Sökresultat för: Ledning

Gästinlägg: Ursäkta röran, vi bygger om!

Här kommer det fjärde gästinlägget i den pågående debatten om försvarslogistiken. Tidigare inlägg:

 – Chefen FMV Förråd, Service, Verkstäder, Thomas Salzmann
– ”DDrilog”, specialistofficer inom militär logistik
– Försvarsmaktens logistikchef, konteramiral Thomas Engevall

 Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––

Ursäkta röran, vi bygger om!

Jag har deltagit i den debatt som uppstod på Twitter om Omdaning försvarslogistik och hur framförallt verksamhetsövergångar till FSV påverkar Försvarsmakten. Det har tidigare publicerats tre gästinlägg på denna blogg och även jag vill ta chansen att ge min syn. Jag instämmer i det mesta som @DDrilog säger i sitt gästinlägg och kommer här snudda vid delvis samma punkter.
Jag vill dock inleda med att säga att det är glädjande att både chefen för FSV och Försvarslogistikchefen deltar i debatten och ger sin syn via blogginlägg. Jag har haft mailväxling med Tomas Salzmann och även om jag inte håller med om hans svar så har han svarat utförligt på mina frågor. Han har även tagit initiativ till att vi ska träffas IRL vilket uppskattas.

Bakgrund
Sedan 2013 pågår en stor förändring av försvarslogistiken. Stora delar av den bakre logistiken har förts över från Försvarsmakten till FMV, där de nu finns i enheten FSV (förråd, service och verkstäder). Dessutom har huvudelen av FM resurser för driftstyrning av befintliga materielsystem samt kravställning på nya materielsystem förts över till FMV. Tanken är att FMV ska ta ett helhetsansvar från materielinköp, via nyttjande, till avveckling. På något sätt ska detta bli effektivare och det ska årligen spara 760 miljoner/år. Dessa pengar ska gå tillbaka till Försvarsmaktens förbandsverksamhet. Detta är naturligtvis lovvärt och jag välkomnar ekonomiska förstärkningar till förbandsverksamheten. Precis som Engewall säger så beror många av dagens problem inom logistiken på tidigare felbeslut och nedprioriteringar och är inte knutna till Omdaning försvarslogistik. Jag kommer beröra båda sakerna och påstår att så kallade effektiviseringar ofta leder till suboptimering och att arbetsuppgifter och kostnader i stor utsträckning bara flyttas, samt hur utvecklingen på området påverkar vår förmåga vid kris/krig. Jag har tidigare delvis berört detta i ett annat gästinlägg hos Cornucopia.

Materielanskaffning
Anskaffning av nya materielsystem ingår normalt inte i begreppet logistik men har nu i och med FMV utvidgade ansvar bakats in i det delvis nya begreppet försvarslogistik, förkortat FLOG. Anskaffning av materielsystem är FMV kärnverksamhet, men det som nu är nytt är att de flesta som tidigare var FM kravställare mot FMV, Materielsystemansvariga vid HKV och Teknikkontor/Materielsystemkontor, nu också förts över till FMV! Jag har i mitt jobb regelbundet kontakt med ett antal av dessa som numera tillhör FMV och de allra flesta är frustrerade och kan inte själva förklara hur detta ska fungera. Försvarslogistikchefen skriver i sitt inlägg att FM ska definiera behov och ställa krav på FMV som sen ska lösa dessa. Exakt hur detta ska gå till och vem som kontrollerar så att FM får materiel som uppfyller våra behov är, åtminstone för mig, fortfarande höljt i dunkel. Delar fullt ut uppfattningen att FM behöver bli bättre på detta, men vem ska göra det när många av de som tidigare gjort det nu flyttats över till FMV?

Övertro till civila lösningar
Under den så kallade ”strategiska time-outen” fanns en tro på att det ”inom överskådlig framtid” inte skulle finnas några militära hot mot Sverige. Därför var det lockande att snegla på den utveckling som skett inom den civila logistiken. Vi avvecklade den spridda mobiliseringsprincipen, begrepp som just-in-time och centrallager poppade upp. Det man då missar är att det finns en väsentlig skillnad mellan civil och militär logistik och det är hotbilden. I den moderna asymmetriska krigföringen är logistikförband och depåer särskilt utsatta. Vi har dessutom gjort den potentiella fienden tjänsten att samla våra resurser på ett fåtal platser. Vem skyddar Försvarsmaktens centrallager i Arboga vid skymningsläge? Vid mobilisering ska det i princip tömmas och all materiel ska ut till förbanden. Jag tror inte jag överdriver om jag säger att vi definierat en kritisk sårbarhet.

En annan effekt av just-in-time-tänket är att snabbköpen på förråden till stor del försvann. Där kunde man förr snabbt få tag på de förbrukningsartiklar som man erfarenhetsmässigt visste går åt, allt från blyertspennor till arbetshandskar. Snabbköpen togs bort, lager var fult och band kapital. Istället skulle var och en beställa detta i IT-systemet PRIO med motivet att alla kan ju handla på nätet idag. Alla som använt PRIO/handla inser att den webshop som använt detta system snabbt hade gått i konkurs. Gränssnittet är inte användarvänligt och man vet inte intuitivt hur man ska göra. Detta är inget problem om man är administratör som ofta jobbar i systemet, då lär man sig. Men när man som vanlig användare några gånger om året ska in och beställa något tar det orimligt mycket tid. Dessutom är det inte leverans dagen efter. Konsekvensen blev att alla byggde upp egna lager på kompanier och avdelningar. Med andra ord gav effektiviseringen möjligtvis en besparing på ett ställe men orsakade merarbete och band kapital på många andra ställen i organisationen. Precis tvärt emot intensionen. Tyvärr finns det många liknande exempel.

FUS
Om jag backar bandet ett antal år så fanns vid mitt förband en kundmottagning i anslutning till verkstaden. Den var en del av mitt förband och hit gick brukare från hela garnisonen för att bland annat lämna in sitt fordon på besiktning eller reparation. Deras uppgift var att företräda kunden gentemot arbetsledningen på verkstaden, prioritera, skriva beställningar och kontrollera utförda jobb. Man var kort sagt kundens representant som såg till att verkstaden utförde det de skulle i rätt tid. Detta arbete utfördes av två personer och verkstaden till hörde då FMLOG men fanns inom samma myndighet, Försvarsmakten. Dessa tjänster fördes över till FUS (Främre underhållsstöd) som var en del av FMLOG och man dubblerade personalstyrkan eftersom man fick vissa ytterligare arbetsuppgifter. 2013 fördes huvudelen av personalen (återigen utökade) över till FSV, men chefen och hans ställföreträdare blev kvar i FM! Nu vid nyår skulle hela verksamheten föras över till FSV och kallas LKY (Lokal kundyta). Nu har inte FM och FMV lyckats komma överens om hur detta ska fungera så därför är införandet skjutet till 31/1. Vi vet som sagt inte hur detta kommer bli men tanken är alltså att FSV på något sätt lägger beställning till sig själva. Vem som blir ”kravställare” på FSV och håller tummen i ögat på dem är oklart. Antingen får alla brukare företräda sig själva eller så får förbanden åter sätta samman en funktion för detta, synd bara att personalraderna förts över till FMV….

FSV ekonomiska modell
De tidigare gästinläggen har till största delen handlat om FSV verkstadsdrift och deras ekonomiska modell. Jag håller med om att det här funnits viss effektiviseringspotential, men jag undrar hur man mäter sin effektivisering. Salzmann, som har ett civilt ekonomiskt perspektiv, säger att man ökat sin debiteringsgrad. Det betyder att kunden direkt betalar för en större del av mekanikern totala arbetstid. FSV är ju intäktsfinansierat så kunden betalar ju ändå i slutändan hela mekanikerns lön, det kommer ju inte pengar någon annanstans ifrån. När jag frågar hur mycket man producerat svarar man hur många timmar man jobbat. Det är inte svar på frågan! Jag som kund är intresserad vilken uteffekt verkstaden ger mina förband. Här finns kärnan i problemet. FSV fokus är på att i ekonomiskt avseende effektivisera sin produktion. Det ska gå att fakturera så mycket som möjligt ur så få personer som möjligt. Det finns inget bra sätt att mäta hur mycket en verkstad producerat och framförallt inte om det är tillräckligt för att möta förbandens behov. För att hålla debiteringsgraden hög anpassar sig verkstaden så att de alltid har fullt upp. Min fråga blir: hur ska vi kunna hantera ökad verksamhet vid förbanden eller i värsta fall en mobilisering? Lägg därtill att det finns ca 1000 fordon inom försvarsmakten som står i repkö och har ett reparationsbehov.

Krigets krav
Jag har vid flera tillfällen, nu senast förra veckan till Tomas Salzmann, ställt frågorna: Vilken uppgift har verkstäderna under och efter mobilisering? Vilken planering finns för detta? Det finns idag inget svar på den första frågan. På den andra finns det ett svar, tyvärr är det ingen. I princip alla specialverktyg till FM materielsystem tillhör FM och behövs i FM insatsorganisation. Det innebär att vid en mobilisering kan FSV verkstäder inte reparera FM materiel längre. Anskaffning finns inte heller med i de nya materielprojekt jag är inblandad i. FSV anger att ska man anskaffa detta måste det belasta FM låneram i Riksgälden och då minska utrymmet för FM materielanskaffningar.

Folkrätt
Som tidigare sagts flyttades stora delar av FM bakre logistik över till FMV 2013. Detta innebär i praktiken att det nu är den civila myndigheten FMV som lagerhåller FM förnödenheter på bakre nivån. Vissa hävdar att detta inte är något nytt, FM har alltid fått sina förnödenheter från civila leverantörer. Det är förvisso sant, FM har varken egna oljekällor eller potatisåkrar. Utan att vara folkrättsexpert hävdar jag ändå att det är en stor skillnad på detta område. ICA:s centrallager kan knappast betraktas som ett militärt mål för att de levererar mat till FM. Däremot råder det nog inga tvivel om att FMCL som den civila myndigheten FMV driver är ett militärt mål. Vilket folkrättsligt skydd har de som arbetar där? Det samma gäller FSV:s verkstäder som oftast ligger inom garnisonsområden. Dessa går enligt min mening inte jämföra folkrättsligt med civila företag som underhåller militär materiel som en del av sin verksamhet.

PRIO
Under 2014 fördes vissa mindre delar av förnödenhetsförsörjningen över i affärssystemet PRIO. Med början i maj 2015 och tidsförskjutet under ca 1,5 år kommer i princip all logistik inom FM och FSV lyftas över i PRIO. Det sägs vara en av de största datamigreringarna som gjort till ett SAP-system. Många har, med rätta, farhågor om hur detta kommer bli. Den information jag hittills fått tyder på att man lärt sig av tidigare misstag och jag tror att själva införandet kommer gå bra men det kommer självklart att märkas när det sker nedstängningar och när över 5000 personer ska gå utbildning. Det intressanta blir inte i första hand hur gränssnittet är utformat utan vad man kommer kunna göra och vem som ska göra det. Det vill säga vilka verksamhetsregler och arbetsmetoder som införs med systemet. Mer info är på gång men det verkar som att även här läggs ett större ansvar på den enskilde. Risken är alltså att vi inom logistiken går mot samma utveckling som bland annat plutonchefer upplever, att man fastnar vid datorn med administration. Jag hoppas jag har fel!

Basplatta
Det går nästan inte att uttala sig om Försvarsmakten idag utan att tala om den så kallade ”basplattan”. Detta nya modeord har mig veterligen inte definierats ordentligt. De flesta är dock överens om att det försvarsministern och ÖB menar är att få grundläggande saker att fungera, sådant som redan borde fungera. Jag menar att detta är mycket viktigt, MEN får inte misstas för en förmågeutveckling. Basplattan kommer förbättra vår förmåga, men bara till en nivå vi redan borde haft. En av de saker som nämnts i sammanhanget är tillgången till reservdelar. Jag kan ta två konkreta exempel. Ett är de nya bildförstärkarna. Dessa har nu funnits i bruk ett tag och slits precis som all annan utrustning när den används. Problemet är när det inte finns reservdelar att tillgå. När reservdelar inte levereras och tvingas vi återkalla utrustningar från brukare för att kunna dela ut till andra som är högre prioriterade. Ett annat exempel är införandet av den nya bandvagnen, Bv 410. Detta system är under införande och de första vagnarna har nu rullat i ca ett år vid mitt förband. Tillsammans med den första omgången införskaffades ett initialt behov av reservdelar. Resterande behov skulle hanteras senare. Nu står vi med stora brister på så enkla saker som blinkersglas och backspeglar för ingen hade tänkt på att det sker körskador.

Avslutning
Om nu någon tolkar detta inlägg som ett påhopp på Tomas Salzmann eller övriga som arbetar inom försvarslogistiken så är det inte min mening. Jag vet att de allra flesta gör vad de kan för att det ska bli så bra som möjligt. Min kritik är att FM och FMV tappat fokus på FM huvuduppgift, att kunna verka vid kris och krig, och fokuserat helt på hur produktionen ska fungera i fredstid. Självklart ska detta ske med kostnadsmedvetenhet men när det ska sparas på vissa områden slår det tillbaka på andra. Arbetsuppgifter flyttas bara och utförs istället av många som tillsammans gör det sämre. Detta verkar vara sjuka i all offentlig förvaltning just nu. Läs gärna detta debattinlägg.
En tillnyktring håller nu på att ske. Det var glädjande att höra försvarsministern under försvarsföretagsdagarna i december säga: Fredstida rationalitet kan inte vara utgångspunkten för logistikförsörjningen. Logistikförsörjningen måste fungera vid alla typer av kris och konfliktsituationer. Även Försvarslogistikchefens inlägg talar om återtag av förlorad kompetens och förmåga. Det är bra, det första som krävs för en förändring är insikt om ”sjukdomsläget”. Ser med viss tillförsikt framtiden an. Vi är ganska många som välkomnar dessa förändringar och är villiga att arbeta i en ny riktning. Till och med snabbköpen verkar nu vara på väg tillbaka, nu under namnet säkerhetslager! Men det finns mycket att göra, även på detta område. Jag anser att det nu är dags att pendeln börjar svänga tillbaka ordentligt. Huvudfrågan alla som arbetar med försvarslogistik måste ställa sig varje dag är: Hur får vi större uteffekt till våra insatsförband?

Mattias Lagerqvist
@MaLagerqvist

PS
Delvis off-topic men jag kan inte låta bli. Följande nyhet låg 150126 på FMV:s hemsidas förstasida. Man kan här lätt få intrycket att FMV bygger en Camp i Mali. Det är inte riktigt den bild jag har eller som förmedlas på Malibloggen. Det är sant att FMV har ansvaret och det finns förvisso sex personer från FMV på plats tillsammans med de 125 från MALI00. Jag hoppas inte detta ska ses som ett lyckat exempel på Omdaning försvarslogistik, där FMV är ansvariga men FM får göra jobbet.
DS

Stealth-elefanten få vill låtsas om

Det är svårt att beskriva dagens jaktstrid mellan stridsflygplan. Den är inte alls som man intuitivt tror den ska vara. En kanske förbluffande korrekt liknelse är en boxningsring på 100x100m där två lag går omkring i totalt mörker med var sin mini-ficklampa och genom att titta på sin smartphone försöker kasta pil på motståndaren med…

Gästinlägg: Försvarslogistik i förändring

Debatten om försvarslogistiken fortsätter. Här ger Försvarsmaktens försvarslogistikchef, konteramiral Thomas Engevall, sin syn på frågan.

Tidigare inlägg i ämnet:
Chefen FMV Förråd, Service, Verkstäder, Thomas Salzmann
”DDrilog”, specialistofficer inom militär logistik

 Wiseman

 –––––––––––––––––––––––––––––––

Försvarslogistik i förändring
Att Försvarsmakten och FMV sedan ett antal år är inne i en omfattande och omvälvande förändring när det gäller ansvar och uppgifter inom logistik- och materielförsörjningsområdet (sammantaget kallat försvarslogistik) har inte undgått någon som är direkt eller indirekt påverkad av förändringen.
I min befattning som Försvarslogistikchef och ansvarig för denna verksamhet i Försvarsmakten är det på tiden att kommentera den pågående förändringen även på denna typ av media i en större omfattning än hitintills. Inte minst de senaste veckornas inlägg kring FMV förmåga och prissättning av underhållstjänster gör att det känns som hög tid.

Det skulle leda till en alldeles för lång artikel att i detalj gå igenom hela förändringen här på WW (och på FM egen blogg) i ett inlägg men jag vill ändå göra några nedslag.

Syfte och metod
Det grundläggande syftet med hela omdaningen av logistiken är att frigöra pengar, 760 miljoner per år, och i stället använda pengarna för övningar, utökad flygtid, utökad gångtid med fartygen etc. för att på det viset skapa en ökad operativ förmåga för Försvarsmakten som helhet.

Den huvudmetod som har valts (och även beslutats politiskt) är en omfattande ansvarsförändring mellan Försvarsmakten (FM) och Försvarets materielverk (FMV), där i korthet FM ska fokusera på att ställa krav på materiel, logistik och logistiktjänster och FMV ska fokusera på att leverera detta.
Innebörden av detta är att Försvarsmaktens uppgift och ansvar är att: Ansvara för anslagen, äga materielen och definiera behovet av logistik, genomföra insatsnära logistik (oberoende av insatstyp), ställa operativa och funktionella krav, ange tillgänglighetskrav och lagerhanteringskrav samt besluta om var, när och av vem som materielen ska användas.

FMV å sin sida har uppgift och ansvar för tillgänglighet och support genom hela livscykeln för materielen, svara för alla inköp till FM, ansvara för att de komplexa system vi har fungerar tillsammans (system av system), svara för driftstyrning, upprätthålla beredskap, svara för lagerhållning och lagerhantering samt omvandla FM operativa och funktionella krav till upphandlingskrav för att också upphandla och leverera tjänster och produkter.

Allt detta utgör ramverket för den förändring som sedan ett antal år pågår och de första stora personalövergångarna från FM till FMV ägde rum för dryga två år sedan när stora delar av dåvarande FMLOG övergick till FMV och enheten FSV (Förråd, Service och Verkstäder) bildades. Sedan dess har ytterligare personal övergått från FM till FMV, såsom personal ur Teknik- och Materielkontor, Materielsystemansvariga från Högkvarteret och nu senast i januari personal från Materielsystemkontor FLYG (MSK FLYG).

Att detta tar tid att få på plats och också fungera som ett väloljat maskineri tror jag alla inser. Å andra sidan var det var inte så väloljat när verksamheten var kvar inom FM (bl.a. i FMLOG) heller, även om alla så klart var vana med hur saker hanterades och därför var trygga i den verkligheten.

En personlig reflektion jag själv har gjort är att mycket av den lösning som vi nu är på väg in i har funnits förr i en väldigt likartad lösning, även om Försvarsmakten då var betydligt större. När jag tog min officersexamen 1985 fick jag mitt första jobb på FMV. Vid den tiden tryckte FMV upp telefonkataloger som omfattade alla avdelningar och all personal minst en gång om året. På den telefonkatalog jag fick som en del av ”startkitet” för nyanställda fanns det avdelningar såsom FMV:Verkstad, FMV:Förråd, FMV:RESMAT och FMV:Intendentur (sammantaget väldigt likt dagens FSV). Tvärs över Gärdet i de huskomplex som idag rymmer bostäder, kontor och HR-Centrum låg bl.a. Marinens Underhållsavdelning (och kanske även flygets och arméns motsvarigheter). Alla tre var personalrika avdelningar som svarade för driftstyrning, materieluppföljning mm och som hade stora likheter med vad som idag håller på att byggas upp inom FMV:s avdelning ”Anskaffning och Logistik” (AL) med den personal som kommit över från teknik- och materielkontor. Att personalen på FMV var krigsplacerad och att verksamheten skulle fortsätta vid kris/krig var det inget snack om och inte heller någon som tyckte var konstigt. När jag något år senare kom ut i förbandstjänst på dåvarande 1.ytattackflottiljen på Berga fanns det i fartygslagens (”reparationsplutonernas”) krigsorganisation civila motormontörer från de centrala motorverkstäderna för dieselmotorer (patrullbåtar) och gasturbiner (robotbåtar).

Nu ska vi inte tillbaka till 80-talet utan in i framtiden, men jag har väldigt svårt för de argument som i princip ”inkompetensförklarar” FMV eller hävdar att det ”aldrig skulle gå att lita på” FMV:s förmåga att stödja verksamheten i högre konfliktnivåer hela vägen upp till krig. Den förmågan finns redan idag med den personal som finns på plats. Det vi behöver göra är att formalisera FMV del av insatsorganisationen genom att kravställa den, bygga upp den och också öva den samordnat med Försvarsmakten så att alla kan vara trygga med att den verkligen fungerar.

Något om kravställning
Något som gäller i alla kundrelationer är att du aldrig får en bättre leverans än vad du förmår kravställa som kund. Royal Navy (brittiska flottan) har en devis vid deras stridsträningsanläggning som certifierar örlogsfartyg för operativ tjänst (FOST) som säger; ”You get what you inspect – not what you expect”. Bägge dessa yttranden kommer också över tiden att gälla FM som kravställare och beställare av produkter och tjänster av FMV. FMV finns ju därför att FM finns, inte tvärtom. Och även om vi nu sitter ihop som ler- och långhalm inom försvarslogistiken så vill inte jag se något kravlöst ”velouräktenskap” myndigheterna emellan. Vi kommer enbart att kunna utveckla vår verksamhet om vi ställer tuffa men relevanta krav på varandra. Och, vilket kanske är det viktigaste, att när problem uppstår, vi förmår lösa dem tillsammans, utan att gräva skyttegravar och skylla problemen på den andre.

När det gäller frågan kring FSV pålägg på fakturapriser som debatterats flitigt nu på slutet, bl.a. genom gästinläggen från Tomas Salzmann (CFSV inom FMV) och ”DDrilog” här på WW så vill jag klargöra vad jag ser som målbild i sammanhanget. När vi är ”klara” med förändringen så ska det på fakturor som kommer från FMV (där FSV är en del) tydligt framgå vad som är reservdelar, vad som är förbrukningsartiklar, vad som är timpris och hur stora eventuella pålägg är. Att ta fram detta kräver ingen ”raketforskning” då samma typ av information fås från vilken ”Mekonomen-ansluten bilverkstad” som helst när man lämnar in sin privata bil på service. Vi har tagit ett antal steg i vår kravställning relativt FMV för att komma närmare målbilden, exempelvis genom att FM inför 2015 krävde att beställningar av förnödenheter, städning med mera skulle ske direkt från förbanden i PRIO till ramavtalade leverantörer istället för via FMV och på så vis få leveransspecificerade fakturor utan procentmässiga påslag.

Att vi inte kommit hela vägen ännu när det gäller övrig underhållsverksamhet är att beklaga men det är helt klart att vi ska dit, så snart det bara är möjligt.

Vad gäller påläggens storlek så är det viktiga för mig att de blir tydliga och transparenta så att det över tiden går att följa och också värdera (inte minst av FMV själva) för att kunna fortsätta att effektivisera verksamheten och också kunna jämföra med andra likartade leverantörer.
Förhållandena mellan FM och FMV vad gäller ekonomiuppföljning är reglerade i det samordningsavtal som finns mellan myndigheterna och som i sin senaste utgåva fastställdes så sent som 2014-12-18. För den intresserade har det beteckningen FM2014-6942:4 och 14FMV11589-1:1 beroende på myndighetsbeteckning. Ekonomihanteringen beskrivs i § 5 i avtalet samt i Annex A.

Samordningsavtalet gäller för 2015 och ett nytt avtal kommer att överenskommas för 2016 där vi tar ytterligare steg i ett antal områden, inte bara i ekonomihänseende.

Gamla synder blir som nya

I samband med omdaningen har också gamla synder hos såväl FM som FMV kommit upp i dagen och blivit synliga för betydligt fler än de närmast berörda.

Några exempel på detta är;

1. En växande reparationskö och reparationsskuld
Underhållsbudgeten på anslaget 1.1 (förbandsverksamhet) och till del även på anslaget 1.4 (vidmakthållande) under en lång rad av år använts som ”budgetregulator” för att få verksamheten i övrigt att fungera. Det går så klart att göra vid ett enstaka tillfälle men sker det för ofta och regelmässigt blir effekten en växande underhålls- och reparationsskuld som blir allt svårare att hantera. Där är vi nu och det måste vi göra någonting åt, men det finns inga ”snabbfix” i detta utan min bedömning är att det kommer att ta ett antal år att komma beta av köerna till en rimlig nivå. Jag med mina medarbetare och snart även FMV jobbar för närvarande med att identifiera vilka åtgärder som i detta hänseende ska ha förtur och var vi ska börja ”beta i problemet” för att få ut mest effekt relativt förbanden och deras verksamhet.

2. Förbandens egen förmåga till materielunderhåll har generellt sjunkit
Jag, och min företrädare Leif Nylander, har sett på de materielkontroller vi genomför att vi kan bli betydligt bättre på att vårda den materiel vi faktiskt har. I det ligger att förbanden, inte minst nu med anställda soldater, sjömän och gruppbefäl samt en ökande skara specialistofficerare själva bör genomföra en större del av underhållet. Det krävs några faktorer för att detta ska vara möjligt. Dels måste förbandsledningarna avdela tid för materielunderhåll med samma prioritering som ges till övningsverksamheten i sig, dels måste personalen ha utbildning, verktyg och tillgång till relevanta lokaler för arbetet och dels handlar det om inställningen hos alla inblandade, från regements- och flottiljchefer ner till enskild soldat/sjöman att detta är viktigt. Jag ser två effekter av detta, dels att vi kan sänka kostnaderna men än viktigare är att personalen blir bättre i sin huvudtjänst och i och med det kan höja förbandets stridsvärde i och med att man klarar mer på egen hand. Jag är också helt övertygad om att alla berörda kommer att kunna känna en ökad stolthet kring sin egen insats och del i helheten när vi får genomslag av detta. När vi genomdrev en likartad förändring på 90-talet i dåvarande Kustflottan, kallad ”EKA” (Effektivisering av Kustflottans A-underhåll), fick vi alla tre effekterna för de enheter som var del av förändringsarbetet. De ”hinder” som vissa underhållsavtal kan utgöra, som begränsar FM egen personals möjligheter att reparera egen materiel, måste successivt omförhandlas. Även här gäller det för FM att vara tydlig i kravställningen till FMV.

3. Bristande underhållsberedningar och reservdelsanskaffningar
Under en lång rad av år har förmågan till underhållsberedningar och initiala reservdelsanskaffningar sakta men säkert tillåtits att degenerera. Det har varit viktigare att få fram systemen i sig till önskat antal än att ta ett mindre antal färdiga system men med mer kompletta reservdelsförråd. Motivet har varit att reservdelar alltid ”kan köpas sen”. Problemet är bara att detta ”sen” aldrig inträffar. Mycket av de senaste årens reservdelsproblematik har förklarats med/skylts på PRIO:s införande men det är bara en del av sanningen. En stor del av de problem vi har upplevt kommer sig också av att vi inte anskaffat reservdelar på ett ordnat sätt och att de beredningar som ligger bakom anskaffningarna har nedprioriterats i förhållande till mycket annat. Det måste ändras.

Syndernas förlåtelse
Dessvärre så räcker det inte när det gäller gamla synder att kliva in i biktbåset och komma ut efter en kvart som en ny människa utan här kommer det att krävas ett hårt och fokuserat jobb under flera år. Det jobbet behöver FM och FMV göra tillsammans. Att skylla gamla synder på ”omdaningen” eller på den ena av de bägge myndigheterna leder in i en återvändsgränd där det bara är frustrerande att vara.

Personal och kompetens
En annan av de absolut viktigaste frågorna vi måste jobba med inom försvarslogistiken är den långsiktiga personal- och kompetensförsörjningen.

Vi har ett högt åldersläge som vi måste hantera. Jag har för vana att skriva gratulationstelegram till alla inom FMLOG, Försvarmaktens Tekniska Skola, Trängregementet samt Försvarsmedicincentrum som fyller 50 respektve 60 år. För att identifiera dessa får jag in listor på alla i FM som fyller 50 och 60 och sedan är det bara att sätta igång och bocka av. På vissa uppslag är det hälften av FM personal som kommer från något av dessa fyra förband. Möjligen inte en helt optimal analysmetod men den säger tillräckligt mycket och det står helt klart att vi står inför en stor omsättning de kommande åren.
När man går lite djupare ner och tittar i de olika logistikfunktionerna, exempelvis kommunikationstjänst, så blir det också väldigt tydligt att det inte finns speciellt många individer (officerare och civila) som verkligen kan det aktuella området utan och innan. Att vi har en hel del att ta igen som ett resultat av den så kallade ”strategiska timeouten” är helt klart.

Även inom detta område kommer vi att behöva jobba nära mellan FM och FMV för att hitta långsiktiga och hållbara lösningar men även för att kunna attackera mer närtida uppgifter som kan kopplas till omvärldsläget.

Gemensam inställning
Jag tycker det är bra att de problem och frågeställningar vi har debatteras och diskuteras. Det är bara genom att lyfta upp problemen i dagen som de går att åtgärda.

Att problemen lyfts upp tyder också på att det finns ett stort engagemang och en stor lojalitet mot uppgiften att bygga en fungerande och effektiv lösning för Försvarsmakten som helhet.

Jag tillsammans med mina avdelningar i Högkvarteret och förbandscheferna på logistikförbanden kommer i en rad frågor mer tydligt ge oss in och leda och så att säga ”ta befälet” över försvarslogistiken i de frågor som jag pekat på i detta inlägg och i många fler.

Det jag förväntar mig av alla som vill vara med i bygget av dagens och morgondagens försvarslogistik (såväl inom FM som FMV) är ni tar aktiv del i detta arbete och såväl lyfter de problem ni ser som att därefter gör något åt dem – tillsammans. Det är nämligen där vi kommer att vara – Försvarsmakten och Försvarets materielverk – tillsammans inom försvarslogistiken – under överblickbar tid framöver.

Thomas Engevall
Konteramiral
Försvarslogistikchef

Mediaklimatet och säkerhetspolitiken

Har man haft med Sovjetunionen och Ryssland att göra under närmare 50 år som några av oss haft så har man lite svårt att ta små näthatare och troll från respektive ytterkant på allvar. Under veckan har några höger- respektive vänsteraktivister hemsökt oss och försökt beslå oss med rysshat eller ryssfobi. Det är därför på sin plats att meddela att vid tycker mycket bra om rysk kultur, rysk vodka och stora delar av det ryska landskapet. Bolsjojteatern är världens bästa och förnämsta balettscen. Sjostakovitj 7:e symfoni! Eller Scen 9, Akt 1 ur Tjajkovskijs Opus 20 (Svansjön) som är en av världens mest kända klassiska stycken. Moskvas tunnelbana är världens vackraste! Några av världens främsta författare som Solzjenitsyn, Turgenjev, Tjechov, Pusjkin, Gogol, Dostojevskij och givetvis den största: Tolstoj – var ryska! Eller Michail Sjolchovs ”Stilla flyter don” – detta mästerverk! Sergej Eisensteins Potemkin och Storm över Ryssland. Det finns mycket fantastisk kulturhistoria i Ryssland och faktiskt även från Sovjet-tiden, mot alla odds.

Så, en gång för alla, nej vi är inte rysshatare och nej det är inte Ryssland som ligger bakom all ondska i hela världen. Och nej – svenska extremister och aktivister dansar inte efter Putins pipa. Tvärtom vore det fullständigt kontraproduktivt om rysk underrättelsetjänst skulle börja tvinga sig till tjänster. Det skulle göra det otroligt mycket lättare för vårt kontraspionage. Det fungerar inte heller att rakt av köpa tjänster. Men däremot kan det dyka upp någon likasinnad på mötet som säger sig ha en rik släkting som vill lämna en donation men pga sin affärsverksamhet så kan han inte förknippas med extremisterna. Etc. Vi kan inte utbilda alla troll eller extremister i hur rysk underrättelsetjänst arbetar men vi vill ändå förtydliga att vi inte alls deltar i höger och vänsterdebatten, vi diskuterar rikets försvar och nationell samt global säkerhetspolitik med stöd av rationella kriterier utifrån aktuell och framtida hotbild.

Idag sitter en maffiagruppering bestående KGB-män och skrupelfria affärsmän i ledningen för Ryssland och de har bestämt sig för att återvinna det ”bästa” från förr och tillföra det allra senaste. Resultatet blir en mycket kompetent underrättelse och säkerhetstjänst och ett propagandamaskineri som får allt annat att blekna i jämförelse. Detta måste man förstå. Vare sig man är aktivist, politiker, journalist eller skattebetalare. Eller alltihop samtidigt (Göran Greider).

USA är inget perfekt land. Där finns massor med fel och brister. Dock tror vi inte att det pågår någon avsiktlig massövervakning av amerikanska medborgare. Det tror vi är en myt som förvisso amerikanska medborgare själva vårdat ömt men som späs på rejält av skickliga påverkansoperationer. Det finns avlyssningstekniker och det finns övervakningstekniker men ingen underrättelsetjänst i världen skulle frivilligt lyssna av och övervaka varenda medborgare. Det finns inget som helst rationellt skäl till det.

Det amerikanska militärindustriella komplexet i kombination med amerikansk energiindustri och dollarsystemet är en olycklig kombination som orsakat en hel del ont. Men det hade kunnat vara värre. USA hade kunnat vara ett stängt samhälle, en ren diktatur i likhet med Ryssland, Kina, Nordkorea eller Iran. Men USA är öppet och det pågår en vass granskning av politiker och makthavare. Koncentrationen av mediaägandet är olycklig men den trenden är global och inte amerikansk.

Vill man lära sig lite mer om säkerhetspolitik och förstå vart den är på väg, globalt, så skall man INTE titta på dagens svenska riksdagsdebatt om det säkerhetspolitiska läget. Den höll vid några tillfällen pinsamt #lågnivå när Dalunde, Linde och Söder tävlade om vem som kunde skåda djupast i naveln. Man blir bara ledsen. Det borde vara lag på att man läser in sig på ämnet innan man går in i plenisalen och öppnar munnen.

Nej, avsätt en stund åt att beskåda ”The senate hearing on National Security Threats” från igår. Herrarna Zbigniew Brzezinski och Brent Scowcroft är blytunga namn inom #säkpol. Scowcroft efterträdde Kissinger som national security advisor och Brzezinski efterträdde sedan Scowcroft och båda har därefter verkat i Washington genom Think tanks och diverse kommittéer. De har en extremt omfattande erfarenhet av global säkerhetspolitik.

Under dagen har vi åter noterat några svenska mediahaverier. T.ex. bestämde sig Love Benigh på SVT för att ”försvaret KRÄVER tre miljarder EXTRA” istället för att försvarsbudgeten balanseras eller att regeringen tillskjuter medel man tidigare plockat bort. Usel journalistik – särskilt när det kommer från public service. Vem sätter agendan? Vem skall Benigh skylla på? Eller tycker han att formuleringen speglar verkligheten?

Efter morgonens bussprängning (som nu blivit så normalt att det knappt blir en krusning på Twitter) i Buhas, sydväst om Donetsk så upptäcktes att Aftonbladet tråkigt nog endast angivit ryska statsmedia som källor, dessutom okommenterat. Det kunde vi inte låta passera varför nedanstående dialog utspelade sig. En lite solskenshistoria eftersom Aftonbladet sökte upp och adderade några källor efter påpekande. Bra!

 
En annan diskussion som vi måste reda ut innan publiceringen av #journalistan är det här med kriterierna. Det är inte möjligt för oss att sitta och gradera journalister. Det blir en subjektiv bedömning som gäller där och då men kan ändras snabbt och då måste listan revideras.
 
Vi kommer att använda antal följare på Twitter som gradering av två skäl 1) Tycker man att en journalist är bra, objektiv och källkritisk – då följer man denne, tycker man det inte så avföljer man. Många följare betyder åtminstone till del att journalisten gör ett bra jobb. 2) Vi vill ”tvinga ut” journalisterna på Twitter. Vi vill att de skall möta sina läsare och det gör de bäst där. Vi vill att de söker källor och gör research med hjälp av experter som de möter på Twitter. Vi vill att de länkar till sina alster där. På så sätt blir journalistiken lite bättre och vi läsare slipper artiklar som lyder t.ex. rysk agenda. Eller någon annan agenda.
 
Ovanstående gäller förstås de som är MED på listan. Det finns ju ett antal som gjort bort sig så pass att de inte får delta alls.
 
För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Sveriges försvarsbehov 2015-2020

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I Nedan följer kommentarer till de bilder jag visade i Sälen i förra veckan under mitt föredrag om Sveriges försvarsbehov. Ovan finns ett klipp med de 5 minutrarna: Bild 1: Vad vi ska satsa på försvaret måste sökas genom en analys av våra behov. Tiden för för försvarsbeslutet är 2016-2020, […]

Nyheten är ingen nyhet

Idag var det säkerhetspolitisk debatt i riksdagen. Moderaterna begärde den  i höstas, med anledning av det ”oroande nya och försämrade säkerhetsläget i Sveriges närområde” och läget har ju knappast förbättrats sedan dess. Men vad kom då ut av debatten? Ingenting, är den första reaktionen. Ingen ny förklaring till formuleringen om alliansfriheten i regeringsförklaringen, inget nytt […]

Inför Journalistan

Frejlif Olsen var Ekstrabladets (Köpenhamn) första chefredaktör för ca 100 år sedan. Han sa bl.a: ”En journalist är en människa som inte begriper någonting, men som skriver begripligt om vad som helst.”. Uttalandet känns som en lämplig allegori över riskerna med bristande källkritik, något vi sett ganska mycket av under Ryssland-Ukraina kriget.

Inom kort kommer vi att publicera en lista över journalister som skriver om försvaret, säkerhetspolitik, utrikespolitik eller rapporterar främst från Ryssland och Ukraina i synnerhet men också ledarskribenter, politikjournalister och utrikeskorrespondenter i allmänhet.

Det indirekta syftet med listan är att ge dig som medborgare, mediekonsument, väljare och skattebetalare en möjlighet att tillsammans med andra värdera och gradera informationsvärdet. Att tillsammans med andra på ett nyanserat sätt kritisera sagesmän och källgranska det du läser.
För att lyckas bra med det behövs förebilder. Det är dessa som kommer att återfinnas på listan. (Nu var det nog en och annan som pustade ut). Visst kan man tänka sig en svensk variant på Johan Kylanders ”Hall of shame” men frågan är om inte det skymmer syftet.
Listan baseras än så länge på tips och diskussioner vi haft med andra försvarsbloggare – inga komplicerade urvalskriterier således. Listplaceringen bygger på antal följare på Twitter, i likhet med Försvarstwittrartoppen. Man kan fundera på om det är rätt men så ser det ut just nu. Det kan ändra sig. Ett skäl att ha det så, är att aktivera journalisterna på Twitter där de faktiskt möter sina läsare och där källkritiska granskare inom deras respektive faktaområde kan bidra till deras objektivitet.
Nedanstående text ger en bakgrund till Försvarsjournalist-listan, eller ”Journalistan” som den kommer att kallas.
Under 2014 gick det upp för många mediekonsumenter att en mycket viktig del av den ryska hybridkrigföringen, sjätte generationens krigföring, är informationsoperationer och psykologiska operationer. Detta är på intet sätt något nytt. I Sovjetunionen växte under 30- och 40-talet propagandamaskineriet i takt med det nazistiska och färdigheterna slipades under Stalin på 50-talet. Den typ av påverkansoperationer på utländsk opinion vi ser idag har dock sina rötter i 60- och 70-talets verksamhet på KGB:s första direktorat, alltså det som i USA motsvaras av CIA. Idag heter det SVR men har i stort sett samma uppgifter.
Under 50- och 60-talet var USA och Storbritannien världsdominanter på Soft Power. Populärkulturen var en bärande våg för kulturströmningar och indirekt påverkan. Sovjetunionen och östblocket hade nästan motsatt effekt på andra partens mottagare förutom under Chrustjevs första år när han (säkerligen med ärligt uppsåt) ville göra upp med Stalin-eran.
Under sena 60-talet och 70-talets början sjösattes destabiliseringsdoktrinen fullt ut, den som vi skrivit om många gånger. Det bästa exemplet är infiltrationen av miljö- och fredsrörelsen i Västtyskland och påverkansoperationerna inför utplaceringen av Pershing II-systemet. Enligt Pacepa är också mycket av det vi ser idag av Väst vs Islamister en produkt av sovjetisk destabiliseringsstrategi och extremt långsiktiga påverkansoperationer. Därom tvista säkert de lärde. Det finns fler rationaliteter för US/UK att kriga i Mellanöstern.
 
Under den här tiden etablerades också de metoder som senare har blomstrat och som brukar sorteras in under begreppet konspirationsteorier eller kort och gott ”foliehatt”. Detta gäller i första hand USA men skvätter även på Västeuropa. KGB använde sig under 60- men främst 70-talet av några redan befintliga myter i USA. En handlar om alla de frimurarordnar och KKK-sällskap som enligt myten styr och ställer på olika nivåer i det amerikanska samhället, en annan handlar om hur aliens besökt jorden och därvidlag fått kontakt med det amerikanska flygvapnet och vissa initierade i den amerikanska regeringen. I denna jordmån odlade KGB ett antal konspirationsmyter med dessa ingredienser närvarande på ett eller annat sätt. Allt handlade om att vända det amerikanska folket mot den styrande makten. Den styrande makten i USA är dock allt annat än homogen men det var viktigt för KGB att skapa den bilden. Det är mot den bakgrunden man skall se dagens myter och konspirationer, t.ex. den som SVR sannolikt värvade Julian Assange och Edward Snowden för – massövervakningsmyten. En myt som SVR jobbat hårt med är den som kallas ”9/11 was an inside job”. Du som läser Veterans Today, Alex Jones eller t om David Icke – ha detta i bakhuvudet. Om agendan är att till varje pris demonisera USA:s ledning så är risken stor att SVR har ett finger med i spelet. Det är ganska självklart att om man vill destabilisera ett land så är det bra om folket upplever att deras ledning är onda jävlar.
 
Under 80-talet fick amerikansk Soft Power fullt genomslag och genom ekonomisk krigföring och strategiska informationsoperationer riktade i första hand mot övriga WP-länder kunde Kalla kriget vinnas. Den historieskrivningen bör också nyanseras men vi sparar den diskussionen till ett annat inlägg. Under 90-talet splittrades KGB upp. Första direktoratet blev SVR, andra direktoratet blev FSB. Tredje direktoratet som var en angivarorganisation inom de väpnade styrkorna upplöstes i princip. Resterande direktorat fördelades på SVR, FSB och den militära underrättelsetjänsten GRU. Totalt minskade det gamla KGB från att ha sysselsatt mellan en halv och en miljon medarbetare till att i mitten på 90-talet endast bestå av knappt 100 000 medarbetare totalt (fördelade på SVR, FSB och GRU).
Sedan dess har dock den ryska underrättelse- och säkerhetstjänsten växt och idag arbetar 100 000-tals medarbetare med informationsoperationer, påverkansoperationer, psykologiska operationer, cyberattacker, signalspaning och det som fortfarande kallas för nyhets- och mediabyråer.

Sovjet hade precis som USA en tradition av att arbeta ”via proxy”. Man utarbetade under Kalla kriget förfinade metoder för att via Syrien, Libyen, Angola, Chile, Grenada, Nicaragua, Kambodja och många andra länder indirekt bekämpa väst och USA. Och som redan nämnts infiltrerades t.ex. miljö- och fredsrörelserna i väst. Detta finner man också idag när man tittar närmare på extremhöger, extremvänster och islamister runt om i USA och västvärlden. Vi kan bara titta på vår egen bakgård. Nordfront, AFA, Ofog och Radio Islam för att ta några exempel har förvånansvärt mycket gemensamt med Kreml. Samtliga har t.ex. stora problem med USA, EU eller NATO och de har stora problem med det de kallar etablissemanget som de anser bör störtas och/eller försvinna. Putin gnuggar händerna. Och skickar möjligen en slant som tack.

Det förtjänar att särskilt omnämnas det gamla 8:e och 16:e direktoratet, FAPSI, myndigheten för statlig kommunikation och information. Det kan jämföras rent uppgiftsmässigt med NSA eller FRA. Arvet efter denna finns nu hos FSB och märk väl att sedan den 7 mars 2005 är FSB direkt underställt Rysslands president.
Från 2000 och framåt började Putin långsamt stärka greppet om inhemsk media. Journalister mördades och fängslades, medieföretag med ”fel agenda” trakasserades och stängdes och statliga nyhetskanaler höjde volymen. Under 2013 och 2014 slutförde Putin detta arbete genom bildandet av Sputnik, nedläggningen av RIA Novosti och Russia Todays internationella expansion. RT får i nästa års ryska budget en summa motsvarande 3 miljarder kronor för att sprida sitt budskap. Nyhetsbyrån Sputnik har tilldelats ett anslag på 170 miljoner dollar för 2015, tre gånger mer än ursprungligen planerat. Det sker i ett läge då den ryska ekonomin stagnerar och då stora nedskärningar i budgeten hotar inom offentlig sektor som hälso- och sjukvård.
Det är mot ovanstående bakgrund man skall betrakta medielandskapet som svenska journalister måste förhålla sig till. Samtidigt måste man förstå att svenska redaktioner och nyhetsbyråer har hårda sparkrav på sig och ägare till mediaföretag förväntar sig avkastning på investerat kapital som vilket industriföretag som helst. Detta leder till anorektisk bemanning och hårda tidskrav för att inte missa möjligheten att spinna på händelser som är aktuella och pågår för stunden. Media har dessutom flyttat från tidningar, TV och radio till internet med allt vad det innebär för publiceringsprocessen. Det är frestande att haka på ett snabbt händelseförlopp, få många läsare (klickare) och då öka reklamintäkten. Förr hade man ett tidsfönster innan tidningen gick i tryck då redaktörer och mer erfarna journalister kunde rätta till de värsta grodorna. Det här fönstret finns i viss mån kvar hos mer seriösa publicister men då uppstår nästa problem – de ryska medierna väntar inte. Och de finns i samma dator eller smartphone som mediakonsumenten konsumerar svensk media i.
Vi har beslutat att skapa den här listan för att vara ett stöd i första hand för medvetna och källkritiska mediekonsumenter. Alltså väljare, skattebetalare och medborgare. Vi som förtjänar att få en så objektiv beskrivning av verkligheten som möjligt. Från vårt inlägg ”Gick du på den lätta?” hämtar vi upp filosofen Jean Baudrillard och hans hyperrealitet som på ett bra sätt illustrerar hur vi tror oss veta något om den fysiska verkligheten när det i själva verket är en version av verkligheten, medvetet eller omedvetet förvrängd.
Hur ser lösningen ut då? Ett bra sätt att komma till rätta med de värsta avarterna är naturligtvis debatt och diskussion. Hur går sådan diskussion till? Visst finns det elitsamlingar som Publicistklubben, men det gynnar inte öppenhet i någon större omfattning. Det blir sällan bra när samtliga i rummet har samma yrke, bakgrund och utbildning. Visst måste det också finnas men faller snarare under rubriken ”utveckling”.
Bloggande och Twittrande har seglat upp som kanaler där väljare, medborgare, skattebetalare och mediakonsumenter kan möta journalister, mediahus och politiker. Det finns för närvarande ingen bättre plats för det mötet än just Twitter. Det som gör det extra spännande är att kanalen är internationell. Det gör att man kan få en svensk journalists syn på en händelse i Ukraina och strax därefter få en tweet från en person som faktiskt befinner sig på plats där det händer. Det ställer höga krav på källkritik vilket är utmärkt!

Vi tror att Twitter och bloggar kompletterar media och journalistisk rapportering och granskande och instämmer i den bild som Anders Lindberg målar upp i det andra videoinslaget nedan. Vi hoppas att på detta sätta bidra till att ytterligare förstärka den trenden.

Referenser och instudering
 
Nedan finns ett kort inslag om Pacepa där professor Rychlak (medförfattaren till boken ”Desinformation”) intervjuas. Pacepa själv lever med skyddad identitet på hemlig ort. Glenn Beck är libertarian har haft en TV-show på Fox News Channel under två år men är nog att betrakta som mittfåra i USA. Han har en tydlig bias, inget snack om det, men han är öppen och tydlig med det – till skillnad från SVR och rysk media. Bortser man från det och att den första minuten är lite sladdrigt amerikansk så är det återstående 4,5 minuterna mycket intressanta och målande.
Därefter tar du en titt på det här och lyssnar mycket noga på Jakob Hedenskog, Fredrik Konnander och Anders Lindberg.

Och därefter är det dags (igen) för lite överkurs. Titta så mycket du orkar! Den här versionen är den kompletta med samtliga tillgängliga avsnitt. Det är enklast att titta på den så att man får med allt även om det är lite störande med den portugisiska textningen.

 

Lycka till med källkritiken så ses vi snart på Twitter tillsammans med duktiga journalister.

Läs gärna Skippers inlägg om påverkansoperationer, Wisemans inlägg om medias bristande förståelse för den egna rollen i informationskriget samt DN-härvan av Johan Kylander.

Tack till Johan Kylander och Wiseman för inputs!

 

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Gick du på den lätta?

Denna artikel publicerades ursprungligen på Medium den 12 december 2014.

Tidningen Metro startade i mars i år en site man kallat ”Viralgranskaren”. I USA har företeelsen funnits sedan slutet på 90-talet t.ex. i form av Hoaxbusters.org. Initiativet är mycket lovvärt och har gjort mycket gott. Men man vänder sig förstås till en mediakonsumerande publik som ibland rodnar över att de spridit lögner i fikarummet på jobbet. Ingen skada skedd, någon förfasade sig, någon blev irriterad och någon fick skämmas. Men inte mer än så.

Vi som arbetar inom statlig förvaltning med verktygen för säkerhetspolitikens genomförande måste ha betydligt högre ambitioner än så. Arbetar du inom polisväsendet eller någon av försvarsmyndigheterna så har du kanske fått en regelrätt säkerhetsgenomgång dig till livs någon gång under din anställning. Tråkigt nog tar man sällan upp frågor som hör hemma i informationsarenan. Men du har ändå tack vare ditt yrke blivit lite paranoid eller åtminstone sunt källkritisk.

Om du däremot arbetar i andra delar av den offentliga sektorn så har du sannolikt inte lagt mycket krut på de här frågorna. Och det har inte din chef heller. Ibland kommer en allvarsam säkerhetschef eller IT-säkerhetschef förbi och drar några anekdoter om hur det brustit avseende skydd av personuppgifter eller ännu vanligare — någon har stoppat en virussmittad USB-sticka i jobbdatorn.

Men om vi begränsar oss till personal inom offentlig sektor som faktiskt har betydelse för samhällets robusthet, för det civila försvaret om du vill, så kan man undra hur det är ställt. Sannolikt är det en fallande skala från MSB och Länsstyrelserna som man kan hoppas har en relativt god insikt i effekterna av välplanerade och väl genomförda informationsoperationer ner till enskilda kommuner som sannolikt aldrig berört frågorna. Möjligen med undantag för de kommuner som har kärnkraftverk, annan kraftförsörjning eller stora flygplatser inom gränsen.

Det riktigt allvarliga är dock inte de offentliga aktörerna som ändå står under direkt politisk kontroll. Det svåra är alla de privata företag som den offentliga sektorn lutar sig emot på en rad områden för att samhället skall kunna upprätthålla stabilitet, säkerhet, trygghet och välfärd.

Vad är informationsoperationer?

Definitionen lyder: ”samlade och samordnade åtgärder i fred, kris och krig till stöd för egna politiska eller militära mål genom att påverka eller utnyttja en motståndares eller annan utländsk aktörs information och/eller informationssystem medan man samtidigt utnyttjar och skyddar egen information och/eller informationssystem. Det yttersta målet är att påverka det mänskliga beslutsfattandet. Informationsoperationer kan vara såväl offensiva som defensiva operationer.” Grundsyn InformationsOperationer, Försvarsmakten, 2007

I Försvarsmakten Handbok Info Ops från 2008 finns en bild som på ett tydligt sätt visar hur beskrivningen av verkligheten fått ett övertag över den faktiska verkligheten.

Skall man vara riktigt akademisk kan man härvidlag referera till alla Matrix-fans stora idol, den franske filosofen Jean Baudrillard. Han påstår att vi idag rör oss i ett samhälle där det finns modeller av en verklighet utan någon reell grund. Detta beskrivs som att en hyperrealitet produceras, och det är i den hyperrealiteten vi lever. Det verkliga har inte längre någon betydelse och kan knappt sägas existera alls. Tecknen föregår verkligheten, ordningen kastas om och simuleringen skapar vår värld. Media fråntar allting dess ursprungliga mening och värde. Detta är en extrem och filosofisk beskrivning men ger en idé om elementa för de som arbetar med informationsoperationer.

Åter till målgruppen. Vi som arbetar med Sveriges säkerhet, stabilitet, trygghet och välfärd. Vad vet vi om dessa förhållanden? Förstår vi att det är så här informationssamhället fungerar?

Det är en sak att förstå att reklamen inte talar sanning, att man inte blir lycklig och får kompisar om man dricker Coca-Cola. Men det är en tankeansträngning att omsätta det till att avsändaren är en stat och inte ett företag som tillverkar och säljer konsumentprodukter. Man kanske kan förstå att Ryssland gärna överdriver sin militära styrka. Många har ändå hört talas om begreppet propaganda och förknippar det med Goebbels och nazismen. Rätt många har också förstått att Sovjetunionen och det kommunistiska blocket fungerade ungefär så — ett samhälle baserat på lögner. Men att vi idag skulle vara påverkade av stater hela vägen ned till vårt frukostbord? Det är svårt att ta in. Sannolikt tänker man inte ens i dessa banor. Och det är precis det som är meningen…

I dagarna har vi drabbats av några händelser som mycket väl exemplifierar ovanstående. Under veckan har flera system drabbats av cyberattacker eller IT-attacker. Detta”vapen” ingår i arsenalen för informationsoperationer. Samtidigt har en rysk hackergrupp, LizardSquad, tagit på sig dådet och motiverat det med att de är missnöjda med spelbolagen EA och Microsofts XBOX. Detta är sannolikt dels ett sätt att dölja statsdrivet cybersabotage men ännu troligare en metod för vilseledning. Samtliga svenska nyhetsmedia har svalt betet och rapporterar om illbattingarna i LizardSquad och att Telia fått problem med DNS (DNS är ett slags postnummer och adressystem för navigering av information över internet). I själva verket är det sannolikt att angreppet är mer omfattande än så. Det ligger i alla svenska aktörers intresse att tona ned omfattningen och därmed höljs också avsikten i dunkel. Telia vill som privat företag inte verka svagt och sårbart inför sina kunder, MSB och PTS agerar här precis som SÄPO, Försvarsmakten (MUST) och FRA skulle ha gjort — man avslöjar inte för fienden vad man vet om fiendens kapacitet och aktiviteter. Om man alls vet något — vilket man inte heller gärna visar för angriparen.

Svenska folket som betalar för kalaset får inte ens en kritisk granskning av media! Media som dessutom också vill ha betalt för sina insatser, antingen genom prenumerationer eller annonsering. Och vem är det som annonserar? Tja, t.ex. telekom och IT-företag. Det sistnämnda är lite onödigt konspiratoriskt men det är för att visa på sambanden och hur du som enskild medborgare i slutändan är helt beroende av krafter som inte alla gånger gynnar dig. Med ”att gynna dig” menas i det här fallet att sörja för säkerhet, stabilitet, trygghet och välfärd — något vi betalar för via skattsedeln.

Under veckan har också ryska och serbiska gravstenar välts i Sydney. Detta har mycket lite med Sverige att göra men när det senare bara återges utan kommentarer i svenska media så får man omedvetet en bild av att världen är emot Ryssland OCH Serbien. När Ryssland senare vill stärka banden med Serbien och mota bort Nato och EU därifrån så har de samlat på sig virke för att hålla den brasan vid liv. Se det som ett exempel på hur till synes ointressanta nyheter påverkar oss alla i en riktning som för avsändaren är önskvärd.
 
När svensk media beskriver kriget i östra Ukraina som en kamp mellan staten Ukraina och ”pro-ryska” ukrainska aktörer som vill ha lokal och regional frihet från Kiev så är det en beskrivning som inte stämmer med verkligheten. I den fysiska verkligheten finns ryska specialförband initialt och senare ryska reguljära förband på plats i Donetsk och Luhansk för att genomföra regelrätta strider med Ukrainska armén. Rysk vapenteknologi t.ex. avancerade luftvärnssystem är grupperade i Ukraina och ligger t.ex. bakom nedskjutningen av det malaysiska flygplanet. Ryssland inrättar ett observatörsteam med ett namn som är förvillande likt det internationella organet OSCE, fast istället bestående av ett urval av europeiska högerextremister. Mycket av detta passerar obemärkt och okommenterat i svenska media genom att det återges som en beskrivning av den fysiska verkligheten.
 
En annan hårresande historia är den om Edward Snowden. Så sent som den gångna veckan har svensk media återupprepat beskrivningen av Snowden som en visselblåsare som pekat på brister inom den amerikanska underrättelsetjänsten. Svenska medborgare matas vidare med den klassiska KGB-myten om det amerikanska övervakningssamhället. Snowden är en rysk agent även om det är oklart exakt när han värvades. Han går ryska ärenden och gör det väldigt, väldigt bra. Det är inte den bild som målas upp i svenska media. Fundera på varför.
 
 
 
Det finns många exempel på ovanstående och bara det senaste året har fenomenet tilltagit i styrka. Vi lever närmare och närmare Baudrillards hyperverklighet och vi har färre och färre objektiva källor att tillgå för att få reda på vad som händer i den fysiska verkligheten.
 
För att på ett snyggt sätt återkoppla till Viralgranskaren kan vi avsluta med att ta en titt på ett fantastiskt exempel på påverkan inom ramen för informationsoperationer. Martin Löwdin twittrade på fredagen om en website som förespråkar att Putin skall vara en av kandidaterna i det amerikanska presidentvalet. Vid en första anblick ligger avsändaren förutom http://voteputin.com/ också bakom https://twitter.com/USAproRussia och http://www.gofundme.com/bu4f7w. Exemplet är inte särskilt förfinat, det finns mycket mer svårupptäckt psyops mot USA men det ingår i en företeelse som levt sedan långt innan internet. (Fundera på vem avsändaren är och vad syftet med ”kampanjen” är.)
 
Företeelsen kan slarvigt sammanfattas med ordet ”foliehatt”. I denna gruppering ingår personer som tror att aliens varit på besök på Jorden och dessutom samarbetar med USA:s regering. Många tror också på en styrande elit som ibland kallas Illuminati och ibland består av rymdödlor (notera hacker-alias i cyberattacken i veckan). En mycket vanlig uppfattning är att 9/11 utfördes av amerikansk underrättelsetjänst. Sök bara på ”Illuminati” på YouTube så har du fullt upp i en vecka. Enligt Ion Pacepa, f.d. underrättelsechef i Rumänien (under WP-tiden) så är företeelsen en produkt av långvariga desinformationskampanjer utförda av KGB under Kalla kriget. Det kan man diskutera men det finns en logik i att Sovjet ville destabilisera USA och NATO genom informationsoperationer. KGB tog fasta på befintliga konspirationsteorier i USA t.ex. om påstådda besök av aliens och utvecklade dem vidare, något som den avhoppade KGB-agenten Yuri Bezmenov också bekräftat och kampanjen beskrivs ingående i Pacepas bok ”Disinformation” som han skrev tillsammans med den amerikanska professorn i juridik, Ronald Rychlak.
 
Idag, efter 20 år med internet, har metoderna förfinats. Och möjligen är det exempel på sådant vi ser i ovanstående ”Vote for Putin” och veckans LizardSquad-angrepp. Nu är det inte längre fråga om flagranta och uppenbara konspirationsteorier, nu börjar man lägga orden i munnen på västmedia. Ännu kan man med ett kritiskt öga upptäcka små avvikelser som avslöjar psyopsen men som ovan beskrivits är det långt ifrån alltid som upptäckten görs och vad värre är — svenska media upptäcker det inte alls utan vidarebefordrar informationen utan kommentarer och utan källkritisk granskning.
I en öppen demokrati kan folket på olika sätt kritisera de styrande. Under veckan har tortyrrapporten lagts fram i USA. Den visar att det finns en politisk vilja att kritisera landets ledning och underrättelse- och säkerhetstjänsten, i det här fallet CIA. Det rekommenderas varmt att du tittar på Jon Stewarts program ”Daily show” för att få en uppfattning om hur högt i tak det är i amerikansk media. Allt är inte Fox news… (Kan du inte se programmet pga den plats där du befinner dig så kan du alltid ladda ner tillägget Hola som gör det möjligt se utländska tv-program oavsett lokalisering)
 
Detta ger också ett tillfälle för Ryssland att använda ett av sina favoritverktyg i informationskrigslådan, nämligen det som brukar benämnas ”Whataboutism”. Enkelt beskrivet kan man säga att Ryssland på kritik svarar ”men ni då — är ni så bra själva?”. En av Putins närmsta män, Dmitry Peskov, har återupptagit denna gamla sovjetiska psyops-teknik och förfinat den. Särskilt när det handlar om mänskliga rättigheter. Vi kan räkna med att för varje gång som väst avslöjar ryska informationsoperationer så kommer Ryssland att komma med en förvriden beskrivning av den fysiska verkligheten och kasta lika mycket skit tillbaka antingen direkt som Peskov eller indirekt via personer som Alex Jones och David Icke och deras följe.
 
Vi lever i en öppen demokrati och har ett djupt samarbete med andra öppna demokratier. När våra slutna grannländer använder sig av dolda och odemokratiska metoder som direkt eller indirekt drabbar oss så måste detta påpekas och beskrivas. När myndigheter som har ansvar för att göra det misslyckas — måste vi som ansvarstagande individer och medborgare göra det. Och när media — som har som uppgift att granska och rapportera misslyckas så blir det vår enda möjlighet att behålla kontakten med den fysiska verkligheten.
 
Vårt samhälle är baserat på yttrandefrihet och övriga grundlagsstadgade friheter. Dessa måste alltid värnas. De är viktigare än summan av de institutioner som bär upp dem. De är summan av folkets vilja och välgång. Igår, idag och i morgon.
 
Vilket faktiskt innebär att det bästa som kan hända nu är att den här artikeln blir rejält påhoppad. Bättre kan syftet med artikeln inte illustreras…

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Gästinlägg: Replik FSV ekonomiska modell

Innan Folk och Försvars rikskonferens i Sälen skrev FMV:s chef för Förråd, Service, Verkstäder (FSV), Tomas Salzmann, ett gästinlägg här med anledning av en diskussion som uppstått på Twitter rörande påslag som FSV gjorde på tjänster som säljs till Försvarsmakten. Ursprungsuppgifterna som fick Tomas Salzmann att reagera kom från signaturen @DDrilog, som inkommit med en replik. Detta gästinlägg skulle egentligen ha publicerats tidigare under den gångna veckan, men Sälen och uppslammade uppgifter hos mig gjorde att så ej blev fallet. 

Debatten lär fortsätta.

 Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Replik FMV/FSV ekonomiska modell

Jag blev för ett par dagar sedan tillfrågad av Wiseman om jag var villig att replikera på C FSVs gästinlägg angående myndighetens ekonomiska modell.

Här kommer nu min inledande syn på vilka problem som föreligger med nuvarande lösning med FMV/FSV som underhållsleverantör till Försvarsmakten samt ett förslag på vad jag anser kan vara ett första steg för att komma tillrätta med problemen.

FMV= http://www.fmv.se/sv/Om-FMV/
FSV= Förråd Service och Verkstäder är en del av FMV http://www.fmv.se/sv/Om-FMV/Organisation/Verksamhetsomraden/FSV/
FM= Försvarsmakten http://www.forsvarsmakten.se/sv/ ”Kärnverksamheten”

Effektivisering?

Försvarslogistik skall närmast ses som en mängd långa kedjor av händelser och verksamhet som möts vid flera tillfällen innan leverans sker till den som har behov av effekt. Att som C FSV endast effektivisera sin egen del av logistikkedjan och dessutom effektivisera främst i monetära termer ger dessvärre stora svängningar och skapar ineffektivitet någon annanstans i Försvarsmaktens organisation. Detta blir speciellt märkbart om resurser förändras utan helhetssyn som tex nedläggning av en flygverkstad eller outsourcing av militär reservdelsförsörjning.

C FSV talar gärna om ökad debiteringsgrad som ett mått på effektivisering.
Debiteringsgrad är oerhört lätt att manipulera – Ett enkelt sätt är att säga till all personal att redovisa så mycket tid som möjligt mot en kundorder. Så länge det inte finns någon med uppgift att kontrollera eller granska går det även att redovisa egna kvalitétsbrister, reservdelsproblem, utbildningar mm mot arbetsorder. FM har från och med 2015-01-31 ingen personal kvar som detaljgranskar genomförda åtgärder och FMV-FM fakturaflöde är till viss del automatiserat. För mig talar växande repköer ett tydligt språk om att detta handlar om något annat än effektivisering – nämligen suboptimering.

Incitamentet för repkön är olika beroende på om man tillhör FM eller FMV. FM vill helst uppnå 100% tillgänglighet och FMV ser gärna att man har materiel i repkön för att få så hög orderingång som möjligt eftersom man då garanterar avbrottsfri produktion.
En annan aspekt är att det är enklare att få en eventuell extern leverantör att ta över verksamhet om det finns en garanterad orderingång.

Mer pang för pengarna – För vem?

Eftersom FMV är en intäktsfinansierad myndighet kan FMV per definition inte spara någonting åt Försvarsmakten – bara åt sig själva. Däremot kan FMV se till att ha mer intäkter än utgifter och på så vis få ett överskott som går att lämna tillbaka till Försvarsmakten som en så kallad ”besparing”.

Andra verksamheter som överskottspengarna kan användas till:
• köpa in konsulter som kan lösa de uppgifter FMV/FSV inte kan, hinner eller vill göra själv.
• skicka FMV personal på utbildning/möten/kurser för att bättre förstå kunden Försvarsmakten.
• skicka FMV/FSV chefer på utbildningar. Lean-kurser verkar populärt.
• skicka konsulter på utbildning – Trodde i min enfald att det var kompetens som gjorde att man fick jobb på FMV?
• flyga in FMV personal till Stockholm och äta julbord på Globen Annexet.
• genomföra helt irrelevanta infrastrukturåtgärder på Fortverkets fastigheter som man hyr i andra hand av Försvarsmakten!
• troligtvis kan man också flytta överskott till projekt som av någon anledning blivit dyrare än vad man på FMV räknat med.

I ett civilt företag kan ovanstående nyttjande av medel vara helt normalt – men betänk att FMV fick uppgiften att utveckla logistiken för att de av politiker bedömdes kunna göra detta bättre och billigare än Försvarsmakten själva för att i slutänden spara skattemedel!

Exempel
250 chefer inom FMV lär sig att förstå ”kunden” – Säkert ett jättebilligt och effektivt möte?

FMV behöver hjälp med den krångliga ekonomin och köper in fler ekonomikonsulter.

Det märkliga är att FMV har lämnat tillbaks en hel del pengar till Försvarsmakten och genomfört en hel del annat med sina intäkter också men ändå lät FMV meddela att man inte kunde klara av besparingen redan i april 2014.

FMV och Försvarsmakten talar ofta om att besparingen skall användas till ökad insatsverksamhet vilket naturligtvis är ett välkommet tillskott för övningsverksamheten. Problemet är att effektiviseringen hämtas hem i effektivisering av logistik inklusive reparationer och övrigt underhåll på materiel. Detta innebär i förlängningen att Förbanden som skall övas ofta saknar materiel. När brister uppstår lånar förbanden materiel av varandra eller hyr materiel som tex fordon – Vilket belastar FM ekonomi ytterligare.

Läs gärna Försvarets forum Nr 6 2014 s.20 om reparationskön på ca 1000 fordon till ett beräknat underhållsvärde på ca 500 Miljoner kronor (enligt Tomas Salzmann på FMV intranät)

Är det effektivt och billigt att skjuta underhåll på framtiden? Notera att det är materiel i bruk som avses.

Kostnaderna ska vara tydliga

Jag påstår att det är stora otydligheter i både kostnad och vad som levereras från FMV till FM avseende materielunderhåll på grund av följande:

• Fakturorna från FMV till FM saknar specificerat innehåll – Granskning är i princip omöjlig om man inte lägger ännu mer administrativ tid i flera stödsystem och personalen som tidigare genomförde detta tillhör till största del FMV/FSV idag vilket skapar en jävsituation.
Det är fullständigt oacceptabelt att FSV inte rättat till detta sedan 2013-01-01, detta är C FSV ansvar som Överdirektör på FMV, inga ursäkter accepteras!
Anser inte Statskontoret att FMV behöver följa bokföringslagen?
• FSV kan i och med verksamhetsövergången numera beställa tjänster av sig själva eller av extern leverantör i FM system mot FM konto och ta betalt helt utan FM inblandning! Detta har förekommit och vid enstaka tillfällen upptäckts av en tillfällighet. Är det rimligt att FMV skall kunna detta och eventuellt i framtiden placerar en resurskonsult att arbeta med detta?
• FSV fakturerar i viss mån även egna kvalitétsbrister med motivet att de har rätt till detta på grund av att de skall ha full kostnadstäckning.
Detta har av mig påtalats i en avvikelse som fortfarande efter ett år inte blivit besvarad av FSV.
• En del leverantörers fakturor är mycket bristfälliga och genomfört arbete redovisas endast på mycket övergripande nivå vilket medför att dessa inte kan granskas och jämföras mot gällande avtal.

Påslag på externt underhåll

Olyckligtvis var jag otydlig när jag uttryckte mig på Twitter om ökade FMV/FSV ökade påslag under 2015 vilket fick en annan känd bloggare att göra en kalkyl som förhoppningsvis inte stämmer.

Jag själv kan inte svara på FMV:s totala påslag eftersom jag bara haft insyn i ekonomin i underhållsflödet. De påslag jag sett tillämpas är främst på underhåll av materiel.

Normalflödet innebär att den externa leverantören skickar faktura för genomfört arbete till FMV som i sin tur skickar fakturan till Försvarsmakten efter att FMV lagt på sitt pålägg.

Jag anser at det är orimligt att FSV har ett påslag på inköp av externa leverantörers underhåll och reservdelar oavsett om det handlar om 3,5%, 6% eller 9% eftersom:
• FSV levererar i detta fall (extern entreprenad) inte någon tjänst som de inte redan tagit betalt för. Se FMV myndighetsinstruktion (påslag på egen verksamhet är godkänt – inte påslag på annans verksamhet). Vanligtvis brukar C FSV hänvisa till att det finns administrativ tid kopplat till externa entreprenader men eftersom FM lägger en annan beställning till FMV på detta anser jag att FMV inte kan ta betalt en gång till för samma arbete.
• FMV/FSV får enligt gällande samordningsavtal inte ta mer betalt för beredskapsvaror, reservdelar och förnödenheter än leverantörens ursprungspris – men eftersom FMV fakturor inte särredovisar vad som köpt är det i princip omöjligt att granska.
• Avgiftsförordningen reglerar bland annat vilka påslag som anses rimliga myndigheter emellan. Att ta betalt flera gånger för samma arbete eller påslag på någon annans arbete är inte tillåtet.

https://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Fragor-och-anmalningar/Svar-pa-skriftliga-fragor/Interna-paslag-pa-av-FMV-till-_H212101/

Ännu intressantare blir ekvationen om man ser FSV som FMV:s interna tjänsteleverantör… Tänk om påslaget finns även där?

Om C FSV är emot påslag förstår jag ännu mindre hur han kan gå med på att höja dem?
Kanske kan detta vara en anledning:
http://www.fmv.se/sv/Nyheter-och-press/Nyheter-fran-FMV/FMV-sanker-priserna/?p=6
Jag misstänker att det inte fått samma mediala effekt att sprida nyheten ”FMV sänker timpriset och ökar påslagen!” – Vad tror du?

Andra påslag
Ett annat exempel från en annan del ur FMV:
När Försvarsmaktens Materielkontor med totalt 17 personer gick över till FMV så ökade årskostnaden för Försvarsmakten över en natt från 18 till 24 miljoner!?!?! Vad blev dyrare? Samma personal, samma kontor, samma fordon, samma datorer osv… Ja förvisso fick de en FMV-dator extra per person…

Mitt förslag på hur FM kan komma tillrätta med del av nuvarande logistikproblem

Materielproblemen på basal nivå skall ses som att det har införts begränsningar av personer som inte fullt förstår Försvarsmaktens behov. Dessa personer har medvetet eller omedvetet effektiviserat logistikflödet i en riktning som innebär att kärnverksamheten blir ineffektiv.

Jag påstår att det är fel väg att låta civila ”experter” förändra Försvarsmaktens processer, metoder och att leda militär logistik. Försvarslogistik är absolut inte att jämföra med civil logistik, framförallt för att den militära logistiken har avsevärt mer mångfacetterat innehåll och fler påverkande yttre faktorer än civil logistik.

Ett exempel är Försvarsmaktens Centrallager FMCL. Säkerligen mycket fredsrationellt och anpassat för internationella insatser men i händelse av nationell kris eller konflikt inte riktigt lika ändamålsenligt eftersom man då ”lägger många ägg i samma korg”.

Mitt förslag för att få bukt med materielproblemen börjar med fokus på gränsytan mellan främre och bakre logistik.
En enkel och snabb åtgärd som kan ge omedelbar positiv effekt för kärnverksamheten är att återföra gränsytan mellan Försvarsmakten och FMV till Försvarsmakten.

Oavsett var i Försvarsmaktens organisation gränsytan återupprättas bör den minst innehålla följande:

• Mandat, personal och kompetens att välja underhållsleverantör för reparation eller reservdelar – efter avtal eller akuta behov.
Skall också ansvara för gemensamma vårdanläggningar där förbanden genomför sitt förebyggande och avhjälpande underhåll.
• Mandat, personal och kompetens att prioritera och omprioritera underhåll utifrån förbandens planerade och aktuella insatskrav.
• Mandat, personal och kompetens att genomföra kontrollbesiktning och kvalitétskontroll på underhåll – både internt FM samt FMV/FSV eller mot extern leverantör.
• Mandat, personal och kompetens att tillsammans med FMV och ytterligare sakkunniga från FM genomföra materielöverlämning/kvalitétskontroll eller driva reklamationsärenden mot leverantörer.

Skyndsamt agerande
För att få stopp på nuvarande negativa logistikspiral bör ansvariga politiker agera skyndsamt innan FMV gått för långt i ineffektiva enpartsavtal eller alltför mycket personal tröttnat på dagens situation eller sagts upp.

Ett exempel på enpartsavtal -Service management där anbudstiden går ut om en vecka och omfattar beställning på över en halv miljard kronor. Notera att FMV upphandlar även sådant som normalt ligger på Fortifikationsverket – Ska FM betala två utomstående myndigheter för samma tjänst i framtiden?
https://www.e-avrop.com/fmv/e-Upphandling/Announcement.aspx?id=23750

Andra exempel är upphandling av kompletta system inklusive supportavtal som innebär att Försvarsmakten inte får genomföra underhåll själva (pga designansvar och garantier) och behöver skicka iväg system för att genomföra underhåll vilket under långa perioder begränsar nyttjande.

Slutord
Man skall inte glömma att det fortfarande finns en hel del personal som ofrivilligt lämnat Försvarsmakten. Jag vill passa på att rikta ett stort tack till alla inom FSV/FMV som arbetar på FUS:ar, fordonsbesiktningar, reservdelslager och verkstäder på golvnivå och ett par enstaka chefer och verkmästare på FSV verkstäder som lyckats behålla fokus på vad som är viktigt för Försvarsmakten.

Det finns säkert de som anser att jag är felaktigt underrättad, önskar bevis /detaljinformation eller har frågor eller andra ärenden som berör brister i nuvarande logistiklösning. Ni är välkomna att kontakta mig på ddrilog[at]gmail.com eller twitter @DDrilog eller om jag eventuellt behöver förtydliga ytterligare i fler inlägg.

/Specialistofficer inom militär logistik.

Påverkansoperationer och övertagna TV4-konton (Uppdaterat 14.00)



Under Folk & Försvar i Sälen var en av programpunkterna ”Påverkanskampanjer och psykologiskt försvar”. Föreläsare var Fredrik Konnander, senioranalytiker MSB och Anders Lindberg, ledarskribent Aftonbladet.


Om informationskampanjer har bland annat Wiseman skrivit flera gånger, bl.a. i detta talande inlägg om nedskjutningen av MH17. Allt handlar om att sprida desinformation i syfte att flytta fokus från fakta som kan innebära att den egna högre målsättningen kan påverkas i negativ riktning. Men det finns andra exempel som inte sticker ut lika mycket. I alla fall inte än så länge.

Den 9 april förra året aviserade TV4 att man kommer att lägga ned sina redaktioner i Gävle, Halmstad, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Norrköping, Skellefteå, Sundsvall, Trollhättan, Uppsala, Västerås, Växjö och Örebro.

I Sälen under Folk & Försvars rikskonferens hade jag förmånen att dela middagsbord med Patrik Oksanen. I dag är han ledarskribent och politisk redaktör på Hudiksvallstidningen, samt ägare av EUbloggen. Tidigare var han redaktör och nyhetschef för SVT nyhetssändningar Rapport och Aktuellt samt även vid TV4 där han bl.a. arbetade bland annat på den numera nedlagda lokalredaktionen i Uppsala. Under sin tid på TV4 Uppsala var han även med och startade kanalens officiella twitterkonto. Fredagen den 13 juni sände kanalen sin sista sändning och därmed slutade även kanalens twitterkonto att uppdateras från TV4 redaktionen.
Vad som i sammanhanget är mycket bekymmersamt är att två av dessa numera nedlagda regionala TV-kanalers twitterkonton idag är övertagna. Av vem, och i vilket syfte är i dagsläget oklart. Vad som dock står fullständigt klart är att båda dessa konton i dag är aktiva och det som skrivs sker uteslutande på ryska.
På TV4 Uppsalas konto, där Oksanen tidigare arbetade ser det numera ut så här:

🇰 / ДТП в Ростовской области:столкнулись Peugeot и грузовик💝
— TV4Uppsala (@TV4Uppsala) 18 januari 2015

På TV4 Växjös konto ser det ut så här.

Microsoft готовит обновление офисного пакета для WP-смартфонов: Наконец, на официальной странице колумбийского… http://t.co/HRySQWk0vY
— Гари Панфилов (@tv4vaxjo) 18 januari 2015


Jag kan också konstatera att konton för TV4 Gävle, TV4 Skellefteå, TV4 Sundsvall fortfarande finns kvar, men är inaktiva sedan stationerna avvecklades i samband med den sista sändningen. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan även dessa konton kapas.

Det bekymmersamma runt detta är inte att det skrivs på ryska idag. Det riktigt allvarliga i detta kopplat till frågan om desinformation och informationsoperationer blir inte aktuellt förrän i framtiden, under förutsättning att dessa konton förvaltas av någon som har ett högre syfte.

Lek med tanken att Sverige någon gång i framtiden börjar utsättas för regelbundna kränkningar och påtryckningar från exempelvis Ryssland. Samtidigt byter dessa twitterkonton, numera i rysk ägo, skepnad. Alla gamla tweets på ryska tas bort, den officiella TV4 logotypen placeras på kontot, bakgrunden ersätts med bilder på kända nyhetsuppläsare, och en till synes trovärdig nyhetsrapportering på svenska påbörjas. Kontot retweetas och får snabbt ånyo en rad svenska följare som förutsätter att kontot är ett officiellt TV4 konto.

Här återfinns således problemet. Har alla svenskar som använder twitter för nyhetsinformation förmågan att skilja på korrekt information från svenska redaktioner eller ”anpassad information” från ryska källor med informationsoperationer som specialité? Jag tror inte det. Mot detta är det svårt, nästan omöjligt att skydda sig annat än att vara uppmärksam. Jag anser dock att det finns en inofficiell skyldighet från TV4 att tillse att tidigare använda konton inte faller i orätta händer.

Påverkansoperationer mot Sverige är en realitet redan idag. Det finns både twitterkonton och bloggar som skrivs på svenska med högst anmärkningsvärt innehåll, och i vissa fall står det fullständigt klart att syftet är att sprida desinformation. Jag har flera gånger noterat att tweets från dessa konton sprids och delas i en inte ringa omfattning. Syftet är därmed uppnått.

Uppdaterat 13.20:

Ytterligare två TV4 konton visade sig stå under rysk förvaltning. Det är TV4 Göteborg samt TV4 Norrköping-Linköping, d.v.s. tre av Sveriges sex största städer rent befolkningsmässigt.

TV4 Göteborg har noll följare, och följer noll andra konton. Trots det var kontot ändå aktivt för så sent som en timme sedan, dessutom är den senaste tweeten retweetad av en person vilket givetvis gör det hela än mer märkligt eftersom ingen följer kontot….

Землю в ближайшие дни ожидает сильнейшая магнитная буря / #it🚬
— Чекушинa Ева (@tv4goteborg) 18 januari 2015

Samma sak gäller för kontot TV4 Norrköping-Linköping. Endast en följare, trots det så tweetas det med hög takt på ryska, senast för bara två timmar sedan.

🌴#Происшествие : В ДНР планируют вывезти обломки разбившегося Boeing🌃
— Чернозубов Валерий (@TV4NkpLkp) 18 januari 2015

Uppdaterat 14.00:

Tidigare medarbetare på TV4 Uppsala har hört av sig och vill korrigera fakta. Kontot som idag heter @TV4Uppsala är inte TV4 Nyheterna Uppsalas gamla twitterkonto. Detta konto avslutades i samband med att stationen avvecklades.

Min kommentar: Problemet med twitter är att så fort ett konto avslutas så öppnas det direkt upp för någon annan att registrera sig under samma kontonamn. Det hamnar alltså inte i karantän som man kanske kan tro. Av den anledningen finns det alltså anledning för exempelvis TV4 att behålla kontrollen över konton från numera nedlagda stationer.

Se Anders Lindberg från 40.00 in i klippet om påverkansoperationer. Mycket intressant!

Om det händer?

Reflektion
I Litauen kommer man under den kommande veckan, V504, påbörja distributionen av en 98-sidig publikationsom kan jämförs med den tidigare Svenska skriften, ”Om kriget kommer”. Nu avhandlar inte skriften enbart åtgärder i händelse av ett väpnat angrepp utan även hur man skall agera vid svåra påfrestningar av samhället i fredstid. Spridningen av publikationen kommer dels ske digitaltdels i pappersformtill bibliotek, skolor o dyl.
Den första publiceringen av den svenska ”Om kriget kommer”, skede 1943 mitt under ett brinnande världskrig, därefter följdes den upp vid ett antal tillfällen för att publiceras en sista gång 1983. Utöver den renodlade publikationen fanns även en kortare instruktion i telefonkatalogen. Råd och rön delgavs hur man som medborgare skulle agera i händelse av en konflikt till det mer extrema hur man skulle agera som motståndsman. Alla dessa faktorer förefaller man i den Litauiska skriften tagit fasta på, samt även inarbetat de mer troliga situationerna, hur man som medborgare skall agera i händelse av en kris.
Den Litauiska statsledningen förefaller således uppleva ett rejält hot mot sig, vilket kanske tydligast visade sig under den genomförda beredskapskontrolleni Kaliningrad Oblast av Ryssland mellan 05DEC14-10DEC14, då man valde att sätta vissa av sina förband i förhöjd beredskap.
Om den Litauiska statsledningens initiativ kommer efterföljas av liknande publikationer i de två andra Baltiska länderna förtäljer inte historien, men det är nog inte en omöjlighet. Vad man då i Sverige bör ta sig en funderare kring är om det inte är dags för MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap, att axla ansvaret och återigen publicera en liknande skrift i Sverige.
De yngre generationernas kunskap, efter en kraftigt begränsadundersökning, förefaller visa på stora brister avseende de mest fundamentala saker rörande egen beredskap till att känna till symbolen för bl a skyddsrum. Initiativet från MSB rörande webb baserad information kring åtgärder i händelse av kris är mycket bra, men det visar på hur informationsteknologiskt samhället blivit, vad hjälper en digital filmpå en webbserver när strömmen gått?
Vän av ordning tycker säkert att det kan ses som överilat och apokalyptiskt att återigen ge ut en liknande skrift som ”Om kriget kommer”, men är det verkligen det? Ryssland förefaller se sig hotadav bl a EU och NATO och å andra sidan ser EU och NATO, Ryssland som ett hot. Vår egen försvarsberedning anser även att säkerheten i vårt närområde har försämratsoch vissa bedömare anser att dagens säkerhetssituation är mer instabilän under det kalla kriget. Mitt i allt detta befinner sig då landet Sverige.
En publicering av en liknande skrift förefaller då med hur omvärldsläget försämrats inte orimligt, det är nästintill oansvarigt om inte ansvariga myndigheter börjar fundera i dessa banor, dock bör den likt den Litauiska omfatta även ordinarie krissituationer, i vissa frågor anser jag att staten ej kan förutsätta att individen själv skall söka informationen utan den måste delges individen av staten. Detta är ett sådant exempel, hur man bör agera i extrema situationer och vilka skyldigheter man som individ har bör tydligt delges då det rör det mest extrema.
Varav en pappersskrift är det bästa, givetvis är det en merkostnad, men frågan är vad merkostnaden blir av ett ej publicera en sådan, den kan göras relativt tidlös, då krävs inte omfattande nyutgåvor. Finns den i papper går den även att använda då strömmen försvunnit, internet ej fungerar osv. Givetvis lär den samla damm hos många, men den kommer garanterat tas fram då situationen så kräver dvs om det händer något extraordinärt, vilket kanske bör vara skriftens nya namn ”Om det händer”.

Have a good one! // Jägarchefen

Svensk – Finsk ubåtsjakt

Gemensam Svensk – Finsk ubåtsjakt på svenskt vatten

Under Folk och
Försvars Rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige 
och  Finland att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska
vatten kommer att läggas under 
året.

För att lyckas med
det krävs interoperabilitet, att lednings- och sambandssystem pratar med 
varandra, delning av gemensam lägesbild, ett operativt
ledningskoncept, ett svenskt 
HNS-koncept samt styrningar från
respektive regering. Det sistnämnda lämnar vi helt därhän
i detta inlägg,
vi fokuserar på likheter, skillnader, utmaningar och möjligheter inom
respektive
lands ubåtsjaktsförmåga.
Av det skälet har
två svenska bloggare och en finsk bloggare skrivit detta
inlägg gemensamt. 
Förhoppningen är att sprida ljus över nuläge, behov
och vägen framåt och därmed stimulera 
alla parter att göra sitt yttersta
för att förverkliga politikernas beslut.

Reservofficer
inleder med HNS (Host Nation Support), Klart Skepp skriver därefter ur 
svenskt perspektiv och inlägget avslutar med att Corporal Frisk ger
ett finskt perspektiv.

HNS (av Reservofficer1)

Det svenska HNS-konceptet för gemensamma marina övningar med Finland är väl prövat. Finland 
och Sverige har också samarbetat vid markinsats där verkstaden i Mazar-e-sharif kanske är det bästa 
exemplet. Sverige och Finland har erfarenheter från tre nordiska stridsgrupper där det funnits anledning 
att testa svensk HNS. Vi har ju det bejublade exemplet med ammunitions- och vapentransporten 
under NBG 11 som ÖB berörde när vi ställde frågan om HNS på Folk och försvars rikskonferens.

Dock måste man konstatera att Sverige och Finland inte samverkat vid skarp marin insats ännu även 
om båda nationerna bidragit till operation ATALANTA i Aden-viken. Men däremot har det övats friskt 
tillsammans. En eloge bör gå till Amfibieregementet i Sverige och Nylands brigad i Finland där 
respektive kustjägarkompani, ömsom i Finland ömsom i Sverige, samövat under ett tiotal år.

De för ämnet mest relevanta övningarna torde vara SWEFINEX, Northern Coasts, SWENEX och 
BALTOPS. Det var under SWENEXdel två hösten 2013 som marininspektören Jan Thörnqvist 
beskrev visionen om en svensk-finsk gemensam marin styrka för krishantering.

Sveriges förmåga till HNS för marina enheter prövades under 2014 främst under övningen Northern 
Coasts. Under den övningen genomfördes en omfattande HNS-verksamhet med erfarenhetsvärden 
som har stor betydelse för ett mer improviserat handlande som en ubåtsjakt kan ställa krav på. Bl a 
upprättades en framskjuten logistikbas (FLS) genom att ta till vara en nedlagd industrianläggning 
som med snabba och relativt små anpassningar kunde fungera som krigsbas för ett flertal marina 
förband och understödjande förband. (Vi ger inga detaljer om var och hur).

Även övningen BALTOPS är intressant ur svensk HNS-synpunkt eftersom övningen inleddes i 
Karlskrona i början på juni förra året. Nu kanske inte Karlskrona är något bra exempel eftersom 
Marinbasen ligger där. Det finns ingen bättre plats i Sverige att ta emot utländska flottstyrkor och 
ombesörja HNS på ett bra sätt. Men planering och genomförande av logistik, utredning av ekonomiska 
och juridiska förhållanden som kännetecknar allt HNS-arbete fick man ta höjd för så övningen hade 
sitt syfte, den saken är klar.

Sammantaget kan man säga att de svenska erfarenheterna av att ge HNS till finska förband är ganska 
god. Svensk HNS-förmåga i samband med övningar planerade med lång framförhållning är mycket 
god. Däremot är HNS-förmågan i Sverige aldrig prövat i skarp insats. Sverige har i viss mån bristande 
förmåga att klara HNS vid kortare framförhållning. Slutsatsen är att om Sverige skall klara att lämna 
HNS till finska marina styrkor – eller till vilka förband som helst – som skall hjälpa oss vid en skarp 
insats så måste detta övas och vi måste börja öva som ryssarna – ej föranmälda beredskapsövningar
 – s.k. snap drills. Det räcker dock inte – HNS avtal måste upprättas i fredstid, alltså det som är målet 
med det MOU som Sverige och Finland skrev med NATO i september.

När det gäller just Finland så är det rimligt att teckna avtal hela vägen ner till JIA (Joint 
Implementation Agreement) mot bakgrund av erfarenhetsvärden från ovan nämnda övningar. Det är 
faktiskt sannolikt ett krav i kombination med ovan nämnda oannonserade beredskapsövningar. Annars 
är risken stor att dyrbara timmar i insatsens initiala skede går förlorade.


Svenskt perspektiv (Klart Skepp):

Uppgiftsställning
Under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige och Finland om att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska vatten kommer att läggas under året.

Foto: PONTUS LUNDAHL / TT

Bakgrund svensk-finska marina relationer (post murens fall)
Sverige och Finland är ju – vad en amerikan skulle säga – ”joined at the hip” därom råder naturligtvis inga tvivel. Avseende marinsamverkan så har vi i modern tid (här definierat som post murens fall) genomfört bi- och multilaterala övningar/operationer tillsammans. 
För att nämna några: Lovisa, SWEFINEX, BALTOPS, Northern Coast samt minröjningsoperationer typ Open Spirit (?). Under bilaterala övningar har normalt sett ett gemensamt interim-sambandssystem etablerats. Den svensk-finska relationen och utbytet på förbandsnivå är mycket god.
På amfibiesidan har den svenska amfibiekåren samövat med den finska sedan slutet av 90-talet och gemensamt har man satt upp en styrka, tidigare benämnd ”ATU” (Amphibious Task Unit) eller ”SFATU” (Swedish Finnish ATU) tillsammans med Nylands brigad (det finska förbandet i huvudsak svenskspråkigt, men med kommandospråk finska – i sin nationella roll). Efter deklaration av den förra svenska försvarsministern, Karin Enström, och hennes finske motsvarighet, Carl Haglund, pekades specifikt amfbieförbandens samarbete ut som ett fördjupningsområde.
Sedan början 2000 har Sverige och Finland samverkat runt sjölägesbild i ett system benämnt SUCFIS som innebär att vi kan dela lägesbild. Systemet möjliggör att dela hela- eller valda delar av informationen då det finns diverse säkerhetslösningar inbyggda i systemet. SUFIS utökades för övrigt 2008 till att omfatta samtliga länder runt Östersjön utom Ryssland och går då under namnet SUCBAS. Jag uppfattar dock att det svensk-finska SUCFIS systemet är mer utvecklat och möjliggör ett intimare samarbete än SUCBAS. SUCFIS bör utvecklas ytterligare. 


Scenario och avgränsningar
I fortsättningen utgår vi ifrån dagens situation med befintliga medel istället för att tillåta oss några utsvävningar och allmänna fantasier om möjlig tillförd utrustning. Baserat på detta betraktar vi höstens ”underrättelseoperation” benämnd ”Örnen” som ett scenario att basera analysen på vad ett svensk-finskt samarbete skulle kunna tillföra i ekvationen. 


Nedanstående ses endast möjligt att teoretiskt gälla under fred. I en direkt kris-/krigssituation kommer andra överväganden att ligga till grund för eventuella samarbeten.

Jag ska direkt deklarera att jag inte har någon färsk uppdatering på finska ubåtsjaktresurser. Vad jag nämner nedan är framgooglat på nätet. Felaktigheter förekommer med all säkerhet och ingen vikt har lagts vid att faktakolla alla detaljer och möjliga skeenden. 


Syftet är att översiktligt göra en ansats och diskutera runt denna. Syftet är inte att fastna i någo pre-pubertal orgie i taktiska/tekniska detaljer.


Följande enheter anser jag kan utgöra ett underlag att involvera i en svensk ubåtsjakt inomskärs (svenska enheter anses vara relativt väl kända och utelämnas härmed)
  • 2 x Hämeenmaa MCM: 20 kn, 1300 ton, Besättning (?) Sonar: Simrad SS 304 samt möjligen förmåga att ta ombord ST2400 VDS. Vapen: AU-raket, Sjunkbomber

Foto: Finska försvarsmakten
  • 4 x Hamina FAC:  32 kn, 270 ton, släpsonar (Simrad) samt en passiv towed array, 29 (värnpliktiga/underbefäl) + 5 (officerare). Ledningssystem från EADS. IR-spanare samt elektrooptiakt sikte. Lämpliga vapen? 

  • 4 x Rauma FAC: 30 kn, 218 ton, 24 (vpl/ubef) + 5 (Off). Ny uppgraderad VDS, Ledningssystem från Saab 9LV Mk4 samt sikte med TV/IR. Vapen 4 st AU-granatkastare
  • 2 x Katanpää MCM (1 till under leverans 2014 (?)): 13 kn, ca 700 ton, 36 (vpl/ubef) + 6 (off) Diverse obemannade farkoster: Kongsberg HUGIN AUV, Kongsberg REMUS 100 AUV, Saab Underwater Systems Double Eagle Mark II ROV, Atlas Elektronik SeaFox
    Sonarer: Kongsberg EM-710 RD multibeam echosounder     Kongsberg TOPAS echosounder Klein Associates Klein 5500 towed side-scanning sonar Kongsberg HiPAP underwater positioning system

  • 36 st Jurmo Stridsbåtar.
    Jag nämner bara dessa här då de skulle kunna användas, men jag är tveksam till att stridsvärdet är särskilt högt efter en ombasering på egen köl över ett potentiellt stormigt hav där både båtar och människor går sönder. Bättre vore att använda svenska stridsbåtar med en mixad besättning där de finska soldaterna/sjömännen flygs in.
(Kustjägare under landstigning. Ref James Mashiri)

  • Kustbrigaden: Sjöspanare med tekniska system så som radar, eletrooptisk materiel för spaning
Kommande är att Finnarna håller på att få leverans av nya båtar med fjärrstyrda vapenstationer. Undertecknad vet däremot inte om finnarnas version är utrustad med IR, men är den det kan det vara intressant då spanings- och dokumentationsmöjligheten ökar.

Anm.) HMS (Hull Mounted Sonar) VDS (Variable Depth Sonar – populärt kallad ”fisk” som kan sänkas upp och ned igenom diverse salt- och temperaturskikt).

Den finska gränsbevakningen har tillgång till två stycken Dornier DO-228 utrustade med radar och elektro-optik. Jag bedömer att det är bättre att svenska kustbevakningen sätter in ett-två av sina plan i Sverige samt att de finska planen utökar sina spaningsområden/intensiferar sina flygningar för att avlasta de svenska enheterna.



Jag kan inte finna på några ubåtsjakthelikoptrar i den finska uppställningen.

Kriterier för förslag till urval från ovan nämnda underlag består av

Stridsekonomi/uthållighet. 

Vi vet redan att en ubåtsjakt denna kaliber kräver en hel del personella och materiella resurser. Den finska bemanningen av fartyg och förband med värnpliktiga kan göra att uthålligheten kan öka och att större yttäckning kan nås. Antagandet bygger på att finsk lag medger beordring av värnpliktiga till denna typ av insats. Tveksamt om uthålligheten är en knäckfråga med tanke på en ”besökares” förmodade tid i området (se tid nedan). Kopplat mot hur snabbt inkallelse för finska enheter kan ske så kostar en hel del att ha nödvändig beredskap (jourtillägg osv).

Tid till insats
(inkallande – embarkering- ombasering – debarkering och gruppering – påbörjande av att lösa uppgift) 

Vi kan nog inte räkna med att tiden mellan en ”besökares” INFIL till EXFIL är mycket längre än 3-7 dagar. Kan EXFIL  hindras genom instängning i lämpligt område kan naturligtvis tiden förlängas. Antagandet kräver att INFIL upptäcks relativt omgående om vi ska hinna med i OODA-loopen. Kan man via fasta finska system lyckas få en tidig förvarning ger det en större möjlighet att få till en intercept precis vid INFIL, men det kräver sannolikt passage från finska viken och inte från Kaliningrad/Baltijsk (där Marina Spetsnaz OMRP 561 och ubåtsflottan är utgångsgrupperad).

Interoperabilitet

Det är naturligtvis en fördel om formatet/länkarna på stridsledningen är av samma typ. Att Rauma har ett Saab-ledningssystem kan underlätta då i bästa fall mer handlar om en kryptofråga för att lösa interoperabiliteten. Att gå via Länk 16 möjligt, men riskerar att kanske fördröja en del samt att funktionaliteten nedgår.  Jag är tyvärr dåligt uppdaterad på detaljer i denna fråga.

Interoperabilitet är ju inte bara en teknikfrågor utan i högsta grad en kultur och språkfråga. Att Nylands brigad ingår ses som en självklarhet. Övrig interoperabilitet t.ex. inom logistik (förnödenhetsförsörjning, HNS, sjukvård osv) bör nog baseras på en Nato-struktur som vid det här laget bör vara ordentligt samövad.

Bibehållandet av en nationell gard

Det är varken önskvärt eller sannolikt att tro att finnarna vill lämna sin egen bakgård tom för att stötta en svensk ubåtsjaktoperation. Av denna anledning har ett begränsat antal finska enheter av de ovan nämnda valts för att medge en realistisk möjlighet att hantera nationellt uppkomna situationer.

Ev denna orsak är t.ex. inte Hämeenmaa och Hamina utvalda. De skulle – om en analys från finsk sida så medger – också kunna användas. 

Förslag som följer

3-4 st Rauma

Motivering: 
Relativt små och grundgående enheter (1,5 m) med Saab-ledningssystem. Dessutom TV/IR-sikte samt AU-granater. Vapen kan i och för sig orsaka en del juridiska komplikationer. Vad händer om ett finskt statsfartyg skadar eller sänker ett främmande statsfartyg på svenskt inre vatten? Detta är nog en viktig fråga att belysa om man ser framför sig att göra en vapeninsats. Därför ser jag att uppgiften i första hand handlar om att dokumentera kränkning.
Samma enheter medför mindre jobb med reservdelar, kopplingar, integrationsarbete osv.
Uppgift: 
Delta i ubåtsjakt inomskärs. Tyvärr har Rauma ingen HMS.

1-2 Katanpää 

En mycket kompetent plattform som det verkar med en hel del sensorsystem. Hennes uppgift skulle vara att dels bevaka utlopp, men också att utgöra en enhet som deltar vid sökning i en situation med instängd ubåt. Hennes autonoma undervattensfarkoster och sonar-suite är sannolikt till stor nytta. Ett överslag säger att hon teoretiskt sett skulle kunna vara på plats i Stockholmsområdet på ca 24 timmar.


Enheter från Nylands brigad

  • Ekenäs Kustbataljons 2. Kustkompaniet för signalister, båtförare/besättningar och underhållsmän
  • Vasa kustjägarbataljons Kustjägarbataljon
Eventuellt deltager de som mixade besättningar i svenska stridsbåtar (obs kommandodspråk är finska – föreslår att finska besättningar övar på svenska båtar och vice versa) samt grupperar för fast spaning. Beredduppgift genomföra sökoperationer på öar osv. I en situation där en ubåt har spärrats in i ett – förhoppningsvis – geografiskt avgränsat område är uppgiften att upptäcka/hindra EXFIL till fots. Förnödenhetsförsöjning och avlösning ställer krav med så mycket folk ute i operationsområdet. Det är möjligt att amfibiebataljonens underhållsresurser löser ut detta utan tillförande av enheter utifrån. Logistiken bör rimligtvis inte vara allt för tung i det beskrivna scenariot.


Enheter från den nybildade Kustbrigaden (tidigare Finska vikens marinkommando)

  • Sjöövervakare med sin materiel i form av radarer och elektrooptiska sensorer. Oklart om dessa är portabla eller monterade i båtar/fordon. Om det senare gäller kan denna materiel inte ses som aktuell att disponera. 
Ur ett kostnadsperspektiv är det önskvärt att nyttja en lejonpart av de finska beväringarna (jo, jag tror finnarna använder denna benämning på sina värnpliktiga) – om man, från finsk sida, ursäktar detta svenska snyltresonemang förstås.

Amfibieenheten är de som snabbast skulle kunna vara på plats om man har helikoptrar/transportflygplan i en någorlunda hög beredskap. Det bör noteras att endast de enheter som ingår i SFATU är helikopterutbildade. Kanske måste transportplan därför användas för delar av de ingående komponenterna.


Övriga enheter/funktioner

SUCFIS utgör naturligtvis fortsatt en gemensam sjöövervaknings. Möjligen kan arbetet med att detaljera ytläget stöttas av den finska sidan.



Ett spelat scenario kallat ”Örnen 2” för att testa tider och logik



Foto: TT



Notera att skeendena nedan inte är analyserade på djupet. Det finns garanterat många operativa-, taktiska- och tekniska felaktigheter. Syfte är som sagt att testa lite tider och händelser ur en högre aspekt. Vidare är scenariot sett ur ett ”best case”-alternativ. Logistiska och beslutsmässiga friktioner har inte beaktats. 

D1 – Starka indikationer som påvisar främmande undervattensaktivitet föranleder den svenska militära ledningen att hemställa hos politikerna om ett utlösande av det finska alternativet till stöd. Beslutet tar ett dygn innan det landar in hos den finske försvarsministern som redan fått informationen underhand via diplomatiska kanaler. Den finske försvarsministern är inte överraskad då man i sina fasta system har noterat en ökad aktivitet över tid. 
D2 – Den finska försvarsmakten börjar kalla in nyckelbesättningar till fartyg och soldater ur Kustbrigaden samt Nylands brigad. Fartygen är bunkrade och korrekt RU (reglementerad utrustning) finns ombord. Rauma hade tack och lov inte prioriterat ordinarie robotlast på 6 robotar och var konfigurerade för ubåtsjakt. Listor för förnödenhetskomplettering skicka i förväg till det svenska HNS-stödet. Transporthelikoptrar/transportflyg (både svenska och finska – utifrån tillgång och lämplig utgångsgruppering) anländer för att ta ombord trupp enheter ur Kustbrigaden och Nylands brigad.
D3 – De första fartygen har kastat loss med sina nyckelbesättningar för omgruppering till Stockholm. Resterande besättning flygs in antingen reguljärt eller med militär transport. 
Under natten till D3 har de första enheterna ur Kustbrigaden och Nylands brigad debarkerat på Berga. Indelning och gruppering till uppgift tilldelas innan enheterna fördelas ut på båtar och öar för rörlig/fast spaning i operationsområdet. Om det är möjligt läggs minsystem M9 (beslut har funnits att avveckla detta under 2014) ut i mindre sund för att förstärka spaningen. Helikoptrar och G-båtar används för att ”hoppa bock” med spaningsgrupperna.
Över huvudena på de nyanlända soldaterna cirklar då och då den svenska kustbevakningens flygplan med uppgift att försöka upptäcka möjliga värmesignaturer med sina EO-sensorer. Allokeringen till denna uppgift har varit möjlig då den finska gränsbevakningen har erbjudit sig att utöka sina spaningsrutter.

På kvällen D3 anländer de första Rauma-robotbåtarna till operationsområdet där besättningarna embarkerar. Under på morgontimmarna D4 börjar fartygens stridsledningar att bli operativa där rätt kryptonycklar och frekvensplaner har  erhållits och matats in i systemen. System- och sambandskontroller genomförs kryptomaskinerna blinkar ilsket blått i takt med att måldata och ordar fyller etern.
På morgonen D4 anmäler sig de finska enheterna som operativa till styrkechefen.
Frågan är nu om man ska dela in de finska fartygen i en egen Task unit eller om de ska blandas för att kunna använda systemens olika frekvenser och karakteristik på ett bättre sätt. Det sistnämnda väljs och korvetterna bäddas in med de svenska enheterna. 
D4 – På morgonen har även två Katanpää anlänt och dirigeras till att bevaka var sitt utlopp i den södra delen av skärgården. Väl på plats sätter de i sina obemannade undervattensfarkoster och börjar sökning i närområdet, samtidigt som de effektivt spärrar av sina tilldelade utlopp.

De tillförda enheterna medger nu tillräcklig numerär för att öka kvalitén i bevakning av alternativa utlopp för EXFIL. Styrkechefen vågar sig på att sätta igång ett drev från norr med en Visby- och en Raumakorvett De senare med den unika förmågan, ur svenska ögon sett, att kunna avge verkanseld med sina AU-granater. Många ögon finns nu utplacerade på land och i stridsbåtar för att observera aktivitet. Båtar med förnödenheter till de olika grupperna på land och i båtarna pilar av och an för att leverera varm mat och reservdelar till de olika grupperna.

D5-D7 – En lång period av inaktivitet med få till inga indikationer. Inkräktaren bedöms ligga och trycka och enheterna genomsöker metodiskt området. Skärpt bevakning har beordrats för att detektera eller hindra EXFIL till fots.

Under denna tidsperiod kommer rapporter in om en ubåtsindikation vid Sandhamn i mellanskärgården. Styrkechefen väljer att endast detachera ett fåtal enheter till området i syfte att kunna bibehålla en effektiv inringning. En svensk ubåts spaningsruta justeras något för att möta situationen.

D8 – Plötsligt får en minjakt kontakt med en ”möjlig ubåt” som senare kan klassas upp som ”konstaterad ubåt”. Minakten lyckas hålla kontakten och samtliga två Rauma leds in av Visby som också lyckas få kontakt med ekot. De bägge Raumafartygen leds in och levererar var sin full salva med AU-granater som bedöms ligga korrekt över målet. Två detonationer registreras av såväl sonarsystem- som människor ombord på de omgivande fartygen/båtarna. Luftuppkok och olja observeras av enheterna på ytan.

När vattnet lugnat ned sig skickar minjakten ned sin obemannade farkost och får direkt kontakt med ett till synes intakt ubåtsskrov med två femkronestora hål i – ett i fören och ett akter om tornet. Ubåten klassificeras senare av dykare som en  ubåt av typen Projekt 865 Piranja. Bägge sidotuberna är tomma och luckorna är öppna. En av två Proton-dykfarkoster kan inte återfinnas….

….. Avslutningen kan ses vara lite dramatisk, men syftet är att glida över i en politisk och juridisk frågeställning. Vad gäller om en finsk enhet sänker eller skadar ett utländskt statsfartyg på svenskt inre vatten? Stödjer svensk lag ett sådant agerande? Vad säger finsk lag? Vem är ansvarig? Vad måste göras för att omhänderta ett sådant scenario.

Möjligheter

  • Möjlighet att få till en ökad numerär som medger en förbättring (om än inte tillräcklig)
  • Samverkan medger en möjlighet till reduktion av fasta kostnader relativt den förmågeökning som kan erhållas i fredstid. Ett krigs/konfliktscenario kan komma att se helt annorlunda ut.

Frågeställningar

  • Går det att tillräckligt snabbt samla ihop en ubåtsjaktstyrka?
    Vilka avtal, strukturer och mandat måste finnas på plats?
  • Lagstiftning – både nationell och internationell (t.ex. folkrätt) krävs.
    Finland har redan påbörjat sitt arbete med detta och en lagändring förväntas kunna gå igenom 2015/2016 som medger finsk hjälp på svenskt territorium.
  • Vilken ROE ska gälla? Mandat för verkanseld?

Konklusion

  • Den typ av beredskap som krävs för att hinna agera och samla ihop 
    styrkorna kommer att vara kostnadsdrivande.
    Speed is of essence!
  • Den finske försvarsministern, Carl Haglund, har klart och tydligt deklarerat att man 
    måste se på ett samarbetet på ett nyktert sätt. 
    Det får inte bli en politisk illusion om att ett starkt eget försvar inte behöver prioriteras. 
    Till syven och sist måste bägge nationerna planera och agera som om att man stod ensam. 
  • Samarbetet gäller endast under fredstid (ref Carl Haglund)
  • Diversifiering i teknik kan utgöra en styrka
  • Obemannade system (liknande de ombord på fartyg av Katanpää-klass) borde utredas för inköp av svenska marinen.
  • Sambands- och ledningssystem behöver vara naturligtvis vara interoperabla 
    (utmaning ur t.ex. ett svenskt LOU-perspektiv?). 
  • Det är sannolikt vettigt att använda sig av lämpliga Nato-reglementen som vi 
    nu har lång erfarenhet ifrån på bägge sidor
  • En analys över juridiska och politiska aspekter måste genomföras
  • Utbilda finska båtförare på svenska stridsbåtar och vice versa
  • Öva  Öva  Öva!
Är det möjligt? Jag bedömer att frågan är med ”Ja” besvarad (om viljan finns)

Finskt perspektiv (Corporal Frisk)

 

Ubåtsjakt har alltid varit en relativt lågt prioriterad förmåga för den finska Marinen. Orsaken är enkel, majoriteten av finska vattenområden är helt enkelt olämpliga för konventionella ubåtar. Finska Viken och Skärgårdshavet består av ett gytter av större och mindre öar och skär, och de farleder som finns är ofta både grunda och svårnavigerade. Medeldjupet i Finska Viken är under 25 meter, och belysande är det faktum att under Andra Världskriget löstes problemet med Sovjetiska ubåtar genom den till synes primitiva åtgärden att två stålnät med kodnamnet Walross spändes tvärs över viken mellan estniska Nargö och finska Porkala Udd. Dessa förhindrade effektivt all fientlig ubåtsverksamhet under seglingssäsongerna 1943 och 1944. Situationen i Bottenhavet är något bättre ur kränkande nations synvinkel, men där saknas mål med samma strategiska värde som de som hittas längs sydkusten, och för att komma dit krävs att man passerar genom Skärgårdshavet.

Åbolands skärgård illustrerar de trånga farvatten som är karakteristiska för stora delar av den finska sydkusten. Källa: Finlex 15.03.2010 TRAFI/7106/03.04.01.00/2010 / Sjöfartsverkets sjökort
Åbolands skärgård illustrerar de trånga farvatten som är karakteristiska för stora delar av den finska sydkusten. Källa: Finlex 15.03.2010 TRAFI/7106/03.04.01.00/2010 / Sjöfartsverkets sjökort

Med det sagt är undervattensoperationer inne på finskt vatten, särskilt i de fall moderna miniubåtar används, ingen omöjlighet, varför också Marinens ubåtsjaktförmåga fått ökad prioritet. Grunden i den finska ubåtsjaktförmågan är ett nätverk av fasta sensorer. Deras antal, prestanda, och exakta placeringar hör till Marinens bäst bevarade hemligheter (i varje fall för de länder som inte genomfört undervattenskränkningar och kartlagt dessa), men i en intervju under hösten beskrev kommodor Markus Aarnio i egenskap av chef för Finska Vikens Marinkommando övervakningskapaciteten som mycket god: ”De finns ett begränsat antal ställen i vår skärgård där en ubåt kan ta sig fram, vi vet var dessa ställen är. Där har vi övervakning i gång 24 timmar i dygnet sju dagar i veckan, både över och under ytan.”

Specifikt handlar det om lyssnarkedjor eller –stationer under ytan, medan farkoster i ytläge dessutom får räkna med radar och elektrooptiska sensorer. I de fall någon av stationerna noterar något utöver det vanliga sänds, för att citera kommodor Aarnios, ”någon enhet” till platsen för att undersöka saken.

 Vilka är då dessa enheter? I Marinen hittas framförallt fyra klasser som har den kvalificerade sonarutrustning som krävs för att lokalisera ubåtar.

MHC Katanpää under gång. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Katanpää-klassen består av tre minjaktfartyg. Dessa håller som bäst på att tas i bruk, och utgör de kanske mest kvalificerade enheterna i hela Östersjön när det gäller att hitta föremål under vattnet. De aktive sensorerna håller en mycket klass, och inbegriper både skrovmonterade- och släpsonarer. Bland dessa märks flerstrålelodet Atlas HMS-12M, som även hittas på svenska Kosterklass minjaktsfartyg. Katanpää-klassens största nackdel är avsaknandet av passiv sonar och alla former av beväpning förutom en Bofors allmålspjäs och tunga kulsprutor. Fartygen är i dagsläget inte slutligt förklarade operativa, en process som planeras för senare i år.

Hamina-klassens robotbåt Tornio (81). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Rauma-klassens robotbåt Porvoo (72) utan sina sjömålsrobotar. Källa: Wikimedia Commons

Den finska Marinens skarpa spets består av två klasser om vardera fyra robotbåtar, Rauma-klassen levererad 1990-92 och den nyare Hamina-klassen levererad 1998-2006. Rauma-klassen genomgick en halvtidsmodifiering som blev klar 2013, vilken avsevärt har höjt dess ubåtsjaktförmåga. Båda klasserna har möjlighet att utrustas med Kongsbergs ST2400 VDS släpsonar (även känd som Simrad Subsea Toadfish). Det är en avancerad sonar som kan arbeta både passivt och aktivt, och är specialutvecklad för användning i grunda vatten och inomskärs. Nackdelen är att monteringen förhindrar användandet av de aktre sjömålsrobotarna på Rauma-klassen, vilket reducerar robotbeväpningen med hälften. På Hamina-klassen innebär monteringen av släpsonar att minrälsen/sjunkbomber inte kan användas samt att båtens RIB måste lämnas i land. Som alternativ till släpsonarn kan också Finnyards SONAC-PTA passiv släpsonar monteras, med samma begräsningar som för ST2400 VDS. SONAC-PTA består av 24 hydrofoner monterade på en 78 meter lång sensor, som kan släpas upp till 600 meter efter båten. Åtminstone två SONAC-PTA har anskaffats till Marinen, främst för användning ombord på Rauma-klassen.

Hämeenmaa-klassens minfartyg Uusimaa (05). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

De två Hämeenmaa-klassens minskepp utgör numera Marinens tyngsta enheter, och är också utrustade med Simrad SS 304 (Sonar 191 i svenska Marinen), vilket ger dem en begränsad ubåtsjaktförmåga. Enligt vissa källor är de förberedda för montering av ST2400 VDS, men det taktiska värdet i att jaga ubåtar med dessa relativt stora enheter får anses begränsat.
Ytterligare en mer eller mindre unik aspekt för den finska Marinen är att ifall en ubåt skall bekämpas, så görs det i första hand med hjälp av antiubåtsgranat- och raketkastare. Orsaken till detta är delvis historisk, då Parisfreden 1948 förbjöd användandet av torpeder. Finland har unilateralt sagt upp begränsningarna 1990 efter att först ha informerat Sovjet och Storbritannien, som inte kom med några anmärkningar, men än så länge har torpeder inte anskaffats. Ubåtsjakttorpeder var aktuella för Rauma-klassen i samband med halvtidsmodifieringen, men ströks på grund av budgetskäl. Däremot ryktas det att den projekterade MTA2020-klassen kommer att utrustas med torpeder.


Sjunkbomber ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

Saab Elma LLS.920 kastare på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

Kongsberg ST2400 VDS släpsonar ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

 

Rauma- och Hamina-klassernas huvudbeväpning är Saabs Elma LLS.920, med nio avfyrningsklara granater per pjäs. I Haminas fall kan upp till fyra LLS.920 monteras, medan motsvarande antal för Rauma-klassen är två. Hämeenmaa förlitar sig i sin tur på den Sovjetiska/Ryska RBU-1200 raketkastaren, och har möjlighet att föra två kastare per fartyg, med fem raketer per kastare färdiga för avfyrning. Alla tre klasserna kan också föra ett begränsat antal sjunkbomber. Katanpää-klassen saknar som nämnts helt möjlighet att bekämpa mål under vattenytan.
Som synes är de finska enheterna som kan jaga ubåtar en brokig skara både vad gäller förmåga, ålder och beväpning. Vissa nyckelsystem saknas helt, inklusive helikoptrar med ubåtsjaktförmåga och ubåtsjakttorpeder. Ett stort förmågelyft är att vänta när MTA2020 kommer att ersätta Hämeenmaa- och Rauma-klassen i mitten av nästa decennium, även om antalet skrov förväntas minska. Trots det får de nuvarande enheterna anses ge en ”tillräcklig” ubåtsjaktförmåga för att skydda finska vatten mot dagens relativt lilla hotbild


Svensk-Finsk ubåtsjakt i svenska vatten

Under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige och Finland att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska vatten kommer att läggas under året.

För att lyckas med det krävs interoperabilitet, att lednings- och sambandssystem pratar med varandra, delning av gemensam lägesbild, ett operativt ledningskoncept, ett svenskt HNS-koncept samt styrningar från respektive regering. Det sistnämnda lämnar vi helt därhän i detta inlägg, vi fokuserar på likheter, skillnader, utmaningar och möjligheter inom respektive lands ubåtsjaktsförmåga.

Av det skälet har två svenska bloggare och en finsk bloggare skrivit detta inlägg gemensamt. Förhoppningen är att sprida ljus över nuläge, behov och vägen framåt och därmed stimulera alla parter att göra sitt yttersta för att förverkliga politikernas beslut.
Reservofficer inleder med HNS (Host Nation Support), Klart Skepp skriver därefter ur svenskt perspektiv och inlägget avslutar med att Corporal Frisk ger ett finskt perspektiv.

HNS (av Reservofficer1)

Det svenska HNS-konceptet för gemensamma marina övningar med Finland är väl prövat. Finland och Sverige har också samarbetat vid markinsats där verkstaden i Mazar-e-sharif kanske är det bästa exemplet. Sverige och Finland har erfarenheter från tre nordiska stridsgrupper där det funnits anledning att testa svensk HNS. Vi har ju det bejublade exemplet med ammunitions- och vapentransporten under NBG 11 som ÖB berörde när vi ställde frågan om HNS på Folk och försvars rikskonferens.

Dock måste man konstatera att Sverige och Finland inte samverkat vid skarp marin insats ännu även om båda nationerna bidragit till operation ATALANTA i Aden-viken. Men däremot har det övats friskt tillsammans. En eloge bör gå till Amfibieregementet i Sverige och Nylands brigad i Finland där respektive kustjägarkompani, ömsom i Finland ömsom i Sverige, samövat under ett tiotal år.

De för ämnet mest relevanta övningarna torde vara SWEFINEX, Northern Coasts, SWENEX och BALTOPS. Det var under SWENEX del två hösten 2013 som marininspektören Jan Thörnqvist beskrev visionen om en svensk-finsk gemensam marin styrka för krishantering.

Sveriges förmåga till HNS för marina enheter prövades under 2014 främst under övningen Northern Coasts. Under den övningen genomfördes en omfattande HNS-verksamhet med erfarenhetsvärden som har stor betydelse för ett mer improviserat handlande som en ubåtsjakt kan ställa krav på. Bl a upprättades en framskjuten logistikbas (FLS) genom att ta till vara en nedlagd industrianläggning som med snabba och relativt små anpassningar kunde fungera som krigsbas för ett flertal marina förband och understödjande förband. (Vi ger inga detaljer om var och hur).

Även övningen BALTOPS är intressant ur svensk HNS-synpunkt eftersom övningen inleddes i Karlskrona i början på juni förra året. Nu kanske inte Karlskrona är något bra exempel eftersom Marinbasen ligger där. Det finns ingen bättre plats i Sverige att ta emot utländska flottstyrkor och ombesörja HNS på ett bra sätt. Men planering och genomförande av logistik, utredning av ekonomiska och juridiska förhållanden som kännetecknar allt HNS-arbete fick man ta höjd för så övningen hade sitt syfte, den saken är klar.

Sammantaget kan man säga att de svenska erfarenheterna av att ge HNS till finska förband är ganska god. Svensk HNS-förmåga i samband med övningar planerade med lång framförhållning är mycket god. Däremot är HNS-förmågan i Sverige aldrig prövat i skarp insats. Sverige har i viss mån bristande förmåga att klara HNS vid kortare framförhållning. Slutsatsen är att om Sverige skall klara att lämna HNS till finska marina styrkor – eller till vilka förband som helst – som skall hjälpa oss vid en skarp insats så måste detta övas och vi måste börja öva som ryssarna – ej föranmälda beredskapsövningar – s.k. snap drills. Det räcker dock inte – HNS avtal måste upprättas i fredstid, alltså det som är målet med det MOU som Sverige och Finland skrev med NATO i september.

När det gäller just Finland så är det rimligt att teckna avtal hela vägen ner till JIA (Joint Implementation Agreement) mot bakgrund av erfarenhetsvärden från ovan nämnda övningar. Det är faktiskt sannolikt ett krav i kombination med ovan nämnda oannonserade beredskapsövningar. Annars är risken stor att dyrbara timmar i insatsens initiala skede går förlorade.
 

Svenskt perspektiv (Klart Skepp):

Uppgiftsställning

Under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige och Finland om att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska vatten kommer att läggas under året.

Foto: PONTUS LUNDAHL / TT

 
Bakgrund svensk-finska marina relationer (post murens fall)
Sverige och Finland är ju – vad en amerikan skulle säga – ”joined at the hip” därom råder naturligtvis inga tvivel. Avseende marinsamverkan så har vi i modern tid (här definierat som post murens fall) genomfört bi- och multilaterala övningar/operationer tillsammans. 
För att nämna några: Lovisa, SWEFINEX, BALTOPS, Northern Coast samt minröjningsoperationer typ Open Spirit (?). Under bilaterala övningar har normalt sett ett gemensamt interim-sambandssystem etablerats. Den svensk-finska relationen och utbytet på förbandsnivå är mycket god.
På amfibiesidan har den svenska amfibiekåren samövat med den finska sedan slutet av 90-talet och gemensamt har man satt upp en styrka, tidigare benämnd ”ATU” (Amphibious Task Unit) eller ”SFATU” (Swedish Finnish ATU) tillsammans med Nylands brigad (det finska förbandet i huvudsak svenskspråkigt, men med kommandospråk finska – i sin nationella roll). Efter deklaration av den förra svenska försvarsministern, Karin Enström, och hennes finske motsvarighet, Carl Haglund, pekades specifikt amfbieförbandens samarbete ut som ett fördjupningsområde.

Sedan början 2000 har Sverige och Finland samverkat runt sjölägesbild i ett system benämnt SUCFIS som innebär att vi kan dela lägesbild. Systemet möjliggör att dela hela- eller valda delar av informationen då det finns diverse säkerhetslösningar inbyggda i systemet. SUFIS utökades för övrigt 2008 till att omfatta samtliga länder runt Östersjön utom Ryssland och går då under namnet SUCBAS. Jag uppfattar dock att det svensk-finska systemet möjliggör ett intimare samarbete än SUCBAS.
Scenario och avgränsningar

I fortsättningen utgår vi ifrån dagens situation med befintliga medel istället för att tillåta oss några utsvävningar och allmänna fantasier om möjlig tillförd utrustning. Baserat på detta betraktar vi höstens ”underrättelseoperation” benämnd ”Örnen” som ett scenario att basera analysen på vad ett svensk-finskt samarbete skulle kunna tillföra i ekvationen. 
Nedanstående ses endast möjligt att teoretiskt gälla under fred. I en direkt kris-/krigssituation kommer andra överväganden att ligga till grund för eventuella samarbeten.

Jag ska direkt deklarera att jag inte har någon färsk uppdatering på finska ubåtsjaktresurser. Vad jag nämner nedan är framgooglat på nätet. Felaktigheter förekommer med all säkerhet och ingen vikt har lagts vid att faktakolla alla detaljer och möjliga skeenden. 


Syftet är att översiktligt göra en ansats och diskutera runt denna. Syftet är inte att fastna i någo pre-pubertal orgie i taktiska/tekniska detaljer.


Följande enheter anser jag kan utgöra ett underlag att involvera i en svensk ubåtsjakt inomskärs. 

  • 2 x Hämeenmaa MCM: 20 kn, 1300 ton, Besättning (?) Sonar: Simrad SS 304 samt möjligen förmåga att ta ombord ST2400 VDS. Vapen: AU-raket, Sjunkbomber
Foto: Finska försvarsmakten

  • 4 x Hamina FAC:  32 kn, 270 ton, släpsonar (Simrad) samt en passiv towed array, 29 (värnpliktiga/underbefäl) + 5 (officerare). Ledningssystem från EADS. IR-spanare samt elektrooptiakt sikte. Lämpliga vapen? 

  • 4 x Rauma FAC: 30 kn, 218 ton, 24 (vpl/ubef) + 5 (Off). Ny uppgraderad VDS, Ledningssystem från Saab 9LV Mk4 samt sikte med TV/IR. Vapen 4 st AU-granatkastare
  • 2 x Katanpää MCM (1 till under leverans 2014 (?)): 13 kn, ca 700 ton, 36 (vpl/ubef) + 6 (off) Diverse obemannade farkoster: Kongsberg HUGIN AUV, Kongsberg REMUS 100 AUV, Saab Underwater Systems Double Eagle Mark II ROV, Atlas Elektronik SeaFox
    Sonarer: Kongsberg EM-710 RD multibeam echosounder     Kongsberg TOPAS echosounder Klein Associates Klein 5500 towed side-scanning sonar Kongsberg HiPAP underwater positioning system
    • 36 st Jurmo Stridsbåtar.
      Jag nämner bara dessa här då de skulle kunna användas, men jag är tveksam till att stridsvärdet är särskilt högt efter en ombasering på egen köl över ett potentiellt stormigt hav där både båtar och människor går sönder. Bättre vore att använda svenska stridsbåtar med en mixad besättning där de finska soldaterna/sjömännen flygs in.

    (Kustjägare under landstigning. Ref James Mashiri)

    • Kustbrigaden: Sjöspanare med tekniska system så som radar, eletrooptisk materiel för spaning

    Kommande är att Finnarna håller på att få leverans av nya båtar med fjärrstyrda vapenstationer. Undertecknad vet däremot inte om finnarnas version är utrustad med IR, men är den det kan det vara intressant då spanings- och dokumentationsmöjligheten ökar.

    Anm.) HMS (Hull Mounted Sonar) VDS (Variable Depth Sonar – populärt kallad ”fisk” som kan sänkas upp och ned igenom diverse salt- och temperaturskikt).

    Den finska gränsbevakningen har tillgång till två stycken Dornier DO-228 utrustade med radar och elektro-optik. Jag bedömer att det är bättre att svenska kustbevakningen sätter in ett-två av sina plan i Sverige samt att de finska planen utökar sina spaningsområden/intensiferar sina flygningar för att avlasta de svenska enheterna.


    Jag kan inte finna på några ubåtsjakthelikoptrar i den finska uppställningen.

    Kriterier för förslag till urval från ovan nämnda underlag består av

    Stridsekonomi/uthållighet. 

    Vi vet redan att en ubåtsjakt denna kaliber kräver en hel del personella och materiella resurser. Den finska bemanningen av fartyg och förband med värnpliktiga kan göra att uthålligheten kan öka och att större yttäckning kan nås. Antagandet bygger på att finsk lag medger befordring av värnpliktiga till denna typ av insats. Tveksamt om uthålligheten är en knäckfråga med tanke på en ”besökares” förmodade tid i området (se tid nedan). Kopplat mot hur snabbt inkallelse för finska enheter kan ske så kostar en hel del att ha nödvändig beredskap (jourtillägg osv).

    Tid till insats
    (inkallande – embarkering- ombasering – debarkering och gruppering – påbörjande av att lösa uppgift) 

    Vi kan nog inte räkna med att tiden mellan en ”besökares” INFIL till EXFIL är mycket längre än 3-7 dagar. Kan EXFIL  hindras genom instängning i lämpligt område kan naturligtvis tiden förlängas. Antagandet kräver att INFIL upptäcks relativt omgående om vi ska hinna med i OODA-loopen. Kan man via fasta finska system lyckas få en tidig förvarning ger det en större möjlighet att få till en intercept precis vid INFIL, men det kräver sannolikt passage från finska viken och inte från Kaliningrad/Baltijsk (där Marina Spetsnaz OMRP 561 och ubåtsflottan är utgångsgrupperad).

    Interoperabilitet

    Det är naturligtvis en fördel om formatet/länkarna på stridsledningen är av samma typ. Att Rauma har ett Saab-ledningssystem kan underlätta då i bästa fall mer handlar om en kryptofråga för att lösa interoperabiliteten. Att gå via Länk 16 möjligt, men riskerar att kanske fördröja en del samt att funktionaliteten nedgår.  Jag är tyvärr dåligt uppdaterad på detaljer i denna fråga.
    Interoperabilitet är ju inte bara en teknikfrågor utan i högsta grad en kultur och språkfråga. Att Nylands brigad ingår ses som en självklarhet. Övrig interoperabilitet t.ex. inom logistik (förnödenhetsförsörjning, HNS, sjukvård osv) bör nog baseras på en Nato-struktur som vid det här laget bör vara ordentligt samövad.

    Bibehållandet av en nationell gard

     

    Det är varken önskvärt eller sannolikt att tro att finnarna vill lämna sin egen bakgård tom för att stötta en svensk ubåtsjaktoperation. Av denna anledning har ett begränsat antal finska enheter av de ovan nämnda valts för att medge en realistisk möjlighet att hantera nationellt uppkomna situationer.

    Ev denna orsak är t.ex. inte Hämeenmaa och Hamina utvalda. De skulle – om en analys från finsk sida så medger – också kunna användas. 

    Förslag som följer

    3-4 st Rauma

    Motivering: 
    Relativt små och grundgående enheter (1,5 m) med Saab-ledningssystem. Dessutom TV/IR-sikte samt AU-granater. Vapen kan i och för sig orsaka en del juridiska komplikationer. Vad händer om ett finskt statsfartyg skadar eller sänker ett främmande statsfartyg på svenskt inre vatten? Detta är nog en viktig fråga att belysa om man ser framför sig att göra en vapeninsats. Därför ser jag att uppgiften i första hand handlar om att dokumentera kränkning.
    Samma enheter medför mindre jobb med reservdelar, kopplingar, integrationsarbete osv.
    Uppgift: 
    Delta i ubåtsjakt inomskärs. Tyvärr har Rauma ingen HMS.

    1-2 Katanpää 

    En mycket kompetent plattform som det verkar med en hel del sensorsystem. Hennes uppgift skulle vara att dels bevaka utlopp, men också att utgöra en enhet som deltar vid sökning i en situation med instängd ubåt. Hennes autonoma undervattensfarkoster och sonar-suite är sannolikt till stor nytta. Ett överslag säger att hon teoretiskt sett skulle kunna vara på plats i Stockholmsområdet på ca 24 timmar.

    Enheter från Nylands brigad

    • Ekenäs Kustbataljons 2. Kustkompaniet för signalister, båtförare/besättningar och underhållsmän
    • Vasa kustjägarbataljons Kustjägarbataljon
    Eventuellt deltager de som mixade besättningar i svenska stridsbåtar (obs kommandodspråk är finska – föreslår att finska besättningar övar på svenska båtar och vice versa) samt grupperar för fast spaning. Beredduppgift genomföra sökoperationer på öar osv. I en situation där en ubåt har spärrats in i ett – förhoppningsvis – geografiskt avgränsat område är uppgiften att upptäcka/hindra EXFIL till fots. Förnödenhetsförsöjning och avlösning ställer krav med så mycket folk ute i operationsområdet. Det är möjligt att amfibiebataljonens underhållsresurser löser ut detta utan tillförande av enheter utifrån. Logistiken bör rimligtvis inte vara allt för tung i det beskrivna scenariot.

    Enheter från den nybildade Kustbrigaden (tidigare Finska vikens marinkommando)

    • Sjöövervakare med sin materiel i form av radarer och elektrooptiska sensorer. Oklart om dessa är portabla eller monterade i båtar/fordon. Om det senare gäller kan denna materiel inte ses som aktuell att disponera. 
    Ur ett kostnadsperspektiv är det önskvärt att nyttja en lejonpart av de finska beväringarna (jo, jag tror finnarna använder denna benämning på sina värnpliktiga) – om man, från finsk sida, ursäktar detta svenska snyltresonemang förstås.

    Amfibieenheten är de som snabbast skulle kunna vara på plats om man har helikoptrar/transportflygplan i en någorlunda hög beredskap. Det bör noteras att endast de enheter som ingår i SFATU är helikopterutbildade. Kanske måste transportplan därför användas för delar av de ingående komponenterna.

    Övriga enheter/funktioner

    SUCFIS utgör naturligtvis fortsatt en gemensam sjöövervaknings. Möjligen kan arbetet med att detaljera ytläget stöttas av den finska sidan.


    Ett spelat scenario kallat ”Örnen 2” för att testa tider och logik


    Foto: TT

    Notera att skeendena nedan inte är analyserade på djupet. Det finns garanterat många operativa-, taktiska- och tekniska felaktigheter. Syfte är som sagt att testa lite tider och händelser ur en högre aspekt. Vidare är scenariot sett ur ett ”best case”-alternativ. Logistiska och beslutsmässiga friktioner har inte beaktats. 
    D1 – Starka indikationer som påvisar främmande undervattensaktivitet föranleder den svenska militära ledningen att hemställa hos politikerna om ett utlösande av det finska alternativet till stöd. Beslutet tar ett dygn innan det landar in hos den finske försvarsministern som redan fått informationen underhand via diplomatiska kanaler. Den finske försvarsministern är inte överraskad då man i sina fasta system har noterat en ökad aktivitet över tid. 
    D2 – Den finska försvarsmakten börjar kalla in nyckelbesättningar till fartyg och soldater ur Kustbrigaden samt Nylands brigad. Fartygen är bunkrade och korrekt RU (reglementerad utrustning) finns ombord. Rauma hade tack och lov inte prioriterat ordinarie robotlast på 6 robotar och var konfigurerade för ubåtsjakt. Listor för förnödenhetskomplettering skicka i förväg till det svenska HNS-stödet. Transporthelikoptrar/transportflyg (både svenska och finska – utifrån tillgång och lämplig utgångsgruppering) anländer för att ta ombord trupp enheter ur Kustbrigaden och Nylands brigad.

    D3 – De första fartygen har kastat loss med sina nyckelbesättningar för omgruppering till Stockholm. Resterande besättning flygs in antingen reguljärt eller med militär transport. 

    Under natten till D3 har de första enheterna ur Kustbrigaden och Nylands brigad debarkerat på Berga. Indelning och gruppering till uppgift tilldelas innan enheterna fördelas ut på båtar och öar för rörlig/fast spaning i operationsområdet. Om det är möjligt läggs minsystem M9 (beslut har funnits att avveckla detta under 2014) ut i mindre sund för att förstärka spaningen. Helikoptrar och G-båtar används för att ”hoppa bock” med spaningsgrupperna.
    Över huvudena på de nyanlända soldaterna cirklar då och då den svenska kustbevakningens flygplan med uppgift att försöka upptäcka möjliga värmesignaturer med sina EO-sensorer. Allokeringen till denna uppgift har varit möjlig då den finska gränsbevakningen har erbjudit sig att utöka sina spaningsrutter. 
    På kvällen D3 anländer de första Rauma-robotbåtarna till operationsområdet där besättningarna embarkerar. Under på morgontimmarna D4 börjar fartygens stridsledningar att bli operativa där rätt kryptonycklar och frekvensplaner har  erhållits och matats in i systemen. System- och sambandskontroller genomförs kryptomaskinerna blinkar ilsket blått i takt med att måldata och ordar fyller etern.

    På morgonen D4 anmäler sig de finska enheterna som operativa till styrkechefen.
    Frågan är nu om man ska dela in de finska fartygen i en egen Task unit eller om de ska blandas för att kunna använda systemens olika frekvenser och karakteristik på ett bättre sätt. Det sistnämnda väljs och korvetterna bäddas in med de svenska enheterna. 

    D4 – På morgonen har även två Katanpää anlänt och dirigeras till att bevaka var sitt utlopp i den södra delen av skärgården. Väl på plats sätter de i sina obemannade undervattensfarkoster och börjar sökning i närområdet, samtidigt som de effektivt spärrar av sina tilldelade utlopp.

    De tillförda enheterna medger nu tillräcklig numerär för att öka kvalitén i bevakning av alternativa utlopp för EXFIL. Styrkechefen vågar sig på att sätta igång ett drev från norr med en Visby- och en Raumakorvett De senare med den unika förmågan, ur svenska ögon sett, att kunna avge verkanseld med sina AU-granater. Många ögon finns nu utplacerade på land och i stridsbåtar för att observera aktivitet. Båtar med förnödenheter till de olika grupperna på land och i båtarna pilar av och an för att leverera varm mat och reservdelar till de olika grupperna.

    D5-D7 – En lång period av inaktivitet med få till inga indikationer. Inkräktaren bedöms ligga och trycka och enheterna genomsöker metodiskt området. Skärpt bevakning har beordrats för att detektera eller hindra EXFIL till fots.

    Under denna tidsperiod kommer rapporter in om en ubåtsindikation vid Sandhamn i mellanskärgården. Styrkechefen väljer att endast detachera ett fåtal enheter till området i syfte att kunna bibehålla en effektiv inringning. En svensk ubåts spaningsruta justeras något för att möta situationen.
    D8 – Plötsligt får en minjakt kontakt med en ”möjlig ubåt” som senare kan klassas upp som ”konstaterad ubåt”. Minakten lyckas hålla kontakten och samtliga två Rauma leds in av Visby som också lyckas få kontakt med ekot. De bägge Raumafartygen leds in och levererar var sin full salva med AU-granater som bedöms ligga korrekt över målet. Två detonationer registreras av såväl sonarsystem- som människor ombord på de omgivande fartygen/båtarna. Luftuppkok och olja observeras av enheterna på ytan.
    När vattnet lugnat ned sig skickar minjakten ned sin obemannade farkost och får direkt kontakt med ett till synes intakt ubåtsskrov med två femkronestora hål i – ett i fören och ett akter om tornet. Ubåten klassificeras senare av dykare som en  ubåt av typen Projekt 865 Piranja. Bägge sidotuberna är tomma och luckorna är öppna. En av två Proton-dykfarkoster kan inte återfinnas….
    ….. Avslutningen kan ses vara lite dramatisk, men syftet är att glida över i en politisk och juridisk frågeställning. Vad gäller om en finsk enhet sänker eller skadar ett utländskt statsfartyg på svenskt inre vatten? Stödjer svensk lag ett sådant agerande? Vad säger finsk lag? Vem är ansvarig? Vad måste göras för att omhänderta ett sådant scenario.

    Möjligheter

    • Möjlighet att få till en ökad numerär som medger en förbättring (om än inte tillräcklig)
    • Samverkan medger en möjlighet till reduktion av fasta kostnader relativt den förmågeökning som kan erhållas i fredstid. Ett krigs/konfliktscenario kan komma att se helt annorlunda ut.

    Frågeställningar

    • Går det att tillräckligt snabbt samla ihop en ubåtsjaktstyrka?
      Vilka avtal, strukturer och mandat måste finnas på plats?
    • Lagstiftning – både nationell och internationell (t.ex. folkrätt) krävs.
      Finland har redan påbörjat sitt arbete med detta och en lagändring förväntas kunna gå igenom 2015/2016 som medger finsk hjälp på svenskt territorium.
    • Vilken ROE ska gälla? Mandat för verkanseld?

    Konklusion

    • Den typ av beredskap som krävs för att hinna agera och samla ihop 

      styrkorna kommer att vara kostnadsdrivande. Det kommer att kosta, men vi kan snabbt läcktäta inom tappad numerär

    • Speed is of essence!
    • Den finske försvarsministern, Carl Haglund, har klart och tydligt deklarerat att man 
      måste se på ett samarbetet på ett nyktert sätt. 
      Det får inte bli en politisk illusion om att ett starkt eget försvar inte behöver prioriteras. 
      Till syven och sist måste bägge nationerna planera och agera som om att man stod ensam. 

    • Samarbetet gäller endast under fredstid (ref Carl Haglund)
    • Diversifiering i teknik kan utgöra en styrka
    • Obemannade system (liknande de ombord på fartyg av Katanpää-klass) borde utredas för inköp av svenska marinen.
    • Sambands- och ledningssystem behöver vara naturligtvis vara interoperabla 
      (utmaning ur t.ex. ett svenskt LOU-perspektiv?). 

    • Det är sannolikt vettigt att använda sig av lämpliga Nato-reglementen som vi 
      nu har lång erfarenhet ifrån på bägge sidor
    • En analys över juridiska och politiska aspekter måste genomföras

    • Utbilda finska båtförare på svenska stridsbåtar och vice versa
    • Öva  Öva  Öva!
    Är det möjligt? Jag bedömer att frågan är med ”Ja” besvarad (om viljan finns)

    Finskt perspektiv (Corporal Frisk)

     

    Ubåtsjakt har alltid varit en relativt lågt prioriterad förmåga för den finska Marinen. Orsaken är enkel, majoriteten av finska vattenområden är helt enkelt olämpliga för konventionella ubåtar. Finska Viken och Skärgårdshavet består av ett gytter av större och mindre öar och skär, och de farleder som finns är ofta både grunda och svårnavigerade. Medeldjupet i Finska Viken är under 25 meter, och belysande är det faktum att under Andra Världskriget löstes problemet med Sovjetiska ubåtar genom den till synes primitiva åtgärden att två stålnät med kodnamnet Walross spändes tvärs över viken mellan estniska Nargö och finska Porkala Udd. Dessa förhindrade effektivt all fientlig ubåtsverksamhet under seglingssäsongerna 1943 och 1944. Situationen i Bottenhavet är något bättre ur kränkande nations synvinkel, men där saknas mål med samma strategiska värde som de som hittas längs sydkusten, och för att komma dit krävs att man passerar genom Skärgårdshavet.

    Åbolands skärgård illustrerar de trånga farvatten som är karakteristiska för stora delar av den finska sydkusten. Källa: Finlex 15.03.2010 TRAFI/7106/03.04.01.00/2010 / Sjöfartsverkets sjökort
    Åbolands skärgård illustrerar de trånga farvatten som är karakteristiska för stora delar av den finska sydkusten. Källa: Finlex 15.03.2010 TRAFI/7106/03.04.01.00/2010 / Sjöfartsverkets sjökort

    Med det sagt är undervattensoperationer inne på finskt vatten, särskilt i de fall moderna miniubåtar används, ingen omöjlighet, varför också Marinens ubåtsjaktförmåga fått ökad prioritet. Grunden i den finska ubåtsjaktförmågan är ett nätverk av fasta sensorer. Deras antal, prestanda, och exakta placeringar hör till Marinens bäst bevarade hemligheter (i varje fall för de länder som inte genomfört undervattenskränkningar och kartlagt dessa), men i en intervju under hösten beskrev kommodor Markus Aarnio i egenskap av chef för Finska Vikens Marinkommando övervakningskapaciteten som mycket god: ”De finns ett begränsat antal ställen i vår skärgård där en ubåt kan ta sig fram, vi vet var dessa ställen är. Där har vi övervakning i gång 24 timmar i dygnet sju dagar i veckan, både över och under ytan.”

    Specifikt handlar det om lyssnarkedjor eller –stationer under ytan, medan farkoster i ytläge dessutom får räkna med radar och elektrooptiska sensorer. I de fall någon av stationerna noterar något utöver det vanliga sänds, för att citera kommodor Aarnios, ”någon enhet” till platsen för att undersöka saken.
     Vilka är då dessa enheter? I Marinen hittas framförallt fyra klasser som har den kvalificerade sonarutrustning som krävs för att lokalisera ubåtar.

    MHC Katanpää under gång. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

    Katanpää-klassen består av tre minjaktfartyg. Dessa håller som bäst på att tas i bruk, och utgör de kanske mest kvalificerade enheterna i hela Östersjön när det gäller att hitta föremål under vattnet. De aktive sensorerna håller en mycket klass, och inbegriper både skrovmonterade- och släpsonarer. Bland dessa märks flerstrålelodet Atlas HMS-12M, som även hittas på svenska Kosterklass minjaktsfartyg. Katanpää-klassens största nackdel är avsaknandet av passiv sonar och alla former av beväpning förutom en Bofors allmålspjäs och tunga kulsprutor. Fartygen är i dagsläget inte slutligt förklarade operativa, en process som planeras för senare i år.

    Hamina-klassens robotbåt Tornio (81). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

    Rauma-klassens robotbåt Porvoo (72) utan sina sjömålsrobotar. Källa: Wikimedia Commons

    Den finska Marinens skarpa spets består av två klasser om vardera fyra robotbåtar, Rauma-klassen levererad 1990-92 och den nyare Hamina-klassen levererad 1998-2006. Rauma-klassen genomgick en halvtidsmodifiering som blev klar 2013, vilken avsevärt har höjt dess ubåtsjaktförmåga. Båda klasserna har möjlighet att utrustas med Kongsbergs ST2400 VDS släpsonar (även känd som Simrad Subsea Toadfish). Det är en avancerad sonar som kan arbeta både passivt och aktivt, och är specialutvecklad för användning i grunda vatten och inomskärs. Nackdelen är att monteringen förhindrar användandet av de aktre sjömålsrobotarna på Rauma-klassen, vilket reducerar robotbeväpningen med hälften. På Hamina-klassen innebär monteringen av släpsonar att minrälsen/sjunkbomber inte kan användas samt att båtens RIB måste lämnas i land. Som alternativ till släpsonarn kan också Finnyards SONAC-PTA passiv släpsonar monteras, med samma begräsningar som för ST2400 VDS. SONAC-PTA består av 24 hydrofoner monterade på en 78 meter lång sensor, som kan släpas upp till 600 meter efter båten. Åtminstone två SONAC-PTA har anskaffats till Marinen, främst för användning ombord på Rauma-klassen.

    Hämeenmaa-klassens minfartyg Uusimaa (05). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

    De två Hämeenmaa-klassens minskepp utgör numera Marinens tyngsta enheter, och är också utrustade med Simrad SS 304 (Sonar 191 i svenska Marinen), vilket ger dem en begränsad ubåtsjaktförmåga. Enligt vissa källor är de förberedda för montering av ST2400 VDS, men det taktiska värdet i att jaga ubåtar med dessa relativt stora enheter får anses begränsat.
    Ytterligare en mer eller mindre unik aspekt för den finska Marinen är att ifall en ubåt skall bekämpas, så görs det i första hand med hjälp av antiubåtsgranat- och raketkastare. Orsaken till detta är delvis historisk, då Parisfreden 1948 förbjöd användandet av torpeder. Finland har unilateralt sagt upp begränsningarna 1990 efter att först ha informerat Sovjet och Storbritannien, som inte kom med några anmärkningar, men än så länge har torpeder inte anskaffats. Ubåtsjakttorpeder var aktuella för Rauma-klassen i samband med halvtidsmodifieringen, men ströks på grund av budgetskäl. Däremot ryktas det att den projekterade MTA2020-klassen kommer att utrustas med torpeder.

    Sjunkbomber ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

    Saab Elma LLS.920 kastare på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

    Kongsberg ST2400 VDS släpsonar ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

     

    Rauma- och Hamina-klassernas huvudbeväpning är Saabs Elma LLS.920, med nio avfyrningsklara granater per pjäs. I Haminas fall kan upp till fyra LLS.920 monteras, medan motsvarande antal för Rauma-klassen är två. Hämeenmaa förlitar sig i sin tur på den Sovjetiska/Ryska RBU-1200 raketkastaren, och har möjlighet att föra två kastare per fartyg, med fem raketer per kastare färdiga för avfyrning. Alla tre klasserna kan också föra ett begränsat antal sjunkbomber. Katanpää-klassen saknar som nämnts helt möjlighet att bekämpa mål under vattenytan.
    Som synes är de finska enheterna som kan jaga ubåtar en brokig skara både vad gäller förmåga, ålder och beväpning. Vissa nyckelsystem saknas helt, inklusive helikoptrar med ubåtsjaktförmåga och ubåtsjakttorpeder. Ett stort förmågelyft är att vänta när MTA2020 kommer att ersätta Hämeenmaa- och Rauma-klassen i mitten av nästa decennium, även om antalet skrov förväntas minska. Trots det får de nuvarande enheterna anses ge en ”tillräcklig” ubåtsjaktförmåga för att skydda finska vatten mot dagens relativt lilla hotbild.

    Psykförsvar i hybridkrigens tid

    av Eino Tubin Har Sverige ett psykologiskt försvar? Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) påstår det. Försvarets psyopsförband utbildar för psykologiska operationer. Försvarshögskolan har startat CATS, Centrum för asymmetriska hot- och terrorstudier. Räcker det? Frågan väcktes av Olle Wästberg (krigsplacerad som avdelningschef på avsomnade SPF – Styrelsen för psykologiskt försvar) i SvD 15 mars förra […]

    Analys: Lidingö-ubåten

    Media fortsätter med viss uppföljning rörande DN:s uppgifter om ”Lidingö-ubåten” den 31 oktober 2014. SR P1 publicerar en intressant intervju med uppgiftslämnaren övtl Sven-Olof Kviman med kommentarer från ställföreträdande insatschefen konteramiral Anders Grenstad som är väl värd att lyssna på.


    Det jag noterar när jag lyssnar på intervjun med Sven-Olof Kviman i SR Studio 1 är den absoluta övertygelse som han uttrycker. Att gå ut i riksmedia och lämna uppgifter likt dessa är givetvis ett stort steg att ta för vem som helst. Kviman skulle riskera sitt anseende om det senare skulle kunna ledas i bevis att uppgifterna är felaktiga. Jag är tveksam till att man tar den risken om man inte är helt övertygad om vad man har sett.

    Konteramiral Anders Grenstad kommenterar uppgifterna för Försvarsmaktens räkning, och jag kan inte göra annat än att dela hans bedömning att fler individer borde ha sett ubåten, eftersom det hela sker under dagtid i en mycket trafikerad led där andra båtar och fartyg finns i området. Det är något som Kviman själv anser är mycket märkligt, och så även undertecknad.

    Jag håller det dock inte för osannolikt att det efter medias rapportering kommer att komma in ytterligare uppgifter från individer som både har sett och kanske även fotograferat föremålet, men som där och då gjorde bedömningen att ”ingen främmande ubåt går i ytläge mitt inne i Stockholm en vecka efter den största svenska ubåtsjakten (korrekt benämning – underrättelseoperation) sedan kalla kriget, och att den därför måste vara svensk”. Om detta vet vi inget i dag, men kanske blir vi klokare med tiden.

    När jag läser kommentarerna (som i vissa fall inkluderar grundlösa spekulationer) från mitt föregående inlägg i ämnet så kan jag konstaterar att det råder viss okunskap rörande bildkvalitén från en mobilkamera. Kviman har givetvis sett föremålet bättre och skarpare än vad bilderna förmedlar.

    Ett foto som i detta fallet är taget med en mobiltelefon blir sämre än vad det mänskliga ögat kan uppfatta. Grenstad tar upp det faktum att bilden är för dålig för att kunna fastställa att det är en ubåt, därav bedömningen möjlig ubåt. Runt den bedömning råder därför inga oklarheter.

    Men har man som Kviman hade, en bra kikare, så hamnar saken i ett helt annat läge. Ögat är bättre än mobilkameran, och kikaren gör dessutom ögat ännu bättre. Just detta tror jag är anledningen till att Kviman är så övertygad. Kviman säger ”Jag ser en ubåt, punkt slut.”

    På samma sätt är det den bristfälliga bilden, och bristen på andra källor som gör att Försvarsmakten inte kan klassificera observationen som annat än MÖJLIG.

    Slutsatserna vi måste dra av detta, i dag precis som förr, är att vikten av tydliga bilder eller film är en avgörande faktor för att Försvarsmakten ska kunna göra rätt bedömningar baserade på oemotsägliga fakta. Hade Kviman tagit en bild med mobiltelefonen genom sin kikarlins (prova själva, det fungerar), så hade saken förmodligen hamnat i annan dager och man hade med betydligt större säkerhet kunnat bekräfta alternativt förkasta Kvimans uppgifter.

    Det som talar för Kvimans uppgifter är hans fullkomliga övertygelse (glöm ej att han såg den i kikare) över att det var en ubåt, samt att det är just han som är rapportör. 

    Det som talar mot uppgifterna är tidpunkten, platsen, uppträdande och därmed nivån av risktagning. Lägg där till det som Anders Grenstad trycker på, att det inte finns någon annan som har sett något. 

    Risken är nog tyvärr överhängande att vi aldrig får veta de exakta förhållandena, under förutsättning att det inte kommer in andra vittnesuppgifter och/eller fotobevis.

    Media: SvD, SvD, Expressen, SR, Aftonbladet,

    Den store illusionisten

    En av förra årets stora biopremiärer där megastjärnorna Woody Harrelson, Michael Caine och Morgan Freeman tillsammans med unga stjärnskott som Mark Ruffalo och Jesse Eisenberg ägnade 115 Hollywood-minuter åt trolleriets ädla konst, påminner på ett rysligt sätt om en helt annan slags illusioner som världens just nu största magiker, Vladimir Putin, ägnar sig åt.

    Är man bekant med vilseledning, desinformation, subversion och påverkansoperationer i en säkerhetspolitisk kontext är det lätt att känna igen metoder och verktyg i ovan nämnd film. Gång på gång upprepas budskapet i filmen — nämligen att det handlar om att få publiken att fokusera på en aktivitet där trolleriet INTE äger rum. Ju mer du tror att du ser och förstår, desto lättare blir det att lura dig!

    Filmen ”Now you see me” har ytterligare en likhet med Putins Ryssland, nämligen ett felriktat patos, en idealism eller snarast ideologi som motiverar och rationaliserar att de faktiskt beter sig som simpla tjuvar.

    För oss svenska försvarstwittrare och bloggare har det senaste året inneburit en orgie av rysk militäruppvisning. Senast i helgen gjorde en ny plattform entré i Östersjön, Tupolev TU-95 BEAR, som tidigare endast skådats på världshaven förutom ryska huvudlandet. Som alla vet har övningsomfattingen stigit brant från ZAPAD-09 och fram till nu och under det senaste året har även kränkningarna ökat dramatiskt. Vi har vant oss vid en ny normalbild som det heter.

    Men trots allt är det så att en styrkejämförelse mellan NATO (inkl USA) och Ryssland faller ut till en enorm nackdel för Ryssland givet att eskalering till (taktiska) kärnvapen inte äger rum. Och som twitterkollegan Johan Kylander påpekade så har Ryssland egentligen inte lyckats destabilisera Ukraina trots att det är deras hemmaplan. Och hur har det egentligen gått med Moldavien/Transnistrien som många ropade om? Vad händer i Kaukasien? Får Ryssland åter spö av hängivna Tjetjener? Finns det skäl för Estland och Lettland att oroa sig och i så fall för vad? Det står ju trots allt amerikansk trupp i Baltikum och Polen. Har vi gått i en fälla? Har vi förläst oss på Operation Garbo och Lars Wilderängs spännande böcker?

    Invasionen av Ukraina var en konsekvens av den politiska utvecklingen i Ukraina. Skulle Ukraina falla i EU och NATO’s händer (sett ur rysk synvinkel) så skulle det innebära en omedelbar fara för de ryska flottbaserna på Krim. Men detta är också en del av illusionstricket. Det kanske aldrig varit på tapeten att framrycka till Dnepr och till och med erövra Odessa? Invasionen av Krim och östra Ukraina kanske bara är en del av en större plan som inte alls har sitt Centre of Gravity i Donbass utan snarare i Samarkand…

    Tar man en titt på exportstatistiken för Ryssland till Europa så ser man att kurvorna börjar slutta ganska brant redan 2010. Kurvan var fram till dess i stadigt ökande trots finanskrisen och Georgien-kriget 2008 då det var ett avsevärt men mycket kort hack i kurvan. Det är alltså inte sant att exporten från Ryssland till EU började minska i och med sanktionerna utan toppen låg redan i slutet på 2010.
    Idag, den 10 december, besöker Putin sin presidentkollega Islam Karimov i Uzbekistan. Detta är det senaste exemplet i raden på hur Putin steg för steg ökar inflytandet och skapar nära relationer med forna sovjetrepubliker söder om Ryssland. Ta en titt på exportstatistiken mellan Ryssland och Uzbekistan. Den har dubblats varje år de senaste tio åren och kurvan pekar fortsatt uppåt. En intressant observation är att när EU i samband med finanskrisen 2008 orsakad av husbubblan i USA dramatiskt minskade sin import så ökade exporten till Uzbekistan under samma period.

    I det ena efter det andra ”stan-landet” kan man se samma utveckling. Exporten till Kazakhstan har ökat från 4 miljarder till 16 miljarder dollar på en tioårsperiod. Extra intressant är att exporten till Kazakhstan endast till ca 10% består av olja. Kazakhstan är ju ett oljeproducerande land själva. Istället är Rysslands export längre ”uppströms” där förädlingsgraden är högre. Maskiner, plastprodukter, kläder är exempel vad som exporteras.

    Lägger man där till Iran och Kina så kommer saken i än tydligare dager. Den 21 maj i år meddelades att Ryssland och Kina ingått ett 30-årigt avtal om gasleveranser till ett värde av 400 miljarder dollar. Den 11 november i år skrev Ryssland ett kontrakt med Iran för att bygga två kärnreaktorer i landet, och annonserade planer för totalt nio.

    Ju mer du tror dig se och förstå desto lättare blir det att lura dig, säger ”avslöjaren” i filmen som nämns ovan.

    Det värsta med det här för oss försvarstwittrare och bloggare är väl att Cecilia Widengrens bespottade tweet om att Ryssland drar sig österut verkar nästan profetisk. Hade hon lagt till ”söderut” också hade den varit skrämmande korrekt.

    Nej, du kan vara lugn, detta är inte ett inlägg sponsrat av SVR. Vi har inte tappat förståndet och vi är inte ryska troll. Men det är uppfriskande att mellan varven skifta perspektiv. De flesta svenska försvarstwittrare och bloggare deltar i informationskriget fast på motsatt sida Ryssland. Vi är alltid övertygade om att ryssen kommer — till oss — eller åtminstone till Baltikum. Det kanske i värsta fall är så. Men det hindrar inte att man tänker ett steg till, om än bara hypotetiskt.

    Debatten om den svenska försvarförmågan är oändligt viktig. Försvaret är underfinansierat, underbemannat, ineffektivt och har på tok för låg beredskap. Med det sagt — kan man tänka sig att det Putin gör i Europa är en avledningsmanöver i en mycket, mycket större operation där de flesta av operationslinjerna inte alls rör Europa? Kan man tänka sig att Putin vill binda våra resurser här för att de inte skall vara tillgängliga där? Kan det vara så att rationella ekonomiska argument rörande marknadsutvidgning österut och söderut är viktigare än sovjetnostalgi och imperiedrömmar?
    Trots allt går det inte så jäkla bra för Ryssland i Europa. Nato har tagit över alla gamla WP-länder. Ukraina vände sig till EU. Gränsen mot Baltikum och Polen befästs sakta men säkert där även antiballistiska robotsystem etableras. Avståndet mellan Nato och Moskva är nu 60 mil, och om Ukraina inkluderas i Nato/EU-sfären, 40 mil. Med nöd och näppe lyckades man rädda Svarta havs-baserna. Det låter inte som en framgångssaga!

    Kan man istället bygga imperium österut och söderut, helt ostört dessutom, kan det dels leda till ökad rikedom för den ryska härskande klassen men också till ett förbättrad geostrategiskt läge där kanske Kina, men framförallt Iran och möjligen resterna av Syrien blir nygamla axelmakter. Vi skall inte överdriva relationen mellan Ryssland och Kina. Den har alltid varit och fortsätter att vara svår och komplicerad. Men gasavtalet i maj i år talar ett tydligt språk.

    Fundera en stund på vad som är farligast; Ryska konventionella militära styrkedemonstrationer i ett relativt välrustat Europa eller ett utvecklat kärntekniskt samarbete mellan Ryssland och Iran.
    Även om samarbetet mellan Ryssland och Iran pågått sedan tidigt 90-tal och egentligen inte lett någonvart så innebär avtalet den 11 november i år ett nytt läge. Visserligen har Ryssland fått IAEA’s och USA’s välsignelse för samarbetet och det officiella motivet är att Ryssland därigenom säkerställer att Iran inte använder kärnteknologier militärt. Men varken Ryssland eller Iran har ett track record som imponerar. Att bryta avtal är vanligare än att hålla dem.

    Rosatom-chefen Sergey Kiriyenko som skrev under avtalet är en äkta Putin-man. Han är en av få som var med under Jeltsin och som klarat alla “utrensningar”. Nu har han snart varit chef för Rosatom i 10 år. Det tyder på att han står Putin mycket nära. Allt detta skall ses mot bakgrund av att anläggningen i Bushehr endast varit i drift i ett år av de två år som anläggningen skall övervakas av ryska experter.
    En avgörande fråga för IAEA, USA, Israel och EU är hur Ryssland skall kunna garantera att allt kärnavfall fraktas till Ryssland på ett säkert sätt. Dmitri Trenin har skrivit en intressant artikel åt American Iranian Council i ämnet. Fundera på om det just nu etableras ett nytt skede i relationen mellan länderna.

    Artikeln publicerades ursprungligen på Medium den 10 december 2014.

    För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

    Anmärkningsvärda uppgifter!



    Fördelen med att befinna sig på plats under Folk & Försvar kan inte nog understrykas. Förutom alla intressanta föreläsningar finns möjlighet att träffa politiker, media, representanter från försvarsmaktsledning och andra myndigheter. Nackdelen är att det inte finns tid att hålla bloggen uppdaterat med allt intressant som sägs här i Sälen.

    Det här inlägget prioriteras dock före några timmar i skidbacken, och det berör givetvis de mycket anmärkningsvärda uppgifter som publiceras i DN i dag. Att det var något mer på gång utöver den första artikeln som publicerades redan i söndags stod klart under gårdagen då Mikael Holmström i förbifarten hintade om att jag skulle se till att läsa DN i morgon. Nu förstår jag varför.

    Att uppgifterna i mina ögon blir mycket anmärkningsvärda grundar sig på fyra saker.

    1. Bilderna 

    Det är svårt att avfärda bilderna som något annat än en mindre ubåt i ytläge med hela tornet uppe. Förvisso är avståndet relativt stort och bilderna är inte helt skarpa. Men jag har svårt att se att det skulle vara något annat än en ubåt. Lägg där till att den enligt uppgiftslämnaren gjort fart genom vattnet vilket lägger ytterligare en dimension till det hela.

    2. Uppträdandet

    Det kanske allra mest anmärkningsvärda är det påstådda uppträdandet, om uppgifterna är korrekta.
    Den misstänkta ubåten har enligt uppgiftslämnaren uppträtt i ytläge under dagsljus (kl 15.30). Föremålet har dessutom girat runt en udde och går i övervattensläge åt vänster i bild, men vänder senare in mot Stockholm.

    Om vi leker med tanken att det faktiskt är en undervattensfarkost från främmande makt så är detta ett både ett mycket riskfyllt och ett extremt anmärkningsvärt uppträdande. En ubåt är konstruerad för att inte synas, det ligger i hela ubåtsverksamhetens natur att uppträda dolt – om man inte vill bli upptäckt förstås. Runt tidigare kända och officiella observationer så har dessa tidigare skett genom att en mast eller periskop har höjts över vattenytan. Anledningen till detta kan vara att man vill fastställa sin position genom en optisk observation (persikop) alternativt att sända/mottaga meddelanden (radiomast) alternativt att erhålla en mer noggrann position (GPS/GLONASS-mottagare).
    I detta fallet, om uppgifterna stämmer, så har farkosten gått i ytläge och dessutom vänt

    3. Platsen

    Platsen för observationen är Karlsudd som ligger söder om Vaxholm vid Långholmsfjärden. Bottendjupet i området, och i den stora farleden in mot Stockholm ligger på mellan 25-55 meter och i huvuddelen av området är djupet runt 40 meter. Det är oklart i vilken riktning bilderna är tagna, men sannolikt står skorstenen vi ser i bild på Lidingö (Gåshaga) och då bör fyren i bild vara Bogesund.

    Tittar vi på en karta i en större skala så ser vi att observationsplatsen är mycket anmärkningsvärd då platsen är längst inne i Stockholms skärgård, och i direkt anslutning till en mycket trafikerad farled där bland annat alla finlandsfärjor går till och från Stockholm. Men detta är inte det enda.
    För att ta sig till platsen innebär att man måste passera en av tre täta förträngningar, och med tanke på bedömning av storlek på farkosten (30-45 meter) så bedömer jag andra inträngningsvägar som osannolika. Av samma anledning så kan vi avfärda en av tre möjliga, d.v.s. Baggenstäket som är både för grunt och för trångt.
    Då återstår två leder och det är Kodjupet där man först måste passera Vaxholm, sannolikt i ytläge, då bottendjupet enbart är 5,1 meter och därefter den trånga passagen vid Kodjupet där bottendjupet enbart är 4,8 meter. Hög risktagning, men inte omöjligt, givetvis beroende på farkostens storlek (se bild nedan).



    Den sista och mest rimliga platsen för in- och utträngning blir då Oxdjupet, och den farled där alla stora fartyg går till och från Stockholm, inklusive Finlandsfärjor och kryssningsfartyg. Som vi kan se på sjökortet här nedan är bottendjupet före och efter själva förträngningen stort med 34 respektive 38 meter. Man måste dock passera en tröskel på 17 meter, men det är bedömt inga problem för en liten farkost.



    Det anmärkningsvärda är vilken hög risktagning man har tagit om detta nu stämmer. Risken att bli instängd i Stockholms inre skärgård är uppenbar om Marinen hade haft resurser på rätt plats, och det är något en inkräktare aldrig kan räkna bort. Av den anledningen kan man kraftfullt ifrågasätta logiken i uppträdandet.


    4. Uppgiftslämnaren

    Den fjärde och sista delen som gör detta anmärkningsvärt är uppgiftslämnaren, som är ingen annan än Sven-Olof Kviman, överstelöjtnant i Kustartilleriet med mångårig erfarenhet från ubåtsjakt. Han var bl.a. befälhavare för minstationen på Mälsten under ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982. Att det är en officer som under hela sitt yrkesliv verkat i skärgårdsmiljö och sysslat med ubåtsskyddsverksamhet gör honom givetvis till en mycket trovärdig uppgiftslämnare.

    Sammanfattning


    Det här är extremt anmärkningsvärt. Skälen har jag redogjort för här ovan. Personligen så har jag mycket svårt att se logiken i detta. Men bilderna är svåra att förklara på annat sätt baserat på det som presenterats i DN. 

    ÖB förklarade i går att det kom in 300-400 observationsrapporter i samband med ”underrättelseoperationen” i oktober. Därmed borde det finnas fler rapporter om samma objekt med tanke på allmänhetens villighet att rapportera efter det som hände då. Det borde dessutom varit flera fartyg och båtar ute vid det aktuella tillfället, och möjligen har farkosten fotograferats från flera andra, kanske i tron om att det var en svensk ubåt med hänsyn till uppträdandet.

    Den privata miniubåten kan troligtvis uteslutas då den framför allt kör i området runt Djurö, och dessutom är tornet mer runt och centralt placerad. Dessutom är den betydligt mindre.

    Om jag tolkat Försvarsmaktens svar rätt är observationen klassad som en tre på den sexgradiga skalan, d.v.s. MÖJLIG UBÅT. ÖB har dessutom uttryckt att ”det går inte att komma längre i analysen”

    Med tanke på att (det vi vet) det enbart finns bilder från en rapportör så är det givetvis svårt att gå vidare efter bildanalysen. Bilden från operationen i oktober klassades dock högre, och enligt min personliga bedömning är den här bilden tydligare än den tidigare.

    1 = Bekräftad
    2 = Sannolikt riktig
    3 = Möjligen riktig
    4 = Tvivelaktig
    5 = Osannolik
    6 = Sakriktigheten kan inte bedömas

    Utan att vara konspiratorisk så kan det dock finnas tvivel mot Kviman. Detta på grund av att han tidigare ifrågasatt huruvida Sverige medvetet släppte ut en ubåt under Hårsfjärden 1982. Sådana uttalanden är givetvis inte populära. Han tidigare chef Lars Hansson har gått ännu längre och hävdat att ”sjöofficerare” döljer sanningen. Detta har olyckligtvis lett till ett misstroende mellan officerare från Kustartilleriet och Flottan. Ander Jallai har tidigare intervjuat Kviman i ämnet.

    Huruvida detta är en faktor i nuvarande bedömning av observationsrapporten håller jag dock för osannolikt. I mina öron, när jag lyssnar på Kviman, bedömer åtminstone jag honom och hans bilder som mycket trovärdiga.

    Reaktioner

    DN publicerar i en annan artikel politikernas reationer.

    Försvarsminister Peter Hultqvist:

    Den här observationen indikerar både fräckhet och provokation. Jag ser allvarligt på alla typer av kränkningar i luften, på vattnet och under vattnet. Jag har begärt en redogörelse från Försvarsmakten när det gäller våra styrkor och svagheter när det gäller undervattenskränkningar. Den redovisningen kommer att ingå i arbetet med försvarspropositionen

    Försvarsberedningens ordförande Allan Widman:

    Det är ingen hemlighet att vi har förlorat förmågor som är helt avgörande. Det är framför allt luftburen bekämpning som ger mycket större möjlighet att snabbt komma på plats och kunna söka av stora områden utan att ge sig till känna för en ubåt

    Försvarsutskottets Mikael Oskarsson:

    Man blir alldeles kall när man läser DN:s artikel och ser bilderna. Det är tydligare bilder än de vi sett tidigare. Det är en häpnadsväckande fräckhet som den här ubåten visar, säger Mikael Oscarsson.

    Läs även Ewa Stenbergs analys på DN. Hon ställer den retoriska frågan huruvida Försvarsmakten har råd att ”fånga in den” läs kunna förhindra främmande undervattensverksamhet på svenskt inre vatten, när det redan saknas många miljarder kronor för att förverkliga försvarsplanerna.

    En högst relevant fråga som ska ställas till politikerna!

    Övrigt

    Se även ubåtsjägaren Göran Frisks tidigare uttalande (från i söndags, innan bilderna publicerades) om denna observation.


    För formens skulle ska tilläggas att alla bedömningar är mina egna och baseras uteslutande på vad som framkommit i media.