av Bo Hugemark

I år fyller Estland, Lettland och Litauen 100 år.

Så talade Sveriges statsminister, liberalen Nils Edén, när han 1918 klargjorde sin inställning till Sveriges relationer till de nyfödda baltiska staterna:

”Särskilt för Sverige ligger en fara i att engagera sig med dessa baltiska provinser. Jag tror att de har mycket små utsikter att få oberoendet erkänt, men även om det skulle gå på den bogen tror jag icke att det kommer att ha bestånd. De komma i krig med ett återupprättat Ryssland. Vi skulle komma i krig om vi vore med i denna sak.”

Många försvarare av den svenska allianslösheten tycks ha dessa statsmannaord som ledstjärna. Om vi bara låter bli att engagera oss för våra grannländer kan vi leva i splendid isolation. De som hävdar att Sverige och länder på andra sidan Östersjön har en ödesgemenskap är krigshetsare. Sverige ska försvara sig själv, punkt slut. Men även en del NATO-anhängare drar sig för att lägga för stor vikt vid Baltikum-engagemanget, måhända av rädsla för att anklagas för Karl XII-mentalitet. (Som svenska flottan tillskrevs under det kalla kriget när den ville öva ost om Gotland).

Det som isolationisterna bortser från är att vår officiella doktrin nu är den helt motsatta mot Nils Edéns. Solidaritetsförklaringen av år 2009 säger:

”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.”

Detta avfärdas av isolationisternas med tre argument

• Doktrinen är bara en pappersprodukt, den betyder ingenting, en svensk regering kommer aldrig att ge sig ut på sådana äventyrligheter.
• Vi har inga resurser för att kunna svara upp mot ett löfte att ge militärt stöd.
• Doktrinen är farlig, den ökar risken för att i onödan dras in i krig

Det ligger en del i de två första argumenten, beroende på politiska försummelser under många år.

Jag höll våren 2017 ett föredrag för ett femtiotal försvarsintresserade pensionärer. Ämnet var Sveriges roll i Östersjöområdet. Självklart ägnade jag stor del åt Solidaritetsförklaringen. Som avslutning frågade jag: ”Hur många av er kände till Solidaritetsförklaringen?” Tre (3) händer höjdes.

Flera insatta personer vet att berätta att det finns stora kunskapsluckor – för att inte säga svarta hål – även bland politiker på riksdagsnivå. Och allt som oftast hör och ser man i medier folk tala om Sverige som en neutral nation.

Det är naturligtvis ett gravt misslyckande för ansvariga politiker. Eller är det medveten försummelse? Att folk fortfarande tror att vi är neutrala är ju praktiskt för politiker som vill bevara allianslösheten. Att tala högt om att vi ska vara beredda att ta emot och ge militärt stöd skulle kunna få folk att fundera: ”Oj, varför är vi då inte med i NATO?”

Oavsett skälet till försummelsen är den allvarlig, på flera sätt.

I Akademiens studie av Solidaritetsförklaringen 2011, Till bröders hjälp, formulerade jag tre slagord, betecknande villkoren för Solidaritetsförklaringens trovärdighet: Förband, Förberedelser och Förankring. Den sistnämnda är vital, och det är framför allt här det brister.

Förankring hos allmänhet och politiker är en förutsättning för tillräckligt snabba beslut i en krissituation. Som det nu är skulle isolationistiska tendenser säkerligen uppträda i en kris. Vi såg reaktionerna inför övningen Aurora. De skulle knappast bli mindre om det fanns en konkret ”fiende” som det gällde att inte ”provocera”.

Isolationisternas andra argument ligger det också en del sanning i. Dels till följd av mer än två decenniers vettlösa nedrustning av försvaret (slagordet Förband) dels till följd av allianslösheten som omöjliggör tillräckliga Förberedelser.

Men en del har gjorts för att minska dessa svagheter. Återupprustningen av Gotland är en nödvändig förutsättning för att möjliggöra allierad hjälp till Baltikum. Värdlandsavtalet och samövningar av typen Aurora eller kommande hösts Trident Juncture underlättar samordning med allierade i en kris.

Därmed över till isolationisternas tredje argument, som är helt verklighetsfrämmande. För 100 år sedan, på Nils Edéns tid, kunde man hoppas på att isolationism skulle skydda Sverige från krig. Förhoppningarna slog också in, med en blandning av tur och eftergifter, när kriget till sist kom till Norden. Om vi hade engagerat oss militärt för de baltiska staterna kanske vi tvingats välja mellan pest och kolera, alliera oss med Stalin eller Hitler.

Idag är förutsättningarna helt annorlunda. Krigstekniken vet inte av nationsgränser. Geopolitiska förhållanden och krigsteknikens utveckling innebär att Norden och Baltikum är ett sammanhängande strategiskt område.  ”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land”, uttrycks det i Solidaritetsförklaringen.

Dessutom har vi på många sätt redan valt sida i konflikten mellan demokrati och en alltmer auktoritär och aggressiv rysk regim med revanschistiska instinkter och oförutsägbart agerande. En regim som redan nu jobbar med att underminera de baltiska staternas självständighet.

Om konflikten övergår i krig dras vi in. Och då har vi har en nyckelroll i försvaret av Baltikum. Omvänt bör vi idag och framgent främja fred och stabilitet genom egen upprustning och engagemang i en krigsavhållande strategi för Östersjöområdet.

 
Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

av Michael Sahlin

Inledning: Valet/valen, dess förspel och efterspel

”Saul har slagit sina tusen, men David har slagit sina tiotusen” (1 Samuelsboken 17)

Muharrem Ince vann sina 15 miljoner väljare, rekordhöga 30,5 %, men Recep Tayyip Erdogan vann sina dryga 23 miljoner, 52,3 %, och därmed det förstärkta presidentämbetet, medan övriga kandidater hamnade långt därunder, den fängslade fd HDP-ledaren Demirtas på 8,4 och Meral Aksener, ledaren för det nya turknationalistiska IYI-partieth (som tidigare troddes kunna på allvar utmana Erdogan), på försmädliga 7,3. Samtidigt lyckades Erdogan, tillika ledaren för det styrande AKP, i valtekniskt samarbete med det turknationalistiska ”moderpartiet” MHP, bibehålla majoriteten i det nu utvidgade parlamentet, trots att AKP tappade den egna majoritet man återerövrade i novembervalet 2015, efter förlustvalet i juni samma år.

(Valsociologiskt utvisar valresultatet också en annan sak av indikativ betydelse: att styrkeförhållandet mellan Turkiets samlade nationalistiska krafter, islamnationalistiska AKP plus sekulärnationalistiska MHP plus dess utbrytarkonkurrent IYI samt ett antal småpartier, och de samlade sekulärliberala krafterna till vänster om mitten, inkl CHP, pro-kurdiska HDP och ett antal småpartier är anmärkningsvärda 70-30!)

Valresultatet betyder dels att Erdogan nu har forcerat det sista, eller rättare näst sista, hindret på vägen mot det systemskifte – till presidentstyre ”a la turca”, d v s fritt från demokratiskt nödvändiga checks and balances, han länge eftersträvat, dels att ett gnisselfritt genomförande av systemet och den förda politiken dock påverkas av det mått av MHP-beroende som valresultatet innebär (i sig en synnerligen dålig nyhet vad gäller den kurdiska frågans fredliga lösning). Men redan nu framkommer att Erdogan förvisso inte har tänkt sig att länge sitta i MHP-ledaren Bahcelis knä – köpslagan om förvärv av besvikna parlamentariker från andra partier pågår, AKP behöver 6 nya mandat för att nå 300 gränsen och egen majoritet i det nya 600 mandat parlamentet.

Lokalvalen i mars 2019 (?) återstår

Och apropå köpslagan: det finns ju faktiskt en etapp kvar i maktkonsolideringsprocessen, de lokalval som författningsenligt skulle/skall äga rum i mars 2019, halvåret innan president- och parlamentsvalen (som författningsenligt skulle äga rum i november det året) – men det var detta som plötsligt ändrades genom Erdogan-Bahcelis överraskande beslut att i stället ta de centrala valen först, bums här och nu, och först sedan köra lokalvalen, kanske på tidtabell, kanske tidigare, inget vet nu. Tidigare var Erdogans oro – i ljuset av nej-sidans framgångar i storstäderna i folkomröstningen om författningsändringen – att hegemoniförluster i Istanbul, Ankara, m fl storstäder skulle ge oönskat momentum inför och i de centrala valen, alltså ändrad turordning, men nu gäller oron att lokalvalen – kanske främst till följd av rådande och hotande ekonomiska kris – ska ge oppositionen en revanschmöjlighet som kan hota eller i varje fall demoralisera, delegitimera och defamera det centrala systemskiftet. Makten över Istanbul, Ankara och Izmir, m fl är viktig, inte minst ekonomiskt. Och otänkbart, ett vitalt kort i korthuset, för autokraten Erdogan att släppa ifrån sig.

Men i jämförelse med valresultatets objektiva, faktiska utfall och Turkiets nu legaliserade systemskifte, till ett politiskt system som mer liknar autokratier i Mellanöstern än liberala demokratier i väst (konstituerande grundvärden både i EU och Nato!), betyder efteranalyser om partitaktiska turer och överdrivna oppositionsförhoppningar skäligen lite. Med systemskiftet har Erdogan full kontroll på hela den civila och militära statsapparaten, samtidigt som president- och partinära kretsar och krafter dominerar i affärslivet och civilsamhället, inklusive akademia, utbildningsväsendet och medievärlden. Den nya författning som förra året folkomröstades igenom, under fortsatt undantagstillstånd och andra demokratiskt och rättsstatligt absurda undantagsformer, gör att systemet och presidenten nu är immuna mot demokratiska förändringar, fram till nästa val om 5 år, givetvis med stora frågetecken beträffande betingelserna för trovärdiga val då, och efter ny valseger då kan Erdogan regera vidare i ytterligare 5 år, t o m längre om nytt undantagstillstånd och/eller nyval sker dessförinnan. Det handlar alltså i praktiken om ett presidentämbete på livstid, och med i praktiken obegränsade presidentiella maktbefogenheter: ”The new Turkey”, som det heter, i kretsar som gärna påpekar att Erdogan nu även i termer av maktinnehavets varaktighet överträffat den tidigare landsfadern Kemal Ataturk.

Samtidigt gäller alltjämt den även för autokratier (motsv) mycket speciella omständigheten att Erdogan bevisligen inte är hela Turkiets president och starke man, i val efter val har inför befolkningen och omvärlden visats att ca hälften av den turkiska (och kurdiska) befolkningen inte accepterar Erdogans ledarskapsambitioner, hur mycket Erdogan i sin politiska retorik än utmålar och legitimerar sig som sprungen ur och representant för ”folket” eller ”nationen”. Detta borgar för fortsatt polarisering och fortsatt instabilitet, och fortsatta makroekonomiska bekymmer, även om det just nu råder stor ovisshet om vad den politiska oppositionen och civilsamhället nu ska ta sig för, berövade alla möjligheter till meningsfull opposition. Och även Turkiets vänner och allierade i västvärlden torde nu, efter Erdogans ”slutliga” valseger, vara tämligen villrådiga i vad man nu ska ta sig för. Det reella inflytande, länge litet och minskande, nalkas nu nollpunkten, samtidigt som man observerar tecken på att Erdogan och hans ”nya” Turkiet är i färd med en betydande utrikespolitisk omorientering, i rysk riktning.

Men man bör också understryka att det turkiska (dubbla) valresultatet får en speciell och uppenbart ominös innebörd för alla dem som redan drabbats, och fortsatt kommer att drabbas, av den vredgade, hämndlystna erdoganska järnnäven, alla de som – anklagade för allehanda terrorbrott utan trovärdig juridisk process – fängslats, arresterats, dömts, avskedats, flytt landet, osv, osv, med andra ord alla de som inte kan hoppas på upprättelse och legal normalisering förrän den turkiska regimens styrande berättelse välts omkull , berättelsen om frälsaren Erdogans heroiska kamp mot en ondsint omvärlds och inhemska medlöpares och terroristers stämplingar mot regimens och landets – och Ledarens storhet. Många är de som skulle vilja fly – eller rösta med fötterna, även om man inte är terrorutpekad – men få är de som har möjligheten. Häri finns en reservoar av både förtvivlan, desperation och hat. Och Erdogan, som före valet utlovade undantagstillståndets hävande – det behövs knappast i det nya systemet – utlovade redan i sitt segertal fortsatt kamp mot terrorismen i alla dess former (!).

Fortsatt utrensningskampanj

Ty följande har regimen även efter valsegern fullföljt den utrensningskampanj som efter kuppförsöket 2016 nådde jämförelsevis unika nivåer. Sålunda bekantgjordes genom ett nytt undantagstillstånddekret i början av juli nya utrensningar, bl a av 9000 poliser, utöver de tiotusentals som arresterats eller avskedats senaste åren. Tillgången på bl a misstänkta Gulen-sympatisörer tycks outtömlig och i omvänd proportion till tillgången på poliser att utföra alla dessa repressionsinsatser, om än forcerad, politiserad nyrekrytering pågår, fl ö även inom den utrensningsurlakade (men i Syrien- och Irakoperationerna hårt engagerade) militären. Just när detta skrivs meddelas ytterligare uppgifter om innehållet i det nya presidentdekretet: avskedande av otroliga 18 500 statligt anställda, poliser, militärer och akademiker, stängande av 12 föreningar, 3 tidningar och en TV station, allt och alla med hänvisningen till misstänkta kopplingar till Fethullah Gulens konkurrerande, kuppanklagade sunnimuslimska rörelse.

Erdogan har sedermera skapat sig en omfattande repressionsapparat, inklusive ett varselsystem via Turkiets 90 tusen moskéer. Och regimberättelsens hegemonianspråk gäller också med polisiär-juridisk retroaktivitet. Parallellt med jakten på regimmotståndare i nuet pågår för fullt uppgörelser med det förflutna; härom dagen dömdes till livstid utpekade ansvariga för 1996 års ”post-modern coup” mot Erdogans andlige företrädare Necmettin Erbakan. En kuriositet därvid är att flera av de dömda ingick i den krets som senare skulle dömas – och långt därefter frias – till motsvarande maxstraff i de nu påstått Gulen-inspirerade skandalrättegångarna (Ergenokon och Bayloz). Historien skall nu skrivas på den förhärskande regimberättelsens villkor.

Turkiets styrbarhet under nya betingelser

Och så detta: frågan blir nu hur Turkiet från och med systemskiftet skall kunna/låta sig styras med det originella sätt som nu gäller. Absolut makt korrumperar absolut, som det heter, det är en sak – med utrikespolitiska implikationer (Zarrab-rättegången i USA, en längre historia).

Men absolut makt innebär också absolut ansvar – hur mycket Ledaren än må söka syndabockar vid inre eller yttre tillkortakommanden. Styrbarheten under enmansvälde handlar dels och främst om ekonomin – allsmäktighet hemma betyder inte kontrollmakt över det internationella kapitalistiska systemet med alla dess investorer, penningplacerare och andra aktörer – och dels om politisk stabilitet, som förutsätter en fungerande ekonomi som förutsätter att de utländska ekonomiska aktörerna bedömer Turkiet som långsiktigt stabilt, och rättssäkert. Här inryms komplexa samband och en betydande osäkerhet rörande Turkiets styrbarhet under enmansvälde. Kalabaliken senare år och inför senaste val har försatt den utlandsberoende turkiska ekonomin i ett prekärt läge, med ett ras för turkiska liran jämfört med dollarn på 20 % bara i år samtidigt med en inflation som nalkas 15 % nivån och ett bytesbalansunderskott på rekordhög nivå jämfört med alla andra s k ”emerging economies”. Erdogan lyckades hålla dessa larmsignaler borta från valkampanjen med känd demagogi, men det håller bara så länge, nu när valet vunnits och makten och ansvaret är ett.

En tillbakablick: Olika skeden i framväxten av Erdogans ”Nya Turkiet”

En redovisning av de regionala (och globala) konsekvenserna av den turkiska utvecklingen underlättas av en kort tillbakablick: hur gick det till när Turkiet förvandlades från Ataturks skapelse, den hårdfört sekulära och västorienterade statsbildningen (Nato sedan 1952, i anslutning till Truman-doktrinen och Koreakriget, EU-kandidatur sedan 1999, mm) till Erdogans ”nya Turkiet”, kännetecknat av sunni-islamistisk inre och yttre orientering, auktoritärt enmansvälde och aktivistisk, ”neutralistisk” utrikeshållning med inslag av ”neo-osmanism”? Och hur gick det till när Erdogans Turkiet förändrades från läget åren 2002-2010, då det ekonomiska undret inträffade, EU-tillvända reformer aviserades och Obama och andra såg Turkiet som mönsterexemplet på förenligheten mellan islam och liberal demokrati, till läget fr o m 2013 och framöver då Turkiet stegvis tappade i demokrati och rättsstatlighet och i tilltro/anseende i västvärlden, med EU-medlemskapsperspektivet alltmer illusoriskt?

Båda frågorna är naturligtvis stora och svåra och sammansatta, utrymmeskrävande att fördjupa sig i. Men de aktualiserar den nu högaktuella och extremt viktiga frågan om ”det nya” Turkiets samhälleliga och utrikespolitiska vägval: vad är Turkiet, vart går Turkiet?

Ataturks visioner och tillkortakommanden: kemalism versus islamism och separatism

När Ataturks moderna Turkiet – efter det första världskrigets katastrofer, uppgörelserna med grannlandet Grekland och de olika fredssluten, Sèvres respektive Lausanne – var det då ”nya” Turkiet ännu etniskt och religiöst blandat, kristna greker, syrianer och armenier, muslimska och sekulära kurder, utöver den muslimska turkiska majoriteten, dock uppdelad mellan främst sunni och alevi (en minoritetsgruppering med shiarötter). Ataturk och hans närmaste genomdrev, med hårdnande metoder, att det ur denna mosaik skulle framväxa en modern, västinriktad och sekulär stat, dialektiskt resulterande i en mängd sprickbildningar och konflikter, påspädda av det kalla krigets polarisering öst-väst, vänster-höger. Tendensen under 1900-talet var att den ”kemalistiska” regimen dels fick allt svårare att finna stabila former för den parlamentariska demokratin (sedan den införts 1950), dels – och trots återkommande militärinterventioner – fick allt svårare att hålla stånd, och i former som var acceptabla för västvärldens demokratiska opinioner, mot trippelhotet kurdisk separatism, framväxande islamism (”á la Turca”) och höger- och vänsterextremism.

Anknytningen till västliga eller västdominerade strukturer (Europarådet, OSSE, EU, Nato) utgjorde härvidlag ett tveggat svärd, både en tillgång och en barlast. Och efter 1990-talets konvulsioner stod det klart att det inte var möjligt att med parlamentarisk-demokratiska medel hindra ”islamisterna” från att ta makten, först Necmettin Erbakan (som trängdes bort genom 1996 års s k ”post-moderna” kupp), och så efterföljaren Erdogan, han som idag har styrt Turkiet i 16 år och nu kan reagera vidare, med oinskränkt makt, i ytterligare minst 10 år, efter en ny valvinst. Och förutsatt att den enastående hårt arbetande 64-åringens hälsa står honom bi. Det skall här tilläggas att dagens Turkiet är ca 99 % muslimskt, med en sunnimajoritet och en alevi-minoritet – och en etniskt turkisk majoritet och en kurdisk (m fl) minoritet.

År 1999 blev Turkiet kandidat till EU-medlemskap, ett år annars av stor dramatik, med jordbävningar, en dramatisk kulmen på 90-talets smutsiga krig mot kurdiska PKK, fängslandet av PKK-ledaren Öcalan, starten på en försoningsprocess med Grekland, m m, och begynnande ekonomisk kris. Det desillusionerade turkiska folket straffade de statsbärande, inbördes ständigt kivande partierna och lade sin röst i stället på det nya partiet AKP, ett reformerat islamistiskt parti med ekonomiska och demokratiska reformer och EU-närmande som huvudbudskap. Bushs Irak-äventyr blev sedan ett bakslag i den nya turkiska regimens västnärmande – en knapp majoritet i parlamentet sade nej till amerikanska krav på turkiskt territorium som andra anfallsriktning i angreppet på Saddams Irak, något som ledde till allvarliga om än till dels övergående störningar i den turkisk-amerikanska relationen.

De goda åren, och konflikternas år

Sammantaget inledde dessa utvecklingar till en period, 02/03 – 2010/11, av stark tillväst både i den turkiska ekonomin och i Turkiets image och ställning i västliga huvudstäder. Vi talar alltså här om läget innan Arabvåren och innan Syrien-krigen, och vi talar om en regim som uppvisade vilja och potentiell förmåga att även få till stånd en fredlig lösning på den kurdiska fråga som sedan 1984 hade sett PKK ta till väpnat våld för sin sak. Ytterligare ett försök skulle sedan göras åren 2013-15, men då i en annan kontext och med en tragiskt utgång.

Men denna ”lyckliga” period bevittnade samtidigt en uppgörelse mellan de nya politiska makthavarna och företrädare, civila och militära, för den politiskt detroniserade kemalistiska hegemonin. Oppositionsvarningar för att premiärminister Erdogan och hans AKP-maskin (som genom sin folkliga appell lyckades utmanövrera motståndet i val efter val) anklagades för att ha en ”dold (islamistisk) agenda” men dessa varningar förklingade ohörda västerut, liksom de uppenbart legalt orimliga skåderättegångar – ”Ergenokon” och” Bayloz” – som skedde i samarbete mellan AKP och Fethullah Gulens rörelse som via omfattande utbildningssatsningar lyckats infiltrera polis-, domar- och åklagarpositioner. Detta samarbete kom att senare urarta i konkurrens som blev konflikt som blev terrorkrig. Och dagens utrensningar utförda av den till synes vinnande parten, AKP.

Detta var bakgrunden till de senaste årens turbulenta utveckling; 2013 års Gezi Park-demonstrationer (som Erdogan valde att slå ner med polisiärt våld), korruptionsskandalen 2013/14 (som Erdogan valde att benämna ett kuppförsök av dem som senare, med benämningen ”FETÖ”, skulle stämplas som terrorister och förtjäna att jagas landet och faktiskt världen över), 2015 års parlamentariska kriser och återupptagna PKK-krig, det förskräckliga året 2016 med skrämmande bombattentat, det spektakulära, misslyckade kuppförsöket och därefter följande accelererande utrensningskampanj, och så åren 2017/18 med demokratisk och rättsstatlig kräftgång, folkomröstning och nu senast valen för att införa det nya presidentsystemet enligt Ledarens anvisningar – och i anslutning till dessa förlopp alltmer försämrade relationer både till EU och enskilda EU-länder och till USA, i hög grad kopplat också och inte minst till den syriska och irakiska dramatiken.

Minnet må vara kort, men det måste understrykas att det handlade om en extraordinär, omskakande händelseutveckling.

Turkiet, EU och migrationskrisen

Åren 2015/2016 var som vi minns också för Europa dramatiska år, med den främst av Syrienkrisen utlösta migrationsvågen via Turkiet och Grekland och norrut genom Europa. ”Wir schaffen das” sade Angela Merkel, med politiska konsekvenser än idag, och initierade tillsammans med dåvarande turkiske premiärministern Davutoglu ett avtal EU-Turkiet, i mars 2016, en paketöverenskommelse med många komponenter, flera ännu inte implementerade, men med syfte och faktiskt utfall att det satte nästan stopp för den livsfarliga båttrafiken över Egeiska havet och kraftigt dämpade inflödet in i Europa. Den allmänna relationsförbättring som överenskommelsen kunde ha lett till omintetgjordes senare på året av kuppförsöket och dess demokratiskt alarmerande efterspel. Och mellan migrationsavtalet i mars och kuppförsöket i juli hade den turkiska politiken främst kommit att handla om förhållandet till Svarta havsgrannen Ryssland och den ohållbara situation, ekonomiskt och Syrienpolitiskt, som Turkiet hade försatts i med anledning av Putins bestraffningsåtgärder efter nedskjutningen i november 2015 av ett ryskt stridsflygplan.

Så vid AKP:s extra partistämma i maj 2016 fattades tre viktiga, sammanlänkade beslut: att byta premiärminister, ut med Davutoglu och in med Erdogan närstående Yilderim (som nyss belönats med posten som det nyvalda parlamentets talman), att från och med nu prioritera införandet av Erdogans presidentsystem, och att ”öka antalet vänner och minska antalet fiender”, främst syftande på Ryssland och Israel. Beslutet om Ryssland ledde senare till först en offentlig ursäkt för nedskjutningen – vilket bl a banade väg för återupptagen rysk turism till Turkiet, senare till ett strukturerat samarbete med Ryssland (och Iran) i Astana-processen om Syrien (USA upptaget av övergången från Obana till Trump), och senare till de uppseendeväckande besluten att införskaffa det ryska luftförsvarssystemet S-400 och ett ryskbyggt kärnkraftverk, förutom ett antal avtal om ryska gasleveranser, bl a Turkish Stream.

Relationsförbättringar med Ryssland, motsvarande försämringar med USA, från Obama till Trump

Dessa stegvisa relationsförbättringar med Ryssland löpte parallellt med tilltagande spänningar i det turkisk-amerikanska förhållandet. Det handlade, och handlar fortfarande, mycket, men verkligen inte bara, om Syrien – att USA funnit att det samarbete med den kurdiska milisen YPG i den av USA (både Obama och sedermera Trump) kampen mot IS som inletts i samband men striden om staden Kobane hösten 2014 utgjorde en nödvändig operativ förutsättning för att besegra IS, samtidigt som Ankara blev alltmer alarmerade av YPG: s USA-stödda framgångar i norra Syrien nära den turkiska gränsen. Detta eftersom Erdogan sommaren 2015 hade avbrutit fredsförhandlingarna och vapenstilleståndet gentemot PKK på hemmaplan och alltså fruktade att det PKK ideologiskt närstående YPG skulle tillhandahålla PKK ett strategiskt djup som skulle göra det omöjligt att militärt besegra arvfienden sedan 1984. Den turkiska faktiska prioriteringen av kampen mot PKK/YPG, som nu länge tärt på relationerna mellan de Nato-allierade USA och Turkiet, ledde så småningom till två separata operationer in i norra Syrien, ”Euphrates Shield” och ”Olive Branch”, 12 militära observationsposter i den hyperkänsliga Idlib-provinsen och, nu i vår, även militära positionsframflyttningar i norra Irak. Det är i skrivande stund, inför stundande Nato-toppmöte och efter Erdogans trontillträde och en mängd andra konfliktfrågor hängande olösta, inte möjligt att förutspå hur hur denna ömtåliga men atrategiskt viktiga relation kommer att utvecklas, ens närmaste veckor och månader. Pragmatism står mot principfasthet och prestige. Och S-400 frågan inrymmer stor sprängkraft, rimligen också för Nato (även om Stoltenberg inför toppmötet gör vad han kan för att släta över motsättningarna).

För att summera tillbakablickandet. Det handlar om ett förlopp i olika tidsserier. Ett avsnitt handlar om färden från Ataturks skapelse till Erdogans nya Turkiet, med ett auktoritärt (eller faktiskt t o m totalitärt) politiskt system, ett islamiseringsprogram (”à la Turca”) återspeglande flera generationer av tilltagande oförenlighet mellan folkflertalets islamska kultur och den tidigare regimens försök att hålla emot i Ataturks västerländskt sinnade anda; det handlar sedan, också, om de senaste årtiondena uppgång och fall i Turkiets EU-närmande (också med Cypern-frågan som katalysator) – och slutligen om de senaste, starkt turbulenta årens kulmination i genomdrivande (mot halva befolkningens vilja) av Erdogans allmakt och presidentsystem.

En framåtblick: Quo vadis Turkiet, ”Det nya Turkiet”?

Från nollproblem till fullt problem med alla grannar

I kontrast mot PM Davuoglus programförklaring för kanske 5 år sedan om ”zero problems with all neighbours” och PM Yilderims deklarerade ambition att ”öka antalet vänner och minska antalet fiender” i utrikesrelationerna konstateras idag, efter Erdogans trontillträde, att Turkiet främst med anledning av flera års vinglig Syrien-politik i stort sett saknar vänner, utom Quatar, Hamas i Gaza och Azerbajdjan som av olika skäl står obetingat på turkarnas sida. Till den lilla skaran ska nog också läggas Maduros Venezuela. I övrigt är det problematiskt över praktiskt taget hela linjen. Det är som nämnts visserligen så att det skett ett i väst kontroversiellt närmande mellan Turkiet och Ryssland, men fortsatt gäller där att man trots Astanaprocessen egentligen står på olika sidor i det primära syriska inbördes/ombudskriget för eller emot Assad och även i synen på kurderna. Samma ambivalens gäller Iran. Och vad sedan gäller grannländerna i vid mening är Turkiets relationer till Grekland, Armenien, Israel, Saudiarabien, Egypten, m fl av olika kombinationer av skäl numera ytterst problematiska, en praktfull hanteringsutmaning för den traditionellt skickliga turkiska diplomatin.

I förhållandet till EU och enskilda EU-länder konstateras, exempelvis på grundval av Europeiska rådets kyliga deklaration i slutet av juni m a a det turkiska valet och Erdogans trontillträde som absolut monark, att en ny era nu inletts. Möjligtvis passar det båda parter ännu en tid att sky undan att deklarera EU-medlemskapsperspektivet som förbrukat (respektive sidors ”svarte Petter”), men EU:s officiella hållning får nu tolkas som att processen fryses så länge det nya presidentsystemet av turkiskt snitt kvarstår (vilket alltså lär dröja länge), samtidigt som det står klart för var och en att president Erdogan inte har något intresse, inte nu och kanske inte någonsin, av att krypa till korset och anpassa sig till EU:s Köpenhamnskriterier och Avis Communautaire. Och efter formaliseringen i och med senaste val av Erdogans enmansstyre – eller, i klartext, diktatur – är det rimligen svårt, för båda parter, att låtsas, att undvika klartext. Samtidigt består de objektiva beroendetrådarna, för båda parter. För Turkiet i första hand att ekonomin, och nu hyperaktuell ekonomisk krishantering, är starkt beroende av de europeiska ekonomierna i en mängd avseenden. För Europa/EU att Turkiet ligger där det ligger, att Turkiet är en viktig exportmarknad och energitransit och att Europa knappast kan hantera vare sig massmigrationstrycket eller terrorhotet post-IS utan att det sker i samarbete med Turkiet. Och militärstrategiskt är Turkiet Natos näst starkaste militärmakt.

Ömsesidigt dilemma

Det framstår som en öppen fråga hur EU och Turkiet fr o m nu ska hantera sitt ömsesidiga dilemma, sin alienation, sin ambivalens, sin prestige och sina materiella och säkerhetspolitiska intressen utifrån nya förutsättningar. Något reellt inflytande på Turkiets inre utveckling vad gäller fri- och rättigheter, demokrati och rättstatlighet lär inte längre kunna påräknas. Detta är den stora förlusten, för Europa. Och Erdogan och hans folk kan påräknas i hög grad bygga sin nya stat på en fortsatt anti-västlig retorik, trots ekonomins objektiva beroende.

Så för särskilt EU och EU-länder uppstår en grannlaga situation om, vilket kan befaras, de närmaste åren kommer att kännetecknas av grova, upprörande MR-övergrepp, upprörande inte minst för en växande skara av exilturkar: hur ska man argumentera?

Även USA, och Nato, har att hantera ett svårt dilemma. Som framgår inte minst av Jens Stoltenbergs uttalanden inför Nato-toppmötet nu i dagarna är det fortfarande legio att tala om Turkiet ovärderliga strategiska betydelse för alliansen i dessa krävande tider och att prisa de åtaganden Turkiet nu gjort inom ramen för Natos planerade ytterligare steg i insatsberedskap som svar primärt på det ryska hotet. Vi får se hur det går på toppmötet – detta skrivs dagarna innan. Men för Nato och alliansens konstituerande värdegrund är det rimligen tämligen unikt att som medlem ha en stat som utvecklats till en diktatur, en ”folkvald” diktatur, som alltså avviker markant från de krav på liberal demokrati och rättsstatlighet, m m, som alliansen alltid har villkorat medlemsansökningar med, och som inlåtit sig på ett ingående militärpolitiskt samarbete med det Ryssland som har varit och är konstituerande motpart, inklusive den ytterligt kontroversiella anskaffningen av luftförsvarssystemet S-400. Därtill kommer att Syrienkrisen har visat att Turkiet, nu under obestridd ledning aven nationalistiskt ambitiös, lynnig och svårförutsägbar ”sultan”, inte drar sig för att utifrån säkerhetspolitiskt egenintresse agera utifrån en egen agenda, fristående från alliansens, och framför allt USA:s.

Turkiet – USA: gissel och gnissel, och gisslan

Även för USA, nu under säkerhetspolitisk ledning av teamet Trump, Pompeo, Bolton och Mattis, utgör alltså Turkiet ett svårartat dilemma; å ena sidan Turkiets betydelse som stark militärmakt i Natos södra flank och som grannland till Syrien, Irak och Iran, å andra sidan den nu rätt långa listan över konfliktämnen länderna emellan – fängslade amerikanska medborgare i Turkiet, turkiska utlämningskrav mot Gulen-rörelsens ledare bosatt i Pennsylvania, rättegångarna mot turkiska livvakter och mot personer anklagade för sanktionsbrott gentemot Iran, utöver dispyterna om kurdiska milisers roll i norra Syrien och Irak, med hithörande dragkamp mellan amerikanska, turkiska, ryska, iranska och israeliska intresse. Och så, framför allt, den likaledes ännu olösta frågan om S-400, där turkiska ståndaktigt vidhållande av ”pacta sunt servanda” kolliderar mot allt tydligare amerikanska signaler om att ett sådant steg kommer att bestraffas, genom sanktioner och/eller (som krävts av breda kretsar i den amerikanska kongressen) genom avbrytande av överenskomna leveranser av det nya F-35 planet – på vilket turkarna svarat att i så fall finns ett alternativ, ryska motsvarigheten SU-57. På vågen vippar också Trumps benägenhet att intuitivt uppskatta ledare som kör hårt, med kraft.

Minst lika tydligt som tidigare gäller att det skulle vara en otänkbar och oacceptabel strategisk förlust om Turkiet under sin nuvarande oberäkneliga ledning helt sonika skulle ”byta sida”, lämna Nato och USA-kopplingen (och EU-perspektivet) och alliera sig med Ryssland i en ny internationell ordning, så att Vitas Huset, State och Pentagon skulle berövas möjligheten att hävda ”he may be a bastard, but he is our bastard.”

Den närmaste framtiden – frågan om ”Vart går Turkiet?” nu efter valet när det nya systemet inte längre är en öppen, teoretiskt påverkbar fråga utan ett fullbordat faktum och en till synes permanent faktor – dikteras till att börja med av omvärldens bedömning av hur ”det nya” Turkiet fungerar, låter sig styras.

”SULTANEN” skrider till verket: stabilitet i politik och ekonomi, en utmaning

När detta skrivs har Erdogan efter valsegern just låtit sig krönas i närvaro av 22 stats- och regeringschefer, han har utfärda ett antal dekret om den turkiska statens fullständiga omstrukturering enligt presidentsystemets föreskrifter och han har utnämnt vice president och sin ägandes egna ministerlista, och både statsstruktur och ministerlista visar med full tydlighet att och hur Erdogan tänker sig att personligen styra landet, och genom styrningen – utan begränsande hinder från vare sig parlament, justitiesektor, författningsbestämmelser, mediagranskning eller krigsmakt – framtvinga en samhällets i stort anpassning till maktens koreografi. Att samhällsomvandlingen också innefattar ett betydande mått av islamisering (igen ”a la turca”) är en framväxande realitet som västvärlden – och Ryssland – likaledes har att förhålla sig till.

Styrbarheten på detta diktatoriska sätt bestäms naturligtvis i hög grad av hur de nu i valet besegrade motståndskrafterna kommer att reagera, resignation/apati och fanflykt eller fortsatt motstånd, i den mån aktivt motstånd alls är möjligt, oavsett om undantagstillståndet snart hävs eller inte. Erdogans ”quasi-totalitära” envälde kommer att länge fortsatt störas av kvarvarande rester i den politiska kulturen av Turkiets polarisering och liberaldemokratiska/kemalistiska arvsmassa. Erdogan må fortsätta jaga motståndsfickor av religiös, ideologisk och/eller etnisk art, men han kommer att ständigt påminnas om att uppåt hälften av befolkningen inte accepterar honom som hela landets legitime ledare.

Men stora frågor uppstår nu om hur politiken i Turkiet kommer att gestalta sig, nu när politiken bestäms av Erdoganregimens kontroll och dominans över inte bara parlamentsmajoriteten utan också ekonomi, medievärlden och civilsamhället. Och ändå: Turkiet, om än i stram Erdoganregi, är inget Nordkorea, inget Saudiarabien, och heller inget Ryssland. Turkiet är och förblir en egen, säregen mix, med en politisk kultur som motsvarar det geopolitiska läget, med olika ben i olika läger. Och med en folkmajoritets övertygelse om att den sammansatta och sammantagna konfliktpotentialen, men också potentialen för regional storhet, förutsätter en Leviathan vid rodret. Som i Ryssland. Men för den nu demoraliserade och desillusionerade oppositionen är 5 år, till att börja med, en mycket lång tid.

Dessa förhållanden betingar vad gäller styrbarheten, förutom den uppbyggda repressionsapparaten, möjligheterna till politisk stabilitet åren framöver. Och detta sammanhänger i sin tur med det andra grundkravet, att rädda Turkliet undan den ekonomiska kris som hotat och hotar i hög grad till följd av alla val och beslut som piskat upp en kronisk krisatmosfär som möjligen gagnat Erdogan-politiken men skadat ekonomin. När detta skrivs är krissymptomen å ena sidan fortsatt stark, regimgödd tillväxt (inte minst genom ”megaprojekten”, Istanbuls nya megaflygplats, kanalprojektet Svarta havet-Marmarasjön för att avlasta Bosporen – med vidhängande frågor om Montreux-deklarationens tillämplighet -, den nya Bosporenbron, osv), å andra sidan lirans störtdykning i förhållande till västvalutorna, en inflation som närmar sig 15 %, ett rekordhögt bytesbalansunderskott, en arbetslöshet på 11 %, m fl blinkande röda larmsignaler, med andra ord en politiskt driven, helt ohållbar, överhettning av ekonomin som den nya regimen, nu under ekonomisk (”dynastisk”) ledning av svärsonen och förre energiministern Berat Albayrak, måste prioritera att göra något åt. Frågan är vad, givet omständigheterna i stort. Med absolut makt följer som sagt absolut ansvar. Utan ekonomisk stabilitet är det svårt även för en autokrat att genomdriva politisk stabilitet. Sambandet är historiskt välkänt och analytiskt ofrånkomligt.

Först det sista hindret, lokalvalen nästa år, därefter kurs mot republikens 100-årsdag 2023

För Erdogan är nu siktet inställt först på de lokalval som enligt tidtabell (som kräver parlamentariskt krävande författningsändring för att rucka på) ska ske i mars nästa år och då det handlar om makten över de stora städerna – en sista möjlighet för oppositionen att trots allt göra sig hörd och göra skillnad, och sedan på den nästa valrunda som råkar i den sammanfalla med firandet av den turkiska republikens 100-årsdag, 2013. Det är då Erdogans ”nya Turkiet” tänks vara på plats, i retorik och praktik definierat som en självständig, globalt respekterad regional stormakt, industriellt och försvarsindustriellt oberoende av omvärlden, en av världens 10 största ekonomier (!), en stat, ett samhälle och en politisk kultur grundat på sunniislamska värden, en dominerande stabilitetsfaktor i Mellanöstern efter neo-osmanska riktlinjer, i pragmatisk avvägning mellan mjuk makt och expansiv hård säkerhet.

Så dit går Turkiet om Erdogan får som han vill. Grunden är lagd. Men de faktiska förutsättningarna för att lyckas saknas i hög grad. Hindren, tillkortakommandena och bakslagsriskerna är mångahanda, inte minst de ekonomiska enligt ovan, och krocken mellan den nya och den kvarvarande gamla politiska kulturen. En del av detta kommer att avgöras av hur slutuppgörelser om kriserna i Syrien och Irak kommer att gestalta sig, och en fortsatt vinglig turkisk balansgång mellan USA/väst, Ryssland och olika Mellanösternaktörer, inklusive Israel och Saudiarabien, och Iran. Centralt i detta för turkisk del är den kurdiska frågans utveckling och eventuella avgörande i Turkiet och i regionen; Turkiets kanske 15 miljoner kurder är en bestående realitet.

Den turkiska variabeln åren framöver: okarterat territorium

Så om man extrapolerar från dagens läge och med denna färdväg går det knappast att undgå prognosen att kommande år kommer att se ett Turkiet i fortsatt kris och på glid mot en ny geopolitisk position, ej längre/allt mindre en västlig utpost i riktning både Mellanöstern och Svarta Havet/Ryssland, ej heller en stat som helt svänger över till ”andra sidan”, i en ny gruppering tillsammans med Ryssland med udd mot USA/Nato/EU – för en så radikal omsvängning finns knappast stöd ens under autokratregim bland viktiga ekonomiska och politiska krafter i Turkiet, givet alla etablerade intressetrådar västerut. Turkiet behöver under alla förhållanden en solid ekonomisk bas för att underbygga ledaren Erdogans planer på kortare sikt, och visioner på längre sikt, och för att åstadkomma det, i dynastisk regi, kan han som bäst sätta sin lit till att den relevanta omvärlden skall pragmatiskt finna sig i, och ändå vilja samarbeta med, även ett Turkiet på uppenbar glid.

Men i grunden handlar det om att vi och Turkiet nalkas ett okarterat territorium, med idel okända faktorers svårbedömda spel.

 
Författaren är Fil dr, Ledamot av KKrVA, f d statssekreterare, generaldirektör och ambassadör.

Av Bo Richard Lundgren

Jag har tidigare på denna blogg kommenterat regeringens Nationella säkerhetsstrategi som presenterades i januari 2017. Jag framhöll då det positiva i att det äntligen blev ett dokument efter lång väntan och politiskt bråk inledningsvis. (Den kända liknelsen med elefanternas kärleksliv passar ganska bra här: Verksamheten har bedrivits på hög nivå, under ljudligt trumpetande, och resultatet visade sig först efter två år.)

Men jag var kritisk till avsnittet i strategin om åtgärder som var tämligen magert. Här saknades en tydlig vägledning om vad myndigheter m fl förväntades göra, vilket ju är själva syftet med en strategi. Vid en presentation av dokumentet framhöll dock statssekreteraren Hans Dahlgren att arbetet med strategin skulle fortsätta och att den senare skulle fyllas med mera konkret innehåll. I strategin sägs också att det för genomförandet krävs aktiv medverkan från alla berörda aktörer såsom, myndigheter, näringsliv och enskilda individer. Jag tar nu fasta på denna uppmaning och vill som enskild individ bidra med några idéer om hur strategin skulle kunna utvecklas. Av utrymmesskäl blir min framställning väldigt översiktlig och presenteras i fyra punkter.

För det första kan vi notera att Försvarsberedningen i december 2017 lade fram sin rapport Motståndskraft – Inriktning av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021-2025. Här finns en hel del att hämta vad gäller åtgärder på civil sida för att bygga upp en trovärdig nationell säkerhet. Det innebär att strategins avsnitt om åtgärder idag kan bli betydligt mer innehållsrikt om inspiration hämtas från Försvarsberedningens rapport.

För det andra anser jag att man måste resonera i termer av delstrategier. Man kan utgå från de nationella intressen som regeringen identifierat i strategin samt de hot som kan äventyra dessa. Vad gäller synen på hot är det utomordentligt viktigt att enbart hot mot Sveriges nationella säkerhet behandlas, d v s hot mot riksledningen och hot som på sikt kan påverka vår existens som självständig nation. En sådan avgränsning innebär att det nästan uteslutande blir fråga om antagonistiska hot. Klimathot, miljöhot, pandemier m m bör inte föras hit.

För det tredje bör man besinna att det breda perspektivet på säkerhet spänner över flera olika politikområden och ansvariga aktörer. Det innebär att man även måste avgränsa strategin till de åtgärder som i första hand syftar till att utveckla den nationella säkerheten. Andra åtgärder som kan ingå i normal verksamhet eller omfattas av krisberedskap skall inte omfattas av strategin.

Med dessa avgränsningar i minnet kan man nu försöka renodla de delstrategier som tillsammans kan utgöra en nationell säkerhetsstrategi. Min slutsats är att följande delstrategier behöver finnas. (Några finns redan på plats. Andra måste skapas eller utvecklas.)

• En strategi mot terrorism.(Finns redan.)
• En strategi för cyberförsvar. (Behöver utvecklas. Se Försvarsberedningens rapport.)
• En strategi för militärt försvar. (Finns redan. Se Försvarsmaktens Militärstrategiska doktrin-MSD 16.)
• En strategi för psykologiskt försvar. (Utreds f n Se Försvarsberedningens rapport.)
• En strategi för skydd av civilbefolkningen. (Utreds f n Se Försvarsberedningens rapport.)
• En strategi för skydd av infrastruktur och försörjningsflöden. (Saknas. Behöver skapas. Se Försvarsberedningens rapport.)
• En strategi för systemhotande brottslighet. (Finns, men behöver utvecklas.)

Delstrategierna bör var för sig svara på tre frågor. Den första är: Vad är det som skall skyddas? Den andra lyder: Vad hotar eller kan äventyra det som skall skyddas? Den tredje blir: Vilka åtgärder krävs på kort och lång sikt och av vem?

För det fjärde är det viktigt att regeringen redovisar någon slags bedömning av vilka hot som måste betraktas som de mest allvarliga ur ett nationellt säkerhetsperspektiv och vilka åtgärder som bör prioriteras på kort och lång sikt.

Om det fortsatta arbetet med en nationell säkerhetsstrategi kunde läggas upp på det sätt jag skisserat i de fyra punkterna ovan är jag övertygad om att ett framtida dokument skulle bli avsevärt mer användbart än det som nu föreligger. Då skulle, enligt min mening, strategin mycket bättre förtjäna beteckningen en strategi. Och då kanske den också skulle tas fram ur bokhyllan av de som behöver den.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

av Tommy Jeppsson

Att manipulera val genom att så misstro var titeln på ett seminarium som inledde Försvarsforums serie om två aktiviteter under Almedalsveckan. Försvarsforum är ett samarbetsprojekt mellan Försvarsutbildarna, Allmänna Försvarsföreningen (AFF) och Kungl Krigsvetenskapsakademien syftande till kunskapsspridning om försvars- och säkerhetsfrågor. Anna Wieslander, AFF generalsekreterare, modererade ett ytterligt intressant seminarium under morgontimmarna 2 juni vilket också, till arrangörernas glädje, fyllde åhörarplatserna. Och ämnet är tveklöst såväl intressant som viktigt. Vi har dryga två månader kvar till valet och aktörer kan inte uteslutas som vill destabilisera, påverka och skapa oro. De genomförda valen i Tyskland och Frankrike ger anledning till vaksamhet.

Johan Wiktorin talade om valmanipulation där han inledningsvis berörde den ytterligt oroande tendensen att ett antal länders säkerhetstjänster politiseras i riktningar mot att tjäna mindre tilltalande aktiviteter i statsledningens tjänst, något naturligtvis despoter använder sig av och tjänar definitivt inte det fria samhällets skydd.

Föreläsaren anförde att våra svenska valprocesser är starka mot olika former för påverkan varför det kan vara framgångsrikare att ge sig på den efterföljande regeringsbildningen i form av budskap som hänvisar till mänskliga känslor utan att ta en omväg via förnuftet. Lobbying kan vara effektivt i syfte att påverka exempelvis enskilda medlemmar av regeringen.

Svarta svanar kan rita om den säkerhetspolitiska miljön, där Johan Wiktorin nämnde att mötet mellan presidenterna Trump och Putin kan vara ett sådant tillfälle.

Mats Olofsson redovisade en teknisk miljöbeskrivning som medger rika tillfällen till manipulation. Vi är ingalunda fria från naivitet där vi bl a lämnar tydliga spår i den digitala värden vilka långsiktigt kan åsamka den enskilde individen liksom organisationer problem. Trollfabrikerna kan förfalska information, kapa konton, förvanska röster och bilder liksom skapa filmer där de agerande uppträder i miljöer som i normalfallet inte förknippas med dessa. Tekniken möjliggör således att misstro och oro sås. Motåtgärderna är först och främst ett källkritiskt förhållningssätt, därnäst att nyttja SMB:s handbok i desinformation liksom att exempelvis ta hjälp av Stratcom i Balticum som är ett Nato-organ för övervakning av nätet.

Sven-Christer Nilsson inledde med att svara nej på den egenställda frågan om medborgarna kan upptäcka och påverka inslag av informationspåverkan i valet. Han fortsatte med att betona förtroendet mellan samhället och medborgarna, där tilltron har urholkats och korruptionen tilltagit i vårt land. Noterbart är också att kvalitén på många ledarredaktioner har minskat samtidigt som stora delar av befolkningen förlitar sig på andra informationskanaler än de traditionella. Motmedlen heter snabb, korrekt, fullödig och opartisk information vilket utgör kvalitetsstämpeln på myndigheternas informationsaktiviteter. Några budskap som gavs var att vi styrs i hög grad av tekniska innovationer och att etablerade media ej kan lösa problemet varmed behovet av ett psykologiskt försvar, också ett offensivt sådant, krävs.

Storbritanniens ambassadör i Stockholm David Cairns exemplifierade manipulationer av tidigare val i historien där bl a turerna kring valet av president Kennedy ansågs lämna en del i övrigt att önska. Antagonisterna vill påverka folk att inte rösta, de vill så misstro och sprida rena lögner. Information stjäls utan skrupler från förövarnas sida, man desinformerar och propagerar. Åtskillig påverkan skedde mot det brittiska valet samtidigt som det var ont om tid för att förbereda olika aktioner. En nyckelresurs här är ett nationellt cybersäkerhetscentrum som både kan identifiera hot, påverka detta/dessa liksom påverka angriparen.

När det var dags för kommentarer påpekade försvarsminister Peter Hultqvist att detta med informationspåverkan är nya former av något som pågått länge. Han hävdade att människor ägnar sig åt ett stort mått av önsketänkande, varför en insiktsprocess erfordras där händelser uppfattas som dom är, vilket effektiviserar utfallet av vår bekämpning av påverkansoperationerna.  Här måste vi tydligt definiera statsintresset och avslöja påverkanskampanjer. Peter Hultqvist betonade att rysk militärdoktrin innehåller tydliga anvisningar för vilseledning som bl a syftar till att splittra och underminera och här kommer trollfabriker kommer in i bilden.

Beatrice Ask lyfte fram att det är 70 dagar kvar till valet där säkerheten i detta dels utgörs av myndigheternas ansvar tillsammans med medias liksom medborgarnas dito. Hon betonade också att moderaterna arbetar för ett stärkt psykförsvar.

Patrik Oksanen sa att det var viktigt med enighet mellan politikerna i dessa frågor. Han betonade att informationskampanjerna är långsiktiga, att vi måste ha garden uppe om vi ska klara oss igenom valet med låg påverkan samt att också EU måste vidta betydande åtgärder inför nästa års val. Vi måste också klara detta tillsamman, inom respektive land liksom mellan olika länder.

I den påföljande diskussionen sa Beatrice Ask att det europeiska valsamarbetet har stor betydelse samt att då det gäller Försvarsmakten så är behovet av specialkunnande att klara påverkansoperationer uppenbarligt. På vilket försvarsministern replikerade att försvarsmakten har ett högt kunnande inom underrättelseområdet samt att myndigheten för psykologiskt försvar behövs.

Länk till videoinspelning: Att manipulera val genom att så misstro »

Hur skapar vi ett trovärdigt försvar var ämnet för seminariet tisdagen 3 juli med Minouu Sadeghpour som moderator. Brigadgeneral Anders Carell redovisade slutsatserna av den studie som Kungl Krigsvetenskapsakademien nyligen slutredovisat (arbetsnamn Kv 21) där tidsframskrivningen ligger i spannet 2025-2030. Carell satte scenen genom att klarlägga utgångspunkten för dagssituationen där avstamp togs i det kalla krigets svenska försvarsmakt och efterföljande händelsekedja som från invasionsförsvaret via den strategiska timeouten ledde fram till insatsförsvaret med ett internationellt fokus för att därefter refokusera på den nationella dimensionen. En resa bort från volym till dess motsats, från värnpliktiga till kontinuerligt och tidvis anställda soldater och sjömän och en värnplikt i vilande till dess återkomst om än i starkt reducerat format och från en territoriell ledningsorganisation till en centraliserad dito liksom territoriella stabers återkomst.

Det nuvarande fokus på nationellt försvaret enligt Kv 21 förslag syftar lite förenklat att tids- och insatsmässigt klara en begränsad period om några veckors stridsverksamhet samt att försörjningsmässigt säkra riket under några månader som innefattar kris/ höjd beredskap och strider på svenskt territorium. Den högre regionala ledningen ska förstärkas liksom att en divisionsledning ovanför brigadnivån syftande till att kunna samordnat leda flera brigaders strid införs, ävensom att en eskaderledning införs för sjöstridskrafterna och en motsvarande högre taktisk ledning för flygstridskrafterna. Lägesuppföljningen ska förbättras genom ett utvecklat användande av moderna sensorer. En utökad kvantitet av stridskrafter förordas med bl a 4 brigader, 20 lokalförsvarsbataljoner, 40 hemvärnsbataljoner vilka ges förbättrad förmåga, c a 120 Jas 39 Gripen, 4.5 kvalificerade luftvärnsbataljoner, 14 korvetter. 8 ubåtar och 3 amfibiebataljoner varjämte en allsidigt sammansatt snabbinsatsstyrka. Sammantaget en ungefärlig fördubbling av volymen till en kostnad av 2% av BNP  med vilket åstadkoms en högre tröskeleffekt mot angrepp jämfört med dagens struktur.

Kommentarer gavs från panelen med Mikael Odenberg (M), Allan Widman (L), Åsa Lindestam (S) och generalmajor Karlis Neretnieks. Allan Widman ansåg att studien inte tillräckligt tydligt angav organisationens dimensionering samt att han ej angav någon mera påtaglig oro för år 2030, däremot i betydligt högre grad för den nära framtiden. Odenberg inledde med ekonomin där budskapet var att det är meningslöst att ösa pengar över försvaret eftersom medeltillförseln måste taktas med hur snabbt Försvarsmakten klarar att omsätta tillförda pengar i operativ effekt. Ett annat budskap Odenberg var mycket tydlig med var att vi har en lång och mödosam resa framför oss i utvecklandet av såväl det militära som civila försvaret där det sistnämnda kommer att kräva än större mödor. Han hävdade att vi måste utgå ifrån det vi har och säkerställa en fungerande s k bottenplatta med vilket bl a avses personlig utrustning, övningar,  fordon, ammunition m. Steg två är att täppa till förmågeluckor och det avslutande steget en identifiering av förmågebristerna. Mikael Odenberg avslutade med att reflektera över vilka effekter som totalt kunnat tillgodogöras av vårt svenska samhälle därest statsmakterna visat samma effektivitet inom övriga samhällsområden som då det gällde nedmonteringen av landets försvarsförmåga.

Åsa Lindestam ansåg att Kv 21 slutrapport var bra samtidigt som hon efterlyste mer om betydelsen av cyberförmågor (defensiva och offensiva). Hon betonade vikten av uthållighet hos det totalförsvar som är under uppbyggnad.

Glöm ej Norrland! Detta var Karlis Neretnieks första budskap kopplat till nordområdets allt större betydelse m a resursrikedomen i norra Ishavet, svenskt militärt samarbete med grannländerna och då särskilt Finland och Kolahalvön som ett livsviktigt basområde för Rysslands ubåtsbaserade andraslagsförmåga liksom för en ubåtsflotta med högst sannolika uppgifter att i likhet med vad som gällde under det kalla kriget avskära atlantförbindelserna mellan USA och Europa. Retoriskt och kopplat till de långa genomförandetider som anses krävas för att höja försvarsförmågan ställde Neretnieks frågan om varför det är sannolikare att det skulle hända någonting om tio år jämfört med att befintliga risker i närtid är utlösande faktor?

Sammantaget ett bra och allsidigt belysande seminarium som sett tillsammans med det som genomfördes föregående dag får anses som en framgång för konceptet Försvarsforum.

Länk till videoinspelning: Hur skapar vi ett trovärdigt försvar »

 
Författaren är överstelöjtnant. Ledamot av KKrVA och redaktör för dess Handlingar och Tidskrift.

av Hodder Stjernswärd

Det har i olika sammanhang talats om överdrifter när det gäller orosmoln i vårt närområde. Man har skakat på huvudet och sagt att detta är ett sätt att mana fram oro för att öka försvarsbudgeten.

Men verkligheten är den att i Östersjön pågår verksamhet som borde oroa alla strandägare. Våren innevarande år innehöll tydliga exempel på detta. I april genomförde den ryska marinen robotprovskjutningar i Östersjön bara några mil från Skånes östkust, mellan Bornholm och Öland. Civil flygtrafik och sjöfart tvingades lägga om sina rutter. Det gäller uppenbart för Kreml att visa upp nya vapensystem och kommunicera till omvärlden att Ryssland militärt ökar sin förmåga.

Det förefaller ibland som om den nya generationen ledare för s k stormakter glömt vilken fasa och ödeläggelse som kärnvapen innebär. Förmodligen skulle följden bli, antingen man talar om taktiska eller strategiska kärnvapen, allmän förödelse och ingen vinst för någon part. Snarare en fara för hela jordens existens.

En fråga som ytterligare hettat upp det politiska klimatet är den massutvisning av ryska diplomater som inleddes i Storbritannien på grund av förgiftningen av den ryske dubbelagenten Skripal och hans dotter. För att citera Sven Hirdman (SvD 5 april 2018) har ”britterna inte offentliggjort några entydiga bevis för vad som skett”. Sverige gav sig in i detta spel och ”solidaritetsutvisade” en rysk diplomat. Huruvida detta var klokt eller ej återstår att se.

I varje fall saknas inte orosmoln.

 
Författaren är överste 1 gr, ledamot av KKrVA samt tidigare Hovstallmästare.

av Jacob Fritzson

I en tidigare artikel beskrev jag behovet av förband som är särskilt anpassade till subarktiskt klimat och norrländsk terräng. Denna har sin särart och det krävs god vana och förståelse för terrängtypen för att kunna uppnå maximal effekt med den egna striden. Ett förband som har denna förståelse har skapat sig en stor fördel gentemot sin motståndare. Erfarenheter från exempelvis finska vinterkriget visar på att relativt lätt utrustade och små enheter kan åstadkomma stor skada mot en fiende som är tvungen att manövrera i terrängen utan erfarenhet av densamma.

I Norrland finns två mekaniserade bataljoner. Dessa är slagkraftiga och har förmågan att kunna ta terräng och slå en motståndare. Den största nackdelen för förbandstypen är att fordonen är tunga. Det verkar begränsande på typ av terräng förbandstypen kan slåss i. Pansarförband har en tradition av offensivt agerande vilket medför att detta är det som främst övas. Man är dock inte lika bra på att försvara tagen terräng.

I södra Sverige har infanteriet upplevt en renässans i och med att 71 Samt 12 bataljonen blivit motoriserade. Bataljonerna har tillförts Patria 360 vilka ökar deras rörlighet. Tack vare att de är hjulgående kan bataljonerna omgruppera snabbt och är lättrörliga. Bataljonernas främsta förmåga är inte att ta terräng utan att försvara tagen terräng.

Att som fiende röra sig i terräng där infanteri har grävt ner sig och förberett sig för försvarsstrid är ett bekymmer oavsett förbandstyp. Det räcker med att se hur mycket enskilda skyttar i Afghanistan kunde påverka konventionella förband med relativt små medel. Infanteriförmågan är i norra Sverige en bristvara. Även om de mekaniserade bataljonerna har pansarskyttekompanier är dessa bundna till pansarstriden och kommer fortsatt behöva vara offensivt inriktade. Även om de södra infanteribataljonerna kan omgruppera till Norrland är förbandstypen inte lämpad för den väglösa terrängen i denna landsända.

Det krävs således ett förband som är utbildat och utrustat för Norrland. Rent organisatoriskt kan de se ut som förbanden i söder men den stora skillnaden behöver vara att förbanden är bandgående. Med bandfordon bibehåller förbandet rörlighet även i den norrländska terrängen och blir inte vägbundet på samma sätt som en hjulburen enhet. Förbandstypen behöver ha en defensiv betoning med stort fokus på understödsförmågor där tillgången till Pansarvärnsvapen kommer att vara avgörande för att förbandstypen ska kunna nå framgång. Eftersom den främst inte ska strida från fordon är det viktigaste kriteriet för typfordonen att de är rörliga och har förmåga att transportera materiel. En vanlig bandvagn bör kunna tillfredsställa behoven mer än väl.

Bataljonen kan ingå som en del av en mekaniserad brigad och kan genom detta komplettera de brister som de mekaniserade bataljonerna har och bidrar därmed till att öka brigadens förmåga.

 
Författaren är fänrik vid Norrbottens Regemente

av Jan Leijonhielm

Det stundande VM i fotboll, som äger rum i ett antal ryska städer, kommer som ett välkommet PR-jippo för Moskva och Putin. Många miljarder har satsats i projektet, vilka kunde ha använts på betydligt bättre sätt i ett land som har ca 30 miljoner fattiga och urusel infrastruktur, såväl vad gäller transportsystem som sjukvård och välfärd.

Besöken av västledare – och då kanske jag inte i första hand tänker på Margot Wallströms besök i Moskva – tillsammans med allt starkare statliga röster för ett upphävande av sanktionerna i Italien, Ungern, Slovakien m fl länder ger i dag anledning till en oro för att EU’s sammanhållning är på väg att spricka. Att högerpopulistiska partier och grupper vill upphäva sanktionerna är uppenbart, liksom deras stöd för Putin. Donald Trumps utspel om ett förnyat medlemskap för Ryssland i G 7 hör också till orosbilden, medan hans finansdepartement faktiskt utökar sanktionerna mot personer i Putins inre krets. Detta är troligen också den bästa vägen till ett snabbare resultat, sanktionerna borde utökas. I skrivande stund nås jag av beskedet att EU lyckats förnya sanktionerna ytterligare ett år – ett bra och nödvändigt beslut.

Att upphäva sanktionerna vore nämligen ett allvarligt misstag av flera skäl. För det första skulle det ge helt fel signaler – aggression, militära angrepp och annektering lönar sig i längden. För den som bevistade mötet med den amerikanske chefsförhandlaren i dessa sammanhang Kurt Volker i Stockholm nyligen stod det klart att Ryssland bedriver ett lågintensivt, men kontinuerligt krig i östra Ukraina. Tillförsel av tung utrustning och militär personal sker regelbundet, och vad gäller utrustning förnekar Moskva inte ens längre påståendet. Runt 11 000 har dödats, bland dem många civila. Att under sådana förhållanden upphäva sanktionerna skulle snarast te sig absurt och ge klartecken för ny aggression mot länder i den ryska omgivningen.

Det finns de som hävdar att sanktioner historiskt sett ändå aldrig lönat sig. Det finns ett visst fog för påståendet, i den bemärkelsen att de sällan tvingat det utsatta landet att radikalt förändra sin politik eller av ekonomiska skäl gjort avbön. Detta är dock en starkt förenklad bild, sanktioner kan sällan jämföras, faktorer som geografi, ekonomi, typ av sanktioner, regimens styrka, befolkningens redundans osv gör detta mycket svårt.

I det ryska fallet finns det emellertid belägg för att sanktionerna biter. Framför allt gäller detta minskad tillgång till billiga krediter och ohämmad användning av de internationella finansmarknaderna. Ryssland är i stort behov av krediter och utländska investeringar, främst för att skapa uthålliga medelstora tekniskt avancerade företag inom ett flertal sektorer. Likaså är importstoppet för flera viktiga tekniska produkter kännbart, framför allt inom energisektorn och där främst inom oljeindustrin. Den som vill fördjupa sig i tänkbara effekter på rysk ekonomi rekommenderas Susanne Oxenstiernas uttömmande FOI-rapport för några år sedan (Economic Sanctions Against Russia), slutsatserna håller fortfarande. Det finns också en politisk effekt – de som skapat stora förmögenheter med hjälp av Putin inser att han inte längre kan skydda dessa om de befinner sig utomlands i en eller annan form, vilket de ofta gör. Detta undergräver Putins auktoritet och skapar ett missnöje, som möjligen kan leda till ett större hot mot hans maktställning. Däremot kan man naturligtvis inte förvänta sig att en fullfjädrad demokrat blir hans efterträdare, men det kan knappast bli mycket värre och Ryssland är i starkt behov av maktskifte.

Det finns också anledning att inte upprepa misstaget efter Georgienkriget, där Ryssland bjöds in till bordet igen efter endast sex månader – den Clintonska ”resetknappen” framstår i dag som mer än lovligt naiv. Man bör inte glömma, som ofta görs, att Moskva året innan utsatt Estland för ett massivt cyberangrepp. Nu säger kanske någon att Georgien får skylla sig själv som startade kriget. Onekligen inledde Saakasjvili stridigheterna, triggad av olyckliga omständigheter. Det spelade nu mindre roll, Ryssland hade under ett halvår byggt upp betydande anfalls- och ockupationsstyrkor vid gränsen. Samtliga västliga underrättelsetjänster hade förutsett angreppet, t o m vilken dag det skulle ske tack vare de tydliga förberedelserna på rysk sida.

Dessutom skulle ett upphävande skada den modiga ryska minoritet som, trots stämplad som landsförrädare, fortsätter att protestera mot annektering och krigföringen i Ukraina, samtidigt som den statliga propagandaapparaten skulle utmåla det som en triumf för en rysk hårdför nationalism.

Slutligen finns, som Masja Gessen nyligen skrev, en moralisk skyldighet att bibehålla sanktionerna, omvärlden måste reagera på det ryska agerandet. Det hjälper inte med fördömande eller ”uppriktig dialog”, Ryssland befinner sig under Putins ledning på ett sluttande plan mot en allt tydligare totalitär stat, som alienerar landet och dess befolkning från ett demokratiskt samhälle, vilket skapar oro och nödvändig militär upprustning i omvärlden.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA

av Lars Holmqvist

Vi har nu mindre än tre månader kvar till valdagen och läget är följande:

• Under våren har vi kunnat läsa att såväl SÄPO som MSB varnar för utländska försök att splittra Sverige. MSB pekar specifikt ut migrationen som ”en infekterad fråga”. Till det kommer uppgifter om utländsk inblandning i både Frankrikes och USA:s presidentval, i Brexit-omröstningen och i andra länders val
• Enligt Expressen/Demoskop (maj 2018) anser endast 1% av väljarna att Försvar är den viktigaste politiska frågan. Viktigast anses Invandring vara med 20%, Sjukvård med 18% och Integration med 12%. 32% av väljarkåren lyfter alltså fram två migrations-relaterade frågor
• Var och en som följer den politiska debatten kan se otaliga exempel på debattinlägg, utspel och ledarstick om migration. De olika partiernas utspel är många och konfliktlinjerna mellan partierna är mer rörliga än fasta
• De sociala medierna, t ex Facebook och Twitter, formligen svämmar över av migrationsrelaterade kommentarer.

Kan vi se ett mönster här? Kan det vara så att våra riksdagspartier, angelägna att vinna röster inför den 9 september, med sitt agerande bidrar till polariseringen? Kan det vara så illa att den som önskar skada vårt land faktiskt håller på att lyckas?

Om en antagonist vill destabilisera en nation genom att skapa splittring så är det långt enklare att utgå från en konflikt som redan finns, synlig eller latent, än att försöka uppfinna en ny. Sverige har inget Katalonien, ingen Brexit, ingen katolsk/protestantisk konflikt, ingen ryskspråkig minoritet eller ens en irriterad svensk/finsk språkfråga. Skåne och Gotland är inte Bretagne eller Korsika. Våra gamla nationella minoriteter som t ex samerna, vilka utan tvivel har farit illa genom åren, är helt enkelt för små för att kunna användas i destabiliseringssyfte. Det som står splittraren till buds är migrationsfrågan.

Men. Det borde vara möjligt att förbättra vår säkerhetspolitiska situation på både kort och lång sikt genom att Sverige som nation tar ett strategiskt grepp på migrationen. Det jag nu vill föreslå ligger långt från den debatt vi kan följa dagligen, den debatt som mest tycks handla om klickvänliga politiska utspel eller om vem som har misskött vad bakåt i tiden.

Förutom den arbetsrelaterade migrationen så finns det några få huvudorsaker till flyktingmigration. Två eller flera av dessa huvudorsaker kan naturligtvis uppträda parallellt eller sammanvävda med varandra:

• Krig. Den orsak som vi kanske oftast tänker på när flyktingar kommer på tal. Sedan flera år är Syrienkonflikten den mest uppmärksammade i vår del av världen
• Ekonomi. Stater som kännetecknas av politisk vanskötsel, t ex svårartad korruption eller utbredd fattigdom av andra skäl. Nästan en miljon venezolaner (3% av befolkningen) har flytt landet under de senaste två åren till följd av inrikespolitisk oreda vilket skapat ett stort tryck på grannländerna, särskilt Colombia. Vi har även de många västafrikaner som lämnar korrumperade hemländer och tar sig till främst Libyen i försök att nå Europa
• Förföljelse av minoriteter, t ex det muslimska rohingyafolket i Burma, kristna i olika länder i Mellanöstern, homosexuella i många länder, etc.
• Miljön. Sjöar som Aralsjön (Kazakstan/Uzbekistan) eller Tchadsjön i Västafrika är inne i en process som kan leda till att de försvinner helt. Extrem torka eller nederbörd är sådant som i grunden kan påverka människors förmåga att försörja sig
• Mellanstatlig politisk utpressning. Under de senaste åren har såväl Ryssland som Turkiet visat att deras vilja att underlätta eller försvåra flyktingströmmar till andra länder kan variera från tid till annan. Ett agerande som naturligtvis kan skapa nervositet hos grannländerna.

En svensk säkerhetspolitisk strategi (vi har en sådan sedan januari förra året men den kan och borde bli långt bättre än vad den är idag) skulle kunna omfatta även vårt förhållningssätt till migration. Den ska inte ta avstamp i dagens flyktingsituation ”här och nu” men istället utgöra stöd för vårt agerande under lång tid framåt. Vi bör gripa oss an frågan med ett processuellt tänkande, utifrån flöden och enskilda flyktingars egna drivkrafter. En strategi bör involvera såväl vad Sverige gör med egna resurser och vad som bäst görs i nära samarbete med andra. Vissa åtgärder kan bli helt omöjliga att vidta utan ett internationellt samarbete, då främst inom ramen för EU/NATO/FN.

En del menar att man försvagar sin empatiska förmåga om man ”reducerar” flyende människor till flöden. Jag vill hävda det rakt motsatta. Om vi verkligen vill hjälpa så många nödställda som möjligt, givet de resurser som de facto avsätts, så krävs en planering som möjliggör effektivitet.

1. Angrip orsakerna till att flyktingströmmarna uppstår. Detta kan vi inte göra själva utan det kräver samarbete med andra länder
   • Sätt betydligt hårdare press på krigförande stater än vi gör idag. Kanske måste vi räkna med fler och större militära fredsframtvingande insatser i krigsdrabbade områden än vi har sett hittills
   • Kombinera saftiga morötter med hårda piskor för att påverka den politiska eliten i de mest misskötta länderna och i de länder som accepterar eller t o m stödjer förföljelse av minoriteter. EU är – rätt utnyttjat – en formidabel politisk och ekonomisk kraft. Kanske kan det koloniala arvet ibland vara en broms, i det att Väst inte vill göra sig skyldiga till ”nykolonialism” men oavsett det historiska arvet måste vi kunna formulera tydliga och hårda krav på de allra mest misskötta länderna
   • Identifiera och hantera de miljörelaterade hot som kan uppstå på olika håll i världen. Det lär antagligen kosta oerhört mycket pengar, men frågan är hur mycket billigare det blir att försöka negligera dem
   • Den bästa vägen att motstå politisk utpressning torde vara ett enigt, konsekvent och långsiktigt agerande från Europas länder, oavsett mot vilket land hotet riktar sig.

2. Optimera tillgängliga resurser. Så länge resurserna är ändliga är vi skyldiga att förutsättningslöst diskutera hur de bäst ska kunna nyttjas. Detta kan tyckas vara en självklarhet, men tyvärr lyser den diskussionen ännu med sin frånvaro. Hur ska våra resurser fördelas mellan att hjälpa på plats (t ex inne i Syrien), i UNHCR:s flyktingläger i grannländerna (t ex i Libanon, Turkiet), i tillfälliga läger inom EU eller genom permanenta uppehållstillstånd i Sverige? Här finns åtskilliga beslut som vi kan ta på nationell nivå. Om vi lyckas nå fram till en genomtänkt modell så bör det vara möjligt att få även andra länder att intressera sig för vår lösning. Ett nedslående exempel på det omvända är den process vi såg hösten 2015 då Sverige i ett enda panikartat beslut gick från stor öppenhet till raka motsatsen. Jag skulle alltså önska att Sverige kunde bli ett inspirerande exempel för andra länder, inte ett avskräckande sådant.

3. Förbättra förmågan att hantera olika praktiska aspekter av migrationen i vårt land; Gå från information till utbildning när det gäller kulturella särdrag i det svenska samhället. Barns och kvinnors rättigheter, rättsstatens okränkbarhet, all frihet under ansvar, medborgerliga skyldigheter, tolerans, vikten av att kunna språket och att interagera med infödda. Utforma olika slag av ersättningar och bidrag för att skapa incitament att bli en del av samhället och försvåra för den som önskar stå utanför. Tillsätt de resurser som krävs för att identifiera etniska konflikter mellan olika invandrade grupper och sätt stopp för dem.

 
Den absoluta majoriteten av de som kommer hit kan utan större svårigheter ta till sig hur vårt samhälle fungerar och väldigt många har sökt sig hit just eftersom man värdesätter vårt sätt att leva, men varje enskilt exempel på motsatsen, det kan vara strävan att isolera kvinnor, individer som tillskansat sig flera identiteter, självutnämnda moralpoliser eller försök att etablera parallella rättssystem, medför skada för dem som drabbas och ger splittringstendenserna i samhället förnyad kraft. Vi har inte råd att göra fel, då varje brist kan komma att upptäckas och utnyttjas i polariseringens tjänst.

Om Sveriges politiska skikt skulle kunna enas kring en säkerhetspolitiskt hållbar migrationsstrategi över tid så skulle det vara värdefullt på mer än ett sätt:

• Vi kan bidra till att minska risken för framtida flyktingkriser
• Vi blir bättre rustade att hantera dem när de ändå uppstår
• Vårt stöd till flyktingar blir mer effektivt, vilket minskar det totala lidandet
• Vi minskar risken för nya inrikespolitiska konfrontationer

Slutligen. Vi skulle sända en kraftfull signal till den som vill destabilisera vårt land: Det svenska samhället bygger på tillit, tilliten är urstark och den kommer att försvaras. Av oss. Tillsammans.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

av David Bergman

Redan i 1972 års utgåva av Soldaten i fält blev Stig tagen som krigsfånge. Han har föryngrats något i 1986 och 2001 års utgåvor men har alltid sanningsenligt angett sitt födelsedatum – den 10 juni – och han firar därmed sin 46:e födelsedag i fångenskap.

Stig ser relativt välmående ut på den nya bilden. Han är uppenbart skadad men hans sår verkar vara omhändertagna. Ryggen är rak och blicken fast och vi får anta att han håller motståndsviljan uppe, även i fångenskap. Men den nya bilden avslöjar även något mer, en möjlig medfånge. Något som kan komma att hjälpa honom oerhört.

Varje manual inom området understryker vikten av sammanhållning och kamratskap för att kunna hantera fångsituationer. Men Stig är också utbildad på den gamla kungens tid och fick lära sig att enbart säga namn, grad och nummer. Även om han föredömligt varit sin utbildning trogen har tiderna förändrats och utbildningen för fång- och överlevnadssituationer med den. Vi kan inte vara säkra på att situationerna våra soldater ställs inför, och aktörerna i dem, följer Genève-konventionens bestämmelser. Soldater utbildas därför idag inför de mer komplexa hoten att förutom ren krigsfångenskap även kunna hantera hela registret av fångsituationer av både reguljära och irreguljära grupperingar, från att bli internerad av en stat till att bli tagen som gisslan av en enskild grupp. Försvarsmaktens riktlinjer för uppträdande i fångenskap ligger här i god framkant och i linje med det som internationellt kallas Conduct After Capture. Att Stig nu kanske har sällskap i sin fångenskap av en kollega som förhoppningsvis gått igenom SERE-utbildningen med det nya förhållningssättet bådar gott för att de kan hålla sig vid liv fram tills att frigivning eller en fritagning kan ske.

Under hösten är SoldF 2018 planerad att komma ut på förbanden. Kanske kan den då ge oss mer information om våra tillfångatagna kamraters förehavanden. Men till dess vill vi alla säga: Grattis på födelsedagen Stig. Håll ut – Vi glömmer dig aldrig, vi kommer aldrig att sluta leta.

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

av Johan Althén

Jag avser i detta inlägg att lägga ytterligare ett perspektiv på den pågående diskussionen om att minska vår signatur i det elektromagnetiska spektrat med anledning av rådande signalhot.

I en värld där vi är vana vid att nå allt och alla genom våra mobiltelefoner vänjer vi oss vid sambandssystem och ständig passning med kommunikation och lägesuppfattning i realtid. Detta ställer nya krav på våra ledningssystem och det blir lätt för Arméns chefer på alla nivåer att ställa samma krav på att alltid få tillgång till exakt läge och att alltid kunna kommunicera med sina underställda. Tekniken gör det möjligt för alla att alltid kunna kommunicera med alla. Till det är vår armé relativt liten, vilket gör det möjligt att övervaka och kontrollera all pågående verksamhet i realtid.

Men är det rätt väg? Hur fungerar det om eller när vi inte bör kommunicera med varandra?

Om vi ser på vår egen doktrin, ledningsfilosofi och hur teknikutvecklingen går framåt vad avser möjligheter att både pejla, avlyssna och störa kommunikationer blir slutsatsen att vi kan inte ha ständig kommunikation med allt och alla hela tiden, utan vi måste välja våra tillfällen oavsett om tekniken gör det möjligt eller inte. Vikten av detta visade sig även exempelvis i form av de obemannade farkoster med telekrigsförmåga som visades upp under årets parad i Moskva.

Som jägarförband på djupet är det av största vikt att inte bli upptäckt varken visuellt eller i det elektromagnetiska spektrat –  det är helt enkelt jägarförbandets bästa skydd. Det innebär att förbandet måste gå ”offline” och tyst framrycka mot ställd uppgift med stor handlingsfrihet för att inte röja förbandet genom sändning med radio. Samtidigt måste vi beakta risken med att ett förband helt plötsligt slutar att sända, vilket är en signatur i sig. Det innebär att vi måste taktisera med vår signatur på ett stridsfält som är fragmenterat, kanske fördelat över hela landet. För att lyckas med detta ställs det krav på noggrann och samfälld planering där högre chefs målbild och beslut i stort blir tydliga för jägarchefen på djupet att agera utifrån i kombination med en väl avvägd sambandsplan. Moderna jägarförband ställer krav på en utrerad uppdragstaktik.

Mer uppdragstaktik till förbanden!

 
Författaren är major och skvadronchef med erfarenhet från operationer från Kosovo och Afghanistan.

av Ulf Henricsson

Den 29 maj firas veterandagen på Gärdet i Stockholm. Samtidigt kan man läsa i tidningen att vår insats i Mali förlängs ett år och att utrikesministern tycker att det är en besvärlig mission. Det får man hoppas att den är – annars behövde vi ju inte vara där! Man kan ju fråga sig varför flyktingströmmen tog fart 2015, samtidigt som internationella samfundet tyckte det blev för besvärligt i Afghanistan, Irak m fl platser. Det är sällan man ser den kopplingen i det politiska samtalet. Det handlar mer om de höga kostnaderna och riskerna.

Jag träffade för några veckor sedan omkring 200 av soldaterna från BA 01 – den första nordiska bataljonen i Bosnien-Herzegovina. Två hundra svenska kvinnor och män lade tre dagar och en hel del pengar på att träffas efter 25 år – inte på grund av att bataljonsledningen kallade – utan på grund av en vilja från soldaterna. Det blev en mäktig tillställning över tillfredsställelsen och stoltheten att ha gjort en insats som var livsavgörande för många på Balkan.  Insatsen har också påverkat många soldater och befäls liv efter missionen – mestadels på ett positivt sätt. För många är gruppchefen Magnus Ernströms titel på den bok han skrivit om missionen Ett halvt år, ett helt liv verklighet. Mycket kan sägas om detta, men jag överlåter till Magnus Ernström att ge en aspekt på nyttan av internationella uppdrag. Och detta är bara ett av kanske tusentals exempel på veteranernas insatser för en bättre värld.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Stunder som betyder något [1]

av Magnus Ernström

För exakt två år och sju dagar sedan sedan upplevde jag något synnerligen omtumlande.

Just som jag i godan ro satt lutad över min dator dök en vänförfrågan upp på mitt Facebookkonto. Det var ett namn som verkade ha bosniskt ursprung. Jag kopplade inte direkt, men förnamnet klingade avlägset bekant från mitt researcharbete när jag skrev Ett halvt år, ett helt liv. Som  profilbild såg jag ett vackert familjefoto med fina barn som i mångt och mycket liknade mina egna; en storasyster med långt, vackert hår och en lillebror med ett glatt, lite busigt leende. De var kanske något år äldre än mina just då, men igenkänningsfaktorn var hög.

Sen såg jag vilken hemort denna mystiska vänförfrågan kom ifrån; Stupni Do, Bosnien-Hercegovina.

Insikten drabbade mig som ett slag i magen. Jag förstod vem, varför. I det ögonblicket insåg jag att de vackra barnen med sina varma leenden aldrig skulle ha funnits om vi inte gjort vad vi skulle. I ensamhet framför datorn träffades jag av en känslostorm jag sällan upplevt. Allt på en gång; vemod, sorg, frustration, ilska över dem vi inte kunde rädda. Tillfredsställelse, stolthet och lycka över dem vi faktiskt kunde hitta, stuva in i våra pansarfordon och köra i säkerhet – mitt framför näsan på mördarna, som letade efter dem. För att tysta de sista levande vittnena från massakern i Stupni Do. Egentligen skulle de ha varit döda.

Men vi räddade dem. Mot alla direktiv från FN och vårt eget högkvarter för att det eventuellt störde den storpolitiska processen. Och med alla direktiv från vår bataljonchef Ulf Henricsson. För att vi var människor, är människor, och för att det var rätt.

Är rätt.

Jag såg på barnen på bilden, och tackade min lyckliga stjärna för att vi själva överlevde, och dessutom kunde rycka de blivande barnens framtida mamma i säkerhet framför näsan på de bödlar som letade efter henne – och de få av hennes vänner och grannar som lyckats fly. Hon måste ha varit i ungefär samma ålder som sin dotter då. Kanske sexton, sjutton år.

Jag har stor anledning att tro att just dagen när vi ryckte de ännu ej påtänkta barnens mor ur dödens käftar alltid kommer att vara mitt livs stoltaste ögonblick. Att dessutom 25 år senare få ett så talande kvitto på att vi gjorde skillnad är en överväldigande känsla.

I min bok Ett halvt år, ett helt liv är hon ett av de anonyma öden som passerar förbi. Men hon är en människa som du och jag. Och hon tvingades gå igenom så fruktansvärda upplevelser att de nästan trotsar all fattning. Prövningar så horribla att man inte tror det är möjligt för en mänsklig själ att överleva dem.

Hon gjorde just det; överlevde.

Och hon har skapat något gott ur händelser så obeskrivliga att ingen ska få uppleva dem.

Livet i Bosnien är inte helt enkelt eller okomplicerat än idag, men hon kämpar vidare – och gör åtskilligt för att hjälpa medmänniskor som inte har det allt för lätt.

För mig är hon en hjältinna av en alldeles särskild sort – som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Jag är just nu på resande fot, och kliver snart på det flygplan som i eftermiddag landar på vad vi kallade ”Tabben”, Tuzla Air Base. En resa som tar mig några hundra mil bort – och två och ett halvt decennium tillbaka i tiden.

I morgon ska jag träffa henne igen i hennes hem i Stupni Do i Bosnien, Hon, den där unga flickan som berövades allt, vars öde etsade sig fast i mitt minne, och som jag i 25 år undrat hur det gick för.

Det känns riktigt, riktigt stort.

I dag har jag för första gången på nästan 25 år upplevt en konvoj från Tuzla till Vares tillsammans med ett gäng fantastiska soldater från FN-bataljon BA01, 1993–94. 

Dagen har rymt så många återseenden med platser från förr att jag spar de flesta intrycken till senare, och helt fokuserar på dagens viktigaste händelse – besöket i Stupni Do, och mötet med människor som trotsat alla odds och byggt en ny framtid där jag en gång trodde byn var förlorad till ondskan för alltid.

Stupni Do jämnades i princip med marken den 23 oktober 1993 , och byns invånare utsattes för en ofattbart, obeskrivligt brutal massaker, som bara ett fåtal lyckades fly ifrån. Trots åtskilliga försök, och ibland regelrätta stridshandlingar lyckades vår underbemannade nordiska bataljon inte ta sig in i Stupni Do förrän flera dagar senare för att få reda på vad som hänt i byn.

Men tidigt på morgonen den 26 oktober 1993 hittade vi – mot alla odds – de överlevande som lyckats fly massakern. Mitt framför näsan på deras förföljare lyckades vi rädda dem undan döden. En ung flicka kramade gråtande om halsen på en av mina kamrater, och den historia jag fick berättad för mig om vad hon utsatts för glömde jag aldrig.

Jag har under snart ett kvarts sekel undrat vilken sorts vidrig varelse som kan göra så mot en annan människa, och vad det blev av den oskyldiga flicka som genomlevt den rena ondska hon utstått, inte ens fyllda tjugo år.

Att få släkt och familj – unga, gamla, barn, spädbarn – mördade, utraderade, inför sina ögon går inte att föreställa sig. Jag trodde inte det var möjligt att överleva något sådant.

Jag fick undra ända till jag skrev min bok Ett halvt år, ett helt liv för att få reda på att hon inte bara överlevt, utan att hon också skapat ett fint liv för sig och sin familj. Och för mig har hon blivit en sann hjältinna och förebild ju mer jag fått reda på om vem hon är och vad hon ger, varje dag.

Idag har jag träffat henne för första gången sedan den där tidiga oktobermorgonen 1993, i hennes hemby Stupni Do. Jag har svårt att sätta ord på hur det känns, det var en obeskrivligt omtumlande upplevelse – men jag har idag upplevt ett av mitt livs mest rörande ögonblick.

I kväll somnar jag tacksam för vad livet ger, med en tår i ögat och ett brett leende.

–     –     –

Stig-Inge Blennow är en av Sveriges stora hjältar. Efter att vi beskjutits med pansarvärnsrobotar i Ribnica den 22 februari 1994 körde han sin pansarbandvagn – blödande och blind på ena ögat – sex kilometer längs smala vägar genom bergen för att hans grupp skulle kunna återupprätta radiosamband och kalla in förstärkning.

Idag har han blivit min hjälte på ytterligare ett vis; för två år sedan besökte han vårt gamla område i Bosnien och upptäckte att hela åttonde pansarskyttekompaniets camp i Vares hade rivits. Eftersom Vares-området varje år besöks av såväl gamla FN-soldater som Försvarsmaktens officersutbildningar tyckte Stig-Inge att det borde finnas något att se på platsen, annat än en ödetomt.

Därför bestämde han sig för att göra något åt saken. Med hjälp av ett stenhuggeri, och insamlade medel från soldater och andra engagerade – t ex Maria Byquist, som tillverkade myriader av specialdesignade paracordarmband och skänkte en mindre förmögenhet till insamlingen – blev det tillräckligt med medel för att tillverka en minnessten. Sveriges Veteranförbund sponsrade sedan Stig-Inge för resan ner, då en minnessten inte direkt går att checka in på flyget.

På plats i Vares har vi BA01:or haft hjälp av Adisa Likic och hennes familj. Adisa överlevde massakern i Stupni Do, och har mot alla odds gjort både Stupni Do, Vares och världen till en ljus och glad plats igen. Hon har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, och det är inte bara för att hon har skött alla kontakter med borgmästaren och kommunen – som skänkt några kvadratmeter mark och har åtagit sig att vårda minnesstenen.

Igår, den åttonde maj, invigdes stenen, i närvaro av Adisa med familj och Vares borgmästare. Ett riktigt bra monument ska inte bara vara ett minnesmärke över något som varit – utan början på något nytt. Och det har Stig-Inge lyckats med. Alla från invigningen samlades till grillfest i det hus vi hyrt i Strica, någon kilometer från Camp Valhall och minnesstenen. Historier från förr blandades med förväntningar inför framtiden, och ett nytt, hjärtligt, bosnisk-svenskt ”vi” började byggas.

Till alla som bidragit vill jag rikta ett stort och innerligt tack.

 
Författaren var 1993 ställföreträdande gruppchef på BA 01. I dag är han utvecklingsstrateg för näringslivs- och innovationsfrågor i Gävleborgs län.

Not
[1] Denna text är hämtad från författarens blogg