Sökresultat för: sis

Med utgångspunkt i försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport som överlämnades i somras ska försvarsberedningen analysera det svenska försvaret och lämna förslag för perioden efter 2015. Ett av problemen är att försvarsberedningens arbete inte alls kommer att göras förutsättningslöst. Försvarsminister Enström har beslutat att försvarsberedningens kommande förslag ska utgå från att ”fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av riksdagen 2009″. Det är således redan nu fastställt att den tidigare beslutade inriktningen ska fortsätta att gälla. En inriktning som i praktiken innebär att Försvarsmakten primärt dimensioneras för internationella insatser och inte alls för försvaret av Sverige. Förutsättningar och åtgärder för att förbättra det så kallade ”en-veckasförsvaret” kan vi inte förvänta oss. I bästa fall kommer beställd insatsorganisation IO14 att kunna slutföras, under förutsättning att mångmiljardbelopp tillförs.

Tyvärr förhåller det sig inte bättre än att knappt någon försvarsdebattör, försvarsengagerad eller försvarsintresserad hyser någon tilltro till den försvarsberedning som är tillsatt att utreda försvarsfrågan. Jag har inte noterat en enda ledarskribent hos de större mediahusen eller i lokalpressen som förväntar sig att försvarsberedningen ska lämna i från sig en rapport som speglar verkligheten där ute, snarare tvärt om. Förväntningarna är i stället att produkten kommer att bli en ytterst slätstruken beställningsprodukt.

Jag kan gå så långt i min egen kritik mot försvarsberedningen som instans att jag hävdar att vi både har ett stort systemfel och som en direkt följd därav också ett demokratiskt problem. Detta är mycket bekymmersamt! Vad grundas då detta på?

Försvarsberedningens nuvarande sammansättning består av ett antal kloka individer som enskilt står för både kunskap och vilja att skapa bättre förutsättningar för ett fungerande försvar. jag tänker särskilt på individer som Allan Widman (fp), Mikael Oscarsson (kd), Peter Hultqvist (s) och Mikael Jansson (sd). Som vi ser är det till och med blocköverskridande viljor som enskilt verkar för en sund försvarspolitik.

Men jag vill påstå att detta inte spelar någon som helst roll då beredningens rapport i slutändan ska jämkas ihop så att samtliga partier kan skriva under rapporten vilket oundvikligen leder till en stor mängd kompromisser. Konsekvensen av detta blir i värsta fall ett mycket urvattnat dokument där formuleringarna till slut blir så generella att de kan tolkas och efterlevas på i stort vilket sätt som helst och att regeringen (oavsett färg) kommer att kunna hävda att det finns spårbarhet till försvarspropositionen. En sådan rapport kostar därför mer än den smakar.

Ställföreträdande insatschefen, general Bernt Grundevik tar i sitt nyskrivna gästinlägg hos Wiseman upp försvarsberedningens kommande rapport och påstår helt korrekt att vi måste debattera försvarsfrågan innan det är för sent. För sent i det här fallet är alltså innan försvarsberedningen lämnar sin rapport den 31 mars 2014, d.v.s. om ganska exakt sex månader. Jag tror dessvärre att debatten måste föras på riksnivå för att beredningen som helhet ska ta till sig något från en sådan debatt för att utgångsläget ska kunna förändras under resans gång. Förutsättningarna för en förändring är tyvärr inte särskilt gynnsamma om vi tittar på respektive parties utgångsläge.

• I grunden är hela beredningen ett beställningsjobb på uppdrag av Moderaterna. Inriktningen är solklar, fortsätt på nuvarande spår. Att Cecilia Widegren (m) utnämndes till ordförande ger tydliga signaler att man vill att beredningen ska ledas av någon som är partistyrelsen mycket trogen. Moderaterna kommer inte att satsa några större summor för att förbättra försvarsförmågan annat än genom uttalanden i debattartiklar. I synnerhet inte i valtider då allt kommer att satsas på nya jobbskatteavdrag och andra samhällsreformer. Moderaterna kommer aldrig gå till val med fokus på försvarsfrågan då man helt riktigt inte vinner några riksdagsval på den. Men man har dock inte insett att man faktiskt kan förlora val på att misshandla frågan på det sätt man gör i dag.   

• Kristdemokraterna och Folkpartiet har i mina ögon som enskilda partier den mest sunda synen på försvarsfrågan. Man har vid ett flertalet tillfällen det senaste året uttryckt stark kritik mot den låga nivå som nu råder. Det är dessutom förankrat inom partiet ända upp till respektive partiledare vilket är en styrka. Problemet är att partierna enbart har ett mandat vardera i beredningen, och i en eventuell framtida ombildning av Alliansregeringen kommer man sannolikt inte att löpa linan ut och gå mot Moderaternas ”nedrustningslinje” då man med stor sannolikhet väljer att ta kampen i sina hjärtefrågor. För Folkpartiet – skola, och för Kristdemokraterna – vård och omsorg.

• Centerpartiet har som vanligt i försvarsfrågor ingen tydlig åsikt och prioriterar internt inom partiet försvarsfrågan mycket lågt. Partiet går bedömt i Moderaternas ledband hela vägen in i mål utan att verka för ett utökat anslag för att möjliggöra en förbättrad försvarsförmåga. Även om Staffan Danielsson inte är nöjd med nuvarande läge rörande försvarspolitiken så kommer knappast den nya ”Stureplanscentern” tillsammans med partiledare Lööf att prioritera försvarsfrågan.

• Sverigedemokraterna är som bekant det parti som vill öka anslaget mest av alla. Problemet är att samtliga övriga partier bevisligen tycker det är viktigare att inte vara av samma åsikt som SD oavsett vilka förslag partiet kommer med. I beredningens arbete kommer ändå SD att kunna bidraga med en röst för hårdare skrivningar rörande utökad försvarsförmåga.

• Socialdemokraterna genom Peter Hultqvist har under de senaste åren totalsågat Moderaternas hantering av försvarsfrågan och den ständiga skönmålningen av det prekära läget. Således är det nu upp till bevis för Socialdemokaterna. Det finns dock mörka moln även här. Jag tror inte att Hultqvist & co har klart bakåt hela vägen upp till verkställande utskottet där man sannolikt har andra saker högre upp på agendan i syfte att vinna kommande val. Jag tror Hultqvist kommer att påverka beredningens arbete till det bättre, men vet nog att det egna partiet inte kommer att stå bakom allt för höga krav på ökat anslag. 

• Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer inte att verka för att skjuta till ytterligare ekonomiska medel även om vänsterpartiet otroligt nog imponerat på sistone genom att uttrycka oro för den låga nivå som nu råder. Som motpol till regeringens direkta styrning till försvarsberedningen om att nuvarande försvarsreform ska fullföljas så höjs nu röster från vänsterpartiet om att värnplikten bör återinföras! Som parentes till detta skrev även journalisten Elisabeth Höglund en krönika i Aftonbladet med samma budskap. Sakta men säkert börjar folk nu vakna till liv och inse begränsningarna med nuvarande försvarspolitiska linje. Oaktat detta kommer inget av nämnda partier att verka för utökat anslag.

Ungefär så ser grundförutsättningarna ut för beredningens kommande arbete, om än i en mycket förenklad version. Att då gå omkring i en villfarelse att rapporten ska komma som den slutgiltiga lösningen på alla problemområden som tagits upp i den försvarsdebatt som förs på bloggarna, i fikarummen eller för den del den debatt som Bernt Grundevik efterlyser inför försvarsberedningens rapport som ska redovisas senast den 31 mars 2014.

Min bestämda uppfattning är dock att det enda som skulle förändra partiernas ståndpunkt i grunden är att försvarsfrågan debatteras brett på riksnivå under en längre tid och att svenska folket börjar engagera sig för ämnet. Att detta tyvärr inte kommer att hända vet vi redan även om debatten efter ”en-veckas försvaret” och ”ryska påsken” i viss mån varit högst nödvändiga ögonöppnare för många. 

Det kommer som vanligt att vara vård, skola, omsorg och jobben som kommer att stå i fokus och prioriteras det närmaste året inför kommande riksdagsval – inte försvarsfrågan. Detta kommer att spegla skrivningarna i försvarsberedningens rapport på det sättet att få partier vill binda upp stora ekonomiska summor på att stärka försvaret i dessa valtider.