Sökresultat för ”Ledning” – Sida 48

Genomförandegruppen – konsekvenserna för Försvarsmaktens förmågor

av Lars Holmqvist Den 18 september 2008, lustigt nog bara några veckor efter Georgienkriget, släppte Försvarsdepartementet ett pressmeddelande med rubriken ”Effektivisering av försvarsmaterielförsörjningen – omprövning av materielprojekt”. Pressmeddelandet avsåg arbetet som den s.k. Genomförandegruppen hade genomfört. Ordföranden och tillika statssekreteraren i Försvarsdepartementet Håkan Jevrell förklarade: ”Genomförandegruppen har identifierat ett antal materielobjekt som bedöms som möjliga […]

För Sverige i tiden – del 2

För att detta inlägg skall bli begripligt måste du först ha läst del 1.

Inför publiceringen av vår tredje lista politikerlistan, eller #föpol-listan, måste vi först föra ett resonemang om politiskt ansvar, säkerhetspolitisk vision och varför ett starkt försvar i allians med andra är det enda alternativet.

Ingen kan på ett seriöst sätt bedriva utrikes- och säkerhetspolitik utan att ta hänsyn till historien. Inget politikområde påverkas så grundligt av historien och de historiska förutsättningarna. Fram till början av 1990-talet kunde politiker och makthavare i mycket stor utsträckning själva skriva historien, något som sedan internets intåg inte längre är möjligt.

Säkerhetspolitik bygger på geostrategiska förutsättningar och på säkerhetspolitiska instrument som försvarsmakt, folkets försvarsvilja och motståndskraft, landets infrastruktur och kanske viktigast – närområdet och grannländers vilja och inriktning.

Som framgår av del 1 så har Sverige historiskt krigat med Ryssland i 500 år. Visst har vi krigat en hel del med Danmark också men det är Ryssland som är ärkefienden. Detta blev särskilt tydligt under det Kalla kriget då Ryssland i form av Sovjetunionen hade långt gångna planer på att anfalla och ockupera Sverige, såväl fysiskt som psykiskt. Med psykiskt menas att Sovjetunionen bedrev en omfattande propaganda, subversion och psykologiska operationer som byggde upp en sympati för Sovjet och en aversion mot USA.

Subversion och psykologiska operationer syftade också till att minska tilltron till den befintliga politiska ledningen, till Försvarsmaktens förmåga och till samhällssystemet som sådant. Genom att lämna bidrag i form av pengar och kunskap ”hjälpte” KGB sammanslutningar på de politiska ytterkanterna att sprida den typen av desinformation i Sverige under hela 70- och 80-talet. Man lyckades också att påverka ett stort antal individer i den högsta maktsfären.

Som framgår av del 1 är det inte på något sätt så att Moskva avfärdat metoden. Istället har det varit ekonomiska realiteter som orsakat minskad aktivitet. När den strategiska timeouten var över för Rysslands del, i och med att Putin blev president den 7 maj 2000, så återupptogs den gamla agendan om än inledningsvis i liten skala.

Detta är den bistra verklighet som dagens svenska politiker har att ta hänsyn till. Den period som Putin ser som den största rustningseran i rysk historia – den sammanfaller med den period då Sverige nedrustat kraftigast och snabbast. Först under socialdemokratisk och sedan under en borgerlig regering.

Perioden 2000-2020 har nu passerat till 75%. År 2020 har Ryssland rustat till en nivå att endast USA kan mäta sig med dess militära styrka och förmåga. Samtidigt har alla länder i EU nedrustat. Vissa kraftigare än Sverige. Men det finns en väsentlig skillnad och det är att alla länder med ett geostrategiskt läge som innebär att varje förändring påverkar säkerhetsbalansen globalt – är medlemmar i NATO – utom Sverige och Finland.

För att förstå detta på ett mycket rudimentärt plan – vilket kanske kan vara lämpligt eftersom politiker har många områden att sätta sig in i – så föreslår vi att man tittar på Johan Wiktorins föredrag under Folk och försvars Rikskonferens den 12 januari 2015.

Johan sammanfattar utgångsläget och vägen framåt för svenska försvarspolitiker på 5 minuter. En storartad och gedigen insats! Han beskriver vilken betydelse vårt lands storlek har, att det tar 2-3 veckor för amerikanska styrkor att verka med full effekt i Norden och att vi lever i en säkerhetssymbios med Finland och Baltikum.

När Johan sedan kommer in på hur den politiska styrningen av svensk totalförsvarsförmåga ser ut blir det riktigt intressant. Till syvende och sist är det politikernas uppfattning om nuläget och läget om några år som avgör vilka beslut de tar. Av någon okänd anledning har politikerna valt att inte lyssna på eller helt bortse från de presentationer och underlag man fått från statens experter. Enligt ett antal tillförlitliga källor visar det sig nu att medlemmar i försvarsberedningen och försvarsutskottet erhållit dragningar från MUST, FRA och SÄPO som de inte brytt sig om att analysera, eller ännu värre, trots att analysen visat att åtgärder måste vidtas – struntat i det.

Om detta beror på inkompetens eller att man blivit påverkad av någon annan, starkare part, förtäljer inte historien. Oavsett vilket så är det vi som svenska medborgare och skattebetalare som sitter med svarte petter. Om någonting inträffar, en kris eller rentav ett krig, så är det inte dessa ryggradslösa och/eller inkompetenta försvarspolitiker som kommer att lida för det utan ett stort antal vanliga svenskar, så kallade väljare.

Just nu finns det tre extrema partier i Riksdagen. Dessa tre partier har en lång historia av tveksamma samarbeten och hög mottaglighet för desinformation och subversion. Utanför Riksdagen finns det två till av samma skrot och korn. De större och etablerade och demokrati-indränkta partierna har i viss mån också fallit till föga för påverkan utifrån.

Det är fortfarande oklart hur personer som Cecilia Widengren m.fl. år efter år kunde häva ur sig felaktigheter om säkerhetspolitik, hotbild och försvarsekonomi. Det är fortfarande oklart varför Fredrik Reinfeldt uttryckte förståelse för den ryska invasionen av Krim. Det är oklart varför försvarsbudgeten kunde detaljstyras från finansdepartementet. Och det är oklart varför den före detta officeren Karin Enström utan att skämmas kunde kalla neddragningar för ”satsningar” om och om igen. Så väl i Riksdagen som i massmedia. Alliansen har en landsförrädarspöke hängande över sig. Om kriget kommer någon gång under innevarande mandatperiod är det inte sittande regering som skall klandras, det är Alliansen och Nya Moderaterna som inte bara sänkte Försvarsmakten och hela försvarslogistiken utan också ljög om det och spred desinformation om vad de gjort och varför.

Den förra socialdemokratiska regeringen skall också granskas men man skall komma ihåg att omvärlden såg helt annorlunda ut under Göran Perssons regim. Det var i början på 2000-talet inte ens säkert att Putin kunde återkomma som president när han obönhörligen skulle avgå 2008. Medvedev-lösningen var då helt okänd. För Anna Lindh och Laila Freivalds var Ryssland ett land som gick i demokratisk riktning och svenska företag med Oriflame och IKEA i spetsen spådde lysande affärer i österled. Och dessutom var EU och Afrika i fokus men även faktiskt NATO och ISAF. Att Sverige fått så gott rykte i NATO och att så många soldater och officerare fått erfarenhet av skarpa insatser skall vi tacka regeringen Persson för.

Sedan kommer ingen officer i Karlstad, Östersund och Strängnäs, att glömma Försvarsbeslut 2004. Och framförallt kommer ingen med koppling till Gotland att glömma vansinnesbeslutet att avmilitarisera ön. Men märkligt nog var Försvarsmakten bättre rustad att försvara Sverige när fokus på internationella insatser var som störst för 10-15 år sedan – än vad den är idag.

Vad gör då den sittande regeringen för att skapa en trovärdig utrikes- och säkerhetspolitik? Tyvärr inte särskilt mycket. Tvärtom har man gjort det ena klavertrampet efter det andra under det knappa halvår man suttit vid makten. Man inleder med att reta upp USA och Israel genom att erkänna staten Palestina. Därefter slår man stenhårt fast att Sverige inte skall söka medlemskap i NATO trots att fler svenskar är för ett NATO-medlemskap än emot.

Därefter följer Hultqvist underliga beteende i Sälen där han lämnar i förtid, Margot Wallströms arroganta avfärdande av NATO-utredning i riksdagens säkerhetspolitska debatt, den lövtunna utrikespolitiska deklarationen där Ryssland nämns en enda gång och nu debaclet där utrikesministern viker sig för Putins krav och kabinettsekreteraren lägger sig i Försvarsmaktens arbete. Det sistnämnda har dementerats från olika håll under dagen, 16 feb.

Nu står Sverige inför det viktigaste säkerhetspolitiska beslutet på 80 år. Vapenvilan i östra Ukraina har brutits, Ryssland fullföljer och Putin har åter visat sitt rätta ansikte. Den ryska ledningen åker i cirklar runt EU:s ledare och Merkel vill inte att USA beväpnar Ukraina. Mot den bakgrunden skall regeringen under våren lägga fram en inriktningsproposition, den som kallas försvarspolitiskt inriktningsbeslut.

Med stöd av försvarsberedningens slutsatser skall regeringen utforma förslag till riksdagen. Förslagen ska bygga på insatsorganisationen med omedelbart gripbara förband, tillgängliga utan föregående återtagning, utformade, resurssatta och övade för sina uppgifter och ska ta hänsyn till förmågeutvecklingen i omvärlden och de internationella samarbeten som Sverige deltar i. Förslag på inriktning av det civila försvaret ska också finnas med i propositionen.

Hittills har vi förstått på Försvarsmakten att det krävs rejäla anslagshöjningar. Någon försvarsovänlig journalist på TT slog fast att Försvarsmakten ”kräver” fyra miljarder extra per år. Denna formulering snurrade sedan runt i alla media. Det man skall ha klart för sig är att Försvarsmakten inte kräver någonting. Det är politikerna som tar beslut och det är politikerna som sitter på kassakistan. Försvarsmakten redogör för vad det kostar om man skall nå de mål som politikerna sätter upp.

Försvarsministern har öppnat för att värnplikten kan återinföras. Varför inte införa samhällsplikt? Alla män och kvinnor (och kanske alla nyanlända invandrare?) borde genomföra 6-12 månaders samhällsplikt för att förstå vad skattepengarna används till. Nu när vi har nollränta och finansministern tagit på sig spenderbyxorna är detta ett utmärkt tillfälle.

Slutligen: Det finns inget alternativ till NATO-medlemskap! Det spelar ingen roll om politikerna tillför fyra miljarder årsvis och fyrtio miljarder som en engångssumma – vi kommer aldrig att reda ut en säkerhetspolitisk kris ensamma. Inte ens med hjälp av Finland. Kom ihåg Johan Wiktorins ord – ”vi lever i en säkerhetssymbios med de baltiska länderna och Finland. Det är win-win eller lose-lose.”. I alla krig i världshistorien har segrarna varit i en allians med andra länder. Förlorare är små allianslösa länder med små försvarsmakter. Lär av Georgien. Lär av Ukraina. Lär av Moldavien. Se hur Putin tassar runt Baltikum medan han stövlar in i Ukraina.

Nu kommer vi inom kort att publicera #föpol-listan, som inte är en traditionell lista som #journalistan eller #fötwitt-listan utan snarare en beskrivning av vilka folkvalda som har makten över försvars- säkerhets- och utrikespolitiken. Tanken är att du som väljare, medborgare och skattebetalare skall påverka direkt och indirekt. Dels genom att följa andra försvarstwittrare och bloggare (”tillsammans blir vi klokare”), dels genom att följa journalister och påverka dem att skriva mer neutralt, mer objektivt och dels följa och påverka politiker så att de vet vad du som väljare tycker är viktigt.

Genom #föpol-listan kommer du närmare ansvariga politiker och de kommer närmare dig. De skall inte kunna gömma sig bakom partipiskor eller kollektivitet, de skall få grävande journalister efter sig genom dina tips och de skall känna att deras kunskap, mod och beslutsförmåga har betydelse och gör skillnad. Stor betydelse. Stor skillnad. Hjälp dem i deras arbete, få dem att förstå att de inte kan slarva sig igenom sin mandatperiod. Behövs det verkligen? Döm själv:

ÖB hävdar på FoF i Sälen att det är det starkaste och vassaste försvar Sverige någonsin haft. Läs talet http://t.co/6gsGbzsmOA #sakpol
— Lena Asplund (@lenaasplund) 9 februari 2015

Deltar strax i aktuella debatten om det säkerhetspolitiska läget. Kommer tala om vikten av en breddad hotbild och insatser för fred.
— JakopDalunde(@JakopDalunde) 22 januari 2015

Vi måste återfå ubåtsjaktsförmågan m helikoptrar. Sen finns det andra eftersatta områden så som luftvärn o att det saknas tusentals soldater
— Mikael Oscarsson (@MikaelOscarsson) 14 november 2014

Om ett par timmar inleds vapenvilan i #Ukraina. Låt oss hoppas att alla respektera den! (och om någon bryter den; låt priset bli högt).
— Hans Linde (@linde_hans) 14 februari 2015

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

En planerad övning

Med anledning av medieuppgifter i Expressen om den övning som planeras under våren tillsammans med Finland och USA så finns det anledning från Försvarsmaktens sida att redovisa hur förberedelserna och bakgrunden ser ut. Övningen av den här typen är rutin … Continue reading →

Stridsflyg 2030 – flygbaserna

Jag beskriver bakgrunden till ett nytänk i flygbassystemet 2030 i ett nyligen gjort inlägg hos Wiseman’s Wisdoms. Det är obligatorisk läsning för att förstå varför nuvarande bassystem, och den tidigare hyllade Bas 90, inte längre räcker till som grundkoncept. Delar för denna artikelserie om stridsflyg 2030: Förutsättningar Neural – UCAV med värdflygplan Flygbassystem 2030 Simulerad…

Gästinlägg: Säkerhet byggs inte på förhoppningar

Mikael ”Duke” Grev är tidigare Gripenpilot i Flygvapnet (1995-2012) och driver
bloggen http://30001ft.com med liknande innehåll som detta.

Säkerhet byggs inte på förhoppningar

“There is no greater danger than underestimating your opponent.” – Lao Tzu – kinesisk filosof

Bilden av hur höga ryska militärer suktar efter pittoreska svenska sommarställen med puttrande sibberatorer och planerar hur de ska använda sin militära överlägsenhet för att tillskansa sig dessa är inte nödvändigtvis korrekt.

Krig uppstår i civiliserade samhällen ofta som en förlängning av något annat. Det uppstår när någon vill något, någon annan inte vill det och en negativ spiral av missförstånd leder till att båda parter anser att bästa vägen framåt är att inte vika ner sig. Även om vi alla tycker det är förkastligt – och ibland rent av löjligt – så är detta en realitet. Kanske känner du igen scenariot från dagens tidning?

Det är inte längre osannolikt att Ryssland och väst hamnar i krig. Carl Bildt sade i dagarna i en intervju att: “Krig mellan Ryssland och väst är tänkbart”. Detta är samma Bildt som varit delaktig i att dra ner försvarsmaktens budget som del av BNP från 1,5 till 1,1 procent, eller 25 %. En nerdragning som endast överträffas av de socialdemokratiskt ledda regeringarna innan.

Trovärdigt försvar
Vi får anta att syftet för en fiende inte är att ta och behålla vår mark utan att förneka oss att verkamot dem över den strategiskt viktiga Östersjön. Grunden till att överhuvud taget kunna försvara oss i ett sådant scenario är att vi har ett fungerande luftförsvar. Om fienden har luftherravälde finns mycket liten möjlighet för oss att göra effektivt motstånd.

Sverige har valt Gripen som bas i luftförsvaret och det är ett sunt val. Bemannade flygplan ger flexibilitet och Gripen är ett potent och prisvärt alternativ som passar bra för svenska förhållanden. Luftvärn är ett bra komplement men kan aldrig användas som enda komponent eller ersätta flygplan då det rör sig långsamt över ytan och inte kan verka i alla luftvolymer. Till råga på allt så har Sverige idag ett mycket klent luftvärn, ett resultat av både den strategiska timeouten och långt bortistan-doktrinen.

Gripen behövs alltså för att överhuvudtaget kunna försvara vårt luftrum – och i förlängningen vårt land – mot säkerhetspolitiska händelser som vi inte rår över. Vad händer då om vi inte kan använda våra flygplan? Tanken svindlar.

Bas 90
En förutsättning för att flygplan ska kunna verka är att det finns en fungerande start- och landningsbana. Förstörs rullbanan som flygplanen är grupperade vid så står de obönhörligen på marken. Detta är inte hemligheter utan allmänt accepterade förutsättningar. Inga baser – inget stridsflyg. Flygbaserna i vår nerlagda Bas 90-organisation var genomtänkta och konstruerade just för detta scenario. De hade flera närliggande banor för redundans och underjordiska anläggningar för skydd av viktiga funktioner. Därtill fanns en trovärdig plan för basens operativa effekt över tiden.

Bas 90-konceptet togs fram när det fortfarande var förhållandevis svårt att slå ut en rullbana. Kryssningsrobotar och andra stand off-vapen hade så kort räckvidd att vi kunde förneka fienden möjlighet att avfyra dem mot våra baser. Detta blev en tröskeleffekt eftersom en fiende inte kunde räkna med omedelbar framgång utan riskerade ett långvarigt luftkrig.

Så hände det som så ofta händer när man har ett stabilt läge, något oväntat händer. Sovjetunionen föll samman. Många trodde att den eviga freden var här för att stanna och Försvarsmakten monterades sakta men säkert ner. Spiken i kistan för försvaret av Sverige var terroristattackerna 11:e september 2001. Försvara Sverige mot krig blev än mer omodernt. Det blev modernt att försvara Sverige utomlands. Det lilla som fanns kvar för att försvara Sverige blev ännu mindre och allt som inte kunde användas för internationella insatser skrotades.

Samtidigt som Bas 90-baserna avvecklades i rask takt – dessa kunde man ju inte ta med sig utomlands – så växte fiendens förmåga att avståndsbekämpa bland annat rullbanor. Detta skifte har pågått sedan 90-talet och nu är vi i den prekära situationen att en motståndare utan problem kan bekämpa våra få kvarvarande rullbanor samtidigt som vi ökar vårt beroende av att de få vi har kvar fungerar.

Det finns flera anledningar till att vi inte kan försvara våra flygbaser. Brist på bevakningsresurser mot specialförband är en. Att vi bara har två basbataljoner kvar, en annan. Men jag ska nedan belysa en mer direkt anledning.

Iskander
Iskander är ett ryskt vapensystem som är lika enkelt som det är effektivt. Scud har vi alla hört talas om från Irakkriget. Iskander är efterföljaren och har varit operativ sedan 2006. Inte så låg nivå kan tyckas! Iskander hör till vapentypen ballistiska robotar eftersom den lobbar in stridsspetsen likt en kastad granat. Den ballistiska banan blir på dessa avstånd så hög att slutfasen över Sverige så snabb och brant att det kräver mycket kvalificerat luftvärn för att kunna försvara sig.

Det bör här nämnas att Sverige inte har – eller tänker skaffa – luftvärn som kan bekämpa ballistiska robotar eller avancerade kryssningsrobotar (Luftförsvarsutredningen 2040).

Två möjliga landbaserade grupperingsplatser, Kaliningrad och Gotland, och den nuvarande förmodade räckvidden på Iskander-M, 500km

Den nuvarande versionen (Iskander-M) har en räckvidd på c:a 500 km. Öppna källor hävdar betydligt mer, upp till 2000 km. Men egentligen spelar räckvidden inte så stor roll. Eftersom den är mobil och har en styrd startfas (behöver inte stå helt rakt) så är det bara att rulla ombord den på ett fartyg och man har full frihet att slå ut valfria flygbaser i Sverige från internationellt vatten. Det kan finnas tekniska anledningar till att man inte redan idag kan avfyra från fartyg. Roboten kanske är beroende av fast mark för att optimera TN-systemet. Detta är dock ett i lösbart problem, det fungerar ju på flygplansburna robotar, om det nu är ett problem överhuvudtaget.

Träffsäkerheten (CEP) är 7 meter för GPS/GLONASS-versioner och det finns olika typer stridsspetsar på upp till 800 kg (en halv bil..) för att garantera att det som träffas, förstörs. Vill man slå ut en landningsbana så gör man det helt enkelt (Iskander-video).

Det faktum att Ryssland, nästan helt utan risk för egna förluster, kan slå ut svenska baser – och därmed i stort sett flygvapnet i sin helhet – är problematiskt av många anledningar. Den kanske största är avsaknad av tröskeleffekt. För en fiende ter det sig nog lockande att kunna få så stor militär effekt utan kostnad. Att slå ut luftförsvaret för det strategiskt viktigaste landet i östersjöregionen är ett självklart öppnings- eller uppföljningsdrag i en militär konflikt. Vi underskattar fienden om vi tror att de inte redan vet detta.

Det geniala sett ur fiendens ögon är att effekten erhålls med ett minimum av civila och militära offer. Det enda man gör är att bekämpa asfalterade ytor, man behöver inte ens slå ut själva flygplanen. Man kan till exempel hävda att rullbanorna bekämpats i självförsvar efter det att den första svenska Gripen gjort något man ogillar. Anledningen kan så klart vara helt fabricerad.

En ytterligare besvärande effekt för Sveriges möjlighet att försvara sig är att med våra flygplatser utslagna så får vi svårt att ta emot hjälp – om det finns någon att få. Vi skulle förmodligen i ett sådant läge böna och be NATO/USA för lite kvalificerat luftvärn enligt kom-och-rädda-oss-doktrinen för att möjliggöra banreparationer. Utan möjlighet att flyga in hjälp kommer detta ta betydligt längre tid.

Jag vill vara överdrivet tydlig. Ryssland kan placera Iskander-M på ett par civila fartyg och i Kaliningrad eller Gotska Sandön, skicka bevis på detta till Sveriges militärledning med texten: “Rör ni ett flygplan eller låter NATO landa på era baser så kommer ni att vara utan flygvapen i månader”. Sverige kan inget annat göra än lyda.

En lösning måste till
En detaljerad lösning är självklart för allomfattande för att ens börja beskriva i detta inlägg. Jag har dock startat en liten artikelserie för ändamålet. Nästa del kommer att handla om extrem spridning med bland annat vägbaserade UCAV som verkansdel för Gripen E+. En uppenbar första åtgärd är att anförskaffa luftvärn som kan försvara mot både ballistiska robotar och avancerade kryssningsrobotar. Utan dessa system kan någon som är pessimistiskt lagd hävda att försvaret av Sverige är av högst teoretiskt intresse. Jag tror inte på ‘pooling & sharing’ när det gäller dessa system eftersom de måste vara på plats från dag ett och alla kommer att behöva dem själva eftersom konflikter alltid riskeras att spridas. Man lånar inte ut sin skyddsväst om det är strid hos grannen.

Jag är pessimistisk till återupprättande av motsvarande Bas 90-systemet då jag tror att försvar av större fasta installationer framgent kommer att ligga efter möjligheten att slå ut dem. Spridda, dynamiska enheter är svårare för en fiende att räkna på och skapar högre tröskeleffekt genom osäkerhet.

Den troligtvis största framgångsfaktorn för framtagandet av en hållbar försvarsidé är att börja lösa de verkliga problemen och inte sopa dem under mattan. Det går inte att enbart lösa de problem man kan lösa med de medel man får. De stora problemen, som kostar miljarder att lösa, måste upp till ytan och luftas. Fienden vet redan vilka de är och planerar helt klart att exploatera dem. Försvarsmaktledningen vet. De enda som inte vet är svenska folket.

Rädslan för verkligheten
Jag har i mitt yrkesliv sett otaliga exempel på när man mer eller mindre medvetet tänker bort fiendens svårbemötta förmågor. Antingen saknar vi egen förmåga att representera dem eller så skulle det helt enkelt bli lönlöst att försvara sig. Det är inte roligt att förlora striden på A-sidan, men det skulle kanske vara ett behövligt uppvaknande.

Vi måste börja tänka på samma sätt som man tänkte inför skapandet av Bas 60/90. Utvecklingen har rört sig framåt och även om Ryssland för 15 år sedan hade en låg nivå på förband och materiel så har de till skillnad från oss varit listiga och fortsatt sin försvarsforskning. Detta innebär att när de nu rustar upp så hoppar de bock över ett slumrade Sverige.

Vi måste krossa glaset kring tänkarna och ledarna som förstår att prioritera operativ faktisk effekt framför arbetstidslagens finstilta nyanser. Som vågar lyfta de verkliga problemen och sedan omutligt står för sin åsikt. Som pratar med Göran Frisks tydlighet men fortfarande är anställda av Försvarsmakten. De som varit omoderna dinosaurier i tre decennier har blivit moderna igen och måste plockas fram ur frysen.

Säkerhet byggs inte på förhoppningar om evig fred.

Vänligen,
Mikael Grev
Follow @mikaelgrev_sve

Strategi i NATO-frågan måste väljas med hänsyn till det militärpolitiska läget

av Carl Björeman ”Året är 1944. Ett krigsspel pågår i Högkvarteret som del i arbetet före en anad försvarsutredning inför stundande rysk seger mot tyskarna och slut på kriget. Ofantlig rysk dominans i Östersjöområdet kunde förutses omfattande även Finland. Strategisk svensk fördröjning i hela landet uppfattades vara enda realistiska möjlighet. För södra Sverige måste försvaret […]

Försvarsmaktens rapportering kring undervattensverksamhet

Grunden för all mediehantering inom Försvarsmakten är att arbetet ska präglas av öppenhet, systematik och med faktabaserad kunskap som grund för kommunikationen. Det gäller även för frågor kring faktisk eller påstådd undervattensverksamhet, men skiljer sig också delvis åt genom andra … Continue reading →

Var herre i eget hus

av Herman Fältström Sverige måste kunna svara upp mot sina åtaganden såväl vad gäller nationella som internationella insatser. Sverige skall kunna bidra till frihet och säkerhet i första hand i vårt närområde men också i Europa och i världen som helhet. Bidragen skall i första hand avse resurser som efterfrågas för att hävda svenskt territorium och integritet samt skydd av svenska intressen. Vi […]

För Sverige i tiden – del 1

Sverige står nu inför den största säkerhetspolitiska utmaningen på 80 år. Det är svårt att förstå varför så många svenska politiker, och för all del journalister, just nu tänker och talar på ett så djupt historielöst sätt.

Vi skall nedan försöka redogöra för några händelser som är av särskild vikt när man som politiker vill förstå dagens säkerhetspolitiska situation.

När första världskriget bröt ut 1914 var Gustaf V kung över Sverige. Hans valspråk löd Med folket för fosterlandet. På den tiden existerade inte Sovjetunionen, det fanns inga kommunistiska stater alls men det hade ingen större betydelse för den svenska aversionen mot det ryska grannlandet. Sverige och Ryssland har krigat av och till sedan Gustav Vasa. När Hitler slöt den baksluga pakten med Stalin den 23 augusti 1939 var det en och annan historiker som förskräckt betraktade den svenska allianslösheten som en vandring längs knivens egg.

Så sent om lite drygt hundra år tidigare hade Sverige utkämpat Finska kriget mot en allians bestående av Ryssland, Frankrike och Danmark m fl. Sverige hade klokt nog allierat sig med Storbritannien. Som alla vet förlorade Sverige Finland i detta krig men utan alliansen med britterna hade vi mycket väl kunnat förlora stora delar av Sverige till Ryssland med tanke på hur kriget utvecklade sig och hur trupperna stod vid stilleståndet i Frostkåge. Royal Navy utgjorde en viktig faktor då Tsar Alexander tog beslut om att acceptera villkoren i Fredrikshamn den 17 september 1809.

”Ålandshaf, Bottniska Wiken samt Torneå och Muonio Elfwar skola hädanefter utgöra Gränsen mellan Ryska och Swenska Rikena”

Men allra viktigast är slutsatsen som Finland måste dra. Att ha en svag ”allierad” med en svag ledning mot en stor och stark fiende som dessutom ingår i en stor och stark allians är inget bra utgångsläge. Efter freden i Fredrikshamn blev Finland sig aldrig mer likt. Det var nu de facto en del av Ryssland, något som kom att prägla den finska säkerhetspolitiska miljön i nästan 200 år fram till 1991 med undantag av kortare perioder under andra världskriget. Inget sagt om att livet under den svenska överhögheten var ett underbart tillstånd.

Även om finnar (och svenskar samt tyskar) dog för Finlands sak under 40-talet så slutade trots allt Finlands granne som en segrarmakt efter freden 1945 vilket satte minst lika stark prägel på det finska samhället som under tiden som storfurstendöme. Under mellankrigstiden härjades Finland av motsättningar mellan röda och vita och den Sovjetiska påverkan (på de röda) var en destabiliserande faktor.

Efter andra världskriget blev Gustav VI Adolf kung i Sverige och tog sig valspråket Plikten framför allt. Detta valspråk kan tjäna som fond till den säkerhetspolitik som Sverige drev under hotet av en invasion från öster. Vi vet idag att Sovjetunionen och Warszawa-pakten hade detaljerade invasionsplaner för Sverige, inte bara för taktiska eller operativa bruk utan för att inlemma Sverige i Östblocket så väl politiskt som kulturellt. Detta var väl etablerat efter kriserna i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968.

Sverige såg sig med rätta som ett land med en mycket stark krigsmakt vilket var den yttersta garanten för fred och frihet. Utan den hade vi inte kunnat föra någon säkerhetspolitik värd namnet. Men den politiska klassen vägrade att ens prata om en anslutning till en allians. Skälen till detta är ännu idag inte otvetydigt vederlagda. Mycket klarnar när man läst Mikael Holmströms bok ”Den dolda alliansen” och vem som helst har kunnat räkna ut att Sverige i praktiken inte var alliansfria under några längre perioder av det Kalla kriget. Många vill också se Olof Palmes liv, gärning och död som ett offer för vår skenbara alliansfrihet.

När vår nuvarande kung Carl XVI Gustaf blev kung 1973 tog han valspråket För Sverige i tiden. Syftet var att slå an en ton av modernisering och framåtblickande vilket säkert var naturligt efter industrialisering, rymdålder och svensk tillväxtexplosion. Under 1970-talet var Sverige ledande i världen på rad tekniska områden men hade också en egen kulturexport. Initialt mest ”den svenska synden” men ABBA, Björn Borg och Ingemar Bergman var världsstjärnor som mätte sig med sina motsvarigheter i England, USA och resten av världen.

Samtidigt hade Sovjetunionen börjat inse att de alltid skulle vara näst bäst på teknik. De förlorade rymdkapplöpningen och deras exportvaror var inte gångbara annat än inom WP. De var inte alls lika duktiga som USA och Israel på underrättelsetjänst särskilt när tekniken gjorde sitt intåg även inom detta område. Dessutom hade deras officerare en tradition av att studera Sun Tzu snarare än Fredrik den Store, Moltke eller Clausewitz.

De tog då ett beslut som visade sig vara synnerligen klokt. De valde att släppa mycket av det traditionella spioneriet till förmån för påverkan och subversion. Just det året som Tjabo blev kung så hade USA utvecklat nästa generation ”Surface-to-surface guided missile”, nämligen Pershing II. När USA 1975 fick klart för sig att man tappat det strategiska överläget över WP i Europa efter att Sovjet introducerad SS-20 började en tio-årig kapplöpning där alla medel var tillåtna. Båda sidor excellerade i desinformation och vilseledning och båda sidor försökte dölja sina egentliga avsikter.

I början av 80-talet hade Sovjet förstått att USA var på god väg att fullfölja sitt beslut att gruppera Pershing II i Västtyskland satte de igång och placera ut SS-20 i hundratal. När det gick upp för dem att detta inte påverkade USA:s beslut (varför skulle det?) och de därmed också förstört alla vidare diplomatiska möjligheter så återstod endast subversion och desinformation.

Under den första halvan av 1980-talet började KGB-agenter att infiltrera den västtyska fredsrörelsen. Man försåg dem med kunskap och pengar utan att någon förstod var resurserna kom ifrån. Framåt 1985 lyckades rörelsen (med KGB:s hjälp) att mobilisera 300 000 demonstranter i tio tyska storstäder. Den största demonstrationen genomfördes i Heilbronn där avskjutningsplatserna fanns, hela 30 000 personer samlades där. Även i England och Italien demonstrerades det. Men trots att demonstrationerna var riktade mot båda blocken så fanns det inte ett spår av demonstrationer i Sovjetunionen eller i något annat WP-land. I samband med demonstrationerna kan man misstänka att KGB också tänkte försöka genomföra sabotage. Flera bomber exploderade i Tyskland i samband med protesterna. Detta lyckades dock inte.

Efter detta (samt en del andra händelser av liknande karaktär) insåg KGB att detta var framtidens melodi. Genom att indirekt påverka grupper av människor i de länder som de avsåg att besegra så skulle inte ett skott behöva avlossas och inte ens ett tal behöva hållas. Människor som på olika sätt kunde påverka makten, var en del av makten eller kunde destabilisera samhället så att det kunde förändras i en riktning som var gynnsam för Sovjet ringades in och identifierades. I det här läget insåg alltså KGB att det var fullkomligt ovidkommande om dessa grupper sympatiserade med sovjetkommunismen. Bara de direkt eller indirekt kunde bidra till att öka Sovjetunionens makt över landet i fråga så var allting frid och fröjd.

Under hela Kalla kriget identifierade Sovjet också länder utanför WP-sfären som redan var instabila och som av olika skäl inte hade något till övers för USA, Israel eller Västeuropa. Sådana länder var t.ex. Egypten, Syrien, Irak, Libyen, Sudan, Chile, Uganda, Nicaragua, Mocambique och Angola. Dessa länder fick ekonomiskt bistånd, köpa vapen billigt, tekniköverföring och politisk rådgivning. Ofta blev ledarna i dessa länder oändligt rika och mäktiga t ex. Saddam Hussein, Muammar Khadaffi och Hafez Al-Assad.

När WP och Sovjetunionen kollapsade 1989-91 så var det inte på något sätt så att KGB tappade bort dessa strategier. Det enda som hände var att pengarna tog slut. Övertygelsen om att idéerna var mycket användbara var orubbad.

Vladimir Putin var vid Kalla krigets slut rådgivare till Leningrads borgmästare. 1991 bytte staden namn till St. Petersburg. Vid den tidpunkten hade han arbetat totalt 16 år i KGB. Han slutade officiellt med graden överstelöjtnant den 29 augusti 1991. Därefter följde en inte helt spikrak politisk karriär i St. Petersburgs politiska liv och därefter i Moskvas spindoctor-värld från 1996.

Men den 25 juli 1998 utnämndes Putin till chef för FSB. FSB är som bekant arvtagaren till KGB:s andra direktorat – alltså inrikes säkerhetstjänst. Denna position hade han fram till dess att han svors in som Rysslands president den 7 maj 2000. Men redan den 7 mars 2005 blev FSB direkt underställda presidenten – Vladimir Putin var återigen chef för den ryska säkerhetstjänsten. Och om någon undrar är det Putin som utser SVR:s högsta chef och denne rapporterar direkt till Putin (SVR = utrikes underrättelsetjänst). Som tidigare beskrivits ingår numera gamla FAPSI (signalunderrättelsetjänst och cyberkrigföring) i FSB och som alla vet vid det här laget så kontrolleras i stort sett alla nyhetsbyråer i Ryssland av staten.

Av ovanstående kan man dra slutsatsen att Ryssland idag leds av en f.d. KGB-officer som har skaffat en rejäl erfarenhet av subversion och desinformation under 16 år på fältet för KGB. Hans huvudsakliga hemvist under den perioden var dessutom Östtyskland med uppgifter i Västtyskland. Därutöver har han lärt sig politik den hårda vägen, främst under en period när Ryssland aktivt närmade sig väst och hade nära kontakter med amerikanska aktörer som senare lett fram till det omfattande samarbetet med t.ex. PR-byrån Ketchum. Ketchum har haft t.ex. Delta Airlines, Kodak, IBM, HP, World Economic Forum, Philips och Roche som kunder. Denna byrå har arbetat aktivt men anonymt för att stärka en positiv bild av Putin och den ryska regeringen världen över med den ryska staten som kund.

När Carl XVI Gustaf tog valspråket För Sverige i tiden kanske han inte trodde att världsordningen skulle ändras så många gånger som den gjort. Under hans (pågående) regim blev Kalla kriget iskallt men tog sedan slut, fred utbröt inklusive strategisk timeout och nu har det ersatts av ett förkrigsstadium som kan bli ett nytt kallt krig men definitivt ett varmt krig – en storskalig väpnad konflikt i Europa.

Den här veckan avgörs Europas öde för decennier framöver. Och i allra värsta fall slutar ett misslyckande i en global katastrof i form av ett kärnvapenkrig mellan USA och Ryssland.

Del 2 av ”För Sverige i tiden” kommer att beröra vad Sverige kan och bör göra i det läge som nu uppstått givet den historiska kontexten ovan.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

[uppdatering 9/2] Ubåtar – Var god dölj!

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I Den senaste tidens diskussioner kring den pensionerade överstelöjtnanten Sven-Olof Kvimans bilder av misstänkt ubåt den sista oktober i fjol fick ny näring igår när DN publicerade två nya vittnens utsagor om upplevevelser i samma område och tidsrymd. Från läktaren är det naturligtvis svårt att värdera detta och slå fast […]

Krafttag krävs för att lösa ubåtsproblemen!

I natt rapporterade DN om ytterligare ett vittne till den ubåt som pensionerade officeren Sven-Olof Kviman såg på eftermiddagen den 31 oktober förra året långt inne i Stockholms skärgård, och därmed också innanför de numera avvecklade inre försvarsspärrarna i området runt Vaxholm.

Utifrån videointervjun så bedömer jag uppgifterna som trovärdiga, och det finns som jag ser det ingen anledning att tvivla längre. Till skillnad från andra observationer som gjorts så var uppgiftslämnaren själv ute med sin båt och såg ubåten på mycket nära avstånd. Med tanke på de måttuppgifter som anges så handlar det bedömt om en mindre ubåt.

Det här är ett ytterst grovt övergrepp mot Sverige, och vi står med byxorna nere vid knävecken samtidigt som någon gör precis som de vill på våra vatten. Som ÖB uttryckte det i oktober. ”Det är rent ut sagt för jävligt!”

Försvarsmakten deklarerade den 19 januari att man nu kommer att byta strategi under 2015 genom att genomföra fler underrättelseoperationer. Hur detta ska hindra inkräktarna är oklart eftersom de som befinner sig här inte ens anser att det nödvändigt att uppträda dolt över tiden. Att bara en vecka efter den största ubåtsjakten sedan kalla kriget välja att gå ända in till Stockholms stad, dessutom till del i ytläge, tyder på att man inte bekymrar sig nämnvärt om vår förmåga att lokalisera och bekämpa. Detta borde oroa oss mest av allt, och det borde rimligtvis leda till att vi vidtar kraftfulla åtgärder.

Konteramiral Anders Grenstad var i januari tydlig med att peka på allvaret runt det som händer. Han är sjöofficer, har varit med förr och kan därmed dra relevanta slutsatser.

– Det här är synnerligen välplanerat, det kränker vårt territorium och det finns en tanke bakom den här verksamheten som någon håller på med. Det är inte bara övningsverksamhet, tar man den här risken så är man beredd att göra väldigt mycket för att lösa sin uppgift, vad det nu är, säger Anders Grenstad.

DN har i dag efter att den senaste informationen framkommit intervjuat en rad politiker som uttrycker stor oro över vad som händer. Man anser att det krävs utökade resurser för ubåtsjakt. Slutsatser som är helt korrekta med tanke på vårt prekära läge. Vi har avvecklat ubåtsjaktförmågan inte bara en gång utan två gånger i Sverige. Den första gången i samband med försvarsbeslutet 1972 då ubåtsjakt ”skulle lösas med andra medel än militära”. Den andra gången i samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 då i stort sett hela det nationella försvaret försvann ut med badvattnet, inte minst ubåtsjakt och i synnerhet ubåtsskyddsförmågan.

Även om politiker alltid vill lösa alla problem när det har hänt något för att några veckor senare glömt allt så noterar jag ändå att man från politisk nivå tycks vara mer bekymrad över vad som händer än från Försvarsmaktens sida där man mer eller mindre lagt locket på. Åtminstone utåt sett. Personligen kan jag till och med skönja en viss irritation när frågan om behovet av en utökad ubåtsjaktförmåga kommer på tal. Jag påstår inte att det är så, men det är en magkänsla jag har. Jag hoppas dock att jag har fel.

Johan Wiktorin skriver i dag en mycket läsvärt artikel i ämnet där han diskuterar öppenheten enligt Försvarsmaktens egen devis ÖRA där Ö står för öppenhet. Jag instämmer i bedömningen att det verkar som att Försvarsmakten nu väljer att frångå det man utlovade för en tid sedan rörande ökad öppenhet. Det här innebär att allmänheten inte blir upplyst om vad som har skett, och därmed kommer allmänhetens förståelse för att det krävs prioriteringar rörande att öka vår marina förmåga att minska. Inte bra.

Johan Wiktorin tar i sin artikel också upp brister i ubåtsjaktförmågan, något som diskuterats under flera år, men utan att det skett några förbättringar. I stället avvecklas fartyg avsedda för bl.a. ubåtsjakt som Wiktorin beskriver. Brist på såväl personal som på pengar att nyttja och underhålla fartygen är anledningarna.

Från Försvarsmaktens sida anser man inte att ubåtsjaktförmågan ska prioriteras högre än något annat. Det framgår av den korta notis som publicerades den 5 februari där orden förmodligen vägts på guldvåg.

Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.

Personligen anser jag att ubåtsjaktförmågan är en delmängd i att kunna möta ett väpnat angrepp och inte något som står i motsatsförhållande till förmågan att möta ett väpnat angrepp. Dessutom krävs ubåtsjaktförmågan för att kunna hävda och värna svenskt territorium, en av Försvarsmaktens huvuduppgifter. Jag är övertygad om att resurser snarast hade omfördelats till Flygvapnets incidentberedskap om svenskt luftrum hade kränkts under lång tid och på djupet av vårt territorium. Att vi har besökare under ytan är ännu allvarligare eftersom det sker över lång tid och där någon typ av verksamhet dessutom sker. Att Försvarsmakten inte anser att detta skall prioriteras högre än i dag, och att resurser snarast bör omfördelas (i väntan på att de politiska besluten om resursförstärkningar kommer) är för mig obegripligt. Vi har konstaterat att vi har ubåtar i våra vatten här och nu. Då krävs det också att vi gör något här och nu.

Jag tror dessutom att anledningen till att Försvarsmakten inte driver linjen hårdare kan härledas till att det inte finns försvarsgrenschefer likt tidigare med fullt mandat att föra talan, och driva frågor inom sin egen försvarsgren. Något som tidigare marinchefer kunde göra när det kommer till frågan om behov av resurser för att stoppa undervattenskränkningarna. Idag sker fördelningarna centralt med allt vad det innebär. Decemberunderlaget talar sitt egna tydliga språk om att Marinen inte är prioriterad, och därmed heller inte utökade resurser för att förstärka ubåtsjaktförmågan.

Jag brukar regelbundet påminna om vad statsministern sade under presskonferensen efter ubåtsjakten i oktober, och jag avser göra det ytterligare en gång.

”Det är fullkomligt oacceptabelt, vi ska inte ha någon främmande undervattensverksamhet i våra vatten. Vi kommer att stärka vår förmåga att upptäcka och identifiera dom som är ute i olagliga ärenden i våra vatten på svenskt territorium. Vi kräver att Sveriges gränser respekteras”

Ubåtsjägaren Göran Frisk har sin teori klar för sig. Inte förrän vi har sänkt den första ubåten kommer så kränkningarna av vårt territorium att upphöra. Jag tror Göran Frisk har helt rätt. Men för att åstadkomma detta så kommer en rad åtgärder att krävas. Marinen har levererat en mycket genomarbetad delrapport från ubåtsjaktstudien. Ett arbete som pågått under flera år. Jag hoppas att resultatet av den – i sin helhet – delges till regeringen och politikerna i försvarsutskottet när den är slutförd. Först när man har fått hela bilden klar för sig så förstår man också behoven. Vi måste göra allt för att förhindra fortsatta kränkningar av våra svenska vatten.

Ubåtar – var god dölj!

Hotbilder och Spegelbilder – Del 2

Sammanfattning

Bedömt har de Västliga länderna underskattat den säkerhetspolitiska dimensionen av vad av Ryssland benämner ”det nära utlandet”. Denna underskattning i Väst samt Rysslands ökade militära förmåga i traditionell väpnad strid, har i sin tur lett fram till ett spegeltänkande hos Ryssland att Väst har samma förmåga. Sammantaget ger underskattningen av det ”nära utlandet” samt Rysslands spegeltänkande av Väst förmåga till väpnad strid, en ytterst instabil situation.

Analys

Allmänt.Detta inlägg kommer försöka beskriva utifrån den nyss antagna militär doktrinen för den Ryska Federationen hur man bedömer att ett angrepp mot Ryssland kommer genomföras, detta har till del berörts i ett tidigare inlägg, likväl kommer modern rysk operationskonst beröras, vilket populärt har benämnts som sjätte generationens krigföring.

Bild 1. ”Det nära utlandet”.

För att dels kunna ta till sig det Ryska synsättet dels förstå kommande händelser, måste vi först och främst acceptera det faktum att Ryssland förefaller anse sig vara i en geopolitisk/-strategisk konflikt med USA och därmed även NATO, oaktat hur vi i Väst ser på saker så anser Ryssland att de är i en konflikt.¹

Ukraina har blivit den inledande spelplanen i denna konflikt mellan Ryssland och Väst, bedömt består dock hela schackbrädet av vad Ryssland brukar benämna ”det nära utlandet”, vilket i praktiken är ett antal tidigare Sovjetrepubliker i Central- och Östeuropa, Kaukasus samt Centralasien. Det ”nära utlandet” är vad Ryssland ser som sin intressesfär, vilket även blir strategiskt viktiga områden för Ryssland.²

Kommer konflikten upphöra i och med Ukraina, troligtvis inte, nästa del i denna geopolitiska kraftmätning kommer troligtvis utspela sig i Östersjöregionen, där den egentliga friktionsytan mellan Ryssland och Väst står idag.³ Den s k geostrategiska triangeln ger en fingervisning om detta. Likväl, utöver Baltikum är de övriga nationerna i vad som räknas till det ”nära utlandet” för Ryssland, i mångt redan inordnade i den Ryska intressesfären.

Varför är då begreppet ”det nära utlandet” viktigt att känna till? Begreppet i sig kom till under Jeltsin eran, men blev en säkerhetspolitisk realitet när Rysslands nuvarande President, Vladimir Putin, satt sin första mandatperiod som president. Det är således Rysslands ”nära” intressesfär,⁴ vilket i praktiken innebär dess buffertområde⁵ mot dess, enligt den nyss antagna militär doktrinen, huvudmotståndare NATO.⁶

Detta blir i praktiken, de platser, där man dels bedömer att en motståndare kan anfalla igenom vidare mot Ryssland dels de platser man själv avser att möta en motståndare. Därvid måste man ta hänsyn till ”det nära utlandet” både ur perspektivet hur Ryssland ser på ett möjligt angrepp mot dem men även hur de själva avser att föra sin strid.

Är då detta något nytt? Nej detta var den allenarådande militärfilosofin efter 1945 av Sovjetunionen, inget nytt krig skulle utkämpas på Sovjetunionens territorium.⁷ Vilket i praktiken kom att bli Brezjnevdoktrinen, som dels stipulerade att man kunde ingripa i ett socialistiskt broderland då dess socialistiska system hotades.⁸ Men dels syftade den till att skydda den strategiska buffert som krävdes för att skydda själva Sovjetunionen i händelse av en konflikt med Väst, vilket bör ses som det egentliga syftet med Breznjevdoktrinen.⁹

Sett i vår nutidshistoria så klarnar agerandet, i Georgien 2008 och Ukraina 2014, Rysslands strategiska situation höll på att förändras, buffertområdet – det nära utlandet – hotades varvid man agerade. Vilket bör ses som den egentliga Putindoktrinen, randstaterna till Ryssland skall hållas som en strategisk skyddsbuffert mot Väst. Varvid man ur mitt synsätt något felaktigt talat om att skydda de ryska minoriteterna i randstaterna som Putindoktrinen, detta är snarare att se som ett medel för att uppnå målet, vilket är att bibehålla den strategiska bufferten mot Väst, på samma sätt som Breznjevdoktrinen utåt handlade om att bevara socialismen, men i praktiken handlade om att bevara den strategiska buffertzonen.

Ett hypotetiskt ryskt resonemang kan då bli: ”Se hurdet gick med Sovjetunionen, dåBrezjnev i slutet av sin tidsom Generalsekreterare och Gorbatjovunder sin tid, valde att inteta hand om problemen i vårtnära utland. Unionen gick underoch vi kastades ut i ettkaos, låt oss inte göra omdetta misstag”.

Operationskonst.Rysslands generalstabschef, Valerij Gerasimov, höll i Januari 2013 ett anförande inför Rysslands krigsvetenskapsakademi, där han förklarade hur det moderna kriget genomförs och slåss. Detta kom sedan att beskrivas i VPK, Voyenno-promyshlennyykur’yer, den militär-industriella sektorns tidning i Ryssland, som får ses som en tidning med mycket stort genomslag inom Rysslands säkerhetsstrukturer.¹⁰

Överste Chekinov och Generallöjtnant Bogdanov, har även beskrivit hur det moderna kriget kan föras,¹¹ deras syn på den moderna krigföringen kan sammanfatta konflikten till åtta stycken steg, som sträcker sig från konfliktens början intill dess att motståndarens stridsvilja är bruten och den väpnade konflikten är över.¹²

Bild 2. Grafisk representation av Gerasimov,
Chekinov & Bogdanov teoribildning.

Gerasimov, Chekinov och Bogdanovs tankar och förklaringsmodeller kring det moderna kriget korrelerar väl med varandra, där Gerasimov har mer generella tankar har Chekinov och Bogdanov mer detaljerade och ingående förklaringar oftast på operativ nivå. Vilket i sig är rätt naturligt då Gerasimov som Generalstabschef skall tänka/se övergripande, medan Chekinov och Bogdanov kan fördjupa sig i de operativa detaljerna.

Båda dessa förklaringsmodeller måste ses tillsammans som en, för att dels förstå hur Ryssland tror att en motståndare kommer agera dels hur Ryssland själv avser genomföra väpnad strid. Tillsammans så förenas både den strategiska nivån och den operativa i de olika skedena som Gerasimov strukturerat upp. Bilden visar de båda modellerna sammanslagna.

Vad vi kan se inledningsvis är att det moderna kriget som Ryssland ser framför sig, sker under en lång tid, dolt innan det övergår till en öppen konflikt. Detta är i sig inget nytt, då vi i Sverige t ex under 1980-talet såg framför oss en lång form av dold påverkan innan själva angreppet skulle ske. Några faktorer, varav jag fokuserar på fyra, skiljer sig dock markant jämfört med tidigare:

Förberedelserna för att kunna genomföra denna typ av krigföring, är enorma, de skiljer sig inte något mot tidigare, men för att kunna få ut full i effekt på kort tid, så måste huvuddelen av inhämtnings-, bearbetnings- och planeringsprocessen genomföras innan. Detta ställer oerhörda krav på underrättelseorganisationen, som måste planera brett dvs alla länder som kan utgöra ett potentiellt hot måste förberedelserna genomföras i långt innan.
Samverkan mellan militära och icke-militära medel är i en högre grad samordnad nu kontra tidigare, konflikten sker över hela samhället och hela samhället är en konfliktyta. Detta innebär även att det i verkligheten är ett frontlöst krig som genomföras, slagfältet är helt defragmentrat över alla sektorer och ytor i en nation.
Assymetrin i denna operationskonst är påtaglig, då både militära och icke-militära medel inledningsvis utnyttjas dolt för att därefter övergå till mer och mer öppna åtgärder och avslutningsvis till en öppen väpnad konflikt, så möjliggörs nästintill en oändlig rad av metoder för att uppnå målsättningarna som den politiska nivån satt upp.
Kampen om perceptionen vilket kanske är den faktor som erhållit mest uppmärksamhet i denna form av operationskonst, med all rätt, då samtliga tre officerare, sätter en hög vikt kring informationsoperationer, vad som är unikt med det är att operationerna genomförs över hela ytan dvs klassisk militär vilseledning förenas med psykologiska operationer mot allmänheten, för att skapa en heltäckande förledning.

Fungerar operationskonsten, onekligen gör den det, för när Gerasimovbeskrev den i Januari 2013, så trodde han nog inte själv att händelseutvecklingen i Ukraina skulle ske, likväl inte att han skulle genomföra en operation utifrån dess premisser senare i Februari 2014 på Krimhalvön. När President Vladimir Putin tillkännagav att de Ryska Väpnande styrkorna genomfört operationen på Krimhalvön,¹³ så har vi fortfarande inte sett den fulla potentialen av den Ryska operationskonsten, vi kom bedömt in i inledningsskedet av Gerasimovs ”krisfas” och bedömt i inledningsskedet av fas 5 i Chekinov & Bogdanov teoribildning.

Angreppet.I VPK publicerades 14JAN15 en artikel av ordförande i Akademin för geopolitiska studier, Konstantin Sivkov, där han skisserar upp ett scenario, hur ett NATO lett angrepp mot Ryssland kan tänkas genomföras.¹⁴ Scenariot korrelerar väl med den troliga angreppsbilden som man ser framför sig i den nyss antagna militär doktrinen för den Ryska Federationen.¹⁵

Nedan sammanfattas huvuddragen i Sivkovs angrepsscenario mot Ryssland:¹⁶

Inledningsvis krävs det enligt Sivkov ett gynnsamt moraliskt och psykologiskt klimat har skapats i NATO länderna, med det menar han, medborgarna i NATO länderna har en motvilja till väpnad konflikt. Detta överbryggar man nu enligt honom, genom den demonisering av Ryssland som genomförs i de NATO anslutna länderna.
Därefter menar Sivkov, kommer man destabilisera dels de styrande individerna i Ryssland dels Rysslands befolkning. Återigen menar här Sivkov att detta sker i nuet, sanktionerna mot ledande individer i Ryssland är ett sätt att splittra den styrande makten och därmed allienera den översta delen av de styrande individerna, för att dessa ej skall ha en maktbas att kunna utgå ifrån. Destabiliseringen av befolkningen menar Sivkov på sker av västinfluerade intellektuella som sprider propaganda till befolkningen genom liberal media och bloggare i Ryssland, vilket har huvudbudskapet att Ryssland måste återgå till en mer västerländsk liberal linje. Detta menar han på kan orsaka massprotester i Ryssland och destabilisera den sittande makten/offentliga förvaltningen.
Därefter kommer en snabb styrkeuppbyggnad ske i Rysslands närområde, parallellt med denna styrkeuppbyggnad kommer inflytelseagenter påbörja en aktiv påverkan i Ryssland för att skapa en utbredd destabilitet i landet. Denna destabilisering understödjs av specialförband som dolt har innästlat Ryssland och utgör de hårda elementen i massprotester mot den styrande makten, massprotesterna syftar till handlingsförlama den styrande makten. Detta syftar ytterst till att förhindra den offentliga förvaltningen att fungera.
Bild 3. Grafisk representation av Sivkovs hypotetiska scenario.

Därefter menar Sivkov att den offentliga förvaltningen kommer tappa kontrollen över Rysslands nukleära förmåga, varvid specialförband även utnyttjas för att förstöra ledningsstrukturen för de strategiska avskräckningstrupperna. Detta kommer föranleda att FN och andra internationella organisationer kommer kräva en intervention i Ryssland för att säkerställa att dess kärnvapen ej utnyttjas i felaktiga syften.
Interventionen kommer inledas med ett massivt flygangrepp som kommer nedkämpa det Ryska luftförsvaret samt flygvapnet. Parallellt med flygangreppet eller kort efteråt kommer markoffensiven att påbörjas in i Ryssland. Sivkov tror att de Ryska förbanden kommer vara så desorganiserad så att markoffensiven kommer vara över efter kort tid, därefter kommer ett partisankrig att ta vid då den Ryska befolkningen tar till vapen, dock bedömer han att detta kommer vara över även efter mycket kort tid, då ingen extern hjälp finns att erhålla.

Sivkovs hypotetiska scenario följer i huvudsak Gerasimov teoribildning samt den nyss antagna militär doktrinen för den Ryska Federationen, så den fungerar mycket bra som en sk ”case modell”. Dock delar jag inte hans syn på NATO förmåga att genomföra denna typer av operationer:

Att dolt och på kort tid lyckas mobilisera de mängder av förband detta skulle kräva, klarar NATO inte i dagsläget, de har än ingen förhandslagring av materiel i de östliga medlemsstaterna, likväl har huvuddelen av NATO förmåga att genomföra landsvägs- och järnvägstransport av tyngre materiel avvecklats.
NATO förmåga att genomföra högintensiv väpnad strid mot en högteknologisk motståndare är enligt seriösa bedömare i dagsläget låg, denna förmåga bedömer man återtagit utifrån de mest positiva bedömningarna om två till tre år. Vilket troligtvis sammanfaller med tidpunkten då förhandslagringen av materiel i de östliga medlemsstaterna är genomförd fullt ut samt transportförmågan av tyngre materiel är återtagen.
Där NATO bedömt har viss förmåga, är att genomföra de inledande destabiliserande åtgärderna som Sivkov skisserar i sitt scenario, dock har man som ovanstående pekar på ingen möjlighet att fullfölja det med någon högre förmåga i dagsläget, likväl har Ryssland mycket tydligt kringskurit väst möjligheter att genomföra sådan påverkan med den sk ”Agentlagen”.
Polariseringen i de västliga länderna i olika sakfrågor inom de flesta politiska områden, gör även att Sivkovs resonemang om att förbereda NATO länderna för en väpnad konflikt faller i mångt.

Slutsatser

Nedan följer några generella slutsatser man kan dra av ovanstående resonemang:

Vad många västliga bedömare, inte alla med många, förefaller ha förbisett är vikten som Ryssland sätter vid sitt geostrategiska läge, det är ingen nyhet att Rysslands nuvarande President, Vladimir Putin, har satt en stor vikt på det sk ”nära utlandet”. Men vad många i väst förefaller förbisett är den säkerhetspolitiska dimensionen i ”det nära utlandet”.
Den geostrategiska konflikten som uppstått kommer bedömt inte avslutas vid Ukraina, utan den kommer fortsätta intill dess att Ryssland anser att det ”nära utlandet” utgör den strategiska buffert som krävs.
Den ryska operationskonsten ger ett tydligt utslag av spegeltänkande, man förutsätter att NATO anslutna länder och övriga västliga länder har samma förmåga som sig själv. Dock har över ett decennium av fredsfrämjande och fredsframtvingande operationer, tydligt försvagat NATO förmåga att genomföra reguljär väpnade strid mot en högteknologiska motståndare.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Bloomberg 1(Engelska)
Lettiska Försvarshögskolan 1 (Engelska)

Nationalencyklopedin 1(Svenska)

OSW 1(Engelska)

RT 1(Engelska)

Reuters 1(Engelska)

Rysslands President 1(Ryska)

Sveriges Television 1(Svenska)

The New York Times 1, 2 (Engelska)

Voyenno-promyshlennyy kur’yer 1, 2(Ryska)

Den Dolda Alliansen. Holmström, Mikael. 2011

The Rise and Fall of the Brezhnev Doctrine in Soviet Foreign Policy. Ouimet, Matthew J. 2003

Slutnoter

¹http://www.vpk-news.ru/articles/23142läst 150204

²http://www.nytimes.com/2001/02/25/weekinreview/the-world-learning-to-fear-putin-s-gaze.htmlläst 150204

³http://www.osw.waw.pl/en/publikacje/osw-commentary/2015-01-23/baltic-states-conflict-ukraineläst 150204

http://www.svt.se/nyheter/varlden/estland-och-lettland-ska-vara-radda-for-ossläst 150204

⁴http://www.nytimes.com/2001/02/25/weekinreview/the-world-learning-to-fear-putin-s-gaze.htmlläst 150204

⁵http://www.bloomberg.com/news/articles/2015-02-03/ukrainian-rebel-push-reveals-russian-power-grab-to-czech-generalläst 150204

⁶http://www.reuters.com/article/2014/12/26/us-russia-crisis-military-doctrine-idUSKBN0K40Q120141226läst 150205

⁷Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011. Sid 261

⁸http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/brezjnevdoktrinenläst 150204

⁹Ouimet, Matthew J. The Rise and Fall of the Brezhnev Doctrine in Soviet Foreign Policy. 2003. Sid 36

¹⁰http://kkrva.se/mot-vapnad-konflikt/läst 150205

¹¹Military Thought. Chekinov, Bogdanov. The Nature and Contet of a New-Generation War. 2013. Sid 12-23

¹²Bērziņš, Jānis. Russias New Generation Warfare In Ukraine. 2014. Sid 6

¹³http://rt.com/news/crimea-defense-russian-soldiers-108/läst 150204

¹⁴http://www.vpk-news.ru/articles/23364läst 150205

¹⁵Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 7-8

¹⁶http://www.vpk-news.ru/articles/23364läst 150205

Örlogsbesök i Baltijsk

I fredagens SvD skrev jag i min kolumn om mitt besök i Ryssland 2005 samt det faktum att NATO nu vill återinföra den röda direktlinjen till den ryska generalstaben i Moskva. Läs min kolumn här.

När det kommer till örlogsbesöket i Baltijsk så var det ett minst sagt intressant besök. Läget var ett helt annat då jämfört med idag. Jag var hade förmånen att få göra örlogsbesök där två år i rad. Det första som jag känner till från modern tid genomfördes med HMS Stockholm 1998, då var jag själv inte med. Därefter genomförde vi som jag skrev i min kolumn ett besök med ett antal robotbåtar och patrullbåtar 2005. Jag var även där året efter, 2006 med tre korvetter. HMS Stockholm, HMS Malmö och HMS Kalmar.

Vad jag fortfarande så här 10 år efteråt tyckte var ytterst anmärkningsvärt var att vi svenskar fick röra oss helt fritt inne på de ryska marinbasen på såväl dagtid som nattetid. Vi fick till och med fotografera, vilket innebär att det finns ett ordentligt fotoarkiv bevarat från dessa besök. Vi blev även erbjudna en båttur inne i det stora hamnområdet där vi fick se allt. Svävarramperna för de stora Pomorniksvävarna, alla fartyg, ubåtar och övriga anläggningar.

Baltijsk är en stängd stad. D.v.s. det fanns då inga gränser eller stängsel mellan den civila befolkningen och den militära anläggningen. Folk rörde sig fritt överallt. När vi förtöjde kom en gammal gumma på säkert 80 år fram och ville sälja ström till oss från ett elskåp(!) Detta hade vi blivit förvarnade om, och hade därför med oss en officer med en stadig kontantkassa. Jag noterade också den utbredda alkoholismen. På nattestid strök det runt påtagligt berusade människor runt våra svenska fartyg, många mycket provocerande. Det blev givetvis påfrestande för våra svenska vakthavande officerare och våra värnpliktiga som stod med skarpladdade kulsprutepistoler på däck. Men detta hanterades givetvis exemplariskt av alla inblandade. Sällan har jag sett sådan professionalism när det kommer till vakttjänst.

Jag gick själv som jourkapten under ett av besöken, d.v.s. jag hade ansvaret för all bevakning av våra egna fartyg samt ansvarig för kontakten mot de ryska förbindelseofficerarna samt den dagliga rapporteringen hem till Sverige. Jag minns särskilt att jag blev uppring av den ryska förbindelseofficeren som var mycket orolig för ett antal av våra svenska värnpliktiga som trots förmaningstal hade hamnat på helt fel ställe, och ryssen var märkbart skärrad och bekymrad. Han var övertygad om att de skulle råka illa ut. Anledningen var att de hands hamnat på en inofficiell ”krog” på en av bakgatorna som disponerades av soldaterna ur 336. marininfanteribrigaden. Han tyckte vi genast skulle sätta ihop en grupp för att hämta hem våra värnpliktiga innan de skulle bli halvt ihjälslagna.

Sagt och gjort så skickade vi ut en svensk ”patrull” under ledning av en rysk officer. Men de försvunna värnpliktiga hittades inte och oron steg givetvis. När sökpatrullen väl var tillbaka ombord igen så kom de försvunna värnpliktiga inramlandes, påtagligt berusade. En av dom minns jag hade en blå- och vitrandig rysk sjömanströja på sig under sin uniform. De hade klarat sig bra genom att generöst göra av med alla pengar de hade genom att bjuda på starkdryck och i gengäld fått en tröja..

Mitt eget besök under lunchbjudningen som jag skrev om i min SvD kolumn var även det mycket spännande förutom att det var vodka i stor mängd, och det var inte läge att tacka nej. De första tre glasen skulle dessutom drickas i ett svep, det hörde till traditionen fick vi veta av den svenska attachén som hade förberett oss på besöket och hur det skulle gå till.

Mest intressant var under vilka förhållanden de ryska sjömännen levde ombord. De gjorde värnplikt under två år och hade rätt till en månads permission under hela tiden. Den förlades av de flesta till slutet av året och kortade ner tjänstgöringen från 24 månader till 23. När fartygschefen visade runt i fartyget, den ena gången i en Tarantul III så var han noga med att påvisa att sjömännen hade tillgång till färskt vatten i sin hytt. Arrangemanget bestod av en stor tunna, bedömt på 100 liter och en träskopa. I sjömännens mäss, som enbart bestod av bord och långbänkar utan dynor så satt allehanda rysk (sovjetisk) propaganda uppsatt på skotten. Dessutom det ryska alfabetet. På frågan om varför fick jag klart för mig att de flesta sjömännen kom från Ural och var inte läskunniga när de kom till flottan, något man ville åtgärda i flottans regi. De som gjorde värnplikten vid den här tiden var tydligen de som inte hade råd att köpa sig fria.

Vi fick dessutom se hela stridsledningscentralen och dessutom även roboteldledningen för överljudsroboten SS-N-22 som var mycket omtalad i svenska flottan vid den här tiden. Det dimensionerade robotsystemet.

Med oss vid besöken hade vi givetvis en svensk chefsgrupp med ett antal kommendörer och de svenska divisions- och fartygscheferna. De hade ett särskilt program med ett antal visiter, middagar och rundturer. Med under hela besöket som varade under tre dygn hade de en rysk tolk som följde gruppen hela tiden och tolkade mellan ryska och engelska. När vi på måndagmorgonen skulle kasta loss och lämna Baltijsk så stod cheferna uppställa på kajen för ta farväl. Alla tackade och tog i hand och sade givetvis något artigt. Jag har fått återberättat för mig att den ryska tolken stod sist i kön och när det var hans tur att ta farväl så gjorde han det, till mångas förvåning på klanderfri svenska…

Vi har givetvis haft ryska fartyg på motsvarande besök i Sverige vid ett flertal tillfällen, och vi har själva varit i Ryssland sedan dess. 2010 hade vi två ryska attackkorvetter av typen Nanuchka på besök i Karlskrona. I juni 2013 hade vi ryska korvetten (fregatts storlek) Steregusjtjiji på besök innen i Stockholm och i augusti 2013 var ett antal svenska minröjningsfartyg på örlogsbesök i St Petersburg.

Men i dag är dessa besök helt otänkbara. I april förra året deklarerade försvarsminister Karin Enström att allt militärt samarbete med Ryssland avbryts. Det skulle förvåna mig väldigt mycket om det kommer att kunna återupptas igen. Ryssland har som sagt valt att gå en helt annan väg.

Om systemkollapsen

av Lars Holmqvist Sommarens stora skogsbrand i Västmanland ledde till en del frågor om hur det står till med samhällets förmåga att hantera kriser. Olycksutredningen som följde gjordes av Nerikes Brandkår och i utredningens sammanfattning kan bland annat läsas (detta är ett urval av punkter): ”Före skogsbranden krävs planering, utbildning och övning av alla de […]

Hotbilder och Spegelbilder – Del 1

Sammanfattning

Den nyss antagna militär doktrinen för den Ryska Federationen, utgör en mycket god förklaringsmodell utifrån Rysslands nuvarande agerande och kommande agerande under det innevarande året och närmsta åren. Ryssland upplever att en geopolitisk konfrontation pågår med Väst där konfrontationsytan utgör området UKRAINA-ÖSTERSJÖREGIONEN-BARENTS/ARKTIS. Ur det perspektivet bör varje beslut, uttalande och agerande av alla parter ses med säkerhetspolitiska glasögon, utöver de vanliga politiska glasögonen som används, inom det aktuella geografiska området, där som tidigare nämnts den nyss antagna militära doktrinen utgör en mycket god grund för tolkning av Rysslands agerande.

Analys

Allmänt.Detta inledande inlägg i en serie om tre, kommer beröra de hotbilder Ryssland ser framför sig, utifrån sin nyss antagna militär doktrin. Likväl kommer inlägget beröra hur Ryssland ser ett möjligt angrepp mot sig vilket ytterligare kommer fördjupas i inlägg nummer två för att avslutningsvis i inlägg nummer tre beskriva en möjlig metod för prognostisering i det Ryska militära agerandet.

Bild 1. Rysslands geostrategiska triangel.

Hotbilden mot Ryssland utifrån dess skrivningar i sin militära doktrin, kan sammanfattas till tre huvudområden, Militära faror, Militära hot och Subversiva hot. Kategoriseringen faror och hot är gjord av författaren till inlägget. Där de militära farorna är allmänt skrivna dvs. skeden som kan försvaga Rysslands ställning, medan de två andra områdena ger konkreta exempel på vad Ryssland kan uppfatta som hot. Vad som kommer beröras är enbart de hot som Ryssland kan se från antingen allianser eller enskilda stater, terrorism, extremism o dyl. har utelämnats i detta inlägg, likväl är texten en sammanfattning.

För att kunna sätta hotbilderna i sin kontext, måste man förstå vilka områden som Ryssland just nu anser vara geostrategiskt viktiga. Rysslands President, Vladimir Putin, nämnde två områden explicit vid ett möte med det nationella säkerhetsrådet under hösten 2014, detta var Ukraina och Östersjöregionen.¹Arktis/Barentsregionen har sedan tidigare en geostrategiskt särställning för Ryssland då detta område ses som dess framtida valutareserv. Rysslands Generalstabschef, Valeriy Gerasimov, nämner i en artikel i Tv Zvezda den strategiska försvarstriangeln KRIM-KALININGRAD-ARKTIS, vilket i praktiken blir/är UKRAINA-ÖSTERSJÖREGIONEN-BARENTS/ARKTIS, där dels satsningar kommer ske under 2015 dels som det område där NATO blivit särskilt aktiva sedan händelserna i Ukraina 2014.²

Således allt som sker inom denna triangel bör läsas ur perspektivet som delges i den nya militär doktrinen. För gör man inte det riskerar man, med stor säkerhet, att misstolka signaler, intentioneroch budskap från Ryssland. Sverige kommer, bedömt, ejbli opåverkad, då två av tre tyngdpunktsområden, Östersjöregionen – Barentsregionen, för Ryssland under de närmsta åren gränsar till Sverige.

Militära faror. Två faktorer är särskilt framträdande vad avser militära faror mot Ryssland. Det ena är att Ryssland upplever en ytterligare expansion av NATO som en fara, likväl ser man dess agerande i världen som en fara för den internationella stabiliteten. Den andra faktorn är uppbyggandet av dels USA dels NATO antiballistiska förmåga, som man ser som en fara mot den nukleära balansen mellan de två staterna, USA och Ryssland, samt NATO och Ryssland.³

Som en underkategori till uppbyggnaden av det ballistiska missilförsvaret, nämner man särskilt det Amerikanska vapenprogrammet, ”Prompt Global Strike”, ett utvecklingsprogram som syftar till att med hjälp av ballistiska missiler genomföra konventionell bekämpning. Något som skulle möjliggöra för USA att träffa strategiska mål under 60 minuter varthän på jorden. Detta ses av Ryssland som ett särskilt hot.⁴

Militära hot. I den ryska militära doktrinen tas ett antal faktorer upp som kan uppfattas som ett hot mot Ryssland, dessa faktorer skall bedömt ej ses enskilt som ett hot, utan uppfylls flera av hoten inom samma tid och rum kommer Ryssland bedömt uppfatta situationen som hotfull. Dessa faktorer kan man se som hotbildsfaktorer och utnyttja för att prognostisera händelseutvecklingar.

Bild 2. Exempel på faktorer som sammantaget blir ett hot.

En faktor man belyser är om en kraftig försämring av den politisk-militära situationen sker i de mellanstatliga relationerna, vilket kan skapa förutsättningar för användning av militärt våld, skall det ses som ett hot. Denna faktor får man, bedömt, se i två dimensioner, dels handlar det bedömt om retorik som kan skapa förutsättningar för användning av militärt våld dels kan det röra sig om incidenter eller aggressivt övningsmönster som misstolkas och ger en försämrad politisk situation, vilket därmed kan ge upphov till förutsättningar för utnyttjandet av militärt våld.⁵

Påverkan som omöjliggör för den Ryska staten att utöva ledning över dels det ryska samhället dels de ryska väpnande styrkorna ses som ett militärt hot. Men även enskilda händelser eller samfällt som omöjliggör ledning eller negativ påverkan av de strategiska avskräckningstrupperna och den ballistiska förvarningen. Påverkan mot kärnvapen förråd, kärnkraftverk, nukleär- och kemiskindustri samt medicinsk industri uppfattas även som hot mot Ryssland.⁶

Enskilda övningar, här avses bedömt stora övningar, eller övningar som uppvisar maktdemonstrationer i områden som gränsar till den Ryska Federationen eller dess allierade, styrkeuppbyggnad och/eller deployering av förband till länder/områden som angränsar till den Ryska Federationen eller dess allierade. Likväl utnyttjande av militära maktmedel mot nationer som angränsar till Ryska Federationen eller dess allierade ses som ett hot.⁷

Subversiva hot. Ryssland ser framför sig en rad olika former av subversion som kan genomföras inom dess gränser, spektrumet är allt från påverkan av statliga aktörer till irreguljära väpnande grupperingar. Målet med subversionen är ett omkullkastande av den rådande ordningen i Ryssland, medlen för att nå dit varierar enligt hotbedömningen.

En tydlig hotbild som Ryssland ser är yttre påverkan av en motståndares underrättelseorganisationer men även andra staters civila organisationer i Ryssland och vad de kan göra mot stabiliteten i Ryssland. Det övergripande syftet med denna dolda påverkan, subversionen, är att omkullkasta den konstitutionella ordningen i den Ryska federationen och destabilisera den politiska och sociala situationen. Detta bedömer man uppnås främst genom finansiering av lokala organisationer och politiska grupperingar.⁸

Metoden för att nå detta mål, man ser framför sig, är att en motståndare kommer försöka provocera fram etniska och sociala spänningar och extremism. Men även uppvigla till etniskt och religiöst hat eller fiendeskap inom landet. En annan metod att underminera Ryssland man ser framför sig är en motståndare som genom informationsoperationer försöker påverka befolkningen, framför allt den yngre befolkningen i Ryssland genom att underminera de historiska, andliga och patriotiska traditionerna till försvaret av Ryssland.⁹

Bild 3. Exempelifiering av subversivt hot.

En annan form av subversion man ser framför sig som möjlig är, rekrytering och utbildning av irreguljära beväpnande styrkor på ryskt territorium eller territorium av allierade till Ryssland. Likväl bedömer man att privata säkerhetsföretag kan utnyttjas vid subversion eller ett väpnat angrepp mot Ryssland på samma sätt som irreguljära beväpnande styrkor.¹⁰

Vad avser faktorer som man i Ryssland kan uppfatta som subversiva hot, så blir det tydligaste exemplet i närtid stämplingen av Nordiska ministerrådets kontor i St Petersburg som utländska agenter.¹¹Häri skall man då komma ihåg syftet med ”Agentlagen”, vilket är att minska utländska staters möjligheter att utöva påverkan i Ryssland, vilket sett ur den militära doktrinen blir/är subversiv verksamhet.

Den moderna konflikten. Rysslands syn på hur ett angrepp mot dem kan te sig, beskrivs även i dess nya militära doktrin. Man förutsätter att samtliga dimensioner kommer utnyttjas samfällt vid ett angrepp, i vad som populärt kallas DIME (Diplomatic, Information, Military, Economic), vilket innebär att militära och ickemilitära medel kommer utnyttjas. Man ser även framför sig att en särskild tyngdpunkt kommer ligga på att påverka befolkningen för att kunna utnyttja de som en hävstång vid ett angrep, likväl förutsätts ett stort utnyttjande av specialförband.¹²

Övergången mellan fred och krig kommer vara mycket kort. Striden kommer föras över samtliga militära arenor med ett högt tempo och på djupet med rörliga stridsgrupper. Massiva insatser med olika vapensystem förutsätts, där selektiva insatser kommer genomföras mot strategiska mål. En hög grad av autonomitet kommer ske i striden där beslutsfattandet är automatiserat.¹³

Asymmetriska metoder kommer även utnyttjats under stridens genomförande, utnyttjande av irreguljära väpnande grupper och privata säkerhetsföretag förutsätts även vid ett angrepp, samt utnyttjande av olika politiska partier samt sociala rörelser/nätverk för att destabilisera situationen inför och under ett angrepp mot Ryssland.¹⁴

Hotbilden i praktiken. Rysslands Generalstabschef, ValeriyGerasimov, beskriver i en artikel i VPK, Voyenno-promyshlennyy kur’yer, den 17DEC14 till del den hotbild man ser framför sig, denna korrelerar väl med den nyss antagna militär doktrinen, dock utrycker han sig mer i klartext än hur doktrinen är skriven, vilket i sig är förståeligt då en doktrin skall vara rådande under en längre tidsrymd.

Nedan följer en sammanfattning av Gerasimov budskap i sin artikel:¹⁵

USA och NATO anser den Ryska federationen vara en av dess huvudsakliga geopolitiska rivaler i världen. Flertalet NATO länder samt andra västliga länder har en klar antirysk retorik, den uppkomna politisk-militära situationen mellan Ryssland, USA och NATO är mycket instabil.
I Polen, de Baltiska staterna samt i Svarta Havet och Östersjön ökar NATO sin förmåga, man tillför förband, till land, sjöss och i luften. En ökad övningsverksamhet genomförs även inom de nämnda områdena av NATO. Händelserna i Ukraina har möjliggjort en politisk kontext för NATO att skapa/bygga infrastruktur i områden gränsande till Ryssland.
Påtryckningar genomförs av väst mot Rysslands samtliga strategiska områden. Huvudsyftet är att sänka/begränsa den militära och ekonomiska förmågan för Ryssland samt begränsa utvecklingen inom strategiska vetenskapliga, tekniska och teknologiska områden.
Samtidigt försöker man minska förmågan för Rysslands strategiska kärnvapen att verka.

I Gerasimov artikel kan ett antal nyckelord tas ut, inledningsvis nämns den politisk-militära situationen som instabil, d.v.s. försämrad, detta går att härleda till militär doktrinen, där en försämrad politisk-militär situation kan ge uppkomst till en väpnad konflikt. Nästa del är dels styrkeuppbyggnad dels infrastrukturell uppbyggnad av NATO i anslutning till Rysslands gränser samt ökad övningsverksamhet. Dessa delar ligger under den militära doktrinens avsnitt vad som benämns militära hot mot Ryssland vilket korrelerar mot hans artikel i VPK. Därefter har vi uttalandet kring NATO och USA som försöker minska verkan av de Ryska kärnvapnen, vilket även är ett hot enligt den militära doktrinen.

Sätter vi nu in detta i sin kontext, så upplever Ryssland att de anses vara en geopolitisk rival till Väst. Ryssland upplever/anser att Väst angriper dess förmåga att utvecklas vidare som nation, då dess framsteg kvävs utifrån den nu rådande politiken som förs av Väst. Det fysiska konfrontationsområdet i den geopolitiska konflikten mellan Ryssland och Väst ligger inom den strategiska triangeln, UKRAINA – ÖSTERSJÖN – BARENTS/ARKTIS.

Slutsats

Rysslands nuvarande geostrategiska tyngdpunkt ligger inom området UKRAINA – ÖSTERSJÖN – BARENTS/ARKTIS. Den säkerhetspolitiska situationen mellan Väst och Ryssland är inom denna ”triangel” mycket instabil.
Praktiskt innebär detta att Ryssland övergått till ett renodlat säkerhetspolitiskt tänkande inom detta geografiska område. Vilket bedömt i förlängningen kommer leda fram till ett låst förkrigstillstånd i mitten av 2015 mellan Väst och Ryssland, enligt tidigare gjord bedömning.
Vilket i förlängningen innebär att varje budskap, beslut och handling av Ryssland inom detta geografiska område måste tolkas ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv, där dess nyss antagna militära doktrin bör utgöra grunden för att dels förstå Rysslands handlande dels bedöma framtida agerande. Då först kan man förstå det Ryska agerandet, som i mångt grundas på geostrategi och säkerhetspolitik, något som vissa svenska utrikespolitiska företrädare bör ta till sig.

Have a good one! // Jägarchefen

KÄLLOR

FAS 1(Engelska)

Hufvudstadsbladet 1(Svenska)

Rysslands President 1, 2(Ryska, Engelska)

Tv Zvezda 1(Ryska)

VPK 1(Ryska)

SLUTNOTER

¹http://eng.kremlin.ru/news/22714läst 150131

²http://tvzvezda.ru/news/forces/content/201501150803-rbra.htmläst 150131

³Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 5

⁴Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 5

Congressional Research Service. Woolf, Amy. Conventional Prompt Global Strike and Long-Range Ballistic Missiles. 2014. Sid I, 1

⁵Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 7

⁶Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 7

⁷Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 5-7

⁸Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 6, 8

⁹Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 5-8

¹⁰Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 7-8

¹¹http://hbl.fi/nyheter/2015-01-23/710961/ryssland-stamplar-nordenkontor-som-agenterläst 150131

¹²Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 7-8

¹³Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 8

¹⁴Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 8

¹⁵http://vpk-news.ru/articles/23142läst 150131

Rekrytering via hemsidan

Det finns anledning att fundera och reflektera över Försvarsmaktens nuvarande rekrytering och framför allt hur den effektueras via myndighetens hemsida.

Denna blogg har i flera äldre inlägg varit mycket kritisk över hur en stor statlig myndighets hemsida tillåts bli hemvist för anställda vilka med stor entusiasm men mindre fackkunskap lägger ut platsannonser och nyhetsartiklar. Att skriva på en myndighets hemsida är delvis en typ av myndighetsutövning. I sak handlar denna kritik bland annat om det faktum att tusentals anställda har rätt att utan central korrekturläsning lägga ut platsannonser i den del som till vardags brukar benämnas ReachMee. Tanken är att denna blogg i närtid ska gå igenom ReachMee och även komma med några konkreta förslag till förbättringar.

Dagens inlägg handlar dock om hur myndigheten rekryterar via sin hemsida.

I stort sett har Försvarsmaktens rekryteringsaktiviteter via hemsidan utvecklats utomordentligt kraftigt under de senaste åren. Det märks att den frivilliga rekryteringen ställer helt andra krav på aktivitetsnivå jämfört med hur det var i den tid där en årlig beställning av värnpliktiga var den centrala händelsen. Blivande yrkes- och reservofficerare samt civila arbetstagare behövde man knappt rekrytera utan de kom i alla fall.

Om man i dag går in på hemsidan så finns där tre flikar uppe till höger. Dels finns det den ”vanliga” hemsidan (”Myndigheten”), dels finns en flik om rekrytering (”Jobb och karriär”) och slutligen finns det en flik med bloggar.

Om man nu klickar på den flik som handlar om rekrytering så kommer man till en ”häftig” sida, helt olik den flik som handlar om myndigheten.

Tyvärr blir det lite konstigt redan på den första sidan.

Det första jag läser är följande:

”ALLTING BÖRJAR MED GRUNDUTBILDNING

Flygmekaniker, skyttesoldat, kock eller sjöofficer? Oavsett vad du vill göra i Försvarsmakten börjar din resa med en grundutbildning. Grundutbildningen är en både praktisk och teoretisk utbildning som öppnar dörren till många möjligheter för ett intressant och spännande jobb.”

Enligt min mening är detta helt fel. Det finns ett flertal karriärer som inte alls behöver någon ”grundutbildning”. Lägg för övrigt märke till att myndigheten nu talar om ”grundutbildning” och inte om ”grundläggande militär utbildning” – är detta ett första steg mot den längre grundutbildningen om 9-12 månader?

Vad är det då för karriärer som inte behöver grundutbildning (dvs. för närvarande om cirka 3 månader)?

Enligt min mening behövs det ingen grundutbildning för följande arbeten.

Arbete som civil arbetstagare
Tidsbegränsad anställning med stöd av lag (2010:449) om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser.
Medarbetare som tecknar frivilligavtal för tjänstgöring inom Försvarsmakten

Det är också så att de facto är vägen fortfarande för många baserad på tidigare genomgången grundutbildning som värnpliktig.

Längre ner på sidan läser jag följande.

”SÅ HÄR KAN DU TJÄNSTGÖRA

I Försvarsmakten finns det fyra huvudinriktningar att välja mellan när det gäller tjänstgöring. Det är soldat/sjöman, officer, specialistofficer och civil tjänst. Inom varje inriktning finns flera vägar att välja. Du har möjlighet att engagera dig på deltid eller heltid beroende på vilken tjänst du har.”

Det är här det enligt min mening blir helt fel.

Hemsidan beskriver alltså ett system där Försvarsmaktens personal kan indelas i de fyra ”personaltyperna” soldater/sjömän, officerare, specialistofficerare samt de som har en ”civil tjänst”. Tjänstgöring i hemvärnet omnämns inte ens!

Detta system stämmer heller inte alls med hur författningsstödet ser ut. Försvarsmaktens militära personal beskrivs i detalj i förordning (1996:927) med bestämmelser för Försvarsmaktens personal. Den militära personal som hemsidan försöker beskriva borde alltså benämnas yrkesofficerare, reservofficerare samt anställda gruppbefäl, soldater och sjömän. Jag lämnar det där med ”civil tjänst” därhän just nu.

Om man sedan klickar sig vidare blir det mer intressant men också lite mer begripligt. Låt oss börja med soldater/sjömän. Så här står det om man klickat sig vidare.

”Du kan tjänstgöra i armén, marinen, flygvapnet eller Hemvärnet inom en mängd befattningar. En stor del av din tid övar du under realistiska förhållanden, varvat med teoretisk utbildning. Du erbjuds kontinuerligt möjligheter att vidareutveckla dig inom din kompetens och profession. Kanske har du som mål att en dag bli gruppchef?

Du kan tjänstgöra på heltid som GSS/K eller deltid som GSS/T. Som tjänstgörande på deltid är du i Försvarsmakten en tid för att sedan gå tillbaka till ditt ordinarie arbete eller studier. Hur mycket du tjänstgör bestäms i en tjänstgöringsplan.”

Nu förstår jag inte alls längre. Texten pratar bland annat om ”Hemvärnet” (vilket inte ska skrivas med inledande versal) men sedan omnämns bara de båda tjänstgöringsformerna kontinuerlig respektive tidvis tjänstgöring. Tjänstgöring i hemvärnet som hemvärnsman har dock inget som helst med någon av dessa tjänstgöringsformer att göra! Kontinuerlig respektive tidvis tjänstgöring är bara meningsfulla begrepp om de kopplas till en anställning. Som hemvärnsman är man inte anställd.

OK, låt oss gå vidare och klicka på ”officer”.

Där står det att man är ”ledare”. Det nämns också att man antingen tjänstgör kontinuerligt (yrkesofficer) eller tidvis (reservofficer). Senare i texten framgår att man ska genomgå något som heter officersprogrammet.

Vi rasar vidare och klickar på ”specialistofficer”. Så här står det.

”En specialistofficer är precis vad det låter som. En specialist, en expert inom sitt tjänsteområde. På förbandet får du en ansvarsfull roll inom ditt område och är soldaternas eller sjömannens närmaste befäl.

Som specialistofficer stödjer du officeren i ledningen av verksamheten. Beroende på tjänst kan du efterhand komma att ansvara för ett eget team, där du får leda och utbilda dina mindre erfarna kollegor så att de kan växa i sina roller.

Du kan tjänstgöra kontinuerligt (yrkesofficer) eller tidvis (reservofficer). Som tidvis tjänstgörande är du i Försvarsmakten en tid för att sedan gå tillbaka till ditt ordinarie arbete eller studier. Hur mycket du tjänstgör bestäms i en tjänstgöringsplan.”

Jag kan ha respekt för att delar av myndighetens personalförsörjningssystem är svårt att beskriva – mycket på grund av de 11 unika militära personalgrupperna. Men det finns ändå anledning att fundera över om inte hela strukturen (”trädet”) borde kunna göras annorlunda.

Det är denna bloggs åsikt att en bättre struktur skulle vara enligt nedan. Idén bygger på att den individ som läser på hemsidan redan då har lite vaga begrepp om hur mycket han eller hon tänker engagera sig.

Den första frågan som bör ställas är om läsaren vill arbeta heltid i Försvarsmakten eller bara tjänstgöra ibland.

Om svaret på frågan är att individen villl engagera sig på heltid i Försvarsmakten så finns det alltså två olika personaltyper som motsvarar hans eller hennes intresse: yrkesofficer respektive kontinuerligt tjänstgörande anställt gruppbefäl, soldat eller sjöman. Dessa båda personaltyper kan sedan indelas i tre personalkategorier.

Kontinuerligt tjänstgörande officer
Kontinuerligt tjänstgörande specialistofficer
Kontinuerligt tjänstgörande anställt gruppbefäl, soldat eller sjöman

Utöver dessa tre personalkategorier kan man också anställas som civil arbetstagare. I vissa fall kan en sådan anställning resultera i att man under vissa omständigheter blir militär personal.

Om svaret på frågan är att man vill bara arbeta i Försvarsmakten ibland så måste man göra ett nytt val: vill man engagera sig som anställd eller med någon typ av tjänstgöringsavtal?

Vill man engagera sig som anställd men bara tjänstgöra ibland så finns det två olika personaltyper som motsvarar hans eller hennes intresse: reservofficer respektive tidvis tjänstgörande anställt gruppbefäl, soldat eller sjöman. Dessa båda personaltyper kan sedan indelas i tre personalkategorier.

Tidvis tjänstgörande officer
Tidvis tjänstgörande specialistofficer
Tidvis tjänstgörande anställt gruppbefäl, soldat eller sjöman

Om svaret på frågan är att man bara vill tjänstgöra ibland och inte vill vara anställd så är valet enkelt: då ska man bli hemvärnsman eller frivillig personal.

Detta blev ett långt inlägg och jag har full förståelse om det verkar rörigt. Men – Försvarsmaktens personalsystem är rörig och innehåller många komponenter som inte finns hos någon enda annan arbetsgivare i Sverige.

Ska jag försöka sammanfatta denna bloggs kritik mot den nuvarande strukturen på myndighetens hemsida är det att den nuvarande strukturen tillämpar en omvänd ordning: först ska man bestämma vad man skall bli och sedan ska man bestämma hur mycket man ska tjänstgöra.

Vi som jobbar med denna blogg tror att en omvänd ordning vore betydligt mer logisk. Det är också så att den nuvarande strukturen oavsiktligt döljer både anställning för tidvis tjänstgöring och de möjligheter som tjänstgöring i hemvärnet kan innebära. Som vanligt är det k-personalen som bildar normen, när det i själva verket borde vara tvärtom!

GMY

Sinuhe

Stridsflyg 2030 – Neural UCAV

Den första delen i denna serie definierade i grova drag förutsättningarna för en idé för stridsflyg 2030. Denna del kommer att förklara den operativa och skalbara delen, Neural. Det är en UCAV inte olik nEUROn. Delar för denna artikelserie om stridsflyg 2030: Förutsättningar Neural – UCAV med värdflygplan Flygbassystem 2030 Simulerad strid och utvärderingssystem 2030…

Observationer och tyngdpunkter

SA-15 och Pantsir-S1 är två av Rysslands nyaste och mest kvalificerade luftvärnssystem. De är inte lika allmänt kända som SA-21 (S-400) som ofta förekommer i den säkerhetspolitiska debatten runt Östersjön av den enkla anledningen att de är korträckviddiga system. Dock mycket kapabla sådana och utan direkta motsvarigheter.

SA-15

SA-15 utvecklades under 80-talet som nytt korträckviddigt luftvärn till de ryska väpnade styrkorna. Systemet är radarbaserat och utnyttjar kommandostyrning för att leda in roboten och räckvidder på omkring 12 km i sida och 6 km i höjd. Redan från början gavs förmåga mot svårbekämpade precisionsvapen som kryssningsrobotar och styrda bomber, varvid bekmämpningsförloppet i hög grad automatiserats. Som ofta på ryska system finns en optronisk sökare som backup i störda miljöer. (För övrigt meddelades i veckan att SA-15 som skyddade OS i Sotji hade avvärjt flera försök till terroristattacker med drönare. Trovärdigheten kan man fundera över)

Pantsir-S1

Pantsir-S1 är ett betydligt nyare system än SA-15 och nyttjar en kombination av 30 mm automatkanoner och robotar för att bekämpa luftmål. Systemet har en ännu bättre förmåga mot inkommande precisionsvapen än SA-15 och är framst avsett att närskydda högvärdiga mål. Eldledningsradarn nyttjar den lilla lucka i K-bandet där en radar kan verka utan att snabbt dämpas ut. Detta ger flera fördelar, både i upplösning men också då mycket få motmedelssystem ännu har förmåga i K-bandet, allra minst störsändare (som kuriosa kan nämnas att det svenska rbs 23 BAMSE som avbeställdes i mitten av 00-talet, också nyttjade K-bandet). Bekämpningsförloppet är högt automatiserat med tanke på den typ av mål som är prioriterade. Räckvidden på automatkanonerna uppges till ca 4 km, medan robotarna kan bekämpa mål upp till 15 höjd och 20 km i sida. Hade jag fått välja fritt och utan förbehåll så hade jag faktsikt valt Pantsir-S1 som luftvärnparaply åt de svenska flygbaserna och liknande objekt just med tanke på systemets förmåga mot precisionsvapen.

Detta är som sagt två mycket kapabla system med mycket högt underrättelsevärde, inte minst Pantsir-S1 med dess avancerade radar.

Förekomst i Ukraina
Varför då detta inlägg om ryska korträckviddiga luftvärnssystem? Under januari har ett antal bilder dykt upp på just dessa två system i östra Ukraina. Redan under hösten har hittats robotrester som skulle kunna komma från Pantsir-S1, men bilder har saknats på systemen i sig. Den första är en SA-15 med omladdningsfordon som sågs i Shakhtersk, öster om Donetsk den 20 januari.

För några dagar sedan dök även bilder upp på nosen på en 9M331, d.v.s den luftvärnsrobot som används. Den här gången ska bilden ha varit tagen i Nizhnyaya Krynka.

Nose is marked 9M331, fins & other markings confirm is TOR which indicate TOR system fired in Nizhnyaya Krynka @OSINT pic.twitter.com/yvGbT04FbB
— Nathan J Hunt (@ISNJH) 26 januari 2015

Нижняя крынка. Предположительно ЗУР от ЗРК ”ТОР-М1” pic.twitter.com/BeiRGgqLHe
— Kirjali (@Kirjali) 26 januari 2015

Nosen kan jämföras med denna bild på SA-15 i avfyrningsögonblicket

Den senaste veckan har även Pantsir-S1 börjat figurera bild. Först i form av bilder inifrån Ryssland nära den ukrainska gränsen, där systemet på en bild faktiskt har de klassiskt övermålade beteckningarna som är normalprocedur för rysk materiel som sänds in i Ukraina (söker man vidare på de bilder som finns i nedanstående tweets, hittar man även en bild i serien med en soldat stående på bandaggregatet till en SA-15). Vkontakte-profilen (VKontakte = ”I kontakt” är den ryska motsvarigheten till Facebook) där bilderna först publicerades, är nu raderad.

Российские зенитно-ракетные комплексы ”Панцирь” и ”Тор” у границы с Украиной. pic.twitter.com/UNzwc9g7Su
— Askai (@askai707) 23 januari 2015

Only 300 meters away from the Ukrainian border: ’Panzir-S1 air and missile defense’. #Russia pic.twitter.com/KRiwrWuQfe
— Onlinemagazin (@OnlineMagazin) 23 januari 2015

«Панцирь С-1», «Тор» и чурки приехали к нам в гости. Подлежат уничтожению. pic.twitter.com/qeUBIDkyvH
— DEN (@kmtznk) 24 januari 2015

Den vänstra bilden i tweeten ovanför har flera gånger omnämnts som tagen i Shakhtersk, men skulle lika gärna kunna vara tagen där de föregående tagits. För några dagar sedan dök det även upp en bild tagen i trakten av Donetsk på en Pantsir-S.

Панцирь-с1 в #макеевка pic.twitter.com/qIUH7kRpiX
— Дно Макеевки (@MordorOutdoor) January 29, 2015

Enligt de ursprungliga uppgifterna skulle bilden vara tagen i Makeevka, dit den också geolokaliserats.

ЗРПК ”Панцирь-С1” російських загарбників в #Макіївка(локація-> @ZORDEXXX) https://t.co/bqJZNl8Am4 pic.twitter.com/lfrweHyJMe
— Антирежим Йолки (@murderotica_) 28 januari 2015

Why is one of most modern RU army air defense systems in Makeevka? http://t.co/z4VYyOI1Po pic.twitter.com/2wNFDfxPur via @Conflict_Report
— Robert Paul (@RobertPaul1) 30 januari 2015

Värdet av observationerna
Varför är då dessa observationer så intressanta? Som beskrevs i inledningen så är dessa system av mycket högt värde för Ryssland och att skulle tekniken hamna i ett annat lands händer skulle det vara en nationell katastrof eftersom det då sannolikt till slut skulle hamna i amerikanska händer. Som jämförelse erbjöd CIA mycket stora summor pengar under 80-talet till UNITA-gerillan för att få tag på SA-8, den dåtida motsvarigheten till SA-15 och som Sovjetunionen hade satt in i Angola för att få den fälttestad.

Syftena med att sätta in SA-15 och Pantsir-S1 i Ukraina kan vara två. Det första är just att få dem fälttestade på riktigt, på samma sätt som man i somras satte in den senast levererade stridsvagnsmodellen T-72B3 och en rad andra nyligen levererade system. Testade mot vad är en rimlig frågeställning, som besvaras längre ner.

Det andra syftet är att man bedömer luftförsvarsuppgiften och framgångarna i östra Ukraina som så viktiga att de kräver ett kapabelt luftförsvar. När bilderna först dök upp på SA-15 och Pantsir-S1 i Ukraina gjorde jag bedömningen att de skulle kunna använda som indikator på huvudriktning. Med tanke på systemens art och värde lär detta ske i det man utsett som huvudriktning för den pågående offensiven eftersom är system man knappast vill sprida alltför mycket med tanke på förlustrisken/konsekvenserna.

Med tanke på att det ukrainska flygvapnet inte längre flyger, sannolikt både till följd av Minsk-avtalet och av logistiska skäl, har det varit ett frågetecken varför Ryssland skulle sända in så pass kvalificerat luftvärn i Ukraina, och varför man under januari ska har skjutit SA-15 en bra bit inne på pro-ryskt territorium.

Liksom det ukrainska säkerhetsrådet publicerar lägeskartor varje dag över situationen, så gör även den pro-ryska sidan det och framförallt genom bloggen dragon_first_1. Till namnet låter det som en amatörblogg, men sett till kvaliteten på lägeskartorna är det knappast det. De är mycket detaljerade och uppdateras mycket regelbundet och väl överensstämmande med de ukrainska. Likaså är den underrättelseinformation som skrivs ut om de ukrainska förbanden mycket detaljerad och har stämt mycket väl.

I torsdags publicerades denna lägeskarta, där punkten 13 i dygnets händelser var av synnerligt intresse.

Tochka-U, eller SS-21 Scarab som den kallas av NATO, är det vassaste av ukrainska arméns kvarvarande vapensystem. Det är en korträckviddig ballistisk robot avsedd mot högvärdiga mål av typen stabsplatser, underhållsförband, truppkoncentrationer etc. Ursprungligen framtagen för kärnsstridsdelar finns roboten även med konventionell stridsdel om ca 500 kg. Med tanke på den mediokra träffsäkerhet (≈ 70 m) är det inte mycket att komma med, men i salva kan god effekt uppnås. Det är dock ett dyrbart vapen och sätts därför endast in mot mål av mycket högt värde. I början av augusti satte Ukraina in systemet för första gången, vilket väckte stora rubriker och fick ryska medier att gå i spinn med konstruktiva filmer på hur befolkningen terrorbombades. Sedan dess ska systemet ha använts ytterligare någon gång enligt den pro-ryska sidan. Med tanke på situationen kring Debaltseve är det inte otänkbart att ukrainska armén satt in SS-21 mot högvärdiga mål som kunnat identifieras. Den intensitet i striderna som föreligger där innebär en hög ammunitions och drivmedelsåtgång för de mekaniserade förbanden och likaså artilleriet, varvid logistikförband blir mycket viktiga förband att bekämpa.

Som synes av lägeskartan, samt denna sida (publicerad efter kartan) ska robotarna ha ”sönderdelats i luften” och därför inte träffat sina mål. Det är en synnerligen intressant företeelse när det inte bara händer en robot utan flera.

Det verkar därmed onekligen som om det i närheten finns luftvärn som har förmåga att inkommande robotar. Det är bara att gratulera folkrepublikerna Donetsk och Lugansk till att man trots ett mycket trångt ekonomisk läge lyckats skaffa sig en förmåga som det svenska försvaret enligt Luftförsvarsutredning 2040 aldrig kommer att lyckas anskaffa på egen hand. Nu är det på inget sett bekräftat att det skulle vara just SA-15 eller Pantsir-S1 som skjutit ned Tochka-U. Båda systemen figurerar nämligen som närförsvar åt mer kvalificerat luftvärn som SA-11 och S-300/400 vilka har förmåga mot ballistiska robotar. De sistnämnda skulle till och med kunna ha genomfört bekämpning inifrån ryskt territorium.

Slutsats
Det kvalificerade luftvärnsskyddet i området gör att jag stärks i min tidigare bedömning att Debaltseve är tyngdpunkten för den ryska sidan i deras pågående offensiv i östra Ukraina. I samband med att striderna kring flygplatsen i Donetsk intensifierades, bröt strider även ut längs hela frontlinjen. Sedan dess har den ryska sidan lagt stor energi för att skapa en inringning runt staden Debaltseve och de ukrainska förband som finns där. Fullbordas inringningen (vilket sannolikt sker inom något dygn att döma av den information som sprids) kommer det att sannolikt att innebära ett nytt Illovajsk för Ukraina med förluster som blir mycket svåra att hantera psykologiskt. Tillsammans med förlusten av flygplatsen i Donetsk med mycket högt symbolvärde, skulle detta kunna skapa den obalans som behövas för att nå framgång på ett annat frontparti. Beroende på hur stora förband som Ukraina kan lyckas rädda från Debaltseve kan det till och med innebära att man får ge upp kriget.

Det är för övrigt intressant att se på lägeskartorna hur fronten legat närmast stilla de senaste månaderna till dess att offensiven sattes igång på allvar mot flygplatsen i Donetsk. Jämför valfri karta på dragon_first_1 från hösten (18 november, kanske?) med någon av de senaste dagarnas. Lägg gärna också märke till utvecklingen den senaste veckan.

Se även uppföljning 2/2

Gästinlägg: Fartygsunderhåll eller ökad försvarsförmåga?

Debatten och försvarslogistik fortsätter och här kommer ytterligare ett gästinlägg från användarperspektivet eller i det här fallet perspektivet som fartygschef. Debattören den här gången är ingen mindre än ”Skipper”, men den här gången som fartygschefen Niklas Wiklund.

Tidigare inlägg i ämnet:
– Chefen FMV Förråd, Service, Verkstäder, Thomas Salzmann
– ”DDrilog”, specialistofficer inom militär logistik
– Försvarsmaktens logistikchef, konteramiral Thomas Engevall
– ”Ursäkta röran vi bygger om” av Mattias Lagerkvist

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fartygsunderhåll eller ökad försvarsförmåga?

Det här inlägget hade jag förvisso kunnat publicera på egen bloggplats, men för att få en sammanhängande debatt så väljer jag istället att skriva ett gästinlägg här hos Wiseman. Det handlar om försvarslogistiken, ett ämne runt det har skrivits ett antal intressanta inlägg under de senaste dagarna.

En annan anledning att jag skriver här och inte på egen blogg är att jag för ovanlighetens skull skriver i min yrkesroll och inte som försvarsdebattör. Jag är inte logistiker, och kan alldeles för lite om turerna bakom försvarslogistiken för att ge mig in i debatten med samma detaljeringsgrad som de övriga experterna. Däremot är jag och mina kollegor i allra högsta grad beroende av att logistiken fungerar, och jag kommer här att kommentera delar av det som tidigare har skrivits, men istället från ett brukarperspektiv.

Mattias Lagerqvist avslutar sitt kloka gästinlägg med följande mening.

”Huvudfrågan alla som arbetar med försvarslogistik måste ställa sig varje dag är: Hur får vi större uteffekt till våra insatsförband?”

Mitt i prick, och helt rätt! Men hur många som arbetar med försvarslogistik tänker så varje dag på jobbet? Förhoppningsvis de flesta, men tyvärr så avspeglas det inte i hur systemet är uppbyggt och hur det verkliga utfallet blir.

Jag skulle kunna ägna hur mycket tid som helst till att beskriva olika aspekter som påverkar insatsförbandet, i mitt fall fartyget som ska tillbringa så mycket tid till sjöss som möjligt. Antingen i den dagliga insatsverksamheten, eller för att öka förmågan att genomföra väpnad strid – vår huvuduppgift.

Jag väljer att i detta gästinlägg avgränsa mig till att kommentera en del i Försvarslogistikchefen Thomas Engevalls gästinlägg, nämligen fartygsunderhållet. Konteramiral Engevall skriver;

”Förbandens egen förmåga till materielunderhåll har generellt sjunkit.
Jag, och min företrädare Leif Nylander, har sett på de materielkontroller vi genomför att vi kan bli betydligt bättre på att vårda den materiel vi faktiskt har. I det ligger att förbanden, inte minst nu med anställda soldater, sjömän och gruppbefäl samt en ökande skara specialistofficerare själva bör genomföra en större del av underhållet. Det krävs några faktorer för att detta ska vara möjligt. Dels måste förbandsledningarna avdela tid för materielunderhåll med samma prioritering som ges till övningsverksamheten…

Jag ser två effekter av detta, dels att vi kan sänka kostnaderna men än viktigare är att personalen blir bättre i sin huvudtjänst och i och med det kan höja förbandets stridsvärde i och med att man klarar mer på egen hand.”

Till att börja med så måste man skilja på olika typ av underhåll. Skrov- och fartygsunderhåll så som smörjning, rengöring och målning är en del. Service av motorer, felsökning och komponentbyte i datorer och system är en annan. Det är två helt olika typ av underhåll. Rörande det sistnämnda så delar jag Engevalls bild. Framförallt inom nyare fartygssystem, där garantier m.m. innebär att besättningarna inte ges samma möjlighet till att skruva, och därmed lära sig sina system. Här finns precis som Thomas skriver en risk att stridsvärdet nedgår.

Men när det kommer till den andra delen som rör mer handgripligt skrov- och fartygsunderhåll så anser jag att resonemanget är felaktigt. Motivet att vi nu med anställda sjömän och specialistofficerare bör kunna genomföra mer av detta underhåll stämmer inte.

I dag är en anställd sjöman arbetstidsplanerad precis på samma sätt som en officer. Sjömannen måste precis som officeren också ta ut kompledighet efter övningar och verksamhet till sjöss för att inte spräcka arbetstidsbanken. Lägg där till att sjömannen bedriver vakttjänst precis som officeren, vilket drar ytterligare arbetstid. Sjömannen måste dessutom kompetensutvecklas inom sin huvudtjänst, administrera sig själv i PRIO, gå allsköns obligatoriska utbildningar, upprätthålla skyddsvaktkompetens, genomföra skjutningar, FM baskrav m.m. m.m. vilket också kräver mycket arbetstid.

Detta ska då jämföras med den värnpliktige sjömannen, d.v.s. det system vi tidigare hade. För det första så var den värnpliktige inte arbetstidsreglerad. Vederbörande kunde således nyttjas för underhållsarbeten direkt efter genomförd övning när officerarna var tvungna att vara lediga. Lägg till alla helger som kunde nyttjas. Varje helg fanns det ett vaktkvarter med värnpliktiga kvar ombord på varje fartyg, och vem minns inte arbetslistan som VO och vaktkvarteret fick inför varje helg, och som skulle vara slutförd till måndag morgon. En stor del av underhållet utfördes således på helgerna, och det var ofta ett välbehövligt komplement till kajvaktandet och filmtittandet. Men den här unika möjligheten finns inte längre, och därmed så har tiden för att bedriva underhåll i egen regi kraftigt reducerats i och med att vi nu har anställda sjömän som är arbetstidsreglerade.

När det kommer till specialistofficerare i Marinen så finns det ingen som har inriktning mot skrovunderhåll. Om en specialistofficer ska leda underhållsarbete på däck så innebär det att tid för huvudtjänsten så som exempelvis signalspaning eller ubåtsjakt måste reduceras. Så har vi också tvingats göra, och det här är en av de enskilt största anledningarna att allt för många specialistofficerare inom ex ubåtsjakt har valt att lämna fartygstjänsten för andra tjänster. Därmed uppstår oacceptabla kompetensbrister som inte är reparabla i den nära framtiden. Så här kan det givetvis inte få fortsätta.

Min slutsats är därför att vi måste hitta en annan lösning för delar av det allmänna fartygsunderhållet, och i synnerhet skrovunderhållet. Det är inte optimalt att använda specialistofficerare för att smörja rullklys, måla däck och skrapa rost. De måste få utvecklas inom sin egen tjänstegren i syfte att dels stanna kvar, och dels för att de ska kunna bli vad de är ämnade att vara, d.v.s. specialistofficerare. Samma sak bör i huvudsak även gälla för sjömännen. När det kommer till maskinpersonal, vapentekniker och systemtekniker så är saken givetvis omvänt. De måste få tid för att utvecklas inom sitt gebit i den tekniska tjänsten.

Nu ska vi utöver detta lägga till parametern ”tid till sjöss och operativ effekt”. Att prioritera materielunderhåll med egen besättning lika högt som övningsverksamhet anser jag är helt fel väg att gå. I dagsläget avsätts dessutom en stor del av tiden till sjöss åt ren insatsverksamhet och en konsekvens blir då att mindre tid kan avsättas för övning i förband och i samverkan med ex Flygvapnet. Det innebär att varje timme vi kan lägga på att öva kvalificerad väpnad strid är unik välinvesterad timme. Varje timme besättningen ska ägna åt att skrapa rost, måla och smörja är en förlorad övningstimme.

Härom veckan hade vi diskussioner om just detta med personal från FMV, som hade synpunkter på just materielunderhållet. Man ansåg att det inte hade skötts enligt konstens alla regler och hade vissa synpunkter. En kollega uttryckte sig då ”Ja, du ska ju inte direkt tro att det är som på Jagarnas tid då det fanns en skeppare per kvadratmeter däck och en hel drös med värnpliktiga som stod och väntade på arbete”. En vass men talande replik som väl beskriver läget när allt inte hinns med p.g.a. högt tryck på att producera tid till sjöss.

När vi nu enbart har sju korvetter, sju minröjningsfartyg och fyra ubåtar så måste tid till sjöss prioriteras högre än allt annat. Både för att lösa insatsverksamheten och för att kunna öva, bli bättre och därmed öka försvarsförmågan. Därför bör skrovunderhållet och i viss mån även annat tidskrävande underhåll köpas in, och genomföras under den tid besättningarna är komplediga. På så vis maximeras nyttjandegraden. Jämför med de civila flygbolagen. Där flyger besättningarna på dagtid och underhållspersonalen tar hand om flygplanen på nätterna, och nyttjande graden blir maximerad.

Om det är något som borde ingå i den omtalade satsningen på ”basplattan” som borde det vara att köpa in underhåll i syfte att öka övningstiden och därmed också öka försvarsförmågan.

Jag avslutar med att ånyo citera Mattias Lagerqvist;

”Min kritik är att FM och FMV tappat fokus på FM huvuduppgift, att kunna verka vid kris och krig, och fokuserat helt på hur produktionen ska fungera i fredstid. Självklart ska detta ske med kostnadsmedvetenhet men när det ska sparas på vissa områden slår det tillbaka på andra.”

Det är precis vad det här handlar om. Att huvuduppgiften ska prioriteras lika högt som underhåll av fartyget är fel. Ska vi spara pengar genom att fartygsbesättningarna ska göra det själva så har vi enligt min mening helt fel fokus. Underhållet måste få kosta om så krävs, och den mest optimala lösningen vore givetvis att Försvarsmakten hade anställd personal för att genomföra underhåll precis som vi har anställd personal för att bli bra på ubåtsjakt. Man kan ju fråga sig vilken stridspilot måste själv skruva med sitt flygplan och underhålla sin flygdräkt?

Örlkn Niklas Wiklund
Fartygschef