Bloggaren Cornucopia? frågar sig i ett blogginlägg hur det kan ta tre veckor att uppgradera systemet och inte en natt? Rebecca Ingmarsdotter, chef för PRIO vid Högkvarteret svarar här på frågeställningarna. PRIO är nedstängt under totalt 16 dagar (inklusive 3 helger, … Continue reading →
Sökresultat för: Ledning
Sanningens minut närmar sig…
Om det möjligen har undgått någon så stundar valet till Sveriges riksdag, kommuner och landsting och framåt natten mot måndag så kommer vi få svaret på hur röstfördelningen ser ut. Huruvida vi redan under natten kommer att få svar på vem/vilka som kommer att styra Sverige under de kommande fyra åren är dock inte lika självklart om man tittar på hur de senaste opinionssiffrorna ser ut. Det ser ut att vara ett parlamentariskt kaos som väntar.
I dagsläget handlar det inte om vilket block som vinner valet och som därmed kommer att styra Sverige eftersom inget av blocken ser ut att få egen majoritet. Det rödgröna blocket som inte ens har en intern uppgörelse når inte högre än 46,4% enligt Ipsos senaste mätning. Detta genererar åtminstone tre större problem. För det första ska S komma överens med MP vilket inte lär vara snutet ur näsan. För det andra så kräver en regeringsbildning med dessa siffror stöd av Vänsterpartiet, vilka Stefan Löfven egentligen inte vill ha med i en regering. För det tredje så kommer ytterligare stöd att krävas i syfte att åstadkomma majoritet i riksdagen. Från vilket parti då kan man undra?
Att det borgerliga blocket skulle gå från mätningens 39,6% till att få egen majoritet är enligt min bedömning en praktisk omöjlighet. Därmed så är båda blocken beroende av ”någon annan” för att få igenom sin politik och därmed är det parlamentariska kaoset ett faktum.
Ett annat stort problem omkommer att uppstå är om Feministiskt Initiativ kommer in i riksdagen. Detta av flera anledningar. Jag har dock svårt att tro (jag vill ej tro) att Socialdemokraterna skulle vända sig till Gudrun Schymans mans- och försvarshatande gelikar i syfte att få igenom sin politik. Skulle han vända sig dit så tror jag det kommer bli oerhört svårt att få igenom den politik som Socialdemokraterna driver. FI vill som bekant bl.a. avveckla hela försvaret och i ett första steg vill man skära ner det med en fjärdedel.
Återstår då att se hur stor del av rösterna Sverigedemokraterna kommer att få och om man ånyo blir vågmästare i riksdagen, något som partiet givetvis hoppas på. Det skulle inte alls förvåna mig om partiet blir det tredje största partiet i riksdagen och att man får röstsiffror som ligger runt 12% och därmed kommer att mer än fördubbla sina mandat i riksdagen. Anledningen till att opinionssiffrorna inte är sådana i dag är givetvis att det finns många som vid opinionsmätningar inte vill uppge att man avser rösta på SD.
Kaoset lär bli stort och jag utesluter inte alls att det kan bli ett nyval (eller extraval som den korrekta termen är) om regeringspartierna inte får igenom sina beslut och sin budget under det första kvartalet. Senaste gången vi hade ett nyval i Sverige var 1958.
Försvarspolitiken
Riksdagsvalet i morgon (och därmed kommande budget för 2015) kommer även att utgöra den näst sista enskilda tidpunkten inom överskådlig tid för våra folkvalda politiker att kunna vända den ständigt nedåtgående trenden när det kommer till finansieringen av vårt försvar och därmed också skapandet av försvarsförmåga. Den sista hållpunkten under överskådlig tid blir försvarsbeslutet som kommer att beredas och fattas under 2015.
Men att sitta ner och göra ingenting för att invänta ett försvarsbeslut 2015 kan vara farligt och bli oerhört ödesdigert när det samtidigt pågår ett krig i Europa. Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk uttalade i dag vid en internationell konferens i Kiev att ”Vi är fortfarande i stadiet krig, och den huvudsakliga angriparen är Ryska federationen. Putins mål är att ta hela Ukraina. Ryssland är ett hot mot världsordningen och hela Europas säkerhet.” Dessa realiteter för ett av Europas länder tycks tyvärr återigen ha blivit helt underordnat debatten om skatter, vård, skola och omsorg här hemma i det lugna och trygga Sverige.
Är man intresserad av försvarsfrågor och anser att dessa är helt eller delvis avgörande för hur man ska rösta i morgon kan man med fördel ta del av sammanfattningen av de olika partiernas försvarspolitik hos Wiseman. Men det räcker egentligen att läsa det andra och tredje stycket för att den försvarspolitiska novisen ska kunna skapa sig en tillräckligt god uppfattning om var partierna står.
– Prioriterar man som väljare högre försvarsanslag, ska man rösta på Folkpartiet, Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna, där den största skillnaden är att de två föregående är NATO-vänliga medan Sd vill se fortsatt alliansfrihet.
– Anser man att det nuvarande säkerhetsbegreppet är förlegat och att försvarsanslagen bör minskas, ska man i rösta på Feministiskt Initiativ eller i andra hand Miljöpartiet.
Jag vill dock göra ett tillägg angående Kristdemokraternas relation till ett medlemskap i NATO. För inte alls så länge sedan var KD ett parti som var uttalad motståndare till NATO. I dag har man svängt och verkar i dag för att utreda ett medlemskap. Inom partiet är man dock fortfarande splittrade. Partiets försvarspolitiska talesperson Mikael Oskarsson är en stark förespråkare av ett medlemskap samtidigt som partiets utrikespolitiska talesperson Désirée Pethrus är mer skeptisk. Partiledaren Hägglunds uppfattning är att frågan skall utredas och därmed tar han inte ställning i dagsläget. Jag delar Wisemans uppfattning att partiet är NATO-vänliga, dock inte i den omfattning som krävs för att kunna stämplas som klara med frågan.
Min slutsats av den analysen landar därför i att Folkpartiet därmed är det enda partiet som vill öka försvarsanslaget (om än för lite och för sent) och samtidigt aktivt driver frågan för ett medlemskap i NATO. Inom Folkpartiet är det slutgiltiga ställningstagandet redan avklarat. Folkpartiet blir således det enda partiet med en kombination som kan skapa en ökad egen säkerhet inklusive att det skulle ge verkliga säkerhetsgarantier och inte de luftslott som samarbeten inom EU och Norden i praktiken innebär. Folkpartiet har som det mindre regeringspartiet dock varit bakbundna av den nymoderata synen på försvar och säkerhet och har bedömt fått stå tillbaka för att få igenom sin skolpolitik under innevarande mandatperiod. Hur man kommer att agera i en framtida regering eller vid en valförslust är något oklart.
Försvarsdebatten
Med bakgrund av det ständigt försämrade omvärldsläget och det faktum att försvaret mot alla odds blev en valfråga så är det ändå underligt att försvarsdebatten förs på en så pass låg nivå som den gör. Partiledarna för de två stora partierna, Reinfeldt och Löfven är de som sticker ut mest då de upplevs som både ointresserade såväl som som dåligt pålästa, två faktorer som förvisso hänger samman.
På tal om låg nivå så verkade Stefan Löfven ha tagit över just mantrat ”låg nivå” från Cecilia Widegren när han i gårdagens debatt uttalade just denna fras i samband med att Rysslands upprustning skulle beskrivas.
Fredrik Reinfeldt var inte bättre då han skulle framhäva regeringens personalförsörjningsreform som helt avgörande för vår försvarsförmåga. Inte nog med att han ondgjorde sig över hur dåligt försvaret var tidigare (”det gick ju inte att använda”) innan Alliansen tillträdde så förklarade han även att hans nya försvar ska övas mer och kunna användas direkt och behöver helt annan och modern materiel. Tyvärr var det ingen som upplyste Reinfeldt om några grundläggande fakta. Insatsorganisationen IO14 är inte finansierad. Inte ens enligt ”krona för krona- principen” Dessutom blir det extra beklämmande att den moderna materiel som han tar upp har växt sig till ett ofinansierat berg av materiel som under hans två mandatperioder vid makten växt till över 50 miljarder. När det kommer till övningsverksamheten så var det inte heller någon som hade förmågan att förklara att pengar till förbandens övningsverksamhet har minskat med 144 miljoner jämfört med föregående budgetår. Så var det med dessa satsningar på det användbara försvaret.
Tyvärr fokuserar försvardebatten ofta på helt fel saker. Politikerna fastnar i frågeställning som är enkla att förhålla sig till. Ett exempel från gårdagen är att Miljöpartiet och Vänsterpartiet tror att anskaffningen av ”Super-JAS” är den stora frågan som måste debatteras, men så är det givetvis när man varken vill eller har förmågan att ta till sig de realiteter som styr försvar- och säkerhetspolitiken. Sjöstedt försökte till och med vända frågan till att den skulle handla om klimathot… Det är därför synd att inte frågorna i debatterna handlar mer om den grundläggande frågan om hur relevant vårt eget försvar är givet omvärldsläget, Rysslands agerande och det pågående kriget i Europa?
De enda av partiledarna som uppenbart verkade behärska frågorna i försvarsdebatten på ett relevant sätt var Jan Björklund, men även Jimmie Åkesson. Åkesson var den enda som egentligen svarade på Anna Hedenmos fråga huruvida vi kan försvara oss. Åkessons svar var ett rakt och tydligt JA, med tillägget ”på ett ställe på en vecka om nio år”.
Sammanfattningsvis….
…så konstaterar jag att valet kan komma att bli en rysare i flera aspekter, och i synnerhet när det kommer till försvarsfrågan. Om Alliansen tar hem en valseger så vet vi redan nu hur det blir. Då kommer vi att få ett tillskott om 5,5 miljarder till försvaret men den lilla detaljen att detta tillskott kommer att effektueras först år 2023, d.v.s. om 9 år. Innan dess har vi haft tre riksdagsval, 2014, 2018 och 2022 och innan valet 2018 så har ”satsningen” inte ens överstigit 1 miljard… Detta manifest presenterades efter att Ryssland annekterade Krim bör också tilläggas. Trovärdigheten runt Alliansens ”satsning” på försvar och säkerhet faller därmed tungt till botten.
Socialdemokraterna vill mer än Alliansen här och nu vilket jag har respekt för, även om det inte är några stora pengar det handlar om. Men hur det blir med detta i praktiken vet vi egentligen väldigt lite om innan det blir skarpt läge. Dessutom ska Socialdemokraterna komma överens med sina bästa kompisar i Miljöpartiet som både vill skära ned samtidigt som man vill skapa ett ”ickevåldsförsvar” vad nu det kan vara…
Det inrikespolitiska läget när det kommer till försvarsfrågan kan nog inte bli värre med tanke på vad som händer i ett land på andra sidan Östersjön.
Ett annat problem med försvarsdebatten är att väldigt få människor i Sverige begriper vad man talar om eftersom de flesta inte känner till referensen, d.v.s. var tar debatten sitt avstamp? För att fullt ut kunna förstå och förhålla sig till de saker som debatteras så måste man känna till vilket försvar och därmed vilken nivå på säkerhet vi har i dag.
Jag har under den senaste tiden ställt vissa kontrollfrågor till personer jag känner, men som inte har någon insyn i försvaret. Jag har bland annat frågat hur många större stridsfartyg de tror att vi har i flottan? Svaret är att de inte har en aning och när jag har bett om en gissning så har svaret flera gånger landat runt 50 fartyg. När jag berättat att den verkliga siffran är sju (7) så tappar många hakan av förvåning. Jag har även ställt samma fråga om antalet stridsflygplan och flera personer har hänvisat till att eftersom vi faktiskt har haft världens fjärde största Flygvapen så måste det nog fortfarande vara rätt så stort och siffror mellan 200-500 flygplan har nämnts. Den verkliga siffran är som bekant 100 och kommer genom riksdagsbeslut att krympa ytterligare till 60 inom kort.
Det jag vill säga med ovanstående resonemang är att kunskapen om vårt försvar bland svenska folket är på tok för låg. Kunskapsnivån runt försvarsfrågorna och insynen i Försvarsmakten kommer dessutom att minska ytterligare när effekterna av värnpliktens avskaffande har fått verka genom fullt ut. Det är också därför som våra politiker i direktsänd TV kan tillåtas att stå och hävda att man genom diverse reformer satsar på försvaret och stärker försvarsförmågan. utan att någon höjer på ögonbrynen. Därmed så kan folket i stugorna koppla av och känna sig trygga i vetskapen om att vår beredskap är god – allt till våra politikers belåtenhet så att skattekronorna kan läggas på andra samhällsreformer där det enskilda partiet kan samla pluspoäng inför kommande val.
I morgon vet vi åtminstone hur rösterna är fördelade, alltid något…
Se gårdagens debatt om försvaret här nedan.
Valguide 2014: Sammanfattning
Det har blivit hög tid att sammanfatta den försvarspolitiska valguiden här på WW. Observera att denna valguide endast avhandlar försvars- och säkerhetspolitik. Övriga politikområden värderas inte. För er som inte orkar läsa hela inlägget följer här en mycket snabb sammanfattning mellan ytterpositionerna i försvarspolitiken.
– Prioriterar man som väljare högre försvarsanslag, ska man rösta på Folkpartiet, Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna, där den största skillnaden är att de två föregående är NATO-vänliga medan Sd vill se fortsatt alliansfrihet.
– Anser man att det nuvarande säkerhetsbegreppet är förlegat och att försvarsanslagen bör minskas, ska man i rösta på Feministiskt Initiativ eller i andra hand Miljöpartiet.
Se även slutkommentarerna för ytterligare vägledning.
Upplägg
Inledningsvis presenteras respektive fråga/frågeområde och därefter sammanfattas svaren. I vissa frågor ge även en liten utblick från mitt perspektiv på frågan. Vill man i detalj läsa respektive partis svar så finns de länkade i kolumnen närmast till höger.
Svensk säkerhetspolitik
Den första frågan avhandlade Sveriges möjligheter att med säkerhetspolitik påverka omvärldsutvecklingen och vad som skulle hända om utvecklingen ytterligare förvärrades. När valguiden skickades ut hade Ryssland ännu inte intervenerat med reguljära förband i Ukraina och heller ej genomfört en snatch-operation mot Estland och därmed synat en av NATO:s röda linjer. Kan man göra så mot ett NATO-land måste allianslösa länder som Sverige och Finland ställa sig frågan vilka spärrar Ryssland har att agera mot andra länder.
Liksom i övriga frågor spretade svaren rejält. C svarade att Sverige anpassat sig kontinuerligt för att hålla sig à jour med omvärldsutvecklingen, vilket M instämde i. F! ville demontera hela säkerhetsbegreppet. Fp, Kd och Sd ansåg att det militära försvaret behöver stärkas för att kunna möta pågående omvärldsutveckling. Till den linjen får man även anse att S och Pp anslöt, om än fullt lika uttalat. Mp uttalade sig inte om framtiden utan om nuläget där man ansåg att EU/NATO var medskyldiga till kriget i Ukraina.
Kommentar: Militära medel är långt ifrån det enda medlet för att bedriva säkerhetspolitik, och får heller ej vara det. Däremot utgör en god egen försvarsförmåga såväl en garanti att bedriva en egen självständig politik där vi främjar de värden Sverige står för. Likaså ger det möjlighet att bistå andra nationer och inte minst möjlighet att genom internationella insatser dämpa kriser.
Svenska försvarsambitioner
Vintern 2013 fick svenska folket reda på att landet endast skulle kunna försvaras mot ett militärt angrepp i en vecka om detta angrepp skedde på en plats, var mycket begränsat i sin omfattning och därtill ägde rum först när insatsorganisation 2014 blivit fullt bemannad och utrustad (ca 2023). Likaså råder fortfarande står oklarhet i VEM som ska komma till Sveriges hjälp efter denna vecka och OM någon kommer. Detta beslut fattades av riksdagen 2009 utifrån ett helt annan omvärldsutveckling än den nuvarande. Att vi fem år senare skulle ha ett mellanstatligt krig i Europa fanns inte på kartan och fokus var därför fortsatt internationella insatser, där hela organisationen skulle slutföra övergången mot detta genom ett nytt personalförsörjningssystem skräddarsytt för detta i högre grad än nationellt försvar. Under valrörelsen har det nu framkommit att 61 % (SIFO) av den svenska befolkningen vill förstärka försvaret.
Fp och Kd såg här ambitionen som för låg och att ett NATO-medlemskap är den enda garanten för hjälp utifrån. C talade om de planerade budgetökningarna och ökat NATO samarbete, liksom M som ifrågasatte att det skulle kunna finnas ett enskilt hot mot Sverige. S var också tveksam till scenariot och instämde med V och Sd i att samarbetet skulle fördjupas med de nordiska länderna och att en vecka var för kort tid. Pp ville se en starkare nationell förmåga så att oberoende av stormakterna kunde garanteras. Mp var mer oroat av livsmedelsförsörjning och ansåg att samarbete först kunde diskuteras när en konflikt väl existerade.
Försvarets finansiering
Frågorna var här hur rådande obalanser i finansieringen av försvaret och redan beslutad förmåga som inte kan uppfyllas ska hanteras, liksom att nu ambitionerna för försvaret kraftigt ökats utan motsvarande finansiering. Såväl Försvarsmakten som Riksrevisionen och FOI har konstaterat att försvarsbeslutet 2009 är kraftigt underfinansierat, långt värre än den nu överenskomna budgetförstärkning som annonserades under våren där samtidigt ytterligare materiel och förmågeambitioner tillkom från den politiska nivån. Frågedelen innehöll också en möjlighet att ångra delar av tidigare försvarsbeslut man varit med att besluta om, vilket mycket få partier nappade på. Som bakgrund till frågan ska sägas att försvarsanslaget idag är ca 1,15 % av BNP och att NATO:s rekommendation är 2 %.
F! sammanfattade här sin ståndpunkt med att försvarsbeslut som ökat militariseringen aldrig är bra och inledningsvis ska försvaret bantas med 10 mdr kr. C och Mp hörde till de partier som inte ville kvantifiera någon ny nivå, samtidigt som M berättade om just de förstärkningar som återfanns i frågetexten. Pp utvecklade inte exakt nivåer men ansåg finansieringen för låg. S utgick från det förslag, man tidigare under våren lagt vilket var strax över regeringens nivå. V talade i Sälen i vintras om att öka försvarsbudgeten med 20 mdr kr, men nu visade det sig vara nere på 0,1-0,2 % av BNP (3-7 mdr kr) givet övriga omprioriteringar i anslaget. Fp angav att ambitionen måste sträva mot 2 % av BNP, medan Kd ville börja med 1,5 % och Sd sade att man redan nu budgeterade för drygt 1,5 %, men kunde tänka sig att höja det mot 2 % längre fram.
Personalförsörjningen var en fråga som många partier såg som en faktor att diskutera vad gäller att påverka rådande ekonomiska obalanser.
NATO
Partierna gavs här möjligheten att ge argument både för och emot ett svenskt NATO-medlemskap. Få partier vill dock diskutera frågan ur bägge perspektiven utan svarade bara på det ena. Här framkom egentligen nyheter utan positionerna motsvarade de av partierna tidigare redovisade där Fp, Kd och M är för och övriga emot.
Kommentar: Frågan är om ett medlemskap är intressant eftersom utvecklingen i Ukraina visar att ett starkt partnerland (Ukraina hade närmare partnerställning än Sverige enligt NATO:s generalsekreterare) inte kan påräkna något reellt stöd och därtill kan utsättas för kärnvapenhot. Samtidigt ger inte ett NATO-medlemskap några fullständiga försvarsgarantier. Två dagar efter president Obamas besök i Estland med starka löften om stöd till Baltikum, synade Ryssland NATO:s ställning genom att kidnappa en av Estlands högst meriterade och mest kända säkerhetspoliser från estniskt territorium. Ett medlemskap garanterar därmed inte heller några fullständiga garantier.
Sammanfattningsvis kan man dock dra slutsatsen att om NATO utifrån sitt allianssamarbete kan nöja sig med nivån 2 % av BNP på ländernas försvarsanslag, har ett allianslöst land beläget i det framtida huvudsakliga friktionsområdet i Europa, ett betydligt högre behov av försvarsambitioner. Detta är dock inte ett resonemang man kan återfinna i något partis svar på denna fråga eller den föregående delen.
Internationell insats
Denna fråga hade lika gärna kunnat handla om en insats i Baltikum eller Afrika, men med tanke på IS stora frammarsch under sommaren och det svåra humanitära läget i Syrien och norra Irak föll valet på detta område. Inte minst med tanke på många politiska röster för att ”någon” borde göra något. Skulle denna någon kunna vara Sverige eller bara ”någon annan”?
S, C, Fp, Kd och Pp såg här inte att ett FN-mandat var ett absolut måste för att genomföra en insats om det var påkallat av humanitära skäl. F!, M, Mp och Sd anförde att ett FN-mandat krävs om det ska vara folkrättsligt godkänt att genomföra en militär insats.
Kommentar: Dessa svar bekymrar mig då faktiskt FN-stadgan medger kollektivt självförsvar varvid ett land under angrepp kan fråga andra länder om bistånd. Här visas därmed prov på en dubbel måttstock i svaren. Sverige förväntar sig genom riksdagsbeslut att få militärt stöd i den händelse att landet blir utsatt för ett militärt angrepp. Om man utgår ifrån att Ryssland är inblandat i en sådan konflikt kan man utgå ifrån att något mandat från FN:s säkerhetsråd ej kommer att komma till stånd då Ryssland har veto-rätt. Förväntar sig därmed de fyra sistnämnda partierna att länder skulle bryta mot folkrätten för att hjälpa Sverige, när vi själva inte är beredda till ett motsvarande beslut?
Personalförsörsörjningen
Försvaret som helhet har otippat seglat upp som en fråga i valrörelsen och en fråga som har fått lite mer uppmärksamhet är den om personalförsörjningen och ett eventuellt återinförande av värnplikt.
Här ställde sig C, F!, M och Mp emot ett återinförande av värnplikten. Fp och Sd ville se ett återinförande av värnplikt enligt norsk modell där värnplikt kombineras med yrkesförsvar. Kd och S ville utreda ett system enligt den norska modellen. Pp svarade att man ej haft tid att bestämma sig i frågan.
Kommentar: Frågan om värnpliktens återinförande är av stort intresse bland allmänheten har det visat sig under valrörelsen där nu 54 % (SIFO) vill återinföra värnplikten.
Civilt försvar
Att det militära försvaret kraftigt skurits ned de senaste två decennierna är välkänt, men tyvärr har det inte kommit fram att det civila försvaret under samma period skurits ned i motsvarande eller ännu högre grad.
Här var samtliga partier utom F! överens om att det civila försvaret behövde förstärkas och inte helt förvånande framförde många den stora skogsbranden i Västmanland som exempel. F! svarade att man under den kommande mandatperioden skulle diskutera det civila försvaret, varvid partiets ståndpunkt är okänd.
Slutkommentar
Förhoppningsvis ger denna valguide ett visst stöd i hur man ska lägga sin röst i morgondagens riksdagsval. Är det så att man känner sig låst till ett parti i form av övriga frågor, men ändå vill påverka den försvars- och säkerhetspolitik som förs, bör man utnyttja sin möjlighet att personrösta. Är man t.ex. moderat men besviken på hur partiet agerat i försvarspolitiken, finns det ett antal kandidater med betydligt försvarsvänligare agendor än vad vi sett de senaste åren. Motsvarande möjligheter finns även i andra partier och åt alla håll. Möjligheten till personalval bör man utnyttja och här är SVT:s valkompass ett ypperligt hjälpmedel där man kan se exakt hur 2009 av landets 5400 riksdagskandidater svarat i de 45 frågor som ställs, varav två om försvars- och säkerhetspolitik.
Framförallt bör man utnyttja möjligheten att svara på frågorna i kompassen själv varvid man sedan matchas fram mot lämpliga kandidater, vars svar man kan jämföra sig med. Förstår man inte en fråga finns även hjälp att klicka fram.
Se även SVT partiledardebatt från igår fredag, där de 12 avslutande minuterna ägnades åt försvars- och säkerhetspolitik. Vill man få exempel på ytterligare valguider liknande denna har Folk och Försvar gjort en sammanställning. Varför inte titta på den om zombieapokalypsen?
 |
| Svar från 2009 st riksdagskandidater i SVT valkompass |
Valguide 2014: Miljöpartiet
Sist ut i 2014 års försvarspolitiska valguide är Miljöpartiet där Peter Rådberg har levererat svaren.
Min ambition är nu att till helgen presentera en kort kommentar till de svar som har levererats av partierna. Det förtjänar att påminnas om att har man redan förtidsröstat så går det att ångra sin röst genom att på söndag gå till sin vallokal och rösta som vanligt, varvid förtidsrösten annulleras.
1. 2014 har varit säkerhetspolitiskt omtumlande. Hur ser ni på omvärldsutvecklingen och framförallt Sveriges säkerhetspolitiska möjligheter att påverka den? Vad händer vid en ytterligare försämrad utveckling jämfört med idag?
– Miljöpartiet är oroade över utvecklingen i vårt närområde. Vi ser att Östersjöregionen har blivit mer säkerhetspolitiskt intressant efter Ukraina-konflikten med ökad militär aktivitet från både Nato och Ryssland, vilket får konsekvenser för det svenska försvaret.
Den ryska annekteringen av Krimhalvön strider mot internationell rätt och förtjänar internationella fördömanden. Samtidigt är konflikten i Ukraina inte monokrom, det finns fler syndabockar till att konflikten i Ukraina uppstod än enbart Ryssland. EU och Nato har drivit på för att locka över Ukraina till den västliga sidan vilket inte har varit acceptabelt för Ryssland. Någon har gjort allvarliga felbedömningar. Och det är det ukrainska folket som får betala ett dyrt humanitärt pris för det misstaget. Miljöpartiet menar att situationen i Ukraina inte har en militär lösning utan måste lösas diplomatiskt. Sverige, EU, Nato och Ryssland får inte låta situationen försämras.
2. ÖB har sagt att när insatsorganisation 2014 fullföljts kan Sverige försvaras mot ett begränsat väpnat angrepp i en specifik del av landet i en vecka, sedan måste utländsk hjälp ha anlänt. Är detta en rimlig målsättning för svensk försvarsförmåga eller bör den förändras? Om svenskt försvar fortsatt ska vara beroende av snabbt internationellt stöd – vem/vilka ska stå för stödet och hur ska stödet garanteras?
– Med tanke på hur sårbart det moderna samhället har blivit är jag mer oroad över att en militär konflikt i vår omvärld stryper importen av livsmedel och andra varor som vi behöver. Vår självförsörjningsgrad gällande livsmedel är alarmerande låg. Efter två, tre dagar utan matvaruleveranser blir det kännbart i våra stora städer. Då försvarsberedning och de flesta andra försvarspolitiska bedömare som jag kommit i kontakt med pekar på att det för överkomlig tid är svårt att tänka sig ett enskilt militärt angrepp mot Sverige. Skulle Sverige på något sätt bli indraget i en militär konflikt handlar det om den konflikt där fler länder är inblandade. Miljöpartiet är inte främmande för att utveckla det militära samarbetet med våra nordiska grannländer. Först när en militär konflikt uppstår kan en svensk regering ta ställning hur man ska samarbete och ta emot stöd eller ge stöd till andra.
3. Vad i tidigare fattade försvarsbeslut skulle ni vilja ha ogjort i syfte att ge Försvarsmakten en bättre förmåga att lösa sina uppgifter i framtiden?
– Det är ingen hemlighet att Miljöpartiet länge velat ha mer frivillighet för militärtjänstgöring. Däremot röstade vi emot avskaffandet av värnplikten 2009 då alliansregeringen inte kunde presentera ett personalförsörjningssystem som var tillräckligt finansierat. Vi är också kritiska till några av de stora materielprojekten. Ett luftförsvar är inte bättre än dess svagaste länk. Och det finns många svaga länkar. Beställningen av 70 nya JAS Gripen råder inte bot på det. Tvärtom bygger vi in oss i ett system där vi har många blanka fina flygplan men frågan är om vi har råd att ha dem i luften med adekvat beväpning utan stora ekonomiska tillskott. Vi ser beställningarna mer som industripolitik snarare än försvarspolitik.
4. Försvarsmakten, FOI och Riksrevisionen har redovisat stora ekonomiska obalanser inom försvarsbudgeten för att insatsorganisation 2014 ska kunna intas. Samtidigt har Försvarsberedningen föreslagit budgetökningar de kommande tio åren om totalt 27 mdr kr, vilket är långt under de obalanser som påtalats. Hur avser ni komma till rätta med obalanserna mellan finansieringen av det militära försvaret och dess målsättningar/uppgifter?
– Avsaknaden av militär hotbild gör att vi gör andra prioriteringar än att lägga 100 miljarder kronor på ett nytt stridsflygplan. JAS Gripen har ätit upp alltför stora delar av försvarsanslagen under de två senaste decennierna och kommer att fortsätta göra det många år framöver. Oförmågan att kunna göra politisk prioriteringar gör att det kommer att bli oundvikligt för riksdagen att skjuta till nya pengar till försvaret längre fram.
5. Sverige lägger idag knappt 1,2 % av BNP respektive 4,7 % av statsbudgeten på det militära försvaret. Vad anser ni är en rimlig nivå? (kan anges i mdr kr)
– Vi tycker att BNP är ett trubbigt sätt att mäta Sveriges militära kapacitet på. En ökning av
BNP från ett år till ett annat innebär teoretiskt att försvarsutgifternas andel av BNP sjunker. Därför kan man inte mäta den reella försvarskapaciteten endast utifrån procent av BNP
Vi ska ha en försvarsbudget utifrån hotbild och de arbetsuppgifter Försvarsmakten är ålagd att utföra.
6. Vad är det starkaste argument för ett NATO-medlemskap?
– Vi vill att Sverige ska vara alliansfritt. Miljöpartiet förespråkar inget Nato-medlemskap.
7. Vad är det starkaste argument mot ett NATO-medlemskap?
– Sverige är medlemmar i EU och i Partnerskap för Fred. Vi ser ingen anledning att därutöver ansluta oss till militäralliansen Nato. Miljöpartiet anser att den svenska neutralitetspolitiken och alliansfriheten har tjänat Sverige väl i snart 200 år. Vi vill betona att svensk säkerhetspolitik handlar om flera komponenter: Sverige ska ha en aktiv utrikespolitik, ökat samarbete i Norden och en aktiv Östersjöpolitik. Vi vill också lyfta upp möjligheterna med ett starkare och reformerat FN. Dessutom behöver EU-samarbetet stärka sin ”mjuka politik” med handel, diplomati och bistånd.
Nato har inga gemensamma kärnvapen. Däremot har Nato en gemensam kärnvapenstrategi. Ett medlemskap i Nato innebär att Sverige liksom de övriga Natoländerna som inte har kärnvapen blir en del av Natos kärnvapenparaply. För Miljöpartiets vidkommande omöjliggör detta ett svenskt Nato-medlemskap.
8. Ska Sverige delta i en internationell militär insats för att skydda civila undan IS även om någon FN-resolution ej kommer till stånd?
– För Miljöpartiets vidkommande är det absolut nödvändigt att det finns ett tydligt folkrättsligt mandat. Ska Sverige delat i en internationell insats krävs det ett mandat av FN:s säkerhetsråd. Är positionerna i Säkerhetsrådet låsta och oförmöget att fatta nödvändiga beslut kan det vid extrema nödsituationer som hotar internationell fred och säkerhet kan det finnas tillfällen då det internationella samfundet inte kan stå passivt. För att förhindra att en humanitär katastrof blir än värre kan det bli så att vi inte kan utesluta militärt våld för att bekämpa IS.
9. Rekryteringen till soldatyrkena går väl, men få stannar den tid som krävs för att Försvarsmakten ska få ihop förmågan och även ekonomin. Vilka åtgärder ska vidtas för att komma till rätta med personalförsörjningen? Hur ställer ni er till att återinföra någon form av värnplikt?
– Personalförsörjningen är försvarsmaktens akilleshäl. Vi har motioner tillsammans med S och V om att vi ska se över personalförsörjningen som regeringen röstade igenom med tre rösters övervikt 2010, värnplikten kan inte återinföras. Däremot måste vi hitta lösningar som gör att vi får en stabil personalförsörjning framöver.
Regeringen bär hela ansvaret för den uppkomna situationen för personalrekryteringen inom försvaret. Regeringens politik har brustit vad gäller förberedelserna från övergång till frivillighet. Alla lagar och förordningar var inte på plats när frivilligheten startade, något som vi speciellt påpekade 2010 när det sattes i sjön. ¾ av arméstridskrafterna skulle ha varit tidsvistjänstgörande. Idag är det dubbelt så många heltidstjänstgörande som deltidstjänstgörande. Detta har blivit mycket dyrt för Försvarsmakten. Regeringen har inte heller lyckas hålla emot när Försvarsmakten har drivit på när det gäller heltidsanställda.
10. Det civila försvaret hamnar ofta i skymundan i debatten, men rustades liksom det militära ner kraftigt under 90- och 00-talen. Hur vill ni förbättra det civila försvaret?
– Vi har under flera år sett hur civilförsvaret har monterats ner. De senaste åren har vi tillfört några miljoner årligen i vår skuggbudget till civilförsvaret, som vi anser spelar en viktig roll ibland annan klimatanpassning av vårt samhälle. Den civila krisberedskapen behöver stärkas och utredas ytterligare. Kriser som översvämningar efter extrema skyfall och skogsbränder efter långvarig torka är också något som vi måste ha beredskap för.
Försvaret – Den perfekta debatten
Igår kom ytterligare ett tecken på att den rådande försvarspolitiken skakar i sina grundvalar. Folkpartiets Jan Björklund lanserade då offensivt i Svenska Dagbladet att Sverige måste införa värnplikten igen, eller mera korrekt tjänstgöringsplikten i fred. I Mikael Holmströms intervju framgår det att Jan Björklund ser framför sig en årlig omsättning på upp till 10 000 […]
Försvaret – Den blinda fläcken
Häromdagen skrev jag om politikens valhänthet inför den allvarliga försämring av vårt säkerhetspolitiska läge som vi hastigt, men mindre lustigt, befinner oss i. Igår uppmärksammade norska Aftonposten förändringarna för Sverige och Finland. Det här är givetvis bara en bild, men det är inga smickrande omdömen om den svenska försvarspolitiken som fälls i artikeln vare sig […]
Vad är krediten på ett guldkort i NATO?
Utvecklingen i Ukraina
Den säkerhetspolitiska utvecklingen fortsätter i en rasande takt och det tyvärr åt fel håll. I Ukraina har regeringsstyrkorna sedan Ryssland kraftigare inblandning i kriget för drygt två veckor sedan lidit mycket svåra förluster och retirerat ut ur större delar av Donbass-regionen. Det är svårt att tänka sig idag, men för bara tre veckor sedan var de pro-ryska styrkorna i princip inringade i Luhansk och Donetsk. Striderna har också blivit mycket kostsamma för Ryssland och flera ryska media granskar nu öppet de ryska förlusterna i Ukraina. Elitförbandet 76. luftlandsättningsdivisionen uppges ha förlorat ett helt kompani på en gång vid en strid, med upp till 140 döda enligt soldater i förbandet som varit i kontakt med ryska journalister (transkription av samtal med soldater). Den som kan sin krigsvetenskap, vet att skadeutfallet i regel är proportionerligt till dödstalen och sin tur proportionerligt till antalet stridande. 140 stupade skulle i så fall innebära flera tusen stridande ryska soldater. Som av en händelse genomförde det ryska strategiska transportflyget i västra militärområdet en evakuerings- och sjuktransportövning under tre dagar i början av förra veckan. Rysk stats-tv hade idag ett inslag om begravningen av en fallskärmsjägare från 98. luftlandsättningsdivisionen i Kostroma. På semestern hade han begett sig för att strida i Ukraina för en månad sedan och där stupat, enligt rysk tv. Som av en händelse tillhörde han samma regemente som det 10-tal fallskärmsjägare som tillfångatogs i östra Ukraina vid ungefär samma tidpunkt efter att ”ha kört vilse” enligt ryska myndigheter.
Efter de omfattande ukrainska förlusterna och den oväntade motoffensiven givet de pro-ryska styrkornas materiella och personella status, meddelade den ukrainske försvarsministern Valerij Geletey i måndags att de ukrainska styrkorna nu har retirerat ut ur Donbass och att all kraft nu måste fokuseras på att försvara övriga Ukraina. Vidare meddelades att Ryssland under de gångna dagarna hotat Ukraina med kärnvapen. Ett hot som är mycket svårt att verifiera, men som samtidigt skulle vara oerhört effektivt. Vem har råd att syna en motståndare som drar sig till att hota med taktiska kärnvapen? Skulle världens övriga kärnvapenländer initiera ett globalt kärnvapenkrig för att Ukraina blivit utsatt för ett antal mindre kärnvapenladdningar? Knappast.
Den ukrainska lärdomen för världens övriga mindre kärnvapenstater är tyvärr att aldrig ge upp de kärnvapen man har. De garantier om skydd som Ukraina erhöll mot att överlämna sina kärnvapen till Ryssland har idag visat sig värdelösa. Det visar också hur sårbar en stat är som inte har egna kärnvapen eller omfattas av en försvarsorganisation med kärnvapen.
Det återstår nu att se vilka möjligheter som finns att deeskalera situationen i östra Ukraina, där president Putin närmast slår knut på sig sig själv i ambitionen att förhandla fram en vapenvila och samtidigt försöka behålla masken att Ryssland inte alls är en part i kriget. För Rysslands del räcker det gott och väl med att situationen utvecklas till en frusen konflikt med ett permanentat vapenstillestånd. Detta skulle medge att hålla NATO utanför Ukraina, vilket har varit en av Rysslands övergripande målsättningar. Därtill har den lyckade motoffensiven inneburit att de pro-ryska områdena nu till stor del innefattar den för Ryssland kritiska vapenindustrin. Hur man ska säkra försörjningen till Krim är fortsatt ett problem, men kan kanske lösas vid förhandlingsbordet i utbyte mot vissa eftergifter. Den vapenvila som undertecknades i Minsk igår och som skulle träda i kraft under gårdagskvällen, har inte hållit på alla platser. Stalltipset är ändå att de östra delarna av Ukraina är att betrakta som ryska framöver, på samma sätt som Transnistrien, Abkhazien och Syd-Ossetien.
 |
| Intresseområden och kolvätefyndigheter i Arktis. Grafik från International Institute for Strategic Studies |
Ringar på vattnet
Rysslands annektering av Krim och därefter kriget i Ukraina har av naturliga skäl skapat reaktioner i Europa och lett till en allmänt höjd beredskap i NATO och sanktioner från USA och EU gentemot Ryssland. Det kom därför inte som en överraskning att Ryssland under onsdagen meddelade att man nu kommer att genomföra en revision av sin säkerhetsdoktrin (jag har skrivit om den förra från 2010 här). I årets version kommer USA och NATO att uppgraderas till stora hot mot den globala freden och Ryssland. Likaså säger man i den nya doktrinen att kampen om energiresurser i framtiden kommer att forma de internationella relationerna, vilket kan komma att medföra väpnade konflikter längs Rysslands gränser. Den som har läst Rysslands tidigare säkerhetsdoktriner och doktrin för Arktis, och följt den ryska upprustningen under de senaste åren, vet att upprustningen i hög grad fokuseras mot just operationer i Arktis och Arktis pekas även direkt som fokusområde för den nya doktrinen. Majoriteten av rysk BNP härrör från gas- och oljeexport och under 2020-talet förväntas de nu kända ryska resurserna börja sina och därmed försvinner den ekonomiska basen för den ryska basen. Främst av denna anledning utgör Arktisområdet och dess hittills oexploaterade resurser ett mycket stort ryskt nationellt intresse, vilket 2008 föranledde Ryssland att anta en särskild doktrin för Arktis. I doktrinen stipuleras bland annat målsättningen att använda Arktisområdet som framtida resursbas för att lösa landets socioekonomiska problem. Arktisområdets gränsdefinitioner listas, liksom att de kan komma att förändras genom beslut i Ryssland samt internationella avtal.
I torsdags landade president Obama in i Estland. I sitt tal i Tallinn, vilket utan tvekan kan jämföras med president Kennedys berömda tal i Västberlin 1963 (Ich bin ein Berliner), utlovade Obama att USA alltid kommer att ställa upp till de baltiska staternas försvar och underströk därtill allvaret i NATO-stadgans artikel 5 om kollektivt självförsvar. Vidare hade Obama tidigare under dagen utlovat att USA kommer att basera stridsflygplan i Estland för att bl.a. delta i övningar i Norden och Baltikum. Detta är en för Ryssland högst oönskad händelseutveckling. Jag tror heller inte att detta är den sista förstärkningen NATO genomför i Baltikum. Ryssland ser av naturliga skäl NATO:s förstärkningar som opåkallade, och båda sidor talar om den andres agerande som brott mot avtalet från 1997 om relationerna mellan NATO och Ryssland. Det viktiga är egentligen inte vem som har rätt, utan att meningsskiljaktigerheter råder. Därmed riskerar ytterligare ett samarbetsavtal rörande förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder i Europa att fall.
Implikationer för Sveriges säkerhetspolitiska situation
För svensk del är ovanstående ytterligare nyheter av det dåliga slaget. I svenskt medvetande skulle Sverige efter murens och Sovjetunionens fall befinna sig i den lugnaste avkroken av världen. Nu är istället situationen den att Sverige ligger mitt emellan två av de säkerhetspolitiska tyngdpunkter som existerar mellan Ryssland och övriga nationer. Som påpekat i flera tidigare inlägg är Östersjön av mycket stor ekonomisk vikt då denna utgör transportled för en mycket stor del av Rysslands BNP. Mer bekymrande är att det säkerhetspolitiska läget nu och i framtiden innebär att Östersjöområdet kommer att utgöra den primära friktionsytan mellan EU/NATO och Ryssland. Endast i Östersjöområdet har NATO direkta landgränser till Ryssland och det senaste året har inneburit flera otrevliga kraftmätningar i och över Östersjön och med största sannolikhet även under ytan. För båda aktörer utgör svenskt territorium nyckelterräng, vilket placerar Sverige i ett mer bekymrande läge nu än under det Kalla Kriget då Centraleuropa var huvudskådeplatsen.
Den säkerhetspolitiska situationen i Europa sägs nu av det svenska politiska toppskiktet vara den allvarligaste sedan 1945. Tyvärr finns det inte mycket som tyder på att utvecklingen överhuvudtaget kommer att vända. Denna utveckling har föranlett flera av de svenska politiska partierna att tala om öka försvarsanslag (läs gärna valguiden som är länkade i spalten till höger). I själva verket är de föreslagna ökningarna knappt en puts i marginalen, vilket var något jag uttalade mig om i DN igår. De av Alliansen på DN Debatt i onsdags annonserade ökningarna, handlar om en förstärkning på knappt 0,8 % under perioden fram till 2018. Detta är alltså resultatet av sommarens upptrappning av kriget i Ukraina och det allvarligt försämrade säkerhetspolitiska läget i Europa med tonvikt på Ukraina och Östersjöområdet. För vidare diskussion i anslagsfrågan rekommenderas Försvar och Säkerhet, där Johan Wiktorin indexerar de senaste årens negativa säkerhetspolitiska utveckling mot de svenska försvarsanslagen. Det är ingen vacker syn.
Jag kan konstatera att där en brandslang skulle behövas för att kunna skydda hemmet mot omvärldens bränder så har politiken budgeterat för en blomspruta. Krona för krona. Sverige har dock enligt media fått ett guldkort av NATO som partner. Frågan är vilken kredit ett guldkort har. Uppväger krediten de 0,85 % av BNP som Sverige underskrider den rekommenderade försvarsanslagsnivån?
Övrigt:
Igår påbörjades en märklig händelseutveckling genom kidnappningen av den estniske säkerhetspolisen Eston Kohver vid en gränsstation nära den ryska gränsen, där såväl rökhandgranater och radiostörning uppges ha använts. Initialt lät detta som något som hade med organiserad brottslighet att göra, men som nu visat sig vara en FSB-operation då Ryssland i en kommuniké meddelat att man gripit en estnisk spion på ryskt territorium med pengar, vapen och radio. Bilden bekräftas av att FSB för tre år sedan pekade ut Kohver som en av de främsta underrättelseofficerarna som är aktiva i Pskovs oblast. Därmed kan detta bli en historia som riskerar att dra ut på tiden, där Ryssland nu medvetet provar gränser för hur man kan agera, inte minst efter president Obamas utfästelser till Baltikum.
President Putin har också enligt uppgift en ”personlig relation” till Estland, då hans far som genomförde sabotageuppdrag bakom de tyska linjerna i Estland förråddes av lokalbefolkningen (nämns i bl.a.”Ryska elitförband” samt denna artikel från Moscow Times).
DN
Valguide 2014: Kristdemokraterna
Ikväll är det Kristdemokraternas tur i den försvarspolitiska valguiden inför höstens riksdagsval. Svaren levereras av Mikael Oscarsson.
1. 2014 har varit säkerhetspolitiskt omtumlande. Hur ser ni på omvärldsutvecklingen och framförallt Sveriges säkerhetspolitiska möjligheter att påverka den? Vad händer vid en ytterligare försämrad utveckling jämfört med idag?
– Den säkerhetspolitiska utvecklingen är mycket oroande. Putin är inte klar i Ukraina och det är tydligt att han vill återupprätta Sovjetunionens geografiska inflytande. Utvecklingen i Ukraina har skapat stor oro i Baltikum – precis som Ukraina har Estland och Litauen en stor rysk minoritet. Vi har en skyldighet att ta våra grannländers oro på allvar.
Vi måste inse Sveriges utsatthet. Det är i Östersjön som Nato och Ryssland möts. Vi måste stärka vår förmåga att hantera konflikter i vårt eget närområde. Vi måste därför satsa på åtgärder som ger en ökad militär förmåga här och nu. Våra förband måste bli fullt uppfyllda betydlig tidigare än 2023 som nu är målsättningen. Vi måste satsa på övningsverksamhet. Utan övade förband – ingen effekt. Vi bör också snarast tillsätta en utredning för att förutsättningslöst utreda ett svenskt NATO- medlemskap.
Men det är inte bara den pågående krisen i Ukraina som kan påverka Sverige militärt, men även utvecklingen i Mellanöstern, där det i dag sker något som skulle kunna betecknas som folkmord, kan påverka vår säkerhet t ex i form av ett ökat terrorhot. Våra möjligheter att agera aktivt är begränsade men vi bör göra allt vi kan för att FN och EU skall ges möjligheter att ingripa. Just nu bidrar vi med humanitärt bistånd till Irak, det är bra, men skulle världssamfundet besluta om ett militärt ingripande bör vi inte stå utanför. Vi deltog ju t ex i Libyen för bara något år sedan.
2. ÖB har sagt att när insatsorganisation 2014 fullföljts kan Sverige försvaras mot ett begränsat väpnat angrepp i en specifik del av landet i en vecka, sedan måste utländsk hjälp ha anlänt. Är detta en rimlig målsättning för svensk försvarsförmåga eller bör den förändras? Om svenskt försvar fortsatt ska vara beroende av snabbt internationellt stöd – vem/vilka ska stå för stödet och hur ska stödet garanteras?
– För det första så måste vi vara klara över att det ÖB refererade till var en organisation som vi tidigast kan ha intagit efter 2020, och det förutsatt att Försvarsmakten tillförs ytterligare pengar. Idag har vi inte den förmågan. För det andra; att mäta förmåga i tid är inte lämpligt. Tid är en funktion av vad en eventuell angripare är beredd att satsa – det vet vi aldrig i förväg. Vad vi borde inrikta oss på är att skapa en sådan försvarsförmåga att den framtvingar en stor resursinsats från en angripare, inte heller dennes resurser är obegränsade, vi är dessutom sannolikt inte dennes huvudmotståndare. Därmed ökar sannolikheten att vi kan undvika ett angrepp mot Sverige.
Konkret innebär det att ingen del av landet skall kunna tas med endast en begränsad insats och sannolikheten skall var hög att en operation tar så lång tid att främmande hjälp hinner anlända. Att det eventuella stöd som vi kan påräkna måste komma från NATO är för mig uppenbart, men om det inte är väl förberett så lär den knappast komma i tid, eller utveckla någon större effekt.
3. Vad i tidigare fattade försvarsbeslut skulle ni vilja ha ogjort i syfte att ge Försvarsmakten en bättre förmåga att lösa sina uppgifter i framtiden?
– En hel del borde gjorts annorlunda. Inte minst avvecklandet av vårt försvar på Gotland var ett historiskt felsteg som nu måste repareras. Med facit i hand var det också ett klart misstag att avveckla många av de komponenter som krävs specifikt för nationellt försvar – försvaret av Sverige. Bara för att nämna några exempel; ubåtsjaktförmåga, flygvapnets krigsbassystem och mobiliseringssystemet.
4. Försvarsmakten, FOI och Riksrevisionen har redovisat stora ekonomiska obalanser inom försvarsbudgeten för att insatsorganisation 2014 ska kunna intas. Samtidigt har Försvarsberedningen föreslagit budgetökningar de kommande tio åren om totalt 27 mdr kr, vilket är långt under de obalanser som påtalats. Hur avser ni komma till rätta med obalanserna mellan finansieringen av det militära försvaret och dess målsättningar/uppgifter?
– Eftersom det i dagsläget knappast kan vara tal om att minska Försvarsmaktens förmåga ytterligare så måste en stor del av lösningen vara att tillföra mer pengar.
Samtidigt vill jag peka på vissa möjligheter att öka förmågan genom att se över en del av de reformer som genomförts de senaste åren. T ex så tror jag att en närmare koppling mellan FMV-resurser och Försvarsmaktens krigsorganisation vore ett steg i rätt riktning. Vi kan inte ha delar av Försvarsmaktens logistik som inte är krigsförband och som inte kan hanteras som vilken operativ resurs som helst.
5. Sverige lägger idag knappt 1,2 % av BNP respektive 4,7 % av statsbudgeten på det militära försvaret. Vad anser ni är en rimlig nivå? (kan anges i mdr kr)
I vårt försvarspolitiska program från förra året, https://www.kristdemokraterna.se/Global/Rapporter_Och_Dokument/F%C3%B6rsvars-%20och%20sakerhetspolitk%20ett%20allmanintresse.pdf som jag rekommenderar till läsning, anger vi att Sverige bör sträva efter samma nivå som vara grannländer Norge, Finland och Danmark, dvs i storleksordningen 1,5% av BNP. Omvärldsutvecklingen är dock sådan att man kanske måste överväga om den nivån är tillräcklig.
Det som just nu är viktigast är dock att vidta åtgärder i närtid, te x i form av repetitionsövningar (med bl a krigsplacerade tidigare värnpliktiga) och att fylla upp akuta brister av ammunition och reservdelar. Långsiktiga mål kan behövas, men just nu krävs åtgärder för att det vi har skall fungera.
6. Vad är det starkaste argument för ett NATO-medlemskap?
– En konflikt eller allvarlig kris i vårt närområde kommer beröra alla länder i Östersjöregionen. Att tro att vi skulle kunna hålla oss utanför är inte realistiskt. Att i ett sådant läge kunna vara en del av en allians och där våra och Natos åtgärder är samordnade gör att såväl vår egen som regionens säkerhet ökar. Tröskeln för någon som funderar på äventyrligheter blir mycket högre.
7. Vad är det starkaste argument mot ett NATO-medlemskap?
– Ur säkerhets- och försvarspolitisk synvinkel har jag svårt att finna något. Däremot ser jag det som viktigt att en eventuell NATO-anslutning sker med stor parlamentarisk majoritet. Sveriges säkerhetspolitik kan inte bygga på resultatet i enskilda riksdagsval.
8. Ska Sverige delta i en internationell militär insats för att skydda civila undan IS även om någon FN-resolution ej kommer till stånd?
– En FN-resolution skulle avsevärt underlätta ett svensk deltagande. Men jag vill inte utesluta att även andra folkrättsligt rimliga lösningar skulle kunna ligga till grund för svenskt militärt deltagande. T ex ett entydigt och gemensamt ställningstagande av EU. Det finns en gräns för vilka vidrigheter och vilket mänskligt lidande som kan accepteras, även om ett beslut skulle blockeras i FN.
9. Rekryteringen till soldatyrkena går väl, men få stannar den tid som krävs för att Försvarsmakten ska få ihop förmågan och även ekonomin. Vilka åtgärder ska vidtas för att komma till rätta med personalförsörjningen? Hur ställer ni er till att återinföra någon form av värnplikt?
– Vi har under lång tid fört fram att någon typ av premiesystem måste införas för att få personalen att stanna en längre tid. Alla länder som har ifört en yrkesarmé har ett noga utvecklat premiesystem – utom Sverige. Det är hög tid att ändra på det. Vi ser det också önskvärt att Försvarsmakten ges ökade möjligheter att hjälpa till med bostäder och social service. Det är fel att soldater som kanske bara tjänstgör i fem-sex år skall jämställas med vilken arbetstagare som helst. Snarare borde universitetsvärlden till delar kunna tjäna som modell när det gäller att utforma det stöd som behövs.
Dessutom, veteranfrågorna måste ställas i centrum. Både när det gäller personal som skadats i tjänsten, men också för att hjälpa tidigare soldater till en bra civil karriär efter avslutad tjänstgöring. Att detta kan innebära vissa särlösningar i förhållande till samhället i övrigt får accepteras. Här talar vi om kvinnor och män som är beredda att med livet som insats främja svenska intressen utomlands eller, om så skulle behövas, försvara Sverige.
Ett sätt att fylla upp organisationen med personal, i väntan på att personalförsörjningssystemet blir fungerande, skulle kunna vara att kalla in krigsplacerade före detta värnpliktiga till repetitionsövningar. Det finns anledning att titta på hur det norska systemet fungerar som är en kombination av professionellt försvar och värnplikt.
10. Det civila försvaret hamnar ofta i skymundan i debatten, men rustades liksom det militära ner kraftigt under 90- och 00-talen. Hur vill ni förbättra det civila försvaret?
– Försvarsmakten har olika fysiska resurser och kompetenser som kan bidra till samhällets förmåga att hantera olika typer av påfrestningar. Dessa Försvarsmaktens förmågor skulle i avsevärt högre grad än i dag kunna utgöra en del av samhällets krisberedskap.
Ett avgörande skäl varför så inte är fallet är den bristande samverkan, i form av övningar, planering och gemensam utbildning, som i dag råder mellan civila myndigheter och Försvarsmakten. Förutom åtgärder vid berörda civila myndigheter som Myndigheten för Samhällsberedskap, länsstyrelser och polismyndigheter för att skapa en ökad samverkan bör de av Försvarsmakten inrättade regionala staberna ges ett ökat ansvar för att utveckla samverkan mellan Försvarsmakten och regionala civila myndigheter.
Erfarenheter från branden i Västmanland måste tas tillvara. Där framkom det frågor kring ledning vid stora kriser, brist på helikoptrar med vattentunnor, stora frågetecken hur frivilliga kan användas på ett effektivt sätt i det civila försvaret och behovet av stora övningar mellan civila myndigheter och försvarsmakten.
Träff för anhöriga till omkomna militärflygare
Om några veckor kommer en träff för anhöriga till flygare som omkommit i samband med flygtjänst i Försvarsmakten att genomföras. Det är främst Flygvapnets flygande personals efterlevande som finns representerade men även andra vapenslags flygares dito finns med. Ett av skälen till att detta genomförs är det fokuserande på Kalla Kriget som skett de senaste åren och då även på de tusentalet svenskar som satt livet till i en luftfarkost under sina strävande att bidraga till landets skydd. Det kan verka lite förbryllande att det inte genomförts något liknande tidigare men Försvarsmakten har inte haft anledning att se på detta särskilt, även om det numera finns en ny och till verkligheten bättre anpassad veteranpolitik. I det här fallet är det en anhörig som tagit initiativet och med stöd av några få lyckats samla ihop de intresserade. Flertalet anhöriga är nu äldre då de flesta haverierna inträffade främst från 40-talet fram till slutet av 90-talet med sitt max mellan 1950 och 1965, tiden då flygvapnet var som störst och inne i en våldsam expansion. Men även vuxna barn och barnbarn finns med. En viktig del i detta är att kunna förklara för efterlevande vad som hände, att tolka haveriutredningarna. Det har kommit fram många exempel där anhöriga levt under decennier utan att förstå vad som egentligen skedde. därför finns experter och stödpersoner med som kan förklara. Många frågor har lyfts och en del besvaras i en särskild framtagen bok för just detta tillfället. Det är författaren Göran Jacobsson som står bakom den. Flygvapenchefen tar aktiv del i träffen då han personligen anser detta är viktigt.
Krig i Europa och reduceringen av Sveriges försvar fortsätter
Även om det till synes verkar finnas en enorm beröringsskräck hos svenska politiker för att använda ordet krig så pågår det just nu ett krig i Europa. Ryssland har genom ett strategiskt överfall först tagit Krim och har enligt nya uppgifter i media nu även satt in reguljära trupper i östra Ukraina vilket är en katastrofal utveckling.
Det var inte särskilt länge sedan försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M) skrev och berättade för oss att ”Europa är säkrare än på länge och att Ryssland drar sig österut”. Detta trots att det har funnits en mängd indikatorer som tyder på raka motsatsen vilket flera av oss försvarsdebattörer varnat för under en längre tid och med allt större intensitet.
Redan 2007 deklarerade Ryssland att man avser bryta CFE-avtalet, ett nedrustningsavtal som begränsar konventionella vapen i Europa. Samtidigt startades ett upprustningsprogram som innebar att Ryssland kommer att satsa motsvarande 5000 miljarder kronor på att rusta sitt försvar fram till år 2020. Nu ökar man dessutom takten och 2017 kommer man lägga hela 25% av statsbudgeten på försvaret. Konsekvenserna blir att andra samhällsfunktioner får stå tillbaka och likheterna med ett Ryssland under sovjettiden är väldigt tydliga.
När Ryssland gick in med militära förband i Georgien 2008 var det en indikator som rimligtvis borde inneburit att svensk försvars- och säkerhetspolitik borde ha reviderats i grunden, men så har inte skett. När Ryssland nu gör om samma sak igen genom att gå in i Ukraina så debatteras frågan högt som lågt av politiker samt i media, men när det kommer till praktisk handling sover den svenska försvarspolitiken vidare i djup Törnrosasömn.
Med bakgrund av ovanstående och hur utvecklingen i Ryssland har sett ut under perioden sedan 2007 så blir det extra intressant att titta i backspegeln för att se vad som hänt med det svenska försvaret under samma tidsperiod.
Vårt flygvapen kommer genom politiska beslut att reduceras från 100 till 60 stridsflygplan av typen JAS 39 Gripen. Denna låga numerär kommer inte ens att kunna försörja de fyra stridsflygdivisionerna vid F 17 respektive F 21 med tillräckligt många flygplan. För Arméns del så har antalet artilleripjäser halverats, antalet stridsvagnar kommer att reduceras från 120 till 56 och det mest kvalificerade luftvärnssystem man har (Rb-97) är en produkt framtagen på 60-talet. Marinens verkansdelar består i dag av fyra ubåtar, en amfibiebataljon samt sju korvetter vars planerade luftvärnsrobotsystem ströks av regeringen samma år som Ryssland gick in i Georgien. Detta var bara ett av flera projekt som regeringen strök i syfte att bl.a. frigöra pengar till det tredje jobbskatteavdraget vilket även fick dåvarande försvarsminister Mikael Odenberg att avgå då han inte kunde stå bakom en sådan försvarspolitik.
Som lök på laxen så har regeringen även anvisat Försvarsmakten att spara 500 miljoner kronor årligen på personalkostnader vilket innebär att man måste minska andelen heltidsanställda officerare, soldater och sjömän. I Försvarsmaktens svar till regeringen den 28 maj i år har man uppgett att konsekvenserna av detta beslut blir så omfattande för den operativa förmågan att man starkt avråder från att fullfölja beslutet. Regeringen har inte återkommit med något förtydligande och därmed kommer Försvarsmakten att genomföra dessa beslutade reduceringar.
Sådan ser verkligheten ut bakom kulisserna och när media nu rapporterar om att det pågår ett krig i Ukraina med Ryssland som angripare så borde den omedelbara följdfrågan till våra politiker och experter vara huruvida vårt eget försvar är dimensionerat för att kunna hantera det rådande omvärldsläget i dag och i morgon? Men frågan uteblir och anledning är oklar.
För att citera en tidigare svensk statsminister så tror jag att huvuddelen av Sveriges befolkning fortfarande är invaggade i en falsk trygghet om att ”vår beredskap är god”. I ett Sverige där inget politiskt block vill betala priset för vad ett relevant försvar kostar, och där uppenbart inget block vill driva frågan om NATO som är det enda samarbetet som skulle kunna ge oss verkliga säkerhetsgarantier. Därför måste riksmedia bli den instans som tar på sig uppgiften att syna korten och förmedla den verkliga bilden till en större allmänhet om sakernas tillstånd rörande vårt försvar och ställa det i relation till ett helt nytt säkerhetspolitiskt läge.
Rådande omvärldsläge kräver nu en förnyad översyn då slutsatserna i försvarsberedningens rapport i flera avseenden redan är överspelade alternativt för klent utformade. Men till skillnad från alla tidigare rapporter och beslut inom detta politikområde så krävs det nu att ord omsätts till handling och det måste dessutom ske snarast, för i morgon kan det vara för sent.
Valguide 2014: Moderaterna
I den försvarspolitiska valguiden inför valet 2014 har turen idag kommit till Moderaterna där Cecilia Widegren står för svaren.
1. 2014 har varit säkerhetspolitiskt omtumlande. Hur ser ni på omvärldsutvecklingen och framförallt Sveriges säkerhetspolitiska möjligheter att påverka den? Vad händer vid en ytterligare försämrad utveckling jämfört med idag?
– Osäkerheten i omvärlden har ökat. Händelseutvecklingen i Ukraina och den ryska aggressionen har medfört ett förändrat säkerhetsläge i Europa som också påverkar Sverige. Bedömningen är dock fortsatt att ett enskilt militärt väpnat angrepp mot Sverige är osannolikt. På längre sikt kan militära angreppshot dock inte uteslutas. Den risken har ökat, även i vårt närområde.
Vi ser även med oro på utvecklingen i Mellanöstern och Nordafrika. Flera länder i regionen riskerar att bli ”failed states” som inte kan kontrollera sitt territorium. Det öppnar upp för terrorism och organiserad brottslighet som i förlängningen även innebär hot mot Sverige.
Omvärldsläget har med andra ord förändrats och Sverige måste dra vissa säkerhetspolitiska slutsatser av det.
Utmaningen som Moderaterna och Alliansregeringen stod inför när vi tillträdde 2006 var att Socialdemokraterna under lång tid hade monterat ned försvaret. Ett 60-tal förband och enheter hade lagts ner och behovet av att reformera det förrådsställda invasionsförsvaret från kalla krigets tid var stort.
Det fanns två parallella organisationer – en med värnpliktiga för försvaret av Sverige och en utlandsstyrka rekryterad på frivillig basis. Resultatet var att samma soldater inte kunde användas för försvaret av Sverige och i utlandsstyrkan. Enheter som ställts upp för tjänstgöring utomlands splittrades vid genomförd insats. Med andra ord lades de enheterna ner vid den tidpunkt då förbandet var som bäst samövat.
Det är mot den bakgrunden man måste se försvarsreformen som syftar till att stärka försvarsförmågan genom att bygga tillgängliga och professionella förband. Dessutom fördjupar vi vårt bilaterala försvarssamarbete med Finland och vi behöver fortsätta utveckla våra samarbeten inom Norden, EU med USA och tillsammans med Nato. Ytterst strävar vi efter ett NATO-medlemskap.
2. ÖB har sagt att när insatsorganisation 2014 fullföljts kan Sverige försvaras mot ett begränsat väpnat angrepp i en specifik del av landet i en vecka, sedan måste utländsk hjälp ha anlänt. Är detta en rimlig målsättning för svensk försvarsförmåga eller bör den förändras? Om svenskt försvar fortsatt ska vara beroende av snabbt internationellt stöd – vem/vilka ska stå för stödet och hur ska stödet garanteras?
– Frågeställningen leder tanken i riktningen att Sverige plötsligt kan komma att behöva försvara sig mot en invasion som syftar till att ockupera hela eller delar av landet. Vi vill därför inledningsvis understryka att det inte finns en sådan hotbild mot Sverige i dagsläget. Vi ser, trots den ökade oron i vårt närområde, inte något reellt invasionshot mot Sverige under överskådlig tid.
Däremot kan vi självklart inte utesluta incidenter av militär art och därför är det centralt att fortsätta arbetet med den försvarsreform som syftar till att bygga tillgängliga och professionella förband. Låt oss komma ihåg att tidigare hade huvuddelen av förbanden i arméns insatsorganisation mellan 1-3 års beredskapskrav. Det var med andra ord inte ett försvar som kunde möta den typ av hot som skulle kunna uppträda i dag. De förslag Allianspartierna presenterade i våras innehåller åtgärder som vi menar möter denna hotbild, såsom 70 nya Jas Gripen E, att ubåtsförmågan stärks och anskaffning av nytt medelräckviddigt luftvärn. Sammanlagt vill vi satsa 27 miljarder extra fram till år 2024.
Vi vill också understryka att Sverige bygger säkerhet i samarbete med andra stater. De senaste åren har vi stärkt vår förmåga att ge och ta emot militärt och civilt stöd. Därmed tas viktiga steg i enlighet med solidaritetsdeklarationen. Det nordiska samarbetet NORDEFCO fördjupas kontinuerligt med konkreta områden. Under våren 2014 antog Sverige och Finland en gemensam handlingsplan för att stärka försvarssamarbetet länderna emellan.
Flera viktiga steg har tagits i Sveriges samarbete med Nato. Förra sommaren beviljades Sverige att få öva med Natos snabbinsatsstyrka NRF genom bidrag till dess tillhörande reservstyrkeregister. I år har regeringen gett Försvarsmakten i uppdrag att inleda avtalsförhandlingar med Nato om värdlandsstöd och i torsdags fattades ett regeringsbeslut om undetecknande av avtal om värdlandsstöd.
Moderaterna ser det som ett nästa naturligt steg att gå med i Nato. Dock finns i dag inte det breda folkliga och parlamentariska stöd som krävs för en svensk ansökan.
3. Vad i tidigare fattade försvarsbeslut skulle ni vilja ha ogjort i syfte att ge Försvarsmakten en bättre förmåga att lösa sina uppgifter i framtiden?
– Vi tror på att utgå från verkligheten och förhålla oss till den. När vi tillträdde 2006 var reformbehovet av försvaret mycket stort och vi har arbetat målmedvetet sedan dess med att höja vår försvarsförmåga samtidigt som vi tar ansvar för statens finanser.
4. Försvarsmakten, FOI och Riksrevisionen har redovisat stora ekonomiska obalanser inom försvarsbudgeten för att insatsorganisation 2014 ska kunna intas. Samtidigt har Försvarsberedningen föreslagit budgetökningar de kommande tio åren om totalt 27 mdr kr, vilket är långt under de obalanser som påtalats. Hur avser ni komma till rätta med obalanserna mellan finansieringen av det militära försvaret och dess målsättningar/uppgifter?
– Försvarsmakten har, likt alla andra myndigheter, ett ansvar för att lösa sina uppgifter inom de ekonomiska ramar som beslutats av riksdag och regering.
Som frågan anger har vi tillsammans i Alliansen föreslagit budgetökningar de kommande tio åren om totalt 27 miljarder kronor. Med dessa satsningar kommer försvarsanslaget att ligga 5,5 miljarder högre 2024 jämfört med tidigare beräknade anslag. Försvarsmakten har nu fått i uppdrag att föreslå hur myndigheten ska lösa sin uppgift kommande inriktningsperiod.
5. Sverige lägger idag knappt 1,2 % av BNP respektive 4,7 % av statsbudgeten på det militära försvaret. Vad anser ni är en rimlig nivå? (kan anges i mdr kr)
– Det är en fråga som ständigt måste omprövas mot bakgrund av statsfinansernas utveckling och det säkerhetspolitiska läget i vår omvärld.
6. Vad är det starkaste argumentet för ett NATO-medlemskap?
Moderaterna ser ett svenskt Natomedlemskap som ett naturligt steg. Nato är en aktör som har bidragit till säkerhet och stabilitet i Sveriges närområde och globalt. Genom medlemskap kan Sverige delta i Natos planering och beslutsprocess fullt ut och därigenom vara med och påverka beslut som har effekter för vår säkerhet. Med ett medlemskap skulle Sverige omfattas av Natos artikel 5, det vill säga Natos kollektiva försvar. Den aspekten av Natosamarbetet har förstärkts som ett resultat av händelseutvecklingen i Ukraina.
7. Vad är det starkaste argument mot ett NATO-medlemskap?
Det är fråga som bättre ställs till ett parti som inte vill att Sverige ska bli NATO-medlem.
8. Ska Sverige delta i en internationell militär insats för att skydda civila undan IS även om någon FN-resolution ej kommer till stånd?
Moderaterna anser inte att Sverige ska delta i en militär insats i Irak utan stöd av en FN-resolution.
I dagsläget bidrar Sverige med humanitär hjälp på plats i Irak. Regeringen har förstärkt det stödet i takt med att situationen i Irak har försämrats. Sverige har också en viktig roll i att påverka FN att göra mer för att få till stånd en effektiv strategi för att återupprätta ett lagligt, demokratiskt och representativt styre över de områden som ISIL, nu har erövrat.
Försvarsmakten bistår Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) med transportflyg för att hjälpinsatserna till flyktingarna i Irak ska komma fram.
9. Rekryteringen till soldatyrkena går väl, men få stannar den tid som krävs för att Försvarsmakten ska få ihop förmågan och även ekonomin. Vilka åtgärder ska vidtas för att komma till rätta med personalförsörjningen? Hur ställer ni er till att återinföra någon form av värnplikt?
Moderaterna vill inte återinföra värnplikten. Försvarsmakten föreslog själv ett system med frivillig rekrytering inför försvarsbeslutet 2009 och det står Moderaterna bakom. Den frivilliga personalförsörjningen ger försvaret mer kompetent och samövad personal och möjliggör en mer effektiv organisation. Frivilligheten stärker Sveriges försvarsförmåga. Värnplikten är dessutom vilande och kan återaktiveras vid behov.
Däremot finns det ett behov av att utveckla personalförsörjningen. Att Försvarsmakten kan erbjuda attraktiva anställningar och utbildningar är avgörande för försvarets framtid. Det är viktigt att det finns tillräckliga incitament för soldater och sjömän att fullfölja sina kontrakt och att Försvarsmakten även fortsatt har en god folkförankring för att säkerställa en god rekryteringsgrund.
10. Det civila försvaret hamnar ofta i skymundan i debatten, men rustades liksom det militära ner kraftigt under 90- och 00-talen. Hur vill ni förbättra det civila försvaret?
Den bredare hotbild vi nu ser med mer gränslösa och oförutsägbara utmaningar gör att det civila försvaret blir allt mer betydelsefullt. Det civila försvaret har viktiga uppgifter i att värna vitala samhällsfunktioner, värna civilbefolkningen och bidra till Försvarsmaktens förmåga vid krig. En stark krisberedskap i fred lägger grunden för ett starkare samlat försvar vid höjd beredskap och i krig.
Regeringen gav Försvarsmakten i uppdrag att återuppta den militära försvarsplaneringen. Därefter fick Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i uppdrag av regeringen att utveckla planeringen av det civila försvaret i samband med höjd beredskap. Regeringen har också gett MSB i uppdrag att under hösten lämna underlag om det civila försvaret inför regeringens försvarspolitiska proposition.
Hej Matematik! – Jihadistvektorer till och från Sverige
Detta är en fristående fortsättning på två tidigare inlägg. Här förra för sex månader sedan. ……………………………… Deltagare i konflikterna i Mellanöstern har fått stor uppmärksamhet den senaste tiden här hemma och nu pågår debatten i samhället om hur vi ska reagera och motverka detta. För en månad sedan ökades beredskapen mot en terroristattack i Norge […]
Invasion kontra begränsad insats och vikten att inte vara isolationistisk
Föreliggande inlägg har ett visst mått av artistisk frihet och ett gravt mått av språkmisshandel för att illustrera två tänkta historiska förlopp. Jag använder http://www.bergrum.seoch http://www.kalla-kriget.se/ som faktakällor och väver ihop dessa med mina fantasier för att skapa dessa fiktiva händelseförlopp.
ÖB’s föredragning för regeringen den 28 juli 1987
Fienden har landstigit och etablerat brohuvuden i Härnösand, Gävle, Stockholm, Norrköping och Malmö. I norr förväntas fienden gå över Torne älv i riktning mot Gällivare och efter kusten söderut
Källa: http://www.kalla-kriget.se/sverige/militart/krigsplanlaggning/facit-i-handen.php
Som ni ser på kartan förväntar vi oss att fienden avser att nå den Norska atlantkusten innan Norge har hunnit tagit emot och utrustat de amerikanska förband som står i reserv för Norges försvar. Man kommer att vara målmedveten och ha ett högt tempo. Fienden har under överskeppningen lidit förluster men allt eftersom våra möjligheter till bekämpning har minskat genom att vårt attackflyg och flotta lidit stora förluster kan fienden nu välja att förstärka sina valda brohuvuden relativt ostört. Vårt jaktflyg bekämpar markmål där fienden är oförsvarade men i övrigt så används de till att störa fiendens bekämpning av våra styrkor, fasta anläggningar och lager för totalförsvaret.
Våra pansarförband kan påbörja att störa fiendens uppmarsch genom Skåne, Västergötland och Västmanland tidigast i morgon bitti om stridskontakt nås. Om fienden kan hållas fastlåsta av vårt kvarvarande flyg i 48 timmar till bör vi kunna slå fienden på dessa ställen. I Norrland förbereds fördröjningsstrid mot den landstigna fienden, vi har inga möjligheter att på egen hand slå honom där utan måste invänta hjälp utifrån.
Vi har haft vådabekämpning från danskt luftvärn då de inte har möjlighet att särskilja svenska flygförband ifrån Sovjetiska. Jag skulle vilja få bemyndigande att sända kvalificerad svensk hemlig information till Danmark och Norge via våra förberedda radiolänkar för att undvika sådana händelser framgent.
Så mitt herrskap, jag anser att ni bör söka alternativ uppehållsplats då vi kan ha skogen kryllandes av sovjetiska soldater här inom några dagar. Chefen för Marinen har lämnat Sverige och befinner sig för närvarande i England och har installerat sig på sin uppehållsplats och samverkar med Storbritannien i underrättelsefrågor i väntan på order om samverkan om direkt militärt stöd till Sverige.
Slut, frågor?
Utrikesministern: Vilka förberedelser för att emotta militärt stöd har genomförts och vilka planeras?
ÖB: Vi kan lämna mållägen till hjälpande attackflygförband, vi kan ta emot jaktrobotar till våra fåtaliga jaktviggenförband ifrån Storbritannien via ÖSTERSUND och KIRUNA. Vi kan ta emot luftvärnsrobotar ifrån USA samma väg men vi har i dessa fall inte utvecklade försörjningslinjer än att distribuera denna materiel.
Försvarsministern: Vi kan alltså få hjälp att störa och viss mån hindra fientlig uppmarsch mot den västra gränsen?
ÖB: Ja, det stämmer i den mån det finns operativa förband.
Statsministern: Jag tror vi i regeringen är överens att vi kan låta Chefen för marinen samverka med Storbritannien om att stödja Sverige med anfall mot de etablerade fientliga brohuvudena.
ÖB: Jag informerar Chefen för marinen men det blir ingen direkt samverkan utan vi får lita på att NATO har stridsledning av deras förband och ser våra flygplan för att undvika vådabekämpning. Vi måste arbeta sekventiellt då vi inte har möjligheter till samverkan på taktisk nivå.
Utrikesministern: Jag tar kontakt med min danska motsvarighet och försöker upprätta vägar att undvika sådana händelser, jag skulle vilja att svenska Försvarsmakten får
En alternativ historiebeskrivning kan vara:
ÖB’s föredragning för regeringen den 2 juli 1987
ÖB tar till orda:
Våra luftstridskrafter är uttröttade efter att ha stått i beredskap under denna tid, inneliggande värnpliktsomgångar vid våra flygflottiljer har sedan tre dagar befunnit sig på krigsbas och betjänat stridsflyg i jaktrollen. Vi har haft enstaka kränkningar av vår territorialgräns, både av Warszawapakt-stridskrafter och NATO-stridskrafter men vi har sett en massiv ökning av Sovjetiska övningar med både störning och remsfällning. Övningarnas genomförande ser ut att syfta till att lamslå Svensk luftstridsledning och anfall mot våra stridskrafter till sjöss. Om inte mobilisering inleds kommer jag snart att tvingas sänka beredskapen då vår personal behöver vila och återhämtning.
Signalspaning ger vid handen att den Sovjetiska avsikten är att ta sig utifrån Murmanskområdet mot Atlanten för att därifrån inringa Norge så att Atlantkusten kan hållas fri från NATO-stridskrafter samt att sätta vår och den Västtyska/Danska östersjökusten i blockad. Med hänsyn tagen att man har koncentrerat färjor och landstigningsfartyg till Murmansk finns risken att man fortsätter med landstigning på Norsk kust enligt följande kartbild:
Källa: http://www.kalla-kriget.se/sverige/militart/krigsplanlaggning/facit-i-handen.php
Förberedelser för mobilisering genomförts i huvudsak vid våra flygbaser, armén har med inneliggande omgång tillsammans med hemvärnet haft bevakningsuppgifter vid våra flyg och marinbaser. Sovjetunionen har i det här läget ringa förmåga att hota Svenskt territorium med annat än luft och sjöstridskrafter över Östersjön, det finns knappt någon kapacitet att överskeppa annat än små enheter och då bedöms det vara för att överraskande ta Stockholm eller Gotland i syfte att upprätthålla blockaden av östersjökusterna. I vart fall kommer vi att lida förluster och skador på militära infrastruktur, det går inte heller att undgå att vår civilbefolkning kommer att lida direkt skada av de militära operationer som fienden kan tänkas genomföra.
Slut, Frågor?
Statsministern: Tack för det ÖB jag tror inte vi har några frågor, du har hållit oss väl underrättad tidigare.
ÖB lämnar rummet
Utrikesministern: Jag har träffat den Sovjetiske ambassadören i morse, hans meddelande till den svenska regeringen är att de genomförda sovjetiska övningarna inte är direkt riktade mot Sverige och att Sovjetunionen avser att säkra sin passage till Atlanten ifrån Murmansk. Pågående förhandlingar mellan USA och Sovjetunionen avser de Amerikanska försvarsförberedelserna på Norsk mark och att US Navy vill regelbundet förtöja fartyg i nordnorska hamnar. Man vill också ifrån Sovjetisk sida ha svensk förståelse för att Svenskt vatten och Svensk luft kan komma att kränkas av Sovjetiska stridskrafter om NATO svarar de Sovjetiska förhandlingarna med aggression. Man anspelar på det svenska förhållandet till Tyskland under första halvan av andra världskriget och att man har tilltro till den svenska pragmatiska politiken.
Mina farhågor är vad som händer sedan, kommer Sverige att makas in i den Sovjetisk-Finska vänskaps och biståndspakten? Vilka andra påtryckningar kommer Sovjetunionen att utsätta Sverige för? Räcker det med passage av svenskt territorium av återvändande Sovjetiska stridskrafter? Eller kommer man att kräva tillträde till svenskt luftrum för anflygningar mot Norska installationer, som ni hörde ÖB så kommer vår beredskap att möta detta vara liten mot slutet av veckan. Vad händer om Sovjetunionen ställer sig i Norge? Ett delat Skandinavium med två alliansfria länder inrymt mellan Sovjetunionen och Warszawapakten? Vad kommer att hända Finland och oss? Jag vill att vi under detta möte överväger att beordra mobilisering för att stå pall mot de Sovjetiska påtryckningarna och att vi därefter i desperation inför risken att bli inringade ställer svensk trupp till Norges stöd, observera ordvalet Norge, inte NATO. Vi riskerar inte invasion av Sverige ifrån Sovjetunionen. Det är en fråga om vårt självbestämmande, det är värt vissa uppoffringar.
Försvarsministern: Vi bör lämna Stockholm för att leda landet ifrån vår alternativa regeringsplats i fall att vi utsätts för direkta militära operationer.
Statsministern: Gott så, jag föreslår att lämnar huvudstaden och genomför partiell mobilisering för att förstärka vårt skalförsvar. Vi låter frågan om militär hjälp till Norge bero då vi inte har förberett hur lednings och lydnadsförhållanden ser ut. Vi skulle kunna upplåta svenskt luftrum till norska luftstridskrafter om det är så att sovjetiska stridskrafter tar sig frihet att manövrera över vårt territorium men inga vapeninsatser får ske i svenskt luftrum. Flygvapnet ska också vara beredda i norr att ta emot finska luftstridskrafter och betjäna deras Drakenflygförband.
Utrikesministern: Jag meddelar mina norska och finska kollegor.
Jag har här beskrivit två olika Kalla krigsscenarier, vi ser att rädslan för att Svensk suveränitet är hotad i båda fallen. I första fallet med ett fullskaligt krig, i andra fallet där ett Svenskt grannland är hotat. I det andra fallet kommer vapenmakt att utövas mot Sverige även utan invasion. Sovjetunionen var här beredd att uppnå rörelsefrihet med och för sina stridskrafter, att besätta Sverige var om inte otänkbart men ett omak för att uppnå tillträde till Atlanten. Att tillskansa sig Svensk lojalitet kunde man göra sedan man isolerat Sverige och i praktiken skapat herravälde över Östersjön. I den dåvarande säkerhetspolitiska doktrinen skulle vi avstått ifrån att ge hjälp till Norge och Danmark i ett sådant läge.
Vi hade ringa samövning mellan luftstridskrafterna, dock hade vi SveNorDa-samarbetet där våra respektive flygvapen besökte varandras flottiljer för att i händelse av nöd kunna landa vid närmaste flygplats. De finska flygflottiljerna och flygbaserna var sedan leverans av J 35 Draken utrustade men inflygningssystem ifrån US Navy (TILS –Taktiskt InstrumentLandningsSystem/C-Scan)som vi valde att använda på flygplan JA 37 Viggen och senare JAS 39 Gripen så att landa med finska flygplan i Sverige eller svenska flygplan i Finland har varit enklare än hos våra västliga vänner. Vi hade ett inofficiellt avtal för att ta emot hjälp, i praktiken ett internationellt socialbidrag där vi i bästa fall kunde hålla oss undan när våra räddare kommer. Att på kort varsel skicka arméförband till Norge har varit en riktig desperationsåtgärd under det kalla kriget men inte i dag. Flygvapnet har kunnat ta emot och lämna stöd till Finland sedan Finland köpte J 35 Draken och F-18 Hornet.
I dag har vi samövat Norska och Svenska markstridskrafter, vi har samövat de nordiska flygstridskrafterna. Vi håller på att skapa förmåga att lämna värdlandsstöd till NATO. Vi håller tyvärr på att ge upp förmågan att nära samverka med finska flygvapnet då vi inte längre nyttjar TILS i våra JAS39 C/D längre samt gett upp ambitionerna med att sprida ut oss på förberedda flygbaser. Finska flygvapnet använder TILS än på sina flygflottiljer och flygbaser för att hjälpa sina Hornets att landa säkert vid sämre förhållanden. För en billig slant skulle vi kunna öka möjligheten till samverkan med finska flygvapnet genom att återutrusta våra flygplan med TILS samt ställa ut markstationer vid våra flygplatser.
För mer modernt exempel om ”Begränsad insats” rekommenderar jag att läsa Jägarchefens inlägg ”Fall Gotland”
J.K Nilsson
Fall Gotland
Sammanfattning
Modern rysk militär operationskonst utnyttjar samtliga arenor för att möjliggöra ett snabbt krigsförlopp främst med lätta förband och fjärrstridskrafter. Förberedelserna inför ett angrepp är dock långsiktiga syftandes till dess snabba förlopp. Häri ligger även dess svaghet, ett väl fungerande säkerhetsarbete kan försvåra denna krigföring markant och åskådliggöra den för omvärlden. Detta arbete krävs även för att vi skall kunna respondera i tid, utan det kommer vi aldrig hinna agera med våra stridskrafter.
Analys
Inledning. Varför är Gotland så viktigt? Denna fråga ställer sig allt fler och fler och har Gotland något egentligt geostrategiskt värde för Ryssland och har Ryssland förmågan att ta Gotland och i sådant fall vid vilken situation eller situationer skulle Ryssland nå den punkt så man väljer att angripa Sverige? Detta är frågor som kommer upp snart på daglig basis dels för mig dels för andra försvarsbloggare och twittrare. I detta inlägg kommer jag försöka ge min syn på dels varför Gotland är geostrategiskt viktigt för Ryssland dels varför man mycket väl i en relativt nära framtid kan tänkas ta Gotland.
Först och främst måste vi klara ut den stora frågan, finns det ett hot mot Sverige, enligt säkerhetspolisen förefaller det så, enligt dem genomför Ryssland krigsförberedelser mot Sverige. Då måste vi klara ut vad innebär krigsförberedelser i praktiken? Det innebär t ex att man redan i fred finner strategiska mål att slå ut för att lamslå ett land, nyckelpersoner som måste nedkämpas, lämpliga luftlandsättnings- och landstigningsområden, iordningställa dolda agentnät som aktiveras i händelse av krig för att få underrättelser m m.
Således det är en rätt omfattande apparat som Ryssland nu återigen har satt igång, dessa förberedelser har ett övergripande syfte vilket är att vinna ett krig snabbt. Med detta i bakhuvudet, finns det då ett hot? Ja onekligen måste ju Sverige i vissa sammanhang ses som ett hot mot Ryssland annars hade man aldrig valt att sätta igång denna apparat mot vårt land. För underrättelseverksamhet som syftar till krigsförberedelser kostar oerhörda summor, det är inte bara att flyga över med en satellit och tro att man löst problemet, vi talar om att fysiskt på plats mäta, avbilda m m, fastställa levnadsmönster hos prioriterade personmål osv. Således ja det finns ett hot mot Sverige utöver terrorism så kommer detta hot från Ryssland utifrån SÄPO redovisning. Likväl är de ju fler som ser Ryssland som ett hot numera, Storbritannien kommer under de närmsta veckorna klassa upp Ryssland till högst hotnivå mot samväldet.
Vid vilket läge skulle Ryssland kunna tänkas sig att angripa Sverige för att ta Gotland? Först måste vi klara ut att Ryssland kommer aldrig ensidigt genomföra ett väpnat angrepp mot Sverige, det kommer alltid finns ett övergripande strategiskt syfte som är riktad mot NATO vid ett ryskt angrepp på Sverige. Sverige i sig saknar värde för Ryssland, däremot har vi vissa geostrategiska punkter som Ryssland måste behärska för att fullfölja ett angrepp på NATO. Likväl behöver detta angrepp på Sverige ej ske samordnat med ett samtidigt angrepp på NATO, utan mer troligt kommer ett angrepp på Sverige ske dygn upptill veckor tidigare. Främst utifrån det faktum att NATO saknar förmågan att snabbt tillföra förband till Baltikum som ett exempel, men även Tyskland. Detta utifrån att de sista egentliga förbands föråden i Europa avvecklades (förutom de norska) ifjol. Således Gotland tas för att omintetgöra truppförstärkningar till Baltikum, likväl kan ett angrepp på Sverige och Gotland vara ett led i att försvaga NATO och förbättra sina egen geostrategiska position, främst utifrån det faktum att Sverige just nu är en ”ö” mitt i NATO, tar man delar av den ”ön” så destabiliseras organisationen oerhört, trots att Sverige inte är en medlem i NATO.
Slutsatsen så här långt är att det finns ett hot från Ryssland mot Sverige, i och med att man påbörjat och genomför krigsförberedelser, det just nu geostrategiskt viktiga området för Ryssland som Sverige besitter är Gotland. Denna del av Sverige får sin geostrategiska tyngdpunkt i och med att förhållandet är sådant att Sverige som militärt alliansfri nation ligger inklämd mellan NATO område och kan de facto påverkas av Ryssland genom sin geografiska position. Behärskar man Gotland omintetgör man dels förstärkningar till de Baltiska staterna både sjö- och luftledes dels är det fullt möjligt att man omintetgör NATO förmåga att genomföra artikel 5 i de baltiska staterna och även slår in en kil i organisationen som gör att den destabiliseras i dess grundvallar. Dessa slutsatser är viktiga att ha med sig i den fortsatta fallstudien kring ett möjligt angrepp på Gotland, för det utgör den strategiska essensen, utan dessa är sannolikheten för ett Ryskt angrepp mycket låga.
Modern rysk krigskonst. Denna krigföring som vi till del fått ta del av på Krimhalvön och i östra Ukraina, är en operationskonst som skiljer sig till del från den klassiska Sovjetiska operationskonsten, dock skall man ha klart för sig att egentligen handlar det om en viss tyngdpunktsförskjutning i vissa faser, likväl har vi ej bevittnat dess fulla potential dvs utnyttjandet av de reguljära stridskrafterna i dess slutgiltiga fas, dock är detta något man troligtvis från Rysk sida vill undvika, vilket blir själva essensen i dess nya krigföring, om möjligt skall den vara kontaktlös, dock kan det kontaktlösa innebär att man utnyttjar sig av t ex fjärrstridsmedel istället för t ex mekaniserade förband.
Den moderna ryska operationskonsten kan sammanfattas i åtta (8) stycken faser:
- Icke-militär asymmetrisk krigföring, omfattar påverkan av moraliska, psykologiska, ideologiska, diplomatiska och ekonomiska plan för att skapa en gynnsam grund för att fortsätta en militär operation i. Detta innebär således att man påverkar en nations grundfundament för att skapa en destabil miljö att fortsätta en militär operation i.
- Underrättelsedrivna operationer, som syftar till att vilseleda politiska och militära beslutsfattare genom samordnande åtgärder som genomförs via diplomatiska kanaler, civila och militära myndigheter samt massmedia genom läckande av falsk information.
- Fortsatt underrättelsedrivna operationer som syftar till att få över statstjänstemän (mest troligt även mediapersonligheter) och officerare på sin sida genom hot, bedrägerier/förledning samt mutor.
- Destabiliserande propaganda för att öka missnöjesyttringarna bland befolkningen (som grundlagts i fas 1 hos befolkningen 2-3 hos beslutsfattare så att dessa ej skall agera), understöds av underrättelsepersonal samt påbörjande av subversion inom mållandet.
- Isolering av mållandet genom t ex ekonomiska blockader, införande av flygförbudszoner, utnyttjande av privata militära företag (oftast med fd specialförbandspersonal, GRU Spetsnaz) som genomför väpnade aktioner med radikala oppositionella grupperingar i mållandet, för att öka destabiliseringen samt subversionen.
- Dolda militära operationer, påbörjas med dels inhämtning dels specialförbandsföretag (här skall beaktas att t ex rymdtrupperna, elektroniska krigföringsförband benämns som specialförband i rysk nomenklatur utöver vad som i väst benämns ’special forces’). De militära operationerna genomförs över hela spektrumet. Denna fas är vad som tidigare var känd som ouvertyr.
- Öppna militära operationer, genomförs över hela arenan främst med fjärrstridsmedel i form av precisionsvapen, syftar till att nedkämpa motståndarens kritiska sårbarheter för att därvid nå ett avgörande utan att binda egna markstridskrafter i regelrätta strider. Andra vapensystem såsom icke-dödlig biologisk krigföring (magsjukor o dyl), radioaktivitet och strålning kan utnyttjas.
- Upprensning, i denna fas inriktas markförbanden på att nedkämpa mållandets kvarvarande förband, dessa skall främst isoleras för att därefter nedkämpas. Detta genomförs genom luftlandsättning och punktmålsbekämpning med indirekt bekämpning (artilleri, flyg och missiler).
Det vi kan se är att krigföringen är i huvudsak ”kontaktlös” och genomförs i en stor huvuddel av underrättelsetjänstens personal i många av faserna, utnyttjandet av de privata säkerhetsföretagens personal, sker bedömt i nära samverkan med underrättelsetjänsten, likväl kan man utnyttja rysktalande minoritetsgrupper såsom genomförs i Ukraina. Därutöver är huvuddelen av krigföring dold för en motståndare, det övergripande syftet blir att förleda en motståndare in i det längsta, innan konflikten öppet sker, utnyttjandet av t ex destabilisering i mållandet är en del i denna förledning för att få mållandet att fokusera på inhemska problemområden istället för att missa externa hot. Likväl uppnår man en tydlig kraftsplittring med denna destabilisering, säkerhetsfunktionerna inom mållandet kommer vara fokuserad på de inhemska hoten.
Detta innebär således att om en konflikt mellan Sverige och Ryssland kommer uppstå, så har ett relativt långt förarbete genomförts, detta ställer oerhört höga krav på t ex säkerhetspolisens verksamhet att kunna följa upp Rysslands verksamhet, för att kunna indikera hur utvecklingen är. Likväl innebär detta att, vi kommer ej ha en lång förvarningstid för konflikten (bedömt handlar det om enstaka dygn som mest), främst utifrån det faktum att det är förband som arbetar med hög sekretess, vilket är svår att följa, i huvuddelen av faserna. Svagheten är om man har en fungerande säkerhetstjänst, så kan faserna upptäckas i tid och om den politiska nivån har förmåga att agera så kan hotet kvävas i sin linda.
Konfliktorsak. I vårt redan förda resonemang har vi identifierat att ett ensidigt riktat angrepp mot Sverige är osannolikt, däremot kan en konflikt inledas med ett riktat angrepp mot Sverige för att i ett senare skede utvidgas för att involvera NATO, det övergripande syftet kommer alltid vara att påverka NATO. Men i vilket sammanhang kan dagens politik föras till den gräns att man väljer att genomföra ett väpnat angrepp på Sverige?
En faktor som man måste ha med sig innan man börjar titta på konfliktorsaker är geostrategi/geopolitik något som Ryssland drivs av. Rysslands landområden har aldrig varit så små som de är nu sedan 1700-talet. Ryssland har hela tiden drivits av att utvidga sina landområden för att säkerställa naturliga försvarsbarriärer mellan sig och sin omvärld. Dagens Ryssland har inte dessa naturliga försvarsbarriärer såsom Sovjetunionen hade, som t om utvidgade dessa med buffertstater mellan sig och den presumtiva motståndaren. Det är med detta perspektiv man bl a måste se President Vladimir Putins uttalande om att den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet var Sovjetunionens sönderfall.
Med geostrategin i bakhuvudet kan man finna minst en orsak som kan föranleda en konflikt i Östersjöregionen. Den mest uppenbara är det av Ryssland uttalade hot man upplever från NATO, då främst den östliga utvidgning av militäralliansen som genomförts och en fortsatt möjlig sådan, lägg därtill möjligheten kring en markant förhandslagring av materiel (såsom stridsvagnar, stridsfordon o dyl) främst i de östliga medlemsländerna och en permanent basering av förband, så kommer Rysslands upplevda hotbild te sig mycket realistisk. Detta ger i förlängningen ökade spänningar mellan Ryssland och NATO vilket i sin tur kan föranleda en konflikt.
En annan faktor som kan vara upphov till en konflikt i Östersjöregionen är om Rysslands handelsförbindelser i Östersjön på något sätt hotas dels ovan ytan dels under ytan. En stor del av Rysslands export sker dels i Östersjön dels via Östersjön vidare ut i världen. Östersjöregionen kommer vara av strategisk betydelse för Rysslands export kapacitet till omvärlden intill minst 2030 enligt vissa bedömningar. Härvid försvåras Rysslands export i Östersjöregionen kommer det få stora påverkningar på dess ekonomiska utveckling, detta i sig kan leda fram till en konflikt i Östersjöregionen.
Ett Svenskt eller Finländskt närmande till NATO kommer även vara ett möjligt skäl till en konflikt i Östersjöregionen. Varav troligtvis ett Svenskt närmande kommer vara mer kritiskt för Ryssland kontra ett Finländskt detta utifrån det faktum att Sveriges kust omfattar hela västra delen av Östersjön samt det kritiska Östersjöutloppet. Ett svenskt medlemskap i NATO skulle förvandla Östersjön till ett NATO innanhav varav två kritiska sårbarheter uppstår för Ryssland dels dess omfattande sjötransporter som utgör en stor del av dess BNP dels dess missilbanor kan mycket lätt påverkas mht att Sveriges landgräns täcker en stor del av dessa banor i Nord-Sydlig riktning. Dock skall ej ett Finländskt medlemskap i NATO som hotbild sett från Ryssland förringas, detta skulle de facto innebär att Rysslands hela västra landgräns angränsar mot NATO. Dock skulle ej Östersjön bli ett NATO innanhav, vilket skulle vara ett skäl för att det ej blir en konflikt, men skulle Sverige vid en sådan situation yttra sig rörande NATO medlemskap i positiva ordalag, är det troligtvis en överhängande krigsrisk som uppstår.
Således har vi tre (3) tydliga scenarion som kan utvecklas till en konflikt mellan NATO och Ryssland i Östersjöregionen där Sverige mest troligt kommer dras in i konflikten. Vad som är än mer troligt är att Gotland involveras. Gotland är just nu nyckeln i Östersjön och nyckeln till många geostrategiska situationer. Behärskar man Gotland behärskar man de centrala delarna av Östersjön, det man dock ej behärskar är Östersjöutloppet. Men att behärska Gotland innebär också att man omintetgör truppförstärkningar till Baltikum dels via sjövägen dels via luftvägen. Detta innebär att NATO kommer få stora problem att förflytta förband i händelse av en säkerhetspolitisk spänd situation i Baltikum.
Stridskrafter. Ryssland har en ansenlig mängd stridskrafter inom det västra militärdistriktet (MD V) som kan utnyttjas mot dess angränsade länder, dessa stridskrafter kan förstärkas från andra militärdistrikt (MD) dock är det främst det centrala militärdistriktet (MD C) som är tänkt att användas som strategisk reserv samt andra (2) echelong. Nedan redovisas i stora drag mängden arméstridskrafter i MD V/C. Utöver dessa tillkommer främst generalstabens spetsnazförband dels markbaserade dels maritima.
Vad vi kan se är att huvuddelen av dessa förband lämpar sig ej för de initiala stegen enligt den nya ryska operationskonsten, utan det är främst specialförbandsbrigaderna samt luftlandssättningsdivisionerna som är lämpade för denna form av krigföring samt generalstabens spetsnazförband samt övriga operativa underrättelseförband som sorterar under de. I ett senare skede kommer främst markrobotbrigaderna att utnyttjas för att kunna genomföra den kontaktlösa krigföringen och absolut sist kommer de mekaniseradeförbanden att utnyttjas för att rensa upp kvarvarande motståndsfikor i mållandet.
Utnyttjas förbanden inom MD V kommer MD C förband att framgruppera, detta genomförs främst genom enbart trupptransport, därefter utrustas de på plats inom MD V vid färdiga depåer där tyngre utrustning såsom pansarskyttefordon, stridsvagnar, artilleripjäser o dyl redan finns placerade. Således kan en truppförflyttning från MD C ske med mycket kort varsel samt förbanden kan även med mycket kortvarsel väl på plats vara stridsdugliga (läs inom 24-48 timmar). Detta korta tidsintervall gör att man kan påbörja en öppen väpnad konflikt i ett mycket sent skede, vilket gör att mållandet ej kan vidtaga adekvata förberedelser.
De mest troliga förbanden att utnyttjas mot Gotland explicit är spetsnazförbanden dels brigadförbaden dels generalstabens. Därefter luftlandsättningsdivisionerna och marininfanteribrigaden (336. Marininfanteribrigaden i Kaliningrad Oblast). Detta utifrån Gotlands geografiska placering, detta kräver inledningsvis att det enbart är lätta förband vilket luftlandsättnings- och marininfanteriförbanden är, dessa är mycket lätt rörliga och är anpassade för operativa förflyttningar.
Efterföljande truppförstärkningar består bedömt av minst en reducerad mekaniserad brigad, en luftvärnsbrigad, en markrobotbrigad och bedömt minst en kustrobot bataljon vilket formar en effektiv stridsgrupp som håller Gotland och förnekar NATO stridskrafter möjligheten att genomföra luft- och sjörörelser runt Gotland till de Baltiska staterna.
Genomförande. Ett angrepp riktat mot Sverige och främst Gotland, kan utifrån den nu gällande ryska operationskonsten, som vi till del sett prov på i Ukraina, te sig på följande sätt. Inledningsvis genomförs en omfattande bearbetning av dels svenska beslutsfattare såväl civila som militära (denna fas har redan passerats och det finns konkreta exempel på detta) dels en bearbetning av media främst nyhetsredaktörer samt framträdande journalister med det övergripande syftet att erhålla en vinklad nyhetsrapportering och vad avser beslutsfattare att möjliggöra förledning i en felaktig riktning som gör att felaktiga beslut fattas. Parallellt i denna fas påbörjas krigsplanläggning/förberedelser vilket syftar till att kartlägga kritiska sårbarheter i det svenska samhället, syftande till att snabbt kunna lamslå det Svenska samhället, ytterligare en faktor som är uppfylld.
Därefter kommer fokus läggas på att utnyttja de socioekonomiska spänningarna som finns i det svenska samhället. Underrättelsepersonal kommer indirekt påverka olika grupperingar att agera mot varandra. Parallellt med detta kommer media utnyttjas för att underblåsa dessa socioekonomiska spänningar som till del är självgenererad av det svenska samhället till del är underblåsta av underrättelseorganisationer. Det övergripande syftet är att destabilisera det svenska samhället och utmatta den svenska säkerhetsstrukturen som kommer fokuseras på de socioekonomiska spänningar och därmed ökar möjligheterna för dolda förberedelser inför ett angrepp. Parallellt med detta genomförs rekrytering av civila och militära beslutsfattare samt andra viktiga samhällsaktörer för att i ett senare skede kunna genomföra subversiv verksamhet syftande till destabilisering.
Därefter påbörjas subversiv verksamhet troligtvis iform av våldsamma upplopp som syftar till att destabilisera landet ytterligare. Parallellt med detta påbörjas vissa mindre sabotage som främst kommer vara inriktad på att överanstränga den svenska säkerhetsstrukturen. De våldsamma upploppen kommer därefter eskalera och tidigare rysk militär personal kommer understödja de olika grupperingarna dels logistiks med utrustning dels med kunskap/utbildning. För att i ett senare skede övergå till att genomföra aktiva insatser vid upploppen för att ytterligare destabilisera. I avslutningen av detta skede kommer bedömt dels Ryssland påbörja en media kampanj riktad mot Sverige dels kommer en riktad aktion mot ryska intressen genomföras på svenskt territorium för att möjliggöra en ”legitimitet” i att öka de säkerhetspolitiska spänningen mellan nationerna. Detta kan dock utebli främst utifrån vilket agerande man väljer.
Därefter påbörjas i en riktad desinformationskampanj för att förleda ytterligare de civila och militära beslutsfattarna detta syftar på den civila sidan att vänta med att vidta beredskapshöjande åtgärder iform av inkallelser och att övergå till beredskapslägen inom den civila administrationen. Den militära desinformationen syftar till att förleda de militära beslutsfattarna kring vilka intentioner man har dvs när, var och hur genomförs ett väpnat angrepp. Parallellt med denna fas transporteras specialförbandsenheter in i landet för att genomföra de avslutande förberedelserna inför ett angrepp. Begränsade epidemier för även förutsättas i slutet av detta skedde, främst i rikets tre största städer, för att inkapetisera dels stora befolkningsdelar dels den svenska sjukvården vilket kommer vara utmattad när väl konflikten påbörjas.
Slutligen genomförs omfattande specialförbandsinsatser mot kritiska sårbarheter (personella som materiella mål) i Sverige vilket syftar till att lamslå civil och militärbeslutsfattning. Vad avser Gotland kommer bedömt inledningsvis marinfanteriförband dels luftlandsättningsförband ta infallsportar på ön. Dessa förband kommer bedömt genomfört sk dold ilastning och intransport dvs t ex luftandsättningsförbanden kommer utnyttja angränsande luftleder samt civila transponderkoder för att i ett sent skede avvika från dessa och genomföra luftlandsättning på liknande sätt kommer marininfateriförbanden intransporteras. Ilastning av dessa förband kommer ske dolt och helst på annan plats än i MD V. Punktmålsbekämpning med fjärrstridsmedel kommer genomföras mot samtliga flyg- och marinbaser med syftet att nedkämpa de svenska fjärrstridskrafterna.
Slutsatser
Den moderna Ryska operationskonsten bygger på långsiktiga förberedelser som genomförs dolt syftandes till ett snabbt genomförande av den väpnande konflikten. Utnyttjandet av desinformation och den civila arenan har fött en ökad betydelse i de långsiktiga förberedelserna jämfört med tidigare operationskonst. Likväl utnyttjandet av fjärrstridsmedel. Häri ligger den stora skillnaden. Dessa utnyttjades tidigare också men de har fått en ökad betydelse i den nya operationskonsten.
Detta innebär att en högra grad av säkerhetsarbete krävs för att följa Rysk underrättelseverksamhet på Svensk mark i syfte att tidigt kunna identifiera om förberedelser inför ett angrepp har påbörjats och hur långt gånget detta är. Detta kommer även innebära en vägvalsfråga vart skall tyngdpunkten på säkerhetsarbetet ligga, följa Främmande makts underrättelseverksamhet eller terrorism, varav tyngdpunkten just nu ligger på det sistnämnda. Sveriges resurser är begränsade och en omfattande uppföljning av båda är orealistisk.
Ett angrepp mot Sverige kommer således ej ske som en blixt från klar himmel, det är ett långsiktigt agerande men själva striden kommer bli intensiv. Finns dock ingen säkerhetsuppföljning så kommer angreppet te sig som en klar himmel. Härvid krävs ett omfattande säkerhetsarbete och en ökad grad av medvetenhet dels hos beslutsfattare dels hos allmänheten som helhet för att försvåra denna form av krigföring. Finns inte denna så kommer vi aldrig kunna reagera i tid och därmed omöjliggörs försvaret av Gotland, för vi kommer ej hinna få över förband till ön för att skydda den.
Ensam är inte stark
Före ett inlägg om Gotland följer här en artikel publicerad i dagens GP. Alla har kanske inte den tidningen. Medskribenter är mina goda vänner Adam Cwejman (FP), riksdagskandidat i Göteborg, och Jasenko Selimovic (FP), fd statssekreterare.
Från Fjärran Östern till Afrikas västkust pågår i dag krig. Det kan vara ett kallt krig med utprovning av massförstörelsevapen som på Koreahalvön. Det kan vara en huggsexa om olja och gas som i Sydkinesiska sjön. Eller det kan vara skoningslösa inbördeskrig som i Afghanistan, Irak, Syrien, Israel, Palestina, Libyen, Centralafrikanska Republiken, Mali och Ukraina. I dessa konflikter är grannländer i samtliga fall inblandade, på en eller flera sidor. För Sverige – som ett av världens mest globaliserade länder – innebär detta att säkerheten markant försämrats under de senaste åren.
Trots att hoten blivit fler och mera allvarliga lyser fundamentala frågor om vår nationella säkerhet med sin frånvaro i den politiska debatten. Särskilt gäller detta vårt beroende av Nato.
Folkpartiet är inte det enda partiet som vill att Sverige blir medlem i Nato. Det är i själva verket bara riksdagens två extrempartier: Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, som tydligt motsätter sig att Sveriges relation med Nato fördjupas. För alla övriga riksdagspartier ses Nato som svaret på snart sagt varje försvars- och säkerhetspolitisk utmaning. Om målet då inte är medlemskap framstår ju detta som en smula märkligt.
Folkpartiet är dock ensamt om att offentligt vilja diskutera Sveriges ökande beroende av Nato med dem som detta berör; nämligen väljarna. Övriga gör det bara när de är tvingade därtill. Inte ens händelserna i Georgien och Ukraina har kunnat förändra detta. Men om vi inte ens under ett valår berör Sveriges uppenbara behov av hjälp att bygga säkerhet, hur ska då ett långsiktigt och folkligt förankrat stöd för denna politik kunna upprätthållas?
Det är endast tillsammans med Nato:s medlemsstater som försvarsansträngningar, för Sveriges fortbestånd som fri och oberoende demokrati, är meningsfulla. Ensam är inte stark. EU är inte och kommer heller inte att bli en försvarsallians. Till och med innan Kol- och Stålunionen bildades fanns Nato på plats med ledningsresurser och försvarsplanering.
I bred parlamentarisk enighet förbereder nu Sverige för ett avtal om Host Nation Support med Nato. Det handlar om den rättsliga och praktiska grunden för att möjliggöra tillförsel av utländska militära resurser till Sverige i kris, beredskap och krig. Om detta står i överensstämmelse med vår alliansfrihet är närmast en akademiska fråga. Sveriges vägval är i dag att militärt försvara sig tillsammans med Nato:s medlemsstater och Finland. Detta bekräftas av gårdagens regeringsbeslut om ett avtal som gör det möjligt att förbereda för militär hjälp från Nato.
De stater som kan tänkas överföra militära resurser inklusive förband för att försvara Sverige och Finland ligger alla väster om oss, vid Nordsjön och på andra sidan Atlanten. Polen och Tyskland är resursstarka stater, som i första hand vid en kris kommer att behöva förstärka Baltikum till lands och i luften. Utan säkrad tillgång till vår största hamn i Göteborg kommer vi inte att kunna tillföras militära resurser i annat än närmast symbolisk omfattning.
Tillförsel av militär materiel och personal över havet förutsätter understöd. Det handlar både om baserat luftförsvar och luftburen ubåtsjakt i form av helikoptrar och flygplan. Utan att sådana resurser finns på plats – utländska och/eller svenska. I ljuset av ett förestående avtal om Host Nation Support med Nato behöver nödvändig infrastruktur för detta säkras. Bäst görs detta från Sävebasen som på nytt behöver bli en del av Försvarsmaktens krigsorganisation. I fredstid går det utmärkt för militärt och civilt flyg att samsas.
Göteborgs garnison har, trots nedläggningen av amfibieregementet 2004, fortsatt att växa. I grunden beror detta på stadens attraktivitet för unga människor, som numera frivilligt söker sig till det militära försvaret. Befolkningsunderlaget räcker gott och väl till att lokalisera ytterligare militär utbildning hit. Och från Handels, Chalmers och hela Göteborgs universitet finns goda möjligheter att också rekrytera reservofficerare till ett starkare västsvenskt försvar.
Göteborg ligger helt enkelt rätt i tiden.
Försvara mot vadå?
Reflektion
”Försvara mot vadå? Vi upplever inte att vi har en aggressiv makt som ensidigt försöker anfalla och ta Svensk mark”, så svarade Sveriges Statsminister Fredrik Reinfeldt den 21/8-14 i Sveriges televisions (Svt) Valstudio på Anna Hedenmos fråga om hur många dagarmer Försvarsmakten bör kunna försvara Sverige med Alliansens planerade satsningar. I samma intervju säger även Reinfeldt att man ”Tar in en försämring av den säkerhetspolitiska miljön”.
I sig har Statsministern rätt, det kommer aldrig vara en part som ensidigt genomför ett angrepp mot Sverige, det var det aldrig ens tal om under det kalla kriget. Ett väpnat angrepp mot Sverige kommer alltid ingå i en större konflikt, däremot kan ett angrepp ske före en större konflikt, varvid man bör kunna tala om ett ensidigt angrepp, men detta inlägg handlar inte om semantik kring begreppet angrepp. Detta inlägg handlar om att Statsministern tydligen inte hörsammat vad Säkerhetspolisen (SÄPO) gick ut med för information under våren 2014 och varför vi har ett försvar.
Det var i April 2014, som SÄPO vid dess årsredovisning av dess verksamhet, offentligt förklarade för en samlad mängd journalister att Ryssland genomför krigsförberedelser mot Sverige. Observera ordvalet, krigsförberedelser, från en statlig myndighet som arbetar med att skydda Sverige mot externa och interna hot. Innan en statlig myndighet i dagens samhälle använder ett sådant ordval, så skall man ha substantiella bevis, det är alltså inte tal om indiciekedjor som under 1980-talets ubåtsjakter, utan vad man brukar benämna ”hard facts”. Just detta har jag i ett flertal inlägg beskrivit att SÄPO offentliggjort, tyvärr verkar inte media förstått innebörden av vad de egentligen sade och vilken kioskvältare detta ordval egentligen är/var.
Med detta i bakhuvudet, har jag riktigt svårt att se hur Rikets statsminister kan komma med ett sådant uttalande som ”Försvara mot vadå?”. Det är ju inte så att han kan ha undgått den offentliga rapporteringen i detta och det är ju inte så att de hemligaorienteringarna kan ha undgått hans nivå. Det blir inget annat än en total idiotförklaring av de som arbetar med underrättelse- och säkerhetstjänst, från statsledningens sida. Man har inte ens förstått innebörden av de orienteringar man får och man kan inte koppla samman det med varför vi dels bör ha ett försvar dels vad de i nuläget bör inriktas mot. Men låt mig förklara, om en annan nation genomför krigsförberedelser mot Sverige så bör man inrikta sitt försvar mot att kunna möta upp dessa krigsförberedelser. Man kör inte huvudet ned i sanden likt strutsen, för då har man de facto i praktiken lämnat ”dörren” öppen. Likväl blir det mycket ihåligt att säga att vi måste bli bättre på att hävda territoriell integritet, det möter inte upp krigsförberedelser, det gör enbart ett försvar som är inriktat på att just försvara landet.
Den optimala Försvarsmakten har en förmåga och organisation som är direkt krigsavhållande, vad menas med det undrar säkert många? En krigsavhållande effekt är att organisationen är så pass stor och så pass välövad samt har kvalitativ utrustning som gör att en motståndare undviker en konflikt, i grunden handlar det om vad man brukar säga ”det kostar mer än det smakar”. Då har egentligen Försvarsmakten fyllt sitt syfte, ingen vill ha ett krig, kan det undvikas genom att ens Försvarsmakt genom sin blotta existens förhindrar det så vinner alla på det i längden. Då tänker säkert det vetgirige, ja men vi kan aldrig vinna över Ryssland, det handlar inte om att vinna, har man tillräcklig mängd med styrkor som har modern teknik så behöver det inte innebära en återgång till 800,000 man med vapen som under kalla kriget, allt bygger på styrkeförhållanden och om vi sätter det i perspektivet Ryssland som alla alltid använder, så är det inte så att samtliga delar av Rysslands väpnade styrkor sätts in mot Sverige.
Jag blir då återigen ytterst förvånad över Statsministerns uttalande ”Försvara mot vadå?”, Statsministern bör ha en sådan Försvars- och Säkerhetspolitisk bakgrund att han kan sätta in Försvarsmakten i den ovanstående kontexten, krigsavhållande, vilket i grunden är vad som bör vara dimensionerande för vår Försvarsmakt, sen vad som är normerande, dvs vilken motståndare det är vi övar mot är något helt annat och den ändras över tiden, bara för att vi inte hade ett hot under 2000-talet, så innebär det inte att man kan rusta ned, historiskt har världen haft avspänningar och konflikter om vart annat, vilket även bör vara ett riktmärke för varför man har en Försvarsmakt, dvs se till empirisk fakta, krig har funnits sedan mänsklighetens begynnelse och de lär finnas långt efter våra generationer som läser detta inlägg har gått vidare.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Svt 1(Svenska)
SR 1(Svenska)
SvD 1(Svenska)
Försvarsdebatten kliver fram ur skuggorna, så även Skipper
Med anledning av att Ukraina i dag firar landets självständighetsdag efter Sovjetunionens fall så skriver jag en debattartikel tillsammans med mina goda vänner Carl ”Wiseman” Bergqvist och Johan Wiktorin på DN debatt (söndag 24/8). Ett debattinlägg som ska betraktas i skenet av att Ryssland annekterat delar av Ukraina och hotar sina grannar. Vi hoppas att artikeln ska bidra till eftertanke i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten och ger dessutom ett antal förslag på konkreta åtgärder som vi anser bör genomföras snarast för att återskapa trovärdigheten för svensk försvars- och säkerhetspolitik.
Men för min egen del så innebär debattinlägget även att jag efter noggrant övervägande efter fyra år av bloggande under pseudonym, har fattat ett beslut att skriva under debattartikeln i DN med både namn och bild. Ett beslut som jag tog tidigt i somras när idén om att vi skulle skriva detta tillsammans började konkretiseras. Således kan därmed även fyra års spekulationer runt vem som ligger bakom den här bloggen nu läggas till handlingarna.
Att skriva under pseudonym har definitivt haft sina förtjänster. Jag har sedan starten av denna blogg publicerat cirka 550 blogginlägg, inklusive ett antal eminenta gästinlägg. Totalt har 1,7 miljoner besök registrerats till dags datum. Jag är övertygad om att det har varit av godo att dessa inlägg i den allt mer intensiva försvarsdebatten har värderats för sitt innehåll i stället för att värderats mot vem som har varit författare. I dag har den förtjänsten i stort sett spelat ut sin roll då bloggen numera är etablerad och besöksstatistiken under vissa dagar uppgår till 10.000 besökare per dag. Grunden är därmed lagd och bloggen har utvecklats till en bra plattform för fortsatt debatt där media och politiker numera är frekventa besökare.
En annan aspekt som i dag utgör ett incitament för att gå ut i offentlighetens ljus är att acceptansen för att som försvarsmaktsanställd tycka till i frågor om just försvaret har förändrats till det bättre under de senaste åren. Det beror till stor del på en positiv attitydförändring hos chefer i Försvarsmakten, även om det enligt mina källor tyvärr fortfarande finns en del skrämmande exempel kvar. Ska man nämna någon enskild individ som gått i spetsen för att ledstjärnan ÖRA (Öppenhet, Resultat, Ansvar) har omsatts till praktiskt handlande så är det informationsdirektör Erik Lagersten. Han har alltid uppmuntrat till debatt och försvarsbloggande även om vi långt i från alltid har varit överens i sakfrågorna.
Men har det då funnits några problem med att uttrycka sin åsikt som anställd i Försvarsmakten, eller är det bara grundlösa påståenden? Ja, det finns flera exempel på att det tidigare har varit problematiskt. För 10 år sedan skrev ett antal officerare en debattartikel i Dagens Nyheter om bristen på visioner samt felaktig hantering av materielanskaffningen. Något som då renderade i följande ställningstagande när en general skrev till en annan.
”Man kan ju inte ’sparka’ dem men jag erkänner att jag personligen tycker att de ska överväga sitt ansvar?”
Reaktionerna från de berörda officerarna som skrev debattinlägget lät dock inte vänta på sig.
– Jag är oerhört frustrerad och störd och jävligt irriterad över att någon kan ifrågasätta min lojalitet. En god soldat anmäler om något inte är som det ska och det är vad jag har gjort, säger Emanuelson.
Han säger också att det blivit mycket lägre i tak inom försvaret i dag. Och han får medhåll av Gustaf Welin, generallöjtnant och tidigare militärbefälhavare i gamla milo Syd.
– Det var betydligt högre i tak tidigare, de verkar nästan desperata, säger Welin.
– Efter denna händelse så har det mest varit pensionerade officerare som har varit aktiva i debatten av begripliga skäl.
Att det därefter mest har varit pensionerade officerare som tagit bladet från munnen har vi fått många bevis för. Men det är å andra sidan bättre att pensionärerna tycker till än att ingen gör det. År 2007 skrev sex pensionerade marinchefer ett brev till företrädarna för alliansregeringen där de varnade regeringen för att omvärldsläget snabbt skulle kunna förändras, och därmed att regeringens valda väg med underfinansiering skulle kunna riskera rikets säkerhet. När man läser artikeln i dag inser man att alla deras farhågor har slagit in.
En tredje och nog så viktig anledning till mitt beslut är att jag varit begränsad till att använda min egen blogg för att föra fram mina synpunkter på sakernas tillstånd. Ett exempel på vad man inte kan göra som anonym skribent är att skriva debattartiklar i Dagens Nyheter och på andra etablerade debattplatser, vilket givetvis ger en helt annan spridning än vad denna blogg kan erbjuda. Jag har även fått andra erbjudanden som jag fått tacka nej till p.g.a. att jag skrivit anonymt.
Men vad har varit drivkraften för mitt skrivande är det säkert många som undrar?
När jag startade bloggen en oktoberkväll 2010 så var det framför allt för att jag inte kände igen mig i de beskrivningar av försvaret som förmedlades från politisk sida, och inte heller från Försvarsmaktens då mycket centraliserade kommunikationskanaler. Det fanns då ett mindre antal fristående försvarsbloggar, då som nu med Wiseman i spetsen, dock utan samma genomslagskraft som i dag. Det jag saknade då var någon som belyste de rent marina frågorna men även de allmänna frågorna ur ett marint perspektiv. Men varför vänta på att någon annan ska göra jobbet när man kan göra det själv, och därmed var denna blogg född.
En annan drivkraft har varit att jag haft mycket svårt att förlika mig med det faktum att det nationella försvaret mer eller mindre försvann ut med badvattnet i samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 och att det inträdde någon typ av ”groupthink” där man inom stora delar av Försvarsmakten var överens om att det försvar vi hade var fullkomligt odugligt. Dåvarande ÖB Håkan Syrén uttalade att allt nu skulle ställas om mot att kunna verka internationellt, d.v.s bedriva polisiär verksamhet utanför Sveriges gränser, och att det enda rätta. Det som inte passade in i det nya internationella försvaret skulle bort. Det här innebar att alla försvarsgrenar och förband tvingades att hitta nya identiteter och roller i syfte att motivera sin existens.
Jag har alltid haft svårt att förlika mig med tanken att ett försvar i första hand ska anpassas för att kunna verka på andra platser än i Sverige? Redan 2004 var jag av uppfattningen att denna omställning skulle komma att bli förödande för vår försvarsförmåga. För att ta ett exempel ur verkligheten så lade man inom Marinen flera år tid och kraft på att korvetter skulle bestyckas med tunga kulsprutor i syfte att kunna verka mot pirater och terrorister. Det var i sak kanske inte fel där och då, men problemet var att man samtidigt glömde bort oerhört många andra saker som utgör grunden för att kunna möta en kvalificerad högteknologisk motståndare. Att via bloggen påtala vikten av att Försvarsmaktens existens och dimensionering borde grundas på just förmåga till kvalificerad väpnad strid har därmed varit en av de stora drivkrafterna. I dag har jag det tveksamma nöjet att konstatera att min oro för 10 år sedan var högst befogad, för nu ropar ånyo alla efter det nationella försvaret p.g.a. det kraftfullt försämrade omvärldsläget. Det positiva i sammanhanget är att Försvarsmaktens personal på alla nivåer nu gör stora insatser för att återta denna förmåga.
En tredje drivkraft har varit att syna våra politikers spelkort och därmed också syna den i mina ögon mycket ihåliga försvarspolitiken som i praktiken enbart baseras på prat om satsningar men inte så mycket mer. Man vill helt enkelt inte betala för vad ett trovärdigt försvar kostar. En aspekt som allt för sällan belyses i sammanhanget är situationen för Försvarsmaktens personal som ständigt har stått, och i vissa fall fortfarande står inför nedläggningshot och minskade resurser. I stort sett varje år drabbas dessutom förbanden av ekonomiska reduceringar p.g.a. den politiska underfinansieringen, vilket innebär minskad övningsverksamhet.
Alla anställda som under många år har, och fortsätter kämpa i denna motvind förtjänar nu att få några positiva nyheter som innebär att trovärdigheten för vårt försvar kan återuppbyggas i stället för fortsatta reduceringar likt det senaste dråpslaget regeringsbeslut 5 (RB5) från 2013. Officersförbundet gör ett mycket bra jobb för att lyfta just dessa frågor, men får ofta jobba i hård motvind.
Det positiva i sammanhanget är dock att försvarsdebatten i dag är mer levande än någonsin och den får gehör i riksmedia. Försvarsfrågan har även kommit upp på den politiska agendapå ett helt annat sätt jämfört med tidigare. Att försvarspolitiken har blivit en valfråga står numera också klart. I officerstidningen 2008 skrev Överste Ulf Henricsson en artikel där han efterlyste en mer levande försvarsdebatt. Rubriken till hans artikel är ”Var tog alla uppkäftiga majorer vägen”. Jag tror mig veta att de uppkäftiga majorerna är på väg tillbaka, nu i sällskap med en och annan uppkäftig örlogskapten också.
/ Niklas
Mer Och Mer Och Mer
Sammanfattning
Den Danska anslutningen till NATO missilförsvar (Ballistic Missile Defence – BMD) kan troligtvis ses som slutet på all form av avspänning i Östersjöregionen. Detta kommer bedömt framtvinga någon form av motreaktion från rysk sida, troligtvis en basering av Iskander till Kaliningrad Oblast, som ytterligare kommer öka spänningarna i Östersjöregionen. Sverige som militärt alliansfri stat i Östersjöregionen kommer bli bedömt bli utsatt för påtryckningar av Ryssland för att ej närma sig NATO, denna påverkan kommer dels ske med militära maktmedel dels med underrättelseförmågor.
Analys
Denna veckas säkerhetspolitiska skräll för det Svenska närområdet står nog Danmark för, då de (140821) väljer att aktivt ta steget in i NATO missilförsvar (BMD). Vad det handlar om är att utrusta danska örlogsfartyg med radar för att kunna detektera missiler och därmed med andra enheter kunna bekämpa ballistiska missiler. På frågan om detta har något med den Ukrainska krisen att göra, så svarar man från dansk sida bestämt nej. I sig ett väntat svar, däremot om man ser nationellt till Danmark så har ingen av de tidigare utpekade staterna (främst Iran och Nordkorea) förmågan att nå med ballistiska missiler. Däremot om man ser till NATO globala säkerhetsansvar för dess medlemsstater är det ju inte omöjligt att tänka sig danska örlogsfartyg i farvatten bredvid stater som kan tänkas utnyttja sådana vapensystem.
Men ur ett Ryskt perspektiv kommer man bedömt ej ta hänsyn till detta, utan man kommer ytterligare se detta som ett hot mot dess nationella säkerhet. Samt inringningen av Ryssland fortsätter med diverse vapensystem och möjlig frambasering av mark- och flygförband till NATO östra medlemsstater samt förrådsställning av materiel till större förband, likt den metod som tillämpas i Norge. Likväl är valet av ett sjöbaserat system troligtvis mer provokativt mot Ryssland kontra ett markbaserat system i Danmark (bortsett från radarn på Grönland). Det sjöbaserade system har dels en högre grad av rörlighet dvs det kan finnas vid rätt plats dels blir det markant mer svårbekämpat kontra ett markbaserat system likt det planerade i Polen i och med att dess position är fixerad.
En faktor som lätt kan glömmas bort är att danskt territorium även omfattar Grönland. Vilket innebär att danska fartyg utrustade med denna utrustning mest troligt kommer patrullera detta område, vilket ligger över ryska missilbanor för att slå mot Nordamerika. Det i förlängningen kan även innebära att danska fartyg kan genomföra patrullering närmare Ryssland med denna utrustning. Något som även Rysslands vice premiärminister Dmitryi Rogozin talat ofta om, hur NATO fartyg utrustade med dessa system kan komma att patrullera längs Rysslands gräns i Barentsregionen.
Vad får då detta beslut för implikationer för Sverige? Sett till hela Östersjöregionen kommer bedömt den säkerhetspolitiska situationen ytterligare försämras, Ryssland har varit väldigt tydliga rörande dels NATO dels USA missilförsvar i anslutning till deras territorium kommer mötas upp av motåtgärder. Varvid den mest troliga i detta fall kommer bli att markrobotsystem av typen Iskander baseras, visas upp offentligt, i Kaliningrad Oblast. Denna åtgärd i sig kommer bedömt få främst Polen att agera och reagera, med ytterligare krav på förstärkning i det kollektiva försvaret från NATO, valet av en sådan åtgärd från rysk sida kan troligtvis sammanfalla med den stora NATO övningen i Polen under September 2014.
Varför är då detta så känsligt för Ryssland och varför kan den säkerhetspolitiska situationen försämras än mer utifrån detta i Östersjöregionen, frågar ju sig vän av ordning? Den främsta anledningen är förmågan att påverka Rysslands ballistiska missiler, vilket markant ökar med Danmarks anslutning till BMD, förmågan att påverka missilerna i ett så tidigt skede som möjligt, ökar även chanserna att kunna påverka dem, detta möjliggörs nu. Ryssland sätter fortfarande sin förmåga att verka med sina kärnvapenstyrkor främst, trots den markant ökade förmågan med dess konventionella stridskrafter, således blir detta ett hot mot Rysslands nationella säkerhet, därav dess motstånd mot BMD sedan dess introducering.
Påverkan mot Sverige blir troligtvis ett ökat geostrategiskt intresse av dels Gotland dels Bottenhavet och Bottenviken. Vid en säkerhetspolitiskt spänd situation mellan Ryssland och NATO så får vi förutsätta att dessa tre områden kommer vara av stort intresse för att kunna förhindra rörelser av Danska örlogsfartyg likväl andra NATO fartyg ingående i BMD. I närtid kan vi således se en ökning avseende underrättelseinhämtning i dessa områden och troligtvis, dold utplacering av sensorer, för att i förlängning kunna följa dessa fartygs rörelser dels i Östersjön dels i Bottenhavet och Bottenviken. Vid risk för en konflikt mellan Ryssland och NATO bedömer jag att sannolikheten att Gotland tas har ökat, främst för att kunna basera tyngre kustrobotsystem, för att därmed minska dessa fartygs rörelsefrihet i och med den ökade hotbilden mot dem med en sådan åtgärd.
Sannolikt kommer detta även öka graden av rysk påverkan mot Sverige. Dels med underrättelseförmågor dels med militära maktmedel. Vad avser underrättelseförmågor kommer troligtvis en tydlig inriktning ske mot att påverka beslutsfattare. Huvudfokuset i denna påverkan kommer troligtvis vara att utmåla Rysslands som ett ickehot mot Sverige. Vad avser militära maktmedel är detta ett tudelat svärd dels kan det tvinga en annan part till underkastelse för sin vilja dels kan det få motsatt effekt. Troligtvis kommer detta maktmedel nyttjas för att visa Sverige att man ligger inom Rysslands geopolitiska intressesfär. Vilket till del även Statsminister Fredrik Reinfeldt antyder att vi kan ha varit utsatta för, då han vill se en ökad förmåga att hävda territoriell integritet.
Därmed har återigen den svenska säkerhets- och försvarspolitiska situationen blivit ytterligare prekär. Statsminister Fredrik Reinfeldts avbön i Sveriges Television (140821) att man missbedömt Rysslands förmåga och intentioner, klingar tyvärr väldigt dåligt nu, det är ingen nyhet att Ryssland rustat upp sedan 2004, då dess försvarsanslag började stiga, för att vid 2008 verkligen ta fart dels vad avser moderniseringar av de väpnande styrkorna och en tydlig ökning i övningsverksamheten dels med en mer aggressiv utrikespolitik mot staterna i dess närområde. Hur man då kan hänvisa till samtal med företagsledare som jobbar i Ryssland tyder på att man har en mycket ringa säkerhetspolitisk intresse, för det är inte så att FOI eller MUST har varit positiva i sina bedömningar av utvecklingen i Ryssland. Likväl så blir denna ”avbön” ytterligare blek i förhållande till Finlands agerande i stundens allvar, då man inte räds att utnyttja uttryck som ”beredskapshöjningar” om situationen förvärras inom dess närområde.
Förhoppningsvis så förstår man nu i och med Danmarks inträdde i BMD stundens allvar. För förstår man det inte, den enda politikerna som verkar förstå det är Utrikesminister Carl Bildt, så är det illa mycket illa. För nu har verkligen det nya kalla kriget kommit in på Sveriges knutar, där varken glassiga tal om satsningar och ökningar av förmågan kommer hjälpa, det enda som hjälper nu och som krävs är faktiska satsningar och då inte på sikt utan ”Här och Nu” för att utnyttja ett känt uttryck i Försvarsmakts sammanhang. Det som gäller är att ”Agera för att ta och behålla initiativet och ta de risker detta kräver”. Det innebär kanske att man måste genomföra skattehöjningar för att möjliggöra en upprustning i snabbare takt, det kanske innebär att man måste ta politiskt obekväma beslut, men vad kan vara viktigare än att vi bevarar vår nationella suveränitet?
Slutsatser
Danmarks anslutning till NATO BMD placerar Sverige som en militärt alliansfri stat i en mycket ogynsam position gentemot Ryssland. Främst utifrån det faktum att Ryssland kommer försöka att stärka sina positioner i Östersjöregionen då dess förmåga att kunna verka med sin förstaslagsförmåga (eg. markbaserade kärnvapen) begränsas. Lägg därtill Sveriges nuvarande låga militära förmåga, vilket indirekt uttrycks av Statsminister Fredrik Reinfeldt att han ser framför sig att vi stärker vår förmåga att hävda vår territoriella integritet, så kommer Sverige vara en av spelpjäserna som Ryssland kommer att utnyttja för att kunna påverka den nu uppkomna situationen.
Bedömd händelseutveckling utifrån att Danmark har anslutit sig aktivt till BMD, är:
-
Ryssland kommer på kort sikt genomföra någon form av maktprojecering för att visa sitt missnöje, troligtvis innebär detta att man utplacerar Iskander till Kaliningrad Oblast.
-
Ryssland kommer på kort sikt intensifiera underrätelseverksamheten i Östersjöregionen samt Bottenhavet/Bottenviken med fokus på utplacering av sensorer för att möjliggöra lägesuppföljning av sjötrafik.
-
Ryssland kommer på kort och medellång sikt intensifiera sina försök att påverka svensk och finsk beslutsfattning som militärt alliansfria länder och i Finlands fall randstat till Ryssland och som Sverige angränsande land till Ryssland i en för Ryssland positiv riktning.
Avslutar med en strof ur Euskefeurat låt, Mer Och Mer Och Mer, ”O hela tiden kom det bara mer o mer o mer Ja hela tiden kom det bara mer.”
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Bloomberg 1(Engelska)
Reuters 1(Engelska)
Jägarchefen 1(Svenska)
Sveriges Television 1(Svenska)
Valguide 2014: Folkpartiet
Folkpartiet är det andra parti som hittills besvarat frågorna till valguiden och för svaren står Allan Widman.
1. 2014 har varit säkerhetspolitiskt omtumlande. Hur ser ni på omvärldsutvecklingen och framförallt Sveriges säkerhetspolitiska möjligheter att påverka den? Vad händer vid en ytterligare försämrad utveckling jämfört med idag?
– Det pågår idag väpnade konflikter från Sydkinesiska sjön öster till Libyen i väst, från nollmeridianen till datumlinjen. Nästan samtliga av dessa konflikter har en påtaglig spridningspotential. För svenskt vidkommande är händelseutvecklingen i Ukraina den värsta. Den bekräftar Putins ambition att återskapa Sovjetunionens geografiska maktsfär.
– Sverige kan tidigarelägga sin ekonomiska satsning på försvaret och skyndsamt ansöka om medlemskap i Nato. Det finns ingen anledning att invänta ytterligare försämringar i omvärldsläget.
2. ÖB har sagt att när insatsorganisation 2014 fullföljts kan Sverige försvaras mot ett begränsat väpnat angrepp i en specifik del av landet i en vecka, sedan måste utländsk hjälp ha anlänt. Är detta en rimlig målsättning för svensk försvarsförmåga eller bör den förändras? Om svenskt försvar fortsatt ska vara beroende av snabbt internationellt stöd – vem/vilka ska stå för stödet och hur ska stödet garanteras?
– ÖB:s uttalande ska nog inte ses som en ”målsättning” utan mera som en realistisk bedömning av ett litet lands utsatthet. Det är bara Nato som kan komma, men det kräver medlemskap.
3. Vad i tidigare fattade försvarsbeslut skulle ni vilja ha ogjort i syfte att ge Försvarsmakten en bättre förmåga att lösa sina uppgifter i framtiden?
– Mycket. Men demilitariseringen av Gotland och det totala och hastiga övergivandet av totalförsvarsplikten hamnar i första rummet.
4. Försvarsmakten, FOI och Riksrevisionen har redovisat stora ekonomiska obalanser inom försvarsbudgeten för att insatsorganisation 2014 ska kunna intas. Samtidigt har Försvarsberedningen föreslagit budgetökningar de kommande tio åren om totalt 27 mdr kr, vilket är långt under de obalanser som påtalats. Hur avser ni komma till rätta med obalanserna mellan finansieringen av det militära försvaret och dess målsättningar/uppgifter?
– Problemet är att anslagsförstärkningar sker på mycket lång sikt och att dessa är så materielorienterade. Satsningarna borde i första hand göras på det som ger effekt här och nu. Beväpning och förbandsverksamhet. En större andel av framförallt markstridskrafterna bör bemannas med reservister.
5. Sverige lägger idag knappt 1,2 % av BNP respektive 4,7 % av statsbudgeten på det militära försvaret. Vad anser ni är en rimlig nivå? (kan anges i mdr kr)
– Som medlem av Nato slipper man tänka själv. Där finns en rekommenderad nivå.
6. Vad är det starkaste argument förett NATO-medlemskap?
– Att utan Nato kommer varje ansträngning att skapa ett nationellt försvar att bli mer eller mindre meningslös.
7. Vad är det starkaste argument motett NATO-medlemskap?
– Sakligt sett saknas motargument. Likväl kan ett medlemskap hota den svenska bilden av självtillräcklighet.
8. Ska Sverige delta i en internationell militär insats för att skydda civila undan IS även om någon FN-resolution ej kommer till stånd?
– Någon markoperation är knappast aktuell. Långsiktiga insatser utan tillräcklig planering och exit strategy, är inte något som det internationella samfundet behöver.
9. Rekryteringen till soldatyrkena går väl, men få stannar den tid som krävs för att Försvarsmakten ska få ihop förmågan och även ekonomin. Vilka åtgärder ska vidtas för att komma till rätta med personalförsörjningen? Hur ställer ni er till att återinföra någon form av värnplikt?
– Den frivilliga personalförsörjningen måste nu kompletteras med plikt. Det duger inte att drygt hälften av befattningarna i krigsorganisationen är bemannade vid utgången av 2014. Plikten bör aktiveras för att garantera att de som påbörjar utbildning slutför den och att personalen inställer sig till repövningar. Vi är heller inte främmande för att med plikt grundutbilda soldater som komplement till frivillig rekrytering.
10. Det civila försvaret hamnar ofta i skymundan i debatten, men rustades liksom det militära ner kraftigt under 90- och 00-talen. Hur vill ni förbättra det civila försvaret?
– Strukturen med militär- respektive civilbefälhavare behöver återupprättas. Liksom Totalförsvarets chefsnämnd.
Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön – Del 14 – Inga fel gjorda – Cirkulera!
Långt ifrån den svenska valrörelsen bedriver Ryssland fortsatt aggression mot Ukraina. Allt tyngre materiel som stridsvagnar, bandhaubitsar och luftvärnsrobotvagnar förs i en allt stridare ström från Ryssland in i Ukraina. De senaste dagarna har Ukraina hävdat att de tillfångatagit reguljära ryska soldater från bland annat 76. luftlandsättningsdivisionen i Pskov. Dessutom verkar nu Ryssland för första […]