Var tog kryssaren Peter den Store vägen?


Den 21 juli gick den ryska kryssaren Peter den Store (099) in i Östersjön via Stora Bält tillsammans med Typhon-ubåten Dmitri Donskoj och högsjöbogseraren Nikolaj Chiker för att deltaga i den stora flottparaden som genomfördes vid St Petersburg i slutet av juli. Om detta har det skrivits spaltmeter om i media och det finns en sevärd video på youtube





Dagen efter paraden så lämnade (baserat på nedanstående video) Dmitri Donskoj och Peter den Store St Petersburg och gick ut i Finska Viken, enligt uppgift för att återbasera mot Barents hav och norra marinens baser.




Därefter så råder det enligt min bedömning en relativt stor osäkerhet var Pjotr Velikij, Marshal Ustinov ochVice-Admiral Kulakov har tagit vägen?



SvD hänvisar i en artikel i Jyllandsposten som skriver att ubåten "med följeskepp" kommer att passera Stora Bält torsdag den 3 juli.

Danska försvaret tweetade på onsdagen, dvs dagen innan, att fartygen, inklusive Pjotr Velikij, förväntades löpa ut via Stora Bält på torsdag kväll (3/8).


Men därefter uppstår det enligt min mening ett informationsvaccum rörande huruvida kryssaren Pjotr Velikij / Peter den Store verkligen lämnade Östersjön tillsammans med ubåten Dmitri Donskoj och bogserbåten Nikolaj Chiker!

Några fler tweets eller artiklar från danska försvaret som kan styrka att kryssaren verkligen lämnade har jag ej lyckats finna. Inte heller har jag hittat några bilder från det aktuella datumet som gör gällande att det har skett en passage med annat än ubåten och bogserbåten.

Vad som däremot finns är en bild och en kommentar som tvärtom tyder på att det enbart var ubåten som lämnade Östersjön den 3 augusti.


Jag har därefter på egen hand, och med hjälp av andra sökt öppen information på webben för att försöka få grepp om kryssaren verkligen har lämnat, så som danska försvaret gjorde gällande att hon skulle göra , men utan framgång.

Det finns ett antal artiklar i ämnet. Bland annat har Barents Observer skrivit att de båda reaktordrivna fartygen befinner sig utanför den norska kusten. Men i en uppdatering av artikeln i söndags så skriver man att norska kystvaktens fartyg KV Bergen följer ubåten. Men andra ord inte heller här finns någon information om att man följer kryssaren. Bland annat Asia Times hänvisar till den ursprungliga, ej faktabelagda informationen i Barents Observer om att Pjotr Velikij skulle vara i följe.

UPDATE Sunday August 6: The submarine is now followed by Norwegian Coast Guard vessel “KV Bergen”. West of Bremanger around noon.

Norska TV2 har ett TV-inslag som gör gällande att både ubåten och kryssaren gick under Stora Bält-bron på väg tillbaka, men alla bilder i inslaget är från inlöpandet den 21 juli vilket är anmärkningsvärt. Således finns inte heller här några konkreta bevis för att några större ytfartyg har lämnat Östersjön. I texten hänvisar man att informationen baseras på information från danska försvaret.


Dock så finns det en rysk officiell artikel i ämnet hos det ryska försvarsministeriet som gör gällande att flera av de fartyg från norra marinen som befunnit sig i Östersjön, har lämnat för att återbasera till Barents hav, inklusive Slava-kryssaren Marshal Ustinov.


Sammanfattningsvis så finner jag det ytterst märkligt att det inte finns (vad jag har kunnat finna) några konkreta bevis i varken text eller bild (bortsett från ryska försvarsministeriets webbsida) för att några andra fartyg än Typhoon-ubåten Dmitri Donskoj och bogserbåten Nikolaj Chiker har lämnat Östersjön. Om någon av er läsare kan bidra till att bringa klarhet i ärendet genom att hänvisa till öppna källor så tas dessa tacksamt emot i kommentarsfältet här nedan.

Om det skulle visa sig att inga andra fartyg än ubåten och bogsebåten har lämnat Östersjön så har Ryssland numera en avsevärt ökad militär förmåga i Östersjön, där den mest markanta ökningen består i ett stort antal kvalificerade långräckviddiga sjömålsrobotar och en omfattande marin luftförsvarsförmåga i kryssaren Peter den Store med 48 S-300  lv-robotar och Slava-kryssaren Marshal Ustinov med 64 S-300 lv-robotar.

Det ska dock tilläggas att det helt enkelt kan vara så att allt medialt fokus har hamnat på ubåten Dmitri Donskoj, vilket har gjort att Pjotr Velikij, Marshal Ustinov, Vice-Admiral Kulakov och även de kinesiska fartygen som har övat med ryska flottan i östersjön har hamnat i skymundan, och att alla fartygen faktiskt har lämnat Östersjön och är på väg mot sina ordinarie baser i detta nu...

Ordval i uttalanden

Reflektion

Debaclet avseende Transportstyrelsen har onekligen öppnat upp ett antal intressanta dimensioner som går utanför själva IT-haveriet. Här är det främst uttalanden jag avser och kommer beröra nedan. Då det öppnar upp för ett antal frågeställningar som får anses vara högst relevanta i den klart ogynnsamma säkerhetspolitiska situationen som Östersjöregionen, dels har befunnit sig i under de senaste åren, dels befinner sig i.

För att sätta detta i en kontext måste vi gå tillbaka till mars i år, 2017, då Sveriges Utrikesminister, Margot Wallström, gjorde ett uttalandei Helsingfors hos sin finske kollega, Timo Soini. Hon menade i uttalandet att spänningarna i Östersjöregionen, ejökat och i viss mån hade de även minskat. Här är det intressant att jämföra med hennes uttalande27JUL2017, där hon menar på att vi lever i en orolig tid. I sak helt rätt och de minskade spänningarna hon berör i mars, fortfarande kan ha inneburit att situationen var/är ”orolig”.

Men ovanstående blir mycket intressant då det sätts i samband med Sveriges Statsministers, Stefan Löfven, uttalande den 27JUL2017. Där han tydligt uttalarsig om att det råder ett allvarligt säkerhetspolitisktläge, vilket är ett av skälen till att han ej avser att försätta Sverige i en politisk kris i samband med misstroendeförklaringenmot ett antal statsråd inom ramen för IT-haveriet vid Transportstyrelsen. Just uttalandet avseende ett allvarligtsäkerhetspolitiskt läge, kan jag anse det ej bottnats i tillräckligt av media. Framförallt då Statsministern säger att det råder ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge och utrikesministern samma dag skriver att vi lever i en orolig tid.

De tidigare ordvalen intill Statsministerns uttalande 27JUL2017, från statsrådoch tjänstemän har varit gradvis försämratsäkerhetsläge, eller försämrat säkerhetslägei Sveriges närområde, ett ordval som även Statsministern själv utnyttjati januari 2017. Denna gradvisa försämring anges t.ex. vara skälet till att den permanenta militära närvaron på Gotland påskyndades med nästan ett och ett halvt år. Dock vill jag påstå att det är en markant skillnad retoriskt då ordvalet allvarligt säkerhetspolitiskt läge utnyttjas, kontra gradvis försämrat säkerhetsläge och/eller försämrat säkerhetsläge, framför allt då det anges som ett av skälen till att man ej vill försätta nationen i en politisk kris.

Inledningsvisbör frågan ställas hur ordvalet allvarligt ska graderas. Att det är mer laddat, därmed mer tyngd i, kontra försämrat får anses vara självskrivet. Dock får det anses vara en öppen frågeställning hur det skall graderas. Min syn på ordvalet är om en Statsminister, eller motsvarande, för en nationalstat utnyttjar ordvalet allvarligtär att det finns/föreligger ett reellt hot mot den nationen. Med reellt avser jag här att innebörden är att någon har långt gångna planer och i viss mån även iståndsatt dessa planer för att påverka den staten som uppfattar att ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge råder.

Dock får jag gardera mig och skriva att bara för att jag anser det vara självskrivet att det råder en tydlig och markant skillnad mellan ordvalen, allvarligt säkerhetspolitiskt läge och gradvis försämrat eller försämrat säkerhetsläge, innebär det inte att t.ex. statsråd eller en Statsminister ser det på samma sätt, varvid det givetvis kan vara så att det inte råder någon skillnad nu mot tidigare. Vilket valet av tidpunkt för uttalandet, skulle kunna tala för. Däremot öppnar det upp för en tydlig begreppsförvirring, för vilket ord skall man då ta till för att beskriva att situationen har försämrats? För en rimlig gradering torde trots allt vara, försämrat, allvarligt försämrat och kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge.

Därefterbör man ställa sig frågan, utifrån ovanstående resonemang, om det nu råder ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge som staten Sverige antingen direkt eller indirekt utsätts för, men bedöms påverkas av. Hur kommer det sig att det budskapet förmedlas på en presskonferens rörande misstroendeförklaringen mot tre av den sittande regeringens statsråd och meddelandet om regeringsombildning och inte på en separat presskonferens? Då bakgrunden och innebörden till just det specifika bör lyftas fram betydligt mer tydligt, då det de facto påverkar en nations säkerhet betydligt mer än en IT-skandal.

Slutligenkan detta givetvis vara att ”göra en höna av en fjäder”, då det rör sig om ”ordklyveri”. Men en av de få öppna verktygen man har att tillgå för att tolka säkerhetspolitiska hotbilder är trots allt öppna uttalanden av statsråd och tjänstemän (oaktat nation), men även något nationers underrättelsetjänster fäster stor vikt vid. Varvid uttalanden av högre befattningshavare vanligtvis brukar vara noga valda för att förmedla budskap. Varpå en naturlig frågeställning hos journalister bör vara, vad menade egentligen statsministern med att Sverige befinner sig i ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge?

Have a good one! // Jägarchefen

Tio tankar om utrikes- och säkerhetspolitik. En skeptisk UD-praktikers ”checklist”

Nils Daag

Nils Daag

av Nils Daag

Ett bestående intryck från dryga fyra decenniers befattning med  utrikes-och säkerhetspolitiken är hur ofta såväl beslutsfattare som experter och allmänhet överraskas av händelseutvecklingen. Ett skäl kan vara att den allt snabbare utvecklingstakten gör att de begränsade resurserna  i första hand måste ägnas åt att hantera akuta utmaningar. Det finns inte tillräckligt med tid för det framåtblickande. Men detta kan inte vara hela sanningen, om man exempelvis beaktar de enorma analysresurser som  USA förfogar över.

Andra förklaringar kan vara ”flockmentalitet”. Det är svårt att få genomslag för ”udda” idéer såväl inom förvaltningen som i den akademiska världen. Likaså tycks det finnas ett tomrum mellan det dagsaktuella och det riktigt långsiktiga. Denna brist på medelfristigt perspektiv gäller inte minst vårt eget land. Mellan det dagliga handläggandet på exempelvis UD och underlaget till Försvarsbesluten som spänner över decennier saknas ofta analyser. Och även där sådant underlag finns, saknas system och former för att presentera detta för beslutsfattarna.

Nedan följer i all enkelhet en analysmodell/minneslista som jag själv använder mig av. Dessa punkter kan tyckas självklara eller rentav naiva. Men de förbises förvånansvärt ofta.

  1. Inrikespolitikens primat

”All politics is local” (Tip O Neill . legendarisk talman i Representanthuset)

Såväl i demokratier som i auktoritärt styrda länder måste landets ledning långsiktigt har folkligt stöd. Detta kan ofta uppnås genom att finna en yttre fiende eller hot. Jmf Ryssland/Turkiet – Europa. Ett lands ledning kan också skylla problem och egna misstag på nästa nivå. Jmf EUMS kritik av ”Bryssel”. Regeringarna hänvisar ofta till Kommissionen e d som skäl att man inte kan agera.

  1. Den starkares rätt

”Väl formar den starke med svärdet sin värld” (Esaias Tegnér Det Eviga)

I det globala systemet saknas motsvarighet till den rätt som råder i enskilda demokratier. Historiskt har många försök gjorts dels att reglera relationerna mellan stater, dels etablera rättstaten nationellt. Dessa två målsättningar hänger samman. Exempel:

Wienkongressen 1814. Maktbalans och legitimitet.

Kollektiv säkerhet. NF, FN, Helsingfors – slutakten (OSSE).

Terrorbalans Post 1945. Öst-väst konfrontation. NATO-WP

Världspolis i en unipolär värld. USA under något decennium efter Sovjetunionens upplösning

Strävan mot en internationell rättsordning måste förenas med realism om hur långt det är möjligt att nå.

  1. Ekonomin sätter gränser

”It is the Economy stupid!” (Bill Clinton i presidentvalskampanjen 1992)

Imperial overstretch Se t ex  Paul Kennedy ”The Rise and the Fall of the Great Powers”. Det romerska riket, Habsburg, Sovjetunionen, USA.

  1. Religionens roll

”Gud är med oss” (De romerska legionernas stridsrop. Devisen övertogs sedan av Tyska orden och Tyska riket).

Gud alltid på ”vår” sida. Korstågen, Islams erövringar på 700-talet, 30-åriga kriget, Israel- Arabvärlden, Nordirland, Jugoslavien-krigen. Bokstavstroende kristna i USA. Radikal islamism.

Religionen är tyvärr ofta ett perfekt verktyg för att så split mellan människor.

  1. Ledaren

”L’Etat c’est moi” (Ludvig XIV)

Den absoluta makten. Ofta med mytiska och religiösa förtecken. Romerska kejsaren, Hitler, Stalin. Härskaren erbjuder ofta starkt förenklade lösningar på komplicerade problem, gärna med utpekande av ”skyldiga”. Och många är beredda att lyssna, särskilt om de upplever sin egen ställning hotad.

Men också motstånd mot alla odds. Churchill, De Gaulle, Mannerheim

Irrationella beslut som ingen kan eller vågar motsätta sig. Hitler och Stalingrad

Kontrafaktisk historia. Vad hade hänt om….

Frans Ferdinand (Sarajevo), Stalin (stannat kvar i Wien), Hitler (kommit in på konstakademin), Dag Hammarsköld (Ndola), Gore-Bush (Florida).

  1. Fredsvillkorens betydelse

”Peace with honour” (Richard Nixons kommentar 1973 till till fredsavtalet i Paris som avslutade Vietnam-kriget)

 Nixon sökte dölja nederlaget. I mer bokstavlig mening påverkar inställningen till förloraren i högsta grad den fortsatta utvecklingen. Revanschism kontra integration. Detta kan utnyttjas av auktoritära regimer. Se p 5

Jämför

1814 (Frankrike deltog Wienkongressen)

1918 (Tyskland förödmjukat)

1945 (Europeisk integration)

1989/91 (Ryssland upplevde sig  förödmjukat efter Sovjetunionens upplösning  och NATO/EU expansion)

  1. Europeisk integration

”Ekonomisk jätte, politisk dvärg”

EU ”unikt” experiment, men inte helt nytt. Romarriket, Karl den Store, Habsburg etc. Halvmesyr. Räntepolitik men inte finanspolitik. Målet  anges vara en ”Ever closer Union”. Denna vaga formulering döljer de stora sprickor som finns bland MS om synen på vad EU är eller bör vara. Utvecklingen har stannat av m a a   Brexit och utbredda auktoritära/populistiska tendenser. Åternationalisering och minskad solidaritet blir resultatet. Flyktingfrågan ett exempel.

  1. Trender vänder

”Men någon gång brytes det vandrande svärd” (Esaias Tegnér Det Eviga)

Inga träd växer till himlen. Förr eller senare vänder det Utvecklingen inte linjär. Pendel eller cirkel: Liberalism/populism; Merkantilism/Frihandel/Protektionism; Unilateralism/Bilateralism/Multilateralism;Hård/Mjuk säkerhet. Se p 10.

  1. Exponentiell Acceleration

”Stoppa världen jag vill stiga av” (Engelsk musikal i cirkusmiljö)

Den säkerhetspolitiska Karusellen snurrar allt snabbare. IT revolution. Globalisering. Sociala media. Enskilda händelser påverkar direkt och omedelbart helheten. Assymetriska hot.

Vi är alla, oavsett makt och förkunskaper, fångade i denna accelererande värld.

  1. Historien upprepas, men inte exakt

”Intet nytt under solen” Predikaren. GT

Snarare variationer på ett tema som i en klassisk symfoni.

Därmed förblir såväl avresestationen som slutdestinationen okända. Paradigmskiften ser man först i efterhand: Nedan exempel på sådana inspirerade av Mats Bergquist

Globalt/europeiskt
1648, 1814, 1945, 1989/91, 2013/14

Sverige
1523, 1630, 1812, 1995.

Varning för falska trendbrott. Inte minst ”experter” tar fel eller övertolkas. Ofta försvinner nyanserna. Förenklade slagord återstår. Jämför ”End of history”.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Naivitet kan motverkas med kunskap

av Mats Olofsson

Den senaste månaden har svenska media rapporterat mycket om skandalen kring Transport­styrelsens outsourcing av myndighetens IT-system och de då medvetna avstegen från svensk lag. Kanske saknades insikt, men flera ledarskribenter har kallat det ”naivitet som måste få ett slut”.

Det är enkelt att leverera stora informationsmängder i en digitaliserad värld, vilket är fallet i Transportstyrelsens outsourcing. Men digitalisering genomförs på bred front och utgör en oundviklig del för ett samhälle som det svenska, som vill bibehålla välstånd och arbetstillfällen i en globaliserad och konkurrensutsatt värld. Digitaliseringen är genomgripande och en grund för besluten om e-förvaltning (i Sverige ofta kallat 24-timmarsmyndigheter), e-hälsa, e-fakturor m m. Nästa år träder den nya dataskyddslagen GDPR i kraft, omfattande skydd av personuppgifter. Det är viktigt, men långtifrån tillräckligt för att undvika nya skandaler och problem. Att digitalisera verksamheter skapar förutsättningar för effektivisering och nya tjänster samt öppnar för nya innovativa sätt att etablera företag och därmed skapa arbetstillfällen. Men det kräver kunskap och förståelse! Det måste rimligtvis vara en skyldighet för politiker och beslutsfattare i myndigheter och förvaltningar att skaffa sig sådan kunskap och agera rätt.

Även Försvarsmakten och övriga försvarsmyndigheter digitaliseras, eftersom de utgör en del av samhället och eftersom digitaliseringen skapar möjlighet till nya tekniska och taktiska lösningar för att behålla spets och därmed trovärdighet i säkerhetspolitiska sammanhang.

För den som besökte Almedalen under ”politikerveckan” i början av juli erbjöds en uppsjö av seminarier och andra programpunkter som handlade om digitalisering – avseende behovet och hur det kan genomföras. Så även på den försvarspolitiska arenan (FPA), där Krigsvetenskapsakademien i flera programpunkter redovisade läget i sin stora studie KV21, som beskriver fullt realistiska scenarier för vårt närområde de närmaste decennierna samt olika koncept att möta dessa med en samordnad militär och civil försvarsförmåga. Och eftersom våra potentiella motståndare rustar med stor ambition och med utnyttjande av ny teknik, måste även vi förstå och utnyttja nya teknologier och dess tillämpningar för att vara relevanta och skapa trovärdiga tröskeleffekter i denna allt tuffare säkerhetspolitisk miljö. Där ryms inte felbeslut att outsourca säkerhetskritisk information!

Ett delprojekt i KV21 rör just den tekniska utvecklingen och hur den påverkar försvarsförmågan. Som huvudansvarig för denna del har jag med hjälp av initierade medförfattare med olika expertis studerat ämnesområdet och vi har producerat en bok som tydligt adresserar digitaliseringen som begrepp samt olika aspekter på därtill kopplad teknisk utveckling och dess implementering i försvarssammanhang.

Boken med titeln ”Det digitaliserade försvaret – Teknikutvecklingens påverkan på försvarsförmågan” presenterades i Almedalen och vi kan nöjt, eller bekymrat, konstatera att många av de områden vi belyser emellanåt finns på löpsedlarna i mindre uppmuntrande sammanhang, som hot mot vår säkerhet. Det rör t ex drönare, cyberattacker och behovet av avgränsade och säkra nationella moln för myndighetsbehov. Boken har sänts ut till alla ledamöter i Krigsvetenskapsakademien. Den finns också att köpa via KKrVA bokshop »

Mitt budskap är att det krävs förståelse kring vad de nya teknologierna kommer innebära för vårt vardagsliv, med effekter som ofta kan ha positiva förtecken. Men kunskapsbehovet hos våra beslutsfattare gäller också att förstå vilka risker det innebär om man suboptimerar, av ekonomiska skäl, och inte tänker i ett helhetsperspektiv. I militära sammanhang krävs förståelse för hur teknikutvecklingen kan förändra egna och andras systemförmågor. Några av de mera påtagliga områden där tekniken är betydelsefull och som beskrivs i boken är

  • Cybermiljön, med hot och möjligheter
  • Artificiell intelligens
  • Autonoma system
  • System i samverkan
  • Rymdtillämpningar.

I hög grad styrs den snabba utvecklingen av att datorkraften nu har nått nivåer som gör det möjligt att implementera vad som kallas Big Data och artificiell intelligens (AI). Eller vi kanske hellre ska tala om Deep Learning där stora datamängder utnyttjas som underlag. Genom att jämföra väldigt stora och komplexa dataset går det att se trender och mönster som annars skulle kräva många människors samlade erfarenheter under ett långt arbetsliv. Genom matematiska algoritmer kan man förfina sökmönster och öka känsligheten i olika system, så att systemen automatiskt kan få svar som det tidigare tog dagar, veckor eller år att se och förstå. Resultaten kan överföras till andra system och vidarebearbetas för att ge svar på såväl kända som ännu okända frågeställningar.

Det är i ljuset av sådana sätt att använda data som försöken att komma över företags och myndigheters databaser intensifieras. Genom medvetna dataintrång eller naiva beslut att t ex spara kostnader genom outsourcing till andra länder (se exemplet ovan) kan sådan data, överförd under sekunder, skapa oreda och stora effektförluster under år därefter.

Ny teknik förändrar inte bara data- och informationsbehandlingen utan skapar också grund för nya materielsystem som kan användas i såväl civila som militära sammanhang. Ett tydligt exempel är drönare som idag har blivit så små, lätta och billiga att vem som helst kan skaffa dem, utrusta dem med sensorer eller i värsta fall sprängladdningar och flyga dem dit man önskar. Visserligen skapas regler och lagstiftning, men för dem som vill bryta mot bestämmelserna går det att orsaka stor skada. Samtidigt utgör små drönare en enorm tillgång vid t ex kartering, prospektering, kraftnätsinspektion eller sökande efter försvunna personer. Och i militära sammanhang utgör de en viktig förmågeökning för att skapa lägesbild, upptäcka faror, reläa kommunikation etc. För stormakterna med tillgång till stora obemannade system erbjuder de också möjlighet till vapenleverans i utsatta områden utan risk att förlora personal vid en nedskjutning.

Satsningar på robotik och autonomi är idag mycket framträdande i såväl civil som militär teknikutveckling. Ett ”hett” område är sammankoppling av tiotals upp till hundratals små drönare i svärmar, där alla är synkroniserade och samverkande. De kan utföra förprogrammerade uppgifter, samla information, genomföra störning eller till och med angripa mål med stor effekt även om en del av dem blir nedskjutna. En kombination av algoritmer för svärmteknik och realtidskommunikation mellan enheterna ligger nära utvecklingen av självkörande fordon, där systemen behöver innehålla ett stort mått av AI, med självlärande successiv förbättring av uppträdandet.

Det leder oss in på nästa stora systemförändring på det militära området, benämnt strid med system i samverkan. När tekniken nu medger att t ex sändningen från en radarsensor kan spridas till många mottagare, data från flera radarsystem jämföras och kommuniceras i realtid via relästationer som även kan vara rymdbaserade, så kan inmätning, styrning och leverans av missiler ske från olika enheter, där själva vapenbäraren kanske går helt tyst (passiv). Mycket av detta har man skissat på i decennier, men nu har tekniken gjort det möjligt. På våra vägar kommer bilarna i framtiden att ”prata” med sin omgivning och varandra och skapa grund för trafikoptimering.

Ovanstående är några exempel på förmågeutveckling som medges av en accelererande teknikutveckling, där civila och militära behov och intressen sammanfaller fram till den slutliga implementeringen. En cybermiljö (i drift inom några år) med Internet-of-things och 5G kommer att ge oss många nya möjligheter och samtidigt ge grund för många nya hot. Då finns det inte plats för naivitet, om säkerheten i samhället ska kunna bevaras.

Teknik är en nödvändig del av samhällets välståndsutveckling, men den kommer också att utnyttjas i onda avsikter. Endast genom att förstå både hot och möjligheter kan våra beslutsfattare hålla jämna steg och ligga på framkant. Det krävs att man följer/bedriver kvalificerad forskning och utveckling samt att man tar till sig och omsätter sådan kunskap i kloka beslut. Det gäller alla aspekter av samhällets utveckling inklusive både civilt och militärt försvar. Läs gärna den ovan nämnda boken om det digitaliserade försvaret, för en belysning av många av dessa utmaningar.

 
Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA. Han är också delprojektledare inom KV21.

Besegra terroristerna

av Göran Frisk

Stockholm terrorist truck attack kills 4, suspect held on suspicion of terror. on April 07, 2017. Foto: angelsecret / Shutterstock.com

Stockholm terrorist truck attack kills 4, suspect held on suspicion of terror. on April 07, 2017. Foto: angelsecret / Shutterstock.com

Det katastrofscenario som beskrivs nedan kommer förhoppningsvis inte att hända. Ganska säkert kan ävenledes förutskickas att det inte blir verklighet eftersom ett visst specifikt scenario ytterst sällan inträffar. Men likartade katastrofer kan drabba vårt land varmed det beskrivna och liknande mardrömsscenarier tjänar syftet att väcka medvetandet, att skapa en beredskap hos riksledningen och myndigheterna liksom i befolkningens breda skikt för att ytterst svåra påfrestningar också kan drabba Sverige. Vi vet således inte om eller när en katastrofsituation kan drabba vårt land. Möjligheten varken kan eller skall avskrivas av det enkla skälet att framtiden är genuint osäker. Av det skälet behövs en mental beredskap hos alla medborgare, ett medvetande om att det goda och trygga samhället inte är givet utan måste aktivt skyddas.

Tommy Jeppsson
Redaktör

Situationen juli 2017

Sverige har ett antal problem. Jag håller mig till information från massmedia.

I Sverige finns ca 3000 presumtiva terrorister eller stödpersoner.

Ett antal områden i svenska städer är no-go zoner där olika kriminella ligor härskar. I dessa områden kan räddningstjänst, ambulanser och poliser inte lösa sina uppgifter utan att mötas av stenkastning och brandbomber.

Kriminella gäng främst från Öst-Europa genomför traffickingverksamhet i Sverige med kvinnor från Öst-Europa, Afrika och Asien. Kriminella gäng och terrorgrupper kan samarbeta.

I Sverige finns några hundra tusen muslimska flyktingar som bor utspridda över landet i små och stora orter.

Kvinnor i muslimska familjer kan utsättas för hot och våld av olika sorter t ex slängas ut från balkonger för att dö, androm till varnagel. Kvinnan ifråga har gjort något som misshagat mannen, fel klädsel, ex vis varit utanför hemmet utan tillåtelse av mannen.

Många muslimska män som är gifta med svenska kvinnor anser att barnen är mannens egendom. Det händer att mannen tar barnen vid skilsmässa eller separation och återvänder till sitt hemland. Barnen kan inte träffa sin mamma förrän de är gamla nog att välja själva.

Muslimer kan delas in i två huvudgrupper, sunni och shia. Här och var avskyr dessa grupper varandra och bekämpar varandra på olika sätt. Saudi-Arabien är det ledande sunnimuslimska landet och Iran är det dominerande shia-muslimska landet.

De s k IS-terroristerna är mycket våldsamma och avrättar sina motståndare inklusive kvinnor och barn bl a genom halshuggning. Somliga av dem tycks ha ett dödskultideal.

Vit makt som har nazistisk grund för sin verksamhet som då och då genomför attacker på såväl judar som muslimer.

Hur besegra terrorister och de kriminella gängen

I militära operationer används ofta ett antal regler som kallas Krigföringens tio grundregler. Dessa bör användas med omdöme. Jag tänker använda en del av dem i denna berättelse. De redovisas som en bilaga sist.

När det gäller underrättelsetjänst brukar man skilja på tre händelseförlopp

  • Vad är farligast på kort sikt?
  • Vad är sannolikast?
  • Vad är möjligt?

Lämpliga metoder för att besegra terrorister och kriminella gäng

Vad har Sverige för resurser att vinna kampen mot terrorister och kriminella gäng?

Vi har en helt överlägsen vilja att försvara våra svenska värderingar. Vi är också många fler än såväl terrorister som kriminella gäng. Jag utgår från denna grund när jag försöker komma med några förslag vad vi bör göra.

Upprätthålla en god anda

Den enkla slutsatsen är att vi på olika sätt ska bryta terroristernas vilja att begå terrorbrott. Vi ska också bryta de kriminella gängens vilja att begå brott. Den enkla regeln är att ingendera bryr sig om straff men däremot för upptäckt och att bli fångade.

En summarisk genomgång av vad Sverige har för resurser visar att de redan idag är betydande. Vi har dessutom varit framgångsrika vid några tillfällen vilket lett till lagföring och fällande domar.

Polisen finns över hela landet och har gedigen utbildning i såväl terrorbekämpning som brottsbekämpning. F n genomgår polisen en omfattande omorganisation som bl a innebär att resurser ska kunna skickas dit där de behövs bäst.

Säkerhetspolisen är numera en egen organisation. Dess uppgift är bl a underrättelsetjänst. Detta innebär samarbete med utländska säkerhetstjänster. För att komma i förhand är underrättelseverksamheten utomordentligt viktig. Av uppenbara skäl finns ingen anledning att närmare beskriva medel och metoder. Värt att notera är dock att i flera länder i Europa har polisen lyckats förhindra olika terrorattentat. Samarbete med de framgångsrika länderna pågår ständigt och är utomordentligt viktig. En väl fungerande underrättelsetjänst är en förutsättning för framgång.

Eftersträva samverkan

Inom Försvarsmakten finns goda resurser som numera kan utnyttjas efter diverse lag – och författningsändringar. Försvarsmakten blir allteftersom bättre och bättre när ny materiel tillförs och värnplikt införs.

Hemvärnet är en mycket viktig resurs av många skäl. Välutbildad personal med numera modern utrustning. Detta innebär att de kan skydda byggnader, upprätta vägspärrar etc. De kan delta i spaningsoperationer eftersom de letar i sina hemtrakter som de känner väl. Man kan försvara sig själva, man behöver inte frukta vare sig terrorister eller kriminella gäng Det finns också marint hemvärn som kan operera i skärgårdar och hamnar. Det marina hemvärnet kan operera ihop med sjöstridskrafter och amfibieförband. Kanske viktigast av allt, hemvärnet har hög beredskap

Inom Försvarsmakten finns s.k. EOD-förband. Dessa kan desarmera olika typer av sprängladdningar och ammunition. De används kontinuerligt hemma i Sverige och i våra internationella operationer. De har stridsvana från utländska missioner.

Försvarsmakten har goda flygtransportresurser genom Herkules-planen och olika helikoptertyper.

Utforma organisationen för krigets syften

Fallstudie – Dag 1

Säkerhetspolisens underrättelsetjänst har fått mycket oroande information från olika håll. Under flera veckor har IS-terrorister tagit sig till Sverige från såväl Syrien, Irak och andra delar av Mellan-Östern. Olika uppgifter från skilda håll tyder på kommande terrordåd. Vilken typ av dåd är ännu oklart likaså när.

Polisens Nationella Operativa Avdelning, NOA, orienterar statsministern och berörda ministrar. Statsministern kallar till ett möte med sitt säkerhetsråd. I detta ingår bl a ÖB, chefen för MSB och andra verkschefer.

Statsministern ger order att han om sex timmar vill ha förslag från ministrar och verkschefer vilka motåtgärder som ska vidtas. Han kallar samtliga partiledare att delta vid det mötet.

Chefen för NOA utsågs till chef för operation VARGEN. Efter sex timmar var alla samlade igen inklusive partiledarna och nu också regeringens alla ministrar. De som var på semester eller tjänsteresa har återkallats.

NOA ska leda verksamheten från skyddad uppehållsplats. Regeringskansliet har ledningscentral i skyddsrummet i anslutning till kansliet. De inblandade myndigheterna ska höja sin beredskap till 24/7 vilket är 24 timmar dygnet rum under en vecka och kan förlängas. Massmedia informeras om att en lednings- och beredskapsövning har påbörjats och ska pågå ett antal dagar. Inga ministrar, partiledare eller myndighetschefer tillåts besöka sina bostäder. Närmast underställd statssekreterare ges uppgiften att meddela familjerna. Vaktbolag avdelas att skydda bostäder och regeringsbyggnader. Alla var medvetna om vilken skada Breivik hade åstadkommit i de norska regeringskvarteren.

Utrikesministern fick i uppgift att orientera sina kolleger i de nordiska länderna.

Försvarets underrättelsetjänst, FRA och andra informationsorgan kopplade upp sambandet. Underrättelser började strömma in som måste analyseras. I muslimska områden i hela Sverige började en ökad aktivitet märkas. Telefonavlyssning, spaning på datanät etc visade dock inte på något särskilt. Underrättelsetjänsterna funderade på vilka möjligheter som terroristerna hade att åsamka skada. Vad är farligast? En gemensam underrättelseberedning visade på möjliga alternativ

11 september alternativ

Breivikalternativ

Mörda riksledningen inklusive kungafamiljen och alla landshövdingar i sina residens och på arbetsplatserna

Sabotera kärnkraftverken i Forsmark, Oskarshamn och Ringhals

Från ett mycket oväntat håll kom utomordentligt viktig information. Tre imamer från Stockholm, Göteborg och Malmö sökte upp närmaste polisstation och blev omedelbart satta i förbindelse med Säkerhetspolisen. De hade var för sig lyckats snappa upp delar av planen i samband med fredagsbönen i respektive moské.

Underrättelsealternativen var till del rätta. Mörda riksledningen inklusive kungafamiljen och alla landshövdingar. Sabotera kärnkraftverken som stod för hälften av Sveriges energiförsörjning. Imamerna visste bara namn på några enstaka terrorister men inte var de bodde eller när terrordåden skulle genomföras. Avsikten med terrordåden var att försätta Sverige i politiskt kaos och en energikris. Enligt imamerna var antalet terrorister flera hundra.

Statsministern med närmast berörda ministrar och myndighetschefer samlades för att få underrättelserna redovisade. Chefen för NOA och ÖB hade diskuterat om inte situationen skulle kunna utvecklas till en krigssituation. Men det fanns inga som helst tecken på att någon stat eller organisation var inblandad i terrorverksamheten på något sätt. Statsministern avgjorde att inga organisations- eller ledningsförändringar ska göras. Chefen NOA är den operativa chefen och får begära vad han behöver från myndigheter och länsstyrelser inklusive Försvarsmakten. Förbindelsepersonal bemannar alla staber och ledningsplatser för att alla behov och underrättelser ska komma fram till dem som ska utnyttja dem.

Beslut i stort

Efter att lyssnat till samtliga myndighets- och verksamhetschefer fattade statsministern med regeringen följande beslut.

Förhindra med alla till buds stående medel de planerade terrordåden!

Handlingsregler:

  • Verkan går före skydd.
  • Eldtillstånd utan föregående varning mot terrorister.
  • Skydd av civilbefolkningen viktigare än fånga/döda terrorister.

Efter detta beslut vidtog en febril aktivitet.

Sätt upp ett mål och håll fast vid det!

ÖB och Chefen för kustbevakningen avdelade örlogsfartyg, kustbevakningsfartyg, amfibieförband, arméförband, luftvärns-, och flygförband för skydd av kärnkraftverken i luften, på marken och från sjön.

Underrättelsetjänsterna och FRA hade under sin verksamhet fått fram att ett antal drönare hade stulits som kan användas lastade med sprängämnen.

Under kalla kriget kunde ÖB höja försvarsmaktens beredskap med två order av olika skärpa, LYSTRING och GIV AKT. De innebar att försvarsmaktens beredskap höjdes i två steg med fredsorganisationen men inga inkallelser gjordes. Under dagens situation används dessa begrepp inte. Men den närmaste jämförelsen är GIVAKT. Beredskapen höjs avsevärt med alla förband.

Alla hemvärnsförband fick höjd beredskap och uppgiften skydda de skyddsföremål som de utbildats för att bevaka.

Luftvärnsförband fick uppgiften att skydda kärnkraftverken mot drönarattacker.

Alla lokala och regionala polisstyrkor underställs landshövdingen i respektive län. Landshövdingens roll liknar den som civilbefälhavaren hade i varje milo under kalla kriget. Men eftersom varken militärområdesorganisationen eller civilområdesorganisationen finns så får landshövdingarna göra så gott de kan med sina länsstyrelser. Alla hemvärnsförband och bevakningsföretag får sina uppgifter från respektive länsstyrelse.

Fortsatt händelseutveckling – Dag 2

Alla polisenheter som kunde avdelas fick order från NOA att genomsöka alla områden där man kunde misstänka att terrorister gömde sig. Ett generellt tillstånd till husrannsakan hade utfärdats av regeringen underskrivet av justitieministern. Regeringen hade beslutat att riket skulle styras genom dekret. Lagändringar fick anstå till senare.

Riksdagens krigsdelegation kallades efter att Regeringen hade fattat sitt Beslut I Stort till Riksdagshuset i Stockholm. Riksdagshuset sattes under bevakning och skydd av militära förband med stöd av bevakningsföretag.

Den omfattande husrannsakningsoperationen gav klent resultat. Men en fasansfull upptäckts gjordes. Den imam i Stockholm som larmat polisen hittades halshuggen på Rinkeby torg med både huvud och kropp upphängda. IS spred bilden på detta dåd på sina som vanligt välfungerande mobil- och internetförbindelser. Den kompakta tystnaden i muslimska miljöer blev om möjligt ännu mer kompakt.

Alla teleförbindelser inklusive mobilnäten och internet slutade efter denna upptäckt att fungera. Sabotage fastslog NOA.

De högsta operativa cheferna kallades till skyddsrummet och ledningscentralen i Rosenbad. Samband upprättades på blåljusmyndigheternas intranät med landshövdingarna. I en del fall på skyddade ledningsplatser. Till mötet hade också kallats cheferna från de stora telebolagen inklusive GD Post och Telestyrelsen. Statsministern ledde mötet och ville höra vars och ens åsikt hur man skulle gå vidare för att förhindra fler illdåd.

Efter diskussionen enades man om att ta i förvar alla de presumtiva terrorister som Säkerhetspolisen hade i sina register. Det rörde sig om ca 750 personer huvudsakligen vuxna män från Mellan-Östern, Afganistan, Nigeria och Somalia.

GD PTS fick order reparera och upprätta reservnät. Operationen sattes igång omkring midnatt efter mötet.

Gripandena gjordes av poliser runt hela landet. Man lyckades gripa omkring 300 personer men 450 var försvunna. Kriminalvårdsstyrelsen hade sen lång tid tillbaka förberett ca 1000 förvaringsplatser där de gripna inte hade tillgång till kommunikation med varandra.

För säkerhets skull spanade polisen också på de kriminella gängens normala uppehållsplatser men inte heller där gav spaningen resultat.

De ”normala” skjutningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö har fortsatt men bedöms inte ha haft något samband med befarad terrorverksamhet.

Fortsatt händelseutveckling – Dag 3

Klockan tre på morgonen på tredje dygnet upphörde nästan alla radiostationer att sända inklusive alla TV-sändningar.

Samtidigt anfölls två av kärnkraftverken av drönare med sprängladdningar. Luftvärnsförbandet vid Ringhals lyckades skjuta ner tre av fyra. Den fjärde exploderade på en av reaktorbyggnaderna med något slags riktad sprängladdning. Personalen i ledningscentralen började snabbstänga båda reaktorerna.

Luftvärnsförbandet vid Forsmark var inte lika framgångsrikt men sköt ner två av fyra drönare. Ingen av drönarna träffade någon reaktorbyggnad men väl två byggnader, en förrådsbyggnad och en oljetank för reservelverk. Kärnkraftsverket stängdes inte av.

Oskarshamns kraftverk klarade sig bättre eftersom under natten hade Oskarshamns hemvärnsförband varit ute i terrängen runt kärnkraftverket och upptäckt några mindre skåpbilar som stod parkerade i skogen nära kärnkraftverket. Hemvärnsförbandet spanade i skogsområdet och fann en glänta där en grupp män i civila kläder höll på med att förbereda fyra drönare för start. Hemvärnsförbandet sköt varningsskott men blev omedelbart beskjutna av en skyddsstyrka i skogen intill gläntan. Eldstrid utbröt med såväl eldhandvapen och handgranater. Hemvärnsförbandet hade granatgevär och kunde beskjuta och förstöra de fyra drönarna. Terroristerna försvann in i skogen uppenbarligen på väg till sina bilar. Hemvärnssoldaterna besköt bilarnas däck som därmed blev obrukbara. I hemvärnsförbandet fanns en hemvärnsman som pratade arabiska. Han uppmanade terroristerna att lägga ner sina vapen och lägga sig på marken. Två försökte göra motstånd men bekämpades. De sju som gav upp belades med fängsel såväl på händer som fötter. De visiterades och sprängämnen och vapen togs ifrån dem. Rapport till länsledningen i Växjö. Kärnkraftverket stoppades inte.

Handla offensivt

Operationsledningen i Stockholm fick rapport via ”blåljusnätet” att kärnkraftverken hade försvarats och skyddats. Samtidigt konstaterades att kraftverkens sambandssystem med såväl kärnkraft som vattenkraft fungerade såväl på talsamband som mail.

Det var nu förmiddag den tredje dagen då nästa förfärande rapport kom till NOA och därmed till regeringen. I Luleå, Östersund, Sundsvall, Gävle, Karlstad, Uppsala, Västerås, Stockholm, Linköping, Jönköping, Kalmar, Göteborg, Malmö har katastrofer inträffat.

Ett antal för-, grund- och gymnasieskolor har blivit attackerade med giftgas. Många hundra kanske flera tusen elever, lärare och skolpersonal är dödade eller svårt skadade. Alla Sveriges sjukhus har gått upp i stabsberedskap. All personal är inkallad.

Sverige har inte skyddsmasker. De som finns har försvarsmakten och räddningstjänsten- Samtliga med skyddsutrustning har beordrats att hjälpa till att ta hand om de gasskadade och föra dem till sjukhus. Omedelbart efter att skadade hade tagits om hand och kommit under vård beordrades den militära personalen och räddningstjänsten att påbörja sanering av de områdena som utsatts för giftgas.

Samtlig polispersonal sätts in för att hitta och fånga gasterroristerna.

Men då kommer nästa katastrofinformation. Ett antal grundskolor i Örebro, Norrköping, och Landskrona har anfallits av flera terrorister som skjutit elever och skolpersonal och lärare. Ingen vågade ta sig ut ur skolorna. Terroristerna placerar brandladdningar vid skolorna och tänder på dessa. Poliser och hemvärn anfaller terroristerna men dessa försvarar sig skickligt. Polisen begär förstärkning. Arme´förband ansluter efter ett par timmar. Räddningstjänsten kallas in för att släcka bränderna. Men fordon och personal beskjuts och bränderna sprider sig. Då vidtar räddningstjänsten en oväntad åtgärd. Man sätter igång sina högtryckssprutor och besprutar områden där terrorister gömmer sig. Samtidigt bildar räddningstjänsten skumdimma och i skydd av denna rycker arméförbandet, poliser och hemvärn fram och letar upp terroristerna och bekämpar dem. Skolorna börjar utrymmas och bränderna släcks.

Fortsatt händelseutveckling – Dag 4

I regeringskansliet och krigsdelegationen råder stor förstämning. Skolelever, lärare, poliser, hemvärnsmän, bevakningspersonal, soldater och officerare har stupat. Krigsdelegationen föreslår att Sverige förklarar sig vara i krig med några identifierade terroristorganisationer. Detta innebär att ett stort antal lagar som knappt är kända sätts i kraft. Förfogandelagar är ett sådant exempel. Detta sker.

Men nu händer något helt oväntat. Majoriteten imaner och ordförande i muslimska församlingar tar genom blåljusnätet kontakt med regering och NOA. De kommer med ett radikalt förslag. De vill hjälpa polis, hemvärn och militära förband att leta upp och avslöja gömställen och vapengömmor inom de islamska grupperna. De ledande företrädarna för de islamska församlingarna förklarar sin inställning med att de fått information om giftgasattackerna och dödandet av elever i de olika skolorna inklusive brandladdningarna mot skolorna. Deras egna barn och ungdomar hade mördats tillsammans med svenska barn och ungdomar.

Efter denna förändring satte alla poliser, hemvärnsförband igång att leta efter terrorister i hela Sverige. Ganska snabbt började terrorister gripas och avväpnas.

Krigstillståndet mot de identifierade terrororganisationerna upphävdes efter ett dygn.

Ett omfattande reparations-, återställnings- och utredningsarbete vidtog. Under detta arbete visade det sig att ett antal chefer inte hållit måttet utan drabbats av panik och handlingsförlamning. Däremot hade poliser, hemvärnsförband, militära förband, bevakningsföretag etc löst sina uppgifter väl och handlat okonventionellt och överraskande.

Trots de få dagarna av terrorverksamhet och motståndet mot denna hade ett stort antal människor drabbats av PTSD, (posttraumatiskt syndrom). De var i stort behov av vård.

Kungen talade till svenska folket och utlyste tre dagars landssorg.

Efter tre dygn hade ca trehundra terrorister gripits! Nu återstod en lång period av rättsprocesser. Ca 150 saknades av det ursprungliga antalet och antogs ha flytt ur landet eller dödats.

Avslutning

Det är uppenbart att Sverige måste förbättra sin förmåga att förhindra terrordåd. Av berättelsen framgår vad som kan och måste göras. Åtgärderna kräver pengar, politisk enighet och utbildning av medborgarna. Integrering i samhället av de flyktingar som kommit till Sverige behöver ges mycket hög prioritet.

Viktigare än allting är

Sverige är värt att försvara med alla till buds stående medel.

Bilaga

Krigföringens tio grundregler

  • Sätt upp ett mål och håll fast vid det
  • Upprätthåll en god anda
  • Handla offensivt
  • Tillgodose rimlig säkerhet för våra stridskrafter
  • Eftersträva överraskning
  • Eftersträva samverkan
  • Eftersträva kraftsamling
  • Utnyttja stridskrafterna ekonomiskt
  • Eftersträva taktisk anpassning
  • Utforma organisationen för krigets syften

 
Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA

Att förbereda sig

av Johan Althén

Ledamöterna David Bergman och Ulf Henriksson har under våren förtjänstfullt tagit upp frågan om döden som en del i professionen. Jag vill med detta  inlägg kort belysa ytterligare en dimension – egna förberedelser inför döden.

Inom ramen för förberedelserna inför de utlandstjänster jag hittills genomfört ingick det (frivilligt) att skriva det så kallade vita arkivet – att sammanfatta min sista vilja. Syftet med det vita arkivet är att försöka svara på alla obesvarade frågor som annars kan uppstå. Det kan handla om att sammanfatta och samla testamente, gällande försäkringar, lagfarter, bankkonton, bankfack och inloggningsuppgifter till sociala medier. Till det även beskriva mina önskemål för var och hur jag vill begravas. Det vita arkivet sparades på förbandet, med förhoppning om att aldrig behöva öppnas.

Bland det svåraste jag gjort är att, med ljudligt lekande barn på övervåningen, skriva det vita arkivet och mina sista hälsningar till mina älskade. Att rannsaka mig själv och skriva ner min sista vilja var otroligt påfrestande. Samtidigt är jag helt övertygad om att min egen och mina närståendes förberedelse inför om det värsta skulle inträda medförde att jag löste mina uppgifter på ett bättre sätt. Jag var helt enkelt förvissad om att allt kommer att bli så bra som det kan bli om jag inte skulle komma hem och kunde därför lägga ett stort fokus på uppgiften.

Ulf Henriksson nämner in sitt inlägg att reaktionen han mötte när hans förband fyllde i det vita arkivet var kritik. Jag upplever att det är andra tongångar nu, men främst när det handlar om utlandstjänst. Jag är fast övertygad om att förbereda sig för döden genom att bland annat skriva sitt vita arkiv redan under grundläggande utbildning och revidera det under fortsatt träning är vitalt för den enskildes förmåga. Det sker till viss del redan idag, men det vita arkivet lyser med sin frånvaro under den grundläggande utbildningen. Försvarsmakten och övriga delar av samhällets försvar måste lägga större vikt vid förberedelser inför det egna frånfället i syfte att få ut högre effekt. Vi kommer att bli starkare, farligare och uthålligare om vi hanterar detta. Det måste bli mer naturligt att prata om och hantera döden – eller som Ulf Henriksson uttrycker det:

“Att inte tala om döden är en utbredd brist i dagens samhälle. Döden kommer alltid som en överraskning, trots att vi vet att den kan komma till oss när som helst.”

 
Författaren är major och skvadronchef med erfarenhet från operationer i Kosovo och Afghanistan.

Säk-haveriet måste leda till förbättring

Det historiska säk-haveri som #transportgate är, har och kommer att få återverkningar för myndigheter och privatpersoner under överskådlig tid. Den faktiska skadan beror på huruvida informationen är röjd. Men eftersom det inte går, eller kommer att gå, att fastställa detta, då icke säk-godkända har haft root-access och således kunnat sopa igen sina egna spår, så är det enda möjliga förhållningssättet att räkna informationen som röjd. Därav har skada – allvarlig sådan – skett, vilket troligtvis kommer att kosta miljarder att kompensera för.

Den stora frågan har blivit om statsministern fick reda på läckan i januari 2016 eller inte. Ygeman och Hultqvist visste nämligen om den då. Att detta har blivit den stora frågan är olyckligt, för den är tämligen ointressant. Varför? Jo, oavsett om de informerade statsministern eller inte vid denna tidpunkt så är vad som sedan händer i princip lika klandervärt och borde leda till liknande straff.

Det viktiga är att tunga spelare i regeringen visste om säk-läckan i januari 2016 utan att göra speciellt mycket mer än att försöka spela ner problemet, och lösa det lokalt, utan buller och bång. Givet storleken på läckan så var detta ett dåligt beslut, oavsett vem som gjorde det, statsministern, Ygeman eller Hultqvist. En mycket allvarlig potentiell läcka hanterades inte kraftfullt.

Det regeringen skulle gjort i januari 2016 var att omedelbart vidta åtgärder för att täta läckan eftersom man då inte visste om informationen var röjd redan eller om den skulle röjas i närtid. Notera att för varje dag som gick efter detta så ökar risken för att informationen i läckan röjs. Kosta vad det kosta vill, men läckan måste omedelbart tätas. Stäng ner systemen under en tid om nödvändigt för att markera allvaret.

Tätningen hade till exempel kunna åstadkommas genom att återföra ansvaret till Trafikverket som hade ansvaret och skötte driften bara månaden innan. Visst, det skulle kostat pengar (i miljonklassen, det vara bara 12 personer vad jag förstod), men det skulle kunna låta sig göras.

Jämför detta med kostnaderna nu för att hantera detta, som torde vara i miljardklassen. Det är svårt att så här utifrån hitta en snabb och möjlig lösning, men lita på att den finns oavsett vad nu anklagade hävdar. Det ligger så klart inte i deras intresse att påvisa vilka bra lösningar som fanns vid tidpunkten för upptäckt.

Det som nu istället hände vara att processen fortsatte, trots att SÄPO redan i november 2015 rekommenderade att outsourcingen omedelbart skulle upphöra.

Det är här den största skulden hamnar på regeringen, att den inte omedelbart följde SÄPO:s rekommendation, stoppade outsourcingen och därmed läckan. Spelet om vem som visste vad i regeringen är en chimär för att flytta fokus, från det begångna felet till vem som gjorde det, dolt i en gegga av hemliga minnesanteckningar som vägras lämnas ut av Löfven, medvetna stuprör och vem som formellt rapporterar till vem.

Faktum är att en lösning på #transportgate inte är klar förrän vid utgången 2017, två år efter att regeringen fått reda på den.

För att få stopp på denna typ av handlingsförlamning när det gäller rikets säkerhet är det viktigt att ansvar utkrävs av de inblandade. Detta är något man borde kunna enas om över partigränserna, det borde vara viktigare än ”spara min minister”, åtminstone för säkerhetsmedvetna. Att sannolikheten för brott minskar när straff och risk för upptäckt ökar torde vara ganska oomtvistat.

Det är här hela #transportgate trampar snett. Det har blivit ett spel där vissa håller på sitt parti, vissa vurmar för sin minister och vi andra på att brott inte ska löna sig. För många ser till sin lilla del och optimerar för den när detta helt enkelt är ett historiskt haveri som måste få leda till ordentliga straff för inblandade, så att risken för att det återupprepas minskar.

Statsministern har omplacerat Ygeman till en tung S-post, nästan på pin kiv. Han sparar Hultqvist i ett försök att slå en kil i Alliansen, som om detta är ett spel. Detta är inte att ta ansvar. Vi pratar om två ministrar som visste om hela denna läcka redan i januari 2016, utan att enligt regeringen berätta det för någon, inte ens inom säkerhetsrådet, där dessa frågor ska tas upp.

En historisk läcka som denna måste få kraftfulla återverkningar, även politiskt. Nu har det blivit ett spel, ett spel om vem som sitter på stolarna när media slutar spela. Tänk på detta när nu vurmar för er minister, att ni tillåter ansvariga politiker komma undan ett historiskt säk-haveri med några omplaceringar.

Säkpolare låter inte politiker komma undan med historiska säk-haverier.

Vänligen,
Mikael Grev


Totalförsvarssverige har en ny minister

Statsminister Löfvens svar på att Alliansen vill väcka misstroendeförklaring mot statsråden Ygeman, Johansson och Hultqvist, var att idag presentera en regeringsombildning. Det var en märkbart stridslysten statsminister som meddelade att Johansson och Ygeman lämnar regeringen, medan försvarsminister Hultqvist är kvar för att prövas i votering när riksdagen återsamlas. Detta om inget nytt framkommit som skulle ge skäl till förändrad bedömning, vilket är Alliansens nuvarande bakdörr formulering.

Löfven tog strid med orden:

Försvarsminister i min regering är Peter Hultqvist.

Som förklaring hänvisade statsministern till det försämrade säkerhetspolitiska läget och behov av stabilitet, liksom en rad personliga förtjänster med försvarsministern innan han kallade misstroendeförklaringen mot Hultqvist ”helt oseriös”.

Detta blogginlägg handlar inte om vad som varit, ej heller vill jag spekulera i vad som komma skall. Men tre saker vill jag ha sagt innan jag tar mig an ämnet för dagen.

  1. Med anledning av den hotande misstroendeförklaringen, kommer det nu fokuseras på vad försvarsministern har gjort och inte gjort, men även hur säkerhetsfrågor i stort inom IT-området har behandlats politiskt alldeles oavsett regering – samt inte minst vad som behövs framåt (det sistnämnda är mer av en from förhoppning). Grundproblematiken är att vi länge har levt i en kultur där säkerhet inte får kosta, fördröja eller förhindra olika projekt. En lång rad larm och granskningar inom området, av olika aktörer, har pekat på stora brister. Här finns underlåtenhetssynder att fördela på många, under lång tid. Till detta kommer fortsatta strukturproblem i statsförvaltningen när det gäller departementsöverskridande utmaningar behov av beslut och åtgärder.
  2. Den stundande KU-granskningen och fortsatta avslöjanden (sista ordet är säkerligen inte sagt i denna historia) kommer förmodligen att bli besvärlig för personer och verksamheter som idag inte är indragna i diskussionen, medan en och annan som nu nagelfars kan komma stärkta ut på andra sidan. Det kommer klarna över tid hur regeringen har agerat, huruvida detta agerande brustit och om hanteringen hade varit annorlunda om informationsdelning och samordning hade fungerat bättre inom regeringskansliet. Det vill säga i den mån det kan det beroende på hur mycket som är sekretessbelagt. Vi vet t.ex. inte ännu vad regeringskansliets olika delar fick för rekommendationer av inblandade säkerhetstjänster under processens gång, när det gäller att begära mer information från Trafikstyrelsen, sprida informationen, informera riksdagen etc.
  3. Efter det att Transportstyrelsens agerande kommit i dager har regeringen meddelat en rad åtgärder; en utredare ska kartlägga händelseförloppet med Transportstyrelsens IT-upphandling, PTS ska ta fram en säker modell för så kallad ”insourcing” och man vill ha in ett fördjupat underlag från Säkerhetspolisen. Det hade man naturligtvis kunnat göra tidigare, så att säga på eget initiativ i takt med att inre och yttre skademinimering medgett detta, liksom varit öppen om anledningen till avskedet av GD Transportstyrelsen.

Tillbaka till dagens regeringsombildning och den utlösande faktorn till detta inlägg:

Regeringsombildningen innebär att tidigare justitie- och migrationsminister Morgan Johansson nu istället är justitie- och inrikesminister, med ansvar för polis samt övriga rättsväsendet, straffrätt, grundlagsfrågor, krisberedskap och civilt försvar. Således har ”Totalförsvarsverige” en ny minister att hoppas på, vid sidan av Försvarsmaktsminister Peter Hultqvist.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen var en röd tråd i statsministerns argumentation idag, vilket naturligtvis indirekt höjer totalförsvarsfrågornas tyngd och ställer krav på handling (och resurser) från regeringens sida. Vad sade då ministern på presskonferensen om vad han vill med krisberedskap och civilt försvar?  Ingenting. Morgan Johansson sade inte heller ett ord om informations- och cybersäkerhet, vilket måste anses anmärkningsvärt med tanke på att det är områden som är själva upprinnelsen till hans nya portfölj.

Man ska naturligtvis inte förtvivla efter ett enda, första framträdande. Men nu gäller det att Morgan Johansson från första stund känner ett uppfordrande tryck att ägna nödvändig tid och kraft åt ansvaret för krisberedskap och civilt försvar.

Händelserna på Transportstyrelsen illustrerar hur säkerhetsfrågor sällan stannar inom ramen för ett departement, vilket ju också var ett argument för inrättandet av statsministerns säkerhetspolitiska råd. Några av oss tycker det var olyckligt att flytta regeringskansliets krishanteringsfunktion – Kansliet för krishantering – från statsrådsberedningen till justitiedepartementet, liksom att dela upp totalförsvarsfrågorna i och med att civilt försvar flyttades från försvarsdepartementet till justitiedepartementet. När nu så mycket vikt – retoriskt och understundom med vissa ekonomiska inslag – läggs vid säkerhet i vid mening, kanske en regeringsombildning hade kunnat landa i en strukturell förändring också, t.ex. i form av en ny minister för civilt försvar placerad vid Hultqvists sida på försvarsdepartementet?

Men hur man än gör med den formella ansvarsfördelningen mellan ministrar finns ett stadigt ökande behov av samordning mellan säkerhet (i vid mening), försvar och utrikespolitik. Det minsta man kan begära som lärdom av den aktuella krisen är någon slags koordinator i regeringskansliet för säkerhetsfrågor – där naturligtvis informations- och cybersäkerhet är en del. Allt som ryms inom det vi i dagligt tal kallar ”gråzonsproblematik” kräver det. Vi har tyvärr bara sett början på konsekvenserna av det över tid försämrade säkerhetspolitiska läge som statsministern talar om – särskilt den krigföring som genomförs med annat än blanka vapen – och ännu är inte den svenska naiviteten död och begraven.

Störst i Finska viken och för Putin


Så här skildrade igår rysk TV atomubåtens ankomst i Finska viken.

Världens största ubåt liksom världens största ytstridsfartyg, bägge atomdrivna, har nu nått fram till Finska viken, vilket med viss emfas skildrades igår på den ryska militära TV-kanalen Zvezda. Vad ryska statsmedier sagt om dessa fartyg och Sverige verkar ha missats.

Vad jag kan se är det ingen Stockholms-redaktion som verkar ha noterat att den ryska statliga nyhetsbyråns militärexpert, Alexander Chrolenko, kommenterat världens största atomfartygs infart i Östersjön och därvidlag själv tagit upp motivet och då nämner även Sverige. För att citera honom, i egen översättning: "Det här är självklart också ett sätt att visa marin styrka gentemot länderna längs med färdrutten: Norge, Tyskland, Sverige, Polen och en rad andra länder." Med andra ord hymlar den statliga nyhetsbyråns egen expert inte det minsta om syftet. En enda svensk redaktion, vad jag kan se, har tagit upp detta, nämligen Skånska Dagbladet.

SVT har dock snuddat vid hur maktbalansen i Östersjön påverkas av den atomdrivna robotkryssaren Peter den store, i slutet av denna artikel. För att citera den av SVT intervjuade Johan Norberg vid FOI: "Frågan är var den tar vägen efter paraden".

Ännu har inga redaktioner alls, vad jag kan se, påmint om vad som hände i Östersjön Ryssland-Sverige förra gången som Peter den store var i Östersjön, 1996. Även om det "bara" var en olycka då Göran Carlssons Viggen gick ner så var det en dödsolycka.

En annan rysk nyhet är president Putins egna ord om Sovjetunionen härom veckan. Vid en TV-sänd frågestund med särskilt begåvade barn fick han frågan vilken händelse i hans liv som haft "störst påverkan" på honom. Efter en stunds tvekan kom svaret: "Sovjetunionens sönderfall".

Man tager sig för pannan

av Lars Nylen

Samtidigt som man inom Transportstyrelsen våren 2015 diskuterade att engagera utomstående för hantering av viss datadrift bedrev vi inom Kungl Krigsvetenskapsakademien ett delprojekt om cyberhotet mot samhället och behovet av informationssäkerhet bland annat inom den civila statsförvaltningen. Vi pekade i seminarier och artiklar bland annat på riskerna med sammankopplade system och system i system och hur känslig information kunde läcka.

Problemen är större än det som nu hänt på Transportstyrelsen. Hösten 2015 konstaterade amerikanska FBI att cyberhotet, i sina olika former, är större än terroristhotet. Regeringen måste ta ett fastare tag om taktpinnen på detta viktiga säkerhetsområde och se till att det blir verkstad och inte bara tomma ord.

IT-teknologin genomsyrar samhället och är till stor nytta. Samtidigt är den förenad med sårbarhet och en ny arena för antagonister av olika slag. Därför är IT-säkerhet av största betydelse. Information kan via nätet stjälas, förändras, blockeras och manipuleras, dessutom så att kritiska samhällssystem skadas med mera. Angreppen kan ske på nanosekunder och ibland upptäcks de inte alls.

Samtidigt som hackers och andra antagonister med olika syften hela tiden och systematiskt ”knackar på portarna” till våra datorer får vi inte underskatta risken med att även personer som är anställda i säkerhetsklassade miljöer, av lättja, obetänksamhet eller okunnighet, lämnar dörren öppen på vid gavel. Bekymret med hotet inifrån ökar med mobila arbetsplatser, arbete utanför tjänstestället, från hemmet eller publika miljöer och med parkoppling av datorer och mobiltelefoner.

IT-säkerhet hör till de centrala delarna av försvaret av vårt land och vårt lands funktionalitet, så står det i en rapport från Socialdemokraterna år 2011. Sen dess har bland annat Riksrevisionen granskat, granskat igen och regeringen 2015 skrivit till riksdagen om intensifierade åtgärder. Bidde det bara en tummetott?

Risker, sårbarhet och behov av skydd tycks ”ha gått flera värdshus förbi”. Transportstyrelsen beslutar att göra avsteg, Säpo får veta och granskar och rekommenderar stopp för outsourcing och regeringskansliet informeras. Ändå händer det!

Informationssäkerhet måste ses som ett strategiskt värde i dagens och morgondagens verksamhet. Den grundläggande kunskapen och beställarkompetensen på områden som rör IT-system måste utvecklas inom staten. Statliga organ får inte tillåtas tappa det vakna och vakande ögat genom att dräneras på egen IT-kompetens. Vad hjälper det med tjusiga risk- och sårbarhetsanalyser om man struntar i att reagera när larmet ljuder.

Vill man dyka djupare in i problematiken och ta del av förslag till skyddsåtgärder är Krigsvetenskapsakademiens (KV21) bok ”Sverige – värt att skydda” med alla referenser en bra inkörsport (kan köpas här).

 
Författaren är tidigare rikskriminalchef och generaldirektör, samt är ledamot av KKrVA.

Ryskt maktspråk i bl a Baltikum, hur påverkar det vår säkerhet

av Stefan Forss

I Finland firar vi 100 år av självständighet. Det blev möjligt främst av två orsaker.

Rysslands interna svaghetstillstånd för hundra år sedan och särskilt bolsjevikernas revolution i november 1917 gjorde det möjligt för Finland att äntligen slita sig loss.

Den andra orsaken var att vår veterangeneration och finska armén mot alla odds lyckades förhindra att Stalins oövervinneliga röda armé skulle ha ockuperat Finland 1940 och 1944. Priset för att Finland aldrig blev en kommunistisk folkrepublik var högt, 95 000 stupade soldater samt 2 000 civila. Den senare siffran visar att Finlands försvarsmakt förmådde uppfylla sin huvuduppgift att skydda och värna landet och dess befolkning kanske bättre än något annat krigförande land i Europa. Under vår försvarskamp fick vi också betydande hjälp, främst från Sverige, som vi har stor anledning att vara tacksamma för.

En svensk symbolhandling som vi även kunnat glädjas åt sedan 2003 är att Konungen vid officiella statsbesök i Finland också lägger ned en krans vid minnesstenen för de för Finland fallna frivilliga svenska soldaterna, bara ett kort stenkast från deras överbefälhavares, marskalk Mannerheims grav på Sandudd, Finlands motsvarighet till amerikanernas Arlington.

Under lyckligare omständigheter skulle också Estland, Lettland och Litauen ha kunnat fira 100 års självständighet i år. Så blev det inte, utan i stället hamnade de som sovjetrepubliker under ett halvsekels ockupation att betala ett långt högre pris än Finland. Då de i samband med Sovjetunionens upplösning återvann sin självständighet, uppfylldes inte bara balternas egna drömmar och förväntningar, utan det hade en dramatiskt positiv effekt även säkerhetspolitiskt för Finland och Sverige. Med det sovjetiska militära uttåget ur Baltikum under första hälften av 1990-talet försvann en primär invasionsriktning.

Att värna om detta, d v s att göra det som är möjligt för att säkra att rysk militär inte än en gång skulle komma att kontrollera de baltiska stränderna, är självfallet ett mycket högt finskt och svenskt intresse. I mitten av 1990-talet försökte USA få Finland och Sverige att ta ansvaret för balternas försvar, men en sådan börda hade vi naturligtvis inte möjlighet att ta på oss. Den frågan löstes på det politiska planet då de 2004 blev medlemmar i Nato. Att det sedan dröjde länge innan Nato började göra verkliga militära beredskapsplaner för baltstaternas försvar är att beklaga, men just på den biten arbetas det nu intensivt.

Detta innebär självfallet en utmaning även för Finland och Sverige, eftersom trovärdiga militära beredskapsplaner inte kan åstadkommas utan betydande indirekt stöd från främst Sverige men i viss mån också Finland. Att det förhåller sig så är militär expertis rörande eniga om. Kungl Krigsvetenskapsakademiens eminenta bok Till bröders hjälp rekommenderas.

Alltnog, att torgföra eventuella utfästelser som Finland och Sverige kunde tänkas göra för balternas försvar är ingen klok politik. Man bör inte öppet visa alla kort. Vad man däremot kan säga är att vi inte kan låtsas vara neutrala och avsäga oss Lissabonavtalets solidaritetsklausul. Neutralitetens tid tillhör för Finland och Sverige historien, vi är inte längre i praktiken ens alliansfria, så stark är vår tillhörighet i det västliga lägret. Den insikten har ryska militären f ö sedan länge. Om det brinner i knutarna ska vi inte inbilla oss att vi kan stå vid sidan och titta på. Vi blir indragna i konflikter som berör närområdena. Men det är också i vårt egenintresse att vara beredda att ta kalkylerade risker för att freden ska kunna bevaras och att bränder inte uppstår.

Det innebär att vi gemensamt måste försvara den säkerhetsordning som började byggas upp inom ESK (nuvarande OSSE) med Helsingforsdokumentet1975 (Helsinki Final Act 1975) och som på 1990-talet gav så vackra resultat (Paris Charter for a New Europe 1990, Istanbuldokumenten 1999). Detta är den värdegrund vi bör bygga på och vi kan inte backa enbart för att Ryssland inte längre godkänner de centrala OSSE-dokumenten. Putins stand-in som president, Dmitrij Medvedev föreslog i april 2009 i Helsingfors ett reviderat dokument, som han kallade Helsinki Plus. En slagfärdig kollega vid finska försvarshögskolans strategiska institution bedömde då att det ryska förslaget i verkligheten var ett Helsinki Minus. Grundbultarna i OSSE-dokumenten fanns inte längre kvar (bl a nationernas suveräna rätt att själva välja sina säkerhetsarrangemang, förbudet att bruka eller hota med bruk av våld, gränsernas okränkbarhet). Intressesfärer legitimeras.

I det sammanhanget är faktiskt Molotov-Ribbentropavtalet och dess hemliga tilläggsprotokoll alltjämt överraskande aktuella. Rysslandsexperten Paul Goble argumenterar att Ryssland än i dag har väldigt svårt att helt ta avstånd från M-R-avtalet. Goble stöder sig på ryska underrättelseofficeren, generallöjtnant Pavel Sudoplatov (chef för NKVD:s specialoperationer) som i sin bok Special Tasks (1994) skrev följande:

“The Molotov-Ribbentrop accord was extremely highly valued by the Soviet leadership because this was the first treaty with the participation of the USSR where one of the leading world powers (Germany) officially recognized the Soviets having a right to its own interests beyond its own borders. Nothing similar had occurred in the entire history of the USSR.”

Med stalinismens återkomst i Vladimir Putins Ryssland är ett dylikt erkännande än viktigare att notera. De kretsar som upplever OSSE-dokumenten som likgiltiga eller överspelade bör besinna sig. Alternativet ovan förskräcker.

Vad Ryssland under Putin är kapabelt till har man demonstrerat med stor tydlighet. Delar av Georgien annekterades efter kriget 2008, Krim stod i tur 2014 och Ryssland har i praktiken tagit kontrollen över även andra delar i Ukraina, i Donbass. Enligt ryska och ukrainska pressuppgifter medgav utrikesminister Lavrov slutligen att Ryssland även initierade kriget i östra Ukraina.

Ryska folkets förtroende för president Putin är dock alltjämt starkt. Stalin utsågs nyligen till Rysslands största person genom tiderna, medan Putin kom tvåa. Han klår bl a Peter den Store. Sextio procent av ryssarna anser alltjämt att landet är för litet och att vissa länder vid landets gränser egentligen tillhör Ryssland. President Putin kan alltså åberopa folkets starka stöd för sin politik. Allt detta är sådant som vi måste förhålla oss till och också gardera oss emot – tillsammans. Något dylikt ska inte få ske i vårt närområde.

För vissa är Natomedlemskap den självklara lösningen. Att ansluta sig till den västliga försvarsalliansen Nato utifrån politiska värdeomdömen är i sig inte klandervärt. President Ahtisaari, mottagare av Nobels fredspris, står för denna åsikt. Men Finland är en demokrati och en stor majoritet av finska folket anser alltjämt att Natomedlemskap inte är till fördel för landet. Det måste respekteras.

En annan synpunkt som tyvärr knappast alls debatterats är att Natos militära förmåga sedan1990-talet körts ned till den grad att man inte längre – USA undantaget – har kapacitet eller förmåga att föra storskaliga krig. Fredsdividenden utmättes till fullo och återtagning är synnerligen kostsamt och politiskt oattraktivt för många prominenta europeiska medlemsstater. Även om god vilja fanns är det en omständlig och tidskrävande procedur att ställa om försvarsmakterna från krishantering till ”high end operationer”.

Finland och Sverige har redan nu utvecklat försvarssamarbetet i glädjande hög grad och kursen står fast. Men detta är naturligtvis otillräckligt. I dagarna har båda våra länder ingått bilaterala avtal med både Tyskland och Storbritannien. Då Tysklands försvarsminister Ursula von der Leyen talar om en kommande europeisk försvarsunion inom EU, är det skäl att lyssna. Finland är i princip positiv till en sådan utveckling. I praktiken ska det ändå inte bli någon dubblering, utan Nato består i sin traditionella roll. Om man går händelserna i förväg kan man kanske se vid horisonten att EU ”utlokaliserar” det hårda försvaret till Nato. Många hinder finns dock kvar. ”Det viktigaste är att känslan att hjälpa varandra vaknar. Jag hoppas att det ökar inom Europa”, sa president Sauli Niinistö vid ett seminarium i St. Michel den 1 juli.

Alltnog, vi har inte suttit och rullat tummarna de senaste åren, men det behövs ändå klara mellanstationer. Vi bör alldeles särskilt satsa på Norden som en naturlig koalition av villiga att hantera de stora utmaningar som vi med säkerhet har framför oss. Vi har en gemensam värdegrund att bygga på. Våra nationella försvarsmakter har sina styrkor och svagheter. Vi ska kunna agera tillsammans, söka sådana lösningar som stöder styrkorna och minskar svagheterna. Det innebär också att våra ledande politiker förbinder sig till denna form av samarbete, att man är med på kartan och också i allt högre grad deltar i övningar och spel som stärker samhörighet och samförstånd. Negativa överraskningar kan komma snabbt och oväntat och då behövs snabba koordinerade beslut.

 
Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

Debacle!

Reflektion

Knappt en dag går förbi utan nya avslöjanden, eller för den delen konstateranden, avseende vad som än så länge får anses vara det största IT-säkerhetshaveriet i svensk historia. Nämligen Transportstyrelsens outsourcing av sitt IT-system. System må outsourcas, men hur det outsourcats får anses vara det största felet, då regelverk gravt åsidosätts och trots varningar från andra myndigheter och inom egen myndighet tas det ej på allvar, i den styrande delen av myndigheten.

Här vill jag belysa det första området som jag anser det ej har bottnas i. Har våra styrande inte förstått vilken säkerhetssituation Östersjöregionen befinner sig i? Säkerhetspolisen delgav i sin årsrapport för 2013 att krigsförberedelser genomförs på svenskt territorium. I oktober 2014 genomfördes den s.k. Operation Örnen, underrättelseoperation, i svensk skärgård, där den senare efteranalysen gav i hand att svenskt inre vatten kränkts. Därtill den övriga negativa säkerhetsutveckling i vårt absoluta närområde.

Således vid 2015 års infall, bör myndighetspersoner inom ramen för s.k. bevakningsansvarigamyndigheter i Totalförsvaret, förstått att, nu är det nog på riktigt, nu är det inte hypotetiska scenarier längre. Trots det så förefaller logiken halta, som Generaldirektör på en bevakningsansvarig myndighet får det anses att tjänsten innefattar ett ansvar där det krävs att rikets säkerhet alltid beaktas, annars åsidosätts tjänsteutövningen enligt mitt förmenande.

Dock förefaller det ej vara så i det aktuella fallet. Vilket får anses vara en av de mer skrämmande delarna, att man ej kan göra kopplingen mellan varningar inom egen organisation avseende outsourceningen, omvärldsutvecklingen och sitt eget myndighetsansvar. Här ställer man sig automatiskt frågan, hur ser det ut på andra bevakningsansvariga myndigheter?

Nästa faktor som bör tas upp, som inte belysts är effekt och ekonomi. Då transportstyrelsen även är involverad i de s.k. kvalificerade skyddsidentiteterna. Vilket t.ex. inom Försvarsmakten innebär individer som arbetar med inhämtning av underrättelser med särskilda metoder – personbaserad och teknisk inhämtning. Varvid personbaserad inhämtning innefattar att finna mänskliga källor och få dessa att lämna information.

Varvid en intressant frågeställning, men även obehaglig, hade denna information flyttas utom rikets gränser? Hade ej säkerhetsprövad personal haft tillgång till denna information? Sist men inte minst går det verkligen säkerställa att informationen ej är röjd? För ytterst är det dessa individer inom Polisen, Säkerhetspolisen och MUST som är ”längst ut på linan” och riskerar sitt liv. För även om namnen byts ut, kan de vara ”röjda” maa. att körkortsregistret som bekant även innefattar ansiktsbilder.

Varvid en moralisk, ekonomisk och effekt aspekt plötsligt inträder. Skall man förutsätta att informationen ej är röjd och arbeta på som vanligt med bibehålla effekt, eller måste personal/-en bytas ut? Ur en moralisk aspekt måste, har sannolikt redan, någon fattat ett beslut vilket inte kan ha varit ett trevligt beslut för oaktat hur man väljer, kan det få långtgående konsekvenser. Är det så att personal måste bytas ut, kommer det få en tydlig nedgång (effektminskning) i underrättelseflöde från det personbaserade spåret under en ansenlig tid, därtill tillkommer kostnaderna med nyrekryteringar och utbildning, vilket troligtvis är en långsam process maa. verksamhetens särart.

Nästa intressanta sak man slås av i mediarapporteringen är den omfattande informationsmängd som Transportstyrelsen de facto besitter. Att vissa statliga myndigheter måste besitta ansenlig mängd information har jag full förståelse för. Men någonstans måste det då börja göras ordentliga riskanalyser, vad händer om all denna information extraheras av någon? Hur kan vi säkerställa att så ej blir fallet osv. För som det ser ut just nu kring Transportstyrelsen så har det blivit en mindre version av det s.k. ”OPM-hacket”, utan att ha blivit ”hackad” och då återkommer man till frågan hur i hela fridens namn vet man att ingen information hamnat i orätta händer?

Utländska underrättelseorganisation, här avser jag alla, har sannolikt god insyn in vilken informationsbärare Transportstyrelsen är. Varvid de sannolikt redan under våren 2015, när det blev klart att IBM vann upphandlingen, började titta på hur man skulle kunna få tillgång till information. För onekligen torde de insett vilken guldgruva som plötsligt kunde öppna sig för dem, om man snabbt lyckades rekrytera någon eller försöka extrahera data vid informationsöverföringen. Här vill jag poängtera att det får förutsättas att det kan röra som om både västliga och östliga underrättelseorganisationer. Då det som sagt inte finns några vänner utan bara intressen i underrättelseverksamhet.

Listan kan göras längre på områden som inte belysts, utan det som rapporteras just nu är vilken skyddsvärd information som kan ha läckt. Konsekvenserna berörs ej i någon större omfattning, ännu skall tilläggas. Vilket jag hoppas massmedia börjar fokusera på, för vidden av detta är mycket stort och kostnaderna och konsekvenserna kan bli väldigt omfattande, ur ett Totalförsvarsperspektiv och betydligt mer än 70 dagsböter.

Avslutningsvis har vi nog inte sett slutet på detta debacle. Men en lärdom för andra myndigheter bör vara att snabbt se över sina egna IT-säkerhetsrutiner. För skadan kring Transportstyrelsen är redan skedd, det är bara att acceptera och försöka göra det bästa av situationen, men det är inget som bör upprepas. För just nu börjar misslyckandena, eller om man vill nyttja ett populistiskt ord utmaningarna, hopa sig ordentligt inom Totalförsvarssektorn och inte bara inom IT-området.

Have a good one! // Jägarchefen

Den nya Militärstrategiska doktrinen – teori som nu omsätts till verklighet

av Hans Ilis-Alm

Thukydides, en grekisk historiker, skrev för snart 2500 år sedan om det långa peloponnesiska kriget mellan Sparta och Aten. I sina betraktelser av kriget drar han bland annat slutsatser om att de faktorer som ofta styr stater är rädsla, egenintresse och heder (fear, interest and honor). När vi tittar på världen idag kan vi se samma fenomen i de underliggande krafter som styr hur stater agerar. Några exempel på detta är vad vi ser i konflikterna i Syrien och i Ukraina. Det är viktigt att komma ihåg att stater styrs av människor utifrån dessa individers uppfattningar och rationalitet vilka inte alltid är desamma som våra egna. Så var fallet redan för 2500 år sedan och det har inte ändrats. Utöver den här typen av konflikter, där stater är huvudaktörer, har vi idag också att hantera andra typer av hot i form av aktörer med helt andra drivkrafter och agenda. Sammantaget gör detta världen mycket komplex och svårförutsägbar. Strategiska trendanalyser ger en tydlig bild av att mänskligheten står inför många utmaningar både på kort och på lång sikt. Då Östersjöregionen och Sverige inte är undantagna från dessa utmaningar kommer vi att påverkas, direkt och indirekt, av händelseutvecklingen. I de politiska styrningar som Försvarsmakten erhållit i försvarsbeslutet från 2015 pekas det tydligt på den mycket oroväckande säkerhetspolitiska situation som råder i Europa och dess angränsande områden. Försvarsmakten har omsatt de politiska målsättningarna i en militärstrategisk doktrin (MSD 16) som nyss firat sin ettårsdag som styrdokument. Under hösten 2017 kommer många av de strategiska idéer som ÖB manifesterat i doktrinen att omsättas i verkligheten då Försvarsmakten för första gången på flera decennier genomför en stor gemensam övning: Försvarsmaktsövning Aurora.

Överbefälhavaren, ÖB, inriktar i den militärstrategiska doktrinen Försvarsmaktens användning av stridskrafterna i fred, kris och krig. Doktrinens syfte är att peka ut riktningen för hur Sveriges militära maktmedel[1] ska användas tillsammans med andra maktmedel för att med tillgängliga resurser uppnå de av riksdag och regering uppsatta målen. Doktrinen är att likna vid en kompass som pekar ut vägen snarare än att den ska ses som ett detaljerat ramverk. MSD 16 är styrdokumentet för ett antal underliggande dokument som med större upplösning omsätter strategin i planer och handling på alla nivåer. Den är vägledande för Försvarsmaktens personal kan bl a ses som ett verktyg för att upplysa medarbetare i andra myndigheter inom totalförsvaret och inte minst ett instrument för att signalera till omvärlden hur Sverige avser att använda sitt försvar. Till skillnad från de två tidigare militärstrategiska doktrinerna, utgivna 2002 och 2011, är denna doktrin mer inriktande till sin karaktär. Den nya doktrinen innebär ett filosofiskt trendbrott för Försvarsmakten och den är mycket tydligt utformad utifrån de realiteter som föreligger. Det handlar om hur vi ska agera med vad vi har för att uppnå våra säkerhetspolitiska målsättningar. Därmed är den inte längre baserad på stormaktens principer för krigföring utan det är en doktrin utformad efter våra unika förutsättningar. Ett bevingat ord av Theodore Roosevelt (f d amerikansk president) är ”Gör vad du kan, med det du har, där du är”. Det är precis vad den här doktrinen handlar om.

MSD 16 handlar således i allt väsentligt om hur vi med våra tillgängliga resurser ska försvara Sverige. Försvarsmaktens och totalförsvarets resurser syftar ytterst till att tillsammans verka krigsavhållande; att skapa tröskeleffekt. I en sådan innefattas de förmågor vi har varje dag, året om. En god omvärldsuppfattning genom en bra underrättelsetjänst och kvalificerade sensorer, en förmåga att snabbt kunna möta och hantera hot genom en hög tillgänglighet på förbanden är exempel på detta. Men det handlar också om att vi genom övningar, nationella och internationella, ständigt ökar våra färdigheter och har närvaro i Sverige och i vårt närområde. Vi övar med partners för att bygga relationer och öka vår förmåga att kunna verka tillsammans med andra länders militära förband. Försvarsmaktens viktigaste beståndsdel är personalen. Doktrinen syftar därmed också till att skapa förståelse för den kontext i vilken vi ska verka och därmed vägleda oss i handling. Insikten om att vårt uppträdande och vår attityd i alla sammanhang; under insats, vid övningar och i det dagliga värvet bygger vår trovärdighet hos Sveriges befolkning och hos aktörer i vår omvärld, är fundamental.

Sverige är en liten demokratisk stat. Vi kommer därför alltid att behöva agera utifrån att vi är i strategisk efterhand, vilket kommer att ställa mycket höga krav på oss alla att kunna hantera det oförutsägbara och att kunna verka under mycket påfrestande förhållanden.

Kärnan i MSD 16 är det så kallade militärstrategiska konceptet. Det är byggt utifrån de förutsättningar som råder i vår omvärld men också utifrån våra förutsättningar att hantera en förändrad och föränderlig hotbild. Försvarsmakten ska, tillsammans med det övriga totalförsvaret, verka konfliktförebyggande. Ett angrepp ska snabbt kunna mötas med förband med hög tillgänglighet för att vinna tid. Tillsammans med andra parter ska vi kunna vinna över en angripare och om vi står själva ska vi bjuda utdraget och uthålligt motstånd med syfte att undvika att förlora kriget.

Sverige är medlem i Europeiska Unionen som visserligen har artikel 42.7 i Lissabon fördraget, men vilken genom sin skrivning i realiteten inte förpliktigar övriga medlemsstater till militärt stöd. Sverige är således militärt alliansfritt vilket innebär att vi inte enbart kan bygga vårt militära försvar på förhoppningen om snabbt och substantiellt militärt stöd från någon annan part. Sådant stöd tenderar dessutom endast att materialiseras när det sammanfaller med en annan aktörs egna intressen.  Genom att vi idag har välövade insatsförband med mycket hög tillgänglighet kan vi omedelbart möta en aggression där den inträffar. Försvarsmakten har idag mycket kvalificerade förband, men numerären är liten och vår stridsidé måste därför anpassas till den verkligheten. Som komplement till de stående insatsförbanden finns därför, över ytan, det territoriella försvaret med ett hemvärn som genomgått en enorm utveckling. Hemvärnets förband är numera mycket kompetenta för de uppgifter de har inom det territoriella försvaret.

Att vi, Sverige, ensamma skulle kunna vinna ett krig mot en överlägsen motståndare är idag dock lika osannolikt som det var då vi hade en avsevärt större försvarsmakt. Det innebär inte att Sverige ger upp militärt om vi inte kan stå emot den inledande delen av ett angrepp, vilket den mediala tolkningen av förre ÖB uttalande om enveckasförsvaret landat i. Vi kommer att med alla till buds stående medel, över tiden, kämpa för att undvika att förlora. Detta kommer att vara kostsamt, inte minst ur det mänskliga perspektivet, men det har också historiskt visat sig vara mycket verksamt även mot en överlägsen angripare.

Endast om vi får militärt stöd, vilket inte på något sätt är självklart, finns förutsättningar för militär seger. För att det ska vara möjligt måste vi ha förmåga att ta emot ett sådant stöd. Att tillsammans med andra bedriva militära operationer kräver förberedelser i många dimensioner. Dessa innefattar ett brett spektrum; från juridiska frågor och logistik till taktiska och ledningstekniska procedurer.  Det värdlandsavtal som Riksdagen förra året beslutade möjliggör att genom avtal förenkla procedurerna för gemensamma övningar och samarbeten. Det är också ett verktyg för att möjliggöra för Sverige att kunna ta emot ett militärt stöd i ett skarpt läge. Att först när en allvarlig konflikt är ett faktum försöka lösa allt detta har små utsikter att lyckas. Under övning Aurora kommer detta för första gången att övas och prövas i en större kontext.

Dagens hot har många skepnader. Hot från internationell terrorism mot Sverige och svenska intressen, hemma och ute i världen, är ständigt närvarande. Här ska Försvarsmakten med stöd av ny lagstiftning kunna stödja andra myndigheter. Detta hot är både påtagligt och globalt och kommer att under lång tid kräva resurser från Försvarsmakten och andra myndigheter, i Sverige och utomlands. Vi vet heller inte hur en framtida konflikt i vårt närområde kan komma att se ut. Under senare år har den asymmetriska delen av vad som populärt kallas för hybridkrigföring varit i fokus bland annat på grund av det ryska agerandet på Krim. Men hybridkrigföringen innehåller inte endast informationsoperationer, anonyma kombattanter och okonventionella metoder utan den innefattar också reguljär krigföring med stora förband. Under hösten 2017 genomför Ryssland sin cykliskt återkommande storövning, Zapad.  En rysk övning bland många, som de flesta till numerären är långt större än de multinationella övningar som bland andra NATO bedriver i Europa.

Den nya militärstrategiska doktrinen inriktar hur Försvarsmakten, inom ramen för de uppgifter vi fått av riksdag och regering, ska kunna hantera detta hotspektrum. Det handlar om realism, om moral och om förmågan att anpassa sig. Allt byggt på organisationens minsta och viktigaste beståndsdel; människan. Omsatt i praktisk handling så styr doktrinen mot en hög grad av realism i övningar och utbildning för att på så sätt förbereda Försvarsmaktens personal för att kunna verka under mycket krävande förhållanden. Låt oss inte hysa några illusioner om att en väpnad konflikt inte kommer att utsätta Sverige och dess medborgare för oerhörda påfrestningar. De som under sådana förhållanden ska lösa de mest krävande uppgifterna, d v s försvaret av vårt land, måste vara väl förberedda för att klara den uppgiften. Höstens övning likväl som mindre övningar ska tjäna både som en del av tröskeleffekten och som byggstenar i vårt förmågebyggande på alla nivåer.

 

Författaren är brigadgeneral och tjänstgör som Senior National Representative vid US CENTCOM.

 

Not
[1] Jfr Instruments of power. Ofta med referens till exempelvis begreppet DIME; Diplomatic, Information, Military, Economic.

Trygghet eller säkerhet

av Jan Wickbom

Staten är skild från kyrkan – sekularisering. Sveriges statsskick skall helt bygga på demokrati (folkvälde). Detta har visat sig inte alltid fungera tillfredsställande bland annat vad gäller värnplikten. 

Plikt

I stället för den vid sekulariseringen undanskuffade religionen tillgreps filosofiska argument för plikt. Denna filosofi torde kunna sammanfattas i två meningar ”Egoistisk plikt” – ingrip om någon skadar ens anhöriga, eller  ”Nationell plikt” – laglydnad, civilisering.

Men den förhärskande demokratin styr Inte med filosofiska argument utan med materialistiska. Demokratin kan då bli teknokratisk, i värsta fall som Hitlers och Eisenhowers demokratier som hade säkerhet som mål; eller i bästa fall humanistisk som Mannerheims demokrati med försvar och trygghet som mål.

Religion

Religionens uppgift har bland annat varit att utplåna skillnaden mellan egoism och nationalism.

Man frågar sig om vi och judarna, med vår egoistiska plikt att lyda de tio budorden, skulle vara de enda civiliserade folken (nationerna) på jorden?  Indien har kastväsendet som nationell plikt och Islam har sex som egoistisk plikt och dessa folk måste betraktas som civiliserade lika väl som vi och judarna.

Natan Söderblom (ärkebiskop 1914–1931) hade redan före och under första världskriget observerat och vänt sig mot den filosofiska uppdelningen av plikt i en egoistisk och en nationell variant. Han menade att plikt inte var en valmöjlighet utan ett religiöst påbud som finns i alla religioner, eller till och med var den religiösa – gudomliga, ”heliga” – grunden för alla religioner. Söderblom organiserade en ekumenisk rörelse som 1925 utmynnade i ett internationellt kyrkomöte i Stockholm. Ekumeniken vidmakthölls sedan av Manfred Björkquist som med Sigtunastiftelsens hjälp behållit och behåller ett betydande inflytande. Denna ekumenik ger människorna trygghet. Om den blir världsomfattande ger den också människorna säkerhet.

Dag Hammarskjöld var en varm ekumenist.  Både Söderblom och Hammarskjöld har fått Nobels fredspris.

FN och EU

FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld beaktade ekumeniken, Helighet, och önskade demokratier med försvar och trygghet i hela världen, men misslyckades.

FN:s och EU:s länder är nämligen materialistiska demokratier byggda för Välstånd, där alla människor sägs ha samma värde och där nationsbegreppet skall ersättas med begreppet ”samhälle”.

Cybernetik / religion

Cybernetiken är ännu i sin linda. Men den synes kunna upprätta kulturella, ”helighetliga” nationer ingående i olika regioner. Regionen skall då ha sitt specifika materialistiska välstånd. Dessa olika regionala välstånd skall regleras av FN så att regionens nationer får råd att utveckla sina egna ”heliga” kulturer.

Om cybernetiken ännu inte nått den kraft som fordras för att förändra både FN och EU i denna Hammarskjöldska riktning, kan vi ändå tillämpa vår demokrati så som Hammarskjöld önskade. Det skadar ingen och det stärker oss.

Hammarskjöld torde ansett att vi måste återgå till trygghetens försvarspolitik och införa Allmän Värnplikt. Sverige skulle då kunna bli FN:s bästa exempel i Hammarskjölds världsomspännande säkerhetspolitiska arbete där Europa (inklusive Ryssland) föregår med gott exempel.

Trygghetens taktik, operationer och strategi

Sveriges försvarspolitik bör växa fram från taktik till operationskonst och vidare till strategi.

Taktiken skall formas enligt den legale soldatens behov. Med markoperationer skall soldaterna försvara hela landet uthålligt. Markoperationerna skall stödjas av marinen på havet och flygvapnet i luften. Strategin – hushållning med resurserna – skall ombesörja att såväl mark-, sjö- och flygoperationerna som taktiken och den enskilde soldaten utrustas och strider kostnadseffektivt med utnyttjande av samhällets totala logistik. Dessutom kräver strategin att allmän värnplikt tillämpas (inte den teknokratiska frivilligrekrytering som nu påbörjats), att Flygvapnet har hög beredskap både i fred och krig, att både vår fredstida och vår krigstida logistik stöds av USA.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA

10-årsjubileum för WW 🎉

Idag är det 10 år och en dag sedan jag startade Wiseman’s Wisdoms. Anledningen till varför jag skriver den här texten en dag efter det egentliga jubileet är något jag kommer att återkomma till längre ner.

När jag startade bloggen sommaren 2007 var det ett resultat av att jag suttit och funderat över den då aktuella försvars- och säkerhetspolitiken under en bilfärd. Idag gjorde jag samma resa och fann mig återigen reflektera över samma frågor, samt vad som har hänt under de gångna tio åren. Mycket är det också som har hänt. När jag startade bloggen var jag en 29-årig löjtnant som var mycket bekymrad över försvarsbeslutet 2004 och den vändning den första alliansregeringens försvars- och säkerhetspolitik tagit i och med Anders Borgs almedalstal i juli 2007. Idag är jag en 39-årig överstelöjtnant och krigsförbandschef som fortfarande är bekymrad över försvars- och säkerhetspolitiken, men som samtidigt ser en del positiva tendenser jämfört med när bloggen startades. Skulle någon sommaren 2007 ha berättat för mig vilken betydelse bloggen skulle komma att få så hade jag aldrig trott på det. Att idag bli stoppad på gatan och tackad av helt vanliga människor som känner igen mig, eller få höra från yngre kollegor i Försvarsmakten hur viktigt mitt skrivande är för dem, är både oerhört smickrande och glädjande. Det är det som jag alltid kommer att bära med mig från de gångna tio årens bloggande.

Att starta en anonym försvarsblogg idag på det sätt jag gjorde 2007 hade varit helt omöjligt. 2007 var 7 år innan kriget i Ukraina och allmänhetens första erfarenheter av påverkans- och vilseledningsoperationer där internet och sociala medier utgör verktyg. Skulle jag idag ha startat bloggen och använt samma metod med anonymitet, hade det spelat ringa roll hur kvalitativa inläggen var. Bloggen hade av goda skäl blivit misstänkt för att vara ett redskap för främmande makt.

Som de trogna följarna säkert har märkt så går det numera också länge mellan inläggen, och jag brukar också för höra av människor jag träffar att de skulle vilja se fler inlägg. Den främsta anledningen är helt enkelt att jag inte har tid att skriva, vilket också är anledningen till att detta inlägg inte kom exakt på tioårsdagen. Jag har alltid varit tydlig med att bloggen är ett fritidsintresse och något som jag sköter helt på fritiden, skilt från jobbet. Med den befattning jag har idag i Försvarsmakten har också min fritid minskat betydligt. Får jag välja att lägga energi på att skriva ett inlägg på bloggen eller jobba några extra timmar med något som jag vet kommer att göra mitt krigsförband effektivare, så väljer jag det senare. Sådant är det säkerhetspolitiska läget idag och det finns heller inga antydningar till att det blir ljusare under överskådlig tid. Samtidigt är det idag både glädjande och intressant för mig i min yrkesroll att se att många av de frågor och problem som jag genom åren har diskuterat på bloggen antingen är omhändertagna eller på väg att bli det. Jag kan inte ta på mig äran för detta, men det är både uppmuntrande och en anledning till att jag inte känner samma behov av att skriva inlägg.

Det finns dock en rad frågor och problem som fortsatt behöver diskuteras och belysas. Den största av dessa är den ständigt återkommande underfinansieringen av försvarsbesluten och därigenom Försvarsmakten. Innebörden av ränta-på-ränta är en välkänd effekt när det gäller investeringar och sparande. Detsamma gäller dock omvänt. Inte bara finansiella skulder utan även försvarsförmåga. Om man konstant tvingas underskrida målsättningar och skjuta investeringsbehov på framtiden, så växer återtagningsbehov exponentiellt. Den här frågan blir bara viktigare att belysa inför kommande budgetår, liksom nästa försvarsbeslut.


Finns Wiseman’s Wisdoms kvar om tio år? Det låter jag vara osagt, men jag har idag inga som helst planer på att stänga bloggen även om tiden för att genomföra uppdateringar är knapp.

Snösmältning och dykstockar – Del 2 – Metod och motiv

Sammanfattning

Sannolikt utnyttjades både moderfartyg men även moderubåtar för att genomföra in- och uttransport av de genomförande delarna, för inträngningsoperationerna på inre vatten vid Höga Kusten och Härnösand. Fyra troliga motivbilder finns för genomförandet av dessa inträngningar, den första är kustflottans basområde, den andra är inhämtning mot prov och försöksverksamhet, den tredje är påverkan/skydd av svenska och NATO förberedelser i Trondheims området och den fjärde är påverkan av kustnära förbandsrörelser i nordlig och sydlig riktning i händelse av en väpnad konflikt. Sannolikt har tyngdpunkten varierat med tiden, i de fyra olika motivbilderna, från 1950-talet och framåt. I huvudsak torde det övergripande syftet utgjort operativa krigsförberedelser.

Analys

Inledning.I detta andra inlägg avseende främmande undervattensverksamhet vid Höga Kusten och Härnösand, kommer metoder för transporten till och från det aktuella området beröras. Motivbild kommer även beröras kring varför området kan ha varit av intresse för främmande makt/-er (kommer härefter benämnas som motståndare, då det de facto genomfördes vapeninsatser mot den eller de som genomförde dessa inträngningar).

Bild 1. Geografisk position för fyren vid Grundkallen.
Metod.Två metoder får anses stått till buds för motståndaren att in- och uttransportera de genomförande delarna för inträngningsoperationerna längs Höga Kusten och Härnösand, dessa är moderubåt och moderfartyg. Vilket den uppmärksammade ubåtsjakten vid Sundsvall i slutet av april och inledningen av maj månad 1983, kan indikera på. Kustbevakning kom redan den 23APR1983 rapportera att en inpassage av ubåt skett i Bottenhavet. Vid fyren Grundkallen kom även en del av den hydrofonbojgrupp som utnyttjats under Hårsfjärden upprättats, i samband med ubåtsjakten i Sundsvall. Detta system kom indikera en ubåtspassage den 08MAJ1983, av en ubåt med två propellrar.1

Problematiken var dock att enbart en hydrofon förefaller utnyttjas, varvid någon riktningsbestämning ej gick att genomföra. Således kan det varit in- eller utpassage till Bottenhavet som spelades in, sannolikt rörde det sig om en utpassage. Vad som dock är anmärkningsvärt är att informationen om inpassagen ej kom till kännedom för Nedre Norrlands Militärområde (MILO NN), förrän den 28APR1983, dagen innan inkom de första visuella observationerna från allmänheten. I utvärderingen av ubåtsjakten, kom det framföras kritik avseende operationssekretessen, då uppgiften avseende inpassagen till Bottenhavet hade spridits inom en för stor krets.2

Vad avser kritiken avseende operationssekretessen kring inpassagen blir den dock något malplacerad. Då det inom Kustbevakningen torde varit ett relativt stort antal individer, från enskilt fartyg vidare in i ledningscentraler till samverkanspersonal, som känt till den innan den ens nåde Försvarsmakten. Varvid det kan vara mer troligt att det är hydrofonupptagningen på utpassagen som spridits till en för stor krets. Då det avseende den, finns en tydlig vinst av att ej skapa kännedom om att inhämtningsutrustning placerades ut vid kanaliserande terräng, såsom Ålandsförträngningen. Vilket blir ett viktigt utgångsvärde att ta fasta på.

Vad som dock blir intressant avseende metod, är observationen av vad som enligt analysgruppen bedöms vara en miniubåt, utanför Ulvön den 17MAJ1983. Analysgruppen kom fastställa, att vid Sundsvall mellan den 26-27APR1983 och 6-7MAJ1983 uppträdde en ubåt och en miniubåt.3Härvid blir ett troligt antagande att den miniubåt som agerade vid Sundsvall även transporterades med en moderubåt. Då inga fler inspelningar förefaller finnas på passage vid Grundkallen under den aktuella tidpunkten, så blir det även troligt att den miniubåt som siktades vid Ulvön, 17MAJ1983, åtminstone uttransporterades med ett moderfartyg.

Bild 2. Ålandsförträngningen / Södra Kvarken.
Vad avser metoder blir det hela än mer intrikat under sommaren 1986, då det amerikanska hydrofonsystemet SOSUS placeras ut i södra Kvarken. Enligt kommendör av 1. graden Nils-Ove Jansson (PA), skall detta system ej registrerat några säkra kontakter på främmande ubåtar under tiden det var i operativ drift. Vilket är väldigt intressant information mtp. den hydrofonupptagning som genomfördes vid Brämön, 1988 av en ubåt, men även övriga ubåtsincidenter,4 de måste s.a.s. tagit sig dit på något sätt. Huruvida avsaknaden av säkra kontakter med System-4 är en konsekvens av att kunskap om det tidigare systemet vid Grundkallen spridits till motståndaren, som genomfört inträngningsoperationerna är oklart.

Fick motståndaren dock kännedom om det första systemet vid Grundkallen, kan det tvingat fram en taktikanpassning då de måste förutsätta i sin planering att området övervakades. Denna anpassning kan ha genomförts på tre sätt. Antingen övergick man helt till att utnyttja moderfartyg, alternativt kan det genomförts förflyttning med moderubåtar i skydd av andra fartygsrörelser,5 och avslutningsvis byte av transportväg. Givetvis är en kombination av metoderna även möjlig.

Bild 3. Öregrundsleden.
Vad avser byte av transportväg för att undgå System-4, skulle det kunna inneburit att utnyttja den s.k. Öregrundsledenmtp. den verksamhet som förefaller skett där under 1980-talet och tidigare.6 Denna hypotes grundar sig på uppgiften att System-4, skall fungerat mycket bristfälligt i de säregna förhållanden som råder i Östersjön.7 Vilket skulle kunna inneburit att upptäcktsavståndet varit relativt kort med systemet, varvid Öregrundsleden skulle kunna vara en möjlig transportväg för ubåt, för att undgå Ålandsförträngningen, där systemet sannolikt var placerat.

Här är det även möjligt att ett moderfartyg kan inväntat en ubåt i/vid Öregrundsleden och där tagit upp den, för att på så sätt kunna undvika System-4. Dock skulle det i sådant fall innebära att det rört sig om en miniubåt. Öregrundsleden får anses vara relativt vältrafikerad samt för grund för att genomföra en dold transportrörelse med moderubåt, varvid det antingen genomfördes upphämtning med moderfartyg norr, mitt i eller söder Öregrundsleden, alternativt söder Öregrundsleden med moderubåt.

Utnyttjandet av enbart miniubåtar med en lång förflyttningssträcka torde dock minska uthålligheten och tiden i det faktiska operationsområdet. Varpå moderfartyg i anslutning till operationsområdet får anses vara mer realistiskt. Dock torde ett och samma fartyg i anslutning till operationsområdet väcka uppmärksamhet, varpå en mer dold möjlighet böra vara att utnyttja ett flertal moderfartyg som trafikerar förbi det faktiska operationsområdet under den aktuella tidsrymden, under en till synes legitim förevändningen. Dock skapar det problem med att akut kunna avbryta en pågående operation, då det ej går att påbörja urnästling med omedelbar verkan. Ett sätt att kringgå den problematiken kan vara att ha ett antal förutbestämda upphämtningsplatser, längs med den tänkta urnästlingsvägen som passeras av moderfartygen.

I den s.k. ÖB rapporten från 1987 kan man dock få uppfattningen att en transportrörelse genomfördes med ubåt längs Norrlandskusten, som var riktad mot Övre Norrlands militärområde (MILO ÖN), under 1987.8 Därtill framgår det att motståndaren bedöms inneha förmåga att passera egna fasta spaningssystem.9Vilket troligtvis i fallet kring System-4 skulle kunna vara att motståndaren utnyttjat någon av de många fartygsrörelserna till och från Bottenhavet för att skyla sin egen ljudbild.10En annan metod, på samma tema, skulle kunna vara att motståndaren avsiktligt koordinerar ”civila” fartygsrörelser för att passa sina inträngningsoperationer, för att skapa en ljudbild som ubåtsljudet skall kunna döljas i. Givetvis finns fortfarande möjligheten med Öregrundsleden för moderubåt, dock innebär det en risktagning då den sannolikt måste visa både torn och skrov under del av tiden.

Således får det anses troligt att både moderubåtar och moderfartyg utnyttjats av motståndaren för att genomföra in- och uttransport inför inträngningsoperationer. Troligtvis har även metoderna utnyttjats var för sig och i kombination, för att öka flexibiliteten samt operationssekretessen, men även försvåra våra åtgärder för kunna påverka motståndarens ageranden. Troligtvis har även andra metoder utnyttjats för att dölja transportrörelser med moderubåt utöver den ovanstående beskriva metod.

Motiv.Fyra troliga motivbilder får anses finns till kränkningarna kring Höga Kusten och Härnösand. Den första är rekognosering samt krigsförberedelser mot kustflottans baseringsområde. Den andraär inhämtning mot den testverksamhet som Försvarets Materielverk (FMV) bedrivit och bedriver i det aktuella området. Det tredjeär förberedelser för att antingen kunna skydda eller påverka det amerikanska marinkårsförbandet i Tröndelag, samt den svenska planering som fanns avseende Trondheim. Den fjärde och avslutande motivbilden är påverkan av svenska förbandsrörelser antingen i nordlig eller sydlig riktning.

Rekognosering samt förberedelser mot kustflottans basområde, berördes till del i det föregående inlägget.11 Detta torde dels, innefattat att finna de olika förtöjningsplatserna med tillhörande infrastruktur såsom sambandssystem, dels pröva olika metoders lämplighet för att kunna genomföra operationer mot det aktuella området, således en form av skarpt tillämpad övningsverksamhet kan även tillämpats. Inom ramen för rekognosering kan det även innefattat utplacering av inhämtningssystem.12 Sett till den säkerhetspolitiska situation som rådde under 1980-talet,13torde detta varit en av de mer troliga motivbilderna till inträngningsoperationerna vid Härnösand och Höga Kusten.

Vad avser FMV prov och försöksverksamhet i Härnösand14kan det varit ett fullt rimligt motiv för den främmande undervattensverksamheten i området. De både supermakterna USA och Sovjetunionen förefaller under den aktuella tidsperioden besuttit personal, materiel och kunskap för att genomföra både inhämtning mot materielförsök men även återtagande av utrustning efter materielförsök, med hjälp av undervattenssystem.15Vad som dock förefaller vara något svårt är att nå klarhet när exakt i tid, prov och försöksverksamhet påbörjats utanför Härnösand. Utifrån samtal förefaller dock verksamhet bedrivits under 1980-talet men även före det.

Med tanke på hur pass kvalificerade robotsystem Sverige lyckats producera,16 torde det finnas ett stort underrättelsevärde i att, dels kartlägga de prov som genomförts, dels försöka samla upp rester från den materiel som prövats. Att svenska materielförsök med robotsystem tilldrog sig uppmärksamhet, är känt. Vid planerade provskjutningar med robotsystem i Augusti 1962, utanför Gotland, närmare bestämt norr om Fårö, fick svenska jagare både radar- och hydrofonkontakt med en främmande ubåt, varvid vapeninsats med sjukbomber genomfördes. Intressant vid denna incident var att ubåten väljer att gå mot två av de tre jagarna vid den första vapeninsatsen, vid den andra går den ut mot internationell vatten.17

Bild 4. Mellersta Norrland samt Trondheims området.
Den Amerikanska marinkårens förhandslagring i Tröndelag, Norge, får även anses vara en trolig motivbild för kränkningarna. Vid en mottagning på den sovjetiska ambassaden i oktober 1980, skall den sovjetiska ambassadören, Michail Jakovlev, framfört ett väldigt tydligt budskap till den då sittande Överbefälhavaren, General Lennart Ljung, om att denna förhandslagring ökade riskerna att Sovjetunionen genom Sverige kunde behöva rikta militära angrepp mot Tröndelagsområdet vid en väpnad konflikt. Denna konversation kom att nedtecknas av Överbefälhavaren och delges, dels Regeringen, dels underrättelsetjänsten. Utöver förhandslagringen som i sig skapade handlingsfrihet, så utgjorde den geografiska placeringen av förhandslagringen att en hög grad av handlingsfrihet uppnåddes, avseende hur förbandet sedan kunde förflyttas.18

I ett tidigare skede så är även den svenska reservhamn som byggdes upp i Trondheim, samt förvaring av petroleumprodukter samt torrvaror av intresse. Då det mer eller mindre kom att bli den tilltänkte livlinan sjöledes in till Sverige i händelse av en väpnad konflikt i Östersjöregionen, då det ej ansågs troligt att kunna ta emot fartygstransporter på västkusten.19Anläggningen kom att vara i svenskt ägo intill 1987, då den avyttrades.20 Denna förnödenhetslina torde även ökat det militärstrategiska värdet av mellersta Norrland, då de intransporterade varorna som skulle fördelas ut från Trondheim, i huvudsak torde ha passerat igenom Jämtland och Västernorrland i sydlig eller nordlig riktning. Vilket även kan förklara den möjliga Sovjetiska krigsplanering från 1960-talet som f.d. Överbefälhavaren General Bengt Gustavsson, berör. Planeringen innebar att en maritim landstigning skulle genomföras i Sundsvall-Härnösands området, som därefter skulle ta djup intill Trondheim. Vilket skulle innebär att både Norge och Sverige skars av, men även svensk försörjning.21

Sammantaget finns det en obruten kedja från mitten av 1950-talet (vilket sammanfaller med den första rapporterade kränkning mot kustflottans basområde), med Trondheim-Tröndelag, som innebär att det mellersta Norrland utgör ett militärstrategiskt viktigt område, utöver kustflottans basområde, som skulle kunna föranleda kränkningar i syfte att genomföra krigsförberedelser. Inledningsvis var det för Sveriges försörjning i händelse av en väpnad konflikt skulle fördelas ut i landet via det området. Denna svenska planering torde dock börjat tappa värde under 1970-talet maa. den Norra Marinens ökade förmåga. I ett senare skede, kom det att bli ett geografiskt område som kunde utnyttjas för att påverka NATO förmåga till väpnad strid maa. förhandslagringen av den amerikanska marinkårsbrigaden.

Påverka förbandsrörelser, avser främst kunna påverka mobilisering av stridskrafterna i MILO ÖN. Över hälften av personalen ingående i förbanden för försvaret av MILO ÖN, skulle tillföras från främst Mälardalsregionen.22 Förflyttningen av all personal, ej boende i området, till MILO ÖN bedömdes ta cirka 10 dygn under goda förhållanden, skulle friktioner uppstå kom tiden öka.23 Jägar- och lokalförsvarsförband blev indelade i två omgångar en A- och B-omgång. A-omgången var lokalrekryterad och B-omgången skulle mobilisera i Mälardalen och där tillföras personlig utrustning för att flygas upp under mobiliseringens andra eller tredje dygn.24

I sammanhanget är det även viktigt att belysa problematiken avseende det östra militärområdet (MILO Ö). Där en tydlig risk fanns att Stockholm och delar av Mälardalen, skulle inneslutas genom sabotage och luftlandsättningar, vilket kunde hindra förflyttningarna ut ur Stockholm.25 Varvid den planerade förbandsmängden som skulle kunna tillföras MILO ÖN, kunde bli betydligt lägre än vad som förutsattes.

En huvuddel av personalen som skulle tillföras, kan man förutsätta skulle transporteras med hjälp av järnväg till MILO ÖN, i händelse av mobilisering. Förmågan att då kunna påverka järnvägstransporter men även landsvägstransporter, som kunde förutsättas skulle ta vid i händelse av bruten järnvägsförbindelse,26 får anses vara viktig. Problematiken i MILO Ö var att ett strategiskt överfall kunde omkullkasta mobiliseringen, ett strategiskt överfall mot MILO ÖN, bedömdes som mindre troligt, men indirekt kunde det påverkas markant genom att slå av förbindelserna i t.ex. mellersta Norrland i de älvdalar som vägar och järnväg passerade genom, samt med enkla medel innesluta Stockholmsregionen där en ansenlig mängd värnpliktiga fanns.

Diskussion.Hur kan då ett företag riktat mot Härnösand och Höga Kusten sett ut? De genomförande delarna har transporterats med moderubåt eller moderfartyg genom Bottenhavet till Härnösandsområdet. Antingen söder eller norr om Hemsön. Skall någon form av rekognosering genomföras gentemot Gustavsviksbasen eller Hemsö fästnings östra eller nordliga delar, finns totalt fyra möjliga inträngningsleder att utnyttja. Med dessa inträningsleder finns även en möjlighet att genomföra omläggning av förflyttningen, djup intill Hornön, där numera Höga Kusten bron är placerad.

Bild 5. Möjliga inträngningsleder.
Givetvis kan de genomförande delarna släppts betydligt mer söder eller norr om Härnösand för att genomföra sitt uppdrag. Dock minskar uthålligheten med ett sådant förfarande, varvid tiden som krävs för uppgiftens lösande måste vara i paritet med förflyttningssträckan. Härvid blir det troligt att i en majoritet av fallen, har uppgiftslösningen påbörjats och avslutats i anslutning till det aktuella området där uppgiften skall lösas. Men som en taktikanpassning samt för att försvåra vår kunskapsuppbyggnad, validering och falsifiering, av uppdragsprofil är det ett troligt antagande att motståndaren även kan agerat så.

Sett till den aktuella tidsperioden, så torde i en majoritet av fallen den främmande undervattensverksamheten utgjort operativa krigsförberedelser, antingen i form av rekognosering, övning och/eller utplacering av materiel eller system för att kunna lösa krigsuppgifter. Varvid det är motivbild 1, 3 och 4 som får anses vara de troligaste. Vilken eller vilka av dessa tre motivbilder som är mest sannolik är desto svårare att utpeka.

Dock, kopplat till den främmande undervattensverksamhetens art, får det anses mer sannolikt att det är motivbild 1 samt ett kustnära alternativ av motivbild 3 och 4 som är sannolik. Sannolikheten att sabotagegrupper hade kunnat förflytta sig längre inåt landet från kusten för att t.ex. påverka svensk underhållstrafik från Trondheim eller amerikanska marinkårsförbandsrörelser inne på svenskt territorium får anses mindre sannolikt. Däremot att påverka sensorkedjan längs med den svenska kusten för motivbild 3 och broförbindelser längs med kusten i motivbild 4 får anses högst sannolikt, ur ett Sovjetiskt perspektiv.

Kopplat till den Sovjetiske ambassadörens uttalande, skulle det även kunna finnas ett västerländskt intresse i motivbild 3, det vill säga i syfte att försvara förråden i Tröndelag agera på svenskt territorium. Dock får det snarare anses vara i ett sådant skede att det aktuella området i sådant fall blivit ockuperat av Sovjetiska stridskrafter, varvid man i sådant fall antingen skulle kunna påverka sovjetiska marina stridskrafter som baserats i området eller marina förbandstransporter till området och/eller understödja den organiserade motståndsrörelsen och/eller jägarförband i området.

Slutsats

I det föregående inlägget, gick det att konstatera att med hög sannolikhet har undervattensverksamhet bedrivits vid Härnösand och Höga Kusten men även till del in i Ångermanälven. I detta inlägg, går det att konstatera ett antal möjliga metoder för in- och uttransport av de genomförande delarna för dessa operationer. Att fastslå vilken metod som nyttjats mer eller mindre får anses vara svårt, på samma sätt som det är svårt att se vilken motivbild som är mer trolig än någon annan. Sannolikt är det en kombination, både vad avser utnyttjade metoder men även motivbilder, där vissa varit mer tongivande vid vissa tidpunkter och andra vid andra tidpunkter.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Foreign Military Studies Office 1(Engelska)
Försvarets Materielverk 1(Svenska)
Jägarchefen 1(Svenska)
Riksdagen 1(Svenska)
Svenska Dagbladet 1, 2, 3, 4, 5 (Svenska)
Sveriges Television 1(Svenska)

Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016.
Dalsjö, Robert. Life-line lost: the rise and fall of "neutral" Sweden's secret reserve option of wartime help from the west. Stockholm: Santérus Academic Press Sweden, 2006.
Försvarsmakten. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Försvarsmakten, 1987.
Gustafsson, Bengt. Det "kalla kriget": några reflexioner. Stockholm: Försvarshögskolan, 2006.
Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken, N.J.: John Wiley & Sons, 2009.
Hugemark, Bo. et al. Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.
Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016.
SOU 1994:11. Om kriget kommit: förberedelser för mottagandet av militärt bistånd 1949-1969: betänkande av Neutralitetspolitikkommissionen.
SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan.

Slutnoter

1SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 161, 167.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 19, 34-35.
2Ibid.
3SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 166.
Jägarchefen. Snösmältning och dykstockar - Del 1 - Kränkningarna. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/07/snosmaltning-och-dykstockar-del-1.html(Hämtad 2017-07-18)
4Sveriges Television. Ellung, Axel. Sjöström, Håkan. Sellén, Patric. SVT avslöjar: Tidigare okänd ubåtsjakt vid Brämön. 2014. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/ubat (Hämtad 2017-07-18)
Jägarchefen. Snösmältning och dykstockar - Del 1 - Kränkningarna. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/07/snosmaltning-och-dykstockar-del-1.html(Hämtad 2017-07-18)
5Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 34.
6Ibid. s. 37-39, 174-175.
Mystiska u-båtar utanför Öregrund. Svenska Dagbladet. 1938-07-09.
Intensiv ubåtsjakt efter ännu ett larm. Svenska Dagbladet. 1982-07-30.
Spaningarna fortsätter. Svenska Dagbladet. 1982-07-31.
Periskop iakttogs vid Öregrund. Svenska Dagbladet. 1985-07-10.
Främmande miniubåt avlyssnad. Svenska Dagbladet. 1986-12-31.
7Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 536.
8Försvarsmakten. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Försvarsmakten, 1987, s. 6.
9Ibid. s. 22.
10Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 33-34.
11Jägarchefen. Snösmältning och dykstockar - Del 1 - Kränkningarna. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/07/snosmaltning-och-dykstockar-del-1.html(Hämtad 2017-07-18)
12Andersson, Per. Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 174 no. 3 (2010): s. 219-220.
13Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016, s. 5.
14Försvarets Materielverk. Provplats Härnösand. 2017. http://fmv.episerverhosting.com/sv/Verksamhet/Test-och-Evaluering/Provplatser/Vidsel---ny/Harnosand/(Hämtad 2017-07-18)
15Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016, s. 159.
Foreign Military Studies Office. Russian Media Discuss Role Of Hydronauts. 2013. http://fmso.leavenworth.army.mil/OEWatch/201308/Russia_09.html(Hämtad 2017-07-18)
Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken, N.J.: John Wiley & Sons, 2009, s. 187, 221.
16Motion 1984/85:2426. Åtgärder för att bibehålla en svensk utvecklande robotindustri. http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/atgarder-for-att-bibehalla-en-svensk-utvecklande_G8022426(Hämtad 2017-07-18)
17Allerman, Christian. Ubåtsincidenter och främmande undervattensverksamhet - en tillbakablick och ett försök till summering. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 171 no. 1 (2007): s. 35-36.
18Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 251-252, 451.
19SOU 1994:11. Om kriget kommit: förberedelser för mottagandet av militärt bistånd 1949-1969: betänkande av Neutralitetspolitikkommissionen. s. 132-133.
20Dalsjö, Robert. Life-line lost : the rise and fall of "neutral" Sweden's secret reserve option of wartime help from the west. Stockholm: Santérus Academic Press Sweden, 2006, s. 235.
21Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 53-55.
22Hugemark, Bo. et al. Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017, s. 60.
23Gustafsson, Bengt. Det "kalla kriget": några reflexioner. Stockholm: Försvarshögskolan, 2006, s. 32.
24Hugemark, Bo. et al. Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017, s. 61.
25Ibid. s. 122, 237, 242.
26Ibid. s. 61.

27Ibid. s. 241.

Bekräftat: Typhoon på väg till Östersjön

Världens största ubåt kommer om några dagar kunna beskådas i Stora Bält.

Det är nu bekräftat av ryska flottan att världens största ubåt, den 173 meter (172,8) långa atomubåten TK-208 Dmitrij Donskoj, igår inledde sin färd från Kolahalvön till Östersjön - där varken hon eller eller någon annan ubåt av Typhoon-klass tidigare har varit. Hon reser också i fint sällskap, med atomkryssaren Peter den store.

Igår, måndag den 17 juli, publicerade det ryska försvarsministeriet rörliga bilder av hur de atomdrivna fartygen Dmitrij Donskoj och Peter den store inledde färden mot Östersjön. Genom den norska nyhetssajten Barents Observer finns nu fler uppgifter. Rutten för TK-208 Dmitrij Donskoj, ubåten av den Typhoon-klass som blev kändis genom filmen "Jakten på Röd Oktober", är nog av visst intresse för boende i södra Skandinavien. Hon kommer att i ytläge (på grund av storleken och djupet) glida genom Stora Bält, alltså mellan de danska öarna Fyn och Själland. Det bör ske några dagar före den 29 juli - då hon skall visas upp i Sankt Petersburg, under den ryska flottans dag.

Dmitrij Donskoj är inte längre utrustad med sin standardbeväpning, tjugo stycken R-39 kärnvapenrobotar, utan har de senaste åren tjänstgjort som plattform för prov med Rysslands dyraste vapensystem, kärnvapenroboten Bulava, på svenska Stridsklubban.

Apropå Stora Bält så skrev bloggaren Jägarchefen nyligen ett intressant inlägg om detta område. De östtyska attackdykarna, Kampfschwimmerkommando 18, hade det danska kustartilleriet på ön Langeland som mål.

Två svenska hjältar och tsarfamiljen

Jan Danielsen med norrman iklädd samma uniform som han bar vid Narvik.

Idag för 70 år sedan kan ha varit Raoul Wallenbergs sista. Idag för 100 år sedan föddes Jan Danielsen. Samma datum året därpå blev det sista för Rysslands tsar Niklaj II med hustru och barn.

Sovjetiska myndigheter uppgav 1957 att Raoul Wallenberg avlidit tio år tidigare, den 17 juli 1947, i den sovjetiska säkerhetstjänstens förvar. Av en hjärtattack i sin cell. Medan dödsorsaken sedan dess har betvivlats så framstår det som möjligt att Raoul Wallenberg dog den 17 juli eller omkring det datumet. Antingen genom att han giftmördades eller sköts av den sovjetiska säkerhetstjänsten, beroende på vilken sovjetisk/rysk källa man vill sätta mest tilltro till. För att citera den sovjetiske generalen Pavel Sudoplatov om Raoul Wallenberg:

"Tidigt i juli 1947 hade man nått ett dödläge i fallet Wallenberg. [Han] hade vägrat samarbeta och eliminerades därför, samtidigt som våra ledare fortsatte att hävda för svenskarna att de ingenting visste om hans öde." (ur Sudoplatovs Direktoratet)

Vidare uppgav Sudoplatov att Wallenberg sannolikt injicerades med ett gift från ett laboratorium tillhörigt MGB, som säkerhetstjänsten då hette.

Undertecknad har i bokform bara ytligt beskrivit Raoul Wallenberg, men desto mer har jag skrivit om Jan Danielsen, som föddes den 17 juli 1917. Det var en stor förmån att flera gånger få träffa honom och skriva om hans konkreta ställningstagande mot både Stalin och Hitler.

Nästa år denna dag kommer det att bli en särskild uppmärksamhet kring den siste regerande tsaren Nikolaj II - eftersom han sköts tillsammans med sin hustru och barn den 17 juli 1918, varefter liken förstördes och gömdes så grundligt att de först kunde hittas och identifieras i samband med Sovjets fall.

I gränslandet mellan krisberedskap och totalförsvar

av Lars Holmqvist

Torsdagen den 15 juni var Generaltulldirektören inbjuden till Justitieutskottet. Man kan anta att ämnet som avhandlades var Tullverkets agerande i samband med terrordådet i Stockholm den 7 april i år, men protokollet från mötet är ännu inte publicerat. För min del bedömer jag inte att Tullverket begick något formellt fel den dagen, men om jag har rätt i mitt antagande är det nästan mer oroande än om de hade brutit mot regelverket.

Det är nu åtta år sedan MSB grundades. Två bistra erfarenheter som var ganska färska i minnet när MSB grundandes, var flodvågskatastrofen i Indiska oceanen på Annandag Jul 2004 och stormen Gudrun bara två veckor senare. Bägge dessa händelser ledde till omfattande kritik av den svenska krisberedskapen och de påverkade helt säkert utformningen av och kraven på den nya myndigheten.

Sedan dess har mycket hänt inom svensk krisberedskap, på nationell, regional och lokal nivå. Att utvecklingsarbetet tar tid är något som märktes i samband med skogsbranden i Västmanland 2014. Branden visade på ett antal brister i krisberedskapen, även om delar av insatsen fungerade väl eller t o m mycket väl. Men vi fick nya erfarenheter vilka bör kunna bidra till ett bättre resultat vid nästa stora brand. Vi lär oss successivt.

Under sommaren 2016 kunde ett utbrott av mjältbrand konstateras i trakten kring Omberg i Östergötland. Jordbruksverket hade det huvudsakliga ansvaret för att hantera situationen. Myndigheten kartlade läget, begränsade utbredningen, sanerade området och vidtog åtgärder för att minska nya utbrott i framtiden (vaccineringsprogram). Man hanterade även behovet av information i samband med situationen. Denna uppgift löstes dels med egna resurser, dels i samverkan med andra myndigheter. Ett bra exempel på framgångsrik fredstida krishantering.

Den politiska utvecklingen i vår omvärld har lett till ett ökat intresse för ett återuppbyggt Totalförsvar. Vi behöver kunna skydda samhällets viktiga funktioner under angrepp från en antagonist. Ett robust totalförsvar ställer betydligt högre krav på ansvariga myndigheter och andra aktörer än vad krisberedskap i fredstid gör.

Medan fredstida krishantering outtalat bygger på idén om ”en kris i taget”, där samhället runt omkring en aktuell kris fungerar som vanligt och därför ganska enkelt kan avdela nödvändiga resurser för att hantera (den enda) krisen, måste totalförsvaret bygga på antagandet att många olika delar av samhället är under stress samtidigt och att den enskilda myndigheten i högre grad än annars måste kunna lita till egna resurser, eller möjligen på resurser som på förhand har avdelats från annan aktör.

Att tillföra resurser från andra myndigheter eller aktörer genom samverkan när behov uppstår, så som sker i fred, kommer helt enkelt inte att fungera tillräckligt bra.

I militär verksamhet är samverkan i sig inte tillräckligt. Chefen för ett militärt förband tilldelas istället resurser genom att andra förmågor (förband) underställs eller ges uppgiften att understödja förbandet. Därmed samlas beslutsrätten hos förbandschefen. Detta fungerar eftersom högre chef i hög grad har de kunskaper och erfarenheter som krävs för att leda de underställda/understödjande förbanden.

Men man kan inte överföra den militära modellen till det civila försvaret rakt av utan att problem uppstår. Inte minst då spännvidden avseende uppgifter och kompetens hos olika myndigheter är enorm. Ingen högre civil chef kan, på samma sätt som den militäre förbandschefen, besitta tillräcklig kunskap för att leda en samling av vitt skilda civila myndigheter.

En hybridmodell som kanske skulle kunna fungera är att olika civila myndigheter fortsätter att ansvara för sin autonoma verksamhet även vid höjd beredskap och krig men att de förbereds på att vissa definierade resurser kan komma att avropas (att använda i egen verksamhet eller för att stödja andra), vilket berörd myndighet då kan planera för, öva inför och avdela resurser för. Exempel på resurser som skulle kunna komma att avropas: X sovplatser med fungerande varmvatten i en kommuns skolbyggnader, mobil sjukvårdsplats med kapacitet att behandla X patienter, tillgång till ishall för att förvara X avlidna, möjlighet att utspisa X soldater i Y dygn, X resurser ur kommunal räddningstjänst med egen uthållighet Y för tjänstgöring på annan ort, etc.

Modellen med på förhand kända resurser som kan komma att avropas kan vara särskilt värdefullt i ett gråzonsläge. Genom att på förhand delegera rätten att avropa (under vissa förutsättningar) kan flera steg mot ökad beredskap tas utan att regeringen tvingas ta ett ”högprofilbeslut” om höjd beredskap som man kanske ogärna vill ta för att inte provocera främmande makt i onödan. Om antagonisten agerar på ett sätt som möjliggör ”deniability” (så som skedde på Krim februari 2014) skulle svenska myndigheter på detta vis kunna snabbt och ”spontant” komma igång med försvarsåtgärder.

Man kan diskutera om just detta är rätt väg att gå, men det är av betydelse att vi på något vis möjliggör ökad beredskap på myndighetsnivå, utan krav på att det föregås av regeringsbeslut.

Med andra ord, vissa delar av totalförsvaret måste kunna fungera som just ett totalförsvar, även om höjd eller högsta beredskap inte har beslutats av regeringen och vi i formell mening fortfarande har fred.

Resonemanget ovan leder tillbaka till Tullverkets agerande den 7 april. Ett totalförsvar utformat för att klara utmaningar i ett gråzonsskede skulle kunna ställa följande krav:

  • Tullfunktionen vid rikets gränser skall upprätthållas intill dess att Tullverket får andra förhållningsregler. Kravet gäller i fred, vid ett uppkommet krisläge (inklusive i ett gråzonsläge), vid höjd beredskap och i krig.
  • Tullverket har stor frihet i att välja metoder för att lösa uppgiften så länge man säkerställer tillräckliga resurser. Arbetsmiljöskäl eller andra fredstida regleringar är inte godtagbara skäl för att frångå myndighetens ansvar.
  • Inte heller är bristande stöd från andra myndigheter (t ex avsaknad av polisskydd) skäl för att frångå ansvaret.
  • När information om vad som har skett saknas eller om informationen är motstridig (så som läget kanske upplevdes på eftermiddagen den 7 april) skall Tullverket inte passivt invänta bekräftad information utan på eget initiativ ta höjd för det svåraste scenariot och vidta åtgärder för att kunna möta det. Det är bättre att en enskild myndighet växlar upp beredskapen en gång för mycket än en gång för lite.
  • Tullverket ska planera för och öva beslutsfattande i krissituationer. Om läget är sådant att normal beslutsprocess inte är möjlig eller bedöms ta alltför lång tid skall man ha definierade och förövade modeller för att kunna fatta delegerade beslut. Om så befinns nödvändigt skall vissa beslut även kunna tas av TIB (Tjänsteman I Beredskap) ensam.
  • Oavsett hur informationen som når Tullverket ser ut, eller om den saknas helt, skall Tullverket utan dröjsmål inleda löpande rapportering om verksamheten till regeringens kriskansli (eller till den funktion till vilken man hänvisas) och till berörda sidoordnade myndigheter.
  • Om Tullverket i sin planering drar slutsatsen att otillräcklig säkerhet vid t ex Arlanda är ett bekymmer så får man antingen äska resurser för att lösa problemet inom myndigheten, eller begära möjligheten att (t ex) avropa X polisresurser med uthålligheten Y för att skapa tillräcklig säkerhet. 

Ur regeringens Regleringsbrev till Tullverket för 2017 kan man under rubriken Stärkt säkerhetsskyddsarbete läsa följande:

Tullverket ska i egenskap av bevakningsansvarig myndighet, enligt förordning (2015:1052) om krisberedskap och bevakningsansvariga myndigheters åtgärder vid höjd beredskap, redovisa vilka övergripande åtgärder som myndigheten har vidtagit för att bedriva ett systematiskt säkerhetsskyddsarbete i enlighet med säkerhetsskyddslagen (1996:627) och säkerhetsskyddsförordningen (1996:633). Uppdraget ska redovisas tillsammans med det som anges inom ramen för uppdraget om Planeringsanvisningar för det civila försvaret (Ju2015/09669/SSK) till Regeringskansliet (Finansdepartementet) senast den 22 februari 2018.

Givet gällande lagstiftning om arbetsmiljö och kraven enligt Regleringsbrevet så begick Tullverket antagligen inte något formellt fel på eftermiddagen den 7 april. Men det ska bli intressant att se hur man kommer att bearbeta erfarenheterna från i våras. Vi får förhoppningsvis veta i februari nästa år.

Givet erfarenheterna från terrordådet på Drottninggatan kan man fråga sig om vi tillräckligt väl har belyst vikten av att enskild myndighet själv klarar av att fatta snabba beslut i ett gråzonsläge. Beslutsfattande som vilar på en välövad förmåga, en stark vilja och ett gott självförtroende är något som endast kan bli möjligt genom tydliga krav följt av omfattande förberedelser.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Minns 20 juli

av Christian Brav

20 juli är en av de viktigaste dagarna i det nutida Europas historia. Denna dag år 1944 genomfördes det attentat, som hade kunnat avsluta Andra världskriget och rädda miljoner fångar i nazistiska koncentrationsläger. Det var en grupp höga tyska officerare, som äntligen lyckades genomföra vad de länge försökt: att placera en bomb i Hitlers närhet. Den som utförde attentatet – överste Claus von Stauffenberg – hade lyckats få med sig portföljen med bomben in i Hitlers högkvarter, placerat den under bordet i det rum där Hitler skulle arbeta och därefter tagit sig ut ur det starkt övervakade området. När han passerade den sista kontrollen skakades området av explosionen. Han flög tillbaka till Berlin, satte igång den militära operation, som skulle förändra hela maktstrukturen, och då – kom beskedet att Hitler mot all förmodan överlevt. Högkvarteret avspärrades av SS, Stauffenberg och hans medhjälpare greps.

På kvällen 20 juli stod det klart att attentatet misslyckats. Generalöverste Fromm, chef för reservarmén, lät då avrätta de fyra främsta motståndsmännen, bland dem greve Stauffenberg. Dagen efter lät SS-chefen Heinrich Himmler gräva upp kropparna. De identifierades, kremerades, och askan spreds ut för att ingenting skulle finnas kvar som påminde om dem. Så nära framgången hade de varit, och ändå misslyckades de. De föll vid målet.

Ett nytt samhälle

20 juli-attentatet mot Hitler var mer än ett försök till statskupp. Det handlade om en statsvälvning, en total omvandling av det nazistiska samhället till en demokratisk rättsstat. Ett av det viktigaste dokumenten för att lära känna tankestrukturen bakom 20-julirörelsen är den regeringsdeklaration, som Carl Goerdeler och Ludwig Beck förberett. Goerdeler var en känd borgerlig politiker, tidigare överborgmästare i Leipzig, och generalöverste Ludwig Beck var en av den tyska krigsmaktens allra främsta befattningshavare.

Deras regeringsdeklaration börjar med orden: ”Den första uppgiften är att återställa rättens fulla majestät.” I Tredje Riket härskade ideologin som den överordnade principen. Roland Freisler, som senare dömde Goerdeler till döden, hade inte ens en lagbok i sin rättssal. Det räckte med ”folkdomstolens” rättskänsla, som var präglad av nazismens föreställning om den rasernas oavlåtliga antagonism, där den starkare utrotar den svagare. Nazismen var Darwins teori omsatt i politik. Därmed hade också godtycket fritt spelrum. Med ”rättens majestät” menar Goerdeler och Beck, att det finns grundläggande rättsprinciper, och att lagarna är härledda ur dem, inte ur tillfälliga politiska maktförhållanden. Till dessa grundläggande principer hör skydd av egendom och person. Alternativen är alltså rättsstat eller partistat. De skriver: ”Ingen mänsklig gemenskap kan bestå utan rätt.” Detta är bakgrunden till deras konkreta krav på domarkårens oavhängighet och oavsättlighet.

Rätten är allmängiltig. Den ställer krav på alla. Därför skall alla som överträder den lagföras på samma sätt. I regeringsdeklarationen sägs uttryckligen att judeförföljelserna och terrorn på ockuperade områden skall upphöra och att alla som plundrat de förföljdas egendom skall straffas. Särskilt hårt kommer de att straffas, som förbrutit sig mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Goerdeler och Beck skriver: ”Mänsklighetens grundläggande regler lär sig den enskilde i familjen. Den är urcellen för all folkgemenskap. Familjens tillfrisknande är statens viktigaste uppgift. Därför behöver staten hjälp av föräldrar, religionens kraft och alla kyrkors bistånd. Ett rent och sunt familjeliv kan endast byggas på en allvarlig, ansvarsmedveten syn på äktenskapet som livsgemenskap.” Detta är direkt riktat mot Tredje Rikets propaganda, som satte den biologiska fortplantningen i vilken form som helst i centrum. Det var konsekvent, eftersom gränsen mellan människa och djur egentligen är utstruken i nazismen. Också här var Darwin föregångaren. Goerdeler och Beck pekar däremot på att människan är mer än ett djur och att fortplantning har sin nödvändiga fortsättning i en fostran i familjen, som en skyddad, trygg och stabil miljö.

Till frihetens återupprättande

I regeringsdeklarationen heter det vidare: ”Den andliga friheten, samvetets och åsikternas frihet, som brutits ned, skall återställas. Kyrkorna skall få tillbaka sin rätt att verka fritt för sin bekännelse. De skall i framtiden vara skilda från staten. De kan nämligen endast fullgöra sitt uppdrag när de är självständiga och fria från all politisk inblandning.”

Inom näringslivet var avsikten att upphäva planekonomin och göra konkurrensen fri. De skriver: ”Privategendomen är grunden för allt ekonomiskt och kulturellt framåtskridande.”

Tredje Rikets ledare hade varit frikostiga med löften om ekonomiskt välstånd för alla. Men statens medel är alltid begränsade. Goerdeler och Beck skriver: ”Vi avvisar beslutsamt och kraftfullt alla löften om ekonomiskt välstånd … var och en måste bjuda till med sin egen kraft.”

Adolf Hitler hade varit en mästare i att uttrycka sig mångtydigt och dunkelt på ett sätt som kunde verka religiöst. Den gud han talade om var snarare hans eget öde än Jesu Kristi Fader. Goerdeler och Beck tar upp denna aspekt: ”Gud finns inte för att åberopas som försynen vid varje ytlig tillfällighet. Utan han kräver och vakar över att hans ordning och bud inte blir överträdda.”

Rättsstat eller partistat

Vad ville de? Det handlade inte bara om att finna en väg ut ur ett omöjligt krig. Det handlade om en omgestaltning av hela samhället. Det viktigaste för dem var att rättstaten måste upprättas på nytt. Den statsordning som tillkom i Weimar 1919 hade egentligen bara en princip: de som är flest har alltid rätt. Juridiskt kallas det folksuveränitet. Det finns inga principer, ingen värdegrund annat än majoritetens. 20 juli-männen hade insett att detta innebär samhällets totala politisering. Det blir en partistat istället för ett rättssamhälle. Det var så redan efter 1919, men det accelererade efter 1933, då nazisterna kom till makten. Allt blev politiskt. Redan i Weimarrepubliken hade statliga och kommunala tjänster delats ut allt efter den tillfälliga politiska majoritetens önskningar. Den offentliga sektorn var politiserad.

I Tredje riket fullföljdes denna linje. Utan partibok ingen tjänst – det var vad som gällde. Den som inte var politiskt korrekt hade ingen chans. Inte ens studentexamen kunde man avlägga utan att vara partimedlem. Den, som inte hade partibok, ansågs nämligen sakna ”politisk mognad”. Peter Hornung, som själv var abiturient i Tredje riket, har berättat om detta dilemma i sin självbiografi Du skaffade rum för mina steg (Fredestads förlag). Alla befattningar i samhället tillsattes politiskt. Meriter, rättskänsla, kompetens vägde lätt mot partilojalitet. Följden blev att de som var lojala med partiet avancerade och bredde ut sig, medan de kompetenta och rättsmedvetna trängdes undan. Därmed förföll hela samhället till att bli en maktapparat istället för en gemenskap. Redan under tiden efter 1919 hade denna utveckling kommit igång. 1933 var polismästaren i Berlin inte en skicklig polisman utan en fackföreningsman. Nazisterna var inte sena att fullfölja samhällets politisering. Därför avsåg Goerdeler och Beck att upphäva alla utnämningar från 1933 och framåt. Tjänsteinnehavarna skulle därefter prövas och en särskild hedersdomstol inrättas.

Det var en grundläggande felutveckling i samhället som 20 juli-männen ville göra upp med. Istället för partistaten ville de ha rättsstaten. Men hur kunde de som officerare vända sig mot sin högste chef, Führern? I sin bok Um der Ehre willen (Siedler Verlag) berättar Marion Gräfin Dönhoff om generalöverste Ludwig Beck. Han sade: ”Om en soldat i tider som dessa endast ser sina uppgifter och plikter inom ramen för sina militära uppgifter, visar han en brist på mognad och insikt om uppgiften. Man måste bli medveten om ansvaret inför hela folket.”

Hämndens tid

De närmast följande dagarna efter 20 juli greps över 5 000 personer. 200 av dem avrättades efter summariska rättegångar.  I Tredje riket rådde ”släkträtten”, vilket innebar att en hel släkt var skyldig om en medlem dömdes. De avrättades familjer fick dessutom betala för avrättningen. Det sändes en noggrant specificerad räkning, som slutade på 585,74 riksmark.

Nina Schenk Gräfin von Stauffenberg hade en central plats på Gestapos lista över misstänkta. Hon var änka efter attentatets huvudman. Hennes liv har skildrats av dottern, Konstanze von Schultess i biografin Nina Schenk Gräfin von Stauffenberg (Pendo Verlag 2008). Framställningen bygger på moderns egna anteckningar, tillkomna under ett betydande motstånd. Hon menade nämligen att när minnet skrivs ner slutar man att berätta, och därmed dör den verkliga historien.

Nina Schenk Gräfin von Stauffenberg var genom sin familjebakgrund beredd på ett dramatiskt liv. Hon var född i Litauen, där hennes far var tysk generalkonsul. Han fängslades av ryssarna, när första världskriget bröt ut, och fördes till tsarernas bastilj, Peter-Paulsfästningen i S:t Petersburg. Modern tillhörde en känd tysk-baltisk släkt, Stackelberg. Hennes hem brändes ner och plundrades under striderna 1918. Bit för bit fick hon plocka    samman resterna. Efter 20 juli drabbades hon än hårdare. Hon fängslades och fördes till koncentrationslägret Ravensbrück. Därifrån kom hon till lägret Stutthof i nuvarande Polen. Hon dog i Stutthof, och ingen vet var hon fick sin grav.

Nina mötte Claus, när hon var 16 år. Då visste hon vem hon skulle dela sitt liv med, och hon förstod att det skulle bli en officershustrus ensamma och lojala liv. De tre musketörerna var hennes älsklingsbok och förblev så hela livet.

Nina Schenk Gräfin von Stauffenberg var redan tidig insatt i sin mans motstånd mot Hitler. Sedan han blivit svårt sårad under striderna i Nordafrika, kom han tillbaka till Tyskland med bara en hand och ett öga. På den återstående handen hade han förlorat två fingrar. På sjukbädden sade han till sin unga hustru:

– Nu är tiden inne för mig att rädda Tyskland.

Hon svarade:

– Och det tänker du göra i ditt tillstånd!

Han kom inte bara tillbaka i tjänst, han började också ett intensivt arbete för att förbereda statsvälvningen. Han lyckades personligen genomföra attentatet och ta sig tillbaka till Berlin, där han satte igång det planerade maktövertagandet. Han lyckades till och med få Hitler att personligen underteckna den plan – Valkürie – som skulle sättas i verket, sedan Hitler själv dödats. Diktatorn anade inget, planens avsikt var uttryckligen att den skulle användas vid utbrottet av ett tänkt folkligt uppror.

Attentatet genomfördes, planen sattes i verket. Då kom beskedet att Hitler överlevt. Nina von Stauffenberg insåg omedelbart vad det innebar: även hon skulle bli gripen, och barnen skulle förhöras.  För att skydda dem sade hon till dem: ”Jag har en dålig nyhet för er. Pappa har tagit miste. Därför har man skjutit honom.” Detta var hennes svåraste stund. Själv hade hon med sin man redan kommit överens om vilken roll hon skulle spela. Hon skulle framstå som den okunniga hemmafrun, som bara höll på med blöjor och tvätt. Hon spelade sin roll väl inför Gestapo, men hon fängslades likväl och sändes till koncentrationslägret Ravensbrück, där hon spärrades in i isoleringscell. Att hon alls överlevde berodde på en av Tredje rikets mest egenartade gestalter: Melitta Schiller. Hon var född i en välbärgad judisk familj och ingift i familjen Stauffenberg. Till yrket var hon testpilot och ansågs så viktig för flygvapnet, att hon inte drabbades av judeförföljelserna. Hon lyckades dock inte rädda Ninas mor.

De överlevde

Hur överlevde Nina von Stauffenberg i Ravensbrück? Senare skrev hon: ”Man överlämnar sig i Guds hand, och redan det är en stor hjälp.” Hon var musikaliskt begåvad, och med den musik hon hade inom sig genomförde hon väl planerade musikaliska soaréer i sin isoleringscell. Helt ensam var hon inte. Hon var gravid, när hon arresterades, och i fångenskapen födde hon dottern Konstanze, som märkligt nog överlevde, och som alltså nu skrivit biografin om sin mor. Under krigets slutskede fördes Nina med sitt nyfödda barn från det ena fängelset till det andra av en militärpolis, som till sist bara lämnade henne.

Till det mest gripande hör skildringen av 20 juli-barnens öden. Också de fängslades och fördes bort  under falska namn. De skulle delas ut till SS-familjer, men den tilltagande förvirringen i Tyskland gjorde att de hamnade på ett barnhem i Bad Sachsa. I den nazistiska propagandan var Stauffenberg förrädarnamnet framför andra.  När en av Ninas söner skulle undersökas av en läkare, tilltalades han med det falska namn Gestapo gett honom. Han svarade: ”Jag heter Stauffenberg.” Undan för undan avslöjade barnen sina rätta identiteter för varandra, och då upptäckte de att många av dem var släkt. De kom från familjer, som varit ledande och bärande i Tysklands historia.

Var 20 juli ett misstag? Marion Gräfin Dönhoff har kallat 20 juli för ”Samvetets uppror”. Som sådant är det unikt i världshistorien. En av 20-juli-männen, general Erich Hoepner, uttryckte det så: ”Det är inte framgångens glans utan uppsåtets renhet, som avgör insatsens värde.”  De egenskaper, som präglade 20 juli-männen och deras hustrur har av Marion Gräfin Dönhoff sammanfattats i orden:  kontinuitet, ansvar för det gemensamma bästa, plikt, ära och ett visst allvar. 20 juli-männen  betalade med sina liv för sitt samvetes uppror. Deras familjer drabbades av hämnden. Men ingen av 20 juli-änkorna gifte om sig. De hade stått bakom sina män – i allt och för alltid.

20 juli och det nya Tyskland

Marion Gräfin Dönhoff skriver om motståndsmännen: ”Framför allt var det viktigt för dem att det skedde en förnyelse av det moraliska och etiska medvetandet. De var överens om, att ingen enskild och ingen nation kan leva utan en metafysisk dimension.” Det metafysiska är det som går utöver tid och rum. Det är det stabila, förblivande och absoluta – Gud.

20 juli-männen föll vid målet. Men det som de ville överlevde dem och kom att prägla det nya Tyskland. Förbundsrepublikens grundlag börjar med orden: ”I medvetande om vårt ansvar inför Gud och människor …” Rätten i ett folk är mer än majoritetsbeslut. Varje människa har ju rättigheter just genom att hon är en människa, alldeles oavsett partierna. Tysklands president 1959-1969, Heinrich Lübcke, uttryckte det så: ”Rätten skall förankras i de rättigheter som människan fick genom födseln, långt innan det fanns en stat.” Hans efterföljare i ämbetet, Richard von Weizsäcker, skrev 1985: ”Vår grundlags stat är frihetlig. Det innebär att varje enskild medborgare kan hävda sin rätt mot staten med stöd av grundlagen.” Detta är den rättsstat, som 20 juli-männen ville se.

 
Författaren är präst i svenska kyrkan.