Försvarsbloggare

av Lars Holmqvist

I samband med Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen i januari, presenterade statsminister Stefan Löfvén för första gången en svensk Nationell Säkerhetsstrategi. Ett samlat dokument för att beskriva den svenska säkerhetsstrategin är något som efterfrågats, men det som presenterades i januari visar på utrymme till förbättring:

• Strategidokumentet är inte glasklart avseende syfte och mål
• Ytterst lite i dokumentet beskriver ”hur”. En strategi skall visserligen inte vara ett detaljreglerande dokument, men något om tillvägagångssätt ur ett principiellt perspektiv skulle vara värdefullt
• Strategin gör inte en tydlig åtskillnad mellan icke fientliga hot (naturkatastrofer, slarv, etc.) och aktörsdrivna hot (sabotage, hot, desinformation, våld, etc.)
• De hot som ligger i olika former av psykologisk krigföring berörs i princip inte alls.

Ytterligare en brist i strategiarbetet kan illustreras av det som Carl Bergqvist/Wiseman föredömligt pekar på i sitt blogginlägg från 12 februari där han redogör för hur vår livsmedelsstrategi och militära doktrin inte hänger samman.

Punkterna ovan gör inte anspråk på att vara någon slags sanning men tar upp områden där det vore önskvärt att tydligare kunna se den av Sverige valda linjen. En säkerhetsstrategi som uppfattas som bristfällig kan lätt komma att motverka sitt syfte. Omvärlden kan felaktigt få intrycket av ett bristande svenskt intresse för säkerhetspolitik, och delar av den totala strategin kan komma att motsäga varandra.

Nedan följer en första ansats, en skissartad beskrivning av punkter som skulle kunna ingå i ett dokument av detta slag.

Strategins syfte

En svensk nationell säkerhetsstrategi är tänkt att tjäna två syften. Ett är kopplat till det utrikespolitiska läget på kort sikt och det andra är mer långsiktigt.

Att så snart som möjligt skapa en gemensam bild av vårt säkerhetspolitiska läge och de hot vi kan se, som vägledning och stöd i arbetet med att stärka vår motståndskraft i alla relevanta avseenden. De senaste åren har inneburit en snabb förändring till det sämre av den säkerhetspolitiska situationen i vår omvärld. Säkerhetsstrategin måste utgöra ett stöd i arbetet att skapa en ensad bild av vad som är särskilt skyddsvärt, hot, våra tillgängliga resurser, gapet mellan vad vi har och vad vi behöver samt en vägbeskrivning för att överbrygga detta gap. Inte minst planering och stärkande av det icke-militära försvaret, med sin omfattande komplexitet, kräver att vi vet exakt vad vi vill och vad som då måste göras.

Att över tiden minska risken för obalans mellan vår hotbild och vår egen försvarsförmåga. Två gånger under det senaste seklet, 1925-36 och 1991-2014 har vi, påverkade av förhoppningar om en långvarig och djup fred i vår omvärld, misslyckats med att uppmärksamma de olika varningssignaler som vi borde ha upptäckt. En permanent nationell säkerhetsstrategi som uppdateras löpande kan i framtiden utgöra ett skydd eller i vart fall en minskad risk för att samma misstag sker en tredje gång…

Vad är särskilt skyddsvärt?

Det är viktigt att vi förstår att i händelse av krig eller krigsliknande tillstånd så kommer Sverige inte att kunna prioritera samtliga positiva värden i samhället. Därför bör vi redan i fredstid göra avvägningar och komma fram till den prioritering som ändå måste göras. Vad i vårt samhälle är särskilt skyddsvärt? Vad kommer därmed i andra hand?

Några exempel på sådant som skulle kunna ses som särskilt skyddsvärt:

Särskilt skyddsvärt i Sverige

• Vår frihet som medborgare i en suverän nation, så som den regleras i svenska grundlagar, lagar och i internationella konventioner
• Den starka tillit, både mellan medborgarna och mellan myndigheter och medborgarna, som under lång tid har kännetecknat det svenska samhället. Det svenska samhället har en lång historia av internationellt sett mycket hög tillit, vilket är och har varit en enorm glädje och nytta för samhället. Tilliten är i hög grad en skyddsvärd tillgång och tyvärr även något som är frestande att försöka bryta ner för den som vill skada oss.
• Statsskicket, den representativa makten och ett rättsväsende under lagen
• Det svenska territoriets integritet
• De många olika beståndsdelar som utgör vår fasta, rörliga och intellektuella infrastruktur
• De stora värden som finns ackumulerade i det svenska kunskapssamhället.

Särskilt skyddsvärt för Sverige, utanför rikets gränser

• En regelbaserad multilateral världsordning baserad på respekt för ömsesidig respekt mellan stater
• Fria transportleder till lands, till sjöss, i luften och digitalt
• Frihandel, fritt utbyte av tankar och frånvaro av resehinder utöver vad som påkallas av andra staters legitima säkerhetsbehov.

Vilka aktörer kan utgöra ett hot?

Den av regeringen formulerade strategin utgår från några olika tänkbara hot. Ett alternativ skulle kunna vara att utgå från olika typer av aktörer och därifrån resonera vidare över hur dessa kan försöka påverka oss.

Enskilda stater – eller flera stater i förening – kan med olika metoder vilja påverka svenska politiska beslutsprocesser så att vi fattar beslut som gynnar dom men inte oss.

Stater, statligt ägda företag eller privata företag kan försöka få tillgång till skyddsvärd svensk teknik genom t ex industrispionage. Ickestatliga politiska aktörer, t ex terroriströrelser, kan sträva efter att skada oss. Organiserad brottslighet kan på olika sätt skada vitala svenska intressen. Ensamvargar kan på eget initiativ förorsaka skada, t ex genom terrorhandlingar.

De fem typaktörerna ovan utgör i sig inte separata spår. Vår säkerhetsplanering bör utgå från att vi kan möta hot där två eller flera av dessa samverkar för att nå sina respektive mål. Inte heller kan vi med säkerhet anta att aktörerna måste vara utländska eller inhemska. Det kan vara frågan om både och.

Skalan av hot som dessa aktörer kan innebära är omfattande och skall här inte beskrivas i detalj. Det kan röra sig alltifrån begränsade intrång i olika register till sublim påverkan av debattklimatet i riket, över till tydliga påverkansinsatser och/eller hot och ytterst användandet av militärt våld. Skiljelinjen mellan olika typer av hot behöver inte alltid vara distinkt och lätt att omedelbart upptäcka. Inte heller är det säkert att vi vet vem som är angripare.

Mål – vad vi vill uppnå med en nationell säkerhetsstrategi

• Att upprätthålla grundläggande värden: demokrati, rättsstat, mänskliga fri- och rättigheter
• Att tillgodose invånarnas trygghet, säkerhet och hälsa
• Att under alla omständigheter försvara Sveriges frihet, säkerhet och rätt till självbestämmande
• Att främja stabilitet och säkerhet i vårt närområde samt att respekten för internationella avtal upprätthålls
• Att tillvarata svenska intressen, t ex avseende frihandel, transporter, fri telekommunikation och frihet att välja eller välja bort internationella samarbeten
• Att samarbete, solidaritet och integration inom EU bevaras och stärks
• Att säkra försörjning och skydd av samhällsviktiga funktioner
• Att säkerställa att hot mot andra, främst terrorism och organiserad brottslighet, inte utgår från svenskt territorium Den av regeringen formulerade strategin utgår från några olika tänkbara hot. Ett alternativ, som nämnts, skulle kunna vara att utgå från olika typer av aktörer och därifrån resonera vidare över hur dessa kan försöka påverka oss.
• Att på olika sätt stärka befolkningens beredskap och tålighet inför umbäranden. I Finlands ”säkerhetsstrategi för samhället” lyfter man fram begreppet ”mental tålighet”. Helt utan förskönande omskrivningar och helt rätt tänkt, om än något ovant för svenskar.

Hur ska strategin genomföras? Medel och metoder för att nå uppsatta mål

Den första linjen är att förebygga hot

Inom riket

• Utveckla civilt och militärt försvar på ett sätt som skickar tydliga signaler till potentiella angripare om vår föresats att försvara oss
• Verka för ett ökat säkerhetsmedvetande hos myndigheter, företag, organisationer och individer
• Vidta åtgärder för att särskilt stärka samhällets motståndskraft mot olika former av psykologisk krigföring
• Tidigt identifiera och lösa upp omständigheter som kan leda till utanförskap och segregering
• Identifiera och oskadliggöra grupperingar som ägnar sig åt – eller stödjer – terrorverksamhet.

Utrikes

• I samverkan med andra demokratier verka för ett starkt FN som förtjänar världens respekt
• Verka för ett väl fungerande EU som förmår skapa och visa mervärden för unionens invånare
• Stödja miljöfrämjande arbete i olika internationella fora. En värld med minskade klimatrisker blir en säkrare värld även politiskt
• Genom utbildningsinsatser, biståndsinsatser och militära insatser förebygga konflikter i andra delar av världen och om de ändå skulle uppstå verka för internationella insatser som så tidigt som möjligt kan få stopp på dem.
• Flyktingkatastrofer är inte per definition ödesbundna eller oundvikliga. Borde inte vår säkerhetsstrategi även intressera sig för vad som kan göras (i samverkan med andra) för att förebygga, begränsa och förkorta de olika situationer som leder eller kan leda till flyktingströmmar?

Den andra linjen är att förbereda oss för att kunna möta hot

• Vi skall skapa en militär tröskeleffekt som är tillräckligt hög givet det dimensionerande militära hotet. Närmast genant att påpeka, men vad som är tillräcklig tröskeleffekt eller ej, beror på motståndarens förmåga och vilja. Vem bygger en fördämning utan att fundera över hur högt vattnet kan stiga?
• Vi skall förbereda oss på att kunna ta emot militär hjälp av andra och att i vår tur kunna ge militär hjälp, särskilt till länder i vårt närområde. Länderna i vårt närområde är känt skeptiska till att Sverige skulle vara kapabelt att ge verksamt stöd till sina grannar i händelse av kris eller krig. Om vi har en säkerhetsstrategi så måste den beröra frågan om att både lämna och ta emot hjälp. Om vi talar om att ge hjälp men omvärlden bedömer detta vara orealistiskt så skadas Sveriges sak. Våra alternativ är att antingen ha fog för att ställa ut löften om hjälp, eller att göra som Finland och förklara att ”vi kommer att ha fullt upp själva”. Egentligen är det anmärkningsvärt att Sveriges utfästelse gjordes 2009 och den fortfarande, åtta år senare, på det hela taget saknar substans.
• Vi skall stärka det civila försvaret i alla delar och det skall organiseras i två delar: Tanken att a) försöka minska risken och att b) minska konsekvenserna om risken skulle bli realitet, bör genomsyra alla lösningar inom det civila försvaret.
  • Förbättrat skydd av samhällsviktiga funktioner. Det skall – som exempel – vara mycket svårt för en motståndare att blockera våra importhamnar, slå ut vår strömförsörjning eller tillfoga oss skada genom cyberattacker.
  • Ökad tålighet även om motståndaren skulle lyckas penetrera vårt skydd. Vi skall vidta åtgärder och göra förberedelser för att överleva vid strypt import, saboterat elnät eller utslagna datasystem.
• Vi ska stärka befolkningens mentala tålighet, både avseende motstånds-kraft mot informationsinsatser och förmågan att hantera situationer då det civila livet präglas av inskränkningar, brist och andra umbäranden.
• Vi skall stärka förmågan till gott ledarskap i kris- och krigstid, både avseende ledningsstruktur, uttalade ansvarsförhållanden och motståndskraft mot försök att påverka beslutsfattare inom politiska sfären, förvaltningen, företag och andra aktörer. Ska möjligen redovisas som två separata punkter? Både ledningsstruktur och ledarskap är eftersatta områden som bör uppmärksammas särskilt.

Den tredje linjen är att möta och bekämpa hot när de visar sig

Vi skall planera för, förbereda oss för och öva alla delar av vårt Totalförsvar på ett sådant sätt att när ett hot blir en realitet så kommer vi inte att vika oss. Det militära försvaret kommer att försvara vårt territorium, det civila försvaret kommer att skydda medborgarna och de i sin tur kommer visa sig vara uthålliga och ståndaktiga.

Härvid spelar det ingen roll om vi faktiskt vet vilken aktör som står bakom det aktuella hotet eller om aktören agerar dolt.

Några saker att beakta: 

• Aktörsdrivna hot (cyberattacker, terrorism, sabotage, militärt våld, etc.) är till sin natur helt väsensskilda från icke aktörsdrivna hot (naturkatastrofer, olyckor, mänskligt slarv, etc.). Hotet att ett vattendrag skulle översvämmas till följd av ihållande regn eller till följd av att någon har sprängt en fördämning uppströms är av helt olika karaktär. Att förstå denna distinktion är centralt. Den nationella säkerhetsstrategin tar sin utgångspunkt i hot som är aktörsdrivna, någon eller några som uttrycker en vilja att skada Sverige och/eller dess invånare.
• Öppet krig eller krigsliknande tillstånd bör vara dimensionerande för vår totalförsvarsförmåga. Den som är väl rustad för att möta krigets hot, är även väl rustad för icke fientliga hot.
• Det är angriparens privilegium att välja när angreppet kommer, var angreppet kommer att sättas in och hur det kommer att genomföras. En angripare kan, till skillnad från naturkatastrofer, iaktta våra skyddsåtgärder och fatta beslut om hur denne skall försöka komma runt dem.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Om Finlands, UK:s och Kanadas säkerhetsstrategier
http://www.defmin.fi/sv/publikationer/strategidokument/sakerhetsstrategi_for_samhallet
https://www.gov.uk/government/publications/national-security-strategy-and-strategic-defence-and-security-review-2015
https://www.publicsafety.gc.ca/cnt/ntnl-scrt/scrng-en.aspx

av Bo Hugemark

Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.

Denna mening ur Solidaritetsförklaringen från 2009 röner förvånansvärt lite uppmärksamhet i den seriösa försvarsdebatten, trots att den innebär en total omsvängning från den gamla doktrinen alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig och trots att vi skrivit under Värdlandsavtalet, som ska göra det möjligt att ta emot och ge hjälp.

Förklaringen är kanske att det är ett alldeles för stereotypt sätt att beskriva hur vi berörs av en konflikt. Ledamoten Krister Andrén gav mig en tankeställare i en diskussion, där han framförde att vi inte borde tala om att ta och ge hjälp utan i stället hur vi ska samarbeta med andra länder för gemensamt försvar och avskräckning.

Han har alldeles rätt. Verben ge eller ta hjälp kan ge felaktiga föreställningar om vad det handlar om. Det kan bli fel på två sätt:

Ta emot militärt stöd: Detta kan frammana bilden av att Sverige angrips isolerat och måste hålla ut tills hjälpen anländer, mer eller mindre snart, beroende på om vi är alliansfria eller inte. Det är en föreställning om ett krigsutbrott som är helt föråldrad.

Ge militärt stöd: Här uppstår en oemotståndlig frestelse för neutralisterna att utmåla motståndarna som fångna i något slags stormaktstänkande från forna dagar. Ja till och med att kalla oss ”krigslystna officerare” (se ledamöterna Blomquists och Cronenbergs blogginlägg i november 2016). Även bortsett från sådana oarter kan det uppstå en motsättning mellan att försvara Sverige och försvara Baltikum.

En helt konstlad motsättning. Ty som solidaritetsförklaringen säger: ”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land.”

Med solidaritetsförklaringen har Sveriges statsmakter avsvurit sig föreställningen om att kunna stå utanför krig i närområdet. Vi skulle vara med från första stund, och diskussionen bör nu handla om hur försvarsstyrkorna bör utformas och vilka förberedelser som bör göras för att den samlade allierade försvarskraften ska bli tillräcklig.

Tillräcklig naturligtvis helst för att vara krigsavhållande. En avgörande faktor härvidlag är en gemensam operativ planering av alla de nationer som kan bli offer för en aggression. Sveriges bilaterala samarbeten är ett välkommet första steg, men en effektiv samordning kan bara ske inom Nato. Om effekten av detta säger regeringens utredare ambassadör Krister Bringéus i rapporten Säkerhet i ny tid : ”Den mest påtagliga militära effekten av ett Natomedlemskap vore av allt att döma att den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig, undanröjs och att västs samlade konfliktavhållande förmåga därigenom sannolikt skulle öka.”

Sedan detta skrevs har ett helt nytt osäkerhetsmoment oväntat dykt upp: Oron efter den chockartade valutgången i USA.  The Economist sammanfattar i sin ledare den 4 februari vad USA:s allierade måste göra om Donald Trump även fortsatt kommer att behandla dem med förakt: ”America’s allies must strive to preserve multilateral institutions for the day after Mr Trump.”

För Sverige – som hittills satsat på bilaterala avtal i stället för Natomedlemskap bör det var livsviktigt att delta i den processen. Viktigt också för våra grannländer.

 
Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

av Bo Richard Lundgren

På årets Sälenkonferens presenterade statsminister Löfvén regeringens nyligen framtagna nationella säkerhetsstrategi. Först skall sägas att det var bra att det äntligen blev ett dokument, efter lång väntan och politiskt bråk inledningsvis. Men vilka krav kan man då ställa på en sådan strategi? Ja, tre frågor bör man rimligen få svar på. Den första frågan lyder: Vad är det vi skall värna? Den andra: Vad hotar det vi skall värna? Den tredje är: Vilka åtgärder avser regeringen vidta på längre sikt för att hoten skall kunna mötas?

Om man läser regeringens strategi med dessa glasögon kan man konstatera följande.

Strategin innehåller en ganska omfattande redovisning av hur regeringen ser på omvärlden och säkerheten i Sverige, men utsagorna innehåller en hel del politisk retorik och har mycket gemensamt med språket i det som kan återfinnas i ett partiprogram. Som exempel kan nämnas ambitionen att ”Sverige ska vara ett öppet och tryggt samhälle för alla”, vilket ju inte ger så mycket vägledning för de myndigheter m fl som ska göra jobbet.

Andra formuleringar förefaller vara hämtade direkt från tidigare propositionstexter. ”Vårt öppna och dynamiska samhälle, med hög tillit människor emellan ska fortsätta utgöra grunden för säkerhet i Sverige.” Eller: ”Alla aktörer i samhället har gemensamt, och även inom sina respektive områden, ett stort ansvar för beredskap och säkerhet.” En förutsättning för detta anses vara ”ett grundligt säkerhetsarbete”. Etcetera etcetera. Det hade varit välgörande om någon hade rensat lite bland alla självklarheter.

Regeringen beskriver också relativt utförligt våra nationella intressen, och huvuddelen av strategin upptas av en lång redovisning av olika hot. Här redovisas, inte oväntat, en bred hotskala som också inrymmer smittsamma sjukdomar och klimatförändringar. Strategin kan därför sägas ge svar på de två första frågorna som jag formulerade inledningsvis. Men här finns ingen rangordning av vare sig intressen eller hot. Det innebär att texten ger föga vägledning för de aktörer som måste prioritera insatser och resurser.

Ännu mer problematiskt blir det när regeringen ska redovisa svar på den tredje frågan d v s den om medel och åtgärder. Här lämnas läsaren helt i sticket. Man får förgäves leta efter konkreta förslag. Det finns visserligen flera avsnitt i dokumentet som har rubriken Åtgärder men vars innehåll har en helt annan innebörd och karaktär. (Den enda konkreta åtgärden jag har funnit är en välkommen översyn av beredskapslagstiftningen.)

Jag citerar här några exempel på ”åtgärder” som regeringen formulerat i strategin: ”En modern och sammanhållen totalförsvarsplanering behöver komma till stånd.” ”Målet för all terrorbekämpning är att undvika att terrorattentat genomförs.” ”Förmågan att snabbt återställa elförsörjningen är av stor betydelse.” Listan på liknande exempel kan göras lång.

Åtgärdsavsnitten beskriver alltså inte konkreta medel eller beslut om åtgärder utan behandlar istället olika mål och ambitioner, något som läsaren fått tillräckligt av i början av skriften. Läsaren får heller inte klart för sig vem som skall göra vad och inte heller hur det skall gå till. Regeringens nationella säkerhetsstrategi är alltså inte en strategi utan har avgränsats till att enbart bli ett måldokument. Det intryck som stannar kvar efter läsning av ”strategin” är att regeringen formulerat en önskelista med fromma förhoppningar, men inte orkat arbeta fram konkreta förslag om vad som bör göras på längre sikt.

Regeringen utlovar dock ett nästa steg i processen där olika initiativ ska drivas vidare. Låt oss hoppas att detta nästa steg präglas av mera konkretion och realism och att beslut om åtgärder får betydligt större utrymme på bekostnad av retoriken.

 
Författare är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

av Stefan Forss

Djup oro och rädsla för framtiden är trender med betydande aktualitet. I sitt nyårstal yttrade president Sauli Niinistö:

Vi vandrar nu i skuggornas land, i denna värld. Varje dag för med sig nyheter om grymheter och död, än från Aleppo, än från Berlin, varifrån härnäst? Det har alltid funnits ondska, men nu är den allt tydligare närvarande. Vi hade redan lärt oss tänka och leva som om vi blivit kvitt ondskan. Och vi har ju blivit lärda att tro att det goda alltid vinner över det onda.

Finland är en del av den västerländska kulturen, och vi har ett västerländskt tankesätt. Att främja välfärd och bygga fred har varit vårt mål. Men att vi skulle behöva värja oss mot ondska, det är något vi inte alltid ens har reflekterat över.

Vad presidenten säger mellan raderna är att kriget inte längre kan avfärdas som en omöjlighet. Detta är ett klart trendbrott särskilt i relation till Niinistös företrädares Tarja Halonens åsikt. I en intervju för Helsingin Sanomat före nyår menade hon att situationen i Östersjöområdet inte är särskilt spänd och att medierna överdriver saken. Hon är rätt ensam om sin åsikt.

Finska försvarschefen general Jarmo Lindberg uttryckte däremot en klart avvikande uppfattning i Helsingin Sanomat den 29 januari:

Än kommer den dag då det förs krig på finländsk mark. Det är en förfärlig tanke, men i historiskt ljus är det rätt säkert.

Att kriget återkommit även i finska politikers vokabulär gav också utrikesminister Timo Soini uttryck för nyligen i en intervju för Wall Street Journal, sjävfallet utan att nämna Ryssland vid namn:

I år firas Finlands 100-åriga självständighet. Vi kommer att försvara oss, vi kommer att sköta om vårt försvar och vi har en värnpliktsarmé. Om vi behöver något mer – till exempel vapen – så kommer vi att köpa dem. Men vår säkerhet grundar sig främst på en klok utrikes- och säkerhetspolitik vars mål är att alla slags militära konflikter ska undvikas. Men om någon angriper oss, så kommer vi att försvara oss ”så in i helvete”.

Grundorsaken till dessa dystra målningar finner man naturligtvis i den starkt negativa politiska och ekonomiska utveckling som satt sin prägel på Europa under de senaste åren. Denna trend är svår att vända. Ryssland har varit en huvudaktör som ”spoiler state”, men efter Brexit och särskilt efter valet av Trump till president i USA har farhågorna rörande framtiden ökat dramatiskt.

I Rysslands nya utrikespolitiska koncept tar man avstånd från landets ambition i motsvarande dokument från 2013 att avseende relationerna till EU vara ”en integrerad och oseparerbar del av den europeiska civilisationen och att skapa ett gemensamt ekonomiskt och humanitärt område från Atlanten till Stilla havet. Det handlar om en radikal förändring i den ryska grundsyn som varit giltig under merparten av Putins tid vid makten. Redan vid sitt statsbesök i Storbritannien i juni 2003 sa den ryska presidenten att Ryssland är en del av den europeiska kulturen, som vore ofullständig utan Ryssland. Ryssland är en del av Europa. Han påpekade då även att Europa även fortsätter bakom Ural och att Schengen-avtalet inte ska få tillåtas bli en ny Berlinmur.

Hur långt Ryssland lämnat dessa målsättningar bakom sig beskrev utrikesminister Sergej Lavrov vid en presskonferens den 17 januari då han gav sin uppfattning om Rysslands nuvarande värdegrund:

Då vi talar om västliga och europeiska värden, som ständigt serveras oss som exempel [för efterlevnad], är det sannolikt inte samma värden som farföräldrarna till dagens européer omfattade, utan något nytt och modernare, fritt fram för alla, skulle jag säga. Dessa värden kan kallas post-kristliga. De skiljer sig radikalt och fundamentalt från de värden som överfördes från generation till generation i århundraden i mitt land och som vi vill omhulda och föra vidare till våra barn och barnbarn. När vi och många andra i utrikespolitiska duster ställs inför kraven att acceptera dessa nya post-kristliga västliga värden, innefattande tolerans och universaliteten av den västerländska individens livsinställning, anser jag personligen att det är oanständigt. Men för professionella [utländska] diplomater är detta ett kolossalt misstag och en helt oacceptabel överskattning av ert inflytande på internationella relationer.

Vad Lavrov alltså hävdar är ”de gamla goda tidernas” legitimitet; en auktoritär, despotisk och rättslös samhällsordning med få fri- och rättigheter för medborgarna och där makteliten kan röva åt sig allmän egendom likt feodaltidens herrar. Just detta samhällskoncept synes vara attraktivt på flera håll i Europa där demokratin inte rotat sig ordentligt. Där kommunismen misslyckades som exportvara synes girighet och kleptokrati ha större framgångar.

I sitt sista tal som USA:s ambassadör i FN riktade Samantha Power den 17 januari all energi på analys av Ryssland. Det var ett kraftfullt tal som inte oväntat försvann snabbt från USA:s officiella hemsidor efter maktskiftet och Trumps tillträde. I det talet försvarade ambassadör Power hårt den säkerhetsordning som byggdes upp efter andra världskriget och särskilt inom ramen för det som numera kallas OSSE. Hennes maning om västerländsk sammanhållning kan inte nog understrykas.

I sitt bisarra och bombastiska installationstal (enligt uppgift var det skrivet av presidentens kontroversiella strategichef Stephen Bannon och en annan medarbetare) poängterade Trump med eftertryck ”America first” gång på gång. Samtidigt var det en ren krigsförklaring mot Washington, dess politiska och juridiska institutioner och samhälleliga elit. Han försöker förändra det amerikanska politiska beslutfattningsmaskineriet i grunden, föra det närmare ”folket”.

Trump avslöjade väldigt litet om substansen i USA:s kommande utrikesrelationer och deklarerade kort att man söker vänskap och goodwill med världens nationer, men att man utgår från alla nationers rätt att sätta sina egna intressen främst.

Olikt sina företrädare försvarade Trump alltså inte den europeiska säkerhetsordningen över huvud taget. Har han ens hört talas om den? Efter två veckor vid makten uttalar sig Vita huset och USA:s OSSE-ambassadör helt olika om det åter uppflammade kriget i östra Ukraina.

I installationstalet talade Trump om att förstärka gamla allianser och forma nya, men inte för att försvara utsatta allierade utan för att förena den civiliserade världen mot den radikala islamistiska terrorismen. Särskilt upplyftande för de baltiska länderna, Polen eller andra små nationer är detta inte. Hotet om ett Jalta 2.0 försvann definitivt inte, Trump ser ju sig själv som en suveränt begåvad ”dealmaker”.

Dr Eliot A. Cohen (chef för Strategic Studies Program vid Johns Hopkins University School of Advanced International Studies) målar upp en pessimistisk framtidsbild.

Grundproblemet är [president Trumps] temperament och karaktär, som inte kommer att förändras till det bättre. Det kommer förmodligen att sluta i katastrof med betydande inhemska protester och våld, med kraschande internationella ekonomiska relationer, stora alliansers kollaps och kanske med ett eller flera nya krig (även med Kina) utöver de vi redan har. Det kommer inte att förvåna det minsta om hans period vid makten inte slutar om fyra eller åtta år, utan tidigare med riksrätt, eller att han avlägsnas från sin post med stöd av konstitutionens 25:e tillägg. Ju förr amerikanerna vänjer sig vid dessa möjligheter, desto bättre.

Efterhand som mera uppgifter inkommit, verkar det som om Bannon är den verkliga operativa makthavaren i Trumps administration, tillsammans med den likaså kontroversiella säkerhetsrådgivaren generallöjtnant Flynn. Han har upprättat ett informellt ”säkerhetsråd” med sina närmaste likasinnade och berövat nationella underrättelsechefen och ordföranden för försvarsgrenschefernas råd (Joint Chiefs of Staff) general Dunford deras ordinarie plats som medlemmar i nationella säkerhetsrådet. Mera sansade personer som vicepresident Pence och försvarsminister Mattis kommer att ha svårt att få sin röst hörda.

Hur kongressen kommer att reagera på dessa okonventionella schackdrag är ännu oklart. Hur länder med en liberal värdegrund ska kunna samarbeta med en administration som representerar en sådan nidbild av USA återstår att se.

Att allt detta kommer att få konsekvenser även för oss i Norden och närområdet är uppenbart. Hur man ska klara av omställningen till dessa nya realiteter är något som ger beslutsfattarna i huvudstäderna huvudvärk.

Först och främst måste det bli rättning i de liberala ländernas led. Den gravt försämrade säkerhetssituationen kräver omfattande nationella satsningar på försvaret och eget större ansvarstagande. Två procent av BNP är ett väl avvägt mål för allierade och partnerländer, dessvärre dock otillräckligt för de baltiska länderna själva. Att åka snålskjuts med Nato och USA som formella eller informella garanter för säkerhet och suveränitet duger inte längre.

Två framstående brittiska militärer, generalerna Sir Richard Shirreffs (Natos tidigare Deputy SACEUR) och Sir Richard Barrons (tidigare chef för UK Joint Forces Command) har beskrivit det militära förfallet i sitt eget land och mer generellt i väst med berömvärd tydlighet; Shirreffs i sin bok 2017 War With Russia och Barrons i Financial Times i september 2016 och i en förträfflig intervju i BBC HARDtalk i början av januari 2017.

IISS ger en konkret, kvantitativ bild av hur Natos militära förmåga rasade mellan 1990-2015.

I Finland och Sverige har det under de senaste åren med hög profil gjorts flera ”Natoutredningar”, gedigna arbeten enligt de flesta bedömare. Tyvärr lider de alla ändå av ett visst systemfel, eftersom ingen av utredningarna säger just något alls om Natos interna tillstånd. Hela debatten om Finlands och Sveriges eventuella Natoanslutning haltar därför betänkligt. Nu är inte enbart EU i kris utan även Nato. Att det rör sig om dramatiska förändringar förstår man då portalen Deep Baltic nyligen ställde den erfarna brittiska journalisten/observatören Edward Lucas en enkel fråga: Tror ni att de baltiska länderna kan överleva utan Nato?

Den frågan kan ställas mer generellt. Lucas svarade rättframt och klokt och med fötterna på jorden:

Jag tror vi är på väg mot en säkerhetsomgivning post-Nato, så vi får allt se till att vi överlever utan Nato. De antaganden om säkerheten som gällt under det senaste kvartsseklet är helt urholkade, dels till följd av de låga försvarsanslagen i Europa och dels av vad jag kallar ”Trumpbävningen” i Amerika. Det innebär att vi bör hitta regionala och sub-regionala säkerhetsarrangemang som gör det möjligt för oss att försvara oss.

Norden är helt klart en sådan region som Lucas avser. För två år sedan publicerade U.S. Army War College press en liten bok – Breaking the Nordic Defense Deadlock – av överste Pekka Holopainen och mig där just denna problematik behandlades pragmatiskt seriöst. I dagens situation tror vi att den alltjämt är aktuell, eftersom en anslutning till Nato – så nyttig den kanske kunde ha varit för drygt 20 år sedan – nu blivit närmast en chimär.

En ansökan kan inte inlämnas utan att man har full garanti för att den skulle behandlas snabbt och med för oss positiv utgång. Med USA:s president i denna för landet helt nya roll, med Turkiet halvvägs ute ur Nato med sina allt närmare Rysslandsrelationer samt andra till Ryssland mycket inställsamma Natoländer vore en finsk och kanske även en svensk medlemsansökan nu ett ytterst riskfyllt vågspel.

Vart allt detta försätter oss nordiska länder vete gudarna. Inget under att beslutsfattarna står villrådiga efter att den ledande västliga stormakten synes ha tappat sin moraliska kompass och svikit det som vi med Mannerheims ord betraktar som dyrt och heligt.

I den utveckling som nu verkar skena i väg utan kontroll bör även försvarsledningen i våra nordiska länder som bistår sina respektive regeringar visa ledarskap rörande nödvändiga nationella vägval och tillhörande åtgärder. De nordiska försvarschefernas övergripande lägesbild är nära nog identisk och deras samsyn hög. Den innefattar bedömningen att inget av våra länder skulle lämnas oberörd vid en konflikt i närområdet, utan vi alla skulle komma att dras in. Försvarsledningarna bör kunna vara de politiska beslutsfattarna i våra länder till starkt stöd och förhoppningsvis leda till anmärkningsvärda beslut redan i närtid med målet att öka allas vår säkerhet.

En nordisk försvarslösning är ett slags Plan B, det är som att utlösa den första lilla fallskärmen för att vi ska kunna invänta att en större och mer hållbar fallskärm vecklar ut sig. Dags för ett ambitiöst Stoltenberg 2.0!

 
Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

Kommunalt självstyre – kommunal säkerhetspolitik!

av Björn Körlof

Man kan inte annat än ta sig för pannan när man tar del av de senaste dagarnas information om att Karlshamns kommun anser sig ha befogenhet att självständigt besluta om upplåtelse av hamnen för ryska Gazproms lagring av gasrör till projektet Northstream och att regeringen inte anser sig ha befogenhet att förhindra ett sådant beslut.

Såväl landets försvarsminister som riksdagens försvarsutskott anser att lagstiftningen måste ändras så att kommuner i fortsättningen inte ska kunna fatta sådant beslut som Karlshamn nu gjort. Det betyder två saker. Det första är att bägge anser beslutet sakligt felaktigt från övergripande försvarspolitiska utgångspunkter. Det andra är att de anser att gällande lagstiftning tydligen inte är tillräckligt entydig på denna punkt och att det ter sig rättsligt svårt att förhindra det aktuella beslutet. Tvisten är m a o uppenbar mellan ett övergripande nationellt intresse, som staten (regering och riksdag har att värna) och ett kommunalt intresse (arbetstillfällen) som kommunen anser sig ha rätt att slå vakt om inom ramen för kommunalt självstyre.

Till att börja med kan dock sägas att beslutet i Karlshamns kommun är överklagningsbart inom tre veckor från beslutsdagen. Ett överklagande bör snarast ske för att få beslutet mer påtagligt laglighetsprövat. Frågan gäller om de befogenheter en kommun har enligt kommunallagen innefattar sådana beslut som negativt inverkar på landets säkerhets- och försvarspolitik. Har verkligen grundlagsstiftarna tänkt sig en ordning där en kommun kan fatta ett sådant beslut?

Kommunallagen anger att en primärkommun själv får ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens område eller dess medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun eller någon annan. Det är i dessa formuleringar inte svårt att se att lagstiftaren ändå påtagligt tänkt på att det finns ”angelägenheter” som enbart skall handhas av staten. Överklagas beslutet blir det en högre instans som skall pröva beslutets laglighet och då naturligtvis pröva om en kommun faktiskt kan fatta ett beslut som rimligen i övervägande grad måste anses innefatta en statlig bedömning och därför vara en statlig angelägenhet. Beslutet har dessutom föregåtts av tydligt uttalade bedömningar av statliga ansvariga företrädare som uttalar risker för vår nationella säkerhets- och försvarspolitik. Sådana risker har tydligt uttalats av Överbefälhavaren och såväl försvarsministern som riksdagens försvarsutskott anser, genom kravet på lagändring, att en upprepning måste förhindras. Ett sådant krav hade naturligtvis inte varit aktuellt om inte det aktuella kommunala beslutet uppfattas vara sakligt felaktigt från statlig utgångspunkt.

Dessutom är det så att även en kommun ingår i totalförsvaret, skall beakta vad som står i lagen om totalförsvar och vad som står i lagen om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap. Det skall således bli av intresse att (förutsatt att kommunens beslut står sig) studera Karlshamns kommuns risk- och sårbarhetsanalys, en analys som numera också skall innefatta risker och sårbarheter som rör höjd beredskap och krig.

 
Författaren är Jur kand, F d generaldirektör och ledamot av KKrVA.

av Nils Daag

Vid Folk och Försvars konferens i Sälen presenterade statsministern den nya svenska Säkerhets­strategin. I denna identifieras åtta primära hot mot landet alltifrån de militära till klimat­förändringar[1] . Strategin har visserligen kritiserats av oppositionen som alltför bred och för att hotbilden inte kopplats till åtgärder inkluderande högre försvarsanslag. Likväl är det klart positivt att en dylik strategi nu för första gången presenteras.

Det råder betydande samstämmighet kring den starkt negativa säkerhets­politiska utvecklingen. Däremot går meningarna dramatiskt isär beträffande vilka åtgärder som bäst gagnar vår säkerhet. Debatten har under senare år koncentrerats kring vårt förhållande till Nato. Regeringen hävdar att vår militära alliansfrihet tjänar oss väl. Samtidigt fördjupar man i rask takt samarbetet både med Nato som organisation och med enskilda Nato-medlemmar , inklusive USA. Oppositionen menar att endast ett fullödigt medlemskap i Nato kan garantera vår säkerhet och kräver dessutom i olika grad kraftfullt utökade försvarsanslag. Även bland oberoende bedömare och experter finns som bekant olika uppfattningar beträffande för – och nackdelar med en Nato-anslutning. Vad gäller de globala hoten understryker regeringen FNs roll . Detta inte minst mot bakgrund av vår plats i Säkerhets­rådet de närmaste två åren. Konfliktförebyggande är lösenordet för dagen.

Däremot handlar den allmänna säkerhets­politiska diskussionen i Sverige i mycket ringa grad om EUs roll. Detta i kontrast till de förhoppningar som för bara något decennium sedan knöts till det europeiska samarbetet också på den militära sidan. Vem talar idag om ”Battle groups”? Inte minst oförmågan att gemensamt och solidariskt hantera flyktingkrisen och den arabiska vårens övergång till blodigt kaos har satt djupt negativa spår. Brexit och populismens landvinningar hotar det europeiska samarbetets fundament. Meningarna hur man ska hantera ett aggressivt Ryssland går också isär. Trumps valseger har sänt chockvågor över Atlanten.

Emellertid står det vid en noggrannare betraktelse klart att den ovannämnda svenska Säkerhets­strategin anknyter till EUs Globala strategi. Starka krafter är i rörelse för att implementera denna inte minst på försvarsområdet. Tyskland, Frankrke och Kommissionen intar ledande roller. Dessa initiativ togs redan före Trumps valseger, men självklart har denna bidragit till att fokusera tänkandet. Gunilla Herolf har på ett förtjänstfullt sätt beskrivit processen och dagsläget i ett blogginlägg den 9 januari ” Födde berget en mus igen?”.

Det handlar bl a om civil-militärt samarbete, kapacitetsutveckling, forsknings-och materielsamarbete samt utnyttjande av befintliga planeringsresurser operativt. Frankrike betonar ånyo behovet av ökad europeisk strategisk autonomi för att hantera ett brett spektrum av hot inklusive terrorism. Denna bredare hotbild kan vare sig mötas nationellt eller enbart inom Nato-ramen. Det handlar också om ökat samarbete inom FoU[2] för att gynna den franska krigsmaterielindustrin. För Tyskland gäller det snarare att stärka Europas roll generellt.

Sverige uppfattas idag av andra medlemsstater som föga engagerat i den militära dimensionen av det säkerhets­politiska samarbetet. Det finns skäl för detta. Vi vill exempelvis inte fokusera det försvarsindustriella samarbetet enbart på Europa. De säkerhets­politiska utmaningarna skiljer sig också delvis beroende på geostrategiskt läge. För oss i norr handlar det i första hand om Östersjön och Ryssland. För medlemsstaterna i söder om Medelhavet och Mellanöstern.

För Sverige har det bilaterala samarbetet med USA varit av avgörande betydelse. Frågan är om relationerna någonsin varit mer intima än under Obama. Trumps intåg i Vita huset spär på den osäkerhet som råder beträffande den säkerhets­politiska utvecklingen. Även Storbritannien har varit en viktig bidragsgivare till europeisk säkerhet och partner till Sverige. När nu Frankrike och Tyskland stärker sin säkerhets­politiska roll finns anledning för Sverige att fundera över vårt agerande inom GSFP[3] inklusive hur vi förhåller oss till de nya initiativen. Vi bör naturligtvis inte återigen flytta över alla ägg från en korg till en annan. Det handlar snarare om att förstärka banden mellan Nato, EU och FN för att utvinna största möjliga effekt.

Inte minst vad gäller Försvarsmaktens inriktning tenderar pendelrörelserna att bli både alltför ryckiga och med alltför hög amplitud. Med en mild överdrift handlade det för något decennium sedan bara om internationella insatser. Nu är det enbart nationellt försvar. Ibland blir detta motsatsförhållande en smula konstlat. Även framöver kommer det att finnas behov av svenska insatser t ex marina sådana i Medelhavet och Persiska viken. Eller speciella förmågor inom ramen för EU eller FN-insatser i Afrika. Vår säkerhet tryggas både i närområdet och globalt! I den interna EU-processen har vi anledning att korrigera den bild som finns av Sverige som skeptiskt eller motvilligt. Inte minst gäller det att fundera över hur vi fördjupar kontakterna med EUs ledarnation Tyskland. Angela Merkels besök nyligen utgjorde rimligen ett viktigt steg i denna process.

Notera tisdagen den 7 mars då Kungl Krigsvetenskapsakademien och Folk och Försvar gemensamt organiserar ett seminarium europeiskt säkerhets- och försvars­politiskt samarbete

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Hans Ilis-Alm

Hur ska vi förstå vad som händer i USA där en inte försumbar del av befolkningen på allvar tror att det finns en global konspiration som syftar till att ändra på världsordningen och att FN är en drivande faktor i detta? Vi som kommer från en helt annan föreställningsvärld. En värld där FN i princip är så nära något gudomligt man kan komma. För att förstå resultatet av presidentvalet och vilka influenser som kan komma att styra amerikansk politik under president Trump så behöver vi beakta de underliggande socio/kulturella värderingar, Jacksonianismen (efter Andrew Jackson), som nu tycks kunna bli ett dominerande drag i amerikansk inrikespolitik.

I amerikansk politik pratar man ofta om olika politiska filosofier som lånat sina namn från tidigare presidenter vars politik kännetecknats av olika utmärkande drag. Wilsonianismen (efter Woodrow Wilson) med mer utblickande värderingar är kanske den idag mest kända för oss icke amerikaner. Sannolikt därför att den bäst överensstämmer med vårt eget perspektiv på tingens ordning.  Då det i allt väsentligt är inrikespolitiska hänsyn som styr ett lands utrikespolitik så kan vi också ana hur den nya administrationen kommer att inrikta sin utrikes- och säkerhetspolitik. Vi ser idag en administration som är starkt influerad av de Jacksonska idealen ta plats i Washington DC.

I en artikel av Walter Russel Mead beskrivs några av Jacksoniternas utmärkande värderingar: De har ett passionerat förhållande till konstitutionen och bibehållandet av vanliga amerikaners individuella frihet. Rätten att bära vapen ses som den medborgerliga frihetens yttersta märke och ett tecken på civil och social jämlikhet. Man hyser skepsis mot myndigheter och mot statsmakten. Makten ska företrädesvis ligga i lokala styren och hos delstaterna snarare än på nationell nivå, då man anser att starka regeringar och myndigheter befrämjar korruption och ineffektivitet. Misstänksamheten mot supranationella strukturer och internationella överstatliga organisationer är stor. Jacksoniterna är för ett starkt försvar/en stark militär och ett starkt USA. Interventionism förespråkas dock inte. Länder och familjer ska i första hand ta hand om sina egna. Om skälen är de rätta och USA ger sig in i en konflikt så förordas att kriget skall föras med all tillgänglig styrka och att fienden ska betvingas. Jacksoniterna ogillar begränsade krig. Tröskeln för att gå in i ett krig är hög och det ska tydligt handla om USAs intressen snarare än om att göra humanitära interventioner med amerikanska soldaters liv i potten.

Det första Gulfkriget stöddes av denna grupp därför att oljan och handelsvägarna i mellanöstern var viktiga för USA.  Således inte av folkrättsliga skäl.  Att president George H Bush sedan inte fullföljde kriget och krävde Iraks villkorslösa kapitulation kostade honom sannolikt segern i det följande valet. General MacArthurs bevingade ord ”There is no substitute for victory” har god resonans i denna grupp. Jacksoniterna är protektionistiska till sin natur och därmed negativa till internationella handelsavtal som primärt inte stödjer amerikanskt välstånd och gynnar den egna medelklassen. Jacksonismen ska förstås som ett uttryck för sociala, kulturella och religiösa värderingar snarare än en ideologi.

För ett litet land som Sverige så finns all anledning att känna en viss oro för detta. Europa har sedan många decennier förändrat sin syn på säkerhet och maktutövning. En närmast idealiserad föreställning om en värld i fred och välstånd där alla konflikter kan lösas med internationella lagar, avtal, förhandlingar och samarbete har blivit allmänt rådande. USA har å andra sidan alltsedan andra världskriget vidmakthållit en syn på att säkerhet och välstånd bl a bygger på ett starkt försvar och användandet av militär makt. Robert Kagan uttrycker det som att när man är stark så beter man sig som starka makter gör; man tror på styrka och hanterar problem och konflikter utifrån en sådan ståndpunkt. När man är svag (som de europeiska staterna sedan länge är) så använder man de svagas strategier. Dessa bygger på att främst söka mellanstatliga lösningar, skapa internationella regler och fördrag och söka förhandling och samarbete.

Genom NATO har USA i mer än ett halvt sekel varit garanten för Europas säkerhet och också i huvudsak finansierat denna lösning genom sina skattebetalare. I Europa har vi, med få undantag, gjort andra prioriteringar. Välfärd har ersatt säkerhet som statens främsta uppgift. De europeiska ländernas bristande militära förmåga och beroende av amerikanskt stöd tydliggjordes inte minst under Balkankrigen och Libyeninsatsen. Denna utveckling har låtit sig göras under en tid då amerikansk inrikespolitik dominerats av administrationer influerade av andra politiska ideal. Stödda av en väljarbas i nordöstra USA och på västkusten. I det här valet har andra delar av USA avgjort utgången; delar som ibland benämns som ”Fly Over America”. Det är staterna i USAs inland långt ifrån den internationaliserade miljö som vi hittar i östkustens storstäder men som i allra högsta grad upplever sig påverkade av globaliseringens effekter.

Epitetet Jacksonism är förstås en grov generalisering men ändå ett sätt att förklara de underliggande värderingar som kan komma att starkt influera amerikansk politik under den kommande mandatperioden. Det innebär för Sverige och flertalet andra europeiska länder att vi på allvar behöver se över våra säkerhetslösningar. Lösningar som byggts på perceptionen om en regelbaserad värld där alla aktörer respekterar internationell rätt och i första hand hanterar sina konflikter med förhandlingar och kompromisser. I det globala politiska ekosystem som nu tar form har vi ett USA med ett förändrat och sannolikt mer egocentrerat perspektiv. Flera för oss viktiga internationella organisationer som EU och FN riskerar att ytterligare marginaliseras.  Den regelbaserade och dialoginriktade värld som vi sedan kalla krigets slut levt i utmanas av statliga aktörer som Kina och Ryssland. På den icke statliga arenan så utgör den globala terrorismen ett hot mot oss alla. En europeisk säkerhetslösning som vilar på föreställningen om att vi alltid kan luta oss mot amerikanskt stöd i den händelse något skulle hota oss och våra samhällen, kan snart vara ett minne blott.

För Sverige som är kraftigt nedrustat, inte är medlem av NATO, är kritiskt till EU:s försvarssamarbete och som baserar vår säkerhetspolitiska ide’ på oförbehållsamt amerikanskt stöd i händelse av en aggression mot oss, finns anledning till eftertanke.  Tiden för ”gratisluncher” är sannolikt över och som ett litet land bör vi vara extra noga med att stärka vår egen försvarsförmåga samtidigt som vi solidariskt, på allvar, bär vår del av det gemensamma ansvaret för att hantera de globala hot som finns. Vi är inne i en period av stor förändring. Om vi ska tro på Darwins teorier om att endast den anpassningsbare överlever så finns anledning att se på världen som den är och snabbt gå från förnekelse till handling.

 
Författaren är Brigadgeneral och tjänstgör som chef för det svenska samverkanskontoret vid US Central Command. Texten återspeglar endast hans egna åsikter.

Referenser:

Barkun Michael (2003), A Culture of Conspiracy: Apocalyptic Visions in Contemporary America,

Campell Kurt M and Derek Chollet (2006),  The new Tribalism: Cliques and the making of US Foreign Policy, The Washington Quarterly Winter 2006-07

Kagan Robert (2002) Power and Weakness, Policy Review Jun/Jul 2002

Mead Walter Russel (1999) The Jacksonian tradition and American Foreign Policy,

The National Interest; Winter1999/2000

av Yrsa Grüne

I det militära samarbetet mellan Finland och Sverige handlar det om att vi vill ha en pålitlig samarbetspartner. Båda ska veta vad den andre tänker. Sedan får vi se hur våra synsätt passar ihop. Så sade president Sauli Niinistö i en tv-intervju nyligen (Yle 14.1).

Han upprepade också vad som har sagts många gånger sedan Finlands förre försvarsminister Carl Haglund och Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist offentliggjorde planerna på det integrerade samarbetet i februari 2015 i Stockholm: att samarbetet framskrider steg för steg och att relationerna är utmärkta. Presidenten sade också att det finns anledning att dämpa ivern över samarbetet på vissa håll i Finland. Någon försvarsallians mellan Finland och Sverige är inte aktuell, menade han.

Frågan är om det ändå inte närs dylika förhoppningar i Finland, i synnerhet efter Hultqvists tal i Sälen. Låt vara att det militära samarbetet med Finland och Hultqvists avsikt att låta utreda hur långt detta samarbete kan tas var den sista av de sex punkter försvarsministern nämnde.

I Finland var det givetvis det enda – nästan – som lyftes upp i rubrikerna.

”Sverige vill fördjupa det militära samarbetet med Finland”, förkunnade medierna enstämmigt.

Större lyhördhet behövs. Om det stämmer vad Hultqvist sade att avsikten är att under förre försvarsministern Björn von Sydows ledning utreda hur långt samarbetet kan tas. Då borde det logiskt sett handla om att skapa någon form av politiska ramar för vad som förväntas av detta samarbete. Politiska ramar, det vill säga tydliga instruktioner om vad som förväntas i till exempel en krigssituation, saknas.

I intervjun med president Niinistö försökte redaktören pressa presidenten på ett svar på vad detta samarbete innebär i praktiken – och vad det kunde innebära i en krissituation. Presidenten svarade att han tror att vi först nu befinner oss i en dylik diskussions inledningsskede. Tyvärr följde journalisten inte upp vad presidenten avsåg med sitt uttalande. Enligt presidentens bedömning är hotbilderna i Finland och Sverige ungefär lika. Däremot betraktar han – i motsats till hur statsminister Stefan Löfven bedömde situationen i Sverige – inte risken som överhängande när det gäller en rysk inblandning i valprocessen i Finland. Det är presidentval nästa år. Niinistös företrädare, Tarja Halonen, är av annan åsikt gällande säkerheten. Till tidningen Helsingin Sanomat sade hon i slutet av året att situationen i Östersjön inte är så spänd som nyheterna låter förstå. Det handlar om Finlands anda. Och medierna förstorar saken, sade Halonen (HS 30.12.2016).

Uttalandet var egendomligt, i synnerhet med tanke på att regeringen i sin utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse i somras enhälligt slog fast att spänningen i närområdet har ökat.

Och även om hotbilden är lika, skiljer sig nog Finland och Sverige när det gäller militära lösningar.

Inför Trumpa­dministra­tionens tillträde förefaller nervositeten vara större i Sverige än i Finland. Det kan ha sin förklaring i att Sverige, också den nuvarande regeringen, har givit det bilaterala militära samarbetet med USA så stor tyngd. Visserligen har Finland också gjort det, men lite i efterhand. Finland har dessutom inte i tiotals år haft ett så nära samarbete med USA som Sverige har haft. Och inte minst: Finland har aldrig givit upp den allmänna värnplikten och konceptet om ett starkt territorialförsvar. Det internationella samarbetet har varit viktigt för Finland, men alltid marknadsförts på hemmaplan med motiveringen att det gagnar också det nationella försvaret.

Åtminstone utåt verkar det som om det vore mer av en ”wait and see” -anda i Finland, även om presidenten i sitt nyårstal uttryckte oro över möjligheten att beslut som gäller Europa fattas över de inblandade ländernas medverkan.

Detta förklarar också Finlands – och i synnerhet presidentens – starka betoning av EU, inte bara som enhetlig politisk union utan också som leverantör av militära garantier. I sitt nyårstal sade president Niinistö att man inte borde utgå från definitioner av vad EU:s gemensamma försvarspolitik inte kan vara, utan bara låta utvecklingen ha sin gång.

Det är inte utan att man ser en god portion önsketänkande i detta. de flesta EU-länder är medlemmar i Nato och dupliceringar verkar både onödiga och dyra. Men för Finland är EU-medlemskapet framför allt en säkerhetsfråga.

Så har vi Nato. Peter Hultqvist sade att han personligen kan garantera att Sverige inte kommer att ansöka om Natomedlemskap. Det lät ungefär lika som Finlands förra regering slog fast i regeringsprogrammet: en Natoansökan skulle inte ens förberedas under regeringen Katainens tid.  Sådana formuleringar och uttalanden är inte konstruktiva, eftersom de stärker polariseringen för och emot i en situation där en diskussion baserad på fakta och inte på känslor skulle gagna respektive land bäst.

Hultqvists motivering till att Sverige inte söker ett Natomedlemskap var att det skulle sätta ytterligare press på Finland. En något mer nyanserad bedömning gjorde ambassadör Krister Bringéus i den rapport som gavs ut i höstas. Bringéus konstaterade att situationen är annorlunda nu än den var under Sovjetunionens tid när Sverige av hänsyn till Finland gjorde vissa val.

I själva verket innebär Hultqvists argument väl då att Finland faktiskt är väldigt utsatt utan stödet från Sverige? Eller rentav en av de randstater som Ryssland betraktar som ”sina”? I Finland verkade det som om man tacksamt tog emot Hultqvists argument. Frågan är om det inte borde ha väckt oro eller åtminstone frågor i ett land som firar 100 år av självständighet just i år. Vinterkriget och återblickar i historien är naturliga under ett jubileumsår. Men om utsikten i den stora vindrutan mot framtiden börjar påminna om vad man ser i backspegeln kan man fråga sig hur långt man egentligen har kommit. Och vart man är på väg.

Det andra som har uppmärksammats efter Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen är vad man i Finland uppfattar som en vändning i svensk politik gentemot Ryssland. Behovet av en dialog med Ryssland betonades i Sälen i synnerhet av statsminister Stefan Löfven. I Finland ser man gärna på detta som att Sverige på sätt och vis börjat anamma Finlands linje. Detta var också vad president Niinistö lät förstå – att Finland aktivt har betonat vikten av dialog med Ryssland också i samtal med svenska beslutsfattare.

Det kan ju finnas ett annat skäl också. Sverige är sedan början av året medlem av FN:s säkerhetsråd där som bekant Ryssland är ett av de fem länder som har vetorätt. Om Sverige vill – och det vill man säkert – stärka FN:s roll och uppnå konkreta resultat, ja, då kan man inte vara på ständig kollisionskurs med Ryssland.

Stefan Löfven betonade att det ändå gäller att stå fast vid att Rysslands olagliga annektering av Krim aldrig får accepteras. Inne på samma linje var också president Niinistö när han fick frågan om hur han ser på USA:s blivande president Donald Trumps uttalande om att sanktionerna mot Ryssland kunde hävas om Ryssland visar samarbetsvilja i kampen mot terrorismen.

Sanktionerna är inte knutna till kampen mot terrorismen, utan till annekteringen av Krim och striderna i östra Ukraina, sade Niinistö och påminde om att det handlar om två skilda sanktionspaket. De sanktioner som kunde hävas är de som är knutna till Rysslands roll i östra Ukraina. Men det förutsätter nog att Minskavtalet verkligen skulle hålla, betonade Niinistö.

Presidenten sade också att han kommer att träffa Rysslands president Vladimir Putin minst två gånger i år, en gång i Finland och en gång i Ryssland.

Finland tar också över ordförandeskapet för Arktiska rådet från USA i vår. President Niinistö har sagt att Finland är redo att stå värd för ett toppmöte inom ramen för Arktiska rådet där också Donald Trump och Vladimir Putin deltar om man så önskar. Niinistö säger dock att Trump och Putin inte behöver Arktiska rådet för att träffas om de så vill. Niinistö har ändå en poäng. Med tanke på osäkerheten kring Trump­administra­tionens vilja att upprätthålla klimatavtalet i Paris och den känsliga miljön i Arktis borde det finnas ett brett intresse för ett dylikt toppmöte.

 
Författaren är journalist.

av Ulf Henricsson

”Jasplan flög mitt under Kalle Anka på julafton” förkunnade Aftonbladet på juldagen och meddelade vidare att folket var stört och oroligt. Själv var jag mycket mer upprörd påskdagen 2013 när Försvaret inte gick upp för att möta de ryska flyget utanför Gotska Sandön. Bakgrunden till detta icke agerandet var kanske detsamma som jag upplevde i milostab Ö i mitten på 80-talet.

Vid vakthavande befälets morgongenomgång för militärbefälhavaren, generalen Bengt Leander, redogjordes för hur några av KGB:s patrullbåtar kränkt svenskt territorialvatten vid Katthammarsvik. Båtarna hade kunnat följas under flera timmar före kränkningen. För en gångs skulle låg det en robotbåtsdivision i Visby och MB undrade irriterat varför divisionen inte larmats och satts in. När VB som normalt arbetade med produktionsledning svarade att han hade bedömt kostnaderna för höga att larma utanför ordinarie arbetstid och att gå till Katthammarsvik. Då fick jag uppleva den argaste general jag någonsin mött. ”Vad i helvete tror ni vi har försvaret till” slungades ut mot de samlade stabs­medlem­marna. Det sades en hel del annat också. Var VB ”kränkt” efter detta utbrott? – kanske, men alla fick sig en välbehövlig påminnelse om huvuduppgiften. Det är synd när klartext behövs – men bra att den törs användas vid behov.

Så blir det lätt när kortsiktig ekonomi skymmer huvuduppgiften. Därför blev min julglädje förstärkt av att försvarsmakten övar på julafton – den har hittat tillbaks till huvuduppgiften. Ett stridsfordon 90 kompani stationerades i somras på Gotland, under hösten plockades den markbaserade robot 15 fram ur förrådet efter cirka 15 år och avfyrades ut över Östersjön. ÖB överväger också att decentalisera den högsta ledningen. Det visar på en helt annan vilja än den som präglade första decenniet detta århundrade, när det tog flera månader att få tre stridsfordon 90 till Afghanistan och år för att få ned några sjuktransporthelikoptrar dit. Soldaternas välfärd fick stå tillbaks för byråkrati och ett stelbent ekonomisystem. Eftersom systemen inte ändrats visar det hur enskilda personer kan påverka när viljan finns.

Under de senaste månaderna har jag hört försvarsministern, ÖB och arméchefen uttala sig om att nu skall det levereras värnkraft. Det känns just nu som om de tänker hålla ord och vi får hoppas att de många groparna på vägen kan undvikas, för de kommer som vanligt att dyka upp. Vi får hoppas att det som synes hända inte är helt beroende av att Putin uppträder aggressivt utan beror på en insikt att en tryggare värld förutsätter att vi tillsammans med andra kan försvara det samhälle vi vill ha. I bästa fall har politiken insett att försvarsförmåga inte kan styras av omvärldslägets snabba svängningar utan kräver en handfast långsiktighet (15-20 år, minst), och det räcker inte med tomma ord. Ett exempel på handfasthet är att skaffa ett kvalificerat luftvärnssystem typ Patriot (det är bara att hoppas att SvD har torrt på fötterna).

Det absolut viktigaste är dock att fortsätta att öva och låta bli att använda övningsanslaget som budget­regulator vilket alltför många av oss varit med om. Personal­kvaliteten är lika viktig som materiel­kvalitet och minst lika svår att återta.

Uppdragstaktik är försvarsmaktens ledningsfilosofi och det är mycket bra. De som inte gillar uppdrags­styrning anför mot den att; ”ja men det kan ju gå fel”! Visst, men det är ingenting mot vad det gör med detaljstyrning. Frågan är bara om uppdrags­styrningen finns till vardags? Generalerna pratar om den – säkert uppriktigt övertygade, tyvärr kommer inte samma signal från övningsfält och kaserngårdar. Om inte uppdragstaktiken fungerar till vardags i fredstid kommer den inte att fungera i krig. En filosofi måste vara djupt rotat för att fungera och därför måsten den tillämpas konsekvent av högsta ledningen och framförallt genomsyra hela organisationen.

Herrar generaler – det största motståndet mot uppdragsstyrning finns i det som kallas ”the middle management” och så har det alltid varit. Det är mycket enkelt – uppdrags­styrning berövar mellannivån makt och gör den till vad den är avsedd att vara – stöd för genomförande och det är ju inte lika kul som att ge order. Order ges från chef till direkt underställd chef och om uppdraget behöver kommuniceras görs det i samma ordning och organisationen skall anpassas till det. Det är alltför vanligt att snygga, symmetriska organisations­skisser får styra istället för ledningsfilosofin. Ta efter VI 90 (verksamhets­inriktning 90) – samma uppgift i fred som krig = tydligt ansvar. Varför föll VI 90? – stort motstånd från mellannivån och framförallt att ansvaret inte utkrävdes från de som inte levde upp till förtroendet.

Försvaret är fortfarande otillräckligt och kommer att vara så under lång tid. Men finns viljan och modet, vilket jag uppfattat att det finns, lever hoppet.

Dessutom skulle försvarsförmågan öka avsevärt med ett NATO-medlemskap.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.