Försvarsbloggare

Av Ingolf Kiesow

Ett nytt sätt att se på världshändelserna praktiseras i Beijing och Washington. Ett försök att anlägga några av dessa nya ”krigföringsvinklar” på världsutvecklingen tyder på att även våra villkor förändras, när det nya synsättet omsätts i praktiken.

En annan iakttagelse är att utvecklingen har fått en egen dynamik, som ser ut att bli svår att hejda.

Det blir svårare än under det kalla kriget att vara ett allianslöst och litet land. Det blir svårare att värja sig mot intrång på vårt oberoende och behålla våra grundvärderingar. Mera än någonsin behöver vi en totalförsvarssyn på vår säkerhetspolitik.

I västvärlden diskuterar politiker och samhällsvetare om det föreligger ett nytt kallt krig eller inte. En viktig aspekt beaktas sällan, och det är att begreppet ”Väst” har urholkats av motsättningar mellan USA och EU så att mycket av dess mening har gått förlorad och att å andra sidan Kina och Ryssland inte längre konkurrerar om ledarskapet för den kommunistiska världen. De varken tvingas till samarbete av ideologiska skäl eller ställs mot ett enat västblock. De knyts däremot samman av parallella nationella intressen. Världen har förändrats sedan Berlin-murens fall. Att ånyo kalla läget för ett kallt krig har inte något större förklaringsvärde. Man får söka efter andra betraktelsesätt för att förklara världshändelsernas förlopp.

America First möter Kina

I Washington studerar man Kinas beteende och anser att det är därifrån som de största hoten kommer mot USA:s ledarroll. Handelspolitiken har fått som mål att sätta ”America First” och skapa (lika) konkurrensvillkor, så att amerikanska företag skall kunna förhindra att kinesiska företag tar över världsmarknaderna. Försvarsmaktens nyanskaffningar fokuseras på att kunna möta hoten från Kinas vapenutveckling. Det strategiska tänkandet följer alltmera tankebanor om liknelser med antikens Grekland, där det uppåtstigande Atén utmanade det mäktiga Sparta och detta oundvikligen ledde till krig. USA måste nu sätta stopp för att dagens motsvarande utveckling skall skena iväg. USA får inte förlora sin egen ledarroll.[1]

Kinesiska tankar om krigföring utan begränsningar

Med rätt eller orätt tas tankar hos kinesiska strateger om ”Unrestricted Warfare” – som skall bedrivas även under fredstid – som bevis för att Kina avser att ta över ledarskapet för världen. USA måste bedriva en politik av aktiva motåtgärder. En bok, som är författad av två kinesiska överstar anföres ofta som stöd för denna teori. Temat i boken är att inget land kan utmana USA:s överlägsna militära styrka med konventionella metoder (som de kallar ”kinetisk krigföring”). I stället anser de att man bör slita ned USA succesivt genom att använda ekonomisk och informationskrigföring samt alla övriga former av krigföring som det går att tänka fram. Boken har gjort ett sådant intryck på amerikanarna att till exempel vissa lagar om ”Fair Trade with China” har lagts fram under intryck av kinesiska formuleringar om krigföring utan restriktioner enligt den kongressledamot som står som upphovsman till förslaget (Michael Conaway).[2] Eftersom USA redan idag bedriver olika former av krigföring mot Kina, såsom kapprustning, handelskrigföring, folkrättskrigföring, informationskrigföring, teknikkrigföring och kommunikationskrigföring bör Kina svara med samma mynt.

Kan också vi använda kapplöpningsperspektivet?

Alltsedan partikongressen med det kinesiska kommunistpartiet hösten 2017 är det tydligt att Kina aspirerar på att ha en ledande roll i världspolitiken.[3] Därför framstår det som sannolikt att de amerikanska misstankarna inte är tagna ur luften. Det kan då också vara av intresse att granska världsutvecklingen med anläggande av det ”kapplöpningsperspektiv” som tydligen anläggs i både Washington och Beijing. Följande är en skiss till ett försök att använda de kinesiska överstarnas begreppsapparat med olika former av krigföring, som även praktiseras i fredstid. Det har inte setts som särskilt angeläget att undvika att det blir en framställning med ”västglasögon”. Av utrymmesskäl måste framställningen begränsas till ett fåtal områden och fokusera på Kina och USA.

Militär avskräckningskrigföring

(utgör en del a ett vidare begrep, som överstarna kallar ”Military Operations Other Than War” eller MOOTW)

Av utrymmesskäl kan endast ett utvalt exempel på krigföring med militär avskräckningsförmåga anföras här, nämligen en ny kategori av kärnvapenbärande missiler. Ryssland kungjorde strax före årsskiftet att man har provskjutit en ”hypersonisk” missil, som skall förbandssätta under 2019 och som inte kan stoppas av något existerande amerikanskt antiballistiskt missilsystem.[4] Kina har redan tidigare meddelat att man förfogar över sådana missiler.[5] I Väst finns det inte något motsvarande vapen, inte heller något känt motmedel.

USA:s tillförordnade försvarsminister Patrick Shanahan har dock lovat att snarast ”operationalisera hypersoniska tillgångar.”[6]

Det är svårt att göra en jämförelse med utvecklingen i Väst, men enligt det Londonbaserade International Institute for Strategic Studies finns tankar på att ompröva såväl taktik som tekniska utvecklingsprogram för det gemensamma luftförsvaret. I Japan sker det redan. Japan tillåter nu USA för första gången att stationera ett nytt radarsystem på japansk mark, som inte bara skall ge det japanska luftförsvaret data för bekämpning av inkommande missiler utan även vara en del av USA:s ”Home Defense”, d.v.s. antiballistiska missilförsvar av den amerikanska kontinenten. Man har förhoppningar om att detta skall ha verkan även mot supersoniska missiler.[7]

Rysk-kinesisk samverkan i ekonomisk krigföring

Samarbetet mellan Ryssland och Kina på det vapentekniska området har sin motsvarighet i näringslivet. Kina deltar till exempel med finansiering av utvinningen av naturgas och råolja i Ishavsområdet för att få en säkrare tillgång till olja och gas.[8] Kina bygger också ut egen sjöfart längs Rysslands norra kust till Europa med ryska stödstationer. Kina har erbjudits att få odla sojabönor i östra Sibirien i stor skala för att kompensera bortfall av importerade amerikanska sojabönor, som man har slutat att köpa p g a den pågående handelskonflikten med USA.

Det har gått så långt att den kommunistpartiet närstående tidningen ”Global Times” diskuterar om inte Ryssland (och Indien) borde få ersätta USA, Australien och Japan som avnämare av Kinas exportvaror. Detta är naturligtvis spekulationer med tanke på både Rysslands och Indiens så mycket mindre köpkraft, men det är sannolikt också ett uttryck för att Ryssland framstår som en hjälpande hand, när trycket från den pågående handelskonflikten med USA blir för hårt. I artikeln heter det följande:” Även om det på sätt och vis kan vara för tidigt att uppgradera de nuvarande hjärtliga kinesisk-ryska förbindelserna till en fullfjädrad politisk och militär allians borde statsmän från de två länderna allvarligt överväga att integrera och samordna de båda ländernas ekonomier samt teknologisk forskning och utveckling till en avsevärt högre nivå”.[9]

Handelskrigföring mellan Kina och USA

Den så kallade handelskrigföringen mellan USA och Kina pågår för fullt, när detta skrivs. Den rapporteras dagligen och utförligt i media. Det bör påpekas att Kina inte visar tecken på att vilja stänga sina gränser igen och återgå till den isolerade tillvaron under Mao Tsetungs dagar. Omkring en femtedel av BNP exporteras, och Kina vill inte avstå från den import som kan betalas med de exporterade varorna – och kanske inte ens kan göra det. Därför är det fullt möjligt att det går att finna tillräckligt många kompromisser med USA:s krav på bättre villkor för tillträde till den kinesiska marknaden och konkurrens på lika villkor. Det skulle dock inte lösa problemen i handeln mellan Kina och exempelvis EU, och det löser framför allt inte några problem på andra områden än handeln.

Folkrättskrigföring

I Sydkinesiska havet har Kina befäst sin folkrättsstridiga ockupation av öar, som använts av andra nationer eller varit obebodda och försett dem med hamnar, flygfält, radarsystem och missilbaser så att det skulle vara farligt för USA:s flotta att visa sig där i händelse av en väpnad konflikt.[10] I sitt nyårstal hotade Xi Jinping Taiwan med vapenmakt om Taiwan inte låter sig integreras med Kina i en nära framtid.[11]

Kina har ställt sig utanför folkrätten om havet med hänvisning att Kina inte deltog i utformningen av dess regler. I stället har Kina med våld och hot om våld skapat en ny situation; Kina är på väg att utarbeta ett regionalt regelsystem, som skall gynna Kina. Det regelsystemet försöker Kina nu att tvinga sina grannländer att acceptera. Förutom Japan och möjligen Taiwan ser USA inte ut att våga hjälpa de övriga grannländerna med militära medel. Kinas försök att skapa folkrätt med vapenmakt ser snarare ut att lyckas, åtminstone i ett regionalt perspektiv.[12]

Informationskrigföring

Utvecklingen på de vapentekniska, handelspolitiska och folkrättsliga områdena åtföljs av informationskrigföring. I oktober 2018 gick vice president Mike Pence till angrepp på Kinas ”exempellösa ansträngningar att påverka den amerikanska allmänna opinionen, valen 2018 och miljön inför 2020 års presidentval”. Samtidigt angrep han Kinas behandling av den uiguriska folkminoriteten i Xianjiang och massinternering av uigurer i koncentrationsläger i avlägsna områden.[13]

I Europa har vi länge kunnat iaktta en växande mängd falska nyheter, som innehåller osanna eller vilseledande uppgifter ägande att skapa ett intryck av sönderfallande och ruttna västerländska samhällen, som inte kan försvara sina invånare mot våld från invandrare eller ekonomisk otrygghet, som skapas av globaliseringen. Nyheterna har kunnat spåras till både Ryssland och Kina, men den större delen har fabricerats inom respektive länder. Det är mestadels omöjligt att fastställa var de ursprungligen har tillverkats.

I denna informationskrigföring har Sverige fått oväntad stor uppmärksamhet. Enligt en undersökning av the Oxford Internet Institute var andelen ”skräpnyheter” på sociala media i Sverige under riksdagsvalet 2018 större än i något annat europeiskt land, och bara i USA var andelen högre. 22 % av nyhetsflödet på sociala medier i Sverige kunde karaktäriseras som ”avsiktligt förvrängande, felaktiga eller allmänt inkorrekta”. Obehagligt nog var endast två av de åtta vanligaste källorna till ”skräpnyheter” möjliga att identifiera som utländska. Övriga härstammade från nyhetsspridare i Sverige.[14] Var de ursprungligen har fabricerats går inte att fastställa. Samtidigt har negativa nyheter spritts om Sverige i Kina, även i partitidningar som China Daily och Global Times, exempelvis om kriminalitet och påstådda övergrepp av svensk polis mot kinesiska turister.[15]

Hollywoods dominans över filmvärlden och förmåga att påverka har gjort att Kina, liksom Indien, har börjat bygga upp en egen internationell film- och biografindustri. I Sverige har kinesiska Wanda Group köpt upp det tidigare Bonniersägda SF Bio AB.

Ideologisk krigföring

Kina har på senare år intensifierat sin ideologiska kampanj i kinesiska media mot ”Väst” på ett sätt som är allvarligare än tidigare genom att den handlar om grundläggande värderingar såsom demokrati och mänskliga rättigheter. Här gäller det att lösa upp begreppen och förvilla bilden. Det egna politiska systemet framställs som överlägset och motståndarlägret som odugliga förbrytare.[16]

Exempelvis utmålar kinesiska media ”de gula västarnas” demonstrationer i Frankrike som bevis för Europas oförmåga att handskas med ekonomisk stagnation. Oredan i Paris jämförs med hur snabbt och smidigt kinesisk polis slog ned en mindre arbetarorolighet i en mindre stad i Kina.[17] Det kinesiska samhällssystemet är så mycket effektivare än europeisk parlamentarism, som inte kan frambringa enighet ens om de viktigaste frågorna – exempelvis i England där man inte kan enas om sitt utträde ur EU. Ekonomin går framåt i Kina, men den stagnerar i Europa, heter det.

Det mest grundläggande angreppet är mot begreppet mänskliga rättigheter. I december 2017 höll Kina ett internationellt symposium i Beijing med anledning av det stundande 70-årsminnet av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Xi Jinping deklarerade då att mänskliga rättigheter behöver ”en sundare och mera inkluderande hantering”. Kina framhölls som föredöme därför att Kina ”kombinerar principen om allmängiltigheten av mänskliga rättigheter med en utveckling som passar i det kinesiska sammanhanget. Kinas vice utrikesminister deklarerade att ”Västerlandet har också utnyttjat mänskliga rättigheter som en förevändning att ofta blanda sig i utvecklingsländernas inre frågor och ibland till och med starta krig.” Han hävdade att ”mänskliga rättigheter bara kan främjas i ljuset av nationella villkor och folks behov”.[18] Samhällets intresse står m a o över individens behov.

Det kinesiska utrikesministeriet tillrättavisade i september 2018 FN:s representant för mänskliga rättigheter och bad henne att inte lägga sig i Kinas inre angelägenheter. Anledningen var att hon hade uttalat sig om behandlingen av muslimer i kinesiska koncentrationsläger.[19] Hon hade sagt att den uiguriska folkminoriteten var utsatt för fängslanden, dagliga inskränkningar av religionsutövning och påtvingad indoktrinering samt internering i läger.

I december 2018 publicerade Kina en vitbok om mänskliga rättigheter i landet, som tillbakavisar kritiken från Väst och från FN.[20] Samtidigt sprids nyheter i kinesiska media om påstådda övergrepp i västvärlden.

Kina framställs som beskyddare och Väst som förbrytare.

Teknologikrigföring

President Obama uppmärksammade år 2016 USA:s behov av att samordna och stödja utvecklingen på en rad teknologiområden, som skulle komma att beröras av de snabba framstegen inom ”Artificial Intelligence” (AI).[21] Främst gäller det teknik för hälso-och sjukvård, framställning av datorchips, databehandling inom finansväsendet, förarlösa fordon, online-försäljning och industrirobotar. Allt sammanfattades i en plan för industristöd och utveckling. När Obama efterträddes av Donald Trump stannade verksamheten av. Trump började avskaffa regler och talade till och med om att sänka bidrag.[22] Det gick så långt att hans egen försvarsminister varnade öppet för negativa följdverkningar för de forskningsframsteg som behövde göras inom försvaret.[23] Framför allt oroades man, när Kina lade fram en AI-plan med tre målsättningar, nämligen

• att bli en likvärdig konkurrent till USA,
• att göra avgörande framsteg fram till 2025 och
• att etablera Kina som världsledare inom AI under 2030.[24]

Med anledning av amerikanska åtgärder på handelsområdet bestämde vidare det kinesiska kommunistpartiets centralkommitté under ledning av Xi Jinping att Kina skall eftersträva självförsörjning i forskning och utveckling av avancerad teknik, särskilt inom strategiskt viktiga områden, såsom försvarsindustrin.[25]

Den kinesiska aktiviteten har bl a fått USA att under handelsförhandlingarna med Kina också ta upp teknikstölder och försök att tvinga amerikanska företag till tekniköverföring för att få investera i Kina. Det rapporteras från de förhandlingar som pågår, när detta skrivs, att det blivit ett av de svåraste områdena att komma överens om.[26] Donald Trump har haft rådslag med AI-industrin och börjat tillsätta kommittéer för olika delområden inom AI.[27] Bl a övervägs också att införa exportkontroll och exportförbud för känsliga områden, allt med syfte att bevara USA:s ledarställning. Nästan samtliga av Kinas stora AI-företag är beroende av import från USA för både produktion och forskning, och de uttrycker oro inför utvecklingen. De varnar för att världen riskerar att delas upp i två delar i AI-avseende.[28]

Kommunikationskrigföring

En övergång till nästa generation mobiltelefonsystem, det så kallade 5G, planeras ske under en nära framtid och omfatta praktiskt taget hela världen. Vilken teknik som väljs får en oerhörd betydelse, eftersom det nya systemet också kommer att styra ”kommunikation mellan maskiner” -exempelvis förarlösa bilar. Säkerhetsläckor kan få katastrofala följder. Det kinesiska telecomföretaget Huawei ligger långt framme i teknikutvecklingen.

Huawei sägs i västerländska media i många avseenden vara billigare än sina internationella konkurrenter, som främst är Ericsson och Nokia. Huawei sägs dessutom erbjuda ett bredare sortiment, men anklagas för att stå den kinesiska regeringen nära och ha komponenter i utrustningen som utgör en säkerhetsrisk, som kan missbrukas. USA har redan stoppat användning av Huawei-produkter i federal upphandling och förmått Kanada, Japan, Australien och Nya Zeeland att avstå från att använda Huwei, när de inför 5G. USA utövar också intensiva påtryckningar på NATO-länder och övriga allierade och samarbetspartners att göra detsamma[29]. British Telecom har redan slopat användning av Huawei i polisradio och annan säkerhetskänslig utrustning. [30]Belgien överväger ett förbud, och Tjeckien har slutat att använda Huawei i statlig upphandling. Tyskland och Sverige intar tills vidare attityden att prövningen av tekniker för användning i det framtida 5G-nätet inte omfattar säkerhetsaspekter utan är rent teknisk.[31] EU-kommissionens vice ordförande Andres Ansip har uttalat att Huawei och andra kinesiska telekomföretag ger anledning till bekymmer, ”eftersom de utgör en risk för unionens industri och säkerhet”.[32] Någon entydig europeisk inställning finns det dock inte ännu. Frågan kommer sannolikt att diskuteras mera på allvar, när man i februari 2019 skall ta ställning till den större frågan om ett EU-system för säkerhetskontroll av tredjelandsinvesteringar i europeisk infrastruktur. Sverige och Finland får då ögonen på sig genom att ha Ericsson respektive Nokia som främsta konkurrenter till Huawei.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Noter
[1] As US turns up heat on China, trade war moves beyond tariffs to new battlefronts, Diplomacy 2018-10-06, https://beta.scmp.com/news/china/diplomacy/article/2167242/us-turns-heat-china-trade-war-moves-beyond-tariffs-new
[2] Chinese unrestricted warfare targeting American economy, national security, The Hill, 2018-07-25, https://thehill.com/blogs/congress-blog/economy-budget/398838-chinese-unrestricted-warfare-targeting-american-economy
[3] From doves to hawks: why the US’ moderate China watchers are growing sceptical about Beijing, South china Morning Post 2018-12-13, https://beta.scmp.com/news/china/diplomacy/article/2177506/doves-hawks-why-moderate-us-china-watchers-are-growing
[4] Russia’s President Vladimir Putin ready to deploy new Avanguard hypersonic missiles,Deutsche Welle 2018-12-26, https://www.dw.com/en/russias-president-vladimir-putin-ready-to-deploy-new-avangard-hypersonic-missiles/a-46868622
[5] Supersonic missile passes test, Global Times 2018-10-16, http://www.globaltimes.cn/content/1123263.shtml
[6] McAleese & Associates: Deputy Defense Secretary Patrick Shanahan on Hypersonics, Covconwire 2018-12-08, https://www.govconwire.com/2018/12/mcaleese-associates-deputy-defense-secretary-patrick-shanahan-on-hypersonics/
[7] U.S. plans to deploy new homeland defense radar system in Japan from 2023, Japan Times 2018-12-23, https://www.japantimes.co.jp/news/2018/12/24/national/politics-diplomacy/u-s-plans-deploy-new-homeland-defense-radar-system-japan-2023/#.XDseSlxKikM
[8] Yamal LNG project reaches full production capacity, Xinhua 2018-12-12, http://www.xinhuanet.com/english/2018-12/12/c_137666821.htm
[9] Pivot toward Russia, India, BRI countries an option, Global Times 2018-12-27, , http://www.globaltimes.cn/content/1133794.shtml
[10] US-China tension could become confrontation as pressure builds in South China Sea, Taiwan Strait, South China Morning Post 2018-12-08, https://beta.scmp.com/news/china/diplomacy/article/2177068/us-china-tension-could-become-confrontation-pressure-builds
[11] FLASH: XI PLEDGES UTMOST SINCERITY FOR PEACEFUL REUNIFICATION, MAKES NO PROMISE TO ABANDON USE OF FORCE,Xinhuanet 2019-01-02, http://www.xinhuanet.com/english/2019-01/02/c_137714287.htm
[12] In a post-James-Mattis South China Sea, can the next US defence chief do what needs to be done to prevent war?,South China Morning Post 2019-01-02, https://beta.scmp.com/comment/insight-opinion/united-states/article/2180253/post-mattis-south-china-sea-can-next-defence
Will Vietnam make South China Sea COC talks tougher?, Global Times 2019-01-13, http://www.globaltimes.cn/content/1135530.shtml
[13] Mike Pence accuses China of seeking to change US president, The Straits Times, 2018-10-05, https://www.straitstimes.com/world/united-states/mike-pence-accuses-china-of-seeking-to-change-us-president
[14] Swedish election second only to US in proportion of ‘junk news’ shared, University of Oxford News & Events, 2018-09-06, http://www.ox.ac.uk/news/2018-09-06-swedish-election-second-only-us-proportion-%E2%80%98junk-news%E2%80%99-shared
[15]China says Sweden violated tourists’ human rights, CNN 2018-09-17, https://edition.cnn.com/2018/09/17/world/sweden-chinese-tourists-intl/index.html
[16] A Chinese Model for Global Leadership? The Diplomat 2018-02-09, https://thediplomat.com/2018/02/a-chinese-model-for-global-leadership/
[17] France lacks cohesion to advance reform, Global Tines 2018-12-10, http://www.globaltimes.cn/content/1131183.shtml
[18] Writing a New Chapter of International Human Rights Exchanges and Cooperation, Ministry of Foreign Affairs of the People´s Republic of China , speeches, https://www.fmprc.gov.cn/mfa_eng/wjdt_665385/zyjh_665391/t1518308.shtml
[19] China tells U.N. rights chief to respect its sovereignty after Xinjiang comments, Japan Times 2018-09-11, https://in.reuters.com/article/un-rights-china/china-tells-u-n-rights-chief-to-respect-its-sovereignty-after-xinjiang-comments-idINKCN1LR0KB
[20] Rights to subsistence, development of Chinese people better protected: white paper, Global Times 2018-12-12, http://www.globaltimes.cn/content/1131471.shtml
[21] PREPARING FOR THE FUTURE OF ARTIFICIAL INTELLIGENCE, Executive Office of the President National Science and Technology Council Committee on Technology, https://obamawhitehouse.archives.gov/sites/default/files/whitehouse_files/microsites/ostp/NSTC/preparing_for_the_future_of_ai.pdf
[22] As China Marches Forward on A.I., the White House Is Silent,New York Times 2018-02-12, https://www.nytimes.com/2018/02/12/technology/china-trump-artificial-intelligence.html
[23] Trump’s battle against Silicon Valley may create an opening for China in artificial intelligence, CNBC 2018-09-08, https://www.cnbc.com/2018/09/08/a-key-risk-in-trumps-war-on-silicon-valley-chinas-ai-advance.html
[24]China plans to be a world leader in Artificial Intelligence by 2030, South China Morning Post Multimedia 2018-10-01, https://multimedia.scmp.com/news/china/article/2166148/china-2025-artificial-intelligence/index.html
[25] Self-reliance sought in science, defense, China daily 201810-16, http://www.chinadaily.com.cn/a/201810/16/WS5bc4dda7a310eff3032827cd.html
[26] Is the US right to cry foul about forced technology transfer to do business in China – and what is Beijing’s position? South China Morning Post 2019-01-10, https://beta.scmp.com/news/china/diplomacy/article/2181528/us-right-cry-foul-about-forced-technology-transfer-do-business
[27] Tech executives convene at White House on AI, other ‘industries of the future’, Fedscoop 2018-12-01, https://www.fedscoop.com/
[28] 2019 China tech look ahead: trade war likely to cast a shadow as AI, e-commerce, smartphone progress continues, South China Morning Post 2019-01-11, https://beta.scmp.com/tech/gear/article/2180020/2019-china-tech-look-ahead-trade-war-likely-cast-shadow-ai-e-commerce
[29] Huawei’s troubles grow in Europe as more countries follow the US in shunning it over security concerns ,South China Morning Post 2018-12-23, https://beta.scmp.com/business/companies/article/2179291/huaweis-troubles-grow-europe-more-countries-follow-us-shunning-it
[30] Huawei gear pulled from US$3bn UK police phone network, South China Morning post 2018-12-24, https://beta.scmp.com/tech/big-tech/article/2179322/huawei-gear-pulled-us3bn-uk-police-phone-network
[31] Berlin’s dilemma: My way or the Huawei? Deutsche Welle 2019-01-02
https://www.dw.com/en/berlins-dilemma-my-way-or-the-huawei/a-46925935
[32] Europe should be wary of Huawei, EU tech official says, Reuters 2018-12-07, https://in.reuters.com/article/eu-china-huawei/europe-should-be-wary-of-huawei-eu-tech-official-says-idINKBN1O612T

Foto: shutterstock.com

av Per Blomqvist

Om problemet vore att anfallskrig stod emot försvarskrig, så skulle debatten kunna bli enkel och tydlig. Men såväl USA som Ryssland har förklarat att de är beredda att gå i krig, om något av deras vitala intressen står på spel. Krigsöppningen bestäms av respektive president i Washington och Moskva.

Både Carl Bildt som en tidigare inflytelserik politiker och Mikael Holmström, reporter i mycket inflytelserika Dagens Nyheter, vet att USA/Nato inte vill vara tvåa i Norden med sin krigsmakt, eftersom Norden är ett vitalt intresse.

USA/Nato planerar sålunda ett öppet anfallskrig här. Ändå menar dessa kunniga debattörer och deras supporters, att USA/Nato är en försvarsmakt. Är det hederligt? Om jag frågar mina militära vänner i USA: är USA berett att gå i krig för fria vattenvägar, blir svaret omedelbart: Javisst! Om jag frågar är USA berett att hjälpa Sverige, svarar de: Försvara er själva, USA följer sina intressen. Hederliga svar med möjlighet för en hederlig planläggning mot krig för fred!

De skickliga och kunniga debattörerna Carl Bildt och Mikael Holmström, båda ledamöter i akademien, vill ansluta Sverige till USA/Nato. Innebörden blir då inte bara att USA/Nato ska hota Ryssland med anfallskrig, utan Sverige ska förstärka detta hot om anfallskrig mot vår granne. Ett ökat hot mot Ryssland leder ofelbart till att Ryssland dels slår ut stridsmedel som hotar Ryssland från svenskt territorium, dels säkrar vårt territorium som skydd åt Rysslands vitala delar, från Moskva och västerut.

Hot om krig är enligt FN-stadgan inte tillåtet.

Författaren är överste 1 ge och ledamot av KKrVA.

Av Helge Löfstedt

Ett nytt försvarsbeslut förväntas under 2020. I detta inlägg argumenteras för att det försvars­prisindex (FPI) som används vid den årliga uppräkningen av försvarsanslaget på ett bättre sätt anpassas till de pris- och löneökningar som används i Försvarsmaktens verksamhet. Väsent­ligt är då att de anspråk på rationaliseringar som ingår i FPI på ett rimligt sätt tar hänsyn till de förutsättningar som råder.

Tidigare konstruktioner av FPI innebär stor risk för att försvaret inte fullt ut kompenseras för kostnadsökningar. Detta medför att den ekonomiska delen av försvarsbeslutet urholkas. Till exempel har det i dagarna redovisats att armén får svårt att uppfylla målsättningen i nu gäll­ande försvarsbeslut. Mycket tyder på att försvaret i nästa försvarsbeslut får en utveckling av det årliga anslaget från dagens nära 50 miljarder kr till  70 miljarder  år  2025.  Ett exem­pel: om de i försvarsbesluten angivna årliga anslagen i de kommande årliga uppräkningarna underkompenseras för kostnadsökningarna med någon procent innebär detta en ackumulerad urholkning med omkring 20 miljarder under den femåriga försvarsbeslutsperioden.

I det följande visas här nytt underlag som bör påverka konstruktionen av FPI. Detta både med avseende på kompensation för kostnadsutveckling och det produktivitetsavdrag som ingår. Slutsatsen blir att det är svårt att utforma ett ”rättvisande” FPI grundat på ekonomiskt statis­tiskt underlag. Även i omvärlden har flera försök gjorts men taken har övergivits. Man nöjer sig där med räkneregler som utgör en kombination av politiska ambitioner och ekonomiskt underlag.

Kompensation för kostnadsutveckling

I en FOI-rapport[1] delas orsakerna för kostnadsutvecklingen för försvarsmateriel upp i två delar. En består av priser på de resurser som behövs för produktionen. Den andra delen består av ökning av prestanda och som beror av strävan efter att hålla jämna steg med den internationella utvecklingen där också en potentiell motståndare kan återfinnas. FOI studien konstaterar att de svenska försvarssystem som behandlats visar samma resultat som i internationella studier, nämligen en kostnadsutveckling per enhet på 3-4 % över KPI (Kon­sumentprisindex). Därav är i genomsnitt närmare hälften ren prisutveckling. Resten, d v s drygt hälften, är då prestandarelaterad kostnadsutveckling.

I rapporten beskrivs också hur prisutvecklingen för försvarsmateriel påverkas av de pris- och indexklausuler som upprättas och gäller i de kontrakt som FMV upprättar vid inköp av ma­teriel.[2] Där framgår också att kontraktsindex under de senaste decennierna varit närmare en procent högre än den allmänna prisutvecklingen enligt KPI. Därutöver nämns att den modell för prisomräkning av anslagen för försvarsmateriel som infördes år 2012 innebär väsentligt lägre kompensation än vad KPI skulle ha gett. År 2012 togs också i FPI bort de specifika omräkningsprinciper som inkluderade valutaeffekter. Sådana har åtminstone tidigare haft betydande inverkan på försvarskontraktens prisutveckling. Hur mycket har inte kunnat beräknas i rapporten eftersom kontrakten är sekretesskyddade. Försvarsindustrin har vidare andra förutsättningar än de flesta andra industriföretag. Andelen FoU (forskning och utveckling) är väsentligt högre. Vidare har beläggningen under några decennier varit låg för att sedan kraftigt öka så att det nu stärkt säljarnas position på marknaden. Sammantaget leder ovanstående till att priserna på försvarsmateriel pressas uppåt. Observera att här inryms flera orsaker än ”teknisk utveckling” som ibland diskuterats.

Ökad produktivitet

I konstruktionen av FPI ingår vidare ett så kallat produktivitetsavdrag. Detta beräknas på följande sätt. Lönekostnaden inom försvaret räknas först upp med arbetskostnadsindex enligt lämpligt jämförelseobjekt, som åtminstone tidigare var arbetskostnadsindex för tjänstemän inom tillverkningsindustrin. Det värde som då erhålls reduceras i nästa steg med ett produk­tivitetsavdrag som åtminstone tidigare satts lika med värdet på motsvarande utveckling inom privata tjänster.

Här finns vad jag förstår ny information. I artiklar i DN och Ekonomisk Debatt[3] presenteras

ekonomiskt forskningsunderlag som är av intresse. Det som där framförs gäller effekter vid  olika produktivitetsutveckling inom offentlig verksamhet och med främsta exemplifiering i vård och välfärd. Men underlaget bör principiellt äga tillämpning även på försvaret.

Bakgrunden är att i samhället har produktionen per arbetad timme stigit – i många fall med flera procent per år. Men denna produktivitetstillväxt har varit obalanserad. Vissa sektorer har mekaniserats och automatiserats i snabb takt, medan andra sektorer inte kunnat spara på arbetskraft. I flera delar av den offentliga välfärdssektorn har dock motsvarande produktivi­tetstillväxt visat sig svåruppnåelig. Exempel på detta är att om en skolklass på 1950-talet bestod av 20-elever hade den idag behövt ha 100 elever om lärartjänsten hade genomgått samma produktivitetsökning som näringslivet, d v s en femdubbling under ca 60 år vilket motsvarar närmare 3 % i genomsnittlig årlig ökning.

Till bilden hör då rimligtvis att ovanstående exempel avser arbetsproduktivitet i snäv bemär­kelse. Man efterfrågar då förändringar som innebär att givna arbetsuppgifter utförs av färre anställda. Här måste dock beaktas att skolklasser inte kan göras så stora som exemplet anger. Detta utgör då ett exempel på institutionella hinder som påverkar möjligheterna att öka arbets­produktiviteten

När det gäller försvaret börjar jag med ett exempel som synes visa på möjligheter att öka pro­duktiviteten i verksamheten. Under 1970-talet ersattes närmare 300 attackflygplan typ A 32   av ca 100 flygplan av typ AJ 37.  Med antagande att attackförmågan upprätthölls på samma nivå kunde den kraftigt minskade organisationen med attackflyg trefaldiga arbetsproduktivi­teten.  Detta utgör dock en förenkling. Här finns också institutionella omständigheter som motverkar utveckling av arbetsproduktiviteten. De färre attackflygplanen hade ett lika stort behov av stöd- och basorganisation som de många äldre. Detta bland annat för att minska effekter av en motståndares förbekämpning, liksom för att öka den egna förmågan till insats i olika riktningar. Det innebär att AJ 37 hade behov av flera baser i förhållande till antalet flygplan än vad A 32 hade. Därmed kunde personalen vid attackflygets organisation inte minska i den takt som antalet flygplan minskade.

Ett andra exempel på förhållanden som minskade möjligheterna till ökad arbetsproduktivitet var att värnplikten d v s att alla (dugliga män i 20-47 års ålder) skall deltaga i försvaret. Därmed var försvaret inriktat på att hålla en stor organisation, vilket försvårade förbättrad arbetsproduktivitet genom materielanskaffning och de möjligheter till organisationsminskning som därigenom kunnat skapas.

Men om man i skolexemplet även beaktar att det som lärs ut har ökat över tiden från 1950-talet till idag så inses att produktiviteten för lärare i vid mening har ökat även i det fall antalet elever per klass är det samma idag som på 1950-talet.  Något som inte beaktas om man nöjer sig med att betrakta arbetsproduktivitet. På liknande sätt finns i dagsläget möjligheter att öka försvarets produktivitet i vid mening. Detta genom att öka organisationens krigsduglighet med avseende på beredskap och uthållighet. Både flygvapnet och marinen avser öka antalet baser från vilka de operativt direkt verkande systemen skall verka. Det innebär att de personella resur­serna måste ökas, både för att betjäna flygplanen och för att skydda baserna. Även vid mark­stridskrafterna torde behov finnas att öka den territoriella yttäckningen. Sammantaget kommer dessa åtgärder att kunna ses som sänkt arbetsproduktivitet eftersom mer personal behövs i relation till antalet operativa ”symbolstridskrafter”. Sett till operativ förmåga innebär detta dock ökad produktivitet genom att högre operativ förmåga erhålls för de stora grundinves­teringarna i dessa ”symbolstridskrafter”.

Fleråriga försvarsbeslut

I sammanhanget bör också beaktas att försvarets utveckling regelmässigt styrs genom åter­kommande fleråriga politiska försvarsbeslut. Ett arbetssätt som skiljer sig från offentlig verk­samhet i övrigt. I försvarsbesluten anges försvarsorganisationens utveckling, de utgifter som behövs för att driva organisationen samt ett antal investeringar som erfordras. I försvars­be­sluten gjordes också under kalla kriget ett antal nedskärningar i försvarets organisation och personal. Detta kunde då, förenklat, ses som medförande ökad arbetsproduktivitet eftersom operativ förmåga erhölls med färre anställda personer.

I bedömningen av produktivitetsavdraget i FPI gjordes, vad författaren har sett, inte någon bedöm­ning av i vilken mån strukturella ändringar som gjordes i försvarsbesluten skulle ”räknas till godo” och minska produktivitetsavdraget i FPI. Det innebär då i många fall dubbla anspråk på rationaliseringar som i realiteten bidrog till att operativ förmåga i minskade i förhållande till omvärlden.

Till bilden hör då att de ”snåla” varianter av FPI som förekom under kalla kriget kan ha ut­gjort ett av flera sätt att reducera försvaret under senare halvan av denna period. När nu för­svaret åter skall öka sin förmåga är det snarare lämpligt att vara försiktig så att inte orealis­tiska anspråk på arbetsproduktivitet läggs in i FPI. Rationaliseringar får ske på annat sätt –  bland annat i form av ytterligare ökad förmåga hos beslutad organisation. Något som inte syns i en enkel betraktelse av arbetsproduktivitet.

Slutsats

Det här framförda leder således till att om inte sättet att göra anslagsuppräkning görs om kom­mer de nya försvarsmiljarderna att till väsentlig del ätas upp av prisökningar och inte fullt ut omvandlas till ökad militär förmåga. När nu den politiska viljan finns att öka försvarsförmå­gan så är det rimligt att även förnya priskompensationen. Vidare pekar det som här behandlats på att FPI inrymmer komplexa frågeställningar. Det finns då anledning att beakta att man i de flesta länder övergivit tanken att kunna konstruera ett ”rättvisande” index byggt på strikta eko­nomiska och statistiska jämförelser. I stället görs politiskt en enklare sammanvägning och med enkla tumregler. I något fall finns också tydligt uttalat att anslagsuppräkningen skall bidra till att försvarsutgifterna når 2 % av BNP[4]. Produktivitetsambitionen får då förverkligas på annat sätt- t ex genom upprätthållande av kunnig revision.

Författaren är överingenjör och pensionerad operationsanalytiker från FOI samt ledamot av KKrVA.

Noter

[1] Kostnadsutveckling för försvarsmateriel av Nordlund, Peter mfl; FOI-R-4634-SE, Oktober 2018

[2] Dessa indexklausuler syftar till att ersätta industrin för prisförändringar i insatsvaror samt löner under avtalet gång. Inte ovanligt är kontrakt med incitaments inslag där leveran­tören skall stå för delar eller hela risken för merkostnader  utöver grundpris. Rimligen finns här också visst utrymmer för omförhandling i de fall industrin utsätts för ”onormala” prischocker.

[3] Politiker blundar för orsaken till välfärdens ökade kostnader, i DN söndag 14 oktober 2018 och

Välfärden, skatterna, Baumoleffekten och högerpopulismens framväxt i Ekonomisk Debatt nr 7 2018, båda av Lindmark, Magnus och Andersson, Lars-Fredrik.

[4] Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar av Nordlund, Peter mfl; FOI-R-3901-SE, Juni 2014

av Fredric Westerdahl

Försvarsmakten existerar för att försvara Sverige – vår frihet och rätt att leva som vi själva väljer. Många svenska medborgare och politiker har tagit vår frihet att själva välja för given. Många människor, inte minst i våra grannländer, har tyvärr däremot minnen av hur friheten tagits från dem. Ryssland använder militärt våld mot grannländer, varför även vi i Sverige behöver stärka vår försvarsförmåga.

När försvaret saknar förutsättningar att lösa sin huvuduppgift med den ambitionsnivå svenska folkets Riksdag beslutat, så behöver förutsättningarna förändras. Försvarets ekonomiska ramar beslutas av Sveriges folkvalda. Vi som arbetar i försvaret bär dock ansvar för hur vi använder tilldelade resurser. Försvaret består av människor som ställer upp och ger sin tid. Människor vilka är beredda att strida för Sverige. De resurser vi har – materiel, ekonomi och inte minst vår tid – behöver användas klokt.

Försvarsmakten hämmas för närvarande, likt annan offentlig förvaltning, av s k New Public Management. I verksamheter vilkas kvaliteter är svåra att mäta, har professionernas kompetens underminerats och tilliten undergrävts. Sjukvården och Polisen är andra exempel på drabbade verksamheter, där de negativa effekterna av New Public Management belysts av företrädare för de berörda professionerna. New Public Management har medfört en övertro på att genom mätande försöka uppnå kontroll.

Försvarsmakten har länge haft en stark grund i ledarskap byggt på tillit, förtroende och personligt ansvar. Uppdragstaktik är vårt signum – att styra mot mål som ska nås och låta de som ska lösa uppdrag avgöra hur de når uppsatta mål. Med mer uppdragstaktik istället för New Public Management, i såväl fred, kris och krig, kan vi uppnå mer med de begränsade resurser vi ändå har.

Det vore därför klädsamt om styrningen till myndigheten Försvarsmakten vore lagom detaljerad, istället för påtagligt mer detaljerad än styrningen till andra myndigheter. Detaljstyrning och krav på detaljerad rapportering till försvarsdepartementet bidrar till detsamma inom myndigheten. Interna regelverk, influerade av New Public Management har resulterat i motstridiga styrsignaler, onödig administration och missriktat fokus på överdriven dokumentation och detaljkontroll.

Försvarsmakten ska som myndighet skötas förvaltningsmässigt rätt och riktigt enligt Sveriges lagar. Mängden arbetstimmar Försvarsmaktens tusentals anställda ägnar åt administration behöver däremot minskas, så att mer tid kan ägnas åt att skapa och öva de förmågor som finns  för att försvara Sverige. Personalens tid är en av våra mest gränssättande tillgångar och borde användas bättre. Antalet officerare minskar och kommer tyvärr sannolikt fortsätta att minska till följd av att de ökande officersavgångarna är fler än tillskotten av nya officerare. Officerarnas arbetsinsatser behöver därför prioriteras till de uppgifter vilka enbart kan utföras av just officerare.

De ökande administrativa bördorna, vilka är resultatet av New Public Management, leder till att officerskåren avprofessionaliseras. Medarbetare med kvalificerad militär utbildning lägger nu alltför mycket tid på administration, vilken skulle kunna lösas av administrativt specialiserad personal utan lång militär utbildning. Mycket administrativt arbete skulle sannolikt även kunna rationaliseras bort, om kraven på detaljerad kontroll och rapportering minskades, såväl internt inom Försvarsmakten som från försvarsdepartementets sida. Mycket administrativt detaljarbete utförs idag utan att det är uttryckligen föreskrivet i lag eller förordning. Mycket registreras, rapporteras och sammanställs utan att detta i sig ökar vår försvarsförmåga. Det knappas och skrivs så mycket mer än det läses.

Byråkratiseringen har negativt påverkat officersyrkets attraktivitet. Människor med initiativkraft och vilja att agera uppfinningsrikt för att lösa uppdrag, trivs sällan i administrativt stelbenta byråkratier. När vi inte lyckas rekrytera och behålla officerare så hotas vår försvarsförmåga. Våra nyutbildade officerare bör fokusera på att leda sina förband, och i mindre omfattning än nu på att utföra administrativ rapportering. Mycket administration kan ske mer rationellt av specialiserade administratörer istället för av chefer i linjen.

Att chefer fattar beslut är bra. Att samma chefer sedan även själva har att administrera sina beslut, när administrationen skulle kunna skötas mer effektivt av specialiserade administratörer, är inte bra. Ökad rollspecialisering behövs därför. Den HR- och chefstransformation som genomförts i Försvarsmakten har lett i fel riktning och förändringar behövs, vi behöver möjliggöra för chefer att kunna fokusera på att göra ”rätt saker” istället för på att ”göra saker rätt”. Att göra rätt saker för chefer i försvarets förband borde vara att leda förbandets personal och verksamhet – ytterst i syftet att kunna vinna den väpnade striden.

Det tar många år att utbilda officerare. Bristen på officerare kan till del avhjälpas med att specialiserade administratörer övertar uppgifter vilka inte måste, och därför inte heller bör, lösas av officerare. Vi behöver förändra det administrativa arbetet till att i större utsträckning genomföras av administrativa specialister istället för generalister, i syfte att frigöra officerarnas arbetstid till att leda och utbilda våra förband.

Vi behöver lita på varandra att agera med gott omdöme och ta ansvar för beslut. Uppföljning och kontroll är bra, men blir kontrollstegen överdrivna så hämmas verklig effektivitet och uppbyggnaden av våra förmågor begränsas. Vi behöver därför öka vår tillit inom områden såsom logistik, personaltjänst, ekonomihantering och inte minst utbildning. Brist på tillit, manifesterad i överdrivet detaljerad kontroll och tidsödande administration kostar mycket kraft och tid – arbetstid. Experter inom olika administrativa områden bygger ut de regelverk de ansvarar för, vilket leder till ökade administrativa bördor för medarbetarna i organisationen. Sammantaget blir effekten av alla olika regelverk och manualer en onödigt tidskrävande administrativ börda, vilken tar kraft från försvarets huvuduppgift.

Försvarsmakten behöver fokusera på det som är verkligen viktigt och prioritera bort, ytterst rensa ut, annat. Att ursäkta växande regelverk och byråkratisering med att världen blivit mer komplicerad håller inte. En mer komplicerad omvärld är ett bra skäl för att öka fokus på kärnuppdraget – att försvara Sverige. Vi har tillåtit, medvetet eller omedvetet, att genomförande av verksamhet gjorts mer och mer omständligt. Volymerna av de interna regelverken har vuxit exponentiellt. Allt mer arbete, och många heltidstjänster, åtgår för att hantera själva regelverken.

Försvarsmaktens förband behöver ökad förmåga och samövning, och vägen dit kan inte vara mer certifieringar av individuella utbildningar. Förmåga är vad en organisation kan göra tillsammans och är större än summan av individuella certifikat. Samövade grupper bildar bra förband – tillsammans – och där skapas försvarsförmåga.

Central administration tenderar med New Public Management att generera omfattande processbeskrivningar, föreskrifter och manualer, allt för att kunna styra verksamheten mer i detalj. Med New Public Management som outtalad ledningsfilosofi hamnar fokus främst på förvaltning och ekonomi. Central administration genererar krav på uppföljning och tidskrävande återrapportering och leder ofta till än mer detaljerade styrningar. Allvarligast är när viljan att ta initiativ kvävs hos medarbetarna. Försvarsförmåga skapas i våra förband, för vilka administrationen ska vara ett stöd. Administration finns för att stödja vår kärnverksamhet – skapande och vidmakthållande av förmåga att försvara Sverige.

Vi bör aktivt identifiera och prioritera bort, eller åtminstone förenkla, administrativ rapportering vilken inte ökar försvarsförmågan. Vi bör kritiskt granska vilken administration som ger ett faktiskt mervärde för vår försvarsförmåga. Vi bör handlingskraftigt förenkla våra interna regelverk och arbetssätt så att tidsåtgången för administration blir rimlig och medger att vi kraftsamlar till att skapa försvarsförmåga.

Tilliten behöver öka – i både stort och smått – för att vi ska kunna bygga upp vår försvarsförmåga. Vi behöver möta utmaningarna som kommer av en krympande officerskår genom att tydligt prioritera vad vi ägnar vår tid åt och vad som kan prioriteras bort. Vi kan alla hjälpas åt att identifiera detaljstyrning och detaljrapportering som vi kan klara oss utan. Genom att tillämpa en på tillit byggd uppdragsstyrning, kan vi bättre leverera ökad försvarsförmåga för Sverige.

Spridningen av New Public Management in i Försvaret har medfört ökad byråkrati och försämrad styrning. Låt oss hjälpas åt att frigöra de fantastiska krafterna hos alla medarbetare genom att uppriktigt leva som vi lär – med utvecklande ledarskap och uppdragstaktik.

Författaren är överstelöjtnant, MMAS och Fil Mag.

av Magnus Sjöland

Jag sitter strömlös med tända stearinljus i mitt hus och skriver på denna artikel. För fyra dagar sedan blåste stormen Alfrida över Roslagen och många är ännu utan el, i skrivande stund 10.000 hushåll. De system vi bygger upp är idag i första hand optimerade för normaldrift och för att minimera kostnader, inte för att maximera driftsäkerhet.

Detta gör att jag har några funderingar runt resiliens och om vi använder våra resurser på bästa sätt. Hur trygga kan vi vara idag? Använder vi våra skattemedel på bästa sätt för att trygga våra medborgare?

Vi lever i ett öppet och demokratiskt samhälle där de flesta kan röra sig helt fritt, besöka de platser som önskas och få den information de efterfrågar. Om främmande makt vill kartlägga oss, är det enkelt att vandra runt i våra skogar och våra städer och göra egna kartor och planer. Det är svårt att hindra i ett öppet samhälle, polisen är ansvarig men har svårt att stoppa fientliga aktiviteter. Vi medborgare i Sverige vill leva i ett fritt land, röra oss fritt, ha en fri yttranderätt och vi vill inte leva i ett kontrollsamhälle med en stark kontrollapparat. Detta är en svår nöt att knäcka, avvägningen mellan frihet och kontroll. Då det finns de som vill förstöra för oss, som måste övervakas och gripas, samtidigt som den stora majoriteten skall få leva fritt med en hög grad av integritet.

De flesta fastigheter står vem som helst fritt att förvärva. Dessa kan sedan anpassas efter fientliga planer. Detta har börjat uppmärksammas i Finland och jag hoppas att vi också börjar se över lagstiftning och policy. I några fall har vi sagt nej till att utländska intressen köper strategiskt viktig infrastruktur, men mer behöver göras. Exempelvis bör vi sätta in begränsningar för hur stor andel som utländska aktörer har rätt att köpa in sig i strategiskt viktiga företag. Om en fientligt inriktad aktör äger sådana företag kommer de åt känslig information, kan lägga ner verksamheten eller exempelvis avlyssna eller göra påverkansoperationer utan att bryta mot lagen. Tyskland har nu börjat lägga in begränsningar i sin lagstiftning, vi bör följa efter.

Vi har de senaste åren byggt upp ett samhälle som bygger på just-in-time och/eller slimmade system med väldigt få lager och depåer, och liten redundans, där det mesta tillverkas och transporteras när det finns en efterfrågan. Det är enkelt för en fientligt inställd organisation att kartlägga dessa flöden och hitta sårbarheter.

Detta gäller genomgående för nästan alla våra system, både de offentliga som de privata. För att nämna några:

• Kommunikationssystem
• Telenät
• Livsmedel
• Energi
• Betalningsmedel
• Transportsystem

Vi bygger ett samhälle som är ultraeffektivt i ekonomiska termer, men inte tillräckligt resilient och slagtåligt om det uppstår oförutsedda händelser eller ofred. Vad menar jag med resilient? Jo, ett system som tål en hel del störningar innan det kollapsar. Ju mindre resiliens desto enklare är det att rubba systemet så att det slutar att fungera. Om ett system är resilient kan det attackeras på en hel rad områden utan att det märks så mycket, det tar mycket längre tid innan det kollapsar.

Vi kan med relativt små medel från staten se till så att de kommersiella system som byggs upp blir många gånger mer resielienta, exempelvis kan ett telesystem byggas rent kommersiellt för att maximera vinsterna till operatören vid normala driftsituationer. Men om vi bygger in resiliens med hjälp av statliga pengar, eller med tuffare lagstiftning, så behöver det inte kosta så mycket mer om det sker vid konstruktion och uppbyggnad. Det kan räcka med några % i extra kostnad för att kunna tåla rejäla påfrestningar från exempelvis terroristdåd, ofred eller andra onormala påfrestningar, som stormen Alfrida. Detta gäller i princip alla system, om man från början konstruerar systemen för att vara mer resilienta, så kostar det inte så mycket som om det måste läggas in senare.

Detta gäller inte bara krav på resiliens. Jag skulle vilja hävda att det är en naturlag för nästan alla system och nästan alla krav, att om man i ett tidigt skede i utvecklingen av ett nytt system ställer krav så kostar det inte så mycket att införa denna funktionalitet. Om det i stället kommer nya krav efter det att ett system är färdigt, kan det bli väldigt kostsamt att införa ny funktionalitet. Ibland kan det till och med bli dyrare än att införskaffa ett helt nytt system, där de nya kraven är tillgodosedda.

Då vi nu behöver öka vår motståndskraft och satsa på ett starkt totalförsvar bör vi snabbt sätta in åtgärder för att minska våra kritiska systems känslighet, mycket skulle kunna göras på frivillig väg eller med hjälp av lagstiftning.

Staten bör utföra olika studier för att möta de nya krav vi sätter på robusthet inom totalförsvarskonceptet. Vi bör då sätta upp minst en ny organisation med analytiker, och eller förstärka de redan befintliga. Dessa bör jobba tvärvetenskapligt med moderna verktyg och metoder, som exempelvis operationsanalys, modellering, simulering och AI (artificiell intelligens), för att optimera vårt samhälle så att det blir mer resilient.

Vi måste prioritera om våra resurser och satsa mer aktivt på ett totalförsvar. Vad skall prioriteras och vad kommer de olika alternativen att kosta? Då kommer vi förhoppningsvis kunna utnyttja våra resurser där de bäst behövs.

En liten storm med byar på upp till drygt 30 m/s skall inte behöva göra att 20.000 människor skall behöva frysa i sina hem, vara utan vatten, kyl, frys och matlagningsmöjligheter. I skrivande stund är det minusgrader ute och det kan ta minst en vecka till innan de flesta fått strömmen tillbaka. När vi nu skall lägga mer resurser på totalförsvaret av Sverige, måste vi börja med att tillfredsställa de mest basala behoven: mat, värme, skydd, vatten och el.

Författaren är vd och ledamot av KKrVA.

av Bo Richard Lundgren

Regeringen har beslutat att utreda näringslivets roll i totalförsvaret. Denna roll har tidigare varit mycket omfattande och viktig fram till den olycksaliga ”strategiska time-outen” för cirka tjugo år sedan. Innan jag diskuterar utredningen, vill jag kort påminna om hur rollen i stort sett ut i ett hundraårigt perspektiv bakåt.

Det startade med Det ekonomiska försvaret under och efter första världskriget. När andra världskriget bröt ut var detta någorlunda uppbyggt, och vi erinrar oss Per–Albin Hanssons ord Vår beredskap är god, som enligt moderna forskare syftade på just det ekonomiska försvaret.

Under andra världskriget användes organisation och metoder hämtade från tidigare erfarenheter. Hit hörde förstås lagring, ransonering m m. Vi hade också en tid ett Folkhushållningsdepartement och en Folkhushållningsminister.

När systemet med funktionsansvar infördes i det civila försvaret år 1986 blev det ekonomiska försvaret i huvudsak ersatt av en funktion med beteckningen Försörjning med industrivaror. Ett omfattande system hade byggts upp med krigsviktiga företag s k K-företag och det fanns en statligt styrd lagringsverksamhet i förrådsbyar och bergrum. Denna verksamhet byggde på samverkan och avtal med näringslivet. Vid försörjningskriser och krig skulle också en Försörjningskommission kunna träda in. Den bestod av representanter för den offentliga sektorn och näringslivet. Under höjd beredskap blev denna kommission en statlig myndighet. Näringslivet har alltså haft en omfattande och viktig roll inom totalförsvaret.

Efter Berlinmurens fall lades hela systemet ned och hamnade i malpåse. Den idag yrkesverksamma generationen har därför liten vana och erfarenhet av att arbeta tillsammans i totalförsvarsfrågor. Men nu har den politiska nivån lyckligtvis kommit på andra tankar. Den nya inriktningen blir också mycket tydlig i den parlamentariska Försvarsberedningens senaste rapport Motståndskraft. Här finns en bra analys och en heltäckande beskrivning av vad som behöver göras för att näringslivet åter ska kunna spela en nödvändig roll inom totalförsvaret. Tyngdpunkten flyttas också något från rena försörjningsfrågor till säkrandet av samhällets viktiga infrastruktur jämfört med tidigare

Efter det att rapporten hade landat på regeringens bord i december 2017 dröjde det cirka ett halvår innan det kom ytterligare ett utredningsuppdrag från regeringen som specifikt ska behandla detta område. Direktiven är skrivna, och en utredare är utsedd. Utredningen ska lämna sitt resultat senast den 1 december 2019.

Jag har läst direktiven noga. Man kan lugnt säga att utredaren fått en mycket omfattande uppgift. I princip handlar det om att lägga fram förslag på hur man åter bygger ett ekonomiskt försvar eller en industriell försörjning, men utifrån de förutsättningar som nu gäller i ett modernt högteknologiskt välfärdssamhälle.

Jag citerar nedan några av uppgifterna i regeringens direktiv (i förkortad form). Utredaren ska

• Se över regelverket (lagstiftningen),
• Lämna förslag på vilka krav som ska kunna ställas på näringslivet
• Lämna förslag på hur totalförsvarsviktiga företag ska kunna leverera varor
• Belysa konsekvenserna av Sveriges medlemskap i EU inklusive EU-rätten
• Analysera konsekvenser av utländskt ägande

Ovanpå detta gedigna frågekomplex har regeringen dessutom lagt ytterligare en omfattande uppgift. Utredaren ska nämligen också

• Lämna förslag på åtgärder för att stärka försörjningstryggheten i försvarsmaterielförsörjningen

Mot bakgrund av denna läsning gör jag tre reflektioner. (Det går att göra fler, men jag begränsar mig till de här.)

1. Varför måste flera av de här frågorna utredas en gång till? Regeringen förfogar ju över ett antal kompetenta medarbetare i Regeringskansliet (RK); många med erfarenhet av att samverka med näringslivet. Dessa tjänstemän är ju rekryterade för att just kunna ta hand om utredningsförslag och omvandla dessa till propositionstext eller i regleringsbrev till myndigheterna. Också berörda myndigheter besitter kompetens att kunna ta hand om förslag och göra om dem till skarp verklighet. Varför i hela friden ska stora tunga frågekomplex behöva klumpas ihop och läggas i knät på en enmansutredares? Dessutom i en utredning som får minimalt med tid på sig?
2. En annan reflektion infinner sig också. Två frågor är av strikt juridisk karaktär. Den ena handlar om behovet av att revidera lagstiftningen på området. Den andra handlar om relationen till EU-rätten. RK har gedigen juridisk kompetens. Denna finns rikligt företrädd inom de olika departementen. En väldigt naturlig modell hade väl varit att förlita sig på denna kompetens och direkt ge berörda jurister i uppdrag att belysa och lösa frågorna i samverkan med näringslivet och skriva propositionstext om så behövs.
3. Den tredje funderingen, som jag har, handlar om försvarsmaterielfrågornas koppling till de andra uppdragen. Visst, det finns ett samband. Men just dessa frågor hanteras ju av Försvarets Materielverk, FMV. Verket ska ju, enligt sin instruktion, se till att Försvarsmakten har materiel och logistiktjänster som den behöver för att kunna utföra sitt uppdrag. På FMV finns 3400 anställda. Som lekman inom området – och som skattebetalare – undrar jag nu: Har inte FMV klart för sig hur man ska stärka försörjningstryggheten i Försvarsmaterielförsörjningen? Om så, mot förmodan, inte är fallet, skulle inte några av dessa 3400 kvalificerade tjänstemän kunna avdelas för att ta itu med de frågor som nu enmansutredaren har fått på sitt bord?

En slutsats är att näringslivet fortsatt måste ha en nödvändig och viktig roll inom totalförsvaret. Vi har en nästan hundraårig tradition av samverkan mellan offentlig sektor och näringslivet inom området. Denna erfarenhet och kunskap finns tillgänglig och går att stöda sig på.  I Finland finns en bestående kompetens att samarbeta med näringslivet och erfarenhet av att beakta EU-dimensionen. Försvarsberedningen har också talat om vad som i allt väsentligt behöver göras. Det innebär att fortsatt utredande kraftigt bör kunna begränsas. Det som nu behövs är istället ”mindre snack och mera verkstad.”

Jag har tidigare på denna blogg efterlyst en statsman av Axel Oxenstiernas kaliber. En person som vågar peka med hela handen och som vill – och kan – rätta till saker som gått fel. På det här området skulle det vara mycket angeläget.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

av Stig Rydell

Den Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) markerade i Helsingforsavtalet 1975, på sitt sätt, ett visst samförstånd mellan NATO och Warszawapakten. Deltagande stater förband sig till att avstå från hotet om eller användning av makt, att gränserna var okränkbara och även staternas territoriella integritet. Vidare garanterades rätten för staterna att själva besluta om sin tillhörighet i militära allianser eller att stå utanför. [1]

Några år efter Helsingforskonferensen, 1979, fattade NATO sitt dubbelbeslut som en reaktion på Sovjetunionens utplacering av kärnvapenbärande medeldistansrobotar (SS-20) i Europa. Roboten kunde bära tre kärnstridsspetsar á 150 kt och var med en räckvidd på ca 5000 km [2] ett stort hot mot NATO:s europeiska stridskrafter samt kunde nå alla europeiska huvudstäder.

Det ena beslutet omfattade utplacering av 572 medeldistansrobotar i Europa.

Det andra beslutet, innebar att NATO erbjöd att dra tillbaka denna utplacering, om Sovjetunionen gjorde samma sak. [3]

Åtta år senare, 1987, gav NATO:s strategi utdelning när INF-avtalet [4] undertecknades av presidenterna Reagan och Gorbatjov.

Båda sidorna åtog sig att skrota drygt 2700 markbaserade medeldistansrobotar med räckvidder mellan 500–5500 km, oavsett om de var beväpnade med konventionell eller nukleär stridsdel.[5] ”Att Ryssland kom att förstöra mer än dubbelt fler vapensystem än USA har av ryska militären och andra upplevts som orättvist och förnedrande”. [6]

1990 undertecknades CFE-avtalet [7] av 23 länder [8] inom ramen för ESK, ett avtal som skulle eliminera ”… the capability for launching surprise attack and for initiating large-scale offensive action in Europe.” [9]

I likhet med Helsingforsavtalet mm konfirmerades ländernas territoriella integritet, politiska oberoende och att avstå från hotet om eller användning av makt. CFE-avtalet omfattade inte marina stridskrafter och innehöll också särskilda bestämmelser om flankerna. Avtalet innebar att en stor mängd militär materiel skrotades.

Samma år skapades, även detta inom ESK ram, Wiendokumentet där transparens och förtroendeskapande åtgärder var några av ledorden för de 36 [10] staterna som undertecknade dokumentet. Där redovisades årligen och öppet uppgifter om militära förband, ledningsorganisation, övningar mm som tidigare varit omgärdade av strikt sekretess [11]. Dessutom inarbetades en funktion för verifiering.

I början av 1990-talet minskade dessutom både USA och Ryssland antalet taktiska kärnvapen. USA har sedan mitten av 1990-talet inga av dessa i mark- eller sjöstridskrafterna.[12]

1994 utarbetade OSCE [13] ”Code of Conduct on Politico-Military Aspects of Security” som bland annat underströk det individuella ansvaret för militär personal att följa såväl nationella som internationella lagar. I klartext kunde, t ex, en officer inte skylla en illegitim gärning på order från överordnade.

Sammantaget innebar 1990-talet en period av relativt samförstånd. Rysslands dåvarande president Jeltsin yttrande t o m en tanke (!) om framtida medlemskap i NATO. [14]

Det finns också en annan viktig aspekt, d v s att avtalen har ingåtts när Sovjetunionen/Ryssland varit svagt och USA/NATO starkt.

Sprickorna i fasaden

Redan 1987, samma år som när INF-avtalet tecknades, fanns det t o m en debattör som hävdade att Sovjetunionen egentligen var svagt och skulle upphöra att existera om ett antal år.[15]

På 1990-talet inleddes den ”strategiska timeouten” i Sverige, militära konflikter sågs inte som sannolika och det militära försvaret reducerades synnerligen radikalt. Samma utveckling drabbade också de civila delarna av totalförsvaret.

Helsingforsavtalet [16], med budskapet om staternas territoriella integritet mm, respekterades inte av Ryssland i samband med interventionen av Georgien 2008. Invasionen av Krim och den senaste tidens operationer 2018 i östra Ukraina, i Kertjsundet, förstärker ytterligare bilden av ett Ryssland som inte tar hänsyn till Helsingforsavtalet. Det finns därför all anledning att vara observant på liknande tendenser på andra platser, inklusive Östersjön.

2007 [17] tillkännagav Ryssland att landet inte längre avsåg tillämpa CFE-avtalet. Landet har sedan dess i praktiken inte efterlevt det – vilket skedde redan i kriget mot Georgien 2008.

Det har varit en hörnsten i ett Europa som under 1990-talet präglats av nedrustning och med en optimistisk syn på framtiden. Avtalet som mödosamt mejslats fram och med i högsta grad vällovliga ambitioner förlorade delvis sin aktualitet. Samtidigt är det viktigt att notera att avtalet under 1990-talet verkligen medförde en kraftig reduktion av de militära styrkorna.

INF-avtalet, som tecknades 1987, fungerade som avsett de första 20 åren [18].

Någonstans 2008 började amerikanarna misstänka att Ryssland bröt mot avtalet, genom att testskjuta ett markbaserat system med den förbjudna räckvidden. Först i slutet av 2011 hade USA tillräckligt med bevis, åtminstone för att övertyga sig själva, om att Ryssland bröt mot avtalet. [19]

Numera har Ryssland kärnvapen på alla nivåer: ”Kärnvapen för alla räckvidder finns tillgängliga – från kortdistansvapen för slagfältet, över medeldistans till mycket långa interkontinentala räckvidder.”[20]

Se nedan ang Kalibr och Iskander. [21]

I oktober 2018 meddelade USA:s president sin intention att lämna INF-avtalet, men att någon tidtabell ännu inte existerade.[22] Den återstående typen av kärnvapen, d v s de strategiska, omfattas av Start-avtalet, som förfaller 2021.[23] Ryssland avböjde redan 2010 fortsatta förhandlingar för såväl strategiska som taktiska kärnvapen.

Det finns fler områden som bör uppmärksammas.

Under årens lopp har USA:s roll och kostnadsfördelningen ”burden sharing” diskuterats mellan USA och de europeiska medlemmarna i NATO.NATO har successivt anpassats till utvecklingen i omvärlden, t ex när kalla kriget upphörde i början av 1990-talet och har utvidgats i olika omgångar sedan 1952, senast 2017 med Montenegro.[24]

Sedan 2014 [25] har organisationen ökat förmågan med bildandet av en snabbinsatsstyrka, ”VJTF”, och har sedan 2016 [26] beslutat öka den militära närvaron i Polen, Estland, Lettland och Litauen.På senare tid har USA:s president gjort uttalanden som medfört osäkerhet bland övriga medlemmar kring tillämpningen av NATO:s kollektiva självförsvarsparagraf Art V. [27] [28]

Andra uttalanden från den amerikanska administrationen tonar ned retoriken och rimligen gäller Art V som den var tänkt att göra. Sannolikt medför det ökade trycket från USA att de europeiska medlemmarna kommer att satsa mer på försvarsutgifterna, mot målet på 2 % av BNP.

Fungerande sjötransporter för tyngre materiel mm från USA till Europa är fortsatt av fundamental betydelse för den praktiska innebörden av Art. V. Betydelsen har troligen ökat, p g a de stora styrkereduktioner som genomförts i Europa sedan murens fall.

Det kalla krigets SLOC [29] har fått en renässans och är återigen aktuella.

Europa är dessutom synnerligen beroende av USA:s strategiska transportflyg, förmåga till lufttankning samt strategisk underrättelsetjänst.

Inom EU [30] har ambitionsnivån höjts och en militär lednings- och planeringsfunktion skapats. Tankarna kring en europeisk försvarsfond för förmågeutveckling och forskning är aktuella och den civila krishanteringsförmågan förbättras. I november 2017 undertecknade ett antal länder inom EU, inklusive Sverige, en gemensam avsiktsförklaring kring ett permanent strukturerat samarbete ”PESCO” [31] som kan förändra EU:s roll på sikt.

EU och NATO har 2016 undertecknat en deklaration [32] om utökat samarbete, bl a för gemensamma åtgärder avseende hybridhot och cyberhot. Storbritanniens kommande utträde ur EU försvagar EU:s militära handlingsmöjligheter redan inom några år och utvecklingen är högst osäker.

EU har ännu inte utvecklats som militär aktör i linje med tidigare förväntningar. Flertalet EU-länder är medlemmar i NATO och ser sannolikt inte behovet av ytterligare en militär aktör. I framtiden kan detta förändras med det tidigare nämnda samarbetet, ”PESCO”.[33]

Både EU och NATO har utvecklat snabbinsatsstyrkor, som med relativt kort varsel kan sättas in. Speciellt gäller detta NRF [34] som sedan starten 2002 utvecklats till en trovärdig och kapabel styrka, operativ sedan 2006.  Däremot har, såvitt författaren känner till, NRF aldrig använts i militära operationer.

Snabbinsatsstyrkorna är, precis som namnet säger, avsedda för snabba insatser med begränsad varaktighet och inom ett begränsat område. En militär operation över ett större område och med längre varaktighet behöver därför tillföras substantiella resurser, bland dessa tung utrustning, robotar mm. Sannolikheten att resurserna finns i USA är fortsatt stor och sjötransporter tar, nu som tidigare, avsevärd tid.

Utrymmet i tid mellan snabbinsatsförbandens uthållighet och tillförsel är därför en ytterst stor utmaning, eller synnerligen problematiskt för att vara direkt.

Sverige har under senare år tecknat en mängd avtal, både bilaterala och andra, med olika aktörer. Bland dessa kan exempelvis avtalet mellan USA, Finland och Sverige nämnas, där förutsättningarna för ytterligare fördjupat samarbete och gemensam säkerhet stått i fokus.  Ett annat exempel är det samarbete som utvecklats mest, både till bredd och djup, med Finland.

I SOU 2016:64 [35] utvecklas detta till:

… förberedelser för ett gemensamt användande av civila och militära resurser i olika scenarier. Exempel på detta kan vara hävdande av respektive lands territoriella integritet eller utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN:s stadga. Sådan planering bör vara ett komplement till, men skilt från, respektive lands nationella planering. Samarbetet innebär en möjlighet till gemensamt agerande, men inte några utfästelser.

Utvecklingen har, trots radikala framsteg som ovan, drabbats av sprickor i fasaden när tidigare stabila fundament sviktar.

Återuppbyggnaden

Sverige är, som en av de mindre nationalstaterna, starkt beroende av ett fungerande internationellt system, där avtal mellan stater, små som större, både kan upprättas och bibehållas med en hög grad av tillförlitlighet och förutsägbarhet. I artikeln tas flera exempel upp där ingångna avtal, speciellt efter kalla kriget, eroderas och minskar i betydelse. De organisationer som tagits, mer eller mindre, för givna har utsatts för prövningar. Det gäller såväl NATO, EU och OSSE samt andra organisationer.

Ryssland har, efter en period av ett visst samförstånd med övriga Europa/USA i början av 1990-talet, utvecklats till en allt större osäkerhetsfaktor. Det finns en monumental skillnad mellan hur landet agerade som en militärt svag aktör, när nästan samtliga avtal som nämnts tidigare ingicks och hur Ryssland agerar från en styrkeposition idag. Det väcker många frågor: Vilket blir nästa steg? Kan situationen liknande den i östra Ukraina överföras till området runt Östersjön? Vilka andra avtal kommer att överges?

USA:s agerande avseende Art V väcker frågor, kanske farhågor? Blir det annorlunda på sikt, kanske i konkurrens med landets intressen i Asien eller andra områden än Europa?

Samtidigt är Art V ett uttryck för vikten av den transatlantiska länken, såväl för USA:s inflytande i, som för ett Europa med en – än så länge – bristande militär förmåga. Därför är det av största vikt att transporter av tyngre materiel till sjöss, i luften och på marken fungerar, både till och inom Europa. Transporterna till sjöss tar, precis som tidigare nämnts, lång tid (månad-månader) varför den egna tillgängliga militära förmågan bland de europeiska länderna bör anpassas till detta.

Den egna tillgängliga militära och civila förmågan bör alltså vara i fokus.

De avtal som tecknats mellan Sverige och andra säkerhetspolitiska aktörer underlättar självfallet samarbete, men de innebär ingen garanti för militär hjälp. Det finns också en risk i att fokusera på att ta emot hjälp, det är naturligtvis viktigt att göra det omvända också. Varje samarbete eller avtal föder förväntningar från den/de som har signerat avtalet.  Därför behövs också andra åtgärder från svensk sida som snabbt och långsiktigt understödjer ett fortsatt fördjupat samarbete med andra aktörer, främst Finland och NATO.

En säker väg till ökad säkerhet är ökade egna satsningar på det militära och civila försvaret. Den egna tillgängliga militära och civila förmågan måste vara i fokus, den ökar vår trovärdighet och visar att vi tar säkerheten på allvar – gräv där du står!

När fundamenten sviktar gäller det att själv bygga en stabil grund – då undviker man åtminstone sprickorna i den egna fasaden!

Det är ingen annan som bygger grunden åt oss.

 
Författaren är RO/överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato. (Varmt tack till kallade ledamoten av Kungl Krigsvetenskapsakademien professor Stefan Forss för värdefulla synpunkter och bidrag)

Noter

[1] Den nyligen avlidne amerikanska presidenten George H.W. Bush var en centralfigur då ESK i slutet av 1980-talet drev på den s k Parisstadgan (Paris Charter for a New Europe) som godkändes 1990. Där, liksom även i Istanbuldokumentet 1998, formulerades den nya säkerhetsordningen enligt de riktlinjer som även Ryssland godkände efter murens fall.

[2] Wikipedia, RSD-10 Pioneer (https://en.wikipedia.org/wiki/RSD-10_Pioneer). Se även MilitaryRussia.ru, RSD-10 Pioneer – SS-20 Saber (http://militaryrussia.ru/blog/topic-381.html).

[3] Utförliga amerikanska intervjuer med ryska militära nyckelpersoner i början på 1990-talet visade att just hotet mot de europeiska huvudstäderna var ett centralt inslag i den sovjetiska militärledningens operativa planer på 1980-talet för att hålla en eventuell militär konflikt mellan Nato och Warszawapakten på konventionell nivå. Ryska simuleringar av operationer med tidig, massiv kärnvapeninsats mot särskilt Natos flygbassystem pekade starkt på väldiga kontraproduktiva följder. Västliga vindar skulle ha omintetgjort den sovjetiska massiva ”motoffensiven” och förorsakat de sovjetiska pansararméerna så svåra förluster p g a strålningsskador att offensiven skulle ha strypts av sig själv. (Stefan Forss, Russian Nuclear Policy, Doctrine and Strategy, i Russia’s Military Strategy and Doctrine, Matthew Czekaj & Glen E. Howard, eds., Jamestown Foundation, Washington D.C., 2018).

[4] U.S. Department of State, “Treaty Between The United States Of America And The Union Of Soviet Socialist Republics On The Elimination Of Their Intermediate-Range And Shorter-Range Missiles (INF Treaty)”, (https://www.state.gov/t/avc/trty/102360.htm)

[5] https://www.foi.se/press–nyheter/nyheter/nyhetsarkiv/2018-11-07-experternas-syn-pa-inf-avtalet.html

[6] Stefan Forss, december 2018

[7] Conventional Armed Forces in Europe

[8] https://www.osce.org/library/14087?download=true

[9] Ibid

[10] https://www.osce.org/fsc/41245?download=true

[11] Sverige redovisade också tidigare sekretessbelagda uppgifter. Wiendokumentet uppdateras fortfarande, se WD 11 https://www.osce.org/fsc/86597?download=true

[12] Hur Reagans och Gorbatjovs vision dog, Stefan Forss, Hufvudstadsbladet 2018-11-21

[13] Organisation for Security and Cooperation in Europe från 1 jan 1995, fd ESK

[14] https://www.nytimes.com/1991/12/21/world/soviet-disarray-yeltsin-says-russia-seeks-to-join-nato.html

[15] Överstelöjtnant Leif Kihlsten (d. 2006), Försvarshögskolan, nämnt i samband med en övning i Södra flygkommandot 1987.

[16] Inkl efterföljande avtal, se not 1.

[17] https://www.svd.se/ryssland-drar-sig-ur-cfe-avtalet

[18] https://www.foi.se/press–nyheter/nyheter/nyhetsarkiv/2018-11-07-experternas-syn-pa-inf-avtalet.html

[19] Ibid, uttalande av Fredrik Westerlund, FOI.

[20] Se not 12.

[21] Iskander M ballistisk missil med räckvidd 500 – 700 km, Iskander K kryssningsmissil med räckvidd 1000 – 1500 km. Den senare är i praktiken en kortare version av Kalibr-NK med uppgiven räckvidd på 2000 – 2500 km. Iskanderbrigaderna uppgår fn till 12 – 13, vardera med 12 lavetter med två missiler var och två i reserv. Källa: Stefan Forss 2018, se not 3. Se också Stefan Forss, The Russian Operational-Tactical Iskander Missile system, National Defence University 2012 http://www.doria.fi/bitstream/handle/10024/84362/StratL4_42w.pdf?sequence=1&isAllowed=y

[22] U.S. Plans to Leave Russian Nuclear Deal, but Is Still Consulting Allies, Official Says, Wall Street Journal, 2018-12-03. Kort tid därefter meddelade dock USA:s utrikesminister Mike Pompeo vid Natos ministermöte i Bryssel, 4 december 2018, att USA drar sig ur inom 60 dygn såvitt Ryssland inte backar. Nato anslöt sig till USA:s uppfattning. https://www.nato.int/cps/en/natohq/official_texts_161122.htm

[23] Se not 12.

[24] https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_52044.htm?selectedLocale=en

[25] Very High Readiness Joint Task Force, multinationell brigad. Se not 5.

[26] Enhanced Forward Presence, fyra bataljonsstridsgrupper. Se not 5.

[27] https://www.nytimes.com/2018/07/18/world/europe/trump-nato-self-defense-montenegro.html

[28] https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_110496.htm?selectedLocale=en

[29] Sea Lines of Communication

[30] Försvarsberedningens rapport, ”Motståndskraft, Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025”, december 2017

[31] Permanent Structured Cooperation, Se även http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2017/11/eus-forsvars–och-utrikesministrar-diskuterade-permanent-strukturerat-samarbete/

[32] Ibid

[33] Ibid

[34] Nato Response Force

[35] SOU 2016:64 Sveriges försvarssamarbeten sid 38-40

av Mats Olofsson

Du kommer till jobbet en gråmulen vinterdag 2024. Där får du beskedet att arbetsgivaren beslutat om införande av ett AI[1]-baserat system för att sköta dina arbetsuppgifter och att många i personalen kommer att sägas upp p g a arbetsbrist. Tyvärr kan man inte erbjuda dig något alternativt arbete, eftersom din kompetens­profil inte matchar vad man behöver för de nya utvecklingsområden man vill expandera inom.

Eller så arbetar du i logistikkedjan, där man köpt in ett helt robotiserat system för lagring, plockning, packning och distribution av alla komponenter. Endast en handfull personer blir kvar för att serva maskinparken och de har en annan kompetens än du.

Detta är exempel på något som har seglat upp som orosmoment för många människor, tillsammans med klimathot, ökad segregation och annat elände som fyller nyhetssidorna.

Har vi kvar våra jobb om 10 år, eller har robotisering och automation tagit över alla vanliga arbets­uppgifter och gjort mänskligheten till en växande grupp av sysslolösa ”navelskådare”? Ska vi förvänta oss massutslagning av traditionella jobb, ersatt av depression och social oro? Och kommer sådan oro att leda till säkerhetsrelaterade konsekvenser?

Mitt bestämda svar är att för komplexa uppgifter, inte minst i kris och krig där själva syftet från en motståndare är att skapa kaos och förvirring, behövs mänskligt beslutsfattande och mänskliga fysiska insatser i fortsatt stor omfattning. Men förändringar avseende kompetenskrav kommer att resultera i utslagning för många samtidigt som de erbjuder nya möjligheter för andra. De negativa momenten kommer dock att få säkerhetskonsekvenser, vilket behöver lyftas in i debatten om och påverka utformningen av framtidens totalförsvar.

Men först en förklaring till rubrikens begrepp: Den första industriella revolutionen anses vara införandet av ångmaskinen och därtill hörande mekanisering av industriproduktionen. Den andra kom med elektriciteten, som skapade förutsättningar för massproduktion. Den tredje uppstod då elektronik och IT innebar en ökad automatisering av processer. Nu står vi en bit in i den fjärde, som tar avstamp i digitaliseringen av varje ingående komponent och påföljande uppkoppling av produktionens samtliga delar och delmoment. Då kan styrning och uppföljning automatiseras och processerna analyseras i realtid och systemen kan lära sig själva av tidigare arbetscykler och genom smarta algoritmer successivt optimera produktionen. I sådana processer blir människan ganska överflödig, sannolikt i en majoritet av stegen från råvara till färdig produkt.

I höstas kom en rapport från World Economic Forum (WEF), The Future of Jobs Report 2018, som gjort ett intervjustudie av mer än 300 globala storföretag angående hur de planerar framtiden. Företeelser som artificiell intelligens (AI), Internet-of-Things, 3D-printing, nanoteknologi, materialteknik och självkörande fordon är alla exempel på teknologier som drastiskt kommer att förändra traditionella förutsättningar för mänskligt arbete.

I rapporten förutspås att det globalt till 2025 kommer att försvinna (lågt räknat) 75 miljoner arbetstillfällen på grund av robotisering och automation. Dessa jobb återfinns främst i tillverknings­industrin, men berör i hög grad också tjänstemän inom handel, redovisning, finansanalys, bank och liknande sektorer med ganska förutsägbara arbetsuppgifter, eller som innebär kalkylering och jämförelser med siffror som grund.

Men rapporten bedömer samtidigt att det kommer att skapas 133 miljoner nya jobb, d v s totalt sett fler än de som försvinner. Utmaningen är att det gäller arbetsuppgifter som kräver helt annan kunskap, ofta baserad på högre utbildning, än de som automatiseras bort. Bedömningen är således att vi står inför en gigantisk omskolningsutmaning, om samhället på ett strukturerat sätt ska kunna ta hand om sina medborgare och undvika social utslagning. Det krävs fantasi för att ”uppfinna” dessa nya arbeten som kan förbättra vår tillvaro. Och det krävs planering och ledarskap för att förbereda samhället för konsekvenserna.

Det går att skriva förhoppningsfulla artiklar om ett framtida bättre liv för envar, med samhällslön och möjlighet till ett liv med välstånd, utrymme för självförverkligande och socialt umgänge fullt av kultur och upplevelser. I detta samhälle är det de automatiserade fabrikerna som sköter produktionen och genererar skatteintäkter (robotskatt m m) och statsfinanserna fylls inte främst på genom inbetalning från lönearbete utan genom beskattad produktion och konsumtion.

Det dystopiska alternativet är skrämmande, med ökande mängder av arbetslösa som migrerar på jakt efter inkomster och som en följd av klimatkatastrofer, en exploderande cyberbaserad kriminalitet samt korrupta statschefer eller ligister som använder nya metoder för att expandera sitt inflytande i syfte att komma åt viktiga mineraltillgångar, dricksvatten och andra resurser som blivit bristvara. Mot en sådan relief kommer det framtida totalförsvaret – det vi nu ska bygga upp med medel som t v helt saknas – behöva utformas baserat på ett nytt, gärna tvärvetenskapligt, tänkande för att kunna möta en delvis ny hotbild.

En mera balanserad prognos borde kunna skrivas med bedömningen att väldigt många jobb som innehåller repetitiva moment eller olika typer av kalkyler inom tio år kommer att vara ersatta av robotar eller av datorsystem med enorm beräkningskraft och artificiell intelligens. Även jobb som att bedöma ansökningar o dyl kan komma att skötas av AI, eftersom man då slipper de fördomar och känslomässiga skiften som varje mänsklig intervjuare någon gång uppvisar. Styrande kommer vara om det är ekonomiskt attraktivt och långsiktigt förmånligt, jämfört med att ha människor i loopen.

Men för arbeten som kräver empatisk förmåga och svarar upp mot mera ”mjuka värden” (t ex sjukvård och undervisning) är det troligt att vi inte kommer att betrakta som tillräckligt att det är tekniskt möjligt att automatisera en process. Förmåga till komplext tänkande och kreativitet är egenskaper som kommer att efterfrågas. Hoppet kan sägas stå till att demokratiska värderingar och det gamla uttrycket ”människan lever inte av bröd allena” kan skapa grund för en mängd nya företag och servicenäringar. Förutsättningarna för detta får nog anses vara bäst i länder som redan ligger högt på välståndsskalan.

Det viktiga, som WEF framhåller i sin rapport, är att företag och myndigheter tidigt sätter in åtgärder för att ”reskill and upskill” sin personal. Jag hittar inga lika bra ord på svenska, men det kommer behövas ett framsynt och innovativt ledarskap för att besluta om satsningar på om- och nyskolning och kompetenshöjning. För det är ganska uppenbart att det inte bara går att flytta individer från de gamla processjobben till de nya arbetsuppgifter som kommer att bli relevanta.

Hotet mot samhällets stabilitet är att stora grupper av människor kommer att uppleva sig som överflödiga om inte åtgärder sätts in. Vad det kan leda till ser vi redan tecken på i många (även europeiska) länder, även i sådana som inte hemsöks av krig eller naturkatastrofer, med bl a ökad nationalism och främlingsfientlighet. Exempel på missnöjesströmningar som mycket väl kan sprida sig ser vi i de nu aktuella händelserna i Frankrike. Och det är i detta ljus vi måste betrakta den säkerhetspolitiska utvecklingen. I länder med sämre förutsättningar än våra kommer utslagning och missmod med stor sannolikhet att accelerera, vilket ökar risken för konfrontationer såväl inom dessa länder som över nationsgränser

Vad ska man då förvänta sig om man är anställd i Försvarsmakten? Jag kan här bara ge min egen bedömning, grundad främst på studier av teknik- och omvärldsutveckling. Inget trovärdigt nationellt försvar kan byggas bara med fjärrövervakning, långräckviddiga precisionsvapen och cyberförmåga. Den militära befälhavaren, som har att fatta beslut i komplexa lägen under press, där motståndarens syfte är att vara irrationell och överraskande, behöver vara välutbildad och välövad och han/hon kan inte ersättas av AI. I alla fall inte om det är människor som ska ledas i samordnade insatser. Soldater på marken, till sjöss och i luften kommer att krävas, om än i samverkan med en ökande mängd obemannade system. Militära styrkor behöver kunna möta angrepp mot territoriet, försvara centrala intressen men också ge och ta emot hjälp vid konflikter med andra (partner)nationer inblandade.

Och forskare, planerare, beredskapssamordnare, sjukvårdspersonal och förbandsstödjare av olika slag behövs i hög grad även i framtidens totalförsvar. Men inom logistik, olika ekonomi- och analysfunktioner samt en hel del annan administration ser jag inte att försvarsmyndigheterna har möjlighet att ”ställa sig vid sidan om” i det nyligen inledda paradigmskiftet.

 
Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA. Han har också varit delprojektledare inom KV21[2].
 

Noter

[1] Artificiell intelligens

[2] Projektet Krigsvetenskap i det 21 århundrade, ett av Kungl Krigsvetenskapsakademien drivet, framtidsrelaterat projekt.

Av David Bergman

Varför gör goda människor ibland onda saker?

”Men han verkade ju så normal” är den kanske vanligaste reaktionen när någon gått över gränsen och begått vad vi kallar onda handlingar. Vi reagerar ofta starkt och med stor förvåning när normerna för mänskligt beteende inte följs. De individer som i efterhand döms som onda tycks sällan ha uttryckt sin ondska på något annat sätt än genom den aktuella handlingen. Tvärtom reagerar vi ofta starkt just på grund av att det inte funnits några andra tecken innan.

Varför gör människor ibland onda saker? Frågan är inte på något sätt ny. Inom religionen kallas det för Teodicé-problemet: Om gud är god och allsmäktig varför finns det då ondska i världen? Diskussionen om det goda mot det onda är tidlös, och på flera sätt bekväm att hålla kvar vid.

Inom filosofin diskuteras ofta när en handling blir ondskefull. Att någon stjäl av en annan person skulle nog de flesta benämna som fel men inte nödvändigtvis som ondska. Även ett rånoffer kan sannolikt, trots en otrevlig upplevelse, föreställa sig olika faktorer som lett fram till att en normal person tagit steget att stjäla. Om en rånare däremot våldtar, lemlästar eller förnedrar sitt offer och ler under tiden skulle däremot sannolikt de flesta karaktärisera det som en ond handling. En del i vad vi beskriver som ondska är ofta de handlingar som kännetecknas av utstuderad grymhet, medvetenhet om offrets lidande och en excess i utförandet. I dessa extrema fall räcker de faktorer vi kan föreställa oss ofta inte till och vi börjar benämna onda handlingar som något annat. ”Efter att ha tittat in i hans ögon skulle jag säga att det är ren ondska” sa polisen som grep seriemördaren Samuel Little. I de fall när vi saknar en rationell förklaring i individens tidigare uppvisade personliga kvalitéer eller omkringliggande faktorer, blir förklaringen ofta att se ondska som en högre entitet, något som besätter vissa människor men skonar andra.

Så skulle jag aldrig kunna göra … eller?

Den psykologiska tendensen att vilja se ondska som en högre, nästan övernaturlig entitet är stark av två huvudsakliga anledningar. Det första är att det är en väldigt enkel, binär förklaringsmodell som fyller en ego-defensiv funktion och befriar oss från bördan att försöka förstå. Den kräver inte att vi ifrågasätter något vi tror att vi vet, bara accepterar att det orsakats av något vi ännu inte känner till. Acceptansen att ondska kan besätta en människa att göra fruktansvärda saker befriar oss också från association. Att förklara något som effekten av en odefinierad ondska gör att vi slipper granska om vi eller andra runt omkring (gud förbjude) hade något mån av påverkan till att saker skedde. En acceptans av ondska förklarar handlingen samtidigt som den höjer oss själva som goda. När det gäller utstuderat grymma handlingar är det också lätt att avfärda de som framhåller andra förklaringsmodeller som relativiserande eller ursäktande.

Den andra anledningen att vi gärna ser ondska som en övernaturlig entitet har att göra med oss själva. Det är här det ofta blir jobbigt. Kan vi acceptera en förklaringsmodell att normala människor under en specifik situation med social påverkan skulle kunna göra fruktansvärda handlingar så innefattar rimligtvis den acceptansen och insikten också oss själva. En insikt att vi själva skulle kunna vara kapabla till handlingar som vi fördömer andra för sitter ofta långt inne. Vi vill upprätthålla en bild av oss själva som goda individer som i alla tillfällen följer budord, lagar, folkrätt, normer och regler även när vi hamnar i svåra situationer. En sådan implicit acceptans – att goda människor under fel förutsättningar kan göra onda handlingar – blir påfrestande och det är därmed ofta enklare att fördöma handlingar som effekten av en icke-definierad ondska.

Det inledande exemplet är militärt och den här serien heter Om stridens psykologi. Men de psykologiska mekanismer som beskrivs här är lika för alla människor, militära som civila. Erfarenheter visar att de absolut flesta människor under rätt (eller fel) förutsättningar är kapabla till grymma handlingar. Vissa skillnader finns. Exempelvis är uniformspersonal oftast hårdare selekterad än de flesta andra yrkesgrupper och de ”mörka” personlighetsdragen som beskrivs nedan mindre förekommande än bland allmänheten. Däremot är påverkan från gruppen ofta större i ett militärt system, förstärkta med hierarki och auktoritet, samt att livshotande situationer också kan avtrubba och förskjuta normen för vad som är normalt eller accepterabart. Genomgående kommer både civila och militära exempel att användas.

Individen – och den mörka triaden

“Han är ett monster” eller ”Vilka psykopater” är exempel på reaktioner som ofta förekommer när vi inte förstår individers handlingar. På samma sätt som det är tacksamt med förklaringsmodellen med ondska som övernaturlig entitet finns det även en intuitiv och lätt accepterad förklaring att dåliga individer helt enkelt gör dåliga saker. Det är trots allt oftast en individ, inte det bidragande grupptrycket, som utför en handling eller står åtalade för brott.

Det vi ofta pratar om i dessa sammanhang benämns inom psykologin för ”den mörka triaden” av personlighetsdrag. I detta innefattas 1) den narcissistiska (självälskande) personligheten som kännetecknas av en grandios, egoistisk självbild och en oförståelse för kritik, 2) de machiavelliska personlighetsdragen som utmärks av manipulativa drag där individer med fokus på egenintresse exploaterar andra för egen vinning samt 3) psykopati.

Begreppet psykopater används ofta i vardagligt tal, men existerar inte som klinisk diagnos. Det vi oftast avser återfinns under det som kallas Antisocial personlighetsstörning i diagnostiseringsmanualerna. Dessa fokuserar grovt mer på kriminellt och asocialt beteende. När det gäller det mer vardagliga nyttjandet av ordet beskriver det oftast dominans, impulsivitet och bristande empatisk förmåga (oförmåga att känna med andra) vilket ofta föder en oförmåga att reglera beteenden.

Personlighetsdragen i triaden kan te sig naturliga för personer som begår övergrepp. De har trots allt visat sig överrepresenterade hos individer dömda för våldsbrott. I det något omvända ges ofta narrativet att höga chefer oftare skulle ha psykopatiska drag eller vara psykopater (om än bevisen ofta är mer anekdotiska än empiriska), men beskrivs där inte som dysfunktionella våldsbrottslingar utan snarare som högfungerande individer vilka följer samhälleliga normer och klättrar högt upp på företagens karriärstegar.

Dock så finns det begränsningar i om den mörka triaden kan användas som generell förklaringsmodell för onda handlingar. Det första är att de är personlighetsdrag som i någon utsträckning omfattas av de flesta. Förmågan att empatiskt känna med andra är trots allt inte en absolut variabel och vem har inte en önskan om att ha en positiv, lite självälskande bild av sig själv som kompetent och duglig? Och vart går gränsen mellan att vara listig och planerande i sina ambitioner till att vara manipulativ? Gränsen för när dessa drag blir patologiska är ofta inte absolut.

Många rekryteringsprocesser och uttagningstester syftar just till att identifiera och eliminera individer med dessa personlighetsdrag i rekryteringsprocesser. Individer med låg empatisk förmåga blir trots allt sällan de bästa cheferna och befogenhet att använda våld skall inte ges till någon med bristande impulskontroll. Narrativen om att individer med de ovanstående dragen skulle söka sig till uniformsyrken eller maktpositioner i stora företag saknar självklart inte grund, men är utmanat i mån om de verkligen blir antagna eller framgångsrika i sådana organisationer.

Vad som ytterligare begränsar denna förklaringsmodell för ondska rör hur mycket enskilda personlighetsdrag verkligen styr vårt agerande. Fenomenet att felaktigt se till personliga faktorer än de omliggande omständigheterna kallas för det fundamentala attributionsfelet. Exempelvis, om en kollega anländer andfådd och sen till ett möte är det mer troligt att vi dömer denne som lat och oförmögen att planera sin tid än att denne kan ha löst andra, viktigare uppgifter som försenade ankomsten till mötet. Samma resonemang går att applicera även om man misstänker de mörka personlighetsdragen; En chefs till synes bristande empati i sitt agerande behöver inte säga något om denne som individ eller chefsrollen, utan kan ofta lika enkelt förklaras av att denne påverkas av eller agerar i linje med organisationen runt omkring. För att förstå även detta sammanhang ska vi titta vidare på hur individer påverkas av det kollektiva.

Kollektivet – bra äpplen i den ruttna korgen

I det tidigare inlägget om våldsutövning och konsten att döda gick vi igenom rekvisiten som krävs för att en människa ska kunna frångå de normala moraliska normerna och utöva dödligt våld mot någon annan. De två mest centrala faktorerna är avindividualisering och avhumanisering. Dessa syftar inte till att förändra något hos individen eller dennes moraliska uppfattning om rätt eller fel utan snarare att tala om när moraliska regler kan kringgås. Mekanismerna är nödvändiga för att kunna få normala människor att fungera i strid. Men, det är också samma mekanismer som kan få normala människor att gå över gränsen och begå övergrepp.

Avindividualiseringen gör oss anonyma i en grupp. Genom exempelvis uniformer, rakade huvuden eller bara ett gemensamt uttalat syfte så bildas en grupp vilket ger individen en större anonymitet och stärker känslan av kollektivt handlande. Denna förstärks i relation till storleken på gruppen samt vilket mån av kollektiv identitet individen upplever med den. Ju större läktaren med hejaklacken är desto mer anonym blir individen, vilket inte sällan förstärks av enhetliga matchtröjor och gemensamma sånger. I romanen Flugornas herre beskriver William Golding hur goda skolpojkar från England förvandlas till odjur, till stor del genom att måla sina ansikten på ett uniformt, avindividualiserande sätt. Liknelsen med militära förband blir naturlig. Utöver att soldater bär uniform maskerar de även sina ansikten. Maskeringsfärg döljer individer både fysiskt och psykologiskt, och genom historien har de flesta krigarkulturer på något sätt förändrat sitt utseende innan de går i strid. Det följer sig ävensom naturligt att sådana grupper med starkare sammanhållning, där samtliga passerat initiationsriter för att bli accepterade, också kommer att ha en än större påverkan på individens beteende.

Närvaron av en tydlig auktoritet förstärks ytterligare då det minskar individens upplevda ansvar för handlingarna. Milgrams klassiska lydnadsexperiment är kanske ett av de mest tydliga exemplen på auktoritetens kraft. Där kunde vanliga människor förmås att ge upplevt dödliga elchocker till en fingerad försöksperson, trots att dessa vred sig och klagade på smärtor och hjärtproblem, under förevändningen att den auktoritäre testledaren i vit laboratorierock manade dem att fortsätta och intygade att han tog fullt ansvar. Slutsatsen av Milgrams experiment var att helt vanliga människor kan göra sig skyldiga till hemska handlingar under specifika förutsättningar i en specifik miljö. Auktoritetens makt och benägenheten att infoga sig in en grupp gäller alla människor.

Avhumaniseringen syftar på objektet för våldsutövning. När vi berövar någon dennes mänskliga attribut slutar den att vara en individ och blir ett objekt. Eftersom lagar, normer och regler gäller mellan människor men inte gentemot objekt möjliggör avhumaniseringen våldsutövning. Avhumaniseringen medger det Albert Bandura kallar för en moralisk frikoppling, inte en modifiering av de moraliska principer en individ har utan ett antal rekvisit som gör att dessa kan kringgås: Att döda en människa är fortfarande fel men att nedkämpa en fiende är något som förväntas av dig i strid.

Exempel på enkel avhumanisering kan ses i det inledande exemplet. I fotona från Abu Ghraib har ansiktet på fångarna dolts, ofta genom att de tvingats bära sandsäckar över huvudet eller ytterligare förnedrats genom att vakterna placerat kvinnounderkläder över deras ansikten. När deras ansikten dolts är det enklare att hålla kvar dem som objekt i ett avhumaniserat tillstånd där tröskeln till våldshandlingar blir lägre.

Både auktoritetens och avumaniseringens roll exemplifieras i det klassiska Stanford Prison Experiment, som också filmatiserats ett flertal gånger. Philip Zimbardo och hans doktorander delade in 24 studenter i rollerna som fångar och fångvaktare. Fångvaktarna avindividualiserades genom uniformer och solglasögon med spegelglas. Fångarna avhumaniserades genom nummer och berövades rätten att uttala sig utan tillstånd eller utan att använda formella titlar. Fångvaktarna fick auktoritet att upprätta och upprätthålla ett antal regler. De utvecklade dock så snabbt ett överdrivet grymt och sadistiskt beteende – trots att de visste att objekten var medstudenter och att allt de gjorde övervakades – att experimentet fick avbrytas efter bara sex dagar. Experimentet påvisade i vilken utsträckning situationen och de sociala faktorerna kan påverka att få goda människor att avhumanisera andra och begå onda handlingar. Zimbardo beskrev frånkopplingen av normsystem för just Lucifer-effekten. Han sammanfattar hur goda människor som borde veta bättre men gör värre med frasen “No bad apples, only a rotten basket”.
 

 
I förlängningen av en avhumanisering riskerar den att övergå i en demonisering där en annan individ inte bara förvandlas till ett neutralt objekt utan till något ondskefullt och farligt där våldsutövning inte bara är tillåten utan implicit uppmuntras. Nazisterna kallade judarna för råttor och under folkmordet i Rwanda kallades Tutsierna för kackerlackor. I rasistiska sammanhang används ofta apor (mindre utvecklad än en människa) som avhumaniserande/demoniserande attribut och det är heller inte ovanligt i uppviglande propaganda att grupper jämställs med hundar, grisar, råttor, parasiter, insekter eller andra former av skadedjur som implicit utgör ett hot mot den egna gruppen. Exempel på demoniseringens effekter kan ses exempelvis i Gacaca-domstolarna efter folkmordet i Rwanda där åtalade inte pratade om mord på människor utan att ”utrota kackerlackorna”.

Människors likgiltighet och frånvaron av repressalier

En bidragande faktor för att kunna begå handlingar som strider mot normer och lagar är även frånvaron av repressalier eller ansvarsutkrävande, oaktat om det beror på en upplevd ansvarsförskjutning till en auktoritet, frånvaron av ett juridiskt system eller något annat. 1974 genomförde konstnären Marina Abramovic det numera klassiska verket Rhytm 0 på en studio i Neapel. Fokus låg på publikens agerande gentemot henne i en situation där de befriats från ansvar. Abramovic hade placerat 72 objekt, både för njutning och smärta, på ett bord. Publiken instruerades att de under sex timmar fick använda dem på henne som de behagade, och att hon tog fullt ansvar. Abramovic ställde sig helt stilla mitt i rummet, på samma nivå som besökarna utan scener eller andra psykologiska barriärer.

Den första tiden var publiken avvaktande. Någon rörde henne intimt eller kittlade henne med en fjäder. Den tredje timmen hade hennes kläder skurits från kroppen med rakblad. En timme senare hade de använts på hennes hud. Någon sög blod från hennes hals. Flera sexuella övergrepp genomfördes. Under hela skeendet förhöll hon sig passiv, utan att söka kontakt med de omkring henne.

När konstgalleriet exakt sex timmar senare förklarade att verket var avslutat började Marina Abramovic, nu gråtande och blödande gå runt. Publiken flydde, få vågade möta hennes blick. Hon har senare sammanfattat verket med att om du lämnar det helt upp till publiken omkring, så kan de döda dig.

Samma effekter kan ses i Zimbardos experiment. Vissa av fångvaktarnas sadistiska beteenden förstärktes av de övrigas passivitet. Inom psykologin kallas detta för Bystander-effect, tendensen att förhålla sig passiv när någon behöver hjälp. Något kontraintuitivt så ökar denna med storleken på gruppen. Ju fler personer som står på perrongen desto mindre än chansen att någon tar initiativet att hoppa ner och rädda den som fallit på spåret.

Detsamma gäller frånvaron av de individer och system vi annars normerar oss efter. Normer gäller i ett socialt system, men vad händer när det systemet inte är närvarande? I boken Mörkrets hjärta (Senare omgjord och filmatiserad som Apocalypse Now) beskrivs tystnad som en bidragande faktor till Kurtz storhetsvansinne på den Övre stationen i Kongo-floden. Berättaren förklarar att ingen kan föreställa sig sitt agerande när polismannen eller den gode grannen inte finns närvarande för att ge ett varningens ord.

Men förklarar detta allt?

Förklarar de ovanstående faktorerna verkligen alla manifestationer av onda handlingar? Kan vi se Anders Behring-Breivik, Joseph Fritzl, Anders Eklund, Niklas Lindgren eller andras agerande som endast effekten av enskilda personlighetsfaktorer eller social påverkan? I fall där individer använt så mycket övervåld i sexuella övergrepp och tortyr, utan ett synbart syfte och verkat få sådan sadistisk njutning av sina handlingar är det svårt – på gränsen till omöjligt – att förklara deras agerande även med de begrepp vi gått igenom ovan.

Det enkla svaret är sannolikt nej. Det finns aspekter av onda handlingar som ej är helt klarlagda Även Zimbardo, vars definition av ondska fokuserar uteslutande på sociala faktorer, medger att det alltid finns de fall vi bara inte kan hitta en rationell förklaring till. Andra teoretiker är eniga i hans undantag. Monster existerar, menar författaren Primo Levi i sina texter om förintelsen. Men, menar han, de är alltför få för att verkligen vara farliga och han understryker att han alltid kommer att frukta de vanliga människorna högre.

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

Referenser

Abramović, Marina; Thompson, Chris & Weslien, Katarina (2006) Pure Raw: Performance, Pedagogy, and (Re)presentation, PAJ: A Journal of Performance and Art, 28(1), (pp. 29–50)

Bandura, Albert (2003) The role of selective moral disengagement in terrorism and counterterrorism, i Moghaddam, Fathali & Marsella, Anthony (Red); Understanding Terrorism: Psychological roots, consequences and interventions, American Psychological Association, Washington D.C.

Bandura, Albert (2015) Moral Disengagement: How People Do Harm and Live with Themselves, Worth Publishers, 2015

Conrad, Joseph (2008) Mörkrets hjärta, Lindelöws förlag, Stockholm, (Origninalutgåva Heart of darkness, 1899)

Diener, Edward; Dineen, John; Endresen, Karen; Beaman, Arthur L.; Fraser, Scott C. (1975) Effects of altered responsibility, cognitive set, and modeling on physical aggression and deindividuation. Journal of Personality and Social Psychology, 31, 328–337.

Haslam, Nick (2016) Dehumanization: An Integrative Review, Personality and Social Psychology Review, Vol 10, Issue 3, pp. 252 – 264

Heberlein, Ann (2010) En liten bok om ondska, Alberg Bonniers Förlag, Stockholm

Landay, Karen; Harms, Peter & Credé, Marcus. (2018) Shall We Serve the Dark Lords? A Meta-Analytic Review of Psychopathy and Leadership. Journal of Applied Psychology.

Levi, Primo (1988) Är detta en människa, Albert Bonniers Förlag, Stockholm (Originalutgåva Se questo è un uomo, 1947)

Milgran, Stanley (2009) Obedience to Authority: An Experimental View, Harper Perennial Modern Classics

Taguba, Antonio (2004) Ariticle 15-6 invesitation of the 800th Military Police Brigade, Department of Defence, Washington

US Department of Defence (2004) Final Report of the independent panel to review DoD Detention Operations, Washington

Vaes, Jeroen; Leyens, Jacques-Philippe; Paola Paladino, Maria & Miranda, Mariana Pires (2012) We are human, they are not: Driving forces behind outgroup dehumanisation and the humanisation of the ingroup, European Review of Social Psychology, 23:1, 64-106

Ward, Frazer (2012) No Innocent Bystanders: Performance Art and Audience, University Press of New England,

Zimbardo, Philip (2007) The Lucifer Effect – Understanding how good people turn evil, Random House, New York