Jag sitter här med ett bokpaket från SMB som jag i vanlig ordning har glömt avbeställa.
Sökresultat för: sis
Kommentarer till Anna Ek, Svenska Freds, inlägg "Efter ryska påsken kommer fruktsallad
I ett blogginlägg av Anna Ek Svenska Freds – Efter ryska påsken kommer fruktsallad kommenterar Ek bland annat två övningar; POMOR-13 (ref Barents Observer) (pågår just nu) där norrmän och ryssar samövar samt en kommande övning FRUKUS 2013 (ref Barents Observer) där Frankrike, UK, USA och Ryssland samövar.
Genom att samöva drar Ek slutsatsen att man på något sätt har ingått en allians och att svenska förespråkare för en återtagning av svensk försvarsmakt nu skulle se sig huggna i ryggen. Fullt så långt kan man nog inte dra sina slutsatser. Om man förenklar världen till svart och vitt så skulle man kunna göra det, men tack och lov är världen inte sådan utan det finns lite fler gråskalor att spela på.
Låt mig ta några exempel i relativ nutid.
Partnership for Peace (som är ett NATO-initiativ eller rättare sagt det var Amerikanerna som genom NATO initierade PfP) skapades för att inkludera stater från fd. Sovjetunionen.
Ryssland är sedan 1994 medlem av PfP. Tanken var då, som nu, att inkludera så många stater som möjligt i ett fredsinitiativ för att om möjligt desarmera potentiella krishärdar.
Under PfP-paraplyet skapades diverse övningar bland annat BALTOPS där ryska marina enheter nu har varit ett kontinuerligt inslag under nästan 10-15 år. Jag har själv gått i formation med ryska fartyg under dessa ”övningar”. Jag sätter övningar inom situationstecken, för som övningar betraktat var de – åtminstone i de tidiga dagarna – helt värdelösa. Det var svårt att få alla att förstå engelska och de mest rudimentära uppgifterna, så som att gå i formation efter varandra och svänga på samma ställe, gick åt pipan. MEN hör och häpna detta gjorde inget eftersom det viktigaste var, just det, att träffas och snacka skit med varandra över en, eller vanligtvis flera, öl.
Andra initiativ som Sverige till exempel genomför med ryska marinen är att det efter Kursk-olyckan 2000, initierades ett samarbete runt ubåtsräddning. Det var faktiskt så att Sverige erbjöd ryssarna att använda vår Ubåtsräddningsfarkost URF i räddningsarbetet vid Kursk-olyckan och om jag inte minns fel så stod den beredd att lastas på strategiskt transportflyg vid Skavsta, men ryssarna avböjde hjälp.
Detta initiativ till samarbete dog abrupt 2008 i och med det bryska svenska uppvaknandet från den eviga freden då ryssarna invaderade Georgien.
Här återfinns en Expressen-artikel och lista på alla Svensk-Ryska samarbeten som stoppades till följd av den ryska invasionen av Georgien (se även lista nedan)
Det här ställs in
I Ryssland
– Stabssamtal.
– Besök av en delegation från Sveriges markstridskrafter för erfarenhetsutbyte om chefsutbildning.
– Besök av en delegation från Livgardet för erfarenhetsutbyte avseende fredsfrämjande verksamhet.
– Besök av en delegation till Moskvas militära högskola
– Besök av en svensk delegation till ryska marinen för arbetsmöte för att utarbeta förslag till ett svenskt-ryskt memorandum om ubåtsräddning.
– Svenskt örlogsbesök.
I Sverige
– Besök av chefen för de ryska flygstridskrafterna.
– Besök av chefen för Leningrads militärområde.
– Besök av en delegation från en gardesmarininfanteribrigad.
– Besök av en delegation från försvarsministeriet för erfarenhetsutbyte om militärjuridik.
– Besök av en delegation från en motorskyttebrigad i Leningrads militärområde för att förbereda en övning.
– Besök av en delegation från försvarsministeriet för överläggningar om utkastet till det rysk-svenska avtalet om ubåtsräddning.
– Besök av en delegation för överläggningar om ett gemensamt projekt för skydd mot kemiska, biologiska och radiologiska stridsmedel.
– Ryskt örlogsbesök.Källa: Försvarsmakten (TT)
Vidare har vi haft ett antal ryska flottbesök i Sverige.
På armésidan vet jag att det genomfördes två övningar i Boden kallade Snöflingan 1 och 2. Snöflingan 2 genomfördes innan mars månad 2008 och torde ha varit den sista innan Georgienkriget utbröt i augusti samma år.
På flygsidan har vi t.ex. Open Skies Treaty där 34 länder ingår, däribland Ryssland. Samarbetet syftar till att erbjuda en rustningskontroll där spaningsflygningar över valt territorium kan företas med kort varsel.
Putins grepp hårdnar både på inrikes- såväl som utrikesarenan. Gamla sovjetiska metoder dammas av.
Den ryska doktrinen handlar helt klart om att säkra energiförsörjning och då utgör Arktis ett strategiskt viktigt område. En klar indiciekedja är (den påstådda) placeringen av rysk flagga från en bemannad ubåt på havsbottnen i Arktis. En annan är etableringen av Arktiska brigad(er).
Norge har på ett mjukt sätt försökt att förhålla sig till den arktiska kapplöpningen och har lanserat ett koncept för ett nordiskt samarbete mot övervakning av nordområdet. Den sk. Stoltenbergrapporten detaljerar tankarna och ligger sannolikt bakom tankarna på en nordisk försvarsunion – den som Sverige ensidigt bekänt sig till.
Alltså – Åter till Anna Ek’s resonemang…. Bara för att man inte delar alla synvinklar betyder inte detta att man inte bör ha tät kontakt t.ex. genom övningar. Jag skulle snarare vilja påstå det motsatta. För att minska gapet bör man ha en så tät kontakt som möjligt. Det fanns en anledning till att heta linjen mellan USA och dåvarande Sovjetunionen etablerades.
Summering:
Genom olika typer av samövningar – allt från cocktailpartyn och rena övningar har man försökt inkludera Ryssland. För svensk del så signalerar ”Ryska Påsken” samt de aggresiva anflygningarna mot HMS Orion, en sak. Ryssland kommer att utnyttja ”Hard Power” att backa upp sin Soft Power” med. Se t.ex. kartan nedan där delar av Sverige ingår i rysk intressesfär som uttrycktes av general Makarov i juni 2012.
Sverige kommer aldrig att vara ett hot för Ryssland, men vi måste ha tillräcklig egen ”Hard Power” för att undvika att skrämmas till tystnad. I dagsläget har vi inte det och det gör oss uppenbart tandlösa i vissa frågor. Sedan innebär inte det att vi inte ska stå upp för ryska människorättsorganisationer osv. Nyckeln till framgång handlar om att spela på flera instrument samtidigt – det som Wiseman ofta refererar till som DIME (Diplomati, Information, Militär och Ekonomi).
Tro inte för en sekund att ökade svenska försvarsanslag skulle utgöra ett hot mot Ryssland. Vi skulle väl aldrig komma på tanken att deklarera delar av ryskt territorium som svensk intressesfär? Vi är helt defensiva vilket torde vara uppenbart för alla och envar.
KlartSkepp – – . .
Zapad och jägarchefen
Senaste ryska höjdarklippet visar ett nytt spetsnazförband direkt under försvarsministern. Viss mtrl har amerikanskt och danskt (?) camomönster.
Huvudsyftet med den kommande storövningen ”Zapad-2013” (”Väst-2013”) blir enligt estniska försvarsexperter att ”hålla Nato-förstärkningar borta från regionen”. Tre verktyg nämns för detta: luftvärnssystem, ryska baltflottan och markrobotar.
Dessa uppgifter har på något sätt missats i den senaste vågen av svensk säkerhetsdebatt. Lite trist, eftersom nästa drag i Östersjön kanske borde vara viktigare än att ”Sverige har tappat ansiktet”. Andra uppgifter som svenska medier hittills (rätta mig om jag har fel) inte tagit upp är denna om Zapad-2013 och Öresund (svårt tro på den, men att Öresund tas upp – vad innebär det?) och etableringen av en första rysk flygbas i Vitryssland/Belarus med start i år.
Rysk TV om etableringen av rysk flygbas i Vitryssland/Belarus med start i år plus överföring av mer luftvärn. Klippet har engelsk textning, som dock behöver aktiveras under bilden.
Sist men inte minst vill jag uppmärksamma att det finns en ny högintressant blogg i listan till höger, Jägarchefen.
Mer och mindre medvetna val och risktaganden (uppdaterat 7/5 09.05)
Det har vid det här laget blivit en stor mängd inlägg om den ryska påsken och det är ju inte utan anledning eftersom frågan blivit central i såväl den allmänna politiska debatten (så mycket för särintressen…) som inom de försvars- och säkerhetspolitiska debatterna. Frågan har till och med blivit så stor att försvarsfrågorna igår togs upp i SVT:s partiledardebatt där Stefan Löfvén sträckte ut en hand till regeringen i försvarsfrågorna. Det ska bli intressant att se huruvida Alliansen vågar acceptera den inviten. Det skulle kunna vara ett sätt att visa handlingskraft och att man tar ansvar för landet genom att skapa en bred överenskommelse. Statsminister Reinfeldt verkar nu också ha gjort en helomvändning och uteslöt inte ökade försvarsanslag till hösten, vilket även försvarsministern kommenterade i SVT under kvällen. I TV4 talade man ikväll till och med om att försvaret kan bli en valfråga på riktigt. Låt oss se hur det blir med allt detta.
Apropå ryska påsken skriver finske försvarsbloggaren James Mashiri om det svenska uppträdandet och tar avstamp i NATO:s katalog för insatsregler, MC 362. Hur svenska förband uppträder såväl i nationellt som internationellt luftrum och hav styrs i första hand av IKFN. Därutöver finns även en specifik svensk katalog för insatsregler. Ämnet är dock intressant att diskutera avseende hur svenska stridskrafter ska agera och hur en situation kan tolkas.
Eftersom varken svensk incidentjakt eller annan nations incidentjakt var framme och visuellt identifierade de två TU-22M och fyra Su-27 som ryska påsken handlar om, är det svårt att uttala sig om vilken last dessa hade. Ser man däremot till en annan parallell händelse från i somras så annonserade Ryssland i efterhand att man genomfört en flygning över Östersjön med liknande resurser. I pressmeddelandet betonades två saker. Det ena var att flygningen skett med skarpa kryssningsrobotar och det andra att man genomfört den i internationellt luftrum och utan att kränka någon stats nationella luftrum. Det nationella luftrummet är luften ovanför en stats territorialvatten. Sverige, liksom de flesta andra länder, hävdar en territorialvattengräns på 12 sjömil. Således kan man utan att kränka någon stat flyga in till ca 22 km. Då stridsflygplan liknande de nu berörda ofta flyger i farter kring 500 knop handlar det alltså om sekunder mellan att flyga i internationellt luftrum och att vara djupt inne i en annan stats nationella luftrum (vilket inte minst illustreras av händelsen med den turkiska RF-4 som Syrien sköt ner i somras). Med tanke på pressmeddelandet i somras är det uppenbart att man ville sända ett tydligt budskap till stater runt Östersjön.
Det intressanta blir då hur man ska tolka en situation. Låt oss återgå till ryska påsken. I detta fall uppträdde de ryska flygplanen enligt uppgifter i media med avslagna transpondrar, utan att svara på radioanrop och flög an mot svenskt nationellt luftrum i vad man uttolka som profiler för att leverera kryssningsrobotar. Nu var inte svenska flygplan uppe på dessa företag varvid man ”slapp” göra en bedömning om hur man skulle agera.
Ponera då att svensk incidentjakt hade startat för att identifiera dessa flygplan som anflyger mot svenskt luftrum med avslagna transpondrar och utan att svara på radioanrop samt att dessa flygplan i likhet med i somras hade skarp robotar hängda. Väl framme vid de ryska flygplan över Östersjön kan de svenska piloterna i sina utöver automatkanonen obeväpnade JAS 39 se att samtliga flygplan är fullhängda med robotar och att man bibehåller kurs och hög fart mot svenskt territorium.
Någonstans här börjar det nu bli svettigt för ett antal personer som har beslut att fatta, särskilt om det rör sig om de avstånd till nationellt svenskt luftrum som SvD gör sken av. Det är inga lätta beslut att fatta och rent legalt kan man inte göra något förrän nationellt luftrum kränks. För piloterna i incidentjaktroten är situationen förmodligen minst av allt trevlig då man är underlägsen i såväl vapen som antal och måste exponera sig för jakteskorten, dess jaktradar och jaktvapen för att på ett ordentligt sätt kunna identifiera bombflyget. Vissa paralleller kan faktiskt dras till inledningsscenerna i Top Gun (om man bortser från en viss manöver…)
Låt oss då skifta perspektiv och se det från andra sidan. Här tar man en stor risk om man genomför en flygning på detta sätt att man med skarpa vapen hängda anflyger i hög fart mot annan stats luftrum och med kurs rakt mot. Vilka instruktioner i form av insatsregler ger man till sina flygbesättningar utifall den händelse att den svenska jaktincidentroten plötsligt skulle vara aktiv på natten och den eller en svensk befattningshavare råkar fatta ”fel” beslut? Det är en ytterst kalkylerad risk man tar om man beordrar en flygning att genomföras med det beskrivna uppträdandet. En svårhävd eskalation är bara en knapptryckning bort och har även den sina paralleller till filmens värld där folk står med dragna vapen siktandes på varandra utan att någon egentligen vill trycka av. Uppenbarligen fann man från rysk sida risken vara värd att ta för att genomföra uppdraget. Ändamålet var tydligen värt det, vilket måste vägas in i den totala säkerhetspolitiska bedömningen som Sverige och övriga nationer måste göra av det inträffade.
På Försvarsmaktens hemsida publicerades idag en artikel om ryska påsken och incidentberedskapen med ett klassiskt försvarsmaktsupplägg där man har en brödtext med budskap och där befattningshavare, i detta fall Försvarsmaktens insatschef generallöjtnant Anders Silwer, får figurera med ett antal direkta svar för att ytterligare förstärka budskapet i artikeln. Artikeln ska sannolikt ses som en pudel med tanke på de gångna veckornas dåliga publicitet för Försvarsmaktens beredskap och incidentjaktberedskapen i synnerhet.
Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker att det är en dålig pudel, framförallt för att budskapet inte överensstämmer med flera av de fakta som redan framkommit i media och som bekräftats av Försvarsmakten. I princip är det samma uppgifter som insatschefen uttryckte redan från början och som sedan kompletterades med helt andra uppgifter.
Budskapet inger inte det förtroende som man sannolikt eftersträvar att skapa med artikeln. En lyckad pudel kräver att man känner av vartåt det blåser och därtill analyserar vilka fakta som är kända i målet. Med tanke på den allmänna stämningen i opinionen och de fakta som redan framkommit hade en lyckad pudel varit att erkänna att misstag begåtts till exempel i form av att man gjort fel bedömning i kombination med bristande resurser, men att man nu avser att ändra uppträdande. Det är fakta som alla vid det här laget känner och hade såväl sänt en tydlig signal till den svenska allmänheten som till andra länder att Sverige tar sin territoriella integritet på allvar, vilket att döma av samtliga partiers uttalanden är vad som efterfrågas. För n:te gången i ordningen: Uppträdandet med svensk incidentberedskap är inte på något okänt för andra aktörer i Sveriges närområde. Det är bara den svenska allmänheten som hållits i ovisshet och tyvärr strävar inte den nämnda artikeln till en ökad öppenhet. Måhända är inte artikeln avsedd som en pudel utan som ett förtydligande och i så fall är det än värre.
För övrigt är det intressant att se i artikeln att Anders Silwer tydligen gör skillnad på incidentroten och jaktflyg. Om man använder incidentroten(?) eller spaningsflyg(sic!) så behöver man inte sända upp jaktflyg(!) för att identifiera andra flygplan…
Vill man läsa en mer seriös artikel bör man läsa överstelöjtnant Lars Helmrichs replik i DN på Stefan Hedlunds debattartikel att det inte finns något ryskt hot att frukta. En mycket väl avvägd retorik och analys av vad den ryska upprustningen kan medföra för det svenska närområdet.
En film av dokumentärt slag om hur det såg ut över Östersjön under Kalla kriget. Det var inte riktigt aktuellt då att öva med tungt bombflyg mycket nära svenskt luftrum
Media: DI, 2, SvD, AB, SVT, GP, Exp, VK, DN, SR, 2
Bloggar: Skipper, Jägarchefen, Försvar och Säkerhet
Uppdatering 7/5 09.05: DN:s ledarredaktion hade gjort klokt i att läsa även Lars Helmrichs debattartikel innan man skrev dagens artikel, som även innefattar de klassiska ”upprustning från låg nivå” och ”Rysslands fokus ligger i söder och öster”.
”Stank som ett slakthus”
Tirpitz från luften.
Nya rön om Hitlers största slagskepp och det svenska nazistpartiet SSS. Jag syftar på två av vårens stora boknyheter, som jag just nu läser samtidigt.
Miniubåtsattacker och legendariskt svåra RAF-uppdrag är de huvudsakliga ingredienserna i varje skildring av Hitlers största slagskepp. Men tack och lov har Patrick Bishop inte glömt bort de norska agentbidragen till sänkningen av Tirpitz och det är även gott om svenska kopplingar i hans Uppdrag Tirpitz, premiebok inom SMB. Bishop glömmer inte heller att berätta det där jag särskilt uppskattar, alltså hur det gick sen och i det sammanhanget påminner han om hur Tirpitz på grund av alla lik även efter krigsslutet ”stank som ett slakthus”. Kort sagt är Uppdrag Tirpitz synnerligen läsvärd, särskilt inför en resa till Tromsö eller Alta, hennes sista ”hem” och bägge med mycket sevärda Tirpitz-muséer (olika är de också).
Nya rön finner man även i arkeologen Magnus Alkarps första bok om Sverige under andra världskriget, Fyra dagar i april. Fokus för denna bok är de våldsamma men märkligt bortglömda påskkravallerna i Uppsala 1943, med nazistpartiet Svensksocialistisk samling som motor och tysk militär uppladdning i Norge i bakgrunden. Men varför en arkeolog? Jag är som ni kanske vet lite svag för arkeologi, både Härskarplanen (inte min bok men skrev förordet) och Spökpatrullen vittnar väl om det. Men det finns också direkta orsaker varför det var lämpligt att en arkeolog skulle ta sig an påskkravallerna i Uppsala 1943. Svenska arkeologer och tyska försök att infiltrera den svenska arkeologin är en del av dessa händelser.
En sak jag har invändningar mot är inte specifikt riktad mot Magnus Alkarp. Hur Alkarp och många andra uttyder SSS: Svensk socialistisk samling. SSS:arna själva skrev Svensksocialistisk samling (ibland Svensk-socialistisk samling) i SSS-pressen och på affischer. Jag tycker det finns en poäng med SSS:arnas eget skrivsätt eftersom de inte bekände sig till socialismen som sådan utan svensksocialismen, deras svar på nationalsocialismen. Det var väl ett inte särskilt övertygande sätt att markera självständighet gentemot Tredje riket och NSDAP, men icke desto mindre förordar jag att inte särskriva.
Israels ingrepp i den syriska konflikten & militäroperativa slutsatser för Sverige
Den stora nyheten igår var att israeliskt flyg för andra gången på några dagar anföll mål i närheten av Damaskus, vilket kan innebära att konflikten i Syrien kommer ta en ny vändning. Likt en sjudande sås har konflikten i Syrien puttrat under lock en längre tid. Den senaste tiden har temperaturen i Levantens gryta ökat […]
Markera – markera inte?
En uppmärksammad aspekt på svenska internationella insatser, särskilt Afghanistaninsatsen har varit den mycket bristande samordningen mellan olika svenska myndigheter då t ex Försvarsmaktens och SIDAs insatser i bästa fall saknat samordning och i andra fall varit rent kontraproduktiva. Gång efter annan har på WW den sista tiden tagit upp DIME, menandes hur en aktör påverkar en annan aktör på den internationella arenan genom något eller flera av medlen diplomati, information, militära ansträngningar eller ekonomiskt. Ju fler av dessa verktyg som appliceras, desto större påverkan kan påräknas.
Det har nu snart gått två veckor sedan den svenska allmänheten genom Svenska Dagbladet blev informerad om hur ryska flygplan utnyttjade blottor i den svenska incidentberedskapen för att öva attacker mot Sverige. En övning som ingick som del i den beredskapsövning för det ryska strategiska bombflyget som president Putin beordrade under den västerländska påskhelgen. Något som hittills förvånat i debatten är att ingen grävt djupare i de andra gånger liknande verksamhet genomförts i anslutning till Sverige och vad som då skett, när nu Expressen redan den 23 april berättade att liknande händelser inträffat med jämna mellanrum.
Hittills har Sverige inte genomfört någon officiellt markering mot Ryssland och enligt såväl försvarsminister som utrikesminister är det heller inte aktuellt. Flera intervjuade har avfärdat det inträffade som ”fullt normal övningsverksamhet”. Jag kan tänka mig att en fyrgrupp JAS 39 som genomför en profil för anfall med sjömålsrobot 15 inne i Kaliningrads flyginformationsregion skulle uppfattas som mycket provocerande av Ryssland och leda till högljudda och fullt motiverade protester. Anledningen att oanmält öva i svensk flyginformationsregion, med avslagen transponder och utan att besvara radioanrop får anses ringa om man bara avser att öva mot vilket mål som helst. Man kan lika gärna öva i eget luftrum såvida man inte samtidigt vill sända ett budskap med uppträdandet – i enlighet med DIME. Trots avsaknaden av svenska protester markeringar mot denna incident (och förmodligen även andra incidenter) har andra länder i Östersjöområdet offentligt reagerat starkt på det inträffade, t ex Polen.
I fredags kunde SVT berätta att Sverige tillsammans med de övriga nordiska länderna till veckan kommer att lämna över protestnoter till det ryska utrikesministeriet med anledning av att ryska myndigheter genomförde en aktion mot Nordiska rådets kontor i Kaliningrad i enlighet med den i höstas antagna agentlagen. Intervjuad var utrikesminister Carl Bildt som sakligt föredrog händelsen och varför de nordiska länderna nu överlämnar protestnoter. Att markeringar sker mot denna ur ett demokratiskt perspektiv mycket absurda lag är att applådera.
Det märkliga är dock att dagen innan fattade regeringen beslut om försvarsrelaterat samarbete med Ryssland. Föredragande, då försvarsministern är på utlandsresa, var ingen mindre än utrikesminister Carl Bildt.
Nu kan det ju hypotetiskt vara så att Regeringen fattade ett negativt beslut avseende försvarsrelaterat samarbete med Ryssland, men det förefaller ej troligt med tanke att en kommuniké då gått ut för att förstärka budskapet. Vän av ordning kan fråga sig varför vi ska bejaka försvarsrelaterat samarbete med Ryssland, samtidigt som landet övar överraskningsanfall mot oss och vi samtidigt försöker markera mot ryska övertramp inom området mänskliga rättigheter?
Vill även slå ett slag för den nystartade försvarsbloggen Jägarchefen som igår diskuterade ryska påsken som del i ett större övningsmönster
Otack är världens lön – att vara försvarspolitiker
Den senaste veckan har inneburit förnyade påfrestningar på Försvarsmakten och våra försvarspolitiker. De är nästan ingen hejd på hur uselt allt är ställt enligt den kollektiva berättelsen. Alla inblandande utmålas som inkompetenta i bästa fall, och vi är redan besegrade i värsta fall. Detta kollektiva gisslande är kontraproduktivt, förutom att det inte är sant. Det […]
Interoperabel eller Inte operabel?
P-04 Bulta (Latvijas Jūras spēki) |
Ett av detta decenniums största modeord – interoperabilitet – ska i detta inlägg belysas ur en marin aspekt. De anställda i Försvarsmakten som inte hört det ordet går nog att räkna på ena handens fingrar.
I slutet på 90-talet och under inledningen av 00-talet smålog vi svenskar bland annat åt de baltiska staternas svårigheter att deltaga i enklare PfP-övningar likt BALTOPS m.m. Vi hade efter en tung start, där vi tvingades att lära oss procedurer och metodik enligt EXTAC, de NATO-publikationer som då var gällande, och som var delgivna oss i egenskap av PfP-land. Fler och fler länder bjöds in till dessa övningar och momenten som övades var i de flesta fall oerhört grundläggande. Men vi fick vara med och leka med de stora grabbarna i NATO-klubben, åtminstone under någon övning lite då och då, och vi var väldigt stolta över just det faktumet.
Vissa av ”de andra” deltagande fartygen hade trots sin status som fullvärdiga NATO-medlemmar, inte ens rätt sjökort utan kölvatten-navigerade efter andra länders enheter. Vissa av dessa fartyg hade inte råd med diesel och mat, utan kom till PSC (Pre Sail Conferense) med näst intill tomma tankar då man räknade med att ”någon annan” skulle stå för den kostnaden. Vissa kunde knappt behärska det engelska språket, och den utrustning som fanns ombord var undermålig och i vissa fall rent av farlig.
Grunden för samverkan vid PfP-övningar under de första åren av internationaliseringen var talad och okrypterad stridsledning, en återgång till 50-talet. Senare kompletterades detta med någon typ av textsamband, oftast okrypterad sådant. Många är de system som temporärt installerats på de svenska fartygen; PC-Net, ADAT, APAN, och under senare tid även diverse inlånade utländska filkrypton m.m.
Men nu är det nya tider och gamla meriter går inte längre att leva på. De länder vi tidigare smålog åt, och tyckte var som ”kusinen från landet” är numera betydligt mer integrerade än oss och begreppet ”skrattar först som skrattar sist” ligger tyvärr inte långt bort.
Nu är det Sverige som i vissa avseenden rörande just interoperabiliteten blir skrattade åt. De internationella övningar som Sverige deltar i har blivit mer och mer komplexa och därmed har också de tekniska kraven ökat avseende de sambandslösningar som krävs för att kunna vara just interoperabla. Det duger inte längre att åka runt och beordra enkla formeringar över okrypterad talad stridsledning som var normalförfarandet för 10-15 år sedan. Det är heller inte längre gott nog att via ”mailtransfer” med kastpåse hämta ordrar i pappersformat hos den taktiska chefen till sjöss. Nu är övningarna flerdimensionella, motståndarna bättre och saker som tidigare inte ens fanns på kartan under dessa övningar, t.ex. störsändning är numera, om än inte vardag, så i alla fall vanligt förekommande.
Det är inte så att NATO jublar över att tvingas förmedla all stridsledning över okrypterad talad radio bara för att några nordbor inte har det som benämns ”secure voice”, d.v.s. krypterad radio för talad stridsledning. Det går inte heller att förvänta sig att de övriga NATO-länderna ska klassa ner textmeddelandenas sekretessnivå för att möjliggöra sändning över öppna sambandsmedel, bara för att vi svenskar ska kunna vara med i matchen. Att Sverige, av förklarliga skäl, inte heller har tillgång till alla hemliga publikationer med procedurer som NATO använder sig av ger heller inga stående ovationer. Det här är ett verkligt problem här och nu, ett problem som däremot alla hade överseende med där och då. Det är nya tider nu!
Det är bara en tidsfråga innan Sverige, likt den lille pojken som står med tummen i munnen och undrar varför inte de stora pojkarna längre låter honom leka med dem, inte längre är välkomna att delta i kvalificerade övningar där de deltagande länderna uteslutande utgörs av fullvärdiga NATO-länder.
Man kan inte ta ifrån oss att vi, Sverige fortfarande gör väldigt bra ifrån oss på PfP- och NATO-övningar och vår uppfattning är att NATO vill fortsätta öva med svenska örlogsfartyg på grund av dess mångsidighet, storlek och besättningarnas kompetens. Men…
Det finns som de flesta förstår en gräns, politiskt såväl som militärt, där nyttan av att öva med svenska enheter övervägs av det problem det medför att vi ej är NATO-medlemmar och således är anledning att NATO-länderna drabbas av våra ständiga särlösningar.
Det finns givetvis olika exempel från verkligheten i närtid där Sverige skickat enheter till NATO-övningar där det klickat. Där och då, i det som i den försvarspolitiska världen benämns här och nu, står Sverige med sina fartyg långt hemifrån och med inget annat samband med de övriga deltagande enheterna än helt okrypterad talad stridsledning, precis som för 15 år sedan.
Detta är inte att vara interoperabel med NATO och det är ytterst beklämmande att fartyg på övningar långt borta från Sverige ska behöva sitta i kläm för att vi inte har tillgång till nödvändig materiel.
Oavsett (och det spelar absolut ingen roll) var det brister så påvisar det vilken skör tråd vi balanserar på när vi ska iväg på övningar likt denna. Vi är helt utelämnade till enstaka nationers goda vilja och NATO:s bestämmelser vad beträffar utlåning av känslig materiel och information.
Ligger felet hos det enskilda fartygets besättning, hos förbandet, hos Marinen eller centralt i Försvarsmakten Nej givetvis inte! Grundproblemet ligger givetvis på den politiska nivån, och kan enbart lösas där.
Sverige är inte ett NATO-land, då kan vi aldrig förvänta oss att bli mer interoperabla än vad vi är i dessa sammanhang här och nu. Vi har inte per automatik tillgång till de nödvändiga systemen eller kryptonycklarna. Förvisso är ett antal Svenska fartyg ”fitted for” (förberedd för) eller ”fitted with” (utrustning redan installerad) NATO-system och krypton. Dock räcker det inte särskilt långt då vi fortfarande saknar makten över den sista pusselbiten; kryptonycklarna. Så kommer det att förbli oavsett hur många nya och fina NATO-prylar som vi för dyra pengar lyfter ombord.
Man kan bara hoppas att våra beslutande politiker informeras om dessa sakförhållanden och hur det egentligen fungerar. Det är inte fair play att den enskilda fartygsbesättningen ska behöva drabbas av problem och där på plats behöva stå med skägget i brevlådan.
Man kan verkligen undra om försvarsminister Karin Enström och Moderaterna inser vad det innebär att säga nej till att ens utreda ett eventuellt NATO-medlemskap. Enström har dessutom hittat nya infallsvinklar på problematiken att ingen vill komma till Sveriges undsättning och gör en egen tolkning där EU helt plötsligt blivit den nya räddningsplankan.
Solidaritetsförklaringen (den ensidiga) som man ständigt hänvisar till innebär att ge och ta emot stöd. Men den minsta gemensamma nämnaren för att kunna vara interoperabel på en acceptabel nivå är vare sig man vill det eller ej, NATO:s procedurer och system. Man kan även hoppas att socialdemokraternas Peter Hultqvist och Urban Ahlin någon gång inser vad det i praktiken innebär när de slår sig för bröstet och påstår att vi ska stå utanför NATO, men ändå fortsätta samarbetet. Man kan inte både ha och äta kakan hur länge som helst.
Kan det hela bli mer tydligt än när NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen vid årets Folk och Försvar konferens uttalade de bevingade orden ”Vi kan göra mycket när det gäller partnerskap. Vi kan komma nära varandra, men vid en viss nivå måste ni bestämma er för om ni är inne eller ute, men det är ert beslut.”
Hur länge orkar NATO bry sig om sin ”oäkting” som i dessa avseenden mest är besvärlig när det finns andra spelare som relativt friktionsfritt kan ta en plats i startelvan ute i sjölådan…?
HMS Orion utsatt för skenanfall
Återkommer med ett av de mer och mer sällsynta inläggen på bloggen. Tyvärr slukar Twitter all tid och energi. Bot och bättring utlovas.
Fredrik Antonsson skriver på sin blogg ”Den sjätte mannen” om att det svenska signalspaningsfartyget HMS Orion, under mars månad detta år, utsattes för så våldsamma skenanfall att man såg sig nödgad att retirera. Notera att HMS Orion utförde sina uppgifter på internationellt vatten.
Fartyget är helt obeväpnat och har en väldigt låg maxfart och utgör således inget fysiskt hot så som de ryska anflygande bombplanen med eskort och störsänding under det som allmänt kallas för Ryska Påsken.
HMS Orion har faktiskt tidigare utsatts för en medveten ramming – för snart 20 år sedan under kalla kriget.
Rammningen av HMS Orion (Full text – tyvärr betalartikel)
Klart Skepp – – . .
Nytt säkerhetsläge
Intervju med Kommendör Magnus Jönsson – Chef för Tredje Sjöstridsflottiljen
Foto: FM / Tredje Sjöstridsflottiljen |
Intervjuerna med Försvarsmaktens högre chefer fortsätter. Den här gången kan Skipper exklusivt publicera en längre intervju med en ytterligare en av marinens förbandschefer, nämligen chefen för tredje sjöstridsflottiljen i Karlskrona – Kommendör Magnus Jönsson. Magnus är i likhet med tidigare chefer som intervjuats mycket öppenhjärtig och rak i sina svar vilket förhoppningsvis gör det till extra intressant läsning. Länkar till tidigare intervjuer finns längst ner i detta inlägg / Skipper
————————————————————————
Det är också en svaghet med en uppenbar risk att bli hemmablind. Jag är fullständigt övertygad om att det är direkt olämpligt att inte ha någon erfarenhet från central ledning om man skall vara förbandschef. Man måste helt enkelt ha förståelse för hur HKV fungerar.
Som lök på laxen sker en stor förändring på personalsidan med inrättande av ett tvåbefälssystem samtidigt som vi avskaffat värnplikten. Vi är ganska vana vid att leva med ständiga förändringar, men just nu känns det som om vi är och naggar i kanten av vad som personalen mäktar med. Fokus hos oss just nu är att komma i bås med det nya så fort som möjligt så att vi kan koncentrera oss på kärnverksamheten. Fokus är alltså att vi skall vara det ständigt insatsberedda förband vi har uppgift att vara. Vi har en bit kvar innan vi är där fullt ut, men min övertygelse är att vi är på väg i rätt riktning.
Det kan tyckas petitess-aktigt att gnälla över några få luckor i en fartygsbesättning, men varje individ har flera uppgifter ombord. En sjöman kan till exempel ha till uppgift att vara såväl motormekaniker som FRB-förare och kulspruteskytt. Om han försvinner blir bristen i fartygets förmåga uppenbar. Det kan i värsta fall innebära att en enskild vakans omöjliggör losskastning.
Det är en grannlaga uppgift som tar mycket kraft och tid i anspråk. När väl detta är klart skall besättningen samövas med rätt utrustning och med hela besättningen samlad. Det kunde vi inte göra förrän i ett mycket sent skede. Men trots allt var det en mycket kompetent besättning som inledde verksamheten på plats utanför Somalia i början på april. Rapporterna där nere ifrån talar ju om samma sak!
Idag ser vi över HUR vi ska leda marinen – från MTCH och hela vägen ut till enskilt fartyg. Det innebär att vi kontinuerligt ser över storlek, struktur och kompetens på de olika ledningsnivåerna. Jag är övertygad om att vi inom en snar framtid har satt ner foten hur detta skall ske, men om det innebär att staber på olika nivåer kommer se likadana ut som idag vill jag låta vara osagt.
Det är ett nästan totalt fokus på svårigheterna att rekrytera GSS/T. Det är givetvis allvarligt att det är så svårt, men för oss på de sjögående förbanden är detta ett icke-problem eftersom vi i stort sett helt saknar denna kategori. De utmaningar vi har drunknar i hela-försvarsmakts-problematiken. Detsamma gäller det uppmärksammade problemet med GSS-avhopp. Visst, procentuellt har vi också haft relativt stora avgångar, men merparten av de som har slutat har gjort det för att istället påbörja vidareutbildning mot, främst, specialistofficersyrket – Det är ju istället positivt.
I sammanhanget är det av viktigt att vi tar hand om de kollegor som hamnar på en befattning som inte motsvarar vad individen själv har avsett med sitt yrkesval. Här är det viktigt att vi coachar dessa, vilket till syvende och sist är ett chefsansvar.
Vi har nu efter årsskiftet inlett invalidering av personal med därpå inplacering i högre OR-grader än OR6. Jag anser att vi gjorde ett klokt val som väntade tills förutsättningarna klarnade.
Vi ska nu övergå till att diskutera materielfrågor, ett annat ämne som engagerar många. Du har nu tagit mot den första operativa Visbykorvetten med alla förmågor implementerade. Det tog över 12 år från sjösättningen av första fartyget till dess att du som förbandschef kunde börja nyttja fartyget operativt. Kommentarer på detta?
Ja, beskrivningen är förenklad och begreppet fregatt är i sammanhanget en egen slutsats. Men om vi ändå utvecklar det hela. Om man lägger samman ett antal pusselbitar i form av redovisningen vid KÖMS seminarium den 2 oktober, Försvarsmaktens öppna materielplan där antalet nya ytstridsfartyg är två till en prognostiserad summa om max 4,9 mdr kronor. Man vill kunna basera helikopter samt bestycka med lvrb. Vi vet även att man primärt vill titta på befintliga koncept som dessutom är möjliga att utrusta modulärt med ”GFE”. Detta sammantaget ger vid hand att exempelvis SIGMA (light frigate/heavy corvette) är ett av få befintliga koncept som skulle passa in i mallen, där av användandet av begreppet fregatt (Skippers bedömning).
Detsamma skedde samtidigt på ostkusten där 42.minröjningsdivisionen opererade. Samtidigt här hemma pågår utbildning och övning vilket ju sammantaget visar på att vi är just det vi ska vara; ett insatsberett insatsförband. Sedan finns det ett antal frågor som stör den bilden, inte minst det bekymmersamma personalläget vilket jag belyst på annan plats i den här intervjun. Kommande utmaningar avseende antal enheter, vapensystem m.m. har också belysts på annan plats.
För att få till ett SIS-kryss behövs ju minst två enheter plus något att spana efter. Så många är vi ju – ibland!
Tidigare intervjuer:
Thomas Engevall – Chef för införandet av PRIO
Fredrik Norrby – Chef för 1. Ubåtsflottiljen
Intervju med Kommendör Magnus Jönsson – Chef för 3. Sjöstridsflottiljen
Foto: FM / Tredje Sjöstridsflottiljen |
Intervjuerna med Försvarsmaktens högre chefer fortsätter. Den här gången kan Skipper exklusivt publicera en längre intervju med en ytterligare en av marinens förbandschefer, nämligen chefen för tredje sjöstridsflottiljen i Karlskrona – Kommendör Magnus Jönsson. Magnus är i likhet med tidigare chefer som intervjuats mycket öppenhjärtig och rak i sina svar vilket förhoppningsvis gör det till extra intressant läsning. Länkar till tidigare intervjuer finns längst ner i detta inlägg / Skipper
————————————————————————
Det är också en svaghet med en uppenbar risk att bli hemmablind. Jag är fullständigt övertygad om att det är direkt olämpligt att inte ha någon erfarenhet från central ledning om man skall vara förbandschef. Man måste helt enkelt ha förståelse för hur HKV fungerar.
Som lök på laxen sker en stor förändring på personalsidan med inrättande av ett tvåbefälssystem samtidigt som vi avskaffat värnplikten. Vi är ganska vana vid att leva med ständiga förändringar, men just nu känns det som om vi är och naggar i kanten av vad som personalen mäktar med. Fokus hos oss just nu är att komma i bås med det nya så fort som möjligt så att vi kan koncentrera oss på kärnverksamheten. Fokus är alltså att vi skall vara det ständigt insatsberedda förband vi har uppgift att vara. Vi har en bit kvar innan vi är där fullt ut, men min övertygelse är att vi är på väg i rätt riktning.
Det kan tyckas petitess-aktigt att gnälla över några få luckor i en fartygsbesättning, men varje individ har flera uppgifter ombord. En sjöman kan till exempel ha till uppgift att vara såväl motormekaniker som FRB-förare och kulspruteskytt. Om han försvinner blir bristen i fartygets förmåga uppenbar. Det kan i värsta fall innebära att en enskild vakans omöjliggör losskastning.
Det är en grannlaga uppgift som tar mycket kraft och tid i anspråk. När väl detta är klart skall besättningen samövas med rätt utrustning och med hela besättningen samlad. Det kunde vi inte göra förrän i ett mycket sent skede. Men trots allt var det en mycket kompetent besättning som inledde verksamheten på plats utanför Somalia i början på april. Rapporterna där nere ifrån talar ju om samma sak!
Idag ser vi över HUR vi ska leda marinen – från MTCH och hela vägen ut till enskilt fartyg. Det innebär att vi kontinuerligt ser över storlek, struktur och kompetens på de olika ledningsnivåerna. Jag är övertygad om att vi inom en snar framtid har satt ner foten hur detta skall ske, men om det innebär att staber på olika nivåer kommer se likadana ut som idag vill jag låta vara osagt.
Det är ett nästan totalt fokus på svårigheterna att rekrytera GSS/T. Det är givetvis allvarligt att det är så svårt, men för oss på de sjögående förbanden är detta ett icke-problem eftersom vi i stort sett helt saknar denna kategori. De utmaningar vi har drunknar i hela-försvarsmakts-problematiken. Detsamma gäller det uppmärksammade problemet med GSS-avhopp. Visst, procentuellt har vi också haft relativt stora avgångar, men merparten av de som har slutat har gjort det för att istället påbörja vidareutbildning mot, främst, specialistofficersyrket – Det är ju istället positivt.
I sammanhanget är det av viktigt att vi tar hand om de kollegor som hamnar på en befattning som inte motsvarar vad individen själv har avsett med sitt yrkesval. Här är det viktigt att vi coachar dessa, vilket till syvende och sist är ett chefsansvar.
Vi har nu efter årsskiftet inlett invalidering av personal med därpå inplacering i högre OR-grader än OR6. Jag anser att vi gjorde ett klokt val som väntade tills förutsättningarna klarnade.
Vi ska nu övergå till att diskutera materielfrågor, ett annat ämne som engagerar många. Du har nu tagit mot den första operativa Visbykorvetten med alla förmågor implementerade. Det tog över 12 år från sjösättningen av första fartyget till dess att du som förbandschef kunde börja nyttja fartyget operativt. Kommentarer på detta?
Ja, beskrivningen är förenklad och begreppet fregatt är i sammanhanget en egen slutsats. Men om vi ändå utvecklar det hela. Om man lägger samman ett antal pusselbitar i form av redovisningen vid KÖMS seminarium den 2 oktober, Försvarsmaktens öppna materielplan där antalet nya ytstridsfartyg är två till en prognostiserad summa om max 4,9 mdr kronor. Man vill kunna basera helikopter samt bestycka med lvrb. Vi vet även att man primärt vill titta på befintliga koncept som dessutom är möjliga att utrusta modulärt med ”GFE”. Detta sammantaget ger vid hand att exempelvis SIGMA (light frigate/heavy corvette) är ett av få befintliga koncept som skulle passa in i mallen, där av användandet av begreppet fregatt (Skippers bedömning).
Detsamma skedde samtidigt på ostkusten där 42.minröjningsdivisionen opererade. Samtidigt här hemma pågår utbildning och övning vilket ju sammantaget visar på att vi är just det vi ska vara; ett insatsberett insatsförband. Sedan finns det ett antal frågor som stör den bilden, inte minst det bekymmersamma personalläget vilket jag belyst på annan plats i den här intervjun. Kommande utmaningar avseende antal enheter, vapensystem m.m. har också belysts på annan plats.
För att få till ett SIS-kryss behövs ju minst två enheter plus något att spana efter. Så många är vi ju – ibland!
Tidigare intervjuer:
Thomas Engevall – Chef för införandet av PRIO
Fredrik Norrby – Chef för 1. Ubåtsflottiljen
Pinsamma brister döljs bäst med hemligstämpeln
Enligt SvD är försvarsminister Karin Enström bekymrad över att Försvarsmakten läcker vad hon anser är hemliga uppgifter. Som jag skrev i det första inlägget om ”ryska påsken” skulle det inte förvåna mig om det kommer att leda till en undersökning huruvida sekretessbrott har begåtts i samband med att SvD delgavs uppgifterna om den ryska övningen.
Frågan är dock vad som gynnar Sverige och svenska skattebetalare mest i längden. SVT kunde igår berätta att Sverige endast har jaktincidentberedskap 60 timmar per vecka (motsvarande 36 % av tiden), vilket är en nedgång mot tidigare då beredskap fanns 80-90 timmar. I en intervju med SVT berättar också SvD:s Mikael Holmström att detta framförallt är dagtid.
Det här leder oss återigen in på ämnet för vem hemligstämpeln egentligen sätts. Att svensk incidentberedskap idag endast flyger/finns tillgänglig ca 60 timmar per vecka är inte på något sätt okänt för andra nationer. Det har man utan någon som helst tvekan mycket god kännedom om genom radar- och signalspaning och har därmed kunnat fastställa en normalbild för det svenska flygvapnets och framförallt incidentberedskapens uppträdande. Det kraftigaste beviset för detta är just ”ryska påsken” när Ryssland aktivt verkar ha valt en tidpunkt där jaktincidentberedskapen normalt inte verkar.
De enda som är berörda av hemligstämpeln är därmed de som är betjänta av att ha en fungerande incidentberedskap, det vill säga svenska folket. Man har levt i tron att det funnits en heltäckande incidentberedskap med jaktflyg som kunnat gå upp och möta till exempel hot liknande 11:e september 2001, vilket inte varit fallet. På Försvarsmaktens hemsida kan man ännu idag läsa att jaktincidentberedskap finns dygnet runt.
Ska då inte information om incidentberedskapen vara hemlig? Jo, det finns självfallet en stor mängd information som bör vara hemlig. Johan Wiktorin listar på Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg en rad sådana faktorer. Framförallt måste man hemlighålla kommande verksamhet, beredskapstider och på vilken bas jaktincidenten, i Försvarsmakten kallad ”fisken”, ska vara baserad då det påverkar insatstider i olika intresseområden. Likaså kan det finnas skäl att inte starta under beredskapstid för att inte röja hur man inhämtat information. Det förutsätter dock som sagt att det finns en beredskap från första början.
Åter till hemligstämplandet. På hemsidan signalspaning.se återfinner man idag ett ljudklipp som en radioamatör uppfångat när ”fisken” anflyger för att identifera ett antal okända flygplan som flyger i svensk flyginformationsregion. I kommunikationen hör man klart och tydligt hur piloterna rapporterar ögonkontakt (”tally”) med en A-50 Mainstay och 2 Su-27 Flanker på en position mitt mellan Gotska Sandön och Ösel, vilket torde vara i svenskt FIR. Vad är då anmärkningsvärt med detta? Jo, sedan flera år har uppmärksammats i samband med den så kallade NBF-härvan att flygvapnet saknar krypterade sambandsmedel, vilket betyder att vem som helst med en flygradio kan lyssna på kommunikationen i såväl fred som krig. Liksom datalänkarna och andra krypterade sambandsmedel så avvecklades dessa i mitten på 00-talet, ”då nya system snart skulle införas”. Att så ännu inte har skett vad avser talradio är uppenbart, medan situationen med datalänkarna till stor del avhjälpts genom att den amerikanska Länk 16, som är standard inom NATO och partnerländer, har införts i Flygvapnet.
Ett antal av de uppståndna förmågeglappen på ledningsområdet, framförallt inom Flygvapnet, uppmärksammades i bloggosfären för några år sedan och dessa frågor drevs sedan hårt av bland andra Allan Widman. Då var det tal om sekretessbrott och dylikt och folk blev anmälda till höger och vänster för sekretessbrott. Resultatet är dock idag att förmågan börjat återhämtas. Den fortifikatoriskt skyddade stridsledningscentralen i Hästveda, Skåne som då skulle läggas ner räddades kvar. Skulle den saknas idag hade det inneburit en mycket stor sårbarhet för Försvarsmakten då ersättaren var en kontorlokal i ledningskonsultmeckat i Enköping där vissa företag skulle ha tjänat stort på att få lämpliga kontrakt inom området ”nätverksbaserat försvar”. SVT kom sedan att göra en dokumentär om delar av detta. Här återfanns också den klassiska hemligstämpeln för att skydda pinsamma brister. De dokument som visade på att det inte fanns några ekonomiska vinster att göra genom att lägga ner Hästveda till förmån för Enköping, utan tvärtom motsatsen, hemligstämplades snabbt och de som omtalat dessa fick olika starka kavajhytter. Det hemligstämplas flitigt och de som försöker stoppa galenskaperna blir anmälda, medan de som fattat beslut om galenskaperna sedan helt kommer undan ansvar. Idag borde svenska skattebetalare tacka Peter Neppelberg och de av hans kollegor som rakryggat stått upp och påvisat vansinnet som hade kunnat leda till svenskt luftförsvars fullkomliga undergång.
Vid nyår hade vi historien med ÖB:s uttalande om en-veckasförsvaret som riskerade att leda till åtal, när åklagare började höra sig för om det inte var ett sekretessbrott att berätta hur illa ställt det var med svensk försvarsförmåga.
Idag är vi där återigen. Nu oroar sig försvarsministern för att det läcker hemliga uppgifter från Försvarsmakten. Det gör jag också. Men framförallt oroar jag mig för att det är sådan avgörande skillnad mellan vad försvarsministern med partikollegor uttalar och hur verkligheten ser ut inom försvars- och säkerhetspolitiken. Det verkar utan tvekan efter den gångna veckan som om allmänhetens förväntningar på svenskt försvar är diametralt motsatt vad Regeringen och Försvarsmakten idag levererar. Det är inte försvarsmakten eller Sveriges försvarsförmåga som tagit skada av att dessa uppgifter kommit på bordet utan snarare den politiska nivån.
Under helgen blir det fler inlägg om incidentberedskapen och det inträffade. Sannolikt kommer ett att fokuseras på säkerhetspolitiska aspekter.
Gästinlägg: I ljuset av senaste dagarnas händelser
Nedan följer ett nytt gästinlägg av Mikael Grev som nyligen slutat som stridspilot i flygvapnet för att satsa på sitt eget företag. Grev deltog som pilot i Libyeninsatsen och har tidigare skrivit gästinlägg här på WW.
Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
I ljuset av senaste dagarnas händelser
Jag är för ung för att själv ha upplevt förspelet till andra världskriget och har alltid haft svårt att förstå hur svenska politiker kunde vara så blåögda inför försvarsbesluten, trots de tydliga indikationerna på oegentligheter från söder. Jag har felaktigt och lite avfärdande tänkt att bristen på färg-tv eller kanske dålig kosthållning var orsaken till de flagranta felbedömningar som gjordes. Men nu börjar jag så smått förstå att det kanske är stolthet och den till synes inbyggda oförmågan för en politiker att säga att man gjort en felbedömning som är boven. Och historien verkar kunna upprepa sig.
En möjlig, men kanske inte överdrivet trolig, framtid är att vi sitter här om tio år och undrar – hur kunde det hända igen, lärde vi oss inget av historien? Genom att förneka skeenden för att slippa säga man gjort fel så gör vi tyvärr historieupprepningen troligare. Det verkar snart nästan vara en sport för regeringen att inte nämna omvärlden annat än i ordalag som bekräftar sina beslut och att man haft rätt hela tiden när man stämplat försvaret av Sverige som ett särintresse. Minsta ”vi hade fel” måste anses vara ett virus som snabbt skulle sprida röta i leden och leda till en framtid i evig opposition.
Denna oförmåga till nykter självgranskning och självkritik är farlig. Det leder till ett samtal med medborgarna som går ut på att handfast projicera guld och gröna skogar, och för allt i världen inte visa en spricka i den välpolerade fasaden. Ett annat namn för detta är potemkinkuliss och något som vi nog aldrig trodde vi skulle säga om vårt samhälle när vi anklagade Sovjet för samma sak under kalla kriget, då förvisso för utlänningar på besök.
Carl Bildt och Karin Enström är de främsta regeringsrepresentanterna för att kommentera denna typ av händelser. De är också de som mest kategoriskt försökt tona ner kritiken med att detta inte är något nytt, inte deras fel eller som sista utväg att det är hemligt. Längst gick Bildt med uttalandet: ”Vi reagerar inte på allt”. Jag undrar bara, om man inte reagerar på att två tunga bombplan eskorterade av fyra jaktflygplan anflyger mot Sverige, vad är det då man startar emot?
Oppositionen är inte bättre utan är trots sitt eget otvättade byk i försvarsfrågor påpassligt framme och kritiserar regeringen och Försvarsmakten för att det inte startade några Gripar mot den ryska övningen. De finner sig så klart oförstående i hur regeringen kunnat låta det gått så långt att man inte beordrat Försvarsmakten att ha jaktberedskap dygnet runt, samt varför man inte fått veta om att detta. Hela tiden så klart fullt medvetna om att det är hemligt hur länge det varit så och att ingen därför kan kontra med fakta.
Det skulle vara ganska beklämmande om det skulle komma fram att vi inte haft jaktberedskap dygnet runt på väldigt länge, enligt Ekot kanske ända sedan kalla kriget. Då skulle nämligen alla försvarspolitiker som nu är så ”oförstående” verka tämligen inkompetenta inom det område de är satta att styra, vilket skulle gränsa till tjänstefel.
Jag kan kanske tycka att det är förståeligt att Försvarsmakten sparar bedömt någon eller några tiotals miljoner per år på att inte ha personal och flygplan stående i beredskap dygnets alla timmar. Särskilt om det är som det påstås att det inte skett liknande provokationer i modern tid och definitivt eftersom vi ändå inte har något jaktskydd i stockholmsområdet sedan 2004. Det som bör göras av samtliga är att odramatiskt påpeka att det nu kanske börjar bli läge att göra en översyn av den policyn. Det betyder inte att man gjort fel innan, bara att förutsättningarna har ändrats.
Många tror att man genom att följa med i en upprustning eskalerar en konflikt som sedan leder till en urladdning i form av krig. Faktum är att det är precis tvärt om. Sänker man garden för mycket ger man en motståndare möjlighet att agera offensivt med lägre risk. Genom att lugnt men bestämt följa med i en upprustning så gör man istället en konflikt mindre trolig. Den potentiella vinsten med ett anfall är densamma men kostnaden för anfallet ökar om man är svår att övermanna. Att tydligt svara på upprustning är därför dämpande när den, som i Sveriges fall, uteslutande sker i syfte att försvara sig.
Jag tror att det nu gått upp för flertalet politiker att besparingarna man trodde att man skulle kunna göra på försvaret under lång tid framöver har blivit ett ofördelaktigt SMS-lån. Man kommer att behöva betala tillbaka nerskärningarna flera gånger om när man till slut tvingas backa på sina kortsiktiga besparingar. Den taktiska time-outen varade inte så länge som man hoppats. Anläggningar som var dyra att avveckla blir många gånger dyrare att bygga upp igen.
Att ta ansvar innebär att agera långsiktigt, att stå för rim och reson när enklare men kortsiktigare möjligheter presenterar sig och att våga säga att man gjort fel och byta riktning. Om man gör detta så kommer också respekten för politiken att öka och samtalet bli mer nyanserat och intressant. Men journalister måste också svara upp på detta och inte stoppa in brytjärnet i varje spricka med samma kortsiktiga syfte. Ett samtal har två motparter och båda måste sansa sig om vi ska få ett mer öppet samhälle som håller i längden.
Mikael ”Duke” Grev
Reflektioner kring en ej heltäckande jaktberedskap (uppdaterad 25/5 07.00)
Diskussionens vågor har gått fortsatt höga under dagen. Blåmärken kommer att uppenbara sig imorgon för alla gånger man tagit sig för pannan för det ena märkligare uttalandet efter det andra.
– En av dagens absurdaste åsikter är att Försvarsmakten endast publicerar denna nyhet för att få anslagsförstärkning. Menar man på fullt allvar att försvarsmakten eller någon skulle ha uppmuntrat Ryssland att genomföra övningar med kryssningsrobotanfall mot svenska mål? Sorgligt underhållande.
– Expressen står förmodligen för dagens största scoop om att regeringen med statssekreteraren Gunnar Wieslander (tidigare kommendör och chef ubåtsflottiljen) manövrerar för att bli av med ÖB och har fortsatt med en genomförandegrupp version 2 bakom ryggen på övriga allianspartier.
– En av dagens största diskrepanser är hur Ryssland plötsligt offentligt avslöjas öva något som Regeringens främsta försvarspolitiska företrädare inom Moderaterna påstår inte förekommer och inte överhuvudtaget skulle kunna förekomma.
– Dagens största besvikelse utgörs av försvarsmaktens insatschef Anders Silwers uttalanden som fått många försvarsanställda att knyta händerna i fickorna och undra vad han egentligen håller på med. Anropa flygplanen på radio? Vi startar på det som är viktigt? Titta på transpondrar för att se vad det är? (Normalt att flyga med dessa avstängda vid liknande övningar, vilket är en av anledningar till behov av incidentberedskap på Island) Mycket märkligt alltihopa.
– Dagens största ”vad sysslar ni egentligen med” utgörs av det faktum att en rad försvarspolitiker i försvarsutskottet uttrycker en oerhörd förvåning över att Sverige inte har en H24-beredskap med jaktflygplan. I flera öppna dokument, bl a årsredovisningar har man kunnat läsa att Försvarsmakten upprätthållit incidentberedskap med jaktflygplan under vissa tidsperioder. Inom Försvarsmakten finns ett dokument kallat Försvarsmaktens insats- och beredskapsorder som styr vilka förband som ska upprätthålla beredskap och vid vilka tidpunkter. Detta dokument utgör grunden för svenskt försvar. Är man så dåligt infomerad och påläst om detta dokument som fallet verkar vara så är det bara att konstatera att vi inte har ett fungerande försvarsutskott som kan ta ansvar för landets kort- och långsiktiga försvarspolitik och i vissa delar även säkerhetspolitik. Hade jag vetat det för säkert när jag här om veckan intervjuades till en tidning vars nästa nummer kommer ut kommande vecka, hade jag definitivt tagit upp detta exempel. Nu handlar rådet till försvarspolitikerna mer om att man måste sätta sig in i Försvarsmaktens förmågor av idag genom att ta del av även de mer specificerade erfarenheter av de större övningar som försvarsmakten genomfört det gångna året, som t ex Flygvapenövningen, Kompass -12 och så vidare. Har man inte en korrekt och specificerad bild av dagens förmåga, kan man omöjligt fatta rätt beslut för framtiden.
Det verkar i och för sig som om inte alla i Försvarsmakten heller har riktigt koll på hur det ligger till: ”Dygnet runt, året om står ett antal JAS 39 Gripen i beredskap för att avvisa främmande flygplan som utan tillstånd tagit sig in på svenskt luftrum.” Falsk varudeklaration?
Slutligen är marginaleffekten en intressant fråga för diskussion. Som i princip alltid så är det de pengar som ligger närmast marginalen som ger störst effekt. Därav blir effekterna oproportionerligt stora när man genomför snabba neddragningar. Vi har sett det förut många gånger i Försvarsmakten när en finansminister lyder Göran Perssons gamla råd att den sista miljarden till en budget kan man alltid ta från försvaret. Det senaste exemplet är det amerikanska flygvapnet som på grund av för den nationen rätt modesta besparingskrav nu ställer en tredjedel av flygvapnet på marken fram till nästa budgetår börjar (oktober).
I det här fallet handlar det om den svenska incidentberedskapen och en alldeles för snäv försvarsbudget, där underskotten debatterats gång efter annan de senaste åren medan moderaterna hållit fast vid att det är en budget i balans. Det säger sig självt att man inte har råd med uppkomna utgifter och extravaganser. Annonserar Ryssland i sent skede att man genomför en beredskapsövning med sitt strategiska bombflyg, som nu var fallet måste Försvarsmakten då kalla in folk på övertid eftersom det är inom de 14 dagar som gäller för omplanering av en arbetstidslista. Det handlar inte bara om två piloter och ett par flygtekniker utan räddningstjänst, flygledare, meteorologer, fälthållning och en rad andra funktoner. Allt i allt flera tiotal anställda. I fallet med påskhelgen innebär det alla dessa personer ska ha övertidsersättning (utom de två piloterna, som har ett avtal från 1998 där övertiden och andra tillägg är utköpta). Extravaganser som detta har Försvarsmakten idag inte råd med och liknande har det heller inte sedan början av 00-talet funnits något politiskt önskemål om. En frågan man också kan ställa sig är huruvida det är värt att avsätta rätt omfattande resurser i flygvapnet för att låtsas hålla en beredskap på Island när resurserna hemma inte räcker till en heltäckande nationell incidentberedskap?
Lyssna gärna på försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren som intervjuas i P1 Studio Ett om den ryska övningen mot Sverige. Flera intressanta åsikter uttrycks. Inte minst är det intressant hur det går alldeles utmärkt att gömma sig bakom ”expertmyndigheten” Försvarsmaktens bedömningar i detta läge, men när det handlar om andra frågor som behov av personal, ekonomi eller materielanskaffning så är myndigheten inte betrodd utan då styr man med järnhand som politiker. Widegren talar i intervjun om ”luftberedskap”. Det är förmodligen ett ord sprunget ur samma stam som ”luftförsvar” och ”luftslott”.
Sista ordet i den här soppan är långt ifrån sagt.
Uppdatering 24/4 08.25: Uppdaterat ett antal länkar utifrån morgonens ledarsidor i landsortspressen. När man läser tidningsartiklarna slås man av att bara för att SvD skrivit om en enda händelse så utgår samtliga från att det bara handlar om en enda händelse. Låt oss hoppas att så är fallet.
Uppdatering 25/5 07.00: Ännu ett besök kan nu avslöjas av SvD. Dock rör det sig om ett av de mer harmlösa besöken. Såväl övningsverksamhet som prov- och försök med ny krigsmateriel, t ex Saabs provflygningar, är högintressant för signalspaning. Det gäller att tänka till när man signalerar i klartext, såväl tal som elektroniskt. I höstas återfanns t ex mailkonversationer mellan HMS Carlskrona och understödjande helikopterförband på ett ryskt forum för ”radioamatörer”, vilket bör tjäna som en påminnelse om att det finns alltid någon som lyssnar och som kan ha helt andra avsikter. (SR, Aft, SVT)
SvD, 2, DN, 2, SR, Expressen ledare, Norra Västerbotten ledare, Aft, 2, Kristianstadsbladet ledare, HD, Eskilstuna-Kuriren, BLT, SvD Brännpunkt, GP ledare, Norrbottens-Kuriren ledare, NWT, Corren, UNT, SN, GD, Hela Gotland – Sagan om det svenska försvaret, Folkbladet
En incident utan beredskap?
Incidentberedskap – vad är det? Försvarsmakten har en rad olika verksamheter under beteckningen incidentberedskap där den som löses med jaktflyg är den mest kända (därav frågan till försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren förra veckan om vad hon avsåg med sin debattartikel).
Incidentberedskapen är Sveriges första försvarslinje. Den ska kunna svara upp mot ett uppdykande hot, som idag även kan vara asymmetriskt, till exempel i form av ett kapat flygplan. Sin viktigaste roll fyller dock jaktincidentberedskapen genom att lösa Försvarsmaktens skarpaste verksamhet – att hävda landets territoriella integritet genom att markera närvaro i svenska intresseområden. Incidentberedskapen är det i fredstid spetsigaste säkerhetspolitiska instrumentet som Sverige förfogar över.
Vilken beredskapstid som jaktincidentberedskapen har är av naturliga skäl omgärdat av stark sekretess. Det är därför högsta anmärkningsvärt att SvD fått tag i dessa uppgifter kring det som på Twitter nu kallas ”ryska påsken”. Lika anmärkningsvärt var det när förre ÖB Bengt Gustafsson gick ut i en debattartikel på Newsmill i vintras och hävdade att Sverige av ekonomiska skäl och gällande arbetsrättsliga regler inte har möjlighet att hålla incidentberedskap dygnet runt.
Genom signal- och radarspaning lär Sveriges grannländer och de som förfogar över strategiska spaningsresurser ha en mycket god uppfattning om hur ”normalbilden” för svensk incidentberedskap. Om Bengt Gustafsson skulle ha rätt så skulle det i så fall endast vara en överraskning för svenska skattebetalare som förmodligen lever i tron om något annat. Regeringen har ingen anledning att vara överraskad eftersom man är den uppdragsgivare som lägger ambitionen i dessa frågor.
Uppgifterna om incidentberedskapens tider etc. är dock som sagt omgärdade av sekretess och det skulle inte förvåna mig om det kommer att inledas en undersökning om vem som har gett uppgifterna till SvD och därmed sannolikt brutit mot sekretessen.
Nu är i vilket fall som helst informationen ute. För rysk del lär det inte spela så stor roll då man ju själv lär ha full koll på var och när man flyger och med vilken avsikt. De enda som inte får reda på något om incidentberedskapen är den svenska allmänheten. Att skriva om incidentberedskapen är en balansgång i sekretessen och inlägg i ämnet får därmed avgränsas därefter.
För att påverka andra aktörer inom internationella relationer brukar man inom säkerhetspolitiken tala om fyra olika medel: diplomatiska medel, information, militära medel och slutligen ekonomiska medel. Ett exempel på det sistnämnda kan t.ex. vara ekonomiska sanktioner. Militära medel kan utgöras i ena änden av rena stridshandlingar och i andra änden av övningsverksamhet eller militär närvaro, såsom till exempel när USA sänder in ett extra hangarfartyg i Persiska Viken eller genomför flygningar över Sydkorea med strategiskt bombflyg. Man vill sända ett budskap. Att tro att situationen skulle vara annorlunda i Sveriges närområde är ytterst naivt. Det är bara att se på hur förra upplagan av övningen Zapad (år 2009) föranledde en samtidig svensk beredskapsövning på Gotland med i stort sett allt Försvarsmakten kunde ställa på fötter i normal organisation.
Det är dock aningen sorgligt att många först nu upptäcker att världen tydligen ser lite annorlunda ut än vad man trott. Det borde egentligen inte komma som en överraskning att händelser liknande den under påsken även förekommer i Sveriges absoluta närområde eller att den ryska övningsverksamheten och förmågan i närområdet kraftig ökat de senaste åren när pressen i våra svenska grannländer rapporterat om liknande verksamhet under en rad år.
Påskens händelse är intressant på en rad sätt. Den visar på att den svenska beredskapen då inte fungerade. Att man utifrån transpondersvar skulle kunna utläsa syftet med en flygning såsom försvarsmaktens insatschef Anders Silwer påstår i media, låter mycket, mycket märkligt. Nu fanns ingen svensk jaktincident att tillgå. NATO:s baltiska incidentberedskap, då i form av danska F-16 startades dock i vanlig ordning. I media förekommer uppgifter om att dessa skulle ha startat för att stötta Sverige. Jag delar inte den analysen. Den baltiska incidentberedskapen har som uppgift att markera NATO:s ståndpunkt avseende Baltikum och ingeting annat. Tar man denna start som incitament för att NATO täcker Sveriges brister begår man ett allvarligt misstag.
Vän av ordning bör nu ställa sig frågan om detta var en engångshändelse eller inte. Det intressanta med denna flygning var, som tidigare omskrivits på WW, att den demonstrerar en kraftigt ökad rysk förmåga då man parallellt genomförde tre stora övningar, varav två direkt ur fredstida beredskap (den nu avhandlade med strategiskt bombflyg samt den stora övningen vid Svarta Havet som Ryssland ej ansåg sig behöva förvarna om i enlighet med Wiendokumentet).
I somras genomförde Ryssland en annan flygning med tungt bombflyg i Östersjön, eskorterat av jaktflyg. Det som skiljde den gången från påskens var att man då passade på att släppa ett tydligt budskap i media genom ett pressmeddelande där man berättade att flygningen genomförts i Östersjön utan att kränka någon nations territoriella luftrum och att man genomförde den med skarpa kryssningsrobotar ombord. Vem som var mottagare av budskapet specificerades dock inte, men händelsen kan dock direkt jämföras med USA:s övningar med strategiskt bombflyg i Sydkorea i samband med att Nordkorea började skramla med kärnvapen. Återigen M:et i DIME. Sommarens händelse resulterade dock inte i något uppmärksammande i svenska media.
Ett gammalt bittert talesätt säger att man betalar för. Jag brukar hävda att krig är en materielsport, men de ekonomiska förutsättningarna styr självfallet även spelarlönerna och hur mycket man har råd att träna. Måhända har Bengt Gustafsson rätt. I så fall går vi en mycket dyster framtid till mötes då ett av Regeringens senaste uppdrag till Försvarsmakten där myndigheten i syfte att få pengarna att räcka till för de av regeringen alldeles för högt ställda kraven på bland annat materielinköp, uppdras att se över sina personalramar. Målbilden är att en betydligt högre del av personalen ska vara tidvistjänstgörande (det vill säga reservofficerare och dito specialistofficerare och soldater) och att antalet heltidstjänstgörande anställda ska utgöras av endast det antal som krävs för att driva Försvarsmakten en vanlig vardag. Med andra ord – inte påskafton. Jag rekommenderar vidare att läsa hos Väpnaren hur allokering av Försvarsmaktens resurser påverkar möjligheterna.
Summa summarum: Incidentberedskap är Sveriges i fredstid yttersta säkerhetspolitiska instrument. Att då misslyckas så kapitalt som man gjorde under påsken är inte förtroendeingivande för svensk försvarsförmåga. Till hösten kommer nästa förannonserade stora ryska övning i Sveriges närområde, där Ryssland, Vitryssland och övriga stater i CSTO ska öva försvar mot NATOs robotsköld. Förhoppningsvis finns det en bättre incidentberedskap då. Även om Sverige själv vill hålla sig utanför blir man automatiskt indragen i såväl NATOs egen övning Steadfast Jazz som övningen Zapad -13 då svenskt territorium för bägge sidor utgör en nyckel till militära operationer i Baltikum. Då vill det till att kunna uppträda trovärdigt, särskilt om man därtill avgivit en solidaritetsförklaring till såväl Baltikum som övriga EU.
Som tur är har flera svenska försvarspolitiker fastställt att Ryssland drar sig österut och ser sina största säkerhetspolitiska hot i söder och i öster. Tyvärr visar varken dispositionen av kvalificerad materiel eller andra indikatorer på samma sak. Inte heller verkar den ryske biträdande försvarsministern instämma. Låt oss heller inte för allt i världen glömma att de ryska försvarssatsningarna är en modernisering från ”en mycket låg nivå”, enligt flera moderata försvarspolitiker. Konstigt nog lyckas Ryssland trots ett decennium av mycket kraftigt ökade försvarsanslag och övningsverksamhet ständigt hålla sig på en låg nivå, medan alliansregeringen med med minskade försvarsanslag sedan 2006 lyckats bygga ett närmast otroligt bra svenskt försvar. Är det inte märkligt, så säg?
Att svenska media nu sent omsider börjar uppmärksamma vad som händer i närområdet är en välbehövlig vitalisering av svensk försvars- och säkerhetspolitisk debatt. Än så länge skrapar man dock bara på ytan. Det lär bli anledning att återkomma till dagens händelser såväl som andra i nya inlägg.
Media: SvD 1 2 3 4, SvD Direktrapportering, SvD Chat, SvD Ledare, SvD, Aftonbladet 1 2, 3, DN 1 2 3 4, 5, 6, Exp 12, SR 1 2 3 4 5 6 7, Corren, GP, SVT, Db, VG, BT, HBl, NT, 2, BLT, 2, SydS, 2, GP, VK, HD
Bloggar: Skipper, Cornucopia 1 2, Johan Westerholm, 2, OJ, Väpnaren, Staffan Danielsson, Borneo, 6:e mannen, Gyllenhaal, Rolf K Nilsson, Mikael Jansson, Westerholm och 6:e mannen på Newsmill
Svenskt flygvapens förmåga
Drönare och framtida krigföring
Efter en del debatt om drönare (till och med ”attackdrönare” och ”dödsplan” som dödar i kontrast med alla andra vapen?) är det min tur att försöka bena lite i vad användandet av obemannade flygplan (hädanefter drönare) betyder för krigföringen samt om och hur det kan vara ett hot mot internationell säkerhet Det målas det ofta en … … Läs mer →
Galenskapen inom försvars- och säkerhetspolitiken fortsätter!
Försvarsminister Karin Enström förvånar nog inte någon längre. Vi vet vid det här laget exakt vad som komma skall vid varje enskilt uttalande och vid varje framträdande.
Sveriges försvarsförmåga är som vanligt mycket god. Den är självklart avsevärt mycket bättre än när Alliansregeringen tillträdde 2006 och i bland hör man till och med att vår försvarsförmåga i dag är bättre än för 20 år sedan.
Den nymoderata försvarsreformen är även den mycket lyckad, i synnerhet är rekryteringen till det nya systemet med anställda soldater och sjömän en så oerhört lyckad satsning att det är cirka 10 till 14 sökande till varje plats. Värnplikten var ju faktiskt helt värdelös med alla dessa oanvändbara soldater som fanns på den tiden.
Som om det inte vore nog med detta så har vi nu en betydligt högre tillgänglighet på våra nya världsbästa ”stående förband” än vad vi tidigare hade med de inneliggande värnpliktskullarna på landets regementen, flygflottiljer och fartygsförband, De var ju som bekant helt oanvändbara och värdelösa.
De nya Moderaterna genomför till skillnad från tidigare regeringar nu ”satsningar” på Försvarsmakten. En av satsningarna är att gå från 100 stridsflygplan till 60. Man genomför även andra satsningar där man halverar antalet tillgängliga artilleripjäser i Försvarsmakten från 48 till 24. Man har satsat så mycket på detta system att numerären enligt uppgift för tillfället är noll, eller möjligen en?
Man har nyligen aviserat att man ”satsar” på att modifera våra stridsbåtar. Är det någon oppositionspolitiker som funderat på att ställa frågan om det är det totala beståndet som modifieras? För det kan väl inte vara så att det bara är en bråkdel som ska modifieras, vilket skulle innebära att resten av båtparken så småningom kommer att falla för åldersstrecket och vi då har en faktisk smygreducering.. förlåt satsning…på/av försvarsförmågan??? Men sådana detaljer behöver ju varken riksdag eller någon annan informeras om…
Man anskaffar även ett ”ytterst kvalificerat” och ”långräckviddigt” luftvärnssystem i form av IRIS-T som kompensation för ”satsningen” där 40 flygplan bara försvann, så vad är problemet? Varför bråkar alla?
Ja listan över nymoderaternas ”satsningar” på försvaret kan göras mycket lång!
För säkerhets skull bör nog tilläggas att det förekommer en stor portion ironi i ovanstående text!
*** *** *** *** *** *** *** ***
I dag skriver SvD som vanligt initierat och bra om försvars- och säkerhetspolitiken. Rysslands mångmiljardsatsning på militär förmågeuppbygnad i vårt omedelbara närområde är dagens ämne.
För den som på regelbunden basis följer försvarsdebatten är inte detta några överraskande nyheter. Allt detta har vi känt till under lång tid, och försvarsbloggarna har skrivit spaltmeter i ämnet under flera års tid. Att nu få draghjälp i ämnet försvarsupplysning från riksmedia är ett gott tecken. ÖB:s uttalande om ”en-veckasförsvaret” var som bekant gnistan som behövdes för att debatten skulle komma i gång på allvar. I SvD:s artikel hämtar Holmström information ur den mycket läsvärda finska rapporten om rysk försvarspolitik som alla borde läsa, i synnerhet våra försvarspolitiker!
”Målet är att skapa enheter med hög insatsberedskap som kan åstadkomma resultat västerut genom att direkt från sina fredstida baser sätta in överraskande attacker”, slår rapporten fast. Strategin är att snabbt och överraskande slå ut en motståndare som paralyseras, varpå större ryska förband sätts in. En sådan strategi skulle inte bara lamslå det angripna landet utan även ställa Nato inför fullbordat faktum.
Vi var nog många, som när vi läste artikeln i morse tänkte att den kommer att bemötas med standardrepliken från vår försvarsminister Karin Enström ”Ryssland utgör inget hot och de rustar från en mycket låg nivå”. Vi behövde inte vänta så värst många timmar innan standardsvaret kom som ett brev på posten i samma tidning. SvD presenterade nämligen en intervju med ministern under eftermiddagen.
Något direkt militärt hot från Ryssland till följd av den militära upprustningen vill Karin Enström inte prata om. Hon väljer också att hellre kalla upprustningen för en modernisering. ” – Upprustningen, som du beskriver det, sker från en låg nivå. Det är en modernisering eftersom man inte har kunnat satsa under en lång tid.”
Att det råder stor oenighet inom regeringen i försvarsfrågan får vi ytterligare ett bevis för när vice statsministern och folkpartiledaren Jan Björklund till skillnad från Karin Enström ånyo uttrycker stor oro för utvecklingen och rustningen som sker i närområdet.
Något annat vi försvarsdebattörer länge oroat oss för är att försvarsberedningen under ledning av moderaten Cecilia Widegren är mer av ett beställningsjobb av finansen, än en oberoende utredning. Sanningen ligger sannolikt någonstans däremellan. Vi vet sedan tidigare att ett NATO-medlemskap inte får utredas, och att man ska utgå från en prolongerad försvarsbudget. Vilka andra styrningar har beredningen fått? Vi har inte ens fått se det fullständiga direktivet till försvarsberedningen ännu. Har man fått muntliga direktiv att den militära uppbygnaden i närområdet ska tonas ned i slutrapporten? Man kan åtminstone börja fundera på om det finns sådana muntliga ”tips” till Cecilia Widegren?
Ett ytterligare mycket oroväckande bevis för att det skulle kunna förhålla sig på det viset är Jan Björklunds uttalande om försvarsberedningen och att folkpartiet där inte får gehör för sin oro?
Får Folkpartiet gehör i Försvarsberedningen?
– Det har vi inte fått än. Men den här typen av rapporter måste alla lyssna in och ta del av. Jan Björklund säger att den nu arbetande Försvarsberedningen, som leds av Cecilia Widegren, M, måste fundera på hur försvaret ska stärkas och anger själv tre klara prioriteringar: – För det första behöver vi ett försvar av Gotland. För det andra behöver vi luftvärn med längre räckvidd. För det tredje så blir det nya yrkesförsvaret för litet och för dyrt. Vi behöver en mix av yrkes- och mobiliseringsförsvar för att till en rimlig kostnad ha en mycket större krigsorganisation, säger Jan Björklund
Övriga medlemmar i försvarsberedningen uttalar sig också i ärendet. Det som man slås mest av är Peter Hultqvist (s) mer återhållsamma uttalanden. Han har tidigare varit mycket kritiskt till Moderaternas nonchalans av försvarspolitiken och läget i närområdet. Hultqvist pratar numera dessutom i termer av rysk ”försvarsförmåga” när det i praktiken handlar om att Ryssland även bygger upp en omfattande offensiv förmåga samtidigt som man över offensiva operationer så som landstigning och luftlandsättning. Man får hoppas att Hultqvist enbart är felciterad.
Ytterligare ett bevis för att försvarsberedningens kommande rapport inte verkar vara av så särskilt stor betydelse för moderaterna kan man konstatera när Karin Enström redan innan rapporten släppts beslutat att minska Försvarsmaktens personalkostnader med 500 miljoner genom att ta bort 500 officerare och 300 civilanställda. Nu kommer nya direktiv, innan försvarsberedningen ens har lämnat i från sig någon rapport, om att HKV ska minskas med ytterligare 200 tjänster!
Det har skrivits förut, och måste skrivas igen. Regeringens försvarspolitik är naiv och ytterst oseriös! Var ska detta sluta?
Bloggar: Sjätte mannen, Cornucopia, Wiseman, Oscar Jonsson
Media: Aftonbladet, SvD, SvD