av Johan Althén

Jag har tidigare skrivit om möjlig utveckling för de svenska jägarförbanden. Jag avser i detta inlägg beskriva de effekter som ett jägarförband, rätt använt, kan åstadkomma.

Den grundläggande förmågan hos jägarförband är att med små enheter, också under svåra förhållanden leverera operativa och taktiska effekter på djupet av motståndarens gruppering, bortom de egna brigadernas operationsområde, inom ramen för den högre chefens plan. Striden på djupet bör samordnas och ske i ett sammanhang med övriga stridskrafters verksamhet för att maximera effekten.

Sammantaget syftar jägarstriden på djupet till att för motståndaren skapa friktioner på och över dennes markoperativa djup. Dessa friktioner kan påverka och minska motståndarens anfallskraft genom att bland annat sänka motståndarens framryckningshastighet samt begränsa och försvåra motståndarens styrketillväxt. Till det kan jägarförbanden tillfoga förluster på motståndarens gränssättande resurser, vilket bidrar till att forma och reducera kritiska förmågor hos motståndarens krigföringsförmåga inför ett avgörande.

Indirekt tvingas motståndaren även till motåtgärder som reducerar dennes anfallskraft, vilket påverkar motståndarens handlingsfrihet genom exempelvis användning av reserver, omgruppering och spridning av förband samt att tvingas till trafikomläggning och förändring av logistikflöden. Dessutom påverkas motståndarens moraliska inställning genom ett konstant upplevt hot, vilket tvingar motståndaren till att öka skyddsnivån genom att avdela ytterligare bevakning, eskorter och larmstyrkor samt mentalt över tid hantera hot från  exempelvis prickskyttar och sidverkande minor. Jägarförbanden bidrar därmed till att skapa dilemman för motståndaren avseende prioritering av sina resurser.

För svensk del bidrar jägarförbanden till att skapa handlingsmöjligheter. Dels för egna stridskrafter, vilket minskar risktagningen med andra egna kvalificerade resurser. Dels genom att påverka högvärdiga mål liksom att bidra till högre chefs lägesbild om situationen på djupet.

Jägarförband kan även fortsätta att hävda och bestrida eget territorium, det vill säga åstadkomma effekt på den strategiska nivån, inför en eventuell förhandling eller vid stöd från tredje part. Ett flertal europeiska länder skapar i skrivande stund en redundans i sitt försvar genom förberedelser för en, vid behov, övergång till “fria kriget” och “fortsatt motstånd”. Inom ramen för detta skede kan jägarförband spela en central roll då förbanden är utbildade och utrustade för en utdragen okonventionell krigföring. Som jägarchef på djupet är det fortsatta motståndet en naturlig del av operationsplanen.

Små enheter som under svåra förhållanden kan leverera stor effekt har framtiden för sig.

Författaren är major och genomför det högre officersprogrammet vid Försvarshögskolan.

av Sten Tolgfors och Stefan Wallin

Ett fördjupat försvarssamarbete mellan Finland och Sverige är en väl inarbetad och riktig inriktning, som drivits av flera regeringar i båda länderna.

Sverige och Finland har länge samarbetat nära inom både EU och det Nordiska Försvarssamarbetet, som under finskt ordförandeskap utvecklades till Nordefco, år 2009. 2009 startades under svenskt ordförandeskap också Hagasamarbetet, det nordiska samarbetet inom civil krishantering.

Sverige och Finland har samverkat nära i insatser internationellt, som i PRT Mazar e-Sharif, inom ramen för ISAF. Som särskilt nära partnerländer samarbetar vi med Nato.

Cross Border Training startade för drygt tio år sedan. Vi arbetade tillsammans för att bygga och sedan upprätthålla återkommande beredskap med den nordiska stridsgruppen, NBG.  Gemensamma övningar var och är till gagn för båda våra länder.

Det svensk-finska försvarssamarbetet har en lång tradition och utvecklades redan under vår tid som försvarsministrar. Ett fördjupat försvarssamarbete mellan Sverige och Finland har tydliga fördelar. Den operativa effekten och tröskeleffekten kan öka genom samarbetet.

Ett nytt allvar

Men med detta sagt så måste både samarbetets utformning och effektivitet utvärderas. Det bilaterala samarbetet innebär nämligen också att länderna exponeras för varandras säkerhetspolitiska svagheter, utan att samarbetet har den militära allieringens hållbarhet eller trovärdighet genom koppling till försvarsgarantierna i Nato. Realiteterna i detta måste analyseras.

Sverige och Finland har inte samma syn på Nato. För Finland är medlemskap en möjlighet, som visserligen inte är aktuell men heller inte utesluten.  För Sverige är denna option bortskriven, även om flera partier i riksdagen har en annan syn. ”Finland upprätthåller möjligheten att ansöka om medlemskap i Nato och ger noggrant akt på förändringar i sin säkerhetspolitiska miljö”, enligt statsrådet försvarspolitiska redogörelse (2016). Den nya finländska regeringen, som tillträdde i juni i år, säger för sin del följande i sitt program: ”Till grunderna för Finlands säkerhets- och försvarspolitik hör att det finns ett nationellt spelrum och valmöjligheter. Detta gör att möjligheten att ansöka om medlemskap i Nato kvarstår. Beslut ses alltid över i realtid med beaktande av förändringarna i den internationella säkerhetspolitiska miljön.” Denna skrivning har således omfattats av både socialdemokraterna, vänsterförbundet och de gröna.

Den svenska regeringsdeklarationen 2019 sa: ”Sverige ska inte söka medlemskap i Nato.”

Den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet är avsevärt allvarligare idag, än när fördjupningen av det bi- och multilaterala försvarssamarbetet inleddes.

Bi- och multilateralt försvarssamarbete har varit en del av svaret på det närområdesperspektiv som för svensk del utvecklades i Inriktningsbeslutet 2009, med nya uppgifter för Försvarsmakten och den nationella solidaritetsdeklarationen. Det är det fortfarande, men det bilaterala samarbetet är inte tillräckligt för att självständigt och taget för sig utgöra säkerhetspolitikens grund. Det bilaterala försvarssamarbetet förutsätter en stark och formell koppling till försvarsgarantierna i Nato för full verkan. Utan detta kan det bilaterala försvarssamarbetet, som nu syftar till gemensam försvarsplanering och gemensamt uppträdande i krig, istället skapa säkerhetspolitiska frågetecken som bidrar till osäkerhet i regionen.

Det nuvarande bilaterala försvarssamarbetet är inte en militär allians, med fördragsfästa förpliktelser mellan länderna. Det understryks att det är icke-förpliktande för båda de ingående länderna. Samtidigt gör gemensam försvarsplanering att det kan uppfattas vara det. Under Kalla Kriget ansågs gemensam försvarsplanering vara oförenligt med att upprätthålla den militära alliansfrihetens och den dåvarande neutralitetspolitikens trovärdighet.

Få menar att Sverige och Finland tillsammans äger den styrka som skulle kunna avskräcka militärt agerande eller ytterst slå en potentiell fiende i form av en stormakt. Det bilaterala försvarssamarbetet är därmed i realiteten beroende av att stöd från Nato kommer, om det skulle prövas. Samtidigt är det bilaterala försvarssamarbetet, åtminstone i Sverige, beskrivet som alternativt till Natomedlemskap. Finland bevarar som nämndes dock sin Natooption, efter att ha genomfört två Natoutredningar.

Det bör därmed analyseras om det bilaterala samarbetet i sin nuvarande utformning och roll verkningsfullt möter dagens säkerhetspolitiska situation, eller om Sveriges och Finlands säkerhetspolitiska exponering och konfliktrisken tvärtom kan öka genom det.

Beslutsfattande och folklig förankring

Förutsättningarna för att den gemensamma försvarsplanering som Sverige och Finland skall upprätthålla alls skall vara möjlig att verkställa styrs bl a av det politiska beslutsfattandets begränsningar i ytterst utsatta och pressade situationer.
Då det svensk-finska samarbetet saknar förpliktelser, innebär det att båda länderna inte bara är fria att, utan fastmer måste, avgöra förhållningssätt i varje given situation. Ett gemensamt agerande i krig, då den gemensamma försvarsplaneringen skall effektueras, förutsätter dock beslut av både regering och riksdag i bredaste politiska enighet. Beslut behöver fattas samtidigt i både Sverige och Finland. Tiden till förfogande för detta kommer sannolikt att vara synnerligen begränsad. Hittills har politiskt beslutsfattande i avgörande säkerhetspolitiska frågor sällan präglats av snabbt och enigt beslutsfattande.

De formella grunderna för att möjliggöra snabbt politiskt beslutsfattande går möjligen att klara ut på förhand. Den breda och hållbara politiska samsyn och det ansvarstagande som krävs i och för sådana beslut kan vara mer utmanande att åstadkomma, om något av länderna hamnar i skarpt läge.

Sverige har utrett frågan och förordat delegation till regeringen av beslut om stöd vid kränkningar. Riksdagen bevarar beslutanderätten vid militära angrepp. Det går dock inte att bortse från att kränkningar kan utgöra inledningen på ett allvarligare skeende, eller eskalera till skarpare konfliktsituationer som militära angrepp.

En avgörande fråga är därför om utsikten av att Sverige och Finland ensamt och enskilt kan komma att gå i krig för varandra – mot en stormakt och utan att det finns några garantier från Nato för vår säkerhet – har förklarats och förankrats i politiken och bland folken. För sådana garantier om stöd från Nato har Sverige och Finland uttryckligen tackat nej till genom att inte aktualisera medlemskap i Nato.

Skall beslut som utlöser gemensamt agerande enligt gemensam försvarsplanering fattas i en skarp situation, där ett av länderna har anfallits eller utsatts för så allvarliga hot att de kan antas föregå militära insatser, så kommer en fientlig stat ha mycket stort intresse av att påverka dessa beslut.

Sådan påverkan kan ske genom allt från desinformation, via politiska påtryckningar, till påtryckningar med militära medel. En sådan stat kan också anse sig ha intresse av att föregripa besluten genom militärt agerande mot något av de båda deltagande länderna, vilket begränsar vårt handlingsutrymme. Då kan politiska beslut i två länder knappast fattas ostört eller utan betydande press på de nationella politiska systemen, vilket kan syfta till att öka sannolikheten för att den gemensamma försvarsplaneringen förblir oanvänd.
Även Natos Artikel 5 kräver nationella beslut, men skillnaden är att inom ramen för medlemskap kan nödvändiga beslutsprocesser bättre förberedas. Förankringen av ett med övriga Nato-länder gemensamt agerande i krig måste vara gjord redan i och med beslut om medlemskap, eftersom de ömsesidiga försvarsgarantierna utgör Nato-medlemskapets grunder. Ett beslut om svenskt och finskt Nato-medlemskap förutsätter således att folken på förhand involveras i frågan. Natos säkerhetsgarantier äger därtill största möjliga trovärdighet för medlemsländerna och undanröjer risken av att Finland och Sverige skulle stå ensamma mot en stormakt.

Det har ännu inte gjorts något sådant förankringsarbete av de yttersta konsekvenserna av det bilaterala försvarssamarbete mellan Sverige och Finland, som går utöver fredstida förhållanden och effektueras enligt gemensam försvarsplanering, men utan militär alliering. Vår bild är att innebörden av denna fråga inte diskuterats med allmänheten.

Därmed är risken att folket istället skulle involveras först under ett pågående, akut och sannolikt utomordentligt pressat skede. Och först då skulle människor ställas inför frågan om Finland – eller Sverige – kanske ensamt, skall gå i krig mot en stormakt för ett annat land. Hur reaktionen inför detta skulle bli är värt att nu överväga.
De båda aspekterna, förmåga till snabbt och enigt politiskt beslutsfattande i två länder samt den folkliga förankringen av samarbetets yttersta konsekvenser, hänger ihop. Folklig förankring av att det bilaterala försvarssamarbetet ytterst kan betyda att Sverige – eller Finland – ensamt går i krig för ett annat land är avgörande för dess hållbarhet, även om det politiska beslutsfattandet skulle vara så väl förberett att det kommer på plats.

Konfliktrisken kan öka genom oklarheter i bilateralt försvarssamarbete

Är de säkerhetspolitiska oklarheterna i det bilaterala försvarssamarbetets nuvarande tappning synliga för oss, så är de synliga också för andra. Det är realiteten. Vi skrev inledningsvis att det bilaterala försvarssamarbetet med gemensam försvarsplanering, men utan säkerhetsgarantier till varandra eller från Nato, kan bidra till att öka ländernas säkerhetspolitiska exponering och även konfliktrisken.

Hållfastheten i det bilaterala försvarssamarbetet mellan Sverige och Finland kan vid en säkerhetspolitisk försämring komma att prövas av Ryssland. Risken är av samma slag som den att Natos artikel 5 prövas av Ryssland.
De senaste åren har det diskuterats att hållbarheten i Natos Artikel 5 skulle kunna komma att prövas genom att Estland, Lettland eller Litauen utsätts för politiskt eller militärt tryck, hybridkrigföring, eller ytterst militära medel. Syftet med detta skulle vara att flytta Artikel 5 ut ur Baltikum och att försöka få medlemsländerna att tro att de baltiska staterna vore omöjliga eller alltför kostsamma att försvara. Den säkerhetspolitiska ordningen i Östersjöområdet skulle därmed vittra. Sverige skulle vid en upptrappning i Baltikum kunna komma att involveras, inte minst på grund av det svenska territoriets betydelse för Natos möjligheter att komma till sina medlemmars stöd.
På samma sätt kan dock bilaterala försvarssamarbeten, som inkluderar gemensam försvarsplanering, komma att prövas genom politiska eller militära åtgärder riktade mot något av de deltagande länderna. Både allvaret och beslutsamheten i det andra deltagande landets agerande, samt Natos reella vilja att komma icke-Natomedlemmar till stöd, skulle därmed komma att prövas.

Lämnas då inget sådant militärt stöd från Nato eller medlemsländer i Nato, ställt i utsikt endast via enskilda politiska uttalanden och inte genom fördrag eller militär alliering, och heller inte förberett genom gemensam försvarsplanering med eller i Nato, så faller den säkerhetspolitiska arkitekturen för Östersjöområdet. Väst skulle därmed försvagas och splittras, till gagn för Ryssland.

Sverige och Finland skulle vid ett sådant utfall tydligt komma att stå ensamma och tvingas anpassa sig efter detta. Möjligheterna för Nato att försvara Baltikum skulle försvagas.
Om Nato eller enskilda länder däremot ställer upp och agerar militärt för våra länders säkerhet, vilket vore mycket önskvärt, så skulle vi komma att inräknas i den västliga alliansen Nato. Är det ett önskat utfall att hjälp kommer om den behövs, vilket det rimligen måste vara, så understryker det rationaliteten av Natomedlemskap.

Risken det innebär för en kontrahent att utmana den säkerhetspolitiska arkitekturen i Östersjöområdet genom att rikta åtgärder mot det bilaterala försvarssamarbetet mellan Sverige och Finland vore dock avsevärt mindre än att utmana de baltiska staternas integritet, eftersom de omfattas av Natos kollektiva försvar.
Att så är fallet kan vid en säkerhetspolitisk försämring i yttersta fall bidra till att sänka tröskeln för en militär konflikt och därmed till att öka utsattheten för våra länder.

Utfallet för Ryssland av att agera mot två formellt militärt icke-allierade stater kan dock bli likartat, d v s att de baltiska staterna blir mycket svåra att försvara för Nato och att den västliga solidariteten krackelerar.

Finland har 130 mil av landgräns mot Ryssland. Därtill ger Finska Viken och närheten till Kolahalvön landet en särskild strategisk belägenhet. Sverige saknar landgräns mot Ryssland, men exponeras genom sjö- och luftrum, samt genom den strategiska betydelsen landet har för Natos möjligheter att försvara sina baltiska medlemmar.

Sverige och Finland är strategiskt del av samma region som våra grannländer i Norden och Baltikum. Vi saknar dock det skydd och den samordning av säkerhetspolitik och försvar, som säkerhetsgarantierna i Nato ger dem.

Det finns skäl att åtgärda denna strategiska oklarhet genom att arbeta bort kvarvarande säkerhetspolitiska frågetecken i närområdet, där det bilaterala försvarssamarbetets nuvarande karaktär bidrar till några av dessa.

En naturlig ordning

Utveckling av ett nära försvarssamarbete mellan Sverige och Finland är enligt vår syn riktig. Vi har verkat för det i våra tidigare kapaciteter och vi delar grundtanken med ett fördjupat grannlandssamarbete.

Detta får dock inte leda till att nackdelar eller risker avfärdas, eller inte utreds eller analyseras. Vare sig Sverige eller Finland bör välja säkerhetspolitisk framtid bara för att bilateralt samarbete inte är ett Nato-medlemskap. Då skapas en säkerhetspolitisk riktning med inneboende brister eller icke-analyserade risker.

I realiteten förutsätter det bilaterala försvarssamarbetet mellan Sverige och Finland både Natos och enskilda länders säkerhetsåtaganden för att vara trovärdigt och fungera, om det skulle prövas. Vi vill ju att stöd ska komma, om och när det behövs.

Bilateralt försvarssamarbete som utvecklas inom ramen för Natomedlemskap skulle kunna vara mer långtgående och rationellt. Det kan då fördjupas avsevärt mer än idag. Därmed kan det också, med ökad trovärdighet, bidra till stabilitet och säkerhet i Östersjöregionen. Därmed skulle det bidra till att ta bort säkerhetspolitiska frågetecken i Östersjöregionen och minska möjligheterna för en fientlig aktör att skilja ut Sverige och Finland från våra grannländer, samt agera mot säkerhetsstrukturen i Östersjöområdet.

Med ömsesidiga försvarsförpliktelser och försvarspolitisk integration i Nato som organisation och med dess medlemsländer skulle trovärdigheten vara den högsta tänkbara. Därmed skulle vi nå en krigsavhållande verkan och tröskeln för något av länderna att dras in i en konflikt skulle höjas avsevärt.

Finland har genomfört två natoutredningar, den senaste 2017 med bl.a. ambassadör Mats Bergqvist som en av utredarna, och bevarar också i enlighet med det nya regeringsprogrammet möjligheten att ansöka om Natomedlemskap. Sverige har inte på samma sätt utrett Natomedlemskap eller det bilaterala försvarssamarbetets effekter, för att värdera dessa var för sig eller i relation till varandra. Sverige har ingen uttalad Natooption, varför ländernas position inte är helt samstämmig.

Det exemplen i denna text visar är att bilaterala försvarssamarbeten, i fallet Sverige och Finland omfattande gemensam försvarsplanering, som alternativ till medlemskap i Nato, bör underkastas samma analys och prövning som andra säkerhetspolitiska alternativ, det vill säga medlemskap i Nato. Detta för att undvika att allvarliga nackdelar visar sig i efterhand.

Sten Tolgfors är tidigare försvarsminister i Sverige och författare till boken ”Sverige i Nato” (Timbro 2016), Stefan Wallin är tidigare försvarsminister i Finland.

by Andrew Wallace

Resumé

Introduction

Good times exists so we can prepare for the bad times. It is wise to use times of peace to build ones defences and unwise to cut back on defences. Nothing lasts forever, not even peace. A disaster is only a disaster if we have failed to prepare for it. This is something that Sweden is struggling to learn. However, Sweden is making some progress with the latest defence proposal, although only a small step it is still a step forward.

The latest government defence proposal suggest the formation of territorial units. We also seen the formation of Military Regions, which, as they command battalions, can be seen as effectively brigade like structure [MR]. According to the Swedish Armed Forces’ (SAF) Military Strategic Document 2016 (MSD16), the SAF are supposed to be using manoeuver warfare.  As a result, I thought it would be interesting to look at the concept of territorial units from a manoeuvre warfare perspective.

Strength vs Weakness

Manoeuvre warfare can be summarised as a psychological endeavour where you attempt to get inside the enemy’s mind space, as Col. John Boyd said:

“… maneuver [warfare] makes quantitative factors less important by striking at the enemy’s mind”. – Col John Boyd, USAF [New Conception of War].

“”Positions are seldom lost because they have been destroyed, but almost invariably because the leader has decided in his own mind that the position cannot be held.” —A. A. Vandegrift” [Warfighting]

That can be best understood from analysing Boyd’s OODA loop.

As part of trying to get into the enemy’s mind space, we have the idea of using strength against weakness.

“Miller stated that history’s great commanders regularly won battles while outnumbered and in hostile territory by using maneuver to exploit their adversaries’ weaknesses.” – [New Conception of War].

A commander, therefore, wants to avoid a situation of strength vs strength such as infantry vs infantry or tanks vs tanks. A commander wants to get it to a position where the strengths of their own unit can be pitted against the weakness of the enemy. Having local knowledge of terrain can then be seen as a strength, so a local command would want to use that advantage against the enemy’s poor knowledge of the local terrain, which would be a weakness. As such, this can be seen as a plus for the concept of territorial battalions and military regions.

However, I wonder how much of an advantage is bounding military units to a territory? Modern armies have access to satellite images of terrain and the use of UAVs for local reconacessense [Global Security]. A military such as Russia would also, most likely, have operativers with local knowledge of the terrain as well [Radio Sweden]. Much of Russia consists of terrain similar to Sweden; taiga forest, mountains, marshland, etc. All this would undermine any advantage a local, territorial, unit would have.

Flexibility and Adaptability

Another concept that is important when we talk about manoeuver warfare is the concept of flexibility and adaptability. Flexibility and adaptability is what makes a unit unpredictable. A commander doesn’t want to be predictable.

“Remember, I keep using those words. Those are two key words, be adaptable and unpredictable. And then you’ll gain leverage. Because the moment you start becoming rigid or non-adaptable and predictable, you know the game’s over.” – Col John Boyd, USAF [New Conception of War].

This is a concern for the concept of territorial units and military regions; as they are tied down to a given territory they lose some of their flexibility and adaptability. As a result, they become more predictable, they become rigid.

“But, defenders don’t have momentum. They are generally forced to react to whatever their attackers do, instead of having the opportunity to initiate decisive actions of their own. They are often ”ripe for the picking” by well-trained attackers. In fact, a steady diet of defense tends to weaken one’s focus and attitude — and ultimately his survivability. Forced to defend too often, even brave men become hesitant to venture into ”the unknown,” and at that point become easy to surprise:

‘An army that thinks only in defensive terms is doomed. It yields initiative and advantage in

time and space to the enemy — even an enemy inferior in numbers. It loses the sense of the hunter, the opportunist. — Gen. Sir David Fraser’” [100yrds]

It can be even argued that although terrain is useful (as a means to an end), ultimately it is not so important.

“… Boyd considered things like terrain and technology almost irrelevant when compared with the mental- moral focus on the adversary cannot be overemphasized; indeed, he hit that point at the very beginning of his presentation and repeated it throughout: “Terrain does not fight wars. Machines don’t fight wars. People do it and they use their minds. So you better understand the people, because if you don’t understand them, you ain’t gonna make it, period.” Concerning war’s physical elements, Boyd added that “terrain is just the means through which you operate. The machines are just tools that you use.” The only objective that mattered was the enemy’s mind.” – [New Conception of War].

In 1066 a Norwegian army invade in England and defeated the English in the north of England. At this time, the English army was divided into two parts; the housecarls and fyrd. The housecarls were the professional warrior class, many of whom were mercenaries. The fyrd was the bulk of the army composed of the ordinary people. It was divided in two; the greater and the select fyrd. The select fyrd was like a militia. Those who served in the select fyrd were equipet by their local parish but could serve wherever needed. The great fyrd was everyone else. They equipet themselves with whatever they had and they were territorial; they could only serve in the county they lived in. However, with the defeat of the army in the North, the English King, King Harold, had to march north. As he did so he gather troops from the counties he passed through. This highlights one problem with a territorial defence; you cannot be certain that you wont need them in other parts of the country. If fact, this illustrates a common problem that occurs again and again throughout military history; the fact that military units can have a clear mission but end up doing something else. Examples of that include the British ASW fleet of the 1970s, the V-Bombers, and the British army between the two world wars. The Swedish invasion defence of the Cold War could also be added to the list as it never got to do what it was set up to do. In other words, this serves to underline the need for flexibility. That you can’t tie down a front line fighting military unit to one mission. You need flexibility.

“Since war is a fluid phenomenon, its conduct requires flexibility of thought. Success depends in large part on the ability to adapt—to proactively shape changing events to our advantage as well as to react quickly to constantly changing conditions.” [Warfighting]

So, from this perspective, having terrain focused military units is not fitting in with the concept of manoeuver warfare. It is interesting to note that the UK once had a territorial army but that has been replaced with a more flexible army reserve.

As a counterpoint, there is some, or potentially some, flexibility in the system. If we take as an example the Swedish Home Guard. They can be classified as territorial units but they can operate anywhere in Sweden  and are not just tied down to one area or country. Some companies were sent to Gotland as part of Aurora 17, operating outside their territorial area.

Summary

From a manoeuvrer warfare perspective, territorial units and military regions have the advantage of local terrain knowledge. However, with the advance of new technology and the utilisation of local resources, knowledge of the local terrain is not such an advantage that it once was.

Adaptability and flexibility is probably far more important than local terrain knowledge in a modern battlefield. Tying down a unit to a local terrain would mean loss of flexibility and adaptability.

There is, however, some flexibility as demonstrated by Home Guard units operating outside their area.

Conclusion

Territorial units’ terrain advantage is not such an important advantage as it might first appear.

Territorial units will need the ability to be flexible and adaptable and this is more important than local terrain knowledge.  As part of that, territorial units will still need to operate over the whole country.

Some units, such as Home Guard companies, do have the flexibility to operate outside their areas. This needs to be extended to battalions and military regions for them to be able to have a flexible and adaptive attribute. Therefore, military regions need to operate as (light) infantry brigades which can operate anywhere in Sweden even if the do have a focus on a specific part of Sweden.

The author is BEng(hons) PhD EurIng

Reference

[New Conception of War] “New Conception of War. John Boyd, the US Marines and Maneuver Warfare.” Ian T. Brown. 2018.
[MR] https://www.forsvarsmakten.se/sv/organisation/militarregioner/
[sverigesradio] https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=109&artikel=6776063
[Radio Sweden] https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2054&artikel=6653088
[Global Security] https://www.globalsecurity.org/military/world/russia/aircraft-uav.htm
[100yrds] “The Last 100 yards. The NCO’s Contribution to Warfare”.  H. J. Poole. Posterity Press. 2002.
[Warfighting] “MCDP 1. Warfighting”. U.S. Marine Corps. 1997
“Maneuver Warfare Handbook”. William S. Lind. 1985.

av Karlis Neretnieks

Ofta brukar man i strategiska bedömanden se ett eventuellt hot (eller någons benägenhet att agera i försvarssyfte) som en kombination av den presumtive motståndares kapacitet och eventuella avsikter. Vilket inte är fel, men frågan är om ordet ”avsikt” inte kan leda till att en väsentlig komponent i bedömandet blir undervärderad – viljan hos de inblandade aktörerna, då i betydelsen, viljestyrka, villighet att agera etcetera. Skillnaden mellan ”avsikt” och ”vilja” kan synas subtil, men det kan finnas skäl att komplettera frågan ”med vilken operativ eller strategisk avsikt kan landet XX tänkas att agera i en given situation?” med ”hur villig kommer man vara att agera?”.  Den senare frågan sätter fokus på faktorer som oftast är subjektiva, inte sällan personberoende, och därför gärna tonas ned i bedömandeprocessen. De går sällan att mäta eller konkretisera på ett tydligt sätt. Det kan vara politiska beslutsfattares personligheter och förutfattade meningar, tolkning av historiska erfarenheter eller inrikespolitiska hänsyn och överväganden.

Felbedömningar av denna typ av faktorer har inte sällan varit orsak till att stater börjat kriga. Ett exempel skulle kunna vara Hitlers tolkning av en omröstning på 1930-talet vid Oxford Union (diskussionsklubb vid universitetet i Oxford) där de studerande antog en resolution som innebar att de inte var beredda att slåss för ”King and Country”. Något han tog som intäkt för att Storbritannien inte skulle gå i krig för att stödja andra länder i Europa. Han tyckte sig få det bekräftat i och med att Storbritannien sålde ut Tjeckoslovakien 1938. Att Storbritannien skulle gå i krig för Polen ett knappt år senare blev en stor överraskning för honom. Ett annat exempel skulle kunna vara Argentinas invasion av Falklandsöarna 1982, och den efterföljande brittiska reaktionen. Såväl Argentina som Storbritannien gjorde där felbedömningar om motståndarens vilja att agera. I det brittiska fallet en felbedömning av Argentinas villighet att ge sig in på militära äventyrligheter för att avleda befolkningens uppmärksamhet från inrikespolitiska problem. I det argentinska fallet en grav missbedömning av den brittiska premiärministerns, Margaret Thatcher, viljestyrka, kompromisslöshet och vilja att ta risker.

Kopplat till svensk säkerhet idag, och det nära militära samarbetet med Finland, kan det därför finnas skäl att i ett säkerhetspolitiskt bedömande fundera på hur ”viljorna” i Stockholm, Helsingfors och Moskva skulle kunna tänkas interagera. Sverige och Finland vidtar för närvarande långtgående gemensamma försvarsförberedelser i syfte att påverka och därmed minska, den ryska viljan till att använda militära maktmedel i det nordiska området. Det genom att försöka göra det troligt att Ryssland vid ett angrepp på Sverige och Finland, eller bara ett av länderna, riskerar att möta båda ländernas gemensamma stridskrafter. Något som sannolikt skulle höja tröskeln för ett eventuellt angrepp. Men det räcker inte med att bara visa att de svenska och finska försvarsmakterna kan agera tillsammans. Det gäller också att göra det trovärdigt att viljan till en sådan samverkan kommer att finnas den dag det kan bli aktuellt.

Om Ryssland av något skäl skulle överväga att använda militära maktmedel för att kunna disponera svensk och/eller finskt territorium, kopplat till en planerad (eller befarad) konflikt med Nato, kommer man därför i Moskva antagligen ställa sig frågor av typen:

• Kommer de ha viljan att försvara alla delar av sina territorier, och då till vilket pris? Hur påverkas det av den militära förmåga respektive land har? Något som rimligtvis påverkar såväl politikers (och befolkningens) vilja att stå upp mot ett hot när det väl materialiseras – övergår från att vara abstrakt till att bli något reellt.
• Finns det historiska, eller mer närliggande politiska, skäl som talar för att viljan att slåss eller falla undan för hot skulle vara större eller mindre i något av länderna?
• Hur villiga kommer de vara att bistå varandra, kommer de bedöma att det är värt de risker och de uppoffringar det innebär?

Frågor vars svar är avgörande för sannolikheten, i ryska ögon, att man riskerar möta Finlands och Sveriges stridskrafter där de opererar gemensamt.  Motsvarande analyser kommer också göras i Stockholm respektive Helsingfors för att kunna besvara frågan: står riskerna förknippade med att hjälpa min partner i proportion till hans vilja (och förmåga) att hjälpa mig? Här är det inte bara frågan om att bedöma den andres villighet att gå i krig för min skull, utan lika mycket att i vad mån olika gemensamma operationer kan ses som ”lönsamma”. Det vill säga, finns det påtagliga fördelar för mig att förbruka delar av mina (små) resurser för att hjälpa den andre, eller riskerar det att bli en bortkastad uppoffring?  Kommer man i någon av huvudstäderna till slutsatsen att riskerna eller kostnaderna för att stödja sin partner är större än eventuella intäkter kommer det rimligtvis påverka viljan till samarbetet i såväl fred som krig. I Moskva kommer man självfallet också försöka att analysera problematiken med såväl finska som svenska ögon för att skapa sig en förställning om hur man tänker där, och hur det kan påverka ländernas villighet att agera tillsammans.

Det hela utmynnar i en ”bedömandecirkel”: hur bedömer vi vår partnerns vilja att agera – hur kan det påverka vårt agerande – hur bedömer vår partner vår vilja att agera – hur påverkar partnerns bedömning av oss hans agerande – hur bedömer Moskva våra respektive viljor att agera – kan vi vidta åtgärder som ökar vår partners vilja att stödja oss – hur kommer Moskva bedöma hur det vi gör påverkar sannolikheten och möjligheterna för att Sverige och Finland agerar tillsammans? Det går att göra detta bedömande än mer komplicerat genom att väga in ytterligare parter och deras eventuella vilja att engagera sig i det nordiska området, till exempel USA – i dagens läge en inte helt enkel bedömning.

Det skulle leda alltför långt att här göra ett komplett ”viljebedömande” för alla tre länderna, Sverige, Finland och Ryssland. Jag överlämnar därför till läsaren att själv fundera på några av de frågor som antagligen ingår i de analyser av Sverige som görs i såväl Helsingfors som Moskva, och som kommer att påverka deras planering i fred och handlande i händelse av allvarliga kriser eller i ett krig.

• Den svenska försvarsviljan är påfallande hög, men kommer den att så förbli om det vid ett angrepp blir uppenbart att endast begränsade delar av landet kommer att kunna försvaras,
• Kommer den svenska politiska ledningen ha viljan, och den mentala beredskapen, att snabbt och kraftfullt agera militärt i händelse av ett angrepp, finns där några ledtrådar i hur det politiska systemet i Sverige fungerar,
• Hur kommer den politiska ledningen i Sverige att agera i det fall endast Finland angrips, kommer viljan finnas att militärt ingripa till Finlands stöd, trots insikten av vilka risker och uppoffringar det kommer att innebära,
• Vad har Finland att vinna på att ingripa till stöd för Sveriges i det fall endast Sverige angrips, står den vinsten (ökad säkerhet för Finland på lång sikt – efter kriget) i proportion till de konsekvenser som det innebär att engagera sig i ett krig man eventuellt för stunden kan stå utanför,
• Hur kommer de svenska prioriteringarna att se ut i händelse av att båda länderna angrips, är man då beredd att ”offra” svenska landsändar eller förband för att effektivare kunna stödja Finland, även om det skulle vara till fördel för den gemensamma krigföringen,
• Ger nuvarande svensk försvars -, säkerhets och utrikespolitik några indikationer på hur Sverige kan tänkas handla inför kraftfulla ryska hot mot Sverige och/eller Finland?

Det finns fler likartade frågor som skulle kunna ställas, och svaren kommer sannolikt att variera med de personer som svarar. Det som dock är helt uppenbart är att Sverige, med egna åtgärder, till stor del kan påverka bedömningarna i såväl Helsingfors som Moskva, och därmed bidra till att öka trovärdigheten i att Sverige och Finland kan och kommer att slåss tillsammans i händelse av att ett av länderna (eller båda) blir utsatta för ett angrepp. Något som borde påverka viljan i Moskva att ge sig in på militära äventyrligheter i vårt närområde.

Den avslutande och avgörande frågan blir därför: gör vi det som på oss ankommer för att det ska vara trovärdigt både i Helsingfors och Moskva att vi både vill och kan försvara Sverige såväl som att bidra till försvaret av Finland?

Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA.

av Björn Körlof

Två termer brukar tillmätas stor vikt vid säkerhetspolitiska diskussioner, nämligen de enskilda staternas integritet och suveränitet. Med integritet brukar förstås den territoriella fysiska integriteten och rör frågor om gränsernas okränkbarhet. Med suveränitet förstås oftast staternas enskilda rätt att utöva fullständig jurisdiktion inom territoriet utan inblandning från annan stat. I viss utsträckning har vårt land liksom många andra stater inskränkt suveräniteten i olika avseenden genom att tillträda olika konventioner och genom medlemskap i olika internationella samfund såsom FN och EU.

Sverige brukar oftast rankas mycket högt när det gäller efterlevnad av grundläggande rättsstatsprinciper inom ramen för vår suveränitet.

En av sensommarens mer egendomliga händelser i nyhetsflödet måste anses vara när president Trump försökte intervenera i det svenska rättssystemet när en amerikansk medborgare häktades och åtalades för ett våldsbrott begånget i Sverige.

Att utöva påtryckningar mot statsministern och genom USA:s ambassad och genom ett särskilt sändebud (påstods vara expert på gisslansituationer!) söka förmå regeringen, åklagare och domstol, delvis under hot om försämrade relationer med USA, att frige nämnda person, torde vara unikt i relationerna mellan två rättsstater.

Händelsen förtjänar kanske att snarast försjunka i historiens dunkel eller bli en pikant fotnot i någon diplomatisk relatering, om det inte vore så att den har en mer allvarlig sida än diplomatisk etikett mellan civiliserade stater.

Trumps övertramp kan nämligen komma att tjäna som exempel för stater som har mer långtgående och för vår säkerhet mer farliga ambitioner än USA, enligt devisen ”kan USA, kan vi”. Frågan berör nämligen inte främst diplomatisk etikett utan vårt lands suveränitet och Trumpadministrationens inhopp i vårt lands oberoende rättsprocess är mot denna bakgrund uppseendeväckande och oroande om den får efterföljd.

Finns det risk för efterföljd?

Vad kan hända om en rysk medborgare begår våldsbrott i vårt land, häktas och åtalas och den ryske presidenten kräver omedelbart frisläppande under hot om negativa följder för vårt lands relationer med Ryssland om så inte sker. Självklart måste sådana krav omedelbart avvisas men följderna kan mycket väl bli ryska mer eller mindre tydliga motåtgärder.

Trumps omdömeslöshet kan med andra ord leda till en underminering av respekten för suveränitetsbegreppet och negativt påverka vårt och andra rättsstaters oberoende jurisdiktion i brottmålsprocessen. Det som hänt måste föranleda en kraftig reaktion från svensk sida och helst bör något initiativ tas även i EU och Europarådet för att markera att suveränitetsbegreppet måste hållas i helgd av alla stater.

Författaren är tidigare generaldirektör och riksdagsledamot. Han är ledamot av KKrVA.

av Per Lodin och Michael Sahlin

Nedanstående text är baserad på utskrifter av samtal mellan Ambassadör Michael Sahlin (MS) och generalmajor Per Lodin (PL) våren och sommaren 2019, båda ledamöter av Kungl Krigsvetenskapsakademien, angående situationen i Kashmir. Den korrekta benämningen för regionen är Jammu & Kashmir, men ”Kashmir” används normalt för enkelhetens skull och så görs också här. Samtalets huvuddel ägde rum i mars med anledning av den tillspetsade situation som då hade skett och som påminde världen om att Kashmir-krisen, en av efterkrigstidens äldsta, finns kvar i all sin farlighet. Samtalet återupptogs sedan, i augusti, då en ny dramatisk vändning – Indiens ensidiga upphävande av den indiska Kashmir-delens särskilda status och väntade reaktioner på detta utspel – gav nya påminnelser om Kashmirs internationella krispotential.

Samtalet återges här i utskrift

MS: Jag heter Michael Sahlin och finns numera i Krigsvetenskapsakademien och sitter mitt emot Per Lodin, som har varit FN-chef i Kashmir tills nyligen och det har ju hänt saker.

Kan jag få börja med att säga att jag har läst och tror att kanske du också har läst ett antal artiklar om Kashmir nyligen som handlar om det oroväckande läget med beskjutningar och till och med flyginsatser mellan Pakistanska och Indiska styrkor över stilleståndslinjen i Kashmir från Pakistan och Indien. Första gången på länge verkar det finnas en faktisk krigsrisk. Detta väcker naturligtvis stor oro, men å andra sidan citeras en person i en artikel som säger  att han sade ”yes” när han hörde ljud av krigsflygplan, och med det ville denne ha sagt att så olidligt som status quo läget varit länge så välkomnade han spontant varje förändring, inklusive tecken på krigsrisk. Hur ser du på detta?

PL: Mina erfarenheter från tjänstgöringen i Kashmir, som chef för FN:s fredsbevarande mission UNMOGIP, är från sommaren 2016 till sensommaren 2018. Under den perioden så var det konstanta beskjutningar över stilleståndslinjen och oroligheter mellan de indiska styrkorna och den övervägande muslimska befolkningen, dock så är det en skillnad mot vad som hände vintern 2019 då också stridsflyg användes offensivt över stilleståndslinjen.

MS: Just det har väl inte hänt vad jag vet på 30 år någonting så där?

PL: Helt rätt, sannolikt skedde det senast vid kriget 1971. Däremot, under den tid som jag var där så var det dagligen skärmytslingar. Skärmytslingar är kanske en beskrivning som kan vara missledande, vi talar om allt från eldhandvapen till tungt artilleri som används från båda sidor.

MS: Men då har vi väl två perspektiv, det ena är skärmytslingar över ”gränsen” och det andra som sagt de interna oroligheter i den del av Kashmir som Indien kontrollerar och som det nu rapporteras om?

PL: Korrekt. De två perspektiven måste kunna ses separerat men självklart är de interna oroligheterna i den indiskkontrollerade delen sammanlänkade med Pakistan och situationen längs stilleståndslinjen. Vi hade, och det fortgår tyvärr, dagliga sammandrabbningar mellan indiska säkerhetsstyrkor och lokalbefolkningen i den indiska delen av Kashmir. Dessa interna oroligheter underblåser samtidigt det redan spända läget mellan Pakistan och Indien vilket också resulterar i beskjutningar över stilleståndslinjen.

MS: Men hur ser det ut i den pakistanskt administrerade delen av Kashmir?

PL: Där är det ett helt annat förhållande. Under den tid som jag var där och vad jag vet har hänt sen dess så finns det inga oroligheter som är riktade från lokalbefolkningen mot de pakistanska säkerhetsstyrkorna. Däremot så är det ju i området ständigt pågående operationer mot det terrorhot som finns, och som finns i hela Pakistan.

MS: Jag har följt Pakistan-utvecklingen nära och har varit där flera gånger i olika egenskaper och har tyckt mig uppleva landet  när det var som mest kritiskt. Nu verkar Pakistan något lugnare med cricketspelande premiärminister, Imran Khan, och någon slags borgfred mellan politik och militär. Just nu verkar den pakistanska scenen något lugnare, håller du med om det?

PL: Ja, men terrorhotet finns där ständigt.  All FN-personal, inte bara UNMOGIP, och andra utsända har restriktioner. Till exempel ska shopping, restauranger och vissa andra platser på kvällar och helgdagar i Islamabad och övriga storstäder undvikas. Det gäller fortfarande.

MS: Det intressanta med Pakistan tycker jag, alldeles bortsett från kärnvapenfrågan och militärens roll, ISI:s roll o s v, så är det just det här flerfrontskriget som Islamabad bedriver med varierande amerikanskt stöd beroende på den indisk-amerikanska relationen i riktning Pakistan. Och så finns det ju talibangrupper också i Pakistan. En väldigt komplex bild växer fram.

PL: Ja, det är en komplex bild både för Indien och Pakistan. Båda länder har flera ”fronter” att förhålla sig till. För Pakistan del måste nämnas relationen till Kina där förbindelserna mellan dem är väldigt goda. Kina investerar rikligt i Pakistanskt i infrastruktur, vägar, vattenkraft m m. Situationen mellan Kina och Indien är spänd även om det under den senaste tiden finns positiva tecken. Men vi måste komma ihåg att det finns omdiskuterade områden också mellan dessa länder som tidigare lett till strider, t o m öppet krig. Det är en komplex bild både för Pakistan och Indien.

MS: Det finns ju en dynamisk faktor i detta, USA. Vad händer om USA lämnar Afghanistan.  vad händer då med Pakistan och USA och Pakistan-relationen?

PL: När Trump lanserade sin Asienstrategi så togs inte den emot på ett bra sätt i Islamabad. Från Pakistans sida sett så är man angelägen om att ha bra förbindelser med USA, och jag tror också att detta i grund och botten ligger i USAs intresse, då många av de problem USA möter i regionen kan kopplas till grupperingar som härbärgeras i Pakistan. Låt oss inte heller glömma att både Pakistan och Indien förfogar över kärnvapen och dess teknologi.

MS: Den tvekan som vi alla känner nu om Trumps säkerhetspolitik i allmänhet, hur påverkar detta läget i regionen?

PL: Detta är en av de viktigaste frågorna. Vi bör nog inte bara fokusera på Trumps twittrande utan på USAs långsiktiga förhållningsätt till Indien och Pakistan i stort. Allt måste sättas i ett större sammanhang där även kinesiska, ryska och andra stormakters intressen tas i beaktande.

MS: Vi har ju ett antal konflikter i världen som ar och en betraktas som en fryst konflikt, ”froozen conflict” . Desillusionerade analytiker säger numera om flera av dessa konflikter att det frysta läget är bästa möjliga utfall, att t ex detta skulle gälla Syrien. Är detta också bästa möjliga utfall för Kashmir?

PL: Hoppas att det inte är så, men efter 70-års ständiga stridigheter med en mängd dödade och skadade är det kanske det vi ska hoppas på. Hellre en kontrollerbar begränsad och fryst konflikt än något som eskalerar till fullt krig mellan två makter rustade med kärnvapen.

MS: Det kan man ju tycka  är en modest förhoppning, men luttrade som vi är, så hamnar vi kanske där.  Så har vi då alltså Kashmir som ett paradexempel på en frusen konflikts synbara olöslighet men också sårbarhet och explosivitet, eller hur?

PL: Ja, jag delar den uppfattningen, konflikten när det gäller Kashmir är nog något vi får leva med och det är att hoppas att den inte eskaleras utom kontroll.  I sammanhanget kan det vara bra känna bakgrunden.

De första FN-observatörerna kom till området i januari 1949 efter en resolution i det nyblivna säkerhetsrådet, och sen dess har FN fredsbevarande mission varit där.

Det här är en politiskt svår avvägning för Förenta Nationerna att hantera. En del i detta är att Indien och Pakistan är bland de största bidragsgivarna till FN:s fredsbevarande styrkor i världen. En annan faktor är att det mandat som finns till den fredsbevarande missionen i Kashmir beslutades 1971. Normalt sett så överses en fredsbevarande missions mandat en eller två gånger per år i FN:s säkerhetsråd, men så har inte skett vad gäller Kashmir.

MS: Varför då?

PL: Svaret är enkelt. Frågan är så känslig att FN:s säkerhetsråd inte önskat ta i frågan. Ingen av de permanenta medlemmarna i Säkerhetsrådet synes vilja ta upp frågan, så en ”frusen konflikt” är nog vad som anses vara det minst dåliga alternativet.

MS: Du kunde också ha nämnt i detta sammanhang att det är ett fält av försiktighet där nere och att det gäller två kärnvapenmakter. Å andra sidan så skulle ju Säkerhetsrådet kunna säga att detta gör det desto angelägnare att lösa konflikten, vad man nu menar med ”lösa” i detta fall.

PL: Ja, absolut, där har du ju det stora kärnvapendilemmat.

MS: Ja, men här uppstår frågan om hur vi ska se på företeelsen regional kärnvapenavskräckning, en aktuell fråga bl a eftersom icke-spridningsfördraget (NPT) nästa år har sin viktiga översynskonferens; ska vi betrakta regional kärnvapenvapenavskräckning, eller -balans enbart som en riskfaktor, regionalt och globalt, eller kan man se det indisk-pakistanska fallet som ett exempel på att regional  kärnvapenavskräckning också kan utgöra en fredsfaktor?  Tror du att det är möjligt att denna kärnvapenavskräckning balanserat den konventionella skillnaden mellan Indien och Pakistan och att detta i praktiken är fredsbevarande i betydelsen att det inte har blivit ett öppet krig?

PL: Ja, definitivt. Det är ju storebror och lillebror när det gäller konventionell militär förmåga. Kärnvapenperspektivet utjämnar detta bilateralt. Dock, detta måste ses i ett vidare perspektiv. Indiska kärnvapen var från början inte utvecklade för att möta hot från Pakistan utan från främst Kina. Det pakistanska kärnvapenprogrammet är, även om fokus är Indien, också dimensionerat för mål längre bort.

MS: Jag har noterat att oroligheterna i området nu i augusti 2019 ökat dramatiskt, vad har egentligen hänt?

PL: Väl noterat. Det som skett är att Indiska administrerade delen av Kashmirs speciella status har förändrats. Tidigare hade den ”indiska” delstaten Jammu och Kashmir (muslimskt dominerad) en särställning i Indiens konstitution som medgav omfattande självstyre, endast utrikes- försvars och kommunikationssystem styrdes från Delhi. Allt lades fast i en paragraf i konstitutionen under 1950- talet. Detta var en följd av situationen som uppstod efter det att britterna lämnade över makten 1947 och den delning av området mellan Pakistan och Indien som skedde efter stridigheterna 1947-48.

Detta självstyre har nu abrupt upphävts av Modis regering med stöd av parlamentet i Delhi.  De indiska delarna av Kashmir kommer nu i allt väsentligt att styras från Delhi som övriga regioner i Indien.

MS: Vilka konsekvenser ser Du med anledning av detta? Kommer detta att påverka FN:s engagemang i området.

PL: Det är viktigt att  skilja på FN:s olika intressen i området.

Från ett humanitärt perspektiv underblåser Modis initiativ de interna motsättningarna i området med ökad risk för eskalation av de våldsamma interna sammanstötningarna mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor i området och då särskilt i och runt Srinagar. Här har givetvis FN en klar om än mycket svår roll.

Ett annat perspektiv är det fredsbevarande. FNs observatörsmission i området, UNMOGIP, är ju mandaterad att övervaka och rapportera om läget vid stilleståndslinjen. Alltså har inte UNMOGIP någon uppgift att hantera interna angelägenheter i Indiskt Administrerade Kashmir och då givetvis inte heller i Pakistanskt Administrerade Kashmir.

Med detta sagt, självklart har utvecklingen en indirekt påverkan för UNMOGIP och missionen. För att bara nämna några saker så har ju nu relationen mellan Indien och Pakistan försämrats ytterligare  med avbrutna diplomatiska förbindelser mellan Islamabad och Delhi, och en ökning av beskjutningar över stilleståndslinjen sker.

En annan aspekt att notera är att UNMOGIP högkvarter under del av året är i Srinagar, mitt i centrum av oroligheterna. Jag upplevde en likartad situation sommar och höst 2016 och detta begränsar givetvis missionens möjligheter att leverera det FNs säkerhetsråd beslutat.

MS: Hur kommer detta nu att sluta??

PL: Spännande fråga. Min bedömning är, att den här konflikten kommer att fortgå. FN kommer fortsatt att vara i, och behövas, i Kashmir som det internationella samfundets ögon. Även om mandatet inte säger att missionen ska åstadkomma något annat än att rapportera, så är i alla fall FN:s närvaro där det enda oberoende organ som finns i området.

Jag bedömer att det från Islamabad och Delhi finns ett intresse, om inte annat av inrikespolitiska skäl, att hålla den här konflikten vid liv men på en kontrollerad nivå.

Den största risken för eskalation som finns är utrymmet för misstag. I Kashmir är ungefär en miljon man grupperade, området är sannolikt den mest militariserade regionen i världen. Misstag i ledningen av stora styrkor har skett och kan komma att ske. Risken förhöjs av den extremt komplexa konfliktstrukturen som vi berörde tidigare.

MS: Tack för givande samtal. Vi får återkomma om så påkallas framöver. Om och när – det lär ju hända saker närmaste veckor och månader.

PL: Tack själv, riktigt uppskattat att få diskutera situationen i Kashmir, bland alltför många en glömd konflikthärd och att också belysa FNs viktiga roll i området.

av Claes Arvidsson

Varför är inte Sverige medlem av Nato? Det numera öppna och även under regeringens Löfven ökade samarbetet med Nato är så omfattande att det ofta beskrivs som ett medlemskap de facto, fast utan säkerhetsgarantin i form av Nato-stadgans artikel 5. Det finns ett starkt stöd i opinionen. De fyra borgerliga partierna är för. Det enkla svaret är att socialdemokraterna är emot (tillsammans med V, MP och SD). Frågan är varför.

Den negativa inställningen till ett Nato-medlemskap inom socialdemokratin är djupt rotad i kalla krigets förljugna hemlighetsmakeri, brännmärkningen av personer som ville ta upp samarbete med Nato till diskussion, knuten till protesterna mot kriget i Vietnam och fredsrörelsen för kärnvapennedrustning. Anti-amerikanismen. Men skulle man kunna tycka; har inte tiden gått?

I en intervju i Hufvudstadsbladet 15/6 2019 pekade den franske säkerhetspolitiske experten François Heisbourg på en i debatten underskattad faktor nämligen den som handlar om identitet: ”Socialdemokraterna har en fixering vid att inte gå med i Nato.” Heisbourg utvecklade inte saken närmare, men som jag skriver i rapporten Att göra Sverige (S)torslaget igen kan den identiteten knytas till Olof Palme.[1] Efter mordet på statsministern och partiledare 1986 blev Palme närmaste politiskt helgonförklarad i arbetarrörelsen: ideolog, visionär, reformator, fredsfurste.

Det är dock en minnesbild av Palmeismen som är synnerligen selektiv: Sverige som en moralisk stormakt stående mellan blocken och förespråkande gemensam säkerhet. På 1970-talet lanserades Palmedoktrinen, småstatspolitikens tredje väg, med Sverige som ett slags egen samhällsmodell och ledare för den socialistiska tredje världen och den alliansfria rörelsen. USA-kapitalismen och den sovjetiska statssocialismen beskrevs som lika dåliga kålsupare.

Kom så fredspolitiken. I slutrapporten från den av Palme 1980 initierade oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor (”Palmekommissionen”) lanserades begreppet ”gemensam säkerhet” som alternativ till ”ömsesidig avskräckning”. Grundtanken var att det inte var möjligt att segra i ett kärnvapenkrig och därför måste säkerhet uppnås ”inte mot motståndaren utan tillsammans med honom”. FN borde stärkas i syfte att förebygga konflikter.

Till bilden hör att praktisk politik innebar att Sverige intog positioner nära de sovjetiska. Mot Nato.

I partiet finns övervintrare som anser sig vara rättrogna uttolkare av Palmeismen, och som hävdar att det i själva verket var Palmes insats som ledde fram till slut på Kalla kriget. Viktigare är att en senare politisk generation nu aktiva socialdemokratiska politiker hade sina formativa år under Palmeeran. Mona Sahlin gick med i partiet på grund av Palme. Margot Wallström inledde sin rikspolitiska karriär 1979. Stefan Löfven har talat om ett politiskt uppvaknande till bilder från Vietnam och Palmes kritik: ”Lilla Sverige fick en stor röst. För rättvisa. För solidaritet.” Slutsatsen var då 1 maj 2014 att det efter en seger i riksdagsvalet var ”dags att höja Sveriges röst igen”.

Tanken på att Sverige åter ska ha en stark röst i världen – följa i Palmes fotspår är återkommande både hos Löfven och utrikesminister Wallström. Löfven har dessutom givit uttryck för tankefiguren som Sverige mellan blocken och UD:s kampanj för en plats i Säkerhetsrådet inleddes med att betona Sverige som en oberoende röst. Wallström har för sin del sagt att det överhuvudtaget inte finns något argument för att Sverige ska bli medlem i Nato.

Politiken är dock snarast en blek kopia. Erkännandet av Palestina saknade politisk betydelse utöver att ge Sverige uppmärksamhet. Palmes erkännande- och besökspolitik (DDR, Nordvietnam, FNL, PLO, Nordkorea, Kuba, Nicaragua) innebar däremot att Sverige agerande internationell dörröppnare.

Men det finns också blåkopiepolitik. Det tydligaste exemplet är FN-konventionen om förbud mot kärnvapen som utrikesminister Wallström förespråkade men inte lyckades driva igenom. I samband FN:s 40 års jubileum hösten 1985 förde Palme fram förslaget att små stater som undertecknat icke-spridningsavtalet (NPT) borde ha rätt att av kärnvapenstaterna kräva ett totalt provstopp (CTBT) och nedrustning. I själva verket borde det stiftas en internationell lag som förbjöd kärnvapen.

Palmeismen hyllas men politiken ger snarast uttryck för illusioner om det som kännetecknade politik då och den som nu förs. Det finns också inslag av fantomsmärtor med en politik som bygger en värld som inte längre finns. Sverige står inte mellan två block (som inte heller längre existerar). Sverige är sedan 1995 medlem av Europeiska unionen med allt vad detta innebär av förpliktelser, är inte längre alliansfritt (i fred syftande till neutralitet i krig) utan militärt alliansfritt men med ett omfattande, öppet och fortfarande för rikets säkerhet helt avgörande samarbete med Nato och USA.

Det kvardröjande skimret från en tid då socialdemokraterna dominerade inrikespolitiken och partiledaren räknades som internationell statsman hänger dock kvar. Fungerar som stoppkloss. Sverige är fortfarande inte medlem av Nato, med allt vad detta skulle medföra av fördelar för Sverige, det nordiska försvarssamarbetet och Nato. Samtidigt förmår socialdemokraterna inte ens ställa sig bakom försvarsberedningens föreslagna höjning av försvarsanslaget till motsvarande 1,5 procent av BNP till 2025.

När kalla kriget tog slut förlorade Palmeismen sitt rotfäste – och trots att de politiska förutsättningarna för Palmeismen försvann förmådde Socialdemokraterna inte att släppa dess världsbild. Den har blivit en del av partiets identitet. Då som nu leder det till konflikt mellan idealism och säkerhetsbehov.

Författaren är redaktör, författare och ledamot av KKrVA.

Noter

[1]Att göra Sverige (S)torslaget igen, Rapport nr. 6 2019 Frivärld 11/6 2019. https://frivarld.se/wp-content/uploads/2019/06/Att-göra-Sverige-storslaget-igen.pdf

Summer reflexions on problematic trends

by Michael Sahlin

In the midst of yet another hot summer, reasons are piling up for wondering just how worried we should be at the apparent devaluation of the value loaded, some would say visionary, ”U” word in names of political entities in the world generally and in particular in the Western world, whether pertaining to parties, countries or groups of countries. Second perhaps only to ”democratic” (for necessary basic legitimacy in today’s world) words like ”unity”, ”united” or ”union” prevail among political denominations at the various levels.

These ”U-words” serve the political purpose, whether as description and/or prescription, of manifesting the historical achievement of uniting pre-existing entities into a bigger and greater whole, like the United States, the United Kingdom and the European Union, and/or the political aspiration of unifying as much as possible a grouping of countries for common action, like the United Nations (for the ”international community”). The manifestation through usage of the word seeks to mobilize deepened support for or loyalty to the historical achievement, set in its historical context by conquest/domination or by consent, based on mutual interest. The persistent question, in shifting contexts exemplifying that there is no end of history, is about the strength of the ”unity glue” vis-a-vis the centrifugal power arising from the component parts. The power struggle between the centre and the perifery. And, at the global level, the struggle for and against multilateralism and international institution building. Preventing Robert Kagan’s jungle from ”growing back”.

The way things look this summer, one cause for concern in this perspective pertains to the global level and today’s challenges to the concept and vision of multilateralism. Most of us can note with genuine concern the clear discrepancy between on the one hand all the threats and challenges, climate change, mass migration, simultaneous regional crises, arms race risks, and more, that would seem to necessitate multilateral responses (if indeed there are to be effective responses), and on the other hand current tendencies to question and erode multilateral approaches. A critical, irrational discrepancy.

And then we have the state of the European Union, and all the current challenges to its kind and degree of ”union” or ”unity”. Here we have another disturbing discrepancy, the one between the long list of existential challenges facing Europe in the various directions and dimensions, and on the other hand the Union’s current state of transition and hence political impotence, with a more heterogenous European Parliament after the recent elections, with big steps still needed to be taken with the change of guards in the Commission and the Council, with a sustainable solution to the migration crisis still elusive – and with Brexit. And then some, including emerging disagreements on constituting core values.

In view of the importance to global unity (or lack of it) and security of today’s US quo vadis-issues and in view of the importance of UK quo vadis-issues to similar issues at the European level, there is this summer every reason to focus attention to these two, Donald Trump’s United States and now Boris Johnson’s United Kingdom. Both issues – how united are they (the political contenders and the population as a whole) and how lasting and deep-rooted are present trends – are deeply worrying, not least for those of us that claim to be transatlanticists. And europeanists. So just how worried should we be?

UK – quo vadis?

The domestic scenes first, starting with the UK, recently in transit between outgoing May and incoming Johnson.

The descent of the UK into political turmoil without visible exit (from the deadlock and turmoil) is truly remarkable and displays serious deficiencies in the very political system – the universally admired Westminster model of parliamentarism – inherited since ages. The capacity of the system to cope with the evolution of the partisan politics and the history and composition of constituent entities of the Union has proven to fall drastically short of ”objective” national need – i.e. to cope with the Brexit exigiencies. So much so that it now, summer 2019, seems utterly impossible for the Brexit saga to end up with anything else but a presumably catastrophic crash-out, without a deal based on compromise between the relevant actors. And the political process leading up to this deplorable state of the UK has been dishonorably farcical in the eyes of astonished spectators in Brussels and elsewhere, rendering the parliament speaker world fame. It is outright amazing that a famously orderly country like the UK has become disorderly to this extent. Disorderly or at least hopelessly blocked.

And now, after the period of fruitless May days, enter Boris Johnson, himself greatly responsible for the current mess as fundamentalist brexiteer, to the seat of prime responsibility, proclaiming in early speeches that October 31 is indeed definitely the date, at the latest, for the UK to leave the EU, with or without deal, and that the ”back-stop” arrangement to ascertain that the Irish border with North Ireland will remain soft (a center piece in the peace agreement back then) should be altered. I.e., a ”hard” Brexit ASAP, October 31 at the latest, even at the risk and cost of unraveling the Union, considering the inclination of Scottish non-Tory nationalists to dare one more referendum on Scottish independence. Alternatively, in view of known sensitivities in Scotland, North Ireland, in combination with the realities that the deadlocked British Parliament has voted down any and all practical options (including a no-deal Brexit, by the way) and that the EU has made it clear that trying to re-negotiate the existing deal, the May deal, is and remains a non-starter, will PM Johnson and his brexiteer government team instead change course and risk fresh elections and/or a new referendum after receiving a bloody nose from hitting the hard wall of these realities? For the survival of party status and his own premiership, risking that as a result of all Brexit efforts Labour’s Jeremy Corbyn will move into 10 Downing Street, and the Brexit vision coming to nothing, other than a number of self-inflicted wounds to lick?

Rarely has an incoming British PM, albeit entering the stage with so much pomp and charisma, had so few and so bad options. Perhaps only one in pursuance of Brexit, as pledged: A hard Brexit without deal, and by default, ending up on October 31 along the slippery slope of seeking illusive solutions, and then fait accompli. And still then – regardless of the UK:s state of political and economic readiness at that stage – having to negotiate some kind of socio/economic relationship with the Europe the UK has crashed out of.

Leaving aside here all the difficulties and distractions that the Brexit quagmire unavoidably will cause Europe and, especially, the EU as structure, actor and vision, the big question is rather what the Brexit experience, no matter how it finally transpires and ends, will do to the British parliamentary system, to its capacity to keep the country (i.e. the Union) together and its citizens reasonably happy, and to its standing as a constitutional world model, capable and ready to stand up to the contemporary challenges of mainly migration-rooted populism. UK quo vadis this summer has no answer. And the UK:s uncertainties are also Europe’s.

Possibly the one lesson the Western world will learn from the extraordinary UK case will be this: erase henceforth risky referendums from the repertoar of legitimate tools to play with in the exercise of representative parliamentary democracy. Referendums in the modern world of populist tendencies cannot be a cheap escape from political deadlocks any longer, referendums can dangerously destructive.

US quo vadis?

And then there is the big issue of the alternative model of Western liberal democracy, the US, now in the hands of Donald Trump, for one more year, or possibly five, assuming a not-any-longer-unthinkable Trump re-election 2020. If in the case of the UK the issue is largely about impact on Europe, in the case of the US the issue obviously is broadened to concern the world as a whole. Under Donald ”America first” Trump the impact of US policies on the world stage has deviated rather dramatically from Post- WW2 normalcy, as we have seen, thus adding to what activities of US adversaries have ‘contributed in terms of shaking up the post-WW2 international order and undermining multilateralism as the internationally accepted approach, with uncertain but worrying consequences for world peace and security, and for a functioning transatlantic link.

But leaving aside here the discourse on the Trump administration’s clearly problematic impact on US world leadership, Western coherence and world peace, what about the function and fate of the American political system, as such, as a model for liberal democracy? What is, in other words, the status of unity and consensus in the United States as it enters the electoral campaign period this fall?

As reminded by the COE Venice Commission in its evaluation of and ruling on the constitution tailor-made for Erdogan in Turkey and the controversial referendum that led to an utterly narrow majority accepting and adopting authoritarianism, a presidential system by definition needs strong and credible checks and balances if the system is to remain democratic and able to preempt inherent trends towards authoritarianism. This basic insight is enshrined in the US constitution, based on Montesquieu`s model for division of powers between the Executive, the Legislature and the Judiciary (and the media…), but is clearly under pressure in Trump`s USA – and certainly more so if Trump`s so-called ”base” is mobilized to be big enough (and the democratic opposition weak and split enough) to grant the Trump administration ”four more years”. Or perhaps – unconstitutionally – even more…

From a Swedish and European point of view developments and trends in today`s US are rather scary, due to the extreme polarization and mutual demonization, in polity and society, into which the esteemed ”indispensible nation” has descended, in a vicious circle of spiraling action/reaction. One anticipates with bewilderment and awe what the upcoming presidential electoral campaign will do, further, to the American polity, and what further destructive and dysfunctional polarized harm will be inflicted on the society, regardless of who wins. For many are now predicting that the climate of destructive enmity will not peter out after the Trump family abandons the White House, thus contradicting Joe Biden’s purportedly reassuring message in the Munich Wehrkunde that ”we” are ”coming back”.

The increasing climate of polarization co-exists with and feeds into a parallel trend of erosion of the democratically essential checks and balances as foreseen in the Constitution, a result of politicized Supreme Court appointments, the deadlock in Congress with democrats now commanding the majority in the House and GOP retaining the majority in the Senate, with liberal mainstream media constantly under presidential attack, and with a clear tendency for ministries and agencies (and White House staff still remaining in office) to adapt and to prioritize obedience to perceived presidential tweet-directives over politically neutral professionalism and independent push-back. The deliberate White House policy of polarization/”base” mobilization furthermore diminishes the space for classically principled GOP positions in Congress, making even veteran republicans appear and act as presidential poodles, further alienating and frustrating (and, ironically, splitting) the other side of the aisle, rendering as a result compromise and problem resolution across the aisle practically unthinkable, as it seems this summer. Democrats keep struggling with their impeachment dilemma, but seem to rather add fuel to the polarization flames than to produce an effective challenge to Trump’s claims to legitimacy.

On top of this you have two additional characteristics. One is the fact that ”America first” has proven to be consistently operationalized as policies which, as stated by a seasoned columnist the other day, would place Trump in a position of extreme right if translated to European ideological conditions. And then, most incredible of all, the fact that the president steers his administration and the country by means of daily, unpredictable tweets, tweets without anyone’s oversight and without due process, still with the de facto power of quasi-dictatorial presidential directives. In other words and in summary, there are so many instances of deviation from constitutional normalcy and political tradition now in full display that serious questions arise, already before the elections, as to where the US as actor and system are headed. There is, it has to be admitted, a deeply problematic discrepancy between recurrent, continued claims to leadership of the ”free world” and a visible trend in domestic practice towards deliberate polarization, anti-constitutional curtailment of freedoms of assembly and expression, and populist rhetorics. At the same time ”America first” seems to imply internationally a rather scizofrenic wobbling between isolationism and ad hoc interventionism.

And all this, largely and essentially, because of an unfortunate electoral process back in 2016 that, with officially acknowledged Russian assistance, left behind serious scars pertaining to legitimacy and entitlement – and polarization. So just how worried should we be? Very, the answer seems to be.

Boris Johnson spoke about the ”doomsters and gloomsters” about Brexit and the future of the United Kingdom that he intends to prove very wrong very quickly. And maybe we who may be labelled doomsters and gloomsters about the state of affairs in the indispensable nation, the USA, will be proven wrong, too. Reason may yet, somehow, prevail. But this summer it certainly looks like we have to buckle up and get ready for seeing two important, yes indispensable, countries making a bid U-turn, eroding the ”U” for Unity or Union, countries with political systems in disarray and constitutional arrangements under serious abuse. How this in turn will impact the other existentially important ”U:s”, like the United Nations and the European Union, et alia, remains to be seen.

”The West” as an entity, identity, interest and vision suffers decline and weakness if both the UK and the US cannot reverse current trends towards systems disarray.

The author is Ambassador and Ph d

Photo credentials:
Ursula von der Leyen: Av CC-BY-4.0: © European Union 2019 – Source: EP, CC BY 4.0, Länk
Boris Johnson: By Foreign and Commonwealth Office – International Atomic Energy Agency Director General, CC BY 2.0, Link
Donald Trump: By Shealah Craighead – White House, Public Domain, Link
António Guterres: DFID – UK Department for International Development – https://www.flickr.com/photos/dfid/30720847110/, CC BY-SA 2.0, Länk

av Jacob Fritzson

Under övning Nordanvind 19 truppförde jag som plutonchef en pansarskyttepluton tillhörande en av I19:s mekaniserade bataljoner. Min pluton bestod delvis av tidvis tjänstgörande soldater (T-soldater), alltså deltidssoldater, men även kontinuerligt anställda soldater (K-soldater). Kompaniet i sin helhet utgjordes av en stomme med T-soldater men ett antal K-soldater tjänstgjorde vid kompaniet under övningen. Här diskuteras några av de viktigare lärdomar jag gjorde under övningen. Inlägget bygger delvis från en text på Twitter och delvis ett inlägg jag gjort på ett annat forum. Mina erfarenheter och tankar behöver ställas i ljuset av den nivå jag jobbar på, plutonsnivån. Det innebär att jag kommer att ha en uppfattning av hur det är på lägsta nivån men att jag kanske inte har lika god insikt på den högre nivån.

Strf90

Stridsfordon 90 är som bekant framtaget för Norrlandsbrigaderna och det märks tydligt. Ett flertal gånger har jag varit helt övertygad om att jag är på väg mot att köra fast i myren och därmed bli skyldig en tårta till bärgargruppen, men gång på gång visar fordonet att jag har helt fel. Trots myr, djup snö och eländig terräng körde jag aldrig fast under övningen. Denna framkomlighet blev en enorm fördel gentemot vår fiende trots att dessa har en nyare version av CV90. Vår förmåga att komma upp i flank och i allmänhet kunna nyttja terräng där de inte kan röra sig gjorde att vi kontinuerligt kunde överraska vår fiende och därmed fick strida på våra villkor. De få gånger jag fick tekniska problem med vagnen så löste min besättning i regel problemen genom egna reparationer och löste inte besättningen detta så kunde våra mekaniker på kompaniet med enkelhet lösa problemen.

Den stundande renoveringen är något jag välkomnar och jag hoppas att det ska kunna innebära en förbättring av vagnen utan att det moderniserar vagnen till den grad att besättningen blir beroende av moderna system för att kunna strida. Detta är något jag upplever att de norska vagnarna har problem med, ett ledningssystem som är avancerat och många sensorer gör att deras besättningar verkar vänta på mer information innan de väljer att agera. Jag upplever att våra besättningar generellt är skickligare men det bygger enbart på de dueller där jag själv deltagit och om det ser ut så generellt i den Svenska Försvarsmakten versus den norska låter jag vara osagt.

Med det sagt vill jag även lyfta fram att våra stridsfordon börjar bli till åren och de går bara att renovera till en viss gräns. Nyanskaffning inom en kort tid kommer att vara nödvändigt.

Infanteri i Norrland

I ett antal tidigare inlägg har jag diskuterat behovet av ett infanteri med särskild utbildning för Norrlandsterräng och jag hävdar att jag under refererad övning stärkts i min uppfattning avseende detta.

Norrmännen var generellt ganska duktiga på att nyttja stridsvagn, stridsfordon samt skyttetrupp i synergi med varandra. Under en strid med norrmännen lyckades jag nedkämpa 3 CV9030 och bekämpade en fjärde, med 8 pilprojektiler i sida. Den fjärde vagnen drog sig ur striden och jag valde att fortsätta anfalla i dess tillbakaryckningsväg vilket visade sig vara ett misstag. Stridsfordonet hade dragit sig ur striden för att släppa fram en stridsvagn vilken jag mötte i front. I ett sånt läge är man tyvärr chanslös. Jag blev utslagen och fick observera norrmännens agerande från åskådarplats. De stridsfordon som överlevt mitt anfall drog sig ur och började istället understödja stridsvagnen. Samtliga stridsfordon gjorde avsittning med sin skyttetrupp och dessa tog och rensade den täta skog som omgav stridsvagnen. Vår skyttetrupp som befann sig i skogen fick se sig nedkämpad och kunde därmed inte påverka stridsvagnen.

Norrmännens användande av skyttetrupp och vagn samordnat gav dem ett antal stora fördelar enligt min mening. Den stridsvagn som slog ut mig kunde fortsätta verka utan att störas av enskilda skyttar samtidigt som deras skyttetrupp inte påverkades av andra stridsfordon.

Utöver detta hade NATO tillgång bv206 med därtill hörande skyttetrupp. Min första uppgift under övningen var att fördröja längs en väg. På båda sidor av vägen var det antingen blötmyr eller tät skog, snödjupet var därutöver påtagligt.

Fienden ställs inför dilemmat att antingen anfalla längs vägen där jag förberett för eldöverfall längs hela vägen med både mineringar och direktriktad eld. Mina förberedelser verkar ha avskräckt fienden från vägen eftersom de först efter att vi lämnat började röja mineringar. Däremot genomförde de istället anfall över myrarna med bandvagnar och avsutten skyttetrupp. Jag och mitt kompani höll alltså på att hamna i ett scenario som vi säkert i slutändan skulle gå segrande ur men problematiken där skytteplutoner kan röra sig ÖVERALLT innebär en risk för vår del. Vår uppgift var att fördröja och detta med så låg egen kostnad som möjligt. Hade vi börjat binda vårt pansarskyttekompani till enskilda plutoner eller rentav grupper har vi helt plötsligt slösat både den tid vi lagt på mineringar och värn för att istället strida mot skyttetrupp. Det hade gjort vår fördröjning något mer verkningslös och vår möjlighet att stänga igen mineringar efterhand vi drar oss ur minskar avsevärt.

Infanteriets möjlighet att nyttja en terräng där vi inte hade framkomlighet med vår vagnar innebar ett stort dilemma för oss trots deras lätta beväpning. Att vi i det inledande skedet skulle offra manskap, drivmedel och fordon på lätt skyttetrupp verkade knappast rimligt. Istället beslöts det att vägen i sin helhet skulle stängas igen genom mineringar och därefter skulle vi dra oss ur till ett område där vi fortsatte våra förberedelser.

Sverige och Finland versus Nato

Denna del av texten kommer att omfatta lite högt och lågt om svenska enheter, NATO:s förband och det finsk-svenska samarbetet.

Den svenska brigaden bestod av dels den 192 Mekaniserade bataljonen från I19 och en stridsgrupp från den finska armén, totalt cirka 1500 soldater. Utöver detta tillkom understödsfunktioner från den svenska armén såsom logistik, ledning och indirekt eld.

De förband vi mötte bestod av större delen av Norges armé och därmed även deras yrkesbataljon, Telemarks bataljon som i Norge anses vara deras främsta enhet. Utöver dessa tillkom enheter ur Royal Marine Commandos från Storbritannien samt en bataljon från amerikanska marinkåren. Norrmännens mekaniserade bataljoner är utrustade med en senare version av CV90 och har därmed en rad teknikfördelar såsom bättre sensorer och ett bättre ledningssystem, dock är den 13 ton tyngre än våra fordon vilket visade sig vara en stor nackdel.

Den största nackdelen som jag sett hos NATO-förbanden är att de i regel har svårt att agera på egen hand och ofta väntar på information från olika system. Här vill jag slå ett slag för vår egen officerskår där vi ofta lever med att vi helt saknar information och anfaller på egen magkänsla. Det skapar en kultur där varje enskild plutonchef är van vid att agera inom given målbild utan att invänta vare sig information eller order. Det skapar ett anfallstempo på flera fronter och flera nivåer vilket är till vår fördel med tanke på vårt generella teknikunderläge samt personläget i stort. Vad gäller de icke-nordiska NATO-förbanden anser jag att deras förmåga till strid i vintermiljö var deras stora akilleshäl.

Generellt är min uppfattning att våra förband har stått sig mycket väl mot samtliga utländska förband. De svenska förbanden och i synnerhet vår mekaniserade bataljon utmärker sig genom att vara mycket aggressiv, initiativtagande och framförallt oförutsägbar vilket är till vår stora fördel. Detta gör att vi kan kompensera för många av fördelar vår motståndare hade gentemot oss.

Vidare är min uppfattning att det svensk-finska samarbetet fungerat mycket väl. Trots att det inte skett någon samövning med förbandet i sin helhet lyckades både de svenska och finska enheterna med sin fördröjningsstrid och understödde med jämna mellanrum varandras strid. Erfarenheten från Nordanvind har stärkt min tilltro till samarbetet med Finland och jag hoppas att samarbetat fortsätter att utvecklas.

Slutligen vill jag påtala hur påtaglig vår brist på artilleri är. Det här var första gången jag har förmånen att öva med en artilleribataljon som understöd. Tidigare har jag övat med bataljonens två understödsplutoner. Den mekaniserade bataljonen kommer inom kort att motta Granatkastarpansarbandvagn 90 till sin organisation och det är ett välkommet tillskott. Det innebär både en förstärkning i antal eldrör men framförallt minskar grupperingstiderna avsevärt.

Vad gäller artilleribataljonen har ledtiderna från det att jag kallar in indirekt eld till det att granaten har landat varit rätt korta. Systemet Archer börjar så småningom fungera inom brigadens ram. Problemet är dock antalet eldrör. Precis som man för några år sen införde två granatkastarplutoner så att dessa kunde “hoppa bock” behöver även detta finnas på brigadnivå. Jag anser att minst två bataljoner bör vara minimum för brigaden så att man kan understöda brigaden på två täter samtidigt som man kan omgruppera enheter för att understödja på längre sikt. Den enda begränsning som funnits under övningen är att artillerienheterna antingen måste omgruppera och därmed inte kan understödja eller så är de prioriterade till ett annat förband. Detta innebär att vi antingen måste invänta understödet alternativt anfalla utan understöd, det senare har tyvärr blivit något som sker vilket är ett enormt risktagande. Jag anser att den indirekta elden är för vital för att rationaliseras bort på det viset som skett nu. Om man inte kan bekosta fler Archerpjäser bör man se till att köpa billigare alternativ med åtföljande lägre prestanda.

Lokalbefolkningen kampvilja

Under den första fördröjningsfasen grupperade vi i närheten av ett mycket litet samhälle. Invånarna var såklart nyfikna på aktiviteten i området och efter ett tag kom några ur lokalbefolkningen fram till min pluton. En av mina soldater kallade på mig och när jag började samtala med ett par visade det sig att de hade bedrivit rörlig spaning längs den väg där vi visste att fienden skulle komma. Mannen, som vi döpte till “den vänliga mannen”, hade tagit bilder på var de rörde sig och beskrev för oss vart de stod grupperade och om de rörde sig i någon riktning. Under de dygn vi fördröjde längs denna väg återkom mannen med rapporter och bilder på fiendens enheter vilket senare rapporterades vidare. Exempelvis fick vi i ett tidigt skede grepp på fiendens stridsvagnar och i vilken riktning de rörde sig vilket såklart rapporterades uppåt, senare fick vi en bild på den norska brigadens ledningsplats samt dess position. Mannens lokalkännedom gjorde att vi kunde hitta nya på kartan omärkta stråk. När vi sedan lämnade området bedrev mannen störstrid mot fiendens enheter genom att gräva igen samma stråk och därutöver peka dem i fel riktning.

Vi omgrupperade sedan till ett annat område där tanken var att vi skulle sova i stridsförläggning, man sover i stridsfordonet alltså. Istället erbjöds vi av lokalbefolkning tillgång till en gymnastiksal och dess duschar helt utan kostnad. Givetvis oerhört uppskattat att sova inomhus men framförallt att få duscha.

De sista dygnen tillbakatryckte mitt kompani till det sista fördröjningsområdet innan övningen var slut och vi grupperade i närheten av en jaktstuga. Mannen som ägde jaktstugan erbjöd både sin jaktstuga och den bastu han ägde på tomten. Jaktstugan förenklade såklart stabstjänsten och ordergivningar avsevärt men framförallt innebar bastun att kompaniets stridsvärde höjdes avsevärt. De som varit ute en längre övning vet hur man brukar lukta efter 10 dygn i fält. Från att haft ett medelgott stridsvärde började kompaniet i princip om från början och tog sig an nästa dag som om det vore den första på övningen.

Det finns fler fall där civilbefolkningen hjälpte oss på olika sätt men jag har här nämnt några för att påvisa vilken vilja det finns att understödja den egna svenska armén, allt utan betalning eller krav på något i gengäld annat än att vi städade efter oss. Den svenska armén har med andra ord civilbefolkningens fulla stöd i fred och jag kan bara ana vad detta skulle innebära för oss i krigstid. Det stärker moralen hos våra förband att veta vad det är vi slåss för och befolkningens förväntningar på oss.

Sammanfattning

Min erfarenhet är att vi trots vår numerära underlägsenhet gjorde mycket väl ifrån oss och att vi har goda förutsättningar för att kunna strida på hemmaplan. Vårt aggressiva sätt att strida är en fördel. Med det sagt är vår största nackdel dels numerären men även vår egen verktygslåda. Vår brigad i norr behöver dels växa i antalet enheter men behöver också utöka sin verktygslåda. Slutligen vill jag tro att den vilja som finns i Norrland kommer att vara direkt avgörande för vår moral och för våra framgångar.

Författaren är löjtnant vid Norrbottens Regemente, I 19.

av Jacob Fritzson

Under övning Nordanvind 19 truppförde jag som plutonchef en pansarskyttepluton tillhörande en av I19:s mekaniserade bataljoner. Min pluton bestod delvis av tidvis tjänstgörande soldater (T-soldater), alltså deltidssoldater, men även kontinuerligt anställda soldater (K-soldater). Kompaniet i sin helhet utgjordes av en stomme med T-soldater men ett antal K-soldater tjänstgjorde vid kompaniet under övningen. Här diskuteras några av de viktigare lärdomar jag gjorde under övningen. Inlägget bygger delvis från en text på Twitter och delvis ett inlägg jag gjort på ett annat forum. Mina erfarenheter och tankar behöver ställas i ljuset av den nivå jag jobbar på, plutonsnivån. Det innebär att jag kommer att ha en uppfattning av hur det är på lägsta nivån men att jag kanske inte har lika god insikt på den högre nivån.

Strf90

Stridsfordon 90 är som bekant framtaget för Norrlandsbrigaderna och det märks tydligt. Ett flertal gånger har jag varit helt övertygad om att jag är på väg mot att köra fast i myren och därmed bli skyldig en tårta till bärgargruppen, men gång på gång visar fordonet att jag har helt fel. Trots myr, djup snö och eländig terräng körde jag aldrig fast under övningen. Denna framkomlighet blev en enorm fördel gentemot vår fiende trots att dessa har en nyare version av CV90. Vår förmåga att komma upp i flank och i allmänhet kunna nyttja terräng där de inte kan röra sig gjorde att vi kontinuerligt kunde överraska vår fiende och därmed fick strida på våra villkor. De få gånger jag fick tekniska problem med vagnen så löste min besättning i regel problemen genom egna reparationer och löste inte besättningen detta så kunde våra mekaniker på kompaniet med enkelhet lösa problemen.

Den stundande renoveringen är något jag välkomnar och jag hoppas att det ska kunna innebära en förbättring av vagnen utan att det moderniserar vagnen till den grad att besättningen blir beroende av moderna system för att kunna strida. Detta är något jag upplever att de norska vagnarna har problem med, ett ledningssystem som är avancerat och många sensorer gör att deras besättningar verkar vänta på mer information innan de väljer att agera. Jag upplever att våra besättningar generellt är skickligare men det bygger enbart på de dueller där jag själv deltagit och om det ser ut så generellt i den Svenska Försvarsmakten versus den norska låter jag vara osagt.

Med det sagt vill jag även lyfta fram att våra stridsfordon börjar bli till åren och de går bara att renovera till en viss gräns. Nyanskaffning inom en kort tid kommer att vara nödvändigt.

Infanteri i Norrland

I ett antal tidigare inlägg har jag diskuterat behovet av ett infanteri med särskild utbildning för Norrlandsterräng och jag hävdar att jag under refererad övning stärkts i min uppfattning avseende detta.

Norrmännen var generellt ganska duktiga på att nyttja stridsvagn, stridsfordon samt skyttetrupp i synergi med varandra. Under en strid med norrmännen lyckades jag nedkämpa 3 CV9030 och bekämpade en fjärde, med 8 pilprojektiler i sida. Den fjärde vagnen drog sig ur striden och jag valde att fortsätta anfalla i dess tillbakaryckningsväg vilket visade sig vara ett misstag. Stridsfordonet hade dragit sig ur striden för att släppa fram en stridsvagn vilken jag mötte i front. I ett sånt läge är man tyvärr chanslös. Jag blev utslagen och fick observera norrmännens agerande från åskådarplats. De stridsfordon som överlevt mitt anfall drog sig ur och började istället understödja stridsvagnen. Samtliga stridsfordon gjorde avsittning med sin skyttetrupp och dessa tog och rensade den täta skog som omgav stridsvagnen. Vår skyttetrupp som befann sig i skogen fick se sig nedkämpad och kunde därmed inte påverka stridsvagnen.

Norrmännens användande av skyttetrupp och vagn samordnat gav dem ett antal stora fördelar enligt min mening. Den stridsvagn som slog ut mig kunde fortsätta verka utan att störas av enskilda skyttar samtidigt som deras skyttetrupp inte påverkades av andra stridsfordon.

Utöver detta hade NATO tillgång bv206 med därtill hörande skyttetrupp. Min första uppgift under övningen var att fördröja längs en väg. På båda sidor av vägen var det antingen blötmyr eller tät skog, snödjupet var därutöver påtagligt.

Fienden ställs inför dilemmat att antingen anfalla längs vägen där jag förberett för eldöverfall längs hela vägen med både mineringar och direktriktad eld. Mina förberedelser verkar ha avskräckt fienden från vägen eftersom de först efter att vi lämnat började röja mineringar. Däremot genomförde de istället anfall över myrarna med bandvagnar och avsutten skyttetrupp. Jag och mitt kompani höll alltså på att hamna i ett scenario som vi säkert i slutändan skulle gå segrande ur men problematiken där skytteplutoner kan röra sig ÖVERALLT innebär en risk för vår del. Vår uppgift var att fördröja och detta med så låg egen kostnad som möjligt. Hade vi börjat binda vårt pansarskyttekompani till enskilda plutoner eller rentav grupper har vi helt plötsligt slösat både den tid vi lagt på mineringar och värn för att istället strida mot skyttetrupp. Det hade gjort vår fördröjning något mer verkningslös och vår möjlighet att stänga igen mineringar efterhand vi drar oss ur minskar avsevärt.

Infanteriets möjlighet att nyttja en terräng där vi inte hade framkomlighet med vår vagnar innebar ett stort dilemma för oss trots deras lätta beväpning. Att vi i det inledande skedet skulle offra manskap, drivmedel och fordon på lätt skyttetrupp verkade knappast rimligt. Istället beslöts det att vägen i sin helhet skulle stängas igen genom mineringar och därefter skulle vi dra oss ur till ett område där vi fortsatte våra förberedelser.

Sverige och Finland versus Nato

Denna del av texten kommer att omfatta lite högt och lågt om svenska enheter, NATO:s förband och det finsk-svenska samarbetet.

Den svenska brigaden bestod av dels den 192 Mekaniserade bataljonen från I19 och en stridsgrupp från den finska armén, totalt cirka 1500 soldater. Utöver detta tillkom understödsfunktioner från den svenska armén såsom logistik, ledning och indirekt eld.

De förband vi mötte bestod av större delen av Norges armé och därmed även deras yrkesbataljon, Telemarks bataljon som i Norge anses vara deras främsta enhet. Utöver dessa tillkom enheter ur Royal Marine Commandos från Storbritannien samt en bataljon från amerikanska marinkåren. Norrmännens mekaniserade bataljoner är utrustade med en senare version av CV90 och har därmed en rad teknikfördelar såsom bättre sensorer och ett bättre ledningssystem, dock är den 13 ton tyngre än våra fordon vilket visade sig vara en stor nackdel.

Den största nackdelen som jag sett hos NATO-förbanden är att de i regel har svårt att agera på egen hand och ofta väntar på information från olika system. Här vill jag slå ett slag för vår egen officerskår där vi ofta lever med att vi helt saknar information och anfaller på egen magkänsla. Det skapar en kultur där varje enskild plutonchef är van vid att agera inom given målbild utan att invänta vare sig information eller order. Det skapar ett anfallstempo på flera fronter och flera nivåer vilket är till vår fördel med tanke på vårt generella teknikunderläge samt personläget i stort. Vad gäller de icke-nordiska NATO-förbanden anser jag att deras förmåga till strid i vintermiljö var deras stora akilleshäl.

Generellt är min uppfattning att våra förband har stått sig mycket väl mot samtliga utländska förband. De svenska förbanden och i synnerhet vår mekaniserade bataljon utmärker sig genom att vara mycket aggressiv, initiativtagande och framförallt oförutsägbar vilket är till vår stora fördel. Detta gör att vi kan kompensera för många av fördelar vår motståndare hade gentemot oss.

Vidare är min uppfattning att det svensk-finska samarbetet fungerat mycket väl. Trots att det inte skett någon samövning med förbandet i sin helhet lyckades både de svenska och finska enheterna med sin fördröjningsstrid och understödde med jämna mellanrum varandras strid. Erfarenheten från Nordanvind har stärkt min tilltro till samarbetet med Finland och jag hoppas att samarbetat fortsätter att utvecklas.

Slutligen vill jag påtala hur påtaglig vår brist på artilleri är. Det här var första gången jag har förmånen att öva med en artilleribataljon som understöd. Tidigare har jag övat med bataljonens två understödsplutoner. Den mekaniserade bataljonen kommer inom kort att motta Granatkastarpansarbandvagn 90 till sin organisation och det är ett välkommet tillskott. Det innebär både en förstärkning i antal eldrör men framförallt minskar grupperingstiderna avsevärt.

Vad gäller artilleribataljonen har ledtiderna från det att jag kallar in indirekt eld till det att granaten har landat varit rätt korta. Systemet Archer börjar så småningom fungera inom brigadens ram. Problemet är dock antalet eldrör. Precis som man för några år sen införde två granatkastarplutoner så att dessa kunde “hoppa bock” behöver även detta finnas på brigadnivå. Jag anser att minst två bataljoner bör vara minimum för brigaden så att man kan understöda brigaden på två täter samtidigt som man kan omgruppera enheter för att understödja på längre sikt. Den enda begränsning som funnits under övningen är att artillerienheterna antingen måste omgruppera och därmed inte kan understödja eller så är de prioriterade till ett annat förband. Detta innebär att vi antingen måste invänta understödet alternativt anfalla utan understöd, det senare har tyvärr blivit något som sker vilket är ett enormt risktagande. Jag anser att den indirekta elden är för vital för att rationaliseras bort på det viset som skett nu. Om man inte kan bekosta fler Archerpjäser bör man se till att köpa billigare alternativ med åtföljande lägre prestanda.

Lokalbefolkningen kampvilja

Under den första fördröjningsfasen grupperade vi i närheten av ett mycket litet samhälle. Invånarna var såklart nyfikna på aktiviteten i området och efter ett tag kom några ur lokalbefolkningen fram till min pluton. En av mina soldater kallade på mig och när jag började samtala med ett par visade det sig att de hade bedrivit rörlig spaning längs den väg där vi visste att fienden skulle komma. Mannen, som vi döpte till “den vänliga mannen”, hade tagit bilder på var de rörde sig och beskrev för oss vart de stod grupperade och om de rörde sig i någon riktning. Under de dygn vi fördröjde längs denna väg återkom mannen med rapporter och bilder på fiendens enheter vilket senare rapporterades vidare. Exempelvis fick vi i ett tidigt skede grepp på fiendens stridsvagnar och i vilken riktning de rörde sig vilket såklart rapporterades uppåt, senare fick vi en bild på den norska brigadens ledningsplats samt dess position. Mannens lokalkännedom gjorde att vi kunde hitta nya på kartan omärkta stråk. När vi sedan lämnade området bedrev mannen störstrid mot fiendens enheter genom att gräva igen samma stråk och därutöver peka dem i fel riktning.

Vi omgrupperade sedan till ett annat område där tanken var att vi skulle sova i stridsförläggning, man sover i stridsfordonet alltså. Istället erbjöds vi av lokalbefolkning tillgång till en gymnastiksal och dess duschar helt utan kostnad. Givetvis oerhört uppskattat att sova inomhus men framförallt att få duscha.

De sista dygnen tillbakatryckte mitt kompani till det sista fördröjningsområdet innan övningen var slut och vi grupperade i närheten av en jaktstuga. Mannen som ägde jaktstugan erbjöd både sin jaktstuga och den bastu han ägde på tomten. Jaktstugan förenklade såklart stabstjänsten och ordergivningar avsevärt men framförallt innebar bastun att kompaniets stridsvärde höjdes avsevärt. De som varit ute en längre övning vet hur man brukar lukta efter 10 dygn i fält. Från att haft ett medelgott stridsvärde började kompaniet i princip om från början och tog sig an nästa dag som om det vore den första på övningen.

Det finns fler fall där civilbefolkningen hjälpte oss på olika sätt men jag har här nämnt några för att påvisa vilken vilja det finns att understödja den egna svenska armén, allt utan betalning eller krav på något i gengäld annat än att vi städade efter oss. Den svenska armén har med andra ord civilbefolkningens fulla stöd i fred och jag kan bara ana vad detta skulle innebära för oss i krigstid. Det stärker moralen hos våra förband att veta vad det är vi slåss för och befolkningens förväntningar på oss.

Sammanfattning

Min erfarenhet är att vi trots vår numerära underlägsenhet gjorde mycket väl ifrån oss och att vi har goda förutsättningar för att kunna strida på hemmaplan. Vårt aggressiva sätt att strida är en fördel. Med det sagt är vår största nackdel dels numerären men även vår egen verktygslåda. Vår brigad i norr behöver dels växa i antalet enheter men behöver också utöka sin verktygslåda. Slutligen vill jag tro att den vilja som finns i Norrland kommer att vara direkt avgörande för vår moral och för våra framgångar.

Författaren är löjtnant vid Norrbottens Regemente, I 19.

av Mats Bergquist

För en månad sedan, de sista dagarna i juni, hölls i Manama, Bahreins huvudstad, en aningen märklig och, bortsett från några internationella media, ganska förbisedd ”work-shop”. Huvudfiguren på konferensen var Donald Trumps svärson Jared Kushner och sammanhanget var tydligen tänkt som första steget i den fredsplan för Mellanöstern, specifikt förhållandet mellan Israel och palestinierna, som presidenten tidigt aviserade. Kushner, som saknar all diplomatisk erfarenhet och före valet 2016 arbetat i faderns fastighetsbolag, anförtroddes en uppgift som genom åren sysselsatt och frustrerat alla världens yrkesmän. En del resultat har ju uppnåtts som fredsavtalet mellan Israel och Egypten 1979 och den s k Osloöverenskommelsen 1992 som sjösatte den fredsprocess mellan Israel och palestinierna som sedan länge gått i stå. Men detta är ändå i ett större perspektiv bara ett delproblem i den krutdurk som Mellanöstern är.

Det konkreta inslaget i Kushners framträdande i Bahrein tycks ha varit en vag investeringsplan, huvudsakligen avseende redan diskuterade infrastrukturprojekt, för de palestinska områdena, med siktet inställt på siffran 50 miljarder dollar. Utöver ett obestämt mått av offentligt bistånd skulle nog huvuddelen av pengarna  förhoppningsvis komma i form av investeringar bl a från internationella finansmän, som var närvarande i Manama. Många av de som var på plats tycks enligt Financial Times (27 juni) ha varit osäkra på vad konferensen egentligen handlade om. Och flera av deltagarna uttryckte den i sammanhanget rätt naturliga frågan om var det p o l i t i s k a elementet i Kushners plan fanns. Det skall tydligen komma senare. Det palestinska ledarskapet avböjde tidigt att delta. Trumpadministrationen hade redan genom att flytta sin ambassad till Jerusalem och skära rejält i biståndet till Ramallah förverkat det eventuella förtroende man haft hos palestinierna. Inte heller det officiella Israel var företrätt på konferensen, medan flera finansmän med både israeliskt och annat medborgarskap var på plats. Gulfstaterna förväntas stå för en hel del av finansieringen. Men att de skulle göra detta utan att palestinierna fått en egen statsbildning är ju föga sannolikt.

Donald Trumps återkommande tal om den stora fredsplanen för Mellanöstern, har mött stor skepsis bland alla som har någon kunskap om regionen. Man har frågat sig hur en administration som framför allt månat om relationen med just den sittande regeringen Netanyahu i Israel, skulle kunna prestera någon plan med realistiska utsikter att förverkligas. Kushners konferens i Manama bekräftade denna skepsis och demonstrerar med all önskvärd tydlighet att administrationen börjar sin fredsplan i fel ända. Alla bedömare utanför Vita Huset är eniga om att förhållandet mellan Israel, Ramallah och Gaza är ett politiskt problem. Genom erkännandet av Jerusalem som Israels huvudstad, och av annekteringen av Golan – som ju har tydliga implikationer för Västbankens ställning – har Trump velat etablera fakta på marken.  Man har velat visa Ramallah att dessa fakta inte längre är förhandlingsbara. På palestinskt håll borde man gilla läget och förhandla om andra mera närliggande modaliteter för att förbättra de prekära ekonomiska förhållandena i de palestinska områdena. Om Washington gav Israel dessa länge eftertraktade erkännanden skulle, har man kanske tänkt, Israel å sin sida vara mera berett till eftergifter.

Detta tänkande har alltså hela tiden varit en felaktig utgångspunkt för en ny Mellanösternpolitik. Men denna har också, trots att tvåstatslösningen i praktiken knappast längre är aktuell, utgått från den gamla tanken att om man kunde etablera en rimlig relation mellan Israel och Ramallah skulle detta få tydliga positiva effekter i regionen. Från Israels sida har man alltid tillbakavisat tanken att dess förhållande till palestinierna skulle vara nyckeln till ett fredligare Mellanöstern. Tiden har nog gett israelerna mera rätt än fel. Det är uppenbart att om man kunde uppnå en tvåstatslösning, detta skulle få en positiv effekt i regionen. Men dennas nuvarande politiska instabilitet, som bara förvärrats under den senaste tjugoårsperioden, har en avsevärt mera komplicerad bakgrund än så. Man måste tänka i större banor och söka gripa sig an regionens makrostruktur. Problematiken går ju i väsentlig grad tillbaka på det ottomanska rikets upplösning, vars effekter vi fortfarande lever med. Sultanen regerade i ett halvt årtusende sitt imperium med ganska godtycklig brutalitet men också med den legitimitet som hans ställning som alla (sunni)muslimers överhuvud, kalif, medförde. Övriga regionala aktörer var ett svagt Iran (Persien) och britterna i Egypten. De intermittenta interventioner som stormakterna genomförde, ostentativt för att skydda sina religiösa medbröder och -systrar och deras institutioner, undergrävde dock långsamt sultanens legitimitet.

Förvandlingen av Mellanöstern från ett ottomanskt imperium till en region med många successorstater, huvudsakligen formellt eller reellt under Storbritanniens och Frankrikes egid, innebar inledningen av den period av instabilitet som varar ännu idag. Genom de i flertalet fall artificiella gränser som britter och fransmän (baserade på Sykes-Picotöverenskommelsen från 1916) drog efter Versailles bäddade man för framtida konflikter.

Stormakternas intresse för turkarnas kvarlåtenskap dikterades av imperiereflexer, regionens religiösa sammansättning, uppfattningen att de nya stater som bildades knappast hade den stadga som krävdes – samt av oljeförekomsterna. Vad som förändrats under det senaste halvseklet är dock att ett antal stater i regionen successivt nått en status som regionala maktpelare, Iran, Egypten, Saudiarabien, Israel och Turkiet (som oftast intill Erdogans maktövertagande försökt hålla sig borta från regionens affärer) och utan vilkas medverkan ett stabilare Mellanöstern inte kan uppnås. Men hur kan man bygga ett mera stabilt Mellanöstern om dessa stater, i olika konstellationer, knappast är beredda att acceptera varandras position i systemet eller kanske ens existens? Några, Syrien främst men också Irak, har genom stormakternas interventioner förvandlats till fallerade stater vilket ytterligare komplicerat situationen.

Konflikterna i Mellanöstern har olika dimensioner, territoriella, religiösa, ekonomiska, politiska, kulturella. Det är uppenbart att motsättningarna mellan shia- och sunnimuslimer har en religiös aspekt, inte minst när det gäller att mobilisera massornas stöd. Men det handlar ändå främst om en maktpolitisk rivalitet mellan Iran och Saudiarabien. Konflikten mellan Israel och dess arabiska grannstater och med Iran har också en religiös dimension men allt eftersom Israel etablerat sig regionens militärt starkaste stat har denna religiösa aspekt tenderat att glida i bakgrunden. Flera arabstater, som inte slutit fred med Israel, har efterhand upprättat olika slags informella relationer med denna stat. Eftersom de ser Iran som det stora hotet är det inte svårt att förstå att många i realiteten betraktar Israel som ett värn mot iransk expansionslusta.

Oförsonligheten i synnerhet mellan Irans shiiter och Saudiarabiens sunnimuslimer gör att man på senare år talat om att Mellanöstern befinner sig i samma situation som Europa under det trettioåriga kriget då protestanter och katoliker slogs om makten i kristenheten och i Europa. Först efter ett förödande och långvarigt krig kunde man – i Westfaliska freden 1648 – komma fram till en i grova drag accepterad ordning. Den gräns mellan de protestantiska och de katolska bältena, som ju inte minst Sverige bidrog till, består ännu idag 350 år senare.

Men det är självfallet samtidigt ohållbart att länder utanför Mellanöstern överlåter åt regionens stater att kämpa till dess de är utmattade och tvingas godta den då existerande situationen. Hittills har dock de flesta interventionerna från stormakterna helt enkelt förvärrat läget. Detta gäller givetvis Irak 2003, även om detta land nu tycks hämta sig något. Den ryska interventionen i Syrien har säkerligen varit avgörande för att säkra Bashar-al-Assads maktinnehav, men till det fruktansvärda priset av åtta års inbördeskrig och miljoner både intern- och externflyktingar.

Det är inte lätt att när det gäller Mellanöstern uppamma ens ett minimimått av optimism. Den tvåstatslösning för Israel, Västbanken och Gaza som länge varit ledstjärna för politiska försök att förändra läget har i praktiken, inte minst genom Israels bosättningspolitik, blivit alltmera obsolet. Den är dessutom således helt otillräcklig. Irans ambitioner i Syrien, Libanon, Irak och Yemen är inriktade på att underminera sunnimuslimernas och Saudiarabiens position. USA:s helhjärtade satsning på den saudiska monarkin, vars hegemonisträvanden i den sunnimuslimska världen är uppenbara, och den oförsonliga attityden till Teheran ger knappast nu hopp om en fredligare region. Visserligen har Donald Trump erbjudit sig att träffa iranierna men har samtidigt infört mycket långtgående sanktioner mot denna stat som lätt kan tolkas som en strävan efter regimförändring. Att mullorna i Teheran skulle gå samma väg som Kim-Yong-Un i Nordkorea och gå med på att utan amerikanska motprestationer träffa Trump är inte särskilt troligt. Iran är inte Nordkorea utan en stor stat med historiska ambitioner. Men utan att komma till tals med Iran lär det inte bli mera av stabilitet i Mellanöstern. Som det nu är har Donald Trump, genom att lämna 2015 års kärnvapenavtal och sin ”containment”-politik mot Iran bidragit till ytterligare polarisering och underminerat sin egen fredsplan innan den ännu presenterats. Här finns en stor fara för freden.

Författaren är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.