från modus operandi. Vad vill man uppnå?

En tolkning kan vara att man än en gång försöker försvaga tilliten inom samhällena i Väst. Vi ska inte kunna lita på myndigheterna, eftersom de försöker ha ihjäl oss alla. Kan man få igång en hätsk debatt mellan de som är för och de som är emot, så bidrar påverkanskampanjen kring 5G till samhällets ökade polarisering. Men det förklarar inte varför RT/Ryssland nu har två öppna och direkt motsägande budskap.

Har man varit slarvig? Kan vi här se ett stänk av högmod, som att ”det spelar ingen roll vad vi än säger, för det bidrar ändå till förvirringen”. Eller, är man från ryskt håll genuint oroad över de risker som Ryssland som nation kan möta när 5G etableras på bred front?

Kan den kommande 5G-utvecklingen, ännu ett område där Ryssland kan väntas komma på efterkälken jämfört med flertalet länder i Väst, i sig utgöra ett hot? Kan ett ytterligare ökat teknologiskt avstånd till Väst göra Ryssland fattigare, mindre attraktivt? Denna möjlighet togs också upp i artikeln i New York Times/DN.

Samtidigt kan vi kanske dra paralleller till ett annat område. Rysk ekonomi är i allt väsentligt råvarubaserad. Dessvärre utgörs råvarorna i huvudsak av fossila bränslen vilka som bekant idag ifrågasätts, inte minst av miljöskäl. Varje steg i världen som tas i omställningen från fossil energi till förnybar försvagar den ryska statsledningen. Hur kan detta komma att forma kommande påverkanskampanjer?

I SVT-programmet Vetenskapens Värld tog man i oktober upp frågan om 5G. Programmet ledde snabbt till kritiska reaktioner i såväl Samhälls-nytt som Nya Dagbladet. Det är lite oväntat att dessa båda ganska smala politiska sajter nu visar intresse för miljöfrågor.

Framtiden lär rymma många teknikskiften och varje sådant kan ge ny ammunition till den som önskar skapa förvirring, minska tilliten i samhället och bidra till en ökad polarisering. Därför måste vi alla, såväl privatpersoner som medierepresentanter och beslutsfattare, agera vaket och kritiskt. När vi tar del av någon form av kritik mot ny teknik bör vi ställa oss frågan: Vad är en relevant diskussion om risker eller nackdelar med ny teknik och vad är påverkanskampanjer?

Författaren är egen företagare och reservofficer