Visst behövs infanteri

av Ulf Henricsson
Klicka här för bildspel

Den här bloggdialogen började med ett inlägg av Jacob Fritzon som jag uppfattade förordade organisering av förband typ norrlandsskytte med bandvagn 206

Visst behövs infanteriet, på den punkten är jag överens med Häggblom och Fritzon. En av de mest framsynta arméorganisationer som skapats är Pansarbrigad 63 som fortfarande är modellen för våra mekaniserade förband. Stommen i dem är två pansarskyttekompanier och två stridsvagnskompanier. Pansarskytte är ju inget annat än splitterskyddat, fordonsburet infanteri. En organisation som tyskarna avundades oss och gärna ville ha själva men inte ansåg sig ha råd med. Skaparna av den organisationen förstod uppenbarligen behovet av infanteri.

Jag tolkar nu Häggblom och Fritzon som att vi likaså är överens om att infanteriet bör ha tillgång till splitterskyddade fordon med hög terrängrörlighet samt att vi behöver avsevärt fler förband.

Här skiljer sig förhållandena i Finland och Sverige åt. Finland kan kanske fortfarande kosta på sig ”lyxen” att utgångsgruppera infanteriförband i hotade riktningar och ge dem tid till förberedelser eftersom man har en större förbandsmassa. Jag kan inte se att Sverige har de resurserna för närvarande. Med det fåtal förband vi har måste de vara rörliga och snabbt kunna verka i nya riktningar. Varken Häggblom eller Fritzon har förklarat hur infanteriförband snabbt (timmar) kan gör sig beredda att möta en mekaniserad motståndare i icke förberedda ställningar. Vi får inte glömma bort att stridsplanerna under det kalla kriget byggde på förberedda och utbyggda stridsställningar där motståndaren skulle hejdas och bli gripbar för anfallsförbanden. När jag gick på krigsskolan fick vi lära oss att det tog omkring en vecka att förbereda sig för försvarsstrid. Det skulle rekognoseras, grävas, skottfältröjas, mineras och övas. Då pratar vi om otjälad och snöfri mark. Låt oss anta att vi idag kan finna listiga metoder att snabba på detta och då kan halvera tiden, så är det fortfarande för lång tid.

Häggblom motsäger sig själv när han hävdar att infanteristen genom sin litenhet och ”diskreta” uppträdande får skydd. I värmesiktena och drönarnas tid är det nog inte så. En tidigare svensk arméchef blev mycket bekymrad när han upptäckte att den väl maskerade robotgruppen i skogen syntes tydligt på tre kilometers avstånd i stridsvagnens värmesikte.

Infanteriets eldkraft är på papperet ganska ok, men jag har fortfarande inte fått något exempel på hur vi löser problemet avseende brist på fria skottfält och därmed risk för banbrisad . När man står på en ”fältherrehöjd och blicka ut över terrängen kan allt se bra ut (bild 1) – om ens vapen har tillräckligt lång räckvidd. Men om de inte har det måste man ned till den terräng där vapnen når (bild 2 & 3) – och då är det inte så lätt längre. Åtminstone på den svenska sidan om vår gräns ger en seriös terrängstudie ett nedslående resultat avseende detta. Medan infanteristen måste ha fri sikt till målet för att få verkan med pansarvärnsvapnen kan stridsfordonen ösa in kulspruteeld bland träden och få god verkan utan att se sin motståndare (bild 4). Och då är frågan hur den snabbt framryckande infanteristen ordnar sitt skydd?

Tanken att öka antalet oskyddade soldater för att bli mindre känslig för förluster istället för att ge dem ett gott skydd är inget jag skulle vilja förklara för mina soldater. Men jag tycker dock Häggblom bitvis argumenterar väl för mekaniserade förband.

Visst är strid i ödemark en logistisk utmaning men dagens stridsfordon har en god uthållighet vad avser ammunition och bränsle. En större logistisk utmaning är nog förplägnad, vatten (vintertid) och framförallt sjukvård, och dessa funktioner är minst lika svåra att tillgodose för infanteriförband (fler soldater och fler skadade p g a sämre skydd).

Lämna våra övningsfält där decenniers övningsverksamhet har skapat en tillrätta lagd miljö för de system vi har. Lämna också bilen och leta till fots efter godtagbara stridsställningar för pansarvärnssystemet. Lycka till!

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Den kontinuerliga vågen

Reflektion

Gråzonsproblematik är något som ofta berörs i den svenska säkerhetsdebatten. Någon egentlig definition på begreppet "gråzon" förefaller inte finnas i dagsläget. Begreppet har stundtals "buntats" ihop med hybridhot, hybridkrigföring och s.k. icke-linjär krigföring. Enligt totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) kan gråzonen, "ses som ett tillstånd eller ett skede som syftar till att vinna något utan eskalering och/eller att skapa fördelar inför en eventuellt eskalerad situation, dvs. krigsförberedelser". FOI skriver även att "hybridkrigföring är därmed något som kan förknippas med såväl gråzonen som kriget".1

I den slutliga redovisningen av perspektivstudie 2016-18 från Försvarsmakten, skrivs bl.a. följande om gråzonsproblematiken. "En motståndare väntas under lång tid och med stort tålamod använda ett brett spektrum av påverkansmedel med element av icke-linjär krigföring. Syftet är att försämra svensk situationsförståelse och möjligheter till strategisk kommunikation, att utmatta och kraftsplittra resurser samt att minska allmänhetens förtroende för myndigheter och medier, liksom tilliten medborgarna emellan".2

Utifrån dessa förklaringar kan en slutsats vara att ett agerande i den s.k. "gråzonen" inte kommer vara ett hastigt agerande, mellan fred och krig, utan snarare ett utdraget sådant. Där ett av syftena kan vara att sänka motståndskraften och därmed göra den utsatte gripbar. Det skulle kunna liknas med ett virus som gradvis försvagar immunförsvaret hos en människa, när immunförsvaret väl sänkts till en tillräcklig grad blir människan gripbar för ett annat virus, som ej behöver vara särskilt kraftfullt men ändå inkapaciterar människan.

En annan liknelse skulle även kunna genomföras med den sovjetiske militärteoretikern G.S. Issersons tankar kring djupstrid. Där han bl.a. menar att djupstriden kan liknas med en kontinuerlig våg som slår emot en kustlinje och vidare inåt land.3 I fallet med gråzonsproblematik skulle det kunna ses som att vågorna kontinuerligt slår mot barriärer, de viktiga delarna av ett samhälle, över hela ytan som gradvis urholkas och slutligen kan barriärerna rämnas. Detta skulle således kunna ske vid en vald tidpunkt, då väl barriärerna urholkats, utifrån Försvarsmaktens och FOI beskrivning av den s.k. "gråzonen".

I detta sammanhang är det intressant att notera en artikel, avseende underrättelsetjänstens roll att förhindra överraskning, i den ryska dagstidningen Nezavisimaja gazeta.4Artikeln publicerades samma dag, 02NOV2018, som uppmärksammandet av den moderna ryska militära underrättelsetjänstens 100 års jubileum.5 Vad som gör denna artikel intressant är att den i de inledande styckena berör hur s.k. "hybrid krigföring" kan uppnå6 vad som i svensk militär nomenklatur skulle benämnas som en s.k. "operativ chock". Det vill säga att i ett enda slag nå ett avgörande,7 eller minst ett tillfälligt övertag.

En viktig faktor att ha i beaktande i detta sammanhang är att, i den ryska militärteoretiska diskussionen finns inte begreppet "hybrid krigföring", på ryska "gibridnoj vojnje", definierat. Utan detta begrepp anses härröra till den västerländska krigföringen.8 Varvid själva artikeln i Nezavisimaja gazeta, får anses vara inriktad på hur Ryssland skall kunna försvara sig mot denna form av krigföring. Vad som dock inte framgår i artikeln är hur detta skulle gestalta sig, dock framkommer det att ett antal områden i en nation skulle kunna utgöra fokusområden för den s.k. "hybrid krigföringen". Dessa områden är bl.a. politiska, ekonomiska och kulturella.9

Utifrån de exemplifierade områdena får det anses vara svårt att skapa ett omedelbart övertag utan en gradvis förberedelse genomförts innan, oaktat vilken nation det än må vara som blir utsatt. Varvid den tidigare exemplifieringen avseende "gråzonen" med en våg som kontinuerligt slår mot barriärer, blir intressant. Det får även ses som troligt att en nation som skall tillämpa "gråzonen" som förberedelser inför en väpnad konflikt kan vara tvungen att avsätta stora resurser för det. Samhällsutvecklingen har dock gjort många nationer mer sårbara för påverkan, även med relativt enkla medel, varvid resursåtgången nödvändigtvis inte behöver vara stor.

Sammanfattningsvis, kan nyttjande av den s.k. "gråzonen" utgöra en del i för att uppnå s.k. "operativ chock". Där en motståndare aktivt över hela ytan och över tiden påverkar en nationens skyddsstrukturer samt fundament, med syftet att försvaga dessa. Denna urholkning syftar till att göra den utsatta nationen omedelbart påverkansbar om behovet skulle uppstå. Dessa åtgärder innebära inte att en väpnad konflikt uppstår, utan det kan ses som en förberedelse inför ett möjligt behov. Det får även ses som troligt att genomförandet av detta kräver en lång tidsrymd med särskilt avdelade resurser.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Försvarsmakten 1(Svenska)
Military Review 1(Engelska)
Nezavisimaja gazeta 1(Ryska)
Rysslands President 1(Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)

Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002.
Galeotti, Mark. Hybrid war or Gibridnaya Voina? : getting Russia's non-linear military challenge right. Prague: Mayak intelligence, 2016.
Isserson, Georgii Samoilovich. The evolution of operational art. Fort Leavenworth: Combat Studies Institute Press, 2013.

Slutnoter

1Jonsson, Daniel K. Typfall 5: Utdragen och eskalerande gråzonsproblematik. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2018. s. 2-3.
2Försvarsmakten. Slutlig redovisning av perspektivstudien 2016-2018. Stockholm: Försvarsmakten, 2018. s. 31.
3Isserson, Georgii Samoilovich. The evolution of operational art. Fort Leavenworth: Combat Studies Institute Press, 2013, s. xx-xxi, 57.
4Независимая газета. Бартош, Александр. Роль разведки в предотвращении внезапности. 2018. http://nvo.ng.ru/realty/2018-11-02/9_1020_role.html(Hämtad 2018-11-11)
5President of Russia. Ceremonial event to mark centenary of GRU. 2018. http://en.special.kremlin.ru/events/president/transcripts/59032(Hämtad 2018-11-11)
6Независимая газета. Бартош, Александр. Роль разведки в предотвращении внезапности. 2018. http://nvo.ng.ru/realty/2018-11-02/9_1020_role.html(Hämtad 2018-11-11)
7Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002, s. 81.
8Galeotti, Mark. Hybrid war or Gibridnaya Voina? : getting Russia's non-linear military challenge right. Prague: Mayak intelligence, 2016, s. 39.
Military Review. Thomas, Timothy. The Evolving Nature of Russia's Way of War. 2017. https://www.armyupress.army.mil/Journals/Military-Review/English-Edition-Archives/July-August-2017/Thomas-Russias-Way-of-War/(Hämtad 2018-11-11)
9Независимая газета. Бартош, Александр. Роль разведки в предотвращении внезапности. 2018. http://nvo.ng.ru/realty/2018-11-02/9_1020_role.html(Hämtad 2018-11-11)

Historien upprepar sig

Svenska stridsvagnar under framryckning i Norge under övningen Trident Juncture. Foto: Försvarsmakten


I början av veckan släpptes Ekonomistyrningsverkets rapport från granskningen av Försvarsmaktens investeringsplan. Det är nedslående, men inte oväntade besked. I grund och botten skulle man kunna säga att historien än en gång upprepar sig.

ESV kommer i sin rapport fram till att Försvarsmakten behöver ett anslagstillskott på 88 miljarder kr för att nå de mål som satts i budgetunderlagen fram till år 2025. Räknar man endast de anskaffningar och investeringar som redan är beslutade av Riksdagen saknas ändå 29 miljarder kr jämfört med den rådande försvarsbudgetens beslutade nivåer. Risken förefaller överhängande att även det inneliggande försvarsbeslutet därmed resulterar i ett rejält underskridande av uppsatta mål i försvarsförmågan. Detta trots en målsättning med brett politiskt stöd om att stärka Försvarsmaktens förmåga. Därför förtjänar det nu att påminna både om historien och att uppsatta mål redan reducerats.

Den innevarande svenska försvarsreformen påbörjades med inriktningsbeslutet 2009, i kölvattnet av Georgienkriget. Försvaret skulle förstärkas och åter kunna lösa nationella uppgifter. 2004 års insatsförsvar, innebärande att endast små delar av försvaret under begränsad tid skulle kunna lösa internationella insatser mot motståndare med låg teknologisk status, skulle reformeras för att nu kunna möta även väpnade angrepp mot Sverige. 2014 skulle en ny organisation ha intagits motsvarande dessa krav. Kruxet var bara att försvarsreformen i det av regeringen lagda förslaget skulle ske i den takt ekonomin medger.  Detta kom i praktiken att innebära att försvarsreformen knappt höll styrfart.

Samma år som den svenska försvarsreformen inleddes, inledde Ryssland sin försvarsreform, uppbackad av en mycket omfattande finansiering. Det taffliga genomförande som uppvisades av de ryska väpnade styrkorna i samband med Georgienkriget, var borta till annekteringen av Krim och det efterföljande kriget i Ukraina. Lärokurvan var också brant i interventionen i Syrien, som blev nästa försöksplats för det ryska försvaret. Parallellt med den tekniska och taktiska utvecklingen, ägde också en doktrinär utveckling rum. Denna kapitaliserade på såväl äldre sovjetisk militärteori, som modern teknologi och samtida militärteori. Resultatet är det allomfattande ryska s.k. hybridkriget, där kriget till stor del förs på andra arenor än de traditionellt militära, men med de militära medlen som hävstång. Framförallt förs nu kriget en gråzon som enligt folkrätten beskrivs som fred. Detta gör att demokratier får svårare att försvara sig mot angreppen. Ett försvar mot denna typ av krigföring kräver också komplettering av helt andra medel än de traditionellt militära, men eftersom angreppen sker med militära medel som hävstång, så kvarstår vikten av de militära medlen.

Kriget i Ukraina med konsekvensen att Sverige idag befinner sig i den primära friktionsytan mellan Väst och Ryssland, samt den fastkörda, kraftigt underfinansierade försvarsreformen från 2009, ledde fram till ett nytt försvarsbeslut 2015. Detta beslut togs i bred politisk enighet med det övergripande syftet att stärka det svenska försvaret i den allt osäkrare omvärlden. Finansieringen blev dock långt ifrån vad som krävdes för att ens vara i närheten att nå de mål som den föregående försvarsberedningen satt upp året innan. För att markera ett skifte från den tidigare inriktningen riktades kommunikationen från försvarsdepartementet in på att kommunicera att ”basplattan” var i fokus, d.v.s. all den grundläggande materiel som liksom den kvalificerade materielen blivit eftersatt. Kängor, uniformer, radioapparater, standardfordon m.m. Likaså planerades en upprustning av det svenska totalförsvaret, som under 00-talet hade lagts ner närmast fullständigt.

I skrivande stund så har det visat sig tydligt att finansieringen inte räckt ens till det som 2015 definierades som basplattan. Det är fortsatt mycket tal om om upprustning av Totalförsvaret, men utöver broschyren Om krisen eller kriget kommer till alla hushåll, har mer konkreta åtgärder lyst med sin frånvaro. Stora steg inom Försvarsmaktens verksamhet har dock tagits, framförallt övningsverksamheten. Krigsförbandsutvecklingen har därmed kunnat ta rejäla kliv. Detta har vi sett prov på bl.a. under försvarsmaktsövningen Aurora och nu senast Trident Juncture.




Dock utgör ekonomin fortsatt den största hemskon för såväl personalförsörjning, materielförsörjning och övningsverksamhet. Just av denna anledning var det mycket bekymrande att idag höra ÖB och generaldirektören för Försvarsmakten redogöra för de ekonomiska konsekvenserna för Försvarsmakten nästa år när övergångsregeringen inte vill anslå någon ekonomisk förstärkning överhuvudtaget för Försvarsmakten. 2019 riskerar därmed att bli en fullständig tvärnit för Försvarsmakten eftersom den enda budgetposten man egentligen kan rå på är förbandsverksamheten. Övningar, flygtid, körmil, underhåll blir det som man måste spara in på.


Från fredagens Folk och Försvar om FB 2015. Generaldirektören berättar om de ekonomiska problemen 2019 och framåt, samt konsekvenserna för verksamheten.

Sammantaget är läget oerhört bekymrande. Inte bara för den direkta påverkan vi ser för det närmaste året, utan också för att dagens läge ska utgöra en språngbräda för att under 2020-talets andra hälft utöka Försvarsmakten. Historien upprepar sig. Mål sätts upp av politiken, finansieringen uteblir och målen revideras och sänks i det följande försvarsbeslutet, som därefter underfinansieras. Ett trendbrott måste till.

Det man dock ska glädja sig åt är att vi idag har en försvarsmaktsledning som är mycket tydlig med konsekvenserna av en utebliven finansiering, som synes av dagens seminarium på Folk och Försvar. Nu är det upp till politiken.





My Corner of the Universe

by Andrew Wallace

When I was a kid, growing up on RAF bases in the UK and West Germany during the height of the Cold War, there was a common question the other kids would ask; what do you want to be when you grow up? It didn’t matter what you answered so long as it wasn’t a “civilian”. I remember, as a kid, I had no idea what a “civilian” was but I knew it was a very bad thing to be!

Your own past, beliefs, and experience can influence a lot the way you perceive things. None of us has a complete picture of reality, so it can be useful to seek out opinions that differ from your own. Therefore, it is important to begin with a little about me so you see what influences my perspective.

I have been told that, as I am British, I have a different view of the military in Sweden compared to most Swedes. So, this article is about how I see things from my corner of the Universe.

The military has always been part of my life. I’ve always been interested in it and have studied military science one way or another during much of my life.

My step-father was in the RAF and I grew up on air bases (what the American’s call, I believe, an “air force brat”). But I could argue that the military is in my blood. My natural father was a soldier, his father a soldier, and his father a soldier, and his father a soldier, and so on back to knights in the Middle Ages. Not every generation but many. My uncle was a WO in the RAF and my cousin still is in the RAF. My plan, as a kid, was to join the RAF but things do not always go to plan. I was, however, a corporal in the Air Training Corps, which is like the Swedish “flygvapen ungdom”, and I did work for the Ministry of Defence on projects from nuclear powered hunter killer submarines to radios, and weather systems for the Fleet Air Arm.

My chance to join the military came after moving to Sweden. I started out in the Swedish Home Guard as a radio operator. I went on to do GMU as soon as I could. I also did a short stint with the Swedish Army Rangers as a radio operator before returning to the Home Guard. I ended up as a sergeant in charge of the staff and communications section.

To add to the above perspective, I can bring in my civilian life (yes, despite childhood warnings I still ended up as one of those “civilians”). I work as an engineer with some of the most complex systems around on the planet today. I did my PhD in robotics and distributed artificial intelligence (AI). The AI part deals with systems that are composed of cooperating entities. Such systems are found all around us. Our economy, and social systems are such examples (I have also studied economics and sociology). And even the military would exemplify such a system. I have also worked in psychology.

With that as a background, this is what I see from my corner of the Universe .

Officers and Professionalism

There is a standard joke that goes around in various forms; what is the most dangerous thing in the army? A second lieutenant with a map, a compass, and a vague idea of what to do. One of the biggest differences I have noticed between the military in the UK and the military in Sweden are the officers.  I have always been very impressed with the standard of professionalism among most of the officers I have encountered, whether during my time in the Home Guard, or while doing basic during GMU. Their knowledge and expertise in what they do is outstanding. Whereas the old joke could apply to the UK military, it certainly doesn’t in Sweden. In the UK they say the army is run by its NCOs. Officers are half trained and the NCOs finish off the training when the officers get to their units. In Sweden, the officers are more like the UK NCOs; fully trained and knowing what they are doing.

Overall, the Swedish military does come over as a very professional and very competent military. I hear good things about the Swedish operations abroad under UN or NATO command.  The individual soldier equipment is very good and the camouflage is very effective (although I do find it odd that Sweden went for a splinter pattern). That’s not to say it is perfect, and there are problems, but certainly the Swedish military has a lot to be proud of. However, it does appear to me that the Swedish military is a very professional, very competent peacetime military. It is the go to military for peacekeeping but I think it will have a serious culture shock if it was ever to find itself in a real serious inter-state war. This is another big difference between the UK and Sweden; there is a difference between a military that has fought in modern times and one that hasn’t done much since the age of muskets. As a result, it often looks to me that Sweden has created a Task Force Smith at a national level.

Vision

To start with, what would it take for Sweden to be able to engage in a serious war? It has been said that the Swedish military can only defend one part of Sweden for one week. But what about the rest of the country? From what I see, there is no vision for defence. What I mean by that is this: given the task of having to defend the whole of Sweden from varying, escalating threats (from sabotage to full scale war) what would the defence forces look like? If we could rise from our beds one morning and open the window and see the whole of Sweden’s defence, a defence that was capable of defending Sweden, what would it look like? How would it deal with spetsnaz units operating covertly in Sweden? How would it deal with a full scale invasion by a mechanised / armoured enemy with artillery and air support? What type of units would it have? Would it be professional or conscript base? I don’t know and I can’t find anything that would help me to get to know either.

The Swedish defence needs money. I doubt if anyone with a serious understanding of defence would disagree with that. From what I see, the money requested is all about patching up the defence as it is. But the defence as it is, or at least the current defence on paper, is not the defence that Sweden really needs. Throwing money at it isn’t going to solve that problem without knowing where we are heading.

There are some attempts to define Sweden’s defence that would fulfill, at least part of, a vision. Lt. Jacob Fritzson puts forward some ideas for a Norrland Infantry (what I would see as Arctic light infantry) published at the Royal Swedish Academy of War Science’s homepage (“Modernt Norrlandsinfanteri” or even see “Det glömda låset i norr”). Cpt. Stefan Emanuelsson puts forward a suggestion for a mechanised force in the centre of Sweden (“Behovet av ett mekaniserat förband kring Sveriges geografiska mitt”). Col.  1 gr. Ulf Henricsson makes some interesting comments on mechanised vs light infantry (“Stridens grundläggande behov”).

These are all very interesting and very good ideas. Although, I’m not sure if I’d agree with all they say and I’m sure arguments can go both ways. One of the main things I would disagree with, however, is the role of a part-time defence, which I see as key to solving a set of defence related problems. But, at least, they are starting to get a vision for the defence of Sweden. In that sense, they are going in the right direction. However, I don’t think it makes sense to talk about what type of units are needed without seeing how they fit together with the whole.  It is like arguing over what carburettor to use in a car engine with no idea what engine you will use.

To define a vision we need some understanding of warfighting theory. At the moment I have been unable to find a good statement of the Swedish military’s understanding of warfighting theory. The Military Strategic Doctrine (MSD16) does give some warfighting theory but it is very embryonic. From warfighting theory, we develop strategy. Strategy is basically a combination of either manoeuvre or attrition warfare. MSD16 seems to place the Swedish military strategy more towards manoeuvre warfare, as it is in the UK. But that is a concept that I think is not fully developed and seems to me poorly understood within the Swedish military at the lower levels (compare MSD16 with the US Marines Warfighting book, for example). The UK also has problems with implementing the theory. As such, the UK and Sweden have something in common and Sweden could perhaps learn from the UK’s experiences when applying the theory.

Warfighting theory and strategy then defines what type of military units you will need and should develop. Once we have warfighting theory and strategy fully developed then we can start envisioning the Swedish defence. From that vision we can define units.

Defensive Programming

You can always define an army as an organisation that is badly betrayed by the government it serves. Sometimes it seems to me the government is the beginning and end of most, if not all, the problems in the Swedish defence (the worst things that can happen to a general is a politician gets involved). Certainly there appears to me to be something seriously askew with the government and Swedish culture in relation to defence. When you have a Prime Minister saying that THE primary purpose of the state is a “särintresse”, something is wrong. However, I think the Swedish military does the best job it can with too little support and too little funding. There is always the admirable attitude within the Swedish military of getting the job done regardless. Although admirable, it covers a multitude of problems. In the UK this is called “fixing it at the coal face” or in my line of work it would be called “defensive programming”. Defensive programming is the common way of dealing with problems in computer code but reality is a harsh mistress and covering up problems so we can keep going has a nasty way of hurting you at a later date. Painful experience tells engineers to make the problems obvious so we can fix them. I sometimes think the Swedish military needs to do that. Instead of “well done everyone. Good effort. We can always be better”, there should be a more open and honest discussion of the problems with a view of making things better.

The Home Guard

If an army is betrayed by the government it serves, then I think that goes doubly so for the Swedish Home Guard. This is one area where I think the standards among the full-time army officers slip. From what I see, there appears to be well ingrained prejudices against the Home Guard. It seems to me that it is treated as the poor backward country cousin. Perhaps that is justified? I do see some lack of seriousness among some people in the Home Guard. In the UK it is “train hard; fight easy” or “the more we sweat the less we bleed” or even “if it ain’t raining we ain’t training”. But often it appears to me that in Sweden it is “train easy cos we ain’t going to do it for real”. However, I suspect it is more a case of a self-fulfilling prophecy; if the Home Guard isn’t treated as a serious military organisation then it can’t be expected to behave as one. Can it? This, I think, is a serious problem. The Home Guard is the main defence for Sweden. The Swedish main frontline fighting ground forces are composed of 50 battalions, (43 light infantry (including 40 Home Guard) infantry Battalions, two mechanised infantry battalions, and five armoured infantry battalions), one battle group (of two armoured companies), two air defence battalions, two artillery battalions, and one Special Forces company. This means that prejudice against the Home Guard hinders the Swedish defence.

I don’t really see the justification for the prejudice. From my experience, the soldiers in the Home Guard do not deserve such prejudice. They are people who have served as conscripts or freely volunteered (such as myself) and then chosen to continue to serve their country. In other words, they are among the most enthusiastic soldiers and as such should form a valuable resource for Sweden. I suspect that there are probably more combat veterans in the Home Guard than in the full-time military. Certainly many in the Home Guard have served abroad. I keep hearing the mantra that the Home Guard is a “valuable resource” but I don’t see that translating into reality, as yet. However, I do note with interest the new command structure coming in next year or so. That gives me hope that we could see some improvements in the way the Home Guard is perceived. The Home Guard has already seen a lot of improvements that brings it more in line with being a serious fighting force. I look forward, with interest, to see the new Commander of the Home Guard continuing with further improvements.

Of course, my point of reference is the Army Reserve in the UK, which is part-time like the Swedish Home Guard. But unlike the Home Guard, the Army Reserve have units such as artillery, tank, paratroopers, and even two SAS regiments. This, to my mind, shows that the Swedish Home Guard has great potential if we can overcome the prejudice and have a serious vision for the defence of Sweden. As it is at the moment, the Home Guard is a seriously underutilised resource that would be easy to dislocate in a real war.

There is also an opportunity to utilise funding in a more cost effective way via extending the capabilities of the Home Guard. The Army Reserve in the UK makes up about 30% of the army, at about 1.3% of the defence budget. They are of sufficient quality to serve alongside full-time soldiers in combat zones. Cost effective training methods could include initiatives such as using computer simulators such as ARMA (basically like STRIDSIM-PC) or Steel Panthers MBT, internet radio for staff and radio operators, once a week drill nights to build up and maintain basic skills, war gaming and professional military clubs to encourage study of military theory and history. All of which are used in other armies and could be added to the training in the Swedish Home Guard at little cost.

From what I see of the Swedish military, there is another problem that investing in the Home Guard could help with. The Swedish defence is very reactionary. After the First World War, Sweden cut back its defences, reacting to the situation at the time. Sweden then re-forms the military in the 1930s in reaction to the rise of Nazi Germany. Sweden was ready for the Second World War until 1947! Then it reacts to the fall of the Iron Curtain and the Cold War. When the Cold War ends, Sweden reacts with a strategic time-out. Now Sweden is reacting (slowly) to the re-emergence of Russia since 2008. Sweden doesn’t seem to learn from the wise words of Sun Tzu:

“The art of war teaches us to rely not on the likelihood of the enemy’s not coming, but on our own readiness to receive him; not on the chance of his not attacking, but rather on the fact that we have made our position unassailable.” – Sun Tzu

The ideal defence, therefore, is a full-time army capable of defending the whole country (a vision) but that is costly. Hence, investing in a part-time defence like the Home Guard would provide Sweden with national defence. I find it odd that Sweden does not utilise its resources in such an effective solution.

One factor in this is the tradition of conscription, which Sweden appears to have returned to. I find it a bit odd to go backwards as it doesn’t fit in with the idea of manoeuvre warfare. Manoeuvre is difficult to do and, therefore, takes a lot of training. Something that a conscript army doesn’t work well with. I can understand why Sweden introduced it again; “needs must as the devil drives”. But I find it odd that Sweden doesn’t value its soldiers, especially those who freely volunteer. If Sweden did value its soldiers then they would receive better pay. Better pay would have gone a long way to solving the personal problems caused by what I would see as a mismanagement of converting the Swedish conscript based military to a professional military. Compare the Swedish experience of jumping to a professional army with the British gradual phasing from one to another. And Britain has a tradition of volunteering for the military. But this highlights another difference between the Swedish military and the British military; appreciation. When I was in the UK, last summer, they were advertising celebrations for Armed Forces Day, with events all around the country. Something I can’t imagine occurring in Sweden. Sweden doesn’t seem to value those who are willing to stand to protect and defend the country. Even with the introduction of an official flagging day for veterans, it still seems to me that Sweden has some way to go to match the UK.

In conclusion, I do see changes happening but the road is long. I hope that things will continue to improve in the Swedish military as it becomes more war focused. Hopefully without Sweden having to learn things the hard way by having to defend itself from an invasion by a serious fighting force (mentioning no names).

 
The author is a BEng(hons) PhD EurIng a works for CGI in Umeå.

Norska Fregatten KNM Helge Ingstad (F313) sjunker?

Skärmdump från NRK


Norska fregatten KNM Helge Ingstad kolliderade i natt ca kl 03.15 med tankern Sola TS utanför oljeterminalen (Stureterminalen) strax norr om Bergen. 



Fregatten har en omfattande reva på styrbords sida, där halva fartygets längd förefaller vara uppriven.
Fartyget riskerar att sjunka och besättningen har evakuerats.

– Det finns en viss risk för att skeppet ska sjunka. Vi har inte kontroll över läckan, säger vakthavande räddningsledare Eirik Walle till NTB.

En snabb analys ger vid hand att tankern Sola TS som hade legat vid oljeterminalen avgick från terminalen klockan 02.40 och satte direkt kurs norrut för att ta sig ut mot farleden. Under hela tiden förefaller Sola TS ha den norska bogserbåten Tenax kopplad då deras position, rutt, kurs och fart hänger samman under hela händelseförloppet.

Fregatten Helge Ingstad förefaller ha kommit i farleden från norr. Hon har sannolikt haft AIS avslagen i samband med kollissionen. AIS slogs på i samband med passage av Målöyströmmen kl 21.15 kvällen innan och slogs av igen efter passagen ca kl 21.30.

Fregattens AIS som just nu sänder position förefaller dessutom vara offcentrerad, dvs positionen som sänds ut stämmer inte överens med den verkliga positionen, utan är förskjuten. Som man kan se på bilden nedan så skulle fregatten ligga en bra bit utanför alla andra fartyg och bogserbåtar, vilket inte är fallet.


Fregatten är skadad på styrbord sida vilket kan tala för att fartygen har haft skärande kurser och att fregatten därmed sannolikt har varit väjningsskyldig för tankern.





Krig eller fred? Hultqvist, solidaritetsdeklarationen och övning med USA/Nato

av Per Blomqvist och Arvid Cronenberg

Försvarsminister Hultqvist skriver under rubriken: ”Ny övning med Nato skapar säkerhet” (SvD/Debatt 23/9)

Militära sakförhållanden visar motsatsen. Sverige har små insatsstyrkor som av stormakterna kan slås ut i ett första slag. Före detta ÖB Sverker Göransson menade för en tid sedan att Sverige endast kunde försvaras en vecka. Tidsfaktorn, en av de viktigaste krigsavhållande faktorerna för stormakterna i förhållande till svenskt försvar måste särskilt beaktas.

Försvarsministern framför: ”Sveriges deltagande i övningen utgår från vår säkerhetspolitiska linje, inklusive vår solidaritetsförklaring.” Fel! Övningen kan dra Sverige in i ett framtida krig vars förutsättningar vi inte kan påverka. Försvarsministerns säkerhetspolitiska linje och tolkningen av solidaritetsförklaringen gör att han har mycket att förklara för medborgarna.

Försvarsministern framhåller: ”Över tid har den säkerhetspolitiska situationen i vår del av Europa försämrats”. Ja, men gäller främst spänningen mellan USA/Nato och Ryssland. USA/Nato har flyttat fram sina positioner till de ryska gränserna. Detta borde öka svensk politisk eftertänksamhet. Istället framför försvarsministern: ”Att delta i internationell övningsverksamhet är en viktig grundbult i vår försvarspolitiska strategi.”

Krigsrisken med båda stormakterna positionerade öster om Östersjön bedöms vara låg. Ja, och särskilt ett isolerat ryskt krig mot Sverige. Sverige utgör ett gigantiskt skydd för Ryssland mot USA/Nato. Men vårt i huvudsak oförsvarade markterritorium är en utmaning i spänningen mellan stormakterna. I ett givet läge kan Ryssland finna det angeläget att komma först i ett förekommande krig för att säkra skyddet mot USA/Nato. Genom detta hindras också USA/Nato att utnyttja svenskt markterritorium.

Den enfaldiga solidaritetsförklaringen i riksdagen har vilselett försvarsledningen. Statsministern förklarade att Sverige ska ha ett försvar för fred, frihet och säkerhet. Låt det bli så!

Ett trovärdigt försvar som stöd åt en lika trovärdig militär alliansfrihet är lösningen. Ett indirekt defensivt försvar med hemvärn, jägarstrid och pansarspaning med rimligt luftvärn över hela Sveriges yta kan organiseras för rimliga kostnader och kan stärka Sveriges demokrati.

 
Per Blomquist är överste 1 gr. Arvid Cronenberg är överstelöjtnant och fil kand. Båda är ledamöter av KKrVA.

Ett ”Gotlandsproblem” i Norr – Nordkalottens strategiska betydelse

av Jonny Lindfors

Som bekant består Nordkalotten av de delar av Norge, Sverige, Finland och Ryska Kolahalvön som ligger invid eller norr om polcirkeln. Denna artikel har ambitionen att belysa varför dessa delar av Sverige och övriga Nordkalotten är av stor och ökande betydelse för den kamp om inflytande, världsordning och naturresurser som pågår mellan Ryssland, Kina och USA. I denna kamp blir mindre aktörer som Norge, Sverige och Finland brickor i ett spel och tvingas parera händelseutvecklingen. Detta görs genom att själva skapa förmåga att influera eller genom att ingå i allianser. Sveriges strategi fokuserar på att influera genom det diplomatiska maktmedlet, framförallt inom Barentsrådet och det Arktiska rådet.[i] I dessa forum råder för närvarande vad som närmast kan beskrivas som konsensus om att hålla Nato och EU utanför inflytandesfären.

En effektiv strategi bygger på samspelet mellan flera maktmedel. Framförallt diplomati, information, militär och ekonomi, ofta benämnt DIME.

I norra norden finns dock ett relativt stort militärt tomrum i förhållande till regionens betydelse, vilket riskerar att bidra till instabilitet. Norge har valt att fokusera sina militära resurser i norr, och är medlemmar i Nato sedan skapandet av alliansen 1949 och har därtill resurser för Amerikanska förband förhandslagrade på norskt territorium. Finland har genom sin historia en tydlig bild av vikten av vinterförmåga. De har en lång och svårförsvarad gräns mot Ryssland och har tvingats till satsningar på mindre tekniskt avancerad materiel i syfte att hålla uppe tillräckliga volymer för att försvara hela dess längd. Ryssland har efter en period av nerdragningar påbörjat en omfattande återupprustning, vilket även inkluderar en ökad militarisering av Arktis. Utöver nya installationer har de sedan lång tid tillbaka ett antal viktiga anläggningar på Kolahalvön där högkvarteret och hemmabasen för ishavsflottan och Rysslands ubåtsbaserade andraslagsförmåga utgör kronjuvelen.[ii]

Bild 1: Ryska och Amerikanska militärbaser i Arktis[iii]

Situationen i Sverige är känd med I 19 och A9 som enda regementen och F 21 som enda flygflottilj i norr. Återinförandet av Militärregioner och Totalförsvarskonceptet är viktiga steg i riktning mot att kunna leda och samordna hela samhällets resurser. Dock är avståndet alltjämt stort ner till Mälardalen och övriga svenska förband. Däremellan finns mindre, förvisso kompetenta och operativt viktiga utbildningsgrupper och hemvärnsförband, men dessa är i ett strategiskt perspektiv knappast noterbara resurser.

Om man lyfter blicken från närområdet så framträder ett mönster av konflikter i världen som bottnar i fördelningen av globala resurser och områden – denna kamp accelereras av klimatförändringen, samt skillnader i värderingar. För närvarande pågår till exempel en högintensiv kamp precis under tröskeln till väpnad konflikt avseende Sydkinesiska sjön. Även de strategiska flaskhalsarna till sjöss, exempelvis Malackasundet, Hormuzsundet och Bab El-Mandab utanför Afrikas horn, tilldrar sig ett allt större intresse. I en ekonomisk världsordning baserad på ”just in-time” och ”lean-production” får störningar i de globala flödena snabbt påverkan på vardagslogistiken vilket för den globala maktkampen mycket närmare befolkningen. Det finns inga lager utan allt är under transport.

Rysslands och president Putins tre viktigaste strategiska målsättningar är att 1) förbli en kärnvapenmakt, 2) att vara en stormakt i internationella sammanhang och 3) uppnå regional hegemoni politiskt, militärt och ekonomiskt.[iv] Det ryska intresset för Arktis nämns särskilt i deras nationella säkerhetsstrategi, vilket avspeglas genom ovan nämnda militära upprustning i regionen.[v]

USA pekar i sin nationella säkerhetsstrategi ut Kina och Ryssland tillsammans med Nordkorea, Iran och våldsamma extremistiska organisationer som motståndare som vill ändra världsordningen.[vi] Skilda värderingar och konflikter mellan olika nationella intressen kommer sannolikt vara orsaken om en konflikt skulle eskalera. Detta kan även ske i Sveriges närområde. Precis som framförts av såväl Sveriges Överbefälhavare som Försvarsminister är ett enskilt angrepp mot Sverige mindre sannolikt, men det som inte uttalats med samma emfas är risken för att svenskt territorium kan komma att utgöra en bricka i den pågående kampen om tillgång till resurser och områden.

Fokus i Sverige har de senaste åren legat på östersjöområdet och den konstanta betydelsen av dess militärgeografi. Den som kontrollerar Gotland och placerar fjärrstridsmedel på ön i syfte att kontrollera luftrum och sjöfart på Östersjön, internationellt benämnt – Anti Access, Area Denial (A2AD). En motståndare som har A2AD kapacitet på Gotland har möjlighet att skapa ett mycket svårt läge för Nato att undsätta de baltiska staterna om de utsätts för ett angrepp. Det är därför viktigt att Sverige själv har en trovärdig militär förmåga på Gotland då detta bidrar till stabilitet i området.

 

 

Bild 2: Karta utvisande exempel på hur Ryssland och Nato’s A2AD förmåga kan grupperas för att skapa buffertzoner [vii]

Sverige har ont om resurser och har genom nedskärningar tvingats prioritera geografiska områden. Dock får vi inte tappa överblicken genom att fokusera allt för mycket bara på det tydligaste problemet, det gör oss sårbara för en rysk specialitet – Maskirovka. Göteborg och för vår handel livsviktiga sjöfart är ett område som inte får glömmas bort, men Göteborg är mindre centralt sett ur ett perspektiv om Sverige endast är en bricka i det geopolitiska spelet.

Norra Sverige och Nordkalottens betydelse i kampen om resurser och världsordning är en annan.

Sverige har tillsammans med Finland ett ”Gotlandsproblem” i norr. Det faktum att Ryssland och Norge har överlappande territoriella anspråk och att Ryssland gör anspråk på ett utökat territorium som inkluderar Nordpolen kan komma att utgöra grogrunden till en kommande konflikt. Genom att anföra att Lomonosov Ridge är en förlängning av kontinentalplattan som Ryssland ligger på, hävdar Ryssland att ett stort parti av Norra ishavet i enlighet med FN’s Havsrättskonvention(UNCLOS) utgör rysk ekonomisk exklusiv zon (EEZ).[viii] Ryssland och Kina utmanar samtidigt den internationella världsordningen, där de hävdar att rätten till fri seglats och utvinning av naturresurser enligt UNCLOS inte gäller. Kina anser att Sydkinesiska sjön är ett innanhav och förstärker denna bild genom konstgjorda öar. Med anledning av detta är Kina ivrig påhejare av Ryssland som anser att fri seglats och rätten att utvinna resurser på kontinentalsockeln inte ska gälla det territoriella anspråk Ryssland gör i Arktis. Nordostpassagen förutspås bli en framtida viktig transportled och både Kina och Ryssland hoppas på att skapa ’the Polar Silk Road’ och då även stora naturresurser förväntas kunna utvinnas är detta självklart kontroversiellt.[ix]

Det finns således en konflikt i norr som blir alltmer aktuell i takt med att Ryssland återskapar baser och militariserar Arktis samtidigt som klimatförändringen gör att istäcket minskar och därmed möjliggör seglats och utvinning av resurser.

Bild 3: Territoriella anspråk på Arktis[x]

Hur har då Sverige ett ”Gotlandsproblem” i norr? Svaret finns än en gång i militärgeografin och hur modern A2AD förmåga ger möjlighet till uthållig kontroll över luft och yta. Om man på bilden följer Polcirkeln med blicken så inser man snabbt att A2AD resurser placerade i de två icke NATO anslutna länderna Sverige och Finland kan hindra eller kraftigt försvåra flyg, men även marina operationer i och från norra Norge. På samma sätt kan operationer försvåras i ett av Rysslands militärgeografiskt viktigaste områden och hemmahamn för ishavsflottan – Murmansk. Således finns ett landområde på Nordkalotten som båda stormakterna har behov av att kontrollera i händelse av ytterligare upptrappning eller väpnad konflikt – ett ”Gotlandsproblem i norr”.

Rysslands annektering av Krim 2014 påvisar hur svårt det är för världssamfundet och USA att ingripa när man ställs inför fullbordat faktum. Om ”ödemarken” i norra Finland och Sverige upplevs som ett lätt mål med långsiktiga strategiska vinster så är det inte osannolikt att Ryssland är berett att acceptera ett par år av dåliga relationer med västvärlden i syfte att skörda långsiktiga vinster avseende såväl naturresurser som inflytande och kontroll över nordostpassagen.

I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att markterritorium endast kan behärskas genom permanent närvaro av marktrupp. Marktrupp är det sista man politiskt agerar med, därför är det också en tydlig signal om vilja. Ett nytt regemente på Gotland är därför en stark signal om vilja likväl som genomförd etablering av Natoländers stridsgrupper i Estland, Lettland, Litauen och Polen. USA  är åter med marktrupp i Europa, endast några år efter de lämnat. Flyg och fjärrstridsmedel kan störa och försvåra, men kan inte utgöra den närvaro som krävs för att förhindra en motståndare att nyttja terrängen. Sverige har således ett stort behov av välutbildade markförband med förmåga att verka i arktisk miljö. Finska vinterkriget 1939 och striderna i Narvik 1940 påvisar tydligt vikten av soldater som är utbildade för vinterkrigets speciella utmaningar och att dess materiel är anpassad för klimatet. Ett återtagande av Svensk förmåga i norr är fortfarande möjligt, kompetensen finns, dock saknas volymerna. Utbildning av personal är i sammanhanget en relativt snabb parameter, dock är processen att finansiera och anskaffa materielsystem som är anpassade för arktiskt klimat betydligt mer långsam och trögrörlig.

Sammantaget finns i området norska, amerikanska, svenska och finska markförband som skulle kunna utgöra ryggraden i en nordisk division, dock är vägen lång innan ledning, samträning och interoperabilitet kan nå en sådan nivå att vinsterna överväger friktionerna och den fulla potentialen i ett divisionsförband kan nås.

Politiska ramverk är alltid grunden för militärt samarbete.  Sverige har nu politiska avtal med Finland och det tri laterala avtalet mellan Finland, USA och Sverige. Våra gemensamma intressen och värderingar talar starkt för att vi militärt måste fortsätta ett nära samarbete med våra grannar och partners.

Det är därför av yttersta vikt att Sverige, tillsammans med våra nordiska grannar snarast utarbetar en långsiktig strategi för hantering av Nordkalotten samt även beaktar de norra delarna av landet när svenska markstridskrafters operativa förmåga återigen skall återtas.

 
Författaren är överste och chef för Norrbottens regemente, I 19.

 


Noter
[i] Regeringskansliet, Nationell säkerhetsstrategi (Stockholm: Gulers Grupp, 2017), 15. https://www.regeringen.se/48e36d/contentassets/a02552ad9de94efcb84154b0f6ed76f9/nationell-sakerhetsstrategi.pdf (hämtad 21 augusti 2018)

[ii] Robbie Gramer, “Here’s what Russias Build-Up in the Arctic Looks Like”, Foreign Policy (Januari 2017), https://foreignpolicy.com/2017/01/25/heres-what-russias-military-build-up-in-the-arctic-looks-like-trump-oil-military-high-north-infographic-map/ (hämtad 21 augusti 2018)

[iii] Ibid.

[iv] Leon Aron, ”The Putin Doctrine: Russia’s Quest to Rebuild the Soviet State,” Foreign Affairs (March 8, 2013), https://www.foreignaffairs.com/articles/russian-federation/2013-03-08/putin-doctrine (hämtad 21 augusti 2018)

[v] Vladimir Putin, The Russian Federation’s National Security Strategy – Full text translation (Moskva: Kreml, 2015) http://www.ieee.es/Galerias/fichero/OtrasPublicaciones/Internacional/2016/Russian-National-Security-Strategy-31Dec2015.pdf (hämtad 23 augusti 2018)

[vi] Donald Trump, National Security Strategy (Washington D.C.: The White House, 2017), 1.

[vii] CSIS missile defense project, (websida) https://missilethreat.csis.org/russia-nato-a2ad-environment/

[viii] Enligt UNCLOS kan en nation begära utökning av den ekonomiska zonen om man kan bevisa att kontinentalsockeln har en naturlig förlängning från nationens baslinje.

[ix] Keith Johnson, Reid Standish, “Putin and Xi are Dreaming of a Polar Silk Road”, Foreign Policy (Mars 2018) https://foreignpolicy.com/2018/03/08/putin-and-xi-are-dreaming-of-a-polar-silk-road-arctic-northern-sea-route-yamal/ (hämtad 23 augusti 2018)

[x] Encyclopedia Brittanica Inc, “Rival Claims to the Changing Arctic”, The Maritime Executive,  https://www.maritime-executive.com/article/rival-claims-to-the-changing-arctic#gs.0=tgNKo (hämtad 21 augusti 2018)

En unik konflikt

Reflektion

Den sovjetiske militärteoretikern och Generalen Alexander Svetjinskriver i sin bok "Strategi" bl.a. "För varje konflikt krävs en särskild strategi; varje konflikt är unik, som kräver sin egen logik och ej tillämpning av någon mall, oaktat hur förträfflig den än må vara" (fritt översatt).1 Vad innebär då texten? Först och främst vet nog enbart författaren i detalj vad som åsyftas. Att analysera enskilda stycken ur militärteoretiska verk, kan oftast innebära att fler svar än ett framkommer och vad som är rätt och fel blir svårt att avgöra. Dock är det ett ofta citerat stycke, vilket vi kommer återkomma till längre fram i inlägget.

Ett möjligtförhållningssätt till texten kan vara, att varje konflikt har sina egna unika förutsättningar (utgående från flertalet ämnesområden såsom geografi, demografi, infrastruktur m.m.), varvid konflikten kommer gestalta sig utifrån detta. De krigförande parterna måste ta detta i beaktande samt planera och agera utifrån detta och ej nyttja reglementerade lösningar. Detta skulle ev. kunna styrkas av ett annat stycke kort efter det tidigare citerade ur Svetjinsbok, där han skriver att, "Enbart manövrar är enkelsidiga, en konflikt är dubbelsidig. Vi måste därför förstå konflikten utifrån motståndarens perspektiv och klargöra dess målsättningar" (fritt översatt).2

Enligt Svetjin utgör den militära strategin en förlängning av den politiska.3 Vilket skulle kunna liknas med Clausewitz tankar avseende kriget som en fortsättning av politiken men med andra medel.4 Varvid det innebär att politiska nivån ger målsättningarna som skall uppnås med den militära verksamheten. Därefter utformas, strategin och i förlängningen operationsplanen utifrån de förutsättningar som råder, för att uppnå målsättningen som är ställd av den politiska nivån. Utifrån Svetjins synsätt skulle det innebära att ingen strategi och plan är den andra lik utan allt anpassas utifrån de rådande förutsättningarna.

För de som studerat taktik, operationskonst och strategi är detta inget nytt som beskrivs. Det får anses vara en grundregel. Dock har handböcker och reglementen ofta en negativ inverkan, som gör att ett stereotypiskt beteende infaller. Studier av nutida konflikter kan även skapa en bild av att det är på följande sätt en konflikt kommer gestalta sig, därefter tas det som intäkt och anpassningar sker för att möta det. Vilket gör Svetjins tankar värda att ha i bakhuvudet, ett annat tänkvärt citat ur hans skrift är: "Regler är olämpliga i strategi. Det är sant att det kinesiska ordspråket sade att visdom skapades för visa män och lagar skapades för dårar".5 En mer burdus svensk version finns kring detta, "Reglementetär ett stöd för den svage och begränsning för dåren". Andemeningen med detta är att ett kreativt tänkande bör finnas inom vissa givna ramar.

Varför då detta inlägg kring ett antal valda citat ur en sovjetisk militärteoretikers verk för över 90 år sedan, kring strategi? Den ryske generalstabschefen, General Valerij Gerasimov, valde vid sitt numera ytterst omtalade framförande inför den ryska krigsvetenskapsakademin 2013, att citera Svetjin samt omtala en annan rysk militärteoretiker nämligen G.S.Isserson.6 Varvid dessa två militärteoretiker fortsatt förefaller inneha en framträdande roll i den ryska militärteorin, men även dess framtida tänkande. Därmed blir de av intresse att studera, för den eller de som har ett militärteoretiskt intresse. Det kan även finnas ett ytterligare värde i den samtida debatten.

Det den ryske generalstabschefen valde att citera ur Svetjin var, "Varje konflikt är unik, som kräver sin egen logik ej tillämpning av någon mall, oaktat hur förträfflig denän må vara" (fritt översatt).7 Detta blir intressant mtp. mängden av, dels akademiska artiklar, dels utländska militära handböcker som tar sin utgångspunkt i annekteringen av Krimhalvön 2014 och den pågående väpnade konflikten i östra Ukraina. Många av dessa artiklar och handböcker förefaller även ta som intäkt att en eventuell väpnad konflikt mellan Ryssland och någon annan nation skulle kunna gestalta sig på det sättet. Där en tyngdpunkt förefaller ligga på den ryska militära operationens genomförande på  Krimhalvön.

Vad som dock förefaller bortses är konflikten mellan Georgien och Ryssland 2008, den sedan 2015 pågående ryska militära operationen i Syrien samt hur det inhemska ryska övningsmönstret gestaltat sig. Vilket i mångt är helt annorlunda än det mönster som utspelade sig på Krimhalvön 2014 och den efterföljande, samt pågående konflikten i östra Ukraina. Appliceras därefter Svetjinstankar, som den ryske generalstabschefen förefaller tagit fasta på, att varje konflikten kräver sin egen strategi. Får det anses vara väldigt vanskligt att se, dels den militära operationen på Krimhalvön, dels den fortgående konflikten i östra Ukraina som något normativt. Utan det bör snarast ses som allt annat än normativt.

Därmed uppstår frågeställningen hur skall rysk taktik, operationskonst och strategi närmas om det ej går att nyttja t.ex. handböcker, mallar? Enligt den svenska Säkerhetspolisen är del av den ryska underrättelseverksamheten som genomförs i Sverige krigsförberedande.8 Vilket innebär att Ryssland ser det som möjligt att de kan bli involverad i en konflikt med Sverige i något hänseende. Därmed skulle detta kunna vara ett sätt att närma sig rysk taktik och operationskonst. Den underrättelseverksamhet som genomförs på svenskt territorium kan ge en indikation på hur Ryssland skulle agera i händelse av en väpnad konflikt. Därmed kan en form av "omvänd ingenjörskonst" genomföras d.v.s. den underrättelseverksamheten som genomförs, kan ge svaret hur en väpnad konflikt skulle kunna gestalta sig, i Sverige. Dock ger det ej ett svar på hur en konflikt skulle kunna gestalta sig i t.ex. Baltikum eller Finland.

Fortsätter vi utifrån svenska förhållanden, kan givetvis en egen genomförd sårbarhetsanalys ge svar på områden som kan exploateras i händelse av en väpnad konflikt. En sådan sårbarhetsanalys bör genomföras utifrån en stor mängd områden såsom geografi, infrastruktur, demografi, etnografi m.m. Syftande till att skapa en förståelse hur dessa områden skulle kunna nyttjas mot oss. Därutöver bör det vid alla dessa analyser finnas en ställd målsättning med vad en möjligmotståndare kan tänkas vilja uppnå vid en väpnad konflikt, detta kommer i sin tur kunna ge svar på hur olika faktorer kan utnyttjas vid en väpnad konflikt.

Avslutningsvis, om Svetjins tankar till del är styrande, vilket kan förmodas, bör inte en överdriven fokusering ske kring tidigare konflikter. Utan snarare bör det som beskrivs i inlägget, tas ett helhetsgrepp kring hur en konflikt kan gestalta sig inom ett specifikt geografiskt område med de förutsättningarna som där råder. Däremot kan tekniska och taktiska lösningar d.v.s. metoder från andra konflikter komma att nyttjas i en ny. Dock kan det förutsättas att en ny konflikt även kommer innehålla många nya moment och metoder, samt en unik operationsplan utifrån de rådande förutsättningarna.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Sveriges Radio 1(Svenska)
Vojenno-Promysjlennyj Kurjer 1 (Ryska)

Clausewitz, Carl von. Om kriget. Stockholm: Bonnier fakta, 1991.
Svechin, Aleksandr A. Strategy. Minneapolis: East View Information Services, 2004, E-bok.

Slutnoter

1Svechin, Aleksandr A. Strategy. Minneapolis: East View Information Services, 2004, E-bok, Loc 1602.
2Ibid.
3Ibid. Loc 1762.
4Clausewitz, Carl von. Om kriget. Stockholm: Bonnier fakta, 1991, s. 42.
5Svechin, Aleksandr A. Strategy. Minneapolis: East View Information Services, 2004, E-bok, Loc 1640.
6Военно-промышленный курьер. Герасимов, Валерий. Ценность науки в предвидении. 2013. https://vpk-news.ru/articles/14632(Hämtad 2018-11-04)
7Ibid.
8Sveriges Radio. Wettre, Karin. Säpo: Rysk aktivitet i Sverige krigsförberedande. 2014. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5830857(Hämtad 2018-11-04)

”Bara ljuset kan besegra mörkret”

En stark bok med oväntat inslag om invasionen av Norge 9 april 1940.

Vi går in i årets mörkaste period och bland annat därför kan det väl passa med en recension av Sebastian Staksets "Bara ljuset kan besegra mörkret"? Men hållå! säger kanske vän av ordning - är inte detta en blogg om militära ämnen!? Var lugn, trots att det är en rappares självbiografi innehåller boken faktiskt ett militärhistoriskt kapitel.

Sebastian Stakset har varit nere i ett sådant mörker att det är svårt att fatta, det var jag medveten om trots att jag saknat intresse för hans karriär som musiker, kriminell med mera. Av någon outgrundlig orsak började jag dock läsa hans bok Bara ljuset kan besegra mörkret. Sällan har jag läst en så stark självbiografisk bok - som därtill visade sig innehålla sänkningen av tyskarnas kryssare Blücher utanför Oslo den 9 april 1940, skildrad minst lika målande som i den nyliga boken/filmen "Kungens val". Det här kanske låter helt osannolikt, varför detta inslag i boken? Det hänger ihop med en av Staksets norska släktingar. Här följer ett kort utdrag ur kapitlet:

"Tre av Hitlers enorma krigsskepp uppenbarades i nattmörkret. Följda av en svans av flera mindre skepp. Blücher låg i täten. Eriksen väntade tills de kom nära. Riktigt nära. De hade inte råd att missa. David mot Goliat. De unga norrmännen såg på den enorma fienden. Sedan såg de på sin kommendant. De var självklart rädda men de skulle inte låta fruktan styra dem denna ödesdigra natt. Nationens öde stod på spel."

Kort sagt, ska du bara läsa en gangsterrappares livsberättelse är det denna. Trevlig helg!

Försvar för kris likaväl som mot militära angrepp

av Helge Löfstedt
Författaren argumenterar bland annat för ett välbehövligt utbyggt militärt territorialförsvar. Foto: Bezaw Mahmoud, Försvarsmakten.

Författaren argumenterar bland annat för ett välbehövligt utbyggt militärt territorialförsvar. Foto: Bezaw Mahmoud, Försvarsmakten.

Det kommande försvarsbeslutet bör ägna stor uppmärksamhet åt förmåga att verka i utdragen kris med militära inslag. I  KkrVA studie Ett Trovärdigt Totalförsvar nämns att både sam­hället och Försvarsmakten bör besitta förmåga att hantera en internationell kris i närområdet som varade i upp mot tre månader. Även i Försvarsmaktens perspektivplan Tillväxt till ett starkare försvar anges att förstärkning av förmågan att hantera gråzonsproblematiken utgör en av flera prioriteringar som ligger till grund för tillväxt.

Ett sådant krisscenario karakteriseras av att det uppkommer hot och störningar som direkt berör militär mobilisering och övrig verksamhet. Detta samtidigt som totalförsvaret i övrigt ansträngs av hot och störningar – hybridkrig med både IT-attacker samt militära våldsinslag.

Min slutsats blir att uppmärksamhet bör ägnas åt territoriell verksamhet. Om markstridskrafterna ”bara” består av brigader med stödförband kommer dessa att bindas i verksamhet som karakteriserar gråzonsproblematiken – d v s skydd av militär och civil infrastruktur. Denna infrastruktur är omfattande. Brigaderna riskerar då att delvis förbrukas och deras möjligheter att verka i mera intensiva stridshandlingar och opera­tioner begränsas.

Under kommande försvarsbeslut bör det organiseras ett antal regionala infanteribataljoner av det slag som föreslås både i  KKrVA-studien och Försvarsmaktens perspektivplan. Personalrekryteringen bör ske genom direktutbildade värnpliktiga. För­svarsmakten anger där att bataljonerna skall försörjas med värnpliktiga som överförs efter kanske en tioårig placering i brigaderna. Detta innebär dock en fördröjning och det är angeläget att ett antal sådana bataljoner sätts upp tidigt.

Det är vidare tveksamt om hemvärnet med en personalstyrka på drygt 20 000 har den ut­hållighet som kan komma att efterfrågas i ett tremånaders krisscenario. Slutsatsen blir att nuvarande hemvärn bör ges förstärkningsmöjligheter. Detta både för att få uthållighet i förmåga att uppträda med nuvarande organisationsvolym men också för att kortvarigt kunna uppträda i större volym. Även denna förstärkning bör ske genom direktutbildning av värn­pliktiga.

I mitt blogginlägg i april detta år – Förstärkt territoriell verksamhet – finns ovanstående utvecklat.

Bataljoner bör organiseras i alla militärregioner – Syd ,Väst, Mitt och Nord samt på  Gotland. Dessutom bör Nedre Norrland uppmärksammas. Ett motiv för detta är att de långa transportvägarna till Övre Norrland blir känsliga för störningar i krissituationer. Ytter­ligare motiv för detta ges av Karlis Neretnieks. Han hänvisar till att Finlands försörjnings­möjligheter samt möjligheter att ta emot stöd från omvärlden är beroende av att sjötrafik kan upprätthållas. Detta gäller då i första hand i Östersjön men de långa transportvägarna där är känsliga för störning i eventuella krissituationer. Då aktualiseras förbindelserna från Trondheim via Östersund, Sundsvall och Gävle samt från Umeå över Bottenhavet till finska kusten. Här kan läggas till att transportleden över Trondheim och Östersund också utgör ett alternativ för NATO. Detta i det fall det blir aktuellt att förstärka de baltiska staterna i en situation när transporter över Östersjön hotas.

Ovanstående medför att Nedre Norrland bör uppmärksammas i högra grad än vad som nu är fallet. Nuvarande planering medför svag militära närvaro i detta område. Några av de regi­onala infanteribataljonerna som här nämnts bör således tidigt organiseras där.

Neretnieks analys aktualiserar också frågan om att sjöfartsskyddet bör ägnas större uppmärksamhet än vad som hittills varit fallet.  Det gäller försörjningen av Gotland men också behov av svensk sjöfart till hamnar längs Östersjökusten. Vidare bör övervägas konsekvenser för finsk sjötrafik i Östersjön samt över Bottenhavet i de fall sjötrafiken i Östersjön är allvarligt försvårad. Ana­lys av behov bör då förutom militära resurser omfatta möjligheter att förstärka dessa med resurser från Kustbevakningen och Sjöfartsverket. Det är förståeligt att Försvarsmakten inte går in på detta, men statsmakterna bör se till att så sker på lämpligt sätt.

En frågeställning som då blir aktuell kan vara hur personalförsörjningen skall klaras för att hantera intensiva och utdragna skeden. Vidare: Kustbevakningen har tillgång till handeld­vapen för behov som kan uppstå i nuvarande normala fredslägen. Behövs förstärkt beväpning för olika nyanser av gråzonslägen? Sådana vapen måste då rimligen kompletteras med lämp­lig utrustning för spaning och eldledning.

 
Författaren är överingenjör, operationsanalytiker med mångårig erfarenhet från perspektiv­planearbete, pensionerad från FOI och ledamot av KKrVA.

Officersprofessionen – vad är det?


Inlägget finns också publicerat i Officerstidningen 6/2018


Jag har med stort intresse läst Officerstidningens artiklar om officersprofessionen införda i nr 1-4/ 2018. Mycket att ta fasta på, dock tycker jag att artiklarna genomgående är för grunda i två avseenden:

-          de begränsade resonemangen kring varför det överhuvudtaget behövs officerare – något som rimligtvis borde vara styrande för vad som är professionen,

-          frånvaron av ledarskapsaspekten – en helt central del av professionen.

Varför har länder militära organisationer? Det är för att kunna föra krig. Om det sker i försvarssyfte eller i aggressiva syften spelar ingen roll, det är fortfarande fråga om krig. För att kunna föra krig krävs medel av olika slag, soldater, stridsvagnar, fartyg, flygplan, logistik, sambandssystem och mycket annat, som måste kunna samordnas och ledas. De personer som ska ha de kunskaper och förmågor som krävs för detta är officerarna. Fanns inte detta behov behövdes heller inga officerare.

För att undvika missförstånd så vill jag påpeka att angrepp mot Sverige kan ta sig många former. Hybridkrig av olika slag, cyberkrig, påverkansoperationer och småskaliga eller storskaliga väpnade operationer. Gränsen till vad som kan betraktas som ”krig” och annan verksamhet som hotar samhället kommer alltid att vara oklar. Olika metoder och medel för att möta hoten som polis, IT-skydd, diplomati, militära maktmedel mm kommer att komplettera varandra, och spela större eller mindre roll beroende på hur angreppen ser ut. Kunskapen om och förmågan att hantera de militära maktmedlen är officerens unika bidrag – det finns det ingen annan som kan och utgör därmed också det som kännetecknar officersprofessionen.

Mot detta kanske någon vill invända att officerare gör, och måste göra, så mycket annat än att leda förband eller andra med strid förknippade uppgifter i samband med någon typ av angrepp. Det är helt sant. Krig är inte normaltillståndet, officeren verkar i huvudsak under fredstida förhållanden. Frågan är dock på vilken grund denna fredsverksamhet bedrivs? Går det att leda materielutveckling, utbildning, personaltjänst, taktikutveckling och allt annat som krävs för att skapa en organisation som ska verka i krig utan att ha ingående kunskaper om vad som då krävs av organisationen och dess medlemmar? Tveksamt. Att officerare även deltar i andra verksamheter som inte direkt bidrar till Försvarsmaktens utveckling som t ex nedrustningsförhandlingar, stödja andra myndigheters planläggning, agera som observatör i orosområden mm grundar sig också på hans eller hennes kunskap om vad militär våldsanvändning innebär i praktiken, i stort som smått - varför annars använda officerare?  

Att det i många officersbefattningar (främst då i fred) ingår uppgifter som förhandlingar, budgetarbete och personalplanering är inget unikt för officerare. Läkare, jurister, ingenjörer och många andra löser också sådana arbetsuppgifter, men det är knappast något som konstituerar dessa professioner. Att inkludera allt för många av de arbetsuppgifter som någon kan ställas inför i olika sammanhang i en beskrivning av en profession leder till att det efterhand uppstår tveksamheter kring vad som är professionen, med följd att primärt nödvändiga kunskaper och förmågor riskerar att urholkas för att tillgodose sekundära önskemål. I Försvarsmaktens fall kan det i värsta fall leda till att organisationen, i större eller mindre utsträckning, tappar fokus på sin huvuduppgift. En överhängande risk om de som leder olika delar av organisationen, hög som låg, inte ser det som sin i alla avseenden viktigaste uppgift att förbereda sig själva och organisationen på de krav och uppgifter som ett krig skulle innebära.

Den andra aspekten som bara hanteras rudimentärt, om ens överhuvudtaget, i artiklarna är ledarskapets centrala betydelse som en del av att vara officer. Inget annat yrke ställer så stora krav på ledarskap som det ställs på officerare i krig.  Kraven är så extrema att de måste ses som något unikt för professionen.

Att som förbandschef motivera sina underlydande till att genomföra saker som innebär uppenbar livsfara, och även att få verksamheten att fortsätta när förlusterna inträffar, är krav som inget annat yrke ställer. Helt avgörande för att kunna utöva ett bra ledarskap är personalens förtroende för chefen. Detta förtroende bygger på många olika komponenter där den avgjort viktigaste är att de underlydande uppfattar att chefen ”kan jobbet och har klart för sig vad det innebär för oss”.  Det vill säga att alla känner att chefen har en gedigen kunskap om sitt förband och dess förmågor och också har en klar uppfattning vad olika beslut innebär för dem som ska genomföra besluten. Skulle de underlydande börja tvivla på att chefen har dessa egenskaper kommer det påverka allt och alla – vem vill riskera livet i onödan på grund av dålig ledning. Detta oberoende av nivå, pluton, kompani, bataljon eller brigad. Likaså, uppfattas staber leva i en värld skild från verkligheten leder det till samma negativa effekter. Något som ställer höga krav på stabsmedlemmars kunskap om och känsla för verksamheten ”på fältet”.  

Även stabstjänst ställer höga krav på gott ledarskap. Stabsarbete i krig är en krävande verksamhet som behöver en mycket fast ledning – det sker oftast under stark tidspress och får inte bli fel. Brister i behandlingen av beslutsunderlag och därmed i förlängningen dåliga order kan leda till utomordentligt allvarliga konsekvenser som sällan kan rättas till i efterhand – till skillnad från i de flesta fredsmässiga verksamheter, civila som militära. Man får heller inte glömma att även staber kommer råka ut för bekämpning och drabbas av förluster. Det är ingen ursäkt för att stabens verksamhet får upphöra - förbanden måste fortsatt ledas. Något som också kommer att kräva ett rejält mått av mycket handfast ledarskap, förutom kunskap, hos dem som ska leda verksamheten vidare.

Ytterligare en aspekt på militärt ledarskap, eller om man så vill att vara militär chef, är kravet att under extremt påfrestande förhållanden, ibland under livsfara, på begränsat underlag fatta och genomdriva beslut vars konsekvenser man ofta bara kan gissa sig till. Detta gäller alla – korpral till general. Detta kan nog också betraktas som en för militära organisationer tämligen unik egenhet. Det intressanta med denna aspekt är att den beskriver krav på officerens personlighet, inte kunskaper eller praktiska förmågor. Här är det frågan om mentala egenskaper som beslutsvillighet och vilja att ta ansvar.  Egenskaper som sällan är medfödda, men som kan utvecklas genom utbildning och övning. Det är få andra professioner som strävar efter att forma utövarnas personlighet.

Sammantaget. Det är kriget med dess krav på speciella kompetenser och personliga egenskaper som konstituerar officersprofessionen. Den består av två unika komponenter som skiljer den från andra professioner: den speciella yrkeskunskap som krävs att leda strid och annan med strid förknippad verksamhet och den typ av ledarskap som krävs för detta. En djup förståelse för vad dessa två faktorer innebär är också grunden för att lösa de flesta arbetsuppgifter som officeren har att lösa i fred.

Att inte ständigt ha för ögonen varför vi överhuvudtaget har officerare och det som är unikt för officersprofessionen och låta det styra urval, utbildning och kompetensutveckling, faktorer som också formar officerens självbild, uppstår risken att såväl den enskilde såväl som den organisation som officerarna är satta att leda glömmer varför de finns – att kunna föra krig.

Karlis Neretnieks

@neretnieks

Gästinlägg: Vi ställer inte materiel mot personal



Nedan följer ett gästinlägg signerat Karl-Johan Boberg, 1:e vice ordförande i Officersförbundet med anledning av den kritik som under gårdagen riktats mot ett uttalande som kunde uppfattas som att Boberg ställer materiel mot personal. Det är mycket bra och nödvändigt att Boberg bemöter kritiken, framför allt i syfte att det tidigare uttalandet inte ska kunna tas som gisslan i en framtida försvarsdebatt runt behovet av ökade anslag inom försvarsmaterielområdet eller ej. Bobergs klargörande är mycket bra och tydligt och lämnar inga luckor för felaktiga tolkningar. Pengar behövs både inom personal- och materielområdet.


/ Skipper
-----------------------------------------------------


Mitt citat i en radiointervju med P4 Gotland har fått en hel del uppmärksamhet, dessvärre på ett sätt som inte var riktigt avsett. Jag har här på bloggen givits möjlighet att förtydliga mig och förklara vad jag avsåg med min kommentar, något jag uppskattar och tackar för.

Ett målande språk är ofta en tillgång när det gäller att få fram sin poäng. Men i detta fall verkar mina retoriska eskapader ha fått motsatt effekt, vilket jag beklagar.

Men läser man i mitt citat in att Officersförbundet är emot materielsatsningar tycker jag nog att uttrycket ”som fan läser bibeln” är på sin plats - jag menar naturligtvis inte på något sätt att ställa materielbehov i någon form av konflikt med personalbehovet inom Försvarsmakten.

Myndigheten dras med enorma utmaningar på båda områdena, Försvarets problem går inte att lösa genom att åtgärda enbart det ena men inte det andra.

Vad jag i radiointervjun ville åskådliggöra, är det i retoriken ofta enögda fokuset på materielfrågan från såväl försvarsmaktsledning som politik.

Våra medlemmars materiel lämnar enormt mycket i övrigt att önska. Såväl vidmakthållande av befintlig materiel som anskaffande av både en tillräcklig basplatta och nya avancerade system är i dag grovt underfinansierade.

Vi, Officersförbundet, menar dock bestämt att materielfrågan aldrig kan stå för sig själv – personalfrågan måste alltid och i alla avseenden beaktas när försvarets materielbehov diskuteras.

Rådande personalkris är i dag Försvarsmaktens största utmaning. Stora pensionsavgångar i kombination med otillräcklig inrekrytering på alla nivåer – GSS, specialistofficerare och taktiska officerare – hade gjort situationen ohållbar även om Försvarsmakten endast förväntades bibehålla nuvarande nivå. Nu pekar allt på att vi i stället ska växa – då står vi inför en omöjlig ekvation. I alla fall om rådande personalpolitik får tillåtas fortsätta.

De militära yrkenas attraktivitet måste öka för att vi ska ha en chans att möta dagens och morgondagens behov, så enkelt är det. Och det mest effektiva sättet att uppnå det är att visa att man värdesätter det som efterfrågas – när det handlar om anställd personal handlar detta i mycket hög utsträckning om vilken lön man som arbetsgivare är villig att betala.

Våra medlemmar har i och med sitt yrkesval förklarat sig beredda att, om så krävs med sina liv som insats, stå som den yttersta garanten för Sveriges frihet och oberoende – naturligtvis ska de ha den materiel som krävs för att kunna fullfölja detta åtagande på absolut bästa sätt. Men de ska också ha en lön som motsvarar den arbetsinsats, det ansvar och den unika kompetens som det innebär att vara militär, oavsett grad eller befattning. I dag är så inte fallet.

Försvarsmakten har alltför länge kunnat förlita sig på personalens kåranda och oerhörda lojalitet gentemot sin arbetsgivare. Men lojaliteten har sina gränser, till sist kommer verkligheten ikapp. Enligt vår medlemsundersökning har så många som tre av fyra yngre officerare funderat på att lämna sin anställning, och lönen anges som det viktigaste skälet till detta.

Vi har alltså ett läge med stora pensionsavgångar, otillräcklig rekrytering och en stor andel anställda som funderar på att sluta. Att vi då som fackförbund tvingas tala om för Försvarsmakten att 19 000 kronor i ingångslön för en soldat inte är tillräckligt, känns i det närmaste absurt. Eller att 24 000 kronor för en fänrik, efter tre års högskolestudier och ofta ett par års tidigare erfarenhet inom försvaret inte är nog för att konkurrera med övriga arbetsmarknaden?

Försvarsmakten har begärt sammanlagt 18 miljarder kronor utöver beslutade ramar de kommande tre åren, för att kunna leverera den effekt som våra politiker beställt och för att förmågan sedan inte åter ska börja dala. Officersförbundet ställer sig bakom de kraven, men menar att ÖB har missat något väsentligt i sin kravspecifikation – personalen.

Vad vi kräver är en riktad lönesatsning på runt 325 miljoner kronor per år, en knapp miljard i perioden 2019 till 2021. Med detta skulle de alldeles för låga ingångslönerna för de militära yrkena kunna höjas upp till en skälig nivå, samtidigt som justeringar för det övriga lönekollektivet skulle kunna genomföras utifrån de nya lägstalönerna. Pengarna skulle även räcka till den satsning på chefers löner som Officersförbundet länge krävt.

Det handlar om en ökning på runt 2,3 procent av Försvarsmaktens totala personalkostnader, vilket vi anser är fullt rimligt. Försvarets personalkostnader som andel av försvarsbudgeten är bland de absolut lägsta bland jämförbara länder, samtliga Nato-länder ligger högre exempelvis.

Materielfrågan är oerhört viktig, om detta råder inget som helst tvivel. Men den får inte skymma rådande personalkris. Detta var vad jag menade med min kommentar i radion. Att jag misstolkats är jag den förste att beklaga.

Karl-Johan Boberg, 1:e vice ordförande, Officersförbundet


Migration – en ödesfråga och vad gör vi åt den?

av Lars Wedin

Bild: Shutterstock.com

Flyktingfrågan har en säkerhetsdimension. Sällan framförd men lyfts här upp av Lars Wedin.

Inte bara närområdet

I Försvarsberedningens rapport år 2014 fastslogs att ”Sverige är ett av mest globaliserade länder”. Detta faktum gäller fortfarande. Den säkerhetspolitiska debatten, i den mån den förekommer, koncentrerar sig dock på närområdet och då särskilt Ryssland. Detta är naturligt eftersom ett angrepp från ett revanschsuget Ryssland är det säkerhetspolitiskt farligaste fallet. Men kanske inte det mest troliga givet utvecklingen i vår omvärld: EU är splittrat i spåren av populistiska och mer eller mindre neofascistiska regimer i Italien, Ungern och kanske Rumänien. I Lettland har just det ryssvänliga partiet Harmoni fått flest röster. Turkiet, tidigare en hörnpelare i Nato, har blivit en islamistisk diktatur. Det land som har lett den fria världen sedan andra världskriget har en president som kallar sina allierade i EU för fiender. Härtill kommer konflikten mellan Kina och USA om Sydkinesiska sjön, Kinas globala anspråk på ledarskap, konflikten inom islam mellan sunni och shia. Med mera.

Vi som sysslar med strategi behöver alltså inte vara arbetslösa.

Migration

Den så kallade massinvandringen är en grundorsak till att den politiska kartan i Europa nu färgas brun. Vi vet hur det gick förra gången! Detta är alltså en säkerhetspolitisk fråga.

Under 2018 har Sverige tagit emot 15 978 asylsökande t o m september. Detta motsvarar 0,15% av befolkningen. För hela Europa var motsvarande siffror 136 655 första halvåret 2018 vilket motsvarar 0,3 promille av den europeiska befolkningen. Knappast massinvandring! Man kan jämföra med den svenska migrationen till USA (mitten 1800-talet till 1920-talet): 1,5 miljoner! Med tanke på vår åldrande befolkning – 16% av Europas befolkning är under 15 år att jämföra med 41% i Afrika – borde immigration vara något positivt.

Nu är politik inte (bara) fakta utan framför allt en fråga om perceptioner. Europas befolkning upplever att det pågår en massinvandring. Perceptionen förstärks av bristande integration – ett problem med många bottnar; i varje fall i Sverige tillåter okunniga och/eller omdömeslösa samhällsföreträdare att militant islam får breda ut sig vilket ofrånkomligen skapar konflikter, som i sin tur utgör en grogrund för främlingsfientlighet.

Den svenska politiken att EUs medlemsstater solidariskt skall dela upp flyktingarna mellan sig är politiskt naiv. Det kommer inte att hända givet utvecklingen i medlemsstaterna.

Tanken att massdöden på Medelhavet eller koncentrationsläger på den nordafrikanska kusten skall avskräcka människor från att söka ett bättre liv är inte bara felaktig utan också moraliskt orimlig. Något annat måste till.

På omedelbar sikt borde Sverige stödja den enda humanitära organisation som fortfarande försöker rädda skeppsbrutna: SOS Méditerranée. Detta kan vi göra dels genom att åtminstone tillfälligt ta emot en del av de människor som deras fartyg plockar upp; det är inte rimligt att hävda att alla skall hamna i Italien eller Malta p g a Dublinöverenskommelsen som gjordes för en annan tid. Vidare borde Sverige bjuda in organisationens fartyg Aquarius att föra svensk flagg, hon riskerar nu att portas från Panamas fartygsregister och blir då oanvändbart om ingen stat hjälper till.

På längre sikt måste själva orsaken till emigrationen hanteras

Illegalt fiske, pirater och droger

De så kallade ekonomiska flyktingarna kommer i första hand från Afrika – de som flyr från krig och terror i Mellersta Östern lämnar vi utanför här.

Afrikas ekonomi har under senare år gått framåt. Enligt den afrikanska utvecklingsbanken ökade tillväxten i reala termer med 3,6% under 2017 och förväntas öka till 4,1% under 2018 och 2019. Men mycket återstår att göra. Området kring Guineabukten utgör en provkarta på viktiga problem.

Följande länder gränsar till Guineabukten: Liberia, Elfenbenskusten, Ghana, Togo, Benin, Nigeria, Kamerun, Ekvatorialguinea, Gabon, São Tomé och Príncipe, Kongo, Kongo-Kinshasa och Angola.[1] Områdets befolkning utgörs av 550 miljoner. De flesta är ekonomiskt beroende av verksamhet i havsområdet. 90% av områdets handel med omvärlden går via bukten. 70% av befolkningen är beroende av fisk för sin överlevnad. Regionen är rik på olja och producerar upp emot 5.5 miljoner fat per dag. Området har potential att vara ekonomiskt starkt men kriminalitet – illegalt fiske, piratverksamhet, väpnat rån, korruption – är ett ökande problem.

Fiske är traditionellt av stor betydelse och hantverksmässigt. Men det industriella fisket ökar starkt – från kanske 250 fartyg på 1990-talet till mellan 700 och 1000 per år idag. Området hotas nu av utfiskning med svält som resultat. 40% av fångsten är IUU (Illegal, Unreported and Unregulated), vilket innebär en direkt förlust om 1,3 miljarder $. Det finns naturligtvis stora skillnader: Kina tar 81% av fisket i Guinea. Fångsterna från industrifisket exporteras till länder utanför regionen. Industrifisket innebär också överfiskning och förstörda havsbottnar och därmed minskade fångster på sikt.

Guineabukten har fått en central roll i droghandeln mellan Latinamerika och Europa. Narkotikan förs till området per båt och omlastas sedan för transport genom Sahel, Sahara och vidare över Medelhavet.

Ett tredje stort problem är pirater och organiserad brottslighet (pirater finns definitionsmässigt bara utanför territorialhaven, innanför är samma brottslingar organiserat kriminella). Nigeria är särskilt utsatt; piraterna anfaller oljelastade fartyg, kidnappar besättningarna och stjäl oljan.

Allt som allt medför dessa problem fattigdom, instabilitet, korruption, kriminalitet och i förlängningen destabilisering av staterna. Problemen utgör också en grogrund för terrorism.

Den globala uppvärmningen utgör ett överlagrat problem. Avseende fiske leder utvecklingen till att havet blir varmare. En konsekvens härav är att fisken antingen går djupare, och därmed blir svårare att fånga, eller vandrar mot kallare hav. Resultatet blir hungersnöd.

En grundläggande orsak till problemen är att staterna i området inte har tillräckliga resurser för att övervaka, och ingripa på, sina territorialhav och ekonomiska zoner. Vidare är den regionala samordningen av övervakningen svagt utvecklad.

Sammantaget: befolkningen, speciellt den unga, har motiv att ge sig av i förhoppningen om en bättre framtid i Europa.

Några tankar om svenska åtgärder

Sverige är ett medelhavsland! Tack vare EU och Schengen gränsar faktiskt Sverige politiskt till Medelhavet. Det är dags att vi engagerar oss för denna stora kontinent.

För det första bör Sverige driva på för att EUs fokus skall vridas från att förhindra flyktingar att komma till Europa till att göra det möjligt för de unga afrikanerna att få ett vettigt liv i sina hemländer. Av naturliga skäl diskuteras här bara säkerhetsfrågor.

Sverige och övriga europeiska länder bör arbeta vidare för att stabilisera Sahel-området som idag är ett fäste för terrorism och kriminalitet – inte minst smuggling av allt från cigaretter till människor. Mot denna bakgrund är den svenska inriktningen att lämna FN-insatsen i Mali helt fel. Visst den kostar 800 – 900 miljoner kronor men den svenska biståndsbudgeten är på 43 miljarder!

Det är förstås möjligt att vi skulle få mer effekt genom att lämna FN-insatsen och i stället (eller både och!) stödja den franska insatsen Barkhane.

Det finns mycket annat att göra inom säkerhetsområdet. Sverige, dess Försvarsmakt och Kustbevakning borde kunna stödja La charte de Lomé sur la sécurité maritime [Lomé-stadgan för maritim säkerhet[2]] och säkerhetssamarbetet inom G5 Sahel.[3] Över huvud taget borde Försvarsmakten med sin erfarenhet av fredsfrämjande operationer, men med avsaknad av kolonial belastning, kunna involvera sig mer i samarbete med de afrikanska kollegorna.

Men Sverige har också andra viktiga kompetenser att erbjuda. Vi har varit aktiva i utformningen av EUs maritima övervakningssystem MARSUR [Maritime Surveillance Project] och SUCBAS [Sea Surveillance Co-operation Baltic Sea].  Vi har en liten marin, specialiserad på kustnära operationer, vilket är vad flertalet av de aktuella staterna behöver; vi borde därför ha mer relevant kunskap än de europeiska stormaktsmarinerna. Vår Kustbevakning skulle säkerligen kunna bidra med utbildning inom områdena fiskeövervakning, miljöskydd och räddningstjänst. Vi har vidare en industriell bas inom områdena fartygskonstruktion och övervakningssystem.

Att stödja maritim övervakning i Västafrika är att stödja Europeisk – och svensk säkerhet.

 
Författaren  är kommendör, ledamot av KKrVA, ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet och redaktör för dess tidskrift, Tidskrift i Sjöväsendet, samt  korresponderande ledamot av Académie de marine.

 


Noter
[1] Det finns flera definitioner. Detta är den mest inkluderande och den som används av afrikanerna själva.
[2] https://afrique.latribune.fr/politique/2017-01-31/charte-de-lome-sur-la-securite-maritime-le-nombre-de-signataires-passe-a-30.html
[3] http://www.g5sahel.org/images/Docs/SDS_G5S_VF.pdf

Officersförbundets märkliga uttalande om att inte satsa pengar på materiel bör korrigeras



"Det hjälper inte att riksdag och regering öser pengar på försvarsmakten på olika materielprojekt, för har man inga människor som kan ta hand om materielen då blir det väldigt dyrt skrotupplag som får stå i försvarsmakten, säger Carl-Johan Boberg, 1:e vice ordförande i officersförbundet."

Ovanstående citat är alltså uttalat i Sveriges Radio av Karl-Johan Boberg som är 1:e vice ordförande i Officersförbundet. Jag anser att det här är ett direkt skadligt uttalande, som riskerar att användas som slagträ i den politiska debatten av de partier som inte vill öka försvarsanslagen.



Jag förstår givetvis vad Karl-Johan är ute efter, det vill säga att man med kraft måste se över personalfrågan och rekryteringen av nya officerare om Försvarsmakten både ska kunna vidmakthållas på nuvarande nivå och växa. Men det är inte det han säger.

Ingen material som nu anskaffas till Försvarsmakten blir skrot! Det är snarare så att Försvarsmaktens befintliga personal, som Karl-Johan Boberg i sin roll som vice ordförande för Officersförbundet representerar, saknar stora mängder grundläggande materiel som inte är politiskt finansierat.

Såväl överbefälhavaren som försvarsministern har påtalat vikten av att finansiera den så kallade basplattan som innebär grundläggande materiel för att Försvarsmakten ska fungera. Försvarsministern uttalande bland annat detta i samband med en utfrågning 2015 inför det senaste försvarsbeslutet. Behoven av grundläggande materiel är givetvis ännu större än avd som anförs nedan.

Vi har tre huvudinriktningar. Den första är basplattan. Det handlar om sådant som mängdmateriel, standardfordon, radioutrustning, mörkerutrustning, ny kvalificerad ammunition till bland annat stridsvagnar och granatkastare, nya pansarvärnsvapen och personlig utrustning på plutons- och kompaninivå. Vi förstärker övningsverksamheten. Alla förband ska övas under perioden 2016–2020. Försvarsmaktsgemensamma övningar prioriteras. Basplattan är nödvändig för att höja krigsförbandens krigsduglighet.

Regeringens särskilda utredare Ingemar Wahlberg lämnade i januari över en utredning om försvarsmaktens långsiktiga materielbehov som tydligt påvisar att anslaget för vidmakthållande av befintlig materiel i dag är gravt underfinansierat.

Utredningen bedömer att kostnaderna för behovet av vidmakthållandet överstiger nuvarande ekonomi med åtminstone cirka 6 miljarder kronor under perioden 2018 till 2025. Beroende på hur och var Försvarsmakten väljer att finansiera det utökade behovet av vidmakthållandet, kan materielinvesteringar behöva utgå och där- med påverka Försvarsmaktens operativa förmåga.

Det behövs därmed pengar, mycket pengar till materiel! Detta har dessutom accelererat i samband med beslutet att anskaffa luftvärnssystemet Patriot som oundvikligen förbrukar stora delar av materielanslaget. Men systemet är nödvändigt för att personalen vid Lv6 ska kunna utföra sitt arbete. Armén, Flygvapnet och Marinen står dessutom inför att en stor mängd befintliga materielsystem måste omsättas på grund av dess höga ålder.

Det är nog således snarare Försvarsmaktens befintliga materiel som måste skrotas om inte politikerna öser pengar på olika materielprojekt i syfte att omsätta föråldrad sådan. Jag anser därför att Officersförbundets vice ordförande Karl-Johan Boberg bör gå ut och förtydliga sitt uttalande. Jag tror nämligen inte att  personalen som Boberg representerar, instämmer i det som har uttalats idag.

Satsningar måste göras på både personal, materiel och övningsverksamhet för att Försvarsmakten ska fungera, och det är jag övertygad om att Boberg är fullt medveten om.

Flera har reagerat på uttalandet, bland annat ledarskribenten Patrik Oksanen som under många år har engagerat sig i försvarsfrågan.

På tur med Östersjömarinen

Reflektion

Den 22OKT2018 meddelade det ryska Försvarsministeriets presstjänst att en styrka ur Östersjömarinen, påbörjat en seglats. Enligt presstjänsten skall styrkan omfatta korvetterna Soobrazitielnyoch Stojkij samt tankfartyget Kola och bogserbåten Konetskij. Presstjänsten meddelade även att styrkan medför ubåtsjakthelikopter av typen Ka-27PS samt särskilt utbildade marininfanterister,1 huruvida det är personal ur 336. Marininfanteribrigaden eller en enhet ur Östersjömarinens Spetsnazbrigad framgår ej i artikeln.

Enligt artikeln skall styrkan genomföra övningar i sambandstjänst, luftförsvar, ubåtsjakt samt bunkring till havs. Helikopterbesättning-/en/arna skall genomföra övning i ubåtsjakt samt lokalisering av sjömål ur den konventionella motståndarens styrka och övningar i sjöräddning. Det huvudsakliga syftet skall enligt det ryska Försvarsministeriets presstjänst vara att visa marin närvaro i olika delar av Atlanten.2 Vad avser marininfanterienheten framgår inga övningsmål. Därutöver får det även ses som möjligt att även sjömålsbekämpning skall övas, då helikopterbesättning-/en/arna har lokalisering av sjömål som en övningsmålsättning.

Under våren 2017 förefaller den ryska Östersjömarinen återupptagit sin övningsverksamhet vad avser sjöstrid i Atlanten.3Därefter förefaller det genomförts ett antal stridsövningar under de senaste 12 månaderna i Atlanten, med ytstridsfartyg ur den ryska Östersjömarinen.4 Således har ett visst övningsmönster börjat skönjas, som innefattar att ytstridsfartyg ur Östersjömarinen genomför stridsövningar, i högsjö miljö. Varvid artikeln från den 22OKT2018 om den ryska Östersjömarinens övningsverksamhet i Atlanten, i sak inte har ett nyhetsvärde. Dock finns ett antal faktorer som gör den intressant.

Den första faktorn som var relativt enkel att identifiera redan vid publiceringen var att Östersjömarinens annonserade övning i Atlanten, eventuellt kunde ha en koppling till NATO övningen Trident Juncture-2018 med genomförande mellan den 25OKT-07NOV2018 samt 14-23NOV2018.5 De flesta nationer följer varandras övningsverksamhet på olika sätt och det är inget ovanligt. Varvid ett sådant agerande av Ryssland inte skulle vara oväntat utan snarare förutsett och väntat.

Bild 1. Utvisande NATO och Rysslands övningsområde.
Den andra faktorn som gör detta intressant var det NOTAM, Notice to Airmen enklast beskrivet som varsel/varningsmeddelande för flygande personal, som berördes av norsk media den 29OKT2018. Vad meddelandet omfattade var en avlysning för avfyring av projektiler i det Norska havet dagligen 07:00 – 14:00 mellan den 01-03NOV2018. Övningsområdets placering är strax väster om Trondheim. Det norska Försvarsdepartementet hade redan den 26OKT2018 blivit informerade av Ryssland avseende den planerade övningsverksamheten i Norska havet.6

Vad som gör det ytterligare intressant är att den ryska avlyssningen, dels ligger i norsk flyginformationsregion samt ekonomisk zon, dels skär in i en redan lagd avlysning för NATO övningen Trident Juncture-2018.7 Vad avser det förstnämnda går det att jämföra med de avlysningar som lades av Ryssland i Östersjön under våren 2018, i svensk flyginformationsregion.8Vilket i sak är fullt tillåtet, om än att det skapar problematik. Vad avser skärning i avlysningar är det mer ovanligt och kan vara än mer problematiskt då det kräver samordning. Är det samma nation eller nationer som övar är denna samordning inte problematiskt att uppnå. I detta fallet kan det dock ses som högst troligt att Ryssland ej har någon samverkansofficer i övningsledningen för Trident Juncture-2018. Varvid Ryssland helt enkelt kommer påverka övningen och NATO kommer troligtvis ej kunna öva i det området som påverkas vid de aktuella tidpunkterna, oaktat om det genomförs övning med skarp ammunition eller ej av Ryssland, för att inte riskera egen personal och materiel.
Bild 2. Position på tankfartyget Kola den 30OKT2018.

Den tredje faktorn som verkligen gör detta intressant är att det ryska tankfartyget Kola, som avlöpt från Baltijsk den 21OKT2018. Enligt dess AIS sändare den 30OKT2018, befinner sig tankfartyget i det av Ryssland utlysta övningsområdet.9Vilket möjligen skulle innebära att korvetterna Soobrazitielny och Stojkij även finns i området. Då tankfartyget Kola enligt det ursprungliga pressmeddelandet ingick i styrkan. Det skulle möjligtvis även kunna innebära att det är dessa två korvetter som kommer genomföra övningsverksamhet i det av Ryssland avlysta området i Norska havet mellan den 01-03NOV2018. Vad som dock får anses vara något oväntat är att det trots allt är den ryska Östersjömarinen som genomför detta och inte den Norra Marinen, vilket får anses ha det Norska havet som ett av sina intresseområden.

Avslutningsvis, var det inte oväntat att NATO övningen Trident Juncture-2018 skulle följas upp av Ryssland, på det ena eller andra sättet. Dock får det ses som ett något oväntat agerande med den av Ryssland utlysta avlysningen, som kan liknas med en form av "störstrid" för att påverka NATO övningen. Därtill att Östersjömarinen är involverad i denna verksamhet och ej den Norra Marinen, dock får det ses som möjligt att den Norra Marinen även har fartyg till havs som även kan vara involverad i detta. Onekligen får redan en av målsättningarna med seglatsen anses vara uppnådd, nämligen att visa Andreasflaggan, d.v.s. den ryska örlogsflaggan.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Dagens Nyheter 1, 2 (Svenska)
Forsvaret 1(Engelska)
Jägarchefen 1(Svenska)
Marinetraffic 1(Engelska)
Norsk rikskringkasting 1(Norska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4(Ryska)

Slutnoter

1Министерство обороны Российской Федерации. Отряд кораблей Балтийского флота отправился в дальний поход в Северную Атлантику. 2018. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12200846@egNews(Hämtad 2018-10-30)
2Ibid.
3Jägarchefen. 'Avikelse?'. 2017. https://jagarchefen.blogspot.se/2017/06/avvikelse.html(Hämtad 2018-10-30)
4Министерство обороны Российской Федерации. Отряд кораблей Балтийского флота отправился в дальний поход. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12146147@egNews(Hämtad 2018-10-30)
Министерство обороны Российской Федерации. Корабли Балтийского флота провели плановые совместные учения в Северной Атлантике. 2018. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12172507@egNews(Hämtad 2018-10-30)
Министерство обороны Российской Федерации. Отряд кораблей Балтийского флота отправился в дальний поход. 2018. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12181488@egNews(Hämtad 2018-10-30)
5Forsvaret. Trident Juncture 18. 2018. https://forsvaret.no/en/exercise-and-operations/exercises/nato-exercise-2018(Hämtad 2018-10-30)
6Norsk rikskringkasting. Kringstad, Kirsti. Lote, Philip Alan. Russerne varsler skarpskytingstester utenfor Trøndelag og Møre. 2018. https://www.nrk.no/trondelag/russerne-varsler-skarpskytingstester-utenfor-trondelag-og-more-1.14269255(Hämtad 2018-10-30)
7Ibid.
8Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Holmberg, Kalle. Rysk robotskjutning nära Sverige. 2018. https://www.dn.se/nyheter/sverige/rysk-robotskjutning-nara-sverige/(Hämtad 2018-10-30)
Dagens Nyheter. Svensson, Adam. Ryssland inleder ny robotövning i Östersjön. 2018. https://www.dn.se/nyheter/sverige/ryssland-inleder-ny-robotovning-i-ostersjon/(Hämtad 2018-10-30)
9Marinetraffic. Kola. https://www.marinetraffic.com/en/ais/home/shipid:346200/zoom:10(Hämtad 2018-10-30)

I Skuggan av Trident Juncture-2018

Reflektion

Den 25OKT2018 påbörjades NATO övningen Trident Juncture-2018 (TJ18) i Norge, vilket även är en s.k. High Visibility Exercise (HVE). Övningen kommer fortgå intill 07NOV2018. Därefter kommer en stabstjänstövning ta vid mellan den 14-23NOV2018.1 Denna övning har uppmärksammats, dels i svensk media, dels i internationell media. Vad som dock inte uppmärksammats i någon större utsträckning är det brittiska beslutet att under, vinterhalvåret, de närmsta 10 åren tillfälligt basera cirka 800 soldater i Norge. Truppbidraget som bildar styrkan förefaller komma, dels ur marinkåren, dels ur armén.2 Här bör det även erinras om den norska regeringens förfrågan om en utökning av den roterande amerikanska styrkan till Norge, från 330 till 700 soldater, som nu även förefaller genomförts. Denna styrka är i Norge året runt,3 till skillnad från den brittiska.

En del i valet av tidpunkt, vinterhalvåret, går till del troligtvisatt spåra till framtagandet av en arktisk strategi för Storbritannien.4 Där en del i denna torde vara att höja förmågan hos de brittiska väpnande styrkorna att verka i vinterklimat och den mer extrema varianten som finns i arktiska och subarktiska områden. En förmåga som till del förefaller nedgått hos de brittiska väpnande styrkorna under de senaste två till tre decennierna,5trots viss övningsverksamhet i t.ex. Norge under de s.k. Cold Response övningarna.

I sammanhanget är det intressant att notera ett uttalande av den tidigare chefen för den norska militära underrättelsetjänsten, Generallöjtnant Kjell Grandhagen. Där han argumenterar för att det råder en reell hotbild mot norska Finnmark, i händelse av en större väpnad konflikt som involverar Ryssland.6 Här kan det tänkas att ett eventuellt ryskt agerande mot Norge i sådant fall skulle ske för att skydda det ryska basområdet för den Norra Marinen men även skapa rörelsefrihet för den. Det vill säga tankegångarna kring det s.k. ”Bastion försvaret”,7vilket berörts på denna blogg vid ett flertal tillfällen.

En viktig faktor att belysa, är att rörligheten under vinterhalvåret kan öka maa. tjäle, snötäcke över myrmarker m.m. Kontra de begränsningar som uppstår under våren, sommaren och hösten maa. vattensjuk mark, tjällossning, hindrande terräng p.g.a. avsaknad av snötäcke m.m. Vilket en möjlig slutsats utifrån ovan resonemang skulle vara att mängden förband för att försvara norskt territorium skulle bli högre under vinterhalvåret kontra barmarkshalvåret. Vilket skulle kunna förklara det brittiska uttalandet att dess styrka på sikt skall inarbetas i den norska försvarsplaneringen.8

Om än att konfliktrisken får ses som låg, i dagsläget, förefaller ändock Norge, Storbritannien och USA se en väpnad konflikt som möjlig. Utifrån det faktum att både Storbritannien och USA väljer att rotera trupp till Norge, samt Norge tillfrågade USA om en ökning av det amerikanska truppbidraget, som nu även genomförts.9 Därutöver förefaller både Storbritannien och USA genomföra en förmågeökning vad avser sin förmåga för vinterstrid. Detta hade onekligen inte krävts om en väpnad konflikt på norskt territorium ej utgjort en möjlighet.

Detta blir även ur ett svenskt och finskt perspektiv viktigt attnotera. Då de nordligaste delarna av de båda ländernas territorium troligtvis skulle involveras i en sådan konflikt. Främst för att möjliggöra rörelser över en större yta och kunna kringgå hindrande terräng, både i västlig såsom östlig riktning. Vilket ur ett svenskt perspektiv återigen aktualiserar behovet av ytterligare förband för att möjliggöra ett effektivt försvar av vårt territorium. Där förband måste finnas gripbara, med kort varsel i de viktigaste militärstrategiska områdena och inte transporteras långa avstånd i nord-sydlig riktning. Där transportrörelserna lätt kan påverkas.

Detta behov har även identifierats i den nu redovisade perspektivstudien av Försvarsmakten.10 Huruvida detta kommer bli verklighet i det kommande försvarsbeslutet får anses vara en högst obesvarad fråga. Vad det dock inte omhändertar är tidsförhållandet. Norge, Storbritannien och USA förefaller se en risk redan nu, varvid förband tillförts för att skapa en viss tröskeleffekt. Det svenska behovet torde vara lika skriande, dock torde Perspektivstudiens tidslinjal avseende en ökad förmåga vara högst realistisk mtp. tidsåtgång för materieltillförsel. Men även tidsåtgången för utbildning av nya officerare för att leda ytterligare förband. Varvid andra lösningar, konventionella såsom okonventionella, kan behövas i det korta perspektivet. Intill en eventuell ökning av militära förband skett, för försvaret av övre Norrland.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Forsvaret 1(Engelska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Marine Corps Times 1(Engelska)
Ministry of Defence 1(Engelska)
Parliament 1(Engelska)
Regjeringen 1(Norska)
Reuters 1(Engelska)
The Independent Barents Observer 1(Engelska)
The Telegraph 1(Engelska)

Slutnoter

1Forsvaret. Trident Juncture 18. 2018. https://forsvaret.no/en/exercise-and-operations/exercises/nato-exercise-2018(Hämtad 2018-10-29)
2The Telegraph. Malnick, Edward. UK sending 800 troops to Arctic in warning shot to Russia. 2018. https://www.telegraph.co.uk/politics/2018/09/29/uk-sending-800-troops-arctic-warning-shot-russia/(Hämtad 2018-10-29)
3Reuters. Fouche, Gwladys. Norway to invite more U.S. Marines, for longer and closer to Russia. 2018. https://www.reuters.com/article/us-norway-us-russia/norway-to-invite-more-u-s-marines-for-longer-and-closer-to-russia-idUSKBN1J8149(Hämtad 2018-10-29)
Marine Corps Times. Snow, Shawn. The Corps’ largest rotational deployment to Norway kicks off. 2018. https://www.marinecorpstimes.com/news/your-marine-corps/2018/10/01/the-corps-largest-rotational-deployment-to-norway-kicks-off/(Hämtad 2018-10-29)
4Ministry of Defence. Defence Secretary announces new Defence Arctic Strategy. 2018. https://www.gov.uk/government/news/defence-secretary-announces-new-defence-arctic-strategy(Hämtad 2018-10-29)
5Parliament. On Thin Ice: UK Defence in the Arctic. 2018. https://publications.parliament.uk/pa/cm201719/cmselect/cmdfence/388/38808.htm(Hämtad 2018-10-29)
6The Independent Barents Observer. Staalesen, Atle. Former defense chief sees a serious Russian threat against Norway’s Finnmark region. 2018. https://thebarentsobserver.com/en/security/2018/09/former-norwegian-defense-chief-sees-serious-russian-threat-against-norways-finnmark(Hämtad 2018-10-29)
7Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Forsvarsdepartementet, 2015, s. 20.
8Ministry of Defence. Defence Secretary announces new Defence Arctic Strategy. 2018. https://www.gov.uk/government/news/defence-secretary-announces-new-defence-arctic-strategy(Hämtad 2018-10-29)
9Marine Corps Times. Snow, Shawn. The Corps’ largest rotational deployment to Norway kicks off. 2018. https://www.marinecorpstimes.com/news/your-marine-corps/2018/10/01/the-corps-largest-rotational-deployment-to-norway-kicks-off/(Hämtad 2018-10-29)
10Försvarsmakten. Slutlig redovisning av perspektivstudien 2016-2018. Stockholm: Försvarsmakten, 2018, s. 49-50.

När långt borta blev väldigt nära

av Stig Rydell
Vid en ceremoni i Åbo den 9 juli, undertecknade försvarsministrarna Peter Hultqvist och Jussi Niinistö ett samförståndsavtal (Memorandum of Understanding, MoU), rörande det svensk-finska försvarssamarbetet. Foto: Kristina Swaan, Försvarsmakten.

Vid en ceremoni i Åbo den 9 juli, undertecknade försvarsministrarna Peter Hultqvist och Jussi Niinistö ett samförståndsavtal (Memorandum of Understanding, MoU), rörande det svensk-finska försvarssamarbetet. Foto: Kristina Swaan, Försvarsmakten.

Försvarsmakten (FM) fokuserade under ca 20 år på internationella insatser, men har under senare år ändrat inriktning till ”… ett försvar med huvudsakligen nationell tyngdpunkt.”[1]

Inlägget tar upp bakgrunden, en diskussion kring utvecklingen inom några centrala områden och några tankar/erfarenheter att ta med i framtiden.

Bakgrund

I samband med perioden kring murens fall 1989-1991 uppstod snabbt frågor kring den framtida säkerhetspolitiska utvecklingen, frågor som ingen kunde svara på. I Sverige kunde vi inledningsvis inte dra några slutsatser som tilläts påverka den säkerhetspolitiska inriktningen på ett avgörande sätt. Försvarsbeslutet 1992 blev därför, i princip, en prolongering av tidigare beslut och drastiska nedskärningar var ännu inte aktuella. I takt med att utvecklingen blev mer förutsägbar förändrades också underlagen för besluten. Det som skulle bli en era av drastiska förändringar inleddes med Försvarsbeslutet 1996, trots osäkerheter om utvecklingen i Ryssland.

Några år innan dess, 1994 respektive 1995, hade dessutom Sveriges säkerhetspolitiska linje förändrats radikalt. 1994 blev Sverige medlem i Partnerskap för fred, PfP, en helt unik samarbetsform mellan NATO-medlemmarna och länder som stod utanför NATO, även de som tidigare tillhört Warzawapakten. 1995 övergavs, i och med medlemskapet i EU, den traditionella neutralitetspolitiken. Optionen med neutralitet fanns inte längre i praktiken när landet blev medlem i en ekonomisk och politisk allians, däremot behölls den militära alliansfriheten.

1996 års försvarsbeslut lade grunden till en helt förändrad inriktning för Försvarsmakten (FM). Internationella insatser blev vägledande, de nationella uppgifterna tonades ner. Sverige skulle försvaras med deltagande i internationella insatser, ofta långt borta. Hela FM påbörjade en lång, tidvis mödosam, förändring mot den nya inriktningen. Byggstenar som ingick i det nationella försvaret avvecklades successivt, t ex invasionsförsvaret, flygvapnets krigsbaser, planläggning för mobilisering och materielen såldes ut. Motsvarande avveckling skedde för det civila försvaret.

Utgångspunkten för att kunna genomföra internationella insatser var inte alldeles gynnsam. Den övervägande delen personalen var utbildade för nationella uppgifter och materielen var oftast inte kompatibel med utländska motsvarigheter. De inledande analyserna av den nya inriktningen handlade t ex ofta om vilken materiel som kunde användas, behov av nya juridiska ramverk och hur personalen skulle utbildas. Själva utbildningen kunde röra sig om kunskaper i militär engelska och hur en internationell operativ planering skulle gå till.

Utbildningssystemet blev ganska ansträngt under ett antal år och för den operativa nivån började Natos system tillämpas. Publikationen ”GOP”, Guidelines för Operations blev en ”bibel” i sammanhanget, trots att den var något omständlig och inte alltid enkel att tillämpa. Processen inför en internationell insats, med många inblandade aktörer och stora krav på att undvika misstag, blev långsam.

Under de följande åren fortsatte utvecklingen mot internationella insatser. All personal var inledningsvis inte helt övertygade och höll tankemässigt fast vid det traditionella invasionsförsvarets inriktning. Det fanns dock inga tveksamheter, vare sig bland politiker eller FM ledning, och efterhand blev inriktningen mer solid i alla dess aspekter, däremot oftast med begränsade konsekvensanalyser av utvecklingen på sikt.

Försvarsbesluten 2000 och 2004 bekräftade inriktningen mot internationella insatser och avvecklingen av regementen, flottiljer och staber samt materiel fortsatte i hög takt. I samband med försvarsbeslutet 2009 beslutades bl a att den allmänna värnplikten skulle vara vilade i fredstid och ersättas med frivillighet.

Det nu gällande Försvarsbeslutet, från 2015, innebar en återgång till – i huvudsak – nationellt försvar och att värnplikten återaktiverades, dock med betydligt färre värnpliktiga än tidigare.

En utveckling få hade kunnat föreställa sig för 15-20 år sedan!

När de internationella insatserna blev nationella

Uppbyggnaden av förmågan till internationella insatser har skett samtidigt som det nationella försvaret reducerats till mycket låga nivåer.

Vad gör vi nu?

Utgångsläget, jämfört med när internationaliseringen började 1996, är helt och fundamentalt annorlunda. En viktig skillnad är att samverkan med andra aktörer prioriteras högt idag. I praktiken betyder det också att internationella insatser kan genomföras i det omedelbara närområdet samt, om än lite hårdtolkat, inom ramen för det nationella försvaret av Sverige.

Detta genererar också behov av nära samverkan med andra länder/organisationer som inleds i fred och som kan fortsätta till högre konfliktnivåer, under förutsättning att den politiska viljan finns. Detta gäller speciellt samverkan med Finland.

FM har utvecklat internationaliseringen till en mycket hög nivå. Numera är både materiel och personal interoperabla och deltagande i internationella insatser förlöper utmärkt. De internationella insatserna har gett många värdefulla erfarenheter både för planering och genomförande, vilket är mycket viktigt att notera och dra nytta av inför framtiden.

Det inte alldeles enkelt att avgöra vilka av dessa erfarenheter som INTE är direkt och specifikt användbara för den nationella inriktningen. Orsaken är det ändrade utgångsläget, t ex att gränsen mellan rent nationellt försvar respektive i samverkan med andra har vidgats, eller om man så vill, blivit alltmer otydlig. De senare, i praktiken internationella insatser, har flyttats geografiskt och kan börja i närområdet samt i Sverige.

De internationella insatserna kan därför betraktas som en del av det nationella försvaret.

Sverige har successivt tecknat en lång rad samarbetsavtal, t ex med USA, Danmark, Norge, Storbritannien och speciellt fördjupade avtal med Finland. I det senare fallet har t o m utredningar genomförts om legala förutsättningar för militärt stöd i enlighet med internationell rätt[2].

Det finns därför en palett av möjligheter, där samverkan med andra är ett genomgående tema.

I internationella insatser har Natos planeringsmetoder utnyttjats av högst rationella skäl och har bland annat resulterat i mycket detaljerade orderverk. Överförs denna erfarenhet (planeringsmetodik m m) ”rakt av” till Sverige betyder det att orderverken fylls med detaljer, som skall hållas aktuella. Sannolikheten att ett så omfattande innehåll kan hållas aktuellt får betraktas som låg, bl a därför att dagens staber är starkt reducerade både i antal och personal.

På senare år har en svensk modell börjat användas, baserad på Natos motsvarighet.

Oavsett vilken metod som används är det viktigt med enkelhet/snabbhet i hela processen. Förutsättningar måste skapas för att ingående fakta i planer/ordrar ständigt är aktuella, dvs bara med fakta som oundgängligen behövs.

I en snabbt utvecklad konflikts inledningsskede kanske bara nationella resurser finns tillgängliga och där behöver planeringen baseras på enkelhet och snabbhet. Skälet är bl a att den skall medge snabba nationella insatser i ett inledningsskede med egna resurser. Uppdragstaktiken [3]  är då speciellt viktig att tillämpa och med individuellt ledarskap.

I ett senare skede, d v s om samverkan skall ske med andra, bör planeringen baseras på erfarenheter från internationella insatser, t ex förmågan att verka i större internationella förband och att kunna samverka med andra länders stridskrafter. Det helt dominerande språket i internationella sammanhang är engelska. Numera är kunskapsnivån hög i FM och bör bibehållas i syfte att underlätta samverkan med andra nationer, även avseende det nationella försvaret.

Inom vissa delar, t ex inom flygstridskrafterna, är det sannolikt enklare att större delen av planering/genomförande sker på engelska även i fortsättningen. Skälen är bl a att gemensamma övningar, t ex mellan de nordiska länderna, kan ske friktionsfritt och att flernationella insatser kan genomföras snabbt, vid behov.

Under årens lopp har den normala nationella fredsverksamheten detaljreglerats med administrativa bestämmelser, reglementen och certifieringar m m.

Den pågående översynen av styrande dokument bör fortsätta för att dels minska floran, dels så att uppdragstaktik verkligen kan tillämpas under själva genomförandet, så långt som möjligt i fred som under höjd beredskap. Det individuella ledarskapet behöver utvecklas ytterligare inom ramen för uppdragstaktik, så att beslut fattas på rätt nivå och så tidigt som möjligt.

De internationella insatserna har kommit till Sverige som en möjlig del i det nationella försvaret. De allra flesta erfarenheterna är därför direkt användbara i det nationella försvaret och, jämfört med 1996, är dessutom skillnaden minimal i många avseenden.

Det behövs därför ingen stor kursändring, snarare en justering. Vi behöver både en förmåga till nationella och till internationella insatser, en ensidig fokusering på nationella insatser skulle på sikt vara djupt olycklig.

Långt borta har blivit väldigt nära och vi behöver båda förmågorna – garanterat!

 
Författaren är pensionerad överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato.

 


Noter
[1] Försvarsberedningens rapport, Ds 2017:66, sid 42
[2] Se tex En lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland, SOU 2018:31.
[3] Se Militärstrategisk Doktrin, MSD 16, sid 68.

Kärnvapen – bara politiska vapen?

av Bo Hugemark
Bild: Shutterstock.com

Sverige skyddades av det amerikanska kärnvapenparaplyet under det kalla kriget. Är detta lika säkert i dag?

”Bara en person har upplevt hur det är att fatta beslut om kärnvapeninsats, Harry S. Truman och han är inte längre bland oss.” så sade en amerikansk strategisk expert, när vi någon gång under kalla kriget diskuterade sannolikheten för kärnvapenkrig. Underförstått i detta var att ett sådant beslut var ett oerhört steg ut i det okända och att den osäkerheten verkat avhållande sedan dess. Kärnvapenavskräckningen fungerade. Om det var den som också förhindrade konventionella krig mellan maktblocken kan vi inte säga säkert, men det är troligt, likaså att den bidrog till att Sovjetunionen kunde hålla halva Europa förslavat under decennier.

Ett vanligt påstående är att kärnvapen är politiska vapen, inte militära. Det är sant i den meningen att de aldrig använts efter Hiroshima och Nagasaki. Men ett vapen har politisk effekt endast om det kan komma att användas militärt. Som vi fått se efter det kalla krigets slut, fanns det sovjetiska planer på hur en militär storoffensiv mot väst skulle inledas med en massiv kärnvapenstormeld. En sådan storoffensiv skulle enligt den ryska doktrinen startas när regeringen bedömde krig oundvikligt. Och det krävs inte en överdriven fantasi för att kunna föreställa sig hur Sovjetledarna i en kris skulle fatta det beslutet.

Samma sak gällde den strategiska kärnvapenbalansen, i väst byggd på teorin om att ömsesidig säkerställd förstörelseförmåga – Mutual Assured Destruction, MAD – skulle avhålla från krig. Om så var fallet, var ju kärnvapenupprustningen meningslös. Men MAD var aldrig en sovjetisk doktrin. Det berättas att den ryske regeringschefen Kosygin ställde sig helt oförstående till principen att man för att säkerställa MAD inte fick skydda den egna befolkningen.  Den sovjetiska doktrinen var grundad på krigföringsförmåga, War-Fighting Capability, WFC. I praktiken blev det också den amerikanska doktrinen. Och kapprustningen fortsatte.

Idag är det svårt att föreställa sig ett kärnvapenkrig som bryter ut på grund av att någon av de större kärnvapenmakterna ser krig som oundvikligt och överhängande och väljer att slå till först. Farhågorna för kärnvapenkrig knyts främst till kärnvapenmakter i ”tredje världen”. Men det är svårt att se en stat som med berått mod använder kärnvapen som politikens fortsättning med andra medel. Däremot kan man tänka sig att kärnvapen tillgrips när landet eller regimen hotas av förintelse. Det var bakgrunden till det israeliska kärnvapnet.  Ett annat exempel kan vara Nordkorea i ett läge då regimen hotas inifrån och utifrån.

Hot om kärnvapen kan emellertid spela en roll i krig som utkämpas med konventionella stridskrafter. Framför allt som ett medel för vad som jag med ett uttryck från armétaktiken kallar ”försvar av tagen terräng”. Kärnvapenstaten angriper, invaderar och annekterar ett grannlands territorium och hotar med kärnvapen till ”fäderneslandets försvar”. Ett exempel skulle ha kunnat vara Iraks ockupation av Kuwait 1990. Om Saddam Hussein hade haft kärnvapen, skulle FN-alliansen, ledd av USA, ha vågat genomföra den massiva uppladdningen i Saudiarabien och starta Desert Storm?

Ett mindre hypotetiskt och helt aktuellt exempel är en möjlig rysk aggression mot Baltikum, genom ”hybridkrigföring” eller som en blixtoperation.  En västlig insats för att möta hotet eller befria ockuperat område skulle betecknas som hot mot rättmätigt ryskt land, vilket enligt gällande rysk doktrin kan mötas med en kärnvapeninsats.

Skulle hotet om det vara trovärdigt? Kanske, om angriparen skapade ett fait accompli och en befrielseoperation därför skulle kräva samling av stora sårbara styrkor à la Desert Storm. Det är därför angeläget att försvaret av de baltiska staterna blir starkare och mer uthålligt än de nuvarande snubbeltrådsstyrkorna utgör. Sveriges roll att säkra tillförselvägar för förstärkningar är vital. Men den viktigaste faktorn för att minska kärnvapenhotet – och därmed avskräcka från angrepp – är det västliga kärnvapenparaplyet.

Det förhållandet är just det som NATO-motståndarna i den svenska debatten använder som ett argument mot ett svenskt medlemskap, därmed givande kärnvapnens politiska betydelse en ny innebörd. ”Kärnvapenallians”, det låter ju hemskt och olycksbådande. Inte med ett ord nämns att Sverige stod under det amerikanska kärnvapenparaplyet under det kalla kriget och att detta var en förutsättning för att vi avstod från att utveckla egna atomvapen. (Det sammanhanget förklarades för övrigt i denna Akademi i inledningsanförandet av ledamoten Karl Fritiofsson, statssekreterare i försvarsdepartementet.)

Inte heller nämns att de enda kärnvapen stationerade i Östersjöområdet är de ryska och att Ryssland övat insatser med dessa bland annat mot Polen under Zapadövningar och mot Sverige vid ”Ryska påsken” 2013.

NATO-motståndarna fick en gåva när Sverige, i motsats till bl a NATO-länderna och Finland, röstade för FN:s konvention om kärnvapenförbud. Eftersom inte heller Ryssland röstade för konventionen, undrar man hur avtalets tillskyndare i Sverige tänker. Skulle en svensk ratificering göra oss immuna mot hot?

Ytterligare en fråga för NATO-motståndarna att begrunda: Vem löper störst risk att utsättas för kärnvapenhot, en stat som står under ett kärnvapenparaply eller en som inte gör det?

 
Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

EU

av Hodder Stjernswärd

I svallvågorna efter valet är det en fråga som behandlats ganska styvmoderligt. Det är EU.

Världen förändras. Den s k populismen ökar. EU som tycktes vara en så bra uppfinning är numera ett diskussionsobjekt. Det finns naturligtvis mycket i EU som man kan anmärka på, t ex den kostsamma administrationen (alltså med andra ord för mycket byråkrati) och för mycket behandlande av småsaker, men i stort sett har EU varit till gagn för Europas frihandel och fred.

Så är det försvarsfrågan: EU är ingen försvarsorganisation, men i och med att dess medlemmar håller ihop om handeln och sammanhängande problem, är det en organisation som på sätt och vis är för ett gemensamt försvar. Ett försvar av gemensamma värderingar och demokrati.

Flera av dess medlemmar har föreslagit gemensamma försvarsåtgärder men något stadgeenligt har ej skapats. Nato har ansetts räcka.

Storbritanniens Brexitval har förvånat många. Ångern är stor. Säkert skulle åtskilliga britter ha valt motsatsen om det idag skulle bli återval. Viktigt är att försvarsfrågan behandlas positivt i de fortsatta Brexitförhandlingarna.

För Sveriges del är det av stor betydelse att vi håller fast vid EU och intimt samarbetar med dess medlemmar.

Försvarsfrågan är en av de förhandlingsobjekt som aldrig får glömmas, men hittillsvarande budgetförslag har varit för tama.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA

Kampen om öarna

Reflektion

Den brittiska dagstidningen The Times publicerade den 07OKT2018 en artikel rörande en ökad brittisk krigföringsförmåga på IT-arenan. Där den ökade förmågan till genomförande av IT-angrepp, dels skall skapa en s.k. tröskeleffekt, dels ge brittiska befälhavare ytterligare metoder för att kunna påverka en motståndare. Varvid det sistnämnda exemplifieras med att Storbritannien i dagsläget har ett förmågeglapp mellan konventionella medel och kärnvapen. I sammanhanget är det även intressant att notera hur förmågan till IT-angrepp till del förefaller likställas med taktiska kärnvapen.1

Ur ett närområdes perspektiv är det även intressant att notera vid vilka möjliga tillfällen omfattande IT-angrepp skulle kunna genomföras av Storbritannien. Artikeln i The Times beskriver tre olika scenarion där det skulle kunna vara möjligt. Varav ett scenario utgörs av ett ryskt angrepp mot någon av de öar som finns utanför den estländska kusten, där syftet med angreppet enligt artikeln skulle vara att testa NATO kollektiva försvarsklausul, artikel fem i NATO stadgan,2 d.v.s. ett angrepp på ett medlemsland ses som ett angrepp på övriga medlemsländer. Vad avser öar utanför den estländska kusten, utgörs de i huvudsak längs den norra kusten av ett flertal mindre öar. Längs den västra delen av kusten finns två större öar, Dagö och Ösel samt ett antal mindre öar. Vilken del av den estländska kusten som kan vara aktuell berörs ej i The Times artikel, varvid både den nordliga och västliga kusten måste beröras.

Inledningsvis är det intressant att notera fokusering kring öar, när säkerhetsläget i Östersjöregionen berörs. Gotland har sedan länge berörts i den svenska, men även i den internationella säkerhetsdebatten.3 Därutöver har även Åland och Bornholm berörts i debatten.4 Hotbilden som främst påtalas är hur långräckviddiga bekämpningssystem kan frambaseras på öar för att därmed skapa ett s.k. avreglingsområde, något som även berörs i den svenska militärstrategiska doktrinen från 2016.5 Själva konceptet kan exemplifieras med utplaceringen av olika vapensystem som genomförs av Kina i bl.a. Sydkinesiska sjön på ett antal öar.6

Ur ett konfliktperspektiv skulle även ett angrepp och efterföljande ockupation av en ö kunna te sig mer attraktivt kontra ett angrepp mot fastland, av ett flertal anledningar. Öar utgör oftast inget resurscentrum för en nation, varvid en förlust av en ö ev. lättare skulle kunna accepteras av en angripen nation, kontra ett angrepp mot dess fastland. Det skulle även kunna innebära ett s.k. fait accompli om den angripna staten saknar resurser för ett återtagande av ön, varvid den uppges. Ett angrepp mot en ö, skulle även kunna ses som ett sätt att nå målsättningar utan att en större konflikt sker, jämfört med ett angrepp mot en nations fastland. Dock skulle den kunna eskalera beroende på öns geostrategiska värde varvid t.ex. en tredje part skulle kunna bli involverad i konflikten om den påverkas av det.

Detta tillsammans med de möjligheter som dagens långräckviddiga fjärrbekämpningssystem medger, gör således öar till möjligaattraktiva angreppsmål. Utgående från de större öar som finns i Östersjön och hur svagt försvarade dessa är, får det även ses som relativt lätta angreppsmål. Trots dessa fördelar, får det ses som ytterst svårt att försörja dessa öar i händelse av en utdragen konflikt. Det troliga försörjningssättet torde utgöras av fartyg maa. mängden förnödenheter som kan medföras, kontra luftburen försörjning. Har t.ex. en angripen nationen fortfarande tillgång till ubåtar torde det kunna skapa stora svårigheter med försörjningen till en ockuperad ö.

Bild 1. Bild utvisande Dagö och Ösel.
För att återgå till de estländska öarna, får det ses som möjligtatt de mindre öarna längs den nordliga kusten skulle kunna besättas med specialförband. Specialförbandsföretag inriktade mot öar övas, av och till med ryska specialförbanden i Finska viken.8Likväl skulle de mindre öarna på Estlands västkust kunna besättas med hjälp av specialförband. Vid de större öarna, Dagö och Ösel, skulle troligtvis marininfanteriförband samt reguljära manöverförband krävas för att kunna besätta dem.

Vad avser de mindre öarna får det ses som ett möjligt scenario att de skulle kunna besättas för att pröva NATO artikel fem. Dock skulle ett sådant agerande kunna omintetgöra mer omfattande operationer. Skulle en ett sådant företag genomföras och ingen reaktion sker vid första tillfället får det ses som troligtatt nästa agerande mycket väl skulle kunna utlösa NATO artikel fem. Varvid det får ses som mer troligt att en operation mot någon av öarna längs Estlands kust skulle genomföras mot antingen Dagö eller Ösel.

Syftet med den sista nämnda operationen får ses som två delad, dels pröva NATO artikel fem, dels framgruppera långräckviddiga fjärrbekämpningssystem för att kunna avregla delar av Östersjöregionen. Dock får detta ses som ett väldigt högt vågspel, om en sådan operation skulle genomföras. Varvid det får ses som mindre troligt att det skulle genomföras, en invasion över landgräns får snarare ses som mer trolig i sådant fall om säkerhetsläget blivit så negativt att väpnade aktioner övervägs.

Således, en rysk operation innefattande att besätta estländska öar syftande till att pröva NATO artikel fem, får anses ha en lågsannolikhet. Där en av de mer avgörande faktorerna för den låga sannolikheten får anses vara att Ryssland skulle tappa sin egen handlingsfrihet med ett sådant agerande, vilket beskrivits i det korta resonemanget ovan. Varvid det av ett flertal skäl får ses som mer troligt att en rysk operation mot öar i Östersjön snarare skulle rikta sig mot Gotland och/eller Åland, om än att sannolikheten även för det får ses som låg, just nu.

Bild 2. Exempel på långräckviddiga ryska vapensystem.7
Det främsta skälet får anses vara att Sverige och Finland, i dagsläget, är militärt alliansfria och åtminstone offentligt inte har några bindande försvarsgarantier med någon eller några nationer som kan mäta sig med Ryssland. Varvid risken får en eskalering som övergår till en större väpnad konflikt vid ett sådant ryskt agerande, får anses vara lägre. Därutöver skulle Ryssland skapa ett periferiförsvar med långräckviddiga fjärrbekämpningssystem men även en ökad inhämtningsförmåga, på motsvarande sätt som Kina i t.ex. Sydkinesiska sjön. Agerandet skulle även skapa militär handlingsfrihet för Ryssland, i Östersjöregionen.

Ett sådant ryskt agerande skulle även kunna ses som en indirektmetod för att påtvinga de baltiska staterna sin vilja. Då det som skulle uppstå är en form av isolering av de baltiska staterna i västlig och östlig riktning. En liknelse skulle kunna vara Schweiz belägenhet under det andra världskriget. Varvid det skulle kunna vara möjligt att trovärdigheten i de baltiska staternas NATO medlemskap och därmed även NATO artikel fem, skulle kunna ifrågasättas.

Svagheten i ett sådant ryskt agerande är dock som berörts tidigare, logistikkedjan som skulle uppstå till en eller två isolerade punkter. Mängden tonnage som skulle åtgå till försörjningen, torde i dagsläget agerande avhållande på Ryssland. Därutöver skulle svenska eller andra nationers ubåtar effektivt kunna påverka en sådan logistikkedja, om konflikten blir utdragen.

Avslutningsvis får risken, dels för en väpnad konflikt i Östersjöregionen, dels för ett preventivt agerande gentemot t.ex. Gotland och Åland anses som låg i dagsläget. Dock torde dessa sakförhållanden studerats och planer framtagits på motsvarande sätt som den Sovjetiska planen från 1940, vilket omfattande en ockupation av Åland.9

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Center for Strategic and International Studies 1, 2, 3(Engelska)
CNBC 1(Engelska)
Dagens Nyheter 1, 2 (Svenska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Kungliga örlogsmannasällskapet 1(Svenska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2(Ryska)
Sveriges Television 1 (Svenska)
TASS 1(Engelska)
The Times 1 (Engelska)

Slutnoter

1The Times. Hookham, Mark. Shipman, Tim. Wheeler, Caroline. UK war-games cyber attack on Moscow. 2018. https://www.thetimes.co.uk/article/uk-war-games-cyber-attack-on-moscow-dgxz8ppv0(Hämtad 2018-10-21)
2Ibid.
3Dagens Nyheter. de la Reguera, Erik. Expert varnar för ryskt hot mot Gotland. 2015. https://www.dn.se/nyheter/varlden/expert-varnar-for-ryskt-hot-mot-gotland/(Hämtad 2018-10-21)
Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Stor amerikansk närvaro i svensk militärövning. 2017. https://www.dn.se/nyheter/sverige/stor-amerikansk-narvaro-i-svensk-militarovning/(Hämtad 2018-10-21)
4Dagens Nyheter. Sundberg, Marit. Finland förbereder sig på rysk ockupation av Åland. 2015. https://www.dn.se/nyheter/varlden/finland-forbereder-sig-pa-rysk-ockupation-av-aland/(Hämtad 2018-10-21)
Sveriges Television. Golovkin, Pavel. Rysk övning mot Gotland. 2015. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/rysk-ovning-mot-gotland(Hämtad 2018-10-21)
5Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 31.
6CNBC. As Trump talks trade and nukes, China quietly tightens its grip on the South China Sea. 2018. https://www.cnbc.com/2018/06/01/as-trump-talks-trade-and-nukes-china-tightens-grip-on-south-china-sea.html(Hämtad 2018-10-21)
7Center for Strategic and International Studies. S-400 Triumf. 2018. https://missilethreat.csis.org/defsys/s-400-triumf/(Hämtad 2018-10-21)
Center for Strategic and International Studies. SS-26 (Iskander). 2018. https://missilethreat.csis.org/missile/ss-26/(Hämtad 2018-10-21)
Center for Strategic and International Studies. SS-N-26 “Strobile” (P-800 Oniks)/ Yakhont / Yakhont-M / Bastion (launch systems). 2018. https://missilethreat.csis.org/missile/ss-n-26/(Hämtad 2018-10-21)
TASS. Advanced long-range missile for S-400 system accepted for service in Russia. 2018. http://tass.com/defense/1026630(Hämtad 2018-10-21)
8Министерство обороны Российской Федерации. На островах Финского залива прошло учение со спецназовцами ЗВО. 2018. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12167497@egNews(Hämtad 2018-10-21)
Министерство обороны Российской Федерации. Разведчики ЗВО в ходе занятий впервые десантировались с 2500 метров на неподготовленную площадку на острове Гогланд в Финском заливе. 2018. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12185139@egNews(Hämtad 2018-10-21)
9Gustavsson, Kenneth. 'Åland 1940 – demilitarisering under sovjetisk kontroll, del 2: Den militära linjen', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 177, no. 3, 2014, s. 241-259.