Försvarsbloggare

av Robert Dalsjö [1]

10 or 15 years ago many people in the West thought that history was over and Eternal Peace had broken out.[2] Since the West and the liberal market economies had won the Cold War, and furthermore demonstrated their total military superiority in the Gulf war, the risk of major war was behind us. The world had become unipolar and optimism reigned supreme – nobody would dare to challenge the only remaining superpower, or the wider Western community. Like Superman, he would hold the villains in check, until they mended their ways and became useful members of the community.

Anyhow, it was believed, globalisation was rapidly expanding the middle classes, and with middle class status would be sure to follow middle class values: democracy, clean government, the rule of law, good schools, moderation, etc. In the end, according to this deterministic view, we would all become liberals. The only military problem that remained – it was thought – was mopping-up operations in still untidy corners of the world, such as peace support operations in failed states, and counter-terrorism.[3]

Odnako, that was not the way that things turned out, as we by now very well know. The promised Eternal Peace did not last for more than 25 years. At present, the West is facing increasingly bold geopolitical and military challenges from both conventional actors like China and Russia and from non-state actors like ISIS and the Taliban. The West’s client states are understandably worried and restless. Moreover, the core states of the West are facing very serious challenges from within, in the shape of the groundswell that has brought us Victor Orban, the Polish government, Brexit, Donald Trump, Marie Le Pen and so on. Considering the chain of “improbable” outcomes in the last 2 or 3 years, we may actually be well into the kind of maelstrom of events that Johan Tunberger warned about in 2002.[4]

Why it turned out so differently will probably be subject of many books. Suffice it here to say that that history was not over. It came back with a vengeance, in a process driven by two separate but overlapping pendulum-swings, in combination with old grudges. The Greeks taught us that overconfidence among men – hubris – is frowned upon the Gods and leads to dispatch of the Goddess of revenge – Nemesis – to punish the overconfident. Hegel and Marx taught us instead that history is driven by the interaction of opposing forces, action begets reaction, and so on. Regardless of whether one prefers a divine or a materialistic explanation for events, we have seen plenty of it lately.

The first pendulum-swing was triggered by hubris in America and in the West. Under George Bush Jr and Tony Blair liberal interventionism reached its apogee; the West over-reached and overdosed on intervention in third world countries, trying to reshape their societies in our image. After initial and spectacular successes in Afghanistan and Iraq, Nemesis arrived in the shape of the deepening quagmire of asymmetric warfare and of “nation-building”. The over time manifest failure of these interventions made the Western powers self-doubting, gun-shy and adverse to use of the military instrument of power – just as they had been in the late 1970s, after Vietnam. Thus as the American voters elected Jimmy Carter after Nixon and Vietnam, they now elected Obama. And once again, the West’s enemies quickly sensed that there was weakness in the White House and blood in the water, and started to move forward. When the cat is licking his wounds, the rats come out…

The second pendulum-swing had to do with the fact that globalisation and liberalization also gave rise to powerful forces working in the opposite direction. The revolutions of 1989 triggered a chain of events which literally transformed the world. The Soviet bloc collapsed, China and India was brought into the world economy, and the Western liberal model of society and its values seemed to reign supreme. Hundreds of millions of people were lifted out of poverty and oppression, barriers and borders were removed, and almost everyone’s lives were improved. The climate of liberal triumphalism that reigned also opened the door for the propagation of the values, or fads, of Western elites, such as new public management, post-modernism, environmentalism and multiculturalism.

Although most people gained immensely from this transformation, the gains were not distributed equally, and some actually lost out. Many industrial workers in the West lost their jobs as manufacturing moved to low-cost locations, and the “macjobs” they still could get had lower pay and status. Moreover, the post-modern, liberal, non-traditional and cosmopolitan values espoused by western elites were not to everyone’s liking, but these were still foisted on them. Job-losses, migration and multi-culturalism thus became focal points for a rising discontent, leading to a major backlash in this decade through Putin, Victor Orban, the new Polish government, Brexit, and Donald Trump’s election victory. In many ways, it seems as 2016 may be the anti-thesis – in a Hegelian sense – of the liberal miracle year 1989.

So, the recently all-powerful West has been weakened both by its own arrogance of power, mistakes and over-stretch, and by the forces and counter-forces it unleashed through globalisation. When you add to this the fact that Russia and China held grudges against the West for what they see as humiliations in the past, and very much wanted to regain status as great powers, you had a brew fit for a witches’ cauldron.

What drives Russia and China?

First of all, China and Russia are very different societies and states in most respects. Simply put, China is on the way up, with a growing if unbalanced economy and a vibrant technology-base, while Russia is clearly in decline, a resource-based economy marked by corruption and misrule –basically like Nigeria, but somewhat larger and with nuclear weapons.

Despite these differences both countries have important traits in common, which act as drivers in their desire to challenge the geopolitical primacy of the West and the international status quo.

The leaderships of both countries harbour resentment against Western dominance and military might, and especially against the limitations on their political room for manoeuvre imposed by their military inferiority. Both leaderships also fear the loss of domestic political control and power, and perceive Western values such as democracy and openness as a deadly threat. Western propagation of democracy and openness are thus assessed as deeply hostile acts.

Furthermore, in both countries – not only among the leaderships – there is a desire to regain their “rightful” position and status as great powers, equal to America and superior to their neighbours. They thus aim to avenge “humiliations” in the distant or recent past. In the case of China, this is mainly about events in the 1800s and early 1900s, but also about the 1979 war with Vietnam, and the 1995/1996 Taiwan crisis, where US naval might made China back off. In Russia’s case, it is of course mainly about the collapse of the Soviet Empire and the Soviet Union, as well as the events that followed in the 10-15 years after, like the 1999 Kosovo war or that Moscow’s former vassals were admitted to the EU and to Nato.

In a manner eerily reminiscent of Serbia in the late 1980s, the leaders in both countries have embraced Nationalism as a good replacement for Marxism-Leninism in legitimizing their continued rule over their subjects. In Russia, Putin has also added a large dose of orthodox traditionalism and Soviet nostalgia. In playing the nationalism-card, the leaders in Peking and Moscow are literally playing with fire, as the Serbian example shows. Once the genie of militant nationalism is out of the bottle, it may become impossible to put it back, or even to control it. Leaders might be forced to live up to their own fiery rethoric, for fear of losing face, or losing power. Here, the ghosts of 1914 should give us ample warning….

In China, the ruling Communist Party can still partly buy the people off with rising standards of living. Not so in Russia, where the economy is in a downward spiral induced by rent-seeking and cronyism, now accelerated by sanctions and by low oil prices.  Thus, the social contract in Russia has changed. It used to be that the people accepted Putin’s rule, and in exchange they got political stability, a functioning state and rising affluence. Now, in exchange for accepting Putin and his cronies, they receive only a share in the glory of Russia as a strong great power, which successfully challenges a hostile and ever-scheming Western world. Indeed, the extent to which Putin lately has fostered a siege-mentality and sense of impending war among the Russian people scares not only me, but also my colleagues who specialize in Russia.

The search for anti-dotes to Western military power

So both China and Russia were dissatisfied with the status quo and wanted to revise it in their favour, but both were held back by the overwhelming military superiority of the guardian of the status quo, demonstrated so clearly in the Gulf War of 1990-1991. Like Lex Luthor, the prime villain of the Superman comics, they needed to find the equivalent of a piece of Kryptonite – i.e. an anti-dote to Western military superiority – in order to weaken the Giant. With that accomplished, they could then restore the utility of the military instrument of national power, and thus restore themselves to great power status.

China started this search first, possibly triggered by the debacle of the Taiwan crisis in 1995/1996, and with the search powered by the growing Chinese industrial miracle, first unleashed by Deng-Xiaoping’s reforms in 1978.[5] Since the Korean War, the geopolitical status quo in East Asia has been that China dominates the mainland, but the US dominates the sea and the islands. To restore itself to great power status China had to find a way to break that domination, which because of geography rests on three pillars:

1. the strong US Navy, especially the aircraft carriers,
2. US alliances with Asian powers and  the system of US bases, and
3. US technical superiority.

There was no need for a rising China to match the military power of the US symmetrically or to achieve overall parity. To shatter US dominance in region, it would suffice to find asymmetric and niche ways to strike at US vulnerabilities and to reduce US advantages to the point where China’s advantage of having the home game, and the geography of the Pacific theatre, came into play. Once that was achieved, China could again dominate its small neighbours.

While it can safely be assumed that the Russian general staff have been longing for an anti-dote to American military supremacy since the first Gulf war in 1991, it was probably in the mid-00s that this search began in earnest. The first real signs that Russia was openly challenging the West appeared in 2007: Putin’s abrasive speech at Wehrkunde in Munich, the suspension of the CFE agreement, the resumption of long-range patrols by bombers, and the bronze soldier crisis with Estonia. The following year saw the short war against Georgia, which triggered radical military reforms and a major rearmament programme to modernize the Russian armed forces.

Perhaps entirely independently, perhaps partly through collaboration or adaptation, China and Russia seems to have found the same two anti-dotes to American military power, though the Russian and Chinese variants differ somewhat: “hybrid” warfare, and anti-access/area denial-capabilities. These two instruments can be used separately, or in combination with each other.

“Hybrid” warfare

Although the object of much hype and hysteria in 2014 and 2015, when it was treated as a revolutionary novelty requiring entirely new responses,[6] the hybrid tactics applied by Russia in Ukraine since 2014 contains very little that is entirely new, except the skilful use digital and social media. Russian hybrid tactics as practised in Ukraine is basically the application of salami tactics and the use of proxies in order to move positions forward, while still retaining deniability and staying below the threshold that would trigger a reaction from the victim, or from the victim’s backers.

Here, Russia has skilfully played on the West’s reluctance – post Iraq – to become deeply involved or to use military force as a political instrument. If there should be real danger of a reaction from the ever reluctant West, two steps forward could be followed by one step back, and the movement would still be a net gain. This is the same modus operandi as that successfully applied by Slobodan Milosevic in Bosnia in 1992-1995. When applied by Russia in Ukraine, it has been in combination with psychological warfare and influence operations in order to manipulate that threshold upwards, as well as the brandishing of conventional and nuclear might, in order to deter the victim or the victim’s backers from escalation. Here, Russia has skilfully brought together at the tactical level instruments of state power normally coordinated at much higher levels. In this respect, Russian hybrid tactics can rightfully be labelled as the dark side of a comprehensive approach.

Lately, this approach has also been used by China in the South China Sea to good effect in advancing China’s claims and de facto control of the area, placing airstrips and port facilities on disputed reefs, building man-made islands, and using the Coast Guard and “armed fishermen” to chase others away. Here also, the advancing party has skilfully played on and exploited the Obama administration’s reluctance to use force and to enter into confrontation.

Anti-access/area-denial

The second anti-dote to American military supremacy applied by both China and Russia is what in the West is called a capability for anti-access/area-denial, or A2/AD (we do not know what the Chinese or Russian terms for this are, if there are such terms).

Already in 2003, US analysts saw the outlines of a worrying capability that might make it possible for China to challenge the US. They called it anti-access/area-denial, or A2/AD. The reality of A2/AD has since been confirmed, and it has become a hot buzzword in military circles.[7]

Simply put, A2/AD are capabilities which make it dangerous for an opponent’s forces to reach or to remain in a region. East Asia and the Western Pacific is an area defined by a huge landmass in combination with vast expanses of water, sprinkled with mostly tiny islands, which are often thought of as two island chains.[8] The contest has primarily been over the domination of the waters off China’s coast and inside those two island chains. If the US Navy is in control of these sea areas, it can dominate the area, protect local allies, and potentially also project power onto the mainland. If it becomes too dangerous for US forces to dominate the area inside the first or even the second island chain, then things might fall apart. As the things that may fall apart include the whole geopolitical power structure in the world’s economically most dynamic region, containing at least three countries which are candidates for nuclear weapons, this is no small matter.

For China to wrest control of the region from America by anti-access and area-denial would involve, for example, striking at US aircraft carriers and bases even at a long distance, incapacitating electronic communications and surveillance systems (C4ISR), and striking at other vulnerabilities, such as very long sea and air lines of communications.

Prime instruments for such strikes might be:

• Numerous and accurate ballistic missiles able to reach US bases in the region
• Sensors able to locate major surface vessels at long distances
• Guided ballistic and cruise missiles to hit major surface vessels once located
• Integrated air defences to fend off US air power from China’s home turf
• Cyber warfare and anti-satellite weapons to shut down electronic resources
• Upgraded underwater capabilities to threaten sea-lines of communications (SLOCs).

When the US took serious notice of the Chinese efforts to build an A2/AD-capability that might keep the US away, it started work on an anti-anti-dote. First dubbed AirSea Battle (ASB), then renamed the less sexy Joint Concept for Access and Maneuver in the Global Commons (JAM GC), ASB/JAM GC is not a war plan to defeat Chinese A2/AD. It is an operational concept for dealing with A2/AD that is slightly more than half-way through development, with the first solid results expected about 2020.

The content is classified, but rather much can be gleaned from the unclassified debate on the concept and its components. What emerges is a broad box of tools for dealing with (mainly Chinese) A2/AD, some tools are entirely operational or no-tech (e.g. relearning the art of operating with strict emission control), some low-tech (e.g. hardening forward air bases), some mid-tech (e.g. new anti-ship missiles) and some high-tech (e.g. directed energy weapons). There is also a debate concerning the wisdom, or otherwise, of tackling China’s A2/AD-system head on, as opposed to other avenues of approach, such as by a distant blockade or by closing China’s coastal waters with a US-led A2/AD-system.

Russia

That Russia was also working on an A2/AD capability should have been noticed earlier, but still came as a nasty surprise for the West in 2014 and 2015, during the Russian operations in Ukraine and Syria. As both the Russian and Chinese theatres of war are different and as capabilities differ, the two A2/AD-concepts differ somewhat.[9]

Two main components of Russian A2/AD were already in place or on the way in 2014: a new generation of ground-based air defence (GBAD) systems, both long-range (e.g. S-400) and short-range (e.g. Pantsir), as well as a new generation of ballistic missiles (Iskander). What came as a nasty surprise (apart from at all having to confront Russia militarily) was that the Russians also had potent battle-field electronic counter-measures systems that could neutralise western digital systems, and electronic intelligence (ELINT) systems that could pin-point the location of enemy transmitters. Together with effective GBAD, they could thus negate two of the West’s major advantages: If you take out things that fly and things electronic from the equation of military power, most of the West’s advantage disappears.

Added to that was also a capability for precision strikes beyond the line of sight. This capability rests on two legs: Battle-field strikes using a combination of drones/ELINT and precision-guided munitions launched by artillery or rocket artillery, and deeper strikes into the enemy’s rear with at least two new families of long-range conventional cruise missiles. In addition to these new capabilities, there are also several new anti-ship missile systems, including hypersonic, which should give the West cause for worry.

Assessment

The strategic rationale for Russian and Chinese A2/AD-capabilities should be easy to see. For China, it is to chase away the US from the western Pacific, and then to settle differences with the small nations of the region. Successfully challenging the global hegemon and then teaching his smaller local friends who really is the boss, should restore China’s position as a great power. In a similar vein, Russia aims to make Western (i.e. US) power projection, reinforcement and resupply of vulnerable allies in Eastern and Central Europe a very risky proposition. Without America’s over-the-horizon-forces, a conflict in the region would be a local fight, which Russia could expect to win, especially with its new capabilities.

It is ironic that globalisation – one of the forces that was seen as supporting Western long-term dominance – has indeed been undermining the very same Western dominance by making military gadgets which 30 years ago was a US monopoly into something that you can almost buy off the shelf in a corner store.

A caveat is in order here: We don’t know how good some of the new Russian and Chinese systems really are, or if they will be produced, and if so, in what quantities and when. Russia is clearly, in my mind, trying to create an “aura of power” of both capabilities and the will to use force. The will is clearly there, up to a point, but is really the capability there? How much of the deluge of new Russian Wunderwaffen that we see in the press and on TV are for real and how much is just for show. Russia does after all have a GDP similar in size to Italy, is a regional power on the way down, and is dependent on imports for many key military technologies, especially electronics.[10]

Regardless of this, there would be no reason to regard A2/AD as a no-go zone or an absolute obstacle. What we have seen now in Europe has been what a prominient American analyst calls the “Oh, shit!”-phase. Now, it seems, it is time for the “Okey, how do we deal with it?”-phase.

In my mind, assessing the true capabilities of Russian A2/AD and then devising ways of dealing with it should be one of the top priorities of the Western military agenda in the coming years. All systems have weak spots. We need to look for and exploit their vulnerabilities, instead of banging our heads against the wall or tearing our hair.

No one can deny that the West’s militaries – especially air and naval forces – have grown soft from 25 years of operating in uncontested airspace and sea space, and with only irregular opponents on land. Much can be accomplished by simply recouping capabilities the West once had, and reviving practices like flying on the deck. Moreover, the laws of physics still apply, including that the surface of the earth is curved, while radar beams travel in a straight line.

Furthermore, though some problems may require a hi-tech or costly solution, all technical solutions do not have to be high tech or costly, or be produced bespoke by the defence industry. We too could harness globalisation and what some call the fourth industrial revolution to our advantage.[11] For example, cheap drones, spin-ons from commercial low cost designs, could be very useful to swamp ground-based air defences or to act as decoys. And you could buy them at your local hobbyist or make them with a 3D printer. This is good news for our armed forces, but may be less good news for defence industries.
 

[1] The text is adapted from a lecture given to an external customer in November 2016. Dr Robert Dalsjö is a politico-military affairs specialist with the Swedish Defence Research Agency (FOI) and a member of the Academy. The text is based on mainly on recent writings by him and colleagues, such as Robert Dalsjö, Kaan Korkmaz, Gudrun Persson, Örnen, Björnen och Draken: Militärt tänkande I tre stormakter, FOI-R—4103 – SE, Sept 2015; Robert Dalsjö, Brännpunkt Baltikum, FOI-R- 4278 – SE, Juni 2016; Gudrun Persson, “Rysk nationell säkerhet: Från kärnvapen till historieskrivning”, Officerstidningen 2016:2; Gudrun Persson,  Jakob Hedenskog,  Susanne Oxenstierna, and Carolina Vendil Pallin,  ”Den ryska nationella säkerhetsstrategin – Mobilisering mot ett ‘fientligt’ Väst”, Kungl. Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift, 2016:1; and Gudrun Persson (ed.) Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective – 2016 FOI-R—4326—SE, Dec 2016. FOI publications are available as downloads at www.foi.se. The author is, however, solely responsible for the contents of this text, which does not necessarily reflect the official views of the FOI or of the Swedish government.

[2] Cf. Francis Fukuyama, The End of History and the Last Man (New York: The Free Press, 1992). Fukuyama is the best known example, but there were many, many more writing, speaking and thinking  in the same vein.

[3] The then prime minister of Sweden, Fredrik Reinfeldt, very publicly subscribed to this view as late as the beginning of 2014, less than two month before Putin proved him wrong.

[4] Johan Tunberger, Strategi för det oväntade: Länken mellan föränderliga mål och militär förmåga, FOI-R—0642—SE.

[5] On Chinese ”doctrine” and A2/AD, see Kaan Korkmaz’s chapter in Örnen, Björnen… .

[6] For an effective repudiation of such claims, see Keir Giles, Russia’s “New” Tools for Confronting the West: Continuity and Innovation in Moscow’s Exercise of Power (London: Chatham Housed, 2016).

[7] For more on American assessments of Chinese A2/AD-capabilities and the American response, see my chapter in Örnen, Björnen…, which has plenty of references. See also, https://warisboring.com/new-chinese-air-to-air-missile-could-hit-u-s-jets-before-they-can-shoot-back-ed70b25c000e?gi=865c1193cb5d#.uezmaoruh

[8] The first island chain runs Kyushu-Okinawa-Taiwan-Luzon-Borneo; the second island chain runs Honshu-Bonin-Guam-New Guinea (western cape).

[9] Russian A2/AD is much less covered in writings, as it is a relatively new phenomenon. For a brief overview, with references, see Brännpunkt Baltikum, pp. 30-38.

[10] See Tomas Malmlöf with Roger Roffey, “Russian Defence Industry and Procurement”, in Persson, Russian Military Capability…; Igor Sutyagin, “Russia’s Military Reform: Why the Kremlin Needs the West”, RUSI Newsbrief, 9 dec 2016.

[11] See T.X. Hammes, Technologies Converge and Power Diffuses: The Evolution of Small, Smart, and Cheap Weapons, Policy Analysis No 786, www.cato.org.

av Mats Bergquist

Man hävdar i den internationella diskussionen inte bara att USA det senaste dryga decenniet förlorat mark till Kina, att Ryssland trots de senaste årens upprustning, är så mycket svagare än under Sovjetregimen samt att nya maktcentra växer fram. Men alltsedan Donald Trump överraskande valdes till USA:s 45:e president har analysen av hans tänkbara utrikespolitik fokuserat på hans relationer till Moskva respektive Beijing. Debatten handlar således, föga förvånande, fortfarande om förhållandet mellan stormakterna, vilket också Putins och Xis agerande under senare år åter betonat. Tendenserna till maktfragmentering är en realitet men går inte så fort och har nu åter kommit i skymundan.

Donald Trumps uttalanden om storpolitiken under valkampanjen och sedan han valts har tenderat att vara mycket kontroversiella. De har tolkats som att Trump vill skaka om i systemet. Det bör dock anmärkas att en person som uppenbarligen snarare än att föra ett resonemang levererar grammatiskt ofta ofullgångna utropstecken via Twitter inte är lätt att tolka. Normalt arbetas den amerikanska politiken fram genom en oftast, särskilt under Barack Obama, noggrann konsultationsprocess. Nu gör den valde, men inte tillträdde, nye presidenten som det verkar spontana och oftast kontroversiella uttalanden. Här finns en redan synlig källa till politiska konflikter.

Positiva referenser från Trumps sida till Putin har tolkats som att han skulle vara beredd träffa en överenskommelse med Moskva i syfte att förbättra de allt sämre relationer som USA under Obama haft med Ryssland. Spekulationer om vad en sådan ”deal” skulle gå ut på har varit många. Det är åtskilligt som Putin tycks vilja åstadkomma: minskade sanktioner, vidare en ”Torschluss” – inga nya medlemmar – för Nato samt en accept av annekteringen av Krim. Putin krävde i december 2016 i sitt årliga anförande om nationens tillstånd strategisk likställighet (med USA), när han betonade att frånvaron av sådan likställdhet vore farlig. Men detta är något som successiva amerikanska presidenter sedan murens fall förvägrat Ryssland. Är Donald Trump beredd göra detta?

Men vad skulle USA få i stället, utöver ett allmänt löfte från Putin att om han får vad han vill ska han uppföra sig väl? Är en rysk evakuering av östra Ukraina alls tänkbar? Krims annektering lär vara oåterkallelig. Det område där de båda ledarna tycks ha samma syn gäller ju kampen mot IS. Men ett gemensamt agerande mot kalifatet gynnar också Iran, som flera av Trumps ledande medarbetare, som blivande försvarsministern James Mattis och säkerhetsrådgivaren Michael Flynn, ser som USA:s stora fiende. Men annars? Några hotell i Moskva? Stormaktspolitiken är emellertid inget Monopolspel. USA skulle riskera att anklagas för att genom olika eftergifter hålla revisionisten Vladimir Putin på gott humör. Det är inte svårt att förstå varför Muenchen- eller Jaltasyndromet börjar dyka upp igen i debatten i Europa.

USA: s relationer med Ryssland har under senare år blivit allt sämre. Med Kina har USA, med viss svårighet, lyckats upprätthålla någon form av dialog även om den kinesiska maktutvecklingen, framför allt i Sydkinesiska sjön, tydligt stör Washington. Till följd av Putins utrikespolitik har förskjutningen av den storpolitiska tyngdpunkten mot Asien för USA:s del blivit på hälft. Nu har Donald Trump redan under valkampanjen signalerat att han, vid sidan av IS, ser Kina som huvudfienden. Genom Trumps egna Twitterkommentarer till sitt telefonsamtal med Taiwans president nyligen kan man läsa sig till att han antingen inte riktigt förstår eller struntar i de politiska åtaganden som USA gjort för 45 år ang den s k one China-politiken. Trump menar att han vill ha något i stället om han skulle erkänna Kina som ett land, inkl Taiwan, sannolikt appreciering av den kinesiska valutan eller löfte om stopp för bas­upp­bygg­naden i Sydkinesiska sjön. Det är ytterst osannolikt att Kina ett ögonblick skulle ens reflektera på att justera sin principiella syn på landets territoriella integritet. Att Trump aviserat att USA för egen del inte skall tillträda TPP (Trans-Pacific Partnership), ökar faktiskt endast Kinas roll i Asien. Trump förefaller således redan ha skjutit sig i foten.

Så långt har vi hållit oss till vad hittills Trump sagt eller antytt. Men hur kommer det att te sig i praktiken efter den 20 januari då han tar över? Det vet vi givetvis mycket litet om. Eftersom Trumps s k attention span tycks vara begränsat kan han, utöver några grundläggande värderingar, komma att ändra sig många gånger. Någon ledning kanske man kan få av de ministrar och rådgivare han så långt valt eller nominerat. Hans kabinett består av en blandning av miljardärer och generaler, bland vilka de tillträdande utrikes- och försvarsministrarna, Exxonchefen Rex Tillerson respektive marinkårsgeneralen James Mattis, har fått goda vitsord och så långt klarat senatsförhören väl.

Men nästan lika viktiga blir, på grund av ledande ministrars bristande erfarenheter av regeringsarbete, de nomineringar han kommer att förelägga senaten för posterna som biträdande ministrar och ytterligare två politiska nivåer (Deputy Secretary, Under Secretary resp Assistant Secretary), inalles flera tusen personer. På det säkerhetspolitiska fältet väckte den protestskrivelse som dryga 60 centrala republikanska veteraner publicerade under valkampanjen mycken uppmärksamhet. De som skrev på detta upprop lär inte, om de inte direkt gör avbön, komma ifråga för några poster i Trumpa­dministra­tionen. Detta begränsar uppenbarligen urvalet, även om det i tankesmedjor och på universiteten alltid finns personer som vill smaka maktens sötma. Men de allra flesta av dem har ingen erfarenhet av att verka inom administrationen. Här kan Trump komma att stöta på problem med att få senatens godkännande, varunder existerande utrikespolitiska meningsskiljaktigheter inom det republikanska partiet lär visa sig. Den republikanska majoriteten är endast 51-49. Det är ytterst ovanligt att senaten nekar presidenten att välja sina ministrar, men ganska vanligt att detta organ för att demonstrera sin makt väljer att fälla, eller vanligare vägra att ens ta upp specifika politiska tjänstemän till diskussion.

Det finns goda skäl att anta att den nya administrationens tänkande kommer att kollidera med verklighetens krav. Det är därför inte osannolikt att en eventuell smekmånad mellan Trump och Putin kan bli rätt kortvarig, vilket den förre i sin presskonferens den 11 januari föreföll inse.  Även om Trumps uttalanden om Nato tillhör dem som väckt mest uppmärksamhet, är det ändå troligt att han kommer att inse att de europeiska allierade (och Japan), trots i många fall jämförelsevis små försvarsbudgetar, inte saknar strategisk betydelse och att lojaliteten med USA inte kan mätas i pengar. En amerikansk isolationism a la 1920-talet är otänkbar i dagens värld, även om USA:s internationella engagemang och stödet för detta har minskat, framför allt till följd av Afghanistan och Irak, men också på grund av ekonomin.

Ett skäl för Donald Trump att närma sig Ryssland är de facto att, enligt principen två slår den tredje, bilda front mot Kina, som han uppenbarligen nu ser som sin huvudfiende. Frågan är hur intresserad Putin skulle vara av att fjärma sig från Xi och gå Trumps ärenden? Det rysk-kinesiska samarbetet, bilateralt såväl som inom ramen för Shanghai Co-operation Organization, har efter den successiva västliga isoleringen av Ryssland haft stort värde för Moskva, även om Ryssland numera i detta samarbete närmast är ”the junior partner” i förhållande till Kina.

Efter det amerikansk-kinesiska upptinandet 1972 intog Moskva t ex i Vietnam en låg profil för att inte riskera ännu närmare relationer mellan Washington och Beijing som då skulle kunna försämra Sovjets position. Richard Nixon och framför allt Henry Kissinger utnyttjade relationerna med Kina till att sätta press på Moskva. Den nu nittiotreårige (!) Kissinger, som besökt både Trump Tower och Beijing efter valet, månar om förhållandet till både Ryssland och Kina. Men detta passar t v inte in i Trumps världsbild som kräver fiender på vilka man kan skylla det som gått fel, vilket i Trumps värld är det mesta. Den typ av diplomati som Henry Kissinger bedrev under sin glanstid är nog ganska unik i senare historia.

Trump­administra­tionens främsta kort är troligen att han tills vidare är den okända faktorn i ekvationen Putin-Xi-Trump som de båda i ämbetet äldre statsledarna undrar över. Trump har ofta sagt att han i sin utrikespolitik vill vara oförutsägbar och överraska. Varför skall man tala om sina drag i förväg; det är bara att ge fienden ett försteg? Det är säkert lockande för en affärsman och icke-politiker som Donald Trump att då och då välta schackbrädet. Men det är förstås ett spel som också andra kan spela. Vladimir Putin har med viss framgång gjort det under senare år. Kina eftersträvar emellertid i första hand stabilitet och förutsägbarhet. Kina upplever sig inte som en revisionistisk stat utan vill ses som ordningens och legitimitetens upprätthållare, vilket kan komma att återspeglas när Xi Jiping kommer till World Economic Forum i Davos. Basutbyggnaden i Sydkinesiska sjön tjänar endast, enligt Beijing, till att försvara urgamla kinesiska intressen.

Den ryska revisionismen med dess ibland överraskande uttryck däremot nästan borgar för problem i relationen till ett USA också under Trump. Den påstådda ryska interventionen hackarvägen i den amerikanska valkampanjen kommer knappast att försvinna från agendan och har dessutom förstärkt misstron mellan den tillträdande presidenten och underrättelseorganen.

Att det kalla kriget under 40 år inte kom att urarta till en global katastrof berodde främst på att de båda supermakterna faktiskt försökte vara ganska förutsägbara och trodde sig veta var de röda linjerna fanns. Den statsledare som under denna period tog de största riskerna var den impulsive Nikita Chrustjov som under Berlinkriserna 1958 och 1961 samt framför allt under Cubakrisen 1962 spelade krona och klave med allas vår säkerhet. Det vore en historisk ironi om den synbarligen nästan än mer impulsstyrda amerikanske presidenten Trump, för att skaffa sig en bättre plats i ekvationen, i nattens tystnad kan företa sig något som Putin och/eller Xi skulle uppleva som hotfullt; när han twittrar sover nog i allmänhet de mera försiktiga rådgivarna. Häromdagen antydde han således möjligheten av en ny runda i vad avser kärnvapenkapprustning.

Den trots allt mest lugnande faktorn i bilden är att Donald Trump har en ideologisk anknytning till republikansk isolationism – och tyvärr misstänksamhet mot FN och multilateralt samarbete – och att han i detta hänseende faktiskt vill följa i Obamas fotspår och förhindra ytterligare amerikanska militära interventioner. Hans prioritet är infrastrukturen, ekonomin och jobbskapandet, vilket i första hand involverar handelspolitiken där han sannolikt kommer att vara aktiv. Detta  b o r d e  från hans sida leda till återhållsamhet med andra utrikespolitiska utspel. Å andra sidan kommer Trump säkert, ibland motvilligt, att tvingas agera på den internationella scenen oftare än han nu kanske tror. Relationen till Donald Trumps USA kommer att kräva av utländska betraktare försöker förstå vad som är spontana infall och vad som är grundläggande värderingar hos både presidenten och hans närmaste omgivning.

 
Författaren är Fil dr, Ambassadör och ledamot av KKrVA.

av David Bergman

”The bell” vid Navy Seals träningscenter i Coronado. När en aspirant ger upp ringer han tre gånger i klockan och lägger sin hjälm på marken som ett tecken på nederlag. Foto: Författaren

Historiskt har kraven för att bli utvald som soldat huvudsakligen varit rent fysiska. Detta då gränssättande färdigheter som att rida, marschera långt och klara övriga umbäranden ställt större krav på fysik än intelligens och bildning. Den dramatiska utveckling som skett inom urval och selektering beror både på de den generella utvecklingen inom den psykologiska vetenskapen samt ökade krav som den tekniska utvecklingen ställt på individen. Bland annat har mekaniseringen av armén samt framväxten av ett modernt flygvapen skapat behov att selektera individer med förmåga att tillgodogöra sig allt mer krävande utbildningar. Även psykologiska personlighetstester har med tiden kommit att användas. Under andra världskriget konstaterade Office of Strategic Services (OSS) att oavsett hur motiverade och vältränade individer som sökte sig till organisationen var inte alla personlighetstyper lämpliga för den mentala pressen att arbeta obemärkt bakom fiendens linjer. Lärdomar som är giltiga för långt fler förband.

Med ökade krav på individuell färdighet och ändliga personalresurser ökar behovet av att redan innan utbildningen av en soldat påbörjas placera rätt person på rätt jobb. Med tiden har tester för generell begåvning, fallenhet för framtida utbildning och specifika yrkestester kommit att bli naturliga inslag i alla moderna militära organisationer.

I Sverige började militärpsykologiska verktyg användas under 40-talet. Inskrivningsprovet, vanligen bara kallat I-provet, togs fram av Torsten Husén, en svensk pionjär inom det militärpsykologiska området. I-provets syfte är att genom olika delprov mäta generell begåvning på en skala mellan 1 och 9. Genom åren har fler än 3 miljoner svenskar genomgått detta, och andra personlighets- och lämplighetstester, under sin mönstringsprövning. Utvecklingen av dessa tester skedde först från Personalprövningsdetaljen som 1955 ombildades till Militärpsykologiska Institutet, MPI. Många av testerna används än idag, om än i kontinuerligt förbättrade former. Exempelvis krävs en skattning av minst 6 på det 9-gradiga I-provet för att bli uttagen till officersutbildningen idag.

Vissa befattningar kräver även särskilda lämplighetstester. Med tiden har befattningar som exempelvis tolk, dykare och fallskärmsjägare kommit att omfatta kompletterande test för att bedöma de sökandes förmåga och fallenhet. Tester kan också användas för att identifiera olämpliga värderingar eller oönskade motiv bakom en ansökan. Ofta är tester inte absoluta utan genomförs som grund för en psykologintervju och som del i en helhetsbedömning.

I all urval och uttagning är validiteten avgörande. Tester måste mäta vad vi vill mäta och detta måste vara kopplat till den tilltänkta utbildningen. Det är inte möjligt att här i detalj beskriva varje tillgängligt test. Detta inlägg fokuserar på hur testerna används som verktyg för uttagning mot militära utbildningar, två verksamheter som är ömsesidigt beroende. Som kommer att visas sammanblandas inte alltför sällan uttagningstester och utbildning som verksamheter. Ofta med förödande konsekvenser. Men i många fall har psykologiska tester och förbättrad pedagogik uppstått som en effekt just av denna brist.

Krigsflygskolan och gallringsfilosofin

Under mitten av 1960-talet upplevde Krigsflygskolan på Ljungbyhed ett rekorddåligt resultat. Endast 21% av årskullen kunde examineras som piloter efter den grundläggande flygutbildningen, GFU. Situationen bedömdes som ohållbar. Alltför få flygförare kom ut i tjänst i relation till det behov som fanns på flottiljerna. Det största problemet var dock att utbildningskvalitén på de som klarade sig generellt var för dålig, något som avspeglades i den ökade haveristatistiken. Bortfallet var till stor del beroende på en bakomliggande utbildningsprincip som flygvapenofficeren Folke P. Sandahl, drivande i den efterföljande reformen, kallade ”gallringsfilosofin” – att låta alla som inte var uppenbart olämpliga påbörja utbildningen och sen systematiskt gallra ut.

Metoden var oerhört dyr både i pengar och genom att den band personella resurser. Sandahls kritik mot utbildningen var tydlig. En av de främsta orsakerna till problemen var de enskilda flyglärarnas syn på sin egen uppgift. Den mentala inställningen att gallra bort olämpliga individer och att lära ut kunskaper och färdigheter så effektivt som möjligt är två helt olika roller, som i pedagogisk mening är svåra, för att inte säga omöjliga, att förena.

Flyglärarna lade mer tid på att kontinuerligt leta tecken på en aspirants brister än att se till att denne blev så bra som möjligt. Vittnesmål berättar även om att flyglärarens förutfattade mening om eleven som oduglig kunde gå över i direkt pennalism där avskiljningar skedde mer efter lärarens personliga uppfattningar och sinnesstämning, än med grund i bristande lämplighet eller prestation hos eleven. Den uppenbara risken med en grundinställning om elevers oduglighet är att det snabbt blir en självuppfyllande profetia.

Aspiranterna fick minimal återkoppling på vad de gjorde rätt eller fel under sina enskilda flygpass, men rangordnades likväl av instruktörerna. Detta fick aspiranterna att se varandra som konkurrenter istället för kamrater. Att lära sig flyga är för de flesta tillräckligt stressfyllt, men ovetskapen om hur de låg till tillsammans med det kontinuerligt överhängande hotet om att bli avskilda skapade en osund och obefogad stress. Eleverna blev mer inställda på att inte bli avskilda än att tillgodogöra sig flygutbildningen. De som tog sig igenom utbildningen var ofta, med självklara undantag, inte de bästa utan de som flög under radarn och inte drog på sig instruktörens gallrande blick.

Psykologiska tester & förändrad pedagogik

Den första åtgärden som vidtogs för att åtgärda problemen var en reviderad urvalsprocess med psykologiska tester som skulle ta bort behovet att gallra under den efterföljande utbildningen. Ett exempel är Defence Mechanism Test (DMT) som mäter distorsion i perceptionen och förmågan att varsebli hot genom att värdera hur testpersonen uppfattar bilder som visas under bråkdelen av en sekund. Testet har varit omdiskuterat, men effekten av de utökade psykologiska förtesterna blev en ökning av antalet elever som klarade utbildningen och en kraftig minskning av antalet haverier.

Parallellt infördes en ny pedagogisk grundtanke under namnet OKAFF: Operation Kvalitetshöjning Av FlygFörarutbildningen. Den skadliga gallringsfilosofin begravdes och flyglärarens roll förändrades från att agera domare till att vara instruktör och utbildningen mot att utnyttja elevernas potential bättre. Ett system för kontinuerlig återkopplingen om elevens framsteg och förbättringspunkter i flygutbildningen blev en självklarhet.

Resultatet var slående: från endast 21% ökade det procentantal elever som slutförde utbildningen till hela 92%. Ett förhållande som hållit sig relativt konstant sedan dess. Det händer självklart fortfarande att individer måste avbryta utbildningen, exempelvis av sociala eller uppkomna medicinska skäl. Men som exemplet från Krigsflygskolan visar kan kategorin som avskiljs för ”oförmåga att tillgodogöra sig utbildningen” med rätt förtester minimeras till 0%.

Gallringsfilosofin bygger på antagandet att om du kontinuerligt avskiljer den sämste borde de bästa bli kvar. Antagandet kan vid första anblicken kännas intuitivt rimligt, men satt i en kontext med varierande moment under en längre tid blir bristerna uppenbara. I en av de senare grupperna på Krigsflygskolan konstaterade Sandahl att 14 av 16 någon gång varit bland de sämsta. Endast 2 hade kontinuerligt hållit sig i den övre halvan av rankingen, varav en slutade direkt efter GFU. Prestationerna varierade så pass mycket med fallenhet för det specifika momentet som övades, personkemi med den aktuelle flygläraren, dagsform etc. att korrelationen mellan prestationen i en enskild situation och slutbetyget var oerhört svag. Snäppet bättre än slumpen, men inte med mycket. Sandahl konstaterade även att aspiranternas flickvänner tenderade att göra slut vid olika tillfällen, till synes helt okoordinerat, vilket ledde till att mentala dippar och prestationsfall var utspridda under året för olika individer.

Från 21% – 92%. Krigsflygskolan reformerade under 1967-88 grundligt sitt sätt att både selektera till men även i hur man utbildade på den Grundläggande Flygutbildningen, GFU. Resultatet blev slående både i rena procent som klarade sig men även i ökad kvalitet hos de färdiga flygförarna (Grafik efter data av Sandahl 1989)

Kustjägarskolan och när propellrar blir jet

Liknande positiva utvecklingar av uttagnings- och utbildningsverksamheten återfinns historiskt på flera ställen inom Försvarsmakten, ett är kustjägarskolan. I början av 1980-talet beordrades en översyn av utbildningsmetoderna som användes. Ett antal fel och missgrepp hade skett på skolan under 1981 då större delen av det erfarna truppbefälet var insatta i Karlskrona och incidenten med U137. Men även uttagningsmetoderna (exempelvis testmarschen med frivilliga ur Kustartilleriets befälsskola) hade fått kritik för bristande validitet och okvalificerade moment ej kopplade till den kommande tjänsten, och avgångarna låg långt över de 5% som ursprungligen förutspåtts för utbildningen av kustjägare.

Officerare aktiva i utvecklingsarbetet har menat att omotiverade och osunda delar som inte var relaterade till tjänsten kunde uppstå av huvudsakligen två anledningar: Den första då mindre erfaret befäl, ofta sådana som kom från andra delar av försvaret, byggt upp orimliga föreställningar om utbildningen eller hur de själva borde agera. Det andra då osunda beteenden institutionaliserats och individer som själva utsatts tog dessa med sig, ofta omedvetet förstärka, när de senare själva gick in i utbildarrollen.

Några av de främsta resultaten av översynen var den extramönstring som använts från 1983, en ny utbildningskontroll som genomfördes något senare i utbildningen samt att onödig stress generellt eliminerades. Målsättningen sammanfattades väl av Ingemar Wemmenhög som då tjänstgjorde vid skolan: ”Det är utbildningens krav som skall vara ansträngande och inte omständigheterna runt omkring”

Den tekniska utvecklingen kom också att ställa högra krav på personalen inom amfibiebataljonen. Det tydligaste exemplet är övergången från den propellerdrivna 200-båten till Stridsbåt 90 med vattenjetaggregat. Höghastighetsnavigeringen och möjligheterna med de nyare, mer avancerade båtarna fick förbandet att 1996 att utöver den egna kompetensutvecklingen vända sig till Krigsflygskolan (som lämpligt nog också övergått från propeller till jetdrift) och den tidigare beskrivna utbildningen av flygförare. Besöket och möjligheten att ta del av flyglärarnas pedagogik har beskrivits som en ”vitamininjektion” i stridsbåtsförarutbildningen, vilken idag även exporterats internationellt.

En målsättning att examinera så många som möjligt ur en kull får självklart inte övergå i en överdriven ambition att ”hålla nollan” eller misstolkas som att krav ska sänkas eller målbogsering accepteras. Militära utbildningar ställer obevekliga krav av goda anledningar! Uppenbart feluttagen personal måste också kunna omplaceras till en befattning där de kommer till bättre rätt. Men väl utförda uttagningstester är idag en förutsättning för att individer ska kunna uppnå högt ställda målsättningar när de väl påbörjar sin utbildning

Åter till Seals – När Ethos blir Mythos

Som vi kan se av det inledande exemplet från Navy Seals återfinns den diskuterade problematiken fortfarande inom vissa håll av militära organisationer. En av de första frågorna jag ställde när jag anlände till Naval Special Warfare Center i Coronado var just om kursen var ett uttagningstest eller en utbildning. Till min förvåning började deras chefspsykolog att skratta men svarade slutligen att den frågan hade även han ställt sig. Det ärliga svaret, menade han, var att det övergick från det ena till det andra någonstans under kursens gång, men erkände att exakt när varierade i stor utsträckning på instruktörerna och när dessa bedömde att de ”sållat ut de som inte höll måttet”. Att blanda gallring och utbildning är tillräckligt farligt. Men att dessutom basera gallringskriterier på individuella uppfattningar om hur ”hård” eller krävande den egna utbildningen var en gång i tiden är oerhört farligt då vårt egocentriska bias gör att vi ofta tolkar egna umbäranden som mer krävande än vad de egentligen var i en omedveten önskan att framstå som mer värdig eller kompetent.

Det färdiga specialförbandsoperatörerna hade tveklöst hög kvalitet. Att hälsa på några av instruktörerna var som att skaka hand med en Terminator och diskussionerna på individnivå var oerhört givande. Men samtidigt råder det ingen tvekan om att de fostrade en osund organisationskultur där individer som kunnat vara minst lika duktiga sållades ut av fel anledningar. Att det aktuella förbandet och utbildningen är så pass extrem och mytomspunnen är ironiskt nog sannolikt en av anledningarna till att utbildningsupplägget inte ifrågasatts mer öppet. Det har beskrivits som att förbandets ”Ethos” övergått i ett ”Mythos” där även de sökande föreställer sig bilden av den ensamme hjälten som står kvar när övriga gett upp. Högst sannolikt kommer utbildningen att förändras på sikt. Men konservativa uppfattningar om att ”så här har vi alltid gjort” kämpar emot de rationella argumenten för förändring.

Sammanfattning

Allt vi idag vet om psykologi och pedagogik är entydiga: Man ska inte utbilda och gallra på samma gång. Däremot är en grundlig och noggrann uttagning nödvändig för att de som väljs ut skall kunna tillgodogöra sig den tilltänkta utbildningen, något som kontinuerligt förfinade uttagningsmetoder hjälper oss med. Som vi ska gå igenom i kommande inlägg kommer den militära utbildningen, oaktat inriktning, alltid att ställa stora krav på individen. Något som gör det avgörande att så tidigt som möjligt välja ut de rätta för varje jobb.

 
Författaren är kapten och doktorand i psykologi

Referenser

Carlstedt, Leif & Johansson, Paul (1979) Operation kvalitetshöjning av flygförarproduktionen, FOA-Rapport 055028-H8, Försvarets Forskningsanstalt, Stockholm

Försvarsstaben (1954) Utredning ang behovet av stridskrafter för rörligt markförsvar inom skärgårdsområden (1954 års amfibiekommitté), Stockholm

Hesselman, Fredrik (2016) Kustjägarna – 60 år av ubåtsjakt, kustförsvar och svenska amfibieförband, Sällskapet Kustjägarveteraner, Stockholm

Husén, Torsten (1946) Några data rörande svenska krigsmaktens inskrivningsprov, Lund

Kragh Ulf (1961) DMT-variabler som prediktorer för flygförarlämplighet, Militärpsykologiska institutet, Stockholm

Sandahl, Folke P. (1996) Flygutbildning förr och nu, I: Flygvapenmusei årsbok, Ikaros, Linköping

Sandahl, Folke P. (1980) Inverkan av tm-utövning på neurotiseringsgrad. Läkartidningen, vol 77, nr 34, p 2808,

Sandahl, Folke P. (1981) Utvecklingen av pedagogiken vid den grundläggande flygförarutbildningen (GFU), i Flygpedagogik, Flygvapnet, Linköping

Sandahl, Folke P. (1988) The Defence Mechanism Test DMT as a Selection Instrument when Testing Applicants for Training as Military Pilots. Stockholm: Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, nr 4, p 132-154

Sandahl, Folke P. (1989) Military training in stress perspective, Flygvapnet, Stockholm

Schoultz, Bob (2014) The US Navy SEAL culture: Power, vulnerability, and challenge, I Brunning, Halina (Red) Psychoanalytic essays on power and vulnerability: p127-145, Karnac Books

av Gunilla Herolf

Många gånger efter det att EU bildades har stora planer lanserats för en gemensam försvarspolitik och ett gemensamt försvar. Varje gång har dock dessa planer runnit ut i sanden eller givit resultat som varit obetydliga jämfört med vad upphovsmännen hoppats på. Uppenbart är att EU:s medlemsländer inte varit beredda att ge upp sin suveränitet inom ett område så centralt som detta. För de flesta av dem har också länken till Nato, den organisation som de ser som central för sin säkerhet, varit viktig att skydda. De steg som EU tagit har i stället i regel gällt aktiviteter i områden utanför organisationens territorium.

Efter ett antal år av föga aktivitet inom säkerhets- och försvarsområdet har alltsedan Europeiska rådets möte i december 2013 denna typ av frågor legat högt på EU:s dagordning. I mars 2015 lanserade kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker, ett förslag om en gemensam armé. Hans motivering var att européerna därmed skulle visa ryssarna att de stod för sina värderingar. En gemensam armé skulle också öka trovärdigheten, hävdade han, när det gällde att kunna möta hot mot EU och närliggande länder. Junckers initiativ avfärdades först men togs senare upp i flera varianter. De flesta av dessa såg visserligen fortfarande den gemensamma armén som orealistisk men de var eniga i att se behovet av närmare samarbete inom ett antal försvarsområden.

Under hösten 2016 har ett antal möten avhandlat de olika idéerna. Störst intresse har ägnats det gemensamma fransk-tyska förslaget, som lades fram i september. I detta ingick inte någon Europaarmé, utan det var i stället baserat på den nuvarande ordningen med vetorätt för alla länder. Frankrike och Tyskland föreslog att man skulle skapa av ett militärt högkvarter för EU-operationer, något som Storbritannien tidigare lagt in sitt veto mot. Man ville också aktivera EU:s stridsgrupper och att EU-länderna i högre grad skulle utveckla och producera vapensystem gemensamt i stället för nationellt. Alla EU:s medlemsländer skulle ha möjlighet, om de så önskade, att delta i dessa olika typer av samarbete, men med stöd av en artikel i EU:s fördrag kan också enbart en grupp av länder agera tillsammans i s k permanent strukturerat samarbete. Typiskt för alla dessa tankar är att ingen av dem är ny. Frågan om ett högkvarter har diskuterats under ett antal år, stridsgrupperna har existerat sedan 2007 (utan att en enda gång komma till användning) och enighet om ökad gemensam utveckling och produktion av vapen har funnits i decennier. Problemet har varit att ta steget från allmänt utformade och vaga beslut till att utföra besluten i verkligheten.

Ett viktigt inslag i diskussionerna under hösten var också den globala strategi som utarbetats av EU:s höga representant, Federica Mogherini och som publicerades i juni. Innehållet berör delvis samma områden som det fransk-tyska förslaget men är inte lika långtgående. För att den globala strategin inte ska förbli en önskelista har hon dessutom utarbetat en plan för hur den ska implementeras och denna plan har diskuterats av EU:s utrikesministrar.

EU-kommissionen har också lagt fram en plan, ett resultat av långa förhandlingar med medlems­staterna. Planen, som gäller gemensam utveckling och produktion av vapen, presenterar bl a tankar om gemensam finansiering, men den vilar i hög grad på medlemsländernas goda vilja, något som alltid varit svårt att uppbåda på detta område.

De olika förslag som lagts fram visar på de olika motiv och intressen som ligger bakom dem. Det fransk-tyska initiativet är, liksom de flesta förslag från dessa två, en kompromiss av två länder som ofta har olika synsätt. Den franske presidenten ser, på grund av Storbritanniens troliga utträde ur EU och osäkerheten kring USA:s framtida politik, en möjlighet till en mer oberoende europeisk politik. Tyskland, som i militära frågor oftast agerar mycket försiktigt för att inte väcka andras antagonism, hoppas på att initiativet blir något att samlas kring i en problematisk tid för EU. Förslag från Centraleuropa, liksom från Finland, betonar det ökade skyddet (uppenbarligen gentemot Ryssland) som de skulle få genom en starkare satsning på försvaret av Europa.

För förslagsställarna, med stora ambitioner för EU:s räkning, blev EU:s försvarsministermöte den 14 – 15 november en missräkning. Bland övriga försvarsministrar var betoningen på NATO-relationen stark och tanken på ett militärt högkvarter avfärdades genast. I stället fick Federica Mogherinis mer nedtonade förslag stöd.

När EU:s ledare möttes den 15 december var tre områden uppe till behandling. Det första området gällde de delar av Mogherinis förslag som hade godkänts vid försvarsministermötet i november: I stället för ett militärt högkvarter enades man om att skapa en operativ planeringsenhet för civila fredsoperationer. Man förklarade (än en gång) att EU måste kunna ingripa snabbare vid konflikter. Man betonade också att det var viktigt att utnyttja sig av möjligheten med ett permanent strukturerat samarbete. Beträffande alla dessa områden var besluten vagt formulerade och den vidare konkretiseringen överläts till den höga representanten.

Det andra området var EU-kommissionens ovannämnda förslag om gemensam utveckling och produktion av vapen, vilken också godkändes. Det tredje gällde samarbetet mellan EU och Nato och de samarbetsområden som utpekats vid ett möte tidigare i december. Här togs inga stora steg framåt men samarbetet växer i omfattning och relationerna är nu goda, något som inte alltid varit fallet.

Vagheten i dessa beslut har lett till att länder läser in olika saker i dem. I Centraleuropa och Baltikum har man med gillande betonat det planerade ökade samarbetet med Nato. Den tyska kanslern Angela Merkel har också prisat den höga nivå som samarbetet mellan EU och Nato nu uppnått, liksom möjligheten till permanent strukturerat samarbete och möjligheten att få en planeringskapacitet på EU- nivå. President Hollande å sin sida ser resultatet som att det Europeiska rådet nu jämnat vägen för att Europa ska kunna organisera sitt försvar på egen hand, skapa permanenta resurser och leda militära eller civila operationer i en egen kommandostruktur.

Möjligen trodde Frankrike att Brexit skulle undanröja hindren för att skapa en europeisk strategisk autonomi. I så fall måste utfallet, trots de positiva franska uttalandena, ha blivit en besvikelse. En rad länder anser uppenbarligen fortfarande att det är vanskligt att satsa på EU för försvaret av Europa. Att EU som försvarsaktör kommer att bli starkt försvagat genom Storbritanniens utträde kan enbart ha bidragit till en ökad skepsis.

Födde då berget en mus även denna gång? Visst ser det så ut idag, men framtiden är osäker och mycket beror på händelseutvecklingen i USA. Om de värsta farhågorna beträffande president Trumps attityd till Nato besannas betyder det att Europa inte längre kan ta Nato för givet. Ett närmare försvarssamarbete inom EU – om än försvagat genom Brexit – kommer då av många att ses som en nödvändighet. På samma sätt kan Trumps attityd till Ryssland bli avgörande för de länder, speciellt i Centraleuropa och Baltikum, som anser sig ha anledning att frukta rysk politik och som hittills har sett USA som sin beskyddare samtidigt som en del andra EU-länder haft mindre förståelse för deras problem. Om president Trump ställer sig på rysk sida i kommande konflikter kommer europeiskt samarbete, trots problemen, att vara det enda återstående alternativet för dessa stater.

Europeiska försvarsambitioner kan som beskrivs ovan få en skjuts genom att Storbritannien inte längre blockerar vissa frågor och genom att man inte längre som tidigare med någon automatik kan räkna med USA. Samtidigt kvarstår alla tidigare problem: EU:s medlemsländer är djupt splittrade i försvarsfrågor (liksom i många andra frågor) och någon enighet om vare sig riktning eller detaljer finns inte. För att Europas framtid ska te sig något ljusare än just nu krävs betydligt mer än de initiativ vi hittills sett.

 
Författaren är Fil dr, ledamot av KKrVA och tidigare dess andre Styresman.

(Nu har det blivit dags för Mot Väpnad Konflikt VII (MVK VII). Den förra publicerades i mitten av september. Glöm inte bort att informationen här är imperfekt och att modellens steg är exakt lika långa, i verkligheten har krisen vi befinner oss i varit ganska utdragen. Analysen är inte absolut, utan relativ. Det är trenden är som är det intressanta, inte exakt var den enskilda stjärnan placeras, och ja, några av dessa kan vara för långt åt höger. Det är troligt att jag startat för offensivt, framförallt på det ekonomiska fältet)

Trenden mot väpnad konflikt fortsätter. Om Donald Trump som amerikansk president gör en överenskommelse med Vladimir Putin som ytterligare underminerar trovärdigheten i amerikansk uppbackning till Europa ökar krigsrisken i Östeuropa påtagligt.

———————————

När det gäller att forma koalitioner, så har Finland i perioden skrivit under ett militärt samarbetsavtal med USA, vilket är en ganska stor sak för vårt grannland. Men, de är inte ensamma. Turkiet och Ryssland har också ommit överens om ökat militärt samarbete, till och med inom underrättelseområdet. Detta borde vara en riktig varningsklocka för Nato.

Ryssland har även skördat andra framgångar. I de olika valen i Bulgarien och Moldavien under hösten segrade de mest pro-ryska kandidaterna. I Montenegro gick det däremot inte alls Rysslands väg och i samband med valet greps 20 militanta serber för långt gångna attentatsplaner mot parlamentet och regeringschefen i landet. Montenegrinska myndigheter är övertygade att planerna var finansierade med ryska pengar, och självaste Patrushev fick åka till Belgrad för att förhandla loss gripna ryssar i sammanhanget.

I vanlig stil låtsas Kreml som det regnar och har istället bedrivit den militära övningen Slaviska brödraskapet med vitryska och serbiska förband i Sebien. Den militärdiplomatiska offensiven innehåller också utfästelser om materielöverföringar av stridsvagnar och stridsflygplan till Serbien.

På högsta nivå ställde den pågående presidenten till det när han tidigare i vintras ringde till Taiwans ledare, något som väckte både bestörtning och vrede i Beijing. Om detta betyder en omläggning av amerikansk utrikespolitik eller mer var en manöver för att forma en oförutsägbar bild av den blivande presidenten är för tidigt att säga.

En annan intressant, men tråkig not är att gamle Gorbatjov gav en intervju till ryska TASS och önskade sig en ny union med ungefär samma utseende som den förra. Att det inte skulle vara en Sovjetunion är en klen tröst i sammanhanget.

När det gäller de diplomatiskt och politiskt tryck, så var september början på allt sämre relationer. Både Storbritannien och Frankrike anklagade först Ryssland för krigsbrott i Syrien. Det var framförallt de urskiljningslösa bombningarna kring Aleppo som stod i blickpunkten. USA å sin sida deklarerade att man håller Ryssland ansvarigt för nedskjutningen av MH17.

Ryssland meddelade i samma veva att Kreml avsåg att dra landet ur den Internationella Brottsdomstolen (ICC), medan Erdogan började ifrågasätta avtalet i Lausanne från 1923 om det nya Turkiets gränser.

Den 16 oktober gick den amerikanske vicepresidenten ut till NBC och sa att USA kommer att slå tillbaka mot Ryssland med anledning av de ryska försöken att påverka det amerikanska valet genom dataintrång och sedermera desinformation. I efterhand får det president Obamas utspel för någon månad sedan att se illa ut. Obama sa att han hade sagt till Putin privat i september att sluta och att det fick effekt.

Denna icke trovärdiga effekt måste blivit rejält punkterad efter Biden, för den 31 oktober mejlade Vita huset till Kreml på Heta linjen med samma budskap, och vi vet nu att de ryska försöken pågick in i det sista av valkampanjen. Under några dagar, när tonläget var som mest uppskruvat lyckades någon dessutom stänga ned Internet för den ryska fronten Wikileaks ledare, Julian Assange, i hans gömsle från svensk rättvisa på Equadors ambassad i London. Som parantes kan sägas att med Trump som president faller väl hans motiv till att hålla sig undan, nämligen en påstådd utlämning till USA?

Avslutningsvis måste också nämnas den ryske presidentens utspel om stärkandet av de ryska kärnvapenstyrkorna som möttes med liknande tongångar av Donald Trump på Twitter. Dessa tweets är ju helt sensationella i den internationella diplomatins historia, och frågor ställs över hela världen hur framtiden ska gestalta sig med denna typ av eldfängda utsagor på 140 tecken.

På det ekonomiska området har USA ytterligare hunnit skärpa sanktionerna mot Ryssland, medan EU förlängt sina. I höstas tvingades Kreml tömma reservfonden för att hålla uppe likviditeten, något som säkert givit incitament till ledningen att fortsätta destabilisera Europa. Som jag skrivit tidigare, för Moskva är sanktioner ett preludium till väpnad konflikt, inte ett alternativ som hos oss.

Ryssland söker också alternativ, ett sådant är premiärminister Medvedevs uttalande om att skapa ett enhetligt betalsystem tillsammans med Kina. Att slippa amerikanska kreditkortsbjässar som American Express och MasterCard är ett åtråvärt mål i de bägge huvudstäderna. Det skulle dessutom vara ett ytterligare steg på vägen att underminera dollarn som världens reservvaluta.

Under hösten har än fler SWIFT-attacker blivit kända. Få saker i det internationella systemet har en sådan potential att bli en svart svan som en stor dataattack som gungar förtroendet för betalsystemen och i förlängningen det finansiella systemet.

Försämrandet av de diplomatiska relationerna går vidare. President Putin annonserade att landet skulle avbryta plutoniumavtalet med USA från 2000. Kreml avbröt också de militära konsultationerna kring Syrien efter den hårda kritiken beskriven ovan. Allt fler uppgifter blir också offentliga kring ryska brott mot INF-avtalet. Här har dessa uppgifter av en amerikansk administration som satt Iranavtalet före.

I början av november blev det känt att Sverige nobbat bilaterala försvarssamtal med Ryssland, eftersom dessa bör föras bland Östersjöländerna och den ryska ambassadören Viktor Tatarintsev klagade i Ekots lördagsintervju på att de svensk-ryska förbindelserna var de sämsta på mycket länge, vilket inte är så konstigt då Kreml 2014 genomförde ett strategiskt överfall på ett grannland.

Den stora händelsen på området var dock den amerikanska utvisningen av 35 ryska underrättelseofficerare och avhysning från två fastigheter, där GRU helt ogenerat bedrivit signalspaning i flera decennier. Bägge åtgärderna var nödvändiga, om än senkomna. För Kreml med förstklassig HUMINT och skarp SIGINT-förmåga är det ett kännbart avbräck på sikt. Frågan är hur Trump förfar med fortsättningen. Hans konfrontativa stil mot sina egna underrättelse- och säkerhetstjänster kommer att skapa en reaktion. Antingen försvinner kompetent folk från organisationerna eller så slår de tillbaka med läckor. I alla händelser riskerar USA att försvagas på området.

Lite utanför analysen noterar jag att pakistanska företrädare också har börjat vifta med kärnvapenkortet. I de offentliga fallen har Indien och Israel varit måltavlor för dessa utfall.

Reflektionen kring de amerikanska underrättelsetjänsterna kan också sorteras in under kapitlet skapa politisk opposition hos motståndaren. På den ryska sidan konsoliderar man sin egen makt för att inte lämna blottor. Putins parti Enade Ryssland fick kvalificerad majoritet i Dumavalet. Planer har luftats på att skapa MGB, ministeriet för statens säkerhet liksom att låta den civila underrättelsetjänsten SVR gå tillbaka till FSB (KGB).

På andra sidan Atlanten har Kreml istället lagt i en högre växel, vilket jag varit inne på tidigare. Putins rådgivare Sergej Markov förnekade i samband med att valutgången blev känd att Ryssland blandat sig i valet, men undslapp ändå: ” May be we helped a bit with Wikileaks”. Det är lätt att föreställa sig det roade småleendet.

Wikileaks började omedelbart efter det amerikanska presidentvalet att rikta sin uppmärksamhet mot Tyskland. Vips kom den tyska utredningen om samarbetet mellan BND och NSA ut. Medieaktören Breitbart började också etablera sig i både Frankrike och Tyskland inför valen i dessa länder under 2017.

Attentat, där vi inte kan attribuera stormakters händer bakom (än?) var mordet på den ryske ambassadören Karlov i Turkiet liksom lastbilsattacken mot julmarknaden i Berlin. Parantesen är på grund av att politiska mord/terroristattacker ofta har osynligt stöd från statsaktörer.

Jag måste också i sammanhanget nämna protesterna i det polska parlamentet med anledning av förslagen om begränsad journalistisk tillgång. Vi måste hålla ögonen på Polen, som har en liknande geopolitisk ställning i Östeuropa som Turkiet har i Mellanöstern.

En avslutande detalj är mötet i Helsingfors den 13 november, där den ryske fd oligarken Chodorkovskiijs samlade en grupp förtrogna för att diskutera hur Putinismen ska utmanas.

På informationsoperationsarenan har det varit full fart. USA annonserade en genomförd övning med Nuclear Earth Penetrator och tyska parlamentariker började fundera offentligt kring tyska kärnvapen. I Berlin tar man Brexit på allvar och konstaterar att det i värsta fall inte kommer att finnas ett kärnvapenparaply varken i Washington, London eller Paris, när Europa som bäst behöver det. Jag tolkar diskussionen mest som försöksballonger än så länge.

Så ska inte förbundskansler Merkel tokas när det gäller tysk upprustning i övrigt. Med en annonsering av den tyska regeringens mål att nå 2% av BNP i försvarsutgifter, så kommer budgeten att så småningom ha ökat med motsvarande 200 Mdr SEK/år. Med tanke på att Sverige tar rygg på Tyskland i många andra politiska frågor, så ska det bli intressant att följa Rosenbads försök att förklara hur man så väsensskilt kan tolka behovet av åtgärder för den egna säkerheten.

EU-parlamentet antog också den 23 november en deklaration om samma mål, så det är ju en tydlig rörelse på gång i Europa. På den ryska sidan fortsätter man istället med krigsförberedelseretoriken. Skyddsrum för alla Moskvabor finns nu klara annonserade myndigheterna stolt, medan guvernören i Sankt Petersburgsregionen berättade att man förberett ransoner för 300 g bröd per dag i 20 dagar för sina invånare.

Finland ökade sin generella beredskap i armén den 15 december och i Litauen började man utbilda medborgarna genom skriften Om kriget kommer.

I slutet av oktober var det hög temperatur. En stor DDOS-attack genomfördes mot en DNS-leverantör med stora tillfälliga konsekvenser. Även Sverige drabbades och driftstörningarna hade ett mycket intressant utseende, om vi jämför dessa med militärgeografiskt intressanta platser i landet.

Den 29 oktober hade DN en artikel, där en hög Pentagontjänsteman anonymt varnade Ryssland för att angripa Sverige. Detta var en slags upprepning av vicepresident Bidens besked i slutet av augusti. Åt andra hållet lät det dagen efter, när den ryske senatorn Frants Klintsevitj varnade Norge för konsekvenserna av att tillåta 300 amerikanska marinkårssoldater basera i Tröndelag. Norge var nu för första gången i historien nu ett mål för Rysslands strategiska vapen, enligt den vice ordföranden i utskottet för försvar och säkerhet.

Åtgärder för strategisk avskräckning har också fortsatt i oförminskad styrka. Ryssland har skjutit Bulava från Yury Dolgorukiy i slutet av september och hade en stor kärnvapenövning den 6 oktober. USA flög i sammanhanget 2 Nightwatch och Cobra Ball som beredskap. Dagen efter detta startade den brittiska Nato-övningen Joint Warrior 2016 med svenskt deltagande med Gripenplan.

En hel del flygaktiviteter har ägt rum bland annat den ryska anfallsflygningen mot Syrien 16 november som innefattade en lång rörelse med strategiskt bombflyg förbi norska kusten och de brittiska öarna med eskort av Mig-31. Norsk, dansk och brittisk jakt mötte upp företaget som ju samtidigt tjänade som strategisk signalering mot västmakterna. I samma veva bör också nämnas det enda ryska hangarfartyget, Admiral Kuznetsov, seglats i samma område på väg till östra Medelhavet. Hangarfartygsgruppen har inte rosat marknaden, med flera olyckor med inblandade stridsflygplan. I dagsläget har nu gruppen påbörjat återseglats mot Murmansk och kommer att finnas i närområdet om c:a två veckor.

Ryska Tu-22M3 har nyligen också övat minläggning i Stilla havet, vilket är både en signal i regionen, men också en övning för att kunna göra samma sak i Östersjöutloppen.

I Stilla havet markerade också USA sin avskräckningsförmåga den 9 december, då man flög patrull med B-52 från Guam till Taiwan och tillbaka. Med ett europeiskt perspektiv är det lätt att glömma bort spänningarna i Asien. Kina har genomfört sin första stora övning med en hangarfartygsstyrka i Östkinesiska havet och beslagtog vid ett annat tillfälle en amerikansk obemannad undervattensfarkost som gjorde hydrografiska mätningar i området.

Ryssland har också genomfört test med sitt nya antisatellitvapen Nudol i mitten av december. Att raketen var inställd mot en bestämd punkt i rymden ökar sannolikheten för att Nudol är ett offenisvt vapen som ska kunna skjuta ned en motståndares satelliter. Rymden är ett område, där USA alltjämt har stort försprång när det gäller olika system för spaning, navigering och kommunikation till exempel.

USA har vid några tillfällen under hösten demonstrativt flugit det stora UAV-systemet Global Hawk med transponder tillslagen över de ryska separatiststyrkorna i östra Ukraina, medan Ryssland 6 oktober flög med stridsflyg som stresstest i anslutning till både finländskt som estniskt luftrum under hela dagen, vilket resulterade i flera kränkningar. Uppgifter om upp till 90 flygplansrörelser har förekommit.

De ryska Steregushchiy-korvetterna Stikiy och Soobrazitelnyy sköt sjömålsrobot Uran och luftvärnsrobot Redut i Östersjön dagen efter det amerikanska presidentvalet.

Nu är vi inne på strategiska förflyttningar. Vi har haft den uppmärksammade förflyttningen av markrobotsystemet SS-26 (Iskander) till Kaliningrad bland annat fullt öppet på det civila fartyget Ambal. Den ryska krigsmakten har också flyttat fram luftvärnsbataljoner S-400 till Kaliningrad och Sankt Petersburg liksom kustrobotsystemet Bastion till bägge områdena. Det innebär att Ryssland nu har upprättat en avreglingszon på andra sidan Östersjön som klart försvårar Nato-förstärkningar till Baltikum.

Dessa system är dessvärre inte de enda som kommit till i närområdet. Under hösten har det börjat uppträda en handfull Su-35:or på flygbasen Besovets, drygt 15 mil från Finlands östra gräns. Marinflyget i Kaliningrad fick nyligen också påhälsning av det kraftfulla attackflygplanet SU-30SM. Detta har en räckvidd med full last till Bergen, vilket innebär att denna också är en offensiv komponent i en avreglingszon över Östersjön.

Ryssland har också fört in två Buyan-M-korvetter under hösten från Svarta havs-flottan till Östersjön, där dessa nu övervintrar. Förstärkningarna av de nya arméerna i västra militärdistriktet fortgår alltjämt. De två nya divisionerna har nu en bemanning på 70 % kontraktssoldater, enligt den ryska försvarsledningen. Uppgifter har också cirkulerat om att Ryssland bokat in över 4000 järnvägsvagnar för transport till Belarus under 2017, något som tolkats som förberedelser för övning Zapad-17 som ska gå av stapeln i september.

Längre bort från oss har USA annonserat avsikten att gruppera det långräckviddiga luftvärnssystemet THAAD i Sydkorea för att skydda sina allierade mot den utveckling som sker kring långdistansrobotar i det oberäkneliga Nordkorea. Denna potentiella flashpoint kan utlösa mycket stora krafter i världen och vi behöver ha full uppsikt mot vad som händer med diktatorns agerande. Nordkorea ligger i skärningen mellan ryska, kinesiska och amerikanska intressen precis som delar av Centralasien.

På temat stridsoperationer hittar vi att de ryskstödda attackerna i östra Ukraina ökat markant de senaste två månaderna. Ukraina har värjt sig och ökar nu försvarsbudgeten till 5,2 % av BNP. Kiev har också genomfört robotövningar i andra delar av landet och infört eldtillstånd i fred mot luftrumskränkningar.

I Syrien har det varit full kampanj hela hösten sedan eld upphör-avtalet kollapsade. Aleppo har tagits av syriska regeringsstyror stödda av Ryssland, Iran och olika shiamiliser. Nu pågår full huggning om olika zoner som kan resultera i en upplösning av den syriska staten. Det blir tydligt att kurderna, både i Syrien och Turkiet, blir allt mer klämda i den ryska pressen på Turkiet.

I kriget i Jemen har det också inträffat flera signifikanta händelser. I oktober förstördes först Förenade Arabemiratens logistiska fartyg HSV Swift av ett anfall med kustrobot utanför kusten i västra delen av landet. Strax efter utsattes den amerikanska jagaren USS Mason för flera liknande anfall. Tack vare överlägsen telekrigförmåga lyckades den amerikanska flottan avvärja dessa. Eftersom farleden som detta skedde i är viktig för världens oljetransporter med sina 3 miljoner fat olja/dag, så förstår vem som helst att störningar här skulle kunna få oljepriset att skjuta i höjden.

————————————-

Här hemma har Sverige knotat vidare. Allt fler tecken tyder på att staten börjar röra på sig. Vi kan se hur politisk påverkan fick Gotlands kommun att dra tillbaka planerna på att hyra ut Slite hamn som stöd till projektet NordStream 2, trots att kommunen hade all laglig rätt att ingå avtalet. Hur det blir med Karlshamn återstår att se, men det blir allt svårare för hamnen att säga ja. Likaså stängde regeringen möjligheten till etablering av en vindkraftspark i Hanöbukten med hänvisning till försvarsförmågan.

Försvarssektorn har fortsatt att överraska omgivningen genom att hemlighet färdigställa tung kustrobot, vilket demonstrerades med en uppmärksammad skjutning. Övningsverksamheten har också fortsatt med bland annat anmärkningsvärt sena beredskapsövningar under december i form av stridsvagnskompaniet på Gotland och av marina enheter.

Den civila och militära säkerhetstjänsten är på tå, vilket bland annat visats av gripande av utländska medborgare vid skyddsobjekt i Bålstaterrängen. Vi har också kunnat ta del av rapportering kring okända flygningar med drönare i anslutning till militära övningar. Försvarsmakten kommunicerar också allt mer offenisivt med reportaget i Försvarets Forum om specialförbandet SOG och dess reaktionsförmåga.

Även FRA är med och bevakar säkerhetshotande verksamhet. På en konferens i Dagens Industri regi visade generaldirektören Dag Hartelius denna bild som visar en del av identifierade angrepp från statsunderstödda aktörer under en månad 2016 mot Sverige. Den geografiskt kunnige ser genast att några mål måste vara kraftförsörjningen.

I november kom också beskedet att Sveriges största övning på 24 år, Aurora 17, kommer att gå av stapeln med brett internationellt deltagande. Bland annat deltar USA preliminärt med attackhelikoptrar, mekaniserat kompani, luftvärn och örlogsfartyg. Frankrike ska också vara med luftvärnsförband, vilket kan vara en del i en process att välja nytt medelräckviddigt luftvärnssytem till försvaret. Strax före jul beställde också FMV 40 stycken granatkastarbandvagnar. Annika Nordgren Christensen kom med sin utredning om personalförsörjningen och Ingemar Wahlberg med sin om materielförsörjningen. Två delvisa återställare i form av aktiverad plikt för grundutbildning och fältnära logistik till FM blev resultatet för en försvarsbyråkrati som ökat farten.

Tidigare försiktiga FOI kom ut med sin rapport om den ryska militära förmågan på tio års sikt och bedömer de tillgängliga resurserna från att Ryssland har förmåga att ta initiativ till våld i sitt närområde. I december blev chefen för den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) Gunnar Karlson intervjuad i direktsändning i Agenda. I denna sändning pekade han ut Ryssland som ansvarigt för påverkansoperationer riktade mot Sverige. Egentligen var detta något oerhört, både i form av målet för dessa, vår demokratiska process och grundläggande funktioner, men också formen. Här satt en högt uppsatt statstjänsteman och attribuerade Kreml för dessa operationer, något som varit ett politiskt privilegium och också ansvar tidigare. Jag anser att min förre chef gjorde helt rätt, men är förvånad över att ingen diskuterat denna tydliga varning.

Lite ledtrådar kan man få i dagens DN, där övningsverksamhet för totalförsvaret verkar ha skett ett drygt år i skymundan. Lite till mans börjar det nu gå upp allt fler att vi sitter i ett besvärligt läge, men sådant talar man med små bokstäver om. Hur vi ska ta oss ur detta väntas statsministern presentera senare under dagen i Sälen, då den nationella säkerhetsstrategin ska läggas fram.

Det kommer att bli hårt tryck på regeringen, med all rätt, att visa vägen framåt under Rikskonferensen. Under 2017 kan vi värsta fall få se halva Europa ritas om, ifall den nya amerikanska presidenten gör upp med härskaren i Kreml. Det är för ett svagt Europa, ett aggressivt Ryssland och ett frånvarande USA som vår försvars- och säkerhetspolitik måste ta höjd för. Vad som händer när USA drar sig undan, eller uppfattas dra sig undan, har vi sett tusentals sorgliga exempel på från Syrien de senaste åren.

av Ingolf Kiesow

I USA skall en nyvald president träda till makten. Hans uppfattning om världen stämmer varken med uppfattningen hos majoriteten av den egna befolkningen eller uppfattningen hos människorna i Europa, Japan och Sydkorea, med andra ord i det som kallas för ”Väst.”

En Trump-doktrin?

Donald Trump tänker bygga en mur mot invandringen från Mexico, minska USA:s engagemang i NATO, men höja försvarsutgifterna kraftigt, inställa förhandlingarna om ett frihandelsområde kring Stilla havet, frånträda det nordamerikanska frihandelsavtalet, sluta delta i klimatförhandlingarna och återgå till användning av fossila bränslen, införa höga skyddstullar mot import från Kina, hota med att erkänna Taiwan för att stoppa Kinas expansion i Sydkinesiska havet och tvinga Kina att spela efter regler, ”fair play”, i handelsfrågor.

Allt detta kan verka som en oansvarig brist på ordnade tankar. Presidenthustrun Michele Obama har också uttryckt oro för Amerikas framtid med en person vid rodret, som har en tonårings temperament. Å andra sidan höjs redan röster om en ny utrikespolitisk ”Trump-doktrin”. CNN hade häromdagen en TV-konferens med fyra kommentatorer, varav tre hade republikansk anknytning. Tillsammans gav de en bild, där sammanhang hade skapats, ett utkast till en handlingsplan, och flera gånger talades det om ”Trump-doktrinen”. Den lät inte övertygande, eftersom Trump själv aldrig har presenterat sina säkerhetspolitiska idéer på ett sammanhängande sätt.

Deltagarna menade att han först kommer att gripa sig an relationerna med Ryssland. Putin kommer att erbjudas att få behålla Krim-halvön och att Väst accepterar att rebellerna fortsätter att kontrollera östra Ukraina och att USA låter de europeiska länderna stå för sitt eget försvar och själv drar tillbaka de vapen i Europa som mest oroar Ryssland. Sanktionerna mot Ryssland skall upphöra. I gengäld skall Ryssland dra sig tillbaka från Mellanöstern, sluta stödja Iran och inte uppmuntra separatistiska eller ryssvänliga element i östra Europa. ISIL skall elimineras med gemensamma insatser. När fred och ordning sålunda har etablerats i Europa och Mellanöstern ska man ta sig an det kinesiska problemet. Erkännande av Taiwan skall användas som förhandlingskort för att få Kina att uppträda som en handelsnation i WTO:s anda, upphöra med statsstöd till de egna företagen och att försvåra utländska företags konkurrens med de statsägda företagen på den kinesiska hemmamarknaden. Stöld av tekniska hemligheter och cyberspionage skall också upphöra, liksom Kinas expansion i det Sydkinesiska havet.

Efter allt detta skall USA:s ställning som supermakt ha återupprättats och USA skall leda världen.

Pax Americana; en pipdröm

Det första problem som faller i ögonen i denna vision om fred under amerikansk ledning är att den ryska nationalismen har byggts upp systematiskt av Putins propagandamaskineri och dessutom alltid funnits där. Det är inte realistiskt att tro att Ryssland skall ge upp sina vunna positioner i Mellanöstern och Europa.

Fred lär inte heller uppstå bara för att stormakterna vill det. Irans ledare drivs av religiös fanatism och kommer inte att upphöra med sitt stöd till shiitiska styrkor i Syrien och Jemen eller till militanta shiitiska element i Irak, Bahrain och Dahran-provinsen i Saudiarabien. De etniska motsättningarna i Libanon och mellan stammar i Libyen, Sudan, Nigeria, Tschad och Somalia, som också har religiösa inslag, lär inte upphöra för att USA och Ryssland kommer överens, inte heller de som pågår mellan shiiter och sunniter i Pakistan och Bangladesh eller muslimer och buddhister i Myanmar eller muslimer och kristna i Indonesien eller muslimer och hinduer i Indien eller mellan Indien och Pakistan i Kashmir.

I alla dessa sammanhang kan utomstående stormakter visserligen försöka bidra till att utjämna motsättningarna, men det är osannolikt att Ryssland och Kina kommer att göra det under amerikansk ledning och bortse från sina egna intressen i konflikterna. Saudiarabien och Gulfstaterna är helt beroende av sina oljeinkomster och har grundläggande intressen som strider mot den oljepolitik som Trump avser driva. Däremot har de gemensamma intressen med Ryssland om prispolitiken för olja. USA:s inflytande i arabvärlden skadas redan före Trumps tillträde eftersom han har valt en judisk affärsman, som är känd för sina sionistiska åsikter, till ambassadör i Israel och tänker flytta ambassaden till Jerusalem. USA:s ”mjuka makt” tilltar inte med Trumps USA-centrerade attityd till omvärlden, det avtar. De olika åtgärderna motverkar varandras syfte.

Handelskrig med Kina

Den största illusionen är att Kina skulle acceptera amerikansk utpressning med hot om att erkänna Taiwan och falla till föga i handelspolitiken och om Sydkinesiska havet. Om nationalismen kan sägas vara stark i Ryssland bör den beskrivas som mycket stark i Kina Där har demokrati bara funnits i några få år i början av förre seklet. Landet har utsatts för västerländskt förtryck under opiumkrigen på 1800-talet och ständiga förödmjukelser av Japan och västvärlden under det andra världskriget och efter kommunismens seger i Kina. Kommunistpartiet är nu i färd med att genomföra den femte av Deng Xiaopings berömda moderniseringar, den som handlar om militär styrka. Ekonomin har förbättrats så att man har råd med modernisering och upprustning. Det gör Kina till en militärmakt, som i den inhemska propagandan ofta beskrivs som oövervinnlig. Ambitionen är att mota bort USA från västra Stilla havet, kontrollera ett band från sydkinesiska havet genom Centralasien till Europa i ett ”eurasiskt” samarbete under kinesisk ledning. Nationalstoltheten tar sig nya uttrycksformer. Taiwan anses som en del av Kina. Varje försök att ändra på dess status skulle väcka en indignation hos befolkningen som skulle bli svår att kontrollera, även om ledarna i Beijing skulle kunna övertygas om fördelarna med en sådan uppgörelse. Visserligen är Kina dubbelt så beroende av sin utrikeshandel som USA och skulle därför teoretiskt hamna i underläge i ett handelskrig, men ett försök att använda förhandlingskortet Taiwan i tron att detta skulle räcka för att få Kina på knä skulle få svåröverskådliga konsekvenser.

Relativ ekonomisk svaghet och militär styrka

Trumps politik verkar också komma att bygga på tron att en omfattande militär upprustning skall kunna backa upp USA:s position gentemot den övriga världen. Obamas politik byggde på insikten om att USA:s dominerande position hade undergrävts av att man inte haft råd att öka sin militära styrka i samma takt som man tog ansvar för allt flera engagemang, som krävde militära resurser eller ens i samma takt som medtävlaren Kina om rollen som supermakt, vilket växte i ekonomisk och militär styrka. Trump verkar sakna denna insikt om sambandet mellan ekonomisk förmåga och militär styrka och att ”det mjuka inflytandet” avtar i styrka, när hot om användning av militära medel framstår som mindre trovärdiga..

Idoelogins återkomst

Å andra sidan höjs det redan i USA röster, som tror på möjligheten av en allians mellan Väst och Ryssland för att hejda den kinesiska expansionen. Detta är en orealistisk tanke. Ryssland under Putin är en i växande grad auktoritär och nationalistisk stat i bristfällig demokratisk förklädnad. Den ryska propagandan har börjat svärta ned den västerländska formen av demokrati som något dåligt och fientligt. Kina är en mera konsekvent auktoritär stat, som är ännu mera nationalistisk och som har börjat propagera mot västerländsk demokrati på ett sätt som påminner om det kalla kriget. Ideologin har på några få år kommit att spela en roll, som ingen hade kunnat ana, när Kina hade anslutit sig till WTO och börjat öppna sina gränser, och Ryssland hade övergivit kommunismen. Det är visserligen sant att som nationalstater konkurrerar Ryssland och Kina om inflytandet i Centralasien och att de även på andra sätt har intressen, som är svåra att förena med varandra, men det gäller i ännu högre grad för deras relationer med Väst. Ryssland vill expandera i Europa och Mellanöstern och Kina i Stilla havet och Centralasien, och Väst står i vägen för allt detta. Motsättningarna mot Västs intressen förenar Ryssland och Kina. Att på några år – som Trump säger sig vilja göra – genom förhandlingar uppnå en annorlunda världsordning strider både mot utvecklingen på det ideologiska planet och mot de nationalistiska och expansionistiska tendenserna i Ryssland och Kina. Sådana utvecklingstendenser kan man knappast vända på kort tid genom förhandlingar.

Europas utmaning

Europa ges inte något självständigt utrymme i ”Trump-doktrinen”. VI förmodas liksom Japan och Sydkorea följa USA:s politik som en tax följer sin husse. Ändå blir det Europa, som får ta hand om konsekvenserna av fortsatt oreda i Mellanöstern. USA drabbas inte av flyktingar från Syrien, Irak och Afghanistan. Europa har ekonomiska intressen av handel med Kina, men inga egna geopolitiska intressen i Östasien. Vad som har bundit samman USA och Europa samt Japan och Sydkorea till att kallas för ”Väst” har visserligen dels varit säkerhetspolitiska intressen, men dels och främst också gemensamma värderingar om demokrati och en stark ställning för individen mot staten. Trumps politik utgår från hans egen uppfattning om snävt definierade amerikanska intressen och många andra värderingar, som strider mot europeiska, japanska och sydkoreanska värderingar i exempelvis klimatfrågan.

”Trump-doktrinen” är en utmaning för USA:s vänner. Vi tvingas att plötsligt begrunda och definiera våra vitala intressen och grundläggande värderingar. Sverige blir mera utsatt, när USA drar tillbaka resurser från Europa och minskar sitt engagemang i NATO. ”Trump-doktrinen” medför krav på ett långsiktigt tänkande, som inte alltid kännetecknar politikernas agerande bland de 28 medlemmarna i EU, när de skall enas om en gemensam politik. När denna politik dessutom skall anpassas efter USA:s politik ställs de nu inför helt nya krav på långsiktigt tänkande och tänkande i globala och inte uteslutande europeiska termer. Det gäller då att komma ihåg att Trumps valseger egentligen inte var någon seger men att en majoritet av USA:s väljare – med en övervikt av 2,8 miljoner av 137,7 miljoner väljare – röstade på Hillary Clinton. Det var bara egendomligheter i det amerikanska valsystemet, som gjorde det möjligt för Trump att få makten att skapa oreda i världspolitiken. Det gäller att under de närmaste fyra åren varken följa USA så att det skapar nya långsiktiga problem för Europa eller att fjärma Europa så långt från USA:s politik att man måste sluta tala om ”Väst” som ett sammanhållet begrepp.

Majoriteten av befolkningen i USA har mera gemensamt med oss än med Ryssland och Kina. Vi har vissa gemensamma värderingar, som står sig i längden jämfört med auktoritära regimer, som sätter statens intressen över individens i alla sammanhang. Detta kommer att bli svårt att alltid minnas, men väldigt viktigt att inte glömma bort, när USA:s president intar positioner som upprör oss. Det blir en kryssning mellan Skylla och Karybdis.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.