-
Den 16MAR15 har förhållanden mellan väst och Ryssland drastiskt försämrat varvid man väljer att genomföra en partiell beredskapshöjning inom dess två västra militärdistrikt, MD N/V, delar av det östra militär distriktet omfattas även då dess geografiska storhet gör det svårt att erhålla ett högt tempo i en mobilisering av förband och utspridning av dessa. Förbanden kommer utgångsgruppera och spridas till skyddade koncentrationsområden, för att därifrån kunna påbörja väpnad strid.
-
Den 17MAR15 inleds omfattande flyg- och robotangrepp mot de norra delarna av Ryssland. Ryssland påbörjar då en mobilisering av de innevarande förband som finns att tillgå, då en mobilisering av värnpliktiga förband ej bedöms hinna genomföras. Konflikten är inledningsvis begränsad till det norra militärdistriktet, där Rysslands andraslagsförmåga finns att tillgå. Huvudfokus under dagen för Ryssland är att genomföra en spridning av dess sjö och luftstridskrafter för att därefter kunna påbörja offensiva operationer.
-
Den 18MAR15 påbörjas offensiva sjö- mark- och luftstridsoperationer av Ryssland i syfte att begränsa motståndarens styrketillväxt i dess norra militärdistrikt. Konflikten sprider sig även nu till dess västra militärdistrikt, då sjö- och luftstrid genomförs över Östersjön. Luftlandsättningsförband samt markstridsförband inom det västra militärdistriktet understöda av markrobotförband påbörjar offensiva operationer längs hela den Baltiska operationsriktningen. Övergripande syftet är bedömt att skydda Östersjömarinens baseringsmöjligheter i Kaliningrad Oblast.
-
Den 19-20MAR15 inleds en motoffensiv av de ryska mark-, sjö- och luftstridskrafterna i syfte att slå den angripande motståndaren. Markstridsförbanden ansluter till de luftlandsatta förbanden på det taktiska djupet av motståndarens behärskade område. I slutskedet av motoffensiv befästs och försvaras tagen terräng, under den 21MAR15 upphör konflikten.
-
Övningssiffran 80,000 soldater totalt ingående i beredskapskontrollen, med över 220 luftfarkoster samt 60 fartyg och 15 ubåtar, kan mycket väl stämma, dock är det främst bataljonsstridsgrupper som övats inom ramen för markstridsförbanden, så en realistiskt bedömning bör vara att någonstans mellan 60-80,000 soldater totalt har övats, här bör beaktas att klargöringspersonal o.dyl. även ingår då de omfattas av beredskapskontrollen, troligtvis är det nedre antagandet mer korrekt.
-
Beredskapskontrollen i sig omfattade samtliga ryska militärdistrikt, delar av de strategiska avskräckningstrupperna, luftlandsättningstrupperna samt luftförsvarsförbanden och marinförbanden. Varvid denna beredskapskontroll främst bör ses som en praktisk lednings- och stabstjänstövning, detta förklarar även det vitryska deltagandet i beredskapskontrollen. Man genomförde således en total kontroll av det nationella ledningssystemet för att leda de ryska väpnande styrkorna i händelse av en konflikt över hela ytan. Det omfattande deltagandet av ledningsförband indikerar även detta, då ett sådant stort deltagande av de tidigare ej noterats i beredskapskontrollerna.
-
Sett utifrån tidigare berdskapskontroller, historiskt 2013 intill dags datum, har de berört en (1) till två (2) militärdistrikt, så blir detta den geografiskt största beredskapskontrollen man genomfört då hela Ryssland berördes. Vad som dock är tydligt, är att de problem med ledningssystemen man hade under 2013 och del av 2014 nu är avhjälpta. Man har nu bedömt uppnått en god ledningsförmåga, utifrån att man under sådana korta tidsförhållanden, över en sådan stor geografisk yta, kan bygga upp sambandsnät och därutöver, utöva nationell ledning från en plats över hela den geografiska ytan.
-
Övergripande övningsscenario förefaller varit en omfattande konflikt i anslutning till Rysslands hela västra landgräns, det Vitryska deltagandet i beredskapskontrollen på ledningsnivå indikerar detta, fokusområdet förefaller varit den Karelska operationsriktningen, detta är i sig ej anmärkningsvärt. Såsom jag bedömde tidigare var en större övning i det området, MD N, att vänta under denna tidpunkt. Vad som gör det anmärkningsvärt är att man bedömt övat hela ledningskedjan inom både den Karelska och Baltiska operationsriktningen under fältförhållanden från högsta nationell ledningsnivå, ned till taktiska förband, därutöver övriga militärdistrikt i Ryssland, med mycket ont om tid till förfogande för att bygga upp sambandsvägarna.
-
Sett historiskt, då beredskapskontrollerna nu genomförts under två (2) år så kan en normalbild börja skönjas, beredskapskontrollerna infaller ungefär vid samma tidpunkter, dessa i sin tur korrelerar väl med slutskedena för respektive inryckningsomgång i Ryssland. Varvid de beredskapskontroller av större karaktär till del bör kunna ses som oannonserade slutövningar som en del i en slutövningsserie, vilket även bataljonsstridsgrupps deltagandet är en indikator på, för den snart utryckande värnpliktiga personalen. De mindre beredskapskontrollerna berör troligtvis den kontrakterade personalen och infaller på mer oregelbundna tidpunkter. Nyttjas beredskapskontrollerna som ett slutövningsförfarande, bör man relativt säkert kunna mäta förbandens krigsduglighet (KDU) då övningsförutsättningarna ej kan kännas till i förväg av deltagande personal, varvid slutsatsen blir trolig.
Flygvapnets hjälte den 9 april
Skandinavien var på väg att angripas men regeringen sade nej till ÖB:s begäran om mobilisering. Låt oss dock inte glömma denne man.
Som Wiseman igår påminde oss om är det nu 75 år sedan ÖB varnade regeringen för att Skandinavien stod inför ett enormt överfall. Regeringen i huvudmålet, Norge, fick också flera varningar, något som jag tar upp i min senaste bok. Men i Sverige fanns det dock en major som kunde fatta bättre beslut.
Det är lätt att bli nedstämd av den norska regeringens oförmåga att mobilisera trots mycket tydliga varningssignaler före den 9 april 1940, liksom av den svenska regeringens beslut att påbörja svensk mobilisering först den 11 april. Men varför har ingen – i alla fall på nätet – tagit upp vad major Fredrik Adilz gjorde den 7 april? Adilz var då ställföreträdande chef för Västmanlands flygflottilj (F 1) i Västerås. Han blev varse tecken på den tyska operationen och försökte därför få tag på flottiljchefen Axel Ljungdahl. När detta inte lyckades så utfärdade han på eget bevåg order om beredskapshöjning. Det var ett mycket svårt beslut, men Adilz valde inte att, som vi så ofta gör i Sverige (särskilt numera), skjuta upp beslutet.
Med tanke på allvaret i beslutet borde han kanska ha avvaktat till dess att chefen hittats. Men efter några dygn stod det klart för alla att Fredrik Adilz hade fattat ett mycket passande beslut, som blev inledningen till flygvapnets största beredskapsinsats. Vad jag vet fick Adilz inget erkännande i dåtida press utan det skulle dröja decennier till dess att ett par flyghistoriska verk nämnde hans beslut – vilket delvis kan förklara varför Adilz är så bortglömd idag. Flygvapnet visade sin hållning genom att befordra Adilz, han blev några månader efter händelsen utnämnd till chef för F 21 (f.ö. förbandets första chef).
Tack vare en släkting till Adilz, Ann-Catrin Klint, blev jag själv medveten om honom. Hon har även berättat för mig om hans bakgrund, han föddes i Småland 1890 och blev tidigt fångad av det förunderliga i att flyga. Han fick sitt flygcertifikat redan 1919 och året därpå var han den som flög planet vid den första fallskärmshoppningen i Sverige, den 9 juni 1920.
Varför är Adilz så okänd? Tja, varför tog det flera veckor till dess att svensk press uppmärksammade när Allan Mann avled? Varför skrev inte en enda rikstidning om William Anderson när han avled?
Brandbekämpning sommaren 2015?
Tyvärr glömmer vi fort, men det tål att påminna om förra sommarens omfattande skogsbränder. Den i Västmanland var den största skogsbranden i Sverige sedan 50-talet med 13 800 hektar drabbad skog. och 25 nedbrunna eller brandskadade byggnader. Tack och lov så skördade branden endast ett dödsoffer.
Flygvapenchefen har i olika forum påtalat att han inte med gott samvete kan stå utan brandbekämpningsförmåga från helikopter under sommaren 2015, vilket är ett ytterst klokt slutsats. Detta innebär att OPEVAL för att kunna flyga Hkp 16 med brandbalja är inplanerat under våren 2015, med ambitionen att ”ett begränsat antal Hkp 16-besättningar” ska kunna genomföra brandbekämpning under sommaren 2015. Däremot är detta inget som specifikt uttrycks varken i VU eller VO för HkpFlj.
På förbandet har man helt enkelt själva klämt in detta p.g.a. att det finns en vilja hos personalen att visa samhället att vi kan leverera denna viktiga förmåga även från Hkp 16. Att inte ha den möjligheten i somras skapade frustration i augusti förra året då man inte kunde bidra med Hkp 16 i släckningsarbetet.
Anledningen till att införandet av brandbekämpningsförmåga med Hkp 16 inte gjorts hittills är enkel. Det finns få skogsbränder att bekämpa i Afghanistan. Många delförmågor stod tillbaka under införandet av 16-systemet och deployeringen till Afghanistan. Att flyga med brandbalja är bara en av flera. Det är därför väldigt mycket som vi just nu omhändertar i många olika rör, men det kommer att ta tid. Ett sådant forcerat införande skapar ett enormt bogsvall som förr eller senare måste hanteras.
Man måste dock komma ihåg är att bara för att baljor är levererade, och att en OPEVAL genomförts, samt att grundutbildning är klar, så innebär inte det att fullständig förmåga finns. Precis som all annan verksamhet så krävs erfarenhet och mängdträning för att bli riktigt effektiva. Troligtvis kommer detta inte att uppnås under året till den grad som kan önskas. Däremot finns det piloter på förbandet ur både gamla armé- och marinflyget som tidigare genomfört denna verksamhet med andra helikoptersystem så ett visst kollektiv minne finns tack och lov kvar.
En mängd brandbaljor för Hkp 16 finns hos FMV och inväntar leverans till FM. Antagligen påbörjas detta i samband med att OPEVAL genomförs under våren.
Det finns dock en risk att detta inte kommer att kunna genomföras enligt förbandets plan. Främst pga resursbrist kopplat till alla andra prioriterade uppgifter som åligger förbandet i kombination med att FMV måste leverera baljorna.
Dags att höja tröskeln del 4 – fortsatt debatt
Till att börja med är jag inte fullt lika övertygad som många av mina motdebattörer om att vi alltid kommer att få den hjälp av NATO som vi själva skulle vilja eller behöva. En hjälp som vi just nu har investerat hela vår framtid i – trots att vi inte är NATO-medlemmar och trots att vi faktiskt inte kan veta hur NATO ser ut om tio år. Det finns idag ingen som kan garantera att organisationen överhuvudtaget finns kvar, på samma sätt som ingen mitt under U 137-krisen kunde förutsäga att tio år senare skulle varken Sovjetunionen eller Warzawapakten finnas. Därmed inte sagt att Sverige ska låta bli att ansöka om medlemskap i NATO. Tvärtom!
JASSM på polsk F-16 vid ceremonin för offentliggörandet av den polska anskaffningen av kryssningsroboten |
Jag kan dock konstatera att såväl Norge som Finland och Polen, uppmuntras att skaffa egen förmåga med fjärrstridsmedel. Förmodligen av den enkla anledningen att alla behöver dra sitt strå till stacken. Under Libyeninsatsen 2011, vilket var den gång som NATO senast prövades, rådde mycket graverande brister på vissa nyckelförmågor. Den största bristen utgjordes av lufttankningsflygplan, vilket krävdes för att överhuvudtaget kunna genomföra operationer in över Libyen. Utan dessa ingen räckvidd (återkommer till lufttankning något längre ner). En annan brist utgjordes av telekrigsresurser, varvid USA fick täcka hela detta område då Tyskland valt att stå utanför operationen.
Den tredje och mest graverande bristen var ammunition. Efter några veckors krigföring var flera europeiska länders lager tomma och operationen hade avstannat om inte vissa lösningar kommit till. Här var dåvarande amerikanska försvarsministern Robert Gates ord inte nådiga om europeisk försvarspolitik och ansvarstagandet sedan dess har inte direkt ökat. En av de största bristerna på ammunitionssidan var länder som kunde leverera fjärrstridsmedel såsom kryssningsrobotar. Dessa kom att användas för att slå mot förhållandevis enkla mål djupt inne i Libyen av anledningen att man inte ville operera så djupt in över libyskt territorium och riskera förluster. Lufttankningen då? Ja, de första månaderna under Libyeninsatsen hade Sverige inte alls kunnat genomföra uppdrag inom utan ett eget lufttankningsflygplan. Sverige låg som ”non-swimmer” så långt ner på prioritetslistan att man ej hade blivit tilldelat någon tanker slot. Ett förhållande som snabbt ändrade sig efter att det spaningsunderlag som kunde inhämtas med JAS 39, visade sig betydligt mer värdefullt än någon kunnat ana. Jag kommer dock att återkomma ytterligare en gång till lufttankning längre fram i inlägget.
Därmed är jag inte alls lika säker på att någon annan ska göra jobbet åt oss och ej heller övertygad om att den som trots allt ska genomföra uppdraget är villig till samma prioriteringar.
Tornado GR.4 ur RAF startar från Storbritannien på ett 8 h-uppdrag mot Libyen, augusti 2011, beväpnad med 2 x kryssningsrobot Storm Shadow. Foto: UK MOD |
Flygstridskrafter som leverantör av verkan
Jag är också av den starka åsikten att ska vi ändå anskaffa nya ubåtar bör de ges den flexibilitet som det innebär att alltid ha möjlighet att agera offensivt, på samma sätt som samma förmåga med kryssningsrobotar bör anskaffas till JAS 39. Flygvapnet och stridsflyget är Försvarsmaktens primära leverantör av verkan men samtidigt måste det finnas något att verka med – och varför ska verkan just endast levereras av stridsflyg? Den teknologiska utvecklingen har sprungit iväg så pass långt att den möjlighet som förr fanns att agera offensivt med våra flygstridskrafter mot markmål, ej finns idag. De attackvapen som finns idag är av den klenaste sorten som finns att anskaffa på marknaden – och det var också det som var syftet när anskaffningen gjordes mitt under 00-talets vurm för internationella insatser.
De styrda 250 kg bomberna GBU-12 (och senare GBU-49) var både de billigaste men också de med minst sprängkraft på marknaden. Det var det man trodde skulle efterfrågas och vara politiskt möjligt vid en internationell insats med exempelvis NBG då hög precision och liten sprängkraft innebar låg risk för collateral damage. Att det sedan samtidigt innebar att man inte uppnår verkan mot större mål än enskilda fordon och mindre hus, var av mindre betydelse i sammanhanget. Idag när man istället börjar ställa krav på större stand-off och framförallt verkan mot hårdare och större mål, känns vapenvalet mindre lyckat. Nästa anskaffning av attackvapen, vilken införs i närtid, går i samma tecken. GBU-39 Small-diameter bomb (version I) har en imponerande stand-off och precision, men samtidigt en stridsdel på endast drygt 25 kg. Det gäller att veta var man träffar och ska träffa. Att göra såsom föreslaget i del 3 och utrusta JAS 39 med kryssningsrobotar råder bot på de värsta av dagens förmågebrister då man i så fall både har möjlighet att slå ut större mål, såväl som att göra det på långa avstånd och i av motståndaren luftförsvarat område.
Skott med sjömålsroboten robot 15 från Visbykorvett. Foto: Försvarsmakten |
Jag vill samtidigt varna för en för stark övertro på sjömålsrobotar mot överskeppningsföretag. Sverige har haft och har mycket bra sjömålsrobotar men utvecklingen har inte stått still från när dessa anskaffades på 80-talet och den kommer inte att backa i framtiden. Lärdomar från Röda Havet, Falklandsöarna och Persiska viken under 60- och 80-talen har gjort att luftförsvaret på moderna örlogsfartyg dimensionerats för att hantera en stor mängd inkommande sjömålsrobotar samtidigt. Till skillnad från markfallet är luftförsvaret till sjöss enklare av tre anledningar. Det första är den fria horisonten som bättre medger upptäckt och bekämpningsavstånd. Det andra är att målet är känt och skyddet är grupperat i direkt anslutning. Det tredje är att sjömålsrobotar ofta har en aktiv målsökare och av den anledningen blir lättare att upptäcka jämfört med de med passiva målsökare (de passiva kan å andra sidan inte välja mål på samma sätt bland en mängd fartyg).
Effekttänkande och tre exempel
Effekttänkande bygger på att finna kritiska funktioner hos sin motståndare och sedan analysera fram deras sårbarheter och hur de kan påverkas. För att illustrera detta ges nedan tre verkliga exempel ur historien.
Under det kalla krigets höjdpunkt på 80-talet såg NATO det som närmast omöjligt att möta Warzawapaktens pansararméer utan både enorma förluster i materiel och terräng, såvida man inte använde kärnvapen. Det skulle i sin tur leda till att WP också använde kärnvapen. När man började analysera WP-arméerna som system fann man att de för sitt enorma drivmedelsbehov var beroende av 4 underjordiska pipelines och bränslereservoarer som man inte kunde påverka då de var för väl fortifierade. Vad man däremot kunde påverka och stoppa hela systemet var reglerstationerna för respektive pipeline. Det skulle dessutom kräva mycket små medel och stoppa drivmedelsflödet i minst dagar, förmodligen veckor. Då skulle de tungt mekaniserade och törstiga Warzawapaktsförbanden ha sedan länge ha kört slut på sitt drivmedel i striderna med NATO:s markförband.
Luftvärnseld över Bagdad under Gulfkrigets första natt |
Under Gulfkriget ansågs det som helt omöjligt att slå ut de irakiska stridsledningscentralerna som var mycket väl fortifierade. Vad man däremot provade var att fälla 2000-punds bomber mot anläggningarna. Anfallen slog inte ut någon anläggning, men var riktigt obehagliga för dem som tjänstgjorde i anläggningarna och mycket riktigt upphörde också verksamheten vid varje anläggning som sände och bombades, trots att anläggningen inte slagits ut. Den eftersträvade effekten hade uppnåtts i alla fall.
Ett tredje exempel utgörs av den irakiska elförsörjningen under Gulfkriget. Tre veckor in i flygoperationerna levererades en rapport i Washington där man konstaterade att flygoperationerna inte alls levererade det utlovade. Endast ett fåtal procent av målen inom den irakiska elförsörjningen var utslagna med rekommendationen att en stor mängd flygföretag därför skulle riktas mot kraftförsörjningen. Rapporten fick planerarna hos Schwarzkopf att gå i taket. Det hade nämligen inte funnits någon el som gick genom näten i Irak sedan dag 2 av flygoperationerna. Spelade det då någon roll om mallar framtagna under 60-talet menade att långt över 80 % av elnätet var opåverkat? Det skulle inte flyta mindre ström i Iraks elnät, men det skulle krävas att stora mängder flygföretag riktades mot elproduktionen helt i onödan och därmed både slösa tid, ammunition och riskera såväl allierade som irakiska människoliv.
Ovanstående är exempel på effekttänkande. Ringa vapeninsatser med mycket stora resultat – och de fungerar mycket bra mot den typ av centraliserade system som Ryssland fortfarande nyttjar som del av det sovjetiska arvet. Problemet är att leverera en verkansdel när man inte har något som går längre än några kilometer och är av den klenaste modell som går att uppbringa.
På motsvarande sätt som ovan redovisat fungerar även hamnar, flygplatser och annan kritisk infrastruktur som behövs för militära operationer över hav och i luften. Varför rasera hundratals metrar kaj, när det intressanta kanske är de två kranar som är de enda som har möjlighet att lasta en viss typ av kritisk materiel? Varför envisas med att försöka slå ut en startbana och 20 fortifierade flygplanvärn när drivmedelsanläggningen är beroende av en enda vital komponent?
Avseende operationsavstånd kan konstateras att precis som i fallet med Libyen skulle exempelvis ett ryskt angrepp på Sverige vara helt beroende av lufttankning vad gäller flygstridskrafter om man ska kunna upprätthålla den luftoperativa kontroll som krävs för ett luftlandsättningsföretag eller en överskeppning. Går denna nödvändiga förmåga att påverka utan att slå ut varenda lufttankningsflygplan (som faktiskt alla tillhör en och samma bas)?
Flygbasen Ørland utanför Trondheim. Inom några år Norges enda flygbas, där man dessutom inte har råd att ersätta alla fortifierade flygplanvärn med nya som rymmer F-35 |
Antingen eller? Nej, både och
Borde det då inte vara bättre att satsa på sjömålsrobotar och torpeder? Nej, det finns inget ”bättre”. Det ena kan inte utesluta tillåtas utesluta det andra. Det enda man gör med den retoriken är att begränsa sin egen handlingsfrihet och istället tilldela sin motståndare ökad säkerhet. Varken torpeder eller sjömålsrobotar kan användas för att till exempel anfalla ett överskeppningsföretag i dess mest sårbara fast, nämligen under själva lastningen. De har ett enda möjligt mål och tillfälle och det är när fartygen är till sjöss och de även har sitt försvar fullt utvecklat.
En av de stora svårigheterna med att använda fjärrstridsvapen är målunderlaget. Hur säkerställer man målunderlag och underrättelser för mål som ligger hundratals kilometer bort och i ett tidskritiskt läge? Detta kommer alltid att vara en svårighet, även för stormakter med spaningssatelliter. För svenskt vidkommande finns två kategorier av intressanta mål. Det ena rör mål på angriparens territorium av de typer som är listade ovan. Den andra kategorin är mål på eget territorium som förlorats till en angripare. Bägge kategorierna handlar företrädesvis om fasta mål vars målunderlag kan förberedas under lång tid i förväg och därefter uppdateras. När vapeninsats ska genomföras i händelse av krig, plockar man fram rätt målpärm och har underlaget färdigt istället för att då behöva lägga de dagar av underrättelsearbete som krävs för att planera en insats. Metoden är gammal och beprövad. Det fungerande för E 1 (första attackeskadern) och det fungerar och används världen över idag.
Varför förespråkar jag då en ubåtsbaserad lösning? Som synes av tidigare inlägg i denna serie förespråkar jag inte bara en lösning utan en rad förmågor som gemensamt syftar till att höja tröskeln för ett angrepp mot Sverige. Det är den samlade förmågan, dess kvalitet, övning och trovärdighet som skapar tröskeln. Inte en enskild komponent. Att ha ubåtsbaserade kryssningsrobotar ökar flexibiliteten och höjer säkerheten för förmågan. Ubåtar är svårare till omöjliga att slå ut under förberedelserna för ett angrepp, då det i regel över tiden är minst en ubåt till sjöss. Det är också en anledning till varför de lämpar sig bra för att kompensera för den strategiska reaktivitet som är en grundsten i svensk säkerhetspolitik (vilken berördes i del 4).
Jag har sett flera kommentarer som påkallar att lösningen istället skulle vara landbaserade kryssningsrobotar. Då har man inte koll på vad internationella avtal stipulerar. Att klandra Ryssland för att bryta mot INF-avtalet och sedan själv föreslå en motsvarande lösning håller inte, även om Sverige inte är bundet av avtalet.
Nu har jag redovisat möjligheterna för den förmåga vi i Sverige hittills aktivt avsagt oss. Som de flesta av läsarna redan förstått ger ovanstående också anledning att fundera över hur lätt det idag skulle gå att påverka oss i Sverige med motsvarande medel och metoder. Om detta handlar en av de kommande delarna i denna serie.
Som avslutning och något att reflektera över när det gäller effekttänkande: Försvarsmaktens 45 000 kvm stora centrallager i Arboga |
Fritt spelrum
Ledarskapsforskaren Mats Alvesson vid Lunds Universitet skrev igår en mycket intressant artikel i fredagens DN. Titeln på artikeln var ”Värdegrunder ett surrogat för verkliga förbättringar”. I går kunde vi på ett 30-tal olika svenska webbsidor läsa TT-artikeln ”Försvaret satsar på jämställd design”. Dessa båda ämnen avser jag diskutera i detta inlägg.
Efter att ha läst detta inlägg så kommer säkerligen några av er läsare försöka hävda att jag är en aktiv motståndare till både värdegrundsarbete och jämställdhet. Anledningen är att vissa enbart läser in det man vill läsa och bortser från helheten. Därför vill jag redan innan jag går vidare, tydligt påpeka att så inte är fallet. Värdegrund och jämställdhet är givetvis viktiga saker, framför allt är det något som ska vara något självklart och en naturlig del i vårt samhälle. Men vi måste samtidigt våga diskutera dessa frågor utan att den som lyfter frågan ur ett granskande perspektiv ska stämplas som motståndare. Jag upplever tyvärr att få vill diskutera frågorna med risk för att få denna stämpel, därför har man lämnat walk over i debatten, och gett en liten grupp människor som ser detta som den allra viktigaste, och i visa fall enda frågan, mer eller mindre fritt spelrum.
För att börja med värdegrunden. Det är troligtvis fler än jag som känner igen oss i forskarens beskrivningar. Ingen kan säga att en god värdegrund är något dåligt. Dessutom vill alla ha en väl fungerande arbetsplats där alla är respekterade. Problemet blir att värdegrundsfrågorna i värsta fall kan ta fokus från det en organisation är satt att åstadkomma.
Vi bli helt enkelt så måna om att göra saker rätt, så att vi glömmer bort att göra rätt saker. Det blir som Alvesson uttrycker det.
I bästa fall är det här meningslöst och tas endast på allvar av de som har betalt för att hålla på med värdegrundsprat eller känner självkänslan boostas av att upprepa fina ord …. I sämsta fall tas det här på stort allvar och en hel del energi går åt. Tjusigt värdegrundsprat kan sedan fungera som ett surrogat för en bra praktik.
I Försvarsmakten har det så länge jag vet förekommit olika projekt, som ofta har fått oanade resurser till förfogande. Deltagandet i olika utbildningsinsatser har allt som oftast varit obligatoriskt och gått före huvudtjänst. Ingen verksamhet har varit viktigare än det ”aktuella projektet”. Särskilda handläggare har ofta utsetts vid varje militärt förband inom respektive projekt. Jag upplever många av dessa projekt som trenddrivna, och det har inte bara handlat om värdegrundsrelaterade frågor.
Det har varit projekt Q, där alla skulle gå Q-kurser och utbildningar. Q stod för kvalité och vi skulle genom omfattande utbildningsinsatser och obligatoriska samlingar öka kvalitén i Försvarsmakten. Vi införde särskilda Q-handläggare vid förbanden. Detta har vad jag vet runnit ut i sanden som så mycket annat. Om kvalitén i Försvarsmakten blev så mycket bättre av detta omfattande projekt låter jag vara osagt.
Ett annat ämne som får ett mycket stort utrymme är genderfrågan. Ingen kan säga att den på något sätt skulle vara oviktig. Men samtidigt är det ett ämne där jag tror få chefer vågar sätta några gränser för hur mycket utrymme frågan kan få.
Bloggaren Cornucopia har skrivit ett vasst blogginlägg i den här frågan.
I artikeln påtalas bland mycket annat att ”Vi har tält som är svåra att staga upp för dem som är under 172 centimeter”. Vidare påtalas att vapen ska ses över och göras lättare i syfte att passa de som har andra fysiska förutsättningar.
I intervjun framgår att inom fem år ska all ny utrustning som försvaret beställer av FMV ha anpassats. – Det är en rättighetsfråga.
Eller är det så att man precis som vid antagning till pilotyrket ska ställa vissa krav på olika delmått istället? Är det en rättighet att vara hur lång, hur kort eller hur svag som helst och ändå ha rätt till en befattning i Försvarsmakten? Ska det vara en rättighet att alla ska kunna nå, och sätta upp tältstaget själv? Eller kan man kanske stå på tältlådan eller be någon längre kamrat om hjälp?
Jag är inte heller säker på att det är av godo att anpassa all utrustning. Att ha mindre ryggsäckar och mindre vattenflaskor, lättare vapen och hjälmar, eller att ha anpassad materiel för varje individ kommer dessutom att kosta stora summor pengar. Då måste man också fråga sig om det är relevant ur ett kostnadspespektiv för att ”det är en rättighetsfråga”? Lägger vi pengarna på rätt saker?
Vi kan konstatera att Försvarsmakten inte har lyckats rekrytera den mängd kvinnor som hade varit av godo för försvaret, men jag tror inte anpassningar i form av sänkta krav och lättare utrustning för kvinnor är rätt väg att gå. I US Army är kraven samma för män som för kvinnor och dessutom högre ställda än i Sverige. US Air Force har 19% anställda kvinnor och väldigt mycket högre fyskrav än oss. Således ligger nog problemet någon annanstans än att altting måste vara anpassat.
Ska Sverige ha kryssningsrobotar?
Dags att höja tröskeln del 4 – ubåtsbaserad andraslagsförmåga
Situationen är nog så allvarlig nu, men det hindrar inte att man måste se framåt. I måndags kom FOI med en ny och läsvärd rapport om tröskelförmåga. Det finns därför god anledning att återuppta förra vårens påbörjade serie om tröskelförmåga med det inlägg som då stod näst i tur. Tröskeleffekten syftar till att skapa en så hög tröskel att en angripare ska anse att det vore för dyrbart att påbörja ett angrepp. Tyvärr är tröskeln idag i mångt och mycket rullstolsanpassad, men det finns ett antal åtgärder som skulle kunna vidtas för att markant höja den och om detta handlar även inläggsserien.
En reaktiv strategi
Studerar man svenskt säkerhets- och utrikespolitiskt agerande de sedan 200 åren, finner man att det kännetecknas av reaktivitet. Det är ett utpräglat defensivt försvar som är byggt utifrån att motståndaren ska komma till Sverige och på så sätt inleda ett krig. Som motsats kan nämnas Israel som har en tradition av offensivt försvar, med exempel som sexdagarskriget, Osirak-räden och nu senast anfall mot mål i Syrien.
En reaktiv strategi innebär att man kommer att ta förluster. Friheten att som försvarare agera militärt kommer av att angripare genomfört förstaslaget. Denna strategiska reaktivitet ställer därmed stora krav på förmågan att ta emot det första angreppet och därefter fortsatt kunna föra en meningsfull strid. Saknar man den förmågan, har man heller ingen trovärdig tröskel.
Tröskeln kan därefter vara byggd kring att ta striden med angriparens förband som sätts in mot oss på ett sådant sätt att ett angrepp blir svårt att genomföra eller kring en förmåga att kunna tillfoga angriparens resurser i hemlandet sådan skada att ett angrepp inte skulle löna sig. Denna förmåga benämns också andraslagsförmåga och tvingar också en angripare att avdela resurser till det egna landets försvar. Helst innehåller en tröskel bägge dessa komponenter, men i Sverige har traditionen sedan 60-talet varit den förstnämnda lösningen.
Exempel på den andra lösningen skulle kunna vara anskaffning av kryssningsrobotar, vilket är något som nu flera av våra grannländer genomför. Först Finland, sedan Norge och nu även Polen som jag kommer att återkomma till längre fram i inlägget. Tyskland har sedan tidigare förmågan både på flygplan och fartyg. Mål för kryssningsrobotar är då i regel sedan tidigare inmätta och förberedda mål som flygbaser, hamnar, logistiknoder och infrastruktur som är kritisk för den militära förmågan.
I fallet med en luftburen andraslagsförmåga med kryssningsrobotar krävs det naturligtvis att förmågan inte slagits ut i angriparens inledande förstaslag. Det ställer stora, men fullt rimliga krav på logistik, basering och skydd av flygstridskrafterna.
En ubåtsbaserad andraslagsförmåga
Ett annat sätt att försäkra sig om en uthållig andraslagsförmåga som därtill har en betydligt högre skyddsnivå, är att ha en ubåtsbaserad andraslagsförmåga, d.v.s. ubåtar med kryssningsrobotar. Bilden man spontant får framför ögat är sannolikt ryska och amerikanska ballistiska robotubåtar men det är väl fördomsfullt.
Ubåtar har den stora fördelen att från att de går till sjöss är de mycket svåra att upptäcka. Att så särskilt är fallet i Östersjön, är vid det här laget välkänt. När en ubåt nått sitt patrullområde kan den förbli oupptäckt under lång tid. Under det kalla kriget nyttjades t.ex. Östersjön (Sovjet) och möjligtvis också Västerhavet (USA) som avfyrningsområde för robotubåtar.
Tomahawk Block IV. Använd av bl.a. US Navy och Royal Navy |
Hur skulle då en sådan lösning se ut för svensk del?
För det första är inte ubåtsavfyrade kryssningsrobotar något banbrytande. Ser man till den standardiserade amerikanska Tomahawkroboten finns den i två versioner för ubåtar. Dels en vertikalstartande avsedd för amerikanska robotubåtar, men också i en torpedtubsavfyrad version konstruerad för den internationella standardtorpedtuben 53 cm som även Sverige nyttjar. Med andra ord skulle det redan nu gå att utrusta befintliga svenska ubåtar med kryssningsrobotar. För att ytterligare höja operationssäkerheten och skyddet av andraslagsförmågan skulle man exempelvis kunna nyttja Bottenhavet som skyddat avfyrningsområde. Det har tidigare varit föga känt, särskilt inte bland allmänheten, men genom Mikael Holmströms Den dolda alliansen och Anders Jallais Landsförrädaren finns nu kunskapen ute om den sonaranläggning Sverige med amerikansk hjälp placerade ut mellan Roslagen och Åland och som därmed ger en utomordentlig koll på undervattenstrafik (och sjötrafik) in och ut ur Bottenhavet. Det går därmed att ha en mycket god uppföljning på vilka hot som skulle finnas mot en svensk ubåtsbaserad andraslagsförmåga som opererade där. Med sina 1700 km räckvidd når Tomahawk från Bottenhavet alla de mål som skulle kunna vara intressanta samtidigt och en med en ubåtsbaserad andraslagsförmåga skulle en angripare aldrig kunna vara säker på att inte själv bli utsatt för ett uppföljande anfall.
Regeringen meddelade i för två veckor sedan att Sverige ska beställa två nya ubåtar av Saab Kockums, vilket är stor vikt för det svenska försvaret. Då Sveriges geografiska situation är sådan att en angripare har att tilltransportera sig via luften eller över havet, är förmågan till undervattensstrid en av de främsta vad gäller att skapa en tröskeleffekt. Tidigare har tanken med den nya ubåtsklassen varit specialisering mot internationella operationer med en del särlösningar som bl.a. Skipper har diskuterat (Han är för övrigt också inne på samma tankegångar som jag om ubåtsbeväpning). Det skulle bl.a. innebära att man reducerar beväpning till förmån för transport av specialförband. Med andra ord en reduktion av de klassiska egenskaperna för undervattensstrid till förmån för den typ av uppgifter som skulle kunna vara aktuella vid i andra områden än Östersjön. Förhoppningsvis tar man nu sitt förnuft till fånga och ändrar inriktningen. Risken är annars stor att Sverige om 10 år sitter med en fantastiskt bra och specialiserad ubåt, men som är mindre lämpad för de förhållanden där svenska ubåtar alltid kommer att uppträda – nämligen i Östersjön.
Konceptbild av nästa generations svenska ubåt och dess tidigare tänkta huvuduppgift. Bild:Saab Kockums |
Jag anser dock att det ändå vore dumt att stanna vid tidigare konventionella lösningar, utan givet dagens massiva och breda återtagningsbehov vad gäller försvarsförmåga vore det av godo att ytterligare höja tröskeln. Jag anser därför att den nya ubåtsklassen borde göras större och mer uthållig än tidigare ubåtar och redan från början designas kring torpedavfyrade kryssningsrobotar.
En ytterligare fördel med en sådan lösning utöver de rent nationella skulle vara att det skulle öppna upp för ett djupare försvarssamarbete med Polen. Polen är nämligen just nu i färd med att titta på anskaffning av just konventionella ubåtar där man sätter beväpning med kryssningsrobotar (och just Tomahawk) som grundkrav. Leveranstiden sammanfaller också med de svenska planerna. Ett ubåtssamarbete skulle både stärka svensk försvarsindustri, skapa en hel del nya jobb, men också bidra till att stärka det svensk-polska försvarssamarbetet, vilket Polen länge önskat. En gemensam anskaffning skulle också stärka Sveriges/Saab Kockums möjligheter till ett nytt ubåtskontrakt i Australien.
Möjligheten att agera finns nu och den bör man ta på en gång i det kommande försvarsbeslutet. På samma gång som man skulle begränsa nackdelarna med Sveriges strategiska reaktivitet, skulle man också höja tröskeleffekten rejält och även gynna försvarssamarbete och näringsliv. Kan det bli bättre?
Tidigare delar:
Del 1 – Varför tröskelförmåga?
Del 2 – Förmåga till luftoperativ kontroll (inkl. grunder BVR-strid)
Del 3 – Luftburen offensiv förmåga
April April, och lite till…
En gång om året, den första april, får man enligt tradition skoja med sin omgivning. Självklart så var morgonens inlägg om ett återinförande av tre museihelikoptrar i aktiv tjänst ett aprilskämt. Det finns ingen sanning alls i detta påstående, det är rent påhitt från början till slut.
Ett aprilskämt blir som bäst när det råder tvekan om huruvida det är sant eller inte. Den här gången lyckades jag inte alls lika bra som förra året då jag skrev att Cecilia Widegren skulle bli operativ chef för OSSE i Ukraina. De flesta genomskådade det hela direkt, men tidningen Skövde Nyheter trodde att det var sant och kontaktade Widegren för en kommentar.
Årets aprilskämt var nog för uppenbart, även om jag vet att åtminstone några köpte budskapet. För att Försvarsmakten skulle kunna svara direkt om media mot förmodan skulle höra av sig så informerade jag i förväg Infostaben via Informationsdirektören om vad som komma skulle. Men den här gången hade nog till och med media genomskådat det hela som ett aprilskämt – tror jag åtminstone.
Jag gav bedömt lite för många pusselbitar i inlägget den här gången som pekade på att allt var ”hittepå”. Här är några av dessa:
– Finansiering genom att använda ”miljöpengen” eller rättare sagt mässpengen som så länge jag vet har legat på 8 kronor per man och dag för personal mönstrad på fartyg. Den kommer man inte långt med. Det räcker nog knappt till en tankning.
– Hydrauloljan med det speciella M-numret M2015-150401. Klickade man på länken så hände något…
– Baseringen enligt den tidigare marinflygindelningen under beteckningarna 11e 12e och 13e helikoptern istället för helikopterdivisionen väckte nog också viss misstanke.
Försvarsmakten bör, om så inte redan sker, ställa högre krav på att FMV forcerar införandet av Hkp 14. Det är helt orimligt att en helikopter ska kunna bli så oerhört mycket försenad utan att någon inom FMV ställs till svars för vad som händer och framför allt vad som inte händer.
Under tiden FMV tar emot och provar Hkp 14F och successivt överlämnar dessa till Försvarsmakten är det viktigt att Flygvapnet bistår Marinen i mantrat ”Här och Nu!” som hörs överallt i Försvarsmakten just nu. Vad har flygvapnet att bidra med ”här och nu”?
Flygvapnet disponerar idag ett antal Hkp 15 samt Hkp 14D som kan stödja marinen i uppgifter på den sjöoperativa arenan.
Hur man använder en Hkp 15 börjar bli relativt känt hos fartygsförbanden, en mindre plattform för ytövervakning och begränsade ubåtsjaktuppgifter. Den kan även landa på fartyg. De gråmålade Hkp 14 med beteckning ”D”, som sedan 2014 synts till i trakterna runt F 17 flygplats och Karlskrona örlogshamn är inte utrustad med den spaningsutrustning som version ”F” kommer att få, men kan delvis användas likt en HKP15, men med bättre uthållighet.
Kan marinen redan i år börja öva med Hkp 14D kommer man att ha hunnit putsa av en hel del grundläggande samverkansbehov när det åter blir dags att bedriva fri och bunden ubåtsjakt tillsammans. Fartygen kan börja använda Hkp 14D som plattform för att träna vissa ubåtsjaktmoment vilket ger helikopterbesättningarna nödvändig träning inför mer komplex träning med Hkp 14F. Detta är i dag redan fullt möjligt att genomföra, om tydliga krav på detta ställs av högre chef. Hur ser dessa krav ut idag?
Vilka krav ställer ÖB på MTCH och FTCH? Vilket stöd begär MTCH av FTCH? Vilka krav ställer FTCH på Helikopterflottiljen?
Det finns många dokument som i allmänna ordalag beskriver att ”den sjöoperativa förmågan med medeltung helikopter skall återtas”, men få pekande händer som ger en tydlig order på när, var, hur och med vilka medel!
Det har skrivits en hel del i media bl.a. om att hyra in ubåtsjakthelikoptrar från andra länder och att avbryta upphandlingen av Hkp 14 och påbörja en ny upphandling. Att hitta en leverantör för leasing av ubåtsjakthelikoptrar med spaningsutrustning och övriga system anpassade för svenska förhållande är ingen realistisk lösning. En ny upphandling skulle försena införandet ytterligare ett antal år och knappast vara ekonomiskt försvarbar.
Istället måste vi nu, med alla till buds stående medel, fokusera på att underlätta införandet av Hkp 14F och samtidig ställa krav på att visa effekt med de helikoptrar som redan levererats.
Förmågeuppbyggnad måste som sagt ske ”Här och nu”!
Aningslöshet då och nu
Att historien inte upprepar sig är nog sant, men människan tycks inte ändra sig. Nedanstående analys av varför det gick som det gick i Norge 1940, publicerad i Svensk Tidskrift 1946, kan därför eventuellt vara av intresse för de som är intresserade av svensk försvarspolitik av i dag.
Lite långt men läsvärt och borde mana till viss eftertanke.
Se det som ett ”gästinlägg” från de som var med förra gången det blev fel.
(Svensk Tidskrift 1946)
NORGES tragiska öde den 9 april och därefter under kriget har
följts i Sverige med allt det intresse, som härrört ur vetskapen att
samma öde även skulle ha kunnat hemsöka vårt land. I Norge
ha 1940 års händelser lidelsefullt diskuterats, dock kanske något
mera återhållsamt än det norska temperamentet skulle kunna låta
förmoda. En preliminär redogörelse för de politiska instansernas
omstridda uppträdande under förhandlingarna med tyskarna efter
den 9 april fram till Quislings återinträde på hösten samma år
lämnade stortingets presidentskap i stortingets Dokument nr. l,
utgivet i somras. Dokumentet har givetvis prägeln av en apologi.
Quislingprocessen bragte nytt ljus även över de s. k. riksrådsförhandlingarna. Åtskilliga memoarer eller sammanställningar om
den 9 april sågo kort efteråt dagen, och efter frigörelsen ha flera
betydelsefulla skildringar utgetts om månaderna därefter; de viktigaste av de sistnämnda äro väl E. Berggrav »Da kampen kom»,
F. Castberg »Norge under okkupasjonem, C. J. Rambro »De förste
måneder», F. Schjelderup »Fra Norges kamp for retten», D. A. Seip
»Hjemme og i fiendeland», J. Skeie »Forhandlingene med tyskerne», J. Worm-Miiller »Til Norge» och Det norske Arbejderpartis broschyr »Krigen i Norge och riksrådsforhandlingene». I
början av december månad offentliggjordes så den särskilda undersökningskommissionens mycket omfattande »innstilling». Egentligen var kommissionen redan den 20 september färdig med sitt
betänkande, som då överlämnades till stortingets presidentskap,
men det förelåg tryckt först den 4 december. Kommissionen tillsattes i augusti 1945 av konungen på stortingets begäran och sammansattes av icke parlamentariker. Ordförande har varit höyesterettsadvokat Heiberg och som ledamöter förordnades professorerna
Bergsgård, Hallesby och Steen, höyesterettsadvokat Eckhoff, direktör Holmboe och fylkesman Thune.
Det ligger i sakens natur att händelserna före och under den
9 april fånga det största intresset. Det är en mycket hård dom,
som kommissionen avkunnar härvidlag, trots alla reservationer
mot efterklokhetens tvärsäkra utslag.
640
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
Själva grunden till Norges svaghet i motståndet vid blixtanfallet på morgonen den 9 april ser kommissionen i den allmänna
norska inställningen till utrikespolitik och försvarspolitik under
mellankrigsåren. Å ven sedan Norge liksom övriga nordiska länder
1936 uppgivit den gamla optimistiska N.F.-politiken, underlät regeringen och stortinget att dra de militära konsekvenserna härav.
De flesta regeringsmedlemmar och särskilt statsminister Nygaardsvold vidblevo sin gamla, mer eller mindre traditionellt pacifistiska ståndpunkt, trots att de inte minst efter händelserna 1938
bort inse faran för att diktaturstaternas aggressiva imperialism lätt
skulle kunna framkalla ett nytt stormaktskrig. Regeringen försummade att utnyttja de psykologiska betingelser för en försvarsvänlig »folkereisning», som uppstodo efter nationalsocialismens
maktövertagande i Tyskland. Den mera »försvarsvänliga» gruppen
inom det regerande arbetarpartiet, närmast företrädd av Torp och
försvarsminister (nuvarande stortingspresidenten) Monsen, bildade
blott en minoritet inom regeringen och förmådde föga uträtta; Monsen hade dock tidigare inom partiet varit den ledande vid nedrustningen. Kommissionen understryker dock, att regeringens utrikesoch försvarspolitik hela tiden stöddes av stortinget; om utrikespolitiken rådde knappast några delade meningar alls, medan endast
Höyre och från1939 i viss mån Bondepartiet krävde förstärkningar
av försvaret. »Höyre sto i stadig opposisjon, men også dets krav lå
langt under de militrnre sjefers. Innen Höyres menige rekker
hersket ikke full enighet om forsvarsbevilgningene.» Kommissionen
ger en mycket mörk bild av försvarets tillstånd i slutet av 1930-
talet och hävdar med mycken skärpa, att det i första hand var
regeringen och dess ledande män som buro ansvaret härför. Den
hänvisar till upprustningen i andra europeiska stater, även de nordiska; regeringen borde, då den förstod att storkriget närmade sig,
ha satt in hela sin auktoritet för de försvarspolitiska åtgärder, som
landets frihet och självständighet krävde. Regeringen kände bättre
än stortinget till försvarets brister och regeringen underlät att
lyssna till de militära sakkunnigas krav.
Efter storkrigets utbrott övervärderade regeringen enligt kommissionens uppfattning Tysklands intresse av norsk neutralitet.
Regeringen borde subsidiärt ha övervägt möjligheten att gå i krig
på Englands sida, om Norge drevs ut ur neutralitetskursen. statsminister Nygaardsvold, främst fångad av inrikespolitiken, överlät
utrikespolitiken alltför tillitsfullt åt utrikesminister Koht. Visserligen vidtogos vissa smärre försvarsanstalter efter september 1939
641
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdornar
men de voro alldeles otillräckliga som stöd för regeringens neutralitetspolitik. Sålunda blevo kustfästningarna inte helt mobiliserade, besättningen var alltför liten och minspärrningar företogos
inte. Regeringen tänkte sig helt enkelt inte, att landet kunde angripas utan varsel; denna optimistiska syn delades dock, framhåller kommissionen, både av Hambro och Mowinckel, högerns
resp. vänsterpartiets ledare. Kommissionen finner det oförståeligt, att varken den kritiska situationen i januari 1940, Altmarkaffären i februari, västmakternas krav på genommarsch till Finland i början av mars eller deras hotelser med anledning av tyskarnas bruk av de norska farvattnen »skaket regjeringen opp slik
at den tok landets militrnre stilling opp til alvorlig overveielse>>.
Vid fördelningen av skulden för dessa underlåtenhetssynder vill
kommissionen inte rikta någon starkare kritik mot den kommenderande generalen Laake men däremot mot den kommenderande
amiralen Diesen. Huvudkritiken drabbar dock regeringen och särskilt den i december 1939 efter den sjuke Monsen utnämnde opolitiske försvarsministern överste Ljungberg, vilkens jämförelsevis
passiva verksamhet präglades av den uppfattning, som han själv
gav uttryck åt: »vi felte oss ikke trueb. Ytterst vilade dock det
tyngsta ansvaret på statsministern, vilken enligt kommissionen
bort vara den samlande och koordinerande kraften men synts ha
slagit sig till ro med att allt inom försvaret befann sig i ordning
sedan vissa extra militäranslag beviljats.
För den bristande vaksamheten och beredskapen dagarna omedelbart före den 9 april lägger kommissionen huvudansvaret på
utrikes-, stats- och försvarsministrarna. I detalj redogöres för hur
Berlinministern Scheel första gången den 29 mars sände utrikesledningen i Oslo varningar för tysk militär eruption, varvid bland
andra minister Richert åberopades som sagesman. Truppsamlingarna i Stettin omnämndes, men i rapporterna angavs än så länge
aldrig Norge som det troliga anfallsmålet. Av stort intresse är
uppgiften att legationsrådet Stang vid Berlinlegationen redan den
4 april skulle av den holländske militärattachen major Sas ha underrättats om att ett angrepp på Norge planlades till den 9 april;
i rapporten samma dag från Berlin lämnades den norska regeringen dock utan denna information. Kommissionen frågar, om
Stang till följd av sina tyska sympatier avsiktligt hemlighållit
Norges namn för utrikesministeriet eller om underlåtenheten berott på Stangs »gränslösa likgiltighet». Fr. o. m. den 5 april utpekades dock Norge som direkt hotat i varningar från Stockholm,
642
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
Köpenhamn och Berlin, varvid den danske marinattachen i Berlin
kommendörkapten Kj0lsen synes ha varit den mest initierade och
ivrigast varnande. Den 8 april rapporterades i en serie meddelanden den tyska armadans rörelser i de danska farvattnen, och
även från London och Admiralty sändes ihärdiga varningar för
den tyska flottans fart mot Narvik. Trots sänkningen av »Rio de
Janeiro» på eftermiddagen den 8 april utanför Kristiansand gjorde
sig regeringen icke »noen tanke om det som skulle hende».
Utrikesminister Koht underlät att orientera sina kolleger om
meddelandena angående de tyska truppsamlingarna och anfallsplanerna; senast den 5 april borde regeringen, hävdar kommissionen, ha uppfordrats att lägga ut minor, mobilisera kustbefästningarna och inbåda armen. Koht tycks ha haft hela sin uppmärksamhet inriktad på den samtidiga brittiska utläggningen av
minor i norska farvatten, men detta kan enligt kommissionen icke
ursäkta honom för att regeringen hölls ovetande om signalerna
söderifrån. Kohts orienteringar inför stortinget blevo därför både
»bristfälliga och missvisande».
statsminister Nygaardsvold, som den 4 april fått del av minister
Scheels rapport av den l april, försummade sin plikt att ta den
nya utrikespolitiska situationen under samlat övervägande inom
regeringen. Han borde ha tillkallat de militära cheferna och i sin
hand samlat utrikes- och försvarspolitiken. Detta skedde inte
förrän den 8 april, men desorienterad som han var förnötte han
denna dag till föga nytta i långdragna, föga givande debatter i
utrikesutskottet och stortingets plenum.
Försvarsministerns passivitet under dessa dagar karakteriseras
såsom »ofattelig», trots att generalstabschefen Hatledal flera
gånger från den 5 april bl. a. vid besök hos försvarsministern
krävde mobilisering. Frågan om minering togs ej upp förrän på
förmiddagen den 8 april, men beslut fattades först sent på kvällen
samma dag och ordern avsåg endast Oslofjorden. Då ordern nådde
vederbörande hade de tyska krigsskeppen redan passerat. I Bergen
lade därvarande marinchef på egen hand ut minor samma dag
men även där för sent för att det skulle få någon betydelse. Varken
den 8 eller 9 april beordrades mobilisering av kustbefästningarna.
Av hären var i Nordnorge 6. brigaden mobiliserad. I södra Norge
var inte någon av de fem brigaderna mobiliserade, men i spridda
styrkor låg det omkring 7,000 man inne på exercisplatserna; ingenstans vid kusten hade någon styrka placerats som vakthållning.
Först natten mellan den 8 och 9 april träffade regeringen beslut
643
,·
,- .
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
om mobilisering av armen. I strid emot regeringens uppfattning
att beslutet avsåg allmän inkallelse hävdar kommissionen att mobiliseringen endast gjordes partiell med den 11 april som första
inryckningsdag. I denna form har regeringshelutet i vart fall
bragts till militärmyndigheternas kännedom. Vidare skulle mobiliseringen enligt regeringens beslut ske »stille», d. v. s. i hemlighet.
Försvarscheferna däremot krävde allmän och öppen mobilisering.
Mobiliseringsbeslutet träffades dock alldeles för sent, eftersom tyskarna redan den 9 april landsatt trupper på olika platser i hela
landet samt erövrat alla kustbefästningar och flygplatser.
I sitt betänkande behandlar kommissionen därefter regeringens
och stortingets hållning omedelbart efter den 9 april samt förhandlingarna med tyskarna om kreerandet av ett riksråd. I dessa
delar erbjuder undersökningen inte så mycket nytt utöver vad som
redan är känt. Det är därför kommissionens omdömen och värderingar, som mest intressera.
Kommissionen ger regeringen ett oreserverat erkännande för
dess fasta hållning under själva kampen, och i synnerhet regeringens beslut att fortsätta striden från England betecknas som
hedrande. Likaså ger kommissionen sitt godkännande av den s. k.
Elverumsfullmakten — höyesterett har ju redan enligt den prövningsrätt, som Grundloven tillerkänner Norges högsta domstol,
givit indemnitet för de åtgärder, som regeringen med stöd av denna
fullmakt vidtagit under krigsåren. Fullmakten utrustade regeringen med obegränsade befogenheter i och för landets försvar.
Den saknade varje stöd i Grundloven och den har rättfärdigats
helt med den nödrätt, som en nations självbevarelsedrift grundar.
Fullmaktsbeslutet den 9 april tillkom f. ö. utan någon utskottsbehandling och utan att stortinget delade upp sig i odelsting och
lagting. Trots detta och trots att det var en blankofullmakt tycks
den inte ha framkallat någon debatt i tinget. Den har emellertid
bildat det rättsliga underlaget för alla fria norska insatser under
de fem krigsåren och allmänt accepterats såsom den enda tänkbara lösningen av de konstitutionella problemen i kampen mot
inkräktarna. Enligt kommissionen var fullmakten i första hand
att tillskriva Rambros »forutseenhet og ro denne dag».
Kommissionen ger också sitt erkännande åt administrationsrådet
och dess verksamhet under den tid från mitten av april till slutet
av september, då det fungerade. Det kan enligt kommissionen inte
sägas, att enskilda medlemmar eller rådet som kollegium trätt
konungens författningsenliga rättigheter för när. Rådets verk- 644
N orges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
samhet tillvann sig också förtroende uti alla läger i Norge, medan
tyskarna undan för undan blevo allt mindre belåtna med dess arbete och till slut också lät det Quislingska kommissariestyret avlösa rådet. Efter den 9 april var det inte möjligt att avvisa allt
samarbete med tyskarna och slå in på sabotage och guerilla, yttrar
kommissionen och fortsätter: administrationsrådet skänkte det
norska folket en nödvändig paus, som var en betingelse för att motståndet efter den 25 september gradvis kunde resas. I annat sammanhang kritiseras dock administrationsrådets ordförande fylkesman Christensen för alltför stor iver att under riksrådsförhandlingarna söka nå en modus vivendi med tyskarna – en hållning
som tydligen dikterades inte bara av hänsyn till det efter Frankrikes kapitulation förtvivlade läget utan även av hans bristande
tro på det norska folket och dess försvarsvilja.
Förhandlingarna om ett riksråd initierades av tyskarna den 13
juni. stortingets presidentskap under ledning av den socialdemokratiske veteranen Magnus Nilssen och med företrädare för olika
partier (Moseid, Thorvik, Valen och Lykke) uppträdde härvid som
det norska folkets ombud. Presidentskapet drevs att till sist gå
med på en överenskommelse med Terboven, enligt vilken bl. a.
kungen skulle förklaras ur stånd att utöva sina funktioner, Nygaardsvoldregeringen avsättas, Elverumsfullmakten upphävas och
ett riksråd insättas för att överta konungens och regeringens funktioner. Vidare skulle stortinget inkallas för att träffa närmare
beslut om fullmakt åt riksrådet, och presidentskapet förpliktade sig
att försöka utverka stortingets beslut om kungahusets tillbakaträ-
dande, därest kungen inte inom fjorton dagar hade tillmötesgått
önskemålet om abdikation. Ytterligare förklarade sig presidentskapet villigt att sluta fred med Tyskland, »hvis» -som det hette
i skrivelsen till Hitler – »det tyske rikes Farer mener att tiden
därtill är kommet». Som bekant korsades dessa planer av kung
Haakon, som i en mycket välturnerad, konstitutionellt oemotsäglig
skrivelse blankt vägrade att träda tillbaka. Givetvis bör presidentskapets uppträdande ses mot bakgrunden av Frankrikes samtidiga
kapitulation och kanske också de ännu så länge relativt oskyldiga
ockupationsförhållandena i Danmark, som nog frestade som förebild. Det framgår av redogörelsen, hur presidentskapet blott steg
för steg pressades till dessa eftergifter. Kommissionen betvivlar
inte, att presidentskapet handlade »under falelse av ansvar for
landets skjebne og av plikt til å verge landets interesser». Av
intresse att konstatera är, att presidentskapets eftergiftspolitik fick
645
N orges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
i juni »länge» ett visst stöd från norska legationen i Stockholm och
regeringens två ledamöter där, statsråden Mowinckel och Frihagen; enligt kommissionen hade det efteråt varit naturligt om
»de to statsråders opfatning hadde fått konsekvenser for deres
stilling som medlemmer av Nygaardsvolds regjering».
Kommissionen förklarar kategoriskt, att presidenskapets förslag
under riksrådsförhandlingarna var grundlagsstridigt; stortinget
kunde inte med stöd i konstitutionell nödrätt vidta sådana omvälvande förändringar som överenskommelsen med tyskarna innefattade, och dessa förändringar voro icke heller i sig själva politiskt
försvarliga. Kommissionen synes däremot inte ta ställning till den
fråga, som höyesterettsdommer Schjelderup fört på tal i sin ovan
citerade bok, där han i viss motsägelse till professor Frede Oastberg hävdar att varje stortingssammanträde under ockupationen
vore grundlovsvidrigt redan därför att förutsättningen för ett stortingsbeslut måste vara att »alle Stortingsmenn alltid må vrere fri».
I detta sammanhang fäster kommissionen stort avseende vid höyesteretts utlåtande till presidentskapet på ett mycket tidigt stadium
av riksrådsförhandlingarna, enligt vilket kungens avsättning m. m.
förklarades strida mot Grundloven; debatten i Norge har rört sig
om, huruvida detta utlåtande, som bort avkyla presidentskapets
villighet att ge efter för tyskarnas krav, genom justitiarius Berg
verkligen kom presidentskapet till handa, något som Magnus Nilssen bestämt förnekat men som uppenbarligen skett ehuru blott
i muntlig form. Presidentskapets ansvar kvarstår givetvis oberoende härav. Magnus Nilssen – vilken liksom övriga medlemmar i 1940 års presidentskap utom bondepartisten Moseid ej
längre tillhör stortinget – har begärt riksrätt för att fria sig och
sina kolleger.
Förhandlingarna mellan presidentskapet och tyskarna vilade under högsommaren men togos upp i början av september på nytt.
stortingets partier inkallades med kort varsel till den 10 september,
då de förelades fyra spörsmål att rösta om:
l. Kan en gå med på en ordning gjennom en avtale med de tyske
myndigheter, selv om en må noye seg med de tilsagn som er gitt
av dr. Dellbriigge angående forholdet mellom reichskommissar og
liksrådet, og med den antydede sammensetning av riksrådet, og
selv om en må stemme for et stortingsvedtak om at Kongen og
Kongehuset trer tilbake~
2. Kan en gå med på en ordning som under l nevnt dersom stortingsvedtaket går ut på at Kongen og Kongehuset trer tilbake
intil fredsslutningen.
646
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
3. Er en villig til å stemme for stortingsvedtak som nevnt under l
dersom det er alminnelig flertall i Stortinget for deU
4. Er en villig til å stemme for stortingsvedtak som nevnt under 2
dersom det er alminnelig flertall i stortinget for deU
Resultatet av disse voteringer var:
Sp. l Sp. 2 Sp. 3 Sp.4
Ja Nei Ja Nei Ja Nei Ja Nei
Arbeiderpartiet o • • • • • • o 33 27 35 25 51 9 stemte ikke
Bondepartiet ………. 8 8 16 o 8 8 16 o
H0yre ……………. 8 23 15 16 stemte ikke
Kristelig folkeparti ….. o 2 o 2 o 2 l l
F0rre …………….. l o l 12 o 20 12 8
Venstre …………… o 20 8 o l o l o
Sum 50 80 75 55
Kommissionen anför vissa förklaringar till den hållning, som de
desorienterade stortingsmännen lade i dagen, men konstaterar att
det var »et sorgelig faktum» att mellan 90 och 100 stortingsledamöter gåvo efter; »Stortinget i 1940 ble ikke noe nedanker i farens
stund.» Särskilt anmärkningsvärd är ja-majoriteten i arbejderpartiet; redan tidigare under ockupationen hade vissa grupper på
arbetarhåll, särskilt bland kommunistsympatisörer, av pacifistiska
eller andra skäl intagit en tvetydig hållning till ockupanterna. Slutet på riksrådsförhandlingarna blev emellertid att presidentskapet
vägrade att acceptera flera än tre medlemmar från Nasjonal Samling som ledamöter av det tilltänkta riksrådet. Terboven bröt då
förhandlingarna och kastade masken. Till detta avbrott av förhandlingarna medverkade främst Quisling, som Terboven i sitt
eget intresse skjutit åt sidan men som i Berlin under sommaren
direkt hos Hitler bedrev sitt landsförrädiska intrigspel och befäste
dennes tro på N. S:s storgermanska mission.
*
Det är främst tre lärdomar, som kunna hämtas från Norge och
dess öden under kriget.
För det första har det norska folket givit ett sällsynt och strongt
exempel på, hur ett folk, vars territorium till följd av en serie
olyckliga och till någon del även självförvållade omständigheter
härtagits, efter en tids tvekan och avvaktande till sist samlar sig
självt till ett hårdnackat och allt offrande motstånd. Den heroism,
vari striden mot ockupanterna slutade, blir säkerligen en outtömlig
nationell tillgång för det norska folket under långliga tider.
För det andra ha händelserna i Norge dragit upp det nödvän- 48- 46896 Svensk 1’idskrift 1946 647
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
diga tuschstrecket mellan vad de lagliga myndigheterna i ett ockuperat land kunna tillåta sig och icke tillåta sig i konstitutionellt
hänseende under de exceptionella förhållanden, som uppstå när
främmande herrskap regerar. Lika behövlig som Elverumfullmakten var, lika orimligt vore det att tänka sig att förändringar
av statsskicket och dynastien skulle kunna legitimeras såsom nationens önskan genom att en handfull män, som sakna varje laglig
befogenhet att tubba på konstitutionen, ger efter när ockupationsmakten sätter kniven på strupen. Detta gäller så mycket mera, som
tyskarnas ingripanden sommaren 1940 stodo i klaraste strid mot
Haagkonventionens regler för ockupation. Även om den svenska
författningen i flera avseenden är tänjbarare än Grundloven,
skulle även en svensk regering i samma situation som den norska
åtminstone i längden inte ha kunnat fullgöra sina plikter utan en
generalfullmakt av samma typ som den som stortinget beviljade
i Elverum – vare sig en sådan fullmakt hunnit ges eller blott
postulerats. Men längre räcker ej nödrätten, och i själva nödrättens begrepp ligger just att den inte får utsträckas en tum längre
än som är oundgängligen tvingande.
För det tredje ha händelserna före och under den 9 april på det
obevekligaste sätt inskärpt en stats skyldighet att i tid sörja för
sitt försvar och sin beredskap Ä ven om mobilisering i tid skett,
är och förblir det nog alltid en öppen fråga, om Norges svaga försvar varit tillräckligt som värn mot den tyska krigsmaskinen, när
denna släpptes lös- utrikesminister Unrlen har som bekant i New
York velat besvara denna fråga nekande, medan generalerna Keitel och Jodl under Niirnbergprocessen tillkännagivit en motsatt
åsikt. Det kan anföras skäl för bägge ståndpunkterna. Men intet
kan vara mera oförnuftigt och hopplöst än att först försumma att
i tid bygga upp ett rimligt försvar och sedan när faran blir akut
underlåta att mobilisera det lilla försvar som ändock finnes. Och
detta är det norska exemplet, varav norrmännen själva säkerligen
äro de första att för framtiden dra lärdom. Så långt det står i en
liten nations makt vilja de förvisso inte ännu en gång ta risken
att låta folket underkastas ett krigs alla lidanden. Också i Danmark har det företagits en liknande officiell undersökning av omständigheterna kring den 9 april. Å ven Sverige behöver rannsaka
sig självt. Fastän den svenska politiken kort före kriget fick en
starkt försvarsvänlig accent och fastän vårt försvar aldrig så barskrapats som Norges och Danmarks, är det inte på den svenska inställningen till försvaret under mellankrigstiden, som man nu
648
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
helst blickar tillbaka. Och även graden och arten av vår beredskap i början av april, när de alarmerande underrättelserna från
Berlin började inlöpa, vore förtjänta av en opartisk officiell undersökning. Det finns väl ingen, som i partipolitiskt nit ropar på
syndabockar – samlingsregeringen hade ju då varit installerad
sedan fyra månader. Men det svenska folket har samma rätt som
brödrafolken att få klart besked om myndigheterna i de dagarna
gjort allt som kunde göras för att möta tyskarna, ifall dessa i
denna Nordens ödestimma funnit för gott att rikta sitt angrepp
mot oss.
Hur man försvarar sig mot kärnvapen
Det är ingen idé. Många gånger så mynnar en diskussion om hur vi bäst kan försvara oss ut i att det inte är någon idé med en försvarsmakt eftersom fienden har obegränsat med kärnvapen. Jag tycker det är ett fatalistiskt och uppgivet sätt att resonera, dessutom felaktigt. Det finns en typ av kärnvapenkrig som man…
Ubåtsjaktförmåga här och nu!
Vissa dagar är bättre än andra. I dag kom ett mycket glädjande besked! Svensk ubåtsjaktförmåga kommer enligt en säker källa temporärt att förstärkas upp med tre gamla trotjänare med syfte att fylla förmågeglappet fram till dess att Hkp 14 blir operativ.
Efter höstens ubåtskränkning har det varit en omfattande diskussion rörande avsaknaden av luftburen ubåtsjaktförmåga med helikopter. Som bekant är Hkp 14 försenad och det är oklart när den är fullt ut operativ med ledningssystem, sensorer och vapen. Detta har inneburit ett förmågeglapp eftersom föregångaren Hkp 4 avvecklades innan efterträdaren var operativ.
Men nu har en arbetsgrupp jobbat hårt med att sedan oktober förra året hitta en temporär lösning. Strax efter midnatt fick jag ett mail med den goda nyheten att det nu står klart att Marinen kommer att hyra in tre avvecklade Hkp 4 som i dag står på två olika museer genom ett nytecknat leasingavtal.
Det handlar om helikoptrarna Y64 som står på Flygvapenmuseum i Linköping samt Y70 och Y72 som står på Aeroseum i Göteborg. Helikoptrarna är vidmakthållna i samma skick som när de skänktes från Försvarsmakten. Övriga helikoptrar av typen är sålda till Columbia Helicopters. Museerna har genomfört regelbundet underhåll och motorkörningar med jämna mellanrum för att tillse att de har hållits i luftvärdigt skick. Filmklippet här nedan är från en motorkörning vid Aeroseum den 8 maj förra året. Då trodde nog ingen att helikoptern skulle återinsättas i aktiv tjänst.
Visst får man en tår i ögat. /NOR
Posted by Yngve Blå on den 8 maj 2014
För att inte belasta personalen på 3. helikopterskvadronen i Kallinge, som i dagsläget flyger in sig på den kompetenta och efterlängtade efterträdaren Hkp 14, så kommer man att ta in pensionerade ubåtsjägare (flygförare, spanare, sonaroperatörer och tekniker) på konsultavtal enligt den så kallade ”1-4 klausulen” enligt flygföraravtalet ALFF. Ubåtsjaktkonsulterna kommer att samlas inom en fristående enhet man valt att kalla för ”Marinflyget”. Chef för Marinflyget (CM) sägs bli en tidigare kommendör vid namn Göran Frisk. Detta har jag dock ej lyckats få bekräftat.
Sonaroperatörerna har sedan ett antal veckor genomfört operatörsträning på den materiel som finns hos Marinmuseum i Karlskrona. Där finns en komplett Hydrofon 204 inklusive operatörsstol. Utbildningen genomförs enligt STANAG 0401 (Standard Nato Agreement).
För att finansiera detta så har man nyttjat den buffert som byggts upp genom de hemtagningseffekter man gjort inom Marinen sedan några år tillbaka då man drog in den så kallade ”miljöpengen” som tidigare gick till mässarna på Marinens fartyg. Detta har i praktiken hanterats genom ett medgivande av utökat anslagssparande på 1.4-anslaget.
All lös materiel för driftsättning av helikoptrarna har även den förvarats väl på Aeroseum och på Flygvapenmuseum. Det enda problemet har tydligen varit att få tag på en särskild hydraulolja (av typen ATF typ D med M-nummer M2015-150401) som enbart har använts till Hkp 4, men den ska enligt uppgifter finnas på centrallagret i Arboga där den tack och lov ännu inte har hunnit utgallrats.
Baseringen av de återinsatta helikoptrarna är enligt uppgift inte spikad, men ett alternativ som har diskuterats i projektgruppen ska vara att det baseras en helikopter vardera på Berga, Säve och Kallinge under beteckningarna 11e 12e och 13e helikoptern.
Välkommen tillbaka du kamouflagemålade helikopter, må du fortfarande ha sting i pinget!
Y 64 utanför Flygvapenmuseum |
Y70 på Säve inför motorkörning i Aeroseum regi |
Kommer Sverige att stå utan Totalförsvar även efter försvarsbeslutet?
Idag inleder vi artikelserien om Totalförsvaret med en generell iakttagelse från signaturen Totalt försvarbart.
Inför annalkande försvarspolitiska inriktningsproposition finns anledning att belysa ett antal frågor vilka under en längre period utsatts för svår politisk eftersatthet, och där särskild inriktning nu behövs. Frågorna är av sådan betydelse att eventuell otydlighet och osynlighet i propositionen är direkt underminerande för svensk säkerhet både direkt här och nu, och för många år framåt. Alla frågor inom berört område kan inte belysas i detta inlägg, men tre kommer att övergripande presenteras. Alla tre borde kännas igen av den insatte, men dessvärre verkar politiskt ansvariga inte riktigt vilja kännas vid dem.
Inledningsvis, genom svensk författningsgrund existerar Totalförsvaret i Sverige idag, trots vissa skeptiker. Att Totalförsvaret skulle vara obsolet eller historia är därmed en felaktig uppgift, och uppfattningen bör betraktas som ett direkt tjänstefel om den innehas av ansvarig aktör i Totalförsvaret. Totalförsvaret består som bekant av såväl militär som civil verksamhet. Vad gäller den civila verksamheten, det civila försvaret, är det all (civil) verksamhet som ska bedrivas under höjd beredskap. I fred är består det civila försvaret av planering och förberedelse för krigsfara och krig.
Vad som också är bekant är att det ”svenska försvaret” i dagligt språkbruk inte innefattar både militär och civil verksamhet, utan enbart militär verksamhet (eller snarare, Försvarsmaktens verksamhet relativt exklusivt). På senare tid har ett visst fokus lyckats hamna också på Försvarsmaktens behov av stöd från civil sida. Bl.a. har försvarsberedning och budgetproposition hanterat civilt försvar primärt ur detta perspektiv (efter många år av tystnad). Med vissa lite mer skinande undantag har frågan om civilt försvar i media- och bloggosfären enbart behandlats vid enstaka tillfällen, och då klämts in i avslutande meningar. Civilt försvar i politiken har som pliktskyldigast omnämnts (oftast på direkt förfrågan) av försvarsministern i vissa framträdanden som hanterat utvecklingen av ”det svenska försvaret”. Svenska politiker som fått frågan har hittills gett antingen inget svar överhuvudtaget, eller enbart svaret ”det är viktigt, och måste stärkas” utan vidare resonemang eller svar på följdfrågor.
Det militära försvaret ska i någon bildlig mening utgöra spetsen i det svenska försvaret, varför det må kännas relevant att tala om detta. Men som företrädare för Försvarsmakten själva uttryckligen sagt vid flera tillfällen: de utgör endast ett av de säkerhets- och försvarspolitiska verktygen i regeringens låda. Ett verktyg som är mycket beroende av övriga verktyg i lådan. Om spetsen står på ett fundament av kvicksand, eller på ett luftslott av önsketänk, måste man undra över spetsens förutsättningar.
Mot bakgrund av ovanstående och blickandes mot kommande proposition finns några punkter som orsakar mig rejäla pannrynk och sömnlösa nätter.
För det första: det stående problemet med missförståndet att Försvarsmakten utgör det svenska försvaret. Detta missförstånd föranleder, tidvis stora, snedvridningar i den säkerhetspolitiska diskussionen, i styrningar och i fördelade medel. De civila verksamheternas säkerhetspolitiska tyngd framkommer inte. Det betyder också att satsningar på ”det svenska försvaret” inte görs med helhetssyn. Att civilt försvar ofta enbart handlar om stödet till Försvarsmaktens operativa förmåga är förståeligt, men inte acceptabelt om man ser ur perspektivet Totalförsvar. Vem ser till skyddet av civilbefolkningen i krig? Vem ser till samhällets funktionalitet i krig? Dessa ytterligare två strecksatser (i målet för civilt försvar) är där de riktigt stora samhällskostnaderna kommer att ligga (varför det är förståeligt att politikerna vill tiga ihjäl dem).
Först det andra: den säkerhetspolitiska verktygslådan avseende civilt försvar är mer eller mindre tom (att jämföra med tomma lador, förutom att dessa lador är tomma på riktigt). Verktygen avvecklades och avreglerades med intåget av den eviga freden (ungefär samtidigt som Ryssland började sin militärreform vi nu ser resultatet av förresten). Hårt uttryckt betyder det att ingen verksamhet i samhället, hur samhällsviktig den än är, kan garantera någon försvarsförmåga vid krigsfara. T.ex. är vare sig personal eller materiel krigsplacerade hos civila aktörer, vilket undergräver garantin att bedriva någonting alls vid krigsfara och krig om det inte sker på frivillig basis. Det innebär att det eventuella stöd vår (lilla) Försvarsmakt behöver till sina 55 000 personer idag i princip inte finns. Styrningen hittills har varit att befintliga ekonomiska ramar gäller för att återupprätta det civila försvaret. Än så länge har inte ett ljud hörts om eventuella nya medel i och med propositionen. Detta är inte bara befängt och otvetydigt förknippat med stor okunskap om sakers förhållanden på t.ex. länsstyrelser, kommuner och centrala myndigheter, utan också en kraftfull signaleffekt från politisk nivå: svensk säkerhet är inte prioriterad, och om aktörer själva prioriterar det får de se till att själva omfördela sina pengar.
För det tredje: Det finns en missuppfattning att krisberedskapen som den är idag kan nyttjas för att hantera höjd beredskap och krig. Det är i delar en sanning med modifikation, i delar rent önsketänk, och i delar ren lögn. Detta inlägg kommer inte gå in i detalj här. Det borde inte heller behöva vara källa till någon stor dramatik eftersom krisberedskapen inte utvecklats och dimensionerats mot kriget. Har utvecklingen av krisberedskapen försvårat och försämrat vår förmåga? För det första, förmåga till vad exakt? Att samverka? För det andra, troligtvis nej (vad som försämrat är att vi slängde ur barnet med badvattnet vad gäller civilt försvar). Men vad som avgjort försvårar och försämrar en utveckling mot att civila myndigheter och aktörer ska kunna ta sig an kriget som hotbild i såväl planering som vid eventuell situation, är motviljan att inse krisberedskapens gränser och brister. Denna motvilja finns inte överallt, men eftersom motviljan stödjer de som vill frånsäga sig ansvar att tilldela resurser som behövs för att utveckla det civila försvaret så finns den hos de med såväl tyngst ansvar som pengapåsen.
Alltså:
1) Det måste bli ett STOPP på snedvridningen i den säkerhetspolitiska diskussionen, i styrningarna och i tilldelade medel! Det svenska försvaret – Totalförsvaret – består av militär och civil verksamhet. De civila verksamheterna sträcker sig långt bortom stödet till en liten Försvarsmakt, och börjar långt innan beslut om höjd beredskap fattats.
2) Det måste bli ett STOPP på undfallenheten hos svenska politiker att ta i frågan om civilt försvar och vad detta i verkligheten kostar. Det civila försvarets lador är tomma på riktigt. Signaleffekten från politikerna är idag tydliga: a) vi förstår inte frågan, alt. b) vi nedvärderar de civila verksamheternas betydelse i försvaret (så varför ska nån annan bry sig?), eller c) vi är inte beredda att ta en ev politisk risk trots konsekvenserna för svensk säkerhet.
3) Det måste bli ett STOPP på önsketänket att krisberedskapen håller i hela hotskalan. Sluta föda den missuppfattningen, för gyttjan vi står vi blir bara djupare ju mer vi vägrar acceptera att krisberedskapen utvecklats mot andra hotbilder och med andra ingångsvärden. Detta behöver inte finnas prestige i detta – ödmjukhet, ärlighet och tydlighet är vad som nu behövs.
Avslutningsvis – låt oss nu lägga diskussionerna om begreppen samlat försvar vs Totalförsvar till historien. I Sverige finns ett Totalförsvar. Nu måste vi lägga vår kraft på att skapa effekt.
Signaturen Totalt försvarbart
Är vi herre i vårt eget hus?
Två större händelser där Sverige varit utsatt för hotfullt beteende av ovänligt sinnad stat har återgivits livligt av media den senaste tiden. Dels hädelsen i höstas då det konstaterades av samtliga ända upp till statsministern att en undervattensfarkost av utländsk härkomst puttrat omkring i Stockholms skärgård. Dels den så kallade ryska påsken där ryskt jakt- och bombflyg gjorde…
Gästinlägg: Frihetens garanti
Hejsan!
Jag är civilist i ordets vänligaste bemärkelse. Jag driver ett kulturkvarter. Här spelas barnteater och rockkkonserter. Det dansas i repsalar och målas i ateljéer. Det är färgglatt och rart. Här odlar unga män skägg och diskuterar filmmanus. Vi har ett litet bibliotek för förbjudna böcker, för att lyfta yttrandefrihetsfrågor. Här verkar feminister som vill hitta en fristad, och invandrarkillar som vill göra något för att motverka spridningen av religiös radikalisering. Min arbetsplats är både resultat av, och förutsättning för, ett öppet och demokratiskt samhälle. Här finns ett driv för samhällsutvecklingen. Jag möter mängder av människor som vill uttrycka sig, skapa och leka. Vi jobbar med nyföretagande, Makerspace och Science park. Jo, det finns ett folkhälsovärde också. Dessutom vill stadsutvecklarna ha oss med. Ett starkt kulturliv gör en stad populär.
Jag kan inget om militära spörsmål, och jag skulle inte kunna göra någon större nytta i krig. Visserligen har jag en kort utbildning inom civilförsvaret – jag skulle i kevlardräkt oskadliggöra substridsdelar efter flyganfall innan andra kunde plocka ut folk ur skyddsrum. Men det är 20 år sedan min enda repövning, för min roll behövdes inte mer, bomber skulle ju inte falla mer. Och visst är jag glad över den fridfulla tid vi levat i. Så var inte fallet under barndomen, då Viggenplanen ständigt lyfte från F13 över vår sommarstuga. Nu spelas Sveriges största rockfestival på samma flygflottilj, och jag deltar i konferenser med musikbranschen.
Trots begränsad kompetens, kan jag begripa att en miniubåt inte ensam puttrar över Östersjön för att besöka Lidingö och vinka till fotograferna. Jag begriper att det inte bara sitter en uppmärksamhetstörstande kapten där inne, utan elitsoldater som har fientligt uppdrag mot mitt sätt att leva. Jag begriper också att det sker mycket som jag aldrig får reda på, system och underrättelser, satellitbilder och radarvågor som någon pusslar med, långt ovanför mitt kulturkvarter. Även jag begriper att en ubåt kräver underhåll, transporthjälp, uppdrag och basering. Samma sak med flygplanen. Jag förstår att de inte bara råkar kana in över gränserna. Någon har valt att köra in över Öland och visa upp missilerna under vingarna. Jag begriper också att någon sitter och planerar betydligt allvarligare saker, som vid behov kan genomföras mot mig. Och jag ser hur vi börjar relativisera Gotland i media, som en fristående plätt land som nog nästan egentligen inte är svensk. Som för att förbereda oss inför någon annans övertagande. Och visst kan vi ta emot gotlänningarna som flyktingar, det är ju en litet antal i det stora hela och de blir ju lättintegrerade, med språket och allt. Omhändertagande är vi ju bra på.
Relativiseringen av våra grundläggande värden är en märklig upplevelse, rent förnedrande. Jag blir också frustrerad nu när vi återigen kallar ut soldater i skärgården, men uselt utrustade utan förutsättningar att lösa sina uppgifter. Jag begriper att enkla stridsbåtar inte gör någon nytta i ubåtsjakter. Jag läser ibland om frustrationen hos officerare, det förefaller som om våra politiker helt enkelt inte tar in behoven. Kanske är det sant. För länge sedan, när vår värld såg ut att bli fredligare, bestämdes om avveckling av många militära verksamheter, med villkoret att vi snabbt skulle kunna återställa dem om världsläget försämrades. Jag uppfattar att världsläget har blivit rätt rejält sämre under ganska många år, men utan att det där villkoret har följts. Som om jag rev våra scener när de inte används, utan att kunna ställa upp dem igen. Jag skulle få sparken och avtvingas skadestånd.
När kritiken nu börjar synas i media, görs alltsammans bara till en internmilitär fråga, och en kamp mellan departement. Och visst har förre statsministern kallat försvaret för ett särintresse. Men jag påstår, utifrån mitt hörn av samhället, att det är precis tvärtom. Det jag arbetar med kräver en grund som garanterar min frihet. JAS-piloter och ubåtsjägare rycker ut för min skull. Och tvärs över Östersjön sitter nu någon som inte gillar den friheten, inte gillar feminister, inte internationalism, västerländsk konst eller prideparader. Dessutom använder den där regimen de mest vidriga metoder för att få sin vilja fram. Jag kan jobba livet ur mig för medborgarnas rätt att skapa och uttrycka sig. Men vad hjälper mitt arbete, när någon redan utför fientliga uppdrag två mil från mitt riksdagshus. Mina representanter där inne har gång på gång visat att de faller undan för påtryckningar utifrån, och det drabbar mig i min vardag.
Det kan komma ett läge när vår statsminister återigen behöver ljuga om att vår beredskap är god. Kommer jag att tvingas tystna, eller lägga ned verksamhet, eller själv portförbjuda artister som vill framföra något obekvämt? Det har hänt förr. Ture Nerman – från min stad, åkte i fängelse av just dessa skäl. Karl Gerhard blev censurerad för ett simpelt kuplettnummer när vår regering böjde sig för en tyrann. Vi har konstnärer idag som drabbas hårt av vidriga krafter, utan stöd från statsmakten eller opinionsbildare. Måste jag bli medlöpare för ett ryggradslöst samhälle när vi inte har något att sätta emot?
Kanske är framtidens konflikter så abstrakta, att de är över innan vi begriper det. Då är frågan ännu viktigare. På vilket sätt kommer mitt handlingsutrymme att begränsas, för att mina representanter inte investerat i den säkerhet jag förutsatt? Och vilket samhälle är det som ska försvaras? Risken är att jag bara blir ännu en flykting i en ström västerut. Moralen förefaller också låg hos politiker och media, som nu förbereder mig för angrepp jag inte kommer att kunna skydda mig ifrån. I söndags stod poliser med automatvapen och bevakade ett möte i mitt kvarter. Det som nyss vara absurt blir vardag, och jag ska bara vänja mig. Visst är jag naiv. Det finns saker jag inte vet något om, men jag kan inte arbeta med samma uppgivenhet inför vidrigheterna.
Hur kan jag då förvänta mig att någon ska skydda min värld, min yttrandefrihet och min livsstil, utan förutsättningar? Hur kan jag understå mig att tvinga ut soldater för att skydda mig, utan att skicka med dem utrustning, utbildning eller underhåll. I förstone är det oförskämt. I nästa steg, vid ofred, så är det katastrofalt, och de pengar vi ändå lägger blir bortkastade. Jag har hört uttrycket ”en hög lägstanivå” hos kända band som spelar här. De måste kunna göra ett toppframträdande varje gång, oavsett förkylningar och vikande spellust. De kan inte arbeta utan stabiliteten som bra instrument och rutin faktiskt skapar och de kan inte slänga sin utrustning efter varje turné. Varför kan en sådan lägstanivå vara så viktig hos ett rockband, när detsamma inte gäller för samhället som ska garantera att de kan fortsätta spela?
Det enda syfte jag kan förstå, är att alltsammans är ett intrikat spel för ännu större trygghet och konfliktfri tillvaro för mig som medborgare. Men är det så? Utifrån vad jag uppfattar på militärer och politiker, förefaller det snarare vara en omfattande defaitism och ilska som uppstått över orimliga villkor.
Vad är då alternativen? Crowdfunda privata sonarslingor i Bråviken? Anställa egna ubåtsspanare? Starta en egen milis? Det är naturligtvis görbart, men framstår som onödigt och egentligen kontraproduktivt. En stat och nation finns ju redan, och kompetent folk som vill göra jobbet. Men finansieringen uteblir. Kan jag då dra av i deklarationen för privata säkerhetstjänster? Larmminor? Eget luftvärn? På ryska kartor finns en stor riktningspil rakt in i min stad, som en inledning på eventuell konflikt. Och redan innan en sådan, kommer jag att märka av en svag statsmakt på inskränkningar i mitt yrkesarbete.
Pacifism är en sympatisk modell, men den kräver starka vakter för att inte bli överkörd. Då är mantrat om en moralisk stormakt bara en kuliss för moraliska storsnackare, och sådana blir till åtlöje. Extremister och despoter mjuknar inte för att vi inte skyddar oss. Detta är kärnan i Sveriges försvar. Det civila livets möjligheter att frodas och utvecklas. Ja, det kostar pengar. Men är det någonstans skattepengarna ska gå, så är det till frihetens garanti.
Vänliga hälsningar
Norrköping
Djupa tankar om Ryssland och område B
“Löfven anser att Sverige inte ser Ryssland som ett direkt hot mot sig själv…” står det att läsa i finska Huvudstadsbladet. För en försvarsbloggare ter sig detta och liknande argument lite märkliga. Likväl så delar nuvarande statsministern denna typ av åsikter med många andra svenska politiker. Politiker som har tillgång till det bästa vi kan…
Krigare under främmande flagg
Låt av David Miles som inspirerats av den militärhistoriska deckaren ”Det 19:e Fabergéägget”.
Som samlare av uppgifter om svenskar i diverse krig stöter jag ibland på väldigt osannolika historier, som dock kan visa sig stämma. Exempel: en svensk kan väl knappast ha hunnit kriga under 13 fanor, eller?
Plus kopplingar till Tarzan-legenden så låter det väl som värsta sortens rövarhistoria… Men som Lennart Westberg och jag berättade i Svenskar i krig 1914-45 så har det funnits en sådan svensk, född i Stockholm som Ivar Thord Hallström. Minnesgoda läsare minns kanske att jag ifjol bloggade om honom med anledning av hans uppdykande i Det 19:e Fabergéägget av Claes Ericson, som utspelar sig både under ryska inbördeskriget och i det nutida Ryssland. Nu har Ericsons mycket verklighetsbaserade deckare släppts i pocket och med tanke på äggtemat passar den väl extra bra att läsa under påsken.
Även invasionsdagen den 9 april 1940 närmar sig med stormsteg, alltså dess 70-årsminne, och den dagen kommer mina tankar att till stor del ägnas åt Norge och den frivillige svenske fänriken där, Jan Danielsen, som jag lärde känna i samband med Svenskar i krig och ännu mer då jag ifjol skrev hans biografi, Jan och Nordens frihet. Härom dagen fick jag högst oväntat en bekräftelse på att Jan och hans frivilligkamrater kämpat väl. Då jag letade efter något annat i regementshistoriken över Västerbottens regemente (I 20) råkade jag nämligen finna en SS-officers ord – ord som jag aldrig sett tidigare. Anledningen till att de letat sig in i en bok om I 20 var att en av bokens författare, Vilhelm Hetta, hade vaktat gränsavsnittet närmast Kongsvinger, och tyskarna på andra sidan hade stött på finlandsfrivilliga (som Jan och de andra svenskarna i Norge var) när det var fullt krig i Norge. Om dem sade SS-officeren till Hetta att: ”De var de enda som presterade något verkligt motstånd, till exempel vid Hönefoss och Elverum”.
Trakterna mellan Elverum och Kongsvinger – det var där Jan först stred i Norge.
Apropå att strida under främmande flagg vill jag slutligen rekommendera en nyutgiven bok som jag redan haft på originalspråket, tyska. På svenska heter den nu Hitlers okända soldater och författaren Rolf-Dieter Müller är professor i militärhistoria vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Nu tänker någon: ”Nej, inte ännu en Hitlers-bok!” men här talar vi om en bok som faktiskt fyller en lucka – för detta är den första boken på svenska som tar ett helhetsgrepp om fenomenet utländska medborgare på tysk sida (både frivilliga och värnpliktiga) och det är verkligen hög tid eftersom, för att citera boken: ”En av tre som stred för Hitler på östfronten var inte från Tyskland”. Vi pratar här alltså om hundratusentals soldater, främst ryssar och ungrare men också betydande grupper från Kaukasien, Ukraina och Nederländerna. Jag har invändningar mot några formuleringar men helheten är dock en oumbärlig bok för den med gediget intresse för östfronten och Tredje riket. Boken finns nu i Pennan & Svärdet.
En viskning från förr – del 2
Ryska påsken – två år senare
Om en vecka är det två år sedan det simulerade ryska flyganfallet mot Sverige. Efter midnatt såg den svenska luftbevakningens personal på sina datorskärmar sex farkoster anflyga från öster. De kom från baser i Sankt Petersburgs-området, passerade över Finska viken och öster om Stockholms skärgård. Normalt flyger ryskt flyg därefter söderut över Östersjön för att landa i Kaliningrad, men nu svängde planen av mot Sverige.
Orsaken till uppståndelsen var två tunga bombplan av typen Tu-22M3 Backfire. De kan medföra kryssningsrobotar som vapenbärare för kärnladdningar. Bombplanen skyddades av fyra Su-27 Flanker. Klockan 02.00 den 29 mars 2013 var de ryska planen utanför Gotska sandön, 30–40 kilometer utanför Sveriges territorialgräns.
Av detta drog vi, alla försvarsbloggare och försvarstwittrare och några få journalister slutsatsen att Ryssland nu såg Sverige som en potentiell fiende och hädanefter skulle ägna mycket resurser åt liknande aktiviteter och vi från och med den dagen skulle få se en kraftig upprustning av försvaret och en stark opinion för det, inklusive massmedia.
Vi på Reservofficer myntade i upphetsningen begreppet ”Ryska påsken”:
Trending #ryskapåsken @Twitt_Skipper @wisemanswisdoms @SvDse #svfm #säkpol #föpol #svpol
— Reservofficer (@Reservofficer1) 22 april 2013
Men si där hade vi fel. Och våra svenska journalister fortsatte att leva i tron att detta var något tillfälligt eller kanske något som ”militären” hittat på för att få mer pengar till den ständigt sinande budgeten. Politikerna hade absolut ingen förmåga att ta till sig scenarioförändringen – förutom möjligen i fagra ord och betydelselösa utfästelser (”satsningar”).
Det skulle dröja ända till oktober 2014 innan nästa stora uppvaknande kom – Operation ÖRNEN – den s.k. undervattensunderrättelseoperationen i Kanholmsfjärden. Detta var beviset för att ryssen var här igen, det kalla kriget var lika kallt som på 80-talet och Sverige skulle nu äntligen få sitt gamla försvar åter. Men – ingen ubåt kom upp till ytan och något större intryck på politikerna gjorde det inte – även om Löfven och Hultqvist sufflerade av ÖB stämde i bäcken på en presskonferens.
Det som dock förändrades kraftigt var journalistiken och opinionen. I undersökningen MSB Opinion 2014 ansåg 55% av de tillfrågade att försvarspolitiken var ”Ganska dålig” eller ”Mycket dålig”. Endast 5% tyckte att den var mycket bra.
Omvärldsutvecklingen har rullat vidare i samma riktning. Ryssland övar, hotar, kränker och bedriver psyops i ständigt ökande omfattning. USA, NATO och EU fortsätter att bemöta detta med soft power, så när som på fåhövdade amerikanska truppinsatser och övningar längs EU:s östra gräns.
Det är då som det stora vemodet rullar in… Tänk vi har helt fel? Vi har berört detta tidigare i ett inlägg som hette ”Den store illusionisten” och publicerades på Medium första gången 10 december. Tänk om det Putin gör i västerled bara en enda stor distraktion för någonting helt annat? Tänk om Ryska påsken och allt annat som Ryssland företagit sig sedan dess är en enda gigantisk vilseledningsoperation?
Självklart kan man utesluta att det endast rör sig om vilseledning. Att destabilisera väst är ett tydligt och logiskt mål för Putin. Det skulle öka inflytandet över Östeuropa – Rysslands grannländer – avsevärt om EU och NATO upplöstes. Putin vill göra affärer och samarbeta med enskilda länder t.ex. Turkiet, Grekland eller Ungern. Detta omöjliggörs till stor del av NATO och EU. Putin vill bestämma själv över sina närmsta grannländer som t.ex. Vitryssland, Georgien och Armenien. Han verkställer t. om. en invasion för att säkerställa inflytandet över Ukraina. Helst vill han också bestämma över Estland och Lettland.
Men nu berör vi något mycket intressant. Putin tvekar inte att gå in (eller förstärka) militärt som i Georgien (Kaukasus), Ukraina och Transnistrien. Men när det handlar om EU eller NATO-länder så stannar det vid uttalanden från personer i hans närhet. Vi har hört ambassadör Mikhail Vanin hota Danmark med att deras fartyg blir mål för ryska kärnvapen och vi har sett en liten skådespelartrupp anförda av den i Ryssland välkända TV-profilen och skådespelaren Dimitrij Kharatyan framföra en hyllning till Putin där budskapet var att Krim hör till Ryssland – liksom även Finland och Polen! Med undantag av bortförandet av Eston Kohver har de baltiska länderna endast utsatts för informationsoperationer.
Men märk väl att allt detta är soft power. De militära insatserna i Ukraina och övningarna i Östersjön och Barents hav – och även i Svarta havet – är hard power, men övningar kan bedrivas på en plats och syfta till insats någon helt annanstans. När vi övar på Tofta och Granhammar för att några veckor senare framrycka väster om M-e-Z så har ju platsen för övningen mindre betydelse. Metoder, rutiner och procedurer, ledning, samband och koordinering är mycket viktigare än plats och i viss mån terräng.
Som vi har beskrivit många gånger baseras rysk strategi på Sun Zu och som vi har resonerat många gånger förr så har Ryssland en lång historia och mycket erfarenhet av deception, vilseledning. Det är så väl inarbetat så att det sitter i ryggmärgen hos ryska officerare och underrättelsemän. Vilseledning måste i stort sett alltid finnas med som en komponent.
Studera den här kartan:
Vi har för resonemangets skull ritat in ryska truppansamlingar i närheten av Ukrainska gränsen, Engels-basen och Svarta havs-flottan på Krim. Ryssland har också en armébas i Armenien. Det finns också ryska armé- och specialförband i Tjetjenien.
Kan det vara så att Ryssland har avsikter söder om Kaukasus som man för allt i världen inte vill avslöja? Kan det vara så att man under många år odlat relationer med Syrien och Iran för att på sikt bli den starkaste aktören i Mellanöstern, när USA har krigströttat ut sig där.
Ryssland (Sovjetunionen) var det första landet som erkände Iran 1979 men eftersom Sovjet försåg Saddam med vapen i kriget med Iran så kyldes relationen ned men så snart Sovjetunionen och WP föll så återupptogs relationerna. På 90-talet köpte Iran mycket vapen från Ryssland. Och allt eftersom relationerna mellan Iran och Israel försämrats och även relationen med USA så har Iran vänt sig till Ryssland och Kina. Samarbetet med Ryssland omfattar idag inte bara vapen och kärnkraft utan också jordbruk, telekommunikationer och den övriga energisektorn. Gazprom och Lukoil är djupt involverade i den iranska gas- och oljeproduktionen.
För den som vill fördjupa sig i relationen Ryssland-Iran finns en mycket bra artikel här: http://www.academia.edu/3215490/The_Limits_of_the_Russian-Iranian_Strategic_Alliance_its_History_and_Geopolitics_and_the_Nuclear_Issue
Kopplingen mellan Ryssland och Syrien är tydlig. Assad har Putins fulla stöd och i Putins värld var det han som förhindrade att USA bombade bort Assad.
Så kommer då knäckfrågan – ISIS. Iran bidrar, om än mycket blygsamt i kriget mot ISIS. Assad är kluven då ISIS även slåss mot Assads fiender. Men vad har Ryssland, Iran och ISIS gemensamt? De är alla fientligt inställda till USA och Israel. Av olika skäl, men ändå.
Jokern är förstås Turkiet. Eftersom landet har en egen agenda för Mellanöstern och inte enbart är en NATO-medlem och USA-allierad så blir det extra krångligt. Ryssland har dock framgångsrikt samarbetat med Turkiet i flera frågor t.ex. kärnkraft och finanssektorn.
Längre än så här kommer vi inte just nu. Men låt oss vara helt ärliga – Ryssland kommer inte att lyckas med att destabilisera EU till den grad att t.ex. Ungern eller Grekland väljer att gå ur och dessutom väljer att unilateralt samarbeta med Ryssland på ett sådant sätt att de vänder väst ryggen. Det skulle de förlora allt för mycket på.
Och en sak är säker – Rysslands riktigt stora handelspartner i EU – Tyskland och Frankrike kommer att vända Ryssland ryggen om Ryssland övergår till hard power mot EU eller NATO. De ryska oligarkernas förmögenheter i City of London ligger pyrt till liksom banktillgångarna i Schweiz. Detta vill inte Putin äventyra.
Vad drar vi då för slutsats?
Viktigt att komma ihåg att en rysk presidents aktiviteter till minst 90% är riktade inåt, mot Ryssland och den ryska befolkningen. Det pågår en ständig maktkamp i Kreml och det är en utmaning att krama ur produktivitet ur det ryska samhället. Mycket av det som sker på den utrikespolitiska och säkerhetspolitiska scenen syftar trots sin karaktär till att regera och behålla makten över Ryssland självt.
Någonting är på gång söder om Kaukasus och Ryssland har en plan för det. För i Putin och hans närmstas whataboutistiska värld är det kanske fullt legitimt att företa en expeditionär operation i Mellanöstern med kopior av de amerikanska argumenten för att göra samma sak? Förutsättningarna finns ju där: Irak och Syrien ligger i spillror, ISIS slår sönder det ännu mer, USA har misslyckats, Mellanöstern skulle kunna stabiliseras av en syrisk-rysk-iransk ”fredsbevarande styrka”. Något FN-mandat behövs ju inte, det har ju USA redan visat. Axis of Evil blir den nya Coalition of the Willing.
Detta kostar dock massor med pengar. Fråga USA. Det är också därför som USA använder det vapnet just nu. De vet vad det kostar och de vet också vad det kan få för konsekvenser för hemmaopinionen. Äldre ryssar har tydliga minnen från misslyckandet i Afghanistan vilket är en faktor att hantera.
Och den största frågan är obesvarad – varför vill de ha inflytande i Mellanöstern? Handel med rika länder? Söka allianser för att återupprätta den bipolära världsordningen (USA-Ryssland)? Stödja jihadism och islamsk extremism som ett proxy-vapen mot USA? Utökad buffertzon?
Å andra sidan kan man ställa exakt samma fråga till USA och det svar man får av dem kan mycket väl gälla Ryssland.
Och för övrigt anser vi förstås att Sverige bör gå med i Nato.
Den militära professionens svåra konst att hantera en strategisk kontext
”Pansarvärnspjäsen är tung, även för relativt unga starka män – vi var oftast tre pansarvärnssoldater som bar ut den avlånga …
Isolerat angrepp mot Sverige – varför inte?