”Europas största flygövning”


Huvudnyheten i Norrbottens-Kuriren den 22/5.

Svenska medier har förmedlat sakfel om den av Finland ledda flygövning som ännu pågår över Norrbotten. Och vad sägs om lite kontext?

Förra gången något liknande hände var i ifjol, då bägge kvällstidningarna i stora artiklar spred sakfel om en övning i Norge. Då kunde de skylla på att deras grundkälla, CNN, förväxlat två norska orter (som ligger 90 mil bilväg från varandra). Nu kan dock slarvande medier i Norrbotten inte skylla på utländska medier.

Den 22 maj hade Norrbottens-Kuriren som största nyhet ”Ifrågasatt övning slår alla rekord”. Fakta är dock att vad gäller antalet flygplan i övningen är det i år inte fler utan färre. Jag skickade in min reaktion och släppte därefter ämnet och kopplade av under några sköna dagar i Norge som jag kommer att blogga om senare.

Norrbottens-Kuriren hade inte möjlighet att publicera min reaktion förrän idag, men bättre sent än aldrig. Nu finns mitt debattinlägg att läsa på Kurirens hemsida.

Nu ser jag att sakfelen i förra veckans rapportering om övningen inte tog slut med ”rekord-artikeln”. Dagen därpå publicerade NSD artikeln ”Planen: ACE ska växa ännu mer” i vilken man kunde läsa: ”Arctic challenge exercise har sedan premiären 2013 vuxit varje gång övningen har ordnats. 2015 var ACE Europas dittills största flygövning – och i år har den ännu fler deltagare.”

Antalet deltagande länder har ökat, ja. Två länder har tillkommit i år. Men, övningen innehåller i år cirka åtta färre deltagande flygplan än vad ACE 2015 hade – i år ca 107 plan mot då 115. Vad gäller påståendet ”2015 var ACE Europas dittills största flygövning” så lät Moskva enligt dess egna uttalanden genomföra en övning 2013 med 130 flygplan, en 2014 med 632 flygfarkoster, en oanmäld övning 2015 med 220 flygfarkoster samt ytterligare en oanmäld övning samma år (2015) med 170 flygfarkoster.

För att något avdramatisera de ryska övningarna så skedde den med 632 flygfarkoster inte i den europeiska delen av Ryssland. Men även om man tar bort den övningen så återstår flera övningar med fler flygfarkoster än de som nu övar här uppe.

Vad gäller påståendet i Kuriren den 23 maj ”Europas största flygövning i år” stämmer det inte heller, eftersom Kreml i februari detta år körde igång en oanmäld övning med 45,000 man och 150 flygfarkoster. Vilket man kunde läsa direkt i ryska statsmedier och sen även i flera västmedier.

Tidningarnas felaktiga påståenden spreds sedan vidare av public service. ”Europas största flygövning i Luleå” var nyhetsrubrik hos Sveriges Radio Norrbotten den 24 maj och i den tillhörande brödtexten står att läsa: ”Övningen, som är den största i Europa”. Förutom att storlekspåståendena i radions text inte stämmer görs de också utan tidsbegränsning och kontext.

Sammanfattningsvis har bägge länstidningarna och lokalradion missat både antalet deltagande flygplan 2017 jämfört med 2015, liksom kontexten – som flera större övningar i öst och det ännu inte avslutade kriget mot Ukraina.

Bevisligen behöver inte lokala medier vara så slarviga som i förra veckan. Under flera år under 1990-talet hade både NSD, SVT och Radio Norrbotten en rätt god bevakning av Norrbottens närområde dvs övriga Nordkalotten. Man kan väl inte kräva att den ofta krisande lokalpressen återupptar den bevakningen, men vad med public service? Talar inte själva omvärldsläget för att vara extra noga med fakta och ta med kontext?

Medias agerande i samband med attentatet den 7 april

av Lars Holmqvist

Det har nu gått ett antal veckor sedan vansinnesdådet på Drottninggatan i Stockholm.  För de anhöriga till döda och skadade, för dem som skadades och för dem som undkom oskadda, kommer minnet av och sorgen över 7 april 2017 troligen att följa dem genom livet. För de flesta andra av oss har livet i stort återtagit sin gilla gång.

Samtidigt är det av vikt för samhällets försvar att vi noga studerar skeendet denna dag i syfte att dra lärdomar för framtiden och för att kunna ge återkoppling till de många olika samhällsaktörerna som var inblandade. Nedan tänkte jag ta upp två reflektioner med anledning av medias bevakning i anslutning till dådet. Här finns läxor att lära.

Den första frågan – Vådan av bristande källkritik

Det finns ett känt modus operandi för terroraktioner som bygger på att en attack kan planeras och genomföras i minst två steg.

På eftermiddagen den 27 augusti 1979, utanför den lilla nordirländska staden Warrenpoint, exploderade en kraftig vägbomb vid slottet Narrow Water Castle när en lastbilskonvoj med ett brittiskt kompani fallskärmsjägare passerade på vägen utanför. Den sista lastbilen i kolonnen  förstördes av bomben och sex soldater dödades omedelbart. Därpå följde krypskytte mot de överlevande. Britterna var väl utbildade och tränade för sin uppgift. Elden besvarades, sjukvårdsinsatser organiserades och förstärkningar tillkallades. Man upprättade även en tillfällig ledningsplats vid det gamla slottets porthus, intill vägen.

Men britternas motståndare IRA kände till de brittiska reglementena och kunde därför ana sig till vilka åtgärder som fallskärmsjägarna skulle vidta. Trettiotvå minuter efter den första bomben exploderade bomb nummer två. Den var kraftigare än den första och var gömd under mjölkkannor i omedelbar anslutning till den plats som IRA hade förutsett att britterna skulle välja som ledningsplats. Porthuset. Ytterligare tolv brittiska soldater dödades.

Baren Paddy’s Pub i Kuta Beach på den indonesiska ön Bali var välbesökt av västerländska turister på kvällen den 12 oktober 2002. Klockan 23.05 sprängdes en självmordsbombares ryggsäck inne på baren. Omedelbart rusade gästerna mot utgången och gatan utanför. Man kan tänka sig en kaotisk scen.

Mindre än en halv minut senare detonerade en andra bomb, långt kraftigare än den första, ute på den trånga gatan. De bägge bomberna dödade fler än 200 människor, huvudsakligen turister. Av dessa var sex svenskar, faktiskt fler än dödsoffren på Drottninggatan.

Vad har nu detta med våra media att göra? Då vi inte kan utesluta att ett terrorattentat riktat mot oss byggs upp i två steg är det av största vikt att media, även i lägen med stor brådska, inte släpper kraven på källkritik. Då går det inte an att skriva så här:

Tweet-Expressen
Foto: Lars Holmqvist.

 
Vi vet alla i efterhand att någon skottlossning inte ägde rum. Dock är branschen inte omedveten om problematiken, tvärtom. Så här skrev Fredrik Virtanen på Aftonbladet efteråt:

”Om två eller tre personer som förefaller oberoende av varandra kontaktar en redaktion och påstår sig vara vittnen till skottlossning, då vore det direkt oansvarigt att inte publicera uppgiften i ett kritiskt läge… Medierna bidrog till att många av oss i närheten blev onödigt rädda. Men jag föredrar det framför att medierna duktigt dubbel- och trippelkollar en uppgift medan jag promenerar rakt in i en svärm av kulor.”

Lärdomarna som media borde ta till sig är att terrordåd kan genomföras i två steg och att det första steget i så fall syftar till att uppnå högre verkan i det andra steget. Vi kan därför inte utesluta en situation där angriparen manipulerar media med falska nyheter i syfte att förmå allmänheten att agera på ett visst sätt. Detta borde media ta med sig i bedömningen av vad som ska rapporteras och vad man ska hålla inne med eller i vart fall avvakta något.

Kanske vore det ändå bättre med en generell uppmaning till allmänheten, utan att förmedla rykten. Något i stil med: ”För närvarande har vi fått icke bekräftade uppgifter om händelser på olika ställen i Stockholm. Vår rekommendation är att allmänheten så långt möjligt stannar kvar inomhus och – om man ändå måste gå ut – är uppmärksam och försiktig”. En sådan formulering minskar risken för att intet ont anande media lurar folk i en för angriparen önskvärd riktning.

Den andra frågan – Nyhetsrapportering i realtid

I mars förra året kunde vi läsa att Försvarsmakten uttryckt önskemål om förändringar i Skyddslagen. Bakgrunden var erfarenheterna från underrättelseoperationen i Stockholms skärgård oktober 2014 då närgångna civila störde den militära verksamheten.

Problemen 2014 handlade dels om buller som civila båtar och helikoptrar förorsakade och som försvårade Marinens undervattensavlyssning, dels medias direktrapportering om Marinens förehavanden, rapportering som kunde vara till direkt hjälp för inkräktaren.

Nyheten kom till vår kännedom genom media, men uppenbarligen tog delar av branschen inte alls till sig budskapet.

Minuterna och de närmaste timmarna efter dådet på Drottninggatan var hektiska. Polis och räddningstjänst tog sig an uppgiften med mod, energi och beslutsamhet. Efter vad som har framkommit gjorde de en lysande insats, för vilken vi skall vara djupt tacksamma. Detta gäller för övrigt även de många goda insatser som vanliga människor bidrog med. Men vad gjorde media?


Foto: Lars Holmqvist.

 
Eller


Foto: Lars Holmqvist.

 
Detta är två av åtskilliga exempel.

Vad ligger då bakom detta olämpliga agerande? Det finns nog inget enkelt svar. Mediabranschen är inte en monolit som agerar på ett och samma sätt. Framförallt ska vi inte glömma de många journalister som gjorde en fullgod insats denna fredagseftermiddag.

Men det finns en aspekt värd att fundera över, skillnaden mellan olyckan och den antagonistiska handlingen.

Ta som exempel en skogsbrand till följd av blixtnedslag. Brandens utveckling styrs av givna faktorer som vegetationens beskaffenhet, grad av torka och vindens riktning/styrka. Om en journalist skulle rapportera om en nyhuggen brandgata vid A och ett förråd med brandfarliga produkter vid B så skulle den informationen i sig inte kunna påverka brandens utbredning. Branden är inget väsen som kan besluta sig för att undvika A och satsa på B. Hur farlig eller skadlig branden än kan vara så är den inte en antagonist.

Det är annorlunda vid terrordåd eller vid andra former av angrepp. Antagonisten följer förloppet noga, tar del av de underrättelser som finns att tillgå och anpassar sitt agerande allteftersom. Häri ligger en avgörande skillnad som jag inte är säker på att alla journalister förstår.

Därför borde de som förmedlar nyheter överväga tydliga förhållningsregler om hur deras rapportering ska förhålla sig vid olyckor respektive vid antagonistiska angrepp. Att inte göra någon åtskillnad mellan dessa två duger inte om man vill uppfattas som en professionell aktör.

Få av oss har missat den pågående internationella ”Fake News”-trenden. Olika röster, från Vita Huset till Kreml, bedriver kampanjer mot etablerade media i syfte att misstänkliggöra dem. Våra media sägs förvränga eller mörka fakta eller komma med rena osanningar. ”Ingenting är sant och allt är möjligt”, som saken beskrevs för ett par år sedan.

Jakten på etablerade media är ingen oskyldig lek. Den bör ses som del av försöken att förstöra den grundpelare till vårt samhälle som tilliten utgör. För min egen del tror jag att vi mer än någonsin behöver SVT, SvD, Expressen och andra trovärdiga röster (ingen nämnd, ingen glömd) som kan särskilja manipulation från nyheter och som kan hjälpa oss att förstå det som sker omkring oss. Samtidigt blir det än viktigare att journalisterna agerar rätt. Jag vill ändå tro att våra svenska media egentligen är långt bättre än vad vissa gav prov på den 7 april.

För den som vill veta mer om hur svenska media själva ser på sin insats den 7 april, rekommenderar jag att lyssna på Medierna i P1 från söndag 9 april.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Om stridens psykologi – Del 4: Våldsutövning & konsten att döda

av David Bergman

Att få en normal människa att kunna döda är en konst som vilar på ett antal psykologiska mekanismer. Den militära utbildningen försöker inte modifiera de moraliska uppfattningar som individen redan besitter, utan presenterar snarare under vilka premisser som dessa kan kringgås – en ”moralisk frikoppling”. Foto: Torbjørn Kjosvold / Forsvaret

 

Under ett av mina första år som officer var jag instruktör på en garnisonsgemensam befattningsutbildning. Som yngst, med ett antal år kvar till medelåldern på instruktörskåren, utsågs jag till ansvarig för det eldöverfall som alltid genomfördes under fältövningens onsdagskväll. Jag antog tacksamt uppgiften. I krig skulle grupperingsplatsen med dess många singelkompetenser vara ett eftertraktat mål för motståndarens sabotageförband. Min ambition för uppgiften var lika stor som min kommunikation och återrapportering avseende dess omfattning och realism var liten. Upplevelsen av eldöverfallet är sannolikt högst levande hos soldaterna än till denna dag. Ironiskt nog gäller detsamma troligen skolchefen. Den efterföljande utskällningen visste få gränser. Eldöverfallet var ”fel” genomfört. Det skulle utföras på ett visst sätt vid en viss tidpunkt. Så hade det alltid varit. Punkt jävla slut. Efteråt skulle man grilla.

Den sista delen av min övningsplan innehöll ett moment för att efter eldöverfallet få soldaterna att reflektera över sin egen sårbarhet och medvetenheten om vad de själva skulle kunna komma att behöva göra mot en fiende. Syftet var att väcka tankar och mana till reflektion hos soldaterna om att även de som specialister, vilka inte hade strid som huvuduppgift, skulle kunna komma att behöva skada eller döda en annan människa. Den efterföljande diskussionen inom övningsledningen, lika utdragen som känsloladdad, gällde dock främst om vi verkligen skulle ha kvar onsdags-eldöverfallet eller för den delen bära vapen. Referenser till Falun-mördaren Mattias Flink gjordes och flera menade att det endast störde utbildningen och ”kunde missförstås”. Mina egna tankar, än till denna dag, var att jag kanske borde riktat reflektionsfrågorna till vissa i övningsledningen istället.

Att med våld eller ett trovärdigt hot om våld påtvinga någon annan vår vilja är grunden för all krigföring. Alla texter i ämnet som utelämnar eller förskönar detta grundläggande faktum är ofullständiga och missvisande. På Armémuseum i Stockholm visas vid ingången till utställningarna en grupp orangutanger beredda till kamp. De representerar det nakna våldet som alltid funnits och gått som en blodröd tråd genom hela den mänskliga historien. Vi kan tycka att detta är dåligt eller obehagligt och något vi inte gärna vill se. Men kampen, våldet och dödandet är nära förknippat med vår utveckling som art.

Samtidigt är olika former av våld och att handlingen att döda idag några av de mest tabubelagda gärningarna i vårt samhälle. Historien har fört med sig en framväxt av rättsstater och med dem ett utpekat våldsmonopol som uttryckligen förbjuder medborgare att använda våld annat än i mycket begränsade situationer. Vi regleras dagligen av såväl sociala normer, religiösa budord och juridiska lagar som samtliga fördömer våld gentemot andra. Men det samhälleligt accepterade våldsmonopolet legitimerar och bemyndigar även särskilt utsedda att i speciella situationer utöva våld och även att döda för att skydda landets territorium och dess medborgare. Våldet i sig ser i stort sett likadant ut nu som då. Dess effekter är fortfarande lika brutala och får inte förskönas eller romantiseras. Men det våld som utövas av stater har satts under kontroll. Våldet är inte längre lika naket utan har getts en struktur och iklätts en mantel av legitimitet.

På Armémuseum i Stockholm, vid inledningen av utställningarna, finns orangutanger i kamp. De representerar det nakna våldet som alltid varit en grund för krigföringen. Foto: David Bergman

Ett motstånd mot att döda andra finns som en mental spärr hos så gott som alla sunda individer. Vi berörs ofta illa i de fall där någon dödar i likgiltighet eller vad som upplevs orsakslöst. Motståndet att skada andra blir tydligare när vi ställer det i kontrast mot människor med psykopatiska drag, vilka kan utföra dessa handlingar utan eller med reducerad empati för sina offer eller ånger för sina handlingar.

Under föreläsningar i ämnet brukar jag ibland fråga varför det är just åhörarna som sitter där och hur många i salen som egentligen dödat någon? Varför åker vi inte till närmsta fängelse och hämtar våldsamma psykopater med väl dokumenterad fallenhet för och erfarenhet av grovt våld? Frågan har många svar. De som brutit mot grundregeln i ett våldsmonopol är oftast inte de bäst lämpade att förvalta det. Men kanske framförallt har personer dömda för våldsbrott visat en oförmåga att kunna kontrollera sin aggression som är oförenlig med de krav på distinktion och proportionalitet som måste ingå i det samhälleligt legitimerade våldsutövandet. Att veta mot vem man ska utöva våld och när man ska sluta. Utöver detta så har personer som diagnostiserats med en antisocial personlighetsstörning ofta problem med auktoritet och att arbeta i grupp, vilket är mindre förenliga med att arbeta i en militär organisation som tvärtom förutsätter fungerande grupper och befälskedjor.

Militära urvalsprocesser syftar bland annat till att kontrollera att alla som tas in är lämpliga och laglydiga individer vilka har en moral och etik med sunda spärrar för våld. De som väljs ut måste givetvis ha goda förutsättningar för kontrollerad aggression (att utöva våld är en oerhörd fysisk och mental påfrestning som inte är lämpat för alla), men de får inte heller ha någon överdriven benägenhet att utöva våld. Det medför en inneboende motsättning som behöver överkommas under yrkesutbildningen i ett yrke som ytterst faktiskt bygger på just det legitimerade och sanktionerade våldsutövandet. Militär utbildning innebär att den blivande soldaten lär sig genomföra olika typer av beteenden i specifika kontexter med bibehållen moralisk standard. Den syftar inte till att modifiera de moraliska uppfattningar som denne redan besitter, utan presenterar snarare under vilka premisser som dessa kan kringgås – vad Albert Bandura benämner som en ”moralisk frikoppling”.

Konsten att döda

Utmaningen att utbilda normala människor att döda kan ses genom krigshistorien. Samuel Marshalls studier från andra världskriget och Koreakriget visar bland annat att nivån och kvalitén på utbildning i stor utsträckning påverkade hur soldaterna såg på sin roll och vad som förväntades av dem. Han ger exempel på strider där endast 15-20% av soldaterna sköt för att döda, vilket tydligt visar att de psykologiska rekvisiten för att få soldaterna att döda inte alltid varit uppfyllda. Men krigshistorien bjuder också otaliga exempel när välutbildade individer i grupper med god sammanhållning naturligt överkommit den psykologiska tröskeln att skada och döda utan efterföljande samvetskval för att efter kriget naturligt återgå till det civila livets normer.

Detta bekräftas genomgående, från Ardant du Picqs tidiga skrifter från Napoleonkrigen fram till Rickard Holmes undersökningar efter Falklandskriget och leder fram till en grundläggande slutsats: de soldater som saknar adekvat utbildning vilken uppfyller ett antal psykologiska kriterier undviker dödande när de hamnar i strid. Detta medför att deras förmåga att skydda sig själv och sina kamrater men framförallt att uppnå målen med den militära insatsen nedgår. För att möjliggöra framgång i strid måste därför varje militärt system skapa förhållanden som möjliggöra att individer kan åsamka död, förödelse och lidande gentemot andra utan att i efterhand orsaka en oöverkomlig börda av stress, skuld och ånger. Att lära en normal människa att döda är en konst som berör ett flertal psykologiska mekanismer.

De aktuella psykologiska mekanismerna kan användas till att underlätta moraliskt rättfärdiga handlingar likväl som orättfärdiga. Frågan om och i vilka kontexter våld är befogat är en viktig fråga som ofta orsakar diskussion, av mycket goda anledningar. Men i detta inlägg berörs inte det rättfärdiga i kontexten utan fokus ligger på de individuella psykologiska faktorer som är allmängiltiga.

Jag kommer i inlägget att beröra tre separata men relaterade faktorer som alla har stor betydelse för att skapa förutsättningar för en fungerande soldatutbildning: distanslagen, avindividualisering och avhumanisering.

Distanslagen och att se effekterna av sitt handlande

Distanslagen är ett grundläggande begrepp för att beskriva den psykologiska påfrestningen av att döda. Redan Ardant du Picq menade att det alltid varit instinktivt hos människan att strida på så stort avstånd som möjligt och han förutspådde innan sin död 1870 att förmågan att strida på distans sannolikt skulle fortsätta öka. Distansen, menade han, bidrog inte bara med en känsla av säkerhet utan reducerade även det psykologiska motståndet att döda andra människor. Påfrestningen ökar ju närmare ens motståndare är. Att döda en motståndare med ett prickskyttegevär på långt avstånd är generellt inte lika påfrestande som att göra det med kniv i närkamp. Anledningen är begränsningen i den mänskliga perceptionen: ju närmare vi kommer desto mänskligare uppfattar vi vår motståndare, men också att närheten ökar den upplevda individuella risken för soldaten. Genom ett kikarsikte ser vi endast en identitetslös kropp medan i närkamp kommer alla våra sinnen att ge bilden av motståndaren som högst mänsklig. Distanslagen är självklart en förenkling och inte en absolut regel, individer reagerar olika på stridens påfrestningar. Men det är en central del för att förstå den psykologiska påfrestningen att döda.

Distanslagen utgår inte enbart från fysisk distans, utan även från den uppfattade emotionella distansen. Vapenutvecklingen har gjort att det geografiska avståndet som kan uppnås mellan en soldat och dennes mål nu har uppnåtts (på denna jord i alla fall) men parallellt gör den ständiga förbättringen av optik och sensorsystem att den uppfattade emotionella distansen kontinuerligt minskar. Exempelvis kommer en drönarpilot att uppleva en relativt liten distans (eller snarare närhet) till sin motståndare även om piloten befinner sig på andra sidan jordklotet.

Det uppfattade motståndet styrs inte bara av distansen och i vilken uppfattning vi uppfattar en motståndare som mänsklig, utan även i vilken utsträckning individen kan se effekterna av sitt handlande. Dessa är relaterade till i vilken omfattning individen kan uppfatta lidandet de orsakar hos motparten och om detta sker omedelbart eller utdraget. Exempelvis är effekterna av eldgivning ibland mindre uppenbara och mer direkt dödande än de skador och utdragna dödsförlopp som en bajonett eller kniv kan orsaka. Detta korrelerar i de flesta fall med distanslagen; en reducerad distans medför normalt att effekterna av handlandet blir mer framträdande för individen. Men i grunden är det individens perception av det lidande de orsakar någon som kommer att i stor grad styra motståndet att utföra våldshandlingar.

Avindividualisering

En bärande del i en militär organisation är en avindividualisering. I förra inlägget om den militära inryckningen gick vi igenom hur det går till när en individ förvandlas från en individ till en soldat, och därmed inordnas i ett starkt socialt kollektiv. Avindividualiseringen fyller flera specifika syften direkt riktade mot att skapa de psykologiska förutsättningarna för att utföra våldshandlingar eller döda.

En av effekterna med att ikläda sig en uni-form, raka sitt hår och bli enhetlig med sin grupp är att det skapar en upplevd anonymitet, vilket sänker känslan av individuellt ansvar och ger en uppfattning av universellt handlande. Exempel på detta kan vi se i negativa former vid upplopp eller läktarvåld där individer i skydd av en folksamling (ofta enhetligt klädda i sitt lags färger) utför handlingar de sannolikt inte hade genomfört om de stått ensamma och haft andras ögon på sig. Den upplevda anonymiteten sänker känslan av individuellt ansvar och reducerar tröskeln att använda våld. Styrkan i den psykologiska effekten ökar generellt med storleken på gruppen men inte minst den kollektiva identiteten. Enklare uttryckt, ju mer en individ identifierar sig som en medlem av en social grupp desto enklare blir det att utföra handlingar i dess namn, inklusive våldshandlingar.

En social grupps påverkan på individuellt beteende är generellt mycket stark. Solomon Asch genomförde 1951 ett konformitetsexperiment som hade förklätts till ett fingerat moment att bedöma längden på ett antal linjer. En grupp individer, varav alla utom en var delaktiga i det verkliga syftet, fick först titta på en linje och sedan avgöra mellan tre alternativ vilken som var lika lång. Skillnaden mellan svarsalternativen var så uppenbar att det var näst intill omöjligt att svara fel. Asch fann dock att i en grupp där de invigda självsäkert gav medvetet felaktiga svar så infogade sig 75 % av de ensamma, riktiga försökspersonerna och gav ett konformt men felaktigt svar vid minst ett tillfälle. Enklare uttryckt: de gav hellre ett medvetet felaktigt svar tillsammans med de övriga i gruppen än de var villiga att sticka ut ensamma med att ge det rätta svaret.

I en militär organisation med uniformstvång där olikheter i yttre attribut minimeras och kompletteras med krav på likformighet i handlande förstärks generellt pressen att inordna sig inom gruppen. 

Militära system verkar i sin natur för en avindividualisering där individen blir uni-form, enhetlig med den övriga massan. En tydlig auktoritet tillsammans med en upplevd anonymitet bidrar till att förskjuta ansvaret för individuella handlingar till det kollektiva vilket sänker tröskeln att använda våld. Foto: Jimmy Croona/Combat Camera/Försvarsmakten

All våldsutövning sker dock inte genom direkt eldgivning. Inom den större förbandsstrukturen reduceras personligt ansvar ytterligare genom en distinkt arbetsfördelning med uppdelade ansvarsområden, där varje handling isolerat varken är eller uppfattas som skadlig för andra. Inom en större helhet, där den individuelle blir anonym, resulterar de däremot i våldshandlingar. Som exempel; Eldledaren mäter bara en vinkel och ett avstånd, signalisten rapporterar bara data från en person till en annan och den skjutande enheten avger bara eld mot en punkt på en karta som någon annan angett. Även om individer absolut kan förstå rationella helheter kommer de att undvika moraliska helheter om de inte måste för att skydda sig själv.

Även hierarki och auktoritet reducerar ytterligare det upplevt individuella ansvaret och förstärker den kollektiva legitimiteten. Högre nivåer av struktur förskjuter upplevelsen av ansvar att komma från den dikterande auktoriteten snarare än den personliga handlingen. Milgrams klassiska lydnadsexperiment är en av de tydligaste indikatorerna på styrkan i auktoritet för människors agerande. Experimentet byggde på att de testade skulle ge elchocker till en fingerad försöksperson beroende på om denne svarade rätt eller fel på frågor Försökspersonen var i själva verket en del av experimentet. Under förevändningen att en tydlig auktoritet uppmanade dem att fortsätta fann Milgram att samtliga försökspersoner gav chocker som var angivet som farliga och 66% sådana som var angivet som dödliga på reglagen. Milgrams exempel byggde på att den auktoritäre bar en grå laboratorierock. I ett militärt system med grader och titlar vilka är absoluta och som på många sätt anses vara grundbilden utifrån vilken andra auktoritära system formats, blir denna effekt naturligt ofta än större.

I den organisatoriska ramen ges våldshandlingar överlag ett sanerande språk och agerande får specifika etiketter. Militära kommandon är i grunden funktionella – att skapa en gemensam handling bakom ett specifikt begrepp – för att öka precision och undvika missförstånd, särskilt i pressade situationer när kognitiva förmågor är nedsatta. Men etiketterna som finns på dessa kommandon fyller även en psykologisk funktion. Att peka ut målet för våldshandlingen benämns exempelvis för att ’målange’ och att döda densamme benämns som att ’nedkämpa’ eller att uppnå ’effekt i målet’. Etiketterna är sanerade och så fria som möjliga från känslomässig laddning, och för en utomstående är det inte självklart att de representerar våldsutövning. I mer allmänna ordalag pratar man ofta om att man vill ’komma innanför motståndarens beslutsprocess’ eller ’orsaka systemkollaps’ men väldigt sällan explicit om att det är våldsutövning och dödande som avses.  Att begreppen ofta saknar användningsområden utanför det militära förstärker effekten av att det agerande de representerar är bundet till rollen inom organisationen och inte individen själv.

Avhumanisering

Den slutliga psykologiska mekanismen som begränsar den mänskliga förmågan att skada eller döda berör själva målet för våldsutövningen. Att döda en annan människa innebär en oerhörd psykologisk påfrestning. I förlängningen av distanslagen, att det psykologiska motståndet reduceras med distans, finns möjligheten att reducera motparten till något annat än mänsklig. Fenomenet när vi medvetet eller omedvetet berövar en motpart sina mänskliga attribut kallas för avhumanisering. I denna process reduceras de från en individ med känslor, hopp och drömmar till ett objekt. Fienden!

Avhumaniseringsprocesser är inneboende i det militära utbildningssystemet. Från första dagen på skjutbanan får soldaten lära sig att han inte skjuter på en människa utan ”mål”. Tavlorna avbildar grovhuggna ansikten med elaka drag. När fienden berövats mänskliga attribut reduceras den psykologiska tröskeln att tillfoga skada eller död. Den planerade militära avhumaniseringen stannar vid att förvandla motståndaren från en individ till objektet fienden. Däremot kan avhumanisering medvetet eller omedvetet fortsätta eller förstärkas till en demonisering, ofta genom att fienden utmålas som lömsk och ondskefull.

Att medvetet beröva en motpart mänskliga attribut kallas för avhumanisering. Genom detta reduceras målet för våldsutövningen från en individ med känslor, hopp och drömmar till ett objekt: Fienden! När fienden berövas mänskliga attribut reduceras motståndet att skada eller döda honom. Foto: David Bergman

I en av de mer omfattande genomgångarna inom området skiljer Nick Haslam mellan animalistisk och mekanisk avhumanisering. Den animalistiska avhumaniseringen betyder att attribut som är unika för människan (inneboende hos människor men inte djur) förvägras till en specifik grupp. Som följd utmålas de som ointelligenta vildar som saknar moral och självkontroll. I de fall där avhumaniseringen fortsätter till en demonisering liknas de inte sällan vid olika typer av djur som exempelvis ormar, ohyra eller blodsugande parasiter. Den mekaniska humaniseringen berör karaktäristiska drag som är centrala för den mänskliga naturen som empati, värme, omtanke och kognitiv kontroll. I denna beskrivs objektet som autonom eller maskinlik vilket huvudsakligen inträffar på en interpersonell basis.

Avhumanisering begränsas inte på något sätt till militär våldsutövning. En omvänd, medveten humaniseringsprocess används av exempelvis polisförhandlare vid gisslansituationer. Genom att tillskriva gisslan så många humana och personliga attribut som möjligt förvandlas de allt mer från objekt som gisslan till riktiga individer, vilket gör att gisslantagarens psykologiska tröskel att åsamka dem skada blir högre.

Utbildning

Som presenterats ovan finns ett antal psykologiska mekanismer som påverkar om en moralisk frikoppling kan framkallas. Om detta sker blir det möjligt för en normal individ att utöva dödligt våld med bibehållen moralisk standard vilket begränsar efterföljande samvetskval.

Varken en avindividualisering av den blivande soldaten eller en avhumanisering av fienden är något som sker av sig själv utan en successiv process som faciliteras av utbildning. Men hur effektiva mekanismerna blir påverkas inte bara av att de ingår i den militära utbildningen utan även i hög grad exakt hur de integreras.

Den psykologiska avindividualiseringen grundläggs i den militära inryckningen. För att befästa ett system med stark auktoritet och upplevd anonymitet genomförs den första perioden intensivt med hög grad av formell disciplin. Agerandet som rättfärdigas med en moralisk frikoppling kontrasterar starkt mot vad individer upplever i det civila livet. På grund av detta underlättar det om de blivande soldaterna initialt avgränsas från sociala system med andra standarder för moraliskt agerande; Med andra ord finns det psykologiska syften att begränsa kontakten med den civila världen utanför grindarna under soldatens första tid.

Avhumaniseringsprocessen är en inneboende del i likväl grundläggande skjututbildning som stridsutbildning. I utbildningen finns initialt inga andra än de avhumaniserade figurerna med elaka anletsdrag att skjuta på. Först senare, under tillämpade övningar, varieras målspelet att innehålla olika typer av mål. Under exempelvis utbildning i närkamp förstärks förmågan till kontrollerad aggression – att använda våldet så effektivt och avgörande som möjligt – men även förmågan till graderad verkan, och att inte använda mer våld än vad som krävs.

Både avindividualisering och avhumansiering har givetvis sin naturliga gräns. Utvecklingen har kommit att ställa allt högre krav på individuell initiativkraft och självständigt agerande vilket också understryks under befattningsutbildningar. Soldaten skall inte bara lära sig under vilka premisser som våldsutövning är befogat och utöva kontrollerad aggression, utan även ha en sådan medvetenhet om effekterna av sitt agerande att de inte orsakar mer lidande än nödvändigt. På grund av detta blir inslag i utbildningar om våldsutövning och döden viktiga i senare skeden av den militära utbildningen, exempelvis genom övningar i krigsgravtjänst, att skriva Vita arkivet (En skrift om hur du önskar att din begravning genomförs och andra praktiska lösas vid händelse av din död) eller genomföra besök på bårhus.

Övergripande måste diskussioner om våld och att döda vara en naturlig del av organisationen och organisationskulturen. Professionens grundläggande uppgift får aldrig gömmas undan eller förskönas.

Överintellektualisering och stigmatisering

Oaktat de psykologiska mekanismerna bakom våldsutövning och det militära utbildningssystemet så finns ett antal övergripande faktorer som kommer påverka en soldats handlingar.

Den övergripande teknikutvecklingen skapar förvisso nya möjligheter men riskerar även att skapa en övertro till desamma. Förbättrade sensorer och ledningssystem ökar förvisso möjligheten till situationsmedvetenhet samt precisionen och effektiviteten hos enskilda vapensystem – detta är givetvis positivt. Men krigets natur är fortfarande densamma och effekterna av våldsutövning är oförändrade. Tvärtom finns ingen teknisk utveckling, autonoma vapensystem inräknat, som kommer att ta bort fotsoldater och våldsutövning från slagfältet. En övertro på teknik riskerar dock att leda till en överintellektualisering av krigföringen där vi medvetet eller omedvetet nedvärderar betydelsen av grundläggande utbildning eller den påfrestning det medför.

Den andra faktorn rör det faktum att våld (tacksamt nog) inte är en naturlig del av våra vardagliga liv. Även döden har med tiden allt mer blivit något vi gömmer undan och helst inte vill se, inkluderat de som dött en naturlig död av ålderdom. Att vi lever i ett fredligt land kan leda till vad vissa kallat för ett ”fredsskadat” samhälle med en beröringsskräck mot all våldsutövning (även legitim sådan). Det har funnits tillfällen när ledande politiker uttryckt förvåning över att svenska soldater använt våld i en väpnad konflikt, även i fall där de själva varit delaktiga i beslutet att skicka dem till konfliktområdet. Som vi kan se i det inledande exemplet finns det individer även inom den militära organisationen som inte fullt omfamnat att deras arbete, oaktat vilken specialitet man må ha, syftar till att utöva väpnad strid. Det grundläggande självklara faktum att militära insatser innebär våldsutövning är inte lika självklart för alla. Överlag riskerar detta att skapa en stigmatisering av de yrkesgrupper som utövar ett våldsmonopol eller i viss mån skapa en aversion mot kärnuppgifterna även inom professionen.

Det markant ökade användandet av specialoperationer och informationsoperationer skapar också ibland uppfattningen att våldsanvändningen skulle reduceras. Men tvärtom ser vi att även de konflikter som ansetts vara stora framgångar och skolboksexempel inom informationskrigföring i allra högsta grad även innehåller konventionella förband, våld och dödande. I tider när allt fler pratar om Hybrid-krigföring bör man betänka att termen ’hybrid’ betyder just korsning, inte att det konventionella sättet att föra krig skulle på något sätt försvinna.

Sammanfattningsvis riskerar utvecklingen av teknik och metoder för krigföring att skapa en illusion, även inom den egna organisationen, att det framtida slagfältet skulle vara helt digitalt och fritt från våld. Dock ser vi att våldsutövning och konsten att döda är lika grundläggande färdigheter idag som tidigare genom historien, och kommer vara så även i framtiden.

 
Författaren är kapten och försvarsmaktsdoktorand i psykologi

 


Referenser

Asch, Solomon (1951) Effects of group pressure on the modification and distortion of judgments. I Guetzkow, Harold (Red), Groups, leadership and men (Sid. 177–190). Carnegie Press Pittsburgh, PA

Bandura, Albert (2003) The role of selective moral disengagement in terrorism and counterterrorism, i Moghaddam, Fathali & Marsella, Anthony (Red); Understanding Terrorism: Psychological roots, consequences and interventions, American Psychological Association, Washington D.C.

Bandura, Albert (2015) Moral Disengagement: How People Do Harm and Live with Themselves, Worth Publishers, 2015

Bergman, David (2012) Slagteknik & Självtillit – Närkampens psykologiska effekter, Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Handlingar & Tidskrift, Nr 3.

Bergman, David (2015) Myten om de omoraliska drönarna – Hur autonoma vapensystem kan leda till högre moral i krigföring, Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Handlingar & Tidskrift, Nr 4

Bergman, David (2016) The Humanization of Drones: Psychological Implications on the Use of Lethal Autonomous Weapon Systems, i Custers, Bart (Red) The Future of Drone Use – Opportunities and Threats from Ethical and Legal Perspectives, Asser Press / Springer

Diener, Edward; Dineen, John; Endresen, Karen; Beaman, Arthur L.; Fraser, Scott C. (1975) Effects of altered responsibility, cognitive set, and modeling on physical aggression and deindividuation. Journal of Personality and Social Psychology, 31, 328–337.

du Picq, Ardant (1946) Battle Studies, Military Service Publishing Co., Harrisburg, PA

Haslam, Nick (2016) Dehumanization: An Integrative Review, Personality and Social Psychology Review, Vol 10, Issue 3, pp. 252 – 264

Holmes, Richard (1985) Acts of war: The behavior of men in battle, The Free Press, New York

Hughbank, Richard & Grossman, Dave (2015) The Challenge of Getting Men to Kill – A view from Military Science, i Fry, Douglas (Red) War, Peace, and Human Nature: The Convergence of Evolutionary and Cultural Views, Oxford University Press

Kooistra, Paul & Mahoney, John (2016) The Road to Hell: Neutralization of Killing in War, i Payne, Allison: Deviant Behaviour, Taylor & Francis

Marshall, Samuel (1947) Men against fire – The problem of battle command in future war, William Morrow & Co

Milgran, Stanley (2009) Obedience to Authority: An Experimental View, Harper Perennial Modern Classics

Purcell, Natalie; Koenig, Christopher; Bosch, Jeane & Maguen, Shira (2016) Veterans’ perspectives on the Psychosocial Impact of Killing in War, The counseling Psychologist, vol 44(7), sid 1062-1099

National Research Council and Science Service (1944) Psychology for the Fighting Man, Infantry Journal/Penguin Books

Shalit, Ben (1980) Aggression and Combat Behavior, FOA rapport C 55042-H6, Försvarets Forskningsanstalt

Stötförband

Sammanfattning

Återtagandet av benämningen stötförband inom de ryska väpnade styrkorna, är troligtvis en metod för att öka stridsvärdet hos lägre taktiska förband d.v.s. främst bataljoner. En ökad fokusering förefaller genomförts under de två första kvartalen av 2017 för att höja stridsvärdet hos de lägre taktiska förbanden, åtminstone i det västra och södra militärdistriktet. Troligtvis är det de bataljonsstridsgrupper med kontinuerligt tjänstgörande personal som omfattas av denna stridsvärdeshöjning. Vilket i förlängningen kan innebära att ett mer tillämpat övningsförfarande kan komma att utvecklas och därmed en förhöjd förmåga till väpnad strid. Eventuellt kan en fokusering skett mot att i större omfattning föra strid i bataljonsstridsgrupper, trots återinförandet av divisioner och omorganisering i brigader.

Analys

Under inledningen av maj månad 2017, meddelade det ryska försvarsministeriet i de väpnade styrkornas tidning, Röda Stjärnan, att 78 stycken förband skulle tilldelas benämningen stötförband och även tilldelas den heraldiska symbolen för det.1 Benämningen stötförband kommer från de stötarmér som upprättades för att möjliggöra s.k. djupanfall och därmed försöka uppnå en s.k. operativ chock. Ett koncept som utvecklades under 1920-30 talet i Sovjetunionen, främst av Michail Tuchatjevskij.2

Den 19MAJ2017 meddelade det västra militärdistriktet (MD V), att 17 förband inom MD V var nominerande för att benämnas stötförband, huruvida de skall få denna hedervärda titel, skall avgöras i slutet av maj enligt MD V presstjänst.3 Vid den 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov skall en regementsstridsgrupp samt en bataljonsstridsgrupp redan tilldelats denna titel, vilket är synnerligen intressant att notera.4

Sannolikt rör det sig om de kontrakterade delarna av 76. luftlandsättningsdivisionen som erhållit denna titel, vilket även är intressant att notera. I sådant fall har den 76. luftlandsättningsdivisionen en högre andel kontinuerligt tjänstgörande personal än andra luftlandsättningsdivisioner. Fördelningen har tidigare varit en kontrakterad bataljonsstridsgrupp per luftlandsättningsdivision.5 Utgående från äldre organisationsstrukturer skulle det innebära att den 76. luftlandsättningsdivisionen i dagsläget har, minst, 1,789 individer6 organiserade för att omedelbart kunna lösa uppgifter.

Vad avser stötförbanden och djupanfallet, torde konceptet kring de operativa manövergrupperna (OMG) som togs fram under det kalla kriget, kunna anses vara en naturlig utveckling av de tankar och koncept som togs fram under 1930-talet. Detta koncept kom kanske främst accentuerades under 1980-talet. Vad som är intressant att notera är, dels kunde dessa OMG variera i storlek, dels bestod de av de bäst utrustade och utbildade förbanden.7

Storleksmässigt förefaller dock stridsvagnsarméerna under det kalla kriget utgjort de sovjetiska OMG.8I dagsläget har Ryssland enbart en stridsvagnsarmé, som är grupperad inom MD V.9Varvid det får anses vara något osannolikt att det är dessa stora förbandsmassor som avses, om stötförbanden är tänkta att sammanfogas till OMG liknande enheter.10 Däremot har konceptet sannolikt omarbetats utifrån den minskade numerären, hos både de ryska och västerländska stridskrafterna.11 Sannolikt kvarstår dock de uppgifter som OMG hade, såsom på djupet ta viktiga militärgeografiska områden, flygbaser, övergångsområden nedkämpa ledningsplatser o.dyl.12

Inledningsvis går det att konstatera en möjlig förändring i övningsverksamheten inom MD V under de två första kvartalen av 2017. Förändringen är avsaknaden av större beredskapskontroller på markarenan, i skrivande stund förefaller den enda större beredskapskontrollen omfattat den 6. Armén.13 Givetvis kan ytterligare större beredskapskontroller genomförts, som ej rapporteras av det ryska försvarsministeriet.

Vad som dock skulle kunna tala för ett förändrat övningsmönster, är ett uttalande av chefen för det södra militärdistriktet (MD S). Där det förklaras att ett nytt system för genomförande av beredskapskontroller är under implementering, där fokus förefaller vara på den taktisk nivån.14 Vilket får anses vara en helomvändning gentemot de större beredskapskontrollerna som tidigare genomfördes, där fokus snarare har legat på ledning och logistik och på en operativ nivå, vilket blir mer naturligt då större förbandsmassor övas och/eller kontrolleras. Dock kan man ställa sig frågande hur väl den taktiska nivån utvecklas vid dessa större beredskapskontroller.15

Givetvis kan denna förändring enbart omfatta MD S. Dock blir det intressant att notera en uppgift från MD V, att över 100 beredskapskontroller genomförts mellan 01JAN2017 och 28APR2017.16 Sett till mängden beredskapskontroller, skulle detta troligtvis innebära att det främst är lägre taktiska förband inom MD V som kontrollerats, d.v.s. bataljoner och kompanier. Vilket gör det troligtatt åtminstone inom MD V och S förefaller den ryska generalstaben driva fram en höjning av stridsvärdet, vid de lägre taktiska förbanden på markarenan.

Med begreppet ”höja stridsvärde”, avses i denna text att förbandens förmåga att lösa olika uppgifter på dess faktiska nivå ökar. Ett gammalt axiom hos många nationer har varit, "om man har bra enskilda soldater, har man bra grupper, har man bra grupper, har man bra plutoner osv". Här kan Ryssland antingen ansett att de lägre taktiska enheterna haft en bra utbildningsståndpunkt eller tagit en risk, för att öva de högre nivåerna. Vad som dock blir intressant att notera är fokusering kring operativa transporter och logistik, vid de tidigare årens beredskapskontroller. Dessa två områden är viktiga för att möjliggöra s.k. djupanfall, något man dyrköpt lärde sig under andra världskriget.17 Varpå de nu kanske anser sig klarar av detta, varpå de väljer att öka förmågan på stridsteknisk och taktisk nivå.

Därefter är det intressant att notera valet av tidpunkt för nominering av förband till utnämning. Vilket genomförs efter de senast färdigutbildade värnpliktiga har hemförlovats.18 Vilket även skulle kunna indikera att det främst är soldater samt officerare i de kontinuerligt tjänstgörande förbanden som prövas mot att benämnas stötförband. Då det får anses tveksamt, att de senast inryckta soldaterna uppnått någon större duglighet i prövande stund. Därmed är det även troligt att det rör sig om de bataljonsstridsgrupper, som finns vid brigaderna och divisionerna inom MD V.

Ytterligare en faktor som skulle kunna indikera att det rör sig om den kontinuerligt tjänstgörande personalen, är hur de ryska väpnade styrkornas utbildningsrytm är uppdelad. Utbildningsåret är indelat i två halvor, en vinter- och en sommarutbildningsperiod. Sommarutbildningsperioden är mellan den 1 juni och 31 november, vinterutbildningsperioden är mellan 1 december och 31 maj.19 Med en precis genomförd hemförlovning av värnpliktiga, men i slutskedet av vinterutbildningsperioden för de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna, får det anses troligt att det är den personalkategorin som prövas.

Slutligen, förefaller trots upprättandet av flertalet nya divisioner ett ökat fokus ske mot de lägre förbanden och då sannolikt de delar med kontinuerligt tjänstgörande personal eg. bataljonsstridsgrupper. Sett till den mängd bataljonsstridsgrupperRyssland förfogar över, som sannolikt kan sammanföras till större förbandsenheter, men inte i samma numerär som under tiden för Sovjetunionen. Har troligtvis någon form av taktik- och operationsanpassning genomförts i den konventionella stridens förande, som troligtvis innefattar bataljonsstridsgrupper i högre omfattning, vad som dock ej uppnås i ett sådant uppträdande är möjligheten till kraftsamling på ett enkelt sätt. Vad man dock kan uppnå är överraskning och hastighet, vilket skulle rimma väl med de tankar som stötförbandskonceptet härstammar ifrån, nämligen att skapa en operativ chock mot en motståndare. Något som kommer beröras i ett senare inlägg på denna blogg.

Slutsatser

Tre generella slutsatser:

1.      En ökad fokusering förefaller skett under det första halvåret av 2017 inom MD V och S, för att öka stridsvärdet hos de lägre taktiska förbanden. Beredskapskontroller av lägre taktiska förband och återinförandet av titeln stötförband får troligtvis ses som framdrivningsprocess för detta.
2.      En högre grad av tillämpning kan troligtvisuppvisas av de ryska förbanden under årets strategiska övning Zapad-2017 maa. vad som förefaller vara en ominriktning av övningsmönstret/-verksamheten. Sannolikt kommer graden av tillämpning öka vid de större övningarna/beredskapskontrollerna inom ett till två år, maa. av det förändrade övningsmönstret.
3.      Troligtvis har någon form av taktik och operationsanpassning genomförts för att utnyttja bataljonsstridsgrupper i högre omfattning på markarenan. Trots vad som förefaller vara en ökad satsning på högre förbandsenheter.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Carnegie Endowment for International Peace 1 (Engelska)
Central Intelligence Agency 1 (Engelska)
Röda Stjärnan 1 (Ryska)
Ośrodek Studiów Wschodnich 1 (Engelska)
RIA Novosti 1(Ryska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4(Ryska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1, 2(Svenska)

Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington DC: Department of the Army, 1991.
Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002, s. 81.
International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2016. London: International Institute for Strategic Studies, 2016
Krause, Michael D. Phillips, R. Cody. Historical perspectives of the operational art. Washington, DC: United States Army, 2005.
Naveh, Shimon. In pursuit of military excellence: the evolution of operational theory. London: Frank Cass, 1997.
Ulfving, Lars. Rysk krigskonst. Stockholm: Krigsvetenskapliga instutitionen, Försvarshögskolan, 2005.

Slutnoter

1Krasnaja Zvezda. Buvaltsev, Ivan. Udarniki ratnoy strady. 2017. http://redstar.ru/index.php/component/k2/item/33124-udarniki-ratnoj-strady(Hämtad 2017-05-23)
2Ulfving, Lars. Rysk krigskonst. Stockholm: Krigsvetenskapliga instutitionen, Försvarshögskolan, 2005, s. 28.
Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002, s. 81.
Naveh, Shimon. In pursuit of military excellence: the evolution of operational theory. London: Frank Cass, 1997, s. 11, 17-18, 165, 179.
3Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V Zapadnom voyennom okrug k prisvoyeniyu zvaniya Udarnyy predstavleny 14 podrazdeleniy, voinskikh chastey i soyedineniy. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12124071@egNews(Hämtad 2017-05-23)
4RIA Novosti. V VDV poyavilis udarnyye podrazdeleniya. 2017. https://ria.ru/defense_safety/20170519/1494634054.html(Hämtad 2017-05-23)
5Hedenskog, Jakob. Vendil Pallin, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2013. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2013, s. 28.
6 Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington DC: Department of the Army, 1991, s. 4-145-146.
7 Central Intelligence Agency. The Soviet Operational Maneuver Group. Washington, D.C. : Central Intelligence Agency, 1983, s. III, 1.
8 Ibid. s. 1.
Ulfving, Lars. Rysk krigskonst. Stockholm: Krigsvetenskapliga instutitionen, Försvarshögskolan, 2005, s. 240.
9Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2016. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2016, s. 28.
10 Central Intelligence Agency. The Soviet Operational Maneuver Group. Washington, D.C. : Central Intelligence Agency, 1983, s. 2.
11 International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2016. London: International Institute for Strategic Studies, 2016, s. 22-24.
12 Ibid.
13 Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V ZVO nachalas vnezapnaya proverka boyevoy gotovnosti voinskikh chastey i soyedineniy. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12111950@egNews(Hämtad 2017-05-23)
14Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V YUVO budet aprobirovana novaya sistema vnezapnykh proverok. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12120582@egNews(Hämtad 2017-05-23)
15 Carnegie Endowment for International Peace. Giles, Keir. Assessing Russia’s Reorganized and Rearmed Military. 2017. http://carnegieendowment.org/2017/05/03/assessing-russia-s-reorganized-and-rearmed-military-pub-69853(Hämtad 2017-05-23)
16 Krause, Michael D. Phillips, R. Cody. Historical perspectives of the operational art. Washington, DC: United States Army, 2005, s. 250, 256.
17 Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Okolo 100 proverok boyevoy gotovnosti voysk provedeno s nachala etogo goda v Zapadnom voyennom okruge. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12119229@egNews(Hämtad 2017-05-23)
18Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Boleye 35,5 tys. voyennosluzhashchikh ZVO, zavershayushchikh sluzhbu po prizyvu, budet uvoleno v zapas. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12119490@egNews(Hämtad 2017-05-23)

19 Ośrodek Studiów Wschodnich. Wilk, Andrzej. Russian army justifies its reforms. 2013. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/osw-commentary/2013-06-26/russian-army-justifies-its-reforms(Hämtad 2017-05-23)

Norges Untergang

Filmens huvudpersoner, norske kungen och kronprinsen. Foto: Per Bratland

Tack och lov så kom till slut "Kongens nei", en av Norges största filmer genom tiderna, även till de svenska biograferna. Jag fick se den igår. För att sammanfatta mina intryck: en blivande klassiker. Nu: spoiler-varning.

I Sverige har filmen döpts om till "Kungens val", vilket möjligen har ett visst berättigande om man betänker att den yngre biopubliken i detta land till stor del kan vara rätt okunnig om hur den norska kungen valde att göra när hans land 1940 invaderades av Tyskland. Å andra sidan skulle väl även de ha kunnat bli nyfikna av att se "Kungens nej". Nej till vad?

Nåväl, hur har filmmakarna lyckats, kan filmen mäta sig med Norges storslagna krigsepos "Max Manus"?

För att börja med hur saker och ting ser ut i filmen, främst ansiktena, miljöerna och kläderna, så har jag svårt att komma på en mer fulländad film. Närmaste är nog "Der Untergang". Det är kusligt vad lik kung Haakon VII skådespelaren Jesper Christensen är. Svenska Tuva Novotny var också ett mycket bra val för att gestalta den ursprungligen svenska kronprinsessan. För den som sett "Der Untergang" och "Krigets unga hjärtan" (tyska: "Unsere Mütter, unsere Väter") kan det dock kännas aningen märkligt att i "Kungens val" känna igen två viktiga karaktärer från den filmen/TV-serien, fast som helt andra personer. Det är dock inget allvarligt problem.

Det finns flera suveräna scener, särskilt sänkningen av kryssaren Blücher. De historiska personerna, inklusive några tyskar, gestaltas på ett nyanserat och oftast intresseväckande sätt. Men filmen har också några avsnitt som hade kunnat kortas.

"Kungens val" säger en del om hur pass nedrustat Norge var, liksom hur oerhört sent mobiliseringen igångsattes. Kombinationen resulterade i Norges undergång. Men ibland undrar jag om inte mer av kaoset i den norska armén hade kunnat visas (läs om det i t ex Jan och Nordens frihet).

Svenske Johan Söderqvists filmmusik spelar en betydande roll i "Kungens val". Det är nog dags att utnämna honom till Sveriges John Williams och att lyssna på alla hans soundtracks (finns på Spotify).

"Max Manus" var historiskt sett ingen fulländad film, men den var aningen bättre klippt än "Kungens val". Det är möjligt att man skulle kunna klippa om "Kungens val" till en lika bra filmupplevelse som "Max Manus". Kort sagt haltar den andra halvan av "Kungens val", men det drar inte ner betyget allt för mycket. Förhoppningsvis kan den inspirera andra filmmakare i Norden att ta sig an till exempel tyskar och allierade i Sverige.

Nanovapen – ett hot mot mänskligheten

av Magnus Sjöland

Detta inlägg är en personlig reflektion då jag hört rykten om att flera länder i Asien tar fram nanovapen, dock finns det i nuläget ingen stat som erkänt varken utveckling eller innehav. Mycket fokus ligger på Nordkorea just nu och dess vapenutveckling. Ofta nämns att de utvecklar nanovapen. Dessa vapen kan bli ett stort hot mot hela mänskligheten!

Nordkorea har skrivit på “Convention on the Prohibition of the Development, Production, Stockpiling and Use of Chemical Weapons and on their Destruction” (CWC), vilken förbjuder kemiska vapen. De har även skrivit på avtalet mot biologiska och giftiga vapen ”The Convention on the Prohibition of the Development, Production and Stockpiling of Bacteriological (Biological) and Toxin Weapons and on their Destruction” (BWC) vilket innebär ett förbud mot att dessa vapen utvecklas och produceras, samt att ha lager av bakterier och gifter för krigssyfte. Tyvärr finns inte nanovapen med i de internationella konventionerna och Nordkorea bryter därmed inte mot internationell lagstiftning i hur man skall behandla varandra under ett krig om de utvecklar nanovapen.

Vad är då ett nanovapen? Det kan vara allt från små nanostora partiklar som härmar kemiska vapen till miniatyrelektronik som vid t ex inandning medger spårning av enskilda individer. Nanopartiklar kan orsaka allvarlig lunginflammation och fibros i lungorna vid inandning av kolnanorör, men även förstärka effekten av dagens vapen. Man kan även tänka sig självförökande nanopartiklar som reproducerar sig själva och kan bli en hemsk farsot. Redan de nanomaterial vi tar fram idag i fredligt syfte kan vara farliga för människan, forskare i Sverige har visat att nanopartiklar kan lura blod-hjärnbarriären och orsaka svåra hjärnskador, de har också visat att partiklar kan tas upp av luktnerven i näsan och transportera nanopartiklar vidare till hjärnan. En artikel publicerad 2015 från Canada berättar att man utvecklar magnetiska nanorobotar som skall ta sig in i hjärnan via blod-hjärnbarriären och leverera molekyler direkt in i hjärnan (Sciencedaily).

Hur stor är en nanopartikel? Nano är det grekiska ordet för dvärg och betyder miljarddel. En nanometer betyder en miljarddels meter och är ungefär lika stor som en molekyl eller ca 10 väteatomer. En DNA-sträng är knappt 10 nanometer på bredden, en röd blodkropp är ca 7.000 nanometer i diameter och ett hårstrå är 80.000 nanometer brett. När vi pratar om nanoteknik menar vi normalt objekt tillverkade av människan som är mindre än 100 nanometer. Med denna teknik kan vi bygga helt nya material, t ex kommer vi kunna bygga nya former av utrahårda ”diamanter” av rent kol. Vi blandar även in nanopartiklar i solkrämer för att skydda oss mot solens strålar sedan ett tiotal år. Nanopartiklar är så lätta att de svävar i luften utan att landa och hamnar de i vatten sjunker de inte ner till botten. De tar sig lätt igenom fysiska barriärer och fäster hårt på ytor. Ett stort problem är att det verkar som om inte kroppens immunsystem tar hand om och städar bort nanopartiklarna ur kroppen, de kan bli kvar för evigt.

I framtiden är det inte omöjligt att vi kan utveckla nanoteknik som är avsedd för spionsystem, små partiklar kan ha både en sensor och en sändare. Forskare har visat att när man dricker vatten med nanopartiklar, så kan de ta sig in i nervsystemet och blodomloppet. Man kan även tänka sig att nanopartiklar kan ta sig till vissa specifika områden i människokroppen och där göra stor skada. I framtida krigföring kan nanopartiklar drastiskt förändra krigsförlopp då de kan bli kraftfulla och i värsta fall bli lättillgängliga både för diktaturer och terrorister.

Vi behöver en ny internationell lagstiftning med ett omfattande regelverk, men innan vi kan göra det behövs att vi tar fram definitioner och standardisering så att vi kan sätta namn på strukturerna. När det är på plats kan vi mäta och kontrollera.

Idag finns inga regler och risken är stor att tekniken utvecklas så fort att inte myndigheter och länder hinner med att lagstifta. MSB, FOI, KI och Kemikalieinspektionen borde involveras för att skydda vår befolkning. Idag är samhällets kontroll av tekniken minimal och ännu mindre mellan stater. Jag tycker att Sverige bör vara med och definiera tekniken och den framtida lagstiftningen. Då lär vi oss både att tillämpa tekniken i fredliga projekt och gör samtidigt en stor insats för mänskligheten genom att skydda oss från farliga partiklar.

 

Författaren är vd och ledamot av KKrVA.

Den lockande men illusoriska neutraliteten

av Bo Hugemark

Under det första världskriget lämnades de nordiska länderna utanför krigshandlingarna (med undantag av storfurstendömet Finland). Kriget utkämpades i huvudsak till lands, i ställningskrig på västfronten, rörligt i öster. Därtill med örlogsblockad till havs och ubåtskrig mot Ententens försörjningslina till USA.

I det andra världskriget hoppades de skandinaviska länderna på en upprepning, men tyskarna hade dragit lärdomar av det första och angrep Norge och Danmark bland annat för att försvåra marin blockad och underlätta ubåtskriget. Krigsteknikens utveckling, framför allt flygets ökade betydelse spelade också in. Sverige ensamt kunde bevara sin neutralitet, genom turliga omständigheter och eftergiftspolitik.

I det tredje, aldrig utkämpade, världskriget hoppades Sverige att även då vara neutralt. Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig blev doktrinen. Det var sannolikt en chimär. Det kriget skulle säkerligen ha förts i alla element och över vidare krigsskådeplatser. Efter hand under det kalla kriget kom Norden att i stället för en flank till Centraleuropa att betecknas som en potentiell nordlig front.

Idag har Sveriges statsmakter i solidaritetsförklaringen uttryckligen övergivit tron på att kunna stå utanför krig i vårt närområde: ”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land.” Icke desto mindre finner man i NATO-motståndarnas argumentation en föreställning om att allianslösheten ger oss ökad handlingsfrihet.  I en lysande uppsats publicerad av Finlands Utrikespolitiska Institut Trapped in the Twilight Zone, Sweden between Neutrality and NATO ger Robert Dalsjö en historisk-psykologisk förklaring till motviljan att överge neutralitetshoppet: ”In fact, scratch the surface of almost any Swede and you will find instincts and a sense of detachment from the European mainstream that are the results of 200 years on the sidelines of history.”

Anmärkningsvärt nog fortlever det hoppet på sina håll också I Finland som förvisso inte haft 200 år av fred. Det återspeglas i en färsk debatt där en av Finlands framträdande säkerhetspolitiska journalister, Olli Ainola vid eftermiddagstidningen Iltalehti hävdar att det råder delade meningar mellan president Sauli Niinistö och riksdagen om finskt bistånd till Baltikum i händelse av krig. Meningsskiljaktigheterna har förnekats av Niinistö och den som av Ainola utpekas som drivande i frågan i riksdagen, f d utrikesminister Erkki Tuomioja, notorisk neutralist. Vare därmed hur som helst, föreställningen om att Finland, i motsats till Sverige skulle kunna stå utanför krigshandlingar i Baltikum florerar i finsk debatt.

Det är mycket osannolikt, bygger på en felaktig uppfattning av hur ett krig i Östersjöområdet skulle kunna gestalta sig. Kanske påverkad av den svenska satsningen på Gotland, i debatt och sent omsider i praktiska åtgärder. En klok kraftsamling av våra minimala resurser mot det farligaste hotet. Som visas i Karlis Neretnieks scenariobeskrivning i Till bröders hjälp/Friends in Need skulle ryssarna genom att ta Gotland närmast omöjliggöra allierade flyginsatser över Östersjön i försvaret av Baltikum. En annan flygväg vore då över Finland, gärna med utnyttjande av finska baser. Då når man också de bakre delarna av och förbindelselinjerna för ryska invasionsstyrkor.

Det är knappast troligt att Ryssland skulle lämna den infallsporten öppen inför en invasion, inte heller att det skulle ta risken att Finska viken spärrades. En preemptiv rysk insats mot Finland skulle vara högst sannolik, i synnerhet som landet öppet proklamerar en latent NATO-option – som det inte skulle hinna implementera i en hastigt uppblossande kris.

I sitt motstånd mot NATO-anslutning faller både svenska och finska neutralister tillbaka på orealistiska föreställningar om en framtida väpnad konflikt. Det är värre än så: om Asintolas beskrivning är korrekt vill Tuomioja-falangens företrädare få till ett regelrätt förbud mot att ge framför allt Estland militärt stöd. Det påminner om den svenska socialdemokratiska regeringens utrikesdeklaration 1995, där det sades ” För att vi skall kunna bidra till säkerhetspolitisk stabilitet krävs emellertid att vårt handlande är förutsägbart Vi får inte heller inge andra stater förväntningar om ett svenskt militärt engagemang i händelse av väpnad konflikt”. Det var avsett som en näsknäpp åt Carl Bildt, som hävdat att Sverige inte kunde vara neutralt om de baltiska staterna angreps. ”Förutsägbarhets – doktrinen” blev kortlivad, men nu ser vi kanske den leva upp i finsk tappning. Den strider mot alla sunda strategiska principer och ger carte blanche till den presumtive angriparen.

 
Författaren är överste, säkerhets- och försvarspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

Djupare slagsida på HMS Rekrytering

av David Bergman

Foto: Steve Hillebrand, U.S. Fish and Wildlife Service, Public Domain

Foto: Steve Hillebrand, U.S. Fish and Wildlife Service, Public Domain

Försvarsmaktens rekryteringsfilmer fortsätter att skapa debatt. Efter föregående inlägg om slagsidan på rekryteringen bemötte myndigheten kritiken i kommentarsfältet på sin YouTube-kanal och senast redogjorde ansvariga mer ingående för sin syn på kampanjerna i senaste numret av Officerstidningen. Den aktuella rekryteringskampanjen kommenterades också redan i samband med att den lanserades, redan innan nuvarande diskussionen kom igång. Svaren från ansvariga visar dock genomgående på en olycklig diskrepans mellan Informationsstaben och personal vid de förband de rekryterar till. Detta ökar risken att slagsidan kan förvärras.

 
De olika svaren på kritiken utgår sammanfattningsvis från att kritikerna inte förstått kampanjens syfte och förtydligar att den syftar till att locka människor som tidigare inte övervägt Försvarsmakten som arbetsgivare, samt att man gjort en undersökning av målgruppen. Detta är givetvis bra att klargöra. Problemet är bara att ingen har påstått något annat.

Att nå nya målgrupper som ännu inte ansökt till Försvarsmakten och att dessa måste analyseras ställer nog de flesta sig bakom. Den huvudsakliga kritiken har dock utgått från att anställda inte känner igen sig och personliga upplevelser inom organisationen att den aktuella typen av kampanjer riskerar att ge en felaktig bild av yrket och bygga orimliga förväntningar, vilket riskerar att inte bara locka nya utan fel individer ur målgruppen. Orimliga förväntningar är ett brett begrepp, men det kanske mest extrema exemplet har varit att vapenvägrare ryckt in till GMU. Detta berörs i responsen endast i förbigående med att man ifrågasätter att detta stämmer, ett något underligt förhållningssätt till kritik från medarbetare som delger självupplevda situationer.

I responsen från myndigheten sägs explicit att reaktionerna från medarbetarna handlar om en ”hotad självbild”. Nu har jag inte uppfattat att så är fallet utan upplever att diskussionen hållits på en saklig nivå. Men om det vore så, skulle det inte då finnas anledning till än större oro? Om bilden i marknadsföringen skiljer sig så radikalt åt från den som medarbetare har av sig själva och yrkets kärnfunktioner att de upplever sin egen uppfattning hotad, finns det väl snarare mycket god anledning att reflektera över diskrepansen.

På en viktig punkt delar jag Informationsstabens mening, att den uppfattning som den slutliga soldaten har om sig själv och sin roll bygger på mycket mer än en reklamfilm och att om något fallerat är det ofta ett systemfel. Detta är viktigt att hålla i åtanke i alla diskussioner inom området. Om vi misslyckats att ge en rättvisande bild till en färdig soldat – från första intresse, till ansökan, antagning, inryckning, utbildning och anställning – är det ett systemfel och inte beroende på en enskild faktor. Detta ställer dock snarare större krav på systemet samt en koherens i detta: att exempelvis de som arbetar med uttagning upplever att de får rätt sökande, att de som arbetar med utbildning upplever att de får rätt uttagna och så vidare. Orimliga eller felaktiga förväntningar kommer att belasta kedjan mer ju längre de finns kvar.

Sammantaget missar responsen från Informationsstaben kritikens kärna, samtidigt som den ger en något nedvärderande klapp på huvudet till de medarbetare som uttryckt ärlig frustration och oro över att rekryteringskampanjen riskerar att ge en felaktig bild av soldatyrket och skapa orimliga förväntningar.

Den aktuella kampanjen anges vara del i ett övergripande varumärkesbyggande. Man kan ifrågasätta om Försvarsmakten och andra tjänsteinriktade organisationer bör rakt av använda ekonomiska begrepp för vinstdrivande organisationer som ’marknad’ och ’varumärke’. Förutsättningarna skiljer sig markant mellan olika typer av organisationer. Arbetet de representerar behövs dock. Försvarsmakten behöver framhäva och positionera sig som den bästa möjliga arbetsgivaren jämfört med andra. Men även inom rent civila tillämpningar av Employer Branding understryks vikten av att intern kommunikation inom företaget samt extern kommunikation till kandidater, klienter och kunder har en gemensam syn på företagets Corporate Brand – att bygga på de anställda man redan har i att kommunicera vad och hur man gör men framförallt varför man gör detta.

Min huvudsakliga oro rör faktiskt inte den aktuella kampanjen. En missvisande reklamfilm stjälper inte skutan. Jag är däremot mer oroad för den uppenbara och ökande klyftan mellan Informationsstaben och förbanden i denna typ av frågor. Man hade kunnat önska att ansvariga visat att de lyssnar på förbanden de ska rekrytera till lika noga som de säger sig ha analyserat målgruppen de försöker attrahera. Ett dövt öra för varningssignaler inom organisationen riskerar tyvärr att leda till en kraftigare slagsida och en större misstro.

 

Författaren är kapten och Försvarsmaktsdoktorand i psykologi.

Civilsamhälle och myndigheterna

av Hans Lindblad

Många vittnar om hur människor i Stockholm hjälpte varandra efter terrorattacken på Drottninggatan. När kollektivtrafiken var nedstängd kom många att erbjuda okända skjuts eller öppnade sina hem för enskilda som annars inte haft tak över huvudet. Civilsamhället fungerade genom att människor ställde upp för varandra och visade beslutsamhet att värna öppenhet och gemenskap. Svensk polisorganisation har erbarmligt låg andel utredda brott, men den här gången tog den sig ändå samman på ett bra sätt. Så borde det helst alltid vara, att både civilsamhälle och myndigheter fungerar.

4-6 december 1998 drabbades min hemstad Gävle av ett extremt och ihållande snöfall. Mycket stora mängder föll över centrum och ut mot havet mot norr (för övrigt delvis områden som tolv år tidigare genom regn drabbats av de kraftigaste radioaktiva nedfallen i Sverige efter reaktorhaveriet i Tjernobyl). Hittills enda gången i modern tid som en svensk stad varit isolerad från omvärlden i flera dygn. Järnvägarna, E4 och alla andra vägar och gator var oframkomliga. Väldiga snömängder överallt gjorde att polis och kommunala organ inte kunde nå medborgarna. I praktiken fick jag dra mig till minnes från försvarsutskottet, exempelvis att livsmedelshandeln är beroende av närmast daglig tillförsel. Redan andra dygnet var mejeriprodukterna slut, och hyllor blev allt tommare så det blev meningslöst att hålla öppet. Allvarligast var naturligtvis att inte heller ambulanser kunde göra något. När snöfallet upphört sände försvarsmakten in ett par helikoptrar och Dalregementet kom med några bandvagnar.

Flertalet arbetsplatser var stängda, liksom skolor. Post och tidningar bars inte ut, men Gefle Dagblad och Arbetarbladet tryckte upp mindre upplagor för gratis hämtning på platser i centrum.

Många mindes sedan starkt hur människor ställde upp för varandra. Tvärtemot vanan i Sverige började många prata med okända, sökte uppmuntra, informera och utbyta råd. Grannar grävde fram varandras dörrar som annars inte kunde öppnas, och man sökte upp äldre när hemtjänsten inte kunde komma. Mitt dominerande intryck var att medborgarna agerade, att det vi såg var ett spontant civilsamhälle, starkare än vi nog trodde innan. Jag såg inga tecken på panik eller rädsla. De flesta tycktes suga in intrycken av en spöklik stad helt utan fordonstrafik. Naturligtvis insåg vi att allt hade varit mycket allvarligare om också strömmen brutits, med många eluppvärmda bostäder.

Upplevelsen av civilsamhället var en kontrast till vad jag hört om industriutsläppet i Karlskoga 13 år tidigare, i januari 1985. Det gällde oleum som svepte in över staden som en tät dimma det närmaste dygnet. Oleum utgörs av svaveltrioxid löst i hundraprocentig svavelsyra. I kontakt med luftens fuktighet bildades en kraftig dimma över ett stort område. Den tidigare chefspsykologen i Israels försvarsmakt Ben Shalit var gift med en svenska och laborator vid FOA i Karlstad. Han tog sig till Karlskoga och blev förundrad över vad han såg. Hade ett motsvarande gasmoln uppträtt i något land vid Medelhavet skulle panik ha utbrutit, men folk skulle åtminstone ha agerat. Visst flydde en del också från Karlskoga, men de flesta stannade märkligt lugna i sina hus, tydligen i full förtröstan på att om något skulle vara farligt så skulle polisen, kommunen eller landstinget vidta behövliga åtgärder. Det var myndigheternas ansvar och därför inget som den enskilde och därmed civilsamhället behövde oroa sig för.

Den tyske författaren Hans Magnus Enzenberger beskrev hösten 1982 i sin reportageserie ”Svensk höst” i Dagens Nyheter intryck av en tids vistelse i landet. Det som frapperade honom mest var svenskarnas märkligt stora tilltro och tillit till överheten. Stat och kommun uppfattades som ”den gode herden”. Detta i stark kontrast mot södra delen av kontinenten, där människor i alla tider lärt sig att betrakta myndigheter och offentliga tjänstemän med stor misstro. ”I generationer hade central- och sydeuropéer fått erfara hur makt är korrumperad, och de enskilda har därför lärt sig att värja sig från påbud uppifrån. Svenskar har, vilket alla borde avundass dem, inte som många andra folk tvingats uppleva myndigheter vars tidsfördriv är beväpnad människojakt.” Att utan vidare få människor att acceptera personnummer hade knappast varit möjligt i ett kontinentalt land.

Den tillit till svenska myndigheter Enzenberger tyckte sig se för 35 år sedan är sedan länge urholkad. Att mordet på Olof Palme inte klarades upp bidrog till misstro. I stället för att utse en av Europas mest erfarna mordutredare som spaningsledare tilläts en amatör på området att bestämma. Rader av elementära regler åsidosattes, och i stället för att hålla många spår öppna band sig ledaren tidigt för en teori. En person dömdes sedan för mordet men friades i nästa instans. Vanskötseln av spaningsarbetet och konflikter mellan åklagare och polis fick naturligtvis förödande effekter på allmänhetens tilltro.

Ett annat fruktansvärt exempel var mordet på tioåriga Engla Höglund i Stjärnsund 2008, vilket knappast kunde ha inträffat i ett land med fungerande polisväsende. Risken för fortsatt dödande gör det extra angeläget att söka lösa sexualmord. Det visade sig sedan att Englas baneman redan tidigare dödat en kvinna, men att polisen i Dalarna lagt tips rörande det mordet på hög i ett år. Rikskrim gav polisen en lista på dömda sexualbrottslingar i närområdet med uppmaning att ta DNA-prov på dem. När en annan polismyndighet senare fick i uppdrag att ganska dalapolisens agerande överlämnades dokument, men först sedan mördarens namn raderats från listan på personer som borde undersökas. Urkundsförfalskningen var rimligen gjord i polishuset i Falun. Det är svårt att föreställa sig att det brottet i en organisation med så många chefer hade begåtts av någon på konstapelnivå. Som väntat lades ärendet snart ner. Englas mor begärde skadestånd för polisens allvarliga försummelser, men självfallet förlorade hon. Den svenska rättsapparaten har i alla tider i de allra flesta fall tagit myndigheternas parti mot enskilda.

Övergrepp inom äldrevården, kommunala skandaler med korruption och brott mot upphandlingslagen, grundlagsbrott ifråga om offentlighetsprincipen, kriminalitet inom Telia och rader av andra fall bidrar sannolikt till ett successivt minskat förtroende. Regelbrott och oegentligheter inom Riksrevision står i klass för sig eftersom det gäller den myndighet som mest av alla borde stå oväld och ha omdöme. Oegentligheter är naturligtvis inget nytt. Rättsskandalerna kring hovet och höga juridiska befattningshavare i början av 50-talet fick upp ögonen på många människor, inte minst genom Vilhelm Mobergs granskningar. Att människor ändå kunde tro på ”den gode herden” kan ha samband med den kommunala självstyrelsen där de allra flesta ännu personligt kände kommunalt förtroendevalda. Men sedan 50-talet har ju tjänstemannaväldet ökat enormt inom stat, kommun och landsting.

Tsunamin 2002 förvärrades som svenskt trauma genom att Göran Perssons regering var märkligt handlingsförlamad de första dygnen. Vid Estoniakatastrofen var Carl Bildt i väntan på nästa regering chef för en expeditionsministär – som bör vara försiktig med att fatta beslut för framtiden. Trots detta deklarerade Bildt, utan något redovisat tekniskt underlag eller samråd med andra partier, att fartyget borde bärgas för att kunna ta hand om kroppar. Ingvar Carlsson ville inte börja sin nya regering med att gå emot Bildt. Få andra ställningstaganden har lett till så upprörda känslor under många år med skiftande besked och motsättningar fram och tillbaka, mest påfrestande naturligtvis för de anhöriga. I två av de mest uppmärksammande händelserna under senare årtionden har problem alltså snarast förvärrats uppifrån.

Jag var 1992-95 ledamot i den statliga hot- och riskutredningen. Vi använde ett antal scenarier för att söka bedöma vilka behov allvarliga händelser kan ställa på insatser och samordnad ledning. Svårast är förlopp där man inte vet om läget kommer att bli ännu värre och hur utdraget det hela kan bli. Det behövs då bedömningar i olika tidsperspektiv. Om någon föreslagit förlopp liknade dem som sedan blev verklighet i fallen Estonia, tsunamin och terrorbrotten på Drottninggatan skulle vi nog inte tagit med dem eftersom de händelserna hade snabba förlopp med sannolikt mindre behov av uthållig samordnad operativ ledning.

Bland förlopp vi konstruerade var att Trängsletdammen brast och en störtflod sedan sköljde ner längs Dalälven och tidigt utplånade tätorten Mora. Andra scenarier gällde nedfall av radioaktivitet, gasmoln, stora stopp i el- och vattenförsörjning, svår brist på elektronikkomponenter. Vi tittade på massflykt från andra sidan Östersjön. För att bedöma ledningsbehovet studerade vi tre alternativ, med mottagning av 50 000, 200 000 respektive 500 000 asyl- och hjälpsökande.

Vid en stor påfrestning behövs samordning mellan många aktörer. Vi fann tidigt att det svenska systemet med ”självständiga myndigheter” försvårar ledning genom att ingen myndighet godtar att få direktiv från en annan myndighet. Den övergripande samordningen behöver därför skötas från regeringen konstaterade vi, men vi ansåg oss inte ha mandat att ange hur arbetet skulle vara organiserat inom regeringskansliet. De följande 15 åren kom tre andra utredningar som gick in på detta. Fackdepartement tar inte heller order av varandra, så efterhand blev det en allt bredare uppslutning bakom principen att den övergripande samordningen ytterst skulle vara statsministerns ansvar. Till del kan det ses som en fortsättning på den dagliga funktion statsrådsberedningen redan har genom sina kontakter med samtliga departement. I nära anslutning till statsrådsberedningen bör finnas en krisledningsenhet som följer och analyserar inhemska och utländska tänkbara hot, har kontinuerlig beredskap och ansvar för utbildning, övning och vid behov konkret ledning.

All kompetens behöver inte ständigt finnas i regeringskansliet, utan beroende på de aktuella behoven bör personal också hämtas från fackmyndigheter och andra organ. Varje påfrestning har ju sina egna förutsättningar. Hade statsministern direkt vid beskedet om tsunamin kallat till sig en chef från räddningstjänsten i Stockholm med önskan om hjälp skulle denne rätt snabbt ha angett i vilken ordning beslut borde fattas. Ryggmärgsreaktionen för en katastrofkunnig person är att primärt tänka på de skadade.

Men statsministern och hans närmaste saknade sådan rutin och tycktes helt förlamade. Först efter flera dagar började man fundera kring flygtransporter. Det rimliga hade varit att redan första dygnet sända iväg flygplan till Thailand med frivilliga läkare och sköterskor som kunde erbjudas som förstärkning där skadade svenskar vårdades. Visade det sig sedan att inte alla behövdes kunde de i stället erbjudas till andra länder i regionen. Italien visade hur snabbt en insats kan göras. Socialstyrelsen var totalt passiv. Ledningen där sade sedan att det inte fanns några instruktioner för en situation av detta slag. Men då kan man strunta i alla pärmar och agera efter förnuftet, med eller utan beslut från regeringen. Vem skulle i efterhand ha straffat Socialstyrelsen om den sänt iväg några av sina traumagrupper till Thailand i stället för att avvisa dem som erbjöd sig att hjälpa till?

Först efter flera års ytterligare utredande inrättades en krisledningsenhet, kopplad till statsministern enligt de förslag som lämnats. Ett tag ville försvarsministern ha ansvaret i normala tider men överlämna det till regeringschefen vid en inträffad kris. Det avfärdades med att det är fel att skifta ledning mitt i en kris. Tanken att ett annat fackstatsråd skulle ha samordningsfunktionen fördes mig veterligen inte fram av någon.

Jag blev därför, efter att följt frågan i flera år, förbluffad när den nya regering som tillträdde 2014 rev upp det som utretts och beslutats tidigare och i stället meddelade att funktionen lades under en fackminister, nämligen inrikesministern. Beslutet tycks ha fattats brådstörtat och utan redovisat underlag. Det känns meningslöst att viktiga frågor om landets säkerhet utreds under lång tid om allt sedan ersätts med en svårbegriplig improvisation. Var det för att den nye statsministern kände sig osäker och därför inte ville ha ansvaret? Av samtliga regeringschefer sedan inrättandet av Louis De Geers statsministerämbete 1876 var Stefan Löfven den förste som saknade erfarenhet från både regering och riksdag. Inte ens 20-talets båda tjänstemannaregeringar hade så oerfarna chefer.

Antag att Sverige drabbas av en massepidemi som slår mot flera kritiska samhällsfunktioner. Det rimliga vore att statsministern tar det övergripande ansvaret och under krisledningen använder bland andra Socialdepartementet, Socialstyrelsen och Smittskyddsmyndigheten. Inte ett fackstatsråd från ett helt annat område.

Jag utgår från att nästa statsminister frångår regeringens nuvarande ologiska krisorganisation och återför ansvaret till regeringschefen.

 
Författaren är ledamot av KKrVA och tidigare riksdagsledamot.

Större delen av den manliga befolkningen

Japp, det är marininfanteri med en amfibiebandvagn typ PTS på omslaget.

Som Mikael Odenberg skriver i förordet till Den stora invasionen så omfattade det svenska försvaret tidigare större delen av den manliga befolkningen. Vi som var små kuggar i det minns vilka militärområden vi tillhörde och nu kan man genom denna nya bok få reda på hur alla områden var tänkta att fungera i skarpt läge.

Bo Hugemark har som bokens redaktör samlat ytterst insatta personer som kommer med vad som nog kommer att räknas som den ultimata redogörelsen för den operativa planeringen i försvaret under den senare delen av det förra seklet. När nu försvaret av det egna territoriet återigen är i fokus är det, som Odenberg också skriver, viktigt att kunskaper och insikter förs vidare. Och det kan nog inte göras så mycket bättre än så här - med innehållet till stor del uppdelat efter militärområdena samt stora foton och kartor.

Vad är det för frågor som boken vill besvara? Här kommer några exempel:

* Vad tänkte man om sannolikheten för ett sovjetiskt anfall?
* Vad trodde man om försvarets uthållighet vid ett sovjetiskt anfall?
* Hur såg man på sannolikheten för hjälp från Nato vid ett sovjetiskt anfall?

Svaren är ibland överraskande, och känns trovärdiga inte minst eftersom de kommer från några av de högst insatta personerna, som vet att de inom en nära framtid lämnar jordelivet.

Boken hör hemma hos såväl den som vill förstå vad värnplikten egentligen handlade om - man får nu den stora bilden som man då bara kunde ana - liksom den som vill försöka bilda sig en uppfattning om något av det som krävs för att vi ska kunna bygga upp ett nytt totalförsvar. Givetvis har en mängd faktorer förändrats, men geografin är sig lik.

Den stora invasionen är nu aktuell inom Pennan & Svärdet.

I målområdet efter långlopp: Kommunikationslösning för blåljusaktörer

Förra veckan uppmärksammade P4 Stockholm att räddningstjänsten i Stockholm hade stora problem med kommunikationen under terrordådet på Drottninggatan, både över Rakel och mobiler. Det är inte första gången. Vikten av fungerande kommunikation vid allt från olyckor och samhällsstörningar till väpnat angrepp kan naturligtvis aldrig överskattas och måste behandlas med minst samma allvar och beslutsamhet som andra områden inom totalförsvaret.

I närtid prövas regeringens uppfattning om hur kommunikationen mellan blåljusaktörer ska säkerställas nu när vissa radiofrekvenser (”700-MHz-bandet”) frigörs och kan användas för telekommunikation. Vilken kommunikationslösning krävs för att de ska kunna kommunicera med säkerhet och integritet?

Just idag går remisstiden ut på landshövding Gunnar Holmgrens utredning, Kommunikation för vår gemensamma säkerhet (Ds 2017:7). Holmgren föreslår en hybridlösning där delar av de nya frekvenserna avsätts för sådan kommunikation för ”PPDR” (”public protection and disaster relief”). Det är en lång och delvis infekterad beslutsprocess som nu verkar närma sig slutet. Dock verkar det som att Holmgrens hybridmodell inte riktigt har förståtts av alla beslutsfattare. Under helgen skrev t.ex. Hanif Bali (M) på Twitter att det är

mycket feltänk i utredningen – samma feltänk som gett oss gökungen Rakel. (…) Extremt dyra parallella system som kommer tvinga in offentliga aktörer i för att finansiera den. Och öka sårbarhet.

Även inblandade aktörer är lite missvisande i sin kommunikation. Telia skrev t.ex. nyligen i en debattartikel om att det som föreslås är att ett ”nytt statligt separat mobilnät ska byggas” och menar att ett blåljusnät som levereras via ett kommersiellt nät kan ge betydligt mer kapacitet och har därför helt andra möjligheter att garantera fungerande tjänster när det verkligen behövs. Men det är alltså en hybridnätslösning som föreslås där de kommersiella frekvenserna hanteras av en statlig operatör.  När det gäller kapacitetsbehov är fördelen med en hybridnätslösning att den klarar av kapacitetsbehoven även om det sker incidenter samtidigt inom samma område.

Det bör rimligen ställas höga krav på argumentation som går emot bland annat MSB och Försvarsmaktens bedömningar, vilka framgår i remissvaren. Försvarsmakten ställer sig bakom att använda dessa delar av 700-MHz-bandet för blåljusmyndigheternas samordning, inklusive för civilt försvar. MSB:s uppfattning är att den föreslagna lösningen möjliggör säker och tillgänglig kommunikation för aktörer över tid och över hela hotskalan och tillstyrker Holmgrens förslag.

Telias slutkläm, i ovan nämnda debattartikel, är det dock lätt att instämma i

Bästa möjliga förutsättningar för detta skapas genom dialog och samverkan mellan offentliga och privata aktörer.

På temat dialog och samverkan bjuder Post- och telestyrelsen (PTS) på en liten överraskning i remissfloran. Från att tidigare ha varit närmast aktivistiska till förmån för en sådan lösning som även Telia vill ha, där hela frekvensbandet inom 700MHz ska kunna säljas ut till kommersiella aktörer, är nu PTS i stället försiktiga och hjälpsamma i tonen när de beskriver hur Gunnar Holmgrens förslag ska kunna genomföras.

Utan att ha expertkunskaper i den avancerade telekomteknik som ligger bakom de olika förslagen så kan jag konstatera att det är bra om svallvågorna i den här debatten nu verkar vara på väg att lägga sig. Den lösning man väljer måste helt enkelt vara säker, robust, och klara krav på redundans och statlig rådighet. Här litar jag på de bedömningar som våra blåljusmyndigheter själva står för. Men nästan lika viktigt som att lösningen har dessa kvaliteter är att debatten som leder fram till målet inte i onödan skapar motsättningar och bygger in konflikter som smakar surt, och kanske kostar också i förlängningen.

Just nu jobbar Holmgren vidare med ett tilläggsuppdrag till den 1 juni 2017, som handlar om att analysera och föreslå vilken aktör som ska ansvara för att bygga och förvalta en utvecklad säker kommunikationslösning för aktörer inom allmän ordning, säkerhet, hälsa och försvar. I uppdraget ingår även att tydliggöra hur befintlig statlig infrastruktur kan utgöra en del av kommunikationslösningen.

Fortsättning följer, som sagt. Med tanke på frågans vikt är det välkommet om individer med intresse och engagemang för samhällssäkerhet och totalförsvar håller ett öga på utvecklingen. Det vore också bra om de inblandade departementen är eniga om att samhällssäkerhetsperspektivet väger tyngst och att regeringen blir enig på ett sätt som gör att den valda lösningen står stark över tid.

Genmäle till Björn Von Sydow

av Carl Björeman

Förre försvarsministern, numera ordföranden i Försvarsberedningen, Björn von Sydow, menar i ett genmäle mot mig på Akademiens blogg 2017-04-21 ”att försvarsinriktningen 2000 var relevant i det dåvarande omvärldsläget.” Det stämmer inte.

Försvarsinriktningen år 2000 var relevant mot något helt annat, nämligen den föreställning om det rådande omvärldsläget som den politiska och militära försvarsledningen dessvärre hade intalats, av Wilhelm Agrell kallad ”en ny svensk överdoktrin”. Denna överdoktrin var rådande under några år. Nationellt försvar framstod som något ”irrelevant, förlegat och närmast pinsamt, ett tecken på glappande verklighetsuppfattning.” (Wilhelm Agrell, ”Fredens illusioner” s. 244). Björn von Sydows genmäle mot mig tyder enligt min mening på att han tagit starkt intryck av denna vilseledande överdoktrin. Han snedvrider därmed även dagens försvarsdebatt.

Björn von Sydow gör emellertid i sitt genmäle flera utsagor av allmänt intresse. ”Det var från min sida inte en planerad början på en avveckling av det nationella försvaret och värnplikten. Besluten 2004 och 2009 innebar i praktiken att förmågan att möta ett väpnat angrepp mot Sverige avvecklades men jag hade som försvarsminister 1997–2002 inte det som målbild. Dessa beslut togs efter min tid som Försvarsminister.” Det är korrekta utsagor.

Problemet är emellertid att försvarsministerns ”målbild” inte styrde försvarsbeslutet år 2000. Dåvarande ÖB Owe Wiktorin gör med större trovärdighet anspråk på denna tvivelaktiga ära. I ”Försvarets forum nr 2 april 2000” skriver denne, under rubriken ”Beslut bekräftar inriktning”: ”Riksdagen har nu fattat det mest omfattande försvarsbeslutet i modern tid . […] I allt väsentligt har riksdagen följt regeringens proposition och därmed ytterst vår vilja avseende inriktning.”

Jag har i min tidigare inlaga på bloggen – den som Björn von Sydow genmält – visat att dåvarande ÖB Owe Wiktorin har haft stort inflytande i saken. Björn von Sydow har i sitt här aktuella genmäle mot mig inte behandlat denna min inlaga, vare sig positivt eller negativt. I korthet innebar min inlaga att ÖB Wiktorin den 8 december 1994 för centerledaren Olof Johansson avslöjat sin idé (”målbild”) om hur försvarsfrågan borde lösas. Samtidigt hade Wiktorin försäkrat sig om centerledningens stöd i kommande försvarsbeslut att – i sådana beslut

  • territorialförsvaret borde läggas ner
  • markstridskrafterna minskas
  • satsning ske på flygvapnet och JAS
  • högkvarteret borde få sköta detta utan inblandning från politikerna (Erik A Egervärn (c) i Jämtlands fältjägarregemente 4, 2006, s. 28)

ÖB Wiktorin började från 1998, med biträde främst av Johan Kihl och Michael Moore, officiellt strateger men till funktion spinndoktorer för ÖB: s katastrofala hugskott och därmed till fördel för flygindustrins särintressen, öppet argumentera för sin målbild.

Förvarsbeslutet år 2000 innebar bland annat följande:

  • territorialförsvaret började läggas ned
  • arméstridskrafterna började att minska
  • satsning på flygvapnet och JAS bekräftades
  • högkvarterets inflytande ökade

Sammanfattningsvis bedömer jag att ÖB Wiktorins ”målbild” – i klar skillnad till dåvarande försvarsminister Björn von Sydows målbild – var öppet fientlig gentemot värnplikt och nationellt försvar. Det skulle vara till fördel för tydligheten i försvarsdebatten om Björn von Sydow ansluter sig till denna min bedömning .

 

Författaren är generallöjtnant och ledamot av KKrVA.

Pansar mot strategiskt överfall


Reenactment i Ypenburg mellan fallskärmstrupp och svensk pansarbil L-180.

Många känner till att fallskärmstrupper hade nyckelroller vid de tyska invasionerna av Norge och Belgien. Särskilt anfallet mot det belgiska fortet Eben-Emael har blivit känd. Få svenska källor tar dock upp fallskärmsoperationen mot Haag i Nederländerna, trots att pansarbilar från Sverige bet ifrån sig bra där.

Så vitt jag vet har ingen svensk tidning eller bok tidigare belyst insatsen av pansarbilar tillverkade i Sverige vid den tyska invasionen av Nederländerna 10-15 maj. Tack vare källor i Nederländerna och en tysk f.d. fallskärmsjägares historik kunde jag sätta ihop en artikel om de i Landskrona tillverkade Landsverk-pansarbilarna som ett tag framgångsrikt försvarade flygbasen Ypenburg utanför Haag. Där vittnar ännu kulhål i en vägg på den gamla flygstationen (se videon ovan efter 2:25) om striderna. För mer om dessa, se min artikel i det senaste numret av Soldat & Teknik, alltså nr 3/2017.

En Bild i Moskva

Reflektion

Rysslands Generalstabschef, Valerij Gerasimov, höll ett anförande vid den årliga säkerhetskonferensen i Moskva den 26-27APR2017. Där han bl.a. berörde hur NATO:s åtgärder/förberedelser för att kunna förstärka dess östra flank påverkade den ryska säkerheten. I en av hans bilder, som visades under anförandet, utvisas både svenskt och finskt territorium som en del NATO:s åtgärder. Således ser Ryssland svenskt och finskt territorium som en förlängd del av NATO, huruvida de ser det som en integrerad del av NATO, får vara osagt. I den ryska militärstrategiskadoktrinen från 2014 och i den nationellasäkerhetsstrategin från 2015 utpekas NATO som ett hot mot Rysslands säkerhet.

Då det kommer till svenskt territorium och svenska förhållanden, är detta inget nytt. I ett flertal svenska böcker som publicerats under 2000-talet, framgår det tydligt att Sovjetunionen under en stor del av det kalla kriget såg Sverige mer eller mindre som en inofficiell NATO medlem. Varpå den nuvarande ryska synen på Sverige som en del av NATO, blir föga förvånansvärt, då Sverige i dagsläget, dels är ett av fem länder med utökade möjligheter till samarbete, dels undertecknat värdlandsavtalmed NATO, samt den tidigare synen kring Sverige och NATO under det kalla kriget får anses ligga kvar i det ryska tänkandet.

Vad som dock blir mer förvånansvärt är synen på Finland att de skulle vara en förlängd del av NATO. Finland har likt Sverige undertecknat värdlandsavtalmed NATO 2014, samt erhållit utökade möjligheter till samarbete. Ur det perspektivet kan det bli förståeligt. Men Finland och Ryssland, uttalar sig då och då om det särskilda förhållande som råder mellan länderna. Den ryske Generalstabschefens bild, blir ur det perspektivet något malplacerade, då den indirekt säger att Ryssland ser Finland som ett hot. Därtill är det väldigt intressant att notera den nyligen uppflammande säkerhetspolitiska debatten i Finland, rörande vilket stödsom kan tänkas ges i händelse av en konflikt i Finlands närområde. Då det sätts i kontexten med den ryske generalstabschefens bild.

Bild 1. Möjlig NATO basering enl. Ryssland.
Vad visade då den ryske Generalstabschefens bild, vid den internationella säkerhetskonferensen i Moskva? Den visade fyra stycken geografiska områden, samt ett möjligt sammanhängande understöds-/baseringsområde. På svenskt territorium utvisades, vid västkusten vad som förefaller vara Varberg eller Halmstads hamn som en understödjande plats för marina förmågor. Vid östkusten utvisas vad som förefaller vara Gävle hamn, som en understödjande plats för marina förmågor. Därtill förefaller den utvisa Sundsvall som en understödjande plats för luft förmåga, därmed Midlanda flygplats. Avslutningsvis på finskt territorium förefaller den utvisa Vasa som en understödjande plats för marin förmåga, samt Kauhava en understödjande plats för luft förmåga. Det sammanhängande understödsområdet som utvisades var vad som förefaller vara Gävle – Sundsvall – Vasa – Kauhava.

I mångt handlar detta om signalpolitik. Ryssland uppvisar sitt missnöje gentemot det svenska och finska säkerhetssamarbetet med NATO. Där en tanke kan vara att Ryssland på detta sätt vill försöka skapa ett tryck mot samarbetet så det avbryts eller minskas. Ett annat alternativ kan vara att man skickar ett budskap, "Vi vet vad ni förbereder och vi vill att ni skall veta att vi vet det". Varpå de på det sättet försöker försvåra förberedelser och/eller säkerhetssamarbete.

Inleder vi med den svenska västkusten, är det inte okänt att området är vitalt, dels för införsel av förnödenheter till Sverige både i fred och krig, dels för möjlig styrketillförsel i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt, något som berörts tidigare på denna blogg. Dock har huvudfokus på debatten varit kring Göteborgs hamn, givetvis finns möjligheten att lägessymbolen på Gerasimovs bild är felplacerad och egentligen skall visa Göteborg kontra Varberg eller Halmstad. Dock skulle det vara logiskt att ej utnyttja Göteborgs hamn, för basering av marina förmågor eller införsel av förband. Utifrån det faktum att Göteborgs hamn fortsatt kommer vara viktig för införsel av förnödenheter även i ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt, varvid andra hamnar kan vara mer lämpliga utnyttja för militära förmågor.

Därefter blir det särskilt intressant att notera dels Gävle hamn, dels Sundsvall – Vasa – Kauhava grupperingen. Inleder vi med Gävle hamn, så kan det tänkas vara en möjlig utskeppningshamn för den förhandslagrade marinkårsbrigaden i Norge, närmare bestämt i Tröndelagsregionen som kan tänkas skeppas ut därifrån till de baltiska staterna i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge. Det kan även vara basering för marina stridskrafter från Finland och/eller NATO länder, som skall kunna verka i norra Östersjön. Utnyttjandet av Midlanda flygplats får snarare ses som troligt att det avser basering av jakt- och attackflyg. Då det ej får kan anses troligt att USA skulle flyga ut personal därifrån kontra utnyttja flygfält i Tröndelagsregionen, för att förflytta delar av den amerikanska marinkårsbrigaden. Möjligtvis kan det även vara basering av finskaluftstridskrafter på svenskt territorium som utvisas.

Slutligen och vad som dock sticker ut något, är att Vasa skulle utgöra ett marint grupperingsområde för NATO samt vad som förefaller vara Kauhava som understödjande plats för luft förmåga.. Här är det möjligt att det i sådant fall utgör gruppering av marina stridskrafter från Sverige eller NATO länder som omgrupperar och utnyttjar Bottenhavet och Vasa som ett skyddat basområde för att kunna påverka norra Östersjön och Finska viken. Vad som dock får ses något anmärkningsvärt är att inga flygfält i södra eller mellersta Sverige är utmarkerade eller t.ex. Örlogsbasen i Karlskrona. Tar man i beaktande, den numera relativt kända studien av RANDhur ett ryskt angrepp skulle kunna te sig mot de baltiska staterna, så var den tydlig med att flygfält i mellersta Sverige skulle vara tvungen att utnyttjas av NATO, för försvaret av de baltiska staterna.

Här kan det antas att Ryssland anser sig inneha förmågan, att med olika stridsmedel och metoder kunna påverka södra och mellersta Sverige i sådan utsträckning att de ej ser området som ett hot, i händelse av basering med NATO stridskrafter. Kontra de områden som utvisades på Gerasimovs bild, som eventuellt ej kan påverkas i lika stor utsträckning, varvid de då markeras som möjliga stöd- och/eller baseringsområden, eg. utgör ett hot mot den ryska säkerheten.

Härvid blir ombaseringenav de två Bujan-M korvetterna från Svartahavs Marinen (SHM) till Östersjömarinen (ÖM) under hösten 2016 särskilt intressant att notera. Då det de facto innebär att de av Ryssland utpekade områdena på västkusten och norra delen av östkusten kan påverkas med långräckviddiga kryssningsrobotar (Kalibr), utan att andra staters territorium kränks i händelse av en väpnad konflikt, vilket hade varit fallet om t.ex. den förmågan hade utnyttjats av den Norra Marinen (NM).

Vad som i sammanhanget även blir intressant är Sveriges Radios uppgifterfrån tidigare i år, 2017, rörande ökad kartläggning av befattningshavare i Jämtlands länsstyrelse, med koppling mot totalförsvaret. Hur situationen är i Västernorrland finns det inga uppgifter om, men här kan det antas är likvärdigt med uppgifterna från Jämtland, då det geografiska området, måste ses som ett sammanhängande operationsområde, med anledning av Tröndelagsförådden.

Mellersta Norrland, förefaller de facto utgöra ett militärstrategiskt viktigt område för Ryssland varvid det indirekt kommer utgöra ett militärstrategiskt viktigt område för Sverige. Således, från att tidigare haft fem militärstrategiskt viktiga områden har nu Sverige, minst, sex stycken. Det aktualiserar även behovet avseende en ökning av den svenska Försvarsmakten, då vi nu med all tydlighet har ett stridskraftsunderskott, i förhållande till antalet militärstrategiskt viktiga områden.

Två andra förklaringsmodeller går även att frambringa. Den ena innebär att Gerasimovs bild enbart visar konceptuellt att Ryssland ser framför sig att en hamn på väst- respektive östkusten samt ett flygfält kommer utnyttjas på svenskt territorium. Vad som talar emot detta är de övriga uppgifterna som redovisas kring t.ex. de baltiska staterna och de resurser NATO tillfört där. Den andra förklaringsmodellen är att det hela utgör vilseledning, i syfte att få oss att felfokusera på felaktiga geografiska områden. Vilket skulle kunna vara en möjlighet t.ex. på västkusten, dock får det ses som mindre troligt på östkusten maa. Tröndelagsförådden i Norge. Varpå den inledande genomgång kan ses som den mest troliga.

Avslutningsvis är detta inget nytt för de som följt inläggen på denna blogg. Då jag under två års tid pekat på indikatorer som visat att mellersta Norrland varit på väg att bli ett militärstrategiskt viktigt område, något som nu får anses vara bevisat iom. den ryske generalstabschefens bild.

Vilka slutsatser kan då dras av Gerasimovs bild:
  1. Ryssland anser att NATO utgör ett hot mot deras säkerhet i dess doktriner. I och med utpekandet av ett antal geografiska platser på svenskt och finskt territorium som möjliga understödjande områden för NATO, innebär detta att även Ryssland ser Sverige samt Finland som ett hot.
  2. En tydlig militärstrategisk signal har skickats från den ryska militära ledningen, därmed även den politiska nivån, gentemot Sverige och Finland.
  3. Ytterligare ett område, mellersta Norrland, får anses utgöra ett militärstrategiskt viktigt område för Sverige.
  4. En diskussion måste inledas kring vikten av detta militärstrategiskt viktiga område, på politisk nivå. Då det mer eller mindre råder samma säkerhetsvakuum där som på Gotland innan tillförseln av militära förband på permanent basis genomfördes.
Have a good one! // Jägarchefen

Frankrike, Tyskland och den europeiska samhörigheten

av Gunilla Herolf

När det tidigt på söndagskvällen den 7 maj stod klart att Emmanuel Macron skulle vinna det franska presidentvalet drog många i Europa en stor suck av lättnad. Visserligen hade den populistiska, xenofobiska och EU-fientliga Nationella fronten under Marine Le Pen samlat över 30 procent av rösterna, men presidentposten hade ändå gått till en person som skulle föra en mer traditionell fransk politik, bl a med en stark koppling till Tyskland.

Det är ingen överdrift att säga att det fransk-tyska samarbetet utgör grundbulten för EU. Utan försoningen mellan de två efter andra världskriget, de täta bilaterala kontakterna därefter och de två ländernas djupa engagemang i EU skulle Europa ha sett annorlunda ut. Ändå är Frankrike och Tyskland, ofta kallade EUs lokomotiv, i många avseenden olika varandra och de gemensamma EU-initiativen har ofta föregåtts av en hel del kompromissande. Framför allt förenas de av att EU och dess föregångare har varit betydelsefulla för att uppnå de nationella målen. Genom samarbetet med Frankrike blev Tyskland upptaget i det gemensamma europeiska samarbetet och för Frankrike har Tysklands och därefter andras medverkan i en rad projekt varit viktigt.

Bakom samarbetet mellan Frankrike och Tyskland har hela tiden funnits en underförstådd överenskommelse om att det måste finnas en viss jämvikt mellan de två. Sålunda kan de franska kärnvapnen och medlemskapet i FNs säkerhetsråd ses som balanserade av den tyska ekonomiska styrkan, men här finns också andra komponenter som Europaparlamentets placering i Strasbourg etc.

De senaste årens händelser har frestat på samarbetet, eftersom Frankrike halkat efter alltmer på det ekonomiska området, med svag tillväxt, budgetunderskott och hög arbetslöshet. Samtidigt framstår Tyskland mer och mer som Europas ledare. EUs krav på budgetdisciplin, som bl a Tyskland står bakom, har ibland lett till att hårda ord utväxlats mellan de två och Frankrike har deltagit i det sydeuropeiska samarbete som i hög grad haft sin udd riktad mot Tysklands ekonomiska politik.

Den nya situationen i Europa

Med populismens framfart, Brexit, och därefter valet av Donald Trump till president, har såväl Tyskland som Frankrike sett faran i att både EU och Nato blir försvagade. Beträffande EU såg man emellertid från fransk sida också att det nu skulle bli möjligt att få stöd för initiativ som Storbritannien var emot. Under hösten 2016 lade de två länderna därför fram ett förslag till fördjupat försvarssamarbete inom EU. Resultatet blev inte vad man hoppades. EU antog en uttunnad version av förslaget och även om processen går vidare syns få konkreta steg mot ett mer bindande samarbete.

Till osäkerheten i Europa har också de många valen under 2017 bidragit. Hittills har dock farhågorna inte besannats: Valet i Nederländerna under våren ledde inte som fruktat till en seger för populisten Geert Wilders och nu har populismen också förlorat kampen om den franska presidentposten. Även Tyskland har val under 2017, men risken för en populistseger är betydligt mindre. Alternative für Deutschland (AfD) samlar allt färre anhängare enligt opinionsundersökningarna och ligger nu ofta under 10 procent. Kampen står i stället mellan CDUs Angela Merkel och Socialdemokraterna under den nye kanslerskandidaten Martin Schulz.

Med Macron som fransk president ser det därmed ut som om EUs grundbult kan komma att fungera som tidigare. För Macron är EU-samarbetet centralt och han har under presidentvalskampanjen beskrivit EU-samarbetet som nödvändigt för Frankrike, eftersom det gör landet starkare. Under våren har han haft kontakter med såväl Angela Merkel som Martin Schulz, vilka har fallit väl ut.

Ett nära samarbete mellan Frankrike och Tyskland behöver dock inte betyda ett konfliktfritt sådant. Macron kritiserar som många andra fransmän den tyska dominansen inom EU. När han talar om att genomföra strukturella reformer och skapa ordning i de franska finanserna lägger han också till en önskan om att Tyskland ska hjälpa Frankrike inför de krav som EU ställer på landet. På så vis kan Frankrike komma på fötter igen och jämvikten med Tyskland återställas. Därigenom återfår också, enligt Macron, det fransk-tyska samarbetet sin kraft som draglok för EU. Frågan är dock hur villiga tyskarna kommer att vara att förändra sin politik. I motsats till fransmännen anser de att den goda tyska ekonomin skapats genom tysk effektivitet snarare än av att man vunnit på att hålla lönerna nere. Det är för övrigt långt ifrån säkert att Macron som president kommer att ha kraften att genomföra de nödvändiga strukturförändringarna i Frankrike. Här beror mycket på de kommande parlamentsvalen. Ett annat stort frågetecken i relationen till Tyskland är hur detta land kommer att ställa sig till den politisering av eurosamarbetet som Macron vill genomföra.

På det säkerhetspolitiska området kommer det fransk-tyska samarbetet sannolikt att fortsätta som tidigare. Macrons åsikter tycks stämma väl överens med den nuvarande regeringens. Han vill vidmakthålla ett starkt transatlantiskt samarbete, såväl bilateralt som inom Nato, och hans politik gentemot Ryssland inbegriper fortsatta sanktioner så länge situationen i Ukraina är oförändrad. Macron vill emellertid inte låta Nato stå för all avskräckningspolitik och det fransk-tyska intresset för att utveckla den europeiska säkerhetspolitiska kapaciteten kommer därmed att fortsätta. Som tidigare kommer det att bli genom kompromisser. Frankrike har, förutom sina kärnvapen, också en betydligt större krigsmakt och en aktiv global politik. Tysklands militära styrka är mer begränsad och landet har också en mer återhållen politik, även om den under de senaste åren nu börjat förändras under försvarsminister Ursula von der Leyen.

Åt vilket håll går Europa?

Inom EU talas nu allmänt om en europeisk utveckling i olika hastigheter (multispeed Europe). En sådan plan har också utvecklats av kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, som beskriver den som möjlig att genomföra inom flera olika områden, t ex försvars- och euroområdena. Även Merkel, Stolz och Macron har ställt sig positiva. Hur denna typ av utveckling ska fungera är emellertid osäkert. Medan Macron har givit exempel på närmare samarbete inom eurogruppen har övriga politiker har varit mer vaga. Motiveringarna har varit många: behovet av en nystart inom EU, det faktum att EU delvis redan fungerar enligt denna princip (eurogruppen, Schengen etc), att vissa länder helt enkelt vill mer än andra osv. Ett uppenbart motiv är också att på detta sätt öka avståndet till de EU-medlemmar som inte längre delar den europeiska värdegrunden, framför allt Polen och Ungern. Att alla Visegradländer – Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien – bestämt avvisar planer på ett EU i flera hastigheter är givet med tanke på att de fruktar konsekvenserna för dem själva av detta.

Krisen för EU och Nato har också lett till en ökad åternationalisering, som visar sig i att europeiska länder i sitt agerande i stället för att relatera till EU eller Nato i första hand ser till vilka andra länder som man vill eller behöver samarbeta med. Ett exempel på detta är att Tyskland under det senaste halvåret har ingått en rad olika avtal med olika länder, en typ av samarbete som fått namnet variabel geometri. På samma sätt kan man se Emmanuel Macrons uttalande att Frankrike i framtiden vill samarbeta med Tyskland och Storbritannien när det gäller försvarsfrågor och ett ytterligare exempel är initiativet från Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland när de i höstas erbjöd sig att gemensamt stå för EUs militära ledarskap.

De ledare som förespråkar ett EU i flera hastigheter betonar ofta att deras förslag i slutändan avser att utveckla EU som sådant och att sammanhållningen mellan alla de 27 länderna är det övergripande målet. Givetvis är de medvetna om hur svårt det är att få den ekvationen att gå ihop, men de nya förslagen säger också en hel del om hur svårt dagens ledare upplever att det är att få hela det nu så splittrade EU att hålla samman och utvecklas gemensamt.

 
Författaren är fil dr och ledamot av KKrVA.

Strategins kostnader. Försvarspolitikens Hårda Kärna (HK)

Av Jan Wickbom

Sverige är en självständig, alliansfri och demokratiskt styrd nation som skall försvaras av sina egna legala soldater. Ett angrepp är ett angrepp på det svenska folket – inte bara de som går på Drottninggatan. Det är vårt folk som skall försvara sig – inte våra fordon, fartyg och maskiner. Men hela folket kan inte underhållas (logistik) och alla kan inte beväpnas, utrustas och utbildas för att försvara sig och Sverige. Vi måste därför avdela en strategiskt användbar försvarsmakt (HK) med fyra element (mark-, sjö- och luft- samt cyber-element), som kan mobiliseras vid eller inför ett krigsutbrott.

Om en presumtiv motståndare, Ryssland, blir medveten om att angreppet kommer att möta en mobiliserad svensk försvarsmakt, torde han avstå från att angripa Sverige. Eller också försöker man inledningsvis att över havet och genom luften anfalla och ta för vår försvarsmakt viktiga platser, områden och logistikfunktioner över hela territoriet för att sedan kunna ockupera hela Sverige. Försvarsmakten måste därför ha hög, delvis stående, beredskap för vårt cyberförsvar och för våra sjö- och framför allt luftstridskrafter. Sveriges logistik måste stödjas av USA.

Försvarsmakten får så stor förmåga och så hög effekt som riksdagens försvarsanslag (strategins kostnader), rätt utnyttjat, medger.

Operativ förmåga och effekt

Om försvarsmakten är kostnadseffektivt organiserad, kan cyberförsvaret alltid styra försvarsmakten till bästa möjliga (förmåga och effekt) operationer. Cyberförsvaret avläser dygnsvis såväl det politiska som det militära läget på globen. Både Regering och Försvarsmakt har erforderlig handlingsfrihet.

Vi kan i dag börja organisera den politiska och militära förmåga som vi anser vara mest kostnadseffektiv. Detta förutsätter dock att Sveriges försvar (HK) kommer att organiseras som en alliansfri, självständig, kostnadseffektiv försvarsmakt. En försvarsmakt, den Hårda Kärnan (två hundra år gammal), är ingen variabel, vilket däremot den politiska och militära omvärlden är och förblir.

KV 21

Studien Krigsvetenskap i 21 århundradet synes hittills ha bedrivits bakvänt. Man har börjat med att beskriva angriparens, Rysslands, troligaste cyberrelaterade angreppsmetoder, taktik och operationskonst. Sedan fortsatt med att utforska vad som är våra politiska och militära största svagheter. Hittills (studien skall avslutas år 2018) har man sedan fastslagit att inriktningsbeslut 2015 måste tillföras mer pengar för att täcka dessa svagheter.

Sveriges Försvarsminister är nästan ensam om att påvisa hur inriktningsbeslut 2015 är olämpligt som utgångspunkt för den nödvändiga utvecklingen av en ny försvarsmakt.

Under vår mångåriga ”strategiska time out” synes all militär kunskap om vad försvarspolitik innebär ha försvunnit. Hur en försvarsmakt skall organiseras diskuteras inte. Nu talas och skrivs det bara om säkerhetspolitik och militära insatser. För säkerhets skull skall man anordna ”trösklar” i de områden där ryssarna kan väntas anfalla. Dessa trösklar består huvudsakligen av ”insatsförband”, det vill säga tekniskt högtstående förband ur alla försvarsgrenar. Om eller sedan dessa insatser/anfall misslyckats skall resterna av förbanden övergå till ”totalförsvar” och förhoppningsvis avlösas av Nato. Man har glömt den enskilde soldatens vedermödor. Vakna upp ! 

Studien KV21 skall nu fortsätta. Efter att inledningsvis konstatera att Sverige behöver en försvarsmakt (inte en krigsmakt) bör skisseras hur många värnpliktiga soldater vi årligen kan utbilda, beväpna, utrusta och sedan hålla krigsplacerade i 15 år. Därefter, eller samtidigt, bör en kostnadseffektiv försvars- och fredsorganisation med tre försvarsgrenar beskrivas. Till sist bör denna krigsvetenskapliga studie framläggas för Försvarsberedning 2018, där den skall budgeteras.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA

En rysk ljusglimt?

av Jan Leijonhielm

Den 26 mars skedde omfattande demonstrationer över hela Ryssland, de största sedan 2012, då hundratusentals protesterade mot Putins tillträde som president för en ny period. De hade initierats av oppositionspolitikern Aleksander Navalny och riktades mot korruptionen i allmänhet och premiärminister Dmitrij Medvedev i synnerhet. Denna gång hade demonstrationerna dock en annan karaktär och kan i bästa fall innebära en ny faktor i rysk politik, detta av följande skäl:

Framför allt var sammansättningen annorlunda. Medan tidigare demonstrationer huvudsakligen bestod av medelålders ryssar som upplevt sovjeteran, gick en oväntat stor skara tonåringar och personer under 30 ut på gatorna. De representerade en mer orädd generation som i större utsträckning hämtar sin information från nätet, och upplever att de inte vill leva i en starkt korrumperad stat. Detta hjälpte nu inte, polis och FSB arresterade tusentals. Av detta märktes naturligtvis mycket lite i statskontrollerade media.

En annan faktor bestod i spridningen över landet. Även i mindre och mellanstora städer förekom stora protester. Dessutom deltog uppenbarligen en relativt stor andel arbetare i dessa städer, något som gör det besvärligt för regimen att skylla på förvillade och västinfluerade storstadsbor. Här gällde det kärnväljare.

En förklaring till storlek och sammansättning beror sannolikt på måltavlorna för demonstrationerna. Korruptionen är märkbar för alla samhällsklasser och i alla delar av landet. Dessutom är Medvedev genuint impopulär, ca 60 procent av befolkningen hyser inget förtroende för honom. Navalnys roll var däremot inte avgörande, endast en mindre del av befolkningen känner över huvud till honom och endast 5-7 procent skulle i dagsläget rösta på honom i ett presidentval, något Navalny dessutom inte formellt kan deltaga i, eftersom han fällts i domstol för uppenbart påhittade brott.

Att en yngre generation på ett för regimen mycket oväntat sätt visade intresse för politiken tyder på att ett paradigmskifte kan vara på väg. Yngre generationer har hittills varit påtagligt frånvarande i politiken, studenter inte minst. Då räknar jag inte in den s k Putinjugend (ry Nasji), Förenade Rysslands ungdomsförbund, som används som förebild på idoldyrkan och som instrument vid t ex ambassaddemonstrationer, aktioner mot ”landsförrädare” eller bokbål.

Förklaringen till den synbara apati som studenter och andra uppvisat beror i hög grad på att all form av opposition noteras av myndigheterna och ofta leder till stäckade tänkta karriärer inom statsförvaltning och risk för utestängning från universitet. Ett av de mest liberala universiteten, Europeiska Universitet i S:t Petersburgs hotas f n av stängning, regimen har funnit det alltför västvänligt och frispråkigt.

Vad är då utsikterna för fortsatta protestyttringar, eller någon effekt av dem? Dessvärre måste åtminstone de senare betraktas som ytterst begränsade. Putin et consortes hyser en närmast panisk skräck för Majdanliknande protester som skulle bli svårhanterliga och har under åren byggt upp ett stort antal skyddsmurar. Under demonstrationerna 2012 gick hundratusentals ut på gatorna mot det manipulerade presidentvalet. Resultatet blev magert: de som kunde identifieras har successivt åtalats, medan marschen mot en totalitär stat obekymrat fortsatte. Ja, lagstiftningen skärptes naturligtvis också på ett antal områden.

Om demonstrationerna skulle bli svårhanterliga, d v s om säkerhetsorganen inte hinner gripa alla eller tappar kontrollen, har de nu laglig rätt att använda vapen mot folkhopar, d v s skjuta skarpt mot obeväpnade (säkerligen skulle dock skjutvapen i efterhand upptäckas bland demonstranterna).

Det finns synbarligen små kryphål i lagen. Således kan man utan tillstånd utföra enmansdemonstration, men den som så gör kommer snabbt att finna att han/hon omgärdas av andra demonstranter som framstampats av myndigheterna och vips så grips personen av polis för olaglig demonstration. En variant består i att motdemonstranter plötsligt dyker upp och då måste den ensamme gripas av säkerhetsskäl. Demonstrationsrätten har även på andra sätt beskurits kraftigt genom lagstiftning, och nya lagar förbjuder kritik av myndighetspersoner eller skymfande av nationen.

Historiker som vågar ha kritiska synpunkter på t ex det kloka i att låta Leningrads befolkning under andra världskriget uthärda fruktansvärda lidanden avskedas. Eftersom annekteringen av Krim skedde genom ”demokratiska” val, och som skydd för den hotade ryska befolkningen, blir kritiker av den lagstridiga annekteringen brännmärkta som landsförrädare av lydiga media osv.

Mot bakgrund av att Putin nästa år sannolikt kommer att omväljas som president till 2024-inget annat tyder i dag på det, han ligger stadigt över 80 procent i opinions­undersökningar och tiden börjar bli för knapp för en kronprins att träda fram, så är det svårt att se hur opinionsyttringar av nämnda slag skulle kunna åstadkomma en förändrad politik. Det mesta talar dessvärre för en fortsättning av nuvarande trender i alltmer repressiv riktning, instrumenten för att bryta denna utveckling finns helt enkelt inte. Putins oväntade frånfälle, en palatskupp eller mycket stora, ihållande och landsomfattande demonstrationer kanske kan få denna profetia på skam. Det är dock föga troligt att vi i hans ställe skulle få se en liberal politiker med målet att skapa en modern stat på demokratisk grund. Någon valbar sådan finns ännu inte i sikte. Den ryska befolkningens intresse för en sådan stat ligger enligt opinionsundersökningar också tyvärr på en bottenplats sedan länge.

Demokrati blev under Jeltsin synonymt med kaos och fattigdom, sedan hjälper det inte att nästan halva befolkningen anser att landet är på fel väg, förkärleken för en stark ledare väger under alla omständigheter tyngre.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA:

Det värsta terrorscenariot

av Magnus Sjöland

Jag och många med mig ser att det värsta terrorscenariot är om en terrororganisation eller en galning kommer över kärnvapen eller radiologiska vapen.

Nu i dagarna ser vi detta hot från:

  • Nordkorea
  • IS

Detta inlägg handlar främst om IS och andra liknande terroristgrupper, men vi ser att sannolikheten för ett krig har ökat med Nordkorea som nästan varje vecka gör utspel, skickar iväg missiler eller testar kärnvapen. Detta för att visa sin makt och inflytande i världspolitiken?

ISIS har gjort flera utspel och skrivit att de kan köpa kärnvapen. Nu tror jag inte att de har förmågan att kunna hantera kärnvapen, men däremot är risken överhängande för att de börjar använda de mindre farliga smutsiga bomberna, bomber som när de exploderar sprider radioaktivitet i sitt närområde. En smutsig bomb räknas inte som ett massförstörelsevapen, men strålningen och de radioaktiva ämnena är farliga för de flesta levande organismer. Om en självmordsbombare använder sig av en smutsig bomb, blir det initialt samma skada som om bomben inte vore smutsig, men med en helt annan långtidseffekt.

De självmordsbombare vi ser idag tar ofta med sig någon i döden, och ibland blir många dödade och skadade. Nyhetsmedia rapporterar under några dagar, man sanerar snabbt området och redan efter en vecka så är nyhetsflödet någon annan stans och dådet sjunker snabbt bort ur folks medvetande. Nya världshändelser dyker upp, nya olyckor eller attentat sker i en aldrig sinande ström. Terroristerna önskar att deras dåd inte försvinner så snabbt i nyhetsflödena.

Smutsiga bomber är relativt enkla att tillverka och skulle passa en terroristorganisation perfekt. Vad man ofta är ute efter är en långtidseffekt, vilket man fick 11 september. De smutsiga bomberna skulle ge en enorm långtidseffekt, folk skulle bli rädda för att få cancer, handeln blir lidande, turismen går ner och det tar lång tid att sanera. Risken är stor att hela världsekonomin går ner om några sådana bomber detonerar samtidigt i några av världens största städer. Detta skulle ge en enorm effekt på våra moderna samhällen, många gånger större än alla terrordåden vi hittills har sett tillsammans.

Radioaktiva ämnen går illegalt att få tag på i området norr om Turkiet, Syrien, Iran och Irak, mycket kommer från före detta Sovjetrepubliker. När Sovjet kollapsade kunde man relativt ofta läsa i våra svenska tidningar om folk som smugglade in radioaktivt material långt in i Europa. De senaste 20 åren har USA och Ryssland hjälpts åt att stoppa smugglare och tillsammans med länderna i området norr och öster om Svartahavet har de tagit fast smugglare vid flera tillfällen de senaste åren. De har hittat ritningar på smutsiga bomber och lagt beslag på både anrikat och icke anrikat uran. Värdet på smuggelgodset har varit allt från någon miljon till flera miljarder kronor. Köpare anges vara bland annat islamistiska fundamentalister.

Vad kan vi göra i Sverige? Vad skulle hänt om mannen i lastbilen som körde in i Åhlens detonerat en smutsig bomb? Kan vi minska sannolikheten för att något sådant händer hos oss? Har vi adekvat saneringsutrustning? Har vi jodtabletter att dela ut? Har vi ett system som ser till att folk håller sig inne och kan överleva några veckor tills den värsta strålningen lagt sig? Kan vi stötta USA, Ryssland och de forna Sovjetrepublikerna att få stopp på smuggling och illegal handel av uran? Kan vi ändra de ekonomiska incitamenten för smugglarna? Kan vi minska intresset i Sverige för att ansluta sig till olika former av islamistisk fundamentalism?

  • Jag kan inte svara på alla dessa frågor, men jag anser att vi bör fortsatt stödja FN och dess organ IAEA:s ansträngningar med att hålla koll på kärnreaktorer och se till så att vi kan leva i en fredlig värld med en trygg energiproduktion.
  • Vi bör vara mer medvetna om att risken för smutsiga bomber har ökat. Både Obama och Trump har det senaste året varnat för att detta kan ske och USA lägger stora resurser på att minska risken för att smutsiga bomber tillverkas och används.
  • Vi bör se till att samöva och fundera på t ex vad som kunde hänt på Drottninggatan 7 april 2017 om även en smutsig bomb hade detonerat. En icke-smutsig bomb fanns ombord, som turligt nog inte exploderade. Mannen som körde lastbilen kom från Uzbekistan, en före detta Sovjetrepublik, som tampas med islamistiska fundamentalister, och som är en av världens största producenter av uran.
  • Se till att informera befolkningen om vad man skall göra om det blir en olycka så att de har möjlighet att överleva utan att behöva exponeras för stora doser av strålning.

 
Författaren är vd och ledamot av KKrVA.

Bataljonsstridsgrupper

Sammanfattning

Ryssland har en lång tradition avseende utnyttjande av bataljonsstridsgrupper vid genomförandet av strid. Denna tradition får anses vidareutvecklats med införandet av kontrakterade soldater, vilket medgett att de ryska väpnade styrkorna i dagsläget har förmågan att med väldigt kort varsel uppbåda en relativt stor förbandsmassa. Styrkan i dessa bataljonsstridsgrupper förefaller vara den relativt höga graden av verkan som kan utvecklas, medan svagheten är en underdimensionerad ledning samt underhållsfunktion, därtill krävs en högre taktisk ledning om kraftsamling skall genomföras i tid och rum. För att uppnå full handlingsfrihet med dessa bataljonsstridsgrupper krävs sannolikt 36 timmars förberedelsetid, för att täcka de inneboende svagheterna i utformningen av stridsgrupperna. Inom det västra militärdistriktet (MD V) finns det bedömt 30-35 bataljonsstridsgrupper i dagsläget.

Analys

Under inledningen av April månad 2017, publicerade nyhetsbolaget Reuters ett citat ur den Litauiska säkerhetstjänstens, ValstybesSaugumo Departementas, årsrapport, där de konkluderat att Ryssland innehar förmågan att angripa de baltiska staterna inom 24 timmar, här skall tilläggas att den Litauiska bedömningen beskrev 24-48 timmar. Vilket medför att NATO ej bedöms ha förmågan att respondera med andra förband än de som finns gripbara i Baltikum.1

Vad som möjliggör denna snabba förmåga att agera är upprättandet av två eller flera bataljonsstridsgrupper inom respektive manöverbrigad hos de ryska väpnade styrkorna, med kontrakterade soldater.2Det ryska utnyttjandet av bataljonsstridsgrupper, är ingen ny företeelse. Under hela det kalla kriget fanns denna förmåga och den övades även. Under konflikten i Tjetjenien utnyttjades även det konceptet.3 Dock är det inte fören under konflikten i Ukraina som detta koncept börjat accentueras i någon större omfattning och belysas, dock får det anses vara införandet av kontrakterade soldater som gjort att själva konceptet hamnat i en annan dagar. Då det möjliggör att agera snabbare.

Bild 1. Utformning av tidiga bataljonsstridsgrupper intill 2014.
I tidskriften Red Diamond, beskrivs i en artikel dels hur bataljonsstridsgrupper var uppbyggda i slutskedet av det kalla kriget d.v.s. hur de utnyttjades i Afghanistan, dels hur konflikten i Tjetjenien utvecklade bataljonsstridsgrupperna. I både Tjetjenien och Afghanistan har man haft tre stycken mekaniserade/motoriserade kompanier, samt i Afghanistan ett stridsvagnskompani i Tjetjenien utgjorde detta en förmågeförstärkare som kunde tillföras. En annan skillnad mellan Tjetjenien och Afghanistan var att man minskade mängden artilleri från två kompanier till ett kompani. Dock tillfördes i Tjetjenien förmåga att verka med brandstridsmedel.4

Bild 2. Möjlig utformning av bataljonsstridsgrupper från 2014.
Ur Ukraina perspektivet förefaller sammansättningen av dessa bataljonsstridsgrupper ej vara generisk utan kan variera kring vilka förmågor som sätts samman. The Potamac Foundation beskriver att dessa stridsgrupper består av ett stridsvagnskompani, tre stycken mekaniserade kompanier, ett pansarvärnskompani, två eller tre artilleri/raketartilleri kompanier och två luftvärnskompanier.5Medan International Institute for Strategic Studies beskriver att de består av ett stridsvagnskompani, två mekaniserade kompanier, ett artillerikompani och ett raketartillerikompani.6

En bataljonsstridsgrupp bedöms bestå av cirka 700-800 soldater därtill finns det även förstärkta bataljonsstridsgrupper som består av cirka 900 soldater, dessa är kontrakterade soldater vilket skapar den relativt korta responstiden från det att en order ges till det att en uppgift kan börja lösas. Mängden bataljonsstridsgrupper inom de ryska väpnade styrkorna har gradvis ökat sedan 2015 då det fanns 66 stycken, 2016 var siffran 96, för 2017 planerar man att ha 115 och 2018 är planen att 125 stycken bataljonsstridsgrupper skall finnas tillgängliga.7

Bild 3. Tillväxttakt av bataljonsstridsgrupper.
Under inledningen av 2016 bedömdes det finnas 22 stycken bataljonsstridsgrupper inom det västra militärdistriktet (MD V) samt i det södra militärdistriktet (MD S) skulle det finnas cirka 30 stycken bataljonsstridsgrupper.8 Detta skulle innebära att en övervägande majoritet av bataljonsstridsgrupperna fanns inom MD S och V, medan en mindre del fanns i det centrala (MD C) och östra militärdistriktet (MD Ö) under 2015 och inledningen av 2016. Här finns givetvis möjligheten att bataljonsstridsgrupper flyttats från MD C och Ö till MD S maa. konflikten i östra Ukraina. Vid inledningen av 2017 så framkom även uppgifter om att 21 stycken bataljonsstridsgrupper skulle finnas i MD C.9

Om mängden bataljonsstridsgrupper är korrekta för 2016, skulle det innebära om man räknar på 800 individer i respektive stridsgrupp att 76,800 soldater, underofficerare och officerare finns gripbara för att kunna ingå i bataljonsstridsgrupper. Den 01OKT2016 delgavs uppgifter om att mängden kontrakterade soldater och underofficerare i den ryska armén uppgick till cirka 109,000 och målsättningen var att uppnå cirka 130,000 innan årets slut.10 Således skulle mängden bataljonsstridsgrupper som uppgivits för 2016 vara en fullt möjlig siffra, maa. mängden anställd personal.

Sett till den förbandsförstärkning som de ryska väpnade styrkorna genomfört inom MD V sedan inledningen av 2016, bör andelen bataljonsstridsgrupper ökat något.11 Varpå en rimlig siffra torde vara att närmare 30 stycken bataljonsstridsgrupper finns inom MD V i dagsläget. Vilket skulle innebära räknat på 800 individer, en gripbar styrka om cirka 24,000 individer. Utöver detta så finns inom varje luftlandsättningsdivision en gripbar bataljon12och sannolikt finns motsvarande system inom marininfanteriet. Vilket skulle kunna ge en siffra om 30 till 35 gripbara bataljonsstridsgrupper om även luftlandsättningstrupperna och marininfanteriet inom MD V inräknas.

Sannolikt skulle en omgruppering av bataljonsstridsgrupper från MD C kunna genomföras mycket snabbt till MD V. I slutet av 2015 framkom uppgifter att Ryssland, skulle inneha förmågan att under 72 timmar kunna lufttransportera uppemot 60,000 soldater.13Dock är det enbart soldater och viss utrustning, för att förflytta tyngre utrustning innebär det fortsatt järnvägstransporter, vilket ökar tilltransporttiden något. Inom MD V finns dock två brigaddepåer14 som snabbt skulle kunna utrusta influgen personal, vilket skulle kunna innebära att mängden bataljonsstridsgrupper snabbt skulle kunna öka.

Inleder vi med att notera skillnader mellan koncepten från det kalla kriget till nutid, så förefaller man ökat mängden eldkraft hos bataljonsstridsgrupperna, således kan man bedöma att förmågan verkan är mycket god hos dessa stridsgrupper, vilket även rapporter från Ukraina pekar på. Dock har det ej rapporterats något om det stödkompani med ingenjörs-, sjukvårds-, sambands/lednings-, underhålls- och reparationsresurser. Detta ingår troligtvis fortfarande inom bataljonsstridsgrupperna, dock får den anses vara något underdimensionerad för att kunna klara en högre stridsfrekvens.

Med hänsyn till den underdimensionerade stödfunktionen hos stridsgrupperna, får det anses vara troligt att det krävs en fungerande underhållsfunktion i bakgrunden för att kunna lösa stridsuppgifter med en högre stridsfrekvensen såsom mot en högteknologisk kvalificerad motståndare. Därutöver för att kunna kraftsamla och därmed nå ett avgörande kommer det krävas en högre taktisk ledning för att leda bataljonsstridsgrupperna d.v.s. att de förs samman i en brigadliknande struktur och leds av en högre ledningsnivå.

Där kan nästa svaghet eller åtminstone friktion uppmärksammas. Då det ofta innebär friktioner med att tillfälligt föra samman fristående enheter till strukturer och en tillfällig högre ledning. Sannolikt övas dock detta relativt frekvent vid de otaliga beredskapskontroller som genomförs i Ryssland, vilket man även kan läsa mellan raderna, i rapporteringen. Dock att t.ex. ta en brigadsledning och föra samman fyra eller flera bataljonsstridsgrupper från minst två brigader, kommer troligtvis innebära friktioner.

Således, de två stora styrkorna med utnyttjandet av dessa bataljonsstridsgrupper är den korta responstiden det medger samt den tydliga förmågan till att kunna verka med hög eldkraft. Två svagheter är dels den underdimensionerade stödfunktionen, dels för att kunna nå ett avgörande krävs det att dessa bataljonsstridsgrupper tillfälligt inordnas i en brigadliknande struktur, vilket troligtvis kommer medföra friktioner.

Sett till detta så innebär det att en viktig indikator på om någon form av militär operation förbereds är framförandet av, dels lednings- och sambandsförband, dels logistikförband. Då bataljonsstridsgrupperna kan bedömas inneha en underhållssäkerhet om cirka två till fyra dygn högintensiv strid, kommer det krävas att ytterligare logistikförband förs fram för att kunna underhållsersätta stridsgrupperna. På samma sätt kommer det krävas lednings- och sambandsförmåga för att kunna koordinera stridsgruppernas strid.

Sannolikt finns det tillräckligt med kontrakterad personal vid logistikförbanden för att kunna understödja till del, dock får det enbart anses vara begränsat stöd som kan ges. Då det t.ex. kan ses som ett normerande värde att en brigad (innehållande tre till fyra manöverbataljoner) kräver en underhållsbataljon med olika förmågor men även bakre etappförband som kan föra fram drivmedel, ammunition o.dyl. till omlastningsplatser för underhållsbataljonerna.

Vilket innebär att det kommer krävas något mer förberedelsetid än enbart 24 timmar om stridsfrekvensen kan anses vara högintensiv, vilket den sannolikt är mot en högteknologisk kvalificerad motståndare. Givetvis kan en risktagning tas, som innebär att t.ex. logistikförband förs fram efter militära operationer har påbörjats, men det skulle även göra manöverförbanden mycket sårbara och gripbara om tilltransportplaner o.dyl. för logistikförbanden ej fungerar.

Dock accentuerar detta väldigt tydligt att ett konfliktförlopp kan starta väldigt snabbt, tar vi t.ex. en incident över Östersjön mellan NATO och Ryssland, som på något sätt eskalerar och startar en kedjereaktion vilket får ses som det troliga scenariot,15så kan en relativt stor lokal väpnad konflikt vara under uppsegling inom loppet av 24-36 timmar. Med anledning av de förbandsmassor som finns gripbara med kort varsel.

Detta skapar även svårigheter för det svenska beredskapssystemet, där försvarsbeslutet stipulerar att huvuddelen av försvarsmaktens stående- och kontraktsförband skall vara gripbara för att lösa krigsuppgifter inom några dagar,16 detta torde kunna tolkas som 48-96 timmar. Vilket skulle försätta Försvarsmakten i en tydlig efterhandssituation, i händelse av en väpnad konflikt i Östersjöregionen. Vilket kanske skall ses som det mest allvarliga, då den numerär som kan respondera inom 24 timmar inom den svenska Försvarsmakten får ses som relativt låg.

Slutsats

Den ryska utvecklingen av bataljonsstridsgrupper bestående av kontrakterad personal, har medgett att Ryssland i dagsläget besitter en relativt stor styrka med förband, som snabbt kan utnyttjas. Detta skapar förmågan till handlingsfrihet och överraskning för den ryska politiska ledningen och dess generalstab. Detta innebär även att t.ex. en incident mellan NATO och Ryssland i Östersjöregionen, väldigt snabbt kan eskalera till en lokal väpnad konflikt om inte incidenten avhjälps. Fortsatt får det anses vara troligt att förmågan att kunna verka fullt ut, d.v.s. fullhandlingsfrihet, med dessa stridsgrupper ligger inom 36 timmar, men operationer kan inledas inom 24 timmar med viss risktagning.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Center For Strategic & International Studies 1, 2(Engelska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Regeringen 1(Svenska)
Reuters 1(Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1(Ryska)
TASS 1, 2(Engelska)
The Potomac Foundation 1(Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)
Valstybes Saugumo Departementas 1(Engelska)

Slutnoter

1Reuters. Sytas, Andrius. Lithuania says Russia has ability to launch Baltic attack in 24 hours. 2017. http://www.reuters.com/article/us-lithuania-russia-idUSKBN1750Z0(Hämtad 2017-05-02)
Valstybes Saugumo Departementas. National Security Threat Assessment. 2017. Vilnius: Valstybes Saugumo Departementas, 2017, s. 6
2Interfax. Chislo batal'onnykh grupp, sostoyashchikh iz kontraktnikov, v rossiyskoy armii cherez dva goda dostignet 125 - nachal'nik Genshtaba VS RF. 2016. http://militarynews.ru/story.asp?rid=1&nid=425709(Hämtad 2017-05-02)
3Grau, Lester W. Restructuring the Tactical Russian Army for Unconventional Warfare. Red Diamond. vol 5. no 2 (2014): 4-8.
4Ibid.
5The Potomac Foundation. Karber, Phillip. Thibeault, Joshua. Russia’s New Generation Warfare. 2016. http://www.thepotomacfoundation.org/russias-new-generation-warfare-2/(Hämtad 2017-05-02)
6International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2017. London: International Institute for Strategic Studies, 2017, s. 184.
7Valstybes Saugumo Departementas. National Security Threat Assessment. 2017. Vilnius: Valstybes Saugumo Departementas, 2017, s. 6
Interfax. Chislo batal'onnykh grupp, sostoyashchikh iz kontraktnikov, v rossiyskoy armii cherez dva goda dostignet 125 - nachal'nik Genshtaba VS RF. 2016. http://militarynews.ru/story.asp?rid=1&nid=425709(Hämtad 2017-05-02)
8Hicks, Kathleen H. Conley, Heather A. Evaluating Future U.S. Army Force Posture in Europe: Phase I Report. New York: Center For Strategic & International Studies, 2016, s. 2.
9Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V Moskve sostoyalos' zasedaniye Kollegii Ministerstva oborony Rossii. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12115980@egNews(Hämtad 2017-05-02)
10TASS. Number of contract servicemen in Russian Army to total 130,000 — commander. 2016. http://tass.com/defense/903401(Hämtad 2017-05-02)
11TASS. Russia to set up 3 divisions to counteract NATO — defense minister. 2016. http://tass.com/defense/873755(Hämtad 2017-05-02)
12Hedenskog, Jakob. Vendil Pallin, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv - 2013. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2013, s. 28.
13Center For Strategic & International Studies. Rathke, Jeffrey. 'Can NATO Deter Russia in View of the Conventional Military Imbalance in the East?'. 2015. https://www.csis.org/analysis/can-nato-deter-russia-view-conventional-military-imbalance-east(Hämtad 2017-05-02)
14International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2017. London: International Institute for Strategic Studies, 2017, s. 218.
15Försvarsmakten. Försvarsmaktens budgetunderlag för 2018 med särskilda redovisningar. Stockholm: Försvarsmakten, 2017, s. 3-4.

16Proposition 2014/15:109. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. s. 66.

Gediget om ledarskap

Vad kan Nelson ha att säga till oss i dessa dagar?

"Konsekvenserna av god eller dålig ledning är extremt påtagliga i krig." Med detta till synes enkla konstaterande inleds den nya boken Att leda i svåra lägen. Boken är full av korta, värdefulla exempel på olika sorters ledarskap som kan appliceras inte bara militärt.

Att välja chef, prioriteringar, kraftsamling, utmattning, målstyrning, obekväma fakta och eviga sanningar. Alla dessa aspekter av ledarskap och många till finns med i boken och exemplifieras kort och effektivt med hjälp av bland annat Nelson, Rommel och MacArthur. Därtill kommer tänkvärda reflexioner från flera svenska civila chefer - kring hur exemplen på ledarskap är relevanta för ledare i nutiden - såväl civila som militära ledare.

Boken ifråga, Att leda i svåra lägen, är nu aktuell i Pennan & Svärdet och är författad av generalmajor Karlis Neretnieks, tidigare brigadchef, och överstelöjtnant Marco Smedberg, författare till bl a Militär ledning.

Ett mycket kort citat av generalmajor Anders Brännström känns smärtsamt korrekt vad gäller just svåra lägen: "Delad ledning är ingen ledning". Visst kan delad ledning fungera när allt är frid och fröjd, men när det ser ut att gå åt skogen är det nog som generalen säger...

För övrigt har filmen om den norska krigstida kungens ledarskap nu äntligen kommit till Sverige, "bara" ett halvår efter premiären i Norge. I Norge hette den "Kongens nei". I Sverige blev det "Kungens val" och den här TT-recensionen är visserligen positiv, men... : "I en spännande inledning sänker en kaxig norsk general det tyska krigsskeppet Blücher, på väg in på norsk mark. Det blir ett slags ursäkt för Hitler att börja ta över landet...". Man tar sig för pannan - hur står det till med historiekunskaperna på TT?