Försvarsbloggare

av Nils-Ove Jansson och Nils Engström

Efter muddringsarbeten i Gävle hamn kontrollerades resultatet med sjömätning genom ramning. På de platser där djupavvikelser från fastställt djup noterades gjordes undersökning med multibeam ekolod och dykare. Den 29 juni påbörjades undersökningen med multibeam ekolod och kl 1100 uppmättes ett kraftigt avvikande djup utanför den inre hamnbassängen. Avvikelsen hade formen av ett ca 13 m långt och ca 3 m brett lodeko. Dess högsta del låg 5 m under vattenytan. Ett mindre eko ca 1×1 m uppmättes på ekolodet 2.5 m väster om det större ekot. Dess översta del låg också ca 5 m under vattenytan. Se bilaga med fotokommentarer (4 st bilder) [1].

Mätningen utfördes med ett multibeam ekolod typ WASSP WMB-160F med frekvens 160 kHz styrt av mjukvaruprogrammet Olex. Allt var kopplat till ett precisionsnavigeringssystem Fugro GNSS och en Linuxdator. Det använda Multibeamlodet arbetar med en sändarpuls som är bred i sidled (120 grader)och smal i längdled. De mottagna ekopulserna tas emot i 112 st smala mottagarlober fördelade på 120 grader i sidled. Ekosignalen från varje sådan lob lagras i datorminnen vars position på botten hämtas från en exakt GPS och vars storlek projicerad på botten (kvadratiska rutor) kan varieras beroende på arbetsdjupet. Genom att passera flera gånger över samma plats förbättras precisionen i mätningen. Mätningen kan presenteras som en konventionell ekolodsbild eller i 2-dimensionell ”kartbild”, alternativt 3-dimensionell bild från variabel vinkel. Metoden ger med hög precision ekonas position, djup, form, hårdhet. Djup eller hårdhet kan presenteras i färgskala. Eftersom ljudvågorna sprider sig i vattnet avbildas alltid ett föremål något större än det är i verkligheten, s k sonarmått. Variationer i vattnets temperatur och salthalt samt lobens vinkel mot vertikallinjen påverkar också mätresultatet. I aktuell mätning uppskattas felet vara maximalt +1 m.

Avvikelsen fotograferades från mätutrustningens bildskärm och studerades under lunchuppehållet varefter förnyad lodmätning vidtogs i samma område. Kl 1304 fanns ekona kvar på samma plats. Man beslöt då att hämta dykare för att identifiera dem. När man återvände kl 1405 kunde man med ekolodet inte återfinna ekona. Eftersom man fortsatte sökandet i samma sjömätningsmod med det tidigare inspelade ekot som referens, raderades detta och ersattes med den nya bottenbilden. Backup togs aldrig av den tidigare inspelningen.

En dykare gick ner för att undersöka botten och upptäckte då två parallella avtryck i den fasta lerbotten. Avtrycken var rektanglar på ca 45x120mm på 30-40cm avstånd med långsidorna mot varandra och några cm djupa. Eventuellt fanns det flera avtryck men sikten var begränsad p.g.a. slam i vattnet.

Gävle hamn ringde polisen och rapporterade händelsen kl 1400. Man försökte även larma kustbevakningen utan resultat. Avvikelserapporten mejlades till polisen kl 1600. Försvarsmakten meddelades via polisen men hade inte någon kontakt med Gävle hamn.

Enligt obekräftade uppgifter som erhållits i efterhand upptäckte några personer, som på eftermiddagen fiskade längre ut i Gävle hamn, ett föremål på ekolod som passerade under deras båt. Detta har inte närmare kunnat undersökas.

Under dagen blåste NO-vind ca 6 m/s i Gävlebukten.

Teknisk analys

Avsikten med den tekniska analysen är att pröva tänkbara förklaringar eller fenomen som skulle kunna inverka på ekolodet och för att kunna fastställa vad som orsakat ekona. Prövningen har gjorts i en tabell där likheter och olikheter har förtecknats och kommenterats. Se bilaga i excel-fil: JÄMFÖRELSE MELLAN TÄNKBARA FÖREMÅL ELLER FÖRETEELSER OCH DET AVBILDADE EKOT I GÄVLE HAMN 2017-06-26 [2]

Tekniskt fel på utrustningen har avförts. Den har fungerat före och efter ekoinspelningen och skötts av van personal. Att ett fel skulle råka uppstå på samma ställe med två timmars mellanrum och därefter aldrig mer är osannolikt.

Reflex av botten på eget fartyg uppstår mot hård botten och på dubbla djupet men icke med multibeam ekolod. Ekot ligger dessutom tvärs egen kurslinje vid inspelningen vilket omöjliggör bottenreflex som förklaring.

Språngskikt kan uppstå i älv eller åmynning när vatten med olika temperatur och salthalt skiktas. Det kan ge långsträckta ekon men inte vid vertikala lodsignaler eller med multibeam ekolod. Osannolikt att ett språngskikt kan ge ett eko som varierar så mycket i höjd/djupled och därefter inte finnas kvar.

En sjunken lastluckepresenning ger inget eko när den driver undervattnet eller ligger på botten. Om någon del innehåller luftfickor ger ekolodet utslag. Det är osannolikt att en presenning skulle ge ett exakt likadant eko under två timmar och därefter helt försvinna.

Täta fiskstim kan ge utslag på ekolod. De är pulserande och byter form. Att ett fiskstim skulle bibehålla sin position och form under flera timmar är osannolikt. Normalt står fiskstim mot strömmen. Här ligger ekot tvärs strömriktningen. Multibeam ekolod typ WASSP WMB-160F används bland annat i fiskefartyg för att fastställa var det är lämpligt att tråla. Erfarenheterna bland fiskare på hur fiskstim reagerar och uppträder och hur sådana registreringar ser ut är därför stort.  Vid den tekniska analys som gjorts har ett omfattande skriftligt underlag kring detta kunnat användas och vägas in och därför har hypotesen att det skulle vara fisk som genererat det registrerade ekot kunnat avföras.

En gång har en knölval på 15 m upptäckts i Bottehavet. Den siktades av kustbevakningen utanför Brämön vid Sundsvallsbukten i mars 2015. Det är enligt valexperter ett undantag. Mindre vitvalar 5-7 m har siktats vid enstaka tillfällen. De runda formerna på en val och ekot överensstämmer inte. Att en så stor val oupptäckt tagit sig in till Gävle hamn och inte rört sig vid mättillfällena är osannolikt. Om den varit död hade den legat kvar.

En container svävande i vattnet ligger normalt kantrad med en luftficka uppåt. Längden kan överensstämma men ekot bör ge släta och vinklade ytor. Det är osannolikt att den först kan ligga kvar och sedan försvinna på kort tid.

Ett sjunket drivande båtskrov skulle kunna ge ett farkostliknande eko med stäv, akter och sittbrunn. Det är dock osannolikt att det kan ligga kvar på samma position och kurs under två timmar för att sedan spårlöst försvinna. Strömmen (utflödet från Gavleån) var västlig < 0.5 knop och vindriktningen NO ca 6 m/s under dagen.
Det är osannolikt att ekot och dess försvinnande går att förklara med ovanstående naturliga och passiva fenomen.

        — — —

Nedan prövas aktiva artificiella förklaringar till ekots uppkomst och beteende.

En miniubåt av konventionell typ kan ha samma längd som ekot men har en mer spolformad kropp. För att uppnå ekonomisk och tyst gång har den slätt skrov och en stor lågkaviterande propeller. Den har oftast torn. Ekot saknar torn, har en oregelbunden yta och en tvär akter. Det är osannolikt att ekot är en miniubåt.

Civila ubåtar finns inte inom rimliga avstånd och användandet av sådana förvarnas normalt marina myndigheter för undvikande av falsklarm och i värsta fall bekämpning. Civil undervattensverksamhet med ubåt och dykare har ofta en följebåt av säkerhetskäl.  Längder och form på befintliga sådana stämmer inte med ekot. Att det skulle vara en okänd farkost för smuggling under dagtid i en så trafikerad hamn som Gävle är osannolikt.

Det är osannolikt att ekot kan vara en främmande miniubåt eller civil ubåt.

        — — —

Av siluett, längd och bredd samt övriga former liknar ekot en dykarfarkost (Swimmer Delivery Vehicle = SDV). En noggrannare jämförelse har därför gjorts med i Östersjön kända dykarfarkoster.

Först har den svenska Seal Carrier tillhörig marinens amfibieregemente jämförts, se bilaga [3]. Av tabellen framgår att endast två likheter finns, akterns form och sittbrunnen. Markanta olikheter är längden och att inga djuproder syns på främre delen av skrovet. Tillsammans gör de tio olikheterna att Seal Carrier kan avföras.

En annan dykarfarkost i Östersjöområdet är den ryska Triton NN, se bilaga [4]. Farkosten, som är en utveckling av tidigare dykarfarkoster Triton 1 och 2, har testats bland annat vid marina spetsnazbrigaden i Kalingrads Oblast. Här finns vid en jämförelse fler likheter än olikheter. Den viktigaste olikheten är längden. Säkra data om Triton NN saknas dock och de offentliga bilder som finns är gamla.

Andra dykarfarkoster/SDV med liknande form finns bl.a. i USA, Frankrike, Italien, Nord Korea och flera andra länder. Att någon av dessa skulle transporterat hit för inträngning i Gävle hamn är inte troligt.

Taktisk och operativ analys

Nautiskt och djupmässigt är det inga problem för en dykarfarkost att dolt tränga in i Gävle hamn. Farkosten transporteras fram till lämplig position på internationellt vatten varefter denna själv tar sig in till hamnen. Bärare kan vara en konventionell ubåt eller ett övervattensfartyg.

Att ett handelsfartyg skulle bära med sig dykarfarkosten in i hamnen är inte troligt. Risken för upptäckt vid överraskande tullvisitation eller avhopp ur besättningen är för stor. Däremot kan handelsfartyg/fisketrålare utgöra reservalternativ vid haverier/motsv. Ett handelsfartyg kan också anpassa fart och skapa bullerridåer för att dölja ubåtar vid passager som t.ex. Södra Kvarken.

I analysarbetet har information om alla fartyg som angjort eller avseglat från Gävle hamn varit tillgänglig.

Operativt måste det finnas starkt motiv för att i fredstid skicka in en dykarfarkost i Gävle hamn. Det kan inte enbart röra sig om att rekognoscera hamnen. I den doktrin den ryske generalstabschefen Gerasimov offentliggjorde i februari 2013 framgår att hybridkrigföring med öppna och dolda medel är det nya sättet att påverka säkerhetspolitiken. Vid en senare presentation där Gerasimov talade om hotet från Nato visade han en karta över Nordeuropa där bl.a. förhandslagrad amerikansk marinkårsmateriel i norska Tröndelag och Gävle hamn var markerade.

I Kungliga Krigsvetenskapsakademins tidskrift nr 1 2016 sid 52-59 ” Submarine Intrusions in Swedish Waters. Past and Present by Nils-Ove Jansson utvecklas möjligt motiv närmare. Se bifogad länk http://kkrva.se/hot/2016:1/HoT_1_2016.pdf

Under den nu pågående svenska militära övningen Aurora användes Gävle hamn för utlastning av svenska artilleriförband från Boden för sjötransport via Finland till Gotland. Avståndet från Boden – Gävle är ungefär lika långt som från Tröndelag – Gävle. Ur rysk synvinkel kan detta uppfattas som en förövning vilket tillsammans med värdlandsavtalet visar Svensk säkerhetspolitisk inriktning.

Den tekniska analysen visar att en främmande undervattensfarkost befunnit sig i Gävle hamn när den av en slump upptäcktes vid sjömätning efter muddringsarbeten. Sjömätningen var inte känd för allmänheten innan den startades 2017-06-29. Ekolodsbilderna visar förutom en skrovsiluett i 2D att någon typ av verksamhet pågår, dels akterut på farkosten, dels nära dess babordssida. Den troligaste förklaringen är dykare som slutför något slags arbete, eventuellt lastar ombord något på undervattensfarkosten. Bottenavtrycket indikerar att ett tyngre föremål stått på botten under en viss tid och gett upphov till de upptäckta avtrycken. Vid lodningen efter lunch körde hamnens mätbåt flera varv runt farkosten varför besättningen måste ha uppfattat att den var upptäckt. Såväl propellerljud som ekolodsändning på så nära avstånd uppfattas mycket tydligt i vattnet även utan tekniska hjälpmedel. På mindre än 30 minuter lyckades farkosten därefter lämna området. Eventuellt upptäcktes den av fritidsfiskare längre ut i hamnen när den passerade under deras båt.

Slutsatser

Utifrån ekolodsbilderna och personalens utsagor är slutsatsen att en främmande undervattensfarkost har befunnit sig i Gävle hamn den 29 juni mellan kl 11-13.  Det djupa intrånget ända in i Gävle hamn omöjliggör också navigatoriska misstag. Händelsen bör därmed klassificeras som en grov avsiktlig kränkning.

Om originalinspelningarna från mätningarna kl 11 och kl 13 sparats hade farkosten troligen kunnat identifieras eftersom inspelningen då kunnat studeras i olika vinkar i 3D-mod och med 12 cm mätnoggrannhet. Det hade sannolikt också gått att fastställa vilken verksamhet som pågick. Jämförande mätningar av de bevarade bilderna på ekot och kända uppgifter från den ryska dykarfarkosten Triton NN visar stora likheter. Fördäck, mast, sittbrunn, akter är utformade på samma sätt. Däremot stämmer inte längden på ekot med data och tidiga bilder av denna farkost. Med idag tillgängligt underlag kan nationalitet därför inte fastställas.

Gävle hamn och dess personal har agerat föredömligt i sin rapportering av händelsen. Vanan att arbeta i sjömätningsmod där bara senaste djupmätningen sparas efter ett muddringsarbete är förklaringen till misstaget att tidigare filer spelats över.

Efter rapporteringen förväntade sig personalen i hamnen någon form av reaktion från försvaret men den uteblev. De enda som tidsmässigt skulle kunna ha gjort en insats är helikoptrar. Försvaret saknar sedan tio år operativa ubåtsjakthelikoptrar och vapen för dessa. Helikopterförbanden på Berga och Säve är nedlagda, kvar finns bara en enhet på Kallinge flygplats i Ronneby.

 
Nils-Ove Jansson är pensionerad Kommendör 1. Gr, med tidigare tjänstgöringar i Marina ubåtsanalysgruppen, operativt ubåtsjaktansvarig i Kustflottan och Ställföreträdande Chef för Must. Han är författare till boken Omöjlig Ubåt som handlar om ubåtskränkningarna under Kalla Kriget.

Nils Engström är f d sjöofficer och Lotsinspektör med tidigare tjänstgöringar i marinen och Sjöfartsverket. Han är sjömätarutbildad och mångårig svensk representant vid IMO-konferenser.

4 bilagor

 
[1] Bilaga: Fotobilder med kommentarer.

De fotobilder som togs från mätutrustningens display är samtliga 2-dimensionella, dvs de återger föremålet ovanifrån, så som en kartbild med norr uppåt. Här presenteras några av dessa bilder för att visa och förklara de olika presentationssätt och skalor som varit tillgängliga vid analysen.

Bild A visar en översiktsbild av mätområdet inlagt i en sjökortsbild. Där framgår även de mätstråk som mätbåten gick då bottenbilden ritades upp. Mätbåtens spår visas i bilden som ett tunt blått streck. Det aktuella föremålet syns i Bild A nära mitten av bildens nedre högra fjärdedel.

Bild A

För att underlätta tolkning av bilden kan Olec-systemet presentera de 2-dimensionella bilderna i olika färger och färgnyanser, samt lägga på skuggor. Detta ger en snabb uppfattning om djupförhållandena och föremåls form. Bilden är uppbyggd av ett antal kvadratiska ytor som representerar en liten lodad och positionsbestämd horisontell verklig yta. Den ytan motsvara 0,12 X 0,12 m på de tagna bilderna. De olika färgerna representerar antingen föremålets djup eller föremålets hårdhet. Den använda utrustningen är i första hand inställd för djupmätning, varför färgerna i samtliga tagna bilder återger föremålets djup. På bild B, som bara har nyanser i blått, representerar ljusast blått de grundaste ytorna och mörkast blått de djupas belägna ytorna.
 
De djupsiffror vid en pil, som syns i en del av bilderna, är det djup som anläggningen lodat på de ytor om 0,12 x 0,12m på den platsen

Bild B

I bilder där hela färgspektrum används motsvarar färgerna djupet från varm mörkröd till kall lila nyans enligt tabellen nedan.

Om man följer färgskalan medurs i följande färgcirkel från varmast mörkröd till kallast lila, är det lättare att förstå färgfördelningen i förhållande till djupet på Bild C nedan.

Angivna riktningar upp, ner, vänster, höger relaterar i den fortsatta presentationen till riktningar i bilden. 

Bild C

Skuggning kan normalt väjas så att skugga bildas som om ljuset kommer antingen från vänster eller från höger i bilden. Samtliga aktuella bilder har ljuset från höger. Det innebär att varje skuggad yta i bilderna har ett grundare föremål omedelbart till höger om sig.

Man kan således konstatera att det stora båtformade ekot består av något som befinner sig grundare än den omgivande djupare belägna gröna botten (11,87m, Bild C). Detta visar dels de ”grundare” färgerna, men främst den längsgående skuggan på ekots hela vänstra sida. Ekots övre stävliknande del sluttar framåt och åt sidorna. De båda längsgående sidorna är parallella. Vänstra sidan svänger i sin nedre sträckning och bildar något som liknar en tvärskuren akter. Föremålet ser ut att ligga något djupare med sin övre del.

En grundare (röd) avlång kant löper runt en djupare längsgående försänkning centralt i föremålet (9,31m, Bild D). Kanten varierar bitvis i höjd och midskepps styrbord (<5,21m, Bild E), samt babord akter, sticker föremål (mörkröda fläckar) upp markant, (djup 4-5m). De två mörka skuggorna ¼ av ekots längd uppifrån, skapas av en grundare kant till höger, men utbredningen tyder också på försänkningar i den kringliggande ytan. I den röda avlånga ringens nedre kant visar både skuggning och färgnyanser på två vertikala upphöjningar, ca 2 m grundare än omgivande ytor. Ca 1,5 m till vänster om det större föremålet syns ett mindre utbrett föremål med sin djupaste synliga del på 9-10 m och sin grundaste del på 5-6 m. Det är på denna plats bottenavtryck iakttogs av hamnens dykare någon timma efter ekot försvunnit.

Bild D resp E

 
[2] Bilaga: Exceldokument: Jämförelse mellan tänkbara föremål eller företeelser och det avbildade ekot i Gävle hamn 2017-06-26 »

 
[3] Bilaga: Seal Carrier

Seal Carrier tar 2+6 passagerare, opererar ner till 40 meters djup, går i 35 knop på ytan och 5 knop under vattnet. Är 10.45 m lång, 2.21 m bred, maxhöjd 2.65 m inklusive snorkelmast, väger 3 800 kilo och tar 1,2 tons last.

 
[4] Bilaga: Triton NN Sammanställning
Nedanstående uppgifter är inte till alla delar bekräftade

Projekt 21310 Triton NN utvecklades med början 2002 vid konstruktionsbyrån Lazurit CDB i Nizhny Novgorod. En testplattform byggdes och utprovades bl. a. i Primorsk i S.Östersjön. Proven avslutades 2008. Det är inte känt om farkosten modifierades efter utprovningen. Triton NN är en dykarfarkost som saknar tryckskrov och är avsedd att transportera spetsnazdykare till operationsområdet genom en kombination av hög fart på ytan och låg fart dold under vattnet.

Farkosten är ca 10 m lång, ca 2 m bred och har en höjd av ca 2.5 m inklusive fällbar periskopmast på ca 1 m. Den framförs av två förare/piloter och kan ta 6-8 spetsnazdykare inklusive utrustning i den öppningsbara sittbrunnen. Framdrivningen sker med två vattenjetaggregat som i ytläge drivs av två diselmotorer vilket ger en fart över 35 knop. Under vattnet används två utfällbara vattenjet/trustrar på ömse sidor och akter om styrhytten. Framdrivningen sker med elmotor och batteri. Eventuellt kan farkosten förflytta sig just under vattenytan i snorkeldrift och samtidigt ladda batterierna. Räckvidd i ytläge >150 km, i u-läge >20 km. Triton NN kan lastas och transporteras i en båtvagga på ubåt och övervattensfartyg.

Utrustningen utgörs av periskopmast med satellitmottagare, kompass, dopplerlogg samt navigationsdator med elektroniskt sjökort. I fören sitter en sonar med en angiven räckvidd på 250 m. Den kan också användas som ekolod och sändartransponder för dykare och moderfartyg med en angiven räckvidd på 2 km. Farkosten har undervattenskommunikationssystem av okänd typ. I aktern sitter en sänkbar snorkelmast. Skrovet har v-botten och består av plåt. Överbyggnaden är gjord i kompositmaterial för att spara vikt. Utformningen tyder på att det har stealth-egenskaper mot radar och sonarsändning. Dykdjupet bedöms till 30 m.

Enligt obekräftade uppgifter finns idag en serietillverkad operativ version av Triton NN som är 40-44 fot, d.v.s. 12-13 m.

av Björn Körlof

Den moderna rättsstaten bärs bl a upp av ett fundament som innebär att medborgarna i princip inte tillåts beväpna sig privat för att möta våldsverkare. Det är istället staten som, främst genom polismakten, har monopol på att utnyttja våld för att hantera illegalt våld inom landet. Att medborgarna, till staten, överlåtit sin rätt att försvara sig med vapen innebär naturligtvis att staten då måste kunna hantera illegalt våld så att de laglydiga medborgarna kan förlita sig på att brottsligt våld kan bemästras helt tillfredsställande.

Denna helt grundläggande rättsstatsprincip krackelerade under några år före Hitlers makttillträde då Weimarrepubliken inte förmådde bemästra det gatuvåld som de beväpnade organisationerna SA (Sturmabtailungen, d v s stormavdelningar) och Die Rote Front (”Den röda fronten”) eskalerade. När Hitlers SA successivt blev den alltmer dominerande gatuvåldsorganisationen och framstod som våldssegrare mot Die Rote Front, växte dess medlemsantal successivt också kraftigt. Polisen lyckades heller inte förhindra en alltmer omfattande illegal beväpning hos SA. Före Hitlers makttillträde diskuterades därför intensivt i statsledningen förutsättningarna för att med en stor polisiär insats, och även med stöd av försvarsmakten Reichswehr, avväpna SA och göra organisationen, liksom Die Rote Front, illegal.

Både polisens företrädare liksom ledningen för Reichswehr konstaterade att en sådan insats skulle leda till omfattande våld, och sannolikt inbördeskrig. Det var nämligen inte givet att vare sig polisen eller Reichswehr, i en sådan uppgörelse, kunde påräkna lojalitet mot republiken, ens inom de egna organisationerna.

Utgången av detta känner vi. Hitlers politiska våldsmetoder segrade, inte minst därför att befolkningen genom att rösta på honom hoppades att han kunde åstadkomma ett politiskt lugn.

Spåren från Weimarrepublikens politiska oro, svagheter och fall förskräcker. Kan inte staten i ett tidigt skede bemästra det politiskt betingade våldet riskerar utvecklingen att bli det demokratiska systemet övermäktigt.

Även om vi är långtifrån Weimarrepublikens tillstånd blir dessa tankar ofrånkomliga när man tar del av diskussionerna om hur polisen hanterat den av Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) organiserade, men icke tillståndsgivna, demonstrationen i Göteborg.

När den svenska lagen om förbud mot bärande av politiska uniformer (ursprungligen tillkommen 1933) upphävdes 2002 finns inte längre förutsättningar att rättsligt ingripa mot demonstrationer där det är uppenbart att medlemmarna bär, som lagen då angav, ”uniform eller liknande klädedräkt som tjänar att utmärka bärarens politiska meningsriktning”. Även ”uniformsdel, armbindel eller annat därmed jämförligt i ögonen fallande kännetecken” omfattades av lagens bestämmelser. Lagen tillkom med syftet att förhindra att nazister använde uniform och effekten av lagen blev att deras organisationer påtagligt berövades ett kraftfullt politiskt kampmedel, som hämtats från Hitlers SA-organisation i Tyskland.

Bärande av politiska symboler kan idag istället innebära ett brott av annan karaktär, nämligen brottet ”hets mot folkgrupp”. JK har angett vilka symboler som i första hand kan behöva beaktas. T ex anses att bärande av symbolen hakkors (eventuellt i förening med andra omständigheter) kan medföra att detta brott aktualiseras. Det bör dock uppmärksammas att även när uniformsförbudslagen gällde kunde – så sent som 1996 – en person som bar armbindel med hakkors inte fällas för brott mot denna lag, trots att denna symbol rimligen måste anses ha fallit under uniformsförbudslagens bestämmelser (jfr lagtexten ovan). Hovrätten för Västra Sverige, dit målet överklagats, ansåg istället att det var ”uppenbart” att uniformsförbudslagen stred mot regeringsformen.

Att inte kunna ingripa mot politiska demonstrationer där deltagarna uppträder i militärt inspirerade, slutna formationer, marscherar i takt med tydlig uniformering i klädsel (svarta byxor, vit skjorta, svart slips likformigt instucken i skjortan, utrustade med likformiga sköldar med likformigt politiskt symboliskt tecken) innebär en acceptans av en politisk kampmetod som inte godtogs under 1930-talet när nazistfaran var påtaglig. I sammanhanget bör också med oro observeras att polisledningen i Göteborg tydligt uttalade att den ansåg sig sakna tillräckliga resurser för att kunna ingripa vid den senaste NMR-demonstrationen, bl a därför att den genomfördes utan föranmälan och polisen därför inte kunnat planera för bevakning och eventuella ingripanden.

Vid de omtalade kravallerna i Göteborg 2001, vilka i hög grad iscensattes av vänsterextrema organisationer, kunde konstateras att polisresurserna inte var tillräckliga för att förhindra våld och omfattande skadegörelse. Det måste därför uppmärksammas att sedan flera år tillbaka använder exempelvis den vänsterextrema organisationen AFA (Antifascistisk aktion) delvis liknande attiraljer som NMR vid sina demonstrationer liksom olika symboler. AFA  har dessutom vid flera tillfällen använt ansiktsmasker och huvor för att istället dölja identitet vid olika våldsaktioner.

Tre företeelser kan tala för att ett förbud mot bärande av politiska uniformer kan behöva övervägas på nytt. Självfallet behöver, m h t den ovan anförda hovrättsdomen, en analys göras vad avser förenlighet med regeringsformens krav på en långtgående yttrandefrihet.

Den första är att företeelsen, om den inte kvävs tidigt, sannolikt kommer att växa bland flera politiskt extrema rörelser och hit måste även AFA räknas. Det handlar alltså genomgående om rörelser som inte tvekar att använda våld för sina syften. Eftersom demonstrationerna sannolikt i ökande grad kommer att äga rum utan giltiga tillstånd ökar risken för våld mellan demonstranter och medborgare som reagerar på dessa demonstrationer, men risken ökar också för gatuslagsmål mellan olika uniformerade politiska organisationer.

Den andra är att dessa politiska ”enheter” säkert kommer att pröva hur långt det kommer att vara möjligt att dolt eller maskerat ”beväpna” sig. Tillåts en sådan utveckling kommer gatuslagsmålen att tillta i grad av våldsamheter och polisen då tvingas bruka, tårgas, vattenkanoner (som inte förekommer idag i Sverige) för att skingra denna typ av demonstrationer. Det måste antas att polisen i självförsvar t o m kan bli tvungen att oftare bruka skjutvapen.

Det tredje är att eftersom dessa, icke tillståndsgivna, demonstrationer nu tillåts äga rum med grundlagsskydd (yttrandefrihet) kommer polisen allt oftare att vara oförberedd och inte ha tillräckliga resurser för att ingripa och skingra dem även om olika typer av brott likväl kan bli aktuella (t ex ”hets mot folkgrupp”) eller extrema ”uniformerade” politiska organisationer möts i gatuslagsmål där hot, misshandel, skadegörelse etcetera blir brott som kan förekomma.

Dessa tre faktorer pekar i förskräckande riktning mot situationer där det politiska våldet har tillåtits ta makten över gatorna i våra städer och man måste vara på det klara med att våld inte sällan lönar sig, d v s att människorna i fruktan för att bli hotade eller indragna flyr undan eller t o m under hot tvingas medverka i eller skydda dessa organisationer.

Vi är långtifrån en situation som liknar Weimarrepublikens, men de första tecknen på den våldsinriktade politiska extremismens arbetsmetoder kan iakttas redan nu och, måste mötas målmedvetet och kraftfullt från det demokratiska systemet innan de eskalerar till nivåer som blir mycket allvarliga för rättsstat och demokrati. Det bör stå klart att dessa organisationer inte delar det demokratiska samhällets mest grundläggande värderingar. Det är därför dags för demokratin att visa sin styrka genom att ge polisen både tydliga lagliga medel och tillräckliga resurser för att få bort – oavsett politisk färg – det marscherande, uniformerade och sannolikt snart mer påtagligt beväpnade, extrema politiska våldet, från våra gator och torg.

 
Författaren är Jur kand, F d generaldirektör samt ledamot av KKrVA.

av Claes Arvidsson
 

Antikärnvapenretoriken från Palmes tid känns igen hos regeringen Löfvén. Bild: Wikipedia och Drop of Light / Shutterstock.com

Det är mycket som är S-retro med regeringen Löfven. Inte minst gäller det återkomsten för en fredspolitik traskande i Olof Palmes fotspår. Då som nu är det en politik som ställer kärnvapenfrågan på sin spets – och dessutom utrikesminister Margot Wallström mot försvarsminister Peter Hultqvist. Sveriges linje är i själva verket två olika linjer.

Det handlar om Konventionen om kärnvapenstopp.

Wallström vill skriva på. Hultqvist ser däremot konventionen som ett hot mot det säkerhetsnätverk som byggs med Nato och bilateralt – inte minst med USA. Budskapet från nätverket har också varit entydigt  negativt. Och vad gäller USA är det förstås ett särskilt problem att USA aldrig varken bekräftar eller förnekar förekomsten av kärnvapen (NCND) vid till exempel flottbesök. Att driva kravet på kärnvapenfrihet i hamn stod Nya Zeeland dyrt 1984. Och gör det fortfarande.

Wallströms signatur skadar försvars- och säkerhetssamarbeten. Det innebär också i praktiken att Sverige inte kan bli medlem i Nato, något som blir en jättebonus för Wallström. Eller annars är det just det saken gäller.

Wallström är frontfigur för den del av socialdemokratin (och vänstern) som med nostalgi i blicken ser tillbaka på Palmes neutralism och kålsuperi. Det är nog inte någon tillfällighet att utrikesministern i hastigheten en gång råkat säga ”neutralitetspolitik” eller, för den delen, att en central del i kampanjen för att få sitta i FN:s säkerhetsråd var att lyfta fram Sverige som en oberoende röst. Anti-kärnvapenkampanjen passar som hand i handske.

På 1970-talet skedde ett linjebyte inom socialdemokratin. Kärnvapen hade setts på som något ont, men terrorbalansen mellan USA och Sovjetunionen hade ändå varit av godo. Styrkebalans var den bästa garantin för att kärnvapen inte skulle användas. Omvandlat till politik handlade det om att arbeta för att bryta rustningsspiralen, få till stånd styrkereduktioner och icke-spridning.

Nedrustningspolitiken byttes dock mot fredspolitik. Terrorbalansen sågs inte längre trygg. Kärnvapenarsenalerna var farliga i sig. Resultatet blev fredspolitik. En politik som samtidigt innebar att fokus flyttades från förhandlingsbordet till opinionsbildningen. Det gick för långsamt, tyckte Palme då – och Wallström nu. Slutsatsen, då som nu, var behovet av nya initiativ.

Redan på 1950-talet hade Stockholmsappellen skallat, och det hade tågats mot svenska kärnvapen. Utvecklandet av svensk nukleär förmåga upphörde i slutet av 1960 (men föregicks av en utredning som slog fast att Sverige inte behövde ha kärnvapen eftersom landet skyddades av USA:s kärnvapenparaply). I stället tågades det mot USA och kriget i Vietnam. Kriget tog slut – och då tog tågen mot kärnvapen fart igen.

1979 hade Svenska freds- och skiljedomsföreningen 2 500 medlemmar. Fyra år senare var de 15 000. Det fanns en hel flora av organisationer: Kvinnor för fred och allehanda yrkesgrupper för fred, Kvinnokamp för fred, Kristna fredsrörelsen, Svenska fredskommittén, Sveriges fredsråd. Och så vidare. Världsfredsrådet drevs av KGB.

1980 startade Palme Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor, som i praktiken blev en indirekt propagandakanal för Kreml (också genom sovjetiskt deltagande med anknytning till KGB och GRU). Ett exempel var förslaget om att inrätta en korridor genom Europa fri från taktiska kärnvapen. Sovjet gjorde tummen upp för ett förslag som riktade sig mot Nato:s försvarsdoktrin och gränsförsvar.

Striden kring utplaceringen av Pershing II-robotar var ett annat exempel. Sovjetunionen hade ändrat styrkebalansen i Europa genom utplaceringen av kärnvapenbestyckade SS-20-robotar. Nato-länderna var beredda att svara med samma mynt, men erbjöd sig att avstå om Kreml skrotade sina redan utplacerade SS-20 och inte heller placerade ut nya. Det var det så kallade dubbelbeslutet från 1979.

Palme menade tvärtom att en hygglig balans hade uppnåtts genom utplaceringen av SS-20 och att Pershing II därför skulle leda till obalans och ökad konflikt. Han intog samma position som Sovjetunionen: ingen utplacering av Pershing II och sedan förhandlingar med en kärnvapenfri värld som slutmål. Det innebar i praktiken ett tusental sovjetiska robotar mot inga för Nato.

Från sovjetisk sida tog man också fram det gamla propagandaknepet om en nordisk kärnvapenfri zon och Östersjön som ett fredens hav. Det blev också S-politik. Utan krav på att den enda kärnvapenmakten, Sovjetunionen, skulle avveckla.

Det var utspel på utspel. Femkontinentinitiativet 1983 tillsammans med Argentina, Mexico, Tanzania, Indien, och Grekland. Tanken var att premiärministrarna skulle resa runt och kränga fred: frysning av kärnvapenarsenalerna, upphörande med kärnvapenprov, stegvis avrustning och till sist kärnvapenfrihet.

Efter mordet på Olof Palme 1986 tog Ingvar Carlsson fredspolitiken vidare. I en kolumn – Sverige i dåligt sällskap – i Svenska Dagbladet 26/1 1988 gjorde Ingemar Dörfer upp med Femkontinentinitiativet – och fredspolitiken. Han frågade retoriskt om stormakterna verkligen skulle bry sig. Han pekade på konsekvensen av regeringens önskan om ett kärnvapenfritt Europa, nämligen att utan amerikanska kärnvapen var Nato inte längre en fungerade försvarsallians.

Och för Sveriges del skulle det innebära att vi var inklämda mellan kärnvapenfria Norge och Danmark och, å andra sidan, kärnvapenladdade Sovjetunionen.

Inget drömläge precis.

Samma sak gäller Konventionen om kärnvapenstopp. Inga Nato-länder har sagt sig villiga att underteckna konventionen (och bara Nederländerna deltog i förhandlingen). Förstås. Då som nu skulle Nato inte längre vara en fungerande försvarsallians. Lägg därtill att själva dokumentet bär prägeln av ett snabbjobb, till exempel vad gäller verifikationsprocessen.

Det faktum att inga kärnvapenstater kommer att underteckna gör konventionen till ett kraftfullt slag i luften – bortsett då ifrån att ett svenskt undertecknande skulle skada Sveriges säkerhet. Och det kan man ju i och för sig tycka är skäl nog att skrinlägga. Det är faktiskt något av ett sorglustigt skämt att frågan ska utredas. Då som nu måste Sverige väga av avspänningspolitik, försvarsförmåga och behovet av återförsäkring. Slutsatsen kan bara vara en.

Och tänk en värld där bara Kim Jong-Un har en knapp att trycka på.

Eller tänk ett Europa där bara Putin sitter med fingret på knappen.

För att citera regeringens budgetproposition för Utgiftsområde 6: ”Den ryska retoriken om användning av kärnvapen är särskilt oroväckande”.

 
Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD och ledamot av KKrVA.

av Hans Lindblad

Sverige är förmodligen den enda demokratin där regeringschefen (eller presidenten) inte är ständigt beredd att leda nationen i lägen av kris och katastrof. I Sverige ligger krisberedskapen sedan tre år i stället på en fackminister.

Jag var ledamot i hot- och riskutredningen som 1993-95, efter att ha studerat ett antal tänkta scenarier med stora påfrestningar och risker för samhälle och medborgare, konstaterade att bara regeringen kan ta ansvar för samordning och övergripande ledning. I det svenska (och finländska) systemet med ”självständiga” myndigheter vägrar sådana att ta order av varandra.

Det kom dock att dröja 15 år innan en krisberedskapsenhet inrättades. Frågan var infekterad och många stretade emot. En rad utredningar följde efter vår, däribland katastrofkommissionen som granskade det kaos och den handlingsförlamning som kännetecknade regeringen i samband med tsunamin 2002.

Först 2008, under alliansregeringen, tillkom en dygnet runt bemannad enhet med uppgift att följa händelser och oroande utvecklingar inom och utom landet och vid behov slå larm. Enheten placerades under statsministern. Fackministrar är ansvariga för varsin sektor. Statsministern och hans statsrådsberedning är ensamma om att kunna överblick hela hela statsförvaltningen och alla sakområden. Till saken hör att statsrådsberedningen tillkom som en direkt följd av att flera statsråd under lång tid kände till spionmisstankarna mot Stig Wennerström utan att någon informerade statsminister Tage Erlander.

Regeringens krisledningsenhet under statsministern inrättades efter 15 år av utredningar. Tillsammans med remissvar blir det flera tusen sidor. Men vid tillträdet som statsminister beslöt Stefan Löfven att flytta över funktionen till den nyinrättade inrikesministern. Beslutet kom mycket snabbt, utan redovisat beslutsunderlag. Man får anta att detta såg som en detalj bland massor av avgöranden när den nya regeringen trädde till.

Att ta bort uppgiften från regeringschefen är egentligen obegripligt. Statsministern har en överblick som hans statsråd saknar. Han ensam är överordnad ministrarna, som inte är vana att ta order av varandra.

Statsministern leder regeringens arbete och är därmed den ende som vid behov i ett akut läge kan kraftsamla på de just då viktigaste uppgifterna. Det blir konstigt om statsministern leder regeringen i normala lägen men att en av hans underlydande ska ta över ledningen i krislägen och katastrof.

Den mest dramatiska situation en nordisk statsledning ställts inför under senare årtionden var när Jens Stoltenberg 2011 som statsminister fick sin regeringsbyggnad söndersprängd av en högerextrem massmördare. De första besluten måste Stoltenberg fatta under mycket stor osäkerhet.

Stoltenberg tvekade aldrig om sin roll. Han såg till att regeringen agerade. Men det allra mest beundransvärda var hans sätt att inför Norges folk och i första hand inför familjerna till de många mördade i hans eget ungdomsförbund visa sitt deltagande. Stoltenbergs ord första dagen och tiden närmast efter, med hans betoning av kärleken, visade honom som en människa med både beslutsamhet och empati. Mentalt betydde detta mycket för det norska folket.

Ingen i Norge skulle komma på tanken att det i stället skulle vara en fackminister som tog över ansvaret. Men i Sverige överfördes alltså uppgiften att leda i kris till inrikesministern. Sedan dennes tvingat bort ur regeringen till följd av skandalen i Transportstyrelsen har funktionen flyttas igen, nu till justitieministern.

Alliansen verkar mena att krishanteringsansvaret på något sätt ändå ligger kvar hos statsministern, varför rader av frågor ställts om när denne informerats eller inte informerats. Det dröjde länge – trots läxan från Erlanders tid – innan Löfven fick veta något, och såvitt känt vidtog han då ingen åtgärd. Det mesta tyder väl på att han varit ointresserad oavsett hur tidigt eller sent han informerats. Det är omöjligt att bedöma i vilken grad fackministrar borde hålla regeringschefen underrättad om man inte vet vilka direktiv han gav dem i anslutning till att han personligen avsvor sig krisberedskapen. Mest logiskt utifrån den ändrade organisationen vore väl att de ministrar som upptäcker allvarliga säkerhetshot inom sina områden ska kontakta inrikesministern och att denne senare lämnar översikter för statsministerns kännedom.

De senaste veckorna har jag fått intrycket att en del menar att visserligen var krisledningsansvaret överflyttat till Ygeman men om det blir allvarligt bör regeringschefen ändå gå in. Men det blir inkonsekvent. Under de många åren av utredningar om krisledning kom en socialdemokratisk försvarsminister med den udda idén att han i normallägen skulle ansvara för krisberedskapen men sedan överlämna ledningen till statsministern om ett akut krisläge uppstod. Detta avvisades bestämt av experter på krishantering. Det är regelvidrigt att skifta ledning mitt i en pågående kris och sätta in en icke övad novis. Hoppar statsministern ändå in blir han en störning i arbetet genom att inte vara insatt i läget och redan fattade beslut.

Antag att krisledningsenheten tar över ansvaret vid en eskalerande epidemi i Sverige som leder till tiotusentals döda. Det skulle ge svåra problem rörande sjukvård, persontransporter, arbetsmarknad, livsmedelshantering men också äldreomsorg och skola. Om då statsministern redan kopplat bort sig själv kan han naturligtvis inte hoppa in i ett senare skede och därmed bryta kontinuiteten i ledningen. Det skulle ge en sämre ledning än om regeringschefen varit ansvarig redan från början.

Det är svårt att förstå att en ordning som föregåtts av utredningar under 15 år sedan byts ut helt utan motivering och underlag. Jag kan bara gissa en förklaring. Stefan Löfven är unik bland samtliga hittillsvarande statsminister genom att sakna erfarenhet från både riksdag och regering. Han kände sig förmodligen osäker och ville därför slippa ansvaret för krisberedskapen. Alltså en förändring utgående från hans person. Man får förutsätta att nästa statsminister, oavsett vem det blir, återgår till den normala lösningen i demokratier. Under de många åren av utredningar var det inte en socialdemokratisk tanke att lägga krishanteringen under en fackminister.

Det finns många konstigheter kring skandalen i Transportstyrelsen. Inrikesminister Anders Ygeman gavs uppgiften som spindel i nätet, men det är svårt att se att han tog det ansvaret. Hans förklaring till att han inte informerade statsministern är makaber.

Ygeman hävdade att risken för att de skulle avlyssnas var alltför stor. Men rimligen finns specialkonstruerade utrymmen där hemliga saker kan behandlas i statsministerns kansli, det vore mycket konstigt annars. Saknas lämpade lokaler finns enkla metoder att ta till. När jag på 80-talet besökte förföljda judar i Sovjet utgick de från att deras hem var avlyssnade, så vi tog oss till en park och pratade medan vi gick. Ännu enklare för Ygeman hade varit att skriva några rader på ett papper och överlämna det till Löfven med uppmaning att sedan bränna det eller lägga det i ett kassaskåp. Mest förvånande är väl att Ygeman trodde att allmänheten skulle köpa hans bortförklaring.

Författaren är tidigare redaktör och f d Riksdagsledamot. Han är ledamot av KKrVA.

av Karlis Neretnieks

Emellanåt framförs det i debatten att värnplikt, även om det är en billig metod att bemanna försvarsmaktens förband, är en dyr lösning ur samhällsekonomisk synvinkel. Det kanske vanligaste argumentet är att en person som är inkallad under sin militära utbildningstid inte bidrar till samhällsekonomin genom arbete eller studier. I det senare fallet genom att inträdet på arbetsmarknaden fördröjs. Ett antal årsarbetsinsatser motsvarande antalet personer som är inkallade genomförs inte, alltså innebär det en samhällsekonomisk kostnad. Jag vill hävda att detta argument har avsevärda brister.  Det kan mycket väl vara så att ett väl utformat värnpliktssystem i själva verket är en god investering för samhället även ur ekonomisk synvinkel, förutom vad det ger i form av ökad säkerhet för landet.

Då inlägget syftar till att belysa de samhällsekonomiska aspekterna av värnplikt behandlas inte värnpliktens betydelse för Försvarsmakten, d v s att kunna bemanna en rimligt stor krigsorganisation och möjligheterna att tillgodogöra sig kompetenser i det civila samhället. T ex att kunna bemanna ”IT-krigföringsförband” med personer som sannolikt skulle vara svåra att locka eller som skulle vara mycket dyra att anställa.

Det grundläggande problemet med att försöka beräkna den samhällsekonomiska nyttan av att ett antal människor ges olika typer av militär utbildning är svårigheten i att mäta intäkten trots att man vet att den finns. Att enbart (eller främst) använda förlorade arbetsår som mått påminner därför om skämtet med att leta efter den borttappade nyckeln där gatlyktan lyser upp marken. Man tittar på det som går att se men avstår från att väga in ett antal faktorer på grund av att de befinner sig i ett dunkel.  Det trots att de kan vara helt avgörande för svaret.

För att först nämna några av de fördelar som oftast förknippas med värnplikt. Hur mycket lönsammare är en person för ett företag om han eller hon redan tidigt lärt sig arbeta i grupp mot ett gemensamt mål? Vad innebär det i ökad lönsamhet för ett företag att de anställda har lärt sig att umgås och arbeta ihop med andra än bara likasinnade? Vilka konflikter och friktioner undviks på en arbetsplats om medarbetarna tidigt har bibringats insikten att de inte är ”centrum i världsalltet”?

I den mån man hävdar att militär utbildning inte bidrar till att utveckla dessa färdigheter och egenskaper ska de naturligtvis inte tillskrivas något ekonomiskt värde. Om man däremot anser att värnpliktstjänstgöring bidrar till att på ett positivt sätt utveckla dem (egenskaperna) så borde det rimligtvis bidra positivt till samhällsekonomin – ett antal arbetsplatser fungerar bättre.

En annan aspekt som lyfts fram i en artikel av Elisabeth Braw i Financial Times (10 sep 2017), rörande finsk och israelisk syn på samhällsnyttan av värnplikt, är de nätverk som ofta skapas under värnpliktstiden vilka bidrar till att vissa företag blir framgångsrikare än andra.

En faktor som förvånansvärt sällan nämns är den utbildning i praktiskt ledarskap som många värnpliktiga får (eller snarare fick tidigare) genom att de utbildas till och övas att vara chefer. T ex chef för en stridsvagn (4 personer), skyttegruppchefer (7-8 personer) eller plutonchefer (30 personer). Att denna förmåga att leda människor och organisera verksamhet inte skulle vara till nytta och ge positiva effekter i deras framtida yrken, må det vara som entreprenörer, i kommuner, i statliga verk eller i det privata näringslivet, på såväl låga som höga befattningar, ter sig mycket osannolikt.

Att många personer redan i unga år ges utbildning för att leda under ofta påfrestande förhållanden är antagligen den mest underskattade bonuseffekten för samhället. Chefers förmåga att leda och motivera människor är en av de allra viktigaste faktorerna för en väl fungerande verksamhet, det oberoende av bransch eller organisation. God ledning, eller om man så vill bra chefer, påverkar många och får därför stort genomslag. En fråga som kan ställas är vad det inneburit för svensk ekonomisk utveckling att ca 5000 värnpliktiga per år tidigare utbildades till att praktiskt leda olika typer av verksamhet? Sannolikt ganska mycket.

Då jag aldrig sett någon beräkning, inte ens försök till beräkning, hur ovanstående faktorer har bidragit eller skulle kunna bidra till Sveriges ekonomiska utveckling, presenterar jag här en ekvation som jag hoppas att någon ekonom vill (vågar) ta sig an.

Anta att vi varje år utbildar 10 000 värnpliktiga, varav 2000 ges olika former av målinriktad ledarskapsutbildning.

Hur många arbetstimmar kommer att sparas (d v s hur många fler timmar kommer att ägnas åt effektivt arbete) om huvuddelen av de tidigare värnpliktiga tack vare sin militärtjänstgöring under sina första arbetsår har en bättre förmåga, än vad de annars haft, att hantera utmaningarna på en arbetsplats och därmed blir bättre och effektivare medarbetare?

Hur många fler företag kommer att startas eller bli mer lönsamma därför att, säg 500, av de årligen utbildade värnpliktiga i sina framtida verksamheter kan utnyttja nätverk som skapats under värnpliktstiden, vilka ekonomiska vinster innebär det för samhället?

Hur mycket effektivare (billigare alternativt lönsammare) kommer olika verksamheter i samhället kunna drivas om arbetsmarknaden årligen tillförs 2000 personer som genom sin värnpliktsutbildning givits en ofta inte oäven förmåga att hantera personal och leda olika verksamheter?

Hur förhåller sig ovanstående vinster till den kostnad det innebär att 10 000 unga människor varje år inte är en del av den civila arbetsmarknaden?

Jag vet inte svaret. Dock är jag helt övertygad om att kalkylen kommer att visa att värnplikt inte bara är en samhällsekonomisk kostnad utan att den också ger avsevärda samhällsekonomiska vinster. I slutändan kanske till och med större än kostnaden.

 
Författaren är generalmajor, ledamot av KKrVA och tidigare chef för Försvarshögskolan.

By Jyri Raitasalo [1]

During the last 20 years, western militaries have followed a transformational agenda. Ever since the early 1990s military “overweight” has been shed as direct military threats to western security and strategic interests evaporated. During the post-Cold War era – and relying on the so-called “Revolution in Military Affairs” (RMA) – military transformation became a tool to redefine war and the guidelines of developing national armed forces within the West. Trashing Army Corps, Divisions and Brigades, slashing fighter jets and Navy vessels and reducing military manpower by the millions, western militaries – particularly in Europe – have become more usable, but less resilient and capable to operate according to the demands of large-scale high-intensity warfighting. This is particularly true if one takes the rising military capabilities of China and Russia as a yardstick.

The recent events in the East and South China seas as well as Russia’s actions in Ukraine and Syria have all surprised western strategic decision-makes. After two decades of outright western (read: American) defence policy supremacy, peer competitors have emerged and they have started to challenge the western-defined post-Cold War era international security architecture. What was expected to be all about common security threats in an interdependent world with non-zero-sum approach to security, has turned into fierce competition between western states on the one hand and China and Russia on the other. And in-between a range of lesser – but still notable – actors are causing more problems than used to be the case during the 1990s and the following decade.

What has been particularly significant in the latest development of events has been the speed with which the West is losing its edge on international security affairs. China’s “new” artificial islands and the militarization of the East and South China seas – to be followed by rising competition in the Indian Ocean – and Russian annexation of Crimea and the following military operations in Eastern Ukraine and Syria – have confronted western states during the last few years. In addition, Afghanistan is lost, Libya is failing and Iran is on a roll in Iraq and Syria. These countries have all been at the epicenter of western security and defence policy agenda for years. In addition, North Korea has been able to destabilize the western security approach with its million-man military forces, nuclear weapons and developing ICBM capability.

While all of the above has been happening during the last days, weeks, months and years, western states have been continuing on their transformational approach to military forces combined with the willingness to continue effectuating military savings and formulating austerity measures strangling western militaries and their capabilities. Particularly in Europe military forces are becoming dysfunctional – vis-à-vis the international security environment. Small professional forces – the size of few battalions, two brigades at the most – are not well equipped to deal with the rising tide of large-scale military risks and threats that are not only in the horizon, but already here.

Possibilities to develop sufficient, credible and real military capability with the preferred western transformational approach would require much more economic resources than European defence establishments have received during the post-Cold War era. What in the late 1990s was called a “capability gap” between the United States and Europe has during the last 15 years grown even wider. Only the US has been able to finance its military transformation with sufficient R&D and procurement allocations in order to replace lost platforms and soldiers with high-tech capabilities. The only problem is that Iraq and Afghanistan have consumed American strategic thinking for the last 15 years and the notion of large-scale high-end warfighting has not received required attention – on the policy, doctrinal or procurement levels.

In Europe the outlook has been grim. At the same time as military forces have been slashed, professionalized and even miniaturized in most countries, defence expenditures have actually been decreased. European states have not compensated the decreasing size of their armed forces with increased defence investments on capabilities. On the contrary – according to NATO statistics, between 1990-2014 defence expenditures in NATO Europe decreased almost 20% based on 2010 prices. During the same timeframe, NATO accepted 13 new member-states – all in Europe. Thus the 2016 “hike” of European defense spending – 3,6% increase compared to the defense spending in 2015 – is a good start, but mostly symbolic in nature.

Without significant long-term increases in European states’ defense spending, there will not be credible military capability in the continent to meet the challenges of the 2020s and 2030s. Sending small contingents of soldiers to out-of-area crisis-management or counter insurgency operations will not be sufficient in the foreseeable future. Nor will participation in counter-piracy or counter-terrorist operations.

Even if it is hard for many western political decision-makers to come to terms with the harsh realities of today’s and tomorrow’s military risks and threats, the West in general – and European states particularly – need to invest more in their militaries. Despite the facts that the transformational military logic could provide credible military capability – if financed properly – Europe still needs more military mass. Without combined-arms units capable of independent operations, supported by massed indirect fires, ground-based air defence, electronic warfare and precision strike capabilities, Western states in the “European theater” will not be up to the task of safeguarding against real military threats.

Spending more is a good start – as 25 years of underinvestment in military forces has eaten away much of the credibility that the tense security environment today would require. And building bigger forces is a good second step. Companies and battalions will not do – in terms of indirect fires, mechanized offensive capability, electronic warfare, C2, GBAD-capability and a whole lot of other spheres of defence capability. Thirdly, within the NATO-context, European member-states should focus less on article 5 and what others (read: the US) should do for us. Adopting an article 3 attitude, with increased defence financing, is the only way through which European states individually, and Europe as a whole, can be secure in the future. European states simply need more defence capability. Military mass is back.

 
The author is lieutenant colonel, Docent of strategy and security policy at the Finnish National Defence University and fellow of KKrVA. The views expressed here are his own.

Note
[1] The article was first published by RealClearDefense.com on 23 August 2017.

av Mats Bergquist

Alltsedan interventionen i Afghanistan 2001, som ju ännu pågår, och kriget mot Saddam Husseins Irak har amerikansk säkerhetspolitik åter karaktäriseras av tendenser till ”retrenchment”, av en vilja att undvika interventioner utomlands. Men positionen som det internationella systemets garant närmast påtvingar USA en roll också i konflikter som man helst skulle vilja undvika. Tendensen har emellertid under Barack Obamas presidentur varit tydlig, både i Libyen och i Syrien. Även om Obama varit mycket uppskattad i Europa vidmakthöll han också samtidigt en viss distans och skapade begreppet ”den asiatiska vändningen”.

Denna tendens har förstärkts påtagligt under Donald Trump som hela tiden betonat ”America First”. Han ifrågasatte t o m under sin valkampanj värdet av NATO och krävde i klara verba mera substantiella bidrag till alliansens gemensamma försvar. Först efter många om och men har Trump offentligt fått ur sig att USA alltfort står bakom NATO:s art 5. Sina allierade i Asien har han gett en örfil när han tidigt efter sitt tillträde aviserade att USA skulle lämna det Trans-Pacific Partnership som den förra administrationen med stor möda förhandlat fram och som var avsett att binda Stilla Havsländerna närmare varandra. Kritiken mot NAFTA-fördraget har också varit stark, ”det sämsta handelsavtal USA någonsin slutit”.

Sett över en längre tidsaxel har skriftningar av detta slag under de senaste hundra åren förekommit i amerikansk säkerhetspolitik, från ökat internationellt engagemang tillbaka till en mera återhållsam position och efter en period igen mera aktivt tillbaka på scenen. Den hållning som Donald Trump intar har denne omfattat under många år. Det är lätt att nu glömma att denne länge rört sig i politikens utmarker och redan långt före 2015 funderat på att ge sig in i kampen om presidentmakten. Han har då och då publicerat helsidesannonser i amerikansk press där han bl a menat att USA:s allierade skott sig på dess bekostnad genom för USA ofördelaktiga handelsavtal och låtit USA ta hand om notan för deras säkerhetspolitik. Således har han hävdat att NATO-länderna är skyldiga USA enorma summor, eftersom de på grund av dess engagemang kunnat nöja sig med mycket måttliga försvarsutgifter.

Det kan mot denna bakgrund av dessa tydliga tendenser till amerikansk isolationism, vara av intresse att läsa en bok av Jacob Grygiel och Wess Mitchell, ”The Unquiet Frontier: Rising Rivals, Vulnerable Allies, and the Crisis of American Power”, utgiven förra året av Princeton University Press. Grygiel är professor vid Johns Hopkins University i Washington. Mitchell, som har varit chef för en tankesmedja med Europainriktning, är nu en av de mycket få nominerade och av senaten godkända högre tjänstemännen i Rex Tillersons State Department, nu som ”Assistant Secretary for European Affairs”. Det intressanta med Grygiels och Mitchells bok är att dess budskap egentligen är svårförenligt med det som Trump ofta för till torgs och snarast skall uppfattas som en plädering för nyttan för en stormakt av politiska och militära allianser. Det skall bli intressant att se hur länge Wess Mitchell kommer att stanna på sin post.

Grygiel och Mitchell erinrar inledningsvis om att isolationismen, eller i Donald Trumps version, ”America First”, har sin bas i en övertygelse om USA:s fördelaktiga geografiska läge, om den teknologiska utvecklingens möjligheter att s a s agera från amerikansk mark, eller om en ideologisk föreställning om USA:s unika historia. I Donald Trumps fall gäller också en medvetenhet om krigströtthet och vikten av att satsa på supermaktens många inrikes problem. Författarna avvisar alla argumentkategorierna. USA är inte längre osårbart, vilket det upplevda hotet från Nordkorea tydligt visar. Att försvära sig åt begrepp som ”hemispheric security” är en farlig illusion och som de skriver med en intressant formulering, ”walls are poor offensive tools”. Eftersom Trump ogärna lär tillgodogöra sig skriftlig information, är väl risken inte så stor att han läst Grygiels och Mitchells bok.

USA har nu, konstaterar de som det förefaller övertygade realisterna Grygiel och Mitchell, att hantera två revisionistiska stormakter, Ryssland och Kina, som båda ägnar sig åt att testa USA. Ryssarna gör det mera påtagligt framför allt i de forna Warszawapaktsländerna, numera NATO-allierade, kineserna mera subtilt, inte minst i sydkinesiska sjön. Att testa den status quo-benägna supermakten USA genom nålstick, eller hot mot dess allierade kan ofta vara ett billigt och – särskilt om föremålet för testandet ligger i närheten av den revisionistiska stormakten – effektivt och mindre riskabelt sätt att inhösta politiska vinster. Man kan på detta sätt så tvivel om alliansers hållbarhet och frammana eftergiftspolitik från hotade staters sida. Man kan dessutom sända en signal till andra stater i regionen eller annorstädes om beskyddarmaktens relativa opålitlighet. För en mindre stat är det inte utan vidare naturligt att söka skydd i en maktbalanspolitik mot en närbelägen stormakt. Det krävs i så fall ofta tydliga incitament från alliansens ledande makt.

Donald Trump har ju kritiserats för att han envist framhållit sin önskan om bättre relationer med Moskva och ibland uttalat beundran för Vladimir Putin. Intressant nog återkom presidenten till detta under en presskonferens i anledning av besöket av den finske presidenten den 28 augusti där Trump hänvisade till Finlands goda relationer med Moskva och uttrycket en förhoppning om att detta också skulle kunna bli en möjlighet för USA. (Det är ganska troligt att Mitchell som har en kort redovisning av finsk försvarspolitik i boken, briefat denne om vårt grannland). Kina var däremot initialt, innan Trump träffade president Xi, fienden med stort F, framför allt därför att Peking enligt Trump lurat USA genom valutamanipulation och orimliga exportöverskott, åstadkomna genom dumping. Bakom detta tänkande rörande Ryssland ligger, förutom möjliga men ännu outredda ekonomiska intressen för Trumps hotellgrupp, en vanlig förhoppning om att det borde vara möjligt göra upp med arvfienden – ett tydligt stormaktsperspektiv. Härigenom skulle man både kunna förvandla fienden till en partner i besvärliga internationella konflikter och minska den internationella spänningen. Men Grygiel och Mitchell är inga anhängare av sådana uppgörelser med revisionistiska stormakter som tenderar att ske på bekostnad av allierade, men där frestelsen ökar med kostnaderna att upprätthålla en effektiv allians. De använder bl a Obamas strävanden att ”socialisera” Iran som exempel och pekar på den oro detta väckt i flertalet arabländer.

Den läsning som författarna till ”The Unquiet Frontier” gör av tendensen till amerikansk ”retrenchment” leder dem ibland till att övertolka politiska reaktioner bland USA:s allierade. Sålunda kan ASEAN och Gulfländernas samarbetsorgan GCC och andra regionala samarbetsmönster uppfattas som uttryck för tvivel om USA:s vilja att uppfylla sin stormaktsroll, vilket rimligen endast är en del av bilden. Men de små nya steg som EU tagit mot ökat försvarssamarbete och tämligen öppenhjärtiga uttalanden av Angela Merkel av innebörd att EU nu måste ta hand om sin egen säkerhet har givetvis ett direkt samband med Donald Trumps redovisade politik. Flera EU-länder har också under senare tid ökat sina försvarsutgifter.

Detta är inte en utveckling som Grygiel och Mitchell bejakar. De menar att man ofta bortser från de risker som denna ovan beskrivna utvecklingen innebär. Även om band med avlägsna och svårförsvarade allierade kan te sig som dåliga investeringar, måste man ha i minnet de strategiska skäl som ligger bakom en allians. Även om USA har enorma militära och ekonomiska resurser räcker de inte till att påverka utvecklingen i den för USA helt centrala eurasiska landmassan. Detta problem kan man lösa på tre olika sätt, menar Grygiel och Mitchell: genom en ”containment”-politik och hålla avsevärda styrkor i eller nära ett utsatt territorium, genom att överflytta styrkor vid behov eller genom allianser. Av dessa tre strategier föredrar de båda författarna klart den tredje. Den första kräver mycket stora ekonomiska och militära resurser. Den andra strategin, som ju tillämpats under såväl första som andra världskriget kan te sig rätt lockande men ger på sikt högre kostnader, både genom nödvändigheten av att vid behov på nytt bygga upp en närvaro och den oundvikliga tidsutdräkten innan man är på plats. Då blir militärallianser den bästa lösningen. De kostnader som dessa medför måste vägas mot möjliga besparingar både i människoliv och finansiella kostnader.

Militärallianser kan för USA ha tre grundläggande geopolitiska fördelar, menar Grygiel och Mitchell: de kan verka krigsavhållande, de kan medverka till begränsningar av andra stormakters ambitioner och de kan vinna anhängare av ett globalt status quo. Författarna målar upp en bild av Rysslands västliga grannar utan NATO, betonar alliansernas balanserande funktion och erinrar om att de utökar supermaktens strategiska optioner. De mindre allierade tar frivilligt på sig risken för konflikter mot ett garanterat stöd mot möjliga hot. Denna senare mening rymmer, som vi framhöll i förra årets rapport om Finland och NATO, den centrala frågeställningen i finsk och svensk säkerhetspolitik. Allianser kan vidare, hävdas det i ”The Unquiet Frontier”, leda till att små länder, som annars kanske skulle välja andra optioner, håller sig till en maktbalanspolitik.

De militära resurser som allierade tillför stormakten skall inte heller underskattas, liksom inte de sätt varpå allianser kan fungera som uttryck för stormaktens ”power projection”, incitament för ekonomiskt samarbete mellan parterna samt skydd för världshandelns transportvägar.

Det är uppenbart att Jacob Grygiels och Wess Mitchells bok renodlar sina argument. Det blir nästan en nödvändighet om man skall märkas i den ständigt pågående akademiska debatten om supermakten USA:s grundläggande strategi. Under senare år har vi t ex kunnat notera inlägg av Michael Mandelbaum, Joseph Nye, Charles Kupchan, Robert Art, Graham Allison, Stephen Walt, Andrew Bacevich och många andra. Dessa inlägg dyker ibland, som givetvis är författarnas förhoppning, upp i politiska kolumnisters alster. Så har fallet varit med ”The Unquiet Frontier”. Ibland resulterar böckerna i en anställning i det nationella säkerhetsrådets stab, i State Department eller Pentagon och en möjlighet att i alla fall på marginalen påverka stormaktens utrikespolitik. Det blev alltså fallet med Wess Mitchell. Också därför förlänar hans och Jacob Grygiels läsvärda bok intresse.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.