Försvarsbloggare

Förra veckan demonstrerade människor runt om på vårt klot, Greta Thunberg från Sverige är frontfigur och går i spetsen för att vi skall dra ner på koldioxidutsläppen. För lite görs och snart blir det stora konsekvenser för klimatet, med höjda havsnivåer, ökenspridning och därmed stora mängder med flyktingar. Många pratar om problemen, men inget blir gjort! Vi måste ersätta gammal smutsig teknik, med ny fossilfri teknik.

Sverige har beslutat sig för att vara helt oberoende av fossila bränslen om 25 år, vilket betyder att vi nu måste ställa om oss i hög fart. För att det skall vara trovärdigt och inte bara politiskt utspel, måste vi genast starta flera större projekt, satsa mer på forskning och bygga demonstrations- och testanläggningar.

Många system i försvaret har en livslängd som är längre än 25 år. Det betyder att de system vi upphandlar idag är påverkade av detta beslut. Vi skall se till så att de enkelt kan byggas om i framtiden eller se till så att de redan idag blir bra för miljön.

I flera länder har man nu börjat forska och utveckla 4:e generationens kärnkraft, kärnkraft som kan drivas av atomsopor. Sopor som vi har mycket av idag och som vi planerar att gräva ner i 100.000 år. De går att bygga 4:e generationens kraftverk mycket säkrare än dagens reaktorer, om något blir fel blir reaktorn kall och blyet kapslar in bränslet så att det inte strålar.

De kärnkraftverk vi har i Sverige idag är av 2:a generationen och kyls av vatten och lämnar 97% av bränslet oanvänt, 4:e generationens reaktorer kan använda nästan 100% av detta bränsle efter upparbetning, vilket innebär att dagens smutsiga brytning av uran inte skulle behövas längre. Det innebär också att den energi vi behöver i Sverige idag skulle vara säkrad för minst 3.000 år framåt om vi använder oss av det som vi redan har grävt upp.

Vi har många system som kräver energi, som t ex ubåtar, transportfartyg, isbrytare och ledningscentraler. Alla dessa kan drivas med 4:e generationens kärnkraftverk, som kan göras så små att de passar bra även i mindre skepp eller ledningscentraler.

I och med att reaktorerna kan byggas så små och säkra, kan man bygga in dem i flygplan med elmotorer. Vi skulle då få flygplan som är tystare och helt utan avgaser. En reaktor laddas med ett intervall mellan 10-30 år, tänk att ”tanka” vart 20:e år och sedan kunna flyga runt jorden utan avgaser och flygskam! Teknologiskt ligger detta ca 50 år in i framtiden, och ju mer forskning vi lägger på detta, ju fortare kan det ske. Vi måste utveckla tekniken, bygga forskningsreaktorer och se till så att de är säkra, även om ett flygplan blir kapat eller kraschlandar. Det vore också bra om vi kan forska fram snabbare och enklare metoder för upparbetningen av atomsopor, så att kostnaderna går ner. Jag lyssnade på Moderaternas ledare, Ulf Kristersson, i Almedalen nu i sommar, och han vill att vi nu satsar på 4:e generationens kärnkraft. Även KD står bakom detta.

Jag sitter i styrelsen för Blykalla AB som är en avknoppning från KTH och är världsledande på forskning och utveckling av små blykylda reaktorer. Bolaget röner stort intresse både från militära och civila kunder som önskar små kraftverk. Idag är det nästan omöjligt att få pengar till utveckling av kärnkraft i Sverige, då det politiska läget varit att vi inte skall jobba med sådant. Men med 4:e generationen börjar pendeln svänga, det är ju inte så dumt om vi kan använda atomsoporna som bränsle i många tusen år, i stället för att gräva ner det i slutförvaring under lång tid.

Batteriutvecklingen går framåt och elmotorernas stora vridmoment gör att vi framöver även bör överväga att använda elmotorer i våra tyngre fordon i försvaret, som i lastbilar, stridsvagnar och andra tyngre fordon. En stor fördel förutom att det är fossilfritt, är att det blir tystare och ger mindre värmestrålning. Det ger en fördel på stridsfältet när man kan smyga fram utan att lika lätt bli upptäckt.

Vi bör även överväga möjligheten att producera egen fossilfri diesel och bensin i Sverige, det ger inte bara klimatfördelar, det ger ju också en mycket större resiliens i samhället om vi slipper vara beroende av oljeimport för vår energiförsörjning. Vi har redan några anläggningar i drift, men om vi skulle satsa på detta i stor skala vore det väldigt bra för vår energitrygghet. Som råvara kan skogsavfall används eller avfall från papperstillverkning, det vill säga sådant vi ändå bara skulle kasta bort.

Om vi skall lyssna på de protester som pågår just nu för miljön, bör Sverige snarast satsa mer forskningspengar på alternativa energislag så som 4:e generationens kärnkraft, batteriutveckling och hur vi kan nyttja vårt skogsavfall bättre. Vi borde bygga några prototyper, större forskningsanläggningar eller produktionsanläggningar. Vinnova har t ex föredömligt initierat några praktiska försök till elektrifiering av våra landsvägar. Sådana storskaliga försök ger en bättre miljö och ett mer resilient samhälle på sikt. Vi kan inte lösa klimatkrisen genom att bara snacka och fatta vackra beslut, vi måste satsa på nya tekniker som ersätter de gamla och smutsiga.

Staten borde föregå med gott exempel och de upphandlingar som sker framöver av nytt materiel, bör ta hänsyn till klimat och miljö. Smutsig gammal teknik bör snarast fasas ut för att ersättas av ny miljövänlig.

Författaren är direktör och ledamot av KKrVA.

Norge är det av våra nordiska grannländer som lägger störst andel av sin nationella ekonomi (BNP) på försvar. Det kan då vara av intresse att översiktligt redovisa det norska försvaret och dess planerade utveckling.

I Norge har under hösten i vanlig ordning redovisats en budget för 2020. Den innehåller höj­ningar av försvarsanslaget som följer intentionerna i gällande långtidsplan från 2016. Om höjningarna fortsätter i samma takt så tolkar jag att försvarsanslaget i andel av BNP kommer att överskrida 1,7 % någon gång under åren 2023-25.  Således en svag höjning från de ca 1,6 % som SIPRI redovisar för åren 2016-18. Exakt när beror bland annat på BNP:s utveckling i den nu sviktande konjunkturen. Troligt är dock att Norges försvarsanslag mot 2024 kommer att utgöra en större andel av BNP än de svenska även efter de höjningar som ingår i den nyligen publicerade svenska budgeten. Vidare – om ökningen fortgår i samma takt som från 2012 så kan det norska försvarsanslaget nå nivån 2,0 % omkring 2030.

I storleksordning efter den norska andelen av BNP år 2018, var den finska andelen ca 1,4 %, den danska 1,2 % och den svenska 1,0 %, allt enligt SIPRI.

En annan jämförelse avser försvarsutgifterna – uttryckt i jämförbar valuta, lämpligen USD. År 2018 var de norska utgifterna 6 824 milj USD, d v s ca 18 % större än de svenska på 5 755 milj USD – även här enligt SIPRI.

Styrande för utvecklingen av de norska försvarsutgifterna under de närmaste åren är den senaste politiskt fastställda fyraåriga långtidsplan som beslutades i stortinget 15 nov 2016 och som avser perioden 2017-2020. Denna parlamentariskt beslutade fyraårsplan får väl närmast ses som en motsvarighet till de svenska fleråriga försvarsbesluten.

Arbete på en ny politisk långtidsplan för 2021-24 har påbörjats. Ett första steg är att FFI, den norska motsvarigheten till FOI, gjort en förstudie vilken publicerades i februari 2019.  Ekonomiskt rör man sig inom ett fält som spänner från att ligga kvar på dagens nivå till en nivå som innebär en höjning av anslaget till ca 2 % av BNP. Skrivningarna i anslutning till   starten på arbetet hösten 2018 och i anslutning till  publicerandet av förstudien anger att  ”Regeringens första prioritet bör vara att förstärka dagens planer”. Utan sådana förstärkningar kommer försvarsutgifternas andel av BNP att sjunka.

FFI har i sin förstudie analyserat ett antal handlingslinjer. Inriktningen av fortsatt arbete bör då vara att stärka den operativa tillgängligheten genom ökat antalet anställd personal samt genom ökad aktivitets- och övningsnivå. Vidare skall reaktionsförmågan och uthålligheten ökas genom ökad lagerhållning och förstärkt försörjning av kritiska komponenter. Vidare är det angeläget att maritimt såväl som landbaserat luftvärn stärks.

I det fortsatta arbetet rekommenderas fortsatta analyser av ett antal teman och problemställ­ningar som FFI har påbörjat i ett första steg. Inriktningen på det fortsatta arbetet fram till stor­tingets beslut synes då bli att genomföra de säkerhetspolitiska och operativa värderingar som behövs för att ta ställning till olika system och deras utveckling samt hur de skall kombineras. Värderingar skall genomföras i olika scenarioutvecklingar från kris till högintensiv militär konflikt. Noteras kan också att scenarierna skall vara ”måttligt sannolika men inte omöjliga”.

Aktuell materielplanering framgår av en årligen uppdaterad flerårig redovisning av angelägna materielinvesteringar som benämns Framtidige anskaffelse til forsvars­sektoren (FAF).  Den senaste av dessa är från mars 2019 och omfattar åren 2019-2026.  Här följer ett sammandrag som visar de större materielinvesteringar som nu är aktuella fram till 2024.

Först anger man tre prioriterade projekt. Det första är den pågående anskaffningen av strids­flygplan typ F-35 som skall ersätta befintliga F-16. Båda amerikanska. Denna anskaffning har drabbats av stora fördyringar och antalet har efter hand bantats mot 40 enheter eller något färre. De skall då ersätta dagens 57 F-16. Anskaffningen av F-35 får ses som ett bevis på höga ambitioner vad avser prestanda och att man är beredd på höga utgifter för att uppnå sådana prestanda.

Den andra investering som prioriteras i materielplanen är ersättning av dagens sex ubåtar av den tyska typen Ula. Denna nyanskaffning sker i samarbete med Tyskland.

Flera läsare minns säkert att samarbete med Sverige varit aktuellt avseende båda dessa anskaff­ningar.

Den tredje anskaffning som prioriteras i FAF utgörs av ett nytt maritimt övervakningsflygplan. Uppgiften för dessa är att övervaka delar av Norska Havet och Barents Hav upp till Svalbard. Efter omfattande överväganden beslutades att befintliga 6 enheterna av typen P-3C Orion skall ersättas. De är ursprungligen från 1960-talet men har fortlöpande moderniserats. Ersättare blir 5 flygplan av den amerikanska typen P-8A Poseidon som är en version av trafikflygplanet Boeing 737. Affären tecknades i mars 2017 och löper på ca 10 mdr Nkr.

Anskaffningen av dessa tre objekt måste alla ses som tecken på höga ambitioner. Likaså att man gärna knyter an till allierade i Nato.

Utöver dessa tre prioriterade projekt redovisas ett flertal projekt sorterade efter försvarsgrenar.

Inom Landsystem prioriteras den enda brigaden, som är lokaliserad till norra Norge där också en av bataljonerna är i stående beredskap. De anskaffningar och moderniseringar som redovisas i FAF-planen tyder även de på höjd ambition vad avser modernitet och prestanda.  Tidigt planläggs anskaffning av 15,5 cm artilleri. Vidare förbereds mot år 2025 nyanskaffning av stridsvagnar. De skall ersätta de befintliga 36 stridsvagnarna av typ Leopard II A 4 från mitten av 1980-talet. Typen fanns också tidigare i svenska armén med benämning Strv 121.

I övrigt investeras i modern markstridsrelaterad utrustning: simulatorer, personlig och förbandsanknuten utrustning, specialbandfordon, modernisering av befintliga fordon och olika former av stödutrustning.

Utgifterna under tiden 2019 -2024 för Sjösystem är i FAF-planen ca dubbelt så stora som de för landsystemen.  Huvuddelen av investeringarna och anskaffningarna är knutna till marina fartyg och till dessa hörande vapensystem.

Här ingår som  nämnts ersättningen av dagens ubåtar.

Därutöver finns höga ambitioner vad avser de kvarvarande fyra fregatterna av typ Fridtjof Nansen. Först modernisering av luftvärnsrobotar typ Sea Sparrow som genomförs gemensamt inom tolv Natoländer. Mot år 2025 görs vidare ett ytterligare antal moderniseringar av farty­gen för att upprätthålla deras modernitet och operativa livslängd.

I sammanhanget kan nämnas att norska regeringen under sommaren har bestämt att inte reparera den i samband med en olycka hösten 2018 allvarligt skadade femte fregatten Helge Ingstad – det skulle bli dyrare än att bygga en ny fregatt!

Efter 2025 skall Nordkapp-klassens tre fartyg ersättas. De ingår i den norska kustbevakningen och är från början av 1980-talet. Noteras kan att de har viss beväpning och har förmåga att ta ombord helikopter.

Befintliga sjömålsrobotar av typ  NSM (Naval Strike Missile) skall också moderniseras. Detta i väntan på ny vidareutvecklad sjömålsrobot som anskaffas gemensamt med Tyskland.

Slutligen finns i FAF-planen redovisat projekt luftförsvarssystem. Utgifterna för dessa överstiger väsentligt den sammanlagda summan av de som redovisas för sjö- och landsystem.

Den fortsatta anskaffningen av F-35 dominerar under 2019-2025, även om utbetalningarna minskar från 2023. Noteras kan också att redan 2022 påbörjas modifieringar och moderni­sering av F-35 till avsevärda belopp.

Observera att i Norge räknas luftvärnet till försvarsgrenen Luftförsvaret. Även här vill man höja ambi­tionerna. Från 2022 påbörjas en krävande anskaffning av nytt områdesluftvärn med lång räckvidd – jämför det nya svenska systemet Patriot. Övrigt luftvärn förstärks också enligt FAF-planen. Från 2019 moderniseras den befintliga luftvärnsbataljonen med luftvärnsmissiler typ NASAMS II med medellång räckvidd. Modifieringen innebär bl a 50% ökning av räck­vidden till 40 km.

Från 2021 sker satsningar på att förse luftövervakningen med nya sensorer. Därutöver genomförs moderniseringar, bl a förstärkning ock förnyelse vad avser elektronisk förmåga att identifiera främmande flygfarkoster (IFF)

I övrigt kan noteras att FAF-planen innehåller ökade försvarsgrensgemensamma investeringar avseende  informationsinfrastrukturer – de planeras att fördubblas från 2019 till 2022 och sedan behållas på denna nivå.

Sammantaget ger de dokument som här redovisats intryck av höga ambitioner. Man vill ha ett tekniskt högkvalificerat och mångsidigt försvar. En fortsatt höjning av det norska försvars­anslaget från dagens 1,6 % av BNP upp mot 2,0 % torde då erfordras i en inte alltför avlägsen framtid för att förverkliga dessa ambitioner.

Författaren är överingenjör, pensionerad operationsanalytiker från Försvarets Forsknings­institut. Han är ledamot av KKrVA.

I en tidigare artikel kritiserades våra politiker, såväl regering som opposition, för att inte ta problemet med kriminella uppgörelser på tillräckligt stort allvar.

I denna artikel görs ett försök att peka på den uppsättning åtgärder som måste till för att vända utvecklingen.

Läget i den kriminella världen kan komma att nå den punkt där vi kan tala om en samhällskris. Ett sätt att definiera en kris (det finns flera), är detta:

”Kris är en händelse som drabbar många människor och stora delar av samhället och som hotar grundläggande värden och funktioner. Kris är ett tillstånd som inte kan hanteras med normala resurser och organisation. En kris är oväntad, utanför det vanliga och vardagliga. Att lösa krisen kräver samordnade åtgärder från flera aktörer”.

Vi skulle behöva en processuell syn på problemet som går tvärs över olika departement och myndigheter. Det kommer att krävas insatser på nationell, regional och lokal nivå. Några punkter, i kronologisk ordning sett ur den möjligt kriminelles synvinkel:

Hemmiljön. Våra kommunala myndigheter måste tidigt kunna identifiera och hantera risker i form av dysfunktionella familjer, där uppväxande barn löper risk att ”ärva” ett kriminellt beteende. Vi ska inte eftersträva 1930-talets sociala ingenjörskonster, men vi kan inte heller tillåta små barn att växa upp i en miljö som kommer att förstöra deras liv. Ambitionsnivån får inte tillåtas att sättas lokalt om det skulle innebära alltför låg ambitionsnivå.

Språket. Vid en undersökning i Norra Biskopsgården i Göteborg fann man att tre av fyra förskolebarn hade ett ordförråd på cirka 2 000 ord, medan det normala är 6-8 000 ord. Vilka chanser kommer dessa barn att ha då det gäller att hävda sig i skolan? Hur mycket kan vi egentligen begära av skolornas personal i arbetet med att kompensera ett sådant kunskapsgap vid skolstart?

Man får innerligt hoppas att detta är ett unikt dåligt resultat. Om vi medvetet låter en generation barn växa upp till okunnighet riskerar vi att ytterligare göda kriminaliteten.

Därför måste vi skapa förutsättningar för alla små barn att faktiskt vara förberedda för skolan när de väl börjar.

Gränssättandet. Det ska inte vara polisers eller ordningsvakters ansvar att tydliggöra gränser för barn och ungdomar. Att lära barn vad som är acceptabelt eller inte är i första hand föräldrarnas ansvar, och ansvar för andra vuxna i barnens direkta närmiljö. Förskolan och skolan har en roll men den måste i utgångsläget vara sekundär.

Målsmans ansvar. Det framkommer allt oftare att skolan möter olika typer av problem i dialogen med föräldrarna. Föräldrar som inte bryr sig, föräldrar som skyller misslyckande på skolan eller t o m de som hotar skolpersonal.  Vi har även de föräldrar och andra anhöriga som önskar stöd från samhället. Detta stöd måste de kunna få.

Men, för motsträviga föräldrar kan andra åtgärder krävas: Sanktionsmedel i syfte att tvinga dem att komma till utsatta möten, verktyg för att synliggöra föräldrars ansvar (en självklarhet vore att skadegörelse utförd av minderåriga ska betalas av målsman) och en absolut nolltolerans mot hot. Säkerställa att skolans representanter alltid är fler än föräldrarna vid möten, spela in alla samtal, polisanmäla varje hot, se till att polismyndigheten inte skriver av anmälningarna och att domstolsväsendet inte släpper taget. Nolltolerans är ordet.

Klassrummet. Bättre ordning i klassrummen i syfte att förbättra utbildningens kvalitet. Det finns idag en hel del forskning kring flickors och pojkars olika förmåga att hantera stökiga klassrum. Vi vet nog vad som måste till.

Utbildningsresultat i grundskolan. År 2018 hade 24 % av de ungdomar som gick ut grundskolan icke godkänt i minst ett ämne. Mer än 15 % saknade godkänt i ett av ämnena svenska, matematik och engelska vilket innebär att de inte har det som krävs för att söka gymnasieutbildning.

Nästan 17 000 elever, flertalet pojkar, som lever i ett kunskapssamhälle och kommer ut ur grundskolan saknar kompetens att söka gymnasieutbildning. På ett enda år. Detta är en potentiell mardröm för oss alla och antalet icke godkända måste pressas ner kraftigt. En lösning skulle kanske vara att modifiera skolplikten så att den gäller tills man blir godkänd i alla ämnen eller att man fyller 18 år. Det skulle skapa starka incitament att nå godkänt i alla ämnen för att slippa gå om sista klass. Vi måste bara se till att finna de metoder som hjälper oss att nå målet.

Lagstiftningen. Vi måste se över lagstiftningen så att den blir mer ändamålsenlig för att hantera brott som begås av underåriga.

Förebilder. En viktig aspekt då det gäller att lagföra och döma unga brottslingar är att barn som är i riskzonen för att bli kriminella berövas ”förebilder” i form av äldre kamrater som tjänar pengar på kriminell verksamhet. En kusin eller granne i en ny fin bil är spännande, medan samme person på anstalt inte är lika kul.

Marknaden. Cannabis lär vara en stark drivkraft bakom gängkriminalitet. Vi bör överväga att antingen legalisera detta eller att beivra handeln hårdare. Att göra det mindre attraktivt att köpa illegala droger. Antingen eller.

Sedan måste bedömningen göras om legalisering verkligen bidrar till att lösa problemen. Tobak och alkohol är i sig legalt, men likväl sker smuggling och langning. Gängen kan övergå till andra, tyngre droger. Låt oss bestämma en linje, huvudsaken är att vi lyckas slå sönder gängens avsättning för deras produkter.

Polisen. Vidta åtgärder för att avlasta enskilda poliser så att mindre tid behöver läggas på t ex hantering av berusade, långa persontransporter, hittegods, etc. Minska tiden som läggs på administration under ett arbetspass, inklusive överväg att lägga över administrativa uppgifter på civil personal för att frigöra utbildade poliser. Vidta åtgärder för att minska andelen avskrivna ärenden, säkerställ att man inom polisen mäter rätt saker.

Polisen måste över tid klara av två parallella uppdrag, vilka möjligen kan vara i konflikt med varandra. Dels vara närvarande och arbeta med förtroendeskapande åtgärder. Ett av målen kan vara att komma tillrätta med den tystnadskultur som försvårar rättsväsendets arbete.

Dels vara närvarande med de maktmedel som krävs för att hävda statens våldsmonopol. Misslyckas man inte med den ena uppgiften lär man nog inte heller lyckas med den andra.

Rättsväsendet. Tillse att rättsväsendet, inklusive kriminalvården, har de resurser som krävs, även om antalet lagförda temporärt skulle stiga. Nolltolerans för inställda rättsförhandlingar p g a att den tilltalade inte dyker upp. En del pekar på att många frias trots god bevisning. Jag vet inte vad som ligger bakom, men det är förstås angeläget att tillräckligt god bevisning också skall leda till fällande dom.

Rehabilitering. Andelen återfall i kriminalvården lär ha sjunkit under de senaste tio åren, vilket är glädjande. Men det är särskilt viktigt att vi för gruppen unga livsstilskriminella har fungerande åtgärdspaket som ger dem en chans att lämna den kriminella världen. Att komma tillbaka till hemorten efter fängelsetiden, utan utbildning eller lagligt jobb, blir oerhört svårt. Det kan kanske leda till kritik för att man ”daltar” med frigivna, men alternativet är inte bättre, inte heller billigare. Kriminalvård är dyrt.

Strukturen bakom. Vi kan inte bara stirra oss blinda på unga och omdömeslösa våldsverkare utan vi måste även komma åt organisatörerna, importörerna, grossisterna. Brottslighetens övre, mer organiserade skikt. Detta ligger utanför inriktningen av denna artikel men jag rekommenderar läsning av Nationella underrättelsecentrets (NUC) dokument ”Myndighetsgemensam lägesbild om den organiserade brottsligheten”.

Förteckningen ovan gör inte på något sätt anspråk på att vara komplett, men kan möjligen ge en bild av hur bred ansatsen måste vara.

Utvecklingen av gängkriminaliteten går inte i rätt riktning. Med de stora antalet skolbarn vars möjligheter att lyckas inte är de bästa, kan läget långsiktigt förvärras om vi inte agerar målmedvetet.

En invändning skulle kunna vara att detta kostar oerhörda pengar. Ja, antagligen är det så, men frågan är vilket alternativ som blir billigare, givet att vi önskar förbli en rättsstat. Samtidigt så är det inte bara fråga om kostnader.

Jag vill lyfta fram tanken att viljan och förmågan att ta nödvändiga konflikter är helt central. Om staten agerar på ett sätt som verkligen trycker tillbaka kriminaliteten så kommer det i sig att leda till ett större antal olika konflikter. Konflikter som staten i varje enskilt fall måste vinna. Vår väletablerade konfliktundvikande kultur kommer att behöva utmanas om vi ska kunna nå framgång.

Allt detta kräver ett tydligt politiskt ledarskap. Breda överenskommelser som minskar risken för splittring ner i partipolitik är önskvärt. Ett starkt stöd för berörda myndigheter i deras arbete är också av vikt. Den som minns REVA-projektet från 2013 kan där se ett exempel på hur ett politiskt initiativ omsattes i handling av polisen, mötte kritik och drogs tillbaka. På ett sätt som är svårt att förstå utmynnade projektet i kritik av polisen, inte det politiska initiativet bakom. Ett illustrativt exempel på hur politiskt stöd inte bör skötas.

Vi lär även möta krav på samordning som inte får hejdas av stuprörsproblematik mellan berörda myndigheter.

Antagonisten följer utvecklingen i vårt land, Han bedömer löpande kvalitén på det politiska ledarskapet. Ett Sverige som genom handling kan trycka tillbaka gängkriminaliteten lyckas inte bara förbättra livskvaliteten hos allmänheten. Vi sänder även ett budskap till antagonisten om vilket sorts land och folk vi är.

Författaren är egen företagare och reservofficer.

Efter den senaste tidens uppmärksammade mord, först i Malmö och sedan i Vällingby, gjorde några av våra folkvalda ovanligt starka uttalanden. Ett par exempel.

Inrikesministern Morgan Johansson: ”De ska jagas till världens ände om det behövs. Kallblodiga mördare kan inte få gå lösa.”

Centerledaren Annie Lööf: ”De kriminella har helt tappat respekten för människovärdet och måste tryckas tillbaka med kraft.”

Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson Adam Marttinen: ”Jag känner en fruktansvärd vrede inför ett så otroligt fegt och vidrigt agerande.”

Rent mänskligt förstår vi den upprördhet som ligger bakom dessa uttalanden. Dessa senaste dåd är verkligen avskyvärda. Men ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv kan det finnas en del att invända mot att ledande personer i den politiska sfären reagerar på detta vis.

Påverkanskampanjer riktade mot Sverige är en realitet. När ledande politiker väljer att ägna sig åt upprördhet, på gränsen till uppgivenhet, får antagonisten blodvittring.

Det är snarare den politiska sfärens skyldighet att istället, lugnt och kyligt, lägga fram en plan för hur problemet ska hanteras; akut, förebyggande och långsiktigt.

Bortsett från att det blir till långt större hjälp för att faktiskt lösa problemet, motverkar man även antagonistens möjlighet att bedriva påverkanskampanjer mot oss.

Bakgrunden

En av de frågor som för närvarande driver splittring i vårt samhälle är det som i media kallas skjutningar, alltså de uppgörelser i kriminella kretsar som ofta men inte alltid löses med eldhandvapen.

Lätt förenklat handlar det om att en sida hävdar att antalet mord i vårt land ökar och att något måste göras. Den andra sidan konstaterar att antalet mord i Sverige är lågt vid en internationell jämförelse och att de dessutom har minskat över tid. Mer energi tycks läggas på att visa att ”den andra sidan” har fel än att lyfta fram fakta och resonemang som hjälper oss att förstå situationen. Så, vem har rätt?

Brottsförebyggande rådet presenterade i juni rapporten ”Dödligt våld i Sverige 1990-2017”, (BRÅ 2019:6)

I rapporten framkommer att dödligt våld per 100 000 invånare har varierat under de senaste årtiondena men vi kan inte se någon signifikant ökning, snarare tvärtom. Varje enskilt dödsfall är en tragedi, något som inte borde ha fått ske, men den samlade utvecklingen ur ett samhällsperspektiv är i sig inte alarmerande.

I samma rapport kan vi se att andelen gärningsmän som agerat med alkohol i kroppen sedan 1990 har sjunkit från nästan 60 till under 25, vilket är en kraftig minskning. Man kan nästan ana orsaken till detta vid ett besök på valfritt torg i Sverige. Den förr så vanliga bilden av alkoholmissbrukare på parkbänken är något som inte syns lika ofta idag. Missbruket tycks ha ändrat karaktär och det skulle kanske kunna vara en orsak till att förekomsten av dödligt våld mellan alkoholmissbrukare har sjunkit avsevärt.

I en tredje figur från samma BRÅ-rapport kan vi följa vad som BRÅ benämner ”Konflikter i den kriminella miljön”. Dessa förorsakade ungefär fem mord/dråp per år under nittiotalet. Nivån steg därefter till ungefär 10 per år för att gå upp till 27-28 per år under perioden 2014-17. En ökning med 540-560%, låt vara att siffrorna baseras på ett statistiskt sett lågt antal observationer.

Motsvarande siffror finns ännu inte för tiden efter 2017 men under förra året kunde vi se en fortsatt ökning av dödligt våld genom skjutvapen och inte heller under 2019 har dödstalen sjunkit. Således och tyvärr finns inga synliga tecken på ett trendbrott ännu.

Hur är det då i andra länder? En komplett genomgång vore ett alltför digert arbete, men låt oss se på Finland. Landet har under mycket lång tid haft fler mord/dråp per capita än Sverige och har så även idag. Samtidigt har antalet dödsfall minskat kraftigt under en lång rad av år. Som en följd är antalet mord/dråp i Finland idag en bråkdel av vad de var runt 1990. Man har en betydligt mer positiv utveckling än vi har i vårt land. Här finns en länk till finländsk statistik, från 1754 till 2017.

Vi kan alltså med stöd i tillgänglig statistik konstatera följande för perioden 1990-2017:

• Antalet fall av dödligt våld i vårt land har minskat
• Under samma period har dödligt våld i Finland minskat betydligt mer
• Antalet fall av dödligt våld under påverkan av alkohol har gått ner kraftigt
• Antalet fall av dödligt våld förorsakade av konflikt i den kriminella miljön har ökat med över 500 %.

Problemet, eller snarare problemen

Det mest uppenbara problemet är den omfattande skada som kriminella uppgörelser förorsakar oss alla. Utöver dödsfallen har vi långt fler skottskadade och traumatiserade, sörjande anhöriga, de som lever i skräcken för att de själva – eller deras anhöriga – blir nästa offer och alla de laglydiga människor i socialt utsatta områden som tvingas leva under omständigheter få andra skulle acceptera. Samt den ytterst lilla men ändå obehagliga risk som ligger i att vem som helst slumpmässigt kan bli offer. Sedan vet vi att övervakning, polisarbete, domstolsväsende, sjukvård, kriminalvård och byte av krossade rutor, etc inte på något sätt är gratis.

Det andra problemet: exakt vad har hindrat oss från att se denna utveckling? En av de starka sidorna av vårt samhälle är att vi ofta lyckas identifiera olika problem tidigt. Vi upptäcker dem, studerar dem, analyserar dem och vidtar därefter åtgärder. Man kan stilla fråga sig hur samhället hade reagerat om vi, exempelvis, upptäckt att momsfifflet i en viss bransch hade mer än femdubblats? Att förekomsten av en viss E-märkt livsmedelstillsats hade ökat i motsvarande mån? Eller övertidsuttaget på ett större sjukhus?

Men ändå har vi inte reagerat på att denna särskilt obehagliga form av dödstal har ökat som den har gjort? Oförmågan – eller oviljan – att ta till sig statistik på grundskolenivå borde helt enkelt inte få utgöra ett hinder för vare sig den politiska sfären eller den statliga förvaltningen att ingripa. Ändå har just detta tillåtits att ske. Det stämmer till eftertanke.

Det tredje problemet är direkt kopplat till vår säkerhetspolitik. Vi har att göra med en företeelse som under lång tid har gnagt på vår tillit till samhället, som bidragit till intern splittring, som gett näring till dem som försöker sprida exempel på vad de kallar systemkollaps, brutna samhällskontrakt, m m, och som bidragit till att omvärlden ser på oss med andra, mindre positiva ögon. Denna utveckling är precis vad antagonisten önskar och därmed blir det även till ett säkerhetspolitiskt problem. Vi har inte råd med att genom egen uraktlåtenhet göda dem som bedriver påverkanskampanjer mot vårt land.

I rättvisans namn måste ändå sägas att regeringen inte har stått helt still. Vid förra årsskiftet skärptes straffen för vapenbrott vilket är ett steg i rätt riktning men tyvärr långt från tillräckligt. Saktfärdigheten är närmast plågsam att se.

Samtidigt indikerar de reaktioner som återgavs inledningsvis att en del politiker inte till fullo förstår problemets natur. Inte heller Sverigedemokraterna, det parti som mest betonat frågan om lag och ordning, har visat att de förstår ens något av komplexiteten.

Vi bör förutsättningslöst ställa oss frågan hur det kommer sig att den politiska sfären inte riktigt har tagit tag i problemet. Syftet med den frågan är inte i första hand att utkräva ansvar utan bör vara framåtsyftande, att lära oss av begångna misstag och minska risken för att något liknande sker igen.

Någon läsare kanske tänker att det är lätt att sitta vid sidan av och kritisera andra för att de inte tar tag i problemen. Den som väljer att kritisera tar även på sig ett ansvar för att komma med konstruktiva förslag, på en nivå som är tillräckligt detaljerad för att inte vara helt meningslös. I en uppföljande artikel ska jag försöka göra just detta.

Författaren är egen företagare och reservofficer.

I ett regleringsbrevsuppdrag redovisade Socialstyrelsen i december 2018 att svensk sjukvård idag har begränsad erfarenhet av att hantera mer kritiska lägen. Man uppger att det saknas underlag för evidensbaserade slutsatser och redovisar samtidigt kapacitetsbrist på flera områden. Antalet respiratorplatser och operationskapaciteten sätter gränser för vad vården klarar av vid en skadehändelse med många svårt skadade, utan att kompromissa med den medicinska kvaliteten. Man hävdar att det är svårt att dra slutsatser om sjukvårdens uthållighet vid en långvarig händelse.

I en artikel i Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift (KKrVAHT) 2017 redovisades att ungefär 40 procent av traumaskadorna 2012–2013 var trafikrelaterade och lika många var fallskador. Sen dess har antalet skottskadade personer tyvärr ökat. Dessutom har flera länder i Europa kunnat dra evidensbaserade slutsatser för sjukvården av de terrorattentat som på senare tid inträffat. Den sjukvårdspersonal som var verksam i Paris 2015 och Bryssel 2016 beskrev att de skadade vid terrordåden uppvisade krigsliknande skador och många hade multipla skador.

I november 2018 redovisade Myndigheten för vård- och omsorgsanalys en rapport om akutsjukvården. Där sägs att 40 procent av akutmottagningarna tidvis inte ens har en legitimerad läkare i tjänst. Flera av länsdelssjukhusen har svårt att upprätthålla beredskapsresurser inom kirurgi och ortopedi. Knappt en femtedel av akutsjukhusen utför inte akuta kirurgiska operationer på nedsövda patienter.

Inom ramen för Akademiens projekt KV21 har konstaterats, senast i en artikel i KKrVAHT nr 2/2019, att svensk traumavård inte håller rimlig nivå och klarar inte allvarliga extraordinära händelser.

Som också Försvarsberedningen påpekat i Motståndskraft (Ds 2017:66, s 189) måste en ökad traumaförmåga förberedas och övas. Försvarsmakten klarar inte ett masskadeutfall, utan är helt beroende av den civila sjukvården, och den är sårbar med kapacitetsbrister. Vi har redovisat hur såväl väpnade konflikter som allvarliga händelser, exempelvis terrorattacker riktade mot samhället, ställer krav på särskild kunskap och förmåga hos räddnings- och sjukvårdspersonal, utöver det som behövs för den dagliga verksamheten.

Samtidigt med att försvarsberedskapen skalades ner bortprioriterades den civila katastrofmedicinska utbildningen. Att inhämta kunskaper i katastrofmedicin var inte längre obligatoriskt i den medicinska utbildningen, utan upp till den enskilde. Som följd av generationsskiftet har den kunskap som tidigare fanns gått ned.

Kapacitet behöver återskapas. Försvarsberedningen anser därför att kapaciteten inom den svenska sjukvården för att kunna ställa om verksamheten för att ta hand om ett stort antal skadade måste förstärkas avsevärt. Hjulet behöver dock inte återuppfinnas. Som vi redovisat i Akademins tidskrift nu i sommar finns beprövade utbildningsmodeller med vetenskapligt validerad effekt. Det skulle även stärka den fredstida förmågan att hantera t ex större olyckor eller terroristattacker. Ett visst tillfriskande kan ses genom de katastrofmedicinska övningar som den senaste tiden genomförts vid Sahlgrenska universitetssjukhuset och Karolinska universitetssjukhuset.

Författaren är f d rikskriminalchef och generaldirektör. Han är ledamot av KKrVA

Foto: shutterstock.com

Lördagsintervjun i Sveriges radio den 7 september med Finlands utrikesminister Pekka Haavisto handlade mycket om svensk-finsk försvarssamverkan. Denna har uppenbarligen gått långt och omfattar nu gemensam operativ planläggning för lägen ”bortom fred”. Men Haavisto ville gärna gå ett steg vidare, formalisera samverkan med ett avtal om ömsesidig hjälp.

Man kunde tolka detta som ett eko från mellankrigstiden, en undran om man kan lita på Sverige.

Sveriges Finlandspolitik efter första världskriget gick bland annat ut på att hindra att det nya landet i öster drogs in i ett europeiskt randstatssamarbete med udden mot Sovjetunionen. I stället borde det ingå i ett neutralt nordiskt block. Men Sveriges politiker hade ingenting att erbjuda av militärt skydd mot ett möjligt framtida sovjetiskt hot. Den svenske utrikesministern, högermannen Carl Hederstierna, höll 1923 ett lunchföredrag för Tidningsutgivareföreningen där han framkastade tanken om ett svenskt-finskt försvarsförbund. Han tvingades strax att avgå.

Däremot togs militära initiativ för samarbete med Finland. Under 1920-talet inleddes personliga kontakter. Axel Rappe skrev 1923 en liten skrift, Sveriges läge, där han förordade svensk-finsk försvarssamverkan. Och 1930 publicerade ett antal generalstabsofficerare, kretsen kring Ny Militär Tidskrift, bl a Helge Ljung, Axel Rappe och Carl August Ehrensvärd boken Antingen Eller. Deras tes var att Sverige i ett läge då Finland hotades endast hade två alternativ: Antingen att i samverkan med Finland möta och hejda den sovjetiska offensiven i Karelen. Till det skulle en svensk krigsmakt enligt 1925 års nedrustningsbeslut vara tillräcklig. Eller att lämna Finland att slåss på egen hand, vilket skulle bli dess undergång. Och då behövdes en rejält upprustad svensk krigsmakt – framför allt armén och flygvapnet – för att kunna möta den nya hotbilden – fienden inpå knutarna.

Inom ramen för 1930 års försvarsutredning utarbetades 13 scenarier för den svenska fältarméns överförande till Finland och för dess insättande i sydöstra Finland. Men de militära förhoppningarna om att få med dessa i försvarsplaneringen infriades inte. Och när Sovjetunionen kom med sina krav hösten 1939 blev svaret nej på finska propåer om väpnad hjälp.

Från finländskt håll har Sveriges handlande – eller brist på handlande – kritiserats från två utgångspunkter:

1. Att ett tydligt svenskt stöd, ett försvarsförbund tidigt och en solidaritetsförklaring hösten 1939 skulle ha avhållit Sovjetunionen.
2. Att det långtgående militära samarbetet gav den finska politiska ledningen falska förväntningar om svenskt stöd.

Att bedöma hållbarheten i sådana kontrafaktiska påståenden är omöjligt, men de historiska minnena kan nog utgöra skäl för finnarna att söka handfasta garantier.

Nu är visserligen försvarssamverkan Sverige-Finland etablerad politiskt och militärt på ett helt annat sätt än under mellankrigstiden, inte minst tack vare försvarsminister Hultqvists trägna arbete. En gemensam operativ planläggning har nu ett fast politiskt stöd.

Men för en svensk beredskap att ”gå i krig för Finland” krävs att den är förankrad i svenska folket. I dagsläget tror en mycket stor del av svenskarna att vi är neutrala, och mycket få känner till den av riksdagen 2009 antagna solidaritetsförklaringen. Någon stor iver att göra den känd har inte förmärkts från politiskt håll. (Nu tycks också statsministern ha glömt den av regeringsförklaringen att döma.)

Det är inte svårt att förutse de isolationistiska reaktioner, underblåsta av ryska trollfabriker och svenska nyttiga idioter som skulle uppstå i en kris. Det är inte lätt att föreställa sig att Sverige skulle reagera så snabbt och resolut i en kris att vi avskräcker Ryssland från att fullfölja sitt hot.

Ett fredstida fördrag med otvetydiga ömsesidiga säkerhetsgarantier skulle göra den stora skillnaden. Den politiska beslutsprocessen skulle vara avklarad, innan krisen bröt ut. Allmänheten skulle vara förberedd på att neutralitet inte längre var ett möjligt val och därmed mindre känslig för påverkansoperationer. Den gemensamma svensk-finska operativa planeringen skulle få en än fastare grund att stå på. Frestelsen för Ryssland att spekulera i förvirring, tvekan och split skulle minska och vår krigsavhållande förmåga öka.

Här finns dock ett men: Sverige-Finland kan inte behandlas som ett isolerat strategiskt område i norra Europa – som vi försökte göra i mellankrigstiden. Vi är heller inte de mest hotade länderna. Om en svensk-finsk försvarsallians ska bidra till stabilitet i hela regionen måste därför samma resonemang som ovan föras i förhållande till de baltiska staterna. Sverige och Finland kommer att ha nyckelroller i ett försvar av Baltikum, och kommer oundvikligen att dras in. Och hur ett sådant krigsdeltagande skall förankras i förväg i våra länder utan NATO-medlemskap är inte lätt att se.

Författaren är överste, säkerhets- och försvarspolitisk expert och ledamot av KKrVA.

Om du någon gång har klättrat upp för en hög stege för att exempelvis måla fönsterkarmar på övervåningen, så vet du hur det kan kännas om du är oförberedd. Det såg kanske inte så högt ut när du stod nere på marken och det gick fort att ta sig upp. Fylld av självförtroende som du var så tittade du inte ner på vägen upp, men när du stod där uppe och blickade ned så slog svindeln till med full kraft och hela världen började gunga.

Detta är en metafor för den höga och ökande förändringstakten i vår omvärld. Stora och omvälvande förändringar kommer slag i slag, oftare och oftare. Vi rusar in i framtiden på samma sätt som vi alltid har gjort men så tappar vi kontakten med marken. Vi glömmer bort hur ömtåliga vi är och plötsligt får vi svindel. I värsta fall tappar vi fotfästet och ramlar ner och slår oss illa eller dör. I bästa fall tappar vi bara perspektivet, det går trots allt att återfå. Men ingen är oberörd av denna höga och ökande förändringstakt. Och värst av allt – alla tvärsäkra förutsägelser om framtiden kommer på skam, särskilt om de baseras på historien. Inget är så farligt som extrapolering när förändringstakten är så hög och dessutom ökar.

1982 publicerades boken ”Megatrender” av John Naisbitt. Boken beskriver tio omvälvande samhällsförändringar som förutspåddes inträffa de kommande decennierna. Den blev snart en management-klassiker, en bok som överskuggade ledarskapskurser och framtidsspaningar på storföretag världen över under hela 1980-talet. Naisbitt förutsåg omvandlingen från ett industrisamhälle till ett informationssamhälle – något vi tar för givet idag – men det var en modig förutsägelse då. Naisbitt fick också rätt i att valmöjligheterna ökat och att samhällen internationaliseras – men i övrigt hade han i stort sett fel. Han missade alla följdkonsekvenser av digitaliseringen och han – liksom alla andra – såg den dåvarande geopolitiska världsordningen som en konstant. Kapitalism mot kommunism – den eviga kampen. Bara sju år senare drogs Järnridån undan.

Naisbitt som satt på Harvard borde ha promenerat de tre kilometrarna över till MIT där Ray Kurzweil satt och funderade på Moore’s lag. Kurzweil har haft betydligt mer rätt i sina förutsägelser, framförallt för att han förstår hur lagen påverkar omvärlden. Lagen säger att beräkningshastigheten i datorers processorer fördubblas var 18–24 månad, samtidigt som produktionskostnaden per enhet halveras under samma period. Moore’s lag har varit korrekt sedan den myntades. För den som är matematiskt intresserad innebär detta alltså att beräkningshastighetens ökning är exponentiell.

Att förstå exponentiell ökning är ganska svårt, men jag brukar använda liknelsen med näckrosdammen. Om du föreställer dig en damm som växer igen, den täcks helt av näckrosor, under 30 dagar. Näckrostillväxten är exponentiell: Första dagen dyker en näckros upp. Andra dagen är två till. Tredje dagen fyra till. Så fortsätter det till dess att dammen är helt täckt dag 30. (Du får anta att näckrosornas storlek i relation till dammen är anpassad till denna lilla anekdot). Vad som är så viktigt och kanske svårt att föreställa sig är att dammen dag 29 endast är täckt till hälften. Detta är vad exponentiell förändring innebär i praktiken. Det är oerhört svårt att överblicka förändringar som går så fort och sker i så stor skala.

Kanske är det ännu viktigare att notera bisatsen ovan om att kostnaderna för att åstadkomma detsamma halveras i samma takt. 2006 kostade det 10 miljoner USD att kartlägga en DNA-sekvens, idag kostar det mindre än 1000 USD att göra samma sak. Idag finns det möjlighet för laboratorier att 3D-printa bakterier eftersom det anses för farligt att posta dem. Privatpersoner kan köpa drönare och modifiera dem. Vad innebär det att extremt avancerad teknologi blir tillgänglig för alla? Det vet vi inte idag.

Utvecklingen av levnadsstandarden i Kina är ett bra exempel på hög och ökande förändringstakt. I Kina återfanns för bara 30 år sedan över 50 % av medborgarna under fattigdomsgränsen (människor som levde på minde än 1 USD/dag), idag är det bara några få procent. Redan nästa år skall ingen i Kina klassas som fattig enligt planen. Vad innebär det för Kina? Vad innebär det för resten av världen? Vetenskapen hinner inte med, inte heller media.

Vad innebär en så snabb utveckling för det säkerhetspolitiska perspektivet?

Det innebär enkelt uttryckt att antalet ”svarta svanar” ökar. Begreppet ”svart svan” myntades 2007 i boken ”The Black Swan – The impact of the highly improbable”. Begreppet har fått stor betydelse för säkerhetspolitiska bedömare men författaren, Nassim Nicholas Taleb, är före detta optionshandlare, en yrkesgrupp som gör allt för att förstå och reducera risk. Den centrala idén i Talebs bok är inte att försöka förutse svarta svanar utan att dels bygga upp en robusthet mot negativa händelser – men märk väl också – att bygga upp en förmåga att utnyttja positiva händelser till sin fördel.

Den totala möjliga mängden kunskap

När förändringstakten är hög och ökar så går det inte längre att titta bakåt och leta efter traditionella lösningar på nya problem. Teknikutvecklingen gör att gamla system blir obsoleta. Nya lagar och regler stänger också dörrar för gamla lösningar. Gammal kunskap går inte att applicera på nya förhållanden.

SÄPO talar om hotbilden och den dimensionerande hotbeskrivningen och säger vidare att det är olämpligt att peka ut en aktör och anpassa sitt säkerhetsskydd utifrån denna aktör. Aktören kan vara borta i morgon och ersatt av tre nya aktörer som beter sig helt annorlunda. För Sverige är hotbilden sannolikt inte alls olik den som andra västländer identifierat. Det kan vara klokt att ögna igenom World Economic Forums Global Risk Report för att ta del av vilka risker som är mest sannolika och vilka som får mest påverkan. Det kan också vara en god idé att läsa Socialstyrelsens statistik över dödsorsaker. Vad har det med säkerhetspolitik att göra? Jo, det är trots allt så att alla som lever på statens budget skall dela på de 1000 miljarder kronorna och det är politikerna som vi valt som bestämmer över dem. De flesta dödsfallen i Sverige och i många västländer orsakas av hjärt- och kärlsjukdomar och cancer och mycket riktigt så läggs det oerhört mycket pengar på specialistsjukvård i Sverige.

Slutsatsen är således att vi bör bygga upp en samhällsrobusthet som hjälper oss mot flera typer av hot och risker. Att ha mat så man klarar sig om försörjningen avbryts är ett bra exempel – varför inte köpa ett växthus och odla lite själv? Att sätta upp några solceller på taket är inte heller så dumt. Eller kanske borra en brunn på tomten. Dessa exempel fungerar inte för alla men de skall illustrera att det oavsett om det är klimatet som förvärras, främmande makt angriper eller handelskrig som påverkar vår försörjning, så är vi robusta och kan klara alla dessa typer av ansträngningar.

Att bygga upp en förmåga att slå mynt av positiva händelser som Taleb förespråkar är kanske ännu viktigare. Det har vi missat i dagens totalförsvar och krisberedskap. Jag anser att stora delar av de satsningar som genomförs på hållbar utveckling, miljö- och klimatåtgärder, borde harmonierats med satsningar på civilt försvar och krisberedskap. Samma sak gäller det vi kallar för ”samhällsbyggnad”. När regionerna bygger ”robusta sjukhus” så är det lika mycket totalförsvar som samhällsbyggnad. Jag lovar att i kommande inlägg återkomma till detta som bygger på tvärvetenskap och på att man bygger ”hängrännor mellan stuprören” i politiken.

För att demonstrera hur mycket vi som enskilda medborgare önskar se denna utveckling förespråkar jag att alla ser över sin egen robusthet och påverkar organisationer där man arbetar eller verkar att också ta steg mot en ökad robusthet.

Freddy Jönsson Hanberg är rådgivare, reservofficer och grundare av Totalförsvarsstiftelsen

Referenser och boktips

Ray Kurzweill, ” The Age of Spiritual Machines: When Computers Exceed Human Intelligence”
Nassim Nicholas Taleb, ”Den svarta svanen: vad mycket osannolika händelser kan leda till”
John Naisbitt, ”Megatrender: tio nya inriktningar som omvandlar våra liv i organisationer och företag”
World Economic Forum, Global Risk Report 2019
Socialstyrelsen, Statistik om dödsorsaker 2018

av Stefan Forss [1]

Andra världskriget är ett begrepp som man i Moskva har svårt att hantera. Den sovjetiska, numera ryska varianten kallas Stora fosterländska kriget 1941–1945. Det har blivit en allt starkare symbol för landets identitet. Det gör det också lättare att placera in världskriget som en del av ledmotivet – oskulden – i det stora nationella narrativ som byggts upp i Ryssland under Putins tid.

Den officiella ryska synen på andra världskriget är att landet blev offer för Hitlertysklands och dess allierades försåtliga angrepp. Frankrikes och Britanniens ”oansvariga och fega politik” bidrog också till Tysklands anfall. Endast efter en sanslöst heroisk kamp och obeskrivliga uppoffringar besegrade Ryssland Tyskland ensamt, samt befriade därmed en stor del av Europas folk från det nazistiska oket.

Denna tolkning tummar Ryssland inte på. Det är en s k ”redline” i Rysslands utrikesrelationer och att ifrågasätta detta är bokstavligen kriminellt för ryska medborgare.

President Putin deltog inte i de allierades 75-årsfestligheter till minnet av invasionen i Normandie i juni. Från officiellt ryskt håll erkänns de allierades insatser, men de bedöms ändå som rätt marginella för utgången av kampen mot Hitler.

På de flesta håll anses Hitler alltjämt vara huvudansvarig för andra världskriget. Visst inledde Tyskland krigshandlingarna mot Polen den 1/9 1939, men det avgör inte skuldfrågan. Överraskande storskaliga militära operationer med Sovjetunionen som viktig aktör företogs hela sommaren 1939 mellan japanska och sovjetiska styrkor i gränsområdet mellan Manchuriet och Mongoliet. Avgörandet skedde i slaget vid floden Chalchin-Gol då kavallerigeneralen Georgij Zjukovs armékår gick till offensiv och slog japanerna samtidigt som Stalin hade andra planer i väst och absolut inte ville ha något tvåfrontskrig. Zjukov förtjänade här sina sporrar och skulle gärna ha fortsatt, men Stalin sa nej. Det blev vapenstillestånd den 15 september 1939. Förlusterna var ansenliga, ca 10 000 på sovjetisk sida och dubbelt så många på japansk sida.

En stort uppslagen rubrik i Helsingin Sanomat den 7 september sammanfattade: ”En krigshistoriker anser att andra världskriget började två veckor tidigare än man trott, och Stalin bär skulden”. Historikern är Anthony Beevor.

Från tyskt håll framhåller man nu att Stalin och Hitler hade börjat planera sin pakt redan 1938. Den 23 augusti 1939 – dagen då deras utrikesministrar undertecknade den – är ett långt viktigare datum än 1 september eller 17 september då ryska trupper föll de redan slagna polackerna i ryggen, enligt Sovjets officiella förklaring för att ”befria det polska folket från detta olyckliga krig, i vilket det hade störtats av sina oförnuftiga ledare, och att ge det en möjlighet att åter leva i fred”. Röda armén ryckte fram, sades det, ”under iakttagande av fullständig neutralitet från Sovjetunionens sida i den nuvarande konflikten”. Den ståndpunkten upprepade Molotov under Högsta sovjets urtima femte session den 31 oktober 1939.

De tyska och sovjetiska styrkorna möttes i Brest och det hölls flera gemensamma parader segern till ära.

Lika nöjd såg Stalin själv ut fyra veckor tidigare då han i Moskva bevittnade utrikesministrarna Molotov och Ribbentrop signera nonaggressionsavtalet mellan Sovjet och Tyskland. I det hemliga tilläggsprotokollet delade man redan bytet mellan sig. Diplomaterna hittade på termen intressesfär för att beskriva vad avtalet faktiskt handlade om, rätten till militär aggression och/eller erövring av de länder som avtalsparterna då hade i sikte.

Pakten mellan de expansionslystna ledarna för Tyskland och Sovjet ledde till katastrofala konsekvenser för alla inblandade, inte minst för Sovjetunionens folk. Men den uppfattningen delas inte av Rysslands nuvarande statsledning. Redan 2012 hävdade kulturministern Vladimir Medinskij att Hitlers och Stalins pakt var en stor sak och att pakten borde få ett eget monument. Enligt honom ”inkorporerades” de baltiska länderna, de ockuperades inte och paraden i Brest var ”photoshoppad”.

Även Finland fick betala ett högt pris för denna sovjetiska ”framgång”. Redan för tio år sedan kritiserade Rysslands dåvarande Osloambassadör Sergej Andrejev Finland i hårda ordalag för de ”allvarliga misstag” som vår statsledning kantänka gjorde 1938 – 39 och senare. Försök att skuldbelägga Finland har gjorts både utomlands men beklagligt nog även på hemmaplan under senare år.

Ryssland beklagade Stalins politik gentemot Finland ännu i början av 1990-talet. Boris Jeltsin uppvaktade vid krigargravarna i Sandudd, stannade upp vid Mannerheims och Rytis gravar. Nu har man emellertid lagt in en högre växel till försvar av helomvändningen tillbaka till den traditionella sovjetiska historieuppfattningen. Det är anmärkningsvärt att chefen för ryska utlandsunderrättelsetjänsten SVR, Sergej Narysjkin använder ordet ”neutralitet” på samma sätt som Molotov vid beskrivningen av Sovjetunionens bidrag till kriget mot Polen för åttio år sedan. Han förklarade nyss hur ”Tyskland gjorde enastående eftergifter för att garantera sovjetisk neutralitet i den polska kampanjen”. I praktiken lät Tyskland, som avgjorde det kriget, Sovjet kalla sig neutralt och ta kontrollen över 200 000 kvadratkilometer polskt territorium medan Hitler själv nöjde sig med drygt 90 000. Narysjkin är välkänd inte minst för finländska parlamentariker.

Kanadensiska politikern Chris Alexander, ex-diplomat och Rysslandsexpert, skrev nyligen om hur ”herr Putins olyckliga utrikesminister Sergej Lavrov aldrig varit den som låtit fakta stå i vägen för motbjudande sofisteri”, [då han] försökte lägga skulden till juni 1941, på ”de som, genom att samarbeta med Hitler i München 1938 försökte kanalisera nazistisk aggression österut” (Globe and Mail, 23.8.2019).

Stalins omfattande hemliga militära samarbete med Tyskland började redan på 1920-talet och skedde på sovjetisk mark. Att man bröt mot Versaillesfredens bestämmelser bekom Stalin föga. Här kunde Tyskland i hemlighet utveckla förbjudna vapensystem, stridsflygplan, stridsvagnar, kanoner och ubåtar, och Stalin utnyttjade de militärteknologiska vinningarna fullt ut i landets enorma rustningsprogram.

Efter att Hitler kommit till makten följde en lång tid av stark ömsesidig demonisering. Men trots sina olika uppfattningar hade de två länderna mycket gemensamt, inte minst motståndet mot de kapitalistiska demokratierna. ”Varken vi eller Italien har något gemensamt med det kapitalistiska väst”, sa Hitlers förhandlare Karl Schnurre till sina sovjetiska kolleger.

Den 25 november 1940 föreslog Molotov för Hitler i Berlin ytterligare fem hemliga protokoll. Fyra av dem innehöll territoriella anspråk. Bland dem fanns Finland, den enda plumpen i protokollet vid verkställandet av Molotov-Ribbentrop. ”Det är svårt att döma våra ledande mäns aktivitet i relationerna till Tyskland från december 1940, när man betänker att de hade full vetskap om så konkreta planer på landets likvidering”, skrev professor Mauno Jokipii i sitt banbrytande arbete om bakgrunden till fortsättningskriget (Jatkosodan synty, 1987).

Många frågor är alltjämt obesvarade rörande Sovjets planer och agerande 1941. Viktiga ryska arkiv har förblivit stängda. Då Tyskland slutligen gick till angrepp mot Sovjetunionen den 22 juni 1941 hade man inledningsvis enorma framgångar, eftersom Röda armén märkligt nog stod utpräglat offensivt grupperad i framskjutna positioner, inte defensivt med stort djup i försvaret. Några försvarslinjer att tala om hade man inte byggt. Gick alltså Stalins egna planer i kras då Hitler tog initiativet och anföll först?

Sedan tog Stalin snabbt det strategiskt riktiga beslutet att börja evakuera krigsindustrin. Hitler däremot vägrade att låta Luftwaffe bomba fabrikerna eller tågtransporterna. Då den tyska offensiven körde fast samma höst hade man i praktiken redan förlorat kriget. När Hitler dessutom förklarade USA krig stod det klart att Tyskland inte skulle ha en chans att mäta sig med de allierades förmåga till styrketillväxt. De allierades massiva hjälp i form av vapen, flygplan, lastbilar, bränsle och råvaror (det s k Lend-Lease-programmet) inföll från rysk synpunkt helt i rätt tid. Sen gick det som det gick.

I maj nästa år firas segerdagen stort i Moskva. Inbjudningar kommer och även västliga ledare deltar. Macron lär ha accepterat och kanske vi även får se Trump på Röda torget ifall han orkar stå ut med att inte själv vara huvudperson. Tyvärr har de inte hört en liten treårings träffande uppmaning: ”Du ska inte störa mig, jag är upptagen med annat.”

Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

Not

[1] Artikeln är en vidareutveckling av en artikel som publicerades i Hufvudstadsbladet den 1 september.

av Gunilla Herolf

I början av september 2019, när detta skrivs, har president Macron nyligen avhållit möten med sin ryske kollega, Vladimir Putin, den brittiske premiärministern Boris Johnson och den indiske premiärministern Narendra Modi. Några dagar därefter stod han som värd för G7-mötet i Biarritz, där till andras förvåning också den iranske utrikesministern, Mohammad Javad Zarif hade infunnit sig på Macrons inbjudan – dock inte på mötet. För den franske presidenten som under 2019 brottats med ett antal motgångar, innebar veckan en välkommen positiv uppmärksamhet, även om konkreta genombrott på de många problemområdena uteblev. Att Emmanuel Macron har stora ambitioner för sig och Frankrike har varit uppenbart alltsedan han började kandidera för presidentposten. Inför Biarritzmötet förklarade han för den församlade pressen att han såg det kommande mötet som ett avgörande tillfälle för att rädda den hotade multilaterala världsordningen. Han uttalade också sin åsikt att Frankrike hade ett speciellt ansvar för att åstadkomma detta. Det är ingen överdrift att påstå att han lagt ribban mycket högt – frågan är vad som är möjligt för honom att åstadkomma.

Presidentens program

Det franska presidentvalet 2017 var en händelse av stor betydelse och när Emmanuel Macron i maj valdes till president var entusiasmen stor, såväl nationellt som allmänt i Europa. I Frankrike, som plågats av ekonomiska problem och politisk korruption, sågs han som den som kunde lyfta landet och återge det dess rättmätiga plats i Europa. I många EU-länder var lättnaden stor över att den EU-vänlige Macron vunnit över Marine Le Pens Nationella samling.

President Macron presenterade tidigt en rad planer för Europa.  Ett av de franska initiativen gällde ökad integration bland euroländerna med egen budget och egen finansminister. Andra gällde skapandet av en ökad europeisk militär kapacitet för att Europa i högre grad skulle kunna agera på egen hand och bli mindre beroende av Nato. Ytterligare ett av förslagen gällde att sätta upp en europeisk interventionsstyrka (European Intervention Initiative, E2I) under fransk ledning.

Macrons förhoppning var att få tyskt stöd för sina initiativ. Frankrike och Tyskland, två i grunden mycket olika länder, som under många år förenats av sitt engagemang för Europa, har haft ett nära samarbete som fungerat som en motor för EG/EU. De nya franska planerna har dock fått ett svalt bemötande och en del tyska politiker har sett flera av dem som alltför inriktade på tyska ekonomiska bidrag. Förbundskansler Merkel har svarat avvaktande och med stor fördröjning. Också det initiativ som presidenten framförde under våren om ett ”nyskapat Europa” fick ett blandat tyskt svar, nu från Merkels troliga efterträdare, Annegret Kramp Karrenbauer (AKK).

Även i Tyskland är man besviken. I diskussionerna om de högsta ämbetena ville Macron inte acceptera att ordförandeposten i kommissionen gick till Angela Merkels favorit, den bayerske politikern Manfred Weber, som också var s k Spitzenkandidat. Han ville inte heller stödja Merkels förslag till chef för internationella valutafonden, holländaren Jeroen Dijsselbloem. Det franska rymdprogrammet som lanserades i juli ses som konkurrerande med det europeiska samarbetet inom området. Att den tyska förbundskanslern inte informerades om den iranske utrikesministerns besök innan han landade säger en del om avståndet mellan Tyskland och Frankrike idag.

President Macron är medveten om att reformer på den franska arbetsmarknaden är nödvändiga för att få ekonomin på fötter, även detta en förutsättning för goda relationer med Tyskland. Därmed skulle Frankrike också kunna fylla EU:s krav på att budgetunderskottet  inte överstiger tre procent av bruttonationalprodukten. De gula västarnas våldsamma protester har visat på svårigheten att genomföra dessa reformer och i denna som i andra frågor står Marine Le Pen beredd att utnyttja folkligt missnöje med presidenten.

Yttre relationer

Även om en del av de stora planerna och partnerskapet med Tyskland har stött på svårigheter är Frankrike fortsatt en av Europas viktigaste aktörer. Som sådan för man en egen politik gentemot stormakter utanför Europa. Här har emellertid president Macron mött stora problem. Försöken att skapa en god relation till Donald Trump var till en början lyckade men inför president Trumps politik, bl a i handelsfrågor, har relationen svalnat. Det franska förslaget att den digitala handeln (d v s framför allt amerikanska företag som Google, Amazon och Facebook), ska beskattas i de länder där förtjänsterna har gjorts, har lett till hot om amerikanska tullar på franskt vin.

Relationen till Ryssland är mångfacetterad. Trianondialogen, som inleddes 2018, innehåller element (bl a investeringar) som tycks ägnade att underminera sanktionerna mot Ryssland. Det innebär inte att den franske presidenten är okritisk mot landet. Han har tidigare skarpt kritiserat bl a den ryska informationskrigföringen mot Frankrike och de ryska bombningarna i Syrien. Trots detta har de fransk-ryska presidentkontakterna varit täta – sedan 2017 har de två mötts sju gånger.

President Macrons mål med det senaste liksom tidigare möten med president Putin har varit hans önskan att lösa de stora säkerhetspolitiska problemen i Europa och främst bland dem Ukraina. Genom att komma till ett avslut i Ukrainakriget kan flera mål nås. Putins relationer till EU skulle förbättras och de sanktioner som skadar den franska ekonomin avslutas. Ett steg i riktning mot ryskt närmande till Europa har redan tagits då Ryssland återigen blev medlem av Europarådet, detta efter ett franskt förslag.

Mötet med Putin syns inte ha resulterat i några substantiella framsteg. I Ukrainafrågan nådde man inte längre än till att tala om ett nytt toppmöte inom de sedan flera år pågående Normandiesamtalen, i vilka Ryssland, Ukraina, Tyskland och Frankrike deltar. Den franske presidenten argumenterade för att relationen mellan Ryssland och Europa borde ”i grunden nyskapas”, men förklarade också att Ryssland inte skulle återfå sin plats i G7 så länge Ukrainakriget fortsatte. I Syrienfrågan upprepade Ryssland sitt stöd för Assadregimen och en irriterad Macron fick höra Putin jämställa oroligheterna i Moskva med de gula västarnas protester i Paris.

Europeiska partners

Även om den fransk-tyska motorn inte längre går lika gnisselfritt som tidigare finns ändå en önskan från båda sidor att vidmakthålla ett nära samarbete. Ett exempel är den överenskommelse om flyktingmottagande som initierades av Frankrike och Tyskland och som i juli ledde till att 14 länder frivilligt band sig till en mekanism för fördelning av de flyktingar som tagits upp av räddningsfartygen på Medelhavet.

Även Storbritannien står i säkerhets- och försvarsfrågor mycket nära Frankrike. Militärt är de två länderna de i särklass starkaste i Europa (Ryssland inte inkluderat) och det bilaterala nära samarbetet mellan dem, bl a inom kärnvapenområdet, kommer att fortsätta även efter det att Storbritannien lämnat EU. Samtidigt är brexit snarast en fördel för Frankrike, eftersom Storbritannien nu inte längre blockerar det försvarspolitiska samarbetet inom EU.

Ett led i Macrons ambitioner är att få ännu flera partners. Naturligt har varit att söka ytterligare vänner i södra Europa. Italien och Spanien har genom sin geografiska belägenhet flera starka intressen gemensamma med Frankrike, men mellan det förstnämnda landet och Frankrike finns nu ett antal svåra konflikter. Den akuta motsättningen har sitt ursprung i Libyeninterventionen 2011, som Italien aldrig önskade och som resulterade i det kaos och de stora flyktingströmmar som italienarna hade befarat. Mellan de rivaliserande regeringarna i Libyen har Italien och Frankrike gjort olika val. Italien stödjer den av FN erkända regeringen i Tripoli, medan Frankrike i stället ger stöd till en krigsherre, Khalifa Haftar. Tillsammans med honom har Frankrike prioriterat kampen mot terrorismen. Mellan Frankrike och Italien finns också konkurrens om den libyska oljan.

Under den senaste tiden har Frankrike också sökt nya vänner i andra delar av Europa. Speciellt intensiva har ansträngningarna varit i Centraleuropa, ett område som vanligtvis domineras av tyska intressen inom det ekonomiska området och där befolkningen är betydligt mer hängiven Nato än ett starkare europeiskt försvarssamarbete. Frankrike måste också försäkra befolkningen i dessa länder att de inte behöver frukta att en fransk politik går ut på att  en kärna av västeuropeiska länder skulle dominerar EU. Förutom besök i dessa länder har Emmanuel Macron bl a stött kandidater från dessa länder till EU-ämbeten. En av dem är Kristalina Georgieva från Bulgarien, som Frankrike vill se som Europas kandidat till Internationella Valutafonden, en annan är rumänskan Laura Codruța Kövesi som man förordar som EU:s chefsåklagare.

Frankrike och EU

EU-samarbetet är givetvis mycket viktigt för Frankrike och tillsättandet av de högsta ämbetena nyligen utföll mycket lyckosamt för Macron. Förslaget att utse den tyska försvarsministern, Ursula von der Leyen, till kommissionsordförande kom från den franske presidenten, som efter att ha förordat en tyska därefter kunde räkna med en hög position också för Frankrike. Det innebar att Christine Lagarde utsågs till chef för den europeiska centralbanken.

Utöver Frankrike upplever många andra länder i Europa nu att den irrationella amerikanska politiken gjort USA:s stöd i en krissituation mer osäkert och därmed ökat behovet av europeisk styrka. EU:s globala strategi har bl a som mål att skapa strategisk autonomi, vilket innebär att kunna agera vid externa konflikter och kriser och att skydda EU och dess medlemmar. Samtidigt säger den också att Nato är basen för medlemmarnas territoriella försvar.

Trots denna enighet inom EU står organisationen inte för ett europeiskt ledarskap, ett problem som givetvis förvärras i en komplicerad tid som denna. I dagens situation styrs Europas politik i hög grad från medlemsländernas huvudstäder och bland dem dominerar framför allt Berlin, Paris och London. Såväl Berlin som London är emellertid nu försvagade, Berlin på grund av kanslersskiftet och London genom utträdet ur EU.

Att en ambitiös fransk president använder tillfället att lansera sina planer är därför inte ägnat att förvåna. G7-mötet i Biarritz var också ett bra tillfälle att ta upp europeiska och globala problem. En av president Macrons förhoppningar var att få mandat från övriga att för deras räkning förhandla med Iran, och franska diplomatiska källor hävdade också att detta skett. Donald Trump förnekade emellertid att något mandat hade givits och förklarade att varje land skulle ha sin egen dialog med Teheran. President Trump, som i motsats till de övriga ville att Ryssland skulle återfå sin plats i G7, såg det inte heller som meningsfullt att i Rysslands frånvaro diskutera frågor som gällde Iran, Syrien eller and större kriser.

Den franske presidenten kommer säkert att fortsätta med sin aktiva politik men det finns hinder på hans väg mot att framstå som Europas ledare. Ett sådant hinder är det faktum att Macrons globala politik hittills inte har givit några resultat. Det gäller såväl gentemot Xi Jinping, som mot Donald Trump och Vladimir Putin. Andra hinder gäller Frankrike. Landet har en svag ekonomi, med ständiga budgetunderskott och samtidigt en befolkning som inte är beredd att acceptera de moderniseringar av arbetsmarknaden som presidenten och många utanför Frankrike ser som nödvändiga. Ett annat är president Macrons dragning åt protektionism, som för många politiker i Europa gör honom mindre acceptabel som europeisk ledare. Många länder ser i stället Tyskland, med en stabil ekonomi och en politik som försöker inkludera alla EU-länder, som en mer naturlig ledare i den utsträckning som EU självt inte kan fylla den rollen. Uppenbarligen är den politik som var president Macrons första instinkt, nämligen den traditionella att knyta an till Tyskland, den säkraste vägen till inflytande för Frankrike, även om den inte ger samma rampljus som den som nyss prövats.

Författaren är associerad seniorforskare vid Utrikespolitiska Institutet

av Gunilla Herolf

I början av september 2019, när detta skrivs, har president Macron nyligen avhållit möten med sin ryske kollega, Vladimir Putin, den brittiske premiärministern Boris Johnson och den indiske premiärministern Narendra Modi. Några dagar därefter stod han som värd för G7-mötet i Biarritz, där till andras förvåning också den iranske utrikesministern, Mohammad Javad Zarif hade infunnit sig på Macrons inbjudan – dock inte på mötet. För den franske presidenten som under 2019 brottats med ett antal motgångar, innebar veckan en välkommen positiv uppmärksamhet, även om konkreta genombrott på de många problemområdena uteblev. Att Emmanuel Macron har stora ambitioner för sig och Frankrike har varit uppenbart alltsedan han började kandidera för presidentposten. Inför Biarritzmötet förklarade han för den församlade pressen att han såg det kommande mötet som ett avgörande tillfälle för att rädda den hotade multilaterala världsordningen. Han uttalade också sin åsikt att Frankrike hade ett speciellt ansvar för att åstadkomma detta. Det är ingen överdrift att påstå att han lagt ribban mycket högt – frågan är vad som är möjligt för honom att åstadkomma.

Presidentens program

Det franska presidentvalet 2017 var en händelse av stor betydelse och när Emmanuel Macron i maj valdes till president var entusiasmen stor, såväl nationellt som allmänt i Europa. I Frankrike, som plågats av ekonomiska problem och politisk korruption, sågs han som den som kunde lyfta landet och återge det dess rättmätiga plats i Europa. I många EU-länder var lättnaden stor över att den EU-vänlige Macron vunnit över Marine Le Pens Nationella samling.

President Macron presenterade tidigt en rad planer för Europa.  Ett av de franska initiativen gällde ökad integration bland euroländerna med egen budget och egen finansminister. Andra gällde skapandet av en ökad europeisk militär kapacitet för att Europa i högre grad skulle kunna agera på egen hand och bli mindre beroende av Nato. Ytterligare ett av förslagen gällde att sätta upp en europeisk interventionsstyrka (European Intervention Initiative, E2I) under fransk ledning.

Macrons förhoppning var att få tyskt stöd för sina initiativ. Frankrike och Tyskland, två i grunden mycket olika länder, som under många år förenats av sitt engagemang för Europa, har haft ett nära samarbete som fungerat som en motor för EG/EU. De nya franska planerna har dock fått ett svalt bemötande och en del tyska politiker har sett flera av dem som alltför inriktade på tyska ekonomiska bidrag. Förbundskansler Merkel har svarat avvaktande och med stor fördröjning. Också det initiativ som presidenten framförde under våren om ett ”nyskapat Europa” fick ett blandat tyskt svar, nu från Merkels troliga efterträdare, Annegret Kramp Karrenbauer (AKK).

Även i Tyskland är man besviken. I diskussionerna om de högsta ämbetena ville Macron inte acceptera att ordförandeposten i kommissionen gick till Angela Merkels favorit, den bayerske politikern Manfred Weber, som också var s k Spitzenkandidat. Han ville inte heller stödja Merkels förslag till chef för internationella valutafonden, holländaren Jeroen Dijsselbloem. Det franska rymdprogrammet som lanserades i juli ses som konkurrerande med det europeiska samarbetet inom området. Att den tyska förbundskanslern inte informerades om den iranske utrikesministerns besök innan han landade säger en del om avståndet mellan Tyskland och Frankrike idag.

President Macron är medveten om att reformer på den franska arbetsmarknaden är nödvändiga för att få ekonomin på fötter, även detta en förutsättning för goda relationer med Tyskland. Därmed skulle Frankrike också kunna fylla EU:s krav på att budgetunderskottet  inte överstiger tre procent av bruttonationalprodukten. De gula västarnas våldsamma protester har visat på svårigheten att genomföra dessa reformer och i denna som i andra frågor står Marine Le Pen beredd att utnyttja folkligt missnöje med presidenten.

Yttre relationer

Även om en del av de stora planerna och partnerskapet med Tyskland har stött på svårigheter är Frankrike fortsatt en av Europas viktigaste aktörer. Som sådan för man en egen politik gentemot stormakter utanför Europa. Här har emellertid president Macron mött stora problem. Försöken att skapa en god relation till Donald Trump var till en början lyckade men inför president Trumps politik, bl a i handelsfrågor, har relationen svalnat. Det franska förslaget att den digitala handeln (d v s framför allt amerikanska företag som Google, Amazon och Facebook), ska beskattas i de länder där förtjänsterna har gjorts, har lett till hot om amerikanska tullar på franskt vin.

Relationen till Ryssland är mångfacetterad. Trianondialogen, som inleddes 2018, innehåller element (bl a investeringar) som tycks ägnade att underminera sanktionerna mot Ryssland. Det innebär inte att den franske presidenten är okritisk mot landet. Han har tidigare skarpt kritiserat bl a den ryska informationskrigföringen mot Frankrike och de ryska bombningarna i Syrien. Trots detta har de fransk-ryska presidentkontakterna varit täta – sedan 2017 har de två mötts sju gånger.

President Macrons mål med det senaste liksom tidigare möten med president Putin har varit hans önskan att lösa de stora säkerhetspolitiska problemen i Europa och främst bland dem Ukraina. Genom att komma till ett avslut i Ukrainakriget kan flera mål nås. Putins relationer till EU skulle förbättras och de sanktioner som skadar den franska ekonomin avslutas. Ett steg i riktning mot ryskt närmande till Europa har redan tagits då Ryssland återigen blev medlem av Europarådet, detta efter ett franskt förslag.

Mötet med Putin syns inte ha resulterat i några substantiella framsteg. I Ukrainafrågan nådde man inte längre än till att tala om ett nytt toppmöte inom de sedan flera år pågående Normandiesamtalen, i vilka Ryssland, Ukraina, Tyskland och Frankrike deltar. Den franske presidenten argumenterade för att relationen mellan Ryssland och Europa borde ”i grunden nyskapas”, men förklarade också att Ryssland inte skulle återfå sin plats i G7 så länge Ukrainakriget fortsatte. I Syrienfrågan upprepade Ryssland sitt stöd för Assadregimen och en irriterad Macron fick höra Putin jämställa oroligheterna i Moskva med de gula västarnas protester i Paris.

Europeiska partners

Även om den fransk-tyska motorn inte längre går lika gnisselfritt som tidigare finns ändå en önskan från båda sidor att vidmakthålla ett nära samarbete. Ett exempel är den överenskommelse om flyktingmottagande som initierades av Frankrike och Tyskland och som i juli ledde till att 14 länder frivilligt band sig till en mekanism för fördelning av de flyktingar som tagits upp av räddningsfartygen på Medelhavet.

Även Storbritannien står i säkerhets- och försvarsfrågor mycket nära Frankrike. Militärt är de två länderna de i särklass starkaste i Europa (Ryssland inte inkluderat) och det bilaterala nära samarbetet mellan dem, bl a inom kärnvapenområdet, kommer att fortsätta även efter det att Storbritannien lämnat EU. Samtidigt är brexit snarast en fördel för Frankrike, eftersom Storbritannien nu inte längre blockerar det försvarspolitiska samarbetet inom EU.

Ett led i Macrons ambitioner är att få ännu flera partners. Naturligt har varit att söka ytterligare vänner i södra Europa. Italien och Spanien har genom sin geografiska belägenhet flera starka intressen gemensamma med Frankrike, men mellan det förstnämnda landet och Frankrike finns nu ett antal svåra konflikter. Den akuta motsättningen har sitt ursprung i Libyeninterventionen 2011, som Italien aldrig önskade och som resulterade i det kaos och de stora flyktingströmmar som italienarna hade befarat. Mellan de rivaliserande regeringarna i Libyen har Italien och Frankrike gjort olika val. Italien stödjer den av FN erkända regeringen i Tripoli, medan Frankrike i stället ger stöd till en krigsherre, Khalifa Haftar. Tillsammans med honom har Frankrike prioriterat kampen mot terrorismen. Mellan Frankrike och Italien finns också konkurrens om den libyska oljan.

Under den senaste tiden har Frankrike också sökt nya vänner i andra delar av Europa. Speciellt intensiva har ansträngningarna varit i Centraleuropa, ett område som vanligtvis domineras av tyska intressen inom det ekonomiska området och där befolkningen är betydligt mer hängiven Nato än ett starkare europeiskt försvarssamarbete. Frankrike måste också försäkra befolkningen i dessa länder att de inte behöver frukta att en fransk politik går ut på att  en kärna av västeuropeiska länder skulle dominerar EU. Förutom besök i dessa länder har Emmanuel Macron bl a stött kandidater från dessa länder till EU-ämbeten. En av dem är Kristalina Georgieva från Bulgarien, som Frankrike vill se som Europas kandidat till Internationella Valutafonden, en annan är rumänskan Laura Codruța Kövesi som man förordar som EU:s chefsåklagare.

Frankrike och EU

EU-samarbetet är givetvis mycket viktigt för Frankrike och tillsättandet av de högsta ämbetena nyligen utföll mycket lyckosamt för Macron. Förslaget att utse den tyska försvarsministern, Ursula von der Leyen, till kommissionsordförande kom från den franske presidenten, som efter att ha förordat en tyska därefter kunde räkna med en hög position också för Frankrike. Det innebar att Christine Lagarde utsågs till chef för den europeiska centralbanken.

Utöver Frankrike upplever många andra länder i Europa nu att den irrationella amerikanska politiken gjort USA:s stöd i en krissituation mer osäkert och därmed ökat behovet av europeisk styrka. EU:s globala strategi har bl a som mål att skapa strategisk autonomi, vilket innebär att kunna agera vid externa konflikter och kriser och att skydda EU och dess medlemmar. Samtidigt säger den också att Nato är basen för medlemmarnas territoriella försvar.

Trots denna enighet inom EU står organisationen inte för ett europeiskt ledarskap, ett problem som givetvis förvärras i en komplicerad tid som denna. I dagens situation styrs Europas politik i hög grad från medlemsländernas huvudstäder och bland dem dominerar framför allt Berlin, Paris och London. Såväl Berlin som London är emellertid nu försvagade, Berlin på grund av kanslersskiftet och London genom utträdet ur EU.

Att en ambitiös fransk president använder tillfället att lansera sina planer är därför inte ägnat att förvåna. G7-mötet i Biarritz var också ett bra tillfälle att ta upp europeiska och globala problem. En av president Macrons förhoppningar var att få mandat från övriga att för deras räkning förhandla med Iran, och franska diplomatiska källor hävdade också att detta skett. Donald Trump förnekade emellertid att något mandat hade givits och förklarade att varje land skulle ha sin egen dialog med Teheran. President Trump, som i motsats till de övriga ville att Ryssland skulle återfå sin plats i G7, såg det inte heller som meningsfullt att i Rysslands frånvaro diskutera frågor som gällde Iran, Syrien eller and större kriser.

Den franske presidenten kommer säkert att fortsätta med sin aktiva politik men det finns hinder på hans väg mot att framstå som Europas ledare. Ett sådant hinder är det faktum att Macrons globala politik hittills inte har givit några resultat. Det gäller såväl gentemot Xi Jinping, som mot Donald Trump och Vladimir Putin. Andra hinder gäller Frankrike. Landet har en svag ekonomi, med ständiga budgetunderskott och samtidigt en befolkning som inte är beredd att acceptera de moderniseringar av arbetsmarknaden som presidenten och många utanför Frankrike ser som nödvändiga. Ett annat är president Macrons dragning åt protektionism, som för många politiker i Europa gör honom mindre acceptabel som europeisk ledare. Många länder ser i stället Tyskland, med en stabil ekonomi och en politik som försöker inkludera alla EU-länder, som en mer naturlig ledare i den utsträckning som EU självt inte kan fylla den rollen. Uppenbarligen är den politik som var president Macrons första instinkt, nämligen den traditionella att knyta an till Tyskland, den säkraste vägen till inflytande för Frankrike, även om den inte ger samma rampljus som den som nyss prövats.

Författaren är associerad seniorforskare vid Utrikespolitiska Institutet

av Sebastian Merlöv

Under mer än 70 år har det svenska försvaret aldrig haft en period då man behövt växa. Det är tacksamt med en så lång fred i vårt närområde men det innebär också att ingen nu verksam inom  Försvarsmakten har erfarenhet av att växla upp enligt den takt som vi nu ser behov av. Till detta förvärras läget av att Försvaret under många år uppfattats som ett ekonomiskt svart hål där befintlig budgetnivå har givit mindre ”pang för pengarna” än  jämfört med en del av våra nordiska grannar.

Organisationen har under de senaste 15 åren också anammat New Public Management som en ledningsfilosofi där en så enkel sak som beställning av en handfull pennor innebär en avancerad process i administrativa datorsystem och där man ute på förbanden rättmätigt kan fråga sig om de värderas mer av att göra saker på rätt sätt, än att göra rätt saker.

För att öka produktiviteten inom organisationen bör man dels införa stora delar av det tänk som Tillitsutredningen fastslår men också inspireras av den ledningsfilosofi som gör Sverige unikt när förbanden är ute i fält eller på operationer – Uppdragstaktik. Denna filosofi innebär förenklat att man får tilldelade resurser och en uppgift och därmed både tillit och ansvar att slutföra den. Utan att detaljstyras och att minimera administrativa moment.

Det krävs också en kraftigt reducerad regelflora som under senaste 10 åren har fått växa helt fritt. Idag spenderas alltför stor del av tiden i utbildningen kring strukturerade utbildningar av olika fordons- och materieltyper. Som exempel krävs två dagars utbildning av instruktör för att framföra en helt ”civil” bil trots att man redan har B-körkort. Även att få framföra en lättare terrängbil kräver flera veckors utbildning trots att man inledningsvis inte ska nyttja den för avancerade terräng- eller stridsmoment. Utbildning av lastbilar är än värre men gäller också sambandsmateriel, sjukvårdsutbildning m m.

Här krävs en ändring med en kort introduktionsutbildning där man sedan bygger på kompetens i samband med praktiska övningsmoment och med kontinuerlig stegring. Det är en återgång till hur utbildning bedrevs förut och är något som måste återtas. 80/20-regel bör vara norm där 20% är strukturerad utbildning.

En avgörande fråga för att kunna öva och bygga ut verksamheten är ofta kringliggande myndigheters agerande.

T ex är det helt orimligt att inte Försvaret på sina egna övningsfält har fria möjligheter att öva 24/7 365 dagar om året utan måste ansöka ibland flera dagar förväg för att få bedriva t ex en skjutning på natten och igen – på sitt eget skjutfält.

Vidare kan inte eventuella behov av utbyggnation landa under samma regelverk som om man ska bygga en förskola med omfattande prövningar och överklaganden från privata intressen.

I det fall man bygger ut befintlig struktur kring regementen ska inga privata intressen få ligga i vägen. Om mineralutvinning kan ha företräde framför privata markägare så ska försvaret i anslutning till sina befintliga anläggningar inte hindras att bygga ut.

Här måste regioner och kommuner omgående vara proaktiva i att samverka och stötta försvaret så att eventuell praxis eller regelverk uppdateras för att stötta denna utveckling.

Slutligen blir det inget framtida försvar om vi inte har unga killar och tjejer som har vilja och förmåga att fullgöra en värnplikt.

Det finns idag oroande tecken på att unga har svårt att klara en militär utbildning rent fysiskt då många inte byggt upp den grund som kan krävas under en militär utbildning.

Samtidigt är idag många motiverade och vill bidra genom att tjänstgöra. För att ge alla dessa unga en chans, krävs att man går ut med information redan tidigt under högstadiet så att man både skapar förståelse men också för dem som är motiverade en mental och fysisk förberedelsetid till när det är dags att mönstra och därefter tjänstgöra. Det kan vara genom förbandsbesök, PRAO eller inom ramen för skolundervisningen. Hamnar vi under de planerade 8000 per år som ska genomföra värnplikten så halkar vi snabbt efter utifrån de mål som ligger för 2025.

I detta krävs inte bara att försvaret söker kontakt med skolor utan att skolorna tar sitt ansvar så att  korrekt information  når samtliga elever.

Alla ovanstående områden sätter oss som samhälle på prov. Tyvärr har vi under de senaste åren inte lyckats när det gäller att snabbt kunna öka produktiviteten och output till medborgarna inom viktiga frågor såsom sjukvård, migration och skola.

Vi ska inte ännu en gång hamna i en situation där ökade insatser av skattemedel i slutändan inte ger den effekt som var syftet. Låt denna satsning på försvaret bli en uppvisning i att vi faktiskt kan släppa loss kraften både inom och mellan viktiga myndigheterna så att vi kraftig ökar produktiviteten, där tillit och ansvar får vara ledord för att lyckas. Vi har en kort tidsperiod fram till allt detta måste vara klart. Vi får inte misslyckas.

Författaren är ”s-märkt” debattör i försvarsfrågor, tidvis anställt gruppbefäl på K3 i Karlsborg.

Av Jan Leijonhielm

Vi har åter bevittnat omfattande demonstrationer i Moskva och andra städer-de största sedan de massiva protestyttringarna mot Putins och Medvedevs byte på president- och premiärministerposterna. Runt 50 000 demonstrerade i Moskva mot myndigheternas beslut att inte godkänna en rad oppositionella till lokala val. Som vanligt slogs protesterna ned med betydande brutalitet av polis och ORMON-styrkor. Kända oppositionspolitiker kastades i fängelse, liksom demonstranter och förbipasserande.

Mönstret känns igen, demonstranter grips, identifieras, får böter eller kortare fängelsestraff, men också varningen att nästa gång blir straffet avsevärt längre och medför mycket höga böter. Trenden från senare års protestyttringar bekräftades också- demonstranterna blir allt yngre och sociala media som instrument allt vanligare. Det finns en acceptans och förståelse för demonstrationer av detta slag hos cirka en tredjedel av befolkningen enligt färska undersökningar från trovärdiga opinionsinstitut, medan 55-60 procent är negativa och resten likgiltiga. Detta bör dock inte tolkas som att en tredjedel är beredd att rösta fram en liberal opposition, denna får bara några få procent av rösterna i ett val.

Det finns förvisso mycket att demonstrera mot i en stat som präglas av korruption, maktmissbruk och rättslöshet. Protestyttringar förekommer också på många håll ute i regionerna, men observeras inte så ofta. De riktas ofta mot lokala missförhållanden inom sjukvård, miljö eller maktmissbruk. Detta förvånar knappast, om man ser närmare på vardagen för den ryska befolkningen. Fattigdomen ökar konstant, till följd av närmare sex år av sjunkande reallöner och beräknas nu officiellt till ca 21 miljoner, den verkliga siffran är sannolikt betydligt högre. Många pensionärer faller automatiskt under fattigdomsgränsen.

Klagomål på bristande vård hörs allt oftare, köerna till kvalificerad vård är långa och leder ofta till mutor. Personalbristen är allt tydligare, och tillgången på mediciner usel. Det är inte ovanligt att man inför operationer själv får medföra nödvändig utrustning och medicin. Satsningen på t ex narkomanvård eller bromsande av en allvarlig HIV-epidemi är enligt internationell standard helt otillräcklig. Avancerad utrustning, t ex catscan saknas ofta ute i regionerna.

På miljöområdet tornar närmast gigantiska problem upp sig, framför allt inom sophanteringen. I Ryssland återanvänds enligt tillgänglig statistik endast ca 7 procent av soporna, medan ca 90 procent grävs ned eller dumpas i naturen, något som vållat stora problem och häftig debatt ute i landet. I ett längre perspektiv framstår den snabba upptiningen av permafrosten som ett synnerligen allvarligt problem, inte bara för Ryssland. Ca 60 procent av den ryska landmassan har permafrost och den tinar snabbt, genom att ökningen av temperaturen sker 2,5 procent snabbare i Ryssland än i omvärlden. De ryska utsläppen från kraftverk, tung industri och råvaruutvinning är en stor del av förklaringen. Ryssland har ännu inte undertecknat Parisavtalet, men avser, har man sagt, att göra det inom de närmaste åren. Frånsett de förväntade enorma utsläppen av skadlig metangas, kommer en upptining av permafrosten att vålla stora transportproblem inom dessa områden.

Den ryska ledningen är medveten om problemen och Putin har personligen sagt att man måste åtgärda den ekonomiska situationen. Lättare sagt än gjort. Den ryska ekonomin visar kraftiga stagnationstendenser, BNP befaras t o m sjunka under 2020 efter en nedgång på någon procent under första halvåret i år, och landet skulle då gå in i en recession, som kan bli långvarig. Förklaringarna är många, grundläggande är att man inte förmår reformera ekonomin med början i en rättsstat. Sanktionerna påverkar också ekonomin negativt på flera sätt. På grund av låga oljepriser försöker man satsa på annan export, t ex av spannmål och samtidigt öka gasexporten. Produktiviteten förblir trots många försök att höja den, avsevärt lägre än omvärldens och konkurrerande länders. Den disponibla inkomsten sjunker, och konsumtionen följdriktigt likaså. Listan kan göras lång.

Situationen borde rimligen påverka Putins popularitet och ställning. Hans opinionssiffror har också sjunkit sedan 2017, då den låg stabilt över 80 procent, medan den i dag ligger runt 65, om man ser till val av ledare/president. Ställs frågan vilken politiker man litar mest på får han bara runt 40 procent, men fortfarande på första plats. På andra plats ligger ständigt försvarsminister Sjojgu med ett gap ned till 17 procent, medan den mest kände oppositionspolitikern Navalny bara får 3 procent. Det framstår som ett mysterium i ett land där en klar majoritet inte tror på en ljusare framtid, att förtroendet för Putin fortfarande är så stort. Förklaringen ligger naturligtvis i avsaknaden av en trovärdig konkurrent om makten, men är också resultatet av en långsiktig strategi. Putin framställs i media, och inte minst i sina möten med ”folket” i direkta öppna utfrågningar, som den kloke och starke ledaren, som inser problemen och agerar direkt. Detta avspeglas också i det svaga förtroende befolkningen har för regeringen och framför allt premiärminister Medvedev, som inte når upp till mer 30-35 procent i undersökningar. Putin är den starke ledare -vozjden- man vill ha men han är omgiven av inkompetenta och korrupta tjänstemän. Bilden känns igen från Stalinepoken, av en händelse har Putin idag ungefär samma popularitet som Stalin-66 procent av befolkningen hyser beundran eller sympati för den senare, inga övriga jämförelser behöver kanske göras.

Omfattande protester, ett utbrett missnöje samt pessimistisk framtidstro till trots, finns det inget som talar för byte av regim. Putin kommer att sitta i orubbat bo åtminstone till 2024, och kanske i någon form därefter. En palatskupp skulle möjligen kunna förändra bilden, och tecken finns på att en sådan skulle kunna ske i smygande form. Det förutsätter dock en inaktiv Putin, vilket inte är sannolikt, även om han i vissa sammanhang iakttar en förbryllande tystnad, som t ex under den nukleära olyckan nyligen i Archangelskområdet vid Dvinabukten. En lösning på tronföljdsproblemet kunde vara ett kollektivt ledarskap med Putin kvar i någon ”garanterande” roll, en sådan debatt existerar redan. Omvärlden har som vanligt inte annat val än att hålla tummarna och hoppas på någon förbättring, och samtidigt kanske skänka en tanke till ett utsatt folk, som av maktblinda ledare förs allt längre ut i öknen.

Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.