Försvarsbloggare

av Claes Arvidsson

Nato-toppmötet i Bryssel 11-12 juli inramades av Donald Trumps misstroskapande av hur hållfast USA:s engagemang för Europa är. Det är allvarligt och sammantaget med Trumps agerande i andra sammanhang med Putin som vän och EU som fiende skapar det en osäkerhet kring innebörden av artikel 5. Samtidigt – och med USA som drivande kraft – antogs en deklaration som tydligt utpekade Ryssland som ”etta” i hotbilden. Konkreta beslut fattades med syfte att stärka säkerheten i Europa (Nato Readiness Initiative).

Paradoxen är således att Nato:s trovärdighet både minskade och ökade. Det finns ”vuxna” i Ovala rummet, men samtidigt kommer man inte bort från det faktum att Trump är president och ÖB.

I skuggan av de stora rubrikerna undertecknades dessutom en gemensam deklaration mellan Nato och EU – med stor potentiell betydelse för ”integrationen” dem emellan. Relationen beskrivs i termer av ett strategiskt partnerskap med ett klargörande av samarbetsområden och roller. Nato ska även fortsättningsvis utgöra grundbulten i de allierades kollektiva försvar (de flesta EU-medlemmar är ju också med i Nato). Slöseri genom duplicering ska undvikas.

Samarbetsområden som utpekas är hybridhot, cyber, materiel och kapacitetsbyggande i södra och östra Europa samt inte minst viktigt militär mobilitet (ett militärt Schengen), anpassning av infrastruktur och borttagande av byråkratiska hinder.

PESCO blir ett slags nod för samarbetet – och ska vara öppet för deltagande från medlemmar i Nato som inte är med i EU. Också det ett sätt att stärka den transatlantiska länken.

Med det strategiska partnerskapet mellan Nato och EU kan det sättas definitiv punkt för den ibland uppdykande diskussionen om en Europaarmé, men partnerskapet (liksom besluten om att stärka Nato i Europa) kastar också ljus över den nu pågående diskussionen om att EU borde ha en strategisk autonomi. Med tanke på Trump är den diskussionen förståelig, men samtidigt verklighetsfrämmande. EU kan göra insats på egen hand, liksom genom konstellationer av europeiska stater (till exempel JEF). Det är dock USA som är själva ankaret för säkerheten i Europa. Ökat oberoende är en annan sak.

Det Europa kan göra – och som man redan borde ha gjort – är att ta ett större eget ansvar. Det gäller förstås även Sverige genom att stärka Nato genom ett svenskt medlemskap och betala försäkringspremien för vårt eget försvar av riket. Besluten vid toppmötet i Bryssel var en viktig motvikt till Trumpismen, men även bortom Trump är USA:s engagemang för Europa långsiktigt vikande.

 
Författaren är författare och tidigare ledarskribent i Svenska Dagbladet. Han är ledamot av KKrVA.

Av Björn Körlof

Regeringen har under den sistlidna veckan beslutat att tillsätta ett antal utredningar, vilka i allt väsentligt tycks föranledas av sommarens omfattande och allvarliga bränder, som samtidigt ägt rum på flera platser i landet, något som föranlett behov av hjälp även från andra länder. Utredningarna omfattar räddningstjänst, grundvattenförhållanden, hälso- och sjukvårdens förmåga att hantera krissituationer, äldreomsorg under värmeböljor och transportverksamhet vid stora bränder.

Det är självfallet naturligt och riktigt att de omfattande brändernas orsaker och verkningar liksom de olika former av räddningstjänstinsatser som gjordes för att bemästra dem behöver analyseras. Men även konsekvenser för andra samhällsområden än räddningstjänsten behöver naturligtvis bli föremål för utvärderingar och att förslag arbetas fram som kan förbättra den fredstida krisberedskapen inför sådana allvarliga händelser som bränderna ger prov på.

Ändå ter det sig egendomligt att den beredskap som krävs för krigstida förhållanden inom civilt försvar inte samtidigt och integrerat blir föremål för prövning. Detta särskilt som Försvarsberedningen i sitt betänkande från december 2017 efterlyste omfattande förbättringar inom den krigstida beredskapen bl a inom de ovan berörda områdena.

Vad som särskilt ter sig viktigt att på allvar pröva i ett sådant fokus – inte minst mot bakgrund av erfarenheterna från branden i Västmanland och de nu aktuella storbränderna – är om inte de organisatoriska och resursmässiga brister som påvisats kräver ett mer radikalt grepp vad gäller räddningstjänstens organisation i stort. Mot den bakgrunden, och med en tydlig koppling till krigsberedskapens behov av räddningstjänsten (som Försvarsberedningen skrivit mycket om), kan det sättas ifråga om inte räddningstjänst i fred och i krig bör vara en helt igenom statlig verksamhet, vilket vissa delar av den redan är. Lämplig huvudman inom staten bör då vara länsstyrelsen, som redan idag i fred kan ta över räddningstjänstledningen vid större och allvarligare händelseförlopp, liksom också att länsstyrelsen är högsta civila totalförsvarsmyndighet inom ett län. Räddningstjänsten bör med ett sådant huvudmannaskap organiseras som regionala resurser, lokaliserade inom respektive län m h t befolkning, riskområden etc. En sådan regionalt organiserad räddningstjänst i staten bör vid krigstid kunna förstärkas med räddnings- och röjningsstyrkor som rekryterats och utbildats med plikt och främst vara avsedda för insatser under krig. Sådana styrkor bör också vid större och allvarligare händelser kunna inkallas med kort varsel i fredstid för att kunna förstärka den fredstida räddningstjänsten.

I det beredskapsperspektiv som kriget utgör blir också alla frågor om sjukvård, vård och omsorg om äldre, vattenförsörjning, transporter etc, vilka nu förefaller utredas enbart med ett fredstida krisperspektiv för ögonen, oerhört väsentliga. Frågor om ansvar, organisation, resurser inom alla de berörda områdena måste också ses i ett krigsberedskapsperspektiv, d v s hela hot och riskskalan måste analyseras samlat med utgångspunkt i både krigstida och fredstida behov.

 
Författaren är f d generaldirektör och ledamot av KKrVA.

av Per Blomquist

Ambassadör Ingolf Kiesow (IK) skrev den 10 augusti att tillit till allianser för att bygga Sveriges säkerhet blir allt svårare att ta till sig i säkerhetspolitiken. Javisst är det så!

IK hänvisar till Ukrainakriget och detta med all rätt för att visa en stormakts agerande utanför FN-mandatet. Han kunde också ha hänvisat till USA:s många förbrytelser från likartade krig. Stormakterna har alltid och kommer alltid att följa sina intressen. Gränsen till krig ska vara den yttersta, men erfarenheten visar att den överträds återkommande.

En småstat ska bygga sin säkerhet på ett verkligt oberoende och en fast självständighet. Det inger respekt och underlättar samarbete då det verkligen behövs, till exempel i lägen inför krig. Säkerhetspolitiskt har Sverige efter Berlinmurens fall varit vårdslöst med sin tidigare trygga självständighet.

IK hänvisar till svensk avskräckning eller anslutning till Nato.

En småstat kan inte bygga sin säkerhet på avskräckning. Varken militärt läge eller försvarsekonomin tillåter duellkrig med en stormakt. Säkerheten ska bygga på politik och en klok diplomati för fred med stöd av ett krigsavhållande försvar. Vi får önska oss en regering efter valet som kan åstadkomma detta.

Nato som IK ser som en möjlig lösning utan USA är en bräcklig allians. Till dels är den i förfall, med Turkiets relation till USA och Europas nationer med olika inriktning. Sådan splittring är återkommande i stora allianser, något som jag förstod att IK varnar för.

Sverige har fått en synnerligen vansklig säkerhetspolitik med ett ensidigt bedömt hot från Ryssland. Den har lett till värdlandsavtal, USA/Nato-övningar på svenskt territorium och en solidaritetsförklaring utan föregående analys. Allt sammantaget gör att inte ens försvarsministern och ÖB kan hålla sig till en ren och trovärdig militär alliansfrihet.

En aktiv del av Kungl Krigsvetenskapsakademins ledamöter har genomfört en omfattande debattstudie, KV 21, och hakat på gällande FB 15. Under rubriken ”Slutsatser och avgränsningar” heter det ”att det endast är Ryssland som kan utgöra ett hot mot vårt lands suveränitet och självbestämmande” (s. 36). Detta är i högsta grad ogenomtänkt.

Dessa framstående debattörer ur akademin tycks inte ha analyserat båda stormakternas starka intresse av Norden med betydelse för hela Europa och Antarktis. Sverige och Norden har ett mycket betydelsefullt total- och militärstrategiskt läge för dessa makter. FB 15 bygger faktiskt på 1940-talets felaktiga politiska direktiv.

Båda stormakterna visar återkommande sina militära muskler och framför antagonistiska hot mot varandra.

Båda stormakterna har avgivit tydliga deklarationer om att tillgripa förebyggande krigshandlingar om något för dem vitalt intresse står på spel. USA har sedan mycket länge förklarat sig berett till preventivkrig om några fria vattenvägar skulle hotas.

Båda stormakterna håller öppet för första bruk av kärnvapenanvändning.

Det är dessa stormakter med sin positionering öster om Östersjön som kan öppna det osannolika kriget. Detta borde ha analyserats som grund för KV 21-studien. Då hade bland annat framkommit att vårt oförsvarade markterritorium utgör en verklig äventyrlighet gentemot både USA/Nato och Ryssland.

Med detta inlägg beklagar jag studiens ensidighet som tar fasta på det osannolika Östersjöområdet som slagfält. Men många goda tankar finns i denna debattstudie och kan tas tillvara.

Vi bör i akademin verka för en grundlig trovärdig säkerhetspolitik och en lika trovärdig försvarspolitik skapad till rimliga kostnader.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Av Zebulon Carlander
Den svenska Natodebatten ligger högt upp på den säkerhetspolitiska dagordningen. Det är en omfattande debatt som berör alla delar av vår utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Det går att dela in de olika argumenten för såväl ett ja som ett nej till Nato i fyra olika kategorier.

Natomotståndet

För Natomotståndet handlar det om faktorerna stabilitet, oberoende, suveränitet, och tradition.

Tanken bakom stabilitet är att en Natoanslutning skulle rubba den säkerhetspolitiska balansen i närområdet och provocera en kraftig, kanske t o m våldsam, reaktion från Ryssland.

Bättre då, enligt det här resonemanget, att följa Hultqvistdoktrinen vilket går ut på att utveckla bi- och multilaterala samarbeten som saknar ömsesidiga försvarsförpliktelser, vilket man tänker gör oss säkrare samtidigt som det inte är lika provocerande i Moskvas ögon. Självklart finns det även anhängare av stabilitetsargumentet som anser att Hultqvistdoktrinen är för mycket.

Sedan är det oberoende och suveränitet. Dessa har sina likheter men är fortfarande så pass distinkta att de kan särskiljas. Skillnaden mellan dessa två kan sägas vara att oberoende är utåtvänt medan suveränitet är inåtvänt.

Det vill säga, argumentationen för oberoende fokuserar på Sveriges möjligheter att bedriva en aktivistisk utrikespolitik, t ex att medla i konflikter och agera brobyggare. Suveränitet betonar våra egna möjligheter att fatta beslut kring frågor som användandet av svenska soldater utanför riket.

Slutligen tradition, vilket dels grundar sig i en nostalgi om hur svensk utrikes- och säkerhetspolitik har sett ut sedan länge, och dels en mer praktiskt uppfattning om att man inte behöver laga det som inte är trasigt.

Natostödet

För de som förordar en Nato-anslutning handlar det om faktorerna stabilitet, inflytande, solidaritet, och modernitet.

Enligt stabilitetsargumentet skulle ett svenskt medlemskap i Nato bidra till att fylla ett säkerhetsvakuum som idag existerar i Östersjöområdet p g a Sveriges utanförskap. Det skulle skapa större klarhet om den geostrategiska strukturen i närområdet och underlätta för samverkan med andra Natostater i en kris eller konflikt.

Resonemanget kring inflytande handlar om att med en plats vid ”bordet” skulle Sverige ha en starkare röst om viktiga transatlantiska säkerhetsfrågor, t ex svaret som avges till följd av ryska aggressioner.

Solidaritet bygger på uppfattningen att Sverige ensam inte kan lösa sina försvarspolitiska problem utan behöver stöd från andra. Detta samtidigt som man anser att Sverige har ett intresse av att ställa upp för andra stater inom det transatlantiska samfundet, särskilt dem som vi delar starka värderingar med, t ex de tre baltiska republikerna.

Slutligen är det modernitetsargumentet. Det menar att Sverige på 2000-talet inte kan klamra sig fast vid gamla antaganden om svensk utrikes- och säkerhetspolitik utan måste uppdatera sina doktriner efter förändrade omvärldsförhållanden.

Annorlunda uttryckt kan man säga att Sverige inte är ett isolerat välfärdsutopia uppe i Europas norra periferi, utan en integrerad del av ett större politiskt och ekonomiskt system där skeenden i andra delar påverkar oss.

Slutsatser

Ställda mot varandra blir det följande för och mot Natomedlemskap:

Stabilitet (för) – Stabilitet (mot)

Inflytande (för) – Oberoende (mot)

Solidaritet (för) – Suveränitet (mot)

Modernitet (för) – Tradition (mot)

Det allra mest intressanta är att den första kategorin är densamma för båda sidor, d v s stabilitet. Det är också längst den här konfliktlinjen som jag ytterst bedömer att den svenska Natodebatten kommer att avgöras.

 
Författaren är ledamot av Moderata ungdomsförbundets internationella kommitté.

av Robin Häggblom

Det är med stort intresse som jag följt debatten om olika förbandstypers lämplighet i norrländsk terräng. Från finsk synvinkel är det naturligtvis av särskilt intresse då stora delar av landet har terräng som antingen direkt motsvarar eller har drag som skapar samma frågeställningar som är aktuella i fallet Norrland. För den fortsatta debatten kan det för svenska läsare vara av intresse att ta del av hur finska armén resonerar kring samma utmaningar. Nedanstående redovisning är helt baserat på öppna källor, och ska på intet sätt ses som en uttömmande redogörelse för finsk doktrin eller krigstida sammansättning.

De krigstida finska förbanden delas in i tre kategorier: operativa, regionala och lokala trupper. I en jämförelse med den svenska Försvarsmakten motsvarar lokala trupper den roll som Hemvärnet har, medan regionala trupper saknar motsvarighet. De operativa styrkorna motsvarar de krigsförband som diskuteras i Fritzsons och Henricssons artiklar, så dessa utgör de mest relevanta jämförelserna. De operativa styrkorna kallas också manövertrupper, men då manöverförband har en avvikande betydelse i rikssvensk nomenklatur kommer jag genomgående att använda “operativa” i denna text.

De viktigaste förbanden är fem stridsgrupper och två brigader. De två brigaderna skiljer sig radikalt, där den ena är en motoriserad brigad uppbyggd kring hjulburet infanteri som förflyttar sig med Patria AMV (Patgb 360) och XA-180/200-seriens (Patgb 203) pansarfordon. Jämfört med svenska förband har den störst likheter med 71 bataljonen, och de södra/sydvästra delarna av Finland där förbandet mobiliseras har på de hela taget mer gemensamt med Götaland och Svealand än med Norrland när det kommer till faktorer som befolkningstäthet, infrastruktur, och klimat. Den andra brigaden är mekaniserad, och uppbyggd kring CV 9030 (Strf 90). Denna sätts i sin tur upp i de östra delarna av landet, där skog dominerar landskapet. Samtidigt ska det poängteras att alla operativa förband skall kunna “operera självständigt över hela nationens territorium” och “måste kunna klara sina uppgifter i alla terrängtyper och förhållanden i Finland”. Armén lyfter fram också att den “centrala utmaningen är balansen mellan taktisk och operativ rörlighet”, där hjul kontra band är en viktig faktor (för alla citat, se Operatiivinen yhtymä 2035).

Stridsgrupperna är bataljoner som förstärkts för att kunna operera självständigt. De två pansarstridsgrupperna är de kraftigast bepansrade förbanden i den krigstida finska armén, med två kompanier Leopard 2A6 och två kompanier pansarskytte (pansarjägare på finlandssvenska) med BMP-2, samt understödjande ingenjörs- (pionjärs-), artilleri- och luftvärnsförband. BMP-2 hålls kvar på grund av brist på pengar, men genomgår som bäst ett lätt uppgraderingsprogram som syftar till att förbättra ergonomin och reducera fordonens signatur. Beväpningen, 30 mm akan, och skydd uppdateras inte.

Två stridsgrupper är motoriserade. Bägge har tre pansarskyttekompanier med MT-LBv (Pbv 401) och ett pansarkompani med Leopard 2A4 (Strv 121), samt understödsförband.

Den sista stridsgruppen är en kustjägarstridsgrupp med marininfanteri transporterade i lätta transportbåtar och stridsbåtar för offensiva uppgifter i skärgårdsmiljö. Den här typen av specialförband saknar relevans för den pågående debatten.

Ett par saker blir omedelbart uppenbara för de som läst Fritzsons och Henricssons artiklar. Ett är att de motoriserade stridsgrupperna på ytan ganska långt motsvarar Henricssons förslag på infanteriförband för Norrland. Här finns dock ett par radikala skillnader som inte framkommer i den korta beskrivningen ovan. Det första är en kompakt finsk aversion mot uppsutten strid. Oberoende av terräng och fordon så är utgångsläget att när pansarskytteförbanden nått slagfältet stiger de av och tar upp striden till fots. Både BMP-2 och CV 9030 saknar numera i finsk version möjlighet för infanteriet att använda sina vapen inifrån vagnen.

Starkt förknippat med detta är den finska förkärleken för fältbefästningar i alla dess former. Även om fullständiga befästningar kräver omfattande tid och arbete kan meningsfulla förbättringar av stridsställningar ske med enkla medel på relativt kort tid. Detta möjliggör den fokus som finsk taktik och operationskonst numera tillmäter ett aktivt försvar, där befästningar inte nödvändigtvis skall försvaras till sista patron, utan är tillfälliga stödjepunkter. Det är korrekt att Norrland lämnar mycket utrymme för att kringgå befästningar, men samtidigt ska man komma ihåg att även om mekaniserade förband kan operera i väglöst landskap så kommer de att betala ett pris för det. Beroende på terräng så kommer framryckningshastighet och försörjningslinjerna att bli lidande, vilket betyder att vissa nyckelpunkter blir intressantare än andra. Ett vägkors har ett objektivt högre strategiskt värden än myrar och fjällsluttningar, för att lätt karikera situationen. Det ska också påpekas att alla finska värnpliktiga får pröva på att gräva ståvärn, oberoende av årstid. Då alla officerare inlett sina karriärer som värnpliktiga så är det ingen överdrift att påstå att alla som iklär sig gröna uniformer i Finland är väl bekanta med både fältspade och ståvärn.

Den finska försvarsmakten har också noterat att de relativt korta skjutavstånden i skogsterräng lämpar sig dåligt för pansarvärnsrobotar, och att skogbeklädd terräng kan ge fördelar för ett pansarförband som är van vid att uppträda där. Det innebär dock inte att man frångått vapen med riktad sprängverkan. Tvärtom, den finska armén har istället prioriterat att alltid ha tillgång till moderna pansarskott, både lätta och tunga, för att ge enskilda skyttegrupper möjlighet att möta bepansrade motståndare effektivt på relativt korta skjutavstånd. Det senaste på området är införskaffandet av M72 EC LAW för att bekämpa lätt bepansrade fordon och NLAW (Rb 57) för att möta fientliga stridsvagnar.

I korthet kan man alltså sammanfatta situationen som att den finska Armén för sina operativa styrkor visserligen föredrar de fordon som Henricsson förespråkar, men till stridssättet påminner tillvägagångssättet mer om Fritzsons Norrlandsinfanteri. En viktig orsak är pengar. Mekaniserade förband är dyra att sätta upp, dyra att utrusta, och dyra att träna. Precis som i Norrland finns ett värde i kvantitet, och det är en fin balansgång att nå nivån där man både har en acceptabel kvalitet och acceptabel geografisk täckning på förbanden.

En sista uppgift som också förtjänar att nämnas: till för något år sedan fanns en tredje brigad i mobiliseringsplanerna. Den var utrustad med bandfordon, både inhemska modeller och BV206, och var den nordligaste av de tre brigaderna. Denna verkar numera ha utgått ur organisationen, utan att det närmare motiverats varför. En möjlighet är att materielen blev för ålderstigen, speciellt de inhemska bandvagnarna är till åren komna. Ett annat är att avsaknaden av splitterskydd gjorde att förbandet inte kunde verka offensivt på det sätt som förutsätts för operativa trupper. Ytterligare ett alternativ är att pengarna helt enkelt tog slut till följd av kravet på höjd beredskap som kom efter Krim 2014. I vilket fall som, i Finland hade vi fram till nyligen icke-splitterskyddat bandvagnsburet infanteri som ett av våra spetsförband, men verkar nu ha avskaffat det.

 
Författaren driver den finlandssvenska försvars- och säkerhetspolitiska bloggen CorporalFrisk.com

av Lars Wedin

Sverige går när detta skrivs igenom en av sina värsta fredskriser. Men detta är inte huvudsaken i denna artikel. Huvudsaken är den mycket större kris som lurar runt hörnet – den nuvarande säkerhetsordningens eventuella sönderfall.

Först en rekapitulation av det svenska ”läget”.

Det underfinansierade försvarsbeslutet 2015 kan inte genomföras. Det saknas stora pengar och regeringen verkar ovillig att skjuta till sådana trots att man strött miljarder och miljoner omkring sig. Sverige ligger kvar på europeisk bottennivå när det gäller försvarssatsningar: omkring 1 % av BNP, vilket ger en tydlig bild av hur lätt politikerna ser på Sveriges säkerhet.

ÖB konstaterar att Patriotsystemet behövs för att fylla ett hål. Men för att skydda vår nödvändiga import- och exporttrafik samt den livsviktiga kusttrafiken disponerar han 7 (sju) korvetter utan kvalificerat luftförsvar. Dessa börjar dessutom att bli gamla utan att det finns några precisa planer på utökning och föryngring. Tala om hål! Försvaret av Sverige börjar till sjöss!

Beroendet av säker sjöfart ligger på två plan. För det första handlar det om försörjningen av Sverige och våra förbindelseleder runt landet och med Europa och resten av världen. Men EU är också beroende av säker sjöfart. Hindras sjöfarten p g a exempelvis en konflikt i Röda havet så får hela Europa stora ekonomiska och därmed sociala problem. Självklart borde Sverige kunna bidra till att säkra detta gemensamma intresse.

Hanteringen av fredskriser – skogsbränder i detta fall – har än en gång misslyckats. Regeringen har ett tungt ansvar för detta i och med att man avbröt utredningen som skulle dra erfarenheter efter förra katastrofen 2014. Men att den svenska strategin – ansvars-, likhets-, och närhetsprincipen – inte fungerar har varit känt i åratal.

Att Försvarsmakten inte har krisberedskap som en uppgift är naturligtvis en skandal. Samtidigt kunde Försvarsmakten varit lite mer framåt. Att tala om personalens behov av semester imponerar inte när Sverige brinner – Försvarsmakten är till för Sverige och inte tvärtom.

Det kommande valresultatet framstår idag som mycket osäkert med stor risk för att två EU-fientliga ytterlighetspartier (Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna) får mycket att säga till om. Nedanstående diskussion förutsätter att så inte är fallet.

Utrikespolitiskt har Sverige bundit upp sig till USA trots en milt sagt oförutsägbar president. Patriotköpet skulle ytterligare binda oss till denna supermakt. Köper vi Patriot blir det på USAs villkor avseende insyn i systemet, robottilldelning, underhåll m m. Om Sverige skulle bli hotat eller till och med anfallet kommer USA, säger man, till vår räddning. Men det blir också på USAs villkor; om inte annat för att det inte finns någon operativ gemensam planering.

Putin är mer förutsägbar än Trump. Vi vet att han vill splittra Europa och därmed öka sitt inflytande; han har redan lyckats med Ungern och Italien. Han kommer säkert inte att börja ett krig men får han chansen att flytta fram sina positioner – speciellt i Baltikum – kommer han att göra det (jfr Hitler 1936 – 39). Men en sådan positionsframflyttning kan just leda till en konflikt som eskalerar till krig. Här har Sveriges geopolitiska situation stor betydelse (jfr slutsatserna i Kungl Krigsvetenskapsakademiens studie Krigsvetenskap i det 21 århundradet, KV 21).

Kina är ett annat problem, som kan kännas långt borta. Men framstöten om en hamn i Lysekilsområdet visar att Mittens Rike är närmare än man tror. När Kina bekostar stora infrastrukturprojekt brukar priset bli politiskt beroende exempelvis i FN. Dessutom behöver Kina på sikt en örlogsbas i Atlantområdet. Mest akut är förstås den kinesiska politiken i Sydkinesiska sjön som uppenbarligen syftar till att här upprätta en hegemoni i strid med havsrätten, som än så länge försvaras av USA. Vad blir konsekvenserna av en allvarlig kris mellan Kina och USA? Hur skulle vi påverkas? Vad skulle vi göra?

Vi är inte med i Nato men tror ändå att Alliansen skall komma till vår hjälp. Samma sak där, ja det kanske den gör men finns det inte en operativ gemensam planering så blir det på Natos villkor. Observera att Sverige ligger långt under de 2% som Trump pressade medlemsstaterna att faktiskt uppnå. Det talar inte till vår förmån.

Skall vi gå med i Nato? Om det blir en alliansregering kan man förvänta sig en rörelse åt det hållet. Kommer vi få USAs stöd mot exempelvis Turkiet som nog knappast skulle vara entusiastiskt? Detta får naturligtvis konsultationer visa innan Sverige gör en öppen framställning. Ett försvarsbeslut på nivån minst 2% av BNP torde vara en förutsättning.

Det finns de som hävdar att det skulle vara provocerande gentemot Ryssland om Sverige söker Nato-medlemskap. Detta är en farlig argumentation, som innebär att vi skulle låta Ryssland bestämma vår säkerhetspolitik. I konsekvens med en sådan inställning bör Sverige inte heller öka sina försvarsanslag eller, när vi tycker att så behövs, öka vår beredskap. Principen kallas självavskräckning.

Men även som Nato-medlemmar kan Sverige inte förutsätta att hjälp kommer snart. Den brittiske generalen Richard Shirreffs bok ”War with Russia”, grundad på lång erfarenhet av Nato, visar hur tungt Natos beslutsmaskin skulle fungera speciellt i en gråzon där det inte är fråga om ett tydligt överfall. För övrigt är Turkiet, Ungern och Italien alla länder som betraktar Putin som en vän. Varför skulle någon av dem delta i ett konsensusbeslut syftande till att stödja Sverige mot honom?.

Trumps politik mot sina europeiska allierade – ”fiender” i egenskapen av  EU-medlemmar – är också ägnad att skapa farhågor för Alliansens framtid. Vart går USA? Blir the indispensable nation umbärlig?

EUs försvarspolitik är ett misslyckande. Sverige har genom sin ljumma EU-politik bidragit till detta. Det har också – felaktigt – hävdats att EUs försvarssamarbete skulle vara farligt för Nato-samarbetet. Detta är nonsens. Om EU-länderna stärker sitt försvar och sitt försvarssamarbete är detta till fördel för Nato. EU har ekonomiska och industriella resurser som Nato inte har.

Det är inte bara Sverige som har misshandlat sitt försvar. Storbritanniens flotta – den en gång så stolta Royal Navy – har tvingats låna in maskinpersonal från urfienden Frankrike för att få fartygen att fungera. Det talas om att man måste slakta sin amfibieförmåga inklusive Royal Marines, just den förbandstyp som skulle behövas vid en Natoförstärkning av Sverige. Tysklands försvar är i ännu sämre läge med stor personalbrist och stora materielproblem. Det är tveksamt om det kommer att gå att få majoritet för en ordentlig upprustning. Frankrike, Europas nu starkaste militärmakt, har sitt huvudintresse riktat mot söder och öster, även om man deltar i Natos engagemang i Baltikum. Inställningen till Ryssland är ambivalent.

Nu är EU-samarbetet i sin helhet i fara i spåren av migrationskrisen. Kanske blir det fler ”exit” från populistiska regeringar som baserar sin politik på folkligt motstånd mot immigration.

Migrationskrisen kommer inte att upphöra. Det går inte att hindra folk från att försöka skaffa sig en bättre framtid. Egentligen behöver Europa ett inflöde av unga arbetsvilliga för att klara sin åldrande befolkning. 16% av Europas befolkning är under 15 år – i Afrika är det 41%. 2017 var Afrikas befolkning 250 miljoner; 2050 antagligen 2 574 miljoner. Antalet under 18 år fördubblas från nu till 2050. Den socio-ekonomiska skillnaden mellan Medelhavets norra och södra stränder får följaktligen en enorm sprängkraft. Klimatkrisen och utfiskning är två försvårande faktorer. Detta är en av de stora utmaningarna de närmaste åren. Att bygga koncentrationsläger eller låta folk dö till havs är ingen långsiktig lösning.

Vad skall då nästa regering göra?

Den måste handla under osäkerhet för vi vet inte hur den europeiska spelplanen ser ut om tio år. Frågan som måste ställas är var Sverige vill stå – nära centrum eller i periferin med risk för marginalisering.

Det första är att snarast rejält öka försvarsbudgeten så att FB 2015 kan uppfyllas. Men det räcker inte på långa vägar. Kungl. Örlogsmannasällskapet har exempelvis kommit fram till att Marinen behöver 3 gånger så många förband som idag för att kunna lösa sina uppgifter. Motsvarande behov finns med all säkerhet i andra försvarsgrenar. En sådan väg skulle väcka respekt i omvärlden och öka Sveriges handlingsfrihet.

För det andra bör Sverige söka sig till Europas kärna – både inom EU och, om möjligt, Nato – för att kunna vara med när en kommande stor omstöpning av den europeiska säkerhetsstrukturen börjar. Skogsbrandskrisen borde ha lärt våra politiker hur viktigt europeiskt samarbete är. Ensam är inte stark. Sannolikt kommer EU att splittras i två eller fler grupper med en hård kärna i centrum. Kanske går Nato samma väg eftersom medlemsländerna till stor del är desamma. Förhoppningsvis vill Sverige tillhöra denna kärna.

De nordiska länderna har en historisk och geografisk samhörighet som bör kunna utnyttjas. Norges och Danmarks engagemang i Nato upphör att vara ett problem om vi själva blir medlemmar; försvagas Nato, eller till och med löses upp, så blir vår ödesgemenskap desto starkare. Ett första steg vore att vi gick in i den finska marinens projekt Flottilj 2020.

Det finns naturligtvis ett alternativ: lämna Nato-samarbetet, lämna EU och söka samarbete med Ryssland. Det finns de som vill det. Trevligt alternativ? Knappast men är man svag så får man foga sig efter stormakternas vilja.

Elcykelsubventionen har kommit att illustrera den svenska futtighetspolitiken. Nu är det dags att ta krafttag och koncentrera sig på de stora frågorna. Utan ett starkt svenskt försvar inklusive en fungerande krisberedskap finns ingen politisk handlingsfrihet. Denna måste användas till att stärka samarbetet avseende säkerhet. Bort med allianslöshetens skygglappar!

 
Författaren är kommendör, ledamot av KKrVA, ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet och korresponderande ledamot av Académie de marine.

av Mats Bergquist

Ända sedan den europeiska integrationsprocessen för nära 70 år sedan (1951) inleddes med upprättandet av Kol- och Stålunionen (ECSC) för att genom en överstatlig myndighet reglera produktion och regelverk i sex stålproducerande europeiska länder har processen haft en säkerhetspolitisk dimension. I det trängda efterkrigseuropeiska landskapet hade ESCC syftet att inför det sovjetiska hotet stärka samarbete och ekonomi. Det är föga att undra på att processens fäder ville ge den ett konkret försvarspolitiskt innehåll, en europeisk armé, vilket också skulle kunna bidra till att lösa frågan om Västtysklands upprustning. Kunde man lita på att USA alltid skulle backa upp sina allierade; man hade ju reducerat sin militära närvaro i Europa? Dessutom innebar ju denna amerikanska dominans en dålig förhandlings­situation i Washington.

Förslaget om en europeisk armé, som ju också hade syftet att integrera Västtyskland i samarbetet, förkastades av franska nationalförsamlingen 1954 och har därefter aldrig återkommit. I början av 1960-talet var USA berett att ge Västeuropa ett finger på avtryckaren när det gällde bruk av kärnvapen. Syftet var att dämpa emellanåt uppdykande farhågor för ensidiga amerikanska beslut om Västeuropas säkerhet. Men också detta förslag rann ut i sanden. Olika tankar har därefter tid efter annan kommit upp om ökad försvarspolitisk samordning inom EC och sedermera EU. En del har åstadkommits i vad avser materielsamarbete, insatsberedda mindre styrkor i fredsbevarande syfte, liksom upprättande av ledningsfunktioner för sådana sammanhang. Det nya s k PESCO-programmet fungerar som ett slags ram för samarbetet.

Men till något avgörande steg mot ett självständigt europeiskt försvar har man aldrig kommit. Detta har givetvis berott på att man inte kunnat mobilisera de nödvändiga politiska och ekonomiska resurserna men minst lika mycket på att särskilt britterna efter sitt Suezäventyr 1956 ställt sig bryskt avvisande till alla försök att urvattna den transatlantiska länken och NATO:s monopol i vad avser det territoriella försvaret av vår världsdel. För 20 år sedan lyckades det också britterna i den s k St Maloöverenskommelsen att i utbyte mot ett utökat brittiskt-franskt militärt samarbete stänga den västeuropeiska unionen, WEU. Fransmännen hade månat om denna konstruktion från 1948 som var ett slags europeisk förelöpare till NATO. Den kunde vara bra att ha om Washington skulle tröttna på sina allierade.

Det är vad många bedömare anser nu ha skett. Den transatlantska länken har sedan NATO:s tillkomst utsatts för åtskilliga påfrestningar. Men valet av Donald Trump 2016 har successivt visat att i alla händelser denne president anser att NATO är otidsenligt och att USA:s europeiska allierade dessutom inte betalar tillräckligt för alliansens utgifter. Detta budskap är ju inte nytt. Olika presidenter har de senaste 20 år framfört krav på att de allierade skulle uppfylla det av alliansen uppställda, och flera gånger konfirmerade, målet att avsätta 2 % av BNP till försvaret. Men Trump har gjort detta i mycket emfatiska ordalag och ibland antytt att man annars knappast skulle kunna honorera NATO:s art 5. Trump aktar i dessa sammanhang inte för rov att sprida allehanda tokiga uppgifter om förhållandet mellan USA:s försvarsutgifter och de allierades, som t.ex. att USA står för 70 procent av NATO:s utgifter. I själva verket spenderar de europeiska allierade enligt andra uppgifter dubbelt så mycket på Europa som USA. USA:s totala försvarsutgifter är säkert 70 procent av samtliga NATO-allierades men mycket avser sålunda, förutom den enorma hemmaorganisationen, utgifter för andra regioner och ändamål än Europas försvar, särskilt Nordostasien och Mellanöstern.

Bortsett från att alliansens europeiska medlemmars försvarsutgifter står för en avsevärt större del än vad Trump påstår, förbiser han helt från att USA:s medlemskap i NATO med dess förpliktelser också reflekterar stormaktens intressen. USA är inte engagerat i Europa bara för våra blåa ögons skull. Vad som säkert verkar vara sant är att många europeiska stater, inklusive Sverige, inte får ut lika mycket av sina satsningar, vilket bl.a. har att göra med att de flesta av prestige- och andra skäl vill hålla sig med egna dyra system som egentligen kräver storskalighet. Men utan anläggningar och militära tillgångar i Europa skulle USA inte på samma sätt kunna projicera makt i Mellanöstern, Afrika (där USA är mera aktivt än vad man ofta noterar) och annorstädes. Det ironiska är att bitr. utrikesministern för Europa, Wess Mitchell, för några år sedan publicerade en bok (”The Unquiet Frontier”) där författaren pläderar för nyttan av USA:s allianser. Men eftersom Trump inte bara slarvar med sakuppgifter utan också är så okunnig om mycket i den internationella politiken förstår han knappast att den roll USA har i det internationella systemet inte heller är alldeles frivillig utan en systemeffekt. USA kan helt enkelt inte varken dra sig tillbaka från systemet i något slags merkantilistisk anda eller agera unilateralt. Inom ramen för denna systemeffekt finns det givetvis valmöjligheter, vilka under lång tid reflekterats i den amerikanska utrikespolitiska debatten. Under senare decennier har ju t.ex. de neokonservativa interventionisternas politik haft enorma internationella effekter, främst i Mellanöstern, vilket resulterade den numera (främst rörande Syrien) ofta kritiserade återhållsamheten hos Obama.

Donald Trump är knappast en traditionell isolationist. Han vill att USA skall spela den ledande rollen i det internationella systemet men  inte att allianser och internationella avtal skall binda hans rörelsefrihet. Att han uppfattar EU som ett slags fiende är numera klart särskilt när han påstår att unionen bildats för att lura USA. I hans fastighetsekonomiska tänkande kan det kanske te sig rimligt. Men faktum är att alla amerikanska administrationer från Harry Truman och framåt, givetvis under betonande att detta inte fick diskriminera USA, kraftigt stött den europeiska integrationsprocessen som ett effektivt sätt att stärka ryggraden på Europa och därmed minska den egna politiska och ekonomiska bördan.

Inte bara den redan inflammerade handelskonflikten med USA och Trumps oförskämdheter mot sina allierade har ånyo rest frågan om den transatlantiska länkens lödighet. Genom åren har det transatlantiska samarbetet utsatts för många påfrestningar, senast kring Irakkriget 2003. Men nu verkar länken tunnare än någonsin, kanske sedan NATO kom till 1949.  Angela Merkel har själv betonat att Europa måste vänja sig vid tanken att ta ett större eget säkerhetspolitiskt ansvar. Andra, som t.ex. Europeiska rådets ordförande Donald Tusk, har uttryckt sig mera brutalt (”med sådana vänner behöver man inga fiender”). Också det förhållandet att britterna i ovist nit valt att lämna EU kommer in i bilden. Lägger man därtill att EU redan på grund av den ekonomiska krisen från 2008 – som man nödtorftigt lämnat bakom sig – och 2015 års flyktingkris – vars omfattande politiska effekter består – redan är en union med stora motsättningar mellan nord och syd respektive mellan väst och öst, framstår dess situation idag som mera kritisk än kanske någonsin under de gångna närmare 70 åren.

Hur skall EU kunna tackla både sina allvarliga interna problem, kollision med USA och Brexit? Det finns i varje situation rimligen en begränsad mängd politiskt kapital att använda. De franska planerna på att bygga på EU och euron med en fiskal union, en finansminister och en stabiliseringsfond stöter ännu på motstånd från en försvagad Angela Merkel, dock att hon gett med sig en smula på den sista punkten. Flyktingkrisen har väl, trots det kapitala misslyckandet att etablera något slags solidariskt ansvar, genom diverse arrangemang med Nordafrikas strandstater dämpats genom att tillflödena från Afrika minskat påtagligt. Men de handelspolitiska motsättningarna med USA tar rimligen den mesta utrikespolitikska energin från en svag unionsledning. Att man i detta läge skulle kunna på allvar ta itu med behovet att ägna mera tid och kraft åt det gemensamma försvaret är inte särskilt sannolikt. Många europeiska regeringar är dessutom trängda av den högernationella vågen. Det är, trots att britterna inte längre kommer att vara med i EU, enklare att över tid inom ramen för NATO och med hänvisning till Trumps krav, successivt öka försvarsutgifterna.

Men denna trots allt enklare väg hoppas man också att dualismen i den amerikanska beslutsprocessen fortgår.  Man väljer då att tro att de radikala uttalanden som Trump då och gör när han hotar med alliansens upplösning och med att EU är USA:s fiende, ackompanjeras av ”business as usual” på marken, att försvarsdepartementet och militärhögkvarteret arbetar på med sina planer på att bygga upp sin militära närvaro i östra Europa. Man kan notera att en av de få personer som Donald Trump (ännu) inte kritiserat är försvarsminister Mattis. ”Bad cop – good cop”-syndromet kanske fungerar, om man har tillräckligt goda nerver för att utgå från att det just är fråga om detta och inte en vändpunkt i den transatlantiska historien? Man skulle också kunna tänka sig att Donald Trump bara använder sitt brutala språk för att skrämmas och sedan kunna peka på att han åstadkommit vad företrädarna ifråga om försvarsutgifter och tullhinder misslyckats med. Men få förbiser man de allvarliga politiska  effekter på det ömsesidiga förtroendet som spänningarna och hans uttalanden medför.

Ingen europeisk politiker idag, med det möjliga undantaget för Emanuel Macron, har det politiska mandatet eller energin att komma med någon radikal lösning på den eviga frågan om hur man skulle kunna organisera Europas försvar. Man måste också tackla frågan om det kommande samarbetet med Storbritannien som, trots nedskärningar, vid sidan av Frankrike förblir Europas starkaste militärmakt. När Theresa May erinrat om detta, har krafter i Bryssel antytt att detta vore att se som utpressning för att säkra ett bättre avtal. Men EU har i dag ingalunda råd att bortse från denna realitet. Överhuvudtaget borde man nog i Bryssel anlägga ett mera politiskt perspektiv på Brexitprocessen än som varit fallet hittills. Flera EU-länder, bland dem Sverige och Finland, har genom att ansluta sig till britternas JEF (”Joint Expeditionary Force”)-initiativ visat att de förstår att en självständig europeisk försvarspolitik är otänkbar utan Storbritannien.

Många bedömare har ju betonat att vad Trump försöker åstadkomma är att riva ned det internationella system med dess multilaterala arrangemang som byggdes upp under och de första åren efter det andra världskriget. Han gör det knappast utifrån en utvecklad tanke om att det finns ett bättre sätt – genom toppmöten med främst Putin och Xi – än multilaterala institutioner att garantera en rimlig världsordning, utan för att denna politik skulle gynna först USA och sedan världsfreden. Allierade och andra småstater finge väl helt enkelt finna sig i denna ordning. Men i Bryssel är det säkert bekvämare att hoppas att Donald Trump är ett tillfälligt fenomen, och att det är Barack Obama som representerar framtiden. Men man kan tyvärr inte helt frigöra sig från tanken att det kanske är tvärtom.

De mycket skarpa reaktionerna på toppmötet i Helsingfors, där Trump ju mer eller mindre erkände att det är trevligare att prata med sina fiender än allierade, borde få en mera långvarigt verkande effekt på hans ställning i den amerikanska huvudstaden och på kongressvalen i november. Hans väljarbas verkar ännu inte vackla, men det republikanska ledarskapet på Capitol Hill kan knappast undgå att se vad som håller på att ske. Under tiden hopas de mörka molnen från Robert Muellers utredning.

För EU och dess ledning i Bryssel kan man kanske ännu hoppas att de Trumpska trumpetstötarna blåser över. Men frågan om unionens säkerhetspolitiska dimension, som aldrig väckt något riktigt intresse i Sverige – däremot av rätt begripliga skäl i Finland -, borde man nog ägna uppmärksamhet åt. Något hjälpt blir man väl av att de allt dyrare vapensystemen helt enkelt framtvingar ett tätare samarbete mellan olika självständiga stater. Men ännu har inte detta faktum lett till någon avgörande förändring i tänkesättet. Om och när det är dags blir detta en svår nöt inte minst för oss, som till och från sedan 1814 som en Plan B mer eller mindre öppet lutat oss mot e n stormakt, Frankrike, Storbritannien, Tyskland och USA. Men några initiativ lär knappast utgå från Stockholm.

 
Författaren är docent och ambassadör.

av Fredric Westerdahl

Alltför många nyexaminerade officerare lämnar Försvarsmakten redan efter några få års yrkesutövning. Tyvärr är andelen nya officerare som lämnar yrket högre nu än det var med tidigare officers­utbildningssystem. Vi har även från början för få nytillkommande officerare med de alltför fåtaliga årskullar som nyutbildas. Förutom ökad officers­rekryteringen, med bland annat ”fler vägar in”, behöver därför förutsättningarna förbättras för våra nya officerare att stanna i yrket. Verklighetens förutsättningar och krav kanske inte motsvarar förväntningarna och officers­utbildningen? Att som nyutexaminerad officer uppleva sig ha rätt utbildning för att lösa sina arbetsuppgifter är viktigt för arbets­till­fredsställelsen – för att känna sig tillräcklig. Frågan behöver därför ställas;

En yrkesexamen bör först och främst vara yrkesförberedande, så att nyutnämnda officerare kan lösa sina krigs­befatt­ningar och ”leverera” i sina förband. Innan åter ännu en omfattande reformering av svensk officersutbildning sker bör Försvarsmakten själv som myndighet klarlägga vad en ny officer behöver kunna. Officerarnas förmåga att leda och leverera, i fred, kris och krig, är avgörande för att förbanden ska fungera effektivt.

Vilka förmågor behöver en ny officer äga för att kunna göra jobbet i sina första befattningar? Vi behöver tydliggöra vad en officer måste kunna göra. Utbildningstiden innan en officer tar sin examen behöver användas väl. Det finns kunskaper som en officer behöver tidigt i sin yrkesutövning respektive kunskaper som kan komma till nytta senare i yrket, efter senare vidareutbildning. Det finns förmågor en officer behöver äga från första dagen. Med en tydlig myndighetsuppfattning hos Försvarsmakten om VAD som efterfrågas i termer av förmåga hos en nyexaminerad officer, kan sedan arbetet med att förbättra HUR dessa förmågor ska skapas bedrivas mer professionellt.

Efter Universitetskanslerämbetets (UKÄ) granskning förändrade FHS utbildningen på officersprogrammet (OP) till att bli ännu mer teoretisk. De kadetter vilka 2015 påbörjade denna förändrade officersutbildning tog examen i juni 2018 och anställdes som fänrikar. Varken de nya fänrikarna själva eller deras förband, har ännu kunnat bedöma hur väl denna utbildning motsvarar förbandsverksamhetens krav. Försvarsmakten bör utvärdera resultatet innan förhastade beslut fattas om hur officersutbildningen ska förändras för att bättre motsvara Försvarsmaktens behov.

De nya fänrikar Försvarsmakten tillförts i år har en god utbildning med tyngdpunkt på teori och högre förbandsnivåer, medan luckor finns i att praktiskt föra befäl på lägre förbandsnivåer. Då de första befattningarna för många fänrikar innebär förmågan att leda på lägre förbandsnivåer, såsom pluton, är dessa brister något vi behöver åtgärda.

Försvarsmakten behöver ta befälet över vår militära professions utveckling. Förbanden och stridskrafterna har en god uppfattning om vad yrket, i olika officersbefattningar, kräver avseende förmåga och duglighet. För att förbanden tillsammans ska kunna leverera operativ effekt behöver officersutbildningen leverera officerare med rätta förmågor. Sverige behöver fler nya officerare för att leda försvaret. Försvarsmakten har tappat, och fortsätter att tappa, fler officerare än vad som nyutbildas. Att sänka antagningskraven till officersutbildningen sänder fel rekryteringssignaler om vilka vi vill ska leda försvaret av Sverige.

Vi behöver kompetenta och lämpliga medborgare som officerare. De officerare vi utbildar är våra framtida chefer. Försvarsmakten behöver verka för att officersutbildningen blir mer förberedande för yrkesutövningen som officer, vars kärna är att leda verksamhet, i fred, i kris och i krig. Försvarsmakten är en handlingsorienterad organisation vars framgång byggs av att vi gör saker tillsammans. Teoretiseringen av officersutbildningen behöver därför balanseras med yrkets krav på att faktiskt kunna göra saker tillsammans i praktiken.

För att locka de bästa att söka behöver officersyrket blir mer attraktivt – med väl fördelade arbetsuppgifter och rimliga förutsättningar, inklusive konkurrenskraftiga ingångslöner. Administration behöver i högre utsträckning lösas av administrativt specialiserad personal, i syfte att frigöra första linjens chefer till det de ska vara bäst på – att leda sina förband. Då vi rekryterar i konkurrens med andra högskoleyrken behöver officersyrkets villkor förbättras. Försvars­makten har utmaningar i att rekrytera och behålla nya medarbetare ur våra yngre generationer. Vi delar den utmaningen med andra arbetsgivare och konkurrensen om de högpresterande är tuff. Många arbetsgivare har problem både att rekrytera och behålla unga medarbetare. Dessa efterlyser kompetenta chefer, tydlig feedback och ökade möjligheter att själv planera sitt arbete. Det är bra förväntningar vilka vi behöver leva upp till för att vara framgångsrika som arbetsgivare. (SvD 2017-02-10, L-G Johansson, Svenskt Näringsliv)

Att ta ansvar för officersutbildningen av Försvarsmaktens blivande chefer bör bygga på att lyssna på vad förbanden behöver. Officersutbildningen behöver utvecklas främst för att möta försvarets behov. Försvarsmaktens uppdrag handlar om att göra saker tillsammans. Kunskaper är inte tunga att bära, men endast om kunskaper kan omsättas i praktisk kollektiv handling kan operativa effekter levereras.

Förmåga att faktiskt kunna göra något kräver både kunskap om fakta och att praktiskt kunna omsätta kunskap till handling. Skolvärlden, inklusive Försvarshögskolan, domineras idag av samhällsvetenskapernas postmoderna och konstruktivistiska kunskapssyn. Lärande betraktas där som en process av debatterande och dekonstruerande. Diskussion och problematisering står i fokus, medan faktainhämtning allt för ofta är satt på undantag. Här finns utrymme att utveckla officersutbildningen för att bättre möta yrkeslivets krav, utanför skolvärlden. Officers­professionen behöver kritiskt tänkande och analys, men en god kritisk analys förutsätter god kunskap om fakta.

Läkaryrket och officersyrket, innebär båda att i praktiskt lagarbete ytterst hantera liv och död. Gemensamma sunda värderingar tillsammans med yrkeskunnande är förutsättningar för att framgångsrikt kunna utöva båda yrkena. En akademisk yrkesexamen för taktiska officerare skulle kunna läggas upp mer likt läkarutbildning och mindre likt den teoretiska samhällsvetenskapliga högskoleutbildningen. Läkarutbildning har omfattande praktiska laborationer i skolmiljö samt praktiktjänstgöring i operativ verksamhet. Läkarutbildningen är därför i flera avseenden en god förebild för hur en utveckling av den akademiska officersutbildningen skulle kunna ske. Ett treårigt officersprogram med en yrkesexamen bör väl förbereda officeren för de första ”skarpa” befattningarna i yrket.

Progressionen i en akademiserad officersutbildning bör byggas upp med utgångspunkt i förbandens funktionsnivåer. Först behöver förståelse för den stridstekniska nivån skapas innan utbildningen kan tillgodogöras på taktisk nivå. För många förband innebär det först pluton, därefter kompani och senare bataljon och högre förband.

Det vore därför naturligt att officersutbildningens första delar genomförs vid Försvarsmaktens skolor – markstrids­skolan, sjöstridsskolan med flera. Efter grundkurser på akademisk A-nivå kan sedan fortsättnings- och påbyggnadskurs genomföras av FHS vid MHS-Karlberg (B och C nivå). Med en ordning som först säkerställer förmågor på den lägre förbandsnivån, där de flesta officerare kommer tjänstgöra i sina första befattningar, skapas bättre förutsättningar för våra nya officerare att uppleva framgång såväl i de första åren i yrket som i fortsatta studier mot högre förbandsnivåer.

Förhoppningsvis kan ytterligare idéer och förslag bidra till att skapa bättre förutsättningar för våra framtida officerares yrkesutövning.

 
Författaren är Överstelöjtnant. Han har en Master of Military Arts and Science från  U S command and general staff college. Han var tidigare chef för kadettbataljonen vid MHS Karlberg 2016-2018.

by Stefan Forss

Current mainstream thinking in the West is that extension of the New START Treaty should be urgently pursued as a relatively straightforward means to improve strained U.S. – Russian relations. This became evident before and after the U.S. and Russian presidents Helsinki Summit. Some say extension of the treaty is in the U.S. interest. Others disagree.

Losing the on-site verification instrument would undoubtedly be bad. One should though understand that New START on-site verification is not as good as it used to be in the original START. The Russians didn’t like ”legalized spying” and insisted that portal monitoring at the very important missile plant in Votkinsk was terminated.

Getting the START process back on track will require resolute measures from the U.S. side. It will not happen just by putting arms control in the driver’s seat. Arms control, however commendable, will always be a side show. It works fine when there are mutual interests, but these lacking, it is a pipe dream.

One eminent professional insider informed me privately of the basics why Russia ten years ago abandoned Gorbachev’s vision of a nuclear free world, a view which the Soviet president shared with president Reagan.

Ambassador Anatoly Antonov, now a member of Putin’s delegation in Helsinki, didn’t want nuclear arms control to get a more prominent place on the UN agenda. Russia had made a reassessment of its position in the world and Gorbachev’s vision had to go. Two distinct motives help explain such a dramatic change in Moscow’s approach to the total elimination of nuclear weapons: balance of power and Russia’s global power status.

Instead Russia embarked upon an extremely ambitious nuclear rearmament program which brought such results that in the end even the U.S. had to reconsider its nuclear plans for the future. The huge investments required to modernize the U.S. triad is certainly perceived as a bonus by the Kremlin as it will contribute to diverting money otherwise to be spent on U.S. conventional weapons developments, an area where Russia is less able to compete.

The Russians themselves thought that their huge ICBM flagship, the Ukrainian built R-36M2 (SS-18 Satan) eventually was lost for good. Basically all others who follow these issues thought so too. Therefore, it came as a real surprise on March 1, when Putin in his speech about the current spectacular nuclear developments, disclosed that the RS-28 Sarmat heavy ICBM essentially is as big as SS-18. The RS-28 Sarmat – nicknamed SS-X-30 Satan 2 – has a lift-off weight of 200 tons and a far greater range and variable payloads than the old SS-18 which will be retired in the mid 2020s at the latest.

The troubled sea-based Bulava SLBM development program is finally finished. The spectacular demonstration in May, when four Bulava missiles were launched at roughly ten second intervals from the Yuri Dolgorukiy SSBN and successfully hit their targets at the Kura missile range in Kamchatka was the final exam. Bulava was recently adopted for active service.

Lacking a stealth bomber capable of deep penetration, Russia instead chose to develop very long-range ALCMs, such as the Kh-101/-102, operationally tested in Syria. These systems are able to cover all of Europe and part of the U.S. west coast without leaving Russian territory.

While useful for political signaling and showing presence in airspace close to opponents borders, these platforms can’t operate there in a shooting war against capable opposition. They would simply be shot down. Long range ALCMs solves that problem. The long endurance of these rather old platforms ensures that they’re not easily destroyed on the ground. They’ll remain safe as long as they stay in Russia’s airspace below the radar horizon.

On the sub-strategic level Russia has restored a whole triad. All major services are able to operate non-strategic nukes. It is, however, fair to say that Russia’s non-strategic nuclear warheads are in central storage sites. In the U.S. by comparison, only the USAF operates a very modest amount of non-strategic nuclear weapons

For all practical purposes Russia has now restored almost everything that was lost because of Gorbachev. It is prudent to assume that there are nuclear weapons available for the whole spectrum of distances, starting from the 152 mm nuclear artillery grenade to very long intercontinental ranges. The yields of the nuclear charges likewise encompass a full spectrum, starting from mini-nukes with a few tens of tons TNT equivalent yields to multi-megaton yields of some ICBM warheads. Even the idea of weapons in the Czar Bomb 100 Mt class has been floated. The platform suggested is a remotely controlled underwater vehicle.

To sum up. A lot more is at stake here than just extending the New START. Keep in mind that Obama repeatedly invited Russia to a next round of START negotiations and also set the goal to reduce operational strategic nuclear weapons by a third to roughly 1000. Russia rejected his proposals. After Obama’s Berlin speech in 2013 Lavrov responded that the era of bilateral U.S. – Russian strategic negotiations was over. The next round, if there was one, would have to be multilateral in the P5 format with all internationally recognized nuclear weapon states present. Russia then as a matter of fact dumped the START process.

Helsinki may seem to be a return to former policies, but I’m still skeptical. No commitment to a new round of negotiations with clear reduction aims has been stated. After the Helsinki Summit ambassador Antonov said that both parties verbally agreed in Helsinki to extend the New START Treaty as well as to keep INF. When Putin spoke to his ambassadors on July 19, he didn’t mention INF.  and also said that Russia, “generally speaking, could have lived without [the New START Treaty] even several years ago”.

Putin, no doubt, thinks that this time it is the other way around compared to Reagan’s times, now it is Russia which negotiates from a position of strength. This view is shared by one prominent Russian nuclear expert, Dr Pavel Podvig. Secretary of Defense Jim Mattis indicated already in February 2017 that the U.S. is ready to negotiate with Russia, but will negotiate from a position of strength. Russian Defense Minister Shoigu reportedly was not very happy with this remark. The U.S. should stay firm.

 
The author is professor and a fellow of Royal Swedish Academy of War Sciences.