Försvarsbloggare

av Nils Daag

Den som med ett ord vill sammanfatta de senaste årens samhällsutveckling i Västvärlden landar ofta på populism. Detta diffusa begrepp sätts i samband med Brexit, Trumps intåg i Vita Huset och massiva valförluster för de etablerade maktpartierna till höger och vänster. I några länder sitter högerpopulistiska partier redan vid makten. I andra löses tabut mot samverkan med dessa snabbt upp. Sällan har en politisk tänkare haft så fel som Francis Fukuyama, när han efter Warszawa-paktens fall och Sovjetunionens upplösning myntade tesen om ”Historiens slut”. Att den liberala demokratiska modellen slutgiltigt segrat.

När vi i Sverige diskuterar säkerhet är det i ett öst-västligt perspektiv. Alla är ense om att Försvaret måse stärkas. Det militära hotet från Ryssland står i centrum liksom frågan om vi ska söka formellt medlemskap i NATO. I södra Europa dominerar Nord-Syd dimensionen och hoten består i första hand av terrorism, migration etc. Det är framförallt detta som den franske presidenten Macron vill att EUs säkerhetspolitiska samarbete ska handla om.

Men det finns en grupp stater som det talas mindre om i dessa sammanhang nämligen Centraleuropa. Av de mindre länderna har Österrike väckt särskild uppmärksamhet. Det var där som högerpopulismens framgångar inleddes. Nu riktas åter blickarna mot Wien. FPÖ s kandidat var ytterst nära att vinna presidentvalet. När sedan detta populistiska parti med nazistförflutet trädde in i regeringen efter parlamentsvalet skedde detta i en europeisk miljö som radikalt skiljer sig från den som rådde vid decennieskiftet 1999/2000. Sedan dess har Rysslands säkerhetspolitik blivit alltmer aggressiv samtidigt som andra utmaningar i form av migration, terrorism etc tilltagit. Brexit och den tyska inrikespolitiska krampen undergräver ytterligare Europas ställning i ett läge där vår relativa politiska och ekonomiska styrka fortsätter att försvagas.

I Polen har Kaczynskis parti Lag och Rättvisa sökt vidga kontrollen över rättsväsendet och angripit press-och yttrandefriheten. Längst har utvecklingen mot populism gått i Ungern. Orban sitter allt säkrare i sadeln. I ett historiskt perspektiv kan f ö erinras att den ungerska rikshalvan under kejsartiden var mer auktoritärt styrt än Österrike. Även i Slovakien driver det ”socialdemokratiska” regeringspartiet SMER en politik med starka populistiska inslag. I Tjeckien har Milos Zeman sedan han tillträdde 2013 som den förste direktvalde statschefen försökt förflytta makten från parlamentet och regeringen till presidentposten. Det mesta pekar på att att han kommer att vinna klart i den andra omgången i presidentvalet.

En hel del av den främlingsfientlighet och rasism som idag bidrar till att länder som Ungern, Slovakien och Tjeckien vägrar att ta emot asylsökande och försummar de nationella minoriteterna, framförallt Romerna har djupa rötter. Antisemitismen var brutal, utbredd och legitim i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin runt det förra sekelskiftet. På 30-talet tog den klerikalt-konservativa och korporativistiska austro-fascismen över makten i Österrike efter ett kort inbördeskrig. Ungern styrdes av amiralen Horthy. I Polen spelade marskalken Pilsudski samma roll. I själva verket var vid Andra världskrigets utbrott Tjeckoslovakien den enda demokratin i Öst-och Centraleuropa. Men de nationella populistpartierna försvann i samband med först tysk och sedan rysk ockupation.

Med denna utveckling blir det för länder som Sverige allt svårare att värna frihandeln och driva igenom en mer rättvis fördelning av asylsökande och flyktingar. Man bör komma ihåg att flera av dessa länder tillhör de minst utvecklade. De anser sig inte heller ha ekonomiska möjligheter att föra en generös flyktingpolitik. Och EUs möjligheter att ”straffa” medlemsländer om de går i antidemokratisk riktning är mycket begränsade.

Men den viktigaste långsiktiga konsekvensen är hotet mot en ”ever closer Union”. De populistiska partierna är i grunden EU-skeptiska eller öppet EU-fientliga. Även om man inte kommer att följa det brittiska exemplet så söker man förhindra en vidareutveckling av samarbetet. Man ser EU som en möjlighet till ekonomiskt bistånd, en kassako. Men man är inte beredd att ge upp sin nationella suveränitet eller visa solidaritet i exempelvis flyktingfrågan. I själva verket är ju nationalism/partriotism en av grundpelarna i populismen. Liberalismen ses som ett dekadent utländskt påfund. Populister/auktoritära regimer kan mycket väl överta Makten i fler länder i regionen. Balansen förskjuts såväl geografiskt som politiskt.

Likaså förespråkar de centraleuropeiska länderna ett betydligt närmare samarbete med Ryssland.I ett historiskt perspektiv kan dettta tyckas paradoxalt. Men det handlar såväl om energiberoende som allmänna ekonomiska fördelar. Det finns också personliga kontakter som daterar sig tillbaka till Sovjettiden samt en samsyn på förhållandet makt, demokrati och patriotism. Därtill i vissa fall finansiell uppbackning. Frågan är vad detta på lite sikt får för konsekvenser för sammanhållningen inom NATO. Försvarsorganisationen har egentligen aldrig trots portalparagrafen i Atlantstadgan bestått av 100% demokratier. Men det har ändå funnits en gemensam värdegrund. Om alltfler medlemsstater blir allt mindre demokratiska och alltmer ryssvänliga kan sammanhållningen utsättas för stora påfrestningar.

De centraleuropeiska länderna är normalt inga tunga spelare i EU. Länder som Österrike, Slovenien och Slovakien brukade traska partrull bakom Tyskland. Men det växande samarbetet inom den s k Visigradgruppen knyter regeringarna i Polen, Ungern, Slovakien och Tjeckien närmare varandra. Den nye österrikiska Förbundskanslern Kurz har ambitioner att föra en mer aktiv utrikespolitik. Men här kan sänggåendet med FPÖ lägga hinder i vägen. Det kan vidare noteras att Bulgarien nu tillträder som ordförandeland i EU följt av Österriike och Rumänien. I alla tre länderna finns främlingsfientliga och högerextrema partier företrädda i regeringen.

Det kan hävdas att populismen är ett alleuropeiskt problem och att Centraleuropa endast utgör en del av detta fenomen. Men regionen är av historiska skäl mer mottaglig och sårbar än exempelvis de nordiska länderna, där demokratin och konsensustänkandet är djupare förankrade. De fascistisk/populistiska regimerna under mellankrigstiden, den tyska ockupationen och slutligen kommunisttiden har efterlämnat djupa spår. De värderingar som utgör grunden för EU-samarbetet har i stor utsträckning så att säga införts ovanifrån/utifrån, inte vuxit fram organiskt i det egna landet. I själva verket handlade inträdet i EU och NATO för dessa länder mer om frigörelse från sovjetisk ockupation och nationell suveränitet än demokrati.

Den fortsatta utvidgningen av EU och NATO på Balkan förstärker ytterligare dessa tendenser. Där är länderna ännu mer nationalistiska än i Centraleuropa. Här återfinns dessutom ytterligare en dimension nämligen akuta gränstvister och ifrågasättanden av motpartens nationella identitet. I ett läge där EUs medlemsstater rent generellt skulle gynnas av fortsatt nära samarbete internt, exempelvis i flyktingfrågan och öppenhet gentemot omvärlden inte minst vad gäller investeringar och handel, pekar utvecklingen alltmer på att de populistiska krafterna tvingar regeringarna i motsatt riktning. Risken är stor att de nya medlemsstaterna i Öst- och Centraleuropa inte bara blir en ekonomisk börda utan också en bromskloss för reformarbetet. Egoismen, protektionismen och populism/auktoritärt styre breder ut sig. EU-samarbetet har för överskådlig framtid nått sin högsta punkt. Kurvan vänder nedåt. Detta i ett läge där läge där Europas och överhuvdtaget Västs andel av världsekonomin snabbt krymper. Omvärldens bild av Europa som allt svagare och splittrat bekräftas.

Debatten om svenskt medlemskap i NATO och vår snäva syn på ett närmare försvarspolitiskt samarbete inom EU, har främst förts i ett nordeuropeiskt militärt öst-västligt perspektiv. En alternativ eller åtminstore kompletterande analysmodell vore att utgå från de demokratiska värdegrunder som ledde till NATOs och EUs bildande. När dessa nu står under tryck både internt och externt blir det viktigt att länder med en solid demokratisk tradition står upp för dessa ideal också som medlemmar.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Jarl Ellsén

Det grundläggande elementet för att söka ett jobb, som man vill ägna större delen av sin yrkesverksamhet är att man vet något om detta jobb och att det på ett eller annat sätt verkar lockande. Frågor man ställer sig är inledningsvis: Passar det just mig? Vilka utvecklingsmöjligheter finns?  Kan man tjäna några pengar? Är rekryteraren duktig, så räcker det för de flesta om svaret på de två första frågorna är i hög grad positiva.

Nyligen framgick på nyhetsplats i TV att Försvarsmakten inte alls lyckats rekrytera den mängd personal (tydligen alla kategorier) som krävs i den nya organisationen. Någon förklaring angavs inte, men den ligger nära till hands. Det handlar om det ovan nämnda ”grundläggande elementet”, att veta något vad det handlar om. Hur skall den yrkessökande ungdomen i dag, bortsett från familje- eller släktrelaterade informationer, kunna veta något om Försvaret? Värnplikten har varit vilande ett antal år nu. När den allmänna värnplikten gällde, fanns det knappast en enda familj i Sverige som inte på ett eller annat sätt hört talas om försvaret, vilket på den tiden verkligen inte var ett ”särintresse”. Den allmänna värnplikten var i själva verket en gång av ett stort allmänt intresse och om den inte är det längre så finns det ju ingen anledning för media att behandla ämnet. Samma gäller givetvis även de sociala medierna.

Försvarsmakten har som alla företag och organisationer en informationstjänst, med säte i Högkvarteret lydande under ÖB. I den tidigare organisationen hade varje regemente, flottilj, örlogsbas sin egen informatör, som agerade regionalt eller lokalt, generellt enligt de direktiv man fick från försvarsstabens Informationsavdelning.

Informationsavdelningen i dåvarande Försvarsstaben hade som huvuduppgift att visa svenska folket det relativt sett starka, välutrustade och välutbildade försvar man fått för sina skattepengar. En bieffekt av detta var naturligtvis att man därigenom skulle attrahera ungdom att söka sig till försvaret för vidare utbildning, i första hand till befäl. Vilka metoder användes då?

Den grundläggande var att skapa goda kontakter med medias representanter. Därigenom var det inte svårt att få deltagare i de pressträffar eller snarare utflykter till försvarets olika förband som visades upp, ofta med övningar i sina rätta miljöer. Ej heller blev slutresultatet i form av reportage och TV-inslag i de flesta fall en besvikelse. Snarare tvärtom. Den ungdom som stod i begrepp att välja utbildning eller jobb saknade i varje fall inte ”inputs” från försvarsyrket.

Som situationen ser ut i dag är ett utbud från försvarets viktigaste informationskälla – Högkvarteret – än viktigare, eftersom vad Försvarsmakten är och vad den gör förblir i dag okänt för de flesta, bortsett från de reportage och debatter som numera uppstår i samband med politiska utspel på grund av det säkerhetspolitiska läget. Högkvarterets informationstjänst bidrar huvudsakligen med stora svarta helsidesannonser i, som knappast kan entusiasmera en 18-åring. Samma typ av upplysning förekommer på T-banestationerna. Intet av detta tycks ge något resultat att döma av ovan nämnt TV -inslag. Försvarsyrket saknas dessutom nästan alltid på dagstidningarnas s k ”jobbilagor”, vilket jag betraktar som en mycket allvarlig miss.

Min sammanfattning av detta inlägg är en uppmaning till de ledande i Försvarsmakten: Visa upp och berätta om vårt lilla men materielmässigt faktiskt mycket imponerande militära försvar! Utnyttja de sociala medierna!

 
Författaren är f d kommendörkapten och tidigare chef för försvarsstabens informationsavdelning.

av Mikael Odenberg

Igår meddelades att ÖB sparkar generalmajor Anders Brännström som chef för högkvarterets totalförsvarsavdelning. Beslutet väcker frågor.

Som myndighetschef måste ÖB ha rätten att forma sitt lag och det måste finnas ett grundläggande förtroende mellan ÖB och hans närmaste medarbetare.

Jag har ingen inblick i relationen mellan Bydén och Brännström. Än mindre vet jag varför den förre inte längre har förtroende för den senare. Det som inger betydande oro är dock uppgifter om att det är en debattartikel och en tidningsintervju som ligger till grund för ÖB:s ställningstagande.

Jag känner Anders Brännström som en duglig officer och sanningssägare. I den senare egenskapen har han säkert från tid till annan irriterat sina chefer. Men det är viktigt med sanningssägare och jag anser inte att Brännström i det hänseendet har överskridit gränsen.

Efter diskussionerna i Sälen skrev Anders Brännström tillsammans med två andra ledamöter av Kungl Krigsvetenskapsakademien en debattartikel i SvD om vikten av att diskutera hur ett militärt angrepp mot Sverige kan mötas, snarare än att fokusera på sannolikhetsbedömningar av ett sådant angrepp. Det finns ingenting i den artikeln som gör att akademiledamoten Brännström borde ha avstått från att vara medförfattare på den grunden att han också är en ledande befattningshavare i myndigheten Försvarsmakten.

I en DN-intervju med Mikael Holmström resonerar Brännström kring förbandens brist på personal, utrustning och övning och vad detta innebär för arméns krigsduglighet. Och som tidigare arméchef vet han tyvärr vad han talar om.

Det vi behöver göra är att diskutera hur de bristerna ska kunna rättas till inom rimlig tid, inte hur vi ska kunna lägga locket på en sådan diskussion.

 
Författaren är Kungl Krigsvetenskapsakademiens Styresman. Han har tidigare bl a varit generaldirektör och försvarsminister.

av Bo Hugemark

När Finland gjorde sig loss från Ryssland för 100 år sedan var det inte den forna svenska östra rikshalvan som återuppstod, utan en ny självständig nation som föddes.

Under gamla tider hade Finland ofta fått utstå de stora påfrestningarna under svensk-ryska krig. Något invasionshot från öster fanns inte mot det nyfödda Finland under överskådlig tid, med Ryssland i inrikes konvulsioner. Men hur länge skulle det vara? I Sverige fanns ett medvetande om ländernas ödesgemenskap. Kunde Sverige bidra till finsk säkerhet?

Man brukar tala om två olika inriktningar i ett lands säkerhetspolitik gentemot en potentiell farlig granne, förtroendeskapande och avskräckning. Sverige valde under mellankrigstiden det förstnämnda i sin Finlandspolitik: den svenska strävan var att hindra att Finland slöt sig till ett randstatssamarbete mellan de baltiska staterna och Polen, vilket befarades kunna föra en konfrontatorisk politik gentemot Sovjetunionen.

Men om detta var den politiska ledningens huvudlinje, fanns det också de som såg behovet av avskräckning. Utrikesministern Carl Hederstierna framkastade 1923 tanken på ett svenskt-finskt försvarsförbund, men tvingades strax avgå. Den svenska generalstaben inledde samarbete med den finska, och planerade för den svenska fältarméns överförande till Finland i händelse av rysk invasion.

Dessa planer kom aldrig att införas i den svenska försvarsplanen. Koordinationsplanen för gemensam remilitarisering av Åland kom heller inte att realiseras inför det sovjetiska hotet 1939. Mycken debatt har förts om huruvida ett svenskt-finskt försvarsförbund skulle ha hindrat krigsutbrottet 1939 och huruvida det samarbete som förevarit hade givit finska politiker falska förväntningar om hjälp och att de därför intog en alltför omedgörlig inställning gentemot de ryska kraven.

Om detta skall inte diskuteras här. Men man kan konstatera att Sverige inte hade något militärt stöd att bjuda som uppbackning av sin politiska strävan att hålla Finland från randstatssamarbetet. Finland fick kämpa utan reguljärt militärt stöd och hamnade sedan ironiskt nog i och med fortsättningskriget i en verklig konfrontationspolitik mot Sovjetunionen, vapenbrödraskapet med Hitlertyskland.

Den förtroendekapande linjen kom att dominera den svenska Finlandspolitiken under det kalla kriget. Hänsynen till Finlands ställning var ett viktigt motiv för Sveriges alliansfrihet.

Läget idag företer likheter jämfört med för 100 år sedan. Ryssland har hämtat sig från imperiets sönderfall och den militära svaghetsperioden. Militära hot i Norden kan inte uteslutas.

Det svenska agerandet är däremot ett helt annat. Ett svensk-finskt militärt samarbete är nu initierat från politiskt håll, och det sägs öppet och också tydligt att det ska utvecklas ytterligare, bland annat ska ländernas operativa planering samordnas även för situationer bortom fredstid.

Denna gemensamma operativa planering kommer givetvis att skilja sig mycket från mellankrigstidens planer. Någon stor fältarmé att skeppa över till Finland har inte Sverige. Här är inte platsen att spekulera om detaljer. Däremot är det viktigt att peka på två förhållanden;

För det första är det inte frågan om ett försvarsförbund som ensamt kan verka avskräckande på ett ryskt angrepp. Det förutsätter militärt stöd från väst, framför allt från USA. Ytterst gäller det en amerikansk kärnvapengaranti – som Sverige förtäckt hade även under det kalla kriget. Sverige måste därför följa det finska exemplet att inte skriva under FN-konventionen om kärnvapenförbud.

Finland har i sin politik en uttalad NATO-option. Sverige avvisar NATO-medlemskap och satsar på bilaterala avtal. Ingendera linjen ger tillräcklig säkerhet i konflikter som skulle kunna bli aktuella, exempelvis sådana som kan uppstå genom en kaotisk situation i Ryssland, när systemets överlevnad står på spel. Sådana lägen kan utvecklas snabbt. En NATO-option kan då inte implementeras i tid för att operativ planering kan medhinnas. Tvärtom kan optionen inbjuda till ett förebyggande angrepp. Den svenska linjen ger heller ingen möjlighet till operativ planering i tid.

Det andra viktiga förhållandet är storleken av det området som skulle beröras av krigshandlingar.

Under mellankrigstiden kunde man betrakta Sverige-Finland som ett isolerat strategiskt område och försöka stå utanför konflikter i Baltikum och södra Östersjön. Med utvecklingen av krigsmedlen m m är detta nu otänkbart. Östersjön med omgivande stater är ett sammanhängande strategiskt område. Vissa tankar som ibland anförs om att Finland skulle kunna stå utanför krig i Baltikum är helt orealistiska. Flygvägarna över Finland kan vara av avgörande betydelse för amerikanskt flyg i understöd av de baltiska staterna. Därför skulle Ryssland med säkerhet inleda aggression mot Baltikum med förebyggande anfall mot Finland – på samma sätt som mot Gotland och andra strategiskt viktiga områden.

Slutsatsen är given: Det välkomna militära samarbetet mellan Sverige och Finland måste för att ge en krigsavhållande effekt kompletteras med att de två länderna blir medlemmar i NATO. Och detta måste göras när läget är lugnt och fred råder. När krisen blossar upp är det för sent.

 
Författaren är överste, säkerhetspolitisk kommentator och ledamot av KKrVA.

av David Bergman

För att vara tydlig. Jag har inget principiellt emot att Försvarsmakten stöder och samarbetar med Polismyndigheten. Det är en av våra uppgifter tillsammans med stödet till andra delar av det civila samhället. Men när det gäller exempelvis helikoptertransporter eller terroristbekämpning rör det ofta verksamheter där gemensamma beröringspunkter finns. För övriga uppgifter, särskilt sådana där våld kan komma att brukas mot egen befolkning, finns inget juridiskt stöd vilket bland annat Wiseman föredömligt gått igenom.

I den nu aktuella debatten har bilden av grundproblemet och exakt vad man tycker att militären ska göra i förorten varierat. Många verkar förorda att ”sätta in militären” för uppgifter man inte riktigt har definierat, vilket innebär en fara. Det gamla talesättet ”För en hammare ser allt ut som en spik” är självklart en grov generalisering, men oaktat hur duktig personalen är så är laga befogenhetsvåld och väpnad strid två olika saker.

Att soldater kan göra saker som polisen nu gör, med kortare eller längre vidareutbildning, är sannolikt de flesta överens om. Vad man verkligen menar att de bör göra blir en helt annan fråga. Rör det mer avancerade och direkta uppgifter för att bekämpa gängkriminalitet blir förutom juridiken och kompetensen även den principiella frågan central: vill vi verkligen nyttja soldater mot egen befolkning? Handlar det bara om enklare bevakningsuppgifter för att frigöra polisens resurser föds direkt frågan varför inte civil bevakningspersonal skulle kunna lösa dessa? Om svaret är så enkelt som att vaktbolag kostar pengar medan soldater är ”gratis” arbetskraft så är det ett väldigt dåligt svar.

Det finns dock två aspekter av debatten som är än mer förvånande.

Det första är det snabba och något ironiska skiftet i debattordningen och klimatet. Under hela min tid i Försvarsmakten, och tidigare än så, har frågan om att nyttja soldater i fredstid inom landets gränser varit närmast tabu-belagd. Den inom organisationen som bara andats något sådant förslag har snabbt fått mothugg. Nu får ironiskt nog istället försvarsanställda försöka dämpa politiska uttryck, också från riksdagspartier, vad gäller att nyttja militära resurser att lösa civila ordningsproblem.

Den andra och kanske viktigaste frågan är vilken bild utomstående har av Försvarsmakten att grunda sina förslag på. Det verkar alltför ofta som att många lever med en nostalgisk historiebild av ändlösa kasernkorridorer med långa rader av vältränade och sysslolösa soldater som rullar tummarna i väntan på något bättre att göra. De ser inte en minimal organisation med en för liten personalvolym som redan slits hårt för att lösa sina egna uppgifter. Om vi ska sätta in de få soldater och förband vi har för att göra polisens jobb föds onekligen frågan vem vi då ska sätta in för att lösa soldaternas uppgifter? Vill någon verkligen offra en nationell försvarsförmåga eller kalla hem förbanden från Mali, Irak och Adenviken för att vakta polisbilar i förorten? Även den franska Operation Sentinelle som placerat soldater på Paris gator har ifrågasatts och rapporter har varnat att den franska armén, betydligt större än den svenska, begränsas för stort i sina övriga uppgifter och att förbanden kämpar med sjunkande moral. Sannolikt blev få soldater just soldater för att de ville vakta polisbilar.

I ett större perspektiv kan man självklart se hela debatten som ett tecken på att man nu uppmärksammat ett problem med lag och ordning samt en poliskår som länge tydliggjort det behov av resurser som en ökande del av befolkningen ställer, och att man nu försöker hitta snabba lösningar eller positionera sig i en valfråga. Men det är just i sådana situationer som det är extra viktigt att undvika populism och pendelsvängningar. Risken finns annars att man inte bara har kvar det problem man försökte lösa, utan även riskerar att skapa nya som är ännu värre. Så förklara gärna krig mot brottsligheten, men gör det bildligt och inte bokstavligt, och låt våra soldater fokusera på de uppgifter de redan har.

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

av Mats Olofsson

I flera tidigare inlägg i denna blogg har jag berört teknik, innovation och kompetens. För varje dag tycker jag att nyhetsflödet visar på behovet av att förstå dessa begrepps koppling till psykologi, eller snarare att fundera i termer av den mänskliga hjärnans förståelse för hur man bäst ska använda det nya som uppstår ur innovationsprocessen.

Inom KKrVA:s omfattande projekt KV21 (krigsvetenskap i det 21:a århundradet)pekar vi på tekniken som ett centralt förändrings­instrument avseende hur militär verksamhet bedrivs och planeras för framtiden. Men om detta ska kunna ske på ett trovärdigt och säkert sätt krävs att människorna som sätts att använda tekniken är kunniga och har gott omdöme. Den stora förändring som idag genomsyrar samhället – och en avsevärd del av försvarsmaterielutvecklingen – kan sammanfattas med ordet Digitalisering.[1]  Detta begrepp är inte bara ett modeord utan omfattar tekniken bakom den tydliga och ofta kommersiellt påskyndade sammanlänkningen av vår egentligen ganska fragmenterade vardag. Bekvämt, praktiskt och tidsbesparande, men också fyllt av risker om det görs på fel sätt. Jag vill i det följande belysa några aspekter av detta.

För att med förtroende utse en officer till befälhavare för kvalificerade styrkor granskas personen ifråga i olika urvalsprocesser, genomgår olika obligatoriska utbildningssteg och han/hon prövas därtill i övningar och genom en successiv befordran mot större ansvar. Ett liknande system finns för att en individ ska få ansvar för ett kommersiellt flygplan eller fartyg, vara driftschef för ett kärnkraftverk eller en tekniskt kvalificerad produktions­anläggning. Genomgående handlar det bl a om att på ett strukturerat sätt värdera personens omdömesförmåga och tillse att det finns balans mellan olika egenskaper, som kompetens, omdöme och ”sunt förnuft”. Varför ställer vi inte sådana krav på dem som sätts att leda nationer (alla som följer den utrikespolitiska bevakningen förstår vad jag menar)?

Det satsas enorma summor på utvecklingen av nya militära förmågor, där avancerad teknologi utgör grunden och där USA fortfarande är i täten i mycket, men Kina stormar fram med massiva utvecklingssatsningar inom ett brett spektrum av förmågor. Obemannade system, artificiell intelligens, rymd och precisionsvapen är bara några högaktuella områden.

I det civila samhället strömmar ständigt nya praktiska innovationer över oss och flera av dem påverkar vardagen på ett påtagligt sätt. I många fall anpassar vi oss långsamt och så smidigt att vi knappat märker hur stor förändringen egentligen är. Vi mailar och surfar med mobiltelefonen, streamar musik och filmer. Skivsamlingen eller video/DVD-biblioteket har hamnat i en garderob eller i källaren. Det går snabbt att anpassa sig till navigations­system, farthållare, backkamera med parkeringshjälp och andra tekniklösningar i våra bilar och plötsligt upphöjs sådant som nyligen var lyxlösningar till standard och krav vid nästa köp.

Digitaliseringen och därtill knuten nätverksuppkoppling är centrala faktorer i denna förändring. Den innebär enorma möjligheter till rationalisering, effektivisering, kostnadsre­ducering och annat som inte minst politiker älskar att höra. Men strömmen av innovationer som blir en del av vardagen innebär samtidigt en exponering mot omvärlden, vilket många inte orkar sätta sig in i eller än mindre åtgärda för att minska riskerna. Tillvaron blir tekniskt alltmer komplex och samtidigt är det ju så praktiskt att kunna hitta all information med några knapptryck, beställa varor över nätet och fundera på när en självkörande bil ska hamna i det egna garaget. Att leverantörer som Spotify och Netflix ger dig tips om vad du bör lyssna på/se, baserat på en kartläggning av dina tidigare val, din framanalyserade personlighetstyp etcetera gör kanske inte så mycket – det är ju ganska trevligt att få möta musik och filmer man annars inte haft en aning om att de ens fanns. Men när du lägger ut din tillvaro på sociala medier samt via dina kontokortsköp ger handlarna möjlighet att i detalj kartlägga dina köpvanor och dina ev svagheter, så ger du ”någon annan” en omfattande och ganska skrämmande inblick i ditt umgänge, dina konsumtionsmönster, dina intressen o s v.

Helt nyligen beskrevs hur Kina installerar allt fler övervakningskameror med ansikts- och nummerplåtsigenkänning, så att medborgarna kan följas upp, eftersökta personer identifieras och gripas och fordon spåras och stoppas. Enligt flera internationella nyhetskanaler visar planerna på att det i Kina år 2020 bedöms komma att finnas installerat närmare 600 miljoner sådana kameror, där staten kommer att matcha informationen mot den mycket omfattande databas av ansiktsfoton som redan finns genom ID-systemet. Allt detta med hjälp av en kombination av smarta algoritmer, artificiell intelligens och hårdvara. Bolaget Huawei satsar nu stort på att sälja sådana system runt hela världen. Skönt att busarna hålls efter, tycker nog de flesta, men när vi själva, våra fordon och våra inköp kan följas upp i detalj, varje dag, kanske vi börjar tveka.

För det finns ett steg till. Och nu vill jag komma tillbaka till begreppet omdöme. Så länge de personer som får tillgång till all information – samt får möjlighet och auktorisation att fatta beslut om åtgärder som bygger på denna information – är omdömesgilla och helt okorrumperade, så borde samhället fortsätta att fungera väl. Men när teknikutvecklingen kan medge att några av världens ledare träter om vem som har störst knapp på sitt skrivbord (d v s den nyligen uppkomna dispyten mellan ledarna för Nordkorea och USA), med vilken man kan initiera aktivering av kärnvapenbärande robotar, då tycks omdömet ha förlorats och ersatts med dumhet, arrogans och oförstånd. Att det inte finns någon sådan fysisk knapp är i sak ovidkommande, men som symbol för en makt kopplad till tekniskt avancerad förmåga och hur man uppger sig vara beredd att handskas med densamma, är det skrämmande. Samtidigt är de alltmer komplexa styrsystemen som är kopplade till kraftverk, kärnvapenmissiler och olika beslutssystem potentiella mål för hackerattacker, vilket skulle kunna få katastrofala följder. Det finns metoder för att skydda sådana system och i de flesta fall tillämpas nog sådana, men okunskap i kombination med politisk naivitet har redan demonstrerat att så inte alltid är fallet.

Jag är en stark anhängare av uppfattningen att samhället behöver innovationer för att utvecklas och för att dess medborgare ska kunna leva i fortsatt välstånd. Inte minst gäller detta för Sverige. Min avsikt med denna text är att peka på hur viktigt det är att vi använder dessa innovationer, och resultatet av annan forskning, på ett omdömesgillt sätt. Det kräver ett samhälle som är byggt på kunskap och den ska vara forskningsbaserad och relevant. Kunskap för att undvika att använda den tekniska utvecklingen på olämpliga sätt, kunskap för att initiera åtgärder i den privata sfären som förhindrar katastrofer samt kunskap för att välja ledare som inte hemfaller åt sandlåderetorik och visar total brist på omdöme. Troligen måste den tekniska forskningen och utvecklingen alltmer gå hand i hand med psykologisk forskning och forskning kring hjärnans komplexa funktionalitet, för att maximera användbarheten och minimera riskerna. Detta också för att vi bättre ska förstå de mekanismer som får människor att agera idiotiskt och för att hitta vägar till att endast välja omdömesgilla individer som ledare. Det gäller ledare för nationer, myndigheter, militära förband såväl som skolor, sjukvård och andra nödvändiga institutioner och organisationer.

Eftersom världen dessvärre inte befolkas av tillräckligt många ledare med de nämnda egenskaperna, så kommer vi fortsatt att leva med en föränderlig och tekniskt alltmer komplex hotbild. Därför är det nödvändigt att vi (Sverige) själva följer utvecklingen inom en rad spetsteknologier, anskaffar egna medel och motmedel samt utbildar våra ledare i vad som krävs då angrepp identifieras. I ”den nya världen” kommer angreppen sannolikt först att drabba cybermiljön (det pågår i olika omfattning redan nu) för att så småningom förstärkas med åtgärder i andra domäner. Den som då förstår och kan bemästra tekniken, såväl som de tekniska hoten, har större möjlighet att skydda sina medborgare och bevara sin självständighet.

 
Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA. Han är också delprojektledare inom KV21.

Not

[1] Den intresserade kan med fördel ta del av boken Det digitaliserade försvaret – teknikutveck­lingens påverkan på försvarsförmågan, Stockholm 2017, som finns i KKrVA bokserie från projektet KV21, se här »

av Helge Löfstedt

Inför 2018 kan det vara av intresse att redovisa läget beträffande försvarsanslagets utveckling och dess andel av BNP i de tre nordiska grannländerna.

I Danmark har regeringen lagt ett förslag till flerårig försvarsöverenskommelse – ”Forsvars­forlig” – under oktober. Där listas tillägg till försvarsanslaget under åren 2018 till 2023. Detta innebär att försvarsanslaget kan bedömas komma att öka från 1,17 % av BNP år 2016 till mellan 1,20 och 1,30 % år 2023. D v s ganska litet om man sätter detta i relation till Natos rekommendation som är att nivån 2,0 % bör nås under 2020-talet.

I Finland har lämnats en ”Försvarspolitisk redogörelse”. Där anges liksom i Danmark tillägg till försvarets anslag. Förutom ett årliga tillägg redan från 2018 anges också från och med 2021 årliga tillägg på materielanslaget – med hänvisning till den tekniska fördyringen och utvecklingen i omvärlden. Om detta fullföljs kan försvarsanslaget komma att uppgå till över 1,6 % av BNP mellan 2023 och 2025. År 2016 var motsvarande andel 1,37 %. Den finska försvarssatsningen synes således bli större än den danska.

I Norge har under hösten i vanlig ordning redovisats en budget för 2018. Den innehåller höj­ningar av försvarsanslaget som följer intentionerna i långtidsplanen från 2016. Om höjningar­na fortsätter i den takt som anges i långtidsplanen kommer försvarsanslaget i andel av BNP att överskrida 1,7 % någon gång under åren 2023-25. År 2016 var motsvarande andel 1,59 %.

Alla tre länder kan således förväntas höja försvarsanslaget uttryckt i andel av BNP – Finland och Norge mest, men även Danmark ökar. Dock med Norge i fortsatt ledarposition. Sverige hade år 2016 lägst andel med 1,17 %. Vågar man här hoppas på en tydlig höjning?

Ovanstående är ett ”guesstimate”, dvs bedömningar och beräkningar grundade på fakta, således regeringsdokument hämtade från hemsidan hos respektive lands försvarsdepartement samt  Military Balance 2017. Ett väsentligt utgångsvärde är att tillväxten i BNP i de tre grann­länderna, liksom i Sverige, ansätts till 2 % per år.

Avslutningsvis några allmänna reflexioner. Här kan observeras att i det underlag som nämns redovisar man inte att försvarsutgifterna kommer att öka i andel av BNP.  Man foku­serar helt på att motivera vilka projekt och förbättringar man vill genomföra. Ett motiv för detta kan vara att inte skapa intrycket att det skulle vara ett självändamål att höja försvars­utgifterna. Inte heller får det bli ett självändamål att välja dyra lösningar. Det är också nu väsentligare än någonsin att ta ut full taktisk och operativ livslängd av befintlig utrustning. Under den kommande försvarsbeslutsperioden skall de medel som satsas gå till utrustning och verksamhet som snabbt ger nya väsentliga bidrag till operativ förmåga, fyller ut luckor och utvecklar försvarsstrukturen och detta med hög ekonomisk verkningsgrad.

 
Författaren är överingenjör, ledamot KKrVA och pensionerad från Försvarets Forsknings­institut.

av Lars Björk

Under nyårsnatten drabbades Halmstad av omfattande elavbrott när brand utbrutit på Gamletullsbron vid Stadsbiblioteket. Viktigt meddelande sändes ut via SMS som bara nådde vissa personer.

Det som oroar mig är att Sveriges kommuner inte är förberedda på svåra påfrestningar och höjd beredskap.

Försvarsmakten och Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap, har på uppdrag av regeringen, gett ut planeringsanvisningar i juni 2016:

Totalförsvarsplaneringen utgår från ett öppet väpnat angrepp på Sverige som inledningsvis kan ha ett intensivt och snabbt förlopp. Det är troligt att konventionella och högteknologiska stridsmedel kommer att användas.

Cyberattacker och informationskrigföring är också en del i krigföringen.

Striden kan börja med bekämpning med fjärrstridsmedel och sabotageförband mot samhällsviktig verksamhet.

Risken för användning av kärnvapen, eller hot om detsamma, i regionala eller lokala konflikter kan komma att öka. Detta bedöms gälla även i eller i anslutning till vårt närområde och måste därför beaktas i planering och förberedelser.

Mot bakgrund av detta behöver statliga myndigheter, kommuner, landsting och företag, öka sin förmåga att motstå ett väpnat angrepp mot Sverige från en kvalificerad motståndare.

Har kommunerna påbörjat Totalförsvarsplanering? Svaret är sannolikt nej i de flesta fall – tyvärr.

Här några exempel:

• el- och vattenförsörjning säkerställd inom kommunen
• renovering och utbyggnad av normalskyddsrum och skyddade ledningscentraler
• beredskapslager av olika förnödenheter
• planering för omflyttning av civila inom kommunen, från osäkra/farliga områden
• utnyttjandet av ”Hesa Fredrik” vid fara inklusive flyglarm, kompletterat med fungerande SMS larm.
• undsättningsstyrkor, i en förstärkt Räddningstjänst, för att bistå ett stort antal människor i nöd (instängda i raserade hus mm)
• omhändertagande av ett stort antal döda och skadade människor med akutintag och vård på tillfälliga platser inklusive vårdcentraler.
• krigsplacering av viktiga kommunala befattningshavare
• med mera

Varje kommun behöver inte framanalysera någon egen hotbild, den finns redan i ovan beskriven planeringsförutsättning – utan istället koncentrera sig på att planera och öva kommunens olika enheter och personal i syfte att kunna hjälpa invånarna på bästa sätt vid större påfrestningar och krigstillstånd.

 
Författaren är Major med stor erfarenhet av arbetet med beredskapsfrågor.

av Hans Lindblad

Jag blir för skattebetalarnas skull orolig när det nu åter börjar talas om skyddsrum. Under omkring 20 år som försvarspolitiker agiterade jag för att minska skyddsrumsbyggandet som jag såg som en  felsatsning baserad på minnen från massbombningar av tyska städer under andra världskriget.

Då kunde ett anfall mot en stad utföras av tusen bombplan eller fler. Det gav i flera fall eldstormar som kostade många tusen liv, som i Hamburg eller Dresden. Bomberna fälldes från hög höjd och kunde inte styras. De hamnade helt slumpmässigt, till exempel i vattendrag eller parker. Det hände att de allierade sökte slå ut till exempel stora kullagerfabriker men att de flesta bomberna hamnade vid sidan om.

Ett av få precisionsanfall riktades av britterna i mars 1945 mot Gestapohögkvarteret i Köpenhamn, bland annat för att söka förstöra dess arkiv. Tjugo snabba tvåmotoriga Mosquitoplan anföll i tre vågor på extremt låg höjd. 55 tyskar och 47 Gestapovärvade danskar dödades. Ändå begicks ett misstag. Ett av planen kolliderade med en lyktstolpe och hamnade i en klosterskola i närheten. En besättning i nästa våg trodde att den brinnande skolan var målet och bombade den. 86 barn och 39 vuxna omkom.

Kuwaitkriget 1990 visade genombrottet för avancerade målsökare då man träffade exakt utvalda byggnader, och precisionen har sedan ökat ännu mer. Ingen sänder ett flygplan som kostat hundratals miljoner och varje precisionsbomb flera miljoner för att på måfå jaga bostadshus i utkanten av en stad.

Under mellankrigstiden prioriterade de flesta flygvapen, också det svenska, bombflyget för att kunna slå mot baser på motståndarens eget territorium men knappast mot bostadsområden. Förändringen kom när Göring mitt under slaget om Storbritannien avbröt attackerna mot RAF:s baser och i stället beordrade anfall mot London. Därmed minskade trycket mot flygbaserna, till stor lättnad för britterna. Nazisterna hoppades att londonborna skulle skrämmas och paralyseras av bomberna, men i stället, med Churchills hjälp, reagerade de med ökad kampvilja och beslutsamhet.

De allierade gjorde sedan samma misstag – vilket senare psykologisk forskning visade – när de trodde att de massiva bombanfallen skulle knäcka tysk civilbefolkning mentalt. Den erfarenheten gör att tekniskt avancerade krigsmakter prioriterar flyginsatser mot strategiskt viktiga mål, inte mot bostäder.

Det var är inte första gången i krigshistorien som nya vapen tagits i bruk innan det fanns en genomtänkt och prövad doktrin på området. Först efter flera år fanns en systematik så att de allierade valde att slå mot tyska flaskhalsar, till exempel mot bränsleförsörjningen så att tyska flygplan mot slutet av kriget blev kvar på marken till följd av bränslebrist. I Frankrike sökte de allierade stoppa järnvägstrafik och man gick så långt som att med låganfall attackera enstaka lok. Skulle Sverige anfallas vore inget bättre än om angriparen prioriterade att förstöra till exempel tre procent av vårt lägenhetsbestånd. I stället slår han rimligen mot krigsviktiga funktioner där vi som samhälle är mest sårbara.

Det massiva svenska skyddsrumsbyggandet var väl mest ett exempel på hur försvar inte sällan utformas efter tidigare krigserfarenheter.

Ingen makt har numera resurser, utöver kärnvapen, som skulle kunna rasera flertalet hus i till exempel Stockholm, så som skedde med flera tyska städer. För att kunna genomföra massbombningar byggde USA under andra världskriget 18.500 exemplar av B-25 Liberator och 12.700 av B-17 Flying Fortress, båda typerna fyrmotoriga. Den följande och större B-29 sattes främst in mot Japan, inklusive två kärnladdningar. Britterna byggde 7500 Avro Lancaster.

Numera har Storbritannien inget enda bombflygplan. USA har 152 stycken, med avancerade styrda vapen. Den extremt dyra B-2 med ”smygförmåga” byggdes i 21 exemplar 1993-2002. Man har kvar 62 B-1B och 76 av den sista versionen B-52. De senare har en genomsnittlig ålder på drygt 55 år, helt unikt i flyghistorien, och de kan bli kvar många år till. B-52-orna är ensamma om att kunna bära kryssningsrobotar.

Bara USA och Ryssland har kvar stora bombflygplan, men det är flera decennier sedan ryssarna tog fram en ny typ. Jag tar här inte upp attackflygplan som väl egentligen aldrig varit dimensionerade för att jaga bostadshus. Det går också att anfalla med ballistiska robotar, oerhört dyra och så snabba att ingen förvarning finns. Så var fallet redan med tyska V-2 mot London. I princip bör väl dyra vapen inte sättas in mot mål med mindre värde än vapnet.

Jag var irriterad över att Civilförsvarsstyrelsen inte verkade intresserad av prioriteringar rörande skyddsrum utan ville bygga så många som möjligt. Hela planeringen gav intryck av slapphet. Svenska skyddsrum har ringa utrymme per person, det finns plats att sitta men knappast ligga, under begränsad tid efter akuta larm. Allt byggde på förutsättningen att ha några minuters förvarning.

På 70-talet ville många spara energi och satte in kraftigare fönster som gjorde att man inte längre hörde de ”hesa Fredrik” som skulle larma. Larmet skulle i stället ske genom telefon. Men på 80-talet uppgav Civilförsvarsstyrelsen för oss i försvarskommittén att Televerket var på väg att gå över till AXE-växlar utan att berätta att larmfunktionen då försvann. Kommittéledamoten Margaretha af Ugglas blev upprörd, men en expert från myndigheten sökte lugna henne med att ”det kanske inte går nu heller”. Senare gjordes en test i en stad, jag vill minnas i Borås. Det ledde till överhettning och brand i telefonstationen. Televerket förklarade sedan att det var ”systemvidrigt” att ringa i alla telefoner samtidigt. Här byggdes alltså skyddsrum för många miljoner per år utan att ansvarig myndighet såg till att systemet kunde fungera.

Liksom det mesta annat stoppades skyddsrumsbyggandet när Sverige efter kalla kriget genomförde den mest omfattande nedrustning något land genomfört (bortsett från den i Versallies 1919 beslutade avrustningen av Tyskland). Jag menar att det är mycket som behöver åtgärdas men knappast att bygga fler skyddsrum.

I tidningar börjar nu dyka upp artiklar om ”brist” på skyddsrum som då anges som skillnaden i en kommun mellan antalet innevånare och antalet skyddsrumsplatser. Men det är en godtycklig jämförelse. Vid larm om flygplan med dagens höga hastigheter finns bara få minuter för att hinna komma in i skyddsrummet och stänga. Alla som sysselsätts utanför hemmet skulle i så fall behöva skydd både hemma och på arbetsplatsen eller skolan.

Den rimliga prioriteringen vore att undanta bostäderna och de arbetsplatser som inte avser så viktiga funktioner att en angripare kan väntas vilja slå ut just det målet. Bedömer man att till exempel en teleanläggning är av central betydelse bör dess arbetsplatser ha sådant fysiskt skydd att verksamheten inte avbryts varje gång det går ett flyglarm. De människor som arbetar på de för anfall mest sannolika målen borde alltså finnas i bergrum eller i betongbyggnader utan fönster. Att ge skydd för en komplett arbetsplats kostar naturligtvis mångdubbelt mer än en plats i trångt bostadsskyddsrum.

Bostadshus i direkt anslutning till ett troligt bombmål bör inte ha skyddsrum utan de boende bör flyttas till mindre utsatta delar av staden. Jag noterade att Civilförsvarsstyrelsen var irriterad över oss som ville diskutera prioriteringar, för där var man mest intresserad av att ha så många skyddsrum som möjligt. Men att satsa mest på dem med största riskerna är väl annars närmast självklart inom till exempel hälsovård eller arbetarskydd. Jag säger inte att skyddsrum i bostadshus har noll värde, men kostnaderna måste vägas mot andra behov, till exempel sjukvård i krig.

Den stora svagheten ligger i förvarningen. Om ett antal flygplan upptäcks på låg höjd i riktning mot Mälardalen vet ingen var de kommer att vara två minuter senare. Ska man då för säkerhets skull till exempel klockan tre på natten larma ett par miljoner människor för att de ska klä på sig och rusa till skyddsrummen. Har människor blivit väckt tio gånger senaste veckan är det kanske inte säkert att de springer ut också den elfte gången. Anta ändå att ett visst kvarter träffas. Risken är uppenbar att fler dödas om det larmats och människor finns helt oskyddade ute på gatan på väg till skyddsrummet. Sannolikheten att slås ned av en tryckvåg eller träffas av splitter är då mångdubbelt större än om man varit kvar i lägenheten med dess skydd av väggar.

Länge skedde skyddsrumsbyggandet helt utan riskbedömningar i de enskilda fallen. I stället användes schabloner, så att skyddsrum byggdes i städer över vissa befolkningstal och då i nya hus med om jag minns rätt två våningar eller mer. Byggherrarna ålades detta i lag och kostnaden lades på de boende. Det sågs som rimligt att de som hade skyddsrum också betalade dem.

Det ändrades när regeringen gav efter för krav från bostadsorganisationer som ville lägga kostnaden på skattebetalarna med argumentet att det var orättvist att bara personer med tillgång till skyddsrum skulle betala dessa. Jag tyckte tvärtom, att det var konstigt att boende på landsbygden, där inga skyddsrum byggdes, skulle betala för städerna. På landet, särskilt i sannolika invasionsområden, borde i stället den enskilde fundera över vilket fönsterlöst utrymme på tomten som ger bäst splitterskydd och eventuellt skaffa sandsäckar för att vid behov stärka väggar och tak. Skyddet kan öka med ganska enkla medel. Nog mer mot artilleri än mot avancerade robotar

Som oftast drog skattebetalarna de kortaste stråna. Innan låg det i byggherrarnas intresse av bygga skyddsrum så rationellt som möjligt. Nu blev det mer intressant att bokföra så mycket som möjligt på skyddsrummen. Så är det väl alltid, att särintressen vill ha så mycket pengar som möjligt från staten.

Civilförsvaret satsade mycket hellre på skyddsrum än på utbildning till räddnings- och undsättningsenheter. Jag pläderade för grundutbildning direkt till civilförsvaret, som då skulle vara en resurs också vid fredstida katastrofer. Men företrädare för alla andra partier drev en rigid linje att i princip alla män skulle utbildas militärt, också de många tusen som sedan inte krigsplacerades. Civilförsvaret skulle nöja sig med att överta värnpliktiga vid 47 års ålder. Men utan utbildning i räddningstjänst eftersom man inte ansåg sig kunna ålägga personer i den åldern till exempel två månaders utbildning för krävande uppgifter med behov av särskild kompetens.

Vi hade en stor organisation på papperet, men med mycket tveksam förmåga. Danmark direktutbildade motsvarande enheter under sex månader och de fick under utbildningen bistå den civila räddningstjänsten för att vara med ”på riktigt”. Civilförsvarsstyrelsen stöttade inte oss som önskade ett föryngrat civilförsvar med direktutbildning, enligt mitt intryck för att verksledningen inte vill stöta sig med ÖB.

Till det jag ångrar som försvarspolitiker var att jag gick med på att skaffa skyddsmasker och barnskydd till hela befolkningen, vilket annars inget annat land än Israel gjorde. Knappt var skyddet uppbyggt innan allt slängdes bort. Gaskrig är folkrättsligt förbjudna. Två totala monster som Saddam Hussein och Bashar al-Assad har använt gasanfall i sina egna länder, men sannolikheten för gaskrig i Europa är ringa. Det finns gasskydd också i svenska skyddsrum, men lägg hellre pengar på viktigare saker än att underhålla dessa skydd.

Det var tragiskt att organiserade intressen i årtionden kunde lägga beslag på merparten av pengarna till det civila försvaret. De allvarligaste bristerna i krig finns i de flesta länder inom sjukvården, som då utsätts för enorma påfrestningar. I Sverige var lagren av importerade förbrukningsvaror i sjukvården ytterst små, men det dröjde länge innan staten ville bidra.

I stället satsades mångdubbelt större belopp på lagring av tekoprodukter, trots att veterligen inget land kapitulerat på grund av att brist på kläder och skor. Men Gunnar Sträng representerade Sjuhäradsbygden och både företag och fack såg en chans att få statligt stöd. Sjukvårdens importerade förbrukningsvaror hade ingen chans mot detta, eftersom det där inte fanns inhemska påtryckare.

Sveriges numerärt stora försvar hade få helikoptrar, vilket skulle ha gjort det mycket svårt att klara svårt skadade vid strider i övre Norrland. Men helikoptrar tillverkades inte i Sverige och de var därmed närmast chanslösa i konkurrens med materiel med starka inhemska uppbackare i industri, staber och förvaltningar.

Jordbruksintressen använde beredskapsargument för att plädera för stor areal och lagring av konstgödsel och bekämpningsmedel. Men risken för akut brist på livsmedel var störst i storstäder och övre Norrland med liten lagring och därför behov av närmast daglig tillförsel, vilket kunde vara svårt i ett krigsläge. Det är samma som vid hunger i Afrika, att mat inte transporteras till svältande. Skulle vi drabbas av flerårig avspärrning, föga troligt, skulle varje hektar kunna

försörja många fler om man då ökade andelen växter i maten och drog ned på den mycket kalorikrävande omvägen via slaktdjur.

Ska inte trötta med fler exempel på suboptimeringar. Har skrivit om sådana i mina riksdagsminnen ”Jag var för snäll”.

På sistone talar både politiker och andra om att satsa miljarder på civila delar av det som tidigare kallades totalförsvaret. Men när det börjar lukta pengar kan vi utgå från att många ser en chans att få en bit av kakan. I ett Sverige med extremt liten krigserfarenhet i generationer blir krig något ogripbart i en okänd framtid. Intressenter som ser chanser till nya statsbidrag dyker alltid upp när politiker talar om mera pengar.

Det ställer stora krav på försvarsutskott och andra att noga analysera risker och behov innan man mer konkret börjar utlova större anslag. Det viktigaste är att bygga upp kunskap och mental beredskap innan man börjar ange nya byggen och strukturer. Ta gärna skyddsrummen som varnande exempel på misshushållning och var medveten om att de nuvarande kapacitetsproblemen i sjukvården kommer att bli radikalt värre i ett läge med många skadade.

 
Författaren är tidigare redaktör och riksdagsledamot.