Försvarsbloggare

av Jan Leijonhielm

Kertjhändelserna utgör ur ett ryskt perspektiv en naturlig fortsättning på den salamistrategi man utövat mot Ukraina under en längre tid. Jag avser då i första hand inte den tidigare tvisten från 2003 om ön Tuzla i Azovska sjön som ledde fram till avtalet om fri navigation för rysk och ukrainsk sjöfart på sjön och genom sundet, som bröts av Ryssland redan för flera månader sedan.

Sammandrabbningen vid Kertj bör främst ses som fortsättning på de stridigheter som inleddes 2014 genom separatisterna i Donetsk och Luzjansk, och som hittills krävt mer än 11000 liv, mångdubbelt fler skadade och flyktingströmmar i miljoner. Offensiven som bl a avsåg att skapa en sammanhängande landförbindelse mellan utbrytarrepublikerna och Krim avstannade som bekant tack vare motstånd från ukrainsk sida norr om Berdjansk. De lågintensiva stridigheterna har sedan dess fortsatt tack vare ryska vapenleveranser och truppstyrkor. Detta krig kommer, enligt vad Putin avslöjade vid G 20-mötet i Buenos Aires, att fortsätta så länge den påstått fascistiska regimen i Kiev är kvar. Militärt stöd har redan öppet utlovats, trots att talesmän för den ryska regimen, som utrikesminister Lavrov, frankt förklarat att något sådant inte existerar.

Salamistrategin har dessutom tillämpats sedan mer än ett år tillbaka för att stärka bilden av Azovska sjön som ett ryskt innanhav. Ukraina anklagades 2017 för att muddra på strategiska områden för att skapa möjligheter för Natofartyg att använda sjön, USA och England påstås ha planerat en militär upptrappning, och t o m bruk av taktiska kärnvapen för att vid behov spränga bron. Ryska marina övningar i Azovska sjön har ökat under senare tid, bl a landstigningsövningar som en sannolik förberedelse för att sätta in trupp mot kustområden vid ett eventuellt angrepp från Donetskområdet söderut.

Det ryska agerandet har under senare tid kompletterats med ekonomisk krigföring i form av att man stoppat eller fördröjt kommersiell trafik i Kertjsundet, trots att detta bryter såväl mot avtalet från 2003 som internationella lagar om fri passage i sund. Eftersom de två hamnarna i Mariupol och Berdjansk är av väsentlig betydelse för ukrainsk export till bl a Mellanöstern är taktiken kännbar för ett ekonomiskt sårbart Ukraina.

Ur ett ryskt perspektiv har man utgått från att detta en relativt riskfri strategi, sannolikheten för att väst skulle ingripa militärt har korrekt bedömts som liten. De ekonomiska sanktioner som väst infört sedan 2014 har haft en hittills hanterbar effekt, ryska oberoende forskare har kommit fram till att effekten på BNP-utvecklingen inskränkt sig till -1,9 procent under perioden 2014–2015 och avtagit 2016–2017 från -0,6- 0,3 procent. Däremot kommer de långsiktiga effekterna att bli mer kännbara, svårigheterna med att låna i väst tillsammans med exportförbud till Ryssland av strategisk viktig teknik utgör ett klart hot mot framtida tillväxt.

I ryska statliga media har Kertjkrisen överlag hanterats som ett ytterligare sätt att svärta ned Ryssland, artiklar och TV-shower har unisont pekat ut russofobiska aktörer som skyldiga. Man har nu kommit till en situation, hävdas det, där Ryssland i alla sammanhang med koppling till Ukraina eller kriser i omvärlden, måste exculpera sig, d v s Ryssland är automatiskt den aggressiva eller felande parten. Detta råkar ju också i så gott som alla fall vara helt riktigt, men händelser av det aktuella slaget utnyttjas för att stärka västfientlighet och rysk utsatthet -bunkermentaliteten förstärks. Befäl från de ukrainska fartygen har-i strid mot internationella bestämmelser- i TV erkänt att de lydde order och medvetet bröt mot ryska direktiv, kanske något som kan innebära mildare domar. Ryska domstolar är ju som bekant lyhörda.

Frågan är vad Putins nästa steg kan bli. Den långsiktiga ambitionen är sannolikt-förutom att fortsätta den lågintensiva krigföringen i östra Ukraina för att befästa en instabilitet- att skapa en sammanhängande landbrygga till Krim. Så länge den ukrainska försvarsförmågan är begränsad framstår alltid militära framstötar som en möjlighet och något militärt svar från väst är osannolikt. Den rysktalande befolkningen i kuststräckan kan utnyttjas på flera sätt – de kan behöva undsättning från Kievs onda planer, motståndsgrupper kan uppstå och en Donetskliknande situation kan inte uteslutas, sympatier för Ryssland existerar, även om omfattningen är svår att bedöma. Ryssland har för säkerhets skull sedan länge tilldelat sig den lagliga rätten-i demokratisk ordning befäst i den ryska duman – att skydda alla rysktalande personer och grupper, varhelst de befinner sig.

För omvärlden gäller det att tydligt visa att fortsatt aggression mot Ukraina skulle bli alltför kostsamt. Utökade sanktioner torde vara det mest effektiva instrumentet, i synnerhet om de riktas mot energisektorn och i en enad front.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.

av Raimo Jakola

En militär konflikt mellan Ryssland och Nato i västra och nordvästra Europa kan inom tjugo år börja med ett kuppartat överraskande militärt angrepp mot Sverige. Det då den part som först säkrar baser för fjärrstridsenheter i Sverige får operativa fördelar som ökar partens möjligheter att vinna konflikten. Angreppet, nedan kallat deloperation, planeras och genomförs inom ramen för parternas huvudoperationer mot varandra i ett operationsområde omfattande hela västra och nordvästra Europa, norra Atlanten och Norska Havet och närliggande delar av Arktis. Mitt i detta ligger Sverige i konfrontationslinjen mellan parterna.

Blir Ryssland först med baser här kan ryska fjärrstridsenheter bekämpa USA/Natos hangarfartyggrupper längre ut i Atlanten och i Norska havet än från eget område. Liksom att från Sverige bekämpa fjärrstridsenheter, armé- och flygbaser, samt operativa trupprörelser längre in på Natoområde än vad man skulle klarat från eget territorium. Det är tunga fördelar som kan avgöra konflikten till Rysslands fördel.

Motsvarande fördelar får istället Nato om organisationen blir först med baser här. Natos fjärrstridsenheter kan då bekämpa baser längre in på ryskt område och ryska flottbaser samt operativa marina enheter längs Kolahalvöns kust och ute på nämnda hav än vad man klarat från egna Natoområden.

En deloperation kan inom en vecka säkra fem till sex baser. En sådan operation börjar med överraskande och intensiva robotattacker mot våra ledningssystem, flygets – och marinens baser samt arméns anfallsbrigader. Mer än hälften av dessa kan slås ut om vi då, som i dag, saknar luftvärn med förmåga att bekämpa robotattacker. Enskilda baser kan tas och säkras med en till två luft- eller sjöburna lätt mekaniserade markstridsenheter av brigads storlek understödda från angriparens territorium med fjärrstridsenheter.

Dagens svenska insatsförsvar saknar operativ förmåga att slå eller hejda en sådan deloperation. För att kunna det måste armén förstärkas med minst sex nya anfallsbrigader och flygets samt marinens baser spridas över ett stort antal krigsbaser. Dessutom måste ett luftvärn med fem till sex luftvärnsbataljoner med förmåga att bekämpa attackrobotar anskaffas. En extremt dyr och tveksamt kostnadseffektiv förstärkning av insatsförsvaret.

En operativt och kostnadsmässigt effektivare försvarsstruktur än ett sådant insatsförsvar är ett ytförsvar. Det vill säga en militärt planerad och ledd gerillaliknande krigföring över hela vårt territorium med hundratals små enheter som är för små mål att kostnadseffektivt bekämpa med fjärrstridsrobotar. Sådana små enheter kan ständigt ”svärma” runt angriparens baser och utföra jägarliknande överfall. Detta med hjälp av bärbara och på lätta terrängfordon korträckviddiga, precisionsstyrda, och målsökande robotvapen mot mark- och luftmål. Det i syfte att fortlöpande tillfoga angriparen förluster i tid och bindningar av operativa resurser. Det är en försvarsstruktur som förutsätter en återgång till allmän värnplikt.

Försvarspolitiker och försvarsledning måste inse, och acceptera, att deloperationer understödda av fjärrstridsenheter utgör ett allvarligt och ökande tekniskt och operativt hot som kräver snabb hotanpassning och omstrukturering av dagens försvar.

För att kunna stå utanför en militär konflikt mellan Ryssland och Nato måste vi senast i början av 2030-talet övertygande kunna visa att deloperationer mot oss kostar mer än de fördelar de förväntas ge parterna i konflikten. Kan vi inte visa det riskerar vi i värsta fall att parterna kommer att bekämpa varandra på svensk mark med oss som försvarslösa åskådare med ett slaget försvar vid klippkanten.

 
Författaren arbetade under tjugo år (1974–1994)  med militärstrategiska hotprognoser och framtidsinriktade strukturstudier inom försvaret.

 
Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Skärgården 2018-11-07.

av Per Blomquist

Strategen Raimo Jakola har i inlägget den 11/12 på KKrVA sajt med rubriken ”Försvaret kan vara på väg mot klippkanten” klarat ut en framtida verklighet. Den ska bygga på ett krigsavhållande försvar av vårt markterritorium. Detta försvar ska inte innehålla stridskrafter för att möta i en duellstrid. En styrka för att möta en stormakt i duellstrid är helt orealistisk, visar Raimos koncept.

Stormakterna utvecklar dessutom robotar som kan transporteras i containers. Det gör att de kan vara i önskat område vid ett krigsutbrott och ge möjlighet att försvara taget operationsområde. De innehåller både offensiv och defensiv förmåga.

Ledamoten Micael Bydén, tillika ÖB, bör snarast hjälpa Sverige att få ett krigsavhållande försvar byggt på indirekt försvar av hela vårt vidsträckta markterritorium. Detta försvar kan bli krigsavhållande både för det ”lilla kriget” och ”det stora” och inge en relativ trygghet åt medborgarna.

De främsta medlen är alltjämt en fast och trovärdig politik, en klok diplomati och ett försvar av vårt markterritorium som stöd för politiken.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA

av Raimo Jakola

I nordvästra Ryssland finns idag tre fjärrstridsenheter med precisionsstyrda och målsökande robotar med konventionella och kärnstridsspetsar som i norra Sverige når mål ner till linjen Skellefteå-Sorsele och i södra Sverige upp till linjen Halmstad- Stockholm. Målen nås beroende på typ av robot fem till trettio minuter efter uppskjutning från ryskt territorium.

Enheterna har två typer av mark- och sjömålsrobotar. Missilrobot som med 2300 m/s följer en femtio kilometer hög ballistisk bana mot mål. Kryssningsrobot som med 300 m/s flyger tjugo till hundra meter över terrängen mot mål. Båda har hög träffsannolikhet och kan i banan riktas om mot nytt mål och göra undanmanövrar som skydd mot bekämpning från marken.

Typerna är var för sig extremt svåra att bekämpa. Än svårare att bekämpa är en samlad attack med båda typerna. Effektivt skydd mot fjärrstridsenheternas robotattacker förutsätter därför kort- och långräckviddigt luftvärn med förmåga att bekämpa attackerande robotar. System vi saknar och av kostnadsskäl kan komma att sakna i tillräcklig mängd för att effektivt skydda viktiga delar av försvaret. Delar som staber, sambands-, spanings- och underrättelsecentraler i berg- och betongutrymmen, flyg- och örlogsbaser och kommunikationsknutpunkter. Fjärrstridsenheterna är redan ett stort och ökande hot mot dessa!

Inom tjugo år kan i nordvästra Ryssland finnas ett tiotal enheter med tillsammans tusentals robotar som inom tjugo minuter efter uppskjutning når mål över hela Sverige. Då med robotattacker i vilka enskilda robotar kan bekämpa upp till tio rörliga mål ner till ett stridsfordons storlek. Fjärrstridsenheterna blir successivt ett allt farligare hot mot insatsförsvarets mekaniserade anfallsbrigader!

Parallellt med utvecklingen av fjärrstridsenheter har Ryssland länge prioriterat utvecklingen av luft- och sjöburna lätt mekaniserade markstridsenheter. Delar av dessa kan inom sex timmar efter startorder överraskande landsättas över hela vårt territorium understödda av fjärrstridsenheter från ryskt territorium. Liknande förmåga får USA/Nato.

En utveckling vid stormakterna som ytterligare ökar redan stor risk att vi kan bli indragna i en militär konflikt mellan dessa i nordvästra Europa. För att förstå varför och hur måste vårt territoriums betydelse för respektive part beaktas före, under och efter en sådan konflikt. En konflikt som snabbt sprider sig över ett operationsområde omfattande östra, västra och nordvästra Europa, norra Atlanten samt delar av Arktis med omgivande hav. Mitt i detta ligger Sverige i konfrontationslinjen mellan parterna. Från vårt territorium når parternas fjärrstridsenheter längre in på av motparten kontrollerat område än från eget. Den part som först säkrar framskjutna baser för dessa enheter och stridsflyg på vårt territorium får en avgörande fördel som kan avgöra konfliktens utgång till partens fördel.

Det är därför svårt att se en väpnad konflikt mellan parterna utan att de först söker förekomma varandra med baser på vårt territorium. En konflikt som därför kan börja med att en eller båda parter kuppartat överraskande angriper oss med luft- och sjöburna markstridsenheter understödda av fjärrstridsenheter från eget område. Angrepp som av parterna ses som avgörande deloperationer inplanerade i respektive parts operationsplaner för striden i det vidsträckta operationsområdet.

Detta kan bli verklighet om inte försvarspolitiker och försvarsledning snart inser att försvaret måste omstruktureras som följd av den snabba utvecklingen av fjärrstridsenheter i Ryssland och USA/Nato.

I ett kommande inlägg berörs något mer ingående syften med och genomförandet av en deloperation samt skissas ett exempel på ett strukturalternativ för försvaret som säkrare och mer kostnadseffektivt kan avhålla parterna från en deloperation mot oss än vad som är möjligt med dagens försvarsstruktur – insatsförsvaret.

Video som visar exempel på fjärrstridsenhets rörlighet och flexibilitet vid bekämpning av mark- och sjömål. Sök på webben med ”This Russian Weapon Can Destroy an Entire Army”.

 
Författaren arbetade under tjugo år (1974–1994)  med militärstrategiska hotprognoser och framtidsinriktade strukturstudier inom försvaret.

 
Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Skärgården 2018-11-01.

 av Magnus Sjöland

Den senaste tiden har jag fått många frågor runt AI (Artificiell Intelligens) av vänner och bekanta. Hur kommer AI att påverka oss? Vad händer i samhället när AI tar över mer tänkande från oss människor? Hur kommer detta att påverka våra vapensystem? Eller kanske en ännu mer brännande fråga, hur mycket AI kan vi tillåta i ett vapensystem? Vi har sett protester både bland beslutsfattare och utvecklingsingenjörer under det senaste året mot vissa former av vapenutveckling innehållande intelligens.

Man kan ju fundera över vad AI är och på vilket sätt den skiljer sig från vår mänsklig intelligens. AI är kiselbaserad och kan redan inom många områden vida överträffa den mänskliga som är baserad på biologiska kolväten. Mängder med utvecklare, forskare och tänkare jobbar på att utveckla och förbättra den kiselbaserade intelligensen där den idag kommer till korta mot den mänskliga. Är det önskvärt att den kiselbaserade intelligensen blir överlägsen oss på de flesta områden?

Många av de algoritmer som togs fram på 80-talet är samma idag som då, men datorerna är ofantligt mycket kraftfullare både vad gäller beräkningskapacitet och minne. Den största förändringen är dock mängden data som vi har idag, den som äger data är den som sitter på en guldgruva och kan göra fantastiska applikationer och ta utvecklingen framåt i stora kliv. Det är därför datagiganter som Google, IBM, Facebook och Microsoft jobbar hårt på att bygga stora datalagringshallar och fylla dessa med information. Denna är i första hand till för civila tillämpningar, men när nu Amerikanska försvaret vill öka sin AI-forskning så är de intresserade av att samarbeta med datagiganterna. Det blev en massiv kritik mot Google när de vann en upphandling runt ansiktsigenkänning och automatisk maskininlärning till US Department of Defense för att kunna förbättra de amerikanska truppernas förmåga att slå ut terroristceller i främmande länder. Tanken är att lägga in nya inlärningsalgoritmer i drönare så att de kan hitta fientlig aktivitet från terrorister och andra som med våld bryter mot de mänskliga rättigheterna. Rykten säger att Pentagon ville ha hjälp av Google med att ta fram maskinövervakning av hela städer med hjälp av AI. Många anställda på Google sa upp sig i protest, så under stort tumult har nu Google dragit sig ur projektet och tagit fram nya etiska regler runt militära tillämpningar och AI. Det kanske är så att det som hindrar datagiganterna från att hjälpa Pentagon med AI, är deras egen personal?

Med de data som datagiganterna har samlat på sig tillsammans med AI så kan man idag bygga en modell över hela jordklotet och kunna ”klicka på en byggnad” och se allt som är kopplat till denna, som bilar, människor, speciella egenskaper samt även studera folkmassor i hela städer. Mycket av dessa data ligger i exempelvis Googles molntjänst, och får en stat tillgång till dessa data kan de användas i militära och andra säkerhetssyften. Data blir uppdaterade i så hög takt att man kan prata om ”nära realtidsanalys av händelseförlopp”. Google tvekar att ge sig in och bygga en sådan tillämpning, men enligt New York Times så jobbar Amazon och Microsoft med liknande tillämpningar.

Flera stater tävlar om att bli ledande, Kina är nog det land som är mest fokuserat på att ta en ledarroll. I många avseenden passar AI perfekt för att ta fram en stor kontrollapparat av befolkningen och vi har den senaste tiden hört talas om och sett flera hårresande system som de tagit fram för att med AI hålla kontroll på sin stora befolkning. Kamerasystem som känner igen alla människor på gatan och analyserar vad de gör och vem de träffar, samt system som håller koll på alla barnen i ett klassrum. Ett annat integritetskränkande system har utvecklats där varje individ får en social poäng baserad på vad de gör, sina åsikter och vilka de träffar. Om de har låg poäng sägs deras banklån upp, deras barn får inte gå i de bästa skolorna och de har svårt att få ett bra jobb. George Orwell, 1984 är en västanfläkt mot vad som nu byggs upp i vissa stater. En enorm kontrollapparat, skött av kiselbaserad intelligens.

Den 17 november 2018 säger Apples VD Tim Cook i en intervju i HBO: ”att nya lagar som reglerar techindustrin är oundvikliga. Att datagiganternas produkter och tjänster varken är goda eller onda, men att deras produkter kan användas för onda ändamål. Den fria marknaden fungerar inte.”

Min fundering är att om en fintlig aktör kommer över stora mängder data som t ex Nätoperatörerna, Google och Facebook har samlat om oss alla, så kan de få en otroligt obehaglig koll på oss, mycket större än vad DDR hade på sin befolkning innan muren föll. De kan exempelvis få reda på vilka vi umgås med, var vi har varit, vad vi tycker om och inte tycker om, vad vi läser och vilka frågor vi ställer. Vad händer om en diktatur eller terrororganisation köper datagiganterna vid en börskrasch? Har de rätt att använda sig av all data som samlats in om hela världens befolkning? Har datagiganterna rätt att sälja information om enskilda medborgare till den som är villig att betala? Har de rätt att med AI dra långtgående slutsatser om enskilda individer eller folk? Som i så många andra sammanhang så krävs det en internationell lagstiftning, då data flödar fritt i hela världen.

Om vi tittar på datagiganterna så vill de förenkla och förbättra våra liv så mycket det går genom att ta fram applikationer och maskiner som de kan tjäna pengar på. Just nu är det stort fokus på små högtalare som är utplacerade i våra hem som vi kan prata med, ge kommandon till, sköta många av våra vardagliga tjänster med samt styra våra hem. Tänk dock på att aldrig prata hemligheter i närheten av en AI-högtalare, den lyssnar på vad du säger.

Det utvecklas också generiska AI assistenter som kan byggas in i fordon och andra maskiner där det blir enkelt att muntligen ge kommandon. Många fantasieggande projekt är under utveckling och ibland känns det som att endast fantasin sätter gränserna. Jag kan nämna några: Google håller på att ta fram en simultantolk så att människor kan prata med varandra trots att vi pratar olika språk, en fransman kan t ex prata på sitt modersmål med en japan utan språkförbistring. Ett annat spännande projekt är att tolka vad någon säger utan att behöva lyssna på ljudet, vilket kan vara bra i bullriga miljöer som i en fabrik eller mellan två piloter.

Om vi nu funderar på framtida militära och andra försvarssystem och var AI kan finnas i dessa så har jag redan ovan listat flera tillämpningar där även militär och säkerhetstjänst är intresserad. Piloter på ett stridsflygplan behöver också prata med varandra, försvarets fordon behöver också styras med muntliga kommandon, vi behöver inte anlita tolkar i främmande länder i framtiden som blir utsatta för våld när trupperna reser hem, terrorister och andra fientliga personer kan snabbt identifieras med kameror med ansiktsigenkänning, vi rekryterar rätt människor med AI-HR, fältsjukhusen blir effektivare eller varningssystem som säger till när något onormalt håller på att hända utifrån de mönster som brukar förekomma.

Jag har tidigare skrivit i detta forum om det upprop som skett bland ledande AI forskare och näringslivsföreträdare, där de kräver internationellt förbud mot så kallade mördarrobotar. Robotar med AI som helt utan mänsklig inblandning kan förflytta sig och skjuta människor, med inbyggd förmåga att välja vilka som skall dö och vilka som skall få leva. Detta upprop stödjer jag helhjärtat och ett förbud håller på att få genomslag i både EU och USA, vi får hålla tummarna att det blir ett internationellt förbud som alla stater ställer sig bakom!

AI kommer att byggas in i framtida vapensystem och i andra militära tillämpningar för att hjälpa soldater att fatta bättre beslut och underlätta deras uppgifter. Vi kommer att få se autonoma farkoster i en mängd olika storlekar med och utan mänsklig besättning. Precis som vi nu ser bilar som kan köra själva, kommer framtidens stridsfordon att kunna ta sig fram utan att någon styr dem. Färre människor riskerar livet vid t ex transport av förnödenheter när det inte måste sitta en förare i varje lastbil.

Jag kan avsluta med att säga att AI är här för att stanna. Att sia om hur stor förändringen blir i våra vardagliga liv på 20 års sikt är svårt, självkörande bilar, prata obehindrat med alla på jorden eller att ha full koll på alla sina vänner? Hur intelligenta tillåter vi oss att våra framtida vapensystem blir, det tror jag att internationella avtal får begränsa. Redan idag har vi teknologin för att kunna bygga autonoma farkoster som kan söka upp och döda de som en diktatur anser vara oönskade, eller en krigsmakt anser vara fiender. Vi har teknologin idag för att hålla koll på en hel befolkning, sin egen eller ett främmande lands. Men, skall vi verkligen bygga sådana system?

 
Författaren är direktör och ledamot av KKrVA.

av Rune Carlsson

Inte heller i den nyvalda riksdagen finns någon majoritet för svensk anslutning till Nato. Däremot föreligger sedan länge en stor politisk enighet om att Sverige bör kunna delta i fredsbevarande och fredsframtvingande operationer, gärna tillsammans med Nato, som ju har allsidiga resurser för sådana. Ändå förekommer kritik mot värdlandsavtal, solidaritetsförklaringar och Natoövningar i vårt närområde, trots att de rimligen borde bidra till att öka vår egen säkerhet.

I den nyss avslutade Natoövningen Trident Juncture 2018 deltog förband från ett stort antal demokratiska stater, däribland partnerländerna Sverige och Finland. Övningen kan därför sägas ha haft till syfte att göra förbanden bättre skickade att försvara gemensamma värden som mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och staters och enskildas rätt till självbestämmande. Hur det skulle kunna öka krigsrisken, vilket en del debattörer tycks anse, är svårt att förstå.

Att liknande övningar genomförs av Ryssland – måhända med delvis annat syfte – hör till saken. Övningen Kavkaz 2008 gick direkt över i invasionen av Georgien. Övningen Zapad 2013 inledde anfallet mot Ukraina, vilket ju fortfarande pågår om än lågintensivt. Rysslands olagliga annektering av Krim 2014 hade inslag av ”små gröna män” och behövde inte döljas av någon storövning. Under Zapad 2017 höjde grannarna beredskapen, inte minst i Baltikum, där det finns stora ryska minoriteter, vilka Ryssland tenderar att vilja ”skydda”. Även Sverige höjde på sitt sätt beredskapen genom den samtidiga övningen Aurora 2017, där även förband från Natoländer deltog. Övningen Vostok 2018, som hade mer än dubbelt så många deltagare som Trident Juncture, kan också ge upphov till reflektioner. Även Kina och Mongoliet deltog. Vem utmålades där som motståndare?

Enligt Försvarsmaktens pressmeddelande gick Trident Juncture bl a ut på att öva samarbete med Finland, USA, Norge och Nato. Den angivna ordningsföljden är talande. Att svenskt samarbete med Finland är prioriterat, framgår t.ex. av att ett finländskt skyttekompani ingick i vår 2 brigads 71 motoriserade skyttebataljon från P 7. I övningen deltog därutöver brigader från Italien, Kanada, Storbritannien och Tyskland, liksom en styrka ur US Marine Corps.

Behållningen för brigaderna var knappast att de blev bättre på att försvara Norge. Däremot blev de säkert bättre på att försvara sitt eget land inom ramen för Natos gemensamma resurser. Det är bara USA som kan skicka större styrkor till andra länders bistånd. Om Natos artikel 5 skulle komma att tillämpas för Norge, så finns amerikanska förband med förhandslagrad materiel, som i första hand skall förstärka den norska Brigad Nord, vilka förstås också deltog i övningen.

Ytterligare ett mål för övningen var att Sverige skall kunna delta i Nato Response Force (NRF) och i den kunna bidra till internationell fred och säkerhet. Inte minst viktigt för oss själva är att där ingående förband måste kvalitetssäkras. Det gör att de gamla värdeorden Förtroende och respekt åter kan komma till heders.

Att de baltiska staterna numera är medlemmar i Nato, och att de som andel av BNP satsar nästan dubbelt så mycket som Sverige på sitt försvar, kan naturligtvis ses som att USA/Nato flyttar fram sina positioner gentemot Ryssland. Det kan också ses som att de baltiska staterna, tack och lov, numera självständigt kan fatta beslut om vad som bäst tjänar deras säkerhet. Att i de besluten se en aggressiv avsikt mot Ryssland måste betecknas som mycket långsökt. Vem mer än Ryssland har anledning att protestera och påstå att det ökar krigsrisken?

Sverige borde följa det baltiska exemplet – åtminstone genom att höja försvarsanslaget till nivåer som är relevanta mot det säkerhetspolitiska läget.

 
Författaren är f d övlt, placerad vid dåvarande A 6 och 14. Fördelningen.

av Johan Althén

I dagens säkerhetspolitiska debatt används begrepp som gråzon, hybridkrigföring och icke-linjär krigföring flitigt. En av utmaningarna är att begreppen har olika eller helt saknar en fastställd definition. Till det råder det delade meningar om vi redan nu befinner oss i ett förkrigstillstånd.

EU:s arbete för att möta de så kallade hybridhoten berör skydd av strategiska områden som transport, energi, rymden och det finansiella systemet. Till det även att trygga industri, energiproduktion samt hälso- och livsmedelssäkerhet i kombination med åtgärder inom cybersäkerhetsområdet. Försvarsberedningen beskriver i sin senaste rapport att utvecklingen av det svenska totalförsvaret ska fungera från fred genom höjd beredskap till ytterst krig. Själva totalförsvaret ska i sig utgöra en krigsavhållande förmåga och tröskeleffekt. Det innebär att det måste fungera i den bredare komplexa hotmiljö som präglar säkerhetspolitiska kriser såväl i fredstid som vid höjd beredskap. Det handlar med andra ord om att inom både EU och Sverige skapa ett robust samhälle som klarar och kan svara upp mot en kris som eskalerar.

Oavsett var på konfliktskalan har jägarförband en tydlig roll att fylla inom ramen för den militära delen av totalförsvaret. Dessa förband ska ha hög tillgänglighet, vara lättransportabla samt vana att agera självständigt och utan behov av direkt underhåll om läget eskalerar.

Det är egentligen inget nytt. Tidigare jägarförbandstyper som Norrlandsjägarbataljon och Jägarbataljon Syd skulle agera mot en motståndare i ett skymningsläge. Idag kan den så kallade gråzonen ses som en inledande del i ett skymningsläge.

Att sia om framtidens krig är ytterligt svårt. Det är dock i Försvarsmaktens Perspektivstudie tydligt att behovet av jägarförband ökar i framtiden. Studien framhäver behovet av att kunna bekämpa en motståndare med långräckviddiga vapensystem tidigt och på djupet av dennes operationsområde. Studien beskriver även att ytterligare jägarbataljoner ska uppsättas och organiseras i ett jägarregemente.

Framtidens jägarförband kan redan tidigt i ett skymningsläge påverka motståndaren inom ramen för underrättelse- och säkerhetsoperationer. Om situationen eskalerar ytterligare ökar behovet för högre chef att få en korrekt lägesbild bland annat avseende gränsövergångarna i norr och bedömda landstigningsområden i söder. Till det måste Sverige ha förmåga att påverka en anfallande motståndare genom tidig bekämpning inom dessa områden. Här  spelar jägarförband en tydlig roll för att att över hela konfliktskalan och under lång tid självständigt lösa underrättelse- och stridsuppgifter.

För att kunna verka på djupet och leda bekämpning av högvärdiga mål med långräckviddiga vapensystem krävs förband som kan verka okonventionellt med ett mycket litet behov av extern logistik. Det tidlösa behovet för jägarförband i syfte att skapa asymmetri kommer att bli än mer viktigt. Det innebär att ju mer högteknologisk en motståndare är, desto mer lågteknologiskt måste ett jägarförband uppträda. Framtiden kommer även att ställa krav på än mer uppdragstaktik – jägarchefer måste i allt större utsträckning agera på bristande eller frånvaro av underlag från högre chef. Jag har tidigare på denna blogg argumenterat för jägarförbandets behov av att inte bli upptäckt – både visuellt eller i det elektromagnetiska spektrat. För att lyckas med detta ställs det krav på ett minimalt användande av sambandssystem samt noggrann och samfälld planering där högre chefs målbild och beslut i stort blir tydliga för jägarchefen så att denne agera. För detta krävs en väl avvägd sambandsplan. Moderna jägarförband ställer krav på en utrerad uppdragstaktik. Jägarförbanden tillsammans med brigaderna projicerar tillsammans ett hot av såväl symmetrisk som asymmetrisk karaktär vilket skapar ett dilemma för motståndaren.

Organisatoriskt innebär det att det framtida jägarförbandet ska bestå av snabbt gripbara soldater, där de stående jägarförbanden har särskilda förmågor vad avser kapacitet att verka i ett skymningsläge. Ytterligare jägarbataljoner, bestående av pliktplacerad personal som omsatts ur jägarbataljonen, organiserade i bataljoner med förmåga att kunna lösa uppgifter över hela riket, behövs. Dessa bedriver störstrid över ytan samt kan även i ett senare skede agera som den sammanhållande länken för det fortsatta motståndet. Som jägarchef på djupet är det fortsatta motståndet en naturlig del av operationsplanen.

Små enheter som under svåra förhållanden kan leverera stor effekt har framtiden för sig.

 
Författaren är major och skvadronchef.

av Jacob Fritzson

Jag delar helt Ulf Henricssons åsikt att användningen av minor är något som vi underskattar. Effekt i förhållande till eget risktagande är det som gör vapnet så effektivt. För även om man inte slår ut en vagn så är fienden likväl tvungen att ta hänsyn till minan antingen genom att kringgå en minering alternativt genom att röja denna. Oavsett så har vi fördröjt motståndaren.

Att helt skylla Israelernas misslyckande på klantighet vore att förringa de mycket omfattande förberedelser som Hezbollah gjorde för att kunna fördröja israeliska förband. Hezbollah analyserade terrängen och kunde därför enkelt förutse var Israels tyngre fordon måste framrycka och kunde med hjälp av list, överraskning och god samordning nå framgång mot israelerna som i sin tur misslyckades med att utnyttja olika förbandstypers olika styrkor för att komplettera varandra, istället hade man en stark övertro till att pansarförbanden skulle besegra motståndaren på egen hand.

Jag anser att frågan om infanteriets vara eller inte vara i första hand är en fråga som höjer sig över det rent stridstekniska, vi behöver se till de svagheter och styrkor som olika förbandstyper bidrar med och hur dessa kompletterar varandra. 

Avsuttet infanteri kan i de flesta fall inte slå mekaniserade förband

Ulf Henricssons exempel där duellvärdet mellan avsuttet skytte och stridsvagn är 1:2 gäller, enligt min mening, om uppgiften är att slå, vilket avsuttet infanteri i normala fall har svårt att klara av. Infanteriets huvuduppgifter bör alltså vara inriktade på att försvara, fördröja, binda och ta oförsvarad terräng. Främsta syftet att ha infanteri som ett komplement är inte att de ska slå fiendens stridsvagnar, det ska pansarbataljonerna göra. Infanteriet bör ha som främsta syfte att antingen se till att fiendens infanteriförband inte kan påverka våra tyngre förband eller genom fördröjningsstrid skapa möjligheter i både tid och rum för våra pansarförband. För ett  mekaniserat förband som framrycker i en terräng som behärskas av infanteri måste oavsett börja avsätta resurser för att hantera sina flanker.

Rörlighet är ett skydd

Vad gäller termen skydd beskrivs den i Arméreglemente taktik och den utgörs av flera delkomponenter där tjocklek på pansar eller på ett värn kanske är den vi oftast avser, men även rörelse beskrivs här som en faktor som kan utgöra ett skydd. Rörelse återkommer även i Markstridsreglemente (MSR)  Pluton och där finns några punkter jag särskilt vill lyfta:

Med rörelse kan vi:

• Undgå eller dra os ur motståndarens eld
• Utnyttja luckor och föra in striden på djupet av motståndarens gruppering
• Utmanövrera motståndaren
• Överraska motståndaren

 
Logiken är ganska enkel, om ett förband kan framrycka över platser som en motståndare inte kan göra eller har överblick över får den förstnämnde ett övertag eftersom denne inte blir gripbar. Det är svårt att nedkämpa någon du inte ser. Detta kan uppnås antingen av att dina fordon är snabbare än fiendens alternativt kan röra sig i terräng som fienden inte kan utnyttja. Terrängen i Norrland är förrädisk genom att den är väldigt kanaliserande med tjock skog men även består av stora öppna ytor där myrar vintertid går att framrycka över med stridsfordon och bandvagnar vilket utgör en klar fördel mot tyngre fordon. Även om våra Stridsfordon 90 är utmärkta i Norrland så förfogar Ryssland över ännu lättare fordon i form av MTLB vars framkomlighet antagligen blev en chock för många svenska officerare under 90-talet. Där utgör inte vagnen i sig ett hot eftersom dess bepansring knappast är ett problem utan istället handlar det om den rörlighet som förbandet får tack vare de lätta fordonen.

Ett förband bestående av Bandvagn (Bv) 410 kommer att kunna nyttja terrängen på motsvarande sätt som motståndaren och dessutom kunna föra med sig ännu mer materiel tack vare den goda lastkapaciteten som Bv410 har. Med en sådan resurs kommer vi ha förmåga att dels utmanövrera fiendens tyngre förband men vi kommer även att kunna möta de lättare förbanden som i nuläget kan utmanövrera oss. Ett bandvagnsburet infanteri kommer tack vare sin rörlighet att kunna utgöra ett stort hot mot de flesta förbandstyper eftersom det kommer att kunna använda terrängen till sin fördel. Det kommer att utgöra ett hot som vår motståndare i alla lägen måste förhålla sig till.

Enskilda skyttar kan påverka större förband

Numer finns en viss aversion till de lärdomar som dragits av våra internationella insatser och många menar att de inte är applicerbara på hemmaplan. Det är enligt min uppfattning en halvsanning för det finns en del lärdomar som vi borde ha med oss på hemmaplan. En sådan som jag vill lyfta fram är hur stor påverkan enskilda skyttar kan ha på större förband. I Afghanistan var de flesta västerländska nationer inte benägna att ta förluster och det påverkar givetvis hur vi agerade. Men en enskild skytt som genomförde ett eldöverfall blev fortfarande ett problem som en chef måste ta hänsyn till, denne måste avsätta resurser för att hantera detta hot. På hemmaplan bör vi kunna utbilda välutbildade förband som bör kunna påverka en motståndare långt mycket mer än vad de i regel åstadkom i Afghanistan. För även om vår motståndare i ett krig om Sveriges suveränitet kommer att vara villig att ta ett större risktagande än det vi var villiga till i Afghanistan så måste denne fortfarande ta hänsyn till de grupper och plutoner som utgör ett hot mot det egna förbandet. Det innebär att vi antingen kan fördröja en angripares framryckning eller binda densamma vilket i slutändan kommer att kosta för motståndaren i form av förluster. Därmed kommer ett rörligt bandgående förband att kunna utgöra ett stort problem för den angripare som anfaller. Oavsett om denne är överlägsen i termer av eldkraft och understöd så kommer angriparen inte att kunna förbise en välövad svensk trupp vars enda uppgift är att påverka i form av förluster.

Norrland består även av urban terräng

Norrland må förvisso till största del bestå av terräng som är ganska särpräglad men här finns även terräng som inte alls är unik och det är den urbana terrängen. I Norrland finns ett fåtal större städer och dessa har i regel ett stort avstånd mellan varandra vilket är en svaghet. De få större städer som finns besitter ofta ett stor strategisk värde antingen av ekonomiska skäl som i fallet Kiruna eller som i fallet Luleå där hamnen är en av få djuphavshamnar i övre Norrland. Oavsett kommer en fienden vara tvungen att behärska vissa av de större städerna för sin egen del eftersom de antingen besitter ett ekonomiskt värde för oss alternativt för att de måste användas som en knytpunkt för logistik för egna syften. För att kunna ta en stad som är försvarad krävs stora resurser och urban krigföring är en av de mest kostsamma operationer en armé kan ta sig an. Ryssarna lärde sig i Groznyj varför stridsvagnar inte kan åka in i en försvarad stad utan avsuttet infanteri som skyddar dem, varför deras stridsvagnar stundtals var chanslösa mot eldöverfall. Alla som någon gång har tränat SIB vet hur stimulerande det kan vara att på B-sidan av det enkla faktum att man med små enheter kan åstadkomma stor skada på betydligt större enheter så länge rätt förberedelser gjorts. Där har en infanteribataljon en klar fördel med hänsyn till det antal avsuttna skyttar som man kan uppta försvar med. En bataljon som försvarar exempelvis Luleå kommer att innebär att fienden måste avsätta stora resurser till att bryta detta motstånd vilket kommer att kosta både tid och resurser.

Pansarbataljonen kan inte vara ett ”multitool”

Även om det inom en sådan bataljon finns flera olika förmågor som kan användas till olika uppgifter är det inte rimligt att en bataljon kan bli bäst på allting bara för att man förväntar sig att den ska klara allt. Liksom andra förbandstyper har den styrkor och svagheter och det finns bara ett visst antal dagar per år att kunna öva på att bli bäst på sin uppgift. Vi har inte råd att inte vara bäst. Att inte spetsa dessa resurser till offensiva uppgifter är enligt min mening ett misstag eftersom det finns få förbandstyper som kan motsvara den slagkraft våra pansarbataljoner har.

Var finns kompetensen?

På vilken grund kan vi bygga norrlandsförband?  Vi har dels ett historiskt arv vi kan studera för att hitta en plattform som vi sedan kan utveckla ifrån. Samtidigt har vi våra pansarskytteförband som absolut bör kunna vara en plattform som vi bygger vidare på alternativt så finns en bra kompetens till infanteristrid vid både Livgardet och P7 som vi borde kunna vidareutveckla och anpassa till terrängen i Norrland. Min uppfattning om dessa förbands förmåga till avsutten skyttestrid är att den är mycket god och det kan vara en tanke att inledningsvis ta dessa förbands uppträdande som utgångspunkt i syfte att anpassa detta till norrlandsförhållanden. Slutligen så har vi våra vänner i Finland som redan har den förbandstyp som jag lyft fram i de senaste inläggen. I Finland finns där en stark tradition med just infanteri och därutöver en god vana att öva i motsvarande terräng, jag tror att vi har mycket att lära av just finnarna. Synergieffekten utöver att vi kan bygga våra förband är givetvis att vi kan bygga relationer med de officerare och soldater som vi kan komma natt genomföra strid tillsammans med.

Därför är mitt förslag att vi inledningsvis bör ta avstamp från de hjulburna förbanden i söder för att med detta som grund bygga ett bandgående förband i Norrland där vi sedan bör inleda ett djupare samarbete med våra finska vänner för att utveckla och förfina detta för att bli så optimalt för Norrland som bara möjligt.

 
Författaren är löjtnant och tjänstgör vid Norrbottens regemente, I 19.

av Mats Bergquist

För fyra år sedan högtidlighöll man hundraårsminnet av första världskrigets utbrott. Detta har ju ofta betecknats som 1900-talets stora katastrof. Andra världskriget skördade många flera offer, men utan det förstas stora politiska konsekvenser, inte minst i Centraleuropa, och utan de olyckliga fredssluten hade inte det andra inträffat.

Vad man 2014 mest intresserade sig för var hur detta krig alls kom till: vem bar skulden? Detta har debatterats i ett oändligt antal böcker.  Den kanske mest uppmärksammade boken till 100-årsminnet skrevs av Christopher Clark, ”The Sleepwalkers” (2012). Som titeln antyder finns det likheter mellan Clarks resonemang och Barbara Tuchmans klassiska ”The Guns of August” (1962) som kom för många år sedan. Skulden fördelas kollektivt till skillnad från Fritz Fischers likaledes kända ”Das Griff nach der Weltmacht” från 1960-talet som lägger skulden i Berlin. Andra som t.ex. amerikanen Sean McMeekin i ”Russia and the Origins of the First World War” (2011) menar att det var i St Petersburg man kunde hitta anledningen till krigsutbrottet.

En särskild anledning till att skuldfrågan fick så stor plats i debatten åren kring 2014 var att den sovjetiska annekteringen av Krim inträffade just i februari 2014. Kunde de snabbt försämrade relationerna mellan NATO och Ryssland leda till ett nytt sömngångaraktigt beteende med ty åtföljande fruktansvärda följder? Men även om spänningen kommit att parkera på en avsevärt högre nivå än under de knappa 25 åren från Sovjetunionens upplösning, kan den – i alla fall ännu – inte jämföras med det kalla kriget.

Frågan om ansvaret för krigsutbrottet kommer givetvis att bli föremål för fortsatt historisk debatt. I en läsvärd inlaga i diskussionen, ”Ring of Steel: Germany and Austria-Hungary at War, 1914-1918” (2014) lägger dock den brittiske historikern Alexander Watson mycket av skulden hos Österrike-Ungern. Det är ju vanligen segrarna som skriver krigens historia. Watsons med rätta prisbelönta verk är ett försök att se kriget ur förlorarnas synvinkel. Det är dess statsmän och militärer och deras överväganden som skärskådas. Watson tecknar med breda penseldrag mobiliseringen, livsmedelsförsörjningen, hemmaopinionen och den politiska debatten i de två ledande centralmakterna om krigsmålen, krigsutsikterna och de egna politiska systemen.

Som Watsons titel antyder uppfattade många i Tyskland och Österrike-Ungern sig som kringrända av fientliga makter. Det var fruktan, inte aggressiva planer eller militarism som utlöste kriget. Varje konflikt riskerade att bli ett tvåfrontskrig: för den ledande centralmakten mellan Frankrike och Ryssland, för beslutsfattarna i Wien mellan Ryssland och Serbien. Ändå drev inte minst yngre aktörer i Österrike-Ungern åsikten att man måste våga ge sig på Serbien som gjordes ansvarigt för mordet på kronprinsen Franz Ferdinand. Ryssland kunde förhoppningsvis, av risken för krig med Tyskland, hållas tillbaka från att ingripa. Men många i Wien ville, oavsett farhågan att en straffexpedition mot Serbien skulle utveckla sig till ett storkrig, ändå ta risken. Det fanns på många håll en känsla av att den bräckliga dubbelmonarkin var hotad av centrifugala krafter, att det var bättre att falla med flaggan i topp. Man hoppades också att ett krig skulle kunna ena rikets många folkslag och nationer. Både kejsaren Franz Josef och generalstabschefen Conrad von Hötzendorf uttalade sig i denna anda. Att ett krig för att bli segerrikt måste bli kort var man mycket medveten om i både Berlin men framför allt i Wien. Både den militära styrkebalansen och de ekonomiska förutsättningarna var i hög grad till ententens fördel, vilket säkert om kriget fortsatte in på 1915, skulle fälla utslaget. Ententen stod för 61 % av de båda alliansernas territorium, 64 % av deras förkrigstida BNP och 70 % av befolkningen. Ententen kunde ställa 5.7 miljoner man på krigsfot, centralmakterna 3.5. Oddsen var emot Berlin och Wien.

De initiala ryska framgångarna i Ostpreussen och framför allt i Galizien fick väldiga både psykologiska och ekonomiska konsekvenser. Inryckningen i östra Tyskland blev en chock för Berlin och kom att spela in när man sedermera planerade att annektera inte minst jordbruksområden eller sätta upp vänligt sinnade regimer, som ett återuppståndet Polen, för att skapa ett slags säkerhetszon i öst. Hitlers idéer var således inte helt nya. För regeringen i Wien blev förlusten av delar av Galizien, som ryssarna snart ockuperade, mycket allvarlig eftersom denna provins var kejsardömets ena kornbod; den andra höll ungrarna själva hårt på och medgav endast snåla leveranser till övriga delar av imperiet.

Kriget gick fel redan från början. Watson ägnar mycket utrymme åt den allt allvarligare försörjningssituationen. Denna ledde till att kaloritilldelningen enligt ransoneringssystemen sommaren 1917 i Tyskland sjönk till 1100 och i Österrike-Ungern vid vapenstilleståndet 1918 till dryga 800! Även om man hade pengar fanns mat inte att köpa. Försörjningssituationen försvårades också av den brittiska blockaden. Brittiska trupper kämpade på västfronten, men Londons viktigaste bidrag till krigets utgång blev ändå flottblockaden. Den desperata livsmedelsbristen gav upphov till vad Watson menar var Hindenburgs och Ludendorffs största misstag, nämligen proklamerandet i januari 1917 av det oinskränkta ubåtskriget. Detta verkade i förstone som ett framgångsrikt koncept. Men det ledde, som många politiker fruktade, USA med dess stora industriella resurser in i kriget.  Både britterna och amerikanerna fann dessutom snart på effektiva motåtgärder, inte minst konvojsystemet, vilka ledde till att mängden sänkt tonnage sjönk kraftigt, medan allt flera ubåtar sänktes av de allierades jagare.

Trots de stora förlusterna särskilt på västfronten och det mycket allvarliga försörjningsläget höll den inre fronten både i Tyskland och Österrike ännu in på det tredje krigsåret 1917. Den gamle kejsaren Franz Josef hade avlidit 1916 vilket minskat dubbelmonarkins legitimitet. Året därpå inträffade februarirevolutionen i Ryssland, ubåtskrigets effekter avtog och den tyska riksdagen antog i juli den s k fredsresolutionen med krav på en fred utan territoriella vinster. Woodrow Wilsons 14 punkter som offentliggjordes i januari 1918 bidrog också till den försämrade motståndskraften, särskilt i Österrike-Ungern vars konstitutionella grund var en helt annan än den amerikanske presidentens betoning av nationalstatstanken. Men enligt Watson var det ändå inte den inre fronten som var den svagaste länken, utan de båda arméerna som klappade ihop med deserteringar och ovilja att slåss som följde på de sista, ändå ganska misslyckade, offensiverna i mars/april 1918. Moralen hade under 1917 och 1918 stadigt eroderats.

Alexander Watsons bok ger en delvis annorlunda och mera nyanserad bild av det första världskriget från centralmakternas synpunkt. Frågan är emellertid om detta världskrig för 100 år sedan har några lärdomar att förmedla för dagens säkerhetspolitiska situation. Det är svårt att nu föreställa sig något krig med massarméer som pågår i åratal; detta var dock fallet i kriget mellan Irak och Iran 1980-1988. Ändå kan detta nästan te sig som det krigsfall som i alla fall Ryssland rustar sig för. Krigsmaterielen är vidare – alldeles bortsett från kärnvapnen – mycket effektivare men också mycket dyrare. Samhällets sårbarhet är oändligt mycket större. De flesta krig som förts sedan andra världskriget, i Mellanöstern, Afghanistan, Indokina, i det forna Jugoslavien har inte alltid varit särskilt ”moderna”. De kan ofta beskrivas som asymmetriska konflikter mellan rebeller med ofta ganska lätt infanteri å ena sidan och tyngre rustade regeringsarméer eller utländska interventionsförband å andra sidan. De har inte heller, med undantag för striderna mellan Israel och dess olika fiender, blivit korta. Tvärtom tillhör kriget eller krigen i Syrien och Afghanistan de längsta som förekommit krigshistorien och visat sig vara svåra att avsluta med något slags seger för någon part. De samhällen i tredje världen som utsatts för de ”nya” krigen är givetvis mera uthålliga än de i Europa och den gamla världen. Men även den enda större konflikten i Europa under senare decennier, upplösningen av Jugoslavien 1991-1999, demonstrerade ett mått av uthållighet också i europeiska samhällen.

Det skulle också i dagens krigsmiljö kanske kunna finnas ett element av ”self-deterrence”. När man talar om cyberhotet är detta givetvis en realitet. Men om en part kan tillgripa sådana vapen, kan andra, om vars arsenaler man inte vet alltför mycket, också göra det – utan att man alltid säkert kan veta vem som ligger bakom en attack – med oförutsebara konsekvenser. På så vis skulle det kunna finnas en viss likhet med gas- och kärnvapnen: man kan möjligen komma att tveka att använda dem på grund av dess oöverblickbara följder.

Tre lärdomar av första världskriget är emellertid uppenbara. Den ena är således ”the short war illusion”, den alltför vanliga föreställningen om att ett krig kan hållas kort. Tyskland trodde 1914 att man snabbt skulle kunna betvinga Frankrike för att därefter rikta all sin kraft mot Ryssland. Österrike-Ungern trodde vidare att Serbien snabbt skulle kunna ockuperas för att sedan flytta trupperna till den ryska fronten. Men Frankrike kunde aldrig betvingas och Serbien ockuperas först i november 1915.

Den andra lärdomen är vikten av ett mått av försörjningsberedskap. Ett sådant system hade t ex Sverige fram till för mindre än 20 år sedan, säkert bättre än de flesta europeiska stater. Tanken är att detta skall återställas, vilket dock kommer att ta lång tid och bli oerhört dyrt, särskilt som samhället är så mycket mera komplicerat idag. Men för moralen är det ganska avgörande att allmänheten har någon tro på att samhället nödtorftigt kan klara även en kort tids konflikt. Försörjningsmöjligheterna är naturligtvis, liksom den politiska avdelningens agerande, de viktigaste elementen när det gäller att upprätthålla denna moral.

En tredje lärdom från första – liksom det andra – världskriget är att man bör hysa misstro mot påståenden om att nya vapen skall avgöra kriget och uppväga obalansen mellan två parter. För 100 år sedan var det förhoppningarna kring ubåtskriget som lockade centralmakternas ledande män, främst den tyske generalkvartermästaren Erich Ludendorff. Många politiker insåg dock att detta skulle riskera USA:s inträde i kriget och därmed kraftigt kunna förstärka obalansen mellan de två allianserna. Under andra världskriget var det ju V-bomberna som skulle rädda Tyskland.

Så kan ändå nya böcker om gamla krig lära oss något om strategins grunder och, för att citera Barbara Tuchman, ”the march of folly” som alltför mycket tycks karaktärisera mänskligheten.

 
Författaren är docent och ambassadör.

av Christian Braw

På ett hus i Tartu finns en plakett, som talar om att här bodde general Dudajev. Namnet låter ryskt. Varför denna plakett här, i Tartu, i Estland? General Dudajev var chef för den sovjetiska flygbas utanför Tartu, där det bombflyg var baserat, som bl a skulle angripa Sverige. Men general Dudajev var ingalunda ryss, han var tjetjen. Efter Sovjetunionens fall lämnade han flygvapnet och blev president i Tetjenien, som då lydde under Ryssland. Han utropade Tetjeniens självständighet 1991 samtidigt som Estland gjorde sig fritt. Sedan ledde Dudajev en framgångsrik kamp mot ryssarna. Han dödades 1994 vid en rysk missilattack. Nu styrs landet av en brutal quislingregim, stödd på ryska bajonetter.

Kampen om Tetjenien och norra Kaukasus har pågått sedan slutet av 1700-talet. Leo Tolstoj deltog i den som ung rysk officer. På sin ålderdom skildrade han denna kamp i sin roman Hadsji Murat – hjälten från Kaukasus. Hadsji Murat var en av de främsta tjetjenska motståndsledarna men kom i konflikt med Sjamil, imam och överhuvud för tjetjenerna. För att rädda sitt liv flydde Hadsji Murat till ryssarna, men Sjamil lyckades gripa hans familj. I ett misslyckat försök att befria familjen blev Hadsji Murat av misstag dödad av ryssarna.

Romanens starkaste partier är skildringen av de två krigsherrarna, tsar Nikaolaj I och imam Sjamil. De är båda fullt utvecklade maktmänniskor. Tolstojs skildring av dem kan ge hjälp att känna igen maktmänniskan i alla sammanhang.

Sjamil är helt sluten i sig själv. När han vandrar genom sina beundrande anhängarskaror ser han ingen. Till hans egocentricitet bidrar att han kan förvandla verkligheten till sin egen fördel, i sitt eget och andras medvetande. Här förverkligar Marion Gräfin Dönhoffs ord: ”Historien styrs inte av fakta utan av människors föreställningar om fakta.” Ett nederlag i kampen mot ryssarna blir i hans föreställning en seger. Och anhängarna tror honom. Sjamil är helt renons på empati. Hadsji Murats son är hans fånge, och till skillnad från sin far beundrar han Sjamil. Men Sjamil låter sig inte påverkas. Han är beredd att utan vidare döda honom. Som ett särskilt nådebevis kan han tänka sig att endast sticka ut hans ögon.

Tsar Nikolaj är lika inlåst i sig själv. Han är fullständigt övertygad om att han och endast han är den som räddar Ryssland och hela Europa. Han ser sig själv som oumbärlig. Han omger sig uteslutande med ja-sägare, som han hunsar med sin lynnighet. Han vet mycket väl att en del av dem är odugliga, men han anser sig inte kunna undvara dem. Hans blick är utan liv, hans kroppsspråk är massivt och hotfullt. Han är utan all empati. Hans strategi i Kaukasus var densamma som Sovjets: Etappvis angrepp med total överlägsenhet på bred front och förödelse av erövrad terräng. Den strategin gav Estland 1944 en kort respit att utropa den regering, där bl a Arnold Susi ingick. Jaan Kross har skildrat det i romanen Paigallend (1998; sv övers På stället flyg). Arnold Susi mötte i fångenskapen senare Solsjenitsyn och gav honom en bild av vad frihet och demokrati är. I Kaukasus gav den ryska krigföringen endast ytterligare näring åt ett intensivt hat mot allt ryskt.

Utan förbarmande skriver Nikolaj på en dödsdom mot en student, som förgått sig mot en lärare. Fullständigt oberörd ger han order om ödeläggelsen av Kaukasus. Som en tom rutin ber han föreskrivna böner och deltar i gudstjänster, där han förväntas vara på plats, och samtidigt ser han sig fri att ha flera älskarinnor, givetvis utan att älska dem. Allt verkligt liv vissnar i hans närhet. Historikern Mikhail Pogodin har om hans tid sagt: ”Tyst som en kyrkogård, ruttnande och stinkande, både fysiskt och moraliskt.”

Tolstojs bild av två maktmänniskor ger ett sökinstrument för att känna igen dem också idag, i alla sammanhang. Varför skrev han romanen? Han berättar själv att han i ett dike såg en tistel, bruten men vid liv.

 
Författaren är präst i svenska kyrkan.

av Nils Andrén

Del 2 [1]

Det svenska försvaret har en central stabiliserande roll vid en uppväxande allvarlig stormaktskris. Den rollen bygger ytterst på en trovärdig svensk förmåga till effektivt väpnat försvar mot en modern stormakt.

Dagens svenska försvarsstruktur har inte utformats mot denna uppgift. Den är för svag och saknar viktiga förmågor. Svåra vägval brådskar i försvarspolitiken. En seriös och öppen diskussion är nödvändig.

Ett antal ingångsvärden kan ges redan nu:

Det svenska samhällets sårbarhet har ett direkt samband med Sveriges avhållande förmåga. Brister i grundläggande motståndskraft i samhället underminerar trovärdigheten i försvaret. Samhällsutvecklingen ställer krav på kraftigt ökade satsningar på skydd av funktioner som är avgörande för befolkningens säkerhet och överlevnad. Robustheten måste i linje med försvarsberedningens analys snabbt höjas så att inte förhållandevis begränsade initiala bekämpningsinsatser mot vitala samhällsfunktioner som elsystem och kommunikationsnät kan hota befolkningens och samhällets överlevnad.

Det nordiska området utgör ett sammanhängande strategiskt område. Sveriges avhållande förmåga behöver ses i ett brett perspektiv. Den helt avgörande dimensionen är ytterst risken för att USA och hela Nato dras in (extended deterrence). Sveriges förmåga behöver koordineras med våra grannländers, så att den samlade strukturens avhållande förmåga blir så stor som möjligt.

Den samlade regionala avhållande tröskeln kan avsevärt höjas om Sveriges och grannstaternas mest kvalificerade stridskrafter kan baseras och utnyttjas flexibelt från hela det nordiska området. Dessa stridskrafter får därigenom såväl bättre skyddsmöjligheter som större insatsmöjligheter. Genom ett sådant utnyttjande ökar svårigheterna för en angripare att initialt avgränsa ett angrepp.

Sverige behöver en egen förmåga att upprätthålla övervakning och ingripandemöjligheter över svenskt territorium under en allvarlig kris. En sådan kris kan bli lång. Jämsides med detta behöver hög beredskap kunna upprätthållas för att möta angreppshot om krisen snabbt trappas upp. Ett krisskede ställer därmed stora krav på uthållighet och kostnadseffektivitet hos de system som utnyttjas. Det är nödvändigt att verksamheten kan genomföras utan att slita ner förmågan att möta en snabb upptrappning,

Sverige har ett eget ansvar för att själv kunna verka avhållande mot begränsade aggressionshandlingar. Behovet innefattar egen förmåga att hantera situationer dels när omvärlden tvekar att ingripa, dels när egen handlingsfrihet eftersträvas i syfte att att undvika tidig upptrappning. Sveriges förmåga behöver byggas underifrån utan luckor och innehålla medel för att på ett anpassat sätt kunna ”stämma i bäcken” så tidigt som möjligt om landet skulle utsättas för aggression.

Ambitionen bör vara att förmågan med betryggande marginal ska nå upp till en sådan nivå, att ett för angriparen oacceptabelt stormaktsingripande kan framstå som sannolikt. Rysslands förmåga att utnyttja förtäckta aggressionsformer i form av gråzonsagerande med bland annat cyberoperationer, sabotage och vilseledning har ökat snabbt. Det gör att behoven av svensk förmåga att på olika plan motverka begränsad aggression i olika former ökar.

Sveriges förmåga att direkt hejda ett stort stormaktsangrepp (deterrence by denial) kommer även efter en kraftig svensk förstärkning att ha snäva gränser. Ett absolut krav är dock att Sverige besitter initial förmåga att direkt kunna möta varje öppen aggression med väpnat motstånd som klargör att Sverige utsatts för ett väpnat angrepp. Det är en viktig förutsättning för att försvarets förmågor därefter med odiskutabel legitimitet ska kunna sättas in mot en angripare.

Sverige behöver en robust förmåga som även om Sverige utsatts för en omfattande initial bekämpning kan hota en angripares strategiskt viktiga resurser på stor bredd i tid och rum (deterrence by punishment). Det inkluderar även på större avstånd utanför svenskt territorium. En sådan robust svensk ”andraslagsförmåga” behöver innehålla underrättelse-, lednings- och verkanssystem som från skyddade/dolda grupperingar under lång tid kan hota och verka mot en angripares känsliga punkter.

Sverige behöver ett robust luftförsvar som även efter en intensiv bekämpning med fjärrstridskrafter, d v s flyg och långräckviddiga precisionsvapen, uthålligt kan begränsa en angripares handlingsfrihet över viktiga delar av svenskt territorium. Viktiga områden är bland annat de områden där svensk ”andraslagsförmåga” behöver skyddas och områden till vilka Sverige, med eller utan Nato-medlemskap, vill ha möjlighet att ta emot stöd utifrån.

Storleken på dagens svenska försvarsmakt är så liten att den tillgängliga organisationen måste utnyttjas maximalt effektivt. Under överskådlig tid behöver kvalitet, personal och materiel, sättas i fokus för utvecklingen av försvaret. Förbandsutvecklingen behöver i alla avseenden inriktas mot personalsnåla lösningar som maximalt förmår utnyttja teknikens möjligheter.

Försvarets struktur är idag underkritisk, d v s är så liten att den inte långsiktigt kan vidmakthållas inom en rent nationell ram. Redan för femton år sedan drog Sveriges ÖB Håkan Syrén och Norges Försvarschef Sverre Diesen slutsatsen att den tid var förbi då små stater som Sverige och Norge inom rimlig ekonomi kunde upprätthålla moderna och allsidiga försvarsmaktsstrukturer. Ett nära samarbete mellan de nordiska länderna vad gäller förbandsproduktionen sågs då som en nödvändig del i den fortsatta försvarsutvecklingen. Det gäller i än högre grad idag.

Avvägningen mellan kort och lång sikt kommer med hänsyn till personalknappheten att förbli besvärlig under lång tid. De tillgängliga resurserna måste hårt prioriteras till de avgörande tröskelförmågorna. Nysatsningar på personalkrävande förband som tär på möjligheterna att bemanna kritiska tröskelförmågor bör undvikas.

Sammanfattningsvis behöver Sverige en robust och väl integrerad struktur för att uthålligt försvåra utnyttjande av svenskt territorium (i modern terminologi Anti-Access/Area-Denial ellerA2/AD). Den bör vara väl integrerad med våra grannländers. Den förutsätter omfattande förstärkningar av luftförsvar, långräckviddiga verkanssystem och strukturell robusthet. Förnyelsebehoven kräver resurser i nivå med de som gällde under det kalla kriget d v s minst en fördubbling av nuvarande historiskt låga nivå.

Genom den långtgående avvecklingen av det militära och civila försvaret, genomförd i politisk enighet, har flera hundra miljarder frigjorts för andra samhällsområden under de senaste tjugo åren. Med målet att undanröja för Sverige och för regionen farligt destabiliserande svagheter behövs nu samma politiska enighet för att så snabbt som det bara går återlägga resurser till såväl civil som militär försvarsförnyelse. Sveriges ekonomi växer med flera procent varje år. Det måste vara möjligt att ”reservera” en del av ett års tillväxt till att stärka landets säkerhet.

Det är allvar och det är bråttom!

 
Författaren är f d ämnesråd och ledamot av KKrVA.

https://www.svd.se/om/sakerhetsradet

Noter
[1] Inlägget har tidigare publicerats i SVD/Säkerhetsrådet 25/10 2018

av Krister Andrén

Del 1 [1]

Det har snart gått ett år sedan försvarsberedningen presenterade sin rapport Motståndskraft. Huvudbudskapet var glasklart: Sverige behöver ett robust och starkt totalt försvar – snarast!

Det borde valåret 2018 ha ruskat om politiken. Så skedde inte. Retoriken har visserligen ändrats till en entydig prioritering av nationellt försvar, men reellt ligger den anorektiska insatsstruktur som bestämdes för femton år sedan fortfarande fast. Försvarsanslaget ligger på rekordlåga en procent av BNP, långt under både Norges och Finlands. Detta är ohållbart.

Vad är det då som behövs, och varför?

Det nordiska området utgör idag en strategiskt sammanhängande gränszon mot Ryssland. Rysslands nukleära andraslagsförmåga har sin huvudbas på Kolahalvön som gränsar direkt till Finland och Norge. Dess skyddsintressen spänner över en stor zon i norr. Ryssland har en 170 mil lång landgräns mot Finland, Estland och Lettland. Sveriges militära svaghet ökar regionens sårbarhet och skulle i en kris öka Natos behov av tidiga förstärkningar till regionen. Samtidigt har Ryssland motiv att tidigt i en uppväxande kris förekomma en befarad Nato-förstärkning. Det kan till exempel gälla Gotland eller delar av norra Sverige. Det går knappast att överskatta styrkan i de stormaktsintressen som då skulle beröras. Småstaternas egna intressen skulle väga lätt.

Det svenska försvarets förmåga har alltså en mycket omedelbar innebörd för den regionala stabiliteten i en kris.

Efter att under nästan tjugo år ha varit glömt har begreppet ”krigsavhållande tröskelförmåga” mot denna bakgrund åter blivit ett ledord i den svenska debatten. Vad det konkret innebär har dock hittills mera sällan berörts.

Formuleringen, att försvarets skall verka ”krigsavhållande” går tillbaka till debatten om svenska kärnvapen på 1960-talet. Den angav en begränsad, men relevant ambition för ett svenskt konventionellt försvar. Småstaten Sverige skulle aldrig på egen hand kunna stå emot ett storanfall från en stormakt med kärnvapen. Svensk planering utgick explicit från att Sverige på samma sätt som övriga Västeuropa skyddades av USA:s kärnvapenparaply.  Eftersom huvuddelen av Warszawapaktens styrkor bedömdes vara uppbundna mot Nato på kontinenten, så var det hot Sverige självt behövde kunna hantera bara en bråkdel av totalen. Det ansågs då som fullt möjligt för Sverige att ha ett försvar som skulle göra ett sådant angrepp oacceptabelt kostsamt. Ett svenskt konventionellt försvar mot mer begränsad stormaktsaggression sågs som ett möjligt och väsentligt bidrag, både till Sveriges säkerhet och till stabiliteten i Europa.

Förutsättningarna är idag mycket annorlunda, men slutsatsen att försvarets främsta uppgift är att verka avhållande mot olika former av begränsad stormaktsaggression är fortsatt relevant. Idag handlar det främst om begränsningar vad gäller karaktären av ett ryskt angrepp som uppfattas kunna vara möjligt, utan att riskera att Nato engageras på allvar.

Vad som ytterst skulle vara krigsavhållande avgörs inte av Sverige, utan av en rysk angripare i en okänd framtida situation. Ryssland behöver alltså kunna övertygas om att ett angrepp i Skandinavien skulle medföra en oacceptabel risk för ett stormaktskrig. Detta är inte en problematik som är unik för länder utanför Nato, utan den gäller även våra Nato-anslutna grannländer. De dimensionerande hoten för Natos utsatta småstater är situationer där Nato av någon anledning är politiskt eller militärt försvagat. En ofta refererad norsk formulering är till exempel att Norges nationella förmåga behöver vara så stark att Ryssland inte kan uppfatta att det finns någon glipa mellan de hot som kan hanteras av Norge ensamt, och hot som skulle utlösa en samlad Nato-reaktion.

En småstats krigsavhållande tröskel består av fler olika samverkande delar. Grunden är en uthållig förmåga att direkt hejda själva angreppet (deterrence by denial). Den militärtekniska utvecklingen har, i kombination med den fortgående minskningen av småstaternas försvarsmakter och den ökande inneboende samhällssårbarheten, skapat förutsättningar för rysk kraftsamling som helt enkelt kör över ett småstatsförsvar. En småstats direkt hejdande förmåga har därför idag ofrånkomligen mycket snävare gränser än förr. Stormaktsaggression behöver därmed kunna motverkas även på andra sätt än de traditionella.

För att idag kunna ge en kraftsamlande stormaktsangripare verkligt kännbara uppoffringar behövs förmåga att verka mot ett bredare spektrum av känsliga mål (deterrence by punishment). Den tekniska utvecklingen gynnar i det avseendet även småstatens handlingsmöjligheter. Långräckviddiga och effektiva precisionsvapen mot olika typer av mål kan idag ge även en småstat offensiva möjligheter, som påtagligt kan höja både priset och riskerna för en angripare. Småstatens kvalificerade offensiva förmåga gör det nödvändigt för angriparen att vidta skyddsåtgärder som ökar kraven på angreppets omfattning. Förmågan ger också svårkalkylerade förlustrisker och signalerar svårhanterade risker för utvidgning av konflikten. Sist men inte minst så ger den också försvararen möjligheter att snabbt reagera militärt mot angrepp på det egna territoriet, oavsett var detta inträffar.

Den allra viktigaste delen av avhållandetröskeln är den tröskel som den presumtive angriparens huvudmotståndare står för (extended deterrence). För småstaten är det därför vitalt att besitta egen förmåga att aktivt bidra till att Nato som helhet tidigt engageras aktivt och effektivt. Småstatens förmåga att själv hota ett brett spektrum av för angriparen känsliga och högvärdiga mål är i det sammanhanget centralt. Detta är ett strategiskt motiv såväl för Norges anskaffning av smygplanet JSF som för Finlands anskaffning av avancerade kryssningsrobotar.

Under det kalla kriget gav det starka svenska försvaret avgörande bidrag till stabiliteten i norra Europa. Genom att Sverige täckte Norges långa rygg mot öster så kunde landets fredstida stormaktsnärvaro begränsas till förhandslagring av materiel. I övrigt vågade man i Norge lita på att i ett sent krisskede snabbt kunna ta emot förstärkningar. Den politiken har man i det nya läget – utan svensk ryggtäckning – behövt överge. Nu finns amerikanska marinkårsförband stationerade i Norge.

Motiven är givetvis fler än ett svagt svenskt skydd. Men det är ytterligare ett påtagligt tecken på att Sverige har anledning att noga analysera hur det svenska försvarets styrka faktiskt påverkar krisstabiliteten i vår del av världen och vår egen säkerhet.

 
I en följande artikel kommer kraven på det svenska försvarets tröskelförmåga att närmare konkretiseras.

 
Författaren är f d ämnesråd och ledamot av KKrVA.

https://www.svd.se/om/sakerhetsradet

av Ulf Henricsson
Klicka här för bildspel

Den här bloggdialogen började med ett inlägg av Jacob Fritzon som jag uppfattade förordade organisering av förband typ norrlandsskytte med bandvagn 206

Visst behövs infanteriet, på den punkten är jag överens med Häggblom och Fritzon. En av de mest framsynta arméorganisationer som skapats är Pansarbrigad 63 som fortfarande är modellen för våra mekaniserade förband. Stommen i dem är två pansarskyttekompanier och två stridsvagnskompanier. Pansarskytte är ju inget annat än splitterskyddat, fordonsburet infanteri. En organisation som tyskarna avundades oss och gärna ville ha själva men inte ansåg sig ha råd med. Skaparna av den organisationen förstod uppenbarligen behovet av infanteri.

Jag tolkar nu Häggblom och Fritzon som att vi likaså är överens om att infanteriet bör ha tillgång till splitterskyddade fordon med hög terrängrörlighet samt att vi behöver avsevärt fler förband.

Här skiljer sig förhållandena i Finland och Sverige åt. Finland kan kanske fortfarande kosta på sig ”lyxen” att utgångsgruppera infanteriförband i hotade riktningar och ge dem tid till förberedelser eftersom man har en större förbandsmassa. Jag kan inte se att Sverige har de resurserna för närvarande. Med det fåtal förband vi har måste de vara rörliga och snabbt kunna verka i nya riktningar. Varken Häggblom eller Fritzon har förklarat hur infanteriförband snabbt (timmar) kan gör sig beredda att möta en mekaniserad motståndare i icke förberedda ställningar. Vi får inte glömma bort att stridsplanerna under det kalla kriget byggde på förberedda och utbyggda stridsställningar där motståndaren skulle hejdas och bli gripbar för anfallsförbanden. När jag gick på krigsskolan fick vi lära oss att det tog omkring en vecka att förbereda sig för försvarsstrid. Det skulle rekognoseras, grävas, skottfältröjas, mineras och övas. Då pratar vi om otjälad och snöfri mark. Låt oss anta att vi idag kan finna listiga metoder att snabba på detta och då kan halvera tiden, så är det fortfarande för lång tid.

Häggblom motsäger sig själv när han hävdar att infanteristen genom sin litenhet och ”diskreta” uppträdande får skydd. I värmesiktena och drönarnas tid är det nog inte så. En tidigare svensk arméchef blev mycket bekymrad när han upptäckte att den väl maskerade robotgruppen i skogen syntes tydligt på tre kilometers avstånd i stridsvagnens värmesikte.

Infanteriets eldkraft är på papperet ganska ok, men jag har fortfarande inte fått något exempel på hur vi löser problemet avseende brist på fria skottfält och därmed risk för banbrisad . När man står på en ”fältherrehöjd och blicka ut över terrängen kan allt se bra ut (bild 1) – om ens vapen har tillräckligt lång räckvidd. Men om de inte har det måste man ned till den terräng där vapnen når (bild 2 & 3) – och då är det inte så lätt längre. Åtminstone på den svenska sidan om vår gräns ger en seriös terrängstudie ett nedslående resultat avseende detta. Medan infanteristen måste ha fri sikt till målet för att få verkan med pansarvärnsvapnen kan stridsfordonen ösa in kulspruteeld bland träden och få god verkan utan att se sin motståndare (bild 4). Och då är frågan hur den snabbt framryckande infanteristen ordnar sitt skydd?

Tanken att öka antalet oskyddade soldater för att bli mindre känslig för förluster istället för att ge dem ett gott skydd är inget jag skulle vilja förklara för mina soldater. Men jag tycker dock Häggblom bitvis argumenterar väl för mekaniserade förband.

Visst är strid i ödemark en logistisk utmaning men dagens stridsfordon har en god uthållighet vad avser ammunition och bränsle. En större logistisk utmaning är nog förplägnad, vatten (vintertid) och framförallt sjukvård, och dessa funktioner är minst lika svåra att tillgodose för infanteriförband (fler soldater och fler skadade p g a sämre skydd).

Lämna våra övningsfält där decenniers övningsverksamhet har skapat en tillrätta lagd miljö för de system vi har. Lämna också bilen och leta till fots efter godtagbara stridsställningar för pansarvärnssystemet. Lycka till!

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.