Försvarsbloggare

av Christian Braw

President al-Assad – företrädare för en skurkstat. Foto: Valentina Petrov / Shutterstock

Den regel som Jaan Kross låter Martens formulera är denna: Arten av staters agerande mot varandra kan bedömas utifrån staternas sätt att behandla sina egna befolkningar. En stat, som behandlar sin egen befolkning skurkaktigt, kommer att uppföra sig skurkaktigt mot andra stater. Därför finns det inga ”inre angelägenheter”. När kinesiska agenter nyligen förde bort en svensk medborgare från Malaysia var det en skurkaktig handling. Men den kan endast förstås mot bakgrunden av den kinesiska statens sätt att behandla sin egen befolkning. Om man ger akt på detta, är skurkaktiga handlingar från Kina mot andra stater att förvänta sig också i fortsättningen.

Om nu regimen al-Assad skulle överleva inbördeskriget i Syrien, så innebär det ingalunda fred i Orienten. Regimens skurkaktiga behandling av den egna befolkningen kommer att prägla även dess relationer till andra stater, i synnerhet i närområdet. För Sveriges säkerhetspolitiska läge är denna regel klargörande. Ju mer den ryska regimen förföljer, hotar, fängslar och mördar journalister och oliktänkande, dess mer kommer skurkaktigheten också att prägla dess förhållande till Sverige.

Och omvänt – den rättvisa, som präglar regimerna i Danmark, Norge, Finland, Estland och Tyskland, ger Sverige goda grannar i närområdet.

Skulle man kunna överföra detta till näringslivet? Då blir det så här: Det ansvar, den omsorg och lyhördhet, som en företagsledning visar mot sina kunder, sin personal och sina leverantörer kommer den också att visa gentemot andra företag och samhället i stort. Och omvänt: Den brist på ansvar, omsorg och lyhördhet, som ett företag visar mot kunder, leverantörer och anställda kommer det också att visa i sin relation till andra företag och till samhället i stort.

 
Författaren är präst i svenska kyrkan.

Av Johan Wiktorin, Avd I

Förvirringen kring angreppsrisker och hot var stor efter årets konferens för Folk och Försvar i Sälen.

Bakgrunden var Försvarsberedningens genomarbetade rapport som lämnades till regeringen precis före jul. Försvarsberedningen konstaterar i rapporten att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i vårt närområde.

Statsminister Löfvén menade under sitt framträdande att det skett en generell försämring av säkerhetsläget, men att hotbilden inte förändrats. Dessutom menade han liksom utrikesminister Wallström att regeringens säkerhetspolitiska analys har företräde och att den inte ändrats sedan 2015 och där är formuleringen att ett enskilt militärt angrepp är osannolikt.

Oppositionen vädrade morgonluft och regeringen fick motta stark kritik för sina inbördes icke jämkade budskap. Försvarsminister Hultqvist fick dagen efter förklara att regeringen hade ett stort förtroende för partikamraten von Sydows sätt att leda beredningen. ÖB å sin sida framförde sin och Försvarmaktens uppfattning att risken för väpnat angrepp var alltjämt låg.

Det kunde varit slut där, men just Björn von Sydow fortsatte debatten under sin utmärkta presentation av beredningens rapport, när han reciterade delar ur Tage Danielssons oförglömliga stycke om sannolikhet.

Det inspirerade de tre akademikollegorna Brännström, Hugemark och Mörtberg att i SvD veckan efter Sälen mena att sannolikhetsbegreppet var oandvändbart som planeringsgrund för utformningen av försvaret.

Det var helt obetalbart att höra Björn von Sydow i Sälen om sannolikhet, men kan vi skoja bort begreppet ur försvarsutformningen?

Nej, är mitt korta svar. Den måste behandlas, det är svårt och den kan vara mycket svår att kvantifiera och därmed att bli överens om. Exemplen som kollegorna räknande upp i sin artikel som Pearl Harbor, berodde ju på att man inte tog in förändringarna utan hemföll till önsketänkande.

Om vi börjar med att analysera hotet, så består varje hot av intention och kapacitet. Vissa vill även ha med faktorn tillfälle, men jag avstår här, eftersom det snarare är en produkt av hot och sårbarheter.

I fallet Ryssland är det helt riktigt som framförs i SvD att intentionen kan förändras snabbt. Den lilla politbyrå som styr Ryssland med president Putin som Primus Inter Pares kan ändra uppfattning relativt fort för omvärlden som i fallet Krim 2014. Vi kan i alla fall säga att Kreml i närtid har visat sin avsikt att uppnå politiska mål med militära medel (Ukraina, Syrien).

Vi kan också lyssna till varningar från våra underrättelse- och säkerhetstjänster som att Ryssland bedriver psykologiskt krig mot oss, enligt Säpo.

Chefen för Must, Gunnar Karlson, pekade i december 2016 ut Ryssland när det gällde både cyberangrepp och påverkansoperationer. Vidare bedriver den ryska ledningen ett intensivt upprustningsprogram sedan åtta år tillbaka, där den långsiktiga intentionen kan skönjas. Trots sanktioner och kontraktion i ekonomin, så håller den politiska viljan uppe ansträngningarna.

Och det har gett resultat. Ryssland klarar av, inte utan problem, att slåss i Ukraina och Syrien parallellt samtidigt som man fortsätter bygga sina kapaciteter. I Östersjön ser vi nya stridsflygplan, nya örlogsfartyg och kvalificerade robotsystem grupperas i exempelvis Kaliningrad.

Med en stormakt som bedriver informationsoperationer mot oss och för fram militära resurser i både Arktis och Östersjöområdet kan jag med bestämdhet säga att hotet mot Sverige har ökat de sista fem åren. Angrepp pågår i ett försök att forma den framtida stridsmiljön, om tillfälle skulle uppstå.

Våra sårbarheter ska jag inte analysera här, utan nöja med mig att konstatera att de finns i form av militär uthållighet och klara brister i civilt och psykologiskt försvar liksom i försörjningsberedskap. Kontentan är att en motståndares kapaciteter inte behöver vara iögonfallande stora för att åstadkomma oönskade effekter i vårt samhälle som försvårar väpnat motstånd. Det är detta som vi ska råda bot på till 2025, enligt Försvarsberedningen.

Mötet mellan hot och sårbarheter konstituerar olika risker. Riskerna analyseras i konsekvenser och just sannolikheter. Eftersom konsekvenserna av väpnade angrepp är alltifrån stora till extrema är den variabeln lite mer trögrörlig. En generell bedömning som täcker begränsade militära angrepp på landet skulle vara att konsekvenserna skulle vara minst mycket stora.

Sannolikheten däremot är väldigt flytande. Den kan vara alltifrån nästintill obefintlig till överhängande. Eftersom vi här, liksom i bedömningen av en kärnkraftskatastrof, har att göra med sällanhändelser, så blir sannolikheten också svårfångad.

Motsättningar kan därför uppstå i de politiska bedömningarna. Därför är det viktigt att försöka komma överens om några grundläggande principer. En sådan tycks vara att vi kan påverka sannolikheten själva genom en egen försvarsförmåga. Många av de länder som blev angripna de sista 100 åren upplevdes inte av angriparen ha ordning på sitt försvar. Våra nordiska grannländer under andra världskriget är utmärkta exempel på detta. Det är alltså angriparens värdering av försvararen och sina egna mål som bestämmer sannolikheten för angrepp.

Därför är det viktigt att signalera motstånd i alla riktningar. Till den presumtive angriparen, till den egna befolkningen och till partners. Om inte vi försvarar oss själva, vem ska då göra det?

Det är därför svårt att komma till någon annan slutsats än ÖB’s: Att risken är låg dvs ungefär att sannolikheten är mycket liten, men konsekvenserna mycket stora om det sker.

Tröskeleffekt, som mest kommer ur sjö- och flygstridskrafter, är en beståndsdel i att försöka påverka sannolikheten och även konsekvenserna av angrepp genom att försätta kvalificerade resurser hos motståndaren ur stridbart skick. Precis som ÖB framhöll i Sälen, så kommer vår relativa operativa förmåga att vika snabbt efter 2020 om inte det sker klara tillskott av resurser.

Att inte hörsamma en sådan begäran skulle alltså med ovanstående resonemang kunna öka sannolikheten långsiktigt för ett angrepp och därmed risken för väpnade angrepp mot landet. Ur en angripares perspektiv skulle därför en oförmåga att stärka försvaret kunna tolkas som en svag politisk vilja att försvara landet, vilket i sin tur skulle kunna driva sannolikheten för krig ytterligare högre.

Tröskeleffekt är dock inte den enda komponenten att ta hänsyn till. Försvarsviljan och förmågan att kunna slåss uthålligt är andra beståndsdelar som påverkar sannolikheten. Risken att bli fast i ett Afghanistan är något som hökarna hos en angripare vill försöka vifta bort i de inbördes diskussionerna. Därför är det viktigt att vi vidtar sådana förberedelser inom främst markstridskrafterna, så att dessa på ytan blir kända. På samma sätt är det också avgörande att vi visar att vi är beredda att slåss tills angriparen inte tål mer.

Det är den mest tragiska biten av de senaste decenniernas försvarspolitik och något som jag vet driver oss försvarsbloggare. Få förstår vilka uppoffringar det skulle krävas att besegra en motståndare, vilket vi till slut skulle göra. Det är därför det är fundamentalt att vara stark från början och kunna stå upp mot aggressiva hot. Våldet och kriget har sin egen dynamik och destruktiva effekter. Det får helt enkelt inte börja och det får inte slå rot.

Hur många skott var det i den första salvan i Syrien? För snart sju år sedan. De senaste dagarna har israeliskt och ryskt stridsflyg liksom turkisk helikopter och iransk drönare blivit nedskjutna i syriskt luftrum. Där är vi idag. Ingen fred i sikte.

Samma tankeexperiment kan även parentetiskt göras för den inre säkerheten. Hur litet var gängvåldet i Honduras från början och var är det idag?

Det är därför fundamentalt att kunna göra fullständiga riskanalyser, där hot, sårbarheter och risker vägs samman, med sannolikheten som en av de bärande delarna. Denna ska sedan läggas på den grundläggande förmågan att upprätthålla vårt folkrättsliga uppdrag att skydda vår territoriella integritet. Se mitt tal i Sälen 2015.

Om vi inte gör det, så kommer det bli öB som blir sittande med risken och så kan vi inte ha det av flera skäl. Det innebär politiken inte vill ta ansvar och därmed att omprioritera resurser. Det innebär också att det blir Försvarsmakten som tolkar sannolikheten, vilket torde öka klyftan mellan myndigheterna och den politiska nivån, till gagn för ingen annan än en angripare.

Särskilt viktigt är det att ta fasta på beredningens budskap att vi oundvikligen skulle dras in i en väpnad konflikt i närområdet. Problemet är att närområdet står i omedelbar kontakt med Mellanöstern och Svarta havet genom allianser. Om saker börjar skena där kan vi ha en konflikt här inom ett dygn.

Därför vill jag 2018 se lite politiskt ansvar, där man intellektuellt kan diskutera dessa fenomen i allmänna ordalag med väljarna. Mitt kompetensbidrag till debatten blir att hotet mot Sverige har ökat kraftigt de senaste fem åren, att vi har en informationskonfrontation med Ryssland och att sannolikheten, och därmed risken, för väpnande angrepp kommer att öka om vi inte strax tar beslut om förstärkningar om en ordentlig uppbyggnad av totalförsvaret. Omvärldens politiska viljor har aldrig anpassat sig till svenska beslutsprocesser. Det är inte sannolikt, det är sant.

av Bo Richard Lundgren

Den 4 januari 2017 presenterade regeringen en Nationell säkerhetsstrategi. I företalet till denna framhöll statsministern att frågor om svensk säkerhet brukar samla breda majoriteter i Sveriges riksdag och räknade med att det skulle var möjligt att nå en bred samling också i arbetet med att förverkliga innehållet i strategin.

Fem dagar senare – den 9 januari 2017 – gav regeringen ut anvisningar för den parlamentariskt tillsatta Försvarsberedningen. Här fick beredningen i uppdrag att analysera viktiga förändringar i den nationella utvecklingen, särskilt i Europa och i Sveriges närområde. Beredningen skulle också redovisa sin bedömning av den säkerhetspolitiska utvecklingen och konsekvenserna för svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Beredningen arbetade under våren, sommaren och hösten 2017. Arbetet leddes av den allmänt respekterade riksdagsledamoten, f d talmannen m m Björn von Sydow (S), med ett, som alla vet, gediget förflutet inom området.

Den 20 december 2017 presenterade beredningen sin första delrapport Motståndskraft – Inriktning av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021-2025 (248 sidor). Beredningen var enig om huvuddragen i rapporten, och alla riksdagspartier står bakom dokumentet.

Vid presskonferensen betonade von Sydow att det råder en parlamentarisk samsyn kring de förslag som beredningen lägger fram. För en utomstående föreföll det klart att man hade lyckats att uppnått den politiska enighet som statsministern efterlyst cirka ett år tidigare.

Men så hände något. Den 14 januari 2018 uppträdde statsministern på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Han underkände den säkerhetspolitiska bedömning som beredningen hade gjort avseende synen på ett väpnat angrepp mot Sverige. Till yttermera visso fick han stöd av sin utrikesminister, som dessutom uttalade sig nedsättande om den parlamentariskt tillsatta Försvarsberedningen, som hon kallade ”den där gruppen.”

Frågor man nu måste ställa sig är: Hur står det till med regeringens förmåga att hantera frågor som rör rikets säkerhet? Och vad betyder statsministerns högtidliga tal om politisk enighet? Är det bara tom retorik som ingen behöver ta på allvar?

I senaste numret av Grönköpings Veckoblad uttalar sig polisen Paulus U. Bergström om tillståndet i stadens polisväsende. Han kommer med en tydlig uppmaning till allmänheten: Var laglydig! (Bakgrunden är den att polisväsendet i staden är fullt upptagen med att omorganisera sig, och då blir det inte så mycket tid över att utreda brott.)

Kanske skulle den svenska regeringen kunna rikta en liknande uppmaning till president Putin i Moskva. Var laglydig! Håll dig till folkrätten och det internationella regelverket! Då kanske Herr Putin lämnar tillbaka den olagligt annekterade halvön Krim och upphör med sina aggressioner mot Ukraina. En sådan uppmaning skulle ju dessutom ligga helt i linje med utrikesminister Wallströms tidigare agerande. Hon har ju tagit i på skarpen och talat om för Nordkoreas Kim Jong-Un att han måste avveckla alla sina kärnvapen.

Låt oss återgå till allvaret. Den som är intresserad av frågor som rör rikets säkerhet har på senare tid fått ett starkt intryck av att regeringens säkerhetspolitik börjar bli allt mer naiv och grönköpingsmässig. Det borde regeringen försöka ändra på så fort som möjligt. Ett sätt kan vara att lyssna på Försvarsberedningen.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

av Michael Sahlin

När den avgående presidenten Obama skulle lämna över till tillträdande presidenten Trump var det Nordkorea och det nordkoreanska kärnvapenprogrammet – och USA:s motverkansdilemma – som Obama framhöll som efterträdarens enskilt största utmaning. Men Obama-administrationens sista överlämningsärende handlade om Syrien. Avgående nationella säkerhetsrådgivaren Susan Rice hade ett förslag att överlämna till efterträdaren Michael Flynn: att USA i den fortsatta, starkt prioriterade kampen mot IS skulle satsa på samverkan med den syrisk-kurdiska milisen YPG som de ”boots on the ground” som man nu insåg krävdes, utöver de massiva flyginsatserna, för att kunna betvinga och besegra den jihadistiska terrorgruppen.

Flynn gav ett avvaktande svar, naturligt nog med tanke på hans bakgrund. Sedan denne general Flynn avslöjats med att inte ha sanning som sin bästa gren, enligt både FBI:s och vice-president Pence synnerliga mening, och därför fått rekordtidig presidentiell fot framkom ju tydliga uppgifter om att Flynn inte bara haft otillbörliga kontakter med ryska vederbörande utan också stått i sold hos Erdogans Turkiet. Det hade bl a förmärkts genom den artikel Flynn lät publicera på själva valdagen med starka förord för att USA borde bejaka den officiella turkiska berättelsen om bl a varför ett amerikanskt samarbete med de syriska kurderna inte var tillrådligt. Och känt var förstås redan då att Ankara absolut inte uppskattade ett sådant samarbete, i kampen mot IS. Så det var inte minst genom Flynns roll och utnämning som president Erdogan och hans närmaste, hjärtligt trötta på Obama-teamets kallsinnighet, hade stora förväntningar på att Obamas sorti och Trumps tillträde skulle innebära ett lyft och en lättnad.

Men så blev det inte – bara något år efter Flynns snöpliga avgång har det skett flera scenförändringar i regionen och särskilt i Syrien, och i skrivande stund i slutet av januari (2018) är läget i stort mer komplicerat än kanske någonsin, trots att IS efter lång och seg och kostsam strid så när besegrats. Och avgörande för denna utgång var just samarbetet mellan USA och den USA-ledda stora koalitionen (där Turkiet utgör motvillig medlem) och de kurdiska styrkorna, enligt Obama/Rices rekommendation till Trump/Flynn, samtidigt som relationen mellan de NATO-allierade USA och Turkiet hamnat i en ”all time low”. Sedan Erdogan, nu djupt frustrerad över Trump/USA:s sätt att säkerhetspolitiskt nalkas frågan om hanteringen av kvarlåtenskapen efter IS-kriget, i dagarna valt att förhandla med Putins Ryssland om tillstånd att militärt intervenera i nordvästra Syrien för att komma åt YPG så framskymtar t o m risker för direkta sammanstötningar mellan amerikanska, i varje fall USA-stödda, förband och den turkiska armén.

Samtidigt aktualiseras ett ännu oklart mått av ryskt militärt stöd till den turkiska operationen (”Olive Branch”!) tankar om det otänkbara: det bisarra i att NATO:s yttre gräns offensivt överskrids och försvaras till följd av beslut och åtgärder med bas i Moskva.

Detta betyder att i regionen de flesta av de ursprungliga problemen kvarstår olösta, samtidigt som ytterligare komplikationer tillkommit under den 7-åriga syriska tragedins koreografi. Nu, i skrivande stund, är läget, i olika koncentriska cirklar (beroende på hur brett man definierar ”Mellanöstern” och vilket delproblem som fokuseras), så tillspetsat, tilltrasslat och spänt att det blivit dags att inse, också i Sverige, att här inryms en problempotential med faktiskt global räckvidd. Smärtsamt uppenbar för alla och envar är, för att lyfta en aspekt, diskrepansen mellan å ena sidan alla ytterst kännbara sätt varpå Mellanöstern påverkar Europa och europeisk säkerhet i vid mening, å andra sidan den patenterade europeiska oförmågan att för egen del göra något åt saken. Just den aspekten kan sedan utvidgas till att inkludera USA och den samlade västliga responsförmågan, den som nu präglas av utrikespolitisk transatlantisk oenighet (Iran-avtalet, Israel-Palestina, m m) och samtidigt av minskande amerikanskt reellt inflytande i regionen, ställt i relation till Ryssland.

Avsikten med denna text är att först, efter denna övergripande lägesbestämning, söka ge en bild av hur de parallella syriska krigen nu tycks utveckla sig – en ansats till anatomisk undersökning – och därefter diskutera vilka frågor som redan idag finns att ställa och erfarenheter/lärdomar i olika avseende dras, nu när kriget/krigen med vidhängande humanitära katastrofer nalkas år 8, fortfarande utan glimtande gult ljus i tunneln. Texten inskränks här till att fokusera Syrien, i självklar vetskap om att mycket av det som sker i Syrien bäst eller endast kan förstås i ljuset av parallella utvecklingar i Irak, m fl grannländer. I självklar vetskap också om att huvudarenan för den turkisk-kurdiska konflikten (och mer specifikt Ankaras konflikt med PKK, med grenar in i Syrien, och Irak) ligger i Turkiet, sydöstra Turkiet. Tillkommer den övergripande regionala konfliktdimensionen sunni-shia, med allehanda politiskt relevanta underdimensioner inom särskilt sunni: wahabism/salafism, jihadism, Muslimska Brödraskapet, sufism, m m. Allt överlappar och hänger ihop, och har gjort så sedan i varje fall det första världskriget för 100 år sedan, allt det som inför dagens läge utlöstes först av den iranska anti-Shah revolutionen 1979 och därefter av arabvåren 2011 med genomgående tragiska och svårläkta konsekvenser.

Men Syrien, alltså, och huvudsakligen tre samtidiga, parallella och sammantvinnade krig: dels upproret/revolten mot Assad-regimen som blev ett av världshistoriens mest komplicerade inbördeskrig, dels världssamfundets krig mot terrorgruppen som än idag dras med de många namnen, IS, ISIL, ISIS, Daesh, och dels det mer lågintensiva, men när detta skrivs högaktuella, kriget mellan turkiska och Turkiet-stödda styrkor och kurdiska PYD, med väpnad gren YPG, med kvinnlig falang YPJ. Krigens karaktär bestämdes, och bestäms fortfarande, av dels involveringen av externa regionala och globala aktörer, dels en extrem fragmentering på rebellsidan i den grundläggande huvudkonflikten, för och emot Assad-regimen.

Som ska diskuteras avslutningsvis och som kommer att diskuteras i decennier framöver: Hur kunde en så humanitärt katastrofal och säkerhetspolitiskt problematisk händelsekedja tillåtas ske? Hade katastrofen kunnat undvikas? Har Syrien-krisen (och Jemen, och Irak, och Libyen, och Somalia, och Sydsudan…) gjort oss avtrubbade?

Utsikter för fred, respektive fortsatt konflikt

Innan vi ställer frågorna om det som är och har varit, och diskuterar erfarenheter och lärdomar, först några ord om hur utsikterna till fred (alternativt fortsatt konflikt) ser ut i början av 2018, strax innan början på kriget/krigens ofattbara åttonde år.

Och för att kunna säga dessa ord måste vi erinra om hur aktörsbilden ser ut, efter alla dessa år av krig.

Först kriget mot IS. Den USA-ledda anti-IS koalitionen, gradvis utväxt till att bestå av 74 länder och internationella organisationer (”partners united in defeating global terrorism”) uppger nu att man återerövrat 99% av det territorium IS som mest kontrollerade, efter den smått otroliga maktutbredningen 2014. Ryssland har, med varierande grad av seriositet och takticitet, samverkat med koalitionen i kampen mot IS, liksom Iran. Men med kriget mot IS till synes i allt väsentligt vunnet i Irak och Syrien, till ett oerhört högt pris – och med läxor från Irak och Afghanistan lärda när det gäller att inse vad som krävs för att förhindra den aggressiva jihadismens återuppstående –  återuppstår nu alla övriga, och nytillkomna, konflikter med full kraft.

Rysslands ingripande i det syriska inbördeskriget, alltså Assad för och emot, hösten 2015 vände som vi minns kriget till Assad-regimens fördel. Dessförinnan hade krigsförloppet utvecklats så att Assad-regimen sommaren 2015 såg ut att falla, samtidigt som djup ambivalens verkade prägla Obamas USA och övriga västländer: kampen mot IS hade kommit att prioriteras, och alternativen till Assad som sammanhållande kraft i ett sammanhängande Syrien ingav glädjelöshet, en vilsenhet beträffande krigsmålen som också grundades i trista erfarenheter av både försöken att aktivt stödja de olika (”moderata”) rebellgrupperna och de rebellstödjande regionala makternas spretiga och vacklande positioner. Det ryska ingripandet på Assads sida bäddade också för Irans inträde på den syriska arenan. Dessa utvecklingar banade sedan väg för ett läge – i fördjupad undran över USA:s vilja och förmåga att göra skillnad i steget från Obama till Trump – där initiativet till en slags fredsprocess hade övergått från Genéve (FN) till Astana/Sochi i rysk regi, baserad på ett rysk-iransk-turkiskt samarbete, efter östra Aleppos fall i slutet av 2016.

Denna process hade ett år senare, i slutet av 2017, utmynnat i ett Syrien bestående av dels stora områden återtagna av regimen med hjälp av ryskt flyg och markstyrkor med stöd av iranska och Iran-stödda förband, inkl Hizbollah från Libanon, dels områden i östra/nordöstra Syrien som med amerikanskt flyg- och specialförbandsstöd kontrollerades av kurddominerade styrkor (med YPG som dominerande militär faktor), och dels ett antal ”de-escalation zones”, framförhandlade trilateralt mellan Moskva, Teheran och Ankara, och i ett fall, intill Jordanien/Israel, direkt mellan USA och Ryssland. Endast i dessa zoner var det nu fråga om att rebellgrupper hade den faktiska kontrollen, och förhandlingar, t ex i Genéve, om politisk förhandlingslösning och övergångskompromiss var nu i praktiken inskränkta till att handla om denna, nu starkt reducerade delmängd. Och vad värre var, i den största och viktigaste av dessa zoner, provinsen Idlib nära turkiska gränsen och intill den nu konfliktdrabbade kurdiska kantonen Afrin, dominerades rebellsidan av f d Al Qaida-anknutna jihadistgruppen Tahrir al Sham, ett tillsammans med IS legitimt mål för fortsatta ryska (och västliga) attacker, oavsett vapenstilleståndsarrangemang i övrigt.

Den fortsatt trassliga syriska scenen gör det nu svårt för Putins Ryssland att ta steget vidare – från ett segerrikt militärt ingripande, därtill med tillfälle att visa upp och krigstesta rysk militär och militärindustriell förmåga, inklusive uppskattningsvis 150 nya vapensystem, och dessutom manifestera diplomatisk vilja och förmåga inför en vilsen västkant – till en framförhandlad och internationellt legitim fred, helst utan ansvar för återuppbyggnadens kostnader. Därav samarbetet med (Iran och) Turkiet, därav intresset för visst elementärt samarbete med USA, och därav en rysk önskan att Astana-resultaten ska välsignas och legitimeras i det FN-ledda Genéve-formatet – och därav en rysk öppenhet för att freden, om och när den kan säkerställas, sist och slutligen måste ges optiken av politisk kompromiss och all-syrisk transitionslösning. Och därav det ryskledda arbetet med en ny syrisk författning och en rysk insistens, starkt ogillad i Ankara, på att även de syriska kurderna måste ges säte och stämma i en slutöverenskommelse. Och därav den i slutet av januari genomförda särskilda fredskonferensen i ryska konferensmetropolen Sochi, med ytterst selektivt deltagande från de stridande parterna och starkt ifrågasatt legitimitet i förhållande till den de Mistura-ledda FN-processen i Geneve.

Turkisk intervention i Afrin

Det i januari 2018 inledda turkiska militära ingripandet i den kurddominerade Afrin-”kantonen” – och som rört till det rejält i den syriska myrstacken – var det fjärde gränsöverskridandet av den turkiska armén under den syriska krisen. Nr 1 var en operation 2015 för att undsätta en truppstyrka som bevakade ett seldjukiskt minnesmärke (Suleiman Shah) inne i Syrien och flytta detta till ett säkrare ställe nära gränsen. Den gången skyddseskorterades undsättningsstyrkan just av YPG, just i Afrin (!). IS och Al Nusra var hotet. Men det var då. Sedan följde Operation Euphrates Shield i augusti 2016, någon månad efter det beramade kuppförsöket. Den skedde, efter vaga klartecken från Moskva (som där och då ägde och fortfarande äger luftherraväldet) och i någon mån även Washington, med det uppgivna syftet att dels jaga bort IS från gränstrakterna och dels bestrida YPG möjligheter att koppla samman de östliga kantonerna (Kobane och Jazira) med den längst i väster, just Afrin. De hårda och månadslånga striderna mot IS särskilt om staden Al Bab kostade den turkiska armen 70 man i stupade, och deltagande enheter ur Fria syriska armén långt fler. Operationen efterlämnade staden Manbij (som Erdogan nu hotar att angripa) som en mellan Turkiet och USA olöst bråkfråga, än idag under USA-stödd YPG-kontroll. Och i höstas handlade det om att med begränsad styrka dra in i Idlib-provinsen, men nu under det trilaterala rysk-iransk-turkiska de-eskalationsavtalet, att övervaka vapenvilan, trots pågående strider mellan Assad-styrkor och jihadistiska Tahrir al Sham, m fl.

Och så nu den utomordentligt kontroversiella interventionen i Afrin (”Olivkvisten”!), med det deklarerade syftet att där tillintetgöra YPG, USA;s samarbetspartner i den avklingande kampen mot IS. I turkisk regimretorik åsyftar benämningen ”olivkvist” de uttalade syftena att befria Afrin från terror och därmed skapa utrymme för områdets återlämnande till sina ”rättmätiga ägare”, inklusive återvändande syriska flyktingar.

Det skall här erinras om den sedan länge etablerade turkiska traditionen av flygangrepp över den irakiska gränsen, mot PKK:s högkvarter i Quandil-bergen i norra Irak, decennielånga perioder av angrepp som vunnit en form av regional sedvanerättslig legitimitet.

Det skall också påpekas att dessa olika interventioner, överlagrat pågående strider mot PKK inne i Turkiet, oundvikligen tär hårt på den turkiska armén, TSK, redan hårt tärd av alla utrensningar efter kuppförsöket sommaren 2016.

Sedan Trump-administrationen, fullföljande företrädarens linje, konkluderat att den fortsatt prioriterade kampen mot IS förutsatte fortsatt och utvidgat stöd till YPG och därtill senare formellt beslutat att upphöra med det militära stödet till anti-Assad rebellgrupperna har förutsättningarna för dagens komplexa situation skapats, bland annat innebärande en slags amerikansk-rysk öst-västlig flygoperativ dominansuppdelning med Eufrat som gräns. Samarbetet med YPG (eller SDF, Syrian Democratic Forces som är den alternativa benämningen för att markera att även andra än kurdiska styrkor ingår) är nu det instrument som Washington, utöver sin allmänna diplomatiska och ekonomiska tyngd, de facto förfogar över vid främjandet av de mål Tillerson och Matthis sedermera angivit: att uthålligt motverka att IS-hydran sticker upp ett nytt huvud någonstans i regionen, att bestrida Putins Ryssland full dominans i landet, att hindra och tillbakapressa Irans militära positionsframflyttning i Irak och Syrien och att skydda Israel från ett genom Syrien-kriget stärkt Hizbollah, och, möjligen, att visa YPG och andra liknande aktörer att det lönar sig att offra sig för USA;s krigsmål.

Men då hamnar man å andra sidan, som vi sett, i allvarlig intresse- och strategisk konflikt med NATO-kollegan Turkiet, och skapar ett problem också mellan Turkiet och NATO eftersom den turkisk-amerikanska osämjan om nutid och framtid i Syrien (och om skillnaden mellan huvudsak och bisak), överlagrat ett antal andra problemfrågor i relationen, pressar Turkiet att kompensatoriskt  utveckla ett långsiktigt förmodligen ohållbart men kortsiktigt taktiskt fördelaktigt samarbete med Svartahavsgrannen Ryssland. Till bilden hör också den inrikespolitiska fördel Erdogan och hans närmaste drar av den nationalistiska mobiliseringen i Turkiet kring ledningens expansiva utrikes säkerhetspolitik, och även Turkiets ambivalenta hållning till regionens andra icke-arabiska stormakt, shia-landet Iran, nu utpekat av både Israel och USA som regionens huvudproblem.

Så trots att den regimstödjande sidans omfattande militära framgångar, och rebellsidans försvagning, internationella övergivenhet och fortsatta splittring. lett till allmänt avmattade stridigheter och därav följande relativa förbättring av det humanitära undsättningsarbetet i Syrien ser freden avlägsen ut i slutet av januari. Internationaliseringen av det syriska ombudskriget/krigen har gjort Syrien till en arena för alltmer komplexa och alltmer oförenliga regionala och globala intressen, med tilltagande risk för att det kommer ta år, kanske många år, att skapa ny stabilitet genom sammanjämkande av ryska, amerikanska, turkiska, israeliska, saudiska, europeiska m fl, – och syriska (i den mån syrier alls tillfrågas) – intressen.

Nya trender i det nya läget ”efter IS”: amerikanska överväganden

Det måste här tilläggas att det nya, än mer komplicerade, spelet om Syrien ”efter IS” också tycks lägga grunden för en viss renässans för de tidigare, hittillsvarande konfliktmönstren. Med detta avses flera olika trender.

En sådan trend, fortfarande mer som risk och farhåga än som påtaglig realitet, är den främst av USA påtalade risken att det övriga tumultet, och nu senast det turkisk-kurdiska kriget i Afrin, ska ge IS en chans att återkomma på banan, trots allt, såsom skedde i Irak. Även om ingen tror att en IS-återkomst ska kunna ske med 2014 års förbluffande storskalighet så vore det illa nog, och demoraliserande nog, om IS skulle återkomma som destabiliserande militär faktor, i Syrien, kanske också västra Irak, till ideologiskt stöd för terrorattacker också utomlands. Och i det perspektivet får man inte glömma att det ju finns även annan militant, väpnad jihadism, och särskilt då Al Qaida-avläggaren och f d Al Nusra, Tahrir al Sham som nu utgör den stora huvudvärken i Idlib nära turkiska gränsen, under turkisk övervakning men under angrepp av ryskt flyg och Assad- och Iranstödda styrkor. En strategisk samverkan mellan IS och Tahrir al Sham i en nästa konfliktfas är lätt att föreställa sig.

En annan trend framskymtar i den Tillersonska Syrien-politikens förnyade anti-Assad betoning, detta jämfört med intrycket senare år av gradvis, praktisk amerikansk anpassning till det efter den rysk-iranska interventionen skapade läget på marken och det fruktlösa i att fortsätta kräva Assads avgång och politisk övergångslösning (a la Genéve-processen), något som också uppmuntrat Erdogans Turkiet att skärpa ton och åtgärder mot Assad-regimen, oaktat samarbetet med Moskva och Teheran som fortsatt stöder Assad och trots oenigheten med USA om andra Syrien-frågor. Detta sammanhänger med en tredje trend, Fria Syriska Arméns/FSA:s återuppdykande, efter år av marginalisering, som reell militär faktor och aktör – nu tydligen som resultat av en diskret men målmedveten turkisk satsning – som förtrupp för den turkiska armén i dess olika interventioner (Afrin, Idlib, m m).

Att USA i sin nya Syrien-politik à la Tillerson nu åter talar om att en nödvändig politisk lösning förutsätter att Assad bugar sig ut från scenen har många bottnar och flera konsekvenser. En är kopplad till den globaldiplomatiskt annalkande frågan om ansvaret för de astronomiska kostnaderna för återuppbyggnaden av det söndertrasade Syrien, det ansvar som det internationella samfundet inte kan undgå att adressera, också som handlingsväg för att hantera den Syrien-relaterade flyktingkrisen – biljonbelopp för återuppbyggnad och miljontals människor. Men det ter sig extremt svårt för USA och västvärlden i stort att finna politiskt gehör för att finansiera återuppbyggnaden i ett Syrien fortsatt styrt av den för krisen huvudansvarige. Tillkommer så att en amerikansk Syrien-politik som syftar till att trycka tillbaka iranierna och hålla ryssen stången (och turken lugn) inte har utrymme för en rysk-iranskt kontrollerad marionettregim i Damaskus, en regim som därtill skulle framstå som något av ett monument över amerikanska säkerhetspolitiska tillkortakommanden i den känsligaste av regioner. Och en fortsatt, och fortsatt relevant och legitim, FN-process i Genéve förblir sättet att bestrida Putin herraväldet över fredsprocessen i Syrien, och i Genéve-spåret gäller fortsatt att fred förutsätter kompromiss som förutsätter att Assad ersätts av någon form av övergångsregim. Men även om just detta element må uppskattas i Ankara (och Riyad, och Tel Aviv) så uppskattas det garanterat inte i Moskva och Teheran.

Och så har vi den kurdiska aspekten/komplikationen, den fråga som i nuläget spetsat till hela den syriska ekvationen och ytterligare spätt på spänningen mellan de allierade NATO-länderna USA och Turkiet, och då är det hög tid att peka på den israeliska faktorn. Trump-administrationens nya Syrien-politik dikteras i hög grad av dess pro-israeliska hållning: att skydda Israel från de kombinerade hoten från ett expansivt Iran och ett krigsvant och missilladdat Hizbollah, att av inte minst det skälet prioritera målen att tvinga bort iranska och pro-iranska styrkor från syriskt och särskilt sydsyriskt område. Vi erinrar oss här att Netanjahus Israel var det enda land i världen som hösten 2017 uttryckligen stödde kurdiska KRG:s i norra Irak folkomröstning om självständighet. Skälet var den israeliska preferensen för en kurdisk lösgörelse från det Iran- och shia-dominerade Irak, såsom säkerhetsbuffert mot Iran. Nu handlar det på motsvarande sätt om preferensen för en kurdisk, USA-stödd buffert i östra och nordöstra Syrien, en buffert mot befarade/konstaterade iranska strävanden att med hjälp av Assad-regimen i Damaskus och Hizbollah i Libanon etablera en säkerhetspolitisk korridor hela vägen från Teheran till Medelhavet, ett existentiellt hot mot Israel. Och för det, tänkte man, är det rationellt och nödvändigt att investera i redan gjorda investeringar i det etablerade amerikansk-kurdiska samarbetet i den del av Syrien som i tentativ amerikansk-rysk ”understanding” utgör överenskommen amerikansk militär intressesfär, öster om Eufrat. Men då uppstår å andra sidan en starkt oönskad turkisk-amerikansk konflikt, som vi sett. Och inte bara det, från både Moskva och Teheran signaleras protest mot amerikansk avisering av planer på permanent närvaro i, amerikansk ”ockupation” av, det oljerika östra Syrien, för turkiskt vidkommande särskilt oacceptabelt i den utsträckning amerikansk maktprojicering innebär stärkande och legitimering av kurdiska politiska strävanden. Som i sin tur återverkar på existentiellt känsliga förhållanden i den ofärdiga stats- och nationsbyggarprocessen i det janushövdade Turkiet, med ett ansikte blickande västerut, ett annat österut.

Summerar vi detta försök till lägesbestämning, Syrien ”post IS”, så handlar det, bland annat, om denna rad av strecksatser:

– Begreppet ”post-IS” summerar att det tagit den USA-ledda koalitionen, tillsammans med Ryssland och Iran, uppåt 4 år att med stora insatser och stora förluster besegra IS-kalifatet i Irak och Syrien, även om fickor finns kvar, liksom risker för IS’ återkomst, fusionering med andra jihadistgrupper och angrepp och etablering utanför regionen. Men med IS-hotet starkt reducerat tränger sig landets övriga, länge åsidosatta, problem på med full kraft; ombudskriget i Syrien ter sig nu snarare mer än mindre militärpolitiskt tilltrasslat, med en ny, flerdimensionell dynamik igångsatt, en dynamik med global räckvidd;

– Efter lång amerikansk tvekan – som bidragit till att släppa till rysk militär och diplomatisk dominans, släppa in iranska stridskrafter och till synes låta Assad slippa undan – tycks Trump-administrationen, av ett antal diskuterade skäl, nu ha bestämt sig för att med större kraft återinträda på den syriska banan, även om närmare besked om mål och medel ännu utestår. Fullföljande därvidlag av samarbetet i östra Syrien med kurdiska YPG innebär kollision med turkiska intressen vilket tillsammans med återupptagna krav på Assads avgång innebär kollisionskurs även mot Moskva, och en NATO-politiskt oönskad trend mot ökat turkisk-ryskt samarbete, och kollisionskurs även mot Iran, med resulterande risker även för kärnteknikavtalet. Ännu utestående närmare besked om amerikanska avsikter när det gäller att navigera i regionens brottsjöar återspeglar ännu utestående slutlig avdömning i en pågående dragkamp i Washington mellan Pentagon/CENTCOM (som fortsätter prioritera den militära kampen mot IDS, m fl) och State (som fått anledning att oroa sig över bredare säkerhetspolitiska vägvalsdilemman).

– Med nuvarande militära och diplomatiska läge ter det sig ännu ovisst, oaktat all retorik, om Syriens territoriella integritet, ett sammanhängande, intakt Syrien till sist kommer att bli resultatet av de många åren av inbördes- och ombudskrig på de olika fronterna. Avgörande i det storpolitiska spelet om detta kommer att bli inte minst den kurdiska faktorn, t ex om den turkisk-kurdiska konflikten till sist avgörs, med grannländernas och stormakternas införståddhet, genom en uppgörelse mellan Assad-regimen och de olika kurdiska fraktionerna, inkl PYD/YPG. Detta förutsätter dock ett närmande, med stormakternas införståddhet, mellan Ankara och Damaskus, vilket i sin tur förutsätter viss minimal samsyn mellan Washington och Moskva om rambetingelserna för en fredlig avveckling av kriget/krigen. I fråga om denna eventuella samsyn har Putin den taktiska fördelen gentemot Trump att Ryssland i Syrien opererar på inbjudan av den ”lagliga” regeringen – den faktor som för USA:s del gör skillnaden mellan Irak och Syrien.

– Men i avvaktan på allt detta, och med Assad numera ohotad i den interna striden: fortsatt krig mellan parterna i Idlib (turkiska armén, syriska armén, ryskt flyg, jihadistiska Tahrir al Sham, Fria Syriska armén, mfl), med fortsatt extrema humanitära konsekvenser och flyktingrörelser, fortsatt krig i enklaver som Östra Goutha nära Damaskus, fortsatt krig mot rester av IS, och nu fullt krig mellan turkar och kurder uppe i Afrin, med risker för spridning (till amerikanskt bekymmer) av dessa strider österut. För turkiska statsledningens del för övrigt ett tillfälle att stolt visa upp prov på den oberoende turkiska försvarsindustrins innovations- och produktionsförmåga, funktionellt jämförbar med ryssarnas försvarsindustriella uppvisning i övriga Syrien.

Och mycket annat elände, i slutet av januari 2018, strax innan inbördeskriget går in på sitt åttonde år. ”Nu är Syriens kanske värsta tid”, sade FN:s humanitäre samordnare Jan Egeland härom dagen.

Återblickande reflexioner och frågor efter 7 år av katastrofalt krig i Syrien (och Irak)

Hade katastrofen kunnat undvikas?

Den övergripande reflexion man vid återblick på den syriska katastrofens bakgrund och utdragna förlopp kan göra må vara både banal och beskäftig men likväl relevant: vad kan vi nu, i vetskap om all förödelse i och utanför Syrien som ofattbara 7 års krig förorsakat, säga om hur katastrofen kanske hade kunnat undvikas och om vilka lärdomar som eventuellt kan dras i fråga om andra liknande mänskliga katastrofer? Detta kommer naturligtvis att diskuteras i generationer framöver, givet den syriska krisens unikt destruktiva karaktär. Men några saker kan kanske sägas redan nu, om än i viss efterklokhet.

För att kunna göra det krävs att man erinrar sig den syriska krisens (de huvudsakligen tre krigens) viktigaste skeden eller stadier. Efter sju år av bakslag, besvikelser och frustrationer, med ständigt ökade siffror för dödsoffer och intern- och externflyktingströmmar, är det svårt att nu minnas alla märkliga stadier, scenväxlingar.

Men ett sätt att skapa struktur bakåt är att erinra om de tre FN-medlare som passerat revy; först Kofi Annan (februari-augusti 2012), sedan Lakhdar Brahimi (2012-2014) och sedan och fortfarande, med anmärkningsvärd uthållighet, Staffan de Mistura. Både Annan och Brahimi kastade in handduken med bittra kommentarer över hur låsningarna i FN:s säkerhetsråd gjort det hopplöst för det internationella samfundet att förhindra en successiv förvärring av Syriens militära, politiska och humanitära kris, trots stora ansträngningar i Geneve-formatet att förmå parterna och deras stödländer att enas om en skiss till en politisk förhandlingslösning. Men de Mistura kämpar på fortfarande, mot svåra odds – han har nyss avverkat den nionde mötet i FN-regi, fortfarande

utan framsteg, fortfarande i oklarhet om vari en i förhållande till en ständigt föränderlig situation på marken relevant och realiserbar politisk kompromiss kunde tänkas bestå, fortfarande baserat på de ursprungliga FN-resolutionernas grundläggande postulat om att en politisk lösning/kompromiss förutsatte regimförändring i Damaskus, m m, med andra ord förhållanden före IS’ inträde på banan som huvudproblem och före den ryska interventionen 2015 som förtydligade att Assads bortförande inte (längre) ägde någon praktisk realitet.

Vad säger Kofi Annan och Lakhdar Brahimi idag om hur katastrofen hade kunnat undvikas?

Före och efter Obamas ”röda linje”, före och efter IS

Ett annat sätt att strukturera återblicken är att tala om före och efter Barack Obamas ”röda linje” i augusti 2013. Bakgrunden var ju dels Obamas beslutsamhet, baserad på företrädarens demoraliserande fiasko i Irak och ty åtföljande folkliga stöd i USA (och Storbritannien) för en ”aldrig mer kriga i Mellanöstern”-politik, att undvika militär amerikansk involvering av USA i Syrien (jfr läget i Irak där USA agerade på regimens inbjudan), dels dramatiska indikationer på att Assad-regimen, av svårförklarliga skäl, hade använt kemvapen mot civilbefolkningen. Det stämmer nu till eftertanke, snart fem år efter denna händelse, att kriget hade kunnat få ett radikalt annat förlopp om Obama den gången hade fullföljt hotet om militär bestraffning, det hot som han till sist valde att backa undan från. Eftermälet, byggt på all katastrofal utveckling som skett åren sedan dess och som partipolitiserats i och med maktskiftet i USA, må tala om undfallenhet och underlåtenhetssynd, men Obama själv har i den berömda The Atlantic-intervjun utvecklat varför beslutet att backa den gången var nödvändigt, framsynt och klokt. Faktum är idag att det inte går att säga hur kriget hade utvecklats om ett storskaligt amerikanskt flygangrepp hade skett, och faktum är också att beslutet hursomhelst symboliserade ett regionalt och globalt förtydligande av en amerikansk beslutsamhet att avstå från ledartröjan i den regionala krishanteringen. Spåren från Irak fortsatte att förskräcka.

För det tredje har vi indelningsstrukturen före och efter IS. Om fenomenet IS (m fl namn) finns mycket att säga, och många oklarheter och mysterier att klara ut. Men i detta sammanhang handlar det om att i korthet erinra om hur IS’ uppdykande på banan fr o m 2014 innebar en total ”game changer” – detta på flera sätt men främst genom att a) framtvinga USA:s inträde – trots all tvekan – också på den syriska scenen och därvid etablera ett numera alltså starkt kontroversiellt militärt samarbete med kurdiska YPG, b) framtvinga en USA-ledd internationell omprioritering mot IS-hotet, på bekostnad av dittillsvarande likaledes starkt kontroversfyllda stöd till rebellkampen mot Assad, c) internationellt förtydliga en bild (Assads bild) av att alternativen till Assad-regimen var antingen ”somaliskt” (eller ”libyskt”) kaos eller ”afghanskt” jihadiststyre, bådadera ur västlig synpunkt av tveksamt mervärde, en konsekvens av den samlade men splittrade rebellrörelsens ”jihadisering”, och d) ytterligare bidra till att skapa en förvirrande och skrämmande bild av ett land i totalt sönderfall.

Före och efter den ryska interventionen

För det fjärde har vi fasindelningen före och efter den ryska militära interventionen hösten 2015, den som så småningom, tillsammans med involveringen av iranska/pro-iranska markenheter och libanesiska Hizbollah, vände kriget till Assad-regimens fördel och i grunden förändrade förutsättningarna för varje tänkbar politisk förhandlingslösning genom att göra det uppenbart för alla och envar, oavsett retoriska utfall och infall, att det inte längre var aktuellt att Assad-regimen skulle se sig ha skäl att godvilligt förhandla om sin egen avgång. Om det någonsin varit det.

Man bör i sammanhanget, för det femte, också nämna Turkiets positionsförändringar i olika steg: först en hård, ultimativ anti-Assad hållning, i militärdiplomatiskt sällskap med Gulf-länder som Saudiarabien och Qatar, och åtföljande öppenhet för samverkan även med radikaliserade, ”jihadiserade” rebellgrupper (inkl IS?), sedan en gradvis ökande betoning av att kurdiska PYD/YPG  var det större, mer existentiella säkerhetshotet i turkisk prioritering, och sedan de olika steg som innebar närmande till Ryssland och fjärmande från USA.

Så, givet dessa förlopp, dessa omkastningar och krigsfaser – och i de perspektiv vi nu förfogar över efter 7 års krigiska förvecklingar – hade katastrofen kunnat undvikas? Frågan kan ju ställas också i vetskap om att den utveckling som faktiskt skett under dessa år i praktiken är värsta tänkbara, med 7 års förödelse, med kanske en halv miljon döda och miljoner skadade, med halva den syriska befolkningen på flykt i landet eller utomlands, varav flertalet för länge sedan torde ha gett upp hoppet om att någonsin kunna återvända, hur eländig flyktingtillvaron än må te sig. Frågan kan därmed också ställas mot bakgrund av krigets/krigens garanterat långvariga konsekvenser, oavsett hur det går med landets territoriella integritet. Tanken svindlar när man tänker på tidsutdräkten – och därmed de långvariga regionala och globala säkerhetspolitiska konsekvenserna – av allt som skall hanteras sedan någon form av fred en dag har uppnåtts, med återuppbyggnad, flyktingåtervändande i förekommande fall, försoning, ansvarsutkrävande, m m.

Allt detta vet vi nu, tillsammans med insikten om allt vi inte vet. Hade det alltså kunnat undvikas?

Blockeringen i FN:s säkerhetsråd

Kanske inte. Svårigheterna har varit överväldigande och svårprognosticerade. Men om president Assads primära ansvar torde grundläggande konsensus föreligga i det internationella samfundet. Den bitterhet som finns hos alla de grupper och schatteringar som offrat allt i motståndskampen, bara för att konstatera att trots hittills sju års förödande krig Assad likväl ser ut att sitta kvar, den bitterheten är väl svår att mäta. Är försoning alls möjlig, kan man fråga, och fundera över jämförelser med länder som Bosnien, Libyen, Somalia och Sydsudan, m fl.

Men sedan bör det tilläggas att stormakterna i säkerhetsrådet bär ett stort ansvar. Som Kofi Annan och Lakhdar Brahimi besviket konstaterade var låsningarna i FN:s säkerhetsråd avgörande för krigets förlopp och förlängning, och dessa låsningar grundade sig i att västmakterna i rådet, påhejade av Turkiet och Gulf-staterna, konsekvent krävde Assads avgång som förutsättning för all annan metod för att släcka den syriska branden, något som Ryssland med stöd av Kina lika konsekvent veterade, en grund för efterföljande misslyckanden i den långa raden av fredssamtal i FN-regi, fram till dags dato. Och till grund för anti-Assad sidans hållning låg en bedömning, omhuldad inte minst av länder som Turkiet och Saudiarabien utifrån den egna agendan, att Assad likt andra autokrater till följd av arabvårens revolutionära kraft stod inför sitt nära förestående fall och därmed kunde bortses ifrån, särskilt som hans sätt att bemöta upproret bedömdes (av Obama och andra) ha berövat honom all legitimitet. Assad-sidans sega motstånd underskattades alltså, även om det sommaren 2015, före det ryska ingripandet, såg ut som att denna prognos skulle besannas.

Denna låsning, och denna kalkyl, kan alltså idag konstateras ha kostat det syriska folket åratal av ofattbart lidande. Därmed är det möjligt att dra slutsatsen att ja, med facit i hand hade stormakterna kunnat agera mer klokt och framsynt. Alternativet till det som skedde hade – kanske – varit en rysk-västlig kompromissöverenskommelse om att säg per 2012 rikta ett opartiskt ultimatum till de stridande parterna – såsom skedde i fallet Sudan-Sydsudan 2012 när helvetet höll på att bryta loss – om att avbryta striderna, och följa upp ultimatumet med ett beslut om att skicka en bred internationell fredsframtvingande styrka till landet. Det inses lätt att detta alternativ skulle ha inneburit en kolossal samling svårigheter och risker av diplomatisk och militär art. Men det skall ställas mot alternativet, det som skedde. Det är inför vad som skall ske framöver ett beskt piller att svälja, för säkerhetsrådets västliga medlemmar, att den blockering av säkerhetsrådet som man då medverkade till möjliggjort detta antal år av förskräckligt krig, samtidigt som nyckelfiguren Assad med rysk och iransk hjälp fortfarande styr i Damaskus.

Frågor kring IS

Sedan tillkommer ju en mängd andra frågor att retroaktivt fundera över. Mycket kommer framöver att handla om IS, monstret som 2014 dök upp från ingenstans – men som konsekvens av Bush-administrationens fatala invasion av Irak 2003 – och chockerade världen med sin militära framfart och sin historiskt unika grymhet, och som kunde besegras (om ”besegras” är rätt ord) endast med stora militära ansträngningar och genom stora uppoffringar. Hur var det möjligt för denna bisarra företeelse att internationellt rekrytera alla dessa tiotusentals krigare, varifrån fick de sina vapen och sitt militära kunnande (utöver plundringen av Mosul), hur kunde de hålla stånd så länge mot 28 000 flygföretag i USA-koalitionens och rysk regi och alla andra insatser? Vad berättar IS-kriget om det moderna krigets olika dueller? Och vad säger fenomenet IS om tillståndet i världen, i detta fall relationen mellan den splittrade islamska arabvärlden och i första hand liberala västdemokratier med imperialism och kolonialism i bagaget?

Tankar om terrorism

Tillståndet i världen efter 11 September 2001 handlar mycket om begreppet och företeelsen terrorism, i modern tappning. Syrienkrigen aktualiserar en bredare trend där det globalt upplevda terrorismproblemet å ena sidan skapar ett rum för samarbete mellan annars svårharmoniserade parter, å andra sidan ett uppenbart och rätt massivt politiskt missbruk, i och med att det numera, mer än förr, ter sig internationellt legitimt att stämpla politiska motståndare som terrorister värda att bekämpa. För Assad är alla väpnade motståndsgrupper ”terrorister” som skall bekämpas, medan övriga parter i det syriska virrvarret har varierande, intressestyrda definitioner, så att en ledande huvudvärk i det internationella fredsarbetet hela tiden har varit just detta: vem är terrorist som det är legitimt att flygbomba, och vem är det inte? Vad innebär omständigheten att Al Qaida-avläggaren Tahrir al Sham allmänt stämplas som terrororganisation (till skillnad från Ahrar al Sham som förblivit ett omstritt fall) för genomförandet enligt den trilaterala Astana-överenskommelsen av Idlib (där Tahrir al Sham dominerar bland rebellgrupperna, mitt ibland mer än 2 miljoner utsatta civila) som en s.k. de-escalation zone? Vad säger det om Turkiet som aktör i Syrien att regimen säger sig föra en legitim kamp mot terrorism i tre olika riktningar, PKK, IS och Gulen-rörelsen? Och så finns att beakta alla symptom på och risker för terrorspridning från Syrien/Mellanöstern till ett skrämt Europa.

Sist och slutligen gäller det att komma ihåg att Mellanöstern ju inrymmer så många andra skiljelinjer och konflikter, många med den syriska – och irakiska – arenan som tummelplats. Att reda ut den syriska röran, svårt som det är och blir, är förvisso inte nog, men ingenting i den vidare mellanösternröran är nog det förutan. Sammantaget handlar landet – och regionen -om en monumental ovisshet och osäkerhet som manifesterar ett antal aktörer och provisoriska/varierande allianser som saknar kompass.

 
Författaren är Fil dr, f d statssekreterare, generaldirektör och ambassadör.

av Einar Lyth

Delar fullt ut mångas uppfattning om angreppet på generalmajoren Anders Brännström.

Jag – som har långt bakåtperspektiv – vill bara påpeka att allt det Anders Brännström, Jan Mörtberg och Bo Hugemark skrev i sin artikel i SvD den 23 jan är – i alla sina formuleringar och till alla delar – invändningsfritt eftersom det i sak inte innehåller något annat än grundkursen i strategi och säkerhetspolitik.

Ja, just detta var del av grundkursen på den tvååriga högre stabskurs där Bo Hugemark (och för den delen jag) var lärare redan på 1970-talet. Detta var sålunda godkänt av statsmakterna för vår verbala navigering mellan blindskären redan under det kalla kriget.

Varför skulle det då inte vara godkänt nu?

Heder åt generalmajor Anders Brännström som för försvarsmaktens skull alltid uppträtt rakryggat!

Heder åt Krigsvetenskapsakademien som för totalförsvarets skull berikar och breddar försvarsdebatten!

Heder åt överste Bo Hugemark som vid 80 års ålder envist fortsätter att med framgång reda ut begreppen – för logikens skull!

När Försvarsmakten omvandlades från flera myndigheter till en enda lades munkavle på aktiva officerare som tidigare yttrat sig i den offentliga debatten.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

av Nils Daag

Den som med ett ord vill sammanfatta de senaste årens samhällsutveckling i Västvärlden landar ofta på populism. Detta diffusa begrepp sätts i samband med Brexit, Trumps intåg i Vita Huset och massiva valförluster för de etablerade maktpartierna till höger och vänster. I några länder sitter högerpopulistiska partier redan vid makten. I andra löses tabut mot samverkan med dessa snabbt upp. Sällan har en politisk tänkare haft så fel som Francis Fukuyama, när han efter Warszawa-paktens fall och Sovjetunionens upplösning myntade tesen om ”Historiens slut”. Att den liberala demokratiska modellen slutgiltigt segrat.

När vi i Sverige diskuterar säkerhet är det i ett öst-västligt perspektiv. Alla är ense om att Försvaret måse stärkas. Det militära hotet från Ryssland står i centrum liksom frågan om vi ska söka formellt medlemskap i NATO. I södra Europa dominerar Nord-Syd dimensionen och hoten består i första hand av terrorism, migration etc. Det är framförallt detta som den franske presidenten Macron vill att EUs säkerhetspolitiska samarbete ska handla om.

Men det finns en grupp stater som det talas mindre om i dessa sammanhang nämligen Centraleuropa. Av de mindre länderna har Österrike väckt särskild uppmärksamhet. Det var där som högerpopulismens framgångar inleddes. Nu riktas åter blickarna mot Wien. FPÖ s kandidat var ytterst nära att vinna presidentvalet. När sedan detta populistiska parti med nazistförflutet trädde in i regeringen efter parlamentsvalet skedde detta i en europeisk miljö som radikalt skiljer sig från den som rådde vid decennieskiftet 1999/2000. Sedan dess har Rysslands säkerhetspolitik blivit alltmer aggressiv samtidigt som andra utmaningar i form av migration, terrorism etc tilltagit. Brexit och den tyska inrikespolitiska krampen undergräver ytterligare Europas ställning i ett läge där vår relativa politiska och ekonomiska styrka fortsätter att försvagas.

I Polen har Kaczynskis parti Lag och Rättvisa sökt vidga kontrollen över rättsväsendet och angripit press-och yttrandefriheten. Längst har utvecklingen mot populism gått i Ungern. Orban sitter allt säkrare i sadeln. I ett historiskt perspektiv kan f ö erinras att den ungerska rikshalvan under kejsartiden var mer auktoritärt styrt än Österrike. Även i Slovakien driver det ”socialdemokratiska” regeringspartiet SMER en politik med starka populistiska inslag. I Tjeckien har Milos Zeman sedan han tillträdde 2013 som den förste direktvalde statschefen försökt förflytta makten från parlamentet och regeringen till presidentposten. Det mesta pekar på att att han kommer att vinna klart i den andra omgången i presidentvalet.

En hel del av den främlingsfientlighet och rasism som idag bidrar till att länder som Ungern, Slovakien och Tjeckien vägrar att ta emot asylsökande och försummar de nationella minoriteterna, framförallt Romerna har djupa rötter. Antisemitismen var brutal, utbredd och legitim i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin runt det förra sekelskiftet. På 30-talet tog den klerikalt-konservativa och korporativistiska austro-fascismen över makten i Österrike efter ett kort inbördeskrig. Ungern styrdes av amiralen Horthy. I Polen spelade marskalken Pilsudski samma roll. I själva verket var vid Andra världskrigets utbrott Tjeckoslovakien den enda demokratin i Öst-och Centraleuropa. Men de nationella populistpartierna försvann i samband med först tysk och sedan rysk ockupation.

Med denna utveckling blir det för länder som Sverige allt svårare att värna frihandeln och driva igenom en mer rättvis fördelning av asylsökande och flyktingar. Man bör komma ihåg att flera av dessa länder tillhör de minst utvecklade. De anser sig inte heller ha ekonomiska möjligheter att föra en generös flyktingpolitik. Och EUs möjligheter att ”straffa” medlemsländer om de går i antidemokratisk riktning är mycket begränsade.

Men den viktigaste långsiktiga konsekvensen är hotet mot en ”ever closer Union”. De populistiska partierna är i grunden EU-skeptiska eller öppet EU-fientliga. Även om man inte kommer att följa det brittiska exemplet så söker man förhindra en vidareutveckling av samarbetet. Man ser EU som en möjlighet till ekonomiskt bistånd, en kassako. Men man är inte beredd att ge upp sin nationella suveränitet eller visa solidaritet i exempelvis flyktingfrågan. I själva verket är ju nationalism/partriotism en av grundpelarna i populismen. Liberalismen ses som ett dekadent utländskt påfund. Populister/auktoritära regimer kan mycket väl överta Makten i fler länder i regionen. Balansen förskjuts såväl geografiskt som politiskt.

Likaså förespråkar de centraleuropeiska länderna ett betydligt närmare samarbete med Ryssland.I ett historiskt perspektiv kan dettta tyckas paradoxalt. Men det handlar såväl om energiberoende som allmänna ekonomiska fördelar. Det finns också personliga kontakter som daterar sig tillbaka till Sovjettiden samt en samsyn på förhållandet makt, demokrati och patriotism. Därtill i vissa fall finansiell uppbackning. Frågan är vad detta på lite sikt får för konsekvenser för sammanhållningen inom NATO. Försvarsorganisationen har egentligen aldrig trots portalparagrafen i Atlantstadgan bestått av 100% demokratier. Men det har ändå funnits en gemensam värdegrund. Om alltfler medlemsstater blir allt mindre demokratiska och alltmer ryssvänliga kan sammanhållningen utsättas för stora påfrestningar.

De centraleuropeiska länderna är normalt inga tunga spelare i EU. Länder som Österrike, Slovenien och Slovakien brukade traska partrull bakom Tyskland. Men det växande samarbetet inom den s k Visigradgruppen knyter regeringarna i Polen, Ungern, Slovakien och Tjeckien närmare varandra. Den nye österrikiska Förbundskanslern Kurz har ambitioner att föra en mer aktiv utrikespolitik. Men här kan sänggåendet med FPÖ lägga hinder i vägen. Det kan vidare noteras att Bulgarien nu tillträder som ordförandeland i EU följt av Österriike och Rumänien. I alla tre länderna finns främlingsfientliga och högerextrema partier företrädda i regeringen.

Det kan hävdas att populismen är ett alleuropeiskt problem och att Centraleuropa endast utgör en del av detta fenomen. Men regionen är av historiska skäl mer mottaglig och sårbar än exempelvis de nordiska länderna, där demokratin och konsensustänkandet är djupare förankrade. De fascistisk/populistiska regimerna under mellankrigstiden, den tyska ockupationen och slutligen kommunisttiden har efterlämnat djupa spår. De värderingar som utgör grunden för EU-samarbetet har i stor utsträckning så att säga införts ovanifrån/utifrån, inte vuxit fram organiskt i det egna landet. I själva verket handlade inträdet i EU och NATO för dessa länder mer om frigörelse från sovjetisk ockupation och nationell suveränitet än demokrati.

Den fortsatta utvidgningen av EU och NATO på Balkan förstärker ytterligare dessa tendenser. Där är länderna ännu mer nationalistiska än i Centraleuropa. Här återfinns dessutom ytterligare en dimension nämligen akuta gränstvister och ifrågasättanden av motpartens nationella identitet. I ett läge där EUs medlemsstater rent generellt skulle gynnas av fortsatt nära samarbete internt, exempelvis i flyktingfrågan och öppenhet gentemot omvärlden inte minst vad gäller investeringar och handel, pekar utvecklingen alltmer på att de populistiska krafterna tvingar regeringarna i motsatt riktning. Risken är stor att de nya medlemsstaterna i Öst- och Centraleuropa inte bara blir en ekonomisk börda utan också en bromskloss för reformarbetet. Egoismen, protektionismen och populism/auktoritärt styre breder ut sig. EU-samarbetet har för överskådlig framtid nått sin högsta punkt. Kurvan vänder nedåt. Detta i ett läge där läge där Europas och överhuvdtaget Västs andel av världsekonomin snabbt krymper. Omvärldens bild av Europa som allt svagare och splittrat bekräftas.

Debatten om svenskt medlemskap i NATO och vår snäva syn på ett närmare försvarspolitiskt samarbete inom EU, har främst förts i ett nordeuropeiskt militärt öst-västligt perspektiv. En alternativ eller åtminstore kompletterande analysmodell vore att utgå från de demokratiska värdegrunder som ledde till NATOs och EUs bildande. När dessa nu står under tryck både internt och externt blir det viktigt att länder med en solid demokratisk tradition står upp för dessa ideal också som medlemmar.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Jarl Ellsén

Det grundläggande elementet för att söka ett jobb, som man vill ägna större delen av sin yrkesverksamhet är att man vet något om detta jobb och att det på ett eller annat sätt verkar lockande. Frågor man ställer sig är inledningsvis: Passar det just mig? Vilka utvecklingsmöjligheter finns?  Kan man tjäna några pengar? Är rekryteraren duktig, så räcker det för de flesta om svaret på de två första frågorna är i hög grad positiva.

Nyligen framgick på nyhetsplats i TV att Försvarsmakten inte alls lyckats rekrytera den mängd personal (tydligen alla kategorier) som krävs i den nya organisationen. Någon förklaring angavs inte, men den ligger nära till hands. Det handlar om det ovan nämnda ”grundläggande elementet”, att veta något vad det handlar om. Hur skall den yrkessökande ungdomen i dag, bortsett från familje- eller släktrelaterade informationer, kunna veta något om Försvaret? Värnplikten har varit vilande ett antal år nu. När den allmänna värnplikten gällde, fanns det knappast en enda familj i Sverige som inte på ett eller annat sätt hört talas om försvaret, vilket på den tiden verkligen inte var ett ”särintresse”. Den allmänna värnplikten var i själva verket en gång av ett stort allmänt intresse och om den inte är det längre så finns det ju ingen anledning för media att behandla ämnet. Samma gäller givetvis även de sociala medierna.

Försvarsmakten har som alla företag och organisationer en informationstjänst, med säte i Högkvarteret lydande under ÖB. I den tidigare organisationen hade varje regemente, flottilj, örlogsbas sin egen informatör, som agerade regionalt eller lokalt, generellt enligt de direktiv man fick från försvarsstabens Informationsavdelning.

Informationsavdelningen i dåvarande Försvarsstaben hade som huvuduppgift att visa svenska folket det relativt sett starka, välutrustade och välutbildade försvar man fått för sina skattepengar. En bieffekt av detta var naturligtvis att man därigenom skulle attrahera ungdom att söka sig till försvaret för vidare utbildning, i första hand till befäl. Vilka metoder användes då?

Den grundläggande var att skapa goda kontakter med medias representanter. Därigenom var det inte svårt att få deltagare i de pressträffar eller snarare utflykter till försvarets olika förband som visades upp, ofta med övningar i sina rätta miljöer. Ej heller blev slutresultatet i form av reportage och TV-inslag i de flesta fall en besvikelse. Snarare tvärtom. Den ungdom som stod i begrepp att välja utbildning eller jobb saknade i varje fall inte ”inputs” från försvarsyrket.

Som situationen ser ut i dag är ett utbud från försvarets viktigaste informationskälla – Högkvarteret – än viktigare, eftersom vad Försvarsmakten är och vad den gör förblir i dag okänt för de flesta, bortsett från de reportage och debatter som numera uppstår i samband med politiska utspel på grund av det säkerhetspolitiska läget. Högkvarterets informationstjänst bidrar huvudsakligen med stora svarta helsidesannonser i, som knappast kan entusiasmera en 18-åring. Samma typ av upplysning förekommer på T-banestationerna. Intet av detta tycks ge något resultat att döma av ovan nämnt TV -inslag. Försvarsyrket saknas dessutom nästan alltid på dagstidningarnas s k ”jobbilagor”, vilket jag betraktar som en mycket allvarlig miss.

Min sammanfattning av detta inlägg är en uppmaning till de ledande i Försvarsmakten: Visa upp och berätta om vårt lilla men materielmässigt faktiskt mycket imponerande militära försvar! Utnyttja de sociala medierna!

 
Författaren är f d kommendörkapten och tidigare chef för försvarsstabens informationsavdelning.

av Mikael Odenberg

Igår meddelades att ÖB sparkar generalmajor Anders Brännström som chef för högkvarterets totalförsvarsavdelning. Beslutet väcker frågor.

Som myndighetschef måste ÖB ha rätten att forma sitt lag och det måste finnas ett grundläggande förtroende mellan ÖB och hans närmaste medarbetare.

Jag har ingen inblick i relationen mellan Bydén och Brännström. Än mindre vet jag varför den förre inte längre har förtroende för den senare. Det som inger betydande oro är dock uppgifter om att det är en debattartikel och en tidningsintervju som ligger till grund för ÖB:s ställningstagande.

Jag känner Anders Brännström som en duglig officer och sanningssägare. I den senare egenskapen har han säkert från tid till annan irriterat sina chefer. Men det är viktigt med sanningssägare och jag anser inte att Brännström i det hänseendet har överskridit gränsen.

Efter diskussionerna i Sälen skrev Anders Brännström tillsammans med två andra ledamöter av Kungl Krigsvetenskapsakademien en debattartikel i SvD om vikten av att diskutera hur ett militärt angrepp mot Sverige kan mötas, snarare än att fokusera på sannolikhetsbedömningar av ett sådant angrepp. Det finns ingenting i den artikeln som gör att akademiledamoten Brännström borde ha avstått från att vara medförfattare på den grunden att han också är en ledande befattningshavare i myndigheten Försvarsmakten.

I en DN-intervju med Mikael Holmström resonerar Brännström kring förbandens brist på personal, utrustning och övning och vad detta innebär för arméns krigsduglighet. Och som tidigare arméchef vet han tyvärr vad han talar om.

Det vi behöver göra är att diskutera hur de bristerna ska kunna rättas till inom rimlig tid, inte hur vi ska kunna lägga locket på en sådan diskussion.

 
Författaren är Kungl Krigsvetenskapsakademiens Styresman. Han har tidigare bl a varit generaldirektör och försvarsminister.

av Bo Hugemark

När Finland gjorde sig loss från Ryssland för 100 år sedan var det inte den forna svenska östra rikshalvan som återuppstod, utan en ny självständig nation som föddes.

Under gamla tider hade Finland ofta fått utstå de stora påfrestningarna under svensk-ryska krig. Något invasionshot från öster fanns inte mot det nyfödda Finland under överskådlig tid, med Ryssland i inrikes konvulsioner. Men hur länge skulle det vara? I Sverige fanns ett medvetande om ländernas ödesgemenskap. Kunde Sverige bidra till finsk säkerhet?

Man brukar tala om två olika inriktningar i ett lands säkerhetspolitik gentemot en potentiell farlig granne, förtroendeskapande och avskräckning. Sverige valde under mellankrigstiden det förstnämnda i sin Finlandspolitik: den svenska strävan var att hindra att Finland slöt sig till ett randstatssamarbete mellan de baltiska staterna och Polen, vilket befarades kunna föra en konfrontatorisk politik gentemot Sovjetunionen.

Men om detta var den politiska ledningens huvudlinje, fanns det också de som såg behovet av avskräckning. Utrikesministern Carl Hederstierna framkastade 1923 tanken på ett svenskt-finskt försvarsförbund, men tvingades strax avgå. Den svenska generalstaben inledde samarbete med den finska, och planerade för den svenska fältarméns överförande till Finland i händelse av rysk invasion.

Dessa planer kom aldrig att införas i den svenska försvarsplanen. Koordinationsplanen för gemensam remilitarisering av Åland kom heller inte att realiseras inför det sovjetiska hotet 1939. Mycken debatt har förts om huruvida ett svenskt-finskt försvarsförbund skulle ha hindrat krigsutbrottet 1939 och huruvida det samarbete som förevarit hade givit finska politiker falska förväntningar om hjälp och att de därför intog en alltför omedgörlig inställning gentemot de ryska kraven.

Om detta skall inte diskuteras här. Men man kan konstatera att Sverige inte hade något militärt stöd att bjuda som uppbackning av sin politiska strävan att hålla Finland från randstatssamarbetet. Finland fick kämpa utan reguljärt militärt stöd och hamnade sedan ironiskt nog i och med fortsättningskriget i en verklig konfrontationspolitik mot Sovjetunionen, vapenbrödraskapet med Hitlertyskland.

Den förtroendekapande linjen kom att dominera den svenska Finlandspolitiken under det kalla kriget. Hänsynen till Finlands ställning var ett viktigt motiv för Sveriges alliansfrihet.

Läget idag företer likheter jämfört med för 100 år sedan. Ryssland har hämtat sig från imperiets sönderfall och den militära svaghetsperioden. Militära hot i Norden kan inte uteslutas.

Det svenska agerandet är däremot ett helt annat. Ett svensk-finskt militärt samarbete är nu initierat från politiskt håll, och det sägs öppet och också tydligt att det ska utvecklas ytterligare, bland annat ska ländernas operativa planering samordnas även för situationer bortom fredstid.

Denna gemensamma operativa planering kommer givetvis att skilja sig mycket från mellankrigstidens planer. Någon stor fältarmé att skeppa över till Finland har inte Sverige. Här är inte platsen att spekulera om detaljer. Däremot är det viktigt att peka på två förhållanden;

För det första är det inte frågan om ett försvarsförbund som ensamt kan verka avskräckande på ett ryskt angrepp. Det förutsätter militärt stöd från väst, framför allt från USA. Ytterst gäller det en amerikansk kärnvapengaranti – som Sverige förtäckt hade även under det kalla kriget. Sverige måste därför följa det finska exemplet att inte skriva under FN-konventionen om kärnvapenförbud.

Finland har i sin politik en uttalad NATO-option. Sverige avvisar NATO-medlemskap och satsar på bilaterala avtal. Ingendera linjen ger tillräcklig säkerhet i konflikter som skulle kunna bli aktuella, exempelvis sådana som kan uppstå genom en kaotisk situation i Ryssland, när systemets överlevnad står på spel. Sådana lägen kan utvecklas snabbt. En NATO-option kan då inte implementeras i tid för att operativ planering kan medhinnas. Tvärtom kan optionen inbjuda till ett förebyggande angrepp. Den svenska linjen ger heller ingen möjlighet till operativ planering i tid.

Det andra viktiga förhållandet är storleken av det området som skulle beröras av krigshandlingar.

Under mellankrigstiden kunde man betrakta Sverige-Finland som ett isolerat strategiskt område och försöka stå utanför konflikter i Baltikum och södra Östersjön. Med utvecklingen av krigsmedlen m m är detta nu otänkbart. Östersjön med omgivande stater är ett sammanhängande strategiskt område. Vissa tankar som ibland anförs om att Finland skulle kunna stå utanför krig i Baltikum är helt orealistiska. Flygvägarna över Finland kan vara av avgörande betydelse för amerikanskt flyg i understöd av de baltiska staterna. Därför skulle Ryssland med säkerhet inleda aggression mot Baltikum med förebyggande anfall mot Finland – på samma sätt som mot Gotland och andra strategiskt viktiga områden.

Slutsatsen är given: Det välkomna militära samarbetet mellan Sverige och Finland måste för att ge en krigsavhållande effekt kompletteras med att de två länderna blir medlemmar i NATO. Och detta måste göras när läget är lugnt och fred råder. När krisen blossar upp är det för sent.

 
Författaren är överste, säkerhetspolitisk kommentator och ledamot av KKrVA.