Sökresultat för ”sis” – Sida 53

Angående Försvarsmaktens uppförandekod

Debattinlägg av Major Kai Rämö, kristdemokrat och nämndeman: Angående Försvarsmaktens uppförandekod http://www.forsvarsmakten.se/sv/om-myndigheten/vara-varderingar/var-uppforandekod/ Jag reagerar starkt på följande stycke i uppförandekoden. ”Det går till exempel inte att i sin tjänst skriva under på att mångfald på en arbetsplats är en tillgång … Continue reading →

Gästinlägg: Urspårade försvarssamarbeten

Publicerar här ett nytt tänkvärt gästinlägg signerat Boatswain. Den här gången i ämnet försvarssamarbeten. Något som ur vissa aspekter tyvärr är mer hindrande än de gynnar utvecklingen av vår nationella försvarsförmåga – den lilla som finns kvar. Passande så har även Wiseman precis publicerat ett mycket läsvärt inlägg som även det berör militära samarbeten. Men istället tar Wiseman i sitt inlägg upp aspekten där okunniga politiker förespråkar samarbeten avseende den viktiga incidentberedskapen. Håller vi på att göra oss själva en björntjänst genom att rusa för fort in i olika samarbeten som inte bär mot målet?

/ Skipper

——————————————–

Övningsserien SWENEX (Swedish Navy Exercise) har de senaste åren gått från klarhet till klarhet och är de enda övningarna där Sverige kan öva svensk metodik och taktik, i egen terräng, tillsammans med kvalificerade målresurser och där vi till skillnad från divisionsövningar faktiskt kan skramla ihop de flesta operativa enheterna vi förfogar över.

Det enda som har talat till SWENEX nackdel de senaste åren är att alla operativa enheter inte kunnat deltaga på grund av åtaganden i internationella övningar. Oavsett hur högt Marininspektören prioriterar SWENEX har även han en chef, i detta fall på politisk nivå, där styrningar avseende vilka internationella övningar som ska genomföras årligen ges och därmed omkullkastar MI:s vilja. Om jag inte minns fel var senaste året det planerades för tre stycken SWENEX-övningar 2011. Tyvärr ställdes SWENEX-3 2011 in p.g.a. begränsningar i ekonomin. Under 2012 och 2013 har det endast planerats för, och genomförts, två stycken SWENEX per år och någon eller några enheter har alltid uteblivit av olika skäl.

Under årets sista SWENEX, benämnd 13-2 släpptes nyheten att även Finland skulle deltaga med en enhet som ett led i ett större samarbete. Skipper har tidigare belyst en viktig aspekt av samarbetet och jag tänkte beskriva ytterligare en, nämligen hur samarbeten likt dessa stjäl värdefull övningstid från de nationella övningarna. Detta är det andra samarbetet som presenterats under kort tid. Tidigare kunde vi läsa att Sverige skulle deltaga i Nato Response Force (NRF) med ett minröjningsfartyg typ Koster och vad denna ambition resulterar i framgent vad avser deltagande fartyg återstår att se.

Problemet är att så fort en eller flera finska enheter deltager i SWENEX-övningarna måste vi göra avkall på svensk metodik och taktik för att de ska kunna deltaga fullt ut då vi t.ex. ej kan bruka nationell länk (MADAT) fullt ut. Precis som Skipper var inne på så skulle samarbetet med Finland bära mer frukt om de agerade B-sida åt oss och vice versa. Under en inledande CET/FIT-fas skulle vi kunna öva tillsammans för att sedan i scenariofasen övergå till att de agerar B-sida, något Finland säkert också önskar, för att de också ska kunna öva sina nationella procedurer och taktik fullt ut.

Är detta bara ett i raden av negativa blogginlägg från ytterligare en ”anonym proffstyckare” som per automatik vänder taggarna utåt när något nytt sker?

Jag vill nog hävda att det snarare är en oroad kollega som efterfrågar en säkerhets- och försvarspolitisk helhetssyn där samarbeten väljs utifrån en klok analys, där fördelar och nackdelar noga vägts mot varandra och konsekvenserna därav har övervägts.

Nu har Sverige stoppat tassarna i alla tänkbara samarbetssyltburkar; EU, NATO (NRF), PfP, Finland, NBG, NORDEFCO m.m. och enheter åker iväg på soloräder för att ansluta till någon övning där politikerna vill att vi ska vara. Det enda vi kan glädjas åt i detta ämne är att marinen har undsluppit Nordic Battle Group-spektaktet. Om vi hade varit engagerade även där vågar jag inte ens drömma om hur vår kapacitet beträffande nationellt uppträdande skulle sett ut.

Vad Marinen i synnerhet och Sverige i allmänhet behöver är två saker;

1. Övningar i större sammansatta förband med moment och scenarion som bär mot målsättningen – strid mot en högteknologisk och kvalificerad motståndare.

SWENEX-serien var på väg att nå dit! Det enda som återstod var att övningarna skulle åsättas prioritet ett och inte kunna väljas bort för internationella övningar likt BALTOPS, NOCO eller OPEN SPIRIT, varken direkt (att övningarna inträffar samtidigt) eller indirekt (arbetstiden är för ansträngd p.g.a. deltagande i dessa övningar).

2. Flera länder eller en/flera organisation (-er) som kan garantera vår fred och frihet.

Värt att notera är att inget annat land eller organisation uttryckligen har sagt att de kommer till vår hjälp i händelse av konflikter i vårt närområde eller vid angrepp riktat mot vårt land. Varken SWE-FIN-samarbetet, NRF eller något annat samarbete ger några sådana garantier.

På grund av avsaknaden av officiella försvarsgarantier måste vi prioritera den nationella förmågan högst då inga andra säkerheter finns.

Som prioritet två kan vi ha internationella samarbeten, även sådana som ej ger några officiella garantier men där den inofficiella hållningen är att man kan lite på en ömsesidig hjälp, eller i alla fall hoppas på den. I grunden är samarbeten med andra länder bra och har historiskt gett oss en trygghet men just nu är vår numerär för liten för att vara med överallt. Värt att nämna när det gäller ömsesidiga försvarsgarantier är att de knappt är värda pappret de är skrivna på om det inte övas stöd och mottagande av stöd. Några sådana övningar genomförs tyvärr inte inom ramen för t.ex. Solidaritetsförklaringen.

Just nu känns det mer som att försvarspolitikerna köper tågbiljetter till varje ”försvarssamarbetes-tåg” och hoppar på utan att veta destination (och knappt avgångsort) eller hur lång tid resan ska ta. Ej heller funderar man i termer om eventuella förseningar som kan drabba dessa tåg. Ombord på tågen åker även vi sjömän, våra fartyg, vår nationella taktik/metodik och tyvärr hamnar vi aldrig på samma plats så att vi kan öva tillsammans. Vi var inne på rätt spår tidigare med tre st SWENEX årligen med endast svenska enheter och det är just det vi behöver i dessa tider av försvarspolitisk oro.

In med tågen (fartygen) på bangården (3 st SWENEX årligen) och se till att lok och vagnar (fartyg/personal/ledningsnivåer) kopplas ihop (nationell taktik/metodik) och framöver kör åt samma håll!

/Boatswain

Gästinlägg: Därför behövs en Marin

I dag har jag äran att publicera ett högaktuellt debattinlägg i försvarsfrågan författat av tre herrar med ett helt yrkesliv bakom sig inom både Marinen och den civila sjöfarten på högsta nivå. Genom detta debattinlägg sticker skribenterna ut hakan rejält när de tar avstamp från utgångsläget ”en prolongerad ekonomi” och förklarar vilka organisatoriska åtgärder och prioriteringar de anser kommer att krävas för att upprätthålla något som kan liknas vid ett försvar.

Debattinlägget är författat av

Sten Swedlund, f.d. Konteramiral, Örlogsbaschef och Chef för Kustflottan

Christer Hägg, f.d. Kommendör, Marinattaché i USA och Flaggkapten i Kustflottan

Carl-Johan Hagman, VD Stena Rederi AB, sjörättsjurist och reservofficer i Flottan

/ Skipper

—————————————–

Vårt läge

Sverige ligger där det ligger. Dess landyta utgör den större delen av den Skandinaviska halvön. Sverige är också den största strandägaren i Östersjöregionen. Övervägande delen av dess befolkning lever i anslutning till kusten. Ur försvars- och utrikeshandelssynvinkel är Sverige närmast att likna vid en ö.

Som öbor, behöver vi se till att ingen kan utnyttja havet – den bredaste och effektivaste av alla transportvägar – för att tillfoga oss skada. Som öbor, måste vi se till att vår handel över havet inte störs eller stoppas. Som öbor, måste vi kunna skydda sjötransporter längs våra kuster och vårt utnyttjande av havets resurser.

Den politiska och militära utvecklingen i Ryssland visar att osäkerheten ökar. Dess sjö – och flygstridskrafter får en gradvis ökad kapacitet och man har nyligen genomfört stora koordinerade övningar med offensiv prägel i Östersjöområdet. Ryssland är starkt beroende av sina olje- och gasflöden i Östersjön. Om Ryssland i ett framtida skarpt läge vill göra sin sjömakt gällande i Östersjön måste baseringsläget för dess sjöstridskrafter förbättras. Södra Finland, Baltikum och Gotland kan ses som åtråvärda, framskjutna basområden för rysk sjö- och luftmakt, såväl för offensiva som defensiva operationer. Östersjön kan därför redan tidigt bli ett område med ökad spänning i ett skärpt politiskt läge.

Som en militärstrategisk ö ligger Sverige omgivet av NATO-länder och Finland. Det är ur en synvinkel positivt för vår säkerhet, men innebär också att vi har mycket svårt att stå utanför under en större konflikt i vårt område. Vi kommer sannolikt att bli indragna i den på ett eller annat sätt.

Härtill skall läggas det faktum att stormakten USA drar sig tillbaka alltmer från Europa. Det vakuum som uppstår fylls inte av andra parter. Säkerhetspolitiken blir alltmer regionaliserad. Östersjön är för Sverige ett primärt intresseområde – både i fred, kris och krig. Sverige har en dominerande geografisk position i Östersjön och bör därför vara en nettoskapare av säkerhet i vår region.

Sjöfartens betydelse

Utrikeshandeln, både import och export, står för cirka 35% av vår BNP. Cirka 90% av de 200 miljoner ton gods som importeras och exporteras varje år, transporteras på fartyg. Skulle importen eller exporten upphöra skulle Sverige inte bara stanna utan vårt välfärdssamhälle, så som vi känner det, skulle inte överleva. Skulle sjötransporterna bara störas skulle vi få betydande välståndsminskningar. Industrins ”just-in-time”- logistik och frånvaron av beredskapslagring gör oss mera beroende av fria och öppna transportsystem än någonsin tidigare.

Utanför Somalia har vi sett hur lättbeväpnade och oorganiserade pirater, i enkla båtar, kunnat terrorisera världens handelssjöfart. Vad skulle då ett mera sofistikerat hot kunna åstadkomma?

Hotet mot handelssjöfarten skall ses i ljuset av de reduktioner USA gör i sin flotta. Den amerikanska närvaron i Europeiska farvatten har i princip upphört och de alltmer begränsade marina resurserna fokuseras mot Stilla Havet och Indiska Oceanen. Som en konsekvens av den amerikanska skifferoljerevolutionen och budgetneddragningar kommer andra rika, handelsberoende länder i allt högre grad få stå för sin egen säkerhet till sjöss eventuellt inom regionala allianser eller strukturer.

Marinens läge

Marinen är ett system av system. Dess tekniska förmåga är god inom flera materielsystem. Det finns dock allvarliga luckor. Flygburen ubåtsjaktförmåga och flygburen kapacitet för spaning och målangivning till sjörobotsystemet samt fartygsburet områdesluftförsvar existerar inte. Till detta skall läggas att antalet enheter inom varje system är lågt – ca 20 – 30% av vad som fanns för 15 år sedan. Tekniska framsteg har sedan dess förbättrat vissa förmågor, men de kompenserar inte för den antalsmässiga nedgången när det gäller systemens operativa effekt. Kvantitet är också en kvalitet.

Personellt lider Marinen av en underdimensionerad kader och därtill av stora vakanser. Dessa vakanser drabbar en redan alldeles för hårt slimmad organisation. Marinen kan sannolikt därför bara lösa vissa av sina kris- och krigsuppgifter inom ett begränsat havsområde under kort tid. Stora kust- och havsområden kommer att lämnas helt utan sjöstridskrafter.

Nuvarande svenska militära förmågor medger inte att vi på ett meningsfullt sätt skulle kunna bedriva ett systematiskt sjöfartskydd – varken i nära eller fjärran hav. Antalet lämpliga fartyg är för litet, ubåtsjaktförmågan är otillräcklig och områdesluftförsvar saknas. Detta försätter Gotland i en särskilt utsatt position.

Vi har inte längre en balanserad och allsidig Marin.

Framtiden

I det senaste försvarsbeslutet, FB09, är den övergripande försvarsstrategin att hela landet skall försvaras och att grunden för Försvarsmakten är att kunna genomföra väpnad strid mot en kvalificerad motståndare. Utan dessa två grundbultar är vår försvarsförmåga otillräcklig och ihålig.

ÖB har dock nyligen angett att vi endast har möjlighet till ett uppehållande försvar i en operativ riktning, mot en begränsad attack och då med en uthållighet för cirka en vecka på egen hand. Allt under förutsättning att Insatsorganisationen IO14 verkligen materialiseras, nu tydligen först efter 2019, och då endast om försvarsansanslaget utvecklas kraftigt uppåt i närtid.

ÖB sade redan sommaren 2012 att med prolongerad anslagsnivå kan man tvingas skära bort en hel- eller del av – en försvarsgren. Detta har han upprepat senare. Det finns en underton i detta som talar för att det är Marinen han menar.

Kan man stryka bort en hel försvarsgren? Att vi har tre olika försvarsgrenar beror naturligtvis på att fientliga handlingar mot oss kan ske på och under havsytan, genom luften och över land. Att stryka en hel försvarsgren lämnar en vidöppen dörr för en motståndare med aggressiva avsikter, vilken han självklart försöker utnyttja den dagen det behövs. Allt blir då så mycket enklare för honom. Vår nedläggning av den fartygsbundna ubåtsjaktförmågan på 1970-talet fick sina förutsägbara och logiska konsekvenser under 1980-talets ubåtskränkningar.

Om man skär bort en del av den nuvarande Marinen kommer den bli helt anorektisk och tyna bort. Kanske redan innan Marinens 500-års jubileum år 2022?

Däremot kan man naturligtvis alltid diskutera avvägningsfrågor mellan försvarsgrenarna beroende på hur vi måste, kan och vill försvara samhälle och befolkning på vår ”ö”.

Vid en principiell prolongering av nuvarande försvarsanslag måste därför avvägningsdiskussionen om balansen mellan ”ytförsvar av landterritoriet” (tyngdpunkt markstridskrafter) respektive ”skalförsvar”( tyngdpunkt sjö- och luftstridskrafter) samt mellan större internationella insatser (typ Afghanistan) och nationellt försvar upp på bordet på allvar. Både-och-principen är, enligt ÖB, helt omöjlig på nuvarande anslagsnivå.

Ett skalförsvar kan inte lösa huvuduppgifterna för ett ytförsvar och vise versa. Allt blir en fråga om var tyngdpunkten skall ligga om allsidighet inte ligger inom det möjligas gräns.

Att utkämpa ett försvar på eget territorium är något som alla nationer försökt undvika genom historien – det är ett recept för katastrofala följdverkningar för eget samhälle och dess befolkning. Detta talar för ett trovärdigt skalförsvar om man måste välja.

Vårt försvars materiella- och personella bas måste även utformas med hänsyn till uppbyggnadstiden av nya förband om det behovet uppstår. För de materieltunga sjö- och luftstridskrafterna ligger nyckeltalet inom spannet 10 -15 år och för lätta markstridskrafter mellan 5 -10 år.

Ingen kan förutse framtiden och det ligger därför i sakens natur att man bör behålla mest av det som är svårast, och tar längst tid, att bygga upp.

Men det räcker inte med det. Tiden är över för självbedrägliga försvarspolitiska uttalanden av typen ”vår beredskap är god” eller ”hela landet skall försvaras” eller ”fred skapas bäst genom internationella insatser” (helst långt borta) eller ”Ryssland rustar från en mycket låg nivå”. Inget av detta är sant – bara vackra, fromma men tomma fraser.

Alliansanslutning eller ett trovärdigt nationellt försvar, nationellt ytförsvar eller skalförsvar samt vilka konkreta uppgifter som Försvarsmakten minst skall kunna lösa i framtiden är val som Riksdagen måste göra. Uppgiftsställningarna definierar den materiella och personella miniminivån eller det militära grundförsäkringsskyddet om man så vill. En nivå, som man får leva med i kris och krig eftersom det då är för sent att bygga ut försvarsförmågan. En nivå, som vi anser oss behöva under alla omständigheter oavsett hur vår omvärld kan komma att se ut.

Det finns här anledning att påminna om den klassiska sjöstrategiska portaldoktrinen: ”All sjökrigföring syftar i grunden till att kunna utnyttja havet för egna syften och förhindra motståndaren att göra detsamma för sina syften (J.Corbet 1911)”

Våra krav på att kunna ”utnyttja havet för egna syften o s v…” kan uttryckas mycket konkret, t ex:

Strategiska sjötransporter till och från landet, till och från Gotland och längs våra kuster skall kunna skyddas mot hot från under ytan, från havsytan och från luften.

Utpekade viktiga hamnar och baser skall kunna hållas öppna och försvarade.

Vårt utnyttjande av havets resurser skall skyddas.

Omgivande havsområden skall kunna övervakas öppet och dolt under lång tid.

Kränkningar eller olagligt utnyttjande av vårt sjöterritorium skall kunna förhindras.

Begränsade anfall över havet mot vårt land skall kunna hejdas med samverkande sjö- och luftstridskrafter.

Vi skall kunna bidraga i internationella maritima uppgifter som rör havens frihet och skydd av handelsvägar – även i fjärran vatten.

Det finns ytterligare en faktor som bestämmer den absoluta miniminivån, nämligen de olika systemens så kallade kritiska massa d v s den massa som minst fordras för att långsiktigt driva och omsätta komplicerade system materiellt och personellt.

För att undvika underkritisk massa och därmed slöseri med resurser bör antalet ytstridsfartyg av korvettstorlek vara minst 12 och antalet ubåtar minst 6. Därutöver behövs minröjningsfartyg i lämpligt antal för att hålla viktiga hamnar, baser och leder öppna. Antalet helikoptrar för ubåtsjakt och målangivning måste vara minst 10. Dubbla besättningar bör vara regel för att ge erforderlig uthållighet.

En sådan förbandsmassa har mycket litet med framtida hotbilder att göra utan erfordras främst för att i fredstid hålla igång komplicerade system materiellt och personellt. Samtidigt skapar den en marin tröskeleffekt i vår region. Den ger också möjligheter till att vår unika försvarsindustriella kompetens inom marinsektorn kan bibehållas och därmed en trovärdig omsättningstakt.

Vad beträffar landterritoriet så krävs markstridskrafter även i framtiden. Hamnar, baser, flygfält, telecomförbindelser, statsledning, vitala samhällsfunktioner mm, måste alltid kunna försvaras i det längsta. Sjö- och luftstridskrafter opererar inte länge utan ett säkert och fungerande lednings- och bas-system. Dyrbara och fåtaliga fartyg och flygplan med sina besättningar får inte bli engångsartiklar.

Om ett skalförsvar lyckas avhålla eller hejda en angripare, dämpa en kris, avvärja ett hot, skydda våra försvarstillgångar, vinna tid eller på andra sätt skydda våra intressen, så är det tack vare att det har mark-/amfibiestridskrafter i ryggen som säkrat ledning och baser, infrastruktur och kommunikationer och därmed gett sjö- och luftstridskrafterna den operativa rörlighet och uthållighet som ligger i deras unika sätt att verka.

I en prolongerad försvarsekonomi som inte tillåter ett allsidigt militärt försvar, vilket självklart är vad vi borde ha, måste slutsatsen bli att

markstridskrafternas struktur måste förändras från att kunna genomföra manöverkrigföring på brigad- eller bataljonsnivå och delta med större insatser internationellt, till att tillsammans med Hemvärnet kunna skydda viktiga anläggningar och funktioner, som är nödvändiga för att ett skalförsvars sjö- och luftstridskrafter skall kunna verka optimalt.

inom markstridskrafterna måste en avsevärd förskjutning ske från manöverförband mot luftförsvarsförband och försvar mot cyberattacker.

tyngdpunkten mellan försvarsgrenarna måste förskjutas från Armén mot Marinen och Flygvapnet inom ramen för ett skalförsvars operativa koncept.

Denna markant förändrade inriktning för den svenska försvarsmakten påverkas på intet sätt av den av Regeringen ensidigt deklarerade solidaritetsförklaringen.

Den generella fördelningen av försvarsanslaget mellan försvarsgrenarna som knäsattes för drygt 50 år sedan kan inte vara den optimala lösningen oavsett utvecklingen och läget i vår omvärld. Resursfördelningen måste självklart återspegla det långsiktiga försvarskoncept man valt.

För Sverige, den största strandstaten i Östersjön, vore det naturligt om den altruistiska delen av vår utrikespolitik hade ambitionen att bidraga till, eller till och med garantera, fri rörlighet och öppenhet i Östersjön. Det vore både en relevant och realistisk målsättning, men den måste backas upp av motsvarande faktisk förmåga. Det är både farligt och visionslöst om vi låter dagens säkerpolitiskt relativt lugna läge och vår brist på säkerhetsskapande förmåga vara normerande även för framtiden.

Att vår alliansfria och handelsberoende nation, skulle stå utan förmåga att skydda sig själv, sitt välstånd eller att hjälpa sina demokratiska grannar, vore djupt olyckligt.

Därför behöver vårt land framgent en allsidig och balanserad Marin redo för insatser i hela krisskalan – åtminstone så länge Sverige ligger där det ligger.

Sten Swedlund
f.d. Konteramiral, Örlogsbaschef och Chef för Kustflottan

Christer Hägg
f.d. Kommendör, Marinattaché i USA och Flaggkapten i Kustflottan

Carl-Johan Hagman
VD Stena Rederi AB, sjörättsjurist och reservofficer i Flottan

Är marinen snart ett blått minne blott?

Marinen är på väg att sluta existera som en fungerande försvarsgren! Inte i dag, inte i morgon och inte heller genom aktiva beslut. I stället finns det en oroväckande och överhängande risk att marinen är på väg att försvinna som en fungerande försvarsgren i framtiden genom att nödvändiga beslut inte fattas, samt att nyprojektering av fartyg helt saknas i den långsiktiga materielplanen.

Den som följt den här bloggen vet att materielfrågor har hårdbevakats ända sedan den startade. Den enkla anledningen är att det är materielen som utgör grundplattan för ett trovärdigt försvar. Man kan diskutera personalförsörjningssystem, lagar och avtal, övningar och insatser i det oändliga. Men utan rätt materiel i rätt omfattning så blir det ändå ingen försvarsförmåga. För marinens del utgör 1000-tals sjömän utan sina fartyg inte något tillgängligt, användbart och flexibelt försvar, bara för att travestera moderaternas försvarspolitiska företrädare.

I går publicerades svaret på Peter Jeppsson (s) fråga till försvarsministern som berör avsaknad av det nödvändiga regeringsbeslut som krävs för att sjöstridskrafterna ens ska kunna utgöras av den pinsamt låga siffran sju (7) korvetter. Frågeställningen kunde inte vara mer konkret och lämnar inget utrymme för tolkningar. Trots det är försvarsminister Karin Enströms svar i själva verket något helt annat än ett svar. Men det finns också oroväckande signaler från regeringen att finna mellan raderna.

Modifiering av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall

den 13 november

Svar på fråga

2013/14:100 Modifiering av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall

Försvarsminister Karin Enström

Peter Jeppsson har frågat mig när regeringen avser att fatta beslut avseende modifiering av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall så att riksdagens beslut om sju korvetter kan innehållas.

I 2009 års försvarspolitiska inriktningsproposition Ett användbart försvar (prop. 2008/09:140) redovisade regeringen att korvetter av Visbyklass tillsammans med korvetter av Göteborgsklass 2014 utgör den samlade ytstridsförmågan. Fem korvetter av Visbyklass och två korvetter av Göteborgklass avsågs bibehållas. Antalet korvetter i insatsorganisationen har emellertid inte underställts riksdagen för beslut.

Korvetterna av Visbyklass är nu under leverans i version fem, vilken bl.a. inkluderar beväpning med sjömålsrobot. Det sista fartyget beräknas vara levererat till Försvarsmakten 2014. Den förbättrade förmågan till ytstrid kommer att innebära att marinstridskrafternas användbarhet ökar.

Regeringen tar löpande ställning till Försvarsmaktens förslag till materielinvesteringar när beredningskravet i regeringsformen och förutsättningarna för ett för verksamheten bra beslut i övrigt är uppfyllda.

Försvarsminister Karin Enström svarar alltså inte på den konkreta frågan när beslutet skall tas, inte heller ger ministern något svar huruvida ett sådant beslut över huvud taget kommer att tas. Det finns givetvis hur mycket som helst att skriva om detta icke-beslut och dess konsekvenser. Men en detalj i svaret sticker ut. Nämligen det faktum att ministern hävdar att ”antalet korvetter i insatsorganisationen emellertid inte har underställts riksdagen för beslut”. Att påstå något sådant anser jag är ett hot mot demokratiska processen i riksdagen och i synnerhet gentemot väljarna då jag vill hävda att det är ett till del felaktigt påstående av minister Enström.

Den 16 juni 2009 fattade nämligen riksdagen beslutet som berörde betänkandet 2008/09:FöU10 Försvarets inriktning. D.v.s det försvarspolitiska inriktningsbeslut (i praktiken ett försvarsbeslut) som hade sin grund i riksdagens proposition ”ett användbart försvar” från 2008. När riksdagen efter att beslutet är fattat så sammanfattar man beslutet så så här på riksdagens webbsida (min fetstil).

Försvarets nya inriktning (FöU10)

Sverige får fler soldater som snabbare kan användas i Sverige och i internationella fredsfrämjande operationer. Uppdelningen mellan en nationell insatsorganisation och en utlandsstyrka upphör. Alla ska kunna tjänstgöra både i Sverige och utomlands. Säkerhet ska byggas gemensamt för de nordiska länderna och EU. Ett långtgående nordiskt samarbete bör utvecklas men Sverige ska fortfarande ha rätten att bestämma över sin operativa förmåga. Riksdagen sa ja till regeringens förslag om försvarets nya inriktning.

Konkret kommer denna nya inriktning att på sikt innebära det här.

Hela insatsorganisationen om cirka 50 000 personer ska kunna användas inom en vecka efter beslut om höjd beredskap. I dag kan bara ungefär en tredjedel av den nationella insatsorganisationen användas för insats inom ett år.

Alla insatsförband ska ha samma förmåga till insats, i och utanför Sverige.

Enligt Försvarsmaktens förslag ska 28 000 personer finnas i stående och kontrakterade förband.

Den grundläggande soldatutbildningen ska vara frivillig. Totalförsvarsplikten ska tillämpas när försvarsberedskapen så kräver.

Hemvärnet förstärks och får en viktigare roll i försvaret av Sverige. Hemvärnet kommer totalt att bestå av 22 000 personer och ingå i insatsorganisationen.

En ökning sker från tre tillgängliga manöverbataljoner idag, till åtta imorgon.

Förmågan till fredsfrämjande insatser fördubblas. 1 700 personer kommer att kunna hållas kontinuerligt insatta i insatser internationellt.

Antalet Gripenplan blir 100 stycken, av C/D-modell.

Antalet nya helikoptrar ökar successivt.

Stridsvagn 122 bibehålls och tillgången till splitterskyddade fordon ökar.

Artilleriet och luftvärnet förblir av dagens storlek.

Det blir sju korvetter, varav fem av Visbyklass, och antalet ubåtar i insatsorganisationen bibehålls.

Fyra mekaniserade bataljoner sätts upp i en förbandsreserv. Ett stridsvagnskompani därifrån kommer att finnas i förråd på Gotland.

Riksdagen vill tillägga att när det gäller Försvarsmaktens logistik behöver resurser överföras till kärnverksamheter vid armé-, marin- och flygstridskrafterna. Vidare kommer riksdag och regering inte att besluta om några nedläggningar i fredsorganisationen under mandatperioden.

Riksdagens beslut: Kammaren biföll utskottets förslag.

Att försvarsminister Karin Enström nu i efterhand påstår att riksdagen inte fattat beslut om antalet korvetter ter sig ytterst anmärkningsvärt då ovanstående text är hämtad från riksdagens webbsida (inte regeringens). En text som publicerades i direkt anslutning till att beslutet hade fattats. Frågan man då ställer sig är vem som far med osanning?

Bortsett från denna detalj så är själva huvudfrågan ändå marinens framtid. Försvarsministerns otydliga svar kan tolkas så som att man anser att fem Visbykorvetter i version 5 utgör en numerär av kvalificerade fartyg regeringen är nöjd med. Om så är fallet, ånyo en oerhört oroväckande utveckling och en mycket naiv syn. Lägg där till att det inte finns några som helst konkreta planer på någon framtida nyanskaffning. Utöver detta ser anskaffningen av nya ubåtar av typen A26 mycket mörk ut just nu.

Att antalet fartyg i marinen, precis som med flygplan, stridsvagnar och artilleripjäser i de övriga försvarsgrenarna ständigt har reducerats med motivet att några fartyg hit eller dit gör väl ingen större skillnad. Om man vid varje försvarsbeslut, gång efter annan säger samma sak så når man till slut nivåer som understiger kritiska gränsvärden, och som inte ens kommer att medge att den territoriella integriteten kan upprätthållas i djupaste fred.

Innan försvarsbeslutet 2000 förfogade Marinen över 30 stycken kvalificerade stridsfartyg och ett 10-tal ubåtar i operativ tjänst. Efter försvarsbeslutet 2004 reducerades ytstridsfartygen till 16 och ubåtarna till fem. I slutet av 2005 avvecklades samtliga robotbåtar och patrullbåtar och vi var då nere på en numerär som motsvarar dagens.

Det går inte längre att säga att numerär inte spelar någon roll, då vi som sagt är långt under det kritiska gränsvärdet. Att vi nu genom försvarsministerns svar kan anta att regeringen inte tycker att fem eller sju korvetter gör någon större skillnad är en smärre katastrof. Vad kommer då här näst? Att skillnaden mellan fem och tre inte är viktig? Till slut hamnar vi i läget att det kanske handlar om tre eller noll, och att det då inte finns någon vits med en marin med så få fartyg då en sådan låg numerär kostar mer än den smakar att hålla i drift samtidigt som en sådan numerär knappt kan bidra till rikets försvarsförmåga.

Jag konstaterar ånyo att försvarspolitik inte längre är försvarspolitik i ordets rätta bemärkelse, utan har istället övergått till att bli en del av ren partipolitik. Genom att förhala, eller genom att inte alls ta nödvändiga och kostnadskrävande försvarspolitiska regeringsbeslut kan man istället satsa på andra politikområden som bidrar till fortsatt regeringsstyre efter nästa val. Man vinner nämligen inga val på att satsa på försvar- och säkerhet, och det vet Moderaterna.

Jag finner det högst olustigt och märkligt att jag genom detta inlägg argumenterar för en numerär omfattande ynka sju korvetter, när jag istället borde lägga tid på att förklara varför sju korvetter är för få. Men när signalerna från regeringen tyder på att fem kan bli en verklighet har förutsättningarna för debatten helt plötsligt förändrats.

Jag finner det även olyckligt att inte Försvarsmaktens och Marinens främsta företrädare går ut offentligt och påtalar vikten av att nödvändiga beslut rörande materielärenden fattas. Från Försvarsmakten är det mer eller mindre knäpptyst i dessa frågor som berör både försvarsförmåga, bemanning och ekonomi. Att en riksdagledamot från Socialdemokraterna och några försvarsbloggar är de enda som påtalar dessa sakförhållanden är mycket anmärkningsvärt!

Det är nu hög tid att försvarsmaktens högsta ledning – ånyo – tar bladet från munnen. Den faktiska innebörden är att frågorna om försvarsmateriel nu måste lyftas till offentlig debatt, och det måste göras av den högsta militära nivån för att media och politiker ska vakna ur dvalan. Om inte frågan tas upp till debatt NU är risken stor att Marinens framtid är i fara!

Kärnvapentriaden

Sammanfattning

Vid ett antal tillfällen under 2013 har man i Ryssland genomfört beredskapskontroller av de strategiska styrkorna dvs de förband som har kärnvapen. Att sådana kontroller genomförs är självklart i och med att dessa förband måste ha en hög förmåga att handla under en mycket begränsad tid för att uppnå verkan. Dock så har det varit isolerade beredskapskontroller av specifika förband tidigare, beredskapskontrollen som genomfördes 131031 omfattade hela kärnvapentriaden vilket gör den mycket intressant m h t att hela beslutskedjan därmed har prövats i händelse av ett utnyttjande av kärnvapentriaden i Ryssland. Likväl visar 2013 års rapportering kring de strategiska styrkorna att de fortfarande är det prioriterade vapenslaget hos de Ryska väpnade styrkorna.

Analys

Allmänt.Rysslands kärnvapenstyrkor utgörs av de strategiska robottrupperna, den strategiska robotubåtsflottan samt det tungabombflyget. De strategiska robottrupperna består av tre robotarméer 27. Robotarmén Vladimir, 31. Robotarmén Orenburg och 33. Robotarmén Omsk. Respektive robotarmé är därefter nedbruten i ett antal divisioner följt av regementen.

Bedömt består de strategiska robotstyrkorna idag av ≥ 50 silo baserade SS-18, ≥ 160 mobila SS-25, ≥ 50 silo baserade SS-27, ≥ 18 mobila SS-27 samt ≥ 18 SS-29. När den nu pågående militära reformen av Rysslands väpnade styrkor är genomförd så skall de strategiska robotstyrkorna 2020 bestå av ≥ 170 SS-27 mobila och silo baserade, ≥ 30 SS-19 samt ≥ 108 SS-29 fördelat på nio robotdivisioner. Vad avser personal så skall de strategiska robotstyrkorna mellan 2013 och 2017 öka sin andel av kontrakt anställda från 25% till 60%.

De strategiska robottrupperna genomför just nu en ombeväpning för att införa SS-29. Totalt sett kommer fyra (4) regementen utrustas med SS-29 under 2013. Två (2) regementen i Teykovo robotdivision har redan utrustats samt bedömt kommer två (2) regementen i Novosibirisk divisionen utrustas nu under de sista två (2) månaderna av 2013 med systemet. Ett regemente består bedömt av nio (9) stycken missiler med tillhörande fordon samt ytterligare lednings- och underhållsstöd.

Utöver en ombeväpning så genomförs även ett återtagande av förmågor. Under Sovjeteran infördes järnvägsbaserade avfyringssystem för ICBM, dessa kom att användas som system mellan 1987 intill 2002. Sovjetunionen och därefter Ryssland kom att förfoga över tolv (12) stycken sådana system. START II avtalet förbjöd sådana system varvid det sista systemet avvecklades 2007. Dock så medger nu START III avtalet som trädde i kraft 2010 att sådana system må nyttjas, varvid Ryssland har för avsikt att utveckla sådant. Enligt uppgift så kan en prototyp av systemet finnas klart till 2020 och missilen kommer rymmas på en järnvägsvagn och väga hälften av dess föregångare. Detta kommer ej skada järnvägsystemet i lika stor omfattning som föregångaren gjorde.

Den strategiska robotubåtsflottan har flottiljer i Norra Flottan samt Stilla havs flottan. Robotubåtsflottan bestod 2013 av (tio) 10 stycken robotubåtar, fördelat på tre (3) olika ubåtstyper, Delta III (3 st), IV (6 st) och Borey (1 st) varav ytterligare en (1) Borey bedöms kunna tillföras i slutet av 2013.

Vad avser utveckling för den strategiska robotflottan så införs just nu fjärde generationens ubåtar i form av Projekt 955 den s k Borey klassen varav åtta (8) stycken skall färdigställas innan 2020 och bedöms kunna utnyttjas i tjugo (20) år framåt. Parallellt med detta så har man påbörjat studier för femte generationens ubåtar. Dessa kan övergå till att utnyttja luftoberoende maskineri enl princip av Stirlingmotor som finns på t ex Gotlandsklassen. Detta för att få en tystare gång. Beräknad uthållighet med sådant maskineri är mer än en (1) månad.

En intressant sak kring utvecklingen av den femte generationens strategiska robotubåtar är att man tydligt begränsar sig i hur lång tid man kan genomföra sin patrullering vid ett icke utnyttjande av atomubåtar. Dock så är generellt sett Rysslands patrullerings tid betydligt kortare än t ex de amerikanska strategiska robotubåtarna, vilket bör ses ur det ljuset, varvid man även säkert sparar in en hel del pengar på att ej utnyttja atomkraft främst avseende logistiktjänsten kring detta.

Det strategiska bombflyget indelas i två fördelningar Engels och Ukrainkaur fjärrflyget och ligger under 36. Flygarmén Moskva. Bombflyget utnyttjar två (2) typer av tunga bombplan Tu-160 Blackjack och Tu-95MS Bear H. Båda flygplanstyperna kan bära Kh-55 kryssningsrobot samt TU-160 kan bära Kh-15.

Vad avser skarpa uppskjutningar så meddelade man initialt för året 2013 att man skulle avfyra elva (11) stycken interkontinentala ballistiska missiler, detta antal kom att utökas till sexton (16) stycken. Vilket kan jämföras med att man under 2012 enbart avfyrade fem (5) stycken. Del av dessa uppskjutningar är även för att placera ut främst militära satelliter i omloppsbana.

Övningar.De övningar som kommer beröras är larmövningar som genomförts samt då av de strategiska robotstyrkorna iom att det är lättare att se dessa övningar kontra t ex flygövningar med det strategiska flyget där dess art kan vara svår att bedöma. Det är fullt möjligt att jag kan ha missat någon larmövning som genomförts. Totalt sett så skall de ryska strategiska robotstyrkorna under kvartal tre (3) och fyra (4) 2013 genomföra över 200 övningar på alla nivåer.

Den första officiella rapporterade larmövningen 2013 för de strategiska robotstyrkorna genomfördes mellan 130408 och 130413. Den omfattade 42. Robotdivisionen Tagil ingående i 31. Robotarmén. Övningen syftade till att pröva interoperabiliteten inom divisionen samt ledningsförmågan av denna samt utföra stridsuppdrag under varierande förhållanden. Likväl så värderades förbandets moral, stridsvärde, förmåga att agera i händelse av larmberedskap samt åtgärder mot terrorister av en särskild undersökningskommission från de strategiska robotstyrkorna.

De väpnade styrkorna genomförde mellan 130723 och 130727 även en beredskapskontroll på delar (två robotdivisioner) av de strategiska robotstyrkorna ingående i 31. Robotarmén i Orenburg Oblast. Den övningen kom att omfatta cirka 2,500 man och cirka 350 olika system. Denna övning syftade dels till att genomföra grupperingsövningar dels kontrollera om förbanden hade förmåga att inta en högre beredskapsgrad inom utsatt tid från det att larm kom. Likväl övades taktisk förflyttning dvs förbanden förflyttade sig i patrullområden för att undgå/försvåra bekämpning samt inom dessa områden genomfördes grupperingsövningar. Likväl så syftade övningen till att kontrollera den materiella statusen på förbanden.

131030 beordrade President Vladimir Putin återigen en beredskapskontroll, denna gång av de strategiska trupperna dvs Rysslands kärnvapenstyrkor samt av luftförsvarsförband. Samtliga ingående delar i kärnvapentriaden prövades dvs flygvapnets delar (strategiskt bombflyg), robotstyrkornas delar (missiler) samt flottans (ubåtar) delar (missiler). Likväl övades även robotskott med kortdistansrobotar ur artilleriförbanden. Vad avser kortdistansrobotarna får man förutsätta att det som övades var utnyttjande av taktiska kärnvapen m h t beredskapskontrollens karaktär.

De strategiska robottrupperna genomförde övningsskjutning dels från Plesetsk (RS-12M / SS-25)dels från Dombarovskiy (RS-20V / SS-18) målet för de båda skjutningarna var övningsfältet Kura på Kamtjatka halvön. Enligt uppgift skall båda missilerna ha träffat sina mål. I Dombarovskiy finns följande förband ur de strategiska robottrupperna: 175, 206, 368, 494 och 767. missilregementet. Regementena är utrustade med SS-18 á 6 st i silo per regemente. Uppskjutningsplatsen i Plesetsk utnyttjas främst för att placera militära satelliter i omloppsbana, platsen utnyttjas även för provskjutningar av t ex ballistiska missiler.

Ubåtsvapnet genomförde avfyringar dels från Barens hav dels från Ochotska havet. Ubåten Bryansk (Deltav IV) tillhörande Norra Flottan avfyrande från Barenshav en ballistisk missil mot Kura övningsfält på Kamtjatka halvön. Ubåten Svyatoy GeorgiyPobedonosets (Delta III) avfyrade en ballistisk missil från Ochotska havet mot Chizha övningsfält i norra Ryssland. Enligt uppgift skall missilerna träffat målen.

Inom ramen för beredskapskontrollen genomfördes även övningsskjutningar med Iskander samt Tochka-U system i MD C och MD S. Målen befann sig på avstånd längre än 100 km från avfyringsplatsen samt UAV utnyttjandes genom hela bekämpningsförloppet av ledningsdelarna, målen skall enligt uppgift ha träffats. Vad avser kortdistansmissiler så avfyrades en (1) Iskander-M samt tre (3) stycken Tochka-U missiler.

Luftförsvaret engagerades även i denna beredskapskontroll, S-300, S-400 samt Pantsir-S förband, i Kapustin Yar (Astrachan oblast) genomfördes övningar med S-300 och S-400 medan Pantsir-S förbanden övades i Ashuluk (Astrachan oblast). Luftförsvarsförbanden nedkämpade totalt 15 mål som simulerade luftfarkoster samt ballistiska missiler. Målen uppträdde på varierande och med varierande hastighet, målen skulle simulera ett massivt angrepp mot ryskt luftförsvar. Luftförsvarsförbanden genomförde detta även i en telestörd miljö. Likväl genomfördes robotskott med kortdistansmissil för att simulera ballistisk missil vilket luftförsvarsförbanden nedkämpade. Detta genomfördes i Sary-Shagan Kazakstan.

Vad avser flygvapnet så skall sex (6) besättningar för TU-95MS larmats samt lyft från Engels flygbas i Saratov oblast. Flygsträckningen som styrkan tog skall ha varit över de norra delarna av Ryssland över svår orienterad terräng. Tre (3) stycken kryssningsrobotar skall ha avfyrats vilket skall ha varit terrängföljande och anflygit på låg höjd samt träffat sina mål på övningsfältet Telemba i Sibirien.

Enligt den preliminära utvärderingen så skall samtliga ingående delar i kärnvapen triaden löst sina tilldelade uppgifter tillfyllest. Beredskapskontrollen kommer utvärderas samt en slutlig utvärdering skall delges Generalstaben 131115 avseende förbättringspotentialen hos de strategiska trupperna. Likväl så påtalade man att beredskapskontrollen visade på ett snabbt agerande hos de Ryska kärnvapenstyrkorna från det att larm kom till att ordrar effektuerades igenom organisation.

Graden av tillämpning i denna beredskapskontroll bör kunna diskuteras m h t att man t ex filmat robotskotten från ubåtarna, vilket tyder på att det varit känt i delar av organisationen att beredskapskontrollen skall genomföras m h t att man flyttat t ex fartyg till ubåtarnas uppehållsplats. Härvid kan det mycket väl kommit till kännedom för förbandschefer att en kontroll är på gång varvid rättvisande värden kan gått om intet.

Vad som dock är mycket intressant är att man väljer att öva hela kedjan samt hela kärnvapentriaden vid ett och samma begränsade tillfälle i tid. Nu gör jag bedömningen att denna övningen till del varit känt i väst för att undvika en beredskapshöjning hos t ex USA strategiska styrkor, men likväl är det ett tydligt budskap man skickar ut från Rysk sida med en sådan här övning då hela triaden övas/prövas att övningen genomförts i nära tid till Steadfast Jazz kan vara en tillfällighet eller så inte.

Slutsatser

Så här vid de sista skälvande månaderna av 2013 kan man se att President Vladimir Putins budskap som kom i Januari att beredskapskontroller skulle genomföras av de ryska väpnade styrkorna verkligen har genomförts. Att man innan 2013 bör ha genomfört beredskapskontroller av Rysslands strategiska styrkor håller jag som mycket troligt främst för att man i Ryssland ser detta som sin viktigaste ”förbandskloss”.

Två (2) av de tre genomförda beredskapskontrollerna har genomförts med 31. Robotarmén. Detta kan tyda på att antingen man har haft ett lägre stridsvärde på detta förband. Eller att man tillmäter detta förband ett större värde än de två övriga robotarméerna om en gradering skall göras sinsemellan.

Den mest intressanta beredskapskontrollen är dock den sista som genomfördes i oktober månad. Denna övade som jag tidigare nämnt hela systemet under en mycket begränsad tidsrymd samt även insats med taktiska kärnvapen övades mht utnyttjandet av SS-26 system i övningen. Att man på ett ledningsplan gör sådana här övningar över tiden är mycket troligt. Men att man väljer att genomföra skarpa robotskott med samtliga system ingående i kärnvapentriaden samtidigt tillhör ejvanligheterna.

Att man inte reagerat på detta i massmedia är återigen konstigt mht att hela kärnvapentriaden prövades, nu har vi ju under 2013 sett ett antal övningar som ej rönt någon större uppmärksamhet i svensk massmedia vilket ur mitt förmenade borde ha gjort det mht övningarnas karaktär. Dock brukar kärnvapen alltid ha en tydlig negativ klang i svensk media så det är mycket konstigt att denna övning ej berörts för den var exceptionell.

Varför har man då valt att göra det. Dels kan det bero på att man håller på att införa ett nytt ledningssystem för de strategiska förbanden och man valt att utnyttja en beredskapskontroll med skarpa robotskjutningar för att erhålla adekvat data för att kunna utvärdera funktionaliteten hos systemet. Dels kan det vara en klassisk rysk maktdemonstration. Jag lutar mest åt det förstnämnda alternativet, dock så sammanföll beredskapskontrollen lite väl otroligt i tid för att inte vara ett försök till en mindre maktdemonstration också m h t Steadfast Jazz 2013.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

ESA 1(Engelska)

FAS 1(Engelska)

RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5(Ryska)

RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15(Engelska)

Sage Journals 1

En ny normalbild över Östersjön

Tjänsteförrättande flygtaktiske chef visar i SVT Rapport på en av anföllslöporna mot södra Sverige

Till min stora glädje såg jag nu på kvällen att Försvarsmakten offentligt gått ut med förra veckans uppdrag med jaktincidenten mot en rysk övning i Östersjön med strategiskt bombflyg. Att Försvarsmakten nu öppnar upp mer och mer kring just incidentberedskapen är välkommet. Som tidigare nämnts finns det nämligen bara en enda aktör som verksamheten hållits hemlig för och det är den svenska allmänheten. Den aktör vars flyg eller fartyg incidentberedskapen genomför insatser mot vet utan tvekan om det, liksom var man flugit/uppehållit sig och detsamma gäller övriga stater i närområdet som har motsvarande sensortäckning som Försvarsmakten.

Försvarsmakten säger inget i SVT om vilka ryska flygplan det rörde sig om eller hur många. Informationen tillhandahålls dock av det lettiska försvarsdepartementet via Twitter (tack till Observationsplatsen). Den 28 oktober flög två ryska Tu-22 bombflygplan ut ur Finska Viken tillsammans med 2 Su-27 jaktflygplan och ett A-50 radarspanings/ledningsflygplan. Det sistnämnda används för att framförallt för att leda offensiva flygföretag bortom egna markradarstationers och radiosändares räckvidd. I intervjun med SVT ser man klart och tydligt vilken rutt flygföretaget hade och hur man genomförde anfallslöpor mot såväl södra Sverige (man ska inte stirra sig blind på just första kuststräckan som i detta fall är Öland), liksom Litauen och Polen innan man återvände via Finska Viken. Man kan dock konstatera att Försvarsmakten i alla fall lärt sig en hel del från den ryska påsken, där dagens reportage med SVT bara är en del.

När ”ryska påsken” inträffade för ett halvår sedan förvånades jag bland annat av att så gott som alla journalister och därmed även allmänheten utgick från att detta var en singulär händelse. Att så ej är fallet torde framgå nu och vän av ordning och öppet sinne bör ställa sig frågan om liknande inträffat vid fler tillfällen.

Vad är syftet?
Utöver att fundera över frekvensen bör man ställa sig frågan vad syftet med dessa aktiviteter är? Som jag skrev redan i våras om ryska påsken har svenska media inga problem med att identifiera att amerikanskt bombflyg som flyger utanför Nordkorea är ett säkerhetspolitiskt budskap till Nordkorea. När motsvarande verksamhet genomförs i Östersjön verkar inga som helst slutsatser dras.

Till SvD säger försvarsminister Karin Enström idag så här:

”Försvarsminister Karin Enström (M) ser inget direkt hot från Ryssland.
– Man ska komma ihåg att man har rätt att öva på internationellt luftrum. Det har inte skett någon kränkning, säger hon till TT.
Enligt Enström är Sverige det land som genomför flest flygövningar över Östersjön.
– Vi ser en ökad verksamhet i Östersjöregionen sedan en tid tillbaka, även Ryssland har utökat sin verksamhet. När jag träffade min ryske kollega i somras beskrev han att de skulle genomföra flera övningar, säger hon.”

Här ska man komma ihåg att Ryssland är ett oerhört stort land med enorma ytor och framförallt otrafikerad luftvolym. Övningar med stridsflyg där övningen är övergripande syfte genomförs bäst på hemmaplan, på samma sätt som Sverige genomför övningar över svenskt territorium och i svensk flyginformationsregion över Östersjön, varvid verksamheten samordnas med civil flygtrafik. Det bekymrar mig att försvarsministern tar så lättvindigt på det här vilket utan tvekan ses som en allvarlig friktion i uppmålandet av en framgångsrik moderat försvarspolitik.

Sverige övar utan tvekan mest över Östersjön av östersjöländerna, vilket faller sig naturligt. Finland har sina bekymmer österut och därtill väldigt lite östersjö att öva över. De baltiska staterna har inga flygvapen med stridsflyg. Polen har sina starkaste säkerhetspolitiska intressen österut längs markgränsen och fokuserar därmed framförallt på luftförsvarsuppgifter och anfall mot markmål. Ryssland har en del flygstridskrafter i Kaliningrad som i viss mån övar i Kaliningrads flyginformationsregion men även till stor del över land. Däremot är det mycket, mycket sällsynt att något land övar oanmält i annan nations flyginformationsregion. Befinner man sig ej föranmält i annan nations flyginformationsregion gör man det för att man har en uppgift att lösa. Till skillnad från vad försvarsministern antyder i intervjun med SvD är det mycket stor skillnad på att öva i internationellt luftrum i egen flyginformationsregion och att göra det i en annan nations och därtill oanmält.

Nytt säkerhetspolitiskt läge
Vad var då uppgiften för detta ryska flygföretag? Vad var syftet med flygningen? Denna vecka genomför NATO sin största övning sedan 2006 – övningen Steadfast Jazz. Övningen är en nystart på att öva kollektivt självförsvar och verksamheten har återupptagits efter påtryckningar från de baltiska staterna och Polen och genomförs av det skälet också i nämnda länder i år (nästa år i Portugal). Även Sverige, som under sensommaren annonserade deltagande i NATOs krishanteringsstyrka NRF, deltar i Steadfast Jazz men endast med en handfull stabsofficerare. Inte så konstigt då det i och med införandet av det nya personalförsörjningssystemet råder brist på bemannade krigsförband så länge mobilisering ej genomförs. Svenskt territorium har i skarpt läge också en nyckelfunktion vid varje NATO-stödoperation för Baltikum. Sålunda lär det knappast vara någon slump att anfallslöporna lades mot just södra Sverige, Litauen och Polen dagarna innan Steadfast Jazz inleddes. Tilläggas kan också att vi inte vet hur det ser ut på östra sidorna av de baltiska staternas och Polens gränser. Flygs samma profiler där också med anfallslöpor rakt mot gränsen men i ryskt luftrum?

Från moderat håll har gång efter annan betonats att den ryska militära uppbyggnaden är från en låg nivå – sagt på ett sådant sätt att man lätt kan tolka det som att den låga nivån är bestående. Efter sommarens massiva ryska beredskapsövning ändrades dock budskapet till att den låga nivån låg någonstans på 90-talet. Exakt vilken nivå de ryska väpnade styrkorna har idag eller än mer intressant, vilken nivå den svenska försvarsmakten har idag, vill man aldrig svara på.

Förra veckan kom dock öppna uppgifter på att tillgängligheten hos de ryska flygstridskrafterna var runt 50 %. Några dagar tidigare hade Dagens Industri skrivit att tillgängligheten på tyska Eurofighter var 50 %, vilket landet såg som ett stort problem. Återigen börjar man fundera på hur det står till i Sverige avseende tillgängligheten, särskilt då media rapporterat om att flygplan står på backen till följd av teknikerbrist och redan tidigare till följd av införandet av datasystemet PRIOs logistikfunktioner. Här är det också mycket bekymrande att Försvarsmakten i år återigen tvingats dra i handbromsen och stryka eller reducera en rad övningar under hösten och även nästa år, vilket i förlängning betyder att insatsorganisation 2014 blir än mer försenad – samtidigt som den ryska upprustning pågår i mycket rask takt.

En utveckling där Sverige ej hänger med
I kvällens SVT Aktuellt kunde man ta del av en mycket bra intervju med överste Jan Mörtberg vid Försvarshögskolan. Fokus under intervjun låg på den ryska militära upprustningen. Mörtberg menade på att den svenska försvarsförmågan inte alls hängt med i den ryska utvecklingen då försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004 reducerat det svenska försvaret med argumentet att Ryssland inte har den förmåga som man idag åter börjat uppvisa. Mörtberg bedömde också situationen som att vi nu har en helt ny normalbild för rysk militär verksamhet jämfört med för bara några år sedan.

Jag håller helt och fullt med Mörtberg i det han säger i Aktuellt, men skulle ändå vilja lägga till och betona en sak. Försvarsbeslutet 2004 inriktade Försvarsmakten på internationella uppgifter i första hand med en förbandsnumerär anpassad för detta. I skenet av Georgienkriget fick Alliansregeringen lappa och laga utifrån försvarsbeslutet 2004, vilket bland annat fastställde att det skulle krävas ”flera och successiva riksdagsbeslut” för att återta en nationell försvarsförmåga. Alliansregeringen kokade då soppa på en spik. Man var ej villig att avsätta mer pengar till försvaret, samtidigt som man ville kunna säga att man hade ett nationellt försvar. Lösning blev då att Försvarsmakten uppdrogs att utifrån den organisation och numerär som slagits fast i försvarsbeslutet 2004 (anpassad för internationella insatser) planera för ett nationellt försvar. Därav blev det inte heller något försvarsbeslut 2009 utan en inriktningspropostion för att ominrikta Försvarsmaktens uppgifter. Som lök på laxen drev Regeringen också 2009 igenom ett personalförsörjningssystem anpassat för just internationella insatser. Det säger sig självt att det här allvarligt hämmar det svenska försvarets möjligheter att just försvara Sverige, oavsett vilken av grundförmågorna man ser till.

Försvarsberedningen, som våren 2014 ska komma med sina rekommendationer för försvarsbeslutet 2015, har inte fått mindre att tänka på.

Övriga media: SR, GP, SvD

Klart bakåt?

Försvarsberedningen kom så äntligen till Baltikum. Under två dagar besöktes både Riga och Tallin. Såväl parlamentariker som regeringsföreträdare för länderna hade två råd till Sverige som ständigt upprepades; gå med i Nato och försvara Gotland.

Ett svenskt, och även finländskt, Natomedlemskap skulle förvisso gynna de baltiska länderna. Det strategiska djupet skulle öka, liksom säkerhetsnettot i alliansen. Samtidigt skulle balterna bli mer seniora medlemmar. Ingen vill vara sist, eller i detta fall, näst sist in.

Ett militärt försvar av Gotland ligger också i baltiskt intresse. Ända sedan den ryska påsken har försvarsministrar från andra sidan Östersjön varnat för att grannen i öster vill kunna skära av dem och hindra undsättning. Och så är det naturligtvis att den osänkbara ”luftförsvarskryssaren” Gotland har stor, potentiell betydelse för samtliga aktörer i norra Europa.

Man kan med fog säga att de ”råd” som våra baltiska grannar gav försvarsberedningen var högst egoistiska. Det hindrar emellertid inte att även svensk säkerhet skulle stärkas om vi följde dem. Till detta lär vi återkomma.

I övrigt finns det mycket gott att förtälja om utvecklingen i österled. Denna vecka tar Steadfast Jazz ordentlig fart, med viss svensk medverkan. Den 1 januari får även Lettland euron som valuta och inom kort lär Litauen följa efter.

Kanske allra viktigast de kommande veckorna blir vilken väg Ukraina väljer politiskt och ekonomiskt. EU lockar med ett frihandels- och associeringsavtal och Putin med den euroasiatiska tullunionen. Vid toppmötet i Vilnius i slutet av månaden faller av allt att döma avgörandet. Om Ukraina väljer Europa måste Julia Timoshenko släppas fri, vallagarna liberaliseras och de ryska påtryckningarna uthärdas.

Till de handelsrestriktioner som Putin redan lagt på Ukraina lär med all säkerhet också höjda gaspriser fogas – när vintern väl kommer. EU bör nu fundera på hur landet – på samma sätt som Moldavien – kan hjälpas när trycket från Ryssland ökas.

Ukrainas befolkning uppgår till över fyrtio miljoner och landets yta är större än Tysklands. Vladimir Putins makt och inflytande beror inte så lite på vilket val som detta land nu gör.

Allan Widman

Gästinlägg: Konsten att svara men ändå inte!

Publicerar ett gästinlägg med anledning av försvarsminister Karin Enströms ”ickesvar” på Peter Jeppsson (s) skriftliga fråga angående avsaknad av regeringsbeslut som berör ombyggnad av två av marinens fartyg till vedettbåtar. Ett ämne som tagits upp här på bloggen tidigare.

/ Skipper

————————————-

Hmmm.. Hur ska jag inleda?! Ska jag börja ”God dag Yxskaft” eller kanske ”Hallå personalen” eller ska jag nöja mig med ”God morgon fru försvarsminister”.
Jag klev upp ur sängen på morgonen, drog rutinmässigt fram ”paddan” för att scanna av det senaste nyhetsflödet och givetvis även Skippers blogg. Skipper hade sent kvällen innan lagt ut ett inlägg med rubriken ”Bedriver Karin Enström försvarspolitik i en annan galax?” Man log lite inombords åt rubriken, och såg fram emot ett stycke rolig läsning. Tyvärr tog det roliga slut där.

När man kommer till kärnan av inlägget, som är Karin Enströms replik på Peter Jeppsson (S) fråga avseende marinens personal- och rustningsplan, vänder morgonkaffet i strupen.

Repliken är inte så lång, man läser den med lätthet under en minut. Kort och koncist är alltid bra så länge innehållet är tillräckligt. Men nu är det så att det har gått några dagar sedan jag läste repliken första gången, och trots idogt letande i texten har fortfarande inte hittat svaret på Peter Jeppssons fråga.

Karin Enström inleder med texten ”Svar på fråga…” . Jag vägrar medvetet skriva att försvarsministern givit svar på frågan, därför använder jag mig av ordet ”replik” istället. Varför? Därför det inte går att hitta några svar i det hon skriver. Det hon gör är att skicka en text med massa politiska floskler om att Försvarsmakten ska bidra till nationell säkerhet, suveränitet och stöd till samhället etc. Ja, ni vet de där vanliga beskrivningarna av försvarets uppgifter som alla lärde sig redan som beväringar. Detta lyckas hon linda in i några välformulerade rader adresserat Peter Jeppsson.

Peter Jeppsson är själv gammal beväring. Han är dessutom marinofficer och sedan lång tid tillbaka engagerad i försvarsfrågor. Ursäkta mig fru försvarsminister, men jag är tämligen säker på att Peter Jeppsson inte är i behov av en förklaring av Försvarsmaktens syfte och uppgifter.

Lite lättvindigt skriver hon vidare att

”Försvarsmakten ska med befintlig förmåga och resurser bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov. Myndigheten har ett antal fartyg som bidrar till att lösa uppgiften. Bevakningsbåtarna och vedettbåten Jägaren vid bevakningsbåtskompaniet är några av dem”

Ok! Jag tolkar det som att ministern anser att Försvarsmakten har tillräckligt med befintliga resurser, ett antal fartyg som löser dessa uppgifter även om vi avrustar bevakningsbåtarna, Jägaren, korvetterna Stockholm och Malmö.

Vilka är då det där antalet fartyg? Kvar har vi Visbykorvetter, minjakter av Kosterklass och ubåtar. Ubåtar är en unik resurs men ersätter inte det som i sammanhanget efterfrågas. Minjakter har viss potential, men med tanke på deras fartresurser ersätter inte heller de vad som efterfrågas. Kvar har vi Visbykorvetter, som i många avseenden istället är överkvalificerade och med hänsyn till drift och personalkostnader är allt för kostsamma att nyttja över tiden för att upprätthålla sjötrafikkontroll, militär närvaro och beredskap vid och omkring vårt territorialhav.

Men vänta nu, har jag glömt något. Jag vill ju minnas att moderaterna deklarerade en satsning på stridsbåtar för ett tag sedan. I den satsningen kanske ingår ombyggnation så att dessa klarar två meters vågor, tillförsel av ett ledningssystem och en hyfsad spaningsradar. Nöjda sitter nu försvarsministern och hennes trogne påhejare Cecilia Widegren och tänker att saken är biff!

Skämt åsido, detta är allvarligt!

Karin Enström, jag kan meddela att vi inte löser det du efterfrågar utan att göra kraftfullt avkall på kvalificerad övningsverksamhet. Du skriver att

”Det är Försvarsmaktens ansvar att inom ram för tilldelade medel avdela personal och bemanna förbandet så att ansatt beredskap kan upprätthållas och uppgiften lösas”.

Jag måste vänligast be ministern höja blicken och åtminstone försöka förstå! Förstå att vi i sammanhanget inte diskuterar tilldelade medel och vad som ska lösas inom denna ram. Förstå att vi står inför ett konkret faktum, en fysisk omöjlighet att lösa ställd uppgift på ett trovärdigt sätt och om ens överhuvudtaget! Detta för att ni av någon outgrundlig anledning vägrar ta beslutet om materiella åtgärder och livstidsförlängning av vedettbåtarna Göteborg och Kalmar. Försvarsanslag i all ära, ni kan ge oss hur många miljarder som helst, men utan fartyg gör vi ändå ingen nytta! Det blir som Peter Jeppsson uttrycker det, ett förmågegap avseende uppdraget territoriell integritet.

Peter Jeppsson ställer egentligen två frågor.

”åtgärder […..] för att säkerställa att personalen kan behållas samt att beredskapen kan garanteras”

Den första frågan besvaras med mörtljud, dvs inte alls, och den andra med nonsens. En minister måste, oavsett partifärg, erfarenhet, kunskap och hänsyn till eventuell tidsbrist, kunna svara bättre än så här. Det är pinsam läsning och man blir rent ut sagt ursinnig när man läser vad Karin Enström skriver i sitt ”svar”.

Jag är ledsen om jag i min ingress använder uttryck som kan tyckas vara på gränsen till idiotförklarande. Men detta bleknar i jämförelse med den indirekta idiotförklaring Enström gör av Jeppsson genom sitt svar fyllt av nonsens. Han må vara socialist och politisk fiende till ministern, men han är ingen idiot. Respektlöst!

Blir det inte bättre än så här så återstår bara att säga God natt fru försvarsminister.

//SeaBear

Gästinlägg: Att önska sig en försvarsdebatt – och ta den när den kommer

Med anledning av att den här bloggen i går fyllde tre år så har jag äran att presentera ett läsvärt gästinlägg signerat Thomas Engevall. Det finns passande nog även tre anledningar till att det extra roligt att just Thomas vill skriva ett gästinlägg med anledning av ”födelsedagen”.

För det första är skribenten flottiljamiral och tillhör således kategorin Försvarsmaktens högre chefer. Att en amiral så öppet och rättfram bidrar är för mig ett kvitto på att devisen ÖRA – Öppenhet, Resultat och Ansvar börjar fungera.

För det andra har Thomas sina rötter i Marinen, så vad passar bättre än att någon med en marin bakgrund ger sin syn på sakernas tillstånd en dag som denna på en försvarsblogg med marin karaktär.

Sist men inte minst så är Thomas Engevall ordförande i Kungliga Örlogsmannasällskapet. En kunglig akademi som värnar om en aktiv marin försvarsdebatt i likhet med vad den här bloggen verkar för. Det är också i rollen som KÖMS ordförande som Thomas Engevall skriver dagens gästinlägg.

/ Skipper

———————————————————

Som ordförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet (KÖMS) vill jag börja med att gratulera bloggaren ”Skipper” till tre år som försvarsbloggare. De marina bloggarna var sena i starten och låg länge i rejält lä av ”Wisemans Wisdoms” och ”Chefsingenjören”. Men, det som började för tre år sedan i en tämligen blygsam skala ungefär samtidigt som den nu tämligen avsomnade ”Commander’s log” har utvecklats till en av, enligt min uppfattning, tre ledande försvarsbloggare som nu existerar (de andra är Wisemans Wisdoms och Försvar och Säkerhet).

Som jag tidigare skrivit i KÖMS tidning, ”Tidskrift i Sjöväsendet (TiS)”, har jag en lätt kluven personlig inställning till fenomenet med anonyma bloggare. Jag skulle föredra ett läge där alla kände att det var möjligt och också välkommet att debattera försvarets nuvarande läge och kommande utveckling öppet under eget namn. Det som skulle avgöra ”utfallet” borde vara argumentens styrka i sig och inte ha någon koppling till vilken position, grad eller annat som den enskilde debattören har. Som debattör skall man ju inte heller behöva känna några betänkligheter om att själv hamna i beknip för de åsikter man för fram så länge man inte röjer sekretessbelagda uppgifter eller agerar kränkande mot övriga debattörer eller dem som debatten gäller.

Inom KÖMS försöker vi uppmuntra denna typ av debatt, dels bland våra egna ledamöter men också hos marina skribenter i övrigt, inte minst den yngre personalen. Jag tycker också att några av de bästa artiklarna som skrivits av yngre medarbetare i marinen för TiS under senare år lyckats kombinera argumentationens kraft, ett kritiskt förhållningssätt, nytänk och personlig integritet. TiS nr 4/2012 och TiS nr 3/2013 innehåller några sådana artiklar (de kan läsas via KÖMS hemsida).

Det är dock inte alltid lätt och jag inser att vi inte riktigt nått den ”ideala” världen i debatthänseende än. Det gäller för övrigt alla nivåer och man måste också rannsaka sig själv och sitt agerande när man säger sig vilja ha en öppen och fri debatt. Ett exempel som har lite av ”katten på råttan – råttan på repet” är kedjan enligt nedan;

Att man inom regeringskansliet blev klart upprörd på ÖB efter de uttalanden som lades fram i Almedalen 2012 samt i SvD inför Sälen 2013 är ingen ”rikshemlighet”.

Att ÖB i sin tur blivit klart störd på ett antal marina företrädares sätt att lägga fram de marina problemen är också känt, bland annat på KÖMS sekreterare för den artikel som var införd i TiS nr 2/2013.

Att MI var uppenbart irriterad över det debattinlägg som örlogskapteten (RO) Christian Hoas lade fram på KÖMS debattkväll på FHS den 2 september var tydligt för alla som var på plats. Hoas uppfattning om önskvärd marin utveckling avviker nämligen tämligen rejält från den marina utvecklingsplanen (inlägget kan läsas i nyss utgivna TiS nr 3 som återfinns på akademiens hemsida).

Jag kan f.ö. garantera att jag också blivit synnerligen irriterad (läs: urförbannad) över vissa inlägg i debatten, inte minst kring införandet av det system (PRIO) som jag jobbat med i ett antal år i mitt dagliga värv.

Att bli irriterad är således tämligen mänskligt men det gäller att komma vidare och inte låta irritationen ta över, då kväses debatt och meningsutbyte och effekten blir att många goda förslag aldrig kommer upp till ytan. I relation till ovansående händelsekedja har KÖMS beslutat inbjuda ÖB att vara högtidstalare på akademiens högtidsdag den 15 november, vilket han mycket glädjande har accepterat att vara. Vi har också beslutat ge Christian Hoas ett hedersomnämnande för hans artikel och debattinsats. Omnämnandet kommer formellt också att överlämnas i samband med vårt högtidssammanträde den 15 november då även förvaltare Håkan Lindberg som jobbar på Sjöstridsskolan kommer att få akademiens silvermedalj för att han kläckte idén och drev på det som blev debattnumren av TiS (2012:4 och 2013:3) och de marina debattkvällarna i Karlskrona och Stockholm som genomförts i januari och september i år.

Vi hade gärna bjudit in ”Skipper” också som tack för en treårig insats i den marina debattens värld men det är ju lite svårt att kombinera med bibehållen anonymitet.

I USA som ju i vissa områden ligger före oss (men i andra långt efter) har man under sju år genomfört en ”Milblog Conference”, en övning i jätteformat och med tiden mycket starkt stöd från den högsta ledningen i USA:s försvar. Dessvärre verkar tiden ha gått ifrån konferensen i sig men bloggandet är fortsatt mycket starkt. I ett av de tidigare programmen fanns inslag där anonyma bloggare aktivt deltog i debatten på konferensen via widescreen. Det hade varit inspirerande att göra något liknande i KÖMS regi, exempelvis i Sverigesalen på FHS, under en halvdag. Den enda oro jag har är att Sveriges litenhet gör att det kan vara svårt för den anonyme bloggen att ställa upp då man genom att inte fysiskt vara på plats möjligen kan ge ledtrådar till vem eller vilka som döljer sig bakom bloggnamnet. Men skulle jag ha fel i den oron så tar jag tacksamt emot intresseanmälningar så ska vi se vad som går att ordna.

Den utmaning som KÖMS har, och som även försvarsbloggarna i allmänhet och de marina bloggarna i synnerhet har, är att nå ut bortom ”de redan frälstas” krets. I den allt större konkurrensen om medieutrymmet är detta en grannlaga uppgift och ibland måste man provocera rejält för att debatten ska ta fart. De två inläggen av ÖB (”försvarsgrensnedläggelsen” och ”enveckasförsvaret”) fyllde väl den funktionen. Utan de två inspelen är det min bestämda uppfattning att debatten fortfarande hade stått och stampat om än mer högljutt bland Krigsvetenskapsakademien, KÖMS, försvarsbloggare m.fl.

Efter provokationen måste man dock ta sig vidare och likt björnen Baloo vara ”både listig och stark”, eller för att använda KÖMS valspråk ”Med förstånd och styrka”.

I det ligger, menar jag, att visa och berätta om alla de mycket bra insatser som genomförs, både hemma och borta, de svenska systemens styrkor och förmåga, personalens hängivenhet och kompetens och vad som faktiskt åstadkoms 24 timmar om dygnet 365 dagar om året.

I rent försvarsupplysningssyfte måste man också förklara för den svenska befolkningen vad de olika stridskrafterna (A, M, FV) kan göra, och gör, i hela konfliktskalan fred-kris-krig. För de marina förbanden är detta extra viktigt då exempelvis sjöfartsskydd redan idag är en viktig uppgift, inte enbart i Adenviken vart annat år.

Men, i det ligger också att påtala vilka utmaningar och problem som finns i försvaret i allmänhet och i marinen i synnerhet både på kort och låg sikt.

Min personliga uppfattning i den frågan är att de kortsiktiga utmaningarna återfinns kopplat till marinens bemanningsproblematik och det svåra vakansläge som finns. Att kunna bemanna de mest kvalificerade enheterna med dubbla besättningar är helt naturligt inom civil shipping och borde vara det för den svenska marinen också. Dubbla besättningar är den absolut billigaste och absolut snabbaste metoden att höja vår försvarseffekt inom det marina området. Med regeringens beslut om att Försvarsmakten skall minska personalkostnaderna med 500 miljoner per år känns just nu dubbla besättningar som tämligen avlägset men det förändrar inte sakförhållandena.

De långsiktiga utmaningarna handlar om moderninsering och nyanskaffning av vapensystem och fartyg. Att i tid kunna ta nödvändiga beslut och finna former för finansiering för detta oberoende av ekonomi är en utmaning av rang.

Om man studerar de nu befintliga bloggarna så menar jag att de bloggar som återfinns inom Försvarsmaktens paraply i princip koncentrerar sig på att beskriva dagens verklighet med positiva förtecken. Bra i sig men mycket till debatt är det inte. Försvarsbloggarna (Wiseman, Skipper, Försvar och Säkerhet m.fl.) fokuserar väldigt mycket på problemställningar av skilda slag, såväl på kort som på lång sikt och ger en relativt sett mer negativ totalbild. Här finns mycket debatt men det är sällan som aktiva företrädare för Försvarsmakten ger sig in i den debatten annat för att rätta uppenbara fel. Debatten blir därför rätt ensidig. Om det på något sätt gick att hitta en kombination av såväl debatt kring problem och utmaningar, dagens verksamhet och hur försvaret med marinen bidrar över tiden till svensk försvars- och säkerhetspolitik vore det utmärkt.

Där har alla ett ansvar. Inom Kungl. Örlogsmannasällskapet kommer vi på olika sätt att fortsätta att uppmuntra debatt och diskussion i ämnet. Jag önskar ånyo Skipper ett stort grattis till 3 år som bloggare – den dagen du kommer ”ut ur den anonyma garderoben” kommer det inte att gå många minuter innan du (eller ni) föreslås för inval i akademien.

En av mina tidigare chefer, generallöjtnanten Claes-Göran Fant sa ofta att ”det är aldrig för sent för att ge upp”. Uttrycket misstolkades av många som att man skulle ge upp direkt. Det var precis tvärtom. Det gäller att kämpa på – man kan alltid ge upp senare – mycket senare.

Det gäller även för alla som engagerar sig i försvarsdebatten.

Thomas Engevall

Ordförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet

Telekrigare och flygetyg

Sammanfattning

Att Ryssland genomför en modernisering och reformering som nu även börjar ge frukt kan inte undgått någon. Två exempel på detta belyses i detta inlägg, men då med tyngdpunkt på det västra militärdistriktet (MD V) vilket bör ses som det av intresse för Svenska förhållanden. Vad som är intressant är dels tillförseln av ny materiel till MD V dels den höga utbildningsståndpunkten hos televapenförbanden inom distriktet.

Analys

Den första intressanta nyheten är att befäl ur MD V har korats som bästa telekrigare vid de försvarsgrensgemensama mästerskapen i telekrigföring som de Ryska väpnade styrkorna genomför vartannat år. Tävlingen genomfördes i Tambov Oblast vid det försvarsgrensgemensama centret för telekrigföring.

Deltagande i tävlingen var 30 officerare från televapenenheter ur samtliga försvarsgrenar samt ur de fyra militärdistrikten. Tävlingen genomförs i tre steg, i steg 1 tävlar man inom respektive förband/enhet om vem som är bäst, steg 2 tävlar de bästa ur respektive enhet inom militärdistriktet, steg 3 möter finalisterna ur respektive militärdistrikt varandra.

De teoretiska tävlingsmomenten har bl a omfattat prov på teknisk information rörande televapensystem samt taktiskt utnyttjande av systemen, likväl har även prov genomförts på organisationsstrukturer och ledningsmetoder av televapenförband. De praktiska tävlingsmomenten har bl a omfattat lokalisering av elektroniska källor, televapeninsats mot radiotrafik, navigeringsdata och radarsystem.

Tävlingen syftar ytterst till att öka förbandens förmåga till telekrigföring och stimulera enskilda till att fördjupa sig inom området, något som verkar bära frukt. Deltagarna från MD V kom att bli placerad som etta i fem (5) av de elva (11) tävlingsgrenarna, likväl blev Kaptenen Vyacheslav Khatuntseva ur Östersjöflottans televapenenhet bäste enskild telekrigare. Vid förra genomförandet av tävlingen 2011 blev även MD V bästa militärdistrikt.

Att Ryssland har lagt stor vikt på televapenförband samt utrustning för elektronisk krigföring är i sig ingen stor nyhet, men att man inom MD V för andra gången i rad är vinnare i denna tävlingen är mycket intressant, vilket i sig kan tyda på att man genomfört en kraftsamling på dessa resurser till just detta distrikt samt att man väljer att prioritera förbandstypen.

Nästa intressanta nyhet är att man inom MD V i dagarna mottagit MI-35M. MI-35M är i grunden en export variant av MI-24, produktionen av MI-35M påbörjades 2005, MI-35M är en av de modernaste attackhelikoptrarna som de ryska väpnande styrkorna förfogar över i dagsläget. Utöver de Ryska väpnade styrkorna så används MI-35M av Azerbajdzjan, Brasilien och Venezuela.

Totalt sett skall de Ryska väpnade styrkorna förfoga över 49 stycken MI-35M. Två (2) stycken beställningar har genomförts varav en (1) beställning omfattar 22 stycken och en (1) beställning omfattande 27 stycken, leveranserna skall vara färdig vid 2014 av helikoptrarna. Ser man på den genomförda tilldelningen är det initialt MD S som tilldelats MI-35M för att nu även tilldelas i MD V.

MI-35M kan verka delsinom såväl kalla som varma (öken) temperaturområden delspå höga höjder (bergsterräng). Helikoptern är anpassad för att kunna verka under dygnets samtliga timmar samt att kunna baseras på tillfälliga baseringsplatser.

MI-35M har en total längd av 21,6 m och en vingbredd på 6,5 m samt en höjd av 6,5 m. Den kan bära åtta (8) skyttesoldater eller en nyttolast på 2,400 kg. Den har en maxhastighet av 310 km/h och har en normal räckvidd på 460 km vilket kan ökas till 1,000 km med extra tankar. Den har en operationell flyghöjd av 5,400 m.

Beväpning är 23 mm akan (GSh-23V). Åtta (8) stycken 9K113 eller 9M120. Åttio (80) stycken S-8 (80 mm) raketer och tjugo (20) stycken S-13 (122 mm) raketer. Vad avser motmedelssystem för MI-35M finns radarvarnar, laservarnare, IR störare samt metallremsor och värmefacklor likväl har IR-dämpning genomförs vid utblåst för motorerna.

MI-35M är i sig ingen revolutionerande konstruktion utan bör snarare ses som en livstidsförläggning av MI-24 konceptet men att man istället för att byta ut utrustningsdetaljer såsom på strv 122 så väljer man att ta ursprungskonstruktionen och bygga på med nya delar ifrån grunden. Dock bör man inte underskatta helikoptertypen därav för den är en formidabel motståndare mot ett markstridsförband och framför allt då fottrupp.

Slutsatser

Det intressanta med dessa två nyheter är att det visar på att man inom MD V enligt den uttalade inriktningen att kunna möta en högteknologisk motståndare d v s västliga stridskrafter är att man lever upp till den. Tydligt är även att man satsar på utbildningen inom MD V som ovanstående information visar så är det för andra gången i rad som MD V vinner telekrigföringstävlingen. Vilket tyder på en tydlig vidmakthållning och fortbildning i o m att tävlingen genomförs varannat år.

Varför är detta då viktigt att ta hänsyn till? Börjar man titta på de system som de Ryska väpnade styrkorna förfogar över för televapeninsatser, så ser man att dessa är relativt ”skräddarsydda”. För att påverka just de vapensystem som västliga stridskrafter förlitar sig på i en stor omfattning dvs precisionsvapen men även inhämtningssystem. Därav minskar direkt förmågan, att utnyttja dessa vapensystem mot en motståndare med låg teknologisk nivå ger god effekt men att utnyttja det mot en med högre teknologisk förmåga kommer bedömt ge en klart försämrad effekt.

Att MD S har tilldelats MI-35M faller sig naturligt med de lågintensiva konflikterna som finns i området. Att man dock påbörjar leveranser nu till MD V är intressant, av vad jag fått fram via OSINT just nu så är MD V det andra militärdistriktet som erhåller systemet. Detta kan å ena sidan betyda att helikopterflottan av MI-24 är ålderstigen något ofantligt inom distriktet. Men å andrasidan kan det betyda att man ser någon form av hotbild mot distriktet vilket då skulle rimma mycket dåligt mot t ex försvarsberedningens analys där man framför allt framhåller att hotet finns mot MD Ö, något som förövrigt förnekats från officiellt ryskt håll att nu senast med uttalande om att Kina ej utgör något form av hot mot Ryssland.

Således blir själva essensen av inlägget att man tillmäter MD V en stor vikt inom de ryska väpnade styrkorna. Samt att man mycket väl kan tänka sig att man från Ryskt håll ser de angränsande länderna mot MD V som en presumtiv motståndare vid någon form av situation. Med hänsyn till prioriteringen av tillförsel av ny materiel samt den bedömda prioriteringen av åtminstånde en typ av spetsförband.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Airforce Technology 1(Engelska)

Ryska Försvarsministeriet 1, 2(Ryska)

RIA Novosti 1(Engelska)

Gästinlägg: Fortsätt debatten, men glöm inte förbundets demokratiska process

Glädjande nog så har Officersförbundet inkommit med ytterligare ett inlägg i debatten kring Försvarsmaktens ersättningsnivåer för insatser och än lär inte sista ordet vara sagt. Jag kommer att skriva minst ett ytterligare inlägg i frågan och beröra en annan aspekt av ämnet.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fortsätt debatten, men glöm inte förbundets demokratiska process!

Först en viktig utgångspunkt för debatten kring ersättningarna vid nationell insats (§ 27). Försvarsmakten följer inte den tillämpning som vi kommit överens om och Officersförbundet har påkallat tvisteförhandling avseende detta. Om paragrafen tillämpades korrekt är det ytterst sällan den nu avtalade ersättningen skulle betalas ut. Utifrån detta faktum prioriterade vi andra ersättningar i samband med förhandlingarna om ett nytt avtal.

Vilket leder oss över till frågan om ersättningens storlek. I Officersförbundets fackliga program från 2011 skrivs följande:

”Löner och anställningsvillkor ska vara konkurrenskraftiga och minst i nivå med arbetsmarknaden i övrigt. Särskilda villkor ska finnas för att kompensera för de risker och umbäranden som verksamheten innebär.”

”Medlemmens kunskap och kompetens ska ge en bättre ekonomisk avkastning. Investeringar i alla former av kompetenshöjningar ska löna sig och all tid som individen står till arbetsgivarens förfogande ska ersättas.”

Dessa meningar, som beslutades av medlemmarna 2011, leder vårt arbete. Lönen är grunden och ska vara en ersättning för innehavd kompetens och det som görs på normal arbetstid. I övrigt ska risker och umbäranden kompenseras. Därutöver ska även arbetstid utöver den normala alltid kompenseras.

För oss gäller det att fördela de pengar som finns i potten (Försvarsmaktens anslag) på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt. Den fråga Officersförbundets styrelse och officersföreningar normalt ställs inför vid förhandlingar om ersättningar är: Om vi höjer just denna ersättning (exempelvis den för internationell insats), vad ska vi dra ner på?

En sak kan jag säga: Vi vill alltid mer än Försvarsmakten anser sig ha råd med. Det är därför vi förhandlar.

På WW ställs nu frågan hur vi ska balansera ersättningarna mot varandra. Där kan jag bara be er att fortsätta debatten. Medvetna medlemmar ställer högre krav på Försvarsmakten – och på sitt fackförbund. Officersförbundet vilja är föränderlig och styrs av vad du som medlem vill och vad du kommunicerar via förbundets demokratiska process.

Samtidigt som vi lyssnar och följer vad som skrivs på bloggarna är den demokratiska processen helig för förbundets legitimitet. När kansliets förhandlare förhandlar gör de det med mandat från förbundsstyrelsen. Avtalsfrågorna är de som ligger i topp när vi har styrelsemöten och som engagerar hetast. Styrelsens medlemmar jobbar ute på förband och lever dagligen i verksamheten.

På våra avtalskonferenser hämtar vi in underlag från våra officersföreningar, samt även via direkta förfrågningar till föreningarna mellan avtalskonferenserna om behov uppstår.

Fortsätt debattera – men inte bara på nätet. Prata med dina fackliga företrädare, skriv motioner, nominera i val och gör din vilja hörd.

Demokratiska processer kan ibland ses som omständligt och tidskrävande – men ingen har hittills kommit på något bättre. Det är faktiskt för att försvara sådana vi drar på oss uniformen varje morgon.

Soldat eller officer – Agera! Ring din lokala Officersförening! Säg att det här vill du! Säg att du vill komma i kontakt med valberedningen, eller skriv en motion!

Vänligast,

Lars Fresker
Förbundsordförande Officersförbundet

Rakt på sak om svenskt NATO-medlemskap

Nu går det att se FörsvarsForums fullbokade Natoseminarium från den 24 oktober i efterhand genom denna länk. Första delen omfattar Karlis Neretnieks (generalmajor och tidigare rektor vid Försvarshögskolan) som beskriver vad NATO är samt Sverre Diesen (general och tidigare försvarschef i Norge) som talar under rubriken ”Ett litet lands inflytande i NATO”. I den andra delen ser vi […]

Försvarsminister Karin Enström (M) – Ingen stor diskrepans i bilden om Ryssland

– Vad är moderaternas försvars- och säkerhetspolitik? Moderaterna, vi arbetar för att stärka Sveriges försvar och försvarsförmåga. Vi ska ha ett starkt försvar som är modernt och relevant. Det är viktigt att komma ihåg varifrån vi kommer. När allainse tillträdde var vår försvarsförmåga bristfällig. Vi hade låg beredskap och låg tillgänglighet. Vi är nu uppe […]

Trettio flygsekunder från Ryssland

Den senaste trailern inför Steadfast Jazz 2013.

Enligt Polens näst största tidning kommer en del av den stora Nato-övning i Nordeuropa som inleds denna vecka att genomföras trettio flygsekunder från Ryssland.

Övningen Steadfast Jazz 2013 blir den största hittills för Nato Response Force (NRF). Antalet aviserade övningsdeltagare är 6,000, inklusive några svenska stabsofficerare. Siffran framstår dock inte som särskilt imponerande om man jämför med septembers rysk-belarusiska Zapad-övning som inklusive de samtidiga beredskapsövningarna i området omfattade 50,000 enligt Försvarsmaktens analys. Zapad 2013 skulle ursprungligen innebära 13,000 soldater.

Steadfast Jazz 2013 drar formellt igång nu på lördag den andra november och håller på under en vecka.

Finska synpunkter på försvarsdebatten

Av Stefan Forss, kallad ledamot i Kungl Krigsvetenskapsakademin (Stefan Forss är filosofie doktor i fysik och docent vid Försvarshögskolan i Helsingfors. Han har bland annat koordinerat den uppmärksammade rapporten om rysk militär förmågeutveckling som släpptes 2011, och även författat möjligen den första öppna tekniska rapporten om Iskandersystemet. – Red anm) ………………………………………………………………………………………………………………………… ”The power to hurt […]

Grattis spetsnaz!

Sammanfattning

Likt tidigare inlägg så är det tydligt att Ryssland satsar på sina spetsnazförband och tillför dem dels nya förmågor för att kunna lösa sina uppgifter dels ny utrustning för att bistå dem i detta. Att man ej räds för att genomföra en långsiktig satsning är tydligt med införandet av förberedande utbildning för ungdomar till just spetsnazförbanden.

Analys

Varje år firar man Spetsnaz den 24 oktober. Således även iår när man firar sin 63 års dag efter inrättandet 1950. De Ryska Spetsnaz förbanden har kommit en lång väg och är i vissa discipliner betydligt bättre utbildade än dess västerländska motparter, framför allt besitter de grundkunskaper m h t att man ej förlitar sig i lika stor omfattning på teknisk materiel som vi i väst, vilket i mina ögon gör dem mer välutbildad.

Likväl så meddelande man 131024 att de ryska Spetsnazförbanden skall växa i storlek samt att förbanden kommer tillföras ny och mer avancerad teknisk utrustning. Målsättningen är att Spetsnazförbanden till Januari 2016 skall vara ombeväpnade och bytt ut 30% av sin utrustning till modernare sådan. Likväl så påtalade man att Spetsnazförbanden hade uppnått utmärkta övningsresultat under Zapad’13.För en mycket gedigen genomgång om de ryska specialförbanden kan jag varmt rekommendera Lars Gyllenhaals & Joakim Von Brauns senaste bok Ryska elitförband.

Stor del av rekryteringen till Spetsnaz under Sovjettiden skede att man i ett tidigt skede via DOSAAF vilket är en friviligorganisation för ungdomar identifierade lämpliga kandidater för Spetsnazförbanden. Enkelt beskrivet står DOSAAF för Frivillig Sällskapet för främjande av armén, flygvapnet och marinen.

DOSAAF grundades under Sovjettiden och dess syfte var att ingjuta patriotism, stärka den fysiska konditionen hos ungdomarna i Sovjet. Organisationen hade även den viktiga uppgiften att utbilda ungdomar i grundläggande militära färdigheter såsom vapentjänst, fordonstjänst och fallskärmshoppning. Något som man även har fortsatt med efter Sovjetunionens fall. Vilket leder oss fram till vilka åtgärder vidtar man i dagens Ryssland för att rekrytera mot de ryska Spetsnazförbanden?

I Volgograd har tolv (12) ungdomar genomfört en förberedande värnpliktsutbildning för delsSpetsnazförband dels Svarta havsflottans marininfanteri. Den förberedande värnpliktsutbildningen har varit ett försöksprogram. Ungdomarna valdes ut efter dels grundliga fysiska och psykiska undersökningar dels att de själva uttryckt en vilja att få tillhöra det Ryska jägar- och specialförbandssystemet.

Initiativtagare till detta försök har varit dels Centrumet för spirituell, moralisk och patriotisk skolning i Volgograd dels ett regionalt förbund för veteraner från de ryska specialförbanden. Man anser att försöket har fallit väl ut och avser nu genomföra det två gånger per år för att förbereda nya rekryter för delsvårinkallelserna dels höstinkallelserna.

Ungdomarna ha bl a erhållit utbildning i fältarbetstjänst (minor, sprängmedel), karttjänst (orienteringsutbildning m m). Likväl har grundläggande stridsutbildning genomförts såsom närkamp, sammanstötsförfarande, eldöverfallm m. Tre stycken grundläggande fallskärmshopp har även genomförts från 800 m höjd.

Under utbildningen har man prövats kandidaternas förmåga och motivation inför Spetsnaz utbildning, likväl som psykisk stabilitet, fobier men även om de skulle ha post-traumatisk stress av någon händelse tidigare i sitt liv.

Att man genomför detta kan tyda på att man börjat hamna i liknade situation som i Sverige där den initiala utbildningsståndpunkten hos de ungdomar som söker sig till jägarförbanden är för låg. Med initialutbildningsståndpunkt menar jag t ex att man ej har med sig t ex orienteringskunskaper som man tidigare erhöll i skolan, en låg nivå i vad som för ca 20 år sedan ansågs normala skogskunskaper m m.

En annan intressant nyhet är att man har genomfört utbildning och övning med Spetsnazförbanden på Kolahalvön (MD V) i strid, spaning och förflyttning i bergs- och fjällterräng. Inom Svenska Försvarsmakten är det Arméns jägarbataljon (AJB) som är funktionsbärare för bergstjänsten inom Försvarsmakten, något som främst visade sig vid Herkulesolyckan vid Kebnekaise 2012. Vad som även framkom vid detta arbeta var att AJB hade en unik förmåga inom hela Norden kring denna verksamhet.

Således har Ryssland även nu gjort bedömningen att man måste ha denna förmåga inom MD V och då främst förbanden vid Barens regionen. Utbildningen som genomförts har omfattat, isklättring, klättring, förflyttning vid/på klippor samt förflyttning i fjällterräng omfattande hindertagning såsom vattenövergång. Utöver detta har även utbildning genomförts i hur strid samt spaning genomförs i fjäll- och bergsterräng.

Likväl har utbildning i dold förflyttning genomförts samt överlevnadsutbildning i bergs- och fjällterräng. Likväl har förbandets prickskyttar erhållit särskild utbildning i agerande i bergs- och fjällterräng, något som skiljer sig markant framför allt avseende ballistik kontra ett agerande på lägre höjder.

Likväl en intressant sak som belyses avseende tillämpningsdelen av utbildningen är att man övat agerande vid sambandsbortfall och därmed att förbanden måste agera självständigt. Det vill säga att man agerat enligt uppdragstaktikens grundlinjer, enheten på plats är den som avgör hur man skall lösa uppgiften med de tillgängliga medlem som finns.

Utöver utbildning och övning i bergsförmåga i MD V så genomför man just nu en två (2) månaders lång utbildning i MD S som syftar till att förbättra spaningskompaniernas bergsförmåga. Det rör sig om 400 stycken spaningssoldater som erhåller utbildning i agerande i bergsterräng på 1,500 – 2,500 meters höjd över havet. Utöver den renodlade bergsutbildning erhåller de även utbildning förflyttning, maskerings, spaningstjänst och strid i bergsmiljö.

Inom MD S genomfördes i slutet av September månad 2013 en intressant övning med Spetsnazförband (spaningskompani lokaliserad i Abchazien) i militärdistriktet. Övningen kom att genomföras i såväl littoral-, rural- som bergsmiljö. I övningen deltog cirka 100 personer. Under övningen har utbildning genomförts i utnyttjande av GLONASS system samt utnyttjande av bärbara marksensorer för upptäckt och lokalisering av en motståndare.

Utbildning/övning har även genomförts i eldöverfall och överfall. Övningarna har även genomförts med skarp ammunition varav en tredjedel (1/3) har genomförts i mörker. Utöver detta har förbandets prickskyttar övats i strid, förflyttning och maskering i bergsterräng och då även antiprickskyttetjänst dvs att lokalisera motståndarens prickskyttar och nedkämpa dem.

Likväl så tilldelas spetsnazförbanden mer och mer avancerad utrustning. 131024 kunde man läsa hos RIA Novosti hur man beskrev hur spetsnazförband inom MD Ö hade utnyttjat mini-uav för att lokalisera en motståndare och därefter genomföra eldöverfall mot honom för att nedkämpa han. Således så har man nu kommit mycket långt i utnyttjandet även av stridstekniska UAV i Ryssland.

Slutsatser

Tydligt likväl som jag skrev i våras är att man satsar på spetsnaz förbanden. Vad som är intressant är införandet av den tekniska utrustningen i förbanden, om detta kommer göra dem bättre eller sämre återstår att se. Börjar man förlita sig för mycket på teknisk utrustning riskerar man att tappa grundläggande förmågor såsom orientering m m.

Likväl är det mycket intressant att se att de verkar övergå till en mer västerländsk ledningsfilosofi åtminstone för jägar- och specialförbandssystemet där man övar förbanden hur man skall agera självständigt utan att ha samband med högre chef. Nu har Ryssland på de högre nivåerna tillämpat en form av uppdragstaktik men på de lägre nivåerna har det varit oerhört direktstyrt. Detta är således något som bör följas m h t min uppfattning är att om man skall få riktigt effektiva jägar- och specialförband krävs det att dessa får ”blomma” ut fullständigt med hjälp av de grundläggande tankarna bakom just uppdragstaktik.

Likväl är det tydligt att man tänker långsiktigt i sin rekrytering till just spetsnazförbanden likt man har gjorde tidigare under Sovjettiden. Förberedande utbildning av ungdomar lockar säkert många presumtiva ”aspiranter”. Detta möjliggör att man kan grundutbilda dem på grundläggande kunskaper i ett tidigt skede och därmed snabbt höja deras förmåga då de påbörjar den egentliga utbildningen. Likväl kan man genomföra en grundligare selektering innan de påbörjar utbildningen.

Likväl är det mycket intressant att man börjat införa bergsförmåga för spetsnazförbanden i de norra delarna av MD V, något som Sverige tidigare har varit rätt unika att besitta i Barens regionen. Vad orsaken till införandet av denna förmåga kan vara kan man i dagsläget bara spekulera men, bedömt handlar det om att man vill behärska förflyttningssätt i alla attityder på markarenan och att kunna förflytta sig i bergsmiljö möjliggör att kunna komma i en oväntad riktning.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

FMSO 1(Engelska)

Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3, 4, 5, 6(Ryska)

RIA Novosti 1, 2(Ryska)

ÖB och spetsnaz

Sveriges ÖB i Murmansk på Zvezda-kanalen.

Två nyheter som svenska medier hittills inte tagit upp är ÖB Sverker Göransons visit i Ryssland denna vecka, trots att det är hans första i landet, samt att Ryssland idag firat den nationella spetsnaz-dagen.

Man får söka sig till Försvarsmaktens hemsida eller den ryska militärkanalen Zvezda (se klippet ovan) för att få ta del av ÖB-besöket i Ryssland. Formuleringarna om besöket skiljer sig åt en del. En nyckelformulering i Zvezdas skildring av det rysksvenska militära toppmötet var ”med gemensamma krafter stå emot terroristhotet”. Försvarsmakten sammanfattar besöket så här: ”Huvudfokus under resan har legat på erfarenhetsutbyte kring Sveriges respektive Rysslands försvarsreform, samt möjligheter till fördjupat samarbete mellan Sverige och Ryssland särskilt vad gäller maritim säkerhet i Östersjön och Arktis.”

Vad gäller att stå emot terrorister och diversanter (jägarsoldater/operatörer) så handlade ett av dagens ryska TV-reportage om spetsnaz om det. Som framgår av min och Joakim von Brauns bok Ryska elitförband införde president Putin 2006 en särskild minnesdag för de väpnade styrkornas spetsnaz-förband den 24 oktober – till minne av att Sovjets dåvarande försvarsminister den 24 oktober 1950 skapade de första spetsnaz-förbanden av modernt snitt. Sedan 2006 är det därför också naturligt nog extra uppmärksamhet på spetsnaz i ryska medier just denna dag. Klippet nedan sändes idag och visar några nyheter inom spetsnaz.

Mer ansiktsmasker verkar vara en trend inom spetsnaz.

I klippet syns ett nytt PDSS-förband, ett marint förband mot terrorister och diversanter som också benämns som spetsnaz (i detta fall inom stillahavsflottan). Man tänker enligt reportaget införa hästar bland sina vanliga transportmedel och har därför nyligen infört ridutbildning, med viss civil assistans.

Låt oss så avsluta med ett annat spetsnaz-klipp från idag som visar spetsnaz inom armén:

Som sagt, masktrend.

Det rör sig om ett ospecificerat spetsnaz-förband i Tambovområdet. Men med hjälp av Ryska elitförband kan man räkna ut att det torde röra sig om den 16. spetsnaz-brigaden.

Lögnen är fanatismens bästa vän!

”Om jag ljuger så är det bara för att jag tror att jag talar sanning”

När du tror att du har sett och hört alla tokigheter som tänkas kan, så kan du gå till Nya Moderaternas partistämma och lyssna på när Pinnochioklubben (det försvarspolitiska etablissemanget) hyllar den egna försvarsreformens förträfflighet. Själv har jag helt tappat förtroendet för dessa moderater som jag tyvärr själv har varit med och röstat fram till makten. Något jag och många med mig skäms för i dag, men som tyvärr inte kan korrigeras förrän nästa riksdagsval. De nya Moderaterna är långt ifrån seriösa när det kommer till försvarspolitiska frågor, så därför tänker jag unna mig att skriva ett något oseriöst inlägg om dessa nymoderater och deras ytterst bedrövliga försvarspolitik.

Majoriteten av oss som växt upp i det här landet är uppfostrade och lärda att det är fult att ljuga. Lögner blir nästan alltid genomskådade, och den som ljuger får i slutändan ofta gå hem med svansen mellan benen. Men av någon outgrundlig anledning så kan man som politiker, och i synnerhet som försvarspolitiker tydligen ljuga, skönmåla och förvanska verkligheten helt utan att ställas till svars för detta.

Moderatstämman är till synes en orgie av ryggdunkande, där twittrandet går för högtryck. Allt för att prångla ut budskapet om att man inom Nya M minsann satsar på försvaret! Alternativet till detta är att man projicerar problemen över till andra för att få den egna politiken att framstå i bättre dager. Är man själv riktigt dålig i en gren, så kanske det alltid finns någon som är ännu sämre som man kan flytta fokus till? Det är nästan så att man börjar undra om det serverats lite för starka drycker eller blandats konstiga svampar i maten vid Louise de Geerhallen i Norrköping?

Moderaternas försvarspolitik som nu hyllas av de egna kan sammanfattas med ett antal hårda fakta som alla bör ha med sig när man går in i försvarsdebatten:

– Försvarsmakten har problem att rekrytera personal efter att värnplikten avskaffades
– Personalkostnaderna har skjutit i höjden vilket innebär mindre pengar till verksamhet
– En redan innan allt för låg numerär blir successivt ännu lägre
– Att det inte finns tillräckligt med pengar för att omsätta nödvändig materiel
– Att den materiel som omsätts i de flesta fall innebär en halvering av numerären
– Att flera materielprojekt som förväntas beslutas av regeringen medvetet förhalas
– Att den organisation (IO14) som regeringen beställt inte kan realiseras
– Ovanstående beror givetvis på att hela reformen är grovt underfinansierad
– Att en redan anorektisk organisation nu ska bantas ännu mer för att spara pengar
– Det innebär att 500 miljoner ska sparas genom att ta bort 1500 tjänster
– Att det inte finns tillräckligt med pengar för att öva förbanden i rätt omfattning
– Att FM med en prolongerad ekonomi har lagt fram en nattsvart perspektivplan
– Att en musikkår tydligen är viktigare att debattera än faktisk försvarsförmåga
– Att skönmålning tydligen är ett nytt moderat försvarspolitiskt paradnummer

Det sistnämnda verkar uppenbart vara signifikant för moderatstämman. Man kan ju för deltagarnas skull hoppas att det är gott om plats i Norrköping, för om alla ska gå omkring med meterlånga näsor så kan det ju ställa till problem.

Jag tänkte här nedan bjuda på ett smakprov av osmaklig problemprojicering och klassisk skönmålning från denna fredagkväll.

Fömin @KarinEnstrm berättar om försvarsreformen på #Mstämma o lyfter farhågorna för oppositionens besparingsförslag pic.twitter.com/ZzKinIl1Wi
— Annicka Engblom (@AnnickaEngblom) October 18, 2013

@pjaxess Tvärtom-för oss deltagit i utskottsarbete o #mstämma tydlig förstärkning av försvarsförmåga o planering f det oförutsedda!
— Cecilia Widegren (@WidegrenCecilia) October 18, 2013

@kdforsvar @AGardberg Tvärtom! Tydliga förstärkningar av försvarsförmåga oplanering f det oförutsedda!Avslag yrkande-inte samma -vara emot!
— Cecilia Widegren (@WidegrenCecilia) October 18, 2013

Men det värsta av allt är väl egentligen det som Wiseman redan avhandlat tidigare i kväll, där han ånyo konstaterar att Nya Moderater inte är försvarsvänliga vad än försvarspolitiker Widegren från Skaraborg än försöker framställa. Att inte stå upp för ett konkret förslag från moderaternas i hemkommunen Skövde som berör möjligheten att i rätt tid kunna möta möjliga förändringar i omvärldsläget och därför ge Försvarsmakten i uppdrag att planera för styrketillväxt. Detta tilläggsyrkande avslogs av den moderata stämman!

Samtidigt som detta sker så yrkar Cecilia Widegren på följande förändring till propositionen ”Ett modernt arbetarparti för hela Sverige”. Detta enligt ett av utskottsprotokollen.

Cecilia Widegren yrkade att på sid 259, rad 8, lägga till ny text enl följande ”Detta stärker Sveriges nationella försvarsförmåga som värnar våra nationella intressen” [yrkandet bifölls]

Ja så här går det alltså till i den politiska värden. Det viktiga verkar vara att man kan framställa den egna politiken i bättre dager än vad man egentligen kan leva upp till. Inom försvarspolitiken är det tragiskt nog även förhållandevis riskfritt då det är ytterst få som granskar detta ”särintresse” till politikområde och även om någon synar korten så kan det alltid viftas bort med nya lögner och skönmålningar.

Apropå Pinnochioklubben så kanske det kan vara på sin plats att berätta om just Pinnochio som tillverkades av en fattig dockmakare. Som av ett mirakel visar sig dockan börja leva, men han var en lögnare av stora mått, och varje gång Pinnochio ljög så växte näsan sig lång. Till slut lärde sig dock Pinocchio att vara snäll, och fick då bli en riktig pojke som han alltid önskat.

Om Pinnochio (=Moderaterna) blir snäll (=försvarsvänliga) och slutar ljuga (=skönmåla) så kanske förtroendet kan återskapas och att han då får bli en riktig pojke (=får tillbaka förtroendet/röster).

Media: DN, 2, 3, 4, 5, 6, SvD

The importance of Gotland

By Johan Wiktorin, editor and fellow in Dept 1 Bruce Acker wrote yesterday a thoughtful piece about Gotland’s strategic significance, where he put forward some hard questions to ponder. Since I am one of the proponents of strengthening Gotland militarily, I feel obliged to address Bruce’s concerns. It is true that the development of modern […]

Gotland’s strategic significance

By Bruce Acker, former US Defence Attaché to Sweden In the months leading up to the next election, defense debates in general and the Swedish Armed Force ability to defend Sweden’s territory will be increasingly in focus. The defense of Gotland inevitably appears in such a debate, though the substance of the debate available to […]