av Karlis Neretnieks

En grundsten i den svenska säkerhets- och försvarspolitiken är att Sverige ska kunna försvaras tillsammans med andra.

Oftast har diskussionen här kretsat kring två faktorer; interoperabilitet och hur Sverige ska kunna ta emot hjälp. I det första fallet, interoperabilitet, har vi tekniskt nått långt när det gäller att kunna samverka med Nato i stort och våra grannar. Den processen är lättbegriplig. Däremot när det gäller den djupare innebörden, på vilket sätt försvarar vi Sverige tillsammans med andra, anser jag att resonemangen oftast har varit allt för sverigecentrerade.

Diskussionen har till stor del fokuserat på faktorer som: hur skydda eventuella basområden i Sverige, hur kunna hålla farleder på Västkusten öppna för att ta emot hjälp och hur skapa förutsättningar att leda underställda utländska förband. Självfallet är det viktiga faktorer som bör påverka Försvarsmaktens och det civila försvarets utformning men de ger inte ett fullständigt svar. En fråga som dock sällan diskuteras är: hur kan vi bidra till att andra länders stridskrafter kan utveckla störst möjliga effekt mot en gemensam fiende? Att försvara Sverige tillsammans med andra behöver inte nödvändigtvis innebära att utländska stridskrafter uppträder i Sverige.

Här avser jag inte diskutera vad en eventuell anslutning till Nato eller andra övergripande säkerhetspolitiska vägval skulle kunna innebära avseende en uppgiftsfördelning mellan olika länder i regionen (vilket jag inte tror skulle förändra resonemangen nedan så värst mycket). Istället begränsar jag mig till några faktorer där svenska åtgärder, eller brist på åtgärder, kan påverka Finlands och Norges försvarsmöjligheter. Något som i många situationer kan påverka försvaret av Sverige och därmed också hur Försvarsmakten bör utformas. Det kommer att ske i två inlägg där det första (detta) avhandlar Finland och det andra kommer att beröra på vilket sätt Norge har (borde ha) betydelse för svensk försvarsplanering.

Att Sverige aktivt skulle delta i operationer i Finland med större förband är inte aktuellt. Resurserna finns helt enkelt inte, varken idag eller inom överskådlig framtid. Den svenska målsättningen bör därför vara att bidra till att den finska försvarsmakten kan utveckla så hög effekt som möjligt. Visserligen en inriktning som kan (miss)uppfattas som att Sverige ”gömmer” sig bakom Finland. Men det finns inga skäl att ägna sig åt utopiska målsättningar när det gäller den svenska försvarsmaktens framtida förmåga. Även om den skulle bli avsevärt mycket starkare än vad den är idag kommer den i huvudsak att behöva inriktas på försvaret av södra Sverige och övre Norrland. Operationer som skulle innebära ett indirekt stöd till Finland på samma sätt som finska operationer utgör ett indirekt stöd till försvaret av Sverige – eller om man så vill, vi försvarar Sverige tillsammans med andra.

Inom ramen för en sådan målsättning utpekar sig fem viktiga problemområden där Sverige skulle kunna bidra till försvaret av Finland:

• Finland är i det närmaste helt beroende av sjötransporter genom Östersjön för sin försörjning av varor från utlandet. I händelse av ett krig i regionen kommer denna väg knappast att vara aktuell, eller åtminstone ytterst riskfylld. Möjligheterna att landvägen transportera varor genom Sverige är därför ett viktigt alternativ. Visserligen en möjlighet med måttlig kapacitet jämfört med sjötransporter, men bättre än inget. Här måste också alternativet att ta in varor via norska hamnar som transporteras genom Sverige och vidare över Bottenviken vägas in. Svenskt luftrum skulle i en krigssituation också vara en viktig länk till utlandet för Finland.
• Kopplat till möjligheterna för Finland att upprätthålla kontakten med omvärlden utgör Åland ett nyckelområde. Om en angripare skulle få möjligheten att utnyttja ögruppen för att gruppera långräckviddiga luftvärns- och sjömålsrobotsystem skulle södra Finland i huvudsak vara isolerat västerut. Det skulle också allvarligt begränsa möjligheterna för såväl svenska som finska luft- och sjöstridskrafter att verka. Åland utgör också ett ”flankskydd” för såväl norrlandskusten som finska västkusten genom att ögruppen, om den försvaras, utgör ett ”lås” för Bottenhavet.
• Ett svenskt vapensystem som direkt skulle kunna bidra till försvaret av Finland är svenska ubåtar vilka skulle kunna utgöra ett hot mot operationer över havet riktade mot finska kustområden.
• Finlands territorium erbjuder ett begränsat operativt djup. Det innebär bland annat att finska flygbaser är känsliga för bekämpning med vapensystem grupperade på ryskt territorium. Möjligheter att kunna basera i Sverige skulle öka det finska flygvapnets uthållighet och operationsfrihet.
• Kopplat till det finska flygvapnets uthållighet och att det kan behöva uppträda i två riktningar samtidigt, norra respektive södra Finland, bör det också skapas förutsättningar för att svenska flygstridskrafter kan agera i finskt luftrum till stöd för finska luftoperationer.

Det är ett såväl svenskt som finskt intresse att sjöfarten på den svenska Västkusten kan upprätthållas och även att förbindelserna från Norge genom Sverige och vidare till Finland kan skyddas. Förutom att det kräver svensk förmåga att säkerställa sjöfarten till hamnarna på Västkusten så pekar det på ett behov av att skydda landförbindelserna genom bland annat nedre Norrland. Faktorer som bör beaktas när vi analyserar behovet av svensk marin förmåga på Västkusten, vårt behov av luftvärn, vår förmåga att återställa skadade landförbindelser och behovet av att kunna skydda sjöförbindelserna över Bottenviken, t ex att där kunna röja ubåtslagda eller flygfällda minor.

Att bidra till försvaret av Åland är kanske den enskilt viktigaste åtgärden som Sverige skulle kunna vidta för att stödja Finland i händelse av ett krig i östersjöområdet. Något som också kraftigt skulle påverka möjligheterna att försvara det svenska fastlandet. Uppgiften är så viktig att den bör jämställas med försvaret av prioriterade områden i Sverige. Det i innebär att Försvarsmakten borde innehålla förband vilka har som förstahandsuppgift att stödja det finska försvaret av ögruppen.

Finland saknar idag ubåtar, ett vapensystem som har stor uthållighet och som också är svårt att bekämpa. Svenska ubåtar skulle kunna utgöra ett bidrag till att förstärka den finska förmågan att möta kringgångsföretag över havet vilka syftar till att landsätta styrkor i ryggen på försvaret på marken. De (ubåtarna) skulle även kunna spela en roll i försvaret av Åland.

Idag täcker inte det svenska flygbassystemet ens vårt eget behov av baser i händelse av krig. I samband med att detta avhjälps (förhoppningsvis) så bör det också vägas in att delar av det finska flygvapnet kan behöva operera från svenska baser. Då Ryssland vid ett eventuellt framtida krig kommer eftersträva snabba förlopp så bör ett antal svenska basförband redan från början ha förmågan att serva även finska flygplan med allt som kan behövas, vapen, enklare reparationer, samband med finsk flygstridsledning mm.

Sammantaget innebär ”försvara Sverige tillsammans med andra”, där Finland rimligtvis är någon av de ”andra”, att det finns starka skäl att komplettera den svenska försvarsmaktens tänkta utveckling med åtgärder som kan bidra till att öka Finlands motståndsförmåga.

Konkret skulle det innebära att kravet på att skydda importsjöfart är större än vad som vore tillräckligt för att täcka enbart svenska behov. Det bör påverka dimensioneringen av svensk marin förmåga på Västkusten. Behovet av att säkerställa förbindelser från Norge genom nedre Norrland och vidare över Bottenhavet innebär ett ökat behov av bland annat luftvärn, förband som kan reparera skadade förbindelser samt marin förmåga i Bottenhavet, t ex för minröjning och ubåtsjakt. Ålandsproblematiken är av en sådan dignitet att det motiverar en utökning av amfibiekåren utöver det som motiveras av behoven kopplade till att försvara svenska skärgårdsområden. Likaså bör utbyggnaden, och bemanningen, av svenska krigsflygbaser, i främst Norrland, dimensioneras för att hantera såväl tämligen stora svenska flygförband men också finska. En utökning av det svenska ubåtsvapnet ter sig också välmotiverat om man väger in dess möjligheter att stödja den finska försvarsmaktens operationer.

Avslutningsvis. De flesta av föreslagna åtgärderna är sådana som krävs för att säkerställa Sveriges egen krigföringsförmåga. Dock, genom att till delar höja ambitionsnivån i sådant som ändå måste göras för att kunna försvara Sverige så skulle det också vara ett viktigt bidrag till en ökad finsk försvarsförmåga. De merkostnader som detta skulle medföra är en blygsam investering i förhållande till det som skulle uppnås i form av ökad gemensam svensk-finsk försvarseffekt, och därmed också ökad avskräckning i syfte att minska risken för ett angrepp på något av länderna överhuvudtaget.

 
Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA.

av Claes Arvidsson

Den bristande styrkebalansen mellan Väst och Ryssland diskuterades i två artiklar för SvD/Säkerhetsrådet av Folk och försvars tidigare generalsekreterare Lars Ekeman: Ryskt hitte-på om hotet från Nato respektive Militär styrka spelar förstås roll. Artiklarna byggde till stor del på två studier från FOI: Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2016 respektive Västlig militär förmåga.

Slutsatserna understöds i en ny forskningsrapport från det amerikanska forskningsinstitutet RAND: Assessing the Conventional Force Imbalance in Europa: Implications for Countering Russian Lokal Superiority.

Författarna, Scott Boston, Michael Johnson, Nathan Beauchamp-Mustafaga & Yvonne Crane, konstaterar att medan Väst efter kalla kriget slut fokuserat på stabilitetsoperationer och lättrörliga styrkor, valde Ryssland en annan och tyngre inriktning som ger fördelar i strid med mekaniserade förband nära de egna gränserna med fokus på det Västra militärdistriktet.

Kännetecknande är rörlighet, eldkraft och förmåga försvarsgrensöverskridande samordnad strid. Materiel har moderniserats, fler yrkessoldater har anställts, fler förband hålls i hög beredskap och stridserfarenhet har erhållits i Ukraina och Syrien.

Slutsatsen är att Ryssland – givet den nuvarande styrkebalansen – kan ställa Nato inför ett snabbt fait accompli i Baltikum och sedan genom brinkmanship frysa konflikten. I konsekvens därav följer slutsatsen att Nato behöver höja tröskeln i Baltikum.

Tilläggas bör förstås att det gäller även Sveriges bidrag till försvaret i det nordisk-baltiska stridsområdet. Den mest påtagliga tröskeleffekten i svensk försvarspolitik är dock fortfarande regeringens oförmåga att hittills inte bara verbalt utan konkret i form av rejält höjda försvarsanslag inse att tröskeln behöver höjas.

 
Författaren har varit mångårig ledarskribent i SvD, numera författare och redaktör för Säkerhetsrådet.

av Hain Rebas

Närmast med blixtens hastighet erkände Sveriges samlingsregering sommaren 1940 Sovjetunionens ockupation och inkorporering av republiken Estland. Därpå uppmanade UD Estlands ambassadör i Stockholm, Heinrich Laretei, kanske mer känd som far till pianisten och författaren Käbi Laretei, att överlämna sina ambassadnycklar till Sovjetunionens representant i Stockholm. Laretei vägrade förstås, men situationen blev ju efter hand ohållbar. I stället lämnade han in sina nycklar och ansvaret för hela ambassaden till svenska myndigheter, till UD, som därpå lämnade ut ”Estland i Stockholm” till Stalins Sovjetunion.

Detta var inte det första svenska sveket mot allmängiltiga principer före, under och efter det andra världskriget.  Väl genomtröskade i media är ju den negativa attityden mot för sitt liv flyende judar från Nazi-Tyskland. Välkänd är också samlingsregeringens passivitet och statsminister PA Hanssons restriktiva uttalande under Finska vinterkriget. Det kritiserades hårt inte bara i Finland och av finlandsvänner i Sverige, utan även av Sveriges konung, Gustav V. Och självfallet hade de i april 1940 av Nazi-Tyskland ockuperade norrmännen hoppats på betydligt mer stöd och sympati från sin förra unionsbroder Sverige. Men i Stockholm nedlät man sig t o m till att vägra den mot Sveriges gräns flyende norske kungen Hakon VII transitvisum. Däremot tillät man den tyska Engelbrecht-divisionen att omgrupperas från Norge genom Sverige till Finland.

Samma konfliktskygga, om inte rent av fega anda präglade under årtionden utrikesförvaltningens handläggande av Raoul Wallenberg-affären. Vi vet ju fortfarande inte riktigt säkert vad som hände med honom, när och när.

Men ur estnisk synvinkel överskuggas samtliga fadäser av ”baltutlämningen”. Den redan 1945 av samlingsregeringen beslutade operationen genomfördes först i januari 1946 och blev högdramatisk. Men dessförinnan hade riksdagsval genomförts, och Sverige hade fått en ny rent socialdemokratisk regering.  Med stöd av tungt beväpnad polis fick den nu genomföra beslutet. Med blod flytande på Trelleborgs kaj släpades balterna, däribland 7-8 unga estniska tvångsrekryterade, ombord på det sovjetiska fartyget ”Beloostrov. Utrikesminister Östen Undén tog på sig det politiska ansvaret. Efter hand fick vi genom P O Enquists ”Legionärerna” veta, att Undén, professor i internationell rätt som han ju var, i själva verket ställt sig ganska tveksam till hela operationen.

I hög grad präglade just ”baltutlämningen” och utrikesminister Undéns uttalanden om Sovjetunionen som en ”rättssstat”  sverige-esternas bild av en social-demokratiskt ledd förljugen utrikespolitik. Därför emigrerade under det kalla kriget, kring 1950, tusentals sverige-ester till Kanada och USA. Först under Carl Bildts regering i början av 1990-talet vände tveksamheten mot Palme-regeringens anpassningspolitik mot Sovjetunionen. ”Team Bildt”, Margareta af Ugglas, Anders Björck, Lars Peter Fredén och Lars Grundberg i Tallinn, gjorde storartade insatser för att återställa de baltiska ländernas självständighet. Sveriges regering bad t o m officiellt om ursäkt för baltutlämningen. Denna positiva hållning fortsatte under Göran Perssons tid som statsminister. Så blev också den största föreläsningssalen i Baltic Defence College i Tartu uppkallad efter Sveriges försvarsminister Björn von Sydow.

Som bekant degenererade därefter det svenska försvaret till att bli ”ett särintresse”. Samtidigt anslöt sig Sverige till EU:s lika vaga som tandlösa solidaritetsdeklaration. Nu görs sedan en tid alltför klena försök att rusta upp, att ta ett lite större säkerhetsansvar för såväl Sverige som för Östersjöområdet. Oavsett politikernas partitillhörighet blir läsningen av deras alster mestadels beklämmande. Inget parti, ingen är i närheten av att anslå de 2 % av BNP som NATO kräver och ÖB antyder, och som det betydligt fattigare Estland sedan länge självklart kämpar med. För Sveriges del skulle det kräva en fördubbling av försvarsutgifterna, och det vågar inget parti ens antyda för väljarna.

”Den som är försatt i skuld, är inte fri”, sa en gång statsminister Göran Persson. Så sant. Precis lika bakbunden är den, som inte själv har resurser, styrka, att genomföra sina intentioner, att stå upp för sin demokratiska hållning, att hålla på internationell rätt, oavsett vad som kommer på. Jämför, ovan, Sverige under det andra världskriget.

Därför kommer oavsett höstens valutgång inte mycket att ändras beträffande Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik – av den mycket enkla anledningen att Sverige varken har egna resurser eller starka förbundna att stödja sig på. Trots deras något kaxigare utlåtelser i försvarsfrågan kommer en eventuell borgerlig regering att vara lika pragmatisk, om så behövs också undfallande och osolidarisk, nämligen för att främja vad den bedömer vara Sveriges primära intressen, i synnerhet när det gäller att hålla ett försvagat Sverige utanför alla beväpnade konflikter. Precis som det var under andra världskriget.

Vi får erinra oss, att det hösten 1940 inte var några kommunister, utan det var det högborgerliga laget på UD, polchefen Staffan Söderblom (son till den världsbekante ärkebiskopen Nathan S), kabinettssekretaren Erik Boheman och utrikesminister Christian Günther, som lismade följande till massmördaren Stalins utrikesminister Molotov: ”De estniska, lettiska och litauiska staterna hava frivilligt anslutit sig till De Socialistiska Sovjetrepublikernas Union… Regeringen har också erkänt de förändringar, som sålunda ägt rum i denna fria statssuccession”.

Vid en eventuell skarp kris i östersjöområdet behövs alltså inte särskilt mycket för att det svaga och ensamstående Sverige än gång ska förfalla till liknande skämmigheter.

 
Författaren är emeriterad historieprofessor. Född i Estland, utbildad i Sverige, docent i Göteborg, professor i Kiel, Toronto och Tartu. Aktiv i estnisk politik 1989-93. Estlands försvarsminister 1992/93. Svensk och sedermera estnisk major i reserven.

av Hans Lindblad

En stor och fortgående skandal i svenskt försvar är Helikopter 14. Det fanns flera skeden där kontraktet borde ha brutits, redan innan det stod klart att leveranserna skulle försenas ungefär ett årtionde. Varje kontrakt måste rimligen innehålla klausuler som gör det möjligt att stoppa projekt som går överstyr

När maskinerna nu börjar tas i bruk visar det sig att driftkostnaderna ligger kring en miljon per femte flygtimme. Inget civilt företag skulle ha råd att anskaffa enheter med så usel ekonomi. Hur kunde en stor organisation som Försvarets materielverk (FMV) undgå att upptäcka detta i tid, och när slog Helikopterflottiljen larm?

Tidigt bestämdes att Vertolhelikoptrarna utrustade för ubåtsjakt skulle tas ur tjänst vid den tidpunkt då Helikopter 14 skulle tas i tjänst. När de nya helikoptrarna inte kom hade det tekniskt gått att använda Vertolerna ytterligare flera år, men planeringen var så rigid att ingen hänsyn kunde tas till verkligheten. Följden blev ett årtionde utan helikoptrar för ubåtsjakt och därmed förlorad kunskap och kompetens.  Landsting brukar visa exempel på inkompetent planering, men inte ens där skulle nog någon ta ur bruk äldre ambulanser vid försenad leverans av nya.

I syfte att få en så billig anskaffning som möjligt beslöt Sverige, Norge, Danmark och Finland om en gemensam upphandling. En så stor order borde göra att flera leverantörer ansträngde sig för att lämna så bra bud som möjligt. Men snart hoppade Danmark av. 2001 beslöt de tre kvarvarande länderna att beställa 52 exemplar, varav 18 till Sverige, av den nya europeiska typen NH 90.

Tanken var alltså att samordna så mycket som möjlig. I det läget inträffar det absolut osannolika att Sverige förklarar sig önska en egen version genom att begära att taket i kabinen skulle höjas 24,5 cm. Riksdagens försvarsutskott måste rimligen få en redovisning av hur det kravet kom upp och på vilken nivå beslutet fattades.

Att höja taket gav annan vikt, annan tyngdpunkt och annan aerodynamik, vilket krävde omfattande omkonstruktion och utprovning. För industrin var det naturligtvis en önskedröm att på löpande räkning kunna sysselsätta ganska många ingenjörer. I den situationen får en beställare aldrig sätta sig.

Ingen hade förmodligen en aning om hur många miljarder i kostnader och ytterligare år av förseningar höjningen av taket skulle innebära. FMV var insyltat och ville inte att saken granskades, Försvarsmakten likaså och departementet. Såvitt jag förstår vad det i utskottet som ledamöter, främst Allan Widman, började begära besked men hela tiden möttes av undvikande svar.

De långa förseningarna borde ha lett till svensk avbeställning, men just kravet på omkonstruktion  innebar naturligtvis att Sverige självt orsakat åtminstone delar av förseningarna.

När väntan på HKP 4 blev hopplöst lång köptes med mycket kort varsel ett antal Black Hawk, en sedan länge fungerande typ. Pikant nog med låg takhöjd.

Som skäl för att Sverige behövde högre takhöjd än alla andra anfördes att man skulle kunna operera patienter ombord. Men det är sällan man opererar i helikoptrar och har läkare ombord för detta. Ska man ändå göra det vore väl den enklaste och billigaste åtgärden att ta ut så kortväxta kirurger som möjligt för helikoptertjänst.  Ryssarna har sparat in på utrymme i vissa stridsvagnar genom att välja kortväxta besättningar.

För skattebetalarna är hela hanteringen en stor skandal. Det finns en principiell aspekt. Försvaret var i århundraden statens i särklass största utgiftsområde. Det borde rimligen ha lett till att där var staten extra skicklig på planering och förvaltning.

Staten söker hålla ett vakande öga över landsting och kommuner, Haninge kommun sattes för några år sedan närmast under ekonomisk tvångsförvaltning på grund av svår misskötsel. Staten kan dock knappast vara föredöme om den själv misshushållar. För ett antal år sedan beslöts att gå ned till ett artilleriregemente, det i Kristinehamn. Men bara få år senare ändrade sig staten och beslöt att regementet skulle flyttas till Boden. Om ett landsting beslutat om koncentration till ett sjukhus men strax därefter beslutat flytta det till annan ort hade regeringen förmodligen övervägt tvångsförvaltning av det landstinget.

Min erfarenhet av många år som försvarspolitiker var att finansdepartementet inte alls reagerade på slöseri och suboptimeringar inom försvaret. Finansen var bara intresserad av att försvaret fick så låg ekonomisk ram som möjligt. Om man kunde spara pengar på att effektivisera delar av försvaret skulle pengarna i stället gå till annat inom samma totalram, vilket för finansdepartementet var egalt. Jag tyckte att finansdepartementet generellt borde vara intresserat av att varje miljard användes väl, om inte annat för att visa staten som förebild avseende effektiv hushållning.

Finansdepartementet föreslog gärna för försvaret nya indextal, redovisningsregler och förändringar i priskompensationssystem. Förändringarna sades vara kostnadsneutrala, men syftet var hela tiden att lura försvarsdepartements ekonomer som var sämre på att genomskåda de reella effekterna.

Finansministerns önskan att reducera försvaret nådde en höjdpunkt när Anders Borg ihop mot den försvarsnegative Fredrik Reinfeldt bakom ryggen på försvarsministern och de andra partierna i regeringen drev igenom stopp för en rad seriematerielprojekt inom försvaret. En aktion helt i blindo utan kontakt med försvarsdepartement och fackmyndigheter. Några av projekten visade sig så angelägna att de senare återupptogs, men då till högre kostnad. Så Borg-Reinfeldts besparing blev i stället en fördyring.

Det är viktigt att dra lärdom av varnande exempel, typ Nya Karolinska och Helikopter 14. Just av respekt för skattebetalarnas pengar. I de enskilda fallen måste man reda ut vad som gick snett för att visa på dåliga rutiner och undvika upprepningar.

 
Författaren är f d riksdagsman och redaktör samt ledamot av KKrVA.

Av Lars Wedin

”En stat som inte vidtar alla möjliga åtgärder för att garantera och skydda sin suveränitet inför omgivningens hot utsätter sig ofrånkomligen för att förlora kontrollen över sin framtid och att behöva underkasta sig främmande – kanske våldsamma – krav.”

General Pierre de Villiers[1]

Denna artikel strider mot den rådande rasifieringsprincipen. Läsare varnas! Enligt denna princip skall undertecknad, en sjöofficer, inte ha några synpunkter på värnpliktsfrågan som enkannerligen är en fråga för Armén.

Någon kommer säkert också att reta sig på att undertecknad står under franskt inflytande. Men så många i Sverige står under anglo-saxiskt inflytande så lite motvikt är nog inte fel.

Lite historia

Värnpliktstanken har många rötter. Folkuppbåden under Engelbrekt och Sturarna, som vi läste om i skolan. Men viktigast är kanske det romerska idealet, som var levande långt in på 1800-talet. Detta populariserades av Machiavelli i boken Libro dell’arte della guerra (Krigets konst). Här propagerade Machiavelli för den romerska principen att det var medborgarens plikt och privilegium att vara soldat och slåss för sitt rike. Onekligen en vacker tanke men svårare att tillämpa när snart sagt alla som bor i ett land som Sverige också är medborgare.

Under 1700-talet dyker tanken på en värnplikt åter upp. Marskalk Moritz av Sachsen föreslår exempelvis en allmän militär tjänstgöring om fem år i sin bok Mes rêveries [Mina drömmar] skriven 1732, publicerad postumt 1757. Generalen Servan de Gerbey framförde också sådana tankar i sin Le soldat citoyen [Meborgarsoldaten], som publicerades i Schweiz (för säkerhets skull) 1780. Viktigare var Greve de Guibert som i sin kända L’Essai général de tactique [Allmän essä om taktiken] från 1769 också förespråkade tanken på att soldaten skulle vara medborgare och medborgaren soldat.

Guibert kommer emellertid att omvärdera frågan och tar avstånd från denna i sin Défense du système de guerre moderne [Försvar för ett modernt försvarssystem] från 1773.  En anledning är risken för att en medborgararmé får stor politisk makt: det är bara ett steg mellan nationens armé och den beväpnade nationen, skrev han. Dessutom är en yrkesarmé bättre disciplinerad och skapar därmed mindre lidande. I sin sista bok, De la force publique considérée dans tous ses rapports [Det allmännas makt betraktad i alla sina former] pekar han på vikten att strikt skilja på armén vars roll är att slåss mot rikets yttre fiender och milisen som är till för att hålla ordning och skydda medborgarna. Om man blandar samman dessa roller, blir resultatet att alla medborgare också blir legitima mål, vilket skulle leda till det vi kallar det totala kriget efter Generalen Ludendorffs bok Der totale Krieg från 1935.

Värnplikten blev emellertid verklighet 1793 då den nya franska republiken konstituerade att alla medborgare var soldater vilket omsattes i la levée de masses den 16 juni. Därmed var grunden lagd för revolutions- och napoleonkrigens massiva arméer – och massiva förluster. Preussen följde efter och införde en värnplikt 1813-1814. Under 1800-talet följde successivt ett antal stater efter. I Fransk-Tyska kriget 1870-71 visade sig den preussiska/tyska värnpliktsarmén vara effektivare än den franska yrkesarmén. Att tyskarna fick mycket stora förluster diskuterades inte.

När första världskriget startade 1914 hade alla deltagare värnpliktsarméer förutom Storbritannien som såg sig tvunget att följa efter 1916. Nu börjar alltså den epok när Europas manliga ungdom föds till att bli soldater för att dö och dödas på Europas slagfält.

När det kalla kriget tog slut försvann också värnplikten successivt. Anledningen var, främst att de  nya expeditionära krigen krävde yrkessoldater dels av effektivetsskäl och dels för att det ansågs omöjligt att skicka värnpliktiga i strid långt bortom hemlandets gränser.

En svensk värnplikt återinförs

Från och med i år kommer Sverige att åter utbilda värnpliktiga; 13 000 tvingas mönstra och cirka 4 000 kommer att inkallas. Detta är alltså en mycket selektiv plikt – den omfattar definitivt inte alla medborgare.

Anledningen är att Försvarsmakten, framför allt Armén, behöver växa med hänsyn till den negativa säkerhetspolitiska utvecklingen och att denna tillväxt inte har kunnat lösas med frivillig rekrytering.

Regeringen hoppas att dessa 4 000 skall vara frivilliga – trots att det inte gick att rekrytera på frivillig väg. En anledning är förstås att de frivilliga faktiskt var yrkessoldater, om än i vissa fall tillfälligt tjänstgörande, medan de nya värnpliktiga inte är det.

De tillfälligt tjänstgörande skulle stå till förfogande under sex till åtta år och är under denna tid skyldiga att upprätthålla sina kunskaper; grundlön 18 000 kr.

De värnpliktiga skall utbildas under 4 till 11 månader, grundlön 4 500 kr plus utbildningspremie motsvarande maximalt 10 000 kr. Därefter kommer de att inkallas till krigsförbandsövningar eller vid mobilisering.

Systemet är genialt och borde kunna användas inom alla samhälleliga bristyrken. I stället för att ge personalen vettigt betalt så kallar man in de som behövs och tvingar dem att fylla bristen.

Som skattebetalare finns här anledning att ställa många frågor.

Varför lyckades inte Försvarsmakten rekrytera? Låg lön är säkert ett skäl. Men hur var det med tjänstgöringsförhållandena? Hur ordnade man med bostäder för GSS [gruppbefäl, soldater och sjömän] och GSS/T och deras familjer? Vilket familjestöd finns för de som tjänstgör aktivt i Sverige eller utomlands? Hur har staten förankrat de tillfälligt tjänstgörande hos arbetsgivarna? Vad gör staten för att dessa kommer in i det normala yrkeslivet efter tjänstgöringen. I Frankrike är detta en huvudpunkt det sista året av tjänstgöringen.

Vad får de som tvingas till värnplikt för besväret? Ett bättre CV hoppas Försvarsmakten. Samt fria hemresor varannan vecka plus en utbildningspremie om 40 000 till 49 000 kronor efter genomförd utbildning. Låter fantastiskt jämfört med de som yrkesarbetar. Bättre borde man kunna: förtur till universitetsutbildningar, statliga anställningar och kommunala bostäder låter rimligare.

Vad skall detta nu tjäna till?

Det var länge sedan som soldater och sjöman kunde kastas in i strid med kort utbildning, enkla vapen och låg sannolikhet för överlevnad. Det är relativt enkelt att konstatera att fyra till nio månaders utbildning inte kan vara något annat än en grund för vidare utbildning. Det är alltså fråga om någon sorts personalreserv?

Om Sverige skall ha korttidstjänstgörande soldater och sjömän, så kallade värnpliktiga, så är det rimligt att de är i förbandstjänst ett år efter grundutbildningen för att därefter avlösas av nästa kull. Erfarenheterna från kalla kriget visar att krigsförbandsövningar har en tendens att bli inställda och att Regeringen knappast kommer att kalla in någon till beredskapstjänstgöring med mindre än att kriget redan har brutit ut – och då är det för sent.

I en artikel i Dagens Nyheter den 16 januari står det: ” Sveriges armé ska kunna gå i strid med två brigader, enligt riksdagens beslut. Men Försvarsmakten har istället satsat pengarna på det ena av de två förbanden. Flera politiker kritiserar försvarets agerande.” Varför det frågar man sig? Det finns förmodligen inte pengar till två fullgoda brigader – ett problem som är lättlöst genom att höja försvarsanslagen (om nu detta skulle vara det viktigaste problemet).

Det är lätt att glömma att krig inte är rättvist. Det finns ingen domare som ser till att ingen fuskar och deltar med fler spelare än motståndaren. En bra brigad är alltså mycket bättre än två halvdåliga; det kan till och med en sjöofficer förstå.

Här finns också ett etiskt problem. Om Regeringen skall tvinga en del av svensk ungdom att göra värnplikt är man också skyldig att se till att dessa får bra vapen och bra utbildning. Tvånget gör kravet starkare, inte svagare.

Det senare leder också till ett annat problem. De officerare som skall grundutbilda värnpliktiga kommer inte att kunna utöva sitt yrke på kvalificerad nivå. Officerare måste kunna utöva taktisk/operativ ledning på sin nivå för att få tillräcklig skicklighet. Försvaret får inte återgå till att vara en sorts militär folkskola! Försvaret måste vara en beredskapsorganisation som i varje ögonblick är beredd att gå i strid med en kvalificerad fiende.

Vad är det man tänker slåss mot med värnpliktiga soldater? Det finns knappast något invasionshot. Inga asiatiska horder kommer att fraktas över Östersjön för att kunna besegras av värnpliktsförband.

Ryssland behöver inte svenskt territorium, man behöver hindra att USA/Nato kan utnyttja det. För det behöver inte landet ockuperas. Det räcker att slå hårt och skoningslöst – som man gjort i Syrien – om inte hot, propaganda, avspärrning och andra lågnivåhot räcker. De förband som sätts in i ett sådant läge kommer att vara av specialförbandstyp. Mot dessa räcker inte fyra till nio månaders utbildning, som kanske genomförts flera år tidigare.

Samtidigt har inte omvärlden försvunnit. Sverige kommer även i fortsättningen behöva sätta in militära förband i Sahel, utanför Somalia etc. Till sådana insatser kan inte värnpliktiga användas. Det innebär att de stående förbanden inte kan vara beroende av värnpliktiga. Dessa måste då bemanna någon sorts kaderorganiserade förband som man gjorde under det kalla kriget. Dessas användningsområde i det moderna kriget är högst begränsat.

Marinen har inte dessa rekryteringsproblem. Men personalramarna är alldeles för snäva och den begränsade tjänstgöringstiden utgör ett problem.

Värnplikt som integration

Nu kan det finna andra skäl att införa en värnplikt men då en allmän sådan. Frankrike planerar att genomföra en sådan om en månads längd. Syftet är givetvis inte att skapa krigsförband utan att tjänstgöringen skall vara ett medel i integrationen. Bra idé? Dyrt blir det i alla fall. Och varför skall Försvarsmakten rätta till det som skolan inte lyckades med?

Däremot skulle säkert Försvarsmakten kunna göra mer för utsatta ungdomar, givet att resurser härför tillförs. Militär utbildning, inte minst till sjöss, är ett formidabelt instrument för integration. I Frankrike finns program av typen ”sista chansen” där frivilliga ungdomar får möjlighet att göra något vettigt av sina liv. Vad jag förstår fungerar detta bra. Men är Sverige moget för en sådan möjlighet? I så fall är det av utomordentlig vikt att man håller reda på syftet. En sådan ”integrationsplikt” skulle vara en sorts samhällstjänst och får inte blandas ihop med krigsförbandsutbildning.

Slutsats

Den återinförda värnplikten kommer att bli dyr, ineffektiv och orättvis. Mängdsoldaterna kommer att skymma problemen med rekrytering av väl utbildade och utrustade professionella soldater.

Efterskrift

Straxt efter det att ovanstående hade skrivits läser man i tidningen att Rekryteringsmyndigheten prioriterar mönstring av blivande värnpliktiga före rekrytering av yrkessoldater. Man prioriterar alltså kvantitet i stället för kvalitet. Det faktum att soldat- och sjömansutbildning syftar till att vara framgångsrik i krig har uppenbarligen gått myndigheten förbi!

 
Författaren  är kommendör, ledamot av KKrVA, ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet och korresponderande ledamot av Académie de marine.

Not

[1] Frankrikes f d försvarschef i Servir, Paris: Fayard 2017. En recension för ”Gulan” kommer under våren.

av Ingolf Kiesow

”Lysekina”- det namnet gav Göteborgshumorn till ett kinesiskt utspel i slutet av 2017 om en jättehamn i Lysekil, kapabel att hantera 3 miljoner containers om året, med anslutande vägar och järnvägar och en bro över Brofjorden. Förslaget väckte snabbt kritik. En av anledningarna var en försvarsaspekt. Det finns inte en enda örlogsstation på Västkusten. Att låta en storhamn med ett så strategiskt läge byggas och drivas av företag från ett land, som bedriver ett intimt militärt samarbete med den enda makt som vi betraktar som en möjlig angripare, nämligen Ryssland, ansågs orimligt av vissa kritiker. Debatten väckte ett intresse utomlands, både i Väst och i Asien.

Projektförslaget drogs tillbaka i januari 2018. Ingen förklaring gavs. De flesta gissningarna i media gick ut på att lönsamhetskalkyler hade visat för dåliga utsikter. Kritiken av försvarsproblemet lyftes fram av andra.  Anhängare av förslaget avfärdade det militära problemet med att företag inte låter sig manipuleras av sin stat; De ser bara till lönsamheten. Att vi en dag skulle vakna upp till att stridsvagnar, robotramper och ”små gröna män” skulle välla ut ur containers i Lysekil och spridas över Bohuslän behandlades som en orimlig tanke.

Lysekils-projektet togs på allvar av kommunstyrelsen, och förhandlingar om en förstudie hade inletts. Förslaget kan fortfarande komma tillbaka. Projektet angavs nämligen vara en del av det kinesiska så kallade BRI-initiativet (”Belt and Road Initiative”), som innebär att man skall skapa transportleder från Kina till Europa och Nordafrika både till lands och till sjöss. Enorma investeringar skall göras i infrastruktur på vägen till lands och i hamnar längs lederna till sjöss.

Störst uppmärksamhet har den södra sjövägen fått. Det beror delvis på att samarbetet med Ryssland är så mångsidigt och intimt att det inte får lika mycket publicitet, men stora resurser läggs också ned på den norra leden. Järnvägar genom och i Ryssland samt investeringar i hamnar längs den så kallade norra ishavsrutten, såsom Vladivostok, Archangelsk och Murmansk i Ryssland skall underlätta transporterna under hela året. Under sommarhalvåret skall de möjliggöra direkttransporter genom ishavet. Finska finansintressen förhandlar med kinesiska företag om järnvägstransporter från Kirkenes i Norge till Rovanjemi i Finland och därifrån vidare till de baltiska länderna och Östeuropa. Det kinesiska rederiet COSCO har inlett samarbete med norska Henriksen Shipping om utnyttjande av hamnen i Kirkenes. Kinesiska företag har försökt köpa gamla nedlagda örlogshamnar i Fårösund i Sverige och Gronnedal på Grönland, men stött på patrull från respektive försvarsmakter. Det är sannolikt att Lysekil inte var slutet på Kinas framstötar. Den svenska västkusten kan räkna med fortsatt intresse från kinesiska företag. Det gör att frågan om de kinesiska företagarnas ställning i förhållande till sin stat bör granskas och besvaras.

Censur och kontroll

Det var många som trodde att den ekonomiska liberaliseringen och öppningen av den kinesiska marknaden under 1990-talet skulle medföra en demokratisering av samhället. Myndigheternas kontroll av medborgarna minskades också, relativt spontana samtal kunde ske mellan medborgarna och kunde även beröra tidigare tabubelagda ämnen. Mest märktes skillnaden i att kineser använde datorer och mobiltelefoner för att informera sig om omvärlden och utbyta åsikter.

I och med att Xi Jinping kom till makten började en åtstramning att märkas.  Det blev svårare för kineser att resa utomlands, nyckelord om politiskt känsliga frågor blockerades på nätet, och disciplinära åtgärder blev allt vanligare och drabbade ofta oliktänkande inom partiet.

Under de senaste två åren har omfattande utrensningar gjorts för att få bukt med den utbredda korruptionen. Det har kombinerats med åtgärder mot oliktänkande. Mängder av politiska pekpinnar publicerades för att informera opinion och media om vad som är politiskt korrekt i olika frågor, särskilt vad Xi Jinping har sagt om den saken. Media har tillhållits att noga rätta sig efter dessa riktlinjer. Xi har själv gjort välpublicerade besök på de viktigaste redaktionerna och talat om vikten av att media fullgör sin uppgift att vara organ för partiet, publicera ”rätt” nyheter och framställa landet i en fördelaktig dager.

År 2017 fastställde högsta domstolens ordförande att domstolarnas domar inte är sista ordet. I alla frågor kan partiet ta över avgörandet. Domare varnades för att sprida ”falska föreställningar” om ett oberoende domstolsväsende. (https://www.reuters.com/article/us-china-policy-law/chinas-top-judge-warns-courts-on-judicial-independence-idUSKBN14Z07B)Efter partikongressen 2017 har den ideologiska kontrollen av undervisning och lärare vid universitet och högskolor skärpts. Xi Jinpings skrifter skall studeras, och utländskt inflytande skall utestängas och motverkas så mycket som möjligt.

Övervakningskameror har satts upp på miljontals offentliga platser, järnvägs- och busstationer, affärer och bankkontor. Kina har utvecklat ett sofistikerat system för datoriserad ansiktsigenkänning, och det talas om att detta skall kombineras med ett  ”Social Credit System” för att ”förhindra terrorism”. (https://www.theguardian.com/world/2017/sep/01/facial-recognition-china-beer-festival)

Övervakningen har utvidgats till att även omfatta kineser i utlandet. Regimkritiska författare och bokförläggare har fängslats utomlands av särskilda agenter, förts till Kina och dömts till fängelsestraff. Spioner infiltreras vid utländska universitet och högskolor och rapporterar om kineser, som bedriver ”otillåten” kritik av sitt hemland. ([1] http://www.abc.net.au/news/2017-10-15/chinese-intrusion-on-western-universities-sparks-action/9048456)Utländska tidningar och förlag tvingas att blockera ”farliga” ord och ta bort misshagliga publikationer från sina försäljningslistor för den kinesiska marknaden. (https://www.ft.com/content/2d195ffc-be2e-11e7-b8a3-38a6e068f464)

Nationalistisk agenda för kinesiska företag

”State Council” (ungefär Kinas regering) utfärdade 2017 tillsammans med kommunistpartiets centralkommitté nya riktlinjer att följas av Kinas företagare. Deras första plikt skall vara att agera i patriotisk anda samtidigt som myndigheterna skall skapa bra villkor för företagande. Det innebär att vid verksamhet utomlands skall de kinesiska företagen se till att Kinas intressen sätts främst, vilket också innebär att utländska intressen ges en lägre dignitet. Samtidigt som man säger att banden skall stärkas mellan företagarna och myndigheterna förstärker man övervakningen av medborgarna, inklusive företagarna. (https://www.bloomberg.com/news/articles/2017-09-26/china-tells-entrepreneurs-they-must-put-patriotism-over-profit)

”Socialt kreditsystem”

De flesta av de omkring 400 miljoner personer som använder datorer och mobiltelefoner för att göra sina betalningar har införts i register, där uppgifter förs in om hur betalningarna sköts, om de går till utlandet etc. Systemet är under utveckling med syfte att år 2020 ha ett komplett ”Social Credit  System” och sägs på sikt komma att omfatta hela befolkningen och även omfatta annan information som registreras hos myndigheterna, såsom eventuella förseelser, brott och sjukdomar. Registreringen kan redan ge påföljder. Det rapporteras att kineser har vägrats utresetillstånd för att betalningsanmärkning förekommer i registret.

Ett av de åtta storföretag i Kina som bedriver experimentverksamhet på uppdrag av staten har avslöjat hur det ”sociala kreditsystemet” planeras gå till i praktiken. Data på fem olika områden skall samlas in, nämligen ”tillförlitlighet, säkerhet, förmögenhet, konsumtion och sociala nätverk”. Varje individ tilldelas sedan ett värde mellan 300 och 850 poäng. Individer med höga poäng får privilegier, som nekas personer med låga poäng, exempelvis kontantlån och konsumtionskrediter. (http://www.scmp.com/week-asia/opinion/article/2131737/chinas-credit-ratings-plan-social-media-medium-social-control) . Det är sådana system, som skall sammankopplas med det statliga ”sociala kreditsystemet”.

Partikontroll över företagens operativa verksamhet

Ett övervakningssystem över företagens verksamhet har väckt hot om avveckling av utländska företags verksamhet i Kina, öppet av den tyska handelskammaren i Beijing och antydningsvis av dess amerikanska motsvarighet. Problemet är att kommunistpartiet kräver att alla företag i Kina, som har flera än tre partimedlemmar anställda skall bilda en särskild parti-cell inom företaget, som skall beredas insyn. 68 procent av alla privatägda företag i Kina sägs ha fogat sig i dessa krav, och en ännu högre andel av de utlandsägda.( https://www.cnbc.com/2017/11/29/german-trade-body-warns-firms-may-pull-out-of-china-over-communist-party-pressure.html) Under senare år har påtryckningarna från partiet även gått ut på att man skall ändra på bolagsordningen så att en representant för parti-cellen skall vara styrelsens ordförande. (https://www.reuters.com/article/us-china-congress-companies/exclusive-in-china-the-partys-push-for-influence-inside-foreign-firms-stirs-fears-idUSKCN1B40JU) Dessa problem har ännu inte behandlats på mellanstatlig nivå, men antydningar börjar förekomma om att de anses så allvarliga att de kan komma att tas upp. (https://www.washingtonpost.com/world/asia_pacific/command-and-control-chinas-communist-party-extends-reach-into-foreign-companies/2018/01/28/cd49ffa6-fc57-11e7-9b5d-bbf0da31214d_story.html?utm_term=.c07bbe948fcf)

Är kinesiska företag utomlands att anses som instrument åt staten?

Det är mycket möjligt och till och med sannolikt att Lysekils-projektet drogs tillbaka av lönsamhetsskäl. Svensk efterfrågan på containertransporter in och ut ur riket beräknades av svenska experter till en bråkdel av den sammanlagda kapacitet som skulle bli resultatet av det kinesiska projektet. Kanske ingick det i större planer, som berör hela Europa, men frågan är ändå vilka de militära konsekvenserna skulle ha blivit. Skulle hamnen ha kunnat utnyttjas för ett militärt angrepp på Sverige? Att privata eller statliga kinesiska företag skulle dra sig för att låta sig utnyttjas av staten för andra ändamål än kommersiella är ett argument som i alla fall torde kunna avfärdas utan vidare diskussion. Vi har att göra med ett land, som har en möjlighet att utöva kontroll över sina mänskliga och materiella resurser på ett helt annat sätt än andra länder – och som arbetar hårt och målmedvetet på att förstärka denna kontroll.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Jacob Fritzson

I december månad 2017 släppte Försvarsberedningen rapporten ”Motståndskraft – Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025”. Som namnet antyder är det en rapport som är avsedd att belysa området Totalförsvar.

Stort fokus ligger i vanlig ordning på Gotland. Försvaret på ön monterades med undantag för hemvärn ner helt och hållet och måste nu byggas upp från noll. Ironiskt nog konstateras att totalförsvaret upprustas från en mycket låg nivå.

I rapporten tillskrivs även andra områden strategisk vikt:

Sammantaget konstaterar Försvarsberedningen att Stockholmsområdet, Gotland, Öresundsregionen, Västkusten med Göteborg, västra Svealand samt delar av Jämtlands och Norrbottens län är strategiskt viktiga geografiska områden i händelse av en kris eller krig.

De senaste åren har Gotland haft rampljuset när det handlar om frågor och diskussioner som rör försvar, vilket är naturligt med hänsyn till nedrustningen på ön samt Gotlands strategiska vikt. Men det har även fört med sig att andra områden till del kommit i skymundan. Ett av de områden som uttryckts som strategiskt intressant i bland annat det senaste försvarsbeslutet är Arktis där den globala uppvärmningen nu förvandlat Arktis till en skådeplats för stormakternas kapplöpning.[1]

Ryssland

Ryssland har under de senaste 10 åren aktivt satsat på sitt försvar i Arktis. 2008 annonserade Ryssland att man avsåg att utöka Norra Flottans operationsområde för att skydda sina nationella intressen.[2] 2014 bröts den norra flottan ur det västra militärdistriktet och bildade Norra flottans strategiska kommando, med ansvar för Arktis. Utöver den norra flottan som består av cirka 80 fartyg finns även marktrupper under dess ledning. På marksidan finns totalt två stycken arktiska brigader, en i Pechenga samt en i Alakurtti som är under uppbyggnad. För marinens del finns även en marininfanteribrigad att tillgå. Det arktiska området är ofta en övningsplats för de luftburna trupperna som är tänkta att säkra bland annat de olika öarna i Arktis.

Generellt är Rysslands val att göra det norra ishavet till ett eget militärkommando intressant eftersom det sannolikt har två syften. Det ena är för att kunna avlasta de övriga kommandona från operationer i dessa områden men avknoppningen ger även kommandot möjligheten att kunna specialisera sig ännu mer på sitt område genom exempelvis kravställning på utrustning och materiel.

Egna styrkor

Under samma period 2008-2018 som Ryssland upprustade sitt försvar i regionen har Sverige upprättat det som benämns som Militär Region Nord(MRN) som omfattas av ytan från Härnösand till Kiruna. På den här ytan återfinns sju Hemvärns bataljoner, ett CBRN-kompani, två artilleribataljoner, en flygflottilj, en jägarbataljon (AJB) samt två mekaniserade bataljoner. Utöver detta har en brigad upprättas i Boden, den andra finns i Skövde. I övrigt har inga större satsningar gjorts på försvaret i norr. Av dessa förband är det egentligen enbart AJB som är särskilt anpassat för att verka i Norrland och i synnerhet i subarktiskt klimat.

Jag kommer främst att fokusera på armén eftersom detta är min egen arena, någon med bättre förståelse för flygvapnet och marinen får gärna komplettera mitt inlägg. Jag väljer att främst fokusera på manöverbrigaden eftersom det är denna resurs som har möjlighet att slå en motsvarande motståndare.

Under denna finner vi två mekaniserade bataljoner och en av de två artilleribataljonerna som finns i landet. Den andra är öronmärkt åt brigaden i Skövde. Förutom detta finns även stödresurser i form av luftvärn-, ingenjör-, ledning, – och logistikförband. Samtliga av de sistnämnda är utbildade i södra Sverige och ingen av dem är särskilt anpassat för att kunna hantera den norrländska terrängen.

I nuläget är inte organisationen av brigaderna helt fastställd men en tanke har varit att en av brigaderna utgörs av K-förband och den andra utgörs av T-förband. Men i det stora hela är det inte fastställt vilka enheter som ingår i vilken brigad.

Förslag på förändringar

Förslagen som jag ger nedan får anses vara en önskelista, men försvar måste byggas med en lång tidshorisont och därför anser jag det relevant att resonera kring uppbyggnad av nya förmågor.

Det arktiska området är en allt mer betydelsefull plats för stormakternas kapplöpning vilket innebär att förmågan till strid i subarktiskt/arktiskt klimat kommer att bli allt viktigare. Erfarenheten från exempelvis finska vinterkriget visar att utbildning och utrustning är två vitala faktorer för att uppnå framgång i ett subarktiskt klimat.

Av funktionsförbanden som nämndes tidigare är det ingen, av dessa som är särskilt anpassat för Norrlandsklimat. Undantaget är artilleriet som utbildas i Boden. Av funktionerna anser jag ingenjörförband vara särskilt viktiga i denna terräng. Vägarna i övre Norrland är få och terrängen stundtals mycket kanaliserande stundtals öppen. Detta kan både vara vår nackdel men med rätt resurser vara till vår fördel. Ingenjörförband med särskild kompetens och vana av vinterklimat är enligt mig den viktigaste funktionen som saknas i Norrland.

Luftvärnsförband med Robot 98 skulle rent konceptuellt i dagsläget vara relativt anpassat för Norrland med hänsyn till att den är bandvagnsburen. Det som krävs är personal med kännedom och vana av terrängen och klimatet.

Slutligen finns där brister med de två mekaniserade bataljonerna i norr. De saknar båda utrustning, personal och är materielmässigt inte särskilt anpassade för vinterstrid. Förbanden är förvisso bland det mest slagkraftiga i armén men tack vare de tyngre fordonen är de relativt svårmanövrerade i terrängen. Utöver detta bör både 191 samt 192 mekbat inordnas i den 3:e brigaden eftersom dessa två är vana vid klimatet och terrängen. Det stora hindret för bataljonen utgörs dock inte av de tyngre fordonen utan att delar av bataljonerna är hjulgående, bataljonerna skulle i högre grad behöva bli bandgående.  Slutligen anser jag att det behövs ett komplement till dessa tyngre bataljoner.

Ett möjligt komplement till dessa skulle kunna vara två Norrlandsinfanteribataljoner. En sådan bataljon skulle kunna vara utrustad med främst bandvagnar samt tillförd pansarvärnsförmåga, rent organisatoriskt likt de motoriserade förbanden i söder fast bandgående. Det skulle dessutom innebära att de motoriserade bataljonerna i söder kan öronmärkas åt den 2:a brigaden.

Var kan dessa utbildas?

Sollefteå har i nuläget kvar tillståndet för sina stora övningsfält och kommunen har dessutom kampanjat för att återupprätta regementet.[3] En situation liknande den som uppstått på Gotland där miljötillstånd överklagats verkar alltså otänkbar. Vidare skulle en placering av förband här göra att tomrummet av förband mellan Stockholm och Boden skulle fyllas något. Den största nackdelen är rekrytering av personal samt infrastruktur i form av bland annat kaserner. Regementsområdet såldes under den eviga fredens tid.

Boden har fördelen att det redan finns viss infrastruktur på plats och att de befintliga regementena lättare kan understödja upprättandet med tanke på avståndet. Fördelen med just Boden är att där redan finns kompetens avseende infanteristrid i Norrlandsterräng och att förband ingående i brigaden ofta kan öva med och mot varandra.  Den stora nackdelen med Boden är att det i nuläget kommer att krävas utbyggnad för att få plats med fler förband. Även Boden drabbades av den eviga fredens avvecklingar. Här finns det även två förband, A9 samt I19, som man måste dela skjutfält med vilket kan orsaka problem.

Utöver dessa två nämnda framstår även Östersund och Umeå som realistiska och lämpliga alternativ med hänsyn till att det där pågår militär verksamhet som kan byggas ut vilket är enklare än att bygga nytt.

Sammanfattning

De senaste åren har försvarspolitiken varit lågt prioriterad och därmed har landets säkerhet varit det. Politikerna har nu långsamt börjar vakna ur sin försvarspolitiska dvala och med det har nu Försvarsmaktens framtidsutsikter förbättrats avsevärt. Men det är viktigt att inte glömma strategiskt viktiga delar av Sverige som även det är i behov av en förstärkning av försvaret. Det har under en period varit politiskt enkelt att kräva upprustning på Gotland utan att på allvar mena den. Gotland har en lång väg kvar innan nivån på försvaret där kan anses tillräckligt bra men upprustningen av Gotland måste kunna ske parallellt med övriga delar, annars riskerar vi hamna i en situation där vårt försummande av exempelvis norra Sverige leder till att våra krigsförband i praktiken inte kan verka i den terrängtypen.

 
Författaren är fänrik vid Norrbottens regemente i Boden.

Noter
[1] http://www.regeringen.se/49c857/contentassets/266e64ec3a254a6087ebe9e413806819/proposition-201415109-forsvarspolitisk-inriktning–sveriges-forsvar-2016-2020 S 31

[2] http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/russia/2111507/Russia-plans-Arctic-military-build-up.html

[3] https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/regementsfragan-het-i-solleftea-igen?cmpid=del:tw:20180130:regementsfragan-het-i-solleftea-igen:nyh:lp

av Ulf Henricsson

För ganska många år sedan fick jag följande frågan från f d ÖB Bengt Gustafsson; ”Var det så här lågt till tak när vi höll på”?  ”Nej – det var det inte”! Jag har generalsord på – ”det var bra att du skrev”!

Alla var inte glada, men den för försvarets uppgift nödvändiga förändringen blev av.

Så varför flyttar då ÖB på generalmajor Anders Brännström, en officer som mer än de flestas fyller kraven på öppenhet, ärlighet och uppriktighet. Krav som ställs i försvarsmaktens egen värdegrund. Har inte ÖB och hans medarbetare läst på?

Har Anders Brännström fel? Har han röjt hemligheter? Nej – Anders Brännström har sagt det alla som kan försvarsfrågan redan vet – dagens svenska försvar har stora brister! Det vet också underrättelsetjänsterna i vårt närområde och man behöver inte spionera för att ta rätt på tillståndet – det framgår av allehanda öppna källor. Däremot är det bedrövliga tillståndet i huvudsak dolt för svenska folket – de som betalar och förväntar sig trygghet i utbyte.

I regeringskvarteren kan man måhända tycka att Anders Brännström inte varit ”politiskt korrekt” för sanningen gör ju ofta den politiska retoriken svårare.

Det hela påminner om ”översteupproret” 2001 när nio överstar hade synpunkter på det då nya försvarsbeslutet. De fortfarande aktiva kallades till ÖB för uppläxning och höga befattningshavare krävde att de skulle avskedas. Med facit i hand kan man konstatera att synpunkterna var välgrundade. Var har vi de då så mästrande cheferna i dagens debatt?

Som chef kan man göra livet lättare för sig genom att avpollettera medarbetare med avvikande åsikter. Det är en kortsiktig åtgärd som sällan är bra för organisationen och dess uppställda mål. Den absolut största risken är att man skapar en tysthetskultur som konserverar missförhållanden. Vem vill debattera angelägna samhällsproblem när resultatet kan bli att man får lämna sitt jobb. En chef som lägger locket på blir snabbt en ensam chef och får bara höra det som omgivningen tror han eller hon vill veta. Det leder också lätt till ett mindre bra chefsurval.

Får man då inte göra sig av med medarbetare som man inte fungerar ihop med. Jovisst, men man får då ha bättre timing än ÖB och inte göra det i samband med att vederbörande just varit öppen och ärlig enligt försvarsmaktens värdegrund. Nu liknar förflyttningen mer ett politiskt beställningsjobb.

Om inte försvarets medarbetare får diskutera försvarsfrågor skall detta då lämnas till utomstående? Skall sjukvårdspersonalen inte få ha synpunkter på sjukvården.

ÖB borde byta ut ordet lojalitet i sin värdegrund. Lojalitet betyder regelstyrd, att foga sig i regler och överordnads beslut – knappast ett lämpligt ordval om uppdragstaktik är filosofin. Ordet skall vara solidaritet – med uppgiften! (Se svensk akademins ordbok)

ÖB är väldigt tydlig med att försvarsmaktens ledningsfilosofi är uppdragstaktik vars innebörd belyses väl av denna gamla mening

”Min herre, kungen av Preussen har gjort er till stabsofficer för att ni vet när ni inte får lyda order”

Nedanstående citat från ett gammalt tyskt reglemente duger även i dag

Den främsta ledaregenskapen förblir ansvarsglädjen. Den skulle förstås falskt om man däri söker egenmäktiga beslut fattade utan hänsyn till helheten, eller givna order som inte är korrekt följda och en besserwisser som tillåts ta lydnadens plats. Men i de fall den underställde måst säga sig själv att uppdragsgivaren inte kunde överblicka omständigheterna tillräckligt väl, eller där ordern blir passé genom händelserna, så är det den underställdes plikt att inte utföra eller korrigera erhållna order samt meddela detta till överordnad. För denne underlydande kvarstår det fulla ansvaret för att inte följa order. En ansvarsglad befälhavare ryggar inte tillbaka för att hänsynslöst sätta in trupperna där kampens utgång är tveksam. Alla befälhavare måste vara på det klara med, och inprägla sina underställda, att underlåtenhet och försummelse bildar en tyngre belastning än ett felgrepp i valet av medel.

Vill man tillämpa den ledningsfilosofin i ofärd får man faktiskt tillämpa den fullt ut även i fred – annars skjuter man sig i foten!

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

av Magnus Sjöland

Flera ledare och tänkare har yttrat sig senaste tiden och uttryckt sin oro för utvecklingen inom AI – Artificiell Intelligens. Om bara några år kommer maskiner med AI att vara smartare och mer intelligenta än oss människor. Hur skall vi förhålla oss till detta? Skall vi nu reglera denna utveckling innan den går oss ur händerna?

Flera anser att AI är det tredje större språnget i vapenhistorien, det första var handeldvapen och det andra var kärnvapen.

Några uttalanden:

Elon Musk, tweet 4 sept 2017:

China, Russia, soon all countries w (with) strong computer science. Competition for AI superiority at national level most likely cause of WW3 imo (in my opinion).

Vladimir Putin, i ett tal i början av september 2017:

Artificial intelligence is the future, not only for Russia, but for all humankind. AI comes with colossal opportunities, but also threats that are difficult to predict. Whoever becomes the leader in this sphere will become the ruler of the world.

Putin ser framför sig att det framtida kriget utspelar sig mellan svärmar av drönare som styrs av AI:

When one party’s drones are destroyed by drones of another, it will have no other choice but to surrender.

AI kan vara användbart och ge en enorm fördel i ett krig inom flera andra områden än med drönare, allt från strategiska och taktiska beslut till Cyberöverlägsenhet, och med hjälp av ett stort antal sensorer ge en överlägsenhet på ett traditionellt slagfält.

Ett stort antal faror hotar mänskligheten om vi nu tar fram maskiner som är smartare och intelligentare än oss. Inom 20 år lär de enligt flera prognoser vara överlägsna oss inom flera olika områden. Det börjar redan komma maskiner som kan duplicera sig själva, lära sig av sina misstag och bygga en bättre kopia av sig själva.

Personligen tycker jag att den största faran med att lita på AI från ett ”neuralt nätverk med deep learning och big data” är att det är som en ”svart låda”, det går inte att veta hur det har kommit fram till sina slutsatser. Du måste lita på beslutet eller förkasta det. Ett stort problem uppstår när besluten är bättre än vad en människa kan prestera, AI kan nu användas för att vinna över människor i schack, fatta bra beslut på Börsen eller att diagnosticera vissa sjukdomar bättre än tränade läkare. Företag börjar mer och mer lita på AI när man fattar strategiska beslut, de som inte gör det kommer på efterkälken. Samtidigt så ökar då också sårbarheten, då sabotörer kan med AI och andra verktyg, tränga sig in och manipulera systemen så att de fattar svårupptäckta felaktiga beslut. Ett annat problem är att mycket kunskap kommer att tappas bort, om vi låter AI ta över arbetsuppgifter och funktioner från experter. Om du vill läsa mer och få en inblick i hur ett avancerat AI system kan tänkas manipulera och interagera med människor, läs senaste romanen av Dan Brown ”Begynnelsen”.

Om vi förflyttar vårt mindset från den civila världen till den militära, så ser jag ett väldigt allvarligt problem om vi låter dessa ”svarta boxar” ta över beslutsfattandet under ett krig och ännu värre om vi kopplar upp våra vapensystem så att vi låter AI sköta dem utan mänsklig inblandning. Då kan det gå käpprätt för oss människor! Dessa områden måste omedelbart regleras internationellt.

Ett föredömligt upprop till FN har nu kommit från 116 ledande personer från 26 länder med djup insikt inom AI och robotteknologi, bland annat ovan nämnd Elon Musk. De vill att FN förbjuder utvecklingen av autonoma vapen, även kallade ”dödsrobotar”. Detta är farkoster som kan klara sig själva på marken eller i luften, och kan döda alla människor som de får syn på. Dessa kan snabbt massproduceras och på slagfältet uppträda i 1000-tal eller ännu fler. Dessa enorma mängder robotar kan sedan styras taktiskt och strategiskt av AI. “These can be weapons of terror, weapons that despots and terrorists use against innocent populations, and weapons hacked to behave in undesirable ways.”, säger de i sitt upprop. De 116 experterna säger också att det är etiskt fel att maskiner skall bestämma över vilka människor som skall dödas, och vill att detta skall regleras under CCW-konventionen från 1983, Convention on Certain Conventional Weapons. Idag är USA och Kina ledande nationer, men även länder som Ryssland och flera länder inom EU arbetar med utvecklingen av sådana system. Kina har som mål att till år 2030 vara den ledande nationen inom AI.

Jag tycker Sverige skall vara ledande inom FN för att reglera området, det är svårt att överblicka, men en sak är säker: snart är vi människor intellektuellt underlägena de datorer vi en gång skapade och det vore hemskt om dessa i framtiden skall bestämma vilka människor som skall dö och vilka som skall få leva.

 
Författaren är vd och ledamot av KKrVA.