av Ingolf Kiesow

Donald Trump har skapat ett svårt läge för Europa och Mellanöstern

“Väst” är förvirrat. Vad är till exempel EU och vart hör England? Kan man lita på NATO? Är EU verkligen en fiende till USA och en vän till Kina? Vart hör Östeuropa och Italien? Nyhetsflödet under det senaste halvåret har varit motsägelsefullt. Medias uppmärksamhet fokuserar på Donald Trump och hans sätt att se på den ledarroll som han förväntas spela. Det har sett ut som om han inte har haft någon utrikespolitisk plan sedan han tillträdde. Det intrycket är dock knappast korrekt. Den 4 januari 2017 skrev jag följande i ett blogginlägg i denna spalt om den så kallade Trump-doktrinen:

”Donald Trump tänker bygga en mur mot invandringen från Mexico, minska USA:s engagemang i NATO, men höja försvarsutgifterna kraftigt, inställa förhandlingarna om ett frihandelsområde kring Stilla havet, frånträda det nordamerikanska frihandelsavtalet, sluta delta i klimatförhandlingarna och återgå till användning av fossila bränslen, införa höga skyddstullar mot import från Kina, hota med att erkänna Taiwan för att stoppa Kinas expansion i Sydkinesiska havet och tvinga Kina att spela efter regler, ”fair play”, i handelsfrågor………  att han först kommer att gripa sig an relationerna med Ryssland.”

Nästan allt detta har Donald Trump genomfört under sina ett och ett halvt år vid makten. Han har kunnat övervinna motståndet mot sina avvikelser från traditionell amerikansk säkerhetspolitisk doktrin. Det motståndet får nog sägas ha varit mindre påtagligt än man skulle kunna ha väntat sig. Vad han för övrigt tänker göra med den situation han har skapat med sin handlingsplan från 2016 är däremot oklart, och det förbryllar även den amerikanska opinionen.

Den situationen innebär att han har lämnat Assad fria händer att avsluta inbördeskriget och bli shiitisk envåldshärskare utan att hindras av amerikanskt bistånd till den sunnitiska oppositionen samt åt Ryssland att för överskådlig framtid vara en stormakt med militär närvaro i östra Medelhavet. ”Vinnaren tar allt”. Ryssland samarbetar med Syrien och det likaledes shiitiskt styrda Iran, medan EU försöker avvärja ett hot från iranska kärnvapen och upprätthålla en balansgång mellan maktgrupperna i Mellanöstern genom att rädda Iran-avtalets existens med fortsatt handel.  Det saboteras i sin tur av att USA:s sanktioner drabbar även europeiska företag som handlar med Iran.

USA:s  solidaritet med Europa försvagas

Trumps uttalanden om EU har varit provocerande, men udden har tagits bort genom ”förklaringar”. Både demokrater och republikaner har ändå i kongressen häftigt kritiserat vad han har sagt om EU som förhatlig organisation och om NATO som fossil antikvitet.

Dock kvarstår intrycken från Trumps resor i juli, nämligen att en tämligen enig opinion i den amerikanska utrikespolitiska debatten fördömer EU-ländernas låga försvarsutgifter som ett slags förräderi mot deras åtaganden i NATO samt att verkställande av gasledningsprojektet Nordstream 2 också skulle vara ett slags förräderi, i synnerhet som det finns amerikansk flytande gas att köpa i stället för den gas som skall komma genom den ryska gasledningen.

EU saknar egen militär förmåga

På den europeiska sidan har naturligt nog skapats en motreaktion och en ny misstänksamhet mot USA som garant för NATO-ländernas säkerhet. Både Tysklands förbundskansler Angela Merkel och hennes utrikesminister  Heiko Maas har flera gånger uttalat att EU inte längre kan lita på USA utan snart måste ta sin egen säkerhet i sina egna händer, ett tema som Frankrikes president Emanuel Macron har talat om länge.

Samtidigt gör Europas bristande entusiasm för högre försvarsutgifter och växande inre splittring varje sådant uttalande mindre trovärdigt. Det tyska socialdemokratiska partiet knorrar redan över de aktuella budgetsiffrorna för försvaret, och England är på väg att lämna unionen. Italien utövar utpressning genom att hota med att obstruera verksamheten genom sin vetorätt om inte EU avbryter sanktionerna mot Ryssland och inför en allmänt mera Rysslandsvänlig hållning. Om migrationsfrågan är man nästan lika oenig som för ett år sedan. Väldigt mycket återstår uppenbarligen att enas om, innan det kan vara dags att tala om en vilja att skapa ett europeiskt försvarsförbund och vilket hot det skall vara till för att bemöta.

Trump verkar inte inse hur försvagat USA är jämfört med Kina i västra Stilla havet

Trump har mött Nordkoreas härskare som en jämbördig förhandlingspartner, men inte fått något mera i retur än en allmän försäkran om vilja att förhandla om ”avnuklearisering av den koreanska halvön”. Prestigen kräver att han snart börjar använda hårdare påtryckningsmedel, men genom att Kina har börjat att komma med varningar om att ”ingen lösning kan uppnås utan att Kina medverkar” kan detta bli en farlig fråga. Både USA och Kina kan misstänkas för att använda Nordkorea som ett påtryckningsmedel mot varandra i handelskonflikten.

Motsättningarna i Sydkinesiska havet fortsätter att trappas upp långsamt men säkert och håller på att utvidgas till det så kallade Formosa-sundet mellan det kinesiska fastlandet och Taiwan. Trump sade under sin valkampanj att det ingick i hans handlingsplan att använda hot om erkännande av Taiwan för att pressa Kina att vika sig för de amerikanska kraven i handelsfrågorna.  Så som situationen har utvecklats skulle denna ovanliga sammanblandning av handels- och militära frågor lätt kunna bli en tändande gnista i en väpnad konflikt, som USA inte kan vara säkert på att vinna.

Den slutsatsen  – att USA inte längre kan vara säkert på att vinna en väpnad konflikt i Sydkinesiska havet eller om Taiwan – dras i varje fall i en stor studie, som gjordes av Rand Corporation 2015. Den förutsade att redan med då pågående nyanskaffningar och utbildning skulle Kina i år vara överlägset de amerikanska styrkorna på sex av nio områden av relevans vid en väpnad konflikt om Taiwan och på fyra av nio områden av relevans vid en konflikt i Sydkinesiska havet. ”USA:s dominans är en vikande frontlinje ” heter det i en presentation av rapporten 2016. Donald Trump verkar inte ha tagit intryck av den rapporten.

Ömsesidiga åtaganden inte längre självklara

Skulle USA bli indraget i en väpnad konflikt med Kina i västra Stilla havet är det sannolikt att man skulle be om hjälp från NATO om konflikten skulle bli utdragen. Frågan är om EU-länderna skulle känna sig manade att bistå i ett sådant läge. Kan man i Europa då känna sig säkra på att USA vid behov skulle låta sig engageras i en väpnad konflikt om till exempel Montenegros frihet -vilket Trump har betvivlat? Annars lär den europeiska delen av NATO knappast överväga att låta sig engageras i en konflikt i Asien där man inte har några egna nationella intressen att försvara – och möjligen inte ens om USA lyckas övertyga européerna om att Trumps yttranden om Montenegro inte var ”så illa menade”. Var Europa kommer att stå vid en eventuell konflikt i Asien är inte självklart – och det lär i sin tur påverka USA:s engagemang för NATO. USA:s intresse för Asien växer, medan intresset för Europa avtar.

”Västs” så kallade universella värderingar är inte heller något som självklart fortsätter att binda samman länderna på båda sidorna av Atlanten. Visserligen gäller fortfarande de flesta av dessa i Europa, men numera kan man göra följande invändningar om USA:

• Internationell säkerhet (Militär satsning på att göra USA till ensam global hegemon, villkorat stöd till medlemsländerna i NATO, närmande till Ryssland);
• Frihandel (Införande av importskatter, trotsande av WTO-reglerna, omförhandling av det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA och avbrytandet av förhandlingar om frihandelsområden i Stilla havet -TPP- och Atlanten – TTIP);
• Klimatfrågan (Fortsatt förnekelse);
• Humanitär solidaritet (Kraftig nedskärning av utvecklingsbiståndet och finansieringen av FN:s hjälpinsatser, utträde ur FN:s råd för mänskliga rättigheter, inreseförbud för resenärer från vissa muslimska länder och splittring av familjer med barn till papperslösa föräldrar).

Globaliseringen har också blivit militär

Händelserna under det gångna året ser ut att resultera i att det är en i växande grad oviss värld som vi lever i.  Inte ens grundläggande värderingar består. Stormakternas rivalitet fortsätter att växa, och det talas om ett nytt kallt krig. Det är visserligen ännu rätt långt dit (förutsatt att det påbörjade handelskriget mellan USA och resten av världen inte förvärras och till sist urartar till ett kallt krig mellan Kina och USA, där EU får svårt att ge USA helhjärtat stöd). Det finns en risk för att handelsmotsättningarna utvecklas till ett handels- och valutakrig. Oron märks redan på valutamarknaden.

Det är illavarslande att stormakternas långsiktiga avsikter ter sig alltmera svårförutsägbara. Den amerikanska befolkningen är djupt splittrad i sina politiska åsikter och är oförutsägbar i sina reaktioner till sådant som rör Europa. Affärskretsar i USA oroar sig för att EU närmar sig Kina i handelsfrågor, vilket kan resultera i en enad front mot USA. I Tyskland visar en opinionsundersökning att två av tre tyskar är mera rädda för Trump än för Putin. Krig i vårt närområde är inte längre något alldeles orealistiskt, lika litet som en väpnad konflikt i Asien, vars återverkningar kan spridas till vår del av den eurasiska kontinenten. Trumps hantering av Taiwan-frågan är ett bra exempel på en sådan risk.

Svensk militär avskräckning?

Ingen försvarsallians ger Sverige några garantier om skydd mot kränkningar. Tyvärr finns det inte något politiskt parti i Sverige, som vågar tala om egen militär förmåga till avskräckning. Det skulle kännas tryggare om den svenska valdebatten ägande uppmärksamhet åt att vi inom en inte alls så avlägsen framtid kan komma att behöva ett försvar som har en viss egen förmåga till avskräckning från en kränkning av vårt territorium eller ett angrepp på vår suveränitet. Ukraina har visat att kärnvapendimensionen inte har eliminerat betydelsen av ett konventionellt försvar.

En annan utväg ser fortfarande ut att stå till buds för Sverige; NATO-anslutning. Det kräver dock en ny sammansättning av politiska partier i riksdagen, vilket bara kan åstadkommas i riksdagsval. Det kräver också enligt dagens NATO-regler en snabb höjning av försvarsanslagen till 2 procent av BNP. För att ett medlemskap i NATO skall bli en solid garanti för vår säkerhet krävs antagligen också att Donald Trump slutar att vara USA:s president.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Mats Olofsson

Att påverka människors åsikter är ju varje politikers roll, särskilt ett valår, men det finns också de som vill påverka våra åsikter i det fördolda. Detta inte för att bidra till ett stabilt styrelseskick utan raka motsatsen – destabilisering och misstro. Under årets Almedalsvecka handlade många diskussioner med politiker och experter om riskerna för manipulativ åsiktspåverkan inför höstens val och regeringsbildning. Bakgrunden var kunskaperna om vad som skett i presidentvalen i USA och Frankrike, Brexit-omröstningen m m.

Kungl Krigsvetenskapsakademien anordnade tillsammans med Allmänna Försvarsföreningen och Försvarsutbildarna ett seminarium benämnt just Att manipulera val genom att så misstro, där undertecknad var med och inledde varefter vi fick höra bl a försvarsminister Peter Hultqvist och riksdagsledamoten Beatrice Ask ge sina respektive uppfattningar om situationen. Min medverkan handlade främst om hur sådana manipulationer genomförs.  I detta blogginlägg ger jag en sammanfattning av min presentation, med en del tillägg.

Teknikutvecklingen styr indirekt mycket av den övriga utveckling som sker i samhället. Det gäller t ex produktionsprocesser, transporter, sjukvård, underhållning och vardagslivet i hemmet. World Wide Web och Internet har på 20-30 år fullständigt förändrat människans vardag, kommunikation med och förväntningar på omvärlden. Vi vill ha information snabbt, om allt som vi önskar veta och vi vill helst inte störas av sådant vi inte är intresserade av.

Vi lägger själva upp digitala spår och bjuder in till påverkan

Genom att hämta och skicka digital information via utvalda leverantörer visar vi i detalj vem vi är, våra intressen, våra vanor, kontakter och andra preferenser. Vi lägger upp digitala spår över våra liv, resor, umgänge m m, i form av notiser, foton och inte minst loggad historik över var, när, hur och om vad vi varit uppkopplade på Internet och agerat som en liten nod i ett enormt nätverk. Allt detta borde vara ganska känt av medborgarna, men de flesta reflekterar inte och framför allt vet de inte vad som händer med all den information de lämnar efter sig genom sina aktiviteter på nätet.

Reklam som anpassas på individnivå styr individen mot en strömlinjeformad, filtrerad och utvald mängd av riktad information. Den som väljer att av bekvämlighet läsa nyheter i sina sociala medieflöden, i nyhetsappar, via nyhetsflöden (feeds) och via sökmotorsökningar får de nyheter som den utpekade leverantören valt ut, kanske för att passa just ens egna intressen, politiska preferenser och andra parametrar. Vi är alla påverkade av s k filterbubblor idag.

Genom att människor, baserat på naivitet, okunskap och otålighet, men också bekvämlighet, lämnar ständiga spår på olika sociala media, hos kundklubbar m m, blir en alltmer komplett bild av våra liv, intressen och aktiviteter möjlig att sammanställa. Sådana sammanställningar är värda mycket – i kommersiella sammanhang men också som underlag för påverkansoperationer.

All sådan information kan ingå i datalager (Big Data) som i sin tur kan primäranalyseras av avancerade automatiserade program med maskininlärning, varefter det kan skapas en uppsjö av olika utdata enligt beställarens önskemål. Denna aggregerade bild av våra liv kan idag analyseras med hjälp av AI (Artificiell Intelligens) som successivt bygger en alltmer komplett bild av vår personlighet. Genom sådana analyser avslöjas också våra profiler avseende t ex: hur benägna vi är att byta åsikt/konsumtionsmönster/varumärke, hur benägna vi är att söka ny kunskap eller ”klicka” på erbjudanden, våra ideologiska preferenser och mycket annat. Det mest flagranta exemplet (som de flesta blev påtagligt medvetna om i vintras) var det nu avvecklade företaget Cambridge Analytica, som fick tillgång till Facebook-data för miljontals människor, vilka sedan användes för profileringar och därefter riktade budskap i avsikt att påverka valutgången i USA och troligtvis i flera andra sammanhang.

”Trollfabriker” producerar mängder av falsk information

Riktad reklam har funnits i årtionden, men när den målstyrs rakt in i ”personliga sfärer” som mobiltelefoner, Facebook, Instagram m m så tycks vår grad av misstroende vara lägre och vi är mer mottagliga för vilseledande budskap. Riktade budskap i politiska sammanhang kan vara än mer sublima och egentligen än mer integritetsstörande. Detta är precis vad som noterats ske från s k ”trollfabriker”, som producerar falsk eller ”twistad” information riktad till utvalda målgrupper. De är ofta baserade i stater som Ryssland, Ukraina och andra tidigare Sovjetstater. Ett mål för dessa riktade budskap med tendensiöst innehåll är dels att påverka individens uppfattning mot vissa bestämda åsikter, dels att skapa osäkerhet och smutskasta rådande styre, ledning, organisationer eller institutioner. Allt för att splittra och ifrågasätta befintliga system, vare sig det gäller ett enskilt land, EU eller synen på demokrati, på utlandet, nationalism m m. Samt att minska förtroendet för valsystemen i väst och därigenom delvis också förtroendet för demokratin som vi uppfattar den. Det gäller både agerande genom desinformation och ”fake news”, ett begrepp som av många främst kopplas till angrepp på media från president Donald Trump men som nu förekommer på bred front.

Inte bara det skrivna ordet förvrängs

Jag vill också nämna en speciell typ av ”fake news” som uppkommer genom kvalificerad manipulation av digitala röst-, bild och t o m videodata. Det går idag att med hjälp av teknik förändra informationen så att det för oss framstår som att det är vissa personer (kända, trovärdiga individer) som uttalar budskap, syns på bild eller t o m agerar i filmade sekvenser. Men det kan vara riggat av bluffaktörer, vars röst, bild eller filmagerande har manipulerats att precis likna den välkända personen. Här kommer vi dessvärre troligen att se en snabb och skrämmande fortsatt utveckling, så att det snart blir svårt att lita på något som sprids i öppna fora. Enligt Gartner [1] kommer människor inom fyra år att konsumera mer falska än riktiga nyheter, helt enkelt för att de AI som hittar på fabler har initiativet framför de AI som skall motverka dem. Trovärdiga redaktionella medier och hög utbildningsnivå har aldrig varit viktigare.

Vi måste förstå att det inte längre räcker att ha uppdaterade antivirusprogram, brandväggar och andra skydd mot manipulering av våra datorer. Innanför de skyddande murarna släpper vi på eget initiativ in information i våra sociala medier, genom att vi abonnerar på olika feeds och låter dem träffa oss, ofta utan kritisk granskning. När vi utsätts för fejknyheter och sedan sprider dem vidare bidrar vi till att bygga den falsifierade verklighet som upphovet syftar till. Just genom att mottagarna då ser informationen komma från betrodda vänner gör dem mindre benägna att ifrågasätta. Och detta beteende gäller även nyhetsmedia, som snabbt hakar på andras nyheter, allt för att inte framstå som otidsenliga och ineffektiva. Vi såg exempel på detta i samband med terrordådet på Drottninggatan, då många falska rykten snabbt fick spridning även via etablerade media.

Hur skyddar vi oss?

Motåtgärder arbetas det med. Dels mot alla intrångsförsök i våra informationssystem, men också genom uppmaningen att vara mentalt förberedda. Aktualitet fick detta t ex när Saab:s VD Håkan Buskhe utmålade att ”Sverige är ockuperat av främmande makt”, syftande på riktade kampanjer och intrång inom IT-sfären. MSB har uppdragit åt Lunds Universitet att utarbeta underlag för en ”Handbok mot desinformation”. Ett av de viktigaste budskapen där är sannolikt behovet att vara källkritisk och inte sprida vidare sådant som kan vara del i en riggad åsiktspåverkan.

I Riga i Lettland har sedan 2014 etablerats en enhet, StratCom, ett Centre of Excellence inom Nato, med uppgift att övervaka ”informationskriget” och följa trollfabrikernas arbete. Man kommer 2018 att följa valen i flera länder, däribland Sverige och mellanårsvalen i USA. Man har ingen offensiv uppgift, utan ska vara en ”kunskapsgenerator”. Sverige deltar i arbetet.

Efter skandalen med Cambridge Analytica och Facebook har ett visst uppvaknande skett ”under galgen”. Facebook har nu börjat använda teknik som ska sätta stopp för aktörer (utanför USA) som försöker tjäna pengar på att sprida fejknyheter och desinformation till amerikaner. Bolaget uppger att den nya programvaran, som använder maskininlärning, automatiskt kan upptäcka bluffsajter och begränsa deras räckvidd. Åtgärden är bland annat riktad mot trollfabriker i länder som Nordmakedonien, som spred stora mängder fejknyheter i samband med presidentvalet i USA. Redan i fjol aviserade Facebook att bolaget skulle börja använda maskininlärning för att hitta potentiella bluffnyheter. Och under ett utskottsförhör i EU-parlamentet i våras lovade grundaren Mark Zuckerberg ytterligare åtgärder.

Det går också att analysera nät-trafik med kvalificerade hjälpmedel. Ett företag som gör sådant är det svenska (verksamt i USA) Recorded Future. Företagets verksamhet beskrevs kort i boken Det digitaliserade försvaret – Teknikutvecklingens påverkan på försvarsförmågan, som gavs ut 2017 inom ramen för KKrVA projekt KV21.

”Storebror ser dig” – Orwells 1984 [2] är värd att läsa igen

I förlängningen av allt som nämnts ovan kommer nu också en ökande mängd kameror i offentliga miljöer. Snabbast utvecklas detta i Kina. Där är avsikten att det ska installeras 600 miljoner webkameror runt om i landet. I vissa städer, som i Hangzhou, installeras sådana även i klassrummen för att följa ansiktsuttrycken hos eleverna och klassificera dem som intresserade, trötta eller fritänkande etc. På gatorna kopplas ansikts- och nummerplåtsigenkänning i stor skala till nationella ID-register, som en grund för beslut om en slags klassificering av medborgarna. Med koll på alla individer (inkl turister) och fordon så har vi snart ett komplett ”storebrors­samhälle” som sedan kan uppsöka feltänkande och försöka påverka deras tankar och åsikter.

Var källkritisk!

Kontentan i mitt budskap är att man ska vara vaksam, tänka efter två gånger innan man sprider nyheter vidare samt alltid tillämpa ett källkritiskt förhållningssätt till omvärlden och det allt snabbare informationsflödet omkring oss. Vi måste alla bidra för att kunna behålla förtroendet för den kommande valprocessen och den påföljande regeringsbildningen. Påverkarna på motståndarsidan har redan påbörjat sitt värv enligt Säpo [3] – det är nu upp till oss alla att bevara vår sansade svenska demokrati.

Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA. Han var tidigare Försvarsmaktens forskningschef och har också varit delprojektledare inom Akademiens studieprojekt Krigsvetenskap i det 21 århundradet (KV21).

Noter

[1] Se https://www.gartner.com/newsroom/id/3811367

[2] Storebror är den ”virtuelle” diktatorn i George Orwells framtidsdystopi 1984. Då sedd som science fiction, idag en begynnande realitet om vi inte bevarar/bevakar vår demokratiska grund.

[3] Se t ex https://www.svd.se/sapo-varnar-for-paverkan/i/tv

av Ulf Henricsson

För några veckor sedan skrev Jacob Fritzson på denna blogg om behovet av fler förband utbildade och utrustade för norrländska förhållanden. Det är roligt att unga officerare deltar i försvarsdebatten, det skall uppmuntras men för den skull behöver man ju inte hålla med om allt.

Att vi behöver fler förband håller jag med om – och då inte bara i Norrland. Jag håller också med om att personalen måste känna klimatet och terrängen samt att pansarfordon på hjul inte har i Norrland att göra. Däremot håller jag inte med om hur förbanden skall organiseras. Avgörande element i striden är eld, rörelse och skydd.

I slutet av 1980 och början på 1990-talet genomförde vi ett antal övningar för att utveckla vår förmåga att strida i Norrland. Vi fann att de mekaniserade förbanden hade bättre framkomlighet än norrlandsbrigadens förband utrustade med bandvagn 206 i huvuddelen av norrländsk terräng. Vi prövade bland annat strf 90, stridsvagn 121 och T72 samt MTLB (pbv401) i praktisk framryckning i orekognoserad terräng. Resultaten följdes upp under FMÖ 91 Nordanvind och bekräftades. Dessutom fann vi att skytteförbanden hade svårt att hitta lämpliga stridsställningar för sina pansarvärnsvapen. Den norrländska skogen stod i vägen och begränsade siktfälten och var tillika effektiva skydd mot våra vapen med riktad sprängverkan eftersom risken för banbrisad är stor. Norrlandsbrigaden hade också otillräckligt med vapen med kinetisk energi som är avsevärt mindre känslig för hinder i banan. Detta ledde till att det genomfördes ett antal dubbelsidiga övningar mellan mekaniserade- och infanteriförband. Dessa leddes av infanteriet och pansartruppernas stridsskolor och utvärderades av FOI.

Resultaten var entydiga – oskyddat infanteri kom i alla prövade stridssituationer till korta mot mekaniserade förband. Förhoppningsvis finns försöksrapporterna med videofilmer kvar vid MSS för den som vill fördjupa sig mer i denna angelägna fråga.

Slutresultatet blev att infanteriet och pansartrupperna slogs i ihop till ett brigadtruppslag och armén mekaniserades i större utsträckning. Förutom nya stridsvagnar köptes de gamla ”ryssfordonen” MTLB (pbv401) och BMP (pbv501) in till infanteri-/norrlandsbrigaderna.

Det är pbv 401 som Fritzson behöver – utmärkt rörlighet, bra splitterskydd – men ok, den är lite obekväm – men ett splitter i magen är också ganska obekvämt. Bv 206 i plast hör möjligtvis hemma i trossen. Studier har visat att ingen åtgärd ger så stor effekthöjning för ett infanteriförband som ett gott splitterskydd.

Hur skall striden gå till när man nått terrängen man skall försvara? Frågan gäller såväl Fritzsons norrlandsförband som mekbataljonerna med pansarbil 360. Om jag läst Fritzon rätt skall man då lämna splitterskyddet och strida i skjortan. Jag antar att den nyttiga övningen att bygga ståvärn med splitterskydd sedan länge är borttagen från officersutbildningen – det var ju ganska jobbigt och tog avsevärd tid. Det gäller att åka fort om man skall hinna fixa skyddet i tid. Kanske bättre att åka något långsammare och ha med sig såväl skydd som adekvat beväpning. Att mekaniserade förband generellt är sämre på försvarsstrid än oskyddade infanterister är inte sant. De har bättre skydd, eldkraft och rörlighet, så med samma utbildningsnivå är de överlägsna även i försvarsstrid. Det Fritzson möjligen avser är ett väl förberett och befäst försvar vilket också kräver minor och skottfältsröjning – och tid, vecka/veckor. Hur skapas den tiden? Och då är man låst till en plats som kan kringgås av fiendens mekaniserade förband.

Vi får inte ånyo skaffa oss en organisation som skulle ge oss orimliga förluster om den skulle behöva användas i strid. När vi har så få markstridsförband att bara delar av Sverige kan försvaras måste de vara allsidigt användbara – det är mekaniserade förband med stridsvagnar.

 
Författaren är överste 1 gr, ledamot av KKrVA och tidigare bl a brigad- och fördelningschef.

av Helge Löfstedt

I KKrVA handlingar och Tidskrift Nr 2/2018 redovisades framträdanden vid konferensen Krigsvetenskap i det 21.århundradet – slutkonferens som genomfördes i april 2018. Här följer ett kort referat av inlägget Digitaliseringen och försvarets utveckling av Bo Dahlbom som är professor i informationsteknologi vid Göteborgs universitet. Här ges ett kort referat av detta inlägg och några reflexioner kring det som sades.

Det som nu föranleder en reaktion är Dahlboms avslutande slutsatser: ”… försvaret behöver se över hur man bedriver sin utbildning och forskning. Utbildning av försvarets personal sker fortfarande i särskilda specialskolor. Forskningsresurser inom försvarssektorn tillfaller fortfarande väsentligen sektorforskningsorgan som i betydande utsträckning för en tillvaro i utkanten av, eller utanför, det internationella forskarsamhället. Som en konsekvens av detta förblir försvarssektorns kompetensförsörjning ineffektiv och kostnadskrävande.”

Starka formuleringar! Hur har då Dahlbom kommit till dessa slutsatser? Jag återkommer till detta men först ett referat av den text som föregår denna dom. Han börjar med att ansluta sig till bedömningen ”att digitaliseringen kommer att innebära lika stora förändringar av sam­hällen och deras verksamheter som en gång industrialiseringen. En trend är att digitaliseringen innebär automatisering av intellektuella arbetsuppgifter. En annan trend är att systematisering av samhället och industrisamhällets infrastruktur integreras allt mer med Internet. En tredje trend som Dahlbom nämner är global konsumtion. Därvid dominerar ett fåtal digitala jättar i USA och Kina som driver teknikutvecklingen och erbjuder tjänster som är överlägsna allt annat. Att utnyttja dessa innebär att beroendeförhållanden skapas men det blir förenat med ekonomiska och andra nackdelar om man t ex av säkerhetsskäl vill välja lokala lösningar. En fjärde trend är att data samlas in och bearbetas för att utveckla och effektivisera verksamheter av olika slag. Alla verksamheter förvandlas då: transporter, energiförsörjning och rättsväsende för att nämna några. Detta gäller naturligtvis även försvaret och cyberförsvaret framträder som en ny för­svarsgren. En femte trend som Dahlbom vill lyfta fram är att digitaliseringen driver fram plattformar för att byta information, där alla kan ”utbyta idéer, köpa, sälja, styra och ställa”. Tidigare plattformar, som industrisamhällets fabriker, var slutna system där obehöriga ej ägde tillträde. Digitaliseringens plattformar är däremot öppna, men framstår då också som ständigt övervakade. Den sjätte trenden är fortsatta mycket omfattande förändringar som är jämförbara med industrialiseringens revolutionära inverkan på samhället.

Sedan kommer Dahlbom till slutsatser för försvarets framtida utveckling. Där påminner han om att försvaret liksom andra verksamheter måste befinna sig i ständig förändring. Lätt att instämma i – knappast någon nyhet. Han fortsätter med: …”sektorforskningsorgan som i betydande utsträckning för en tillvaro i utkanten av, eller utanför, det internationella forskar­samhället”. Detta är felaktigt. Man samverkar nationellt och internationellt.

När det gäller liknande sektorforskningsorgan i utlandet är det viktigt att samverkan åtminstone till del förutsätter att de svenska representanterna har speciella rela­tioner till försvaret. Detta bland annat för delgivning av hemlig information, men också för allmän probleminsikt. Självfallet gäller motsvarande förhållande för försvarets ”specialskolor”. Vidare: en initierad läsare vet naturligtvis att specialskolorna liksom andra sektororgan har kontakter med civila motsvarigheter. Om det skulle vara för litet samverkan fordrar det en motivering. Rimligen grundad på någon form av utvärdering och som då antyds med några ord.

I sammanhanget bör då påminnas om Björn von Sydows utredning Forskning och utveckling på försvarsområdet, SOU 2016:90. Där karakteriseras inte försvarsforskningen som ”ineffek­tiv och kostnadskrävande”. Tvärtom säger man där: ”Forskning och utveckling inom för­svarsområdet behöver förstärkas”. Dahlbom har själv hämtat viss information från denna. Men något resonemang som visar hur han kommer till rakt motsatt slutsats redovisas inte.

Avslutningsvis: Dahlbom påstår också att ”Militär kompetens förlorar allt mer av sin egenart”. De försök till motivering som framförs leder snarare till en mindre långtgående slutsats, nämligen att den militära kompetensens utveckling i hög rad påverkas av digitaliseringen. Likaså är det min tro att denna kompetens i framtiden med nödvändighet kommer att innehålla andra komponenter än dagens. Men fortfarande kommer att ha egenart. Detta i likhet med många andra professioner.

 
Helge Löfstedt är överingenjör, operationsanalytiker, pensionerad från FOI och ledamot av KKrVA.

Plattformar i försvaret – svar till Helge Löfstedt

av Bo Dahlbom

Jag tackar Helge Löfstedt för att han tog sig tid att inte bara läsa och reagera på, utan också skriva en kommentar till min lilla text om försvarets framtida utveckling (KKrVA handlingar och Tidskrift Nr 2/2018). I min text försökte jag översiktligt peka ut några trender i den pågående digitaliseringen av betydelse för försvarets uppgifter och utformning. Löfstedt refererar dem snabbt. När han ska diskutera mina slutsatser begränsar han sig till dem som närmast verkar beröra hans egen verksamhet som forskare vid FOI. Jag får ett intryck att han snarare vill försvara professionen än diskutera digitaliseringens utmaningar.

En av trenderna beskriver en utveckling från system till plattformar och är föremål för en omfattande diskussion i de senaste årens forskning och managementlitteratur på digitaliseringsområdet. Med utgångspunkt i de spektakulära framgångarna för företag som Apple, Google, Facebook, Amazon, Alibaba, m fl, har man försökt identifiera särarten hos dessa digitala jätteföretag. De är inte (bara) välfungerande, effektiva produktionssystem med karismatiska ledare, de har inte bara mycket attraktiva produkter och tjänster, utan de har dessutom utvecklat överlägsna former för samarbete och samverkan.

Genom att erbjuda digitala plattformar som lättillgängliga och välfungerande marknadsplatser kan dessa företag dra nytta av kunder och oberoende utvecklare som bidrar med innehåll och teknik. Facebook och YouTube får sitt värde av det innehåll som skapas av kunderna. Apples telefoner fylls av tjänster från utvecklare världen över.

De digitala plattformarna möjliggör en mer effektiv användning av befintliga resurser – såväl mänskliga som materiella. Tack vare en digital plattform har Airbnb på bara ett par år blivit världens största hotellrörelse utan att äga ett enda hotell och Uber en snabbt växande taxirörelse utan att äga en enda bil. Industriföretag använder plattformarna för att ge sina kunder tjänster knutna till företagets produkter och planerar för en affär där tjänsterna blir viktigare än produkterna. Privatbilismen förvandlas till kollektiv verksamhet med bilen som tjänst tillgänglig på digitala plattformar. Ett genomgående tema i dessa förändringar är ett förlitande på befintliga resurser snarare än egenutvecklade.

På 1900-talet utövade bilindustrin, först genom Ford, senare genom Toyota, ett mycket stort inflytande över vårt sätt att organisera verksamheter. Det är inte orimligt att anta att de digitala plattformsföretagen kommer att påverka vårt sätt att organisera 2000-talets verksamheter. Vad kan detta innebära för vårt sätt att organisera det svenska försvaret? Hur kommer försvaret att förändras om det väljer att med hjälp av plattformar för samverkan och samarbete förlita sig på befintliga samhällsresurser snarare än att fortsätta bygga upp slutna, professionella system för sin verksamhet?

I min text försökte jag lite snabbt ge några exempel på områden där man kunde förvänta sig förändringar: totalförsvaret, utbildning, forskning, infrastruktur, logistik, transporter, telekommunikation och IT. Jag försökte skissa på en utveckling där försvaret med tiden blev integrerat i civilsamhället. Kanske borde jag avhållit mig från den sortens spekulationer, men min avsikt var att försöka väcka intresse för den sortens stora samhällsförändringar som kan förväntas påverka försvarets utveckling under 2000-talet.

Löfstedt reagerade på mina uttalanden om försvarets forskning och utbildning som idag i stor utsträckning bedrivs i egna institutioner. Min huvudpoäng var här att digitaliseringen kan förväntas leda till en ökande integration med övriga samhället även på dessa områden. Jag försökte i min text avhålla mig från värderingar, jag ville ju bara peka ut en trolig framtida utveckling, men det är klart att jag tagit intryck av plattformsföretagens framgångar och tror att det vore en fördel om försvaret i större utsträckning använde sig av samhällets forsknings- och utbildningsresurser i stället för att förlita sig på egna institutioner.

Att övertygande visa på denna fördel kräver en helt annan sorts argumentation och genomgång av ett tämligen komplext material. Här skulle resas frågor om för- och nackdelar med en offentlig sektor som upphandlare snarare än utförare, om stordriftsfördelar, behovet av specialisering, etc. Samtidigt är det enkelt att konstatera att dagens officersutbildning, som i stora stycken närmast liknar en samhällsvetenskaplig utbildning vid våra universitet, är mer än 20 gånger så dyr som en sådan utbildning. Man kan också konstatera att den amerikanska officersutbildningen är betydligt bättre integrerad i det allmänna universitetssystemet.

Löfstedt citerar Björn von Sydows utredning, men jag håller naturligtvis med om att ”forskning och utveckling inom försvarsområdet behöver förstärkas”. Hela min text kan läsas som en sådan uppmaning. Det jag ville ifrågasätta var ju möjligen organiseringen av den forskningen och utvecklingen. Framför allt ville jag ifrågasätta det revirtänkande som genomsyrar von Sydows utredning, till exempel den gamla ”sanningen” att försvarets teknik måste (kan) vara överlägsen civilsamhällets.

Sverige har hamnat efter i digitaliseringen. För varje dag blir det mera uppenbart hur verksamheter som krisberedskap, sjukvård, utbildning, transporter, energiförsörjning, etc., skulle kunna utvecklas och effektiviseras med hjälp av digitala plattformar och den samverkan som plattformarna möjliggör. Revirtänkande är just en viktig anledning till att utvecklingen går så långsamt. Min text var i första hand ett upprop till försvarsvänner att ta digitaliseringen på större allvar, se tydligare både dess utmaningar och möjligheter. Att utveckla försvarsmaktens digitala kompetens är en nödvändighet, men på sikt tror jag också att vi kommer att se ett mindre revirkänsligt, mer plattformsorienterat försvar.

Samhällsrevolutioner förändrar villkoren för professioner. Den industriella revolutionen gjorde slut på det medeltida skråväsendet. Den militära professionen har en lång och intressant historia. Jag är övertygad om att den har en minst lika spännande framtid, men jag tror att den framtiden inte finns i isolering från civilsamhället utan tvärtom i en allt större integration.

 
Författaren är professor i informationsteknik vid Göteborgs universitet.

av David Bergman

Att läsa skönlitterärt är nyttigt av flera anledningar, inte minst i att kunna se framåt och utveckla vår egen profession. William Gibson myntade exempelvis begreppet Cyberspace när han 1984 kom ut med sin klassiska science fiction-roman Neuromancer. Men fördelen med olika typer av skönlitteratur är inte främst att den är förutsägande, utan att den är utmanande. Den utmanar våra tankar och tvingar oss att ifrågasätta våra egna antaganden och förutfattade meningar om hur saker ska vara. Den lär oss att hur bra en grundläggande analys än är så kommer fantasin och förmågan att ibland tänka utanför ramarna ofta att avgöra vem som blir framgångsrik, oaktat om det är i affärsvärlden eller på slagfältet.

Den svenska skönlitteraturen med militärt tema har länge varit näst intill icke-existerande. Det har funnits ett glapp mellan 80-talet klassiska Operation Garbo-trilogi som Christiansson, Hugemark & Dörfer gav oss till de böcker som kommit nu de senaste åren. De flesta som läser detta känner säkerligen till böckerna av de duktiga författarkollegorna Robert Karjel, Lars Wilderäng, Kaj Karlsson, Chris Berg, Anders Jallai & Erik Lewin. De som inte redan gjort det kan se fram emot att ha deras böcker kvar att läsa. Bland de senare tillskotten kan glädjande ses Anna Tell med sin debut Fyra dagar i Kabul samt Björn Andersson och Tommy Jeppssons Gotland Befriat som avslutar deras trilogi om när kriget kom till Gotland.

Jag fick en gång frågan om vad som ligger bakom ”syndafloden” av svenska författare av technothrillers som debuterat de senaste åren. Mitt svar är att jag inte ser någon syndaflod alls, möjligen en sakta droppande kran där det tidigare inte kommit något alls. Vi lever i en tid när det kommer cirka 400 nya kokböcker varje år, och ändå verkar vi svenskar ha hunger kvar efter mer litteratur om grillning och matlagning. Vi kan säkert anta att det finns en god mån innan vi närmar oss 400 författare av militära techno-thrillers i Sverige och marknaden är mättad. Att även de övriga kollegorna inom genren säljer bra visar dessutom tydligt att det finns ett stort läsintresse, även utanför den inre målgrupp som med kärlek brukar kallas möp:ar. Förhoppningsvis kan detta inspirera än fler dugliga aspirerande skribenter att ta tag i och förverkliga sina egna projekt i en genre där jag hoppas få se än fler duktiga författare framgent.

En allt mer populär tradition för militära chefer på senare år har varit att ge ut läslistor med sina tips, som ofta även innehållit exempel på skönlitterära verk. Sådana listor orsakar alltid diskussioner. Ofta innehåller de många guldklimpar men får också ofta kritik för att fokusera för mycket på en epok, ett perspektiv eller en viss typ av författare. Detta är i viss mån naturligt. Listor med ett specifikt syfte blir per definition exkluderande och starkt återspeglande de värderingar och det syfte som finns hos den som prioriterat listan. Men samtidigt är denna debatt i sig positiv, då de alltid för bildningen framåt. Och om två soldater bråkar om vilken bok som mest förtjänar att finnas på en lista känner jag mig ärligt talat mest nöjd med att de läst och reflekterat över båda.

Självklart kan jag inte vara sämre än att ge några skönlitterära lästips för militärt intresserade att ta sig an i hängmattan. Den som drar efter andan för att indignerat påpeka att Red Storm Rising, eller någon annan given klassiker i möp:ens bokhylla, inte finns med högt upp kan andas ut i försäkran att listan varken gör anspråk att vara vare sig rangordnande eller allomfattande. Förhoppningen är snarare att den militärt skolade eller intresserade skall hitta något nytt som ännu inte är en naturlig del i deras bokhylla som kittlar fantasin på ett nytt sätt under några timmar i hängmattan.

• Orson Scott Card – Ender’s Game
• Eric L. Harry – Arc Light
• Alistair Maclean – M.S. Ulysses
• W. Singer & August Cole – Ghost Fleet
• David Morrell – Tvekampen / First Blood
• Michael Z. Williamsson – The weapon
• Robert Heinlein – Starship Troopers
• Ralph Peters – Red Army
• David Weber – On Basilisk Station
• Brian Haig – Secret Sanction

Men om ni redan läst allt? Då kan ni antingen ta tiden att läsa om en vältummad favoritpocket, sätta er ner och komponera en egen lista över tips eller också ladda ner och läsa ”Berättelsen om Operation Garbo” som Bo Hugemark skrev ihop för några år sedan. Helt oaktat, ha en skön läs-sommar.

För den invigde: The enemy gate is down!

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

av Magnus Sjöland

U S Department of Homeland Security har gått ut med en varning för hackerdrönare, därför tänkte jag också göra det så att du blir medveten om hotet och vad det innebär. Jag vet inte om det finns något svenskt ord för dessa drönare och översatte det amerikanska Danger drone, med hackerdrönare.

Det största hindret för hackers som vill komma åt isolerade och mycket säkra nätverk, är ofta staket, murar och andra former av fysiska hinder. Om en hacker står utanför ett skyddsobjekt med en dator bli denne snabbt misstänkt och i vissa fall åtalad och satt i fängelse. Vi talar i detta fall om kärnkraftverk, hamnar, gruvor, militära anläggningar och andra anläggningar där det kan finnas intresse för spionage eller sabotage.

Nu finns speciellt utrustade hackerdrönare att köpa på nätet för ca 5 000 kronor, speciellt utvecklade för att bryta sig in i datorer och nätverk. Dessa är utrustade med de vanligaste programvarorna för hackers, dator och antenner. Dessa drönare kan nu, utan att någon uppmärksammar dem, cirkla utanför skyddsobjekten och ställa till stor skada.

Jag har hört rykten om attentat, utan att ha fått dessa verifierade. Men jag kan nämna några möjliga scenarier:

• Vid tankning av fartyg så stängs inte tillförseln av bränsle av till fartyget, utan hamnen blir full av bränsle som sedan antänds.
• Containerfartyg som lastar av containrar med obemannade automatiska kranar, styrs om så att containrar lastas av i fel ordning så att antingen fartyget bryts itu eller välter runt.
• En gruva med automatiska obemannade fordon, där fordonen körs över kanten och förstörs.
• Känslig information i hemliga nätverk kan avlyssnas.
• Drönare används för att hitta säkerhetsluckor.
• FBI har gått ut och varnat för att kriminella använder drönare i ökande omfattning för att förbereda brott genom att kartlägga både polisens arbete och hitta mål att attackera.

Listan kan göras lång, detta är exempel så att du skall förstå hotet bättre.

Dessa attacker är ofta svåra att utföra utan att bli sedd, men med hackerdrönare finns nu en ny möjlighet att med minskad risk för upptäckt utföra olika operationer. De billigaste drönarna kan hanteras på avstånd upp till 2 km, med extrautrustning i form av GPS, kan operatören sitta ännu längre bort.

Nu vet du om hotet och har därför större möjlighet att upptäcka och avvärja det.

 
Författaren är VD och ledamot av KKrVA.

av Nils Daag

Vi måste stärka vår säkerhetspolitiska analysförmåga på medellång sikt:

Sällan eller aldrig har så många processer pågått som direkt påverkar Sveriges säkerhet i vidaste mening. Nya utmaningar som klimat, migration, cyber, terrorism, populism har uppkommit samtidigt som gamla hot, inkl militära, har återuppstått. De internationella spelreglerna ifrågasätts och snabba förändringar äger rum i de relativa styrkeförhållandena, ekonomiskt, politiskt och militärt. Inte minst måste vi analysera konsekvenserna av maktförskjutningen till Asien och USA:s minskade intresse att ta ansvar för europeiskt säkerhet.

Säkerhetspolitik brukar definieras som utrikespolitik plus försvarspolitik. Idag råder bred enighet om att försvaret behöver stärkas med åtskilliga miljarder. Några motsvarande krav finns inte beträffande UD. I själva verket krymper förmågan relativt sett allteftersom de nya utmaningarna  inte kompenseras på resurssidan. Det är inte bara metoderna och resurserna som skiljer de bägge delarna av säkerhetspolitiken åt. Försvarspolitiken har planeringshorisonter som sträcker sig över decennier. Svårigheterna att förutse framtiden har gjort att det svenska försvaret ofta varit ”ur fas” i förhållande till storleken och karaktären på hoten och utmaningarna. Som allra svagast, möjligen med undantag för dagsläget, var det åren före Andra världskrigets utbrott. Och i modern tid har vårt försvar aldrig varit så starkt som de tidiga efterkrigsåren. När det på 1990-talet krävdes kvalificerade internationella insatser var inriktningen nationellt försvar. Och idag handlar det i första hand om en återgång till ett territorialförsvar om än med förstärkt bilateralt samarbete.

Utrikesförvaltningen möter utmaningar av ett annat slag. Medlemskapet i EU i förening med  krympande resurser har tvingat UD att fokusera på det kortsiktigt operativa. Samtidigt sköljer ett enormt informationsflöde över oss. Att snabbt sortera ut det för Sverige relevanta blir en central uppgift. Därutöver finns föga tid för brett strategiskt tänkande. Ett sådant skulle, utöver mer resurser, kräva utökad samverkan inom regeringskansliet och med myndigheter och organisationer. Och, inte minst, att vi lär av erfarenheten och misstagen.

Det finns helt klart ett säkerhetspolitiskt planeringsbehov i perspektivet fem-tio år, där UD skulle kunna spela en central roll, gärna i nära samverkan med andra departement, myndigheter och organisationer som FOI och UI. Det var länge sedan UD förlorade sitt monopol på utrikespolitiken. Men genom att systematiskt samverka med andra kan man bidra till att stärka Sveriges förmåga att inhämta information, analysera  denna och, inte minst, prioritera. Det finns fortfarande en tendens att söka göra allting. Kraftsamling på ett begränsat antal områden skulle ge bättre genomslag för svensk säkerhetspolitik. Exempelvis bör man  noga överväga hur de omfattande resurser som varit insatta för att stödja vår plats i FNs Säkerhetsråd kan utnyttjas framöver.

En löpande process behövs, där Sveriges roll och prioriteringar och nödvändiga resurser på säkerhetspolitikens område analyseras mot bakgrund av utvecklingen i omvärlden. Inriktningen bör vara medelfristig, d v s i intervallet mellan det dagsoperativa och försvarsplaneringens decennieperspektiv. Analysen bör självfallet innefatta vår roll i EU och i olika multilaterala fora. Formen för denna process kan hämta inspiration från försvarssektorn, t ex Försvarsberedningen eller KKrVA nyss avslutade studieprojekt, Krigsvetenskap i det 21 århundradet (KV 21), eller kanske snarare ”Säkerhet i morgondagens Europa – Svenska perspektiv (SES)”, som inleds i höst. Upplägget innefattar då bl a en rad seminarier etc, där man systematiskt tillsammans med samarbetspartners går igenom olika  frågor och redovisar dessa  i kortare papper, intervjuer och artiklar som samlas i ett slutdokument. Därmed kan man tidigt upptäcka trendförändringar och förstärka kontakterna utåt, vilket är lika viktigt som den formella slutprodukten. Formuleringen  ”utrikespolitiken är vår första försvarslinje” skulle ges ett mer konkret innehåll.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Bo Hugemark

I år fyller Estland, Lettland och Litauen 100 år.

Så talade Sveriges statsminister, liberalen Nils Edén, när han 1918 klargjorde sin inställning till Sveriges relationer till de nyfödda baltiska staterna:

”Särskilt för Sverige ligger en fara i att engagera sig med dessa baltiska provinser. Jag tror att de har mycket små utsikter att få oberoendet erkänt, men även om det skulle gå på den bogen tror jag icke att det kommer att ha bestånd. De komma i krig med ett återupprättat Ryssland. Vi skulle komma i krig om vi vore med i denna sak.”

Många försvarare av den svenska allianslösheten tycks ha dessa statsmannaord som ledstjärna. Om vi bara låter bli att engagera oss för våra grannländer kan vi leva i splendid isolation. De som hävdar att Sverige och länder på andra sidan Östersjön har en ödesgemenskap är krigshetsare. Sverige ska försvara sig själv, punkt slut. Men även en del NATO-anhängare drar sig för att lägga för stor vikt vid Baltikum-engagemanget, måhända av rädsla för att anklagas för Karl XII-mentalitet. (Som svenska flottan tillskrevs under det kalla kriget när den ville öva ost om Gotland).

Det som isolationisterna bortser från är att vår officiella doktrin nu är den helt motsatta mot Nils Edéns. Solidaritetsförklaringen av år 2009 säger:

”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.”

Detta avfärdas av isolationisternas med tre argument

• Doktrinen är bara en pappersprodukt, den betyder ingenting, en svensk regering kommer aldrig att ge sig ut på sådana äventyrligheter.
• Vi har inga resurser för att kunna svara upp mot ett löfte att ge militärt stöd.
• Doktrinen är farlig, den ökar risken för att i onödan dras in i krig

Det ligger en del i de två första argumenten, beroende på politiska försummelser under många år.

Jag höll våren 2017 ett föredrag för ett femtiotal försvarsintresserade pensionärer. Ämnet var Sveriges roll i Östersjöområdet. Självklart ägnade jag stor del åt Solidaritetsförklaringen. Som avslutning frågade jag: ”Hur många av er kände till Solidaritetsförklaringen?” Tre (3) händer höjdes.

Flera insatta personer vet att berätta att det finns stora kunskapsluckor – för att inte säga svarta hål – även bland politiker på riksdagsnivå. Och allt som oftast hör och ser man i medier folk tala om Sverige som en neutral nation.

Det är naturligtvis ett gravt misslyckande för ansvariga politiker. Eller är det medveten försummelse? Att folk fortfarande tror att vi är neutrala är ju praktiskt för politiker som vill bevara allianslösheten. Att tala högt om att vi ska vara beredda att ta emot och ge militärt stöd skulle kunna få folk att fundera: ”Oj, varför är vi då inte med i NATO?”

Oavsett skälet till försummelsen är den allvarlig, på flera sätt.

I Akademiens studie av Solidaritetsförklaringen 2011, Till bröders hjälp, formulerade jag tre slagord, betecknande villkoren för Solidaritetsförklaringens trovärdighet: Förband, Förberedelser och Förankring. Den sistnämnda är vital, och det är framför allt här det brister.

Förankring hos allmänhet och politiker är en förutsättning för tillräckligt snabba beslut i en krissituation. Som det nu är skulle isolationistiska tendenser säkerligen uppträda i en kris. Vi såg reaktionerna inför övningen Aurora. De skulle knappast bli mindre om det fanns en konkret ”fiende” som det gällde att inte ”provocera”.

Isolationisternas andra argument ligger det också en del sanning i. Dels till följd av mer än två decenniers vettlösa nedrustning av försvaret (slagordet Förband) dels till följd av allianslösheten som omöjliggör tillräckliga Förberedelser.

Men en del har gjorts för att minska dessa svagheter. Återupprustningen av Gotland är en nödvändig förutsättning för att möjliggöra allierad hjälp till Baltikum. Värdlandsavtalet och samövningar av typen Aurora eller kommande hösts Trident Juncture underlättar samordning med allierade i en kris.

Därmed över till isolationisternas tredje argument, som är helt verklighetsfrämmande. För 100 år sedan, på Nils Edéns tid, kunde man hoppas på att isolationism skulle skydda Sverige från krig. Förhoppningarna slog också in, med en blandning av tur och eftergifter, när kriget till sist kom till Norden. Om vi hade engagerat oss militärt för de baltiska staterna kanske vi tvingats välja mellan pest och kolera, alliera oss med Stalin eller Hitler.

Idag är förutsättningarna helt annorlunda. Krigstekniken vet inte av nationsgränser. Geopolitiska förhållanden och krigsteknikens utveckling innebär att Norden och Baltikum är ett sammanhängande strategiskt område.  ”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land”, uttrycks det i Solidaritetsförklaringen.

Dessutom har vi på många sätt redan valt sida i konflikten mellan demokrati och en alltmer auktoritär och aggressiv rysk regim med revanschistiska instinkter och oförutsägbart agerande. En regim som redan nu jobbar med att underminera de baltiska staternas självständighet.

Om konflikten övergår i krig dras vi in. Och då har vi har en nyckelroll i försvaret av Baltikum. Omvänt bör vi idag och framgent främja fred och stabilitet genom egen upprustning och engagemang i en krigsavhållande strategi för Östersjöområdet.

 
Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

av Michael Sahlin

Inledning: Valet/valen, dess förspel och efterspel

”Saul har slagit sina tusen, men David har slagit sina tiotusen” (1 Samuelsboken 17)

Muharrem Ince vann sina 15 miljoner väljare, rekordhöga 30,5 %, men Recep Tayyip Erdogan vann sina dryga 23 miljoner, 52,3 %, och därmed det förstärkta presidentämbetet, medan övriga kandidater hamnade långt därunder, den fängslade fd HDP-ledaren Demirtas på 8,4 och Meral Aksener, ledaren för det nya turknationalistiska IYI-partieth (som tidigare troddes kunna på allvar utmana Erdogan), på försmädliga 7,3. Samtidigt lyckades Erdogan, tillika ledaren för det styrande AKP, i valtekniskt samarbete med det turknationalistiska ”moderpartiet” MHP, bibehålla majoriteten i det nu utvidgade parlamentet, trots att AKP tappade den egna majoritet man återerövrade i novembervalet 2015, efter förlustvalet i juni samma år.

(Valsociologiskt utvisar valresultatet också en annan sak av indikativ betydelse: att styrkeförhållandet mellan Turkiets samlade nationalistiska krafter, islamnationalistiska AKP plus sekulärnationalistiska MHP plus dess utbrytarkonkurrent IYI samt ett antal småpartier, och de samlade sekulärliberala krafterna till vänster om mitten, inkl CHP, pro-kurdiska HDP och ett antal småpartier är anmärkningsvärda 70-30!)

Valresultatet betyder dels att Erdogan nu har forcerat det sista, eller rättare näst sista, hindret på vägen mot det systemskifte – till presidentstyre ”a la turca”, d v s fritt från demokratiskt nödvändiga checks and balances, han länge eftersträvat, dels att ett gnisselfritt genomförande av systemet och den förda politiken dock påverkas av det mått av MHP-beroende som valresultatet innebär (i sig en synnerligen dålig nyhet vad gäller den kurdiska frågans fredliga lösning). Men redan nu framkommer att Erdogan förvisso inte har tänkt sig att länge sitta i MHP-ledaren Bahcelis knä – köpslagan om förvärv av besvikna parlamentariker från andra partier pågår, AKP behöver 6 nya mandat för att nå 300 gränsen och egen majoritet i det nya 600 mandat parlamentet.

Lokalvalen i mars 2019 (?) återstår

Och apropå köpslagan: det finns ju faktiskt en etapp kvar i maktkonsolideringsprocessen, de lokalval som författningsenligt skulle/skall äga rum i mars 2019, halvåret innan president- och parlamentsvalen (som författningsenligt skulle äga rum i november det året) – men det var detta som plötsligt ändrades genom Erdogan-Bahcelis överraskande beslut att i stället ta de centrala valen först, bums här och nu, och först sedan köra lokalvalen, kanske på tidtabell, kanske tidigare, inget vet nu. Tidigare var Erdogans oro – i ljuset av nej-sidans framgångar i storstäderna i folkomröstningen om författningsändringen – att hegemoniförluster i Istanbul, Ankara, m fl storstäder skulle ge oönskat momentum inför och i de centrala valen, alltså ändrad turordning, men nu gäller oron att lokalvalen – kanske främst till följd av rådande och hotande ekonomiska kris – ska ge oppositionen en revanschmöjlighet som kan hota eller i varje fall demoralisera, delegitimera och defamera det centrala systemskiftet. Makten över Istanbul, Ankara och Izmir, m fl är viktig, inte minst ekonomiskt. Och otänkbart, ett vitalt kort i korthuset, för autokraten Erdogan att släppa ifrån sig.

Men i jämförelse med valresultatets objektiva, faktiska utfall och Turkiets nu legaliserade systemskifte, till ett politiskt system som mer liknar autokratier i Mellanöstern än liberala demokratier i väst (konstituerande grundvärden både i EU och Nato!), betyder efteranalyser om partitaktiska turer och överdrivna oppositionsförhoppningar skäligen lite. Med systemskiftet har Erdogan full kontroll på hela den civila och militära statsapparaten, samtidigt som president- och partinära kretsar och krafter dominerar i affärslivet och civilsamhället, inklusive akademia, utbildningsväsendet och medievärlden. Den nya författning som förra året folkomröstades igenom, under fortsatt undantagstillstånd och andra demokratiskt och rättsstatligt absurda undantagsformer, gör att systemet och presidenten nu är immuna mot demokratiska förändringar, fram till nästa val om 5 år, givetvis med stora frågetecken beträffande betingelserna för trovärdiga val då, och efter ny valseger då kan Erdogan regera vidare i ytterligare 5 år, t o m längre om nytt undantagstillstånd och/eller nyval sker dessförinnan. Det handlar alltså i praktiken om ett presidentämbete på livstid, och med i praktiken obegränsade presidentiella maktbefogenheter: ”The new Turkey”, som det heter, i kretsar som gärna påpekar att Erdogan nu även i termer av maktinnehavets varaktighet överträffat den tidigare landsfadern Kemal Ataturk.

Samtidigt gäller alltjämt den även för autokratier (motsv) mycket speciella omständigheten att Erdogan bevisligen inte är hela Turkiets president och starke man, i val efter val har inför befolkningen och omvärlden visats att ca hälften av den turkiska (och kurdiska) befolkningen inte accepterar Erdogans ledarskapsambitioner, hur mycket Erdogan i sin politiska retorik än utmålar och legitimerar sig som sprungen ur och representant för ”folket” eller ”nationen”. Detta borgar för fortsatt polarisering och fortsatt instabilitet, och fortsatta makroekonomiska bekymmer, även om det just nu råder stor ovisshet om vad den politiska oppositionen och civilsamhället nu ska ta sig för, berövade alla möjligheter till meningsfull opposition. Och även Turkiets vänner och allierade i västvärlden torde nu, efter Erdogans ”slutliga” valseger, vara tämligen villrådiga i vad man nu ska ta sig för. Det reella inflytande, länge litet och minskande, nalkas nu nollpunkten, samtidigt som man observerar tecken på att Erdogan och hans ”nya” Turkiet är i färd med en betydande utrikespolitisk omorientering, i rysk riktning.

Men man bör också understryka att det turkiska (dubbla) valresultatet får en speciell och uppenbart ominös innebörd för alla dem som redan drabbats, och fortsatt kommer att drabbas, av den vredgade, hämndlystna erdoganska järnnäven, alla de som – anklagade för allehanda terrorbrott utan trovärdig juridisk process – fängslats, arresterats, dömts, avskedats, flytt landet, osv, osv, med andra ord alla de som inte kan hoppas på upprättelse och legal normalisering förrän den turkiska regimens styrande berättelse välts omkull , berättelsen om frälsaren Erdogans heroiska kamp mot en ondsint omvärlds och inhemska medlöpares och terroristers stämplingar mot regimens och landets – och Ledarens storhet. Många är de som skulle vilja fly – eller rösta med fötterna, även om man inte är terrorutpekad – men få är de som har möjligheten. Häri finns en reservoar av både förtvivlan, desperation och hat. Och Erdogan, som före valet utlovade undantagstillståndets hävande – det behövs knappast i det nya systemet – utlovade redan i sitt segertal fortsatt kamp mot terrorismen i alla dess former (!).

Fortsatt utrensningskampanj

Ty följande har regimen även efter valsegern fullföljt den utrensningskampanj som efter kuppförsöket 2016 nådde jämförelsevis unika nivåer. Sålunda bekantgjordes genom ett nytt undantagstillstånddekret i början av juli nya utrensningar, bl a av 9000 poliser, utöver de tiotusentals som arresterats eller avskedats senaste åren. Tillgången på bl a misstänkta Gulen-sympatisörer tycks outtömlig och i omvänd proportion till tillgången på poliser att utföra alla dessa repressionsinsatser, om än forcerad, politiserad nyrekrytering pågår, fl ö även inom den utrensningsurlakade (men i Syrien- och Irakoperationerna hårt engagerade) militären. Just när detta skrivs meddelas ytterligare uppgifter om innehållet i det nya presidentdekretet: avskedande av otroliga 18 500 statligt anställda, poliser, militärer och akademiker, stängande av 12 föreningar, 3 tidningar och en TV station, allt och alla med hänvisningen till misstänkta kopplingar till Fethullah Gulens konkurrerande, kuppanklagade sunnimuslimska rörelse.

Erdogan har sedermera skapat sig en omfattande repressionsapparat, inklusive ett varselsystem via Turkiets 90 tusen moskéer. Och regimberättelsens hegemonianspråk gäller också med polisiär-juridisk retroaktivitet. Parallellt med jakten på regimmotståndare i nuet pågår för fullt uppgörelser med det förflutna; härom dagen dömdes till livstid utpekade ansvariga för 1996 års ”post-modern coup” mot Erdogans andlige företrädare Necmettin Erbakan. En kuriositet därvid är att flera av de dömda ingick i den krets som senare skulle dömas – och långt därefter frias – till motsvarande maxstraff i de nu påstått Gulen-inspirerade skandalrättegångarna (Ergenokon och Bayloz). Historien skall nu skrivas på den förhärskande regimberättelsens villkor.

Turkiets styrbarhet under nya betingelser

Och så detta: frågan blir nu hur Turkiet från och med systemskiftet skall kunna/låta sig styras med det originella sätt som nu gäller. Absolut makt korrumperar absolut, som det heter, det är en sak – med utrikespolitiska implikationer (Zarrab-rättegången i USA, en längre historia).

Men absolut makt innebär också absolut ansvar – hur mycket Ledaren än må söka syndabockar vid inre eller yttre tillkortakommanden. Styrbarheten under enmansvälde handlar dels och främst om ekonomin – allsmäktighet hemma betyder inte kontrollmakt över det internationella kapitalistiska systemet med alla dess investorer, penningplacerare och andra aktörer – och dels om politisk stabilitet, som förutsätter en fungerande ekonomi som förutsätter att de utländska ekonomiska aktörerna bedömer Turkiet som långsiktigt stabilt, och rättssäkert. Här inryms komplexa samband och en betydande osäkerhet rörande Turkiets styrbarhet under enmansvälde. Kalabaliken senare år och inför senaste val har försatt den utlandsberoende turkiska ekonomin i ett prekärt läge, med ett ras för turkiska liran jämfört med dollarn på 20 % bara i år samtidigt med en inflation som nalkas 15 % nivån och ett bytesbalansunderskott på rekordhög nivå jämfört med alla andra s k ”emerging economies”. Erdogan lyckades hålla dessa larmsignaler borta från valkampanjen med känd demagogi, men det håller bara så länge, nu när valet vunnits och makten och ansvaret är ett.

En tillbakablick: Olika skeden i framväxten av Erdogans ”Nya Turkiet”

En redovisning av de regionala (och globala) konsekvenserna av den turkiska utvecklingen underlättas av en kort tillbakablick: hur gick det till när Turkiet förvandlades från Ataturks skapelse, den hårdfört sekulära och västorienterade statsbildningen (Nato sedan 1952, i anslutning till Truman-doktrinen och Koreakriget, EU-kandidatur sedan 1999, mm) till Erdogans ”nya Turkiet”, kännetecknat av sunni-islamistisk inre och yttre orientering, auktoritärt enmansvälde och aktivistisk, ”neutralistisk” utrikeshållning med inslag av ”neo-osmanism”? Och hur gick det till när Erdogans Turkiet förändrades från läget åren 2002-2010, då det ekonomiska undret inträffade, EU-tillvända reformer aviserades och Obama och andra såg Turkiet som mönsterexemplet på förenligheten mellan islam och liberal demokrati, till läget fr o m 2013 och framöver då Turkiet stegvis tappade i demokrati och rättsstatlighet och i tilltro/anseende i västvärlden, med EU-medlemskapsperspektivet alltmer illusoriskt?

Båda frågorna är naturligtvis stora och svåra och sammansatta, utrymmeskrävande att fördjupa sig i. Men de aktualiserar den nu högaktuella och extremt viktiga frågan om ”det nya” Turkiets samhälleliga och utrikespolitiska vägval: vad är Turkiet, vart går Turkiet?

Ataturks visioner och tillkortakommanden: kemalism versus islamism och separatism

När Ataturks moderna Turkiet – efter det första världskrigets katastrofer, uppgörelserna med grannlandet Grekland och de olika fredssluten, Sèvres respektive Lausanne – var det då ”nya” Turkiet ännu etniskt och religiöst blandat, kristna greker, syrianer och armenier, muslimska och sekulära kurder, utöver den muslimska turkiska majoriteten, dock uppdelad mellan främst sunni och alevi (en minoritetsgruppering med shiarötter). Ataturk och hans närmaste genomdrev, med hårdnande metoder, att det ur denna mosaik skulle framväxa en modern, västinriktad och sekulär stat, dialektiskt resulterande i en mängd sprickbildningar och konflikter, påspädda av det kalla krigets polarisering öst-väst, vänster-höger. Tendensen under 1900-talet var att den ”kemalistiska” regimen dels fick allt svårare att finna stabila former för den parlamentariska demokratin (sedan den införts 1950), dels – och trots återkommande militärinterventioner – fick allt svårare att hålla stånd, och i former som var acceptabla för västvärldens demokratiska opinioner, mot trippelhotet kurdisk separatism, framväxande islamism (”á la Turca”) och höger- och vänsterextremism.

Anknytningen till västliga eller västdominerade strukturer (Europarådet, OSSE, EU, Nato) utgjorde härvidlag ett tveggat svärd, både en tillgång och en barlast. Och efter 1990-talets konvulsioner stod det klart att det inte var möjligt att med parlamentarisk-demokratiska medel hindra ”islamisterna” från att ta makten, först Necmettin Erbakan (som trängdes bort genom 1996 års s k ”post-moderna” kupp), och så efterföljaren Erdogan, han som idag har styrt Turkiet i 16 år och nu kan reagera vidare, med oinskränkt makt, i ytterligare minst 10 år, efter en ny valvinst. Och förutsatt att den enastående hårt arbetande 64-åringens hälsa står honom bi. Det skall här tilläggas att dagens Turkiet är ca 99 % muslimskt, med en sunnimajoritet och en alevi-minoritet – och en etniskt turkisk majoritet och en kurdisk (m fl) minoritet.

År 1999 blev Turkiet kandidat till EU-medlemskap, ett år annars av stor dramatik, med jordbävningar, en dramatisk kulmen på 90-talets smutsiga krig mot kurdiska PKK, fängslandet av PKK-ledaren Öcalan, starten på en försoningsprocess med Grekland, m m, och begynnande ekonomisk kris. Det desillusionerade turkiska folket straffade de statsbärande, inbördes ständigt kivande partierna och lade sin röst i stället på det nya partiet AKP, ett reformerat islamistiskt parti med ekonomiska och demokratiska reformer och EU-närmande som huvudbudskap. Bushs Irak-äventyr blev sedan ett bakslag i den nya turkiska regimens västnärmande – en knapp majoritet i parlamentet sade nej till amerikanska krav på turkiskt territorium som andra anfallsriktning i angreppet på Saddams Irak, något som ledde till allvarliga om än till dels övergående störningar i den turkisk-amerikanska relationen.

De goda åren, och konflikternas år

Sammantaget inledde dessa utvecklingar till en period, 02/03 – 2010/11, av stark tillväst både i den turkiska ekonomin och i Turkiets image och ställning i västliga huvudstäder. Vi talar alltså här om läget innan Arabvåren och innan Syrien-krigen, och vi talar om en regim som uppvisade vilja och potentiell förmåga att även få till stånd en fredlig lösning på den kurdiska fråga som sedan 1984 hade sett PKK ta till väpnat våld för sin sak. Ytterligare ett försök skulle sedan göras åren 2013-15, men då i en annan kontext och med en tragiskt utgång.

Men denna ”lyckliga” period bevittnade samtidigt en uppgörelse mellan de nya politiska makthavarna och företrädare, civila och militära, för den politiskt detroniserade kemalistiska hegemonin. Oppositionsvarningar för att premiärminister Erdogan och hans AKP-maskin (som genom sin folkliga appell lyckades utmanövrera motståndet i val efter val) anklagades för att ha en ”dold (islamistisk) agenda” men dessa varningar förklingade ohörda västerut, liksom de uppenbart legalt orimliga skåderättegångar – ”Ergenokon” och” Bayloz” – som skedde i samarbete mellan AKP och Fethullah Gulens rörelse som via omfattande utbildningssatsningar lyckats infiltrera polis-, domar- och åklagarpositioner. Detta samarbete kom att senare urarta i konkurrens som blev konflikt som blev terrorkrig. Och dagens utrensningar utförda av den till synes vinnande parten, AKP.

Detta var bakgrunden till de senaste årens turbulenta utveckling; 2013 års Gezi Park-demonstrationer (som Erdogan valde att slå ner med polisiärt våld), korruptionsskandalen 2013/14 (som Erdogan valde att benämna ett kuppförsök av dem som senare, med benämningen ”FETÖ”, skulle stämplas som terrorister och förtjäna att jagas landet och faktiskt världen över), 2015 års parlamentariska kriser och återupptagna PKK-krig, det förskräckliga året 2016 med skrämmande bombattentat, det spektakulära, misslyckade kuppförsöket och därefter följande accelererande utrensningskampanj, och så åren 2017/18 med demokratisk och rättsstatlig kräftgång, folkomröstning och nu senast valen för att införa det nya presidentsystemet enligt Ledarens anvisningar – och i anslutning till dessa förlopp alltmer försämrade relationer både till EU och enskilda EU-länder och till USA, i hög grad kopplat också och inte minst till den syriska och irakiska dramatiken.

Minnet må vara kort, men det måste understrykas att det handlade om en extraordinär, omskakande händelseutveckling.

Turkiet, EU och migrationskrisen

Åren 2015/2016 var som vi minns också för Europa dramatiska år, med den främst av Syrienkrisen utlösta migrationsvågen via Turkiet och Grekland och norrut genom Europa. ”Wir schaffen das” sade Angela Merkel, med politiska konsekvenser än idag, och initierade tillsammans med dåvarande turkiske premiärministern Davutoglu ett avtal EU-Turkiet, i mars 2016, en paketöverenskommelse med många komponenter, flera ännu inte implementerade, men med syfte och faktiskt utfall att det satte nästan stopp för den livsfarliga båttrafiken över Egeiska havet och kraftigt dämpade inflödet in i Europa. Den allmänna relationsförbättring som överenskommelsen kunde ha lett till omintetgjordes senare på året av kuppförsöket och dess demokratiskt alarmerande efterspel. Och mellan migrationsavtalet i mars och kuppförsöket i juli hade den turkiska politiken främst kommit att handla om förhållandet till Svarta havsgrannen Ryssland och den ohållbara situation, ekonomiskt och Syrienpolitiskt, som Turkiet hade försatts i med anledning av Putins bestraffningsåtgärder efter nedskjutningen i november 2015 av ett ryskt stridsflygplan.

Så vid AKP:s extra partistämma i maj 2016 fattades tre viktiga, sammanlänkade beslut: att byta premiärminister, ut med Davutoglu och in med Erdogan närstående Yilderim (som nyss belönats med posten som det nyvalda parlamentets talman), att från och med nu prioritera införandet av Erdogans presidentsystem, och att ”öka antalet vänner och minska antalet fiender”, främst syftande på Ryssland och Israel. Beslutet om Ryssland ledde senare till först en offentlig ursäkt för nedskjutningen – vilket bl a banade väg för återupptagen rysk turism till Turkiet, senare till ett strukturerat samarbete med Ryssland (och Iran) i Astana-processen om Syrien (USA upptaget av övergången från Obana till Trump), och senare till de uppseendeväckande besluten att införskaffa det ryska luftförsvarssystemet S-400 och ett ryskbyggt kärnkraftverk, förutom ett antal avtal om ryska gasleveranser, bl a Turkish Stream.

Relationsförbättringar med Ryssland, motsvarande försämringar med USA, från Obama till Trump

Dessa stegvisa relationsförbättringar med Ryssland löpte parallellt med tilltagande spänningar i det turkisk-amerikanska förhållandet. Det handlade, och handlar fortfarande, mycket, men verkligen inte bara, om Syrien – att USA funnit att det samarbete med den kurdiska milisen YPG i den av USA (både Obama och sedermera Trump) kampen mot IS som inletts i samband men striden om staden Kobane hösten 2014 utgjorde en nödvändig operativ förutsättning för att besegra IS, samtidigt som Ankara blev alltmer alarmerade av YPG: s USA-stödda framgångar i norra Syrien nära den turkiska gränsen. Detta eftersom Erdogan sommaren 2015 hade avbrutit fredsförhandlingarna och vapenstilleståndet gentemot PKK på hemmaplan och alltså fruktade att det PKK ideologiskt närstående YPG skulle tillhandahålla PKK ett strategiskt djup som skulle göra det omöjligt att militärt besegra arvfienden sedan 1984. Den turkiska faktiska prioriteringen av kampen mot PKK/YPG, som nu länge tärt på relationerna mellan de Nato-allierade USA och Turkiet, ledde så småningom till två separata operationer in i norra Syrien, ”Euphrates Shield” och ”Olive Branch”, 12 militära observationsposter i den hyperkänsliga Idlib-provinsen och, nu i vår, även militära positionsframflyttningar i norra Irak. Det är i skrivande stund, inför stundande Nato-toppmöte och efter Erdogans trontillträde och en mängd andra konfliktfrågor hängande olösta, inte möjligt att förutspå hur hur denna ömtåliga men atrategiskt viktiga relation kommer att utvecklas, ens närmaste veckor och månader. Pragmatism står mot principfasthet och prestige. Och S-400 frågan inrymmer stor sprängkraft, rimligen också för Nato (även om Stoltenberg inför toppmötet gör vad han kan för att släta över motsättningarna).

För att summera tillbakablickandet. Det handlar om ett förlopp i olika tidsserier. Ett avsnitt handlar om färden från Ataturks skapelse till Erdogans nya Turkiet, med ett auktoritärt (eller faktiskt t o m totalitärt) politiskt system, ett islamiseringsprogram (”à la Turca”) återspeglande flera generationer av tilltagande oförenlighet mellan folkflertalets islamska kultur och den tidigare regimens försök att hålla emot i Ataturks västerländskt sinnade anda; det handlar sedan, också, om de senaste årtiondena uppgång och fall i Turkiets EU-närmande (också med Cypern-frågan som katalysator) – och slutligen om de senaste, starkt turbulenta årens kulmination i genomdrivande (mot halva befolkningens vilja) av Erdogans allmakt och presidentsystem.

En framåtblick: Quo vadis Turkiet, ”Det nya Turkiet”?

Från nollproblem till fullt problem med alla grannar

I kontrast mot PM Davuoglus programförklaring för kanske 5 år sedan om ”zero problems with all neighbours” och PM Yilderims deklarerade ambition att ”öka antalet vänner och minska antalet fiender” i utrikesrelationerna konstateras idag, efter Erdogans trontillträde, att Turkiet främst med anledning av flera års vinglig Syrien-politik i stort sett saknar vänner, utom Quatar, Hamas i Gaza och Azerbajdjan som av olika skäl står obetingat på turkarnas sida. Till den lilla skaran ska nog också läggas Maduros Venezuela. I övrigt är det problematiskt över praktiskt taget hela linjen. Det är som nämnts visserligen så att det skett ett i väst kontroversiellt närmande mellan Turkiet och Ryssland, men fortsatt gäller där att man trots Astanaprocessen egentligen står på olika sidor i det primära syriska inbördes/ombudskriget för eller emot Assad och även i synen på kurderna. Samma ambivalens gäller Iran. Och vad sedan gäller grannländerna i vid mening är Turkiets relationer till Grekland, Armenien, Israel, Saudiarabien, Egypten, m fl av olika kombinationer av skäl numera ytterst problematiska, en praktfull hanteringsutmaning för den traditionellt skickliga turkiska diplomatin.

I förhållandet till EU och enskilda EU-länder konstateras, exempelvis på grundval av Europeiska rådets kyliga deklaration i slutet av juni m a a det turkiska valet och Erdogans trontillträde som absolut monark, att en ny era nu inletts. Möjligtvis passar det båda parter ännu en tid att sky undan att deklarera EU-medlemskapsperspektivet som förbrukat (respektive sidors ”svarte Petter”), men EU:s officiella hållning får nu tolkas som att processen fryses så länge det nya presidentsystemet av turkiskt snitt kvarstår (vilket alltså lär dröja länge), samtidigt som det står klart för var och en att president Erdogan inte har något intresse, inte nu och kanske inte någonsin, av att krypa till korset och anpassa sig till EU:s Köpenhamnskriterier och Avis Communautaire. Och efter formaliseringen i och med senaste val av Erdogans enmansstyre – eller, i klartext, diktatur – är det rimligen svårt, för båda parter, att låtsas, att undvika klartext. Samtidigt består de objektiva beroendetrådarna, för båda parter. För Turkiet i första hand att ekonomin, och nu hyperaktuell ekonomisk krishantering, är starkt beroende av de europeiska ekonomierna i en mängd avseenden. För Europa/EU att Turkiet ligger där det ligger, att Turkiet är en viktig exportmarknad och energitransit och att Europa knappast kan hantera vare sig massmigrationstrycket eller terrorhotet post-IS utan att det sker i samarbete med Turkiet. Och militärstrategiskt är Turkiet Natos näst starkaste militärmakt.

Ömsesidigt dilemma

Det framstår som en öppen fråga hur EU och Turkiet fr o m nu ska hantera sitt ömsesidiga dilemma, sin alienation, sin ambivalens, sin prestige och sina materiella och säkerhetspolitiska intressen utifrån nya förutsättningar. Något reellt inflytande på Turkiets inre utveckling vad gäller fri- och rättigheter, demokrati och rättstatlighet lär inte längre kunna påräknas. Detta är den stora förlusten, för Europa. Och Erdogan och hans folk kan påräknas i hög grad bygga sin nya stat på en fortsatt anti-västlig retorik, trots ekonomins objektiva beroende.

Så för särskilt EU och EU-länder uppstår en grannlaga situation om, vilket kan befaras, de närmaste åren kommer att kännetecknas av grova, upprörande MR-övergrepp, upprörande inte minst för en växande skara av exilturkar: hur ska man argumentera?

Även USA, och Nato, har att hantera ett svårt dilemma. Som framgår inte minst av Jens Stoltenbergs uttalanden inför Nato-toppmötet nu i dagarna är det fortfarande legio att tala om Turkiet ovärderliga strategiska betydelse för alliansen i dessa krävande tider och att prisa de åtaganden Turkiet nu gjort inom ramen för Natos planerade ytterligare steg i insatsberedskap som svar primärt på det ryska hotet. Vi får se hur det går på toppmötet – detta skrivs dagarna innan. Men för Nato och alliansens konstituerande värdegrund är det rimligen tämligen unikt att som medlem ha en stat som utvecklats till en diktatur, en ”folkvald” diktatur, som alltså avviker markant från de krav på liberal demokrati och rättsstatlighet, m m, som alliansen alltid har villkorat medlemsansökningar med, och som inlåtit sig på ett ingående militärpolitiskt samarbete med det Ryssland som har varit och är konstituerande motpart, inklusive den ytterligt kontroversiella anskaffningen av luftförsvarssystemet S-400. Därtill kommer att Syrienkrisen har visat att Turkiet, nu under obestridd ledning aven nationalistiskt ambitiös, lynnig och svårförutsägbar ”sultan”, inte drar sig för att utifrån säkerhetspolitiskt egenintresse agera utifrån en egen agenda, fristående från alliansens, och framför allt USA:s.

Turkiet – USA: gissel och gnissel, och gisslan

Även för USA, nu under säkerhetspolitisk ledning av teamet Trump, Pompeo, Bolton och Mattis, utgör alltså Turkiet ett svårartat dilemma; å ena sidan Turkiets betydelse som stark militärmakt i Natos södra flank och som grannland till Syrien, Irak och Iran, å andra sidan den nu rätt långa listan över konfliktämnen länderna emellan – fängslade amerikanska medborgare i Turkiet, turkiska utlämningskrav mot Gulen-rörelsens ledare bosatt i Pennsylvania, rättegångarna mot turkiska livvakter och mot personer anklagade för sanktionsbrott gentemot Iran, utöver dispyterna om kurdiska milisers roll i norra Syrien och Irak, med hithörande dragkamp mellan amerikanska, turkiska, ryska, iranska och israeliska intresse. Och så, framför allt, den likaledes ännu olösta frågan om S-400, där turkiska ståndaktigt vidhållande av ”pacta sunt servanda” kolliderar mot allt tydligare amerikanska signaler om att ett sådant steg kommer att bestraffas, genom sanktioner och/eller (som krävts av breda kretsar i den amerikanska kongressen) genom avbrytande av överenskomna leveranser av det nya F-35 planet – på vilket turkarna svarat att i så fall finns ett alternativ, ryska motsvarigheten SU-57. På vågen vippar också Trumps benägenhet att intuitivt uppskatta ledare som kör hårt, med kraft.

Minst lika tydligt som tidigare gäller att det skulle vara en otänkbar och oacceptabel strategisk förlust om Turkiet under sin nuvarande oberäkneliga ledning helt sonika skulle ”byta sida”, lämna Nato och USA-kopplingen (och EU-perspektivet) och alliera sig med Ryssland i en ny internationell ordning, så att Vitas Huset, State och Pentagon skulle berövas möjligheten att hävda ”he may be a bastard, but he is our bastard.”

Den närmaste framtiden – frågan om ”Vart går Turkiet?” nu efter valet när det nya systemet inte längre är en öppen, teoretiskt påverkbar fråga utan ett fullbordat faktum och en till synes permanent faktor – dikteras till att börja med av omvärldens bedömning av hur ”det nya” Turkiet fungerar, låter sig styras.

”SULTANEN” skrider till verket: stabilitet i politik och ekonomi, en utmaning

När detta skrivs har Erdogan efter valsegern just låtit sig krönas i närvaro av 22 stats- och regeringschefer, han har utfärda ett antal dekret om den turkiska statens fullständiga omstrukturering enligt presidentsystemets föreskrifter och han har utnämnt vice president och sin ägandes egna ministerlista, och både statsstruktur och ministerlista visar med full tydlighet att och hur Erdogan tänker sig att personligen styra landet, och genom styrningen – utan begränsande hinder från vare sig parlament, justitiesektor, författningsbestämmelser, mediagranskning eller krigsmakt – framtvinga en samhällets i stort anpassning till maktens koreografi. Att samhällsomvandlingen också innefattar ett betydande mått av islamisering (igen ”a la turca”) är en framväxande realitet som västvärlden – och Ryssland – likaledes har att förhålla sig till.

Styrbarheten på detta diktatoriska sätt bestäms naturligtvis i hög grad av hur de nu i valet besegrade motståndskrafterna kommer att reagera, resignation/apati och fanflykt eller fortsatt motstånd, i den mån aktivt motstånd alls är möjligt, oavsett om undantagstillståndet snart hävs eller inte. Erdogans ”quasi-totalitära” envälde kommer att länge fortsatt störas av kvarvarande rester i den politiska kulturen av Turkiets polarisering och liberaldemokratiska/kemalistiska arvsmassa. Erdogan må fortsätta jaga motståndsfickor av religiös, ideologisk och/eller etnisk art, men han kommer att ständigt påminnas om att uppåt hälften av befolkningen inte accepterar honom som hela landets legitime ledare.

Men stora frågor uppstår nu om hur politiken i Turkiet kommer att gestalta sig, nu när politiken bestäms av Erdoganregimens kontroll och dominans över inte bara parlamentsmajoriteten utan också ekonomi, medievärlden och civilsamhället. Och ändå: Turkiet, om än i stram Erdoganregi, är inget Nordkorea, inget Saudiarabien, och heller inget Ryssland. Turkiet är och förblir en egen, säregen mix, med en politisk kultur som motsvarar det geopolitiska läget, med olika ben i olika läger. Och med en folkmajoritets övertygelse om att den sammansatta och sammantagna konfliktpotentialen, men också potentialen för regional storhet, förutsätter en Leviathan vid rodret. Som i Ryssland. Men för den nu demoraliserade och desillusionerade oppositionen är 5 år, till att börja med, en mycket lång tid.

Dessa förhållanden betingar vad gäller styrbarheten, förutom den uppbyggda repressionsapparaten, möjligheterna till politisk stabilitet åren framöver. Och detta sammanhänger i sin tur med det andra grundkravet, att rädda Turkliet undan den ekonomiska kris som hotat och hotar i hög grad till följd av alla val och beslut som piskat upp en kronisk krisatmosfär som möjligen gagnat Erdogan-politiken men skadat ekonomin. När detta skrivs är krissymptomen å ena sidan fortsatt stark, regimgödd tillväxt (inte minst genom ”megaprojekten”, Istanbuls nya megaflygplats, kanalprojektet Svarta havet-Marmarasjön för att avlasta Bosporen – med vidhängande frågor om Montreux-deklarationens tillämplighet -, den nya Bosporenbron, osv), å andra sidan lirans störtdykning i förhållande till västvalutorna, en inflation som närmar sig 15 %, ett rekordhögt bytesbalansunderskott, en arbetslöshet på 11 %, m fl blinkande röda larmsignaler, med andra ord en politiskt driven, helt ohållbar, överhettning av ekonomin som den nya regimen, nu under ekonomisk (”dynastisk”) ledning av svärsonen och förre energiministern Berat Albayrak, måste prioritera att göra något åt. Frågan är vad, givet omständigheterna i stort. Med absolut makt följer som sagt absolut ansvar. Utan ekonomisk stabilitet är det svårt även för en autokrat att genomdriva politisk stabilitet. Sambandet är historiskt välkänt och analytiskt ofrånkomligt.

Först det sista hindret, lokalvalen nästa år, därefter kurs mot republikens 100-årsdag 2023

För Erdogan är nu siktet inställt först på de lokalval som enligt tidtabell (som kräver parlamentariskt krävande författningsändring för att rucka på) ska ske i mars nästa år och då det handlar om makten över de stora städerna – en sista möjlighet för oppositionen att trots allt göra sig hörd och göra skillnad, och sedan på den nästa valrunda som råkar i den sammanfalla med firandet av den turkiska republikens 100-årsdag, 2013. Det är då Erdogans ”nya Turkiet” tänks vara på plats, i retorik och praktik definierat som en självständig, globalt respekterad regional stormakt, industriellt och försvarsindustriellt oberoende av omvärlden, en av världens 10 största ekonomier (!), en stat, ett samhälle och en politisk kultur grundat på sunniislamska värden, en dominerande stabilitetsfaktor i Mellanöstern efter neo-osmanska riktlinjer, i pragmatisk avvägning mellan mjuk makt och expansiv hård säkerhet.

Så dit går Turkiet om Erdogan får som han vill. Grunden är lagd. Men de faktiska förutsättningarna för att lyckas saknas i hög grad. Hindren, tillkortakommandena och bakslagsriskerna är mångahanda, inte minst de ekonomiska enligt ovan, och krocken mellan den nya och den kvarvarande gamla politiska kulturen. En del av detta kommer att avgöras av hur slutuppgörelser om kriserna i Syrien och Irak kommer att gestalta sig, och en fortsatt vinglig turkisk balansgång mellan USA/väst, Ryssland och olika Mellanösternaktörer, inklusive Israel och Saudiarabien, och Iran. Centralt i detta för turkisk del är den kurdiska frågans utveckling och eventuella avgörande i Turkiet och i regionen; Turkiets kanske 15 miljoner kurder är en bestående realitet.

Den turkiska variabeln åren framöver: okarterat territorium

Så om man extrapolerar från dagens läge och med denna färdväg går det knappast att undgå prognosen att kommande år kommer att se ett Turkiet i fortsatt kris och på glid mot en ny geopolitisk position, ej längre/allt mindre en västlig utpost i riktning både Mellanöstern och Svarta Havet/Ryssland, ej heller en stat som helt svänger över till ”andra sidan”, i en ny gruppering tillsammans med Ryssland med udd mot USA/Nato/EU – för en så radikal omsvängning finns knappast stöd ens under autokratregim bland viktiga ekonomiska och politiska krafter i Turkiet, givet alla etablerade intressetrådar västerut. Turkiet behöver under alla förhållanden en solid ekonomisk bas för att underbygga ledaren Erdogans planer på kortare sikt, och visioner på längre sikt, och för att åstadkomma det, i dynastisk regi, kan han som bäst sätta sin lit till att den relevanta omvärlden skall pragmatiskt finna sig i, och ändå vilja samarbeta med, även ett Turkiet på uppenbar glid.

Men i grunden handlar det om att vi och Turkiet nalkas ett okarterat territorium, med idel okända faktorers svårbedömda spel.

 
Författaren är Fil dr, Ledamot av KKrVA, f d statssekreterare, generaldirektör och ambassadör.

Av Bo Richard Lundgren

Jag har tidigare på denna blogg kommenterat regeringens Nationella säkerhetsstrategi som presenterades i januari 2017. Jag framhöll då det positiva i att det äntligen blev ett dokument efter lång väntan och politiskt bråk inledningsvis. (Den kända liknelsen med elefanternas kärleksliv passar ganska bra här: Verksamheten har bedrivits på hög nivå, under ljudligt trumpetande, och resultatet visade sig först efter två år.)

Men jag var kritisk till avsnittet i strategin om åtgärder som var tämligen magert. Här saknades en tydlig vägledning om vad myndigheter m fl förväntades göra, vilket ju är själva syftet med en strategi. Vid en presentation av dokumentet framhöll dock statssekreteraren Hans Dahlgren att arbetet med strategin skulle fortsätta och att den senare skulle fyllas med mera konkret innehåll. I strategin sägs också att det för genomförandet krävs aktiv medverkan från alla berörda aktörer såsom, myndigheter, näringsliv och enskilda individer. Jag tar nu fasta på denna uppmaning och vill som enskild individ bidra med några idéer om hur strategin skulle kunna utvecklas. Av utrymmesskäl blir min framställning väldigt översiktlig och presenteras i fyra punkter.

För det första kan vi notera att Försvarsberedningen i december 2017 lade fram sin rapport Motståndskraft – Inriktning av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021-2025. Här finns en hel del att hämta vad gäller åtgärder på civil sida för att bygga upp en trovärdig nationell säkerhet. Det innebär att strategins avsnitt om åtgärder idag kan bli betydligt mer innehållsrikt om inspiration hämtas från Försvarsberedningens rapport.

För det andra anser jag att man måste resonera i termer av delstrategier. Man kan utgå från de nationella intressen som regeringen identifierat i strategin samt de hot som kan äventyra dessa. Vad gäller synen på hot är det utomordentligt viktigt att enbart hot mot Sveriges nationella säkerhet behandlas, d v s hot mot riksledningen och hot som på sikt kan påverka vår existens som självständig nation. En sådan avgränsning innebär att det nästan uteslutande blir fråga om antagonistiska hot. Klimathot, miljöhot, pandemier m m bör inte föras hit.

För det tredje bör man besinna att det breda perspektivet på säkerhet spänner över flera olika politikområden och ansvariga aktörer. Det innebär att man även måste avgränsa strategin till de åtgärder som i första hand syftar till att utveckla den nationella säkerheten. Andra åtgärder som kan ingå i normal verksamhet eller omfattas av krisberedskap skall inte omfattas av strategin.

Med dessa avgränsningar i minnet kan man nu försöka renodla de delstrategier som tillsammans kan utgöra en nationell säkerhetsstrategi. Min slutsats är att följande delstrategier behöver finnas. (Några finns redan på plats. Andra måste skapas eller utvecklas.)

• En strategi mot terrorism.(Finns redan.)
• En strategi för cyberförsvar. (Behöver utvecklas. Se Försvarsberedningens rapport.)
• En strategi för militärt försvar. (Finns redan. Se Försvarsmaktens Militärstrategiska doktrin-MSD 16.)
• En strategi för psykologiskt försvar. (Utreds f n Se Försvarsberedningens rapport.)
• En strategi för skydd av civilbefolkningen. (Utreds f n Se Försvarsberedningens rapport.)
• En strategi för skydd av infrastruktur och försörjningsflöden. (Saknas. Behöver skapas. Se Försvarsberedningens rapport.)
• En strategi för systemhotande brottslighet. (Finns, men behöver utvecklas.)

Delstrategierna bör var för sig svara på tre frågor. Den första är: Vad är det som skall skyddas? Den andra lyder: Vad hotar eller kan äventyra det som skall skyddas? Den tredje blir: Vilka åtgärder krävs på kort och lång sikt och av vem?

För det fjärde är det viktigt att regeringen redovisar någon slags bedömning av vilka hot som måste betraktas som de mest allvarliga ur ett nationellt säkerhetsperspektiv och vilka åtgärder som bör prioriteras på kort och lång sikt.

Om det fortsatta arbetet med en nationell säkerhetsstrategi kunde läggas upp på det sätt jag skisserat i de fyra punkterna ovan är jag övertygad om att ett framtida dokument skulle bli avsevärt mer användbart än det som nu föreligger. Då skulle, enligt min mening, strategin mycket bättre förtjäna beteckningen en strategi. Och då kanske den också skulle tas fram ur bokhyllan av de som behöver den.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.