Försvarsbloggare

av Per Blomquist

Som ledamot har jag följt ledamoten Carl Björemans (CBj) rakryggade kamp i flera böcker för ett trovärdigt svenskt markförsvar. Med tillfredställelse konstaterar säkert CBj att Kungl Krigsvetenskapsakademiens ständige sekreterare Björn Anderson har recenserat hans bok Sex överbefälhavare söker en roll. Jag återkommer till recensionen.

CBj har i sina tidiga böcker undvikit att direkt beskriva den förödande försvarsgrensstrid som pågick i försvarsstaben under hela kalla kriget och som han själv deltog i för att få ett balanserat försvar. Försvarsgrensstriden ledde till allvarliga brister i markförsvaret och hindrade en saklig debatt om sättet att försvara Sverige.

CBj slog vakt om den allmänna värnplikten och avböjde en inbjudan att delta i de sjutton generalernas inlägg i Dagens Nyheter i april 2004, under rubriken ”Yrkesarmé krävs mot ny hotbild”. Därmed hade CBj fått ytterligare motstånd för etablering av ett folkförsvar, även inom akademien.

Först i boken Var vi redo? tar CBj klart avstånd från föreställningen om Östersjöområdet som slagfält. Han påvisar i denna bok USA/Natos och Rysslands militärstrategiska utgångsläge i Nordeuropa med klart intresse för vårt vidsträckta svenska markterritorium. Markförsvar kan göras verkligt krigsavhållande, menade han. Ja, kampen för markförsvaret har varit lång.

Redan i mitten på 1960-talet gjorde överste Nils Sköld och statssekreterare Karl Frithiofsson ett kraftfullt försök att prioritera försvaret av vårt markterritorium: se ÖB-boken, sid 60 där CBj, också redovisar ”en obarmhärtig kritik” mot detta försök i ÖB-svaret 67. Han påvisar att underlaget i ÖB-svaret togs fram av bland andra kommendörkaptenen av 1.gr Per Rudberg och överstelöjtnanten (i flygvapnet) Sven-Olof Olson. De fick gehör i det politiska svaret och i ÖB 65 med återgång till de politiska direktiven i FK 49.

I ÖB 65 heter det: ”Även om Nordeuropa synes ha en sådan strategisk betydelse att det dras in i en konflikt i Europa mellan stormakterna, behöver detta förhållande inte absolut gälla Sverige.” Neutralitetspolitiken är helt rätt, menar jag. Men stödet för denna i en klargörande försvarspolitik saknas. Det markoperativa försvaret var alldeles för svagt för att Marinen och FV i en krigsöppning skulle kunna komma till verkan, menar jag. Detta gäller även idag!

Från början fastnade vi alla i Tage Erlanders direktiv till FK 49: ”FV är vår första försvarslinje.” Många dyrbara operativa steg hade behövt tas innan stridsflyget kunde nå den ogenomtänkta ”försvarslinjen”, på och över Östersjön. Det dyrbaraste hade varit stående markförsvar bestående av pansarförband och kvalificerat luftvärn för att säkerställa FV infrastruktur och möjlighet till stridsberedskap. I praktiken blev svagheterna uppenbara!

En angripare kunde lätt iaktta svagheterna redan vid planeringsbordet. Försvarspolitikens olika operativa delar har dolts i säkerhetspolitikens stora ord, ibland kallades strategi, ända sedan andra världskriget. Från 1970-talet insåg ÖB Stig Synnergren, Lennart Ljung och Bengt Gustafsson felen men fick inget politiskt gehör! Varför?

Idag anger försvarsministern en högst tvivelaktig, ja, felaktig säkerhetspolitik med stöd av en politiserande ÖB, vilket framgår av ÖB:s inträdesanförande i akademien (KKrVA nr 4/2016). Östersjöområdet som slagfält kvarstår i försvarspolitiken, med grund i de politiskt felaktiga direktiven från 1940- och 50-talet och mitten av 1960-talet.

Vanligaste svagheten i dagens debatt är att tidsfaktorn förskjuts eller glöms bort i alla de steg en operation kräver och som föregår duellen på och över Östersjön. Jag vill visa hur den skicklige strategen Raimo Jakola, med tjugoårs erfarenhet (1974–1994) av att redovisa militärstrategiska hot prognoser och framtidsinriktade strukturstudier inom försvaret, numera bedömer USA:s och Rysslands möjligheter som angripare mot Sverige.

För litet sedan skrev han i tidningen Skärgården: försvaret står vid ”Klippkanten”. Kort sagt: vårt insatsförsvar har ingen roll i ett modernt krig, menar han.

Jakola skriver bland annat: ”I nordvästra Ryssland finns idag tre fjärrstridsenheter med precisionsstyrda och målsökande robotar med konventionella och kärnstridsspetsar som i norra Sverige når mål ner till linjen Skellefteå-Sorsele och i södra Sverige (från Kaliningrad) upp till linjen Halmstad-Stockholm. Målen nås beroende på typ av robot fem till trettio minuter efter uppskjutning från ryskt territorium.

Enheterna har två typer av mark-och sjömålsrobotar. Missilrobot som med 2300 m/s följer en femtio kilometer hög ballistisk bana mot mål. Kryssningsrobot som med 300 m/s flyger tjugo till hundra meter över terrängen mot mål. Båda har hög träffsannolikhet och kan i banan om- inriktas mot nytt mål och göra undanmanövrar som skydd mot bekämpning från marken.

Typerna är var för sig extremt svåra att bekämpa. Än svårare att bekämpa är en samlad attack med båda typerna. Effektivt skydd mot fjärrstridsenheternas robotattacker förutsätter därför kort-och långräckviddigt luftvärn med förmåga att bekämpa attackerande robotar.”

Tidigare har han beskrivit utvecklingen av robotar i USA och Ryssland som kan förflyttas i containers på marken, till sjöss och i luften. Norden är och kan än mer bli omringat av den moderna robottekniken. Vårt vidsträckta markterritorium med indirekt defensivt försvar kan dock ge bidrag mot krig för fred, menar Jakola. Duellstrid med egna eller USA:s stridskrafter får inte tillåtas verka på svenskt markterritorium. Då kan samhällsstruktur i onödan slås sönder till ohyggliga förluster. Duell i det nationella försvaret är helt orealistiskt, menar jag.

En annan kollega som samtycker till ett enkelt folkförsvar gav mig följande tips. Läs ”Ett modernt värnpliktsförsvar – ingen Natoanpassad krigsmakt”, publicerad i Arbetartidningen av Jan Hägglund (2015-05-19). Ja, redan för mer än tre år sedan beskrivs ett enkelt och trovärdigt folkförsvar av unga politiker. Förhoppningsvis har försvarsberedningen läst detta.

Nu åter till akademisekreteraren Björn Andersons recension. Han menar att CBj visar ”liksom i sina tidigare böcker sin grundlighet i att redovisa källan för olika ställningstaganden”. Ja, och om vi då läser källorna finner vi i ”FOKK 26” (Projektet Försvaret och det Kalla Kriget publikation nr 26) att regeringen lyssnade på ÖB ”enbart när det passade”. ”Det som passade” styrdes – oavsett regeringars partipolitiska sammansättning – av den tes som Tage Erlander myntade 1949: ”Flygvapnet är vår första försvarslinje.”

Axiomatiskt, menar CBj, har prioriteringen av FV allt sedan kalla krigets början lett till försämrade möjligheter för ÖB att bidra till ett balanserat försvar, det vill säga ett territoriellt försvar med ett tillräckligt markförsvar. Ja, Björn Anderson nämner CBj:s andra böcker. Detta sker inte av artighet. CBj:s källor är väl värda att läsa. Slutligen skriver den ständige sekreteraren genom att citera ÖB-boken, sidan 250:

”Däremot har överbefälhavarna genomgående varit för övermodiga i sina förslag vilket lett till att strukturella förändringar gjorts alldeles för sent. Politiken har sedan inte haft förmågan att rätta till bristerna i planeringen utan snarare förvärrat situationen med nya ofinansierade uppgifter. Sannolikt bottnar detta i att överbefälhavarna genomgående haft och fortfarande har för svag ställning i organisationen. Detta går att få fram genom att studera hur de olika beslutssituationerna beskrivs i Björemans bok, varför syftet med boken måste sägas vara väl uppfyllt.”

Gott!

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

av Nils Daag

”Spanarna” heter ett trevligt radioprogram.  Några kulturpersonligheter ges tillfälle att spekulera om diverse trender. Mest på skämt, men lite på allvar. De flesta av oss är på jakt efter att förstå hur framtiden kan te sig. Somliga har det som ”yrke”. Gemensamt är att vi alla hamnar mer eller mindre fel. Vi missar trendbrotten. Vi underskattar styrkan i svängningarna, men framförallt tittar vi i fel riktning. En metod för lekmannen att hantera detta är att lyssna på bedömare och opinionsbildare som haft mindre fel än andra.

Om man t ex bekymrar sig om Europas framtid bör man läsa Rolf Gustavssons kolumner i SvD. Hans tes är att den dynamiska process, där ekonomisk konvergens skulle följas av politisk sådan nu gått i baklås. Det handlar om divergens snarare än konvergens. Och då syftar han inte bara på Brexit. Divergensen blir alltmer uppenbar också mellan de ledande kärnländerna Tyskland och Frankrike. Därtill kommer den normativa erosionen i Centraleuropa, men också i Italien och den tyska delstaten Bayern. Gustavsson myntar begreppet ”Orbaniseringen”, ett åsidosättande av de demokratiska och rättsstatliga principer som bl a kodifierats i de s k Köpenhamnskriterierna.

För den som söker en verkligt dystopisk prognos om Europas framtid rekommenderas Ivan Krastevs bok ”After Europe”. ”The disintegration train has left Brussels’s station… it will doom the continent to disarray and global irrelevance” summerar Krastev. Skillnaden i synen på Europa går inte så mycket mellan höger och vänster, Öst-Väst, Nord-Syd eller stora och små stater. Det handlar mer om vilka som själva upplevt konsekvenserna av desintegration (t ex Sovjetblocket) och de som bara läst om den, summerar han.

Avgörande händelser är sällan resultatet av beslut av ledande politiker. Istället handlar det, som exempelvis vid Berlinmurens fall, om en kedja av till synes små beslut. Eller för att citera Harold Macmillan ”events, my dear boy, events”. Ett aktuellt exempel är flyktingkrisen, där den breda allmänheten revolterade mot den politiska elitens liberala inställning. Därifrån var inte steget långt till en växande skepsis mot globaliseringen som sådan. Inte minst bland de arbetare som utgjort socialdemokratins kärntrupp och som nu ser jobben försvinna. Tidigare menade man i Europa att spridandet av demokrati utgjorde själva grunden för en säker, stabil och blomstrande värld. Globaliseringen skulle öppna upp gränserna, inte bara för varor och kapital utan också för demokratin. Allt färre tror numera på detta, konstaterar Krastev.

Dramatiska förändringar sker snabbt. Den brittiska historikern Garton Ash konstaterar att om han frusits ner 2005, hade det varit som en lycklig europé. Om han sedan hade tinats upp 2017, skulle han ha dött igen av chocken. Det är ett helt annat Europa. ”Imperiers” fall sker ofta plötsligt och är sällan resultatet av medvetna politiska beslut på högsta nivå. Ett bra exempel är Sovjetunionens upplösning 1992. Det handlade om veckor. Det brittiska imperiets nadir följde på en gammaldags kolonial straffexpedition i Suez.

Kommissionen publicerade förra året en rapport ”Europe is back”. Få torde dela den bedömningen idag. Uppgörelsen om Brexit i november kan i bästa fall bli början på en reträtt under ordnade former. Men drömmen om en ”Ever closer union” bleknar raskt. Vi riskerar att stå inför en ny brutal verklighet. Europa blir sin egen värsta fiende. Den interna upplösningen undergräver i rask takt Europas ställning globalt.

Inför detta dystra scenario, där desintegration framstår som mer sannolik än integration, vore det lätt att gripas av förtvivlan och förlamning. Våra politiker har både under valkampanjen och därefter valt att förbigå säkerhetspolitiken med största möjliga tystnad. Men när väl en ny regering tillträtt, bör man snarast förstärka resurserna på det säkerhetspolitiska området. Det handlar både om analys av utvecklingen (se blogg juli 2018) och materiella resurser. Vilka möjligheter finns, trots allt, att lämna ett aktivt, om än begränsat, bidrag till europeisk, och därmed svensk, säkerhet?

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA

av Per Blomguist

Strategen Raimo Jakola, med gedigna tekniska kunskaper, konstaterar i ett andra inlägg att Sverige ligger mellan två stormakter Nato och Ryssland. Oavsett vem av dem som öppnar kriget kan ge dem ”tunga fördelar”, heter det. Det kan även gälla svenskt territorium. Ja, och underförstått kan redan rivaliteten mellan stormakterna få dem att avstå krig på vårt markterritorium, menar jag.

Den stormakt som kommer först kan få stora fördelar i vitala områden. Tidsfaktorn är viktig!

Det finns ingen möjlighet att möta stormakterna i duell eller att ”slå eller hejda”, som Raimo Jakola uttrycker det. Småstaten kan inte åstadkomma framgång i inledande duell inom rimlig kostnadsram. Sverige ska välja ett ytförsvar som ger en stormakt kostnader i tid och bindningar och kan verka krigsavhållande, menar Jakola med ett indirekt defensivt försvar med små enheter som ”ständigt kan svärma runt angriparens baser.”

Vi ska också undvika att stormakterna bekämpar varandra på svenskt territorium med stor förödelse och stora förluster. Javisst, vår säkerhetspolitik bör präglas av fasthet mot krig och för fred med klok diplomati och upplysta medborgare. Hela säkerhetspolitiken ska vara krigsavhållande, menar jag.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

by Andrew Wallace

Introduction

In 1966, the UK saw the cancelation of the proposed CVA-01 aircraft carrier and the type 82 anti aircraft destroyer programmes for the British Royal Navy. With the smaller Type 42 destroyer replacing the Type 82, the Royal Navy then became effectively and Anti-Submarine Warfare (ASW) fleet in the 1970s. The assessments at the time had concluded, that in all probability, the British military would not engage in a military conflict without allies. The main enemy would, most probably, be the Soviet Union. The Royal Navy would, most probably, operate in the North Sea, protecting supply lines and the Royal Air Force could provide necessary air protection. Therefore, the formation of an ASW fleet made logical sense at the time.

In 1982, Britain found itself in a military conflict without the accompanying allies. The Royal Navy found itself in the South Atlantic with aircraft, not submarines, as its main threat. The enemy was Argentina not the Soviet Union. Basically, the Falklands War was everything that the most probable case would not be.  Actuality differed from probability.

The Falklands War is but one example of a host of examples from military history where the dominant thinking at the time had assessed the probability of a set of possible conflicts and decided, one way or the other, that a certain conflict was more likely than other conflicts only for the actuality to be somewhat different.

The Probability of an Attack on Sweden

It has been assessed that the probability of an attack against Sweden is low. There are a number of problems with this assessment, even if it is correct.

First, probabilities are notoriously difficult to guess (and it is essentially an educated guess) as the above example from the Falklands War shows. When you have a political and military situation, where players in the game hide their intentions, assessing the likelihood of any action becomes difficult at best. We simply do not have the insight needed to make a realistic probability assessment. Indeed, an argument could be made that, in the current situation, the likelihood of an attack is higher now than it was during the Cold War. For example, if we look at the Netherlands prior to the Second World War. The Netherlands did not modernise its military in the wake of German rearmament. It hoped to rely on its neutrality, as in the First World War, and hoped a weak military will make it non-threatening to Germany.  Yet, all it did in the end was make the Netherlands an easy target and contributed to Germany’s decision to invade. Do we not have a similar situation in Sweden? There are patterns in history and history does repeat but it repeats like a fractal. Thus, we can draw lessons from history and to some degree have an idea of what could happen next. Sweden has a weak defence and is currently failing to rebuild it after the strategic timeout ended.  Although not neutral, it does appear to me that Sweden hopes, to some degree, that staying out of NATO will mean it will not be a target for a reemerging Russia. Although not exactly the same situation as the Netherlands, one could argue that the similarities (weak militaries and neutral compared to a non-aligned status) are sufficient to consider that Sweden is more likely to be attacked now than during the Cold war.

Second, probabilities change faster than a military can adapt. Sweden is learning this (again) the hard way as it did earlier in the 1930s and 1940s. It is quick and easy to cut back your defence but far harder to rebuild. It takes time to recruit and train new soldiers and instructors. It takes time to procure new equipment. And the military has to be built up in layers and in cycles. You can only train so many soldiers and instructors. So, you train one group of soldiers and instructors which then allows you to train up a larger group on the next cycle . After a number of cycles you hope to have enough soldiers and instructors to form a realistic defence.

Since the likelihood of an event today can change tomorrow and our ability to change the military situation will take much longer, any defence based on probabilities runs the risk of lagging far behind the political reality.

Yet, we still see the same mistakes repeated over and over again; basing decisions on probability and then confusing “low probability” with “no possibility”. The repetition has led, I would argue, to a situation where the government plays a game of Russian Roulette and, so far, has got away with it. But that doesn’t mean it will do so in the future.

This has all been said before, so is nothing new. For example, Sun Tzu:

“The art of war teaches us to rely not on the likelihood of the enemy’s not coming, but on our own readiness to receive him; not on the chance of his not attacking, but rather on the fact that we have made our position unassailable.”

The Long View and Flexibility

It was with interest that I read “Slutlig Redovisning av Perspektivstudien 2016-2018”. Two things jumped out to me in that report. One was the need for a long sighted view and the other was the need for flexibility. One of the reasons that I think the Swedish defence ends up repeating the same mistake over and over again is the failure to take a long sighted view of defence. Sweden ends up with, what I see as, short decision cycles that focus on the here and now. The defence is forced into a position where it cannot adapt to the political realities fast enough.

Taking a long sighted view, especially among politicians, is, as I see it, the first step in getting out of the cycle that Sweden is in regarding defence. So we don’t end up in a situation where we have a defence for the wrong political reality as we do today.

Flexibility is the other key components that I see as needed for any defence plan. If we go back to Sun Tzu, I would say that the conclusion is that we should build a defence that is standing ready to ward off any invader at any time. Say, one million soldiers standing on the border. But, of course, that has its own downside. Soldiers spend most of their time not fighting wars, not battling an invader. And it costs. Effectively, we would be paying out for a defence that we don’t “need” for most of the time and that is cost ineffective. Sweden needs something in between. A defence that can adapt to the political realities quickly yet without spending huge amounts on a defence that isn’t needed for most of the time.  Flexibility is one way to overcome that; where Sweden could still have an effective defence but one that is more cost effective. But what does that mean? How to build a defence that is flexible? And in what way flexible?

To my mind, a flexible defence is one that can change rapidly to the changes in the military and political situations. If, for example, Sweden had built a flexible defence during the 20th century, then Sweden would have scaled down in the 1990s as the Cold War came to an end and quickly rebuilt in 2008 after the Russian invasion of Georgia. The key to that, I think, lies with the part time defence. So, it was somewhat disappointing to read that there was no farsighted view for any noteworthy changes in the part time defence, neither GSS/K nor the Home Guard in the “Slutlig Redovisning av Perspektivstudien 2016-2018” report.

A Look at the  Part Time Defence Outside of Sweden

For me, “outside of Sweden” means looking at the reserves in the UK but we could also look at other part time military organisations such as the National Guard in the US.

The reserves in the UK consists of a number of organisations:

• Army Reserves
• Royal Navy Reserve
• Royal Marine Reserve
• Royal Auxiliary Air Force
• Royal Air Force Volunteer Reserve (RAF(VR))

If we look a little bit closer at these organisations, we can see that they basically mirror the full time military with most of the type of units you would expect in the full time military. For the army, for example, it includes infantry units, artillery, signal, and even SAS.  Examples of the current variety of part time units from the Army Reserve include :

• 7th Battalion, the Royal Regiment of Scotland with four rifle companies
• 7th Battalion, The Rifles, which are armoured infantry
• 133 Field Company, 103 Battalion, Royal Electrical and Mechanical Engineers
• 32 MI Company, 3 Military Intelligence Battalion.
• 36 Signal Squadron, 71 Signal Regiment
• 124 Transport Squadron, Royal Logistic Corps
• Royal Wessex Yeomanry, with Challenger 2 Main Battle Tanks
• SAS Reserves, which take part in special operation world around.
• 4th Battalion, Parachute Regiment.
• 103rd (Lancashire Artillery Volunteers) Regiment, Royal Artillery

In the past, the part time reserves even had full divisions.

The above units were local but the Army Reserve also has national units such as:

• Joint Cyber Unit
• 306 Hospital Support Medical Regiment
• Special Investigation Branch Regiment

Basic training consists, for the Army Reserve, of four weekends locally plus two weeks at the Army Training Centre. More training continues after that which can include once a week locally or further weeks away such as at the Infantry Training Centre for infantry soldiers. The training can be flexible and adapts to the fact the soldiers have a full time job and life outside of the military. Not all training has to be done at once. Some training can take weeks and some months to complete but a soldier normally puts in about 19 to 27 days a year. The soldiers are contracted for a set number of hours and a day counts as 8 hours. Once a week drill night counts as ¼ of a day. The contract includes one two week exercises as well, once a year.

The cost for the Army Reserve is about 4 G SEK, which amounts to 1.3% of the UK defence budget. Yet, the Army Reserve contributes to 30% of the army. This makes the Army Reserve a cost effective answer for the UK.

Service personnel from any of the part time organisations (with the exception of the RAF(VR)) can be called up for full time service at any time, as and when needed. Individually or as whole units. Service personnel from the part time reserves serve alongside full time regular service personnel wherever the British military serves.

A Part Time Defence for Sweden

To overcome the problem of repeating the same mistakes of scaling down the defence and then having to rebuild it, such as Sweden is trying to do now, a flexible, part-time defence could be formed. During low threat times, the defence could be largely built of part time units of two types classified as either contracted units or contracted territorial defence only units. As the threat increases, contracted units can quickly switch over to full time units. An increased threat level could also mean a need for additional soldiers to serve abroad. If an invasion looks imminent or there is a serious threat of subversive action within Sweden, then the territorial only units could be activated. This would allow the defence to rapidly switch from a low state to a high state of defence capability, giving Sweden time to rebuild its armed forces.

So, for example, if Sweden had had such a system in place in the 1980s or 1990s, then Sweden could have scaled down its large invasion focused conscript army, building up its part time units. Then, when we get to the point that we need to build up the defence again, Sweden could have activated the contracted units bringing them up to full time status. Then started to rebuild the full time army. As the full time army strengthened, the activated contracted units could then be deactivated and return to part time status.

A part time Swedish defence could be composed of different types of units within the classification of contracted and contracted territorial only. Although not every position in the military could nor should be part time, It is well within the bounds of possibility to have part time infantry, artillery, tank, ranger, and other units. For example, Sweden has, as far as I have been able to determine, 120 Leopard 2 tanks of which 45 are in use. It also has a number of Archer units in storage. Such equipment could form the foundation for part time tank and artillery units like the Royal Wessex Yeomanry, which uses Challenger 2 tanks (equivalent to the Swedish Army’s Leopard 2 tanks), or similar to the 103rd (Lancashire Artillery Volunteers) Regiment, Royal Artillery (although they actually use light, 105mm, guns).

The full time units would be as they are today, representing the core competence of the military. The first class of part time units, the contract units, would be similar to GSS / K that we have today but actually form their own, locally based, battalions. The second type of part time units, the contracted territorial only, would be similar to the current Home Guard, however, they would be more types of units and formations. Personnel would be interchangeable between each class of unit and the full time army. Essentially, both classes of part time units would have the same rank structure, equipment, and uniforms as the full time army. So there would be no external difference between full and part time units nor personnel (which is an important point for overcoming the prejudice within the military towards the Home Guard; we are all on the same team).

Sweden already has a framework that would allow a shift to a more cost effective defence. The GSS / K could be built up and expanded some more but if we want to build a more cost effective defence then it is the Home Guard that will need the most investment.  There would still be units primarily for guarding and grey zone operations but also additional units capable of dealing with the full spectrum of conflicts. The soldiers themselves are mostly former conscripts who have served in a variety of full time units, so they have had full time experience and shown themselves capable.

Problems

Like anything in life, a part-time defence is not perfect. There are, of course, going to be some problems. To start with, not all positions in the defence force can work as part time positions. Higher command and some specialist functions will need full time personnel to maintain a functioning level, for example. Perhaps even down to battalion and company level there will need to be some full time personal (perhaps each company having a full time sergent-major and each battalion and a full time regimental sergeant-major to manage day to day needs and training).

Other problems can include a lack of seriousness. The Home Guard magazine once ran an article where some Home Guard soldiers were classified as “hobby” soldiers. Even the reserves in the UK can have this problem.  At one time it was not uncommon the hear soldiers in, as it was then, the Territorial Army being referred to as “SAS”, where “SAS” stode for “Saturday Afternoon Soldiers”.

I can understand the attitude; it can be fun to go out and play soldiers and shoot off your rifle a bit. But the game is deadly serious and that needs to be emphasised before anyone gets to play soldiers on a two way range.

Prejudice is another problem. It is not just the Swedish army that has a problem with prejudice against part time soldiers. The British Army also has a problem with prejudice against the reserves where most reservists have perceived themselves under valued by their full time colleges. This attitude is not helpful for defence purposes. In the end, both full time and part time soldiers are on the same team, working for the same objective. Prejudice and a “them and us” attitude doesn’t help with the necessary cooperation within the team. The UK government has recognised the problem and has started working with making the part time reserve more integrated. Part way to achieving this is to remove anything that makes part time service personel stand out as not part of “us” such as uniform markings or beret colours and cap badges.

Prejudice can also take the form of lack of will, where excuses can be made to say that a part time defence “can’t do this” or “can’t do that” or some other problem found to argue not to rely on a part time defence. Yet, evidence from other countries shows the possibilities that can be achieved if the prejudice can be overcome. Even today, the Home Guard has huge, unrealised, potential.

Of course, one of the major problems is conflicts with work and family. Everyone in the part time reserve is contributing to protecting their home country in their spare time. To do so, they can need to take unpaid time off work. The lost work time is not always compensated fully, even if the soldiers are paid and receive a bounty for their service. Many reservists have family or relationships. Having to spend time away from home can put relationships under emotional strain even with understanding partners. The reserves in the UK have a training system that is local to a degree and adaptive to the work and social needs of the soldiers.

Employers are there to make money and having employees disappear for weeks or even months is not to their advantage. It could also affect the soldier’s civilian career prospects as employers would favour employees who are “reliable” and wont vanish for a few months due to reservists commitments. The British government tries to make it an advantage for employers to have part time reservists employed. For example, to receive a contract from the Ministry of Defence, a company will need to employ reservists. On the other side of the coin, employees can lose pay if they take unpaid time off work or lose holiday time. Part time forces in the UK and Sweden don’t fully compensate their part time soldiers when they lose pay (thus, many actually end up “paying” to defend the country).

These are all problems that need working on.

Conclusion

There is enough evidence from other countries to argue that Sweden could build up a part time defence of sufficient quality needed to defend the country and contribute to international missions if needed. Some of the necessary framework is already in place. Such a part time defence could overcome the repeated cycle of errors in defence policy.  There are problems, but these are not insurmountable.

 
The author is a BEng(hons) PhD EurIng and works for CGI in Umeå.
 

Reference
Army Reserve Solider https://apply.army.mod.uk/what-we-offer/reserve-soldier visited 2018-11-23

Army reserves do not feel valued by full-time soldiers, defence secretary admits https://www.telegraph.co.uk/news/uknews/defence/12102324/Army-reserves-do-not-feel-valued-by-full-time-soldiers-defence-secretary-admits.html visited 2018-11-23

av Lars Holmqvist

Den 10 december 2018 fattade FN beslut om att anta en internationell överenskommelse kallad Global Compact for Safe, Orderly and Regular Migration.

Arbetet med att ta fram överenskommelsen har pågått ett par år och utformningen fastställdes slutligt i juli. Sedan tidigare finns FN:s flyktingkonvention från 1951 men för gruppen migranter – som är långt större (över 250 miljoner) än delmängden flyktingar (c:a 65 miljoner) – så saknas regelverk, en brist som FN nu velat åtgärda.

Överenskommelsen är inte rättsligt bindande utan sägs vara ”politiskt bindande”, en uttryckt ambition om man så vill.

När avtalstexten fastställdes blev det en del notiser runt den 14 juli men därefter var det ganska tyst.  Även mindre alternativa media på högerkanten, som Nordfront, Fria tider och Politikfakta skrev om avtalet samma dag.

Drygt två månader senare, tisdagen den 25 september, publicerar nyadagbladet.se en artikel med rubriken ”Så ska FNs nya migrationspakt underlätta migration över hela världen”.

”Migrationspakten” presenteras för läsaren i en synbarligen objektiv text, men med starkt kritisk underton.  Med ett tjugotal punkter får läsaren en bild av FN-dokumentet. Ett exempel:

Artikeln:

”…medel till tidningar som inte rapporterar “objektivt” om migranter skall strypas” 

FN-text:

Promote independent, objective and quality reporting of media outlets, including internet based information, including by sensitizing and educating media professionals on migration-related issues and terminology, investing in ethical reporting standards and advertising, and stopping allocation of public funding or material support to media outlets that systematically promote intolerance, xenophobia, racism and other forms of discrimination towards migrants, in full respect for the freedom of the media.

Efter några dagar börjar innehållet i artikeln fångas upp av olika bloggare, en efter en. Den 6 oktober presenteras ett blogginlägg med den föga återhållsamma rubriken ”Sverige begår självmord – den 10 december skriver medlemsländerna under FN:s migrationsramverk”. En blogg med nära 500 000 besök/år. Några dagar senare skriver en av landets mest kända bloggare: FN:s nya migrationsramverk kommer detaljstyra invandring och integration i Sverige”.

Detta är förstås inte sant men dessa blogginlägg blir lästa, de diskuteras och via sociala medier såsom Facebook och Twitter delas de vidare till andra. Kritiken mot Global Compact får ett eget liv som bland annat har lett framtill att hittills i december har demonstrationer hållits vid Mynttorget i Stockholm under tre helger i rad.

Global Compact är til syvende og sidst ett FN-dokument. Mångordigt och yvigt med en ambition att kunna tolereras av alla medlemsländer (även om några valde att inte skriva under).

I denna text tar jag inte ställning till om Sverige borde eller inte borde skriva under. Avtalet hade nog förtjänat en politisk diskussion och bortsett från skränande röster på sociala medier så har det även funnits andra åsikter. Som exempel kan nämnas att Journalistförbundet har ifrågasatt vissa skrivningar. Såväl SvD som GP och Expressen och även andra har luftat kritik och uppmanat regeringen att inte skriva under avtalet. Sent omsider, i slutet av november, vaknade även oppositionen i riksdagen. Främst M och SD.

Global Compact är som tidigare nämnt inte rättsligt bindande. Den är en ambition och det står varje FN-land fritt att följa eller inte följa dokumentets intentioner.

Ändå så har ett stort antal svenskar på kort tid nåtts av ett budskap som är känslomässigt engagerande, starkt negativt laddat och i sak fel.

Därmed har den svenska tilliten skadats, än en gång. De i sak felaktiga beskrivningarna av Global Compact stödjer tyvärr några av de narrativ vi ganska ofta kan se, narrativ som syftar till att driva splittring i vårt samhälle:

• Migrationshotet är illa och det kommer att bli värre
• Svenska politiker kommer – uppfyllda av viljan att följa FN – att fatta dåraktiga beslut som skadar Sverige
• Bakom detta finns en internationell – ”globalistisk” – agenda som går ut på att skada nationalstaterna.

Min mening är att bruset runt Global Compact är en god illustration av hur informationspåverkan kan se ut. Genom att pumpa ut ett känsloladdat budskap som ”nästan” är korrekt beskrivet, byggs och förstärks en undergångsstämning. Men sådant här borde kunna gå att undvika. 

Vad som borde ha gjorts

Först och främst måste regeringen, oppositionen, media och högre företrädare för myndigheter och organisationer inse att genom det ökade inslaget av informationspåverkan så har medielandskapet förändrats i grunden de senaste åren.

Att agera rätt är idag inte det avgörande utan endast en grundförutsättning. Därtill måste man agera och kommunicera på ett sätt som förebygger och motverkar informationspåverkan. En regering som inte (under sommaren eller tidigare) tar initiativet att berätta om Global Compact, en opposition som inte intresserar sig för frågan innan det börjar utlysas demonstrationer invid Riksdagshuset och en krets av etablerade medier som inte visar det minsta intresse för vad som bubblar på sociala medier innan det kokar över, förtjänar helt enkelt betyget underkänt.

När den politiska sfären står inför större händelser, avser fatta större beslut eller fatta beslut inom områden som kan anses vara kontroversiella i något avseende, bör någon form av kommunikationsrelaterad RSA (Risk- och SäkerhetsAnalys) genomföras. Ungefär: ”Hur kommer vårt agerande att tas emot av dem som vill driva splittring och polarisering? Vilka budskap kan tänkas skapa eller öka oro hos allmänheten? Hur kan vi agera proaktivt för att minska riskerna och/eller begränsa skadan?”

Hade man redan i somras tänkt genom hur Global Compact skulle kunna användas för att driva informationspåverkan, så hade frågan sannolikt kunnat desarmeras eller i vart fall skapa mindre oro än vad som nu har blivit fallet.

MSB om begreppet informationspåverkan:

”Informationspåverkan är potentiellt skadlig kommunikation som främmande makt eller deras ombud ligger bakom (medvetet eller omedvetet). Det handlar om en medveten inblandning från främmande makt i inomstatliga angelägenheter där försök görs att skapa misstro medborgare emellan samt mellan medborgare och stat. Informationspåverkan används för att stötta främmande makts agenda och utformas så att de utnyttjar uppfattade sårbarheter i samhället. Genom att studera ett samhälle, dess motsättningar, kontroverser och utmaningar riktas insatserna mot dessa sårbarheter i syfte att öka splittringen i samhället”. (Ur ”Att möta informationspåverkan – handbok för kommunikatörer”, publicerad juni 2018 ).

Författaren är egen företagare och reservofficer.

av Jan Leijonhielm

Kertjhändelserna utgör ur ett ryskt perspektiv en naturlig fortsättning på den salamistrategi man utövat mot Ukraina under en längre tid. Jag avser då i första hand inte den tidigare tvisten från 2003 om ön Tuzla i Azovska sjön som ledde fram till avtalet om fri navigation för rysk och ukrainsk sjöfart på sjön och genom sundet, som bröts av Ryssland redan för flera månader sedan.

Sammandrabbningen vid Kertj bör främst ses som fortsättning på de stridigheter som inleddes 2014 genom separatisterna i Donetsk och Luzjansk, och som hittills krävt mer än 11000 liv, mångdubbelt fler skadade och flyktingströmmar i miljoner. Offensiven som bl a avsåg att skapa en sammanhängande landförbindelse mellan utbrytarrepublikerna och Krim avstannade som bekant tack vare motstånd från ukrainsk sida norr om Berdjansk. De lågintensiva stridigheterna har sedan dess fortsatt tack vare ryska vapenleveranser och truppstyrkor. Detta krig kommer, enligt vad Putin avslöjade vid G 20-mötet i Buenos Aires, att fortsätta så länge den påstått fascistiska regimen i Kiev är kvar. Militärt stöd har redan öppet utlovats, trots att talesmän för den ryska regimen, som utrikesminister Lavrov, frankt förklarat att något sådant inte existerar.

Salamistrategin har dessutom tillämpats sedan mer än ett år tillbaka för att stärka bilden av Azovska sjön som ett ryskt innanhav. Ukraina anklagades 2017 för att muddra på strategiska områden för att skapa möjligheter för Natofartyg att använda sjön, USA och England påstås ha planerat en militär upptrappning, och t o m bruk av taktiska kärnvapen för att vid behov spränga bron. Ryska marina övningar i Azovska sjön har ökat under senare tid, bl a landstigningsövningar som en sannolik förberedelse för att sätta in trupp mot kustområden vid ett eventuellt angrepp från Donetskområdet söderut.

Det ryska agerandet har under senare tid kompletterats med ekonomisk krigföring i form av att man stoppat eller fördröjt kommersiell trafik i Kertjsundet, trots att detta bryter såväl mot avtalet från 2003 som internationella lagar om fri passage i sund. Eftersom de två hamnarna i Mariupol och Berdjansk är av väsentlig betydelse för ukrainsk export till bl a Mellanöstern är taktiken kännbar för ett ekonomiskt sårbart Ukraina.

Ur ett ryskt perspektiv har man utgått från att detta en relativt riskfri strategi, sannolikheten för att väst skulle ingripa militärt har korrekt bedömts som liten. De ekonomiska sanktioner som väst infört sedan 2014 har haft en hittills hanterbar effekt, ryska oberoende forskare har kommit fram till att effekten på BNP-utvecklingen inskränkt sig till -1,9 procent under perioden 2014–2015 och avtagit 2016–2017 från -0,6- 0,3 procent. Däremot kommer de långsiktiga effekterna att bli mer kännbara, svårigheterna med att låna i väst tillsammans med exportförbud till Ryssland av strategisk viktig teknik utgör ett klart hot mot framtida tillväxt.

I ryska statliga media har Kertjkrisen överlag hanterats som ett ytterligare sätt att svärta ned Ryssland, artiklar och TV-shower har unisont pekat ut russofobiska aktörer som skyldiga. Man har nu kommit till en situation, hävdas det, där Ryssland i alla sammanhang med koppling till Ukraina eller kriser i omvärlden, måste exculpera sig, d v s Ryssland är automatiskt den aggressiva eller felande parten. Detta råkar ju också i så gott som alla fall vara helt riktigt, men händelser av det aktuella slaget utnyttjas för att stärka västfientlighet och rysk utsatthet -bunkermentaliteten förstärks. Befäl från de ukrainska fartygen har-i strid mot internationella bestämmelser- i TV erkänt att de lydde order och medvetet bröt mot ryska direktiv, kanske något som kan innebära mildare domar. Ryska domstolar är ju som bekant lyhörda.

Frågan är vad Putins nästa steg kan bli. Den långsiktiga ambitionen är sannolikt-förutom att fortsätta den lågintensiva krigföringen i östra Ukraina för att befästa en instabilitet- att skapa en sammanhängande landbrygga till Krim. Så länge den ukrainska försvarsförmågan är begränsad framstår alltid militära framstötar som en möjlighet och något militärt svar från väst är osannolikt. Den rysktalande befolkningen i kuststräckan kan utnyttjas på flera sätt – de kan behöva undsättning från Kievs onda planer, motståndsgrupper kan uppstå och en Donetskliknande situation kan inte uteslutas, sympatier för Ryssland existerar, även om omfattningen är svår att bedöma. Ryssland har för säkerhets skull sedan länge tilldelat sig den lagliga rätten-i demokratisk ordning befäst i den ryska duman – att skydda alla rysktalande personer och grupper, varhelst de befinner sig.

För omvärlden gäller det att tydligt visa att fortsatt aggression mot Ukraina skulle bli alltför kostsamt. Utökade sanktioner torde vara det mest effektiva instrumentet, i synnerhet om de riktas mot energisektorn och i en enad front.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.

av Raimo Jakola

En militär konflikt mellan Ryssland och Nato i västra och nordvästra Europa kan inom tjugo år börja med ett kuppartat överraskande militärt angrepp mot Sverige. Det då den part som först säkrar baser för fjärrstridsenheter i Sverige får operativa fördelar som ökar partens möjligheter att vinna konflikten. Angreppet, nedan kallat deloperation, planeras och genomförs inom ramen för parternas huvudoperationer mot varandra i ett operationsområde omfattande hela västra och nordvästra Europa, norra Atlanten och Norska Havet och närliggande delar av Arktis. Mitt i detta ligger Sverige i konfrontationslinjen mellan parterna.

Blir Ryssland först med baser här kan ryska fjärrstridsenheter bekämpa USA/Natos hangarfartyggrupper längre ut i Atlanten och i Norska havet än från eget område. Liksom att från Sverige bekämpa fjärrstridsenheter, armé- och flygbaser, samt operativa trupprörelser längre in på Natoområde än vad man skulle klarat från eget territorium. Det är tunga fördelar som kan avgöra konflikten till Rysslands fördel.

Motsvarande fördelar får istället Nato om organisationen blir först med baser här. Natos fjärrstridsenheter kan då bekämpa baser längre in på ryskt område och ryska flottbaser samt operativa marina enheter längs Kolahalvöns kust och ute på nämnda hav än vad man klarat från egna Natoområden.

En deloperation kan inom en vecka säkra fem till sex baser. En sådan operation börjar med överraskande och intensiva robotattacker mot våra ledningssystem, flygets – och marinens baser samt arméns anfallsbrigader. Mer än hälften av dessa kan slås ut om vi då, som i dag, saknar luftvärn med förmåga att bekämpa robotattacker. Enskilda baser kan tas och säkras med en till två luft- eller sjöburna lätt mekaniserade markstridsenheter av brigads storlek understödda från angriparens territorium med fjärrstridsenheter.

Dagens svenska insatsförsvar saknar operativ förmåga att slå eller hejda en sådan deloperation. För att kunna det måste armén förstärkas med minst sex nya anfallsbrigader och flygets samt marinens baser spridas över ett stort antal krigsbaser. Dessutom måste ett luftvärn med fem till sex luftvärnsbataljoner med förmåga att bekämpa attackrobotar anskaffas. En extremt dyr och tveksamt kostnadseffektiv förstärkning av insatsförsvaret.

En operativt och kostnadsmässigt effektivare försvarsstruktur än ett sådant insatsförsvar är ett ytförsvar. Det vill säga en militärt planerad och ledd gerillaliknande krigföring över hela vårt territorium med hundratals små enheter som är för små mål att kostnadseffektivt bekämpa med fjärrstridsrobotar. Sådana små enheter kan ständigt ”svärma” runt angriparens baser och utföra jägarliknande överfall. Detta med hjälp av bärbara och på lätta terrängfordon korträckviddiga, precisionsstyrda, och målsökande robotvapen mot mark- och luftmål. Det i syfte att fortlöpande tillfoga angriparen förluster i tid och bindningar av operativa resurser. Det är en försvarsstruktur som förutsätter en återgång till allmän värnplikt.

Försvarspolitiker och försvarsledning måste inse, och acceptera, att deloperationer understödda av fjärrstridsenheter utgör ett allvarligt och ökande tekniskt och operativt hot som kräver snabb hotanpassning och omstrukturering av dagens försvar.

För att kunna stå utanför en militär konflikt mellan Ryssland och Nato måste vi senast i början av 2030-talet övertygande kunna visa att deloperationer mot oss kostar mer än de fördelar de förväntas ge parterna i konflikten. Kan vi inte visa det riskerar vi i värsta fall att parterna kommer att bekämpa varandra på svensk mark med oss som försvarslösa åskådare med ett slaget försvar vid klippkanten.

 
Författaren arbetade under tjugo år (1974–1994)  med militärstrategiska hotprognoser och framtidsinriktade strukturstudier inom försvaret.

 
Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Skärgården 2018-11-07.

av Per Blomquist

Strategen Raimo Jakola har i inlägget den 11/12 på KKrVA sajt med rubriken ”Försvaret kan vara på väg mot klippkanten” klarat ut en framtida verklighet. Den ska bygga på ett krigsavhållande försvar av vårt markterritorium. Detta försvar ska inte innehålla stridskrafter för att möta i en duellstrid. En styrka för att möta en stormakt i duellstrid är helt orealistisk, visar Raimos koncept.

Stormakterna utvecklar dessutom robotar som kan transporteras i containers. Det gör att de kan vara i önskat område vid ett krigsutbrott och ge möjlighet att försvara taget operationsområde. De innehåller både offensiv och defensiv förmåga.

Ledamoten Micael Bydén, tillika ÖB, bör snarast hjälpa Sverige att få ett krigsavhållande försvar byggt på indirekt försvar av hela vårt vidsträckta markterritorium. Detta försvar kan bli krigsavhållande både för det ”lilla kriget” och ”det stora” och inge en relativ trygghet åt medborgarna.

De främsta medlen är alltjämt en fast och trovärdig politik, en klok diplomati och ett försvar av vårt markterritorium som stöd för politiken.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA

av Raimo Jakola

I nordvästra Ryssland finns idag tre fjärrstridsenheter med precisionsstyrda och målsökande robotar med konventionella och kärnstridsspetsar som i norra Sverige når mål ner till linjen Skellefteå-Sorsele och i södra Sverige upp till linjen Halmstad- Stockholm. Målen nås beroende på typ av robot fem till trettio minuter efter uppskjutning från ryskt territorium.

Enheterna har två typer av mark- och sjömålsrobotar. Missilrobot som med 2300 m/s följer en femtio kilometer hög ballistisk bana mot mål. Kryssningsrobot som med 300 m/s flyger tjugo till hundra meter över terrängen mot mål. Båda har hög träffsannolikhet och kan i banan riktas om mot nytt mål och göra undanmanövrar som skydd mot bekämpning från marken.

Typerna är var för sig extremt svåra att bekämpa. Än svårare att bekämpa är en samlad attack med båda typerna. Effektivt skydd mot fjärrstridsenheternas robotattacker förutsätter därför kort- och långräckviddigt luftvärn med förmåga att bekämpa attackerande robotar. System vi saknar och av kostnadsskäl kan komma att sakna i tillräcklig mängd för att effektivt skydda viktiga delar av försvaret. Delar som staber, sambands-, spanings- och underrättelsecentraler i berg- och betongutrymmen, flyg- och örlogsbaser och kommunikationsknutpunkter. Fjärrstridsenheterna är redan ett stort och ökande hot mot dessa!

Inom tjugo år kan i nordvästra Ryssland finnas ett tiotal enheter med tillsammans tusentals robotar som inom tjugo minuter efter uppskjutning når mål över hela Sverige. Då med robotattacker i vilka enskilda robotar kan bekämpa upp till tio rörliga mål ner till ett stridsfordons storlek. Fjärrstridsenheterna blir successivt ett allt farligare hot mot insatsförsvarets mekaniserade anfallsbrigader!

Parallellt med utvecklingen av fjärrstridsenheter har Ryssland länge prioriterat utvecklingen av luft- och sjöburna lätt mekaniserade markstridsenheter. Delar av dessa kan inom sex timmar efter startorder överraskande landsättas över hela vårt territorium understödda av fjärrstridsenheter från ryskt territorium. Liknande förmåga får USA/Nato.

En utveckling vid stormakterna som ytterligare ökar redan stor risk att vi kan bli indragna i en militär konflikt mellan dessa i nordvästra Europa. För att förstå varför och hur måste vårt territoriums betydelse för respektive part beaktas före, under och efter en sådan konflikt. En konflikt som snabbt sprider sig över ett operationsområde omfattande östra, västra och nordvästra Europa, norra Atlanten samt delar av Arktis med omgivande hav. Mitt i detta ligger Sverige i konfrontationslinjen mellan parterna. Från vårt territorium når parternas fjärrstridsenheter längre in på av motparten kontrollerat område än från eget. Den part som först säkrar framskjutna baser för dessa enheter och stridsflyg på vårt territorium får en avgörande fördel som kan avgöra konfliktens utgång till partens fördel.

Det är därför svårt att se en väpnad konflikt mellan parterna utan att de först söker förekomma varandra med baser på vårt territorium. En konflikt som därför kan börja med att en eller båda parter kuppartat överraskande angriper oss med luft- och sjöburna markstridsenheter understödda av fjärrstridsenheter från eget område. Angrepp som av parterna ses som avgörande deloperationer inplanerade i respektive parts operationsplaner för striden i det vidsträckta operationsområdet.

Detta kan bli verklighet om inte försvarspolitiker och försvarsledning snart inser att försvaret måste omstruktureras som följd av den snabba utvecklingen av fjärrstridsenheter i Ryssland och USA/Nato.

I ett kommande inlägg berörs något mer ingående syften med och genomförandet av en deloperation samt skissas ett exempel på ett strukturalternativ för försvaret som säkrare och mer kostnadseffektivt kan avhålla parterna från en deloperation mot oss än vad som är möjligt med dagens försvarsstruktur – insatsförsvaret.

Video som visar exempel på fjärrstridsenhets rörlighet och flexibilitet vid bekämpning av mark- och sjömål. Sök på webben med ”This Russian Weapon Can Destroy an Entire Army”.

 
Författaren arbetade under tjugo år (1974–1994)  med militärstrategiska hotprognoser och framtidsinriktade strukturstudier inom försvaret.

 
Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Skärgården 2018-11-01.

 av Magnus Sjöland

Den senaste tiden har jag fått många frågor runt AI (Artificiell Intelligens) av vänner och bekanta. Hur kommer AI att påverka oss? Vad händer i samhället när AI tar över mer tänkande från oss människor? Hur kommer detta att påverka våra vapensystem? Eller kanske en ännu mer brännande fråga, hur mycket AI kan vi tillåta i ett vapensystem? Vi har sett protester både bland beslutsfattare och utvecklingsingenjörer under det senaste året mot vissa former av vapenutveckling innehållande intelligens.

Man kan ju fundera över vad AI är och på vilket sätt den skiljer sig från vår mänsklig intelligens. AI är kiselbaserad och kan redan inom många områden vida överträffa den mänskliga som är baserad på biologiska kolväten. Mängder med utvecklare, forskare och tänkare jobbar på att utveckla och förbättra den kiselbaserade intelligensen där den idag kommer till korta mot den mänskliga. Är det önskvärt att den kiselbaserade intelligensen blir överlägsen oss på de flesta områden?

Många av de algoritmer som togs fram på 80-talet är samma idag som då, men datorerna är ofantligt mycket kraftfullare både vad gäller beräkningskapacitet och minne. Den största förändringen är dock mängden data som vi har idag, den som äger data är den som sitter på en guldgruva och kan göra fantastiska applikationer och ta utvecklingen framåt i stora kliv. Det är därför datagiganter som Google, IBM, Facebook och Microsoft jobbar hårt på att bygga stora datalagringshallar och fylla dessa med information. Denna är i första hand till för civila tillämpningar, men när nu Amerikanska försvaret vill öka sin AI-forskning så är de intresserade av att samarbeta med datagiganterna. Det blev en massiv kritik mot Google när de vann en upphandling runt ansiktsigenkänning och automatisk maskininlärning till US Department of Defense för att kunna förbättra de amerikanska truppernas förmåga att slå ut terroristceller i främmande länder. Tanken är att lägga in nya inlärningsalgoritmer i drönare så att de kan hitta fientlig aktivitet från terrorister och andra som med våld bryter mot de mänskliga rättigheterna. Rykten säger att Pentagon ville ha hjälp av Google med att ta fram maskinövervakning av hela städer med hjälp av AI. Många anställda på Google sa upp sig i protest, så under stort tumult har nu Google dragit sig ur projektet och tagit fram nya etiska regler runt militära tillämpningar och AI. Det kanske är så att det som hindrar datagiganterna från att hjälpa Pentagon med AI, är deras egen personal?

Med de data som datagiganterna har samlat på sig tillsammans med AI så kan man idag bygga en modell över hela jordklotet och kunna ”klicka på en byggnad” och se allt som är kopplat till denna, som bilar, människor, speciella egenskaper samt även studera folkmassor i hela städer. Mycket av dessa data ligger i exempelvis Googles molntjänst, och får en stat tillgång till dessa data kan de användas i militära och andra säkerhetssyften. Data blir uppdaterade i så hög takt att man kan prata om ”nära realtidsanalys av händelseförlopp”. Google tvekar att ge sig in och bygga en sådan tillämpning, men enligt New York Times så jobbar Amazon och Microsoft med liknande tillämpningar.

Flera stater tävlar om att bli ledande, Kina är nog det land som är mest fokuserat på att ta en ledarroll. I många avseenden passar AI perfekt för att ta fram en stor kontrollapparat av befolkningen och vi har den senaste tiden hört talas om och sett flera hårresande system som de tagit fram för att med AI hålla kontroll på sin stora befolkning. Kamerasystem som känner igen alla människor på gatan och analyserar vad de gör och vem de träffar, samt system som håller koll på alla barnen i ett klassrum. Ett annat integritetskränkande system har utvecklats där varje individ får en social poäng baserad på vad de gör, sina åsikter och vilka de träffar. Om de har låg poäng sägs deras banklån upp, deras barn får inte gå i de bästa skolorna och de har svårt att få ett bra jobb. George Orwell, 1984 är en västanfläkt mot vad som nu byggs upp i vissa stater. En enorm kontrollapparat, skött av kiselbaserad intelligens.

Den 17 november 2018 säger Apples VD Tim Cook i en intervju i HBO: ”att nya lagar som reglerar techindustrin är oundvikliga. Att datagiganternas produkter och tjänster varken är goda eller onda, men att deras produkter kan användas för onda ändamål. Den fria marknaden fungerar inte.”

Min fundering är att om en fintlig aktör kommer över stora mängder data som t ex Nätoperatörerna, Google och Facebook har samlat om oss alla, så kan de få en otroligt obehaglig koll på oss, mycket större än vad DDR hade på sin befolkning innan muren föll. De kan exempelvis få reda på vilka vi umgås med, var vi har varit, vad vi tycker om och inte tycker om, vad vi läser och vilka frågor vi ställer. Vad händer om en diktatur eller terrororganisation köper datagiganterna vid en börskrasch? Har de rätt att använda sig av all data som samlats in om hela världens befolkning? Har datagiganterna rätt att sälja information om enskilda medborgare till den som är villig att betala? Har de rätt att med AI dra långtgående slutsatser om enskilda individer eller folk? Som i så många andra sammanhang så krävs det en internationell lagstiftning, då data flödar fritt i hela världen.

Om vi tittar på datagiganterna så vill de förenkla och förbättra våra liv så mycket det går genom att ta fram applikationer och maskiner som de kan tjäna pengar på. Just nu är det stort fokus på små högtalare som är utplacerade i våra hem som vi kan prata med, ge kommandon till, sköta många av våra vardagliga tjänster med samt styra våra hem. Tänk dock på att aldrig prata hemligheter i närheten av en AI-högtalare, den lyssnar på vad du säger.

Det utvecklas också generiska AI assistenter som kan byggas in i fordon och andra maskiner där det blir enkelt att muntligen ge kommandon. Många fantasieggande projekt är under utveckling och ibland känns det som att endast fantasin sätter gränserna. Jag kan nämna några: Google håller på att ta fram en simultantolk så att människor kan prata med varandra trots att vi pratar olika språk, en fransman kan t ex prata på sitt modersmål med en japan utan språkförbistring. Ett annat spännande projekt är att tolka vad någon säger utan att behöva lyssna på ljudet, vilket kan vara bra i bullriga miljöer som i en fabrik eller mellan två piloter.

Om vi nu funderar på framtida militära och andra försvarssystem och var AI kan finnas i dessa så har jag redan ovan listat flera tillämpningar där även militär och säkerhetstjänst är intresserad. Piloter på ett stridsflygplan behöver också prata med varandra, försvarets fordon behöver också styras med muntliga kommandon, vi behöver inte anlita tolkar i främmande länder i framtiden som blir utsatta för våld när trupperna reser hem, terrorister och andra fientliga personer kan snabbt identifieras med kameror med ansiktsigenkänning, vi rekryterar rätt människor med AI-HR, fältsjukhusen blir effektivare eller varningssystem som säger till när något onormalt håller på att hända utifrån de mönster som brukar förekomma.

Jag har tidigare skrivit i detta forum om det upprop som skett bland ledande AI forskare och näringslivsföreträdare, där de kräver internationellt förbud mot så kallade mördarrobotar. Robotar med AI som helt utan mänsklig inblandning kan förflytta sig och skjuta människor, med inbyggd förmåga att välja vilka som skall dö och vilka som skall få leva. Detta upprop stödjer jag helhjärtat och ett förbud håller på att få genomslag i både EU och USA, vi får hålla tummarna att det blir ett internationellt förbud som alla stater ställer sig bakom!

AI kommer att byggas in i framtida vapensystem och i andra militära tillämpningar för att hjälpa soldater att fatta bättre beslut och underlätta deras uppgifter. Vi kommer att få se autonoma farkoster i en mängd olika storlekar med och utan mänsklig besättning. Precis som vi nu ser bilar som kan köra själva, kommer framtidens stridsfordon att kunna ta sig fram utan att någon styr dem. Färre människor riskerar livet vid t ex transport av förnödenheter när det inte måste sitta en förare i varje lastbil.

Jag kan avsluta med att säga att AI är här för att stanna. Att sia om hur stor förändringen blir i våra vardagliga liv på 20 års sikt är svårt, självkörande bilar, prata obehindrat med alla på jorden eller att ha full koll på alla sina vänner? Hur intelligenta tillåter vi oss att våra framtida vapensystem blir, det tror jag att internationella avtal får begränsa. Redan idag har vi teknologin för att kunna bygga autonoma farkoster som kan söka upp och döda de som en diktatur anser vara oönskade, eller en krigsmakt anser vara fiender. Vi har teknologin idag för att hålla koll på en hel befolkning, sin egen eller ett främmande lands. Men, skall vi verkligen bygga sådana system?

 
Författaren är direktör och ledamot av KKrVA.

av Rune Carlsson

Inte heller i den nyvalda riksdagen finns någon majoritet för svensk anslutning till Nato. Däremot föreligger sedan länge en stor politisk enighet om att Sverige bör kunna delta i fredsbevarande och fredsframtvingande operationer, gärna tillsammans med Nato, som ju har allsidiga resurser för sådana. Ändå förekommer kritik mot värdlandsavtal, solidaritetsförklaringar och Natoövningar i vårt närområde, trots att de rimligen borde bidra till att öka vår egen säkerhet.

I den nyss avslutade Natoövningen Trident Juncture 2018 deltog förband från ett stort antal demokratiska stater, däribland partnerländerna Sverige och Finland. Övningen kan därför sägas ha haft till syfte att göra förbanden bättre skickade att försvara gemensamma värden som mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och staters och enskildas rätt till självbestämmande. Hur det skulle kunna öka krigsrisken, vilket en del debattörer tycks anse, är svårt att förstå.

Att liknande övningar genomförs av Ryssland – måhända med delvis annat syfte – hör till saken. Övningen Kavkaz 2008 gick direkt över i invasionen av Georgien. Övningen Zapad 2013 inledde anfallet mot Ukraina, vilket ju fortfarande pågår om än lågintensivt. Rysslands olagliga annektering av Krim 2014 hade inslag av ”små gröna män” och behövde inte döljas av någon storövning. Under Zapad 2017 höjde grannarna beredskapen, inte minst i Baltikum, där det finns stora ryska minoriteter, vilka Ryssland tenderar att vilja ”skydda”. Även Sverige höjde på sitt sätt beredskapen genom den samtidiga övningen Aurora 2017, där även förband från Natoländer deltog. Övningen Vostok 2018, som hade mer än dubbelt så många deltagare som Trident Juncture, kan också ge upphov till reflektioner. Även Kina och Mongoliet deltog. Vem utmålades där som motståndare?

Enligt Försvarsmaktens pressmeddelande gick Trident Juncture bl a ut på att öva samarbete med Finland, USA, Norge och Nato. Den angivna ordningsföljden är talande. Att svenskt samarbete med Finland är prioriterat, framgår t.ex. av att ett finländskt skyttekompani ingick i vår 2 brigads 71 motoriserade skyttebataljon från P 7. I övningen deltog därutöver brigader från Italien, Kanada, Storbritannien och Tyskland, liksom en styrka ur US Marine Corps.

Behållningen för brigaderna var knappast att de blev bättre på att försvara Norge. Däremot blev de säkert bättre på att försvara sitt eget land inom ramen för Natos gemensamma resurser. Det är bara USA som kan skicka större styrkor till andra länders bistånd. Om Natos artikel 5 skulle komma att tillämpas för Norge, så finns amerikanska förband med förhandslagrad materiel, som i första hand skall förstärka den norska Brigad Nord, vilka förstås också deltog i övningen.

Ytterligare ett mål för övningen var att Sverige skall kunna delta i Nato Response Force (NRF) och i den kunna bidra till internationell fred och säkerhet. Inte minst viktigt för oss själva är att där ingående förband måste kvalitetssäkras. Det gör att de gamla värdeorden Förtroende och respekt åter kan komma till heders.

Att de baltiska staterna numera är medlemmar i Nato, och att de som andel av BNP satsar nästan dubbelt så mycket som Sverige på sitt försvar, kan naturligtvis ses som att USA/Nato flyttar fram sina positioner gentemot Ryssland. Det kan också ses som att de baltiska staterna, tack och lov, numera självständigt kan fatta beslut om vad som bäst tjänar deras säkerhet. Att i de besluten se en aggressiv avsikt mot Ryssland måste betecknas som mycket långsökt. Vem mer än Ryssland har anledning att protestera och påstå att det ökar krigsrisken?

Sverige borde följa det baltiska exemplet – åtminstone genom att höja försvarsanslaget till nivåer som är relevanta mot det säkerhetspolitiska läget.

 
Författaren är f d övlt, placerad vid dåvarande A 6 och 14. Fördelningen.

av Johan Althén

I dagens säkerhetspolitiska debatt används begrepp som gråzon, hybridkrigföring och icke-linjär krigföring flitigt. En av utmaningarna är att begreppen har olika eller helt saknar en fastställd definition. Till det råder det delade meningar om vi redan nu befinner oss i ett förkrigstillstånd.

EU:s arbete för att möta de så kallade hybridhoten berör skydd av strategiska områden som transport, energi, rymden och det finansiella systemet. Till det även att trygga industri, energiproduktion samt hälso- och livsmedelssäkerhet i kombination med åtgärder inom cybersäkerhetsområdet. Försvarsberedningen beskriver i sin senaste rapport att utvecklingen av det svenska totalförsvaret ska fungera från fred genom höjd beredskap till ytterst krig. Själva totalförsvaret ska i sig utgöra en krigsavhållande förmåga och tröskeleffekt. Det innebär att det måste fungera i den bredare komplexa hotmiljö som präglar säkerhetspolitiska kriser såväl i fredstid som vid höjd beredskap. Det handlar med andra ord om att inom både EU och Sverige skapa ett robust samhälle som klarar och kan svara upp mot en kris som eskalerar.

Oavsett var på konfliktskalan har jägarförband en tydlig roll att fylla inom ramen för den militära delen av totalförsvaret. Dessa förband ska ha hög tillgänglighet, vara lättransportabla samt vana att agera självständigt och utan behov av direkt underhåll om läget eskalerar.

Det är egentligen inget nytt. Tidigare jägarförbandstyper som Norrlandsjägarbataljon och Jägarbataljon Syd skulle agera mot en motståndare i ett skymningsläge. Idag kan den så kallade gråzonen ses som en inledande del i ett skymningsläge.

Att sia om framtidens krig är ytterligt svårt. Det är dock i Försvarsmaktens Perspektivstudie tydligt att behovet av jägarförband ökar i framtiden. Studien framhäver behovet av att kunna bekämpa en motståndare med långräckviddiga vapensystem tidigt och på djupet av dennes operationsområde. Studien beskriver även att ytterligare jägarbataljoner ska uppsättas och organiseras i ett jägarregemente.

Framtidens jägarförband kan redan tidigt i ett skymningsläge påverka motståndaren inom ramen för underrättelse- och säkerhetsoperationer. Om situationen eskalerar ytterligare ökar behovet för högre chef att få en korrekt lägesbild bland annat avseende gränsövergångarna i norr och bedömda landstigningsområden i söder. Till det måste Sverige ha förmåga att påverka en anfallande motståndare genom tidig bekämpning inom dessa områden. Här  spelar jägarförband en tydlig roll för att att över hela konfliktskalan och under lång tid självständigt lösa underrättelse- och stridsuppgifter.

För att kunna verka på djupet och leda bekämpning av högvärdiga mål med långräckviddiga vapensystem krävs förband som kan verka okonventionellt med ett mycket litet behov av extern logistik. Det tidlösa behovet för jägarförband i syfte att skapa asymmetri kommer att bli än mer viktigt. Det innebär att ju mer högteknologisk en motståndare är, desto mer lågteknologiskt måste ett jägarförband uppträda. Framtiden kommer även att ställa krav på än mer uppdragstaktik – jägarchefer måste i allt större utsträckning agera på bristande eller frånvaro av underlag från högre chef. Jag har tidigare på denna blogg argumenterat för jägarförbandets behov av att inte bli upptäckt – både visuellt eller i det elektromagnetiska spektrat. För att lyckas med detta ställs det krav på ett minimalt användande av sambandssystem samt noggrann och samfälld planering där högre chefs målbild och beslut i stort blir tydliga för jägarchefen så att denne agera. För detta krävs en väl avvägd sambandsplan. Moderna jägarförband ställer krav på en utrerad uppdragstaktik. Jägarförbanden tillsammans med brigaderna projicerar tillsammans ett hot av såväl symmetrisk som asymmetrisk karaktär vilket skapar ett dilemma för motståndaren.

Organisatoriskt innebär det att det framtida jägarförbandet ska bestå av snabbt gripbara soldater, där de stående jägarförbanden har särskilda förmågor vad avser kapacitet att verka i ett skymningsläge. Ytterligare jägarbataljoner, bestående av pliktplacerad personal som omsatts ur jägarbataljonen, organiserade i bataljoner med förmåga att kunna lösa uppgifter över hela riket, behövs. Dessa bedriver störstrid över ytan samt kan även i ett senare skede agera som den sammanhållande länken för det fortsatta motståndet. Som jägarchef på djupet är det fortsatta motståndet en naturlig del av operationsplanen.

Små enheter som under svåra förhållanden kan leverera stor effekt har framtiden för sig.

 
Författaren är major och skvadronchef.

av Jacob Fritzson

Jag delar helt Ulf Henricssons åsikt att användningen av minor är något som vi underskattar. Effekt i förhållande till eget risktagande är det som gör vapnet så effektivt. För även om man inte slår ut en vagn så är fienden likväl tvungen att ta hänsyn till minan antingen genom att kringgå en minering alternativt genom att röja denna. Oavsett så har vi fördröjt motståndaren.

Att helt skylla Israelernas misslyckande på klantighet vore att förringa de mycket omfattande förberedelser som Hezbollah gjorde för att kunna fördröja israeliska förband. Hezbollah analyserade terrängen och kunde därför enkelt förutse var Israels tyngre fordon måste framrycka och kunde med hjälp av list, överraskning och god samordning nå framgång mot israelerna som i sin tur misslyckades med att utnyttja olika förbandstypers olika styrkor för att komplettera varandra, istället hade man en stark övertro till att pansarförbanden skulle besegra motståndaren på egen hand.

Jag anser att frågan om infanteriets vara eller inte vara i första hand är en fråga som höjer sig över det rent stridstekniska, vi behöver se till de svagheter och styrkor som olika förbandstyper bidrar med och hur dessa kompletterar varandra. 

Avsuttet infanteri kan i de flesta fall inte slå mekaniserade förband

Ulf Henricssons exempel där duellvärdet mellan avsuttet skytte och stridsvagn är 1:2 gäller, enligt min mening, om uppgiften är att slå, vilket avsuttet infanteri i normala fall har svårt att klara av. Infanteriets huvuduppgifter bör alltså vara inriktade på att försvara, fördröja, binda och ta oförsvarad terräng. Främsta syftet att ha infanteri som ett komplement är inte att de ska slå fiendens stridsvagnar, det ska pansarbataljonerna göra. Infanteriet bör ha som främsta syfte att antingen se till att fiendens infanteriförband inte kan påverka våra tyngre förband eller genom fördröjningsstrid skapa möjligheter i både tid och rum för våra pansarförband. För ett  mekaniserat förband som framrycker i en terräng som behärskas av infanteri måste oavsett börja avsätta resurser för att hantera sina flanker.

Rörlighet är ett skydd

Vad gäller termen skydd beskrivs den i Arméreglemente taktik och den utgörs av flera delkomponenter där tjocklek på pansar eller på ett värn kanske är den vi oftast avser, men även rörelse beskrivs här som en faktor som kan utgöra ett skydd. Rörelse återkommer även i Markstridsreglemente (MSR)  Pluton och där finns några punkter jag särskilt vill lyfta:

Med rörelse kan vi:

• Undgå eller dra os ur motståndarens eld
• Utnyttja luckor och föra in striden på djupet av motståndarens gruppering
• Utmanövrera motståndaren
• Överraska motståndaren

 
Logiken är ganska enkel, om ett förband kan framrycka över platser som en motståndare inte kan göra eller har överblick över får den förstnämnde ett övertag eftersom denne inte blir gripbar. Det är svårt att nedkämpa någon du inte ser. Detta kan uppnås antingen av att dina fordon är snabbare än fiendens alternativt kan röra sig i terräng som fienden inte kan utnyttja. Terrängen i Norrland är förrädisk genom att den är väldigt kanaliserande med tjock skog men även består av stora öppna ytor där myrar vintertid går att framrycka över med stridsfordon och bandvagnar vilket utgör en klar fördel mot tyngre fordon. Även om våra Stridsfordon 90 är utmärkta i Norrland så förfogar Ryssland över ännu lättare fordon i form av MTLB vars framkomlighet antagligen blev en chock för många svenska officerare under 90-talet. Där utgör inte vagnen i sig ett hot eftersom dess bepansring knappast är ett problem utan istället handlar det om den rörlighet som förbandet får tack vare de lätta fordonen.

Ett förband bestående av Bandvagn (Bv) 410 kommer att kunna nyttja terrängen på motsvarande sätt som motståndaren och dessutom kunna föra med sig ännu mer materiel tack vare den goda lastkapaciteten som Bv410 har. Med en sådan resurs kommer vi ha förmåga att dels utmanövrera fiendens tyngre förband men vi kommer även att kunna möta de lättare förbanden som i nuläget kan utmanövrera oss. Ett bandvagnsburet infanteri kommer tack vare sin rörlighet att kunna utgöra ett stort hot mot de flesta förbandstyper eftersom det kommer att kunna använda terrängen till sin fördel. Det kommer att utgöra ett hot som vår motståndare i alla lägen måste förhålla sig till.

Enskilda skyttar kan påverka större förband

Numer finns en viss aversion till de lärdomar som dragits av våra internationella insatser och många menar att de inte är applicerbara på hemmaplan. Det är enligt min uppfattning en halvsanning för det finns en del lärdomar som vi borde ha med oss på hemmaplan. En sådan som jag vill lyfta fram är hur stor påverkan enskilda skyttar kan ha på större förband. I Afghanistan var de flesta västerländska nationer inte benägna att ta förluster och det påverkar givetvis hur vi agerade. Men en enskild skytt som genomförde ett eldöverfall blev fortfarande ett problem som en chef måste ta hänsyn till, denne måste avsätta resurser för att hantera detta hot. På hemmaplan bör vi kunna utbilda välutbildade förband som bör kunna påverka en motståndare långt mycket mer än vad de i regel åstadkom i Afghanistan. För även om vår motståndare i ett krig om Sveriges suveränitet kommer att vara villig att ta ett större risktagande än det vi var villiga till i Afghanistan så måste denne fortfarande ta hänsyn till de grupper och plutoner som utgör ett hot mot det egna förbandet. Det innebär att vi antingen kan fördröja en angripares framryckning eller binda densamma vilket i slutändan kommer att kosta för motståndaren i form av förluster. Därmed kommer ett rörligt bandgående förband att kunna utgöra ett stort problem för den angripare som anfaller. Oavsett om denne är överlägsen i termer av eldkraft och understöd så kommer angriparen inte att kunna förbise en välövad svensk trupp vars enda uppgift är att påverka i form av förluster.

Norrland består även av urban terräng

Norrland må förvisso till största del bestå av terräng som är ganska särpräglad men här finns även terräng som inte alls är unik och det är den urbana terrängen. I Norrland finns ett fåtal större städer och dessa har i regel ett stort avstånd mellan varandra vilket är en svaghet. De få större städer som finns besitter ofta ett stor strategisk värde antingen av ekonomiska skäl som i fallet Kiruna eller som i fallet Luleå där hamnen är en av få djuphavshamnar i övre Norrland. Oavsett kommer en fienden vara tvungen att behärska vissa av de större städerna för sin egen del eftersom de antingen besitter ett ekonomiskt värde för oss alternativt för att de måste användas som en knytpunkt för logistik för egna syften. För att kunna ta en stad som är försvarad krävs stora resurser och urban krigföring är en av de mest kostsamma operationer en armé kan ta sig an. Ryssarna lärde sig i Groznyj varför stridsvagnar inte kan åka in i en försvarad stad utan avsuttet infanteri som skyddar dem, varför deras stridsvagnar stundtals var chanslösa mot eldöverfall. Alla som någon gång har tränat SIB vet hur stimulerande det kan vara att på B-sidan av det enkla faktum att man med små enheter kan åstadkomma stor skada på betydligt större enheter så länge rätt förberedelser gjorts. Där har en infanteribataljon en klar fördel med hänsyn till det antal avsuttna skyttar som man kan uppta försvar med. En bataljon som försvarar exempelvis Luleå kommer att innebär att fienden måste avsätta stora resurser till att bryta detta motstånd vilket kommer att kosta både tid och resurser.

Pansarbataljonen kan inte vara ett ”multitool”

Även om det inom en sådan bataljon finns flera olika förmågor som kan användas till olika uppgifter är det inte rimligt att en bataljon kan bli bäst på allting bara för att man förväntar sig att den ska klara allt. Liksom andra förbandstyper har den styrkor och svagheter och det finns bara ett visst antal dagar per år att kunna öva på att bli bäst på sin uppgift. Vi har inte råd att inte vara bäst. Att inte spetsa dessa resurser till offensiva uppgifter är enligt min mening ett misstag eftersom det finns få förbandstyper som kan motsvara den slagkraft våra pansarbataljoner har.

Var finns kompetensen?

På vilken grund kan vi bygga norrlandsförband?  Vi har dels ett historiskt arv vi kan studera för att hitta en plattform som vi sedan kan utveckla ifrån. Samtidigt har vi våra pansarskytteförband som absolut bör kunna vara en plattform som vi bygger vidare på alternativt så finns en bra kompetens till infanteristrid vid både Livgardet och P7 som vi borde kunna vidareutveckla och anpassa till terrängen i Norrland. Min uppfattning om dessa förbands förmåga till avsutten skyttestrid är att den är mycket god och det kan vara en tanke att inledningsvis ta dessa förbands uppträdande som utgångspunkt i syfte att anpassa detta till norrlandsförhållanden. Slutligen så har vi våra vänner i Finland som redan har den förbandstyp som jag lyft fram i de senaste inläggen. I Finland finns där en stark tradition med just infanteri och därutöver en god vana att öva i motsvarande terräng, jag tror att vi har mycket att lära av just finnarna. Synergieffekten utöver att vi kan bygga våra förband är givetvis att vi kan bygga relationer med de officerare och soldater som vi kan komma natt genomföra strid tillsammans med.

Därför är mitt förslag att vi inledningsvis bör ta avstamp från de hjulburna förbanden i söder för att med detta som grund bygga ett bandgående förband i Norrland där vi sedan bör inleda ett djupare samarbete med våra finska vänner för att utveckla och förfina detta för att bli så optimalt för Norrland som bara möjligt.

 
Författaren är löjtnant och tjänstgör vid Norrbottens regemente, I 19.

av Mats Bergquist

För fyra år sedan högtidlighöll man hundraårsminnet av första världskrigets utbrott. Detta har ju ofta betecknats som 1900-talets stora katastrof. Andra världskriget skördade många flera offer, men utan det förstas stora politiska konsekvenser, inte minst i Centraleuropa, och utan de olyckliga fredssluten hade inte det andra inträffat.

Vad man 2014 mest intresserade sig för var hur detta krig alls kom till: vem bar skulden? Detta har debatterats i ett oändligt antal böcker.  Den kanske mest uppmärksammade boken till 100-årsminnet skrevs av Christopher Clark, ”The Sleepwalkers” (2012). Som titeln antyder finns det likheter mellan Clarks resonemang och Barbara Tuchmans klassiska ”The Guns of August” (1962) som kom för många år sedan. Skulden fördelas kollektivt till skillnad från Fritz Fischers likaledes kända ”Das Griff nach der Weltmacht” från 1960-talet som lägger skulden i Berlin. Andra som t.ex. amerikanen Sean McMeekin i ”Russia and the Origins of the First World War” (2011) menar att det var i St Petersburg man kunde hitta anledningen till krigsutbrottet.

En särskild anledning till att skuldfrågan fick så stor plats i debatten åren kring 2014 var att den sovjetiska annekteringen av Krim inträffade just i februari 2014. Kunde de snabbt försämrade relationerna mellan NATO och Ryssland leda till ett nytt sömngångaraktigt beteende med ty åtföljande fruktansvärda följder? Men även om spänningen kommit att parkera på en avsevärt högre nivå än under de knappa 25 åren från Sovjetunionens upplösning, kan den – i alla fall ännu – inte jämföras med det kalla kriget.

Frågan om ansvaret för krigsutbrottet kommer givetvis att bli föremål för fortsatt historisk debatt. I en läsvärd inlaga i diskussionen, ”Ring of Steel: Germany and Austria-Hungary at War, 1914-1918” (2014) lägger dock den brittiske historikern Alexander Watson mycket av skulden hos Österrike-Ungern. Det är ju vanligen segrarna som skriver krigens historia. Watsons med rätta prisbelönta verk är ett försök att se kriget ur förlorarnas synvinkel. Det är dess statsmän och militärer och deras överväganden som skärskådas. Watson tecknar med breda penseldrag mobiliseringen, livsmedelsförsörjningen, hemmaopinionen och den politiska debatten i de två ledande centralmakterna om krigsmålen, krigsutsikterna och de egna politiska systemen.

Som Watsons titel antyder uppfattade många i Tyskland och Österrike-Ungern sig som kringrända av fientliga makter. Det var fruktan, inte aggressiva planer eller militarism som utlöste kriget. Varje konflikt riskerade att bli ett tvåfrontskrig: för den ledande centralmakten mellan Frankrike och Ryssland, för beslutsfattarna i Wien mellan Ryssland och Serbien. Ändå drev inte minst yngre aktörer i Österrike-Ungern åsikten att man måste våga ge sig på Serbien som gjordes ansvarigt för mordet på kronprinsen Franz Ferdinand. Ryssland kunde förhoppningsvis, av risken för krig med Tyskland, hållas tillbaka från att ingripa. Men många i Wien ville, oavsett farhågan att en straffexpedition mot Serbien skulle utveckla sig till ett storkrig, ändå ta risken. Det fanns på många håll en känsla av att den bräckliga dubbelmonarkin var hotad av centrifugala krafter, att det var bättre att falla med flaggan i topp. Man hoppades också att ett krig skulle kunna ena rikets många folkslag och nationer. Både kejsaren Franz Josef och generalstabschefen Conrad von Hötzendorf uttalade sig i denna anda. Att ett krig för att bli segerrikt måste bli kort var man mycket medveten om i både Berlin men framför allt i Wien. Både den militära styrkebalansen och de ekonomiska förutsättningarna var i hög grad till ententens fördel, vilket säkert om kriget fortsatte in på 1915, skulle fälla utslaget. Ententen stod för 61 % av de båda alliansernas territorium, 64 % av deras förkrigstida BNP och 70 % av befolkningen. Ententen kunde ställa 5.7 miljoner man på krigsfot, centralmakterna 3.5. Oddsen var emot Berlin och Wien.

De initiala ryska framgångarna i Ostpreussen och framför allt i Galizien fick väldiga både psykologiska och ekonomiska konsekvenser. Inryckningen i östra Tyskland blev en chock för Berlin och kom att spela in när man sedermera planerade att annektera inte minst jordbruksområden eller sätta upp vänligt sinnade regimer, som ett återuppståndet Polen, för att skapa ett slags säkerhetszon i öst. Hitlers idéer var således inte helt nya. För regeringen i Wien blev förlusten av delar av Galizien, som ryssarna snart ockuperade, mycket allvarlig eftersom denna provins var kejsardömets ena kornbod; den andra höll ungrarna själva hårt på och medgav endast snåla leveranser till övriga delar av imperiet.

Kriget gick fel redan från början. Watson ägnar mycket utrymme åt den allt allvarligare försörjningssituationen. Denna ledde till att kaloritilldelningen enligt ransoneringssystemen sommaren 1917 i Tyskland sjönk till 1100 och i Österrike-Ungern vid vapenstilleståndet 1918 till dryga 800! Även om man hade pengar fanns mat inte att köpa. Försörjningssituationen försvårades också av den brittiska blockaden. Brittiska trupper kämpade på västfronten, men Londons viktigaste bidrag till krigets utgång blev ändå flottblockaden. Den desperata livsmedelsbristen gav upphov till vad Watson menar var Hindenburgs och Ludendorffs största misstag, nämligen proklamerandet i januari 1917 av det oinskränkta ubåtskriget. Detta verkade i förstone som ett framgångsrikt koncept. Men det ledde, som många politiker fruktade, USA med dess stora industriella resurser in i kriget.  Både britterna och amerikanerna fann dessutom snart på effektiva motåtgärder, inte minst konvojsystemet, vilka ledde till att mängden sänkt tonnage sjönk kraftigt, medan allt flera ubåtar sänktes av de allierades jagare.

Trots de stora förlusterna särskilt på västfronten och det mycket allvarliga försörjningsläget höll den inre fronten både i Tyskland och Österrike ännu in på det tredje krigsåret 1917. Den gamle kejsaren Franz Josef hade avlidit 1916 vilket minskat dubbelmonarkins legitimitet. Året därpå inträffade februarirevolutionen i Ryssland, ubåtskrigets effekter avtog och den tyska riksdagen antog i juli den s k fredsresolutionen med krav på en fred utan territoriella vinster. Woodrow Wilsons 14 punkter som offentliggjordes i januari 1918 bidrog också till den försämrade motståndskraften, särskilt i Österrike-Ungern vars konstitutionella grund var en helt annan än den amerikanske presidentens betoning av nationalstatstanken. Men enligt Watson var det ändå inte den inre fronten som var den svagaste länken, utan de båda arméerna som klappade ihop med deserteringar och ovilja att slåss som följde på de sista, ändå ganska misslyckade, offensiverna i mars/april 1918. Moralen hade under 1917 och 1918 stadigt eroderats.

Alexander Watsons bok ger en delvis annorlunda och mera nyanserad bild av det första världskriget från centralmakternas synpunkt. Frågan är emellertid om detta världskrig för 100 år sedan har några lärdomar att förmedla för dagens säkerhetspolitiska situation. Det är svårt att nu föreställa sig något krig med massarméer som pågår i åratal; detta var dock fallet i kriget mellan Irak och Iran 1980-1988. Ändå kan detta nästan te sig som det krigsfall som i alla fall Ryssland rustar sig för. Krigsmaterielen är vidare – alldeles bortsett från kärnvapnen – mycket effektivare men också mycket dyrare. Samhällets sårbarhet är oändligt mycket större. De flesta krig som förts sedan andra världskriget, i Mellanöstern, Afghanistan, Indokina, i det forna Jugoslavien har inte alltid varit särskilt ”moderna”. De kan ofta beskrivas som asymmetriska konflikter mellan rebeller med ofta ganska lätt infanteri å ena sidan och tyngre rustade regeringsarméer eller utländska interventionsförband å andra sidan. De har inte heller, med undantag för striderna mellan Israel och dess olika fiender, blivit korta. Tvärtom tillhör kriget eller krigen i Syrien och Afghanistan de längsta som förekommit krigshistorien och visat sig vara svåra att avsluta med något slags seger för någon part. De samhällen i tredje världen som utsatts för de ”nya” krigen är givetvis mera uthålliga än de i Europa och den gamla världen. Men även den enda större konflikten i Europa under senare decennier, upplösningen av Jugoslavien 1991-1999, demonstrerade ett mått av uthållighet också i europeiska samhällen.

Det skulle också i dagens krigsmiljö kanske kunna finnas ett element av ”self-deterrence”. När man talar om cyberhotet är detta givetvis en realitet. Men om en part kan tillgripa sådana vapen, kan andra, om vars arsenaler man inte vet alltför mycket, också göra det – utan att man alltid säkert kan veta vem som ligger bakom en attack – med oförutsebara konsekvenser. På så vis skulle det kunna finnas en viss likhet med gas- och kärnvapnen: man kan möjligen komma att tveka att använda dem på grund av dess oöverblickbara följder.

Tre lärdomar av första världskriget är emellertid uppenbara. Den ena är således ”the short war illusion”, den alltför vanliga föreställningen om att ett krig kan hållas kort. Tyskland trodde 1914 att man snabbt skulle kunna betvinga Frankrike för att därefter rikta all sin kraft mot Ryssland. Österrike-Ungern trodde vidare att Serbien snabbt skulle kunna ockuperas för att sedan flytta trupperna till den ryska fronten. Men Frankrike kunde aldrig betvingas och Serbien ockuperas först i november 1915.

Den andra lärdomen är vikten av ett mått av försörjningsberedskap. Ett sådant system hade t ex Sverige fram till för mindre än 20 år sedan, säkert bättre än de flesta europeiska stater. Tanken är att detta skall återställas, vilket dock kommer att ta lång tid och bli oerhört dyrt, särskilt som samhället är så mycket mera komplicerat idag. Men för moralen är det ganska avgörande att allmänheten har någon tro på att samhället nödtorftigt kan klara även en kort tids konflikt. Försörjningsmöjligheterna är naturligtvis, liksom den politiska avdelningens agerande, de viktigaste elementen när det gäller att upprätthålla denna moral.

En tredje lärdom från första – liksom det andra – världskriget är att man bör hysa misstro mot påståenden om att nya vapen skall avgöra kriget och uppväga obalansen mellan två parter. För 100 år sedan var det förhoppningarna kring ubåtskriget som lockade centralmakternas ledande män, främst den tyske generalkvartermästaren Erich Ludendorff. Många politiker insåg dock att detta skulle riskera USA:s inträde i kriget och därmed kraftigt kunna förstärka obalansen mellan de två allianserna. Under andra världskriget var det ju V-bomberna som skulle rädda Tyskland.

Så kan ändå nya böcker om gamla krig lära oss något om strategins grunder och, för att citera Barbara Tuchman, ”the march of folly” som alltför mycket tycks karaktärisera mänskligheten.

 
Författaren är docent och ambassadör.