Försvarsbloggare

av Magnus Sjöland

Detta inlägg är en personlig reflektion då jag hört rykten om att flera länder i Asien tar fram nanovapen, dock finns det i nuläget ingen stat som erkänt varken utveckling eller innehav. Mycket fokus ligger på Nordkorea just nu och dess vapenutveckling. Ofta nämns att de utvecklar nanovapen. Dessa vapen kan bli ett stort hot mot hela mänskligheten!

Nordkorea har skrivit på “Convention on the Prohibition of the Development, Production, Stockpiling and Use of Chemical Weapons and on their Destruction” (CWC), vilken förbjuder kemiska vapen. De har även skrivit på avtalet mot biologiska och giftiga vapen ”The Convention on the Prohibition of the Development, Production and Stockpiling of Bacteriological (Biological) and Toxin Weapons and on their Destruction” (BWC) vilket innebär ett förbud mot att dessa vapen utvecklas och produceras, samt att ha lager av bakterier och gifter för krigssyfte. Tyvärr finns inte nanovapen med i de internationella konventionerna och Nordkorea bryter därmed inte mot internationell lagstiftning i hur man skall behandla varandra under ett krig om de utvecklar nanovapen.

Vad är då ett nanovapen? Det kan vara allt från små nanostora partiklar som härmar kemiska vapen till miniatyrelektronik som vid t ex inandning medger spårning av enskilda individer. Nanopartiklar kan orsaka allvarlig lunginflammation och fibros i lungorna vid inandning av kolnanorör, men även förstärka effekten av dagens vapen. Man kan även tänka sig självförökande nanopartiklar som reproducerar sig själva och kan bli en hemsk farsot. Redan de nanomaterial vi tar fram idag i fredligt syfte kan vara farliga för människan, forskare i Sverige har visat att nanopartiklar kan lura blod-hjärnbarriären och orsaka svåra hjärnskador, de har också visat att partiklar kan tas upp av luktnerven i näsan och transportera nanopartiklar vidare till hjärnan. En artikel publicerad 2015 från Canada berättar att man utvecklar magnetiska nanorobotar som skall ta sig in i hjärnan via blod-hjärnbarriären och leverera molekyler direkt in i hjärnan (Sciencedaily).

Hur stor är en nanopartikel? Nano är det grekiska ordet för dvärg och betyder miljarddel. En nanometer betyder en miljarddels meter och är ungefär lika stor som en molekyl eller ca 10 väteatomer. En DNA-sträng är knappt 10 nanometer på bredden, en röd blodkropp är ca 7.000 nanometer i diameter och ett hårstrå är 80.000 nanometer brett. När vi pratar om nanoteknik menar vi normalt objekt tillverkade av människan som är mindre än 100 nanometer. Med denna teknik kan vi bygga helt nya material, t ex kommer vi kunna bygga nya former av utrahårda ”diamanter” av rent kol. Vi blandar även in nanopartiklar i solkrämer för att skydda oss mot solens strålar sedan ett tiotal år. Nanopartiklar är så lätta att de svävar i luften utan att landa och hamnar de i vatten sjunker de inte ner till botten. De tar sig lätt igenom fysiska barriärer och fäster hårt på ytor. Ett stort problem är att det verkar som om inte kroppens immunsystem tar hand om och städar bort nanopartiklarna ur kroppen, de kan bli kvar för evigt.

I framtiden är det inte omöjligt att vi kan utveckla nanoteknik som är avsedd för spionsystem, små partiklar kan ha både en sensor och en sändare. Forskare har visat att när man dricker vatten med nanopartiklar, så kan de ta sig in i nervsystemet och blodomloppet. Man kan även tänka sig att nanopartiklar kan ta sig till vissa specifika områden i människokroppen och där göra stor skada. I framtida krigföring kan nanopartiklar drastiskt förändra krigsförlopp då de kan bli kraftfulla och i värsta fall bli lättillgängliga både för diktaturer och terrorister.

Vi behöver en ny internationell lagstiftning med ett omfattande regelverk, men innan vi kan göra det behövs att vi tar fram definitioner och standardisering så att vi kan sätta namn på strukturerna. När det är på plats kan vi mäta och kontrollera.

Idag finns inga regler och risken är stor att tekniken utvecklas så fort att inte myndigheter och länder hinner med att lagstifta. MSB, FOI, KI och Kemikalieinspektionen borde involveras för att skydda vår befolkning. Idag är samhällets kontroll av tekniken minimal och ännu mindre mellan stater. Jag tycker att Sverige bör vara med och definiera tekniken och den framtida lagstiftningen. Då lär vi oss både att tillämpa tekniken i fredliga projekt och gör samtidigt en stor insats för mänskligheten genom att skydda oss från farliga partiklar.

Författaren är vd och ledamot av KKrVA.

av Bo Hugemark

Under det första världskriget lämnades de nordiska länderna utanför krigshandlingarna (med undantag av storfurstendömet Finland). Kriget utkämpades i huvudsak till lands, i ställningskrig på västfronten, rörligt i öster. Därtill med örlogsblockad till havs och ubåtskrig mot Ententens försörjningslina till USA.

I det andra världskriget hoppades de skandinaviska länderna på en upprepning, men tyskarna hade dragit lärdomar av det första och angrep Norge och Danmark bland annat för att försvåra marin blockad och underlätta ubåtskriget. Krigsteknikens utveckling, framför allt flygets ökade betydelse spelade också in. Sverige ensamt kunde bevara sin neutralitet, genom turliga omständigheter och eftergiftspolitik.

I det tredje, aldrig utkämpade, världskriget hoppades Sverige att även då vara neutralt. Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig blev doktrinen. Det var sannolikt en chimär. Det kriget skulle säkerligen ha förts i alla element och över vidare krigsskådeplatser. Efter hand under det kalla kriget kom Norden att i stället för en flank till Centraleuropa att betecknas som en potentiell nordlig front.

Idag har Sveriges statsmakter i solidaritetsförklaringen uttryckligen övergivit tron på att kunna stå utanför krig i vårt närområde: ”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land.” Icke desto mindre finner man i NATO-motståndarnas argumentation en föreställning om att allianslösheten ger oss ökad handlingsfrihet.  I en lysande uppsats publicerad av Finlands Utrikespolitiska Institut Trapped in the Twilight Zone, Sweden between Neutrality and NATO ger Robert Dalsjö en historisk-psykologisk förklaring till motviljan att överge neutralitetshoppet: ”In fact, scratch the surface of almost any Swede and you will find instincts and a sense of detachment from the European mainstream that are the results of 200 years on the sidelines of history.”

Anmärkningsvärt nog fortlever det hoppet på sina håll också I Finland som förvisso inte haft 200 år av fred. Det återspeglas i en färsk debatt där en av Finlands framträdande säkerhetspolitiska journalister, Olli Ainola vid eftermiddagstidningen Iltalehti hävdar att det råder delade meningar mellan president Sauli Niinistö och riksdagen om finskt bistånd till Baltikum i händelse av krig. Meningsskiljaktigheterna har förnekats av Niinistö och den som av Ainola utpekas som drivande i frågan i riksdagen, f d utrikesminister Erkki Tuomioja, notorisk neutralist. Vare därmed hur som helst, föreställningen om att Finland, i motsats till Sverige skulle kunna stå utanför krigshandlingar i Baltikum florerar i finsk debatt.

Det är mycket osannolikt, bygger på en felaktig uppfattning av hur ett krig i Östersjöområdet skulle kunna gestalta sig. Kanske påverkad av den svenska satsningen på Gotland, i debatt och sent omsider i praktiska åtgärder. En klok kraftsamling av våra minimala resurser mot det farligaste hotet. Som visas i Karlis Neretnieks scenariobeskrivning i Till bröders hjälp/Friends in Need skulle ryssarna genom att ta Gotland närmast omöjliggöra allierade flyginsatser över Östersjön i försvaret av Baltikum. En annan flygväg vore då över Finland, gärna med utnyttjande av finska baser. Då når man också de bakre delarna av och förbindelselinjerna för ryska invasionsstyrkor.

Det är knappast troligt att Ryssland skulle lämna den infallsporten öppen inför en invasion, inte heller att det skulle ta risken att Finska viken spärrades. En preemptiv rysk insats mot Finland skulle vara högst sannolik, i synnerhet som landet öppet proklamerar en latent NATO-option – som det inte skulle hinna implementera i en hastigt uppblossande kris.

I sitt motstånd mot NATO-anslutning faller både svenska och finska neutralister tillbaka på orealistiska föreställningar om en framtida väpnad konflikt. Det är värre än så: om Asintolas beskrivning är korrekt vill Tuomioja-falangens företrädare få till ett regelrätt förbud mot att ge framför allt Estland militärt stöd. Det påminner om den svenska socialdemokratiska regeringens utrikesdeklaration 1995, där det sades ” För att vi skall kunna bidra till säkerhetspolitisk stabilitet krävs emellertid att vårt handlande är förutsägbart Vi får inte heller inge andra stater förväntningar om ett svenskt militärt engagemang i händelse av väpnad konflikt”. Det var avsett som en näsknäpp åt Carl Bildt, som hävdat att Sverige inte kunde vara neutralt om de baltiska staterna angreps. ”Förutsägbarhets – doktrinen” blev kortlivad, men nu ser vi kanske den leva upp i finsk tappning. Den strider mot alla sunda strategiska principer och ger carte blanche till den presumtive angriparen.

 
Författaren är överste, säkerhets- och försvarspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

av David Bergman

Foto: Steve Hillebrand, U.S. Fish and Wildlife Service, Public Domain

 
De olika svaren på kritiken utgår sammanfattningsvis från att kritikerna inte förstått kampanjens syfte och förtydligar att den syftar till att locka människor som tidigare inte övervägt Försvarsmakten som arbetsgivare, samt att man gjort en undersökning av målgruppen. Detta är givetvis bra att klargöra. Problemet är bara att ingen har påstått något annat.

Att nå nya målgrupper som ännu inte ansökt till Försvarsmakten och att dessa måste analyseras ställer nog de flesta sig bakom. Den huvudsakliga kritiken har dock utgått från att anställda inte känner igen sig och personliga upplevelser inom organisationen att den aktuella typen av kampanjer riskerar att ge en felaktig bild av yrket och bygga orimliga förväntningar, vilket riskerar att inte bara locka nya utan fel individer ur målgruppen. Orimliga förväntningar är ett brett begrepp, men det kanske mest extrema exemplet har varit att vapenvägrare ryckt in till GMU. Detta berörs i responsen endast i förbigående med att man ifrågasätter att detta stämmer, ett något underligt förhållningssätt till kritik från medarbetare som delger självupplevda situationer.

I responsen från myndigheten sägs explicit att reaktionerna från medarbetarna handlar om en ”hotad självbild”. Nu har jag inte uppfattat att så är fallet utan upplever att diskussionen hållits på en saklig nivå. Men om det vore så, skulle det inte då finnas anledning till än större oro? Om bilden i marknadsföringen skiljer sig så radikalt åt från den som medarbetare har av sig själva och yrkets kärnfunktioner att de upplever sin egen uppfattning hotad, finns det väl snarare mycket god anledning att reflektera över diskrepansen.

På en viktig punkt delar jag Informationsstabens mening, att den uppfattning som den slutliga soldaten har om sig själv och sin roll bygger på mycket mer än en reklamfilm och att om något fallerat är det ofta ett systemfel. Detta är viktigt att hålla i åtanke i alla diskussioner inom området. Om vi misslyckats att ge en rättvisande bild till en färdig soldat – från första intresse, till ansökan, antagning, inryckning, utbildning och anställning – är det ett systemfel och inte beroende på en enskild faktor. Detta ställer dock snarare större krav på systemet samt en koherens i detta: att exempelvis de som arbetar med uttagning upplever att de får rätt sökande, att de som arbetar med utbildning upplever att de får rätt uttagna och så vidare. Orimliga eller felaktiga förväntningar kommer att belasta kedjan mer ju längre de finns kvar.

Sammantaget missar responsen från Informationsstaben kritikens kärna, samtidigt som den ger en något nedvärderande klapp på huvudet till de medarbetare som uttryckt ärlig frustration och oro över att rekryteringskampanjen riskerar att ge en felaktig bild av soldatyrket och skapa orimliga förväntningar.

Den aktuella kampanjen anges vara del i ett övergripande varumärkesbyggande. Man kan ifrågasätta om Försvarsmakten och andra tjänsteinriktade organisationer bör rakt av använda ekonomiska begrepp för vinstdrivande organisationer som ’marknad’ och ’varumärke’. Förutsättningarna skiljer sig markant mellan olika typer av organisationer. Arbetet de representerar behövs dock. Försvarsmakten behöver framhäva och positionera sig som den bästa möjliga arbetsgivaren jämfört med andra. Men även inom rent civila tillämpningar av Employer Branding understryks vikten av att intern kommunikation inom företaget samt extern kommunikation till kandidater, klienter och kunder har en gemensam syn på företagets Corporate Brand – att bygga på de anställda man redan har i att kommunicera vad och hur man gör men framförallt varför man gör detta.

Min huvudsakliga oro rör faktiskt inte den aktuella kampanjen. En missvisande reklamfilm stjälper inte skutan. Jag är däremot mer oroad för den uppenbara och ökande klyftan mellan Informationsstaben och förbanden i denna typ av frågor. Man hade kunnat önska att ansvariga visat att de lyssnar på förbanden de ska rekrytera till lika noga som de säger sig ha analyserat målgruppen de försöker attrahera. Ett dövt öra för varningssignaler inom organisationen riskerar tyvärr att leda till en kraftigare slagsida och en större misstro.

Författaren är kapten och Försvarsmaktsdoktorand i psykologi.

av Hans Lindblad

Många vittnar om hur människor i Stockholm hjälpte varandra efter terrorattacken på Drottninggatan. När kollektivtrafiken var nedstängd kom många att erbjuda okända skjuts eller öppnade sina hem för enskilda som annars inte haft tak över huvudet. Civilsamhället fungerade genom att människor ställde upp för varandra och visade beslutsamhet att värna öppenhet och gemenskap. Svensk polisorganisation har erbarmligt låg andel utredda brott, men den här gången tog den sig ändå samman på ett bra sätt. Så borde det helst alltid vara, att både civilsamhälle och myndigheter fungerar.

4-6 december 1998 drabbades min hemstad Gävle av ett extremt och ihållande snöfall. Mycket stora mängder föll över centrum och ut mot havet mot norr (för övrigt delvis områden som tolv år tidigare genom regn drabbats av de kraftigaste radioaktiva nedfallen i Sverige efter reaktorhaveriet i Tjernobyl). Hittills enda gången i modern tid som en svensk stad varit isolerad från omvärlden i flera dygn. Järnvägarna, E4 och alla andra vägar och gator var oframkomliga. Väldiga snömängder överallt gjorde att polis och kommunala organ inte kunde nå medborgarna. I praktiken fick jag dra mig till minnes från försvarsutskottet, exempelvis att livsmedelshandeln är beroende av närmast daglig tillförsel. Redan andra dygnet var mejeriprodukterna slut, och hyllor blev allt tommare så det blev meningslöst att hålla öppet. Allvarligast var naturligtvis att inte heller ambulanser kunde göra något. När snöfallet upphört sände försvarsmakten in ett par helikoptrar och Dalregementet kom med några bandvagnar.

Flertalet arbetsplatser var stängda, liksom skolor. Post och tidningar bars inte ut, men Gefle Dagblad och Arbetarbladet tryckte upp mindre upplagor för gratis hämtning på platser i centrum.

Många mindes sedan starkt hur människor ställde upp för varandra. Tvärtemot vanan i Sverige började många prata med okända, sökte uppmuntra, informera och utbyta råd. Grannar grävde fram varandras dörrar som annars inte kunde öppnas, och man sökte upp äldre när hemtjänsten inte kunde komma. Mitt dominerande intryck var att medborgarna agerade, att det vi såg var ett spontant civilsamhälle, starkare än vi nog trodde innan. Jag såg inga tecken på panik eller rädsla. De flesta tycktes suga in intrycken av en spöklik stad helt utan fordonstrafik. Naturligtvis insåg vi att allt hade varit mycket allvarligare om också strömmen brutits, med många eluppvärmda bostäder.

Upplevelsen av civilsamhället var en kontrast till vad jag hört om industriutsläppet i Karlskoga 13 år tidigare, i januari 1985. Det gällde oleum som svepte in över staden som en tät dimma det närmaste dygnet. Oleum utgörs av svaveltrioxid löst i hundraprocentig svavelsyra. I kontakt med luftens fuktighet bildades en kraftig dimma över ett stort område. Den tidigare chefspsykologen i Israels försvarsmakt Ben Shalit var gift med en svenska och laborator vid FOA i Karlstad. Han tog sig till Karlskoga och blev förundrad över vad han såg. Hade ett motsvarande gasmoln uppträtt i något land vid Medelhavet skulle panik ha utbrutit, men folk skulle åtminstone ha agerat. Visst flydde en del också från Karlskoga, men de flesta stannade märkligt lugna i sina hus, tydligen i full förtröstan på att om något skulle vara farligt så skulle polisen, kommunen eller landstinget vidta behövliga åtgärder. Det var myndigheternas ansvar och därför inget som den enskilde och därmed civilsamhället behövde oroa sig för.

Den tyske författaren Hans Magnus Enzenberger beskrev hösten 1982 i sin reportageserie ”Svensk höst” i Dagens Nyheter intryck av en tids vistelse i landet. Det som frapperade honom mest var svenskarnas märkligt stora tilltro och tillit till överheten. Stat och kommun uppfattades som ”den gode herden”. Detta i stark kontrast mot södra delen av kontinenten, där människor i alla tider lärt sig att betrakta myndigheter och offentliga tjänstemän med stor misstro. ”I generationer hade central- och sydeuropéer fått erfara hur makt är korrumperad, och de enskilda har därför lärt sig att värja sig från påbud uppifrån. Svenskar har, vilket alla borde avundass dem, inte som många andra folk tvingats uppleva myndigheter vars tidsfördriv är beväpnad människojakt.” Att utan vidare få människor att acceptera personnummer hade knappast varit möjligt i ett kontinentalt land.

Den tillit till svenska myndigheter Enzenberger tyckte sig se för 35 år sedan är sedan länge urholkad. Att mordet på Olof Palme inte klarades upp bidrog till misstro. I stället för att utse en av Europas mest erfarna mordutredare som spaningsledare tilläts en amatör på området att bestämma. Rader av elementära regler åsidosattes, och i stället för att hålla många spår öppna band sig ledaren tidigt för en teori. En person dömdes sedan för mordet men friades i nästa instans. Vanskötseln av spaningsarbetet och konflikter mellan åklagare och polis fick naturligtvis förödande effekter på allmänhetens tilltro.

Ett annat fruktansvärt exempel var mordet på tioåriga Engla Höglund i Stjärnsund 2008, vilket knappast kunde ha inträffat i ett land med fungerande polisväsende. Risken för fortsatt dödande gör det extra angeläget att söka lösa sexualmord. Det visade sig sedan att Englas baneman redan tidigare dödat en kvinna, men att polisen i Dalarna lagt tips rörande det mordet på hög i ett år. Rikskrim gav polisen en lista på dömda sexualbrottslingar i närområdet med uppmaning att ta DNA-prov på dem. När en annan polismyndighet senare fick i uppdrag att ganska dalapolisens agerande överlämnades dokument, men först sedan mördarens namn raderats från listan på personer som borde undersökas. Urkundsförfalskningen var rimligen gjord i polishuset i Falun. Det är svårt att föreställa sig att det brottet i en organisation med så många chefer hade begåtts av någon på konstapelnivå. Som väntat lades ärendet snart ner. Englas mor begärde skadestånd för polisens allvarliga försummelser, men självfallet förlorade hon. Den svenska rättsapparaten har i alla tider i de allra flesta fall tagit myndigheternas parti mot enskilda.

Övergrepp inom äldrevården, kommunala skandaler med korruption och brott mot upphandlingslagen, grundlagsbrott ifråga om offentlighetsprincipen, kriminalitet inom Telia och rader av andra fall bidrar sannolikt till ett successivt minskat förtroende. Regelbrott och oegentligheter inom Riksrevision står i klass för sig eftersom det gäller den myndighet som mest av alla borde stå oväld och ha omdöme. Oegentligheter är naturligtvis inget nytt. Rättsskandalerna kring hovet och höga juridiska befattningshavare i början av 50-talet fick upp ögonen på många människor, inte minst genom Vilhelm Mobergs granskningar. Att människor ändå kunde tro på ”den gode herden” kan ha samband med den kommunala självstyrelsen där de allra flesta ännu personligt kände kommunalt förtroendevalda. Men sedan 50-talet har ju tjänstemannaväldet ökat enormt inom stat, kommun och landsting.

Tsunamin 2002 förvärrades som svenskt trauma genom att Göran Perssons regering var märkligt handlingsförlamad de första dygnen. Vid Estoniakatastrofen var Carl Bildt i väntan på nästa regering chef för en expeditionsministär – som bör vara försiktig med att fatta beslut för framtiden. Trots detta deklarerade Bildt, utan något redovisat tekniskt underlag eller samråd med andra partier, att fartyget borde bärgas för att kunna ta hand om kroppar. Ingvar Carlsson ville inte börja sin nya regering med att gå emot Bildt. Få andra ställningstaganden har lett till så upprörda känslor under många år med skiftande besked och motsättningar fram och tillbaka, mest påfrestande naturligtvis för de anhöriga. I två av de mest uppmärksammande händelserna under senare årtionden har problem alltså snarast förvärrats uppifrån.

Jag var 1992-95 ledamot i den statliga hot- och riskutredningen. Vi använde ett antal scenarier för att söka bedöma vilka behov allvarliga händelser kan ställa på insatser och samordnad ledning. Svårast är förlopp där man inte vet om läget kommer att bli ännu värre och hur utdraget det hela kan bli. Det behövs då bedömningar i olika tidsperspektiv. Om någon föreslagit förlopp liknade dem som sedan blev verklighet i fallen Estonia, tsunamin och terrorbrotten på Drottninggatan skulle vi nog inte tagit med dem eftersom de händelserna hade snabba förlopp med sannolikt mindre behov av uthållig samordnad operativ ledning.

Bland förlopp vi konstruerade var att Trängsletdammen brast och en störtflod sedan sköljde ner längs Dalälven och tidigt utplånade tätorten Mora. Andra scenarier gällde nedfall av radioaktivitet, gasmoln, stora stopp i el- och vattenförsörjning, svår brist på elektronikkomponenter. Vi tittade på massflykt från andra sidan Östersjön. För att bedöma ledningsbehovet studerade vi tre alternativ, med mottagning av 50 000, 200 000 respektive 500 000 asyl- och hjälpsökande.

Vid en stor påfrestning behövs samordning mellan många aktörer. Vi fann tidigt att det svenska systemet med ”självständiga myndigheter” försvårar ledning genom att ingen myndighet godtar att få direktiv från en annan myndighet. Den övergripande samordningen behöver därför skötas från regeringen konstaterade vi, men vi ansåg oss inte ha mandat att ange hur arbetet skulle vara organiserat inom regeringskansliet. De följande 15 åren kom tre andra utredningar som gick in på detta. Fackdepartement tar inte heller order av varandra, så efterhand blev det en allt bredare uppslutning bakom principen att den övergripande samordningen ytterst skulle vara statsministerns ansvar. Till del kan det ses som en fortsättning på den dagliga funktion statsrådsberedningen redan har genom sina kontakter med samtliga departement. I nära anslutning till statsrådsberedningen bör finnas en krisledningsenhet som följer och analyserar inhemska och utländska tänkbara hot, har kontinuerlig beredskap och ansvar för utbildning, övning och vid behov konkret ledning.

All kompetens behöver inte ständigt finnas i regeringskansliet, utan beroende på de aktuella behoven bör personal också hämtas från fackmyndigheter och andra organ. Varje påfrestning har ju sina egna förutsättningar. Hade statsministern direkt vid beskedet om tsunamin kallat till sig en chef från räddningstjänsten i Stockholm med önskan om hjälp skulle denne rätt snabbt ha angett i vilken ordning beslut borde fattas. Ryggmärgsreaktionen för en katastrofkunnig person är att primärt tänka på de skadade.

Men statsministern och hans närmaste saknade sådan rutin och tycktes helt förlamade. Först efter flera dagar började man fundera kring flygtransporter. Det rimliga hade varit att redan första dygnet sända iväg flygplan till Thailand med frivilliga läkare och sköterskor som kunde erbjudas som förstärkning där skadade svenskar vårdades. Visade det sig sedan att inte alla behövdes kunde de i stället erbjudas till andra länder i regionen. Italien visade hur snabbt en insats kan göras. Socialstyrelsen var totalt passiv. Ledningen där sade sedan att det inte fanns några instruktioner för en situation av detta slag. Men då kan man strunta i alla pärmar och agera efter förnuftet, med eller utan beslut från regeringen. Vem skulle i efterhand ha straffat Socialstyrelsen om den sänt iväg några av sina traumagrupper till Thailand i stället för att avvisa dem som erbjöd sig att hjälpa till?

Först efter flera års ytterligare utredande inrättades en krisledningsenhet, kopplad till statsministern enligt de förslag som lämnats. Ett tag ville försvarsministern ha ansvaret i normala tider men överlämna det till regeringschefen vid en inträffad kris. Det avfärdades med att det är fel att skifta ledning mitt i en kris. Tanken att ett annat fackstatsråd skulle ha samordningsfunktionen fördes mig veterligen inte fram av någon.

Jag blev därför, efter att följt frågan i flera år, förbluffad när den nya regering som tillträdde 2014 rev upp det som utretts och beslutats tidigare och i stället meddelade att funktionen lades under en fackminister, nämligen inrikesministern. Beslutet tycks ha fattats brådstörtat och utan redovisat underlag. Det känns meningslöst att viktiga frågor om landets säkerhet utreds under lång tid om allt sedan ersätts med en svårbegriplig improvisation. Var det för att den nye statsministern kände sig osäker och därför inte ville ha ansvaret? Av samtliga regeringschefer sedan inrättandet av Louis De Geers statsministerämbete 1876 var Stefan Löfven den förste som saknade erfarenhet från både regering och riksdag. Inte ens 20-talets båda tjänstemannaregeringar hade så oerfarna chefer.

Antag att Sverige drabbas av en massepidemi som slår mot flera kritiska samhällsfunktioner. Det rimliga vore att statsministern tar det övergripande ansvaret och under krisledningen använder bland andra Socialdepartementet, Socialstyrelsen och Smittskyddsmyndigheten. Inte ett fackstatsråd från ett helt annat område.

Jag utgår från att nästa statsminister frångår regeringens nuvarande ologiska krisorganisation och återför ansvaret till regeringschefen.

 
Författaren är ledamot av KKrVA och tidigare riksdagsledamot.

av Carl Björeman

Förre försvarsministern, numera ordföranden i Försvarsberedningen, Björn von Sydow, menar i ett genmäle mot mig på Akademiens blogg 2017-04-21 ”att försvarsinriktningen 2000 var relevant i det dåvarande omvärldsläget.” Det stämmer inte.

Försvarsinriktningen år 2000 var relevant mot något helt annat, nämligen den föreställning om det rådande omvärldsläget som den politiska och militära försvarsledningen dessvärre hade intalats, av Wilhelm Agrell kallad ”en ny svensk överdoktrin”. Denna överdoktrin var rådande under några år. Nationellt försvar framstod som något ”irrelevant, förlegat och närmast pinsamt, ett tecken på glappande verklighetsuppfattning.” (Wilhelm Agrell, ”Fredens illusioner” s. 244). Björn von Sydows genmäle mot mig tyder enligt min mening på att han tagit starkt intryck av denna vilseledande överdoktrin. Han snedvrider därmed även dagens försvarsdebatt.

Björn von Sydow gör emellertid i sitt genmäle flera utsagor av allmänt intresse. ”Det var från min sida inte en planerad början på en avveckling av det nationella försvaret och värnplikten. Besluten 2004 och 2009 innebar i praktiken att förmågan att möta ett väpnat angrepp mot Sverige avvecklades men jag hade som försvarsminister 1997–2002 inte det som målbild. Dessa beslut togs efter min tid som Försvarsminister.” Det är korrekta utsagor.

Problemet är emellertid att försvarsministerns ”målbild” inte styrde försvarsbeslutet år 2000. Dåvarande ÖB Owe Wiktorin gör med större trovärdighet anspråk på denna tvivelaktiga ära. I ”Försvarets forum nr 2 april 2000” skriver denne, under rubriken ”Beslut bekräftar inriktning”: ”Riksdagen har nu fattat det mest omfattande försvarsbeslutet i modern tid . […] I allt väsentligt har riksdagen följt regeringens proposition och därmed ytterst vår vilja avseende inriktning.”

Jag har i min tidigare inlaga på bloggen – den som Björn von Sydow genmält – visat att dåvarande ÖB Owe Wiktorin har haft stort inflytande i saken. Björn von Sydow har i sitt här aktuella genmäle mot mig inte behandlat denna min inlaga, vare sig positivt eller negativt. I korthet innebar min inlaga att ÖB Wiktorin den 8 december 1994 för centerledaren Olof Johansson avslöjat sin idé (”målbild”) om hur försvarsfrågan borde lösas. Samtidigt hade Wiktorin försäkrat sig om centerledningens stöd i kommande försvarsbeslut att – i sådana beslut

• territorialförsvaret borde läggas ner
• markstridskrafterna minskas
• satsning ske på flygvapnet och JAS
• högkvarteret borde få sköta detta utan inblandning från politikerna (Erik A Egervärn (c) i Jämtlands fältjägarregemente 4, 2006, s. 28)

ÖB Wiktorin började från 1998, med biträde främst av Johan Kihl och Michael Moore, officiellt strateger men till funktion spinndoktorer för ÖB: s katastrofala hugskott och därmed till fördel för flygindustrins särintressen, öppet argumentera för sin målbild.

Förvarsbeslutet år 2000 innebar bland annat följande:

• territorialförsvaret började läggas ned
• arméstridskrafterna började att minska
• satsning på flygvapnet och JAS bekräftades
• högkvarterets inflytande ökade

Sammanfattningsvis bedömer jag att ÖB Wiktorins ”målbild” – i klar skillnad till dåvarande försvarsminister Björn von Sydows målbild – var öppet fientlig gentemot värnplikt och nationellt försvar. Det skulle vara till fördel för tydligheten i försvarsdebatten om Björn von Sydow ansluter sig till denna min bedömning .

Författaren är generallöjtnant och ledamot av KKrVA.

av Gunilla Herolf

När det tidigt på söndagskvällen den 7 maj stod klart att Emmanuel Macron skulle vinna det franska presidentvalet drog många i Europa en stor suck av lättnad. Visserligen hade den populistiska, xenofobiska och EU-fientliga Nationella fronten under Marine Le Pen samlat över 30 procent av rösterna, men presidentposten hade ändå gått till en person som skulle föra en mer traditionell fransk politik, bl a med en stark koppling till Tyskland.

Det är ingen överdrift att säga att det fransk-tyska samarbetet utgör grundbulten för EU. Utan försoningen mellan de två efter andra världskriget, de täta bilaterala kontakterna därefter och de två ländernas djupa engagemang i EU skulle Europa ha sett annorlunda ut. Ändå är Frankrike och Tyskland, ofta kallade EUs lokomotiv, i många avseenden olika varandra och de gemensamma EU-initiativen har ofta föregåtts av en hel del kompromissande. Framför allt förenas de av att EU och dess föregångare har varit betydelsefulla för att uppnå de nationella målen. Genom samarbetet med Frankrike blev Tyskland upptaget i det gemensamma europeiska samarbetet och för Frankrike har Tysklands och därefter andras medverkan i en rad projekt varit viktigt.

Bakom samarbetet mellan Frankrike och Tyskland har hela tiden funnits en underförstådd överenskommelse om att det måste finnas en viss jämvikt mellan de två. Sålunda kan de franska kärnvapnen och medlemskapet i FNs säkerhetsråd ses som balanserade av den tyska ekonomiska styrkan, men här finns också andra komponenter som Europaparlamentets placering i Strasbourg etc.

De senaste årens händelser har frestat på samarbetet, eftersom Frankrike halkat efter alltmer på det ekonomiska området, med svag tillväxt, budgetunderskott och hög arbetslöshet. Samtidigt framstår Tyskland mer och mer som Europas ledare. EUs krav på budgetdisciplin, som bl a Tyskland står bakom, har ibland lett till att hårda ord utväxlats mellan de två och Frankrike har deltagit i det sydeuropeiska samarbete som i hög grad haft sin udd riktad mot Tysklands ekonomiska politik.

Den nya situationen i Europa

Med populismens framfart, Brexit, och därefter valet av Donald Trump till president, har såväl Tyskland som Frankrike sett faran i att både EU och Nato blir försvagade. Beträffande EU såg man emellertid från fransk sida också att det nu skulle bli möjligt att få stöd för initiativ som Storbritannien var emot. Under hösten 2016 lade de två länderna därför fram ett förslag till fördjupat försvarssamarbete inom EU. Resultatet blev inte vad man hoppades. EU antog en uttunnad version av förslaget och även om processen går vidare syns få konkreta steg mot ett mer bindande samarbete.

Till osäkerheten i Europa har också de många valen under 2017 bidragit. Hittills har dock farhågorna inte besannats: Valet i Nederländerna under våren ledde inte som fruktat till en seger för populisten Geert Wilders och nu har populismen också förlorat kampen om den franska presidentposten. Även Tyskland har val under 2017, men risken för en populistseger är betydligt mindre. Alternative für Deutschland (AfD) samlar allt färre anhängare enligt opinionsundersökningarna och ligger nu ofta under 10 procent. Kampen står i stället mellan CDUs Angela Merkel och Socialdemokraterna under den nye kanslerskandidaten Martin Schulz.

Med Macron som fransk president ser det därmed ut som om EUs grundbult kan komma att fungera som tidigare. För Macron är EU-samarbetet centralt och han har under presidentvalskampanjen beskrivit EU-samarbetet som nödvändigt för Frankrike, eftersom det gör landet starkare. Under våren har han haft kontakter med såväl Angela Merkel som Martin Schulz, vilka har fallit väl ut.

Ett nära samarbete mellan Frankrike och Tyskland behöver dock inte betyda ett konfliktfritt sådant. Macron kritiserar som många andra fransmän den tyska dominansen inom EU. När han talar om att genomföra strukturella reformer och skapa ordning i de franska finanserna lägger han också till en önskan om att Tyskland ska hjälpa Frankrike inför de krav som EU ställer på landet. På så vis kan Frankrike komma på fötter igen och jämvikten med Tyskland återställas. Därigenom återfår också, enligt Macron, det fransk-tyska samarbetet sin kraft som draglok för EU. Frågan är dock hur villiga tyskarna kommer att vara att förändra sin politik. I motsats till fransmännen anser de att den goda tyska ekonomin skapats genom tysk effektivitet snarare än av att man vunnit på att hålla lönerna nere. Det är för övrigt långt ifrån säkert att Macron som president kommer att ha kraften att genomföra de nödvändiga strukturförändringarna i Frankrike. Här beror mycket på de kommande parlamentsvalen. Ett annat stort frågetecken i relationen till Tyskland är hur detta land kommer att ställa sig till den politisering av eurosamarbetet som Macron vill genomföra.

På det säkerhetspolitiska området kommer det fransk-tyska samarbetet sannolikt att fortsätta som tidigare. Macrons åsikter tycks stämma väl överens med den nuvarande regeringens. Han vill vidmakthålla ett starkt transatlantiskt samarbete, såväl bilateralt som inom Nato, och hans politik gentemot Ryssland inbegriper fortsatta sanktioner så länge situationen i Ukraina är oförändrad. Macron vill emellertid inte låta Nato stå för all avskräckningspolitik och det fransk-tyska intresset för att utveckla den europeiska säkerhetspolitiska kapaciteten kommer därmed att fortsätta. Som tidigare kommer det att bli genom kompromisser. Frankrike har, förutom sina kärnvapen, också en betydligt större krigsmakt och en aktiv global politik. Tysklands militära styrka är mer begränsad och landet har också en mer återhållen politik, även om den under de senaste åren nu börjat förändras under försvarsminister Ursula von der Leyen.

Åt vilket håll går Europa?

Inom EU talas nu allmänt om en europeisk utveckling i olika hastigheter (multispeed Europe). En sådan plan har också utvecklats av kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, som beskriver den som möjlig att genomföra inom flera olika områden, t ex försvars- och euroområdena. Även Merkel, Stolz och Macron har ställt sig positiva. Hur denna typ av utveckling ska fungera är emellertid osäkert. Medan Macron har givit exempel på närmare samarbete inom eurogruppen har övriga politiker har varit mer vaga. Motiveringarna har varit många: behovet av en nystart inom EU, det faktum att EU delvis redan fungerar enligt denna princip (eurogruppen, Schengen etc), att vissa länder helt enkelt vill mer än andra osv. Ett uppenbart motiv är också att på detta sätt öka avståndet till de EU-medlemmar som inte längre delar den europeiska värdegrunden, framför allt Polen och Ungern. Att alla Visegradländer – Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien – bestämt avvisar planer på ett EU i flera hastigheter är givet med tanke på att de fruktar konsekvenserna för dem själva av detta.

Krisen för EU och Nato har också lett till en ökad åternationalisering, som visar sig i att europeiska länder i sitt agerande i stället för att relatera till EU eller Nato i första hand ser till vilka andra länder som man vill eller behöver samarbeta med. Ett exempel på detta är att Tyskland under det senaste halvåret har ingått en rad olika avtal med olika länder, en typ av samarbete som fått namnet variabel geometri. På samma sätt kan man se Emmanuel Macrons uttalande att Frankrike i framtiden vill samarbeta med Tyskland och Storbritannien när det gäller försvarsfrågor och ett ytterligare exempel är initiativet från Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland när de i höstas erbjöd sig att gemensamt stå för EUs militära ledarskap.

De ledare som förespråkar ett EU i flera hastigheter betonar ofta att deras förslag i slutändan avser att utveckla EU som sådant och att sammanhållningen mellan alla de 27 länderna är det övergripande målet. Givetvis är de medvetna om hur svårt det är att få den ekvationen att gå ihop, men de nya förslagen säger också en hel del om hur svårt dagens ledare upplever att det är att få hela det nu så splittrade EU att hålla samman och utvecklas gemensamt.

 
Författaren är fil dr och ledamot av KKrVA.

Av Jan Wickbom

Sverige är en självständig, alliansfri och demokratiskt styrd nation som skall försvaras av sina egna legala soldater. Ett angrepp är ett angrepp på det svenska folket – inte bara de som går på Drottninggatan. Det är vårt folk som skall försvara sig – inte våra fordon, fartyg och maskiner. Men hela folket kan inte underhållas (logistik) och alla kan inte beväpnas, utrustas och utbildas för att försvara sig och Sverige. Vi måste därför avdela en strategiskt användbar försvarsmakt (HK) med fyra element (mark-, sjö- och luft- samt cyber-element), som kan mobiliseras vid eller inför ett krigsutbrott.

Om en presumtiv motståndare, Ryssland, blir medveten om att angreppet kommer att möta en mobiliserad svensk försvarsmakt, torde han avstå från att angripa Sverige. Eller också försöker man inledningsvis att över havet och genom luften anfalla och ta för vår försvarsmakt viktiga platser, områden och logistikfunktioner över hela territoriet för att sedan kunna ockupera hela Sverige. Försvarsmakten måste därför ha hög, delvis stående, beredskap för vårt cyberförsvar och för våra sjö- och framför allt luftstridskrafter. Sveriges logistik måste stödjas av USA.

Försvarsmakten får så stor förmåga och så hög effekt som riksdagens försvarsanslag (strategins kostnader), rätt utnyttjat, medger.

Operativ förmåga och effekt

Om försvarsmakten är kostnadseffektivt organiserad, kan cyberförsvaret alltid styra försvarsmakten till bästa möjliga (förmåga och effekt) operationer. Cyberförsvaret avläser dygnsvis såväl det politiska som det militära läget på globen. Både Regering och Försvarsmakt har erforderlig handlingsfrihet.

Vi kan i dag börja organisera den politiska och militära förmåga som vi anser vara mest kostnadseffektiv. Detta förutsätter dock att Sveriges försvar (HK) kommer att organiseras som en alliansfri, självständig, kostnadseffektiv försvarsmakt. En försvarsmakt, den Hårda Kärnan (två hundra år gammal), är ingen variabel, vilket däremot den politiska och militära omvärlden är och förblir.

KV 21

Studien Krigsvetenskap i 21 århundradet synes hittills ha bedrivits bakvänt. Man har börjat med att beskriva angriparens, Rysslands, troligaste cyberrelaterade angreppsmetoder, taktik och operationskonst. Sedan fortsatt med att utforska vad som är våra politiska och militära största svagheter. Hittills (studien skall avslutas år 2018) har man sedan fastslagit att inriktningsbeslut 2015 måste tillföras mer pengar för att täcka dessa svagheter.

Sveriges Försvarsminister är nästan ensam om att påvisa hur inriktningsbeslut 2015 är olämpligt som utgångspunkt för den nödvändiga utvecklingen av en ny försvarsmakt.

Under vår mångåriga ”strategiska time out” synes all militär kunskap om vad försvarspolitik innebär ha försvunnit. Hur en försvarsmakt skall organiseras diskuteras inte. Nu talas och skrivs det bara om säkerhetspolitik och militära insatser. För säkerhets skull skall man anordna ”trösklar” i de områden där ryssarna kan väntas anfalla. Dessa trösklar består huvudsakligen av ”insatsförband”, det vill säga tekniskt högtstående förband ur alla försvarsgrenar. Om eller sedan dessa insatser/anfall misslyckats skall resterna av förbanden övergå till ”totalförsvar” och förhoppningsvis avlösas av Nato. Man har glömt den enskilde soldatens vedermödor. Vakna upp ! 

Studien KV21 skall nu fortsätta. Efter att inledningsvis konstatera att Sverige behöver en försvarsmakt (inte en krigsmakt) bör skisseras hur många värnpliktiga soldater vi årligen kan utbilda, beväpna, utrusta och sedan hålla krigsplacerade i 15 år. Därefter, eller samtidigt, bör en kostnadseffektiv försvars- och fredsorganisation med tre försvarsgrenar beskrivas. Till sist bör denna krigsvetenskapliga studie framläggas för Försvarsberedning 2018, där den skall budgeteras.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA

av Jan Leijonhielm

Den 26 mars skedde omfattande demonstrationer över hela Ryssland, de största sedan 2012, då hundratusentals protesterade mot Putins tillträde som president för en ny period. De hade initierats av oppositionspolitikern Aleksander Navalny och riktades mot korruptionen i allmänhet och premiärminister Dmitrij Medvedev i synnerhet. Denna gång hade demonstrationerna dock en annan karaktär och kan i bästa fall innebära en ny faktor i rysk politik, detta av följande skäl:

Framför allt var sammansättningen annorlunda. Medan tidigare demonstrationer huvudsakligen bestod av medelålders ryssar som upplevt sovjeteran, gick en oväntat stor skara tonåringar och personer under 30 ut på gatorna. De representerade en mer orädd generation som i större utsträckning hämtar sin information från nätet, och upplever att de inte vill leva i en starkt korrumperad stat. Detta hjälpte nu inte, polis och FSB arresterade tusentals. Av detta märktes naturligtvis mycket lite i statskontrollerade media.

En annan faktor bestod i spridningen över landet. Även i mindre och mellanstora städer förekom stora protester. Dessutom deltog uppenbarligen en relativt stor andel arbetare i dessa städer, något som gör det besvärligt för regimen att skylla på förvillade och västinfluerade storstadsbor. Här gällde det kärnväljare.

En förklaring till storlek och sammansättning beror sannolikt på måltavlorna för demonstrationerna. Korruptionen är märkbar för alla samhällsklasser och i alla delar av landet. Dessutom är Medvedev genuint impopulär, ca 60 procent av befolkningen hyser inget förtroende för honom. Navalnys roll var däremot inte avgörande, endast en mindre del av befolkningen känner över huvud till honom och endast 5-7 procent skulle i dagsläget rösta på honom i ett presidentval, något Navalny dessutom inte formellt kan deltaga i, eftersom han fällts i domstol för uppenbart påhittade brott.

Att en yngre generation på ett för regimen mycket oväntat sätt visade intresse för politiken tyder på att ett paradigmskifte kan vara på väg. Yngre generationer har hittills varit påtagligt frånvarande i politiken, studenter inte minst. Då räknar jag inte in den s k Putinjugend (ry Nasji), Förenade Rysslands ungdomsförbund, som används som förebild på idoldyrkan och som instrument vid t ex ambassaddemonstrationer, aktioner mot ”landsförrädare” eller bokbål.

Förklaringen till den synbara apati som studenter och andra uppvisat beror i hög grad på att all form av opposition noteras av myndigheterna och ofta leder till stäckade tänkta karriärer inom statsförvaltning och risk för utestängning från universitet. Ett av de mest liberala universiteten, Europeiska Universitet i S:t Petersburgs hotas f n av stängning, regimen har funnit det alltför västvänligt och frispråkigt.

Vad är då utsikterna för fortsatta protestyttringar, eller någon effekt av dem? Dessvärre måste åtminstone de senare betraktas som ytterst begränsade. Putin et consortes hyser en närmast panisk skräck för Majdanliknande protester som skulle bli svårhanterliga och har under åren byggt upp ett stort antal skyddsmurar. Under demonstrationerna 2012 gick hundratusentals ut på gatorna mot det manipulerade presidentvalet. Resultatet blev magert: de som kunde identifieras har successivt åtalats, medan marschen mot en totalitär stat obekymrat fortsatte. Ja, lagstiftningen skärptes naturligtvis också på ett antal områden.

Om demonstrationerna skulle bli svårhanterliga, d v s om säkerhetsorganen inte hinner gripa alla eller tappar kontrollen, har de nu laglig rätt att använda vapen mot folkhopar, d v s skjuta skarpt mot obeväpnade (säkerligen skulle dock skjutvapen i efterhand upptäckas bland demonstranterna).

Det finns synbarligen små kryphål i lagen. Således kan man utan tillstånd utföra enmansdemonstration, men den som så gör kommer snabbt att finna att han/hon omgärdas av andra demonstranter som framstampats av myndigheterna och vips så grips personen av polis för olaglig demonstration. En variant består i att motdemonstranter plötsligt dyker upp och då måste den ensamme gripas av säkerhetsskäl. Demonstrationsrätten har även på andra sätt beskurits kraftigt genom lagstiftning, och nya lagar förbjuder kritik av myndighetspersoner eller skymfande av nationen.

Historiker som vågar ha kritiska synpunkter på t ex det kloka i att låta Leningrads befolkning under andra världskriget uthärda fruktansvärda lidanden avskedas. Eftersom annekteringen av Krim skedde genom ”demokratiska” val, och som skydd för den hotade ryska befolkningen, blir kritiker av den lagstridiga annekteringen brännmärkta som landsförrädare av lydiga media osv.

Mot bakgrund av att Putin nästa år sannolikt kommer att omväljas som president till 2024-inget annat tyder i dag på det, han ligger stadigt över 80 procent i opinions­undersökningar och tiden börjar bli för knapp för en kronprins att träda fram, så är det svårt att se hur opinionsyttringar av nämnda slag skulle kunna åstadkomma en förändrad politik. Det mesta talar dessvärre för en fortsättning av nuvarande trender i alltmer repressiv riktning, instrumenten för att bryta denna utveckling finns helt enkelt inte. Putins oväntade frånfälle, en palatskupp eller mycket stora, ihållande och landsomfattande demonstrationer kanske kan få denna profetia på skam. Det är dock föga troligt att vi i hans ställe skulle få se en liberal politiker med målet att skapa en modern stat på demokratisk grund. Någon valbar sådan finns ännu inte i sikte. Den ryska befolkningens intresse för en sådan stat ligger enligt opinionsundersökningar också tyvärr på en bottenplats sedan länge.

Demokrati blev under Jeltsin synonymt med kaos och fattigdom, sedan hjälper det inte att nästan halva befolkningen anser att landet är på fel väg, förkärleken för en stark ledare väger under alla omständigheter tyngre.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA:

av Magnus Sjöland

Jag och många med mig ser att det värsta terrorscenariot är om en terrororganisation eller en galning kommer över kärnvapen eller radiologiska vapen.

Nu i dagarna ser vi detta hot från:

• Nordkorea
• IS

Detta inlägg handlar främst om IS och andra liknande terroristgrupper, men vi ser att sannolikheten för ett krig har ökat med Nordkorea som nästan varje vecka gör utspel, skickar iväg missiler eller testar kärnvapen. Detta för att visa sin makt och inflytande i världspolitiken?

ISIS har gjort flera utspel och skrivit att de kan köpa kärnvapen. Nu tror jag inte att de har förmågan att kunna hantera kärnvapen, men däremot är risken överhängande för att de börjar använda de mindre farliga smutsiga bomberna, bomber som när de exploderar sprider radioaktivitet i sitt närområde. En smutsig bomb räknas inte som ett massförstörelsevapen, men strålningen och de radioaktiva ämnena är farliga för de flesta levande organismer. Om en självmordsbombare använder sig av en smutsig bomb, blir det initialt samma skada som om bomben inte vore smutsig, men med en helt annan långtidseffekt.

De självmordsbombare vi ser idag tar ofta med sig någon i döden, och ibland blir många dödade och skadade. Nyhetsmedia rapporterar under några dagar, man sanerar snabbt området och redan efter en vecka så är nyhetsflödet någon annan stans och dådet sjunker snabbt bort ur folks medvetande. Nya världshändelser dyker upp, nya olyckor eller attentat sker i en aldrig sinande ström. Terroristerna önskar att deras dåd inte försvinner så snabbt i nyhetsflödena.

Smutsiga bomber är relativt enkla att tillverka och skulle passa en terroristorganisation perfekt. Vad man ofta är ute efter är en långtidseffekt, vilket man fick 11 september. De smutsiga bomberna skulle ge en enorm långtidseffekt, folk skulle bli rädda för att få cancer, handeln blir lidande, turismen går ner och det tar lång tid att sanera. Risken är stor att hela världsekonomin går ner om några sådana bomber detonerar samtidigt i några av världens största städer. Detta skulle ge en enorm effekt på våra moderna samhällen, många gånger större än alla terrordåden vi hittills har sett tillsammans.

Radioaktiva ämnen går illegalt att få tag på i området norr om Turkiet, Syrien, Iran och Irak, mycket kommer från före detta Sovjetrepubliker. När Sovjet kollapsade kunde man relativt ofta läsa i våra svenska tidningar om folk som smugglade in radioaktivt material långt in i Europa. De senaste 20 åren har USA och Ryssland hjälpts åt att stoppa smugglare och tillsammans med länderna i området norr och öster om Svartahavet har de tagit fast smugglare vid flera tillfällen de senaste åren. De har hittat ritningar på smutsiga bomber och lagt beslag på både anrikat och icke anrikat uran. Värdet på smuggelgodset har varit allt från någon miljon till flera miljarder kronor. Köpare anges vara bland annat islamistiska fundamentalister.

Vad kan vi göra i Sverige? Vad skulle hänt om mannen i lastbilen som körde in i Åhlens detonerat en smutsig bomb? Kan vi minska sannolikheten för att något sådant händer hos oss? Har vi adekvat saneringsutrustning? Har vi jodtabletter att dela ut? Har vi ett system som ser till att folk håller sig inne och kan överleva några veckor tills den värsta strålningen lagt sig? Kan vi stötta USA, Ryssland och de forna Sovjetrepublikerna att få stopp på smuggling och illegal handel av uran? Kan vi ändra de ekonomiska incitamenten för smugglarna? Kan vi minska intresset i Sverige för att ansluta sig till olika former av islamistisk fundamentalism?

• Jag kan inte svara på alla dessa frågor, men jag anser att vi bör fortsatt stödja FN och dess organ IAEA:s ansträngningar med att hålla koll på kärnreaktorer och se till så att vi kan leva i en fredlig värld med en trygg energiproduktion.
• Vi bör vara mer medvetna om att risken för smutsiga bomber har ökat. Både Obama och Trump har det senaste året varnat för att detta kan ske och USA lägger stora resurser på att minska risken för att smutsiga bomber tillverkas och används.
• Vi bör se till att samöva och fundera på t ex vad som kunde hänt på Drottninggatan 7 april 2017 om även en smutsig bomb hade detonerat. En icke-smutsig bomb fanns ombord, som turligt nog inte exploderade. Mannen som körde lastbilen kom från Uzbekistan, en före detta Sovjetrepublik, som tampas med islamistiska fundamentalister, och som är en av världens största producenter av uran.
• Se till att informera befolkningen om vad man skall göra om det blir en olycka så att de har möjlighet att överleva utan att behöva exponeras för stora doser av strålning.

 
Författaren är vd och ledamot av KKrVA.

Jonas Haggren

Övergripande har Rosenius rätt i sina iakttagelser om att vi borde ha en bättre försvarseffekt och därmed ha en högre ambition. Rosenius argumenterar i den senare delen av sitt inlägg för detta men också för förändrad mix av förbandsstrukturer, volymer, ökad rörlighet m m. Där är vi inte nu.

MSD 16 är skriven utifrån ett realistiskt perspektiv och ska för Försvarsmaktens personal återspegla vad vi kan göra med det vi har här och nu (och ett par år in i framtiden). MSD 16 ska också sätta de militärstrategiska ambitionerna för försvarsplaneringen så att strategi, planer och resurser hänger ihop. Det betyder i sin förlängning att doktrin som företeelse inte ska inteckna eventuellt tillkommande resurser (nya förmågor och förband) i framtiden utan utgöra en fast grund för en rimlig militär strategi här och nu. Om det inte råder kongruens mellan strategi och resurser kan trovärdigheten för verksamheten allvarligt skadas.

Rosenius skriver att ordet möta ”inte förpliktigar till mycket” samt att begreppet undvika att förlora ”inte torde leda till initiativkraft”. I doktrinens konceptdel förklaras hur dessa begrepp tolkas; ”balans mellan offensivt och defensivt agerande, säkerställa tillräcklig uthållighet för att kunna fortsätta striden under lång tid med bibehållen handlingsfrihet och med alla till buds stående medel.” Detta representerar en väl avvägd ambition för att kunna öka uthålligheten (för att öka den politiska handlingsfriheten och skapa utrymme för att få stöd). En högre ambition med de resurser som är tillgängliga kan starkt begränsa handlingsfriheten. Orden ”med alla till buds stående medel” syftar dels till att understryka att det är här och nu, med tillgängliga resurser som avses, dessutom att: vi ger aldrig upp. Det var länge sedan detta senast tydligt uttrycktes och har varit ÖB:s budskap till Försvarsmaktens personal och chefer.

I artikelns senare del diskuterar Rosenius om förbandstrukturer och volymer. De framtida övervägandena omhändertas i perspektivplaneringen som just analyserar bl a detta. Det betyder att om perspektiv­planeringens förslag blir verklighet i en framtid, så kan strategin möjligen ändras till en högre ambition, och därmed doktrinen och som konsekvens försvarsplaneringen revideras. Skillnaden mellan vad som uttrycks i doktrin respektive vad som övervägs i perspektivplaneringen borde Rosenius vara väl förtrogen med.

 
Författaren är konteramiral, chef för Ledningsstabens Inriktningsavdelning och ledamot av KKrVA.

by Stefan Forss [1]

It may be too late to save the INF Treaty, Brookings Senior Fellow, Ambassador Steven Pifer stated recently. “From bases in western Russia, nuclear-armed Russian SSC-8 GLCMs could target Helsinki, Stockholm, Copenhagen, Berlin, Vienna, Prague, Budapest, Rome, Athens, Ankara, and even Paris and London”, he wrote and suggested that Washington “should seek to raise the political heat on the Kremlin by making the missile an issue between Russia and the countries that the missile will threaten”.

The U.S. government is expected to formulate its position regarding this issue soon. “An American decision to withdraw from the treaty, known as the Intermediate-Range Nuclear Forces Treaty, or I.N.F., would be disastrous”, The New York Times observed correctly on April 3, 2017.

The issue is, however, much more serious than just a treaty breach caused by an odd, yet to be disclosed Russian land-based long-range cruise missile. When bits and pieces are added together the full picture looks serious. Russia is, in fact restoring the capabilities that were lost after implementation of the INF Treaty, consisting of a complete battery of various ballistic and cruise missiles, while the West has practically nothing to counterbalance this asymmetry. Welcome back to the 1970s.

Consider the ballistic missile RS-26 Rubezh, which is expected to be declared operational anytime soon. After a failed first test in September 2011, the second test flight of this new missile took place in May 2012. It was successful. The missile apparently flew with a very light or empty payload from Plesetsk to Kamtchatka, 5,800 kilometers, I e to intercontinental range, which automatically defined the missile as an ICBM, covered by the New START Treaty. The following test in October 2012, was performed from Kapustin Yar to Sary Shagan over a distance of approximately 2,000 kilometers. This was the first public telltale signal of a possible diversion from a real intercontinental-range missile program towards the politically forbidden INF ground. However, being START accountable, the RS-26 evidently is not formally violating any treaty. All subsequent tests have been performed to medium range distances, indicating that the real operational purpose of this missile is sub-strategic.

In December 2013, the commander of the Strategic Rocket Forces, Lieutenant General Karakayev disclosed that RS-26 is built on the RS-24 Yars ICBM, but is substantially lighter. This indicated that Rubezh is a stripped version of Yars. The case of the old Pioner a.k.a. SS-20 Saber IRBM missile, a two-stage, stripped version of the Temp-S ICBM, came to mind. In March 2015, it was finally acknowledged that RS-26 Rubezh has fewer stages and shorter range than the RS-24 Yars ICBM. The missile is now also known by the name RS-26 Yars-M.

The RS-26 case shows to what lengths Russia is going to mask its real intentions in the INF field. Letting the missile fly once beyond the 5,500 kilometer ICBM range definition was a clever way to disguise its real intent to reintroduce an improved version of the INF flagship SS-20.

Russia’s wish to leave INF behind should not come as a surprise. It has been on the agenda since 2004. Much of the INF debate has, however, until recently been related to the Russian operational-tactical Iskander missile system, although the U.S. concerns about Russian INF violations have not so far focused on Iskander. Both the ballistic missiles and cruise missiles now operationally deployed side by side in Iskander-M brigades clearly have potential to fly to significantly longer ranges than the allowed 500 kilometers. The former commander of the Artillery and Rocket Forces, Colonel General Zaritsky, emphasized already in 2007 that the ballistic Iskander-M missile has potential to fly to 1,000 kilometer range without changes to the launcher. TASS reported in January 2017, that work on Iskander upgrades is planned to begin in the early 2020s. The (Ft. Leavenworth) Foreign Military Studies Office’s Operational Environment Watch reports about this in its March issue.

To assess the potential range of the Iskander cruise missile, one gets a clear indication just by comparing the lengths of that missile with the Kalibr-NK deployed with naval units and possibly being the missile attributed to SSC-8. The range of the latter is 2,000 kilometers or more, its length 8-8.5 meters as compared with the length of the 7+ meter long Iskander-K. In the first approximation, range is proportional to the length of the missile, the difference essentially being fuel tanks. With the same engine and fuel as the Kalibr-NK, Iskander-K definitely is able to fly well over 1,000 kilometers.

The SSC-8 launcher is slightly larger than the Iskander launcher, but with much the same general appearance. Distinguishing between the two would be essential from a verification perspective, but it is not easy, General Philip M. Breedlove pointed out in an interview in February. If both weapon types violate the INF Treaty, the ability to ascertain the distinction between the two loses relevance.

The questions about the SSC-8 launcher and its missile, however, remain unsolved. Kalibr is a good candidate for the missile. The launch tube needs to be about nine meters long. The Bastion-P launcher, usually attributed to Onyx/Yakhont anti-ship missiles, has the right size. Interestingly enough, IHS Jane’s 360 reported in November 2016 that Bastion-P had been deployed in Syria and that its P-800 Onyx missile also had a land-attack mode.

Bastion-P launcher. (Source: http://defencetalk.net/attachments/1-jpg.14577/). The launch tube is 8.9 meters long, big enough to accommodate Kalibr-NK cruise missiles.

Iskander-K (foreground) and Iskander-M (background) launchers in Kaupustin Yar in June 2013. The launchers fire R-500 cruise missiles and 9M723 ballistic missiles, and are deployed with Iskander-M missile brigades. (Source: http://militaryrussia.ru/blog/topic-832.html)

R-500 cruise missile launch from Iskander-K launcher in Kapustin Yar in October 2016 (Source: http://militaryrussia.ru/blog/topic-832.html)

Be it as it may, arguing solely from an arms control perspective in the public debate leads astray. The big picture of Russia’s come back to the forbidden intermediate range missile category has profound political and military operational consequences, not experienced since the late 1970s.

The deterrence value of NATO fourth generation dual-capable fighter aircraft deployed in Europe is questionable. The Tornado and F-16 aircraft assigned for nuclear missions have a less than impressive capability to penetrate strongly defended air space. The only aircraft available which can perform such a mission and return safely is probably the U.S. B-2 strategic bomber.

An important additional fact is that all warheads assigned to the sea-launched nuclear Tomahawk (TLAM-N) missiles were dismantled in 2012.

After the Soviet Union began deploying ‘Euro-strategic’ SS-20 missiles in 1976, re-establishing equilibrium of military forces in Europe demanded a Western counterweight in theater nuclear forces, should arms control fail. German Chancellor Helmut Schmidt played a pivotal role in the internal deliberations with the U.S., British and French leaders, which led to the NATO dual-track decision in 1979 to develop, produce and deploy nuclear-tipped U.S. cruise and Pershing II missiles in Europe if the Soviet Union didn’t agree to negotiate reductions in this missile category. The Soviets didn’t yield and deployment eventually took place.

As the staggering nuclear sub-strategic asymmetry is building up, there is not very much that can be done to contain it. The INF Treaty is, however, extremely important as a symbol of responsible nuclear arms control. It is too precious to sacrifice. Deterrence will have to be achieved with other means. Talk about reintroducing land-based nuclear weapon systems in Europe lack credibility altogether. There is no appetite at all in Europe for such moves, and they would come all too late anyhow. Significant vulnerability will probably remain for several years.

The lifecycles of the Russian and U.S. nuclear weapons systems are essentially out of step at a time when prospects for further arms control measures are low. USA is only in the early stages of renewing its nuclear forces. The Defense Science Board and prominent nuclear weapons professionals have described necessary steps on how to preserve nuclear deterrence. Early introduction of the new variable yield B61-12 nuclear bomb is needed as Russia evidently emphasizes small yield nuclear weapons and has adopted a very dangerous doctrine of nuclear use to de-escalate armed conflicts.

Some argue that the B61-12 is dangerous because small yield nuclear weapons cause less collateral damage and are thereby more usable, thus lowering the nuclear threshold. The evident counter-argument is that non-usable nuclear weapons don’t contribute to deterrence. The threshold, however, remains very, very high.

One area, where the USA and NATO clearly have an advantage and a legitimate means to address the non-strategic nuclear disparity is missile defense. The US/NATO missile shield in Europe, known as the European Phased Adaptive Approach (EPAA), is worth strengthening, as it poses no threat to the Russian strategic nuclear deterrent. It is operationally necessary not only to defend against Iranian missiles but also to blunt the threat from Russia’s new dual-use land- and sea-based intermediate range missile systems.

 
The author is professor, a physicist and Adjunct Professor at the Finnish National Defence University. He is a former Chief Scientist at the Technical Research Centre of Finland and the Ministry for Foreign Affairs. The author is also a Fellow of the Royal Swedish Academy of War Sciences. The views presented are exclusively his own.

Note
[1] A shorter version of this article was published by the Atlantic Counsil Nato Source Blogg on 6 april 2017. http://www.atlanticcouncil.org/blogs/natosource/russia-s-new-intermediate-range-missiles-back-to-the-1970s).