Några timmar sedan

Det är nu bara några timmar sedan en man i grå paletå närmade sig Donald Trump med en mörk metallportfölj innehållandes diverse koder.

Allan Widman

Hubris, Nemesis and the Search for Kryptonite – Why Eternal Peace Lasted Only 25 Years.

av Robert Dalsjö [1]

The current turmoil in world affairs is not chaos, but the combined result of pendulum-swings in the realm of ideas, old grudges, and the very material matter of military superiority.

10 or 15 years ago many people in the West thought that history was over and Eternal Peace had broken out.[2] Since the West and the liberal market economies had won the Cold War, and furthermore demonstrated their total military superiority in the Gulf war, the risk of major war was behind us. The world had become unipolar and optimism reigned supreme – nobody would dare to challenge the only remaining superpower, or the wider Western community. Like Superman, he would hold the villains in check, until they mended their ways and became useful members of the community.

Anyhow, it was believed, globalisation was rapidly expanding the middle classes, and with middle class status would be sure to follow middle class values: democracy, clean government, the rule of law, good schools, moderation, etc. In the end, according to this deterministic view, we would all become liberals. The only military problem that remained – it was thought – was mopping-up operations in still untidy corners of the world, such as peace support operations in failed states, and counter-terrorism.[3]

Odnako, that was not the way that things turned out, as we by now very well know. The promised Eternal Peace did not last for more than 25 years. At present, the West is facing increasingly bold geopolitical and military challenges from both conventional actors like China and Russia and from non-state actors like ISIS and the Taliban. The West’s client states are understandably worried and restless. Moreover, the core states of the West are facing very serious challenges from within, in the shape of the groundswell that has brought us Victor Orban, the Polish government, Brexit, Donald Trump, Marie Le Pen and so on. Considering the chain of “improbable” outcomes in the last 2 or 3 years, we may actually be well into the kind of maelstrom of events that Johan Tunberger warned about in 2002.[4]

Why it turned out so differently will probably be subject of many books. Suffice it here to say that that history was not over. It came back with a vengeance, in a process driven by two separate but overlapping pendulum-swings, in combination with old grudges. The Greeks taught us that overconfidence among men – hubris – is frowned upon the Gods and leads to dispatch of the Goddess of revenge – Nemesis – to punish the overconfident. Hegel and Marx taught us instead that history is driven by the interaction of opposing forces, action begets reaction, and so on. Regardless of whether one prefers a divine or a materialistic explanation for events, we have seen plenty of it lately.

The first pendulum-swing was triggered by hubris in America and in the West. Under George Bush Jr and Tony Blair liberal interventionism reached its apogee; the West over-reached and overdosed on intervention in third world countries, trying to reshape their societies in our image. After initial and spectacular successes in Afghanistan and Iraq, Nemesis arrived in the shape of the deepening quagmire of asymmetric warfare and of “nation-building”. The over time manifest failure of these interventions made the Western powers self-doubting, gun-shy and adverse to use of the military instrument of power – just as they had been in the late 1970s, after Vietnam. Thus as the American voters elected Jimmy Carter after Nixon and Vietnam, they now elected Obama. And once again, the West’s enemies quickly sensed that there was weakness in the White House and blood in the water, and started to move forward. When the cat is licking his wounds, the rats come out…

The second pendulum-swing had to do with the fact that globalisation and liberalization also gave rise to powerful forces working in the opposite direction. The revolutions of 1989 triggered a chain of events which literally transformed the world. The Soviet bloc collapsed, China and India was brought into the world economy, and the Western liberal model of society and its values seemed to reign supreme. Hundreds of millions of people were lifted out of poverty and oppression, barriers and borders were removed, and almost everyone’s lives were improved. The climate of liberal triumphalism that reigned also opened the door for the propagation of the values, or fads, of Western elites, such as new public management, post-modernism, environmentalism and multiculturalism.

Although most people gained immensely from this transformation, the gains were not distributed equally, and some actually lost out. Many industrial workers in the West lost their jobs as manufacturing moved to low-cost locations, and the “macjobs” they still could get had lower pay and status. Moreover, the post-modern, liberal, non-traditional and cosmopolitan values espoused by western elites were not to everyone’s liking, but these were still foisted on them. Job-losses, migration and multi-culturalism thus became focal points for a rising discontent, leading to a major backlash in this decade through Putin, Victor Orban, the new Polish government, Brexit, and Donald Trump’s election victory. In many ways, it seems as 2016 may be the anti-thesis – in a Hegelian sense – of the liberal miracle year 1989.

So, the recently all-powerful West has been weakened both by its own arrogance of power, mistakes and over-stretch, and by the forces and counter-forces it unleashed through globalisation. When you add to this the fact that Russia and China held grudges against the West for what they see as humiliations in the past, and very much wanted to regain status as great powers, you had a brew fit for a witches’ cauldron.

What drives Russia and China?

First of all, China and Russia are very different societies and states in most respects. Simply put, China is on the way up, with a growing if unbalanced economy and a vibrant technology-base, while Russia is clearly in decline, a resource-based economy marked by corruption and misrule –basically like Nigeria, but somewhat larger and with nuclear weapons.

Despite these differences both countries have important traits in common, which act as drivers in their desire to challenge the geopolitical primacy of the West and the international status quo.

The leaderships of both countries harbour resentment against Western dominance and military might, and especially against the limitations on their political room for manoeuvre imposed by their military inferiority. Both leaderships also fear the loss of domestic political control and power, and perceive Western values such as democracy and openness as a deadly threat. Western propagation of democracy and openness are thus assessed as deeply hostile acts.

Furthermore, in both countries – not only among the leaderships – there is a desire to regain their “rightful” position and status as great powers, equal to America and superior to their neighbours. They thus aim to avenge “humiliations” in the distant or recent past. In the case of China, this is mainly about events in the 1800s and early 1900s, but also about the 1979 war with Vietnam, and the 1995/1996 Taiwan crisis, where US naval might made China back off. In Russia’s case, it is of course mainly about the collapse of the Soviet Empire and the Soviet Union, as well as the events that followed in the 10-15 years after, like the 1999 Kosovo war or that Moscow’s former vassals were admitted to the EU and to Nato.

In a manner eerily reminiscent of Serbia in the late 1980s, the leaders in both countries have embraced Nationalism as a good replacement for Marxism-Leninism in legitimizing their continued rule over their subjects. In Russia, Putin has also added a large dose of orthodox traditionalism and Soviet nostalgia. In playing the nationalism-card, the leaders in Peking and Moscow are literally playing with fire, as the Serbian example shows. Once the genie of militant nationalism is out of the bottle, it may become impossible to put it back, or even to control it. Leaders might be forced to live up to their own fiery rethoric, for fear of losing face, or losing power. Here, the ghosts of 1914 should give us ample warning….

In China, the ruling Communist Party can still partly buy the people off with rising standards of living. Not so in Russia, where the economy is in a downward spiral induced by rent-seeking and cronyism, now accelerated by sanctions and by low oil prices.  Thus, the social contract in Russia has changed. It used to be that the people accepted Putin’s rule, and in exchange they got political stability, a functioning state and rising affluence. Now, in exchange for accepting Putin and his cronies, they receive only a share in the glory of Russia as a strong great power, which successfully challenges a hostile and ever-scheming Western world. Indeed, the extent to which Putin lately has fostered a siege-mentality and sense of impending war among the Russian people scares not only me, but also my colleagues who specialize in Russia.

The search for anti-dotes to Western military power

So both China and Russia were dissatisfied with the status quo and wanted to revise it in their favour, but both were held back by the overwhelming military superiority of the guardian of the status quo, demonstrated so clearly in the Gulf War of 1990-1991. Like Lex Luthor, the prime villain of the Superman comics, they needed to find the equivalent of a piece of Kryptonite – i.e. an anti-dote to Western military superiority – in order to weaken the Giant. With that accomplished, they could then restore the utility of the military instrument of national power, and thus restore themselves to great power status.

China started this search first, possibly triggered by the debacle of the Taiwan crisis in 1995/1996, and with the search powered by the growing Chinese industrial miracle, first unleashed by Deng-Xiaoping’s reforms in 1978.[5] Since the Korean War, the geopolitical status quo in East Asia has been that China dominates the mainland, but the US dominates the sea and the islands. To restore itself to great power status China had to find a way to break that domination, which because of geography rests on three pillars:

  1. the strong US Navy, especially the aircraft carriers,
  2. US alliances with Asian powers and  the system of US bases, and
  3. US technical superiority.

There was no need for a rising China to match the military power of the US symmetrically or to achieve overall parity. To shatter US dominance in region, it would suffice to find asymmetric and niche ways to strike at US vulnerabilities and to reduce US advantages to the point where China’s advantage of having the home game, and the geography of the Pacific theatre, came into play. Once that was achieved, China could again dominate its small neighbours.

While it can safely be assumed that the Russian general staff have been longing for an anti-dote to American military supremacy since the first Gulf war in 1991, it was probably in the mid-00s that this search began in earnest. The first real signs that Russia was openly challenging the West appeared in 2007: Putin’s abrasive speech at Wehrkunde in Munich, the suspension of the CFE agreement, the resumption of long-range patrols by bombers, and the bronze soldier crisis with Estonia. The following year saw the short war against Georgia, which triggered radical military reforms and a major rearmament programme to modernize the Russian armed forces.

Perhaps entirely independently, perhaps partly through collaboration or adaptation, China and Russia seems to have found the same two anti-dotes to American military power, though the Russian and Chinese variants differ somewhat: “hybrid” warfare, and anti-access/area denial-capabilities. These two instruments can be used separately, or in combination with each other.

“Hybrid” warfare

Although the object of much hype and hysteria in 2014 and 2015, when it was treated as a revolutionary novelty requiring entirely new responses,[6] the hybrid tactics applied by Russia in Ukraine since 2014 contains very little that is entirely new, except the skilful use digital and social media. Russian hybrid tactics as practised in Ukraine is basically the application of salami tactics and the use of proxies in order to move positions forward, while still retaining deniability and staying below the threshold that would trigger a reaction from the victim, or from the victim’s backers.

Here, Russia has skilfully played on the West’s reluctance – post Iraq – to become deeply involved or to use military force as a political instrument. If there should be real danger of a reaction from the ever reluctant West, two steps forward could be followed by one step back, and the movement would still be a net gain. This is the same modus operandi as that successfully applied by Slobodan Milosevic in Bosnia in 1992-1995. When applied by Russia in Ukraine, it has been in combination with psychological warfare and influence operations in order to manipulate that threshold upwards, as well as the brandishing of conventional and nuclear might, in order to deter the victim or the victim’s backers from escalation. Here, Russia has skilfully brought together at the tactical level instruments of state power normally coordinated at much higher levels. In this respect, Russian hybrid tactics can rightfully be labelled as the dark side of a comprehensive approach.

Lately, this approach has also been used by China in the South China Sea to good effect in advancing China’s claims and de facto control of the area, placing airstrips and port facilities on disputed reefs, building man-made islands, and using the Coast Guard and “armed fishermen” to chase others away. Here also, the advancing party has skilfully played on and exploited the Obama administration’s reluctance to use force and to enter into confrontation.


The second anti-dote to American military supremacy applied by both China and Russia is what in the West is called a capability for anti-access/area-denial, or A2/AD (we do not know what the Chinese or Russian terms for this are, if there are such terms).

Already in 2003, US analysts saw the outlines of a worrying capability that might make it possible for China to challenge the US. They called it anti-access/area-denial, or A2/AD. The reality of A2/AD has since been confirmed, and it has become a hot buzzword in military circles.[7]

Simply put, A2/AD are capabilities which make it dangerous for an opponent’s forces to reach or to remain in a region. East Asia and the Western Pacific is an area defined by a huge landmass in combination with vast expanses of water, sprinkled with mostly tiny islands, which are often thought of as two island chains.[8] The contest has primarily been over the domination of the waters off China’s coast and inside those two island chains. If the US Navy is in control of these sea areas, it can dominate the area, protect local allies, and potentially also project power onto the mainland. If it becomes too dangerous for US forces to dominate the area inside the first or even the second island chain, then things might fall apart. As the things that may fall apart include the whole geopolitical power structure in the world’s economically most dynamic region, containing at least three countries which are candidates for nuclear weapons, this is no small matter.

For China to wrest control of the region from America by anti-access and area-denial would involve, for example, striking at US aircraft carriers and bases even at a long distance, incapacitating electronic communications and surveillance systems (C4ISR), and striking at other vulnerabilities, such as very long sea and air lines of communications.

Prime instruments for such strikes might be:

  • Numerous and accurate ballistic missiles able to reach US bases in the region
  • Sensors able to locate major surface vessels at long distances
  • Guided ballistic and cruise missiles to hit major surface vessels once located
  • Integrated air defences to fend off US air power from China’s home turf
  • Cyber warfare and anti-satellite weapons to shut down electronic resources
  • Upgraded underwater capabilities to threaten sea-lines of communications (SLOCs).

When the US took serious notice of the Chinese efforts to build an A2/AD-capability that might keep the US away, it started work on an anti-anti-dote. First dubbed AirSea Battle (ASB), then renamed the less sexy Joint Concept for Access and Maneuver in the Global Commons (JAM GC), ASB/JAM GC is not a war plan to defeat Chinese A2/AD. It is an operational concept for dealing with A2/AD that is slightly more than half-way through development, with the first solid results expected about 2020.

The content is classified, but rather much can be gleaned from the unclassified debate on the concept and its components. What emerges is a broad box of tools for dealing with (mainly Chinese) A2/AD, some tools are entirely operational or no-tech (e.g. relearning the art of operating with strict emission control), some low-tech (e.g. hardening forward air bases), some mid-tech (e.g. new anti-ship missiles) and some high-tech (e.g. directed energy weapons). There is also a debate concerning the wisdom, or otherwise, of tackling China’s A2/AD-system head on, as opposed to other avenues of approach, such as by a distant blockade or by closing China’s coastal waters with a US-led A2/AD-system.


That Russia was also working on an A2/AD capability should have been noticed earlier, but still came as a nasty surprise for the West in 2014 and 2015, during the Russian operations in Ukraine and Syria. As both the Russian and Chinese theatres of war are different and as capabilities differ, the two A2/AD-concepts differ somewhat.[9]

Two main components of Russian A2/AD were already in place or on the way in 2014: a new generation of ground-based air defence (GBAD) systems, both long-range (e.g. S-400) and short-range (e.g. Pantsir), as well as a new generation of ballistic missiles (Iskander). What came as a nasty surprise (apart from at all having to confront Russia militarily) was that the Russians also had potent battle-field electronic counter-measures systems that could neutralise western digital systems, and electronic intelligence (ELINT) systems that could pin-point the location of enemy transmitters. Together with effective GBAD, they could thus negate two of the West’s major advantages: If you take out things that fly and things electronic from the equation of military power, most of the West’s advantage disappears.

Added to that was also a capability for precision strikes beyond the line of sight. This capability rests on two legs: Battle-field strikes using a combination of drones/ELINT and precision-guided munitions launched by artillery or rocket artillery, and deeper strikes into the enemy’s rear with at least two new families of long-range conventional cruise missiles. In addition to these new capabilities, there are also several new anti-ship missile systems, including hypersonic, which should give the West cause for worry.


The strategic rationale for Russian and Chinese A2/AD-capabilities should be easy to see. For China, it is to chase away the US from the western Pacific, and then to settle differences with the small nations of the region. Successfully challenging the global hegemon and then teaching his smaller local friends who really is the boss, should restore China’s position as a great power. In a similar vein, Russia aims to make Western (i.e. US) power projection, reinforcement and resupply of vulnerable allies in Eastern and Central Europe a very risky proposition. Without America’s over-the-horizon-forces, a conflict in the region would be a local fight, which Russia could expect to win, especially with its new capabilities.

It is ironic that globalisation – one of the forces that was seen as supporting Western long-term dominance – has indeed been undermining the very same Western dominance by making military gadgets which 30 years ago was a US monopoly into something that you can almost buy off the shelf in a corner store.

A caveat is in order here: We don’t know how good some of the new Russian and Chinese systems really are, or if they will be produced, and if so, in what quantities and when. Russia is clearly, in my mind, trying to create an “aura of power” of both capabilities and the will to use force. The will is clearly there, up to a point, but is really the capability there? How much of the deluge of new Russian Wunderwaffen that we see in the press and on TV are for real and how much is just for show. Russia does after all have a GDP similar in size to Italy, is a regional power on the way down, and is dependent on imports for many key military technologies, especially electronics.[10]

Regardless of this, there would be no reason to regard A2/AD as a no-go zone or an absolute obstacle. What we have seen now in Europe has been what a prominient American analyst calls the “Oh, shit!”-phase. Now, it seems, it is time for the “Okey, how do we deal with it?”-phase.

In my mind, assessing the true capabilities of Russian A2/AD and then devising ways of dealing with it should be one of the top priorities of the Western military agenda in the coming years. All systems have weak spots. We need to look for and exploit their vulnerabilities, instead of banging our heads against the wall or tearing our hair.

No one can deny that the West’s militaries – especially air and naval forces – have grown soft from 25 years of operating in uncontested airspace and sea space, and with only irregular opponents on land. Much can be accomplished by simply recouping capabilities the West once had, and reviving practices like flying on the deck. Moreover, the laws of physics still apply, including that the surface of the earth is curved, while radar beams travel in a straight line.

Furthermore, though some problems may require a hi-tech or costly solution, all technical solutions do not have to be high tech or costly, or be produced bespoke by the defence industry. We too could harness globalisation and what some call the fourth industrial revolution to our advantage.[11] For example, cheap drones, spin-ons from commercial low cost designs, could be very useful to swamp ground-based air defences or to act as decoys. And you could buy them at your local hobbyist or make them with a 3D printer. This is good news for our armed forces, but may be less good news for defence industries.


[1] The text is adapted from a lecture given to an external customer in November 2016. Dr Robert Dalsjö is a politico-military affairs specialist with the Swedish Defence Research Agency (FOI) and a member of the Academy. The text is based on mainly on recent writings by him and colleagues, such as Robert Dalsjö, Kaan Korkmaz, Gudrun Persson, Örnen, Björnen och Draken: Militärt tänkande I tre stormakter, FOI-R—4103 – SE, Sept 2015; Robert Dalsjö, Brännpunkt Baltikum, FOI-R- 4278 – SE, Juni 2016; Gudrun Persson, “Rysk nationell säkerhet: Från kärnvapen till historieskrivning”, Officerstidningen 2016:2; Gudrun Persson,  Jakob Hedenskog,  Susanne Oxenstierna, and Carolina Vendil Pallin,  ”Den ryska nationella säkerhetsstrategin – Mobilisering mot ett ‘fientligt’ Väst”, Kungl. Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift, 2016:1; and Gudrun Persson (ed.) Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective – 2016 FOI-R—4326—SE, Dec 2016. FOI publications are available as downloads at www.foi.se. The author is, however, solely responsible for the contents of this text, which does not necessarily reflect the official views of the FOI or of the Swedish government.

[2] Cf. Francis Fukuyama, The End of History and the Last Man (New York: The Free Press, 1992). Fukuyama is the best known example, but there were many, many more writing, speaking and thinking  in the same vein.

[3] The then prime minister of Sweden, Fredrik Reinfeldt, very publicly subscribed to this view as late as the beginning of 2014, less than two month before Putin proved him wrong.

[4] Johan Tunberger, Strategi för det oväntade: Länken mellan föränderliga mål och militär förmåga, FOI-R—0642—SE.

[5] On Chinese ”doctrine” and A2/AD, see Kaan Korkmaz’s chapter in Örnen, Björnen… .

[6] For an effective repudiation of such claims, see Keir Giles, Russia’s “New” Tools for Confronting the West: Continuity and Innovation in Moscow’s Exercise of Power (London: Chatham Housed, 2016).

[7] For more on American assessments of Chinese A2/AD-capabilities and the American response, see my chapter in Örnen, Björnen…, which has plenty of references. See also, https://warisboring.com/new-chinese-air-to-air-missile-could-hit-u-s-jets-before-they-can-shoot-back-ed70b25c000e?gi=865c1193cb5d#.uezmaoruh

[8] The first island chain runs Kyushu-Okinawa-Taiwan-Luzon-Borneo; the second island chain runs Honshu-Bonin-Guam-New Guinea (western cape).

[9] Russian A2/AD is much less covered in writings, as it is a relatively new phenomenon. For a brief overview, with references, see Brännpunkt Baltikum, pp. 30-38.

[10] See Tomas Malmlöf with Roger Roffey, “Russian Defence Industry and Procurement”, in Persson, Russian Military Capability…; Igor Sutyagin, “Russia’s Military Reform: Why the Kremlin Needs the West”, RUSI Newsbrief, 9 dec 2016.

[11] See T.X. Hammes, Technologies Converge and Power Diffuses: The Evolution of Small, Smart, and Cheap Weapons, Policy Analysis No 786, www.cato.org.

I Skuggan Av Gotland Del 2 – Ingångsvärden


Det militärstrategiska värdet av norra Sverige samt Nordkalotten har ökat, sannolikt är det högre än under det s.k. kalla kriget. Sett till en konfliktsituation mellan Ryssland och NATO, kan utgången vid en konflikt på längre sikt mellan de båda antagonisterna avgöras i inom det geografiska operationsområdet. Således intar norra Sverige samt Nordkalotten en särställning som ett av de viktigaste militärstrategiska områdena i den nuvarande kraftmätningen som pågår.


I Sverige diskuteras oftast ett militärstrategiskt viktigt område – Gotland, trots Sverige i dagsläget har minst fem,1 Norra Sverige, Mälardalsregionen, Gotland, Öresund samt Göteborgsregionen. I det förra inlägget, belystes Norra Sverige i generella termer, detta inlägg kommer fokusera på och förklara de bakomliggande faktorerna, eller om man så vill ingångsvärdena, till varför Norra Sverigesstrategiska vikt har ökat och kommer öka, i takt med ett sannolikt försämrat omvärldsläge.

Tre övergripande faktorer framträder tydligt, som i sin tur går att bryta ned till ett flertal underfaktorer, till varför Norra Sverige börjar inta en strategiskt viktig position. Den första faktorn är den förändrade ryska marina doktrinen. Den andra faktorn är den, sannolikt, med förmågor snart upprättade ryska avreglingszonen i södra Östersjön. Den tredje och avslutande faktorn är den ryska arktiska fokuseringen. Här skall tilläggas att detta skall läsas ur perspektivet av ett konfliktscenario, mellan Ryssland och NATO, med snabbt uppkommit händelseförlopp. Såsom en incident, som eskalerar vid en sedan tidigare kraftigt försämrad säkerhetssituation, vilket får ses som det sannolikaste scenariot.

Den första faktorn, d.v.s. den ryska maritima doktrinen fastställdes av Rysslands President, Vladimir Putin, den 26JUL2015.2 I det dokumentet går det att uttyda vissa inriktningar som kommer påverka norra Sverige. Varav det är två geografiska områden, som främst utgör denna påverkan. Det ena området är Arktis det andra området är Atlanten. Där Atlanten förefaller, i dokumentet, inneha en högre prioritet, när områden rangordnas i olika text stycken. NATO:s ökade aktivitet längs med Rysslands gräns och närområde anges som en direkt konsekvens till fokusering på Atlanten.3

I händelse av en konflikt mellan Ryssland och NATO kommer Atlanten bli direkt avgörande för NATO, för att erhålla förstärkningar från Nordamerika, då det får anses som sannolikt att Europa i dagsläget ej har den mängd förband som krävs för att effektivt kunna försvara de baltiska staterna och Polen.4 Sannolikt är det den ryska Norra marinen (NM) som har till uppgift att agera i Atlanten, en uppgift de även hade under det kalla kriget.5 För att kunna påverka dessa transporter krävs det att NM ostört/obehindrat kan ta sig ut i Atlanten.

För att Ryssland skall kunna påverka NATO i Atlanten blir det för dem synnerligen viktigt att direkt eller indirekt utöva kontroll över delar av norra Norge, Björnön, Svalbard samt Island, därtill neutralisera de delar av SOSUS systemet som ligger utlagda i Barents hav, Norska havet samt i det s.k. GIUK-N gapet.6 På motsvarande sätt blir det viktigt för NATO att kunna utnyttja dess tekniska inhämtningssystem men även de tidigare nämnda terrängområdena.

Indirekt kommer detta innebära att både den svenska och finska delen av Nordkalotten blir synnerligen intressant för både NATO och Ryssland. Detta terrängområde angränsar till, för de båda parterna, ett sannolikt operationsområde, vilket gör den svenska och finska terrängen till ett intresseområde. I sammanhanget bör ett uttalande av den norska försvarsministerns beaktas. Försvarsministern påtalar att Ryssland i dagsläget innehar förmågan att markant  påverka NATO flottrörelser i Norska havet, detta inverkar sannolikt även negativ på NATO förmågan att hindra NM förflyttning ut i Atlanten.7

Ur ett logistik perspektiv skulle det sannolikt underlätta för NATO att genomföra förflyttningar över både svenskt och finländskt territorium till Finnmarksområdet, då infrastrukturen är mer utbyggd på den svenska och finska sidan. Vid flygtransport skulle förflyttningssträckan minskas och därmed tidsåtgången från t.ex. södra och mellersta Norge, till Finnmarksområdet. På motsvarande sätt borde även en markoperativ transport av förband gå snabbare över svenskt och finländskt territorium till Finnmarksområdet, som minst öppnar det upp ytterligare en framryckningsaxel vid en markoperativ transport, vilket ökar framryckningshastighet och minskar sårbarhet. Det ingångna värdlandsavtalet med NATO, möjliggör som bekant sådana förflyttningar.8

Nästa faktor som ökar den strategiska vikten av norra Sverige, utgörs av den snart upprättade ryska avreglingszonen i södra Östersjön.9 Ett intressant fenomen som uppstår med avreglingszoner, men sällan berörs, är den s.k. "kanaliseringseffekten".10Vad en avreglingszon i södra Östersjön gör, förutom att stänga ett område, är kort och gott att den tvingar en opponent i en annan riktning och vidta andra åtgärder, vilket även kan göra en opponent mer gripbar. Vad avser verkansavstånd o.dyl. får det anses som sannolikt att den ryska avreglingszonen startar strax öster om Bornholm och där täcker in båda sidor av Östersjön.11Den ryska avreglingszonen skulle även kunna förstärkas med sjömineringar, utlagda med flygplan och ubåtar,12 främst norr och söder om Öresund.

Vad avser tillförda förband som genomför sjötransport, från främst Nordamerika, så tvingas dessa antingen genomföra truppförstärkningar norr eller söder om Östersjön till de baltiska staterna, därtill får det anses vara tveksamt att de skulle gå in i vad som förefaller vara en enklare rysk maritim avreglingszon i Norska havet och där genomföra urlastning. I det nordliga alternativet får det anses som sannolikt att urlastning sker i Göteborgshamn m.h.t. dess kapacitet,13 och förbanden förflyttas därefter över svenskt territorium. Slutligen genomförs sjötransport över norra Östersjön till de baltiska staterna. Ett sydligt alternativ innebär sannolikt urlastning i hamnar vid Nordsjökusten och förbanden förflyttar sig via Tyskland och Polen in i de baltiska staterna, därtill torde den snart förhandslagrade amerikanska brigaden i Nederländerna,14förflyttas på detta vis, där personalen sannolikt flygs in.

Ett avslutande tredje alternativ är att man flyger in stora delar av personalen för den förhandslagarade Marine Expeditionary Brigade (MEB) i Tröndelag och därefter genomför en marktransport genom Sverige därefter sjötransport till de baltiska staterna, vilket viss information som framkommit kan tyda på.15Därtill kan namnet på den förstärkningsdel som numera är stationerad i Norge från marinkåren indikera att dess operationsområde är betydligt större än enbart Norge, vilket det var under det kalla kriget.16 Detta alternativet ökar den strategiska vikten av Norra Sverige, då främst av mellersta Norrland. Då det kommer ligga i både NATO och Rysslands intresse att antingen skydda respektive påverka den förhandslagrade MEB:en i Tröndelag. Därtill får det ses som sannolikt att delar ur denna MEB kommer utnyttjas för att förstärka norra Norge varvid den första faktorn träder in.

Oaktat valet av alternativ så kommer transporterna bli gripbara, då de i huvudsak kommer kanaliseras till ett fåtal väg- och järnvägsalternativ. Där insatser med kryssningsrobotar, flygangrepp eller sabotageförband gentemot sårbara punkter kraftigt kan försena transporterna, utöver den redan ökade tiden då förstärkningarna ej kan förflyttas direkt till de baltiska staterna. Således kan man inte enbart se en avreglingszon ur en luft- och sjödimension utan markdimensionen måste även beaktas, då det dramatiskt kan utöka den faktiska räckvidden på en avreglingszon.

En annan underfaktor vilket får ses som trolig i dagsläget, är att Östersjömarinen (ÖM) med sin huvuddel enbart kommer verka Östersjön i händelse av en konflikt mellan Ryssland och NATO. Detta utifrån det faktum att Ryssland ej genomfört någon omfattande övningsverksamhet i Atlanten med ÖM. Därtill medger, sannolikt, inte storleken på ÖM att de kan delas i två separata strategiska riktningar, såsom Östersjön och Atlanten.17Troligtvis kommer ÖM agera i södra och norra Östersjön för att där, dels skapa ytterligare en dimension i avreglingszonen, dels påverka de redan befintliga NATO flottförbanden som finns i Östersjön, samt möjliga överskeppningsföretag till Baltikum från svenskt territorium. Därmed blir det än viktigare att NM kan förflytta sig säkert ut i Atlanten.

Den tredje och avslutande faktorn är Rysslands fokusering kring Arktis, här kommer enbart den militära dimensionen och i den västra delen av Arktis beröras. Denna faktor består av två underfaktorer. Den ena är att skydda det s.k. bastionområdet, den andra är att skydda Ryssland gentemot fjärrstridsmedel som kan tänkas komma över norra Ryssland mot mål i västra och mellersta Ryssland.

Det s.k. bastionområdet förefaller fortfarande utgöra ett centralt tänkande i Ryssland, möjligt ännu viktigare nu än under det kalla kriget.18 Bastionområdet utgör det område i Barents hav där en huvuddel av de ryska ballistiskt kärnvapenbärande ubåtarna kommer befinna sig, i händelse av en väpnad konflikt. Bastionområdet utgörs dels av ett fördröjningsområde, dels av ett hindraområde gentemot NATO. Fördröjningsområdet kan enkelt beskrivas som det Norska havet och hindraområdet Barents hav. I fördröjningsområdet skall NATO flott- och flygstridskrafter påverkas och i hindraområdet skall de stoppas. Syftet med detta är att skydda de kärnvapenbärande ubåtarna, men även skydda viktig infrastruktur för dessa, såsom långräckviddig förvarningsradar o.dyl.19 Detta innebär att en stor del av Nordkalotten utgör ett intresseområde för Ryssland, i syfte att kunna genomföra denna strategi.

Skyddet gentemot fjärrstridsmedel som kan tänkas förflytta sig över norra Ryssland, har accentueras på senare tid.20Detta hot förefaller främst mötas med uppbyggnad av  sensorkedjor och till del med kvalificerat luftvärn. Detta i sig är ingen avgörande faktor till att det strategiska värdet av norra Sverige ökar. Dock ligger det som en underfaktor tillsammans med de tyngre faktorerna och övriga underfaktorer som skapar en helhetsbild kring en ökad strategisk vikt av norra Sverige, och troligtvis en än större strategisk vikt på medellång sikt. En annan stödjande underfaktor som indikerar en ökad strategisk vikt, är vad som förefaller vara en ökad informationsinhämtning i norra Sverige av främmande makt/makter.21

För att rekapitulera, Sverige utsätts för ett strategiskt korstryck, både från norr och söder som ökar den strategiska vikten av Norra Sverige och främst delen av Nordkalotten. Den ryska Norra marinens behov av att kunna påverka sjöförbindelserna i Atlanten samt försvara det s.k. bastionområdet i Barents hav och vice versa NATO behov av att kunna skydda och påverka de två tidigare nämnda delarna, ökar den strategiska vikten av området.

I dagsläget har USA två förrådsställda enheter i Europa, inom närtid en pansarbrigad i Nederländerna samt en MEB i Norge. Detta är vad USA snabbt kan stödja NATO med i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt. Vilket även ökar den strategiska vikten av sjöförbindelserna över Atlanten mellan Nordamerika och Europa. För NATO utgör det sannolikt en ödesfråga om förband kan överföras från Nordamerika och för Ryssland att kunna påverka dessa transporter över Atlanten.

Den största förbandsenheten är MEB:en i Norge på närmre 15,000 man totalt. Detta gör att MEB:en blir ett tyngdpunktsförband, för att kunna insättas snabbt i Europa samt norra Norge, därmed ökar även den strategiska vikten av mellersta Norrland. Avreglingszonen i södra Östersjön ökar Norra Sveriges strategiska vikt, då kanaliseringseffekten sannolikt tvingar NATO till att utnyttja MEB:en för att förstärka de baltiska staterna.

Avslutningsvis utgör den ökade ryska fokuseringen, t.om. högre än under det kalla kriget, på bastionområdet att den strategiska vikten kring Nordkalotten nu blivit än högre än under det kalla kriget. Sammantaget utgör dessa tre faktorer en tydlig indikering på att den strategiska vikten av Nordkalotten i dagsläget har blivit än högre än under det kalla kriget. Båda antagonister har begränsat med resurser i händelse av en konflikt varvid vikten att optimera sina förutsättningar för att kunna lyckas kommer vara avgörande. Därmed sätts även Nordkalotten i ett särskilt viktigt perspektiv, för att kunna skapa dessa förutsättningar för båda parter blir det geografiska området synnerligen viktigt. Slutligen så innebär det att den strategiska vikten av vad som benämns norra Sverige i militärstrategiska sammanhang har ökat väldigt mycket och tydligt.


En väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO kan i mångt komma att avgöras i den nordligaste delen av norra Europa. Den avgörande faktorn är hastighet i förflyttning av förband, vilket kommer avgöra vem som kan påverka vem och därmed försegla utgången i händelse av en väpnad konflikt. Sverige och Finland som är placerad mitt emellan två antagonister kommer sannolikt ej kunna stå utanför en sådan kraftmätning. Således samma strategiska förhållanden som råder i södra Östersjön råder nu i Nordkalotten d.v.s. i händelse av en konflikt mellan Ryssland och NATO kommer övriga stater dras in i den. Utifrån de faktorer som tagits upp får det ses som sannolikt att en konflikt som startar i södra Östersjön, samtidigt kommer sprida sig till Nordkalotten. Dock kan utgången i södra Östersjön till del eller helt avgöras kring utgången på Nordkalotten.

Have a good one! // Jägarchefen


Air, Space & Cyber Conference 1 (Engelska)
Aldrimer 1, 2 (Norska)
Center for Strategic and International Studies 1 (Engelska)
Deutsche Welle 1 (Engelska)
Foreign Affairs 1 (Engelska)
Försvarsmaten 1 (Svenska)
Globalsecurity 1 (Engelska)
Göteborgs Hamn AB 1 (Svenska)
Navy Recognition 1 (Engelska)
Reuters 1 (Engelska)
RIA Novosti 1 (Ryska)
Russia Beyond The Headlines 1 (Engelska)
Rysslands President 1, 2 (Engelska, Ryska)
Stars and Stripes 1 (Engelska)
Stratfor 1 (Engelska)
Sveriges radio 1 (Svenska)
Sveriges Television 1, 2, 3, 4(Svenska)
The Telegraph 1 (Engelska)
The Guardian 1 (Engelska)
U.S. Army 1 (Engelska)
US Mission to NATO 1 (Engelska)
YLE 1 (Svenska)

Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Forsvarsdepartementet, 2015.
Hobson, Rolf. Kristiansen, Tom. Navies in northern waters 1721-2000. London: Frank Cass, 2004.
Olav Riste. The Norwegian intelligence service 1945-1970. London: Routledge, 2014, E-bok
Petersen, Phillip A. The Northwestern TVD in Soviet Operational Strategic Planning. Arlington: Office of Net Assessment, 2014.
Polmar, Norman. Moore, Kenneth J. Cold War Submarines: The Design and Construction of U.S. And Soviet Submarines. Dulles: Potomac Books Inc, 2004, E-bok.
Posen, Barry R. Inadvertent Escalation. Ithaca: Cornell University Press, 2013, E-bok.
Wiśniewska, Iwona et al. Kaliningrad Oblast 2016 The society, economy and army. Warsaw: Ośrodek Studiów Wschodnich, 2016, E-bok.


1 Försvarsmakten. Grundevik, Berndt. Arméutveckling – Debatt om nationellt försvar. 2011. http://blogg.forsvarsmakten.se/armebloggen/2011/10/10/armeutveckling-%E2%80%93-debatt-om-nationellt-forsvar/ (Hämtad 2017-01-17)
2 President of Russia. Russian Federation Marine Doctrine. 2015. http://en.kremlin.ru/events/president/news/50060 (Hämtad 2017-01-17)
3 Prezident Rossiyskoy Federatsii. Morskaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2015. s. 19-20.
The Telegraph. Oliphant, Roland. Putin eyes Russian strength in Atlantic and Arctic in new naval doctrine. 2015. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/russia/11765101/Putin-eyes-Russian-strength-in-Atlantic-and-Arctic-in-new-naval-doctrine.html (Hämtad 2017-01-17)
Deutsche Welle. Russian navy to focus on energy-rich Arctic, Atlantic oceans. 2015. http://www.dw.com/en/russian-navy-to-focus-on-energy-rich-arctic-atlantic-oceans/a-18609091 (Hämtad 2017-01-17)
4 Air, Space & Cyber Conference. Lessons from EUCOM. 2016. http://secure.afa.org/events/Conference/2016/recordings/Monday-155pm-Breedlove.asp (Hämtad 2017-01-17)
Aldrimer. Stormark, Kjetil. Tar 1-2 måneder før NATO kan hjelpe. 2016. https://www.aldrimer.no/1-2-maneder-for-natos-hovedstyrke-kommer/ (Hämtad 2017-01-17)
The Guardian. Traynor, Ian. WikiLeaks cables reveal secret Nato plans to defend Baltics from Russia. 2011. https://www.theguardian.com/world/2010/dec/06/wikileaks-cables-nato-russia-baltics (Hämtad 2017-01-17)
5 Hobson, Rolf. Kristiansen, Tom. Navies in northern waters 1721-2000. London: Frank Cass, 2004, s. 276
6 Petersen, Phillip A. The Northwestern TVD in Soviet Operational Strategic Planning. Arlington: Office of Net Assessment, 2014, s. 15-16, 18.
Olav Riste. The Norwegian intelligence service 1945-1970. London: Routledge, 2014, E-bok, s. 167, 180-181,
Polmar, Norman. Moore, Kenneth J. Cold War Submarines: The Design and Construction of U.S. And Soviet Submarines. Dulles: Potomac Books Inc, 2004, E-bok, s. 21-22, 172.
Posen, Barry R. Inadvertent Escalation. Ithaca: Cornell University Press, 2013, E-bok, pos 3137, 3160.
7 Reuters. Shalal, Andrea. Stone, Mike. Norway urges Trump to issue predictable, clear policy on Russia. 2016. http://www.reuters.com/article/us-norway-russia-nato-idUSKBN13R2RA (Hämtad 2017-01-17)
8 YLE. Lindström, Lukas. Haglund: Finland ingår Natoavtal nästa vecka. 2014. https://svenska.yle.fi/artikel/2014/08/27/haglund-finland-ingar-natoavtal-nasta-vecka (Hämtad 2017-01-17)
Sveriges radio. Holmström, Patrik. Värdlandsavtalet röstades igenom i riksdagen. 2016. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6440241 (Hämtad 2017-01-17)
9 Wiśniewska, Iwona et al. Kaliningrad Oblast 2016 The society, economy and army. Warsaw: Ośrodek Studiów Wschodnich, 2016, E-bok, s. 17-18.
10 Stratfor. The Importance of Area Denial in War. 2016. https://www.stratfor.com/analysis/importance-area-denial-war (Hämtad 2017-01-17)
11 Center for Strategic and International Studies. Williams, Ian. The Russia – NATO A2AD Environment. 2017. https://missilethreat.csis.org/russia-nato-a2ad-environment/ (Hämtad 2017-01-14)
Globalsecurity. Project 877/636 Kilo. 2011. http://www.globalsecurity.org/military/world/russia/877-specs.htm (Hämtad 2017-01-17)
13 Göteborgs Hamn AB. Om Göteborgs hamn. 2017. https://www.goteborgshamn.se/om-hamnen/omgoteborgshamn/ (Hämtad 2017-01-17)
14 U.S. Army. McDonald, Jacob. Prepositioned equipment site officially opens in Netherlands. 2016. https://www.army.mil/article/179831/prepositioned_equipment_site_officially_opens_in_netherlands (Hämtad 2017-01-17)
15 Foreign Affairs. Neubauer, Sigurd. The Plan to Deploy U.S. Troops to Norway. 2016. https://www.foreignaffairs.com/articles/norway/2016-11-09/plan-deploy-us-troops-norway (Hämtad 2017-01-17)
Aldrimer. Stormark, Kjetil. Planlegger innsetting til Sverige via Norge. 2016. https://www.aldrimer.no/planlegger-innsetting-til-sverige-via-norge/ (Hämtad 2017-01-17)
16 Stars and Stripes. Vandiver, John. US Marine force in Norway to eye Arctic and beyond. 2017. http://www.stripes.com/news/us-marine-force-in-norway-to-eye-arctic-and-beyond-1.447697 (Hämtad 2017-01-17)
US Mission to NATO. Twitter inlägg, Januari 10, 2017, 14:52, https://twitter.com/USNATO/status/818817899934679041
17 Kontinuerlig uppföljning av det ryska försvarsministeriets nyhetsrapportering, http://function.mil.ru/news_page/country.htm
Russian Ships. Russian Navy 2016. 2016. http://russianships.info/eng/today/ (Hämtad 2017-01-17)
18 Reuters. Shalal, Andrea. Stone, Mike. Norway urges Trump to issue predictable, clear policy on Russia. 2016. http://www.reuters.com/article/us-norway-russia-nato-idUSKBN13R2RA (Hämtad 2017-01-17)
19 Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Forsvarsdepartementet, 2015, s. 20-21.
20 RIA Novosti. Dlya chego amerikanskiye bombardirovshchiki V-52 letayut vdol' rossiyskoy Arktiki. 2016. https://ria.ru/analytics/20160809/1473914972.html (Hämtad 2017-01-17)
Russia Beyond The Headlines. Litovkin, Nikolai. Russia expands its presence in the Arctic. 2016. http://rbth.com/defence/2016/12/26/russia-expands-its-presence-in-the-arctic_668653 (Hämtad 2017-01-17)
21 Sveriges Television. Larsson, Erica. Misstänkt kartläggning av norrbottnisk infrastruktur. 2017. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/misstankt-kartlaggning-av-norrbottnisk-infrastruktur (Hämtad 2017-01-17)
Sveriges Television. Larsson, Erica. Kiruna kommun skärper säkerheten. 2017. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/kiruna-kommun-skarper-sakerheten (Hämtad 2017-01-17)
Sveriges Television. Larsson, Erica. Nilsson, Ellika. Liebermann, Andreas. Misstänkt ryskt spionage ökar i norra Sverige. 2016. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/misstankt-ryskt-spionage-okar-i-norra-sverige (Hämtad 2017-01-17)

Sveriges Television. Larsson, Erica. Jones, Linda. Misstänkt kartläggning av akutsjukvård – rapporterad till SÄPO. 2017. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/misstankt-kartlaggning-av-akutsjukvard-rapporterad-till-sapo(Hämtad 2017-01-17)

Putin, Xi och Trump: ekvation med en obekant

av Mats Bergquist

Man hävdar i den internationella diskussionen inte bara att USA det senaste dryga decenniet förlorat mark till Kina, att Ryssland trots de senaste årens upprustning, är så mycket svagare än under Sovjetregimen samt att nya maktcentra växer fram. Men alltsedan Donald Trump överraskande valdes till USA:s 45:e president har analysen av hans tänkbara utrikespolitik fokuserat på hans relationer till Moskva respektive Beijing. Debatten handlar således, föga förvånande, fortfarande om förhållandet mellan stormakterna, vilket också Putins och Xis agerande under senare år åter betonat. Tendenserna till maktfragmentering är en realitet men går inte så fort och har nu åter kommit i skymundan.

Donald Trumps uttalanden om storpolitiken under valkampanjen och sedan han valts har tenderat att vara mycket kontroversiella. De har tolkats som att Trump vill skaka om i systemet. Det bör dock anmärkas att en person som uppenbarligen snarare än att föra ett resonemang levererar grammatiskt ofta ofullgångna utropstecken via Twitter inte är lätt att tolka. Normalt arbetas den amerikanska politiken fram genom en oftast, särskilt under Barack Obama, noggrann konsultationsprocess. Nu gör den valde, men inte tillträdde, nye presidenten som det verkar spontana och oftast kontroversiella uttalanden. Här finns en redan synlig källa till politiska konflikter.

Positiva referenser från Trumps sida till Putin har tolkats som att han skulle vara beredd träffa en överenskommelse med Moskva i syfte att förbättra de allt sämre relationer som USA under Obama haft med Ryssland. Spekulationer om vad en sådan ”deal” skulle gå ut på har varit många. Det är åtskilligt som Putin tycks vilja åstadkomma: minskade sanktioner, vidare en ”Torschluss” – inga nya medlemmar – för Nato samt en accept av annekteringen av Krim. Putin krävde i december 2016 i sitt årliga anförande om nationens tillstånd strategisk likställighet (med USA), när han betonade att frånvaron av sådan likställdhet vore farlig. Men detta är något som successiva amerikanska presidenter sedan murens fall förvägrat Ryssland. Är Donald Trump beredd göra detta?

Men vad skulle USA få i stället, utöver ett allmänt löfte från Putin att om han får vad han vill ska han uppföra sig väl? Är en rysk evakuering av östra Ukraina alls tänkbar? Krims annektering lär vara oåterkallelig. Det område där de båda ledarna tycks ha samma syn gäller ju kampen mot IS. Men ett gemensamt agerande mot kalifatet gynnar också Iran, som flera av Trumps ledande medarbetare, som blivande försvarsministern James Mattis och säkerhetsrådgivaren Michael Flynn, ser som USA:s stora fiende. Men annars? Några hotell i Moskva? Stormaktspolitiken är emellertid inget Monopolspel. USA skulle riskera att anklagas för att genom olika eftergifter hålla revisionisten Vladimir Putin på gott humör. Det är inte svårt att förstå varför Muenchen- eller Jaltasyndromet börjar dyka upp igen i debatten i Europa.

USA: s relationer med Ryssland har under senare år blivit allt sämre. Med Kina har USA, med viss svårighet, lyckats upprätthålla någon form av dialog även om den kinesiska maktutvecklingen, framför allt i Sydkinesiska sjön, tydligt stör Washington. Till följd av Putins utrikespolitik har förskjutningen av den storpolitiska tyngdpunkten mot Asien för USA:s del blivit på hälft. Nu har Donald Trump redan under valkampanjen signalerat att han, vid sidan av IS, ser Kina som huvudfienden. Genom Trumps egna Twitterkommentarer till sitt telefonsamtal med Taiwans president nyligen kan man läsa sig till att han antingen inte riktigt förstår eller struntar i de politiska åtaganden som USA gjort för 45 år ang den s k one China-politiken. Trump menar att han vill ha något i stället om han skulle erkänna Kina som ett land, inkl Taiwan, sannolikt appreciering av den kinesiska valutan eller löfte om stopp för bas­upp­bygg­naden i Sydkinesiska sjön. Det är ytterst osannolikt att Kina ett ögonblick skulle ens reflektera på att justera sin principiella syn på landets territoriella integritet. Att Trump aviserat att USA för egen del inte skall tillträda TPP (Trans-Pacific Partnership), ökar faktiskt endast Kinas roll i Asien. Trump förefaller således redan ha skjutit sig i foten.

Så långt har vi hållit oss till vad hittills Trump sagt eller antytt. Men hur kommer det att te sig i praktiken efter den 20 januari då han tar över? Det vet vi givetvis mycket litet om. Eftersom Trumps s k attention span tycks vara begränsat kan han, utöver några grundläggande värderingar, komma att ändra sig många gånger. Någon ledning kanske man kan få av de ministrar och rådgivare han så långt valt eller nominerat. Hans kabinett består av en blandning av miljardärer och generaler, bland vilka de tillträdande utrikes- och försvarsministrarna, Exxonchefen Rex Tillerson respektive marinkårsgeneralen James Mattis, har fått goda vitsord och så långt klarat senatsförhören väl.

Men nästan lika viktiga blir, på grund av ledande ministrars bristande erfarenheter av regeringsarbete, de nomineringar han kommer att förelägga senaten för posterna som biträdande ministrar och ytterligare två politiska nivåer (Deputy Secretary, Under Secretary resp Assistant Secretary), inalles flera tusen personer. På det säkerhetspolitiska fältet väckte den protestskrivelse som dryga 60 centrala republikanska veteraner publicerade under valkampanjen mycken uppmärksamhet. De som skrev på detta upprop lär inte, om de inte direkt gör avbön, komma ifråga för några poster i Trumpa­dministra­tionen. Detta begränsar uppenbarligen urvalet, även om det i tankesmedjor och på universiteten alltid finns personer som vill smaka maktens sötma. Men de allra flesta av dem har ingen erfarenhet av att verka inom administrationen. Här kan Trump komma att stöta på problem med att få senatens godkännande, varunder existerande utrikespolitiska meningsskiljaktigheter inom det republikanska partiet lär visa sig. Den republikanska majoriteten är endast 51-49. Det är ytterst ovanligt att senaten nekar presidenten att välja sina ministrar, men ganska vanligt att detta organ för att demonstrera sin makt väljer att fälla, eller vanligare vägra att ens ta upp specifika politiska tjänstemän till diskussion.

Det finns goda skäl att anta att den nya administrationens tänkande kommer att kollidera med verklighetens krav. Det är därför inte osannolikt att en eventuell smekmånad mellan Trump och Putin kan bli rätt kortvarig, vilket den förre i sin presskonferens den 11 januari föreföll inse.  Även om Trumps uttalanden om Nato tillhör dem som väckt mest uppmärksamhet, är det ändå troligt att han kommer att inse att de europeiska allierade (och Japan), trots i många fall jämförelsevis små försvarsbudgetar, inte saknar strategisk betydelse och att lojaliteten med USA inte kan mätas i pengar. En amerikansk isolationism a la 1920-talet är otänkbar i dagens värld, även om USA:s internationella engagemang och stödet för detta har minskat, framför allt till följd av Afghanistan och Irak, men också på grund av ekonomin.

Ett skäl för Donald Trump att närma sig Ryssland är de facto att, enligt principen två slår den tredje, bilda front mot Kina, som han uppenbarligen nu ser som sin huvudfiende. Frågan är hur intresserad Putin skulle vara av att fjärma sig från Xi och gå Trumps ärenden? Det rysk-kinesiska samarbetet, bilateralt såväl som inom ramen för Shanghai Co-operation Organization, har efter den successiva västliga isoleringen av Ryssland haft stort värde för Moskva, även om Ryssland numera i detta samarbete närmast är ”the junior partner” i förhållande till Kina.

Efter det amerikansk-kinesiska upptinandet 1972 intog Moskva t ex i Vietnam en låg profil för att inte riskera ännu närmare relationer mellan Washington och Beijing som då skulle kunna försämra Sovjets position. Richard Nixon och framför allt Henry Kissinger utnyttjade relationerna med Kina till att sätta press på Moskva. Den nu nittiotreårige (!) Kissinger, som besökt både Trump Tower och Beijing efter valet, månar om förhållandet till både Ryssland och Kina. Men detta passar t v inte in i Trumps världsbild som kräver fiender på vilka man kan skylla det som gått fel, vilket i Trumps värld är det mesta. Den typ av diplomati som Henry Kissinger bedrev under sin glanstid är nog ganska unik i senare historia.

Trump­administra­tionens främsta kort är troligen att han tills vidare är den okända faktorn i ekvationen Putin-Xi-Trump som de båda i ämbetet äldre statsledarna undrar över. Trump har ofta sagt att han i sin utrikespolitik vill vara oförutsägbar och överraska. Varför skall man tala om sina drag i förväg; det är bara att ge fienden ett försteg? Det är säkert lockande för en affärsman och icke-politiker som Donald Trump att då och då välta schackbrädet. Men det är förstås ett spel som också andra kan spela. Vladimir Putin har med viss framgång gjort det under senare år. Kina eftersträvar emellertid i första hand stabilitet och förutsägbarhet. Kina upplever sig inte som en revisionistisk stat utan vill ses som ordningens och legitimitetens upprätthållare, vilket kan komma att återspeglas när Xi Jiping kommer till World Economic Forum i Davos. Basutbyggnaden i Sydkinesiska sjön tjänar endast, enligt Beijing, till att försvara urgamla kinesiska intressen.

Den ryska revisionismen med dess ibland överraskande uttryck däremot nästan borgar för problem i relationen till ett USA också under Trump. Den påstådda ryska interventionen hackarvägen i den amerikanska valkampanjen kommer knappast att försvinna från agendan och har dessutom förstärkt misstron mellan den tillträdande presidenten och underrättelseorganen.

Att det kalla kriget under 40 år inte kom att urarta till en global katastrof berodde främst på att de båda supermakterna faktiskt försökte vara ganska förutsägbara och trodde sig veta var de röda linjerna fanns. Den statsledare som under denna period tog de största riskerna var den impulsive Nikita Chrustjov som under Berlinkriserna 1958 och 1961 samt framför allt under Cubakrisen 1962 spelade krona och klave med allas vår säkerhet. Det vore en historisk ironi om den synbarligen nästan än mer impulsstyrda amerikanske presidenten Trump, för att skaffa sig en bättre plats i ekvationen, i nattens tystnad kan företa sig något som Putin och/eller Xi skulle uppleva som hotfullt; när han twittrar sover nog i allmänhet de mera försiktiga rådgivarna. Häromdagen antydde han således möjligheten av en ny runda i vad avser kärnvapenkapprustning.

Den trots allt mest lugnande faktorn i bilden är att Donald Trump har en ideologisk anknytning till republikansk isolationism – och tyvärr misstänksamhet mot FN och multilateralt samarbete – och att han i detta hänseende faktiskt vill följa i Obamas fotspår och förhindra ytterligare amerikanska militära interventioner. Hans prioritet är infrastrukturen, ekonomin och jobbskapandet, vilket i första hand involverar handelspolitiken där han sannolikt kommer att vara aktiv. Detta  b o r d e  från hans sida leda till återhållsamhet med andra utrikespolitiska utspel. Å andra sidan kommer Trump säkert, ibland motvilligt, att tvingas agera på den internationella scenen oftare än han nu kanske tror. Relationen till Donald Trumps USA kommer att kräva av utländska betraktare försöker förstå vad som är spontana infall och vad som är grundläggande värderingar hos både presidenten och hans närmaste omgivning.

Författaren är Fil dr, Ambassadör och ledamot av KKrVA.

Gästinlägg: Förband i ett systemperspektiv

Nedan följer ett gästinlägg, denna gång från J.K Nilsson, en välkänd profil i den internetbaserade försvarsdebattsfären. Nilsson har bloggen "Väpnaren" som numera fungerar främst i formen av ett arkiv. Nilsson har en bakgrund i Flygvapnet och arbetar idag på FMV med vapen till flygande plattformar. Nilsson har dock en anställning i Försvarsmakten som reservofficer och tjänstgör främst under flygvapenövningar.

Nilsson kontaktade mig i samband med diskussionerna kring Patgb 360 som följde på de tidigare inläggen på bloggen, och önskade att få dela med sig av lite tankar han hade i ämnet "strid mot luftlandsättning", och tillföra ett flyg- och vapentekniskt perspektiv. Diskussionsvillighet och nya infallsvinklar uppmuntras av mig, och hans perspektiv ger ytterligare bredd till diskussioner kring det nationella försvaret och hur vi TILLSAMMANS bäst möter en angripare. Som vän av ordning vill jag såklart påpeka att Nilssons inlägg inte på något vis menar att spegla försvarsmyndigheternas syn på materiel, organisation eller användande. 

Golvet är ditt, J.K Nilsson!

Herr Flax har ju som vi sett öppnat för en välgörande diskussion om nyttan med motoriserade förband i Svenska armén. I Herr Flax ursprungliga inlägg så ställdes frågan; "Men vad ska de göra när de väl är framme?", vid påpekandet att förbanden kan röra sig snabbt över långa sträckor. Visserligen är förbandet ett system i sig och blir så användbart som innehållet i form av teknik, taktik och procedurer medger, men ett förband existerar inte heller som ensam kloss utan återfinns i ett ytterligare systemsammanhang. Jag vill med detta kortare inlägg lämna min syn på hur flyget kan bidra i denna strid.

Låt oss tänka att våra stridsflygförband inte kan avvärja en fientlig luftlandsättning då fienden kraftsamlar sitt jaktflyg och uppträder på ett sådant vis att vårt flyg inte kan påverka fiendens luftlandsättningsförband när de befinner sig i luften. Om vi då har snabbrörliga markstridsförband så kan vi fördröja och kanske även binda dessa förband på marken, intill dess att vi med andra förband i samverkan kan slå dem. Inledningsvis borde vi kunna påverka fienden med förband ur flera stridskrafter för att bryta dennes tempo och organisering. Om "om" inte funnits, tillsammans med Dublinkonferensen, så hade vi kunnat byta eget jaktflyg mot ett flyganfall med den utfasade Bombkapsel 90(BK90) efter att luftlandsättningen genomförts, men innan fienden klarat ut var man har all utrustning och gjort uppsittning för framryckning, det sårbaraste skedet i en luftlandsättningsoperation.Vad skulle vi kunna göra istället? Vad kan vi titta på framgent?

Internationellt så ser vi hur man utvecklar ersättning för bombkapslar/klusterbomber i bl.a. USA och Israel genom att tillverka de klassiska GP-bomberna ur Mark 80-serien på ett sätt som antingen medger en kontrollerad uppbrytning av bombskalet till lagom jämnstora splitterbitar eller med kulor/projektiler i bombskalet.

Vi har genom forskning och tekniktransferprogram i Sverige hamnat på förkant i denna teknikutveckling, grundforskningen är genomförd och man har genomfört prov på typlika stridsdelar, med mycket gott resultat. Det som återstår för oss och potentiella leverantörer är att produktifiera dessa stridsdelar och vi skulle med fördel kunna göra det själva. En sådan produktifiering skulle kunna gå mot att fylla det glapp som BK90 lämnade efter sig, helt enligt presentationen som jag länkar till i detta stycke. Pengar har redan avsatts för dessa materielprojekt, och steget till att packa om den provade teknologin är inte särskilt långt. Detta är en teknikutveckling som redan idag har delfinansierats av Försvarsmakten och genomförts av FMV och försvarsindustrin.

Vi har ett gott samarbete med Boeing som levererar Bombsystem SDB I till oss, så vi skulle kunna skapa en variant av SDB I som inte bara är gångbar för våra nationella behov, utan även har en exportpotential. Vi har en fullständig integration i Gripen, att byta stridsdel innebär inga extra kostnader för systemet. Går vi upp till Mk82 så kan vi genom GBU-49 kasta iväg ett flertal större men färre bomber på ett kortare avstånd. I skrivande stund genomförs integration av GBU-49 Lot5A som har zonrör för höjdbrisad. Detta krävs för att vi ska få riktigt bra effekt i det scenario jag beskriver. Nackdelen med GBU-49 är att den är personalintensiv att klargöra inför flygning och fällning så en alternativ utveckling för den här förmågan skulle kunna vara att istället integrera JDAM på Gripen.

Genom att ha ett systemperspektiv så kan vi lösa uppgifter genom synergieffekter där man kombinerar rörelse och verkan från två olika förband för att uppnå något som kräver betydligt större insatser och resurser ifrån försvarsgrenarna enskilt. 360-förbandet har mött kritik för att det är för "lätt", då det saknar slagkraft. Ett stridsflygförband har visserligen sin främsta uppgift i att möjliggöra handlingsfrihet till sjöss och på land genom att genomföra luftförsvar, men genom att kombinera dessa förband kan vi försvara oss där vi för tillfället är svagare. Vi har i dagens läge inte råd att fokusera på enskilda system och stuprörstänk mellan stridskrafterna, utan måste fortsätta försöka se till övergripande systemegenskaper och hur vi kan uppnå synergieffekter mellan de olika systemen och arenorna!

J.K Nilsson

Ytterligare underlag för den intresserade:

  * GMLRS alternative warhead engineer & manufacturing development phase test & evaluation.

* Färdig lösning med förfragmenterade flygbomber.

Om stridens psykologi – Del 2: Att välja ut de rätta

av David Bergman

”The bell” vid Navy Seals träningscenter i Coronado. När en aspirant ger upp ringer han tre gånger i klockan och lägger sin hjälm på marken som ett tecken på nederlag. Foto: Författaren

”The bell” vid Navy Seals träningscenter i Coronado. När en aspirant ger upp ringer han tre gånger i klockan och lägger sin hjälm på marken som ett tecken på nederlag. Foto: Författaren

För en tid sedan besökte jag den Amerikanska flottans specialförband Navy Seals och deras grundutbildning BUD/S i Coronado. Tempot och intensiteten i kursen har gjort att efter den tredje veckan, känd som Hell Week, var det en gång endast 9 aspiranter ur en klass på över 100 kvar. Resterande hade då lämnat utbildningen genom att ringa tre gånger i den ökända klockan som ett tecken på att de gett upp. Ett politiskt krav att öka antalet specialförbandsoperatörer hade dock tvingat dem att se över sina metoder. Genom förfinade psykologiska screeningtest samt att hjälpa med preparandkurser, dietister, coacher och tränare under en längre förberedande fas maximerades aspiranter chanser att klara sig. Satsningen lyckades. En av kurserna med det nya preparandsystemet resulterade i att hela 27 individer stod kvar efter Hell Week, av alla testvärden att döma bättre tränade än någon tidigare kurs. Glädjen borde varit stor, men responsen inom organisationen blev den omvända. ”Har ni inte gjort ert jobb?” fick instruktörer höra samtidigt som tidigare årskullar kallade de nyexaminerade för ”mjukis-kursen” och vägrade erkänna dem som riktiga Seals. Den inlärda normen var att ju färre som klarade sig, desto bättre borde de vara.


Historiskt har kraven för att bli utvald som soldat huvudsakligen varit rent fysiska. Detta då gränssättande färdigheter som att rida, marschera långt och klara övriga umbäranden ställt större krav på fysik än intelligens och bildning. Den dramatiska utveckling som skett inom urval och selektering beror både på de den generella utvecklingen inom den psykologiska vetenskapen samt ökade krav som den tekniska utvecklingen ställt på individen. Bland annat har mekaniseringen av armén samt framväxten av ett modernt flygvapen skapat behov att selektera individer med förmåga att tillgodogöra sig allt mer krävande utbildningar. Även psykologiska personlighetstester har med tiden kommit att användas. Under andra världskriget konstaterade Office of Strategic Services (OSS) att oavsett hur motiverade och vältränade individer som sökte sig till organisationen var inte alla personlighetstyper lämpliga för den mentala pressen att arbeta obemärkt bakom fiendens linjer. Lärdomar som är giltiga för långt fler förband.

Med ökade krav på individuell färdighet och ändliga personalresurser ökar behovet av att redan innan utbildningen av en soldat påbörjas placera rätt person på rätt jobb. Med tiden har tester för generell begåvning, fallenhet för framtida utbildning och specifika yrkestester kommit att bli naturliga inslag i alla moderna militära organisationer.

I Sverige började militärpsykologiska verktyg användas under 40-talet. Inskrivningsprovet, vanligen bara kallat I-provet, togs fram av Torsten Husén, en svensk pionjär inom det militärpsykologiska området. I-provets syfte är att genom olika delprov mäta generell begåvning på en skala mellan 1 och 9. Genom åren har fler än 3 miljoner svenskar genomgått detta, och andra personlighets- och lämplighetstester, under sin mönstringsprövning. Utvecklingen av dessa tester skedde först från Personalprövningsdetaljen som 1955 ombildades till Militärpsykologiska Institutet, MPI. Många av testerna används än idag, om än i kontinuerligt förbättrade former. Exempelvis krävs en skattning av minst 6 på det 9-gradiga I-provet för att bli uttagen till officersutbildningen idag.

Vissa befattningar kräver även särskilda lämplighetstester. Med tiden har befattningar som exempelvis tolk, dykare och fallskärmsjägare kommit att omfatta kompletterande test för att bedöma de sökandes förmåga och fallenhet. Tester kan också användas för att identifiera olämpliga värderingar eller oönskade motiv bakom en ansökan. Ofta är tester inte absoluta utan genomförs som grund för en psykologintervju och som del i en helhetsbedömning.

I all urval och uttagning är validiteten avgörande. Tester måste mäta vad vi vill mäta och detta måste vara kopplat till den tilltänkta utbildningen. Det är inte möjligt att här i detalj beskriva varje tillgängligt test. Detta inlägg fokuserar på hur testerna används som verktyg för uttagning mot militära utbildningar, två verksamheter som är ömsesidigt beroende. Som kommer att visas sammanblandas inte alltför sällan uttagningstester och utbildning som verksamheter. Ofta med förödande konsekvenser. Men i många fall har psykologiska tester och förbättrad pedagogik uppstått som en effekt just av denna brist.

Krigsflygskolan och gallringsfilosofin

Under mitten av 1960-talet upplevde Krigsflygskolan på Ljungbyhed ett rekorddåligt resultat. Endast 21% av årskullen kunde examineras som piloter efter den grundläggande flygutbildningen, GFU. Situationen bedömdes som ohållbar. Alltför få flygförare kom ut i tjänst i relation till det behov som fanns på flottiljerna. Det största problemet var dock att utbildningskvalitén på de som klarade sig generellt var för dålig, något som avspeglades i den ökade haveristatistiken. Bortfallet var till stor del beroende på en bakomliggande utbildningsprincip som flygvapenofficeren Folke P. Sandahl, drivande i den efterföljande reformen, kallade ”gallringsfilosofin” – att låta alla som inte var uppenbart olämpliga påbörja utbildningen och sen systematiskt gallra ut.

Metoden var oerhört dyr både i pengar och genom att den band personella resurser. Sandahls kritik mot utbildningen var tydlig. En av de främsta orsakerna till problemen var de enskilda flyglärarnas syn på sin egen uppgift. Den mentala inställningen att gallra bort olämpliga individer och att lära ut kunskaper och färdigheter så effektivt som möjligt är två helt olika roller, som i pedagogisk mening är svåra, för att inte säga omöjliga, att förena.

Flyglärarna lade mer tid på att kontinuerligt leta tecken på en aspirants brister än att se till att denne blev så bra som möjligt. Vittnesmål berättar även om att flyglärarens förutfattade mening om eleven som oduglig kunde gå över i direkt pennalism där avskiljningar skedde mer efter lärarens personliga uppfattningar och sinnesstämning, än med grund i bristande lämplighet eller prestation hos eleven. Den uppenbara risken med en grundinställning om elevers oduglighet är att det snabbt blir en självuppfyllande profetia.

Aspiranterna fick minimal återkoppling på vad de gjorde rätt eller fel under sina enskilda flygpass, men rangordnades likväl av instruktörerna. Detta fick aspiranterna att se varandra som konkurrenter istället för kamrater. Att lära sig flyga är för de flesta tillräckligt stressfyllt, men ovetskapen om hur de låg till tillsammans med det kontinuerligt överhängande hotet om att bli avskilda skapade en osund och obefogad stress. Eleverna blev mer inställda på att inte bli avskilda än att tillgodogöra sig flygutbildningen. De som tog sig igenom utbildningen var ofta, med självklara undantag, inte de bästa utan de som flög under radarn och inte drog på sig instruktörens gallrande blick.

Psykologiska tester & förändrad pedagogik

Den första åtgärden som vidtogs för att åtgärda problemen var en reviderad urvalsprocess med psykologiska tester som skulle ta bort behovet att gallra under den efterföljande utbildningen. Ett exempel är Defence Mechanism Test (DMT) som mäter distorsion i perceptionen och förmågan att varsebli hot genom att värdera hur testpersonen uppfattar bilder som visas under bråkdelen av en sekund. Testet har varit omdiskuterat, men effekten av de utökade psykologiska förtesterna blev en ökning av antalet elever som klarade utbildningen och en kraftig minskning av antalet haverier.

Parallellt infördes en ny pedagogisk grundtanke under namnet OKAFF: Operation Kvalitetshöjning Av FlygFörarutbildningen. Den skadliga gallringsfilosofin begravdes och flyglärarens roll förändrades från att agera domare till att vara instruktör och utbildningen mot att utnyttja elevernas potential bättre. Ett system för kontinuerlig återkopplingen om elevens framsteg och förbättringspunkter i flygutbildningen blev en självklarhet.

Resultatet var slående: från endast 21% ökade det procentantal elever som slutförde utbildningen till hela 92%. Ett förhållande som hållit sig relativt konstant sedan dess. Det händer självklart fortfarande att individer måste avbryta utbildningen, exempelvis av sociala eller uppkomna medicinska skäl. Men som exemplet från Krigsflygskolan visar kan kategorin som avskiljs för ”oförmåga att tillgodogöra sig utbildningen” med rätt förtester minimeras till 0%.

Gallringsfilosofin bygger på antagandet att om du kontinuerligt avskiljer den sämste borde de bästa bli kvar. Antagandet kan vid första anblicken kännas intuitivt rimligt, men satt i en kontext med varierande moment under en längre tid blir bristerna uppenbara. I en av de senare grupperna på Krigsflygskolan konstaterade Sandahl att 14 av 16 någon gång varit bland de sämsta. Endast 2 hade kontinuerligt hållit sig i den övre halvan av rankingen, varav en slutade direkt efter GFU. Prestationerna varierade så pass mycket med fallenhet för det specifika momentet som övades, personkemi med den aktuelle flygläraren, dagsform etc. att korrelationen mellan prestationen i en enskild situation och slutbetyget var oerhört svag. Snäppet bättre än slumpen, men inte med mycket. Sandahl konstaterade även att aspiranternas flickvänner tenderade att göra slut vid olika tillfällen, till synes helt okoordinerat, vilket ledde till att mentala dippar och prestationsfall var utspridda under året för olika individer.

Från 21% – 92%. Krigsflygskolan reformerade under 1967-88 grundligt sitt sätt att både selektera till men även i hur man utbildade på den Grundläggande Flygutbildningen, GFU. Resultatet blev slående både i rena procent som klarade sig men även i ökad kvalitet hos de färdiga flygförarna (Grafik efter data av Sandahl 1989)

Från 21% – 92%. Krigsflygskolan reformerade under 1967-88 grundligt sitt sätt att både selektera till men även i hur man utbildade på den Grundläggande Flygutbildningen, GFU. Resultatet blev slående både i rena procent som klarade sig men även i ökad kvalitet hos de färdiga flygförarna (Grafik efter data av Sandahl 1989)

Kustjägarskolan och när propellrar blir jet

Liknande positiva utvecklingar av uttagnings- och utbildningsverksamheten återfinns historiskt på flera ställen inom Försvarsmakten, ett är kustjägarskolan. I början av 1980-talet beordrades en översyn av utbildningsmetoderna som användes. Ett antal fel och missgrepp hade skett på skolan under 1981 då större delen av det erfarna truppbefälet var insatta i Karlskrona och incidenten med U137. Men även uttagningsmetoderna (exempelvis testmarschen med frivilliga ur Kustartilleriets befälsskola) hade fått kritik för bristande validitet och okvalificerade moment ej kopplade till den kommande tjänsten, och avgångarna låg långt över de 5% som ursprungligen förutspåtts för utbildningen av kustjägare.

Officerare aktiva i utvecklingsarbetet har menat att omotiverade och osunda delar som inte var relaterade till tjänsten kunde uppstå av huvudsakligen två anledningar: Den första då mindre erfaret befäl, ofta sådana som kom från andra delar av försvaret, byggt upp orimliga föreställningar om utbildningen eller hur de själva borde agera. Det andra då osunda beteenden institutionaliserats och individer som själva utsatts tog dessa med sig, ofta omedvetet förstärka, när de senare själva gick in i utbildarrollen.

Några av de främsta resultaten av översynen var den extramönstring som använts från 1983, en ny utbildningskontroll som genomfördes något senare i utbildningen samt att onödig stress generellt eliminerades. Målsättningen sammanfattades väl av Ingemar Wemmenhög som då tjänstgjorde vid skolan: ”Det är utbildningens krav som skall vara ansträngande och inte omständigheterna runt omkring”

Den tekniska utvecklingen kom också att ställa högra krav på personalen inom amfibiebataljonen. Det tydligaste exemplet är övergången från den propellerdrivna 200-båten till Stridsbåt 90 med vattenjetaggregat. Höghastighetsnavigeringen och möjligheterna med de nyare, mer avancerade båtarna fick förbandet att 1996 att utöver den egna kompetensutvecklingen vända sig till Krigsflygskolan (som lämpligt nog också övergått från propeller till jetdrift) och den tidigare beskrivna utbildningen av flygförare. Besöket och möjligheten att ta del av flyglärarnas pedagogik har beskrivits som en ”vitamininjektion” i stridsbåtsförarutbildningen, vilken idag även exporterats internationellt.

En målsättning att examinera så många som möjligt ur en kull får självklart inte övergå i en överdriven ambition att ”hålla nollan” eller misstolkas som att krav ska sänkas eller målbogsering accepteras. Militära utbildningar ställer obevekliga krav av goda anledningar! Uppenbart feluttagen personal måste också kunna omplaceras till en befattning där de kommer till bättre rätt. Men väl utförda uttagningstester är idag en förutsättning för att individer ska kunna uppnå högt ställda målsättningar när de väl påbörjar sin utbildning

Åter till Seals – När Ethos blir Mythos

Som vi kan se av det inledande exemplet från Navy Seals återfinns den diskuterade problematiken fortfarande inom vissa håll av militära organisationer. En av de första frågorna jag ställde när jag anlände till Naval Special Warfare Center i Coronado var just om kursen var ett uttagningstest eller en utbildning. Till min förvåning började deras chefspsykolog att skratta men svarade slutligen att den frågan hade även han ställt sig. Det ärliga svaret, menade han, var att det övergick från det ena till det andra någonstans under kursens gång, men erkände att exakt när varierade i stor utsträckning på instruktörerna och när dessa bedömde att de ”sållat ut de som inte höll måttet”. Att blanda gallring och utbildning är tillräckligt farligt. Men att dessutom basera gallringskriterier på individuella uppfattningar om hur ”hård” eller krävande den egna utbildningen var en gång i tiden är oerhört farligt då vårt egocentriska bias gör att vi ofta tolkar egna umbäranden som mer krävande än vad de egentligen var i en omedveten önskan att framstå som mer värdig eller kompetent.

Det färdiga specialförbandsoperatörerna hade tveklöst hög kvalitet. Att hälsa på några av instruktörerna var som att skaka hand med en Terminator och diskussionerna på individnivå var oerhört givande. Men samtidigt råder det ingen tvekan om att de fostrade en osund organisationskultur där individer som kunnat vara minst lika duktiga sållades ut av fel anledningar. Att det aktuella förbandet och utbildningen är så pass extrem och mytomspunnen är ironiskt nog sannolikt en av anledningarna till att utbildningsupplägget inte ifrågasatts mer öppet. Det har beskrivits som att förbandets ”Ethos” övergått i ett ”Mythos” där även de sökande föreställer sig bilden av den ensamme hjälten som står kvar när övriga gett upp. Högst sannolikt kommer utbildningen att förändras på sikt. Men konservativa uppfattningar om att ”så här har vi alltid gjort” kämpar emot de rationella argumenten för förändring.


Allt vi idag vet om psykologi och pedagogik är entydiga: Man ska inte utbilda och gallra på samma gång. Däremot är en grundlig och noggrann uttagning nödvändig för att de som väljs ut skall kunna tillgodogöra sig den tilltänkta utbildningen, något som kontinuerligt förfinade uttagningsmetoder hjälper oss med. Som vi ska gå igenom i kommande inlägg kommer den militära utbildningen, oaktat inriktning, alltid att ställa stora krav på individen. Något som gör det avgörande att så tidigt som möjligt välja ut de rätta för varje jobb.

Författaren är kapten och doktorand i psykologi



Carlstedt, Leif & Johansson, Paul (1979) Operation kvalitetshöjning av flygförarproduktionen, FOA-Rapport 055028-H8, Försvarets Forskningsanstalt, Stockholm

Försvarsstaben (1954) Utredning ang behovet av stridskrafter för rörligt markförsvar inom skärgårdsområden (1954 års amfibiekommitté), Stockholm

Hesselman, Fredrik (2016) Kustjägarna – 60 år av ubåtsjakt, kustförsvar och svenska amfibieförband, Sällskapet Kustjägarveteraner, Stockholm

Husén, Torsten (1946) Några data rörande svenska krigsmaktens inskrivningsprov, Lund

Kragh Ulf (1961) DMT-variabler som prediktorer för flygförarlämplighet, Militärpsykologiska institutet, Stockholm

Sandahl, Folke P. (1996) Flygutbildning förr och nu, I: Flygvapenmusei årsbok, Ikaros, Linköping

Sandahl, Folke P. (1980) Inverkan av tm-utövning på neurotiseringsgrad. Läkartidningen, vol 77, nr 34, p 2808,

Sandahl, Folke P. (1981) Utvecklingen av pedagogiken vid den grundläggande flygförarutbildningen (GFU), i Flygpedagogik, Flygvapnet, Linköping

Sandahl, Folke P. (1988) The Defence Mechanism Test DMT as a Selection Instrument when Testing Applicants for Training as Military Pilots. Stockholm: Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, nr 4, p 132-154

Sandahl, Folke P. (1989) Military training in stress perspective, Flygvapnet, Stockholm

Schoultz, Bob (2014) The US Navy SEAL culture: Power, vulnerability, and challenge, I Brunning, Halina (Red) Psychoanalytic essays on power and vulnerability: p127-145, Karnac Books

Vi ville det bästa, det blev som alltid

Khoteli kak luchshe, poluchilos’ kak vsegda (Vi ville det bästa, det blev som alltid). De bevingade orden är Viktor Chernomyrdins, Rysslands premiärminister 1992-98, och fälldes efter en misslyckad monetär reform som förvärrade den kris Ryssland genomlevde efter Sovjetunionens uppbrott. Efter att ha följt … Continue reading

Födde berget en mus igen?

av Gunilla Herolf

Många gånger efter det att EU bildades har stora planer lanserats för en gemensam försvarspolitik och ett gemensamt försvar. Varje gång har dock dessa planer runnit ut i sanden eller givit resultat som varit obetydliga jämfört med vad upphovsmännen hoppats på. Uppenbart är att EU:s medlemsländer inte varit beredda att ge upp sin suveränitet inom ett område så centralt som detta. För de flesta av dem har också länken till Nato, den organisation som de ser som central för sin säkerhet, varit viktig att skydda. De steg som EU tagit har i stället i regel gällt aktiviteter i områden utanför organisationens territorium.

Efter ett antal år av föga aktivitet inom säkerhets- och försvarsområdet har alltsedan Europeiska rådets möte i december 2013 denna typ av frågor legat högt på EU:s dagordning. I mars 2015 lanserade kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker, ett förslag om en gemensam armé. Hans motivering var att européerna därmed skulle visa ryssarna att de stod för sina värderingar. En gemensam armé skulle också öka trovärdigheten, hävdade han, när det gällde att kunna möta hot mot EU och närliggande länder. Junckers initiativ avfärdades först men togs senare upp i flera varianter. De flesta av dessa såg visserligen fortfarande den gemensamma armén som orealistisk men de var eniga i att se behovet av närmare samarbete inom ett antal försvarsområden.

Under hösten 2016 har ett antal möten avhandlat de olika idéerna. Störst intresse har ägnats det gemensamma fransk-tyska förslaget, som lades fram i september. I detta ingick inte någon Europaarmé, utan det var i stället baserat på den nuvarande ordningen med vetorätt för alla länder. Frankrike och Tyskland föreslog att man skulle skapa av ett militärt högkvarter för EU-operationer, något som Storbritannien tidigare lagt in sitt veto mot. Man ville också aktivera EU:s stridsgrupper och att EU-länderna i högre grad skulle utveckla och producera vapensystem gemensamt i stället för nationellt. Alla EU:s medlemsländer skulle ha möjlighet, om de så önskade, att delta i dessa olika typer av samarbete, men med stöd av en artikel i EU:s fördrag kan också enbart en grupp av länder agera tillsammans i s k permanent strukturerat samarbete. Typiskt för alla dessa tankar är att ingen av dem är ny. Frågan om ett högkvarter har diskuterats under ett antal år, stridsgrupperna har existerat sedan 2007 (utan att en enda gång komma till användning) och enighet om ökad gemensam utveckling och produktion av vapen har funnits i decennier. Problemet har varit att ta steget från allmänt utformade och vaga beslut till att utföra besluten i verkligheten.

Ett viktigt inslag i diskussionerna under hösten var också den globala strategi som utarbetats av EU:s höga representant, Federica Mogherini och som publicerades i juni. Innehållet berör delvis samma områden som det fransk-tyska förslaget men är inte lika långtgående. För att den globala strategin inte ska förbli en önskelista har hon dessutom utarbetat en plan för hur den ska implementeras och denna plan har diskuterats av EU:s utrikesministrar.

EU-kommissionen har också lagt fram en plan, ett resultat av långa förhandlingar med medlems­staterna. Planen, som gäller gemensam utveckling och produktion av vapen, presenterar bl a tankar om gemensam finansiering, men den vilar i hög grad på medlemsländernas goda vilja, något som alltid varit svårt att uppbåda på detta område.

De olika förslag som lagts fram visar på de olika motiv och intressen som ligger bakom dem. Det fransk-tyska initiativet är, liksom de flesta förslag från dessa två, en kompromiss av två länder som ofta har olika synsätt. Den franske presidenten ser, på grund av Storbritanniens troliga utträde ur EU och osäkerheten kring USA:s framtida politik, en möjlighet till en mer oberoende europeisk politik. Tyskland, som i militära frågor oftast agerar mycket försiktigt för att inte väcka andras antagonism, hoppas på att initiativet blir något att samlas kring i en problematisk tid för EU. Förslag från Centraleuropa, liksom från Finland, betonar det ökade skyddet (uppenbarligen gentemot Ryssland) som de skulle få genom en starkare satsning på försvaret av Europa.

För förslagsställarna, med stora ambitioner för EU:s räkning, blev EU:s försvarsministermöte den 14 – 15 november en missräkning. Bland övriga försvarsministrar var betoningen på NATO-relationen stark och tanken på ett militärt högkvarter avfärdades genast. I stället fick Federica Mogherinis mer nedtonade förslag stöd.

När EU:s ledare möttes den 15 december var tre områden uppe till behandling. Det första området gällde de delar av Mogherinis förslag som hade godkänts vid försvarsministermötet i november: I stället för ett militärt högkvarter enades man om att skapa en operativ planeringsenhet för civila fredsoperationer. Man förklarade (än en gång) att EU måste kunna ingripa snabbare vid konflikter. Man betonade också att det var viktigt att utnyttja sig av möjligheten med ett permanent strukturerat samarbete. Beträffande alla dessa områden var besluten vagt formulerade och den vidare konkretiseringen överläts till den höga representanten.

Det andra området var EU-kommissionens ovannämnda förslag om gemensam utveckling och produktion av vapen, vilken också godkändes. Det tredje gällde samarbetet mellan EU och Nato och de samarbetsområden som utpekats vid ett möte tidigare i december. Här togs inga stora steg framåt men samarbetet växer i omfattning och relationerna är nu goda, något som inte alltid varit fallet.

Vagheten i dessa beslut har lett till att länder läser in olika saker i dem. I Centraleuropa och Baltikum har man med gillande betonat det planerade ökade samarbetet med Nato. Den tyska kanslern Angela Merkel har också prisat den höga nivå som samarbetet mellan EU och Nato nu uppnått, liksom möjligheten till permanent strukturerat samarbete och möjligheten att få en planeringskapacitet på EU- nivå. President Hollande å sin sida ser resultatet som att det Europeiska rådet nu jämnat vägen för att Europa ska kunna organisera sitt försvar på egen hand, skapa permanenta resurser och leda militära eller civila operationer i en egen kommandostruktur.

Möjligen trodde Frankrike att Brexit skulle undanröja hindren för att skapa en europeisk strategisk autonomi. I så fall måste utfallet, trots de positiva franska uttalandena, ha blivit en besvikelse. En rad länder anser uppenbarligen fortfarande att det är vanskligt att satsa på EU för försvaret av Europa. Att EU som försvarsaktör kommer att bli starkt försvagat genom Storbritanniens utträde kan enbart ha bidragit till en ökad skepsis.

Födde då berget en mus även denna gång? Visst ser det så ut idag, men framtiden är osäker och mycket beror på händelseutvecklingen i USA. Om de värsta farhågorna beträffande president Trumps attityd till Nato besannas betyder det att Europa inte längre kan ta Nato för givet. Ett närmare försvarssamarbete inom EU – om än försvagat genom Brexit – kommer då av många att ses som en nödvändighet. På samma sätt kan Trumps attityd till Ryssland bli avgörande för de länder, speciellt i Centraleuropa och Baltikum, som anser sig ha anledning att frukta rysk politik och som hittills har sett USA som sin beskyddare samtidigt som en del andra EU-länder haft mindre förståelse för deras problem. Om president Trump ställer sig på rysk sida i kommande konflikter kommer europeiskt samarbete, trots problemen, att vara det enda återstående alternativet för dessa stater.

Europeiska försvarsambitioner kan som beskrivs ovan få en skjuts genom att Storbritannien inte längre blockerar vissa frågor och genom att man inte längre som tidigare med någon automatik kan räkna med USA. Samtidigt kvarstår alla tidigare problem: EU:s medlemsländer är djupt splittrade i försvarsfrågor (liksom i många andra frågor) och någon enighet om vare sig riktning eller detaljer finns inte. För att Europas framtid ska te sig något ljusare än just nu krävs betydligt mer än de initiativ vi hittills sett.

Författaren är Fil dr, ledamot av KKrVA och tidigare dess andre Styresman.

Rikskonferensen Dag 1 : Säkerhetsstrategin som sågades och några tankar inför försvarsministerns och ÖB anförande

Första dagen av årets rikskonferens i Sälen är slutförd. Inledningsvis var det ett riktigt sömnpiller när programpunkten EU som aktör fick inleda konferensen när Stefan Löfven kom försent pga ett krånglande regeringsflygplan. Men det fanns som vanligt även vissa höjdpunkter.

Den inledande delen med fokus på EU var tyvärr så pass intetsägande att jag helt enkelt väljer att inte kommentera den närmare. Men strax efter klockan tre på eftermiddagen var det så dags för statsminister Stefan Löfven att presentera regeringens så kallade säkerhetsstrategi som återfinns att läsa i sin helhet här.

Dokumentet fick relativt omgående omfattande kritik av såväl experter som oppositionspolitiker eftersom det dels inte var någon strategi eftersom den i huvudsak enbart räknade upp en mängd saker som man anser behöver göras men utan att definiera vägen framåt. Dokumentet saknar dessutom tydliga eller mätbara mål, det saknas en prioritering och framför allt så saknas en plan för vilka resurser som skall nyttjas för att den så kallade strategin ska uppnås, och hur den ska finansieras. Det blev således betyg underkänt till regeringen från de flesta håll förutom från statsministern som ansåg att det mesta var alliansens fel när de kritiska frågorna kom under presskonferensen.

Lars Wilderäng har skrivit ett inlägg i ämnet som tyvärr belyser ovanstående problematik allt för väl. Den i särklass bästa analysen rörande regeringens undermåliga hantering av säkerhetsfrågan är dock signerad Johan Wiktorin.

Dagens största behållning från konferensen var dock inte statsministern, det var istället anförandet av Gudrud Persson och Fredrik Westerlund från FOI på temat "Rysk militär förmåga: utmaningar för framtiden".

Budskapen var flera. Mest intressant är att försvarsutgifternas som andel av BNP i Ryssland har ökat från 3,6 procent år 2005 till 5,4 procent 2015. Ryssland prioriterar dessutom försvarsutgifter före andra utgiftsposter i budgeten och förverkligandet av det statliga beväpningsprogrammet har lagt en grund för att den ryska försvarsindustrin har fått ännu bättre förutsättningar attbidra till en fortsatt ökning av rysk militär förmåga. Man konstaterade dessutom att den säkerhetspolitiska utvecklingen fortsätter att präglas av anti-amerikanism, patriotism och ett auktoritärt politiskt system i Ryssland.

Hela rapporten från FOI finns att läsa här.

Se även anförandet i sin helhet här nedan (rekommenderas)!'

I morgon måndag blir programmet betydligt mer intressant - åtminstone om det är frågor om försvar som engagerar mest. Första delen ägnas åt militärt försvar och den andra delen åt civilt försvar. Först upp i talarstolen är försvarsminister Peter Hultqvist. 

Försvarsministern ska tala på temat "Sveriges totalförsvarsförmåga: stabilitet och långsiktighet". Peter Hultqvist sitter just nu inte i någon angenäm sits. Han har en betydligt svårare läge än vad hans företrädare Tolgfors och Enström hade. Då var Hultqvist själv i opposition och ställde (helt korrekt) krav på att försvarsförmågan måste öka, och att regeringen gör för lite. Då var han i stort sett ensam i opposition, och alliansen kunde hela tiden komma runt detta eftersom socialdemokraterna aldrig utfäste några ekonomiska löften.

Peter Hultqvist har nu en enig opposition mot sig, där samtliga allianspartier inklusive Sverigedemokraterna inte bara kräver fler och mer verkningsfulla åtgärder, de har även utfäst penningbelopp, vilket ger betydligt mer kraft än att enbart kräva åtgärder. Utöver allianspartierna så har man även SD som ställer krav på ökat anslag. Man kan alltid föra en diskussion huruvida tågordningen ska vara uppgift först, därefter utgift (vilket var Moderaternas mantra i samband med den tidigare försvarsberedningen). Men det här signalerar ändå att man från oppositionen är beredd att betala lite mer redan nu för en nödvändig ökad försvarsförmåga.

Det här ställer givetvis till problem för försvarsministern. I synnerhet då jag är helt övertygad om att han personligen gärna hade sett ett dubblerat försvarsanslag. Men problemet för försvarsministern är regeringen, dvs socialdemokraterna och miljöpartiet. Där har han bedömt sin största utmaning och den svåraste kampen att föra!

Paradoxen i det hela kopplat till dagens levererade "säkerhetsstrategi" är att Löfvens talar om att Sveriges säkerhet, fred och frihet är den viktigaste uppgiften för staten, men inget av det han säger avspeglas i statsbudgeten, och man har inte ens för avsikt att finansiera det försvarsbeslut som fattades för två år sedan. Sedan dess har omvärldsläget försämrats avsevärt, och den utvecklingen lär inte avstanna i väntan på att en svensk försvarsberedning ska förhala kraven på ekonomiska tillskott ytterligare två år...

Nästa talare under måndagen är ÖB Micael Bydén!

Jag hoppas innerligt att ÖB kommer att beskriva läget i Försvarsmakten och ge sin syn på omvärldsläget, och försvarsbehoven (läs ekonomi) utan omskrivningar. Att beskriva sakernas tillstånd precis som de är, utan skönmålning eller svartmålning är alltid en framgångsfaktor. Jag hoppas således att ÖB kommer att peka på den i vissa fall omfattande förmågeutveckling som nu sker inom försvarsmakten genom en mer kvalificerad övningsverksamhet med fokus på rätt saker, men också på de brister som underfinansieringen medför. Det senare är en nödvändighet för att dels politikerna ska förstå det svåra läget, men framför allt för att en större allmänhet ska begripa varför det kommer att krävas omprioriteringar inom den totala statsbudgeten framöver.

DN/Ipsos presenterade nyligen en undersökning där det framgick att två av tre svenskar inte tror att Försvarsmakten kan försvara sveriges gränser vid ett militärt angrepp. Det är ett tydligt tecken på att en tredjedel inte har förstått vad politikerna har gjort med vårt svenska försvar från försvarsbeslutet 2000 och fram till försvarsbeslutet 2015. Under 15 års tid har det i huvudsak enbart handlat om nedskärningar. Försvaret ställdes i sin helhet om för att kunna verka i andra delar av världen. Man beslutade att ”Internationella insatser skall vara det normativa för Försvarsmakten" och därmed inte försvaret av Sverige. Under den här perioden avvecklades i runda drag 25 arméregementen, hela kustartilleriet, drygt halva flygvapnet och 3/4 av marinens stridsfartyg och ubåtar. Försvarsförmågan har därmed gått hand i hand med de politiska besluten.

Annika NC skrev inför Sälen ett läsvärt blogginlägg är hon tar upp ÖBs dilemma kopplat till ovanstående om ÖBs "omöjliga uppdrag".
I ÖB:s uppdrag ingår nämligen att på en och samma gång ge en korrekt lägesbeskrivning av Försvarsmaktens verksamhet och hur resurstilldelningen ser ut jämfört med uppdraget, och att samtidigt skapa gålust och motverka vanmakt över det glapp som förvandlar Marianergraven till en hudspricka i jämförelse
Jag delar helt och fullt Annikas bedömning. ÖB Micael Bydén har ingen lätt uppgift i detta. Enklast är givetvis att tona ner frågan om bristande resurser för att inte skapa osämja med regeringen, men som jag skrev tidigare så tror jag det är helt nödvändigt att belysa båda delarna. Jag är övertygad om att Micael Bydén kommer att lösa det "omöjliga uppdraget" på ett bra sätt. Klockan 14.00 är tiden som gäller för att se ÖB anförande.

Den sena eftermiddagen under måndagen kommer att gå i det civila försvarets tecken, mer om detta i morgon!

Mot Väpnad Konflikt VII

(Nu har det blivit dags för Mot Väpnad Konflikt VII (MVK VII). Den förra publicerades i mitten av september. Glöm inte bort att informationen här är imperfekt och att modellens steg är exakt lika långa, i verkligheten har krisen vi befinner oss i varit ganska utdragen. Analysen är inte absolut, utan relativ. Det är trenden är som är det intressanta, inte exakt var den enskilda stjärnan placeras, och ja, några av dessa kan vara för långt åt höger. Det är troligt att jag startat för offensivt, framförallt på det ekonomiska fältet)


Trenden mot väpnad konflikt fortsätter. Om Donald Trump som amerikansk president gör en överenskommelse med Vladimir Putin som ytterligare underminerar trovärdigheten i amerikansk uppbackning till Europa ökar krigsrisken i Östeuropa påtagligt.


När det gäller att forma koalitioner, så har Finland i perioden skrivit under ett militärt samarbetsavtal med USA, vilket är en ganska stor sak för vårt grannland. Men, de är inte ensamma. Turkiet och Ryssland har också ommit överens om ökat militärt samarbete, till och med inom underrättelseområdet. Detta borde vara en riktig varningsklocka för Nato.

Ryssland har även skördat andra framgångar. I de olika valen i Bulgarien och Moldavien under hösten segrade de mest pro-ryska kandidaterna. I Montenegro gick det däremot inte alls Rysslands väg och i samband med valet greps 20 militanta serber för långt gångna attentatsplaner mot parlamentet och regeringschefen i landet. Montenegrinska myndigheter är övertygade att planerna var finansierade med ryska pengar, och självaste Patrushev fick åka till Belgrad för att förhandla loss gripna ryssar i sammanhanget.

I vanlig stil låtsas Kreml som det regnar och har istället bedrivit den militära övningen Slaviska brödraskapet med vitryska och serbiska förband i Sebien. Den militärdiplomatiska offensiven innehåller också utfästelser om materielöverföringar av stridsvagnar och stridsflygplan till Serbien.

På högsta nivå ställde den pågående presidenten till det när han tidigare i vintras ringde till Taiwans ledare, något som väckte både bestörtning och vrede i Beijing. Om detta betyder en omläggning av amerikansk utrikespolitik eller mer var en manöver för att forma en oförutsägbar bild av den blivande presidenten är för tidigt att säga.

En annan intressant, men tråkig not är att gamle Gorbatjov gav en intervju till ryska TASS och önskade sig en ny union med ungefär samma utseende som den förra. Att det inte skulle vara en Sovjetunion är en klen tröst i sammanhanget.

När det gäller de diplomatiskt och politiskt tryck, så var september början på allt sämre relationer. Både Storbritannien och Frankrike anklagade först Ryssland för krigsbrott i Syrien. Det var framförallt de urskiljningslösa bombningarna kring Aleppo som stod i blickpunkten. USA å sin sida deklarerade att man håller Ryssland ansvarigt för nedskjutningen av MH17.

Ryssland meddelade i samma veva att Kreml avsåg att dra landet ur den Internationella Brottsdomstolen (ICC), medan Erdogan började ifrågasätta avtalet i Lausanne från 1923 om det nya Turkiets gränser.

Den 16 oktober gick den amerikanske vicepresidenten ut till NBC och sa att USA kommer att slå tillbaka mot Ryssland med anledning av de ryska försöken att påverka det amerikanska valet genom dataintrång och sedermera desinformation. I efterhand får det president Obamas utspel för någon månad sedan att se illa ut. Obama sa att han hade sagt till Putin privat i september att sluta och att det fick effekt.

Denna icke trovärdiga effekt måste blivit rejält punkterad efter Biden, för den 31 oktober mejlade Vita huset till Kreml på Heta linjen med samma budskap, och vi vet nu att de ryska försöken pågick in i det sista av valkampanjen. Under några dagar, när tonläget var som mest uppskruvat lyckades någon dessutom stänga ned Internet för den ryska fronten Wikileaks ledare, Julian Assange, i hans gömsle från svensk rättvisa på Equadors ambassad i London. Som parantes kan sägas att med Trump som president faller väl hans motiv till att hålla sig undan, nämligen en påstådd utlämning till USA?

Avslutningsvis måste också nämnas den ryske presidentens utspel om stärkandet av de ryska kärnvapenstyrkorna som möttes med liknande tongångar av Donald Trump på Twitter. Dessa tweets är ju helt sensationella i den internationella diplomatins historia, och frågor ställs över hela världen hur framtiden ska gestalta sig med denna typ av eldfängda utsagor på 140 tecken.

På det ekonomiska området har USA ytterligare hunnit skärpa sanktionerna mot Ryssland, medan EU förlängt sina. I höstas tvingades Kreml tömma reservfonden för att hålla uppe likviditeten, något som säkert givit incitament till ledningen att fortsätta destabilisera Europa. Som jag skrivit tidigare, för Moskva är sanktioner ett preludium till väpnad konflikt, inte ett alternativ som hos oss.

Ryssland söker också alternativ, ett sådant är premiärminister Medvedevs uttalande om att skapa ett enhetligt betalsystem tillsammans med Kina. Att slippa amerikanska kreditkortsbjässar som American Express och MasterCard är ett åtråvärt mål i de bägge huvudstäderna. Det skulle dessutom vara ett ytterligare steg på vägen att underminera dollarn som världens reservvaluta.

Under hösten har än fler SWIFT-attacker blivit kända. Få saker i det internationella systemet har en sådan potential att bli en svart svan som en stor dataattack som gungar förtroendet för betalsystemen och i förlängningen det finansiella systemet.

Försämrandet av de diplomatiska relationerna går vidare. President Putin annonserade att landet skulle avbryta plutoniumavtalet med USA från 2000. Kreml avbröt också de militära konsultationerna kring Syrien efter den hårda kritiken beskriven ovan. Allt fler uppgifter blir också offentliga kring ryska brott mot INF-avtalet. Här har dessa uppgifter av en amerikansk administration som satt Iranavtalet före.

I början av november blev det känt att Sverige nobbat bilaterala försvarssamtal med Ryssland, eftersom dessa bör föras bland Östersjöländerna och den ryska ambassadören Viktor Tatarintsev klagade i Ekots lördagsintervju på att de svensk-ryska förbindelserna var de sämsta på mycket länge, vilket inte är så konstigt då Kreml 2014 genomförde ett strategiskt överfall på ett grannland.

Den stora händelsen på området var dock den amerikanska utvisningen av 35 ryska underrättelseofficerare och avhysning från två fastigheter, där GRU helt ogenerat bedrivit signalspaning i flera decennier. Bägge åtgärderna var nödvändiga, om än senkomna. För Kreml med förstklassig HUMINT och skarp SIGINT-förmåga är det ett kännbart avbräck på sikt. Frågan är hur Trump förfar med fortsättningen. Hans konfrontativa stil mot sina egna underrättelse- och säkerhetstjänster kommer att skapa en reaktion. Antingen försvinner kompetent folk från organisationerna eller så slår de tillbaka med läckor. I alla händelser riskerar USA att försvagas på området.

Lite utanför analysen noterar jag att pakistanska företrädare också har börjat vifta med kärnvapenkortet. I de offentliga fallen har Indien och Israel varit måltavlor för dessa utfall.

Reflektionen kring de amerikanska underrättelsetjänsterna kan också sorteras in under kapitlet skapa politisk opposition hos motståndaren. På den ryska sidan konsoliderar man sin egen makt för att inte lämna blottor. Putins parti Enade Ryssland fick kvalificerad majoritet i Dumavalet. Planer har luftats på att skapa MGB, ministeriet för statens säkerhet liksom att låta den civila underrättelsetjänsten SVR gå tillbaka till FSB (KGB).

På andra sidan Atlanten har Kreml istället lagt i en högre växel, vilket jag varit inne på tidigare. Putins rådgivare Sergej Markov förnekade i samband med att valutgången blev känd att Ryssland blandat sig i valet, men undslapp ändå: ” May be we helped a bit with Wikileaks”. Det är lätt att föreställa sig det roade småleendet.

Wikileaks började omedelbart efter det amerikanska presidentvalet att rikta sin uppmärksamhet mot Tyskland. Vips kom den tyska utredningen om samarbetet mellan BND och NSA ut. Medieaktören Breitbart började också etablera sig i både Frankrike och Tyskland inför valen i dessa länder under 2017.

Attentat, där vi inte kan attribuera stormakters händer bakom (än?) var mordet på den ryske ambassadören Karlov i Turkiet liksom lastbilsattacken mot julmarknaden i Berlin. Parantesen är på grund av att politiska mord/terroristattacker ofta har osynligt stöd från statsaktörer.

Jag måste också i sammanhanget nämna protesterna i det polska parlamentet med anledning av förslagen om begränsad journalistisk tillgång. Vi måste hålla ögonen på Polen, som har en liknande geopolitisk ställning i Östeuropa som Turkiet har i Mellanöstern.

En avslutande detalj är mötet i Helsingfors den 13 november, där den ryske fd oligarken Chodorkovskiijs samlade en grupp förtrogna för att diskutera hur Putinismen ska utmanas.

På informationsoperationsarenan har det varit full fart. USA annonserade en genomförd övning med Nuclear Earth Penetrator och tyska parlamentariker började fundera offentligt kring tyska kärnvapen. I Berlin tar man Brexit på allvar och konstaterar att det i värsta fall inte kommer att finnas ett kärnvapenparaply varken i Washington, London eller Paris, när Europa som bäst behöver det. Jag tolkar diskussionen mest som försöksballonger än så länge.

Så ska inte förbundskansler Merkel tokas när det gäller tysk upprustning i övrigt. Med en annonsering av den tyska regeringens mål att nå 2% av BNP i försvarsutgifter, så kommer budgeten att så småningom ha ökat med motsvarande 200 Mdr SEK/år. Med tanke på att Sverige tar rygg på Tyskland i många andra politiska frågor, så ska det bli intressant att följa Rosenbads försök att förklara hur man så väsensskilt kan tolka behovet av åtgärder för den egna säkerheten.

EU-parlamentet antog också den 23 november en deklaration om samma mål, så det är ju en tydlig rörelse på gång i Europa. På den ryska sidan fortsätter man istället med krigsförberedelseretoriken. Skyddsrum för alla Moskvabor finns nu klara annonserade myndigheterna stolt, medan guvernören i Sankt Petersburgsregionen berättade att man förberett ransoner för 300 g bröd per dag i 20 dagar för sina invånare.

Finland ökade sin generella beredskap i armén den 15 december och i Litauen började man utbilda medborgarna genom skriften Om kriget kommer.

I slutet av oktober var det hög temperatur. En stor DDOS-attack genomfördes mot en DNS-leverantör med stora tillfälliga konsekvenser. Även Sverige drabbades och driftstörningarna hade ett mycket intressant utseende, om vi jämför dessa med militärgeografiskt intressanta platser i landet.


Den 29 oktober hade DN en artikel, där en hög Pentagontjänsteman anonymt varnade Ryssland för att angripa Sverige. Detta var en slags upprepning av vicepresident Bidens besked i slutet av augusti. Åt andra hållet lät det dagen efter, när den ryske senatorn Frants Klintsevitj varnade Norge för konsekvenserna av att tillåta 300 amerikanska marinkårssoldater basera i Tröndelag. Norge var nu för första gången i historien nu ett mål för Rysslands strategiska vapen, enligt den vice ordföranden i utskottet för försvar och säkerhet.

Åtgärder för strategisk avskräckning har också fortsatt i oförminskad styrka. Ryssland har skjutit Bulava från Yury Dolgorukiy i slutet av september och hade en stor kärnvapenövning den 6 oktober. USA flög i sammanhanget 2 Nightwatch och Cobra Ball som beredskap. Dagen efter detta startade den brittiska Nato-övningen Joint Warrior 2016 med svenskt deltagande med Gripenplan.

En hel del flygaktiviteter har ägt rum bland annat den ryska anfallsflygningen mot Syrien 16 november som innefattade en lång rörelse med strategiskt bombflyg förbi norska kusten och de brittiska öarna med eskort av Mig-31. Norsk, dansk och brittisk jakt mötte upp företaget som ju samtidigt tjänade som strategisk signalering mot västmakterna. I samma veva bör också nämnas det enda ryska hangarfartyget, Admiral Kuznetsov, seglats i samma område på väg till östra Medelhavet. Hangarfartygsgruppen har inte rosat marknaden, med flera olyckor med inblandade stridsflygplan. I dagsläget har nu gruppen påbörjat återseglats mot Murmansk och kommer att finnas i närområdet om c:a två veckor.

Ryska Tu-22M3 har nyligen också övat minläggning i Stilla havet, vilket är både en signal i regionen, men också en övning för att kunna göra samma sak i Östersjöutloppen.

I Stilla havet markerade också USA sin avskräckningsförmåga den 9 december, då man flög patrull med B-52 från Guam till Taiwan och tillbaka. Med ett europeiskt perspektiv är det lätt att glömma bort spänningarna i Asien. Kina har genomfört sin första stora övning med en hangarfartygsstyrka i Östkinesiska havet och beslagtog vid ett annat tillfälle en amerikansk obemannad undervattensfarkost som gjorde hydrografiska mätningar i området.

Ryssland har också genomfört test med sitt nya antisatellitvapen Nudol i mitten av december. Att raketen var inställd mot en bestämd punkt i rymden ökar sannolikheten för att Nudol är ett offenisvt vapen som ska kunna skjuta ned en motståndares satelliter. Rymden är ett område, där USA alltjämt har stort försprång när det gäller olika system för spaning, navigering och kommunikation till exempel.

USA har vid några tillfällen under hösten demonstrativt flugit det stora UAV-systemet Global Hawk med transponder tillslagen över de ryska separatiststyrkorna i östra Ukraina, medan Ryssland 6 oktober flög med stridsflyg som stresstest i anslutning till både finländskt som estniskt luftrum under hela dagen, vilket resulterade i flera kränkningar. Uppgifter om upp till 90 flygplansrörelser har förekommit.

De ryska Steregushchiy-korvetterna Stikiy och Soobrazitelnyy sköt sjömålsrobot Uran och luftvärnsrobot Redut i Östersjön dagen efter det amerikanska presidentvalet.

Nu är vi inne på strategiska förflyttningar. Vi har haft den uppmärksammade förflyttningen av markrobotsystemet SS-26 (Iskander) till Kaliningrad bland annat fullt öppet på det civila fartyget Ambal. Den ryska krigsmakten har också flyttat fram luftvärnsbataljoner S-400 till Kaliningrad och Sankt Petersburg liksom kustrobotsystemet Bastion till bägge områdena. Det innebär att Ryssland nu har upprättat en avreglingszon på andra sidan Östersjön som klart försvårar Nato-förstärkningar till Baltikum.

Dessa system är dessvärre inte de enda som kommit till i närområdet. Under hösten har det börjat uppträda en handfull Su-35:or på flygbasen Besovets, drygt 15 mil från Finlands östra gräns. Marinflyget i Kaliningrad fick nyligen också påhälsning av det kraftfulla attackflygplanet SU-30SM. Detta har en räckvidd med full last till Bergen, vilket innebär att denna också är en offensiv komponent i en avreglingszon över Östersjön.

Ryssland har också fört in två Buyan-M-korvetter under hösten från Svarta havs-flottan till Östersjön, där dessa nu övervintrar. Förstärkningarna av de nya arméerna i västra militärdistriktet fortgår alltjämt. De två nya divisionerna har nu en bemanning på 70 % kontraktssoldater, enligt den ryska försvarsledningen. Uppgifter har också cirkulerat om att Ryssland bokat in över 4000 järnvägsvagnar för transport till Belarus under 2017, något som tolkats som förberedelser för övning Zapad-17 som ska gå av stapeln i september.

Längre bort från oss har USA annonserat avsikten att gruppera det långräckviddiga luftvärnssystemet THAAD i Sydkorea för att skydda sina allierade mot den utveckling som sker kring långdistansrobotar i det oberäkneliga Nordkorea. Denna potentiella flashpoint kan utlösa mycket stora krafter i världen och vi behöver ha full uppsikt mot vad som händer med diktatorns agerande. Nordkorea ligger i skärningen mellan ryska, kinesiska och amerikanska intressen precis som delar av Centralasien.

På temat stridsoperationer hittar vi att de ryskstödda attackerna i östra Ukraina ökat markant de senaste två månaderna. Ukraina har värjt sig och ökar nu försvarsbudgeten till 5,2 % av BNP. Kiev har också genomfört robotövningar i andra delar av landet och infört eldtillstånd i fred mot luftrumskränkningar.

I Syrien har det varit full kampanj hela hösten sedan eld upphör-avtalet kollapsade. Aleppo har tagits av syriska regeringsstyror stödda av Ryssland, Iran och olika shiamiliser. Nu pågår full huggning om olika zoner som kan resultera i en upplösning av den syriska staten. Det blir tydligt att kurderna, både i Syrien och Turkiet, blir allt mer klämda i den ryska pressen på Turkiet.

I kriget i Jemen har det också inträffat flera signifikanta händelser. I oktober förstördes först Förenade Arabemiratens logistiska fartyg HSV Swift av ett anfall med kustrobot utanför kusten i västra delen av landet. Strax efter utsattes den amerikanska jagaren USS Mason för flera liknande anfall. Tack vare överlägsen telekrigförmåga lyckades den amerikanska flottan avvärja dessa. Eftersom farleden som detta skedde i är viktig för världens oljetransporter med sina 3 miljoner fat olja/dag, så förstår vem som helst att störningar här skulle kunna få oljepriset att skjuta i höjden.


Här hemma har Sverige knotat vidare. Allt fler tecken tyder på att staten börjar röra på sig. Vi kan se hur politisk påverkan fick Gotlands kommun att dra tillbaka planerna på att hyra ut Slite hamn som stöd till projektet NordStream 2, trots att kommunen hade all laglig rätt att ingå avtalet. Hur det blir med Karlshamn återstår att se, men det blir allt svårare för hamnen att säga ja. Likaså stängde regeringen möjligheten till etablering av en vindkraftspark i Hanöbukten med hänvisning till försvarsförmågan.

Försvarssektorn har fortsatt att överraska omgivningen genom att hemlighet färdigställa tung kustrobot, vilket demonstrerades med en uppmärksammad skjutning. Övningsverksamheten har också fortsatt med bland annat anmärkningsvärt sena beredskapsövningar under december i form av stridsvagnskompaniet på Gotland och av marina enheter.

Den civila och militära säkerhetstjänsten är på tå, vilket bland annat visats av gripande av utländska medborgare vid skyddsobjekt i Bålstaterrängen. Vi har också kunnat ta del av rapportering kring okända flygningar med drönare i anslutning till militära övningar. Försvarsmakten kommunicerar också allt mer offenisivt med reportaget i Försvarets Forum om specialförbandet SOG och dess reaktionsförmåga.

Även FRA är med och bevakar säkerhetshotande verksamhet. På en konferens i Dagens Industri regi visade generaldirektören Dag Hartelius denna bild som visar en del av identifierade angrepp från statsunderstödda aktörer under en månad 2016 mot Sverige. Den geografiskt kunnige ser genast att några mål måste vara kraftförsörjningen.


I november kom också beskedet att Sveriges största övning på 24 år, Aurora 17, kommer att gå av stapeln med brett internationellt deltagande. Bland annat deltar USA preliminärt med attackhelikoptrar, mekaniserat kompani, luftvärn och örlogsfartyg. Frankrike ska också vara med luftvärnsförband, vilket kan vara en del i en process att välja nytt medelräckviddigt luftvärnssytem till försvaret. Strax före jul beställde också FMV 40 stycken granatkastarbandvagnar. Annika Nordgren Christensen kom med sin utredning om personalförsörjningen och Ingemar Wahlberg med sin om materielförsörjningen. Två delvisa återställare i form av aktiverad plikt för grundutbildning och fältnära logistik till FM blev resultatet för en försvarsbyråkrati som ökat farten.

Tidigare försiktiga FOI kom ut med sin rapport om den ryska militära förmågan på tio års sikt och bedömer de tillgängliga resurserna från att Ryssland har förmåga att ta initiativ till våld i sitt närområde. I december blev chefen för den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) Gunnar Karlson intervjuad i direktsändning i Agenda. I denna sändning pekade han ut Ryssland som ansvarigt för påverkansoperationer riktade mot Sverige. Egentligen var detta något oerhört, både i form av målet för dessa, vår demokratiska process och grundläggande funktioner, men också formen. Här satt en högt uppsatt statstjänsteman och attribuerade Kreml för dessa operationer, något som varit ett politiskt privilegium och också ansvar tidigare. Jag anser att min förre chef gjorde helt rätt, men är förvånad över att ingen diskuterat denna tydliga varning.

Lite ledtrådar kan man få i dagens DN, där övningsverksamhet för totalförsvaret verkar ha skett ett drygt år i skymundan. Lite till mans börjar det nu gå upp allt fler att vi sitter i ett besvärligt läge, men sådant talar man med små bokstäver om. Hur vi ska ta oss ur detta väntas statsministern presentera senare under dagen i Sälen, då den nationella säkerhetsstrategin ska läggas fram.

Det kommer att bli hårt tryck på regeringen, med all rätt, att visa vägen framåt under Rikskonferensen. Under 2017 kan vi värsta fall få se halva Europa ritas om, ifall den nya amerikanska presidenten gör upp med härskaren i Kreml. Det är för ett svagt Europa, ett aggressivt Ryssland och ett frånvarande USA som vår försvars- och säkerhetspolitik måste ta höjd för. Vad som händer när USA drar sig undan, eller uppfattas dra sig undan, har vi sett tusentals sorgliga exempel på från Syrien de senaste åren.

Dags för folk och ”försvar” i Sälen

I skrivande stund laddas det upp för fullt för Folk & Försvars årliga rikskonferens i Sälen. Merparten av konferensdeltagarna är på väg mot ett Högfjällshotell i vinterskrud för att under dagarna tre mötas och diskutera aktuella frågor. Här nedan ger jag min syn på konferensen i stort och smått.

Det finns ingen annan konferens eller annat evenemang jag deltagit vid som är så professionellt arrangerat som Folk & Försvars rikskonferens. Upplägget, lokalerna, mat och logi, ja i princip allt är briljant samordnat och förberett. Det finns mig veterligen heller inget annat forum där politiker, myndighetsföreträdare, media, debattörer och representanter från olika organisationer och företag får möjlighet att träffas för att mötas och debattera på en så begränsad yta (i positiv bemärkelse). Att själva konferensens sänds till allmänheten i TV och via webben gör inte saken sämre. Allt detta tack vara ett djupt engagemang från Folk & Försvars personal som jag vet har arbetat länge med att förbereda det hela. Ni kan inte få nog med beröm!

Men när det kommer till årets program, dvs själva innehållet i den 71:a rikskonferensen är jag inte lika positiv som jag brukar vara. Normalt sett är det svårt att slita sig från att aktivt följa varje programpunkt då merparten av programpunkterna brukar vara av stort intresse, men i år är det dessvärre inte så. Förvisso är ju smaken som baken, men det är tråkigt att behöva konstatera att när vi har det sämsta säkerhetsläget sedan kalla kriget så har allt för få punkter i programmet bärighet mot det som konferensen alltid har förknippas med - militärt (och civilt) försvar! Mer om min syn på förbättringspotential längre ned i detta inlägg.

Konferensen skulle inledas med (tyvärr är regeringsplanet försenat pga tekniskt fel - varför omkastning i programmet har skett) att statsminister Lövfen inleder med att prata om en svensk "säkerhetsstrategi" som redan i går presenterades på DN debatt. Tyvärr är begreppet strategi helt felaktigt eftersom det saknas ett "hur" med tydliga mål och en väg framåt. Det han presenterar är mer att betrakta som en allmän svensk säkerhetspolicy.

I övrigt ägnas söndagen i huvudsak åt frågor runt EU kopplat mot ekonomi och EU som säkerhetspolitisk aktör, kanske inte det fokus som man hade förväntat sig av rikskonferensen 2017. Det finns dock en programpunkt som man inte ska missa under söndagen. Det är när Gudrun Persson och Fredrik Westerlund från FOI ska tala om "rysk militär förmåga: utmaningar för framtiden". 

Måndagen är "totalförsvarsdagen" och därmed den mest intressanta dagen under konferensen. Militärt försvar avhandlas under den första delen av dagen och civilt försvar under den andra delen. Här brukar läktarna alltid vara fullsatta, vilket ger en tydlig signal om vad som i huvudsak engagerar de som åker till Sälen. Försvarsministern och ÖB har sitt respektive anförande, och dessa brukar normalt sett alltid vara konferensens höjdpunkt.

Här finns det både utrymme och ett tillfälle för ÖB att leverera en konkret beskrivning från verkligheten i Försvarsmakten till politiker, media och allmänheten utan omskrivningar eller skönmålning av läget. Det är något som tidigare ÖB bl.a. Owe Wiktorin och Sverker Göranson ofta gjordejust i Sälen, vilket har väckt en nödvändig debatt. Jag minns konferensen 1999 när Miljöpartiets Lars Ångström sa att ÖB (Wiktorin) tigger om att få sparken då han uttalade att:

I år fattas 1,7 miljarder och fram till och med 2001 handlar det om 9,3 miljarder. Samtidigt som jag känner att det i dag finns en förståelse och djup förankring hos folket för försvaret, så saknas denna förståelse och djupa förankring hos en del politiker.

Nödvändigt klarspråk helt enkelt, och som myndighetsföreträdare med uppgift att tillse att Sverige kan försvaras så vore det märkligt om en ÖB likt vilken myndighets-GD som helst inte skulle få beskriva verkligheten inifrån sin myndighet med egna ord. Så sent som för två år sedan i januari 2015 uttryckte sig dåvarande ÖB (Göranson) på följande sätt om Försvarsmaktens operativa förmåga vilket också var helt nödvändigt:

"Det är ett faktum att ökningen av vår operativa förmåga inte är i nivå med den utveckling som Försvarsberedningen förutser kommer att prägla vårt närområde. Ett sådant scenario utsätter oss för ökade och enligt min mening oacceptabla risker”

Jag hoppas att vår  nuvarande ÖB Micael Bydén ta tillfället i akt att beskriva verkligheten 2017 på samma konkreta sätt som sina företrädare. Dock tror jag politikerna i allmänhet har större förståelse idag än vad Lars ångström m.fl hade 1999 varför det inte är lika nödvändigt att peka på just den saken.

Tisdagen är i vissa delar lite av ett sömnpiller i år när FN står i fokus på programmet. Dagen inleds dock med en programpunkt om informationsoperationer där bland annat C MUST deltager som kan vara väl värd att se.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att årets program tyvärr inte närmelsevis är så spännande till innehållet som det borde vara (på papperet skall tilläggas då mycket kan hända väl på plats)

Här finns såldes en hel del att förbättra inför kommande upplagor av konferensen. Med tanke på att det i grunden är en försvarskonferens så anser jag att frågor runt totalförsvarets och i synnerhet det militära försvaret har fått allt för lite tid i årets program. Det saknas dessutom spets i programmet, och sådan kan man enbart få med deltagare som har bevisat att de vågar sticka ut hakan och peka på det som alla tänker, men få vågar säga.

Det behövs en Johan Wiktorin som inför alla myndighetsföreträdare vågar sätta betyg på våra förmågor. Det behövs en Charly Salonius Pasternak som inför ministrar och försvarsmaktsledning vågar påstå att det svenska försvaret inte längre är ett system av system. Det skulle behövas en betraktelse av professor Wilhelm Agrell över den svenska försvarsförmågan i stort och smått och vilka faktorer som har lett fram till att vi sitter där vi gör idag. Det hade behövts en Karlis Neretnieks som på sitt fängslande sätt redovisade möjliga angreppsscenarion osv osv.

Att ha den här typen av anföranden är helt nödvändigt för att höja tempen och ta debatten om försvaret till en nivå som motsvarar rådande säkerhetsläge. Det handlar således ett behov av ögonöppnare! Men vem vet, kanske kommer någon av årets deltagare att överraska positivt. I Sälen kan allt hända!

Det är dock inte bara jag som har haft synpunkter på årets program. Även Ewa Stenberg på DN har haft synpunkter.

Ewa menar helt korrekt att flera givna programpunkter som saknas, och jag instämmer. Fokus på EU och FN borde ha ersatts med NATO och USA. NATO med anledning av att samtliga allianspartier numera är överens om att vi ska gå mot ett medlemskap, och driver den linjen. USA med anledning av vad som kan komma att ske ur ett försvar- och säkerhetsperspektiv när Donald Trump tar över presidentposten.

Själv saknar jag en programpunkt om försvaret av Gotland. ÖB har tidigarelagt överföringen av fast militär personal till ön under hösten. Försvaret av Gotland borde därför vara en given diskussionspunkt!

Försvarets kanske största problemområde, materielförsörjningen saknas också i programmet. Alla vet att behovet av omsättning av försvarsmateriel är enormt, men att det enorma underskottet av ekonomiska medel är ännu större. Här borde exempelvis Ingemar Wahlbergs nyss levererade utredning, men framför allt hans nya uppdrag att utreda Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov ligga till grund för en helt egen programpunkt.

Varför då denna kritik mot programmet? Jo av den enkla anledningen att Folk & Försvars rikskonferens är så oerhört viktig för försvarsdebatten. Det som kommer upp på agendan i Sälen lever ofta kvar länge efteråt, vilket är helt nödvändigt för den levande försvarsdebatten. Om försvarsfrågan (militärt och civilt försvar) får en allt mer mindre plats i rikskonferensens program, och innehållet därmed blir allt mer allmänpolitiskt så riskerar vi att tappa en av de största motorerna i svensk försvarsdebatt. Det får inte hända!

Om en liten stund startar årets konferens, dags att bänka sig och hoppas på att det levereras spets, och kalla fakta i en allt mer nödvändig försvarsdebatt! Om inte annat så kanske den eminenta moderatorn Pernilla Ström tillse att så blir fallet trots att programmet på papperet är lite blekt.

Konsultskolan 3

Konsulter inom försvarssektorn debatteras understundom i sociala media. Mycket sällan kommer dock röster inifrån konsultleden eller ens beställar- och projektorganisationerna, något som ger brister i helheten. Det tänkte vi göra en ansats för att råda bot på.

Det första inlägget om konsultverksamheten i stort (länk) och det andra om hur det kan vara att lämna det militära för konsultroll (länk).
I det här inlägget vill vi lägga fram några problemområden och tycka till om dessa.

På det stora är det mycket som är bra med Försvarets materielverks (FMV) och Försvarsmaktens (FM) upphandling av konsulttjänster men allt är inte guld och gröna skogar. Det finns områden där justeringar borde göras för att uppnå mer effekt.

Omsättning av konsulter
I projekt förekommer det att en konsult växlas ut för en annan. Det är ett sätt för konsultföretag att jobba in nya konsulter i verksamheten. Det innebär att den nya konsulten måste läras upp och sämre output. I mitt tycke är det alldeles för vanligt på vissa håll.
Konsultföretagen har ett stort ansvar för detta och de måste förstå att det kan slå tillbaka på företaget med färre avrop som följd. Även FMV (i första hand) kan stävja detta genom att inte godkänna denna omsättning, annat än om starka skäl föreligger.

Till del är problemet orsakat av låga timpriser och därmed debiterings-hets.

Byte av tjänsteföretag
Om det inte vore bara att enskilda konsulter omsätts så finns problemet med att hela företag växlas ut till förmån för ett annat. När avtal går ut görs en ny upphandling där man tittar på priser, inte effektivitet.
Det gör att program eller projekt mer eller mindre kan behöva startas om med helt ny personal. Man behöver inte vara raketforskare för att lista ut konsekvenserna av det.

För att komma till rätta med det bör FMV skriva avtal på sådan tid att det täcker behoven, inte bara del av tiden. Verket har en tendens att skriva allt för korta avtal i vissa stycken.

Styrning och koordinering
En del av den problematik som i försvarsdebatten brukar läggas på konsulternas konto är att program och projekt spretar, att produktdesign inte ger interoperabilitet med andra system, mm. Det är INTE på grund av konsulter utan en konsekvens av bristande samordning både hos slutkunden Försvarsmakten och hos FMV.

Försvarsmakten är idag ingen bra beställare och FMV har ingen bra organisering. Verksamheten måste få en bättre styrning och det är något som det tycks tas höjd för, kan man utläsa av den senaste försvarslogistikutredningen.

Idag finns det multipla projekt inom samma domän som lever helt separat med noll koordinering mellan sig. Detta pga att det är olika beställare på HKV PROD och olika utförare på FMV. Det finns till och med exempel där konsulter är länken mellan projekt.

Kompetens kostar
FM och FMV vill ha kompetens, det är självklart. Dagens tillämpning av Lagen om offentlig upphandling (LOU) medför en prispress där tjänsteföretagen anstränger sig till det yttersta för att få ner timpriserna för att vinna avtal. Det har gått så långt med vissa avtal att den kompetensnivå som FMV vill ha på konsulterna inte går att tillhandahålla. Det bär sig inte, helt enkelt. FMV/FM får då hålla sig till godo med juniora konsulter.

Detta är en svår nöt att knäcka men det finns säkert någon som har en bra idé?

Krånglig byråkrati finns i all offentlig sektor, mer eller mindre. Inom försvarslogistiken är det ganska omfattande byråkrati för att kunna driva projekt. Det är tidskrävande och kostnadsdrivande.
Det är mängder av dokumentation som ska produceras och mycket av det läses inte. Men det står i processbeskrivningen att de ska produceras och då är det så. Här finns det mycket att göra för att förenkla för FMV.
Samarbetet med FM (PROD, resp MSK, MUST, mfl) fungerar inte helt smärtfritt heller. Inte sällan sitter det fast i en person som ju kan vara ledig eller upptagen med annat.

Drömmar och önskelistor
I bästa fall har FM skrivit en väl genomarbetad målsättning (Taktisk Teknisk Ekonomisk Målsättning TTEM) för det materielsystem som ska upphandlas/produceras. I TTEM beskrivs förutsättningarna för nyttjande av systemet och vilken förmåga som det ska ha. TTEM tillsammans med andra krav ger sen en sammanslagen kravbild. De andra kraven kan vara Krav på Säkerhetsfunktioner (KFS) eller interoperabilitetskrav från andra system. Den sammantagna kravbilden ligger sen till grund för införskaffandet och omsätts till tekniska specifikationer och andra upphandlingsobjekt såsom verksamhetsåtaganden från leverantör.

TTEM är ett viktigt dokument men det är inte alltid så bra utfört. Ett problem är att de som skriver TTEM inte alltid är förankrade i den verksamhet som materielsystemet ska användas i och TTEM skjuter då vid sidan av målet. Ett annat problem är de ibland långa ledtiderna som gör att kraven blir utdaterade.

Ett tredje problem är att det titt som tätt ställs dåligt genomtänkta krav. Vet ni vad som krävs för att helt EMP-skydda en datormiljö, vad det skulle kosta? Och varför ska datorerna vara EMP-skyddade när resten av förbandets materiel, tex elverk att driva datorerna inte är det?

I vissa fall är kraven rena önskedrömmar. I andra fall finns det inga dokumenterade krav, inget TTEM eller motsvarande, utan bara ett uttalat behov av att "vi behöver någonting".

Affärsmässighet och opartiskhet
När kraven är otydliga finns det möjlighet för skrupelfria konsultbyråer att gräva guld ur anslaget och så ska vi ju inte ha det. Det måste bli bättre uppföljning på kostnaderna. Det ska inte löna sig att skörta FMV.
Konsultföretagen ska vara upphandlade på ett sådant sätt att de kan vara affärsmässiga utan att de drivs mot att överdebitera FMV/FM. Det är i såna fall bra med fd officerare, och helst aktiva RO, i leden som känner för slutkunden och kan bromsa.

Viktig är också att upphandling sker så att samma företag inte både sitter i kravarbete/styrning och i slutleverantörsled. För att säkerställa god effekt per krona måste leden hållas isär. Opartiskhet är ett måste.

  • Få ner konsultomsättningen genom krav på företagen och rimliga avtal.
  • Tillämpa LOU annorlunda för att ge bättre förutsättningar.
  • Minska byråkratin.
  • Skärp upp beställning och styrning av materielprojekt.
  • Följ upp konsultbolagen och styr upp de som behöver styras upp. Branschen skulle må bra av en lättare sanering. 

Detta var en kortare problematisering kring försvarslogistik, -projekt och konsultverksamheten. Jag har medvetet utelämnat konkreta exempel för det ska inte bli någon publik pajkastning mellan organisationer och projekt.
Mycket fungerar bra men det finns att skruva på.


Hur bör statsmakterna styra Försvarsmakten?

Kopplat till de senaste dagarnas utspel från flera politiska partier avseende förstärkningar av försvarsanslaget har det framförts kritik mot den ”detaljstyrning” som förslagen ofta inneburit. Nedan en något annan modell som skulle lämna större utrymme till Försvarsmakten att själv optimera sin organisation. Modellen är visserligen lite utopisk bl a med de hänsyn, fullt rimliga sådana, som bör tas till svensk försvarsindustri och kanske också till behovet att i politiska sammanhang konkretisera för väljarna vad man vill satsa pengar på. Men kanske ändå en modell som borde tillämpas i lite större utsträckning.
Texten med fet stil är exempel på hur statsmakterna (de politiska partierna) skulle kunna definiera önskade förmågor hos Försvarsmakten. Mina kursiverade kommentarer är exempel på slutsatser som de operativa kraven kan leda till i Försvarsmaktens planering.


Den aktuella och framtida hotbilden innebär att Försvarsmakten ska uppfylla nedanstående operativa krav. Härvid ska den strategiska operativa förutsättningen vara att en angripare bara avser att ta begränsade delar av landet kopplat till en större konflikt i vårt närområde, samt att han snabbt måste uppnå sina operativa mål.

Vid en (utdragen) kris ska Försvarsmakten ha förmåga:

-          Att identifiera och avvisa kränkningar av vårt territorium,

-          Att med vapenmakt kunna hindra någon att utnyttja svensk territorium,

-          Att bevaka och skydda civila och militära objekt,

-          Att rotera/avlösa insatta enheter.

Vid ett angrepp ska försvarsmakten ha förmåga:

-          Att minimera såväl förluster som tiden för våra stridskrafter att ”komma igen” i samband med en överraskande inledd, och omfattande bekämpning med olika fjärrstridsmedel och sabotageinsatser.

Min kommentar: Kravet skulle kunna leda till slutsatser som att Flygvapnet och Marinen måste ges en sådan basstruktur, basskydd, beredskap etc så att systemen inte blir utslagna tidigt vid ett angrepp. Även arméns förråd etc måste göras mindre känsliga för tidig bekämpning. Genom att en angripare väljer tid och plats för ett angrepp kommer vi alltid vara i efterhand och bli fördröjda i ”starten”. Det är därför av största vikt att vi minimerar tiden för att komma igen efter de första timmarnas - dygnens förvirring.  

-          Att tidigt påverka en angripare tidigt i flera riktningar för att han inte ska ges tillfälle att konsolidera sig i ett område som tas tidigt.

Min kommentar: Här är det frågan om att mycket tidigt kunna påverka luftlandsättningar, urlastning från ”trojanska hästar” etc. Det för att försvåra för en angripare att "i lugn och ro" konsolidera sig i ett taget område. Se stycket innan - risken är stor att en angripare tidigt lyckas föra fram begränsade styrkor innan vi hunnit ”komma igen”. Medlen för att mycket tidigt påverka en angripare som nått svenskt territorium skulle kunna vara flera, t ex mycket långräckviddiga indirekta eldsystem, operativt lättrörliga markstridsförband, kvalificerade markmålsvapen till våra flygplan och i vissa fall trupp på plats vid de allra viktigaste objekten – vi kommer aldrig ha tillräckligt med trupp för att vara ”överallt”. Försvarsmakten bör göra den avvägningen.

-          Att kunna återta terräng efter det att svenska resurser kraftsamlats i aktuell riktning, för att därmed tvinga angriparen till en omfattande styrkeinsats för att skydda tagen terräng, något som komplicerar en operation och gör den mer sårbar, förutom att det också minskar hans möjligheter till strategisk/operativ överraskning.

Min kommentar: Här övergår enskilda systems överlevnad och verkan till att bli operationer (inte taktik). Genom att en angripare måste räkna med att de av honom tidigt tagna områdena kan utsättas för anfall så ökar hans resursbehov. En inledande framgång räcker inte. Här talar vi sannolikt om egna kvalificerade markstridsförband för att framtvinga en mer omfattande operation från angriparens sida. Det i sin tur leder till att operationen blir mer sårbar över tiden. Även om t ex några av våra sjömålsbekämpande system blivit ”nedtryckta” inledningsvis - se första strecksatsen - så kommer de nu få en avgörande betydelse genom att de kan påverka den styrketillförsel som en angripare behöver för att kunna fullfölja sin operation. Hans operation blir större, mer komplicerad, mer resurskrävande, svårare att skydda och möjligheterna till överraskning minskar. I detta sammanhang bör man heller inte glömma bort de ökade möjligheter till verkan som eventuella allierade då också kan få med sina system.

-          Att försvåra för en angripare att förstärka en inledande framgång och över tiden underhålla styrkor på svenskt territorium.

Se föregående kommentar. Här kan man t ex också dra slutsatsen att ubåtar inte är så dumt att ha.

-          Att säkerställa behovet av sjöfartskydd.

Min kommentar: Det borde vara uppenbart för de flesta att vi knappast klarar landets försörjning utan importsjöfart. Den måste kunna skyddas. Eller för att bli mer precis, marinen måste ha resurser för att kunna uppträda såväl på Västkusten som i Östersjön samtidigt.

-          Att över längre tid kunna skydda områden dit eventuell utländsk hjälp kan anlända samt också ha en lednings- och logistikstruktur som medger mottagande och ledning andra länders stridskrafter.  

Min kommentar: behövs ingen kommentar.

-          Att bevaka och skydda ett stort antal objekt, civila som militära mot sabotageinsatser och/eller fientlig underrättelseverksamhet.

Min kommentar: behövs ingen kommentar.

-          Att under kortare tid verka även med ett mycket begränsat stöd från det civila samhället. 

Min kommentar: Dagens mycket sårbara samhällsstrukturer, t ex avseende försörjning av mat och drivmedel talar för att Försvarsmakten knappast kan räkna med att få något stöd överhuvudtaget i inledningsskedet av en konflikt, dagar – veckor. Det är därför helt nödvändigt att Försvarsmakten har egna resurser för att kunna föra strid och överleva en tid. Jag vill påstå att denna förmåga är en lika viktig del av ”tröskeleffekten” som t ex antalet stridsvagnar eller flygplan.


Den amerikanska underrättelserapporten om rysk påverkan i presidentvalet

Det är en mycket intressant och läsvärd rapport som de amerikanska underrättelsetjänsterna släppt om påverkansoperationerna mot det amerikanska presidentvalet. [länk]

Rapporten belyser tydligt hur ryska internationella media och sociala medier används som ett av verktygen i påverkansoperationer. Man trycker också tydligt på det många inte förstår, nämligen att cyberoperationer, påverkan via sociala media o.s.v. existerar inte i ett vakuum var för sig utan integreras till en helhet. Det är den samlade bredden av medel man måste försvara sig mot, inte enskilda verktyg och metoder.

Då rapporten är öppen har bevisföringen (sannolikt) begränsats till de områden som redan är kända och allmänt tillgängliga De briefingar som avgående och inkommande presidenter fått har sannolikt innehållit även de andra metoder som nyttjats för inhämtning, t.ex. HUMINT, signalspaning m.m. Likaså utelämnar den öppna rapporten de andra metoder som Ryssland kan ha nyttjat inom operationen, vilket kan vara en uppsjö av aktiva åtgärder, bl.a. opinionspåverkan via inflytelsepersoner. Rapporten uttalar dock att intrång genomförts mot det republikanska partiet men att dessa (ännu) inte utnyttjats.

Slutligen innehåller rapporten en intressant fördjupande del om hur den statliga ryska tv-kanalen RT nyttjas som ett verktyg för att påverka den internationella opinion och framförallt skapa misstroende och tvivel mot staten och samhället i de länder som utgör mål.

För svensk del är rapporten full av mycket viktiga lärdomar att ta fasta på. Framförallt inför valet 2018 där vi inte osannolikt kan få en livlig debatt om NATO-medlemskap eftersom samtliga Allianspartier nu är för ett medlemskap. En sådan debatt och situation har Kreml ett mycket starkt intresse av att påverka.

Uppdatering 7/1 10.30: Länk till analysrapporten om själva dataintrånget mot det demokratiska partiet där informationen senare användes till delar av påverkansoperationen.

Gästinlägg: "Världens farligaste däggdjur"

Efter mitt inlägg om Patgb 360 roll i det nationella försvaret har en mycket konstruktiv och intressant diskussion följt här i kommentarsfältet, på Facebook och kanske framförallt på Twitter. Jag fick kort efter publikation kontakt med officerare från 12. motoriserade skyttebataljonen, som uppskattade inlägget och kände att de ville ge sin syn på saken! Hela syftet med blogginlägg som de här är ju att uppmuntra diskussion och utöka den gemensamma kunskapsbanken, så självfallet bifalles deras önskan! Nedan följer därför ett gästinlägg skrivet av officerare ur 12.motskbat:

EDIT: Skribenterna har efter publicering bett mig att förtydliga att vissa formuleringar inte skall ses som tecken på att man på något vis vill distansera sig från 71.motskbat som också är en motoriserad skyttebataljon med Patgb 360. De båda förbanden har idag ett gott samarbete enligt skribenterna, och detta är man noga med att vårda. Formuleringar såsom "den enda infanteribataljonen i riket", m.m., skall endast läsas i ljuset av att man känner en stor stolthet kring det förbandsarv man har med sig, och den historik som finns på just Livgardet. SLUT EDIT.

Det var med stort intresse som vi följde diskussionerna kring Herr Flax blogginlägg gällande Patgb 360 roll i det nationella försvaret. Vi upplever dock att fortsatt finns okunskap kring förbandstypen, därav detta inlägg.

Vid årsskiftet 2015/2016 lades den 7. lätta skyttebataljonen, som var ett samarbete mellan LG och K 3, ned och ur askan uppstod bl.a. den 12. motoriserade skyttebataljonen. Rötterna innan dess spåras till den tidigare Gardesbataljonen och ytterligare längre tillbaks i tiden till Livgardesbrigaden som lades ner år 2000. 12. motskbat är numera den enda infanteribataljonen i riket. Att Patgb 360-bataljonen således skulle vara en ny förbandstyp håller vi inte med om. Infanteriförband med nästan identiska uppgifter som vår bataljon har det historiskt funnits många av i Sverige.

Bataljonen består idag av en stab, ett stabs- och understödskompani, tre skyttekompanier och ett trosskompani. Delar av stabs- och understödskompaniet och trosskompaniet är bemannat med heltidsanställda soldater. Huvuddelen av bataljonen bemannas med deltidsanställda soldater.

Bataljonen lämpar sig väl för strid i svår terräng t.ex. tät skog eller bebyggelse. Vi strider nästan uteslutande avsuttet och nyttjar Patgb 360 för transport och har då skydd mot splitter och finkalibrig eld. På bataljonen finns utöver burna pansarvärnsvapen även bandvagnsburna PV-robotar i form RB 55. Ett arbete med att införskaffa ett nyare system pågår för närvarande, men hur långt man kommit här låter vi vara osagt. Bataljonen förfogar givetvis även över egna granatkastare. Båda dessa förmågor är av stor vikt för infanteriets strid.

Patgb 360, som tillfördes i.o.m. bataljonens uppsättande, är ett mycket bra fordon (om än med vissa barnsjukdomar) med en förvånansvärt god framkomlighet även i terrängen med tanke på dess storlek och att det är hjulgående. Ett bepansrat fordon är dock inte automatiskt ett stridsfordon och det är olämpligt att anfalla uppsuttet. Vi ser våra fordon som transportmedel och inte krigsmaskiner.

Med hänsyn till bataljonens sammansättning och fordon lämpar den sig även väl för den typen av utlandsinsatser som Armén varit involverad i under de senaste 15 åren exempelvis i Kosovo, Afghanistan och nu i Mali.

En av bataljonens stora fördelar är den operativa rörligheten där vi, utan tillförda resurser, kan transportera oss långa sträckor i relativt hög hastighet med våra egna fordon. Men bataljonen är uppbyggd kring världens farligaste däggdjur – människan. I infanteriet är det i första hand människan som är vapnet!  

Bataljonen löser sina uppgifter genom att ta oförsvarad eller lätt försvarad terräng och från stridsställningar nedkämpa motståndaren med direkt och indirekt eld, samt minor. Vi är väl lämpade att genomföra den svenska krigsklassikern fördröjningsstrid och detta är även något bataljonen prioriterar när vi övar förbandet. Då nästan hela infanteriet har lagts ner under de senaste 20 åren har stor kunskap om vad denna typ av förband är lämpad för gått förlorad. Vi får ofta uppfattningen att många tror att fördröjningsstrid handlar om att skyttegruppen lägger sig på linje 123m från vägen, skjuter sina pansarskott på första bästa fientliga fordon och sen flyr planlöst. Krigslist, assymetriskt uppträdande och förmågan att taktikanpassa är något som måste övas på flera nivåer. Nedlagd förmåga tar tid att återta, men det är ju sen gammalt.  

Bataljonen kan vara farlig för de flesta motståndartyper men är dock inte ett slagkraftigt anfallsförband a’la pansarförbanden och ser man på och behandlar bataljonen som sådan blir den inte långvarig. Infanteriet ställer högre krav på planering och att nyttja terrängen till sin fördel för att kunna vara på förhand. Ofta tillskrivs även optroniska sensorer en närmast övernaturlig förmåga att upptäcka mål på väldigt långa avstånd under alla möjliga förhållanden och terrängtyper. Vår erfarenhet säger att en avsutten motståndare som har god ljud-, ljus- och spårdisciplin och uppträder fältmässigt även är svår att upptäcka med moderna hjälpmedel.

Som vi tolkar det har diskussionen efter Herr Flax eget inlägg gått i två riktningar.

En där man diskuterar vad motskbat skall, kan och bör lösa för uppgift, samt en där frågeställningen är om Patgb 360 skall/bör ha en annan beväpning.

Så vilka uppgifter bör motskbat lösa, och behövs det en annan beväpning för detta?

För många inom infanteriet kan det summeras ned till vilket arv vi har och vilket synsätt det medför.
Vad, på respektive manöverbataljon i brigaden, anser man är det som fäller avgörandet och vad är huvudvapnet? Är det vagnen/fordonssystemet eller skyttet?

För oss är det skyttesoldaten, -gruppen, -plutonen och –kompaniet,  utrustat med PV-vapen och minor med understödjande indirekt eld. Fordonet är ett sätt att slippa gå onödigt långt dit vi ska verka och det medger att vi får med oss mer av ovanstående. Det är, enligt oss, den stora skillnaden i synsätt mellan pansar- och infanteriförbanden. Således är ny beväpning på Patgb360 en icke-fråga för oss. På samma sätt ser inte vi ett fordonsmonterat PV-robotsystem som avgörande. Betänk att fordonet är 3x4x9m stort. Det dräller inte med bra eldställningar för ett fordon av den storleksklassen.

Hur kan man då tänka inom ramen för brigaden?

Motskbat har en hög rörlighet. Vi tar oss långt och snabbt utan tillförda resurser. Vi har nästan dubbelt så många soldater som en pansarbataljon. Vi kan tidigt gå mot eventuell luftlandsättning eller landstigning, fastställa i vilken riktning fienden anfaller i och påbörja fördröjning av densamme. Allt för att vinna tid för brigadens mer slagkraftiga bataljoner att tilltransportera sig och framförallt att gå i rätt riktning. För till skillnad mot motskbat tar det betydligt längre tid att marschera ett pansarförband längre sträckor. Vidare kan vi i brigadens strid återigen med hög hastighet genomföra omfattning och ta oss in på djupet av motståndaren.

För att stävja eventuella diskussioner om att UAV och hemvärn kan lösa den uppgiften; UAV kan fastställa i vilken riktning fienden anfaller men inte vinna tid. HV är inte, och har inte, tillräckligt kvalificerad personal, materiel eller tid för att fördröja i tillräcklig omfattning. Däremot kan de fylla en viktig roll mot de logistikförband som möjliggör fiendens fortsatta anfall.

De motoriserade skyttebataljonerna är förband som lämpar sig att i Sverige ha en hög beredskap och som snabbt kan sättas in mot fienden med kvalificerade vapensystem. Vi kan vinna den dyrbara tiden brigaden behöver för sin uppmarsch. Är det några förband i armén som borde prioriteras vad det gäller heltidstjänstgörande personal är det därför  12. bat, 31. bat och 71. bat. Dessa förband har identiska eller snarlik organsation, stridsteknik och hög operativ rörlighet.

Vidare skulle vi vilja lämna läsarna med att fundera över följande:

  • Hur ser en luftlandsättning ut?
  • Hur ser den ut innan, under och efter genomförd luftlandsättning?
  • Vilka resurser kommer fienden att avdela i området?
  • Kommer sambandssystem fungera? Om inte, hur ska vi leda förband och rapportera till högre chef så att denne kan fatta rätt beslut?
  • Sverige är stort till ytan. Bara i Mälardalen finns det flertalet lämpliga luftlandsättnings-platser. Hur ser vi till att vi brigaden/brigaderna anfaller i rätt riktning?
  • När brigaderna väl påbörjar marsch mot anfallsmålet, hur långt ska de banda och vilken medelhastighet håller de?
  • Hugger man huvudet av luftlandsättningsormen så kommer kroppen att sprattla, men inte mycket mer.

/Infanteristerna, 12.bat

Full fart i Sälen?


Dagens industri (DI) framför i en artikel 04JAN2016att inga ytterligare budgetmedel kommer tillföras Försvarsmakten innan 2021. Viceordföranden i Försvarsutskottet, Åsa Lindestam (S), uttalar sig även i DI:s artikel, där hon framför att Försvarsberedningens analysfortfarande är giltig, här får man anta att hon då åsyftar omvärldsutveckling och de rekommenderade åtgärderna som i stort blev det fattade försvarsbeslutet, fortfarande är tillfyllest. Som DI påtalar i sin artikel, har de flesta politiska partierna i närtid kommit med olika försvarspolitiska utspel, som sig brukar inför Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen.

Utifrån dessa utspel som skett i närtid, vill jag påtala ett antal saker,
  1. Åsa Lindestam har helt rätt i att närområdesutvecklingen har gått i en negativ riktning sedan 2008, dock vill jag påstå att det började t.om. innan 2008. Vad som dock blir penibelt för samtliga försvarspolitiker är vad som framförs i Försvarsberedningens rapport inför Försvarsbeslutet 2008, "I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland. (s. 36)". Totalförsvarets Forskningsinstitut publicerade en rapport månaden efter den väpnande konflikten i Georgien 2008, där "Den viktigaste övergripande slutsatsen är att Rysslands agerande har tvingat fram en långtgående omvärdering av den rådande världsordningen. Detta kommer att leda till omvälvande policyförändringar och åtgärder på olika nivåer för att aktörerna skall kunna hantera den nya världsordning som nu snabbt håller på att utmejslas. (s. 3)"
  2. När väl försvarsbeslutet för 2008 fattades, under 2009, hade både den väpnande konflikten i Georgien samt händelserna kring Bronsstatyn i Tallinn inträffat. Således om man skulle varit trogen mot sin egen politiska analys och lyssnat på FOI, borde det försvarsbeslut som nyss är fattat kommit redan 2008, för någon egentlig höjning av Försvarsmaktens effekt uppstod ej i och med 2008 års Försvarsbeslut.
  3. Samtliga parter d.v.s. både politiker och befattningshavare inom Försvarsmakten samt andra totalförsvarsmyndigheter, har sedan 2014, d.v.s. när Försvarsberedningens analys presenterades, kontinuerligt framfört att säkerhetsläget blir sämre och sämre, således har vi en kontinuerligt nedåtgående trend i vårt närområde vad avser säkerhetssituationen. Det blir då väldigt svårt att hävda att Försvarsbeslutet eller Försvarsberedningens analys på något sätt taktar gentemot vår nuvarande närområdesutveckling.
  4. Sverige har fem militärstrategiskt viktiga områden, dessa är Norra Sverige, Mälardalsregionen, Gotland, Öresund och Göteborgsregionen. Samtliga dessa områdens strategiska vikt har ökat sedan försvarsberedningens rapport presenterades 2014. Det är, dels den försämrade närområdesutvecklingen, dels framförandet av nya vapensystem i närområdet som orsakat denna ökning av den strategiska vikten hos dessa fem områden. Dock är det för de antagonistiska parterna vikten av dessa områden har ökat. Sett ur ett NATO perspektiv krävs svenskt territorium för att effektivt kunna förstärka och försvara de baltiska medlemsstaterna. Ur ett ryskt perspektiv kommer man vilja påverka dessa områden i händelse av en konflikt, för att ej möjliggöra förstärkning eller försvar av de baltiska staterna.
  5. Sverige som militärt alliansfri stat har i dagsläget, ur ett markperspektiv, enbart två brigader men fem militärstrategiskt mycket viktiga områden, som otvivelaktigt kommer bli indragna i en konflikt mellan NATO och Ryssland, på olika sätt och vis. Därtill ur ett markperspektiv så har styrkebalansen med all tydlighet förändrats under de senaste 18 månaderna. NATO har påbörjat förstärkning i vårt närområde med fyra stycken bataljonsstridsgrupper. Ryssland å sin sida har upprättat en stridsvagnsarmé samt ytterligare två divisioner och ett stridsvagnsregemente och sedan tidigare en motoriserad brigad i Alakurrti inom det västra militärdistriktet, det vill säga det militärdistrikt som ligger närmast Sverige.
  6. Således har både styrkeförhållandena och säkerhetssituationen förändrats till det sämre i vårt närområde. Fortsatt så får våra egna förband anses vara oövade då en stor del av förbanden fortsatt har stora mängder pliktpersonal i sina personallistor. Där det får anses att en övervägande majoritet ej genomfört repetitionsutbildning än mindre i helt förband. Dock skall samtliga förband inom tidsrymden för detta försvarsbeslut genomföra krigsförbandsövning, varvid förhoppningsvis denna pliktpersonal även omfattas, annars kommer det bli svårt att uppnå målsättningen, högre operativ effekt, som anses vara det enskilt viktigaste under detta försvarsbeslut
  7. Militär förmåga tar tid att bygga upp, ett värde som oftast förs på tal är 10 år vilket är rimligt såsom vid styrkeuppbyggnad då både soldater och officerare måste utbildas från grunden och samövas. På samma sätt tar det tid att införa nya system, effekt uppnås inte förrän ett antal år senare då taktiskt uppträdande måste utvecklas därefter övas, för att en effektökning skall ske. Således att vända en negativ spiral tar tid, om det innefattar utökade förbandsvolymer eller införsel av nya system.
Vad vill jag då ha sagt med ovanstående? Oaktat hur mycket det framförs förslag och kritiseras från respektive håll och kant, så fortsätter omvärldsutvecklingen i en klar och tydlig negativ utveckling och vi måste parera detta. Detta innebär både på kort och lång sikt måste det vidtas åtgärder. Således hjälper det inte att imorgon fatta beslut om att återupprätta x-antal brigader, den effekten av ett sådant beslut har vi tidigast om 10 år.

Vad skall då göras? Jag håller fullt med Försvarsministern att fattat beslut skall genomdrivas, utifrån ovanstående resonemang avseende tidsförhållanden, dock vet han och alla andra att det är underfinansierat. Skall beslutet verkligen få effekt måste mer medel skjutas till inom nuvarande försvarsbeslutsperiod. Carl Bergqvist alias Wiseman sammanfattade det mycket bra vad som måste göras på kort och lång sikt i tre stycken Tweets 1, 2, 3. Utöver Carls förslag som jag fullt stödjer, skulle jag vilja tillägga att den uppgift avseende förbandsreserven som Försvarsmakten erhållit i regleringsbrevetför 2017 bör omskrivas och iståndsättande bör ske redan under 2017 av förbandsreserven, dock kräver alla dessa åtgärder ekonomiska medel.

Så kära politiker om ni nu någon gång skall göra något rätt när det kommer till den nationella säkerhetsstrategin tillför då mer medel, för ni kan ej missat att omvärldsutvecklingen går i en negativ riktning och förefaller kunna gå i en än mernegativ riktning. Så sluta med sandlådementaliteten kring vem som gjorde vad under 00-talet och komma med pompösa förslag, börja med att ge Försvarsmakten de medel som de facto krävs för att verkställa nuvarande beslut. Det kommer ge er handlingsfrihet, för att genomföra Försvarsberedningens arbete inför nästa försvarsbeslut, där det bedömt kommer krävas en ökning av förbandsvolymen.

Have a good one! // Jägarchefen

”Väst” inför 2017; Först handelskrig och sedan vad då?

av Ingolf Kiesow

I USA skall en nyvald president träda till makten. Hans uppfattning om världen stämmer varken med uppfattningen hos majoriteten av den egna befolkningen eller uppfattningen hos människorna i Europa, Japan och Sydkorea, med andra ord i det som kallas för ”Väst.”

En Trump-doktrin?

Donald Trump tänker bygga en mur mot invandringen från Mexico, minska USA:s engagemang i NATO, men höja försvarsutgifterna kraftigt, inställa förhandlingarna om ett frihandelsområde kring Stilla havet, frånträda det nordamerikanska frihandelsavtalet, sluta delta i klimatförhandlingarna och återgå till användning av fossila bränslen, införa höga skyddstullar mot import från Kina, hota med att erkänna Taiwan för att stoppa Kinas expansion i Sydkinesiska havet och tvinga Kina att spela efter regler, ”fair play”, i handelsfrågor.

Allt detta kan verka som en oansvarig brist på ordnade tankar. Presidenthustrun Michele Obama har också uttryckt oro för Amerikas framtid med en person vid rodret, som har en tonårings temperament. Å andra sidan höjs redan röster om en ny utrikespolitisk ”Trump-doktrin”. CNN hade häromdagen en TV-konferens med fyra kommentatorer, varav tre hade republikansk anknytning. Tillsammans gav de en bild, där sammanhang hade skapats, ett utkast till en handlingsplan, och flera gånger talades det om ”Trump-doktrinen”. Den lät inte övertygande, eftersom Trump själv aldrig har presenterat sina säkerhetspolitiska idéer på ett sammanhängande sätt.

Deltagarna menade att han först kommer att gripa sig an relationerna med Ryssland. Putin kommer att erbjudas att få behålla Krim-halvön och att Väst accepterar att rebellerna fortsätter att kontrollera östra Ukraina och att USA låter de europeiska länderna stå för sitt eget försvar och själv drar tillbaka de vapen i Europa som mest oroar Ryssland. Sanktionerna mot Ryssland skall upphöra. I gengäld skall Ryssland dra sig tillbaka från Mellanöstern, sluta stödja Iran och inte uppmuntra separatistiska eller ryssvänliga element i östra Europa. ISIL skall elimineras med gemensamma insatser. När fred och ordning sålunda har etablerats i Europa och Mellanöstern ska man ta sig an det kinesiska problemet. Erkännande av Taiwan skall användas som förhandlingskort för att få Kina att uppträda som en handelsnation i WTO:s anda, upphöra med statsstöd till de egna företagen och att försvåra utländska företags konkurrens med de statsägda företagen på den kinesiska hemmamarknaden. Stöld av tekniska hemligheter och cyberspionage skall också upphöra, liksom Kinas expansion i det Sydkinesiska havet.

Efter allt detta skall USA:s ställning som supermakt ha återupprättats och USA skall leda världen.

Pax Americana; en pipdröm

Det första problem som faller i ögonen i denna vision om fred under amerikansk ledning är att den ryska nationalismen har byggts upp systematiskt av Putins propagandamaskineri och dessutom alltid funnits där. Det är inte realistiskt att tro att Ryssland skall ge upp sina vunna positioner i Mellanöstern och Europa.

Fred lär inte heller uppstå bara för att stormakterna vill det. Irans ledare drivs av religiös fanatism och kommer inte att upphöra med sitt stöd till shiitiska styrkor i Syrien och Jemen eller till militanta shiitiska element i Irak, Bahrain och Dahran-provinsen i Saudiarabien. De etniska motsättningarna i Libanon och mellan stammar i Libyen, Sudan, Nigeria, Tschad och Somalia, som också har religiösa inslag, lär inte upphöra för att USA och Ryssland kommer överens, inte heller de som pågår mellan shiiter och sunniter i Pakistan och Bangladesh eller muslimer och buddhister i Myanmar eller muslimer och kristna i Indonesien eller muslimer och hinduer i Indien eller mellan Indien och Pakistan i Kashmir.

I alla dessa sammanhang kan utomstående stormakter visserligen försöka bidra till att utjämna motsättningarna, men det är osannolikt att Ryssland och Kina kommer att göra det under amerikansk ledning och bortse från sina egna intressen i konflikterna. Saudiarabien och Gulfstaterna är helt beroende av sina oljeinkomster och har grundläggande intressen som strider mot den oljepolitik som Trump avser driva. Däremot har de gemensamma intressen med Ryssland om prispolitiken för olja. USA:s inflytande i arabvärlden skadas redan före Trumps tillträde eftersom han har valt en judisk affärsman, som är känd för sina sionistiska åsikter, till ambassadör i Israel och tänker flytta ambassaden till Jerusalem. USA:s ”mjuka makt” tilltar inte med Trumps USA-centrerade attityd till omvärlden, det avtar. De olika åtgärderna motverkar varandras syfte.

Handelskrig med Kina

Den största illusionen är att Kina skulle acceptera amerikansk utpressning med hot om att erkänna Taiwan och falla till föga i handelspolitiken och om Sydkinesiska havet. Om nationalismen kan sägas vara stark i Ryssland bör den beskrivas som mycket stark i Kina Där har demokrati bara funnits i några få år i början av förre seklet. Landet har utsatts för västerländskt förtryck under opiumkrigen på 1800-talet och ständiga förödmjukelser av Japan och västvärlden under det andra världskriget och efter kommunismens seger i Kina. Kommunistpartiet är nu i färd med att genomföra den femte av Deng Xiaopings berömda moderniseringar, den som handlar om militär styrka. Ekonomin har förbättrats så att man har råd med modernisering och upprustning. Det gör Kina till en militärmakt, som i den inhemska propagandan ofta beskrivs som oövervinnlig. Ambitionen är att mota bort USA från västra Stilla havet, kontrollera ett band från sydkinesiska havet genom Centralasien till Europa i ett ”eurasiskt” samarbete under kinesisk ledning. Nationalstoltheten tar sig nya uttrycksformer. Taiwan anses som en del av Kina. Varje försök att ändra på dess status skulle väcka en indignation hos befolkningen som skulle bli svår att kontrollera, även om ledarna i Beijing skulle kunna övertygas om fördelarna med en sådan uppgörelse. Visserligen är Kina dubbelt så beroende av sin utrikeshandel som USA och skulle därför teoretiskt hamna i underläge i ett handelskrig, men ett försök att använda förhandlingskortet Taiwan i tron att detta skulle räcka för att få Kina på knä skulle få svåröverskådliga konsekvenser.

Relativ ekonomisk svaghet och militär styrka

Trumps politik verkar också komma att bygga på tron att en omfattande militär upprustning skall kunna backa upp USA:s position gentemot den övriga världen. Obamas politik byggde på insikten om att USA:s dominerande position hade undergrävts av att man inte haft råd att öka sin militära styrka i samma takt som man tog ansvar för allt flera engagemang, som krävde militära resurser eller ens i samma takt som medtävlaren Kina om rollen som supermakt, vilket växte i ekonomisk och militär styrka. Trump verkar sakna denna insikt om sambandet mellan ekonomisk förmåga och militär styrka och att ”det mjuka inflytandet” avtar i styrka, när hot om användning av militära medel framstår som mindre trovärdiga..

Idoelogins återkomst

Å andra sidan höjs det redan i USA röster, som tror på möjligheten av en allians mellan Väst och Ryssland för att hejda den kinesiska expansionen. Detta är en orealistisk tanke. Ryssland under Putin är en i växande grad auktoritär och nationalistisk stat i bristfällig demokratisk förklädnad. Den ryska propagandan har börjat svärta ned den västerländska formen av demokrati som något dåligt och fientligt. Kina är en mera konsekvent auktoritär stat, som är ännu mera nationalistisk och som har börjat propagera mot västerländsk demokrati på ett sätt som påminner om det kalla kriget. Ideologin har på några få år kommit att spela en roll, som ingen hade kunnat ana, när Kina hade anslutit sig till WTO och börjat öppna sina gränser, och Ryssland hade övergivit kommunismen. Det är visserligen sant att som nationalstater konkurrerar Ryssland och Kina om inflytandet i Centralasien och att de även på andra sätt har intressen, som är svåra att förena med varandra, men det gäller i ännu högre grad för deras relationer med Väst. Ryssland vill expandera i Europa och Mellanöstern och Kina i Stilla havet och Centralasien, och Väst står i vägen för allt detta. Motsättningarna mot Västs intressen förenar Ryssland och Kina. Att på några år – som Trump säger sig vilja göra – genom förhandlingar uppnå en annorlunda världsordning strider både mot utvecklingen på det ideologiska planet och mot de nationalistiska och expansionistiska tendenserna i Ryssland och Kina. Sådana utvecklingstendenser kan man knappast vända på kort tid genom förhandlingar.

Europas utmaning

Europa ges inte något självständigt utrymme i ”Trump-doktrinen”. VI förmodas liksom Japan och Sydkorea följa USA:s politik som en tax följer sin husse. Ändå blir det Europa, som får ta hand om konsekvenserna av fortsatt oreda i Mellanöstern. USA drabbas inte av flyktingar från Syrien, Irak och Afghanistan. Europa har ekonomiska intressen av handel med Kina, men inga egna geopolitiska intressen i Östasien. Vad som har bundit samman USA och Europa samt Japan och Sydkorea till att kallas för ”Väst” har visserligen dels varit säkerhetspolitiska intressen, men dels och främst också gemensamma värderingar om demokrati och en stark ställning för individen mot staten. Trumps politik utgår från hans egen uppfattning om snävt definierade amerikanska intressen och många andra värderingar, som strider mot europeiska, japanska och sydkoreanska värderingar i exempelvis klimatfrågan.

”Trump-doktrinen” är en utmaning för USA:s vänner. Vi tvingas att plötsligt begrunda och definiera våra vitala intressen och grundläggande värderingar. Sverige blir mera utsatt, när USA drar tillbaka resurser från Europa och minskar sitt engagemang i NATO. ”Trump-doktrinen” medför krav på ett långsiktigt tänkande, som inte alltid kännetecknar politikernas agerande bland de 28 medlemmarna i EU, när de skall enas om en gemensam politik. När denna politik dessutom skall anpassas efter USA:s politik ställs de nu inför helt nya krav på långsiktigt tänkande och tänkande i globala och inte uteslutande europeiska termer. Det gäller då att komma ihåg att Trumps valseger egentligen inte var någon seger men att en majoritet av USA:s väljare – med en övervikt av 2,8 miljoner av 137,7 miljoner väljare – röstade på Hillary Clinton. Det var bara egendomligheter i det amerikanska valsystemet, som gjorde det möjligt för Trump att få makten att skapa oreda i världspolitiken. Det gäller att under de närmaste fyra åren varken följa USA så att det skapar nya långsiktiga problem för Europa eller att fjärma Europa så långt från USA:s politik att man måste sluta tala om ”Väst” som ett sammanhållet begrepp.

Majoriteten av befolkningen i USA har mera gemensamt med oss än med Ryssland och Kina. Vi har vissa gemensamma värderingar, som står sig i längden jämfört med auktoritära regimer, som sätter statens intressen över individens i alla sammanhang. Detta kommer att bli svårt att alltid minnas, men väldigt viktigt att inte glömma bort, när USA:s president intar positioner som upprör oss. Det blir en kryssning mellan Skylla och Karybdis.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Inför Rikskonferensen 2017

På söndag bryter den 71:e upplagan av Folk och Försvars Rikskonferens ut. 2017 års konferens äger rum på Sälens Högfjällshotell den 8-10 januari, då en lång rad personer passerar revy på scenen under moderator Pernilla Ströms alltid lika stabila ledning. Landets försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade – liksom de i omvärlden som har att utröna svensk linje – är redo att förvandla sig till Rikskonferensologer med ordvågen redo för att vikta årets budskap med förra årets ordval och bedöma temperatur mellan myndigheter och andra företrädare.

Det som sägs i Sälen utgör en referenspunkt för årets debatt och förändringar i budskap eller ambitioner mäts utifrån linjetalen. Men lika viktigt är det som inte sägs i Sälen. En del av förberedelsearbetet i tyckarleden går nämligen ut på att utställa förhoppningar om vad olika personer ska lansera på fjället, så att man sedan kan återkomma i besvikelse eller triumf. Det är bra. Det skärper sinnena på samtliga inblandade.

Syftet med detta inlägg är att gå igenom konferensprogrammet. Det är ingen fullständig genomgång, jag lyfter fram några punkter särskilt och relaterar annat till tidigare äventyr i olika sakfrågor.

Söndag 8 januari

Strax innan klockan 12:30 tar lite resmöra konferensdeltagare plats för att se Göran Arrius, ordförande Folk och Försvar och avgående generalsekreterare Lena Bartholdson inleda konferensen. Klockan 12:35 kliver statsminister Stefan Löfven på under rubriken Gemensam säkerhet i en ny tid. Detta är något av ett socialdemokratiskt favoritmantra. Under 2015 års konferens nämnde till exempel utrikesminister Margot Wallström det som tema för en kommande rundresa i Sverige. Det ska bli intressant att höra hur årets tal skiljer sig från det statsministern höll år 2014, då som oppositionsledare. Än intressantare är om han, som förväntat, presenterar den efterlängtade nationella säkerhetsstrategin! Vid fjolårets konferens talade nämligen Hans Dahlgren, statssekreterare för utrikes- och EU-frågor hos statsministern, om vad den kommande strategin bör innehålla och det är inte en dag för tidigt att den materialiserar sig.
Efter statsministern och återhämtningspaus följer ett EU-pass där EU-kommissionär Cecilia Malmström sätter perspektiven med en analys av EU:s geopolitiska ambitioner och utmaningar. Efter ett block om EU som ekonomisk aktör har EU- och handelsminister Ann Linde (kl. 15:20) fått en intressant frågeställning att besvara, nämligen har EU en framtid? Och det får vi verkligen hoppas då nästa rubrik lyder EU som säkerhetspolitisk aktör, vilket Björn Fägersten, programchef Utrikespolitiska institutet och konteramiral Jonas Haggren, chef ledningsstabens inriktningsavdelning, tar sig an tillsammans med den första internationella gästen: Peter Stenlund, statssekreterare vid det finska utrikesministeriet. Fägersten och Haggren är alltid intressanta, liksom helt säkert Stenlund (som jag dock inte har lika god kännedom om) och passet rekommenderas. Efter trions framträdande ger SSU och LUF:s förbundsordföranden sina perspektiv.

Klockan 17:00 bänkar sig alla intresserade av rysk militär förmåga för att få sina farhågor besannade genom FOI:s forskningsledare Gudrun Persson och Fredrik Westerlund. FOI:s senaste tioårsbedömningRussian Military Capability in a Ten-Year Perspective 2016, rekommenderas inför dragningen. Uppfordrande läsning. Efteråt kommenterar Karin Enström (M), vice ordf. utrikesutskottet och Åsa Lindestam (S), vice ordf. försvarsutskottet.

Under det sista passet under måndagen (kl. 17:40) lyfter vi blicken in i framtiden kring trender och säkerhet genom generallöjtnant Dennis Gyllensporre, chef ledningsstaben, Försvarsmakten, Dr. HC Hagman, ämnesråd utrikesdepartementet och Frida Wallnor, ledarskribent på DI. De som intresserar sig för hur tänket ser ut inom UD och Försvarsmakten ska lyssna noga till Gyllensporre och Hagman. Eller snarare såhär: De båda tänker både djupt och brett och bjuder förhoppningsvis på det innan konferensdeltagarna byter ut tröja mot middagsklädsel då dagens program är slut.

Måndag 9 januari

Måndagen handlar i stort om militärt och civilt försvar och totalförsvarsförmåga. Först på scen klockan 12:30 är försvarsminister Peter Hultqvist (S), som talar under rubriken Sveriges totalförsvarsförmåga: stabilitet och långsiktighet. Bedömt följer försvarsministern upp sitt tal i fjol, med budskap om att det som är beslutat av riksdagen måste levereras och betoning på att det är en helhet där vår militära operativa förmåga ska öka. Förhoppningsvis blir det ett riktigt totalförsvarsgrepp över leveransen och några nyheter är rimliga i rådande läge.
Försvarsministern har en balansgång att gå, inför allt mer intensiva krav från Alliansen på att bland annat (M) kalla in Försvarsberedningen (helst igår) och utarbeta färdplan till NATO-medlemskap (senast imorgon), tilldela betydligt mer pengar (L och nu senast C), samt vidta herrejössesmånga olika åtgärder (KD). Detta samtidigt som försvarsöverenskommelsen och försvarsinriktningsbeslutet (S, M, C, KD, MP) fortsatt ska manövreras framåt och regeringssamarbetet (S, MP) bestå – i vilket bland annat ingår att lotsa förslag genom riksdagen och ett försvarsutskott lett av Allan Widman (L) – som bekant står utanför försvarssamarbetet. Senast i budgetbetänkandet avstyrkte FöU regeringens förslag om bemyndigande för att under 2017–2020 besluta om upplåtelse och överlåtelse av materiel och prognosen är att det blir tilltagande krångligt i relationen mellan regeringen och riksdagen i takt med att internt och extern press sätts på partierna. Frågan är vad det innebär för berörda myndigheter, vars planering även i dessa tidevarv bygger på viss förutsägbarhet och helt säkert också önskemål om att politikens fäbless för detaljstyrning – inte minst inom materielområdet – hålls på bekvämlighetsavstånd.
Efter försvarsministerns tal är det dags för paneldebatt mellan partiernas försvarspolitiska talespersoner. Inför denna övning kan det möjligen vara av intresse hur partiernas förslag till 2017-års budget ser ut för utgiftsområdet ser ut jämfört med regeringen:
föu budget.jpg
 År 2016 stod den relativt nytillträdde ÖB, Micael Bydén, inför åhörarna i Sälen för första gången. Om jag får säga det själv tror jag att min inledande bedömning består: Det är rätt man för ett omöjligt uppdrag. I ÖB:s uppdrag ingår nämligen att på en och samma gång ge en korrekt lägesbeskrivning av Försvarsmaktens verksamhet och hur resurstilldelningen ser ut jämfört med uppdraget, och att samtidigt skapa gålust och motverka vanmakt över det glapp som förvandlar Marianergraven till en hudspricka i jämförelse (ok, det var en lätt överdrift).
Resursbehoven – det vill säga vad som krävs för att förverkliga det militära försvar som är beslutat nu och om man prolongerar det in i nästa försvarsinriktningsperiod – börjar bli allmänt vedertagna. Stridskraftscheferna har varit tydliga med att det är underskott som fördelas och möjligen kommer ÖB bana väg för det budgetunderlag som myndigheten lämnar under våren, inför 2018. Helt säkert lyfts omvärldsutvecklingen upp, liksom leverans av effekt under det gångna året, behov av totalförsvarsutveckling och det samarbete som genomförs med MSB om gemensam grundsyn, liksom det pågående arbetet med perspektivstudien.
ÖB är en del av det psykologiska försvaret och en dimension som inte alltid påtalas i den nationella debatten är ÖB:s roll som ”signalist” gentemot omvärlden – inklusive eventuella antagonister. Klockan 14:05 får vi ta del av denna finkalibrerade balansakt.
Klockan 14:40 har jag förmånen att diskutera hur vi når ökad operativ förmåga? tillsammans med Lars Fresker, ordförande Officersförbundet, C LEDS Dennis Gyllensporre, Christina Malm, generaldirektör Totalförsvarets rekryteringsmyndighet och Peter Nordlund, överingenjör på FOI. Jag är väldigt glad över att ha ett så intressant område att ta tag i och ser fram emot att höra mina meddebattörers synpunkter. Utmanande är bland annat att anta både närtids- och långtidsperspektiv, bland annat eftersom det vi gör nu – eller inte gör, ickebeslut är också ett beslut – så påtagligt avgör framtida operativ förmåga.
På detta pass följer sedan rubriken Försvarets behov och förutsättningar, vilket försvarsminister Hultqvist ska ta sig an tillsammans med Jan Björklund (L). Det kommer säkerligen bli en spänstig diskussion – ingen av dem behöver ta några speciella hänsyn till överenskommelser dem emellan och de har båda nuvarande och potentiellt kommande samarbeten med partier som möjligen inte är lika entusiastiska inför deras respektive linje.
Inrikesminister Anders Ygeman (S) är näste man för rakning. Klockan 16:15 inleder han ett block om civilt försvar som många ser fram emot (möjligen med skräckblandad förtjusning med tanke på omfattnings- och moderniseringsbehov jämfört med senast det begav sig). MSB:s GD, Helena Lindberg, talar sedan under rubriken Civilt försvar: gråzoner, beredskap och medel innan representanter för viktiga aktörer i det civila försvaret intar scenen. Lindberg har en liknande balansgång att gå som ÖB. MSB efterfrågade mer resurser inför årets budget, bland annat för att höja ambitionerna vad gäller att möta informationspåverkan, men fick inte det.
ÖB och GD MSB rundar sedan av blocket gemensamt och vi är många som kommer spetsa öronen inför möjligheten att få veta lite mer om nästa rapport i det samarbete myndigheterna genomför på temat.
Helena Lindberg har en intensiv dag. 17:50 är det dags för nästa framträdande då hon levererar 2016-års resultat av den alltid lika intressanta mätningen av den svenska allmänhetens uppfattningar i frågor avseende samhällsskydd, beredskap samt försvars- och säkerhetspolitik: Opinioner. Undersökningen har varit igång sedan 1950-talet, vilket gör det till en skattkammare för studier i medborgarnas inställning i en rad försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål. MSB har ansvarat för undersökningen sedan 2009.
2016 års upplaga kan man ta del av här. Där finner man bland annat att svenskarnas framtidstro minskar jämfört med tidigare och att befolkningens oro för vad som händer i omvärlden ökar. Andelen som tyckte det är mycket eller ganska troligt att det inom fem år ska inträffa en terroristattack ökade med 20 procentenheter, från 37 procent 2014 till 57 procent 2015 (trots att mätningen genomfördes före terrorattackerna i Paris i november 2015). Drygt 60 procent ansåg ”absolut” att vi bör ha ett militärt försvar och nästan 60 procent av befolkningen ansåg 2015 att statsutgifterna för Sveriges militära försvar bör ökas (en fördubbling sedan 2012). Andelen som är för att Sverige snarast eller på sikt bör ansöka om medlemskap i NATO uppmättes till 49 procent, vilket är drygt 15 procentenheter större än den andel som anser att Sverige även fortsatt bör stå utanför. Detta är bara några exempel på vad som mäts och det känns inte så vanskligt att hävda att somliga tendenser har stärkts ytterligare under 2016. Vidare ser jag för egen del alltid mycket fram emot att ta del av underlaget från grannländernas motsvarigheter, som utgör en del av rapporten, t.ex. vad gäller försvarsvilja. Efter redovisningen ger språkrör och förbundsordföranden från Grön ungdom, KDU och MUF sina perspektiv.
Det är mycket som ska hinnas med på några få dagar och ett sätt att lösa det är att det inte är något slappande efter middagen utan fortsatt konferensprogram. Det som övervinner eventuell paltkoma efter måndagens middag är temat Rädslans psykologi och behovet av tillit, med inledning av  Lars Trägårdh, professor i historia och civilsamhälleskunskap, Antje Jackelén, ärkebiskop, Anders Thornberg, GD Säkerhetspolisen och Misse Wester, gästprofessor vid Lunds universitet.

Tisdag 10 januari

Den sista konferensdagen inleds starkt av Janis Sarts, director of STRATCOM, klockan 12:30 med Information operations – nothing new but different. Högaktuellt och förutsägbart intressant, liksom uppföljningen Läget idag och nödvändiga åtgärder, med chefen för MUST, Gunnar KarlsonPatrik Oksanen, politisk redaktör MittMedia, Mikael Tofvesson, enhetschef MSB och Anders Lindberg, tf chef ledarredaktionen på Aftonbladet.
Nästa tema är FN och det faktum att Sverige nu befinner sig i säkerhetsrådet. Kl. 14:15, blir det direktsändning från FN-skrapan i NYC med FN-ambassadör Olof Skoog framför kameran. Hans framträdande följs upp av Anna Karin Eneström, utrikesråd vid UD, som ska tala om de svenska prioriteringarna innan det blir en diskussion mellan henne, Emma Nilenfors, enhetschef Sida, Aleksander Gabelic, ordförande Svenska FN-förbundet och
Robert Egnell, institutionschef Försvarshögskolan. Avrundar FN-temat gör sedan Magdalena Tham Lindell, projektledare Folke Bernadotteakademin, Ann-Marie Orler, Polismästare och viceamiral Jan Thörnqvist, insatschef Försvarsmakten, under rubriken Att implementera en FN-resolution.
2017 års Rikskonferens avslutas med ett block om trygghet. GD Brå, Erik Wennerström, redovisar den årliga nationella trygghetsundersökningen kl. 16:30. Mycket intressant även detta och inte utan laddning, vilket av allt att döma kommer märkas både när Dan Eliasson, rikspolischef och Anders Thornberg, GD Säkerhetspolisen, ger sina respektive bilder av tillståndet och (inte minst) när en panel bestående av Anna Dahlberg, politisk redaktör Expressen,Sara Clevensjö Lind, säkerhetschef Stockholms stad, Hanna Cederin, förbundsordförande Ung Vänster och Magnus Ek, förbundsordförande CUF diskuterar Åtgärder för ett tryggare samhälle innan klockan slår 18:00 och det är slut både för dagen och på scenen.

Hela programmet som pdf finns här. Rikskonferensen webbsänds på Folk och Försvars hemsida (där den även finns att ta del av i efterhand) samt sänds av SVT i SVT Forum. För twittrare gäller #fofrk

Patgb 360 i det nationella försvaret?

För en tid sedan deltog jag som inbjuden gästdeltagare i en fältövning anordnad av FHS, inom ramen för HSU(Högre StabsofficersUtbildning) och deras studenter. Den berömda pendeln hade då börjat svänga tillbaka, och vi hade åter börjat diskutera om och skola oss i konsten att försvara Sverige, i Sverige, mot en högteknologisk och numerärt överlägsen angripare.

Fältövningen pågick i en vecka, och var mycket uppskattad. Både av mig personligen och av deltagarna i stort! Deltagarna kom huvudsakligen ur arméns förband och staber, med mig som ett av några undantag. Under en av dagarna hamnade min seminariegrupp i diskussioner där vi värderade våra egna arméförband mot en potentiell framtida angripare.

Fokuset i gruppens diskussioner hamnade ganska fort på Stridsvagn 122(Strv 122) och Stridsfordon 9040(Strf 9040), och hur dessa kommer att stå sig i en framtida stridsmiljö. Naturligt, eftersom det är dessa typfordon som är stommen i Arméns markstridsförband. Efter en stunds bollande tillförde jag ett resonemang kring det fordon som då var under införande i Försvarsmakten, nämligen Pansarterrängbil 360(Patgb 360), och de motoriserade skyttebataljoner som dessa skulle komma att ingå i.

Jag menade att vi inte fick avfärda dessa förband i det nationella försvaret, trots att de huvudsakligen införts pga. behov för utlandsstyrkorna. Fordonen saknade förvisso den eldkraft som Strv 122 och Strf 9040 gav, men tillförde däremot en inbyggd förmåga till taktisk och operativ rörlighet som saknades på 122/90-förbanden. Detta kunde vara en faktor som definitivt gjorde den till ett intressant och användbart spelkort i ett nationellt försvar, särskilt med tanke på den lilla försvarsmakt vi har. Armén måste kunna flytta på sig mellan olika operationsområden. Patgb 360 medgav detta, påstod jag.

I detta resonemang blev jag avbruten av en annan inbjuden gästdeltagare, en mycket erfaren och högt uppsatt officer. Han konstaterade kort att Patgb 360 saknar relevant beväpning för att möta angriparen och att den därmed inte kunde tillföra särskilt mycket. Med dessa korta formuleringar uppfattade jag att han tyckte att diskussionen därmed var avslutad.

Jag nöjde mig inte med det, utan svarade att eldkraften omöjligen kan vara den enda faktorn att ta hänsyn till när man ska bedöma duellvärden på förbandsnivån. Ett resonemang kring eld-rörelse-skydd tedde sig lite väl banalt i sammanhanget, så jag förtydligade inledningsvis att jag självklart inte menade att vi skall ersätta våra mekaniserade bataljoner med motoriserade skyttebataljoner. Därefter upprepade jag att vi ändå måste kunna se nyttan med denna förbandstyp. Patgb 360-bataljonerna kan för egen maskin ta sig mellan t.ex. Revingehed och Göteborg/Stockholm, med relativt väl bibehållet stridsvärde. Detta är något som är svårare för de bandgående 122/90-bataljonerna. Dessutom påstod jag att en avsutten skyttebataljon som fått några timmar på sig att förbereda ett försvar definitivt kan ge en mekaniserad angripare en hel del huvudvärk.

Meningsutbytet avslutades med att min meningsmotståndare retoriskt frågade mig; "Ja, de kanske kan vara först på plats, men vad kan de egentligen göra när de väl kommit fram?" Jag valde att inte fortsätta diskussionen där. Dels för att det kändes obekvämt när en såpass erfaren och högt uppsatt officerskollega kategoriskt avfärdade mina resonemang, dels för att ingen annan i gruppen gav sig in i diskussionen.

Min uppfattning är att Patgb 360 som fordonssystem har ett dåligt duellvärde mot fientliga stridsvagnar och pansarskyttefordon. Det kan man konstatera genom en snabb okulär besiktning. Om man använder Patgb 360 som ett Strf 9040 i sin strid så kommer man oundvikligen åka på nöten, om angriparen är beväpnad med något tyngre än en BMD.

Men det faktum att ett felnyttjande av en förbandstyp gör att du förlorar, kan omöjligen göra förbandstypen oanvändbar i ett nationellt försvar? Huvudvapnet för 360-bataljonerna är inte dess fordon, utan de vapensystem som finns i dem. Soldater, kulsprutor, pansarvärnsvapen, minor och system för indirekt eld. Detta, kombinerat med den möjlighet till snabbhet i manövern som Patgb 360 ger, kan skapa ypperliga förband för de som kan använda dem på rätt sätt. Det hela bör alltså vara en såpass enkel fråga som taktik anpassad för förbandstypen, samt utbildning och övning för förbandets personal?

Givetvis finns det många förbättringsmöjligheter i 360-förbanden för att vi ska kunna få ut största möjliga duellvärde! Men att avfärda dem för att de inte har några fordonsmonterade eldrör eller är bandgående, är att se på ett infanteriförband ur ett pansarförbandsperspektiv! Det kanske är oundvikligt att det blir så efter att infanteriet i praktiken har varit nedlagt i 15 år, men det är ganska osmickrande för den som gör det.

Patgb 360 ger oss motoriserade infanteriförband med hög skyddsnivå och mycket god rörlighet över ytan. Det ger oss inte pansarskytteförband med hög eldkraft och hög terrängframkomlighet. Men jag menar att denna diversifiering av Arméns förbandspark ger oss fler verktyg i lådan och därigenom större potentiell handlingsfrihet.

Genom att kombinera 360-bataljonernas rörlighet och förmåga att tidigt uppträda i viktig nyckelterräng, med 122/90-bataljonernas väl utvecklade terrängframkomlighet och eldkraft kan vi skapa en asymmetri som för angriparen kan bli ytterst kämpig att möta!

Konsultskolan 2

Konsulter inom försvarssektorn debatteras understundom i sociala media. Mycket sällan kommer dock röster inifrån konsultleden eller ens beställar- och projektorganisationerna, något som ger brister i helheten. Det tänkte vi göra en ansats för att råda bot på.Det första inlägget handlade om konsultverksamhet i stort: Konsultskolan 1

I detta inlägg ska vi försöka ge en bild om hur det kan vara och kanske ge några svar på frågan om varför personal i FM lämnar och i stället blir konsulter.

Att lämna
För en officer innebär det en hel del att lämna Försvarsmakten och bli civil. Det är en livsstilsförändring som inte är helt enkel. Flera vänner har varit ute och vänt i det civila, steget har varit för stort.
Ofta lyckas officerare väldigt bra i det civila. De är duktiga, ansvarsfulla och hälsosamma lagspelare som har förutsättningar att lyckas i de flesta sammanhang.

Många företag i branschen har enheter med fd FM-anställda och en nybliven civilist har lätt att smälta in i teamet. Många har fd officerare i chefsroller med mycket gott resultat, något som jag tidigt upptäckte och beskrev i ett inlägg.

I tjänsteföretag är personalens kompetens allt. Det är själva varan som som säljas, företagets raison d'etre. Företaget anstränger sig ofta för att skapa goda förutsättningar för personalen i syfte att attrahera och behålla den. Förutsättningar handlar inte bara om villkor utan även om vidare-/fortbildning och att hitta lämplig utveckling i uppdrag.

Skillnaden mot offentlig förvaltning är stor i hur den enskildes kompetens värderas. Här har offentlig förvaltning massor att lära av privat sektor.
Efter flera skolor, utbildningar och tjänstgöringar i Försvarsmakten hade jag skaffat mig en förhållandevis bra kompetens. Det innebar dock ingenting positivt för mig. Tvärtom innebar det att mina möjligheter till rörlighet inom myndigheten minskade. "Kan ej avvaras" var utfallet vid personalförsörjningsnämnder. Det gav heller inte något mer i lönekuvertet eftersom myndighetens löneboxar inte tar höjd för sånt.

När jag sen blev civil konsult var mitt kompetensområde något efterfrågat och mitt inflytande inom området ökade markant. Det var en av de största positiva överraskningarna för mig; helt plötsligt var jag värd något.

Detta berördes i det första inlägget men jag lägger ut texten en aning här.

Jag jobbar betydligt fler dagar per år som konsult än vad jag gjorde som officer. Semestern är kortare och jag har inte kompensationsledigt för övningsdygn. Övertid förekommer men det skiljer i stort en arbetsmånad per år jämfört med min tidigare officerstjänst.

Mycket arbete som görs kan göras på distans då arbetsverktygen är ämnade för det. Det är allt från mötesbokningar, onlinemöten till ändamålsenliga nätverk men framförallt förtroende och ansvar för att uppgifter utförs.

De stödsystem som används är effektiva och enkla och det finns en stödorganisation som säkerställer att jag kan ägna mig åt arbete. Administrationen är ett minimum för mig som konsult.

Om linjechefen kallar till möte och det krockar med ett kundmöte (motsv) så är det självklart att kunden går före. Nu sker inte det ofta på vårt företag men det är uttalat att kunds verksamhet går före.

Kundnytta är i fokus eftersom företaget lever på det och så även jag. Är jag inte nyttig och effektiv så är jag inte inte intressant för kunden och därmed inte heller för min arbetsgivare.

Detta är en en tungt vägande faktor för en driven person; möjligheten att vara effektiv.

Lönen lyftes ganska bra när jag blev civil. Nu var inte jag dåligt betald i FM, enligt min uppfattning, men det innebar ändå ett bra tillskott relativt sett (Om jag hade gjort riktigt många övningsdygn i FM hade jag kunnat komma upp i samma lön och då med mer ledighet att ta ut, men också med betydligt mer ansträngning).
Framförallt blev löneutvecklingen de första åren god.
Lönen för mig motsvarar i princip en senior flygvapenmajor med fackmannakompetens.

I övrigt är inte villkoren något särskilt att skriva hem om.
Resepolicy finns och den är normal. Vi bor på avtalade hotell på tjänsteresor. Resor utomlands ger olika villkor beroende på om det är till konfliktzon eller inte.
Friskvårdsbidrag och fritidsklubb är en del av paketet. Möjlighet till personalleasing av bil finns också.

Ett avgörande villkor är möjligheten att själv disponera sin tid. Det gör det sociala livet mycket lättare. Det är inte alltid görligt utan det beror på projektets behov men allt som oftast går det.

Det finns nackdelar av att gå från officer till konsult inom försvarssektorn också. Det är viktigt att poängtera. Förutom det uppenbara med mindre ledighet och inga höstmiddagar i mässdräkt så finns det även annat:

Från att vara en myndighetsperson blir man i vissa sammanhang bespottad representant för Mammon. Inte sällan ligger det ren och skär avundsjuka och okunskap bakom dåligt bemötande. Det förekommer en del hårda ord från Försvarsmakten (väldigt sällan FMV). I nästa stund kan FM:s representanter dock bli väldigt mjuka i framtoningen då de antingen behöver hjälp eller själva vill ha jobb utanför staketet.

Som konsult får man inte ta formella beslut i myndighetsärenden. Det kan vara frustrerande, något som de flesta med stabserfarenhet kan relatera till. Det är en nödvändig kontrollfunktion men får negativa konsekvenser för konsultens effektivitet.

Informationsspridningen är också en negativ parameter i vissa fall. Som konsult äger du ibland inte tillgång till all information som du skulle vara betjänt av. Det är inte så vanligt men det förekommer. Det kan tex röra delar av en upphandlingsfas där kommersiell sekretess hindrar insyn. Självklart men ändå.

Pressen att debitera kan vara jobbig men de flesta vänjer sig och när man väl är etablerad är det ingen stor sak.

Känslan av sammanhang. Den är stark för en officer och minskar när man blir civil. Jobbar man inom försvarssektorn finns den kvar i viss omfattning men den är inte riktigt lika stark. Det kan kompenseras med reservofficerstjänstgöring.

vill jag påstå att för många är det positivt att växla från officer till konsult, inte för alla men för många. Jag vill också påstå att det ger stor samhällsnytta att det finns en karriär för fd officerare utanför staketet där staten kan få ut mer av kompetensen för denne.

Vissa officerare, och för all del GSS, gör sig kanske bättre som civila konsulter än som heltidstjänstgörande krigsmän? Det innebär inte att de inte har passat i sin tidigare tjänst men var sak har sin tid.

Det känns bra att ens kompetens tas tillvara på, både av företaget och av kunderna. Här är privat sektor bättre än Försvarsmakten. FM:s personalhantering tvingar ut folk som skulle ha kunnat fortsätta i grönt/blått.

Att utan gnäll kunna kombinera vardagsjobbet med aktiv reservofficerstjänstgöring är också bra, för alla parter. Dels kan jag tjänstgöra utan dåligt samvete, dels får FM kontinuitet av sina RO och, dels får FMV konsulter med bra förankring i slutkundens (FM:s) verksamhet. Win-Win-Win alltså.

Det dåliga med att vara konsult inom försvarssektorn är att man inte är en del av den inre officerskretsen längre och dessutom måste tänka på vad man har på sig.
Det bästa är att man ges möjlighet att vara uppskattad, effektiv och fortsatt bidra till den verksamhet man en gång anslöt sig till; försvaret av Sverige.